Problemen i Skåne och annorstädes, avseende placering av
externa köpcentra, visar tydligt att en förändring behövs.
Problemen som uppkommer vid lokalisering av köpcentra,
särskilt externa och halvexterna, är väl kända. Utarmade
stadskärnor vad gäller normalutbudsvaror (ersatta med
lyxbutiker i storstäderna), minskad attraktionskraft på orten,
ökat buller, ökade luftföroreningar och försämrad service för
de grupper som inte har tillgång till bil är några av de största
problemen. I bästa fall kan det innebära lägre priser och
generösare öppethållandetider för köpstarka bilburna
konsumenter. Vi kan också konstatera att i storstädernas
ytterområde försämras servicen, priserna stiger och utbudet
av tjänster minskar. Skälen till den här utvecklingen kan
framför allt härledas till sex olika problem:
1. Det är svårt för kommunala politiker och planerare att förutse utveck-
lingen och behoven i handeln och överblicka effekterna av etableringarna.
Vad som är bra för den ena är dåligt för den andra.
2. Istället för att göra utredning av konsekvenserna styrs man ofta av för-
hoppningar på allmänt positiva effekter kring arbetstillfällen och
skatteintäkter. Risken att effekten blir den motsatta är påtaglig. Stormarkna-
dens idé är bl a att hålla låg personaltäthet och hög omsättning. Den handel
som slås ut är ofta personalintensiva småföretag. Ofta förloras fler arbetstill-
fällen i de små företagen än vad som skapas i de nya externa företagen.
Staten tar dessutom hand om bolagsskatten.
3. Ofta behandlas etableringarna av köpcentra som enfrågeprojekt utan
hänsyn till allmänintresset.
4. Rädslan från politiker och planerare att hämma den fria konkurrensen
leder till att man släpper igenom många etableringar. Man glömmer då att
etableringarna, där marken är billig och tillgängligheten hög för bilburna
konsumenter, ger konkurrensfördelar gentemot dem som inte kan utnyttja
dessa fördelar.
5. Ett viktigt skäl tycks vara att det kommunala planmonopolet används
som argument i sig för att anta dåliga och otillräckligt analyserade plan-
beslut.
6. Länsstyrelserna intar en alltför passiv roll som samordnare av
mellankommunala, regionala och nationella intressen.
Plan- och bygglagen
Förändringarna i PBL i samband med införandet av det
kommunala planmonopolet (prop. 1985/86:1) ledde fram till
att länsstyrelserna inte längre ska fastställa kommunernas
antagandebeslut. Detta innebär dock inte att planmonopolet
berättigar till vilka beslut som helst. Planmonopolet gäller
inom kommungränsen och regleras av PBL:s stränga krav på
intresseavvägningar och därmed på beslutsunderlaget. Det är
också klart uttryckt att planläggningsbeslut som får effekt på
andra kommuner skall diskuteras och samordnas med dessa.
Om man inte lyckas med samordningen skall det normalt
medföra att planen inte får antas. Även i övrigt avseende
finns i PBL begränsningar av tillstånd och därmed
möjligheter att styra etableringarna. T.ex. har miljöhänsynen
förtydligats och betonats (prop. 1994/95:230) även om det
inte lett fram till regelförändringar i PBL.
Framtida förändringar
Vad som nu behövs är förtydligande av PBL avseende
lokaliseringbeslut om mellankommunala och regionala
effekter utan att man därför gör inskränkningar i
planmonopolet. Därför föreslår vi att regeringen skyndsamt
utreder frågan och återkommer med förslag till förändringar
avseende förutsättningarna för att:
1. ställa formella krav på beslutsunderlaget inför beslut som får
mellankommunala och regionala konsekvenser. Detta skulle skapa bättre
förutsättningar för ordentliga konsekvensutredningar och ge länsstyrelserna
ett verkningsfullt redskap i diskussionerna med kommunerna,
2. ställa krav på att planläggningsbeslut, oavsett vad som får ingripande
regionala effekter, skall belysas i översiktsplanen före detaljplanläggning.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om PBL i enlighet med
vad som anförts i motionen.