Andelen LO-medlemmar som inte hade tillgång till fritidshus, och som
under de föregående 12 månaderna inte företog någon semesterresa som
varade minst en vecka, var 31 % år 1997. Det motsvarar ca 600 000
personer. Det visar en rapport från LO som publicerades i juni i år.
Uppgifterna gäller dem som har anställning. Studenter, pensionärer och
arbetslösa som är fackligt anslutna men som inte har anställning ingår
inte. Intervjuerna som ligger till grund för uppgifterna genomfördes
under hela kalenderåret 1997.
Andelen medlemmar i TCO och SACO som inte hade tillgång till
fritidshus och inte hade gjort en semesterresa på minst en vecka var 15 %
respektive 10 % enligt LO:s rapport. TCO har ca 1,05 miljoner aktiva
medlemmar, vilket inkluderar de arbetslösa medlemmarna. Med ett
antagande om att arbetslösheten bland TCO-medlemmarna är lika hög som
bland den totala arbetskraften, dvs. 10,5 % , skulle det återstå ca 940 000
TCO-medlemmar som omfattades av undersökningen. Antalet TCO-med-
lemmar som vare sig hade gjort en semesterresa på minst en vecka eller hade
tillgång till fritidshus skulle därmed uppgå till 141 000 (0,15 x 940 000).
Motsvarande grupp SACO-medlemmar bör vara ca 34 000, eftersom det
totala antalet yrkesverksamma SACO-medlemmar är ca 340 000.
Totalt skulle därmed gruppen fackligt anslutna, som vare sig hade tillgång
till fritidshus eller hade gjort en semesterresa på minst en vecka de senaste 12
månaderna, uppgå till ca 775 000 personer år 1997.
Den fackliga organisationsgraden i Sverige är ca 83 %. Det totala antalet
yrkesverksamma personer som inte hade tillgång till fritidshus och inte hade
genomfört en semesterresa på minst en vecka kan därmed uppskattas till
934 000 (775/0,83). Detta under förutsättning att de ej fackligt anslutna hade
samma semestervanor som de fackligt anslutna under 1997, och hade tillgång
till fritidshus i samma utsträckning. Antalet personer, inklusive makar och
barn, som vare sig hade tillgång till fritidshus eller kom iväg på semester
under minst en vecka är givetvis fler.
Andelen LO-medlemmar som inte hade gjort en semesterresa på minst en
vecka under de senaste 12 månaderna uppgick till 44 % i undersökningen för
år 1997. För TCO och SACO var motsvarande siffror 29 % respektive 20 %.
År 1997 var det 60 % av LO-medlemmarna som inte hade tillgång till fri-
tidshus. Motsvarande siffror för TCO och SACO var 43 % respektive 34 %.
Andelen LO-medlemmar som inte hade tillgång till fritidshus och inte
hade rest på semester de senaste 12 månaderna låg mellan 20 % och 22 %
under större delen av 1980-talet och fram till och med 1990-talets början.
Mellan 1990/91 och 1994 ökade andelen från 22 % till 26 %. År 1995 steg
andelen till 29 % för att år 1996 falla tillbaka till 26 %.
Det finns anledning att göra en jämförelse med den svenska kolonirörelsen
i samband med att man för ett resonemang huruvida människor har möjlighet
att fira semester från den vanliga bostadsorten eller till rekreation i det
fria.
Först några inledande meningar om svensk kolonirörelse med en lång och
uppskattad tradition.
Historik
I Sverige anlades de första koloniområdena i Malmö och Landskrona
runt 1895. Under denna tid var Tyskland, Frankrike och Danmark
koloniländerna framför andra. I början av 1900-talet fanns det eller höll
det på att skapas koloniområden i Lund, Helsingborg, Jönköping,
Eskilstuna, Örebro, Gävle, Falun, Göteborg och Norrköping. De första
koloniområdena placerades i ytterområdena av städerna, i närheten av
arbetarstadsdelarna och industrierna. Koloniträdgården blev en
tillflyktsort för stadsmänniskorna. 1916 fanns det kolonier i 37 svenska
städer.
Det fanns runt 30 000 kolonister i Sverige i början av 1920-talet.
Kolonisten kom i allmänhet att arrendera mark av staden eller av privata
markägare. 1921 grundades Sveriges Koloniträdgårdsförbund. Syftet med
förbundet var att samordna de olika lokala föreningarnas intressen gentemot
myndigheterna. Ett flertal sociala grupper i sekelskiftets samhälle var
representerade i den framväxande kolonirörelsen, t.ex. var kolonin det enda
möjliga sommarstället för många fattiga i städerna.
Kolonirörelsen fick kämpa i motvind under 1930-talet p.g.a. nya
stadsplaneringsideal, funktionalismen. Kolonierna hade ingen plats bland de
nya stadsplaneringsidealen. De nya idealen förkastade tankar om själv-
byggeri, betoningen av varje hus och trädgård som enheter avskilda från
varandra, trädgården som resurs för produktion av livsmedel och estetiska
upplevelser.
Ransoneringarna vid andra världskrigets utbrott gjorde att efterfrågan på
trädgårdskolonierna steg. I dessa tider gav koloniträdgården ett välbehövligt
tillskott av livsmedel för kolonisten. Under senare delen av 1940-talet ökade
bostadsproduktionen snabbt, nya stadsdelar byggdes. Flera koloniområden
avröjdes för att ge plats åt badhus, tennisbanor, bostäder, skolor och sjukhus.
Genom att stadens yta hela tiden växte kom nyanlagda koloniområden att
hamna allt längre från stadscentrum. De äldre koloniområdena som trots allt
blev kvar vid stadens utvidgning kom successivt att ligga i stadens centrala
delar. Under denna period var kolonirörelsens främsta ändamål att bereda
rekreation och fritidssysselsättning åt stadsfamiljer som samtidigt var
intresserade av trädgårdsskötsel. Efter 1945 ledde flera faktorer till att
kolonirörelsen fick större konkurrens. Högkonjunkturen som följde efter
andra världskriget bidrog till att svenska folket fick det bättre ställt på
många
sätt. Fler människor fick t.ex. råd att köpa sommarhus och genom bilismens
genombrott i Sverige ökade den geografiska rörligheten. Idrottsrörelsen och
andra folkrörelser tog hand om den ökade fritiden. Efter andra världskriget
ändrade livet i koloniträdgårdarna karaktär. Odlingen av köksväxter
minskade under denna period, i stället fick gräsmattor, prydnadsväxter och
blomsterodlingar större utrymme.
Tanken på "fjärrkolonier" väcktes mot slutet av 1950-talet. Denna idé gick
ut på att anlägga nya koloniområden längre ut från stadsbebyggelsen än
tidigare. Det var meningen att kolonisterna från staden skulle prioritera
säkerhet framför närhet. Som motsats till "fjärrkolonierna" föddes idéer om
"närkolonier" på 1960-talet. Dessa kolonier skulle till skillnad från
"fjärrkolonierna" anläggas nära bostadsområden.
Efter krigsslutet på 1940-talet var det möjligt för kolonister att ta ett
kolonistugelån. Dessa lån avvecklades i början av 1970-talet. Under denna
period sågs kolonierna som en önskvärd planeringsform av forskare och
samhällsplanerare. De såg kolonierna som "lokalsamhällen" där det förekom
en livlig interaktion och samhörighetskänsla.
Under 1970-talet blev byggreglerna mer generösa. Styrelserna i de
enskilda koloniföreningarna fick allt större befogenheter i och med att
städerna i viss mån delegerade rätten att godkänna ombyggnationer.
Kolonisten behövde inte heller betala för något byggnadslov.
Kolonisten
I början av 1900-talet fram till slutet av 1950-talet var kolonisten till
övervägande del yrkesutbildade arbetare eller lägre tjänstemän, de var ofta
bättre beställda arbetare och anställda inom den växande offentliga sektorn.
Från 1960-talet och framåt sökte alltfler högutbildade koloniträdgård. Dessa
människor hade högskoleutbildning samt arbete inom administration, kontor,
teknik, natur- och samhällsvetenskaplig, humanistisk och konstnärlig sektor.
De sökande var också mer högavlönade än de som redan var innehavare av
en kolonilott. I dag är de flesta kolonister barnfamiljer samt låg- eller
medelinkomsttagare. När det gäller åldersfördelningen är medelåldern något
högre i de äldre koloniområdena.
Kolonirörelsen i dag
Det finns två typer av fritidsområdesutnyttjande i Sverige, dels
traditionell koloniträdgård med byggrätt, dels fritidsträdgård som saknar
byggrätt.
Det totala antalet av dessa två typer av fritidsområdesutnyttjande är för
närvarande ca 55 000, enligt Svenska förbundet för koloniträdgårdar och
fritidsbyar. Det råder ett stabilt läge vad gäller utvecklingen av
kolonirörelsen just nu. Dagens kolonirörelse är inte större än den var förr.
Det är många intresserade som står i kö samtidigt som många äldre
kolonister säljer sina lotter. Det sker således ett generationsskifte.
Kolonirörelsen ökade en hel del under 1970-talet och 1980-talet då
efterfrågan på koloniträdgårdar ökade i hela Sverige. Det gick en "grön våg"
genom landet vid denna tid som även märktes inom kolonirörelsen. På
alltfler håll i Sverige ökade miljömedvetandet och för stadsbon erbjöd
koloniträdgården en möjlighet att t.ex. praktisera kunskaper om giftfri
odling. Sveriges Koloniträdgårdsförbund fick vid denna tid sitt egentliga
genombrott. I mitten av 1970-talet fick förbundet sina första statliga bidrag.
Bidragen var i form av presstöd till förbundets tidskrift Koloniträdgården
samt i form av pengar till miljöinformation. Under denna tid bytte även
förbundet namn till Svenska förbundet för koloniträdgårdar och fritidsbyar
(SFKF).
Utvecklingen av nya koloniområden beror mycket på kommunernas
inställning till kolonirörelsen samt kommunernas ekonomi. På detta vis kan
kommunerna styra utvecklingen. Detta förhindrar dock inte att staten tar
initiativ som möjliggör en mera berikande fritid för medborgarna. Ett sätt
torde vara att göra det attraktivare för kommunerna att iordningställa
koloniområden.
För att göra koloniområdena till alternativ för alla grupper i samhället bör
en översyn ske av de ekonomiska villkoren som gäller för köp och byggande,
så att kolonirörelsen åter blir ett verkligt alternativ i folkrörelsernas
Sverige
till nytta och gagn för människor både i stad och land, där ung som gammal
ges möjlighet till ett mera utvecklande och avkopplande liv.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvecklingen av kolonirörelsen.
Stockholm den 26 oktober 1998
Ronny Olander (s)
Inger Segelström (s)
Eva Arvidsson (s)
Monica Green (s)
Elisebeht Markström (s)
Agneta Brendt (s)
Anne Ludvigsson (s)
Berit Andnor (s)