med anledning av prop. 1998/99:122 Kommunala bostadsföretag
Inledning
I propositionen föreslås att de nuvarande bestämmelserna om
indragning av räntebidrag vid ägarförändringar och
överlåtelser av kommunala bostadsbolag skall ersättas med
ett nytt sanktionssystem. En kommun som säljer aktier eller
andelar i ett kommunalt bostadsföretag i sådan omfattning att
kommunen inte längre har det bestämmande inflytandet i
företaget, skall enligt förslaget få statsbidragen minskade
med 50 procent av vinsten från försäljningen. En indragning
av statsbidragen skall ske även när ett företag, som
kommunen direkt eller indirekt innehar det bestämmande
inflytandet i, avyttrar aktier eller andelar i ett kommunalt
bostadsföretag så att det bestämmande inflytandet
försvinner.
Motsvarande indragning av statsbidragen skall enligt förslaget ske om ett
kommunalt bostadsföretag beslutar om utdelning till kommunen eller om
aktieägartillskott till ett kommunalt företag som inte har till huvudsaklig
uppgift att äga och förvalta bostäder. Även fallet att ett kommunalt bostads-
företag beslutar om frivillig likvidation skall omfattas av motsvarande
bestämmelser om indragna statsbidrag.
Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet liberalerna
anser att förslaget utgör ett tydligt exempel på bristande respekt för den
lokala demokratin och, vilket även Lagrådet konstaterar i sitt yttrande från
den 21 maj 1999, ett allvarligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen.
Den nu föreslagna lagstiftningen leder till mycket olika resultat beroende
på förhållandena i den enskilda kommunen och vilken väg som har valts för
bostadsföretagets räkning. Den kommun som har möjlighet att sälja enstaka
fastigheter kan gå vidare med en sådan försäljning, så länge överskottet från
försäljningen kan användas till något annat i företaget eller överförs till ett
annat kommunalt bostadsföretag. För kommuner där valmöjligheten står
mellan att sälja hela företaget eller att inte sälja alls kan förslaget däremot
få
förödande effekter. Resultatet för kommunen kan i sådana fall bli att
bostadsföretaget även fortsättningsvis kommer att anstränga den kommunala
ekonomin, eller att försäljningen genomförs med minskade statsbidrag och
därmed mindre resurser till skola och vård som följd. Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet liberalerna kan inte
acceptera att lagstiftningsmakten tillgrips i situationer som denna för att
hindra kommunerna att sköta sina uppgifter på det sätt de finner för gott.
Respekt för den lokala
demokratin
Det finns starka skäl att resa invändningar mot
propositionen. Enligt vår mening utgör förslaget ett flagrant
exempel på bristande respekt för den lokala demokratin.
Genom en lagstiftning likt den föreslagna förhindras
välskötta kommuner att använda vinsten från en
fastighetsförsäljning till angelägna kommunala kärnuppgifter
som skola eller omsorg. Om riksdagen bifaller propositionen
kommer de kommunalt folkvalda att hindras att besluta i
enlighet med den politik de finner bäst gagnar
kommunmedborgarnas intressen och för vilken de vunnit
majoritet i fria och allmänna kommunala val.
I propositionen anges som skäl för förslaget (s. 11):
I en situation där många kommuner i en allt snabbare takt vill avveckla sitt
bostadsinnehav anser regeringen att det ... skall utformas ett tillfälligt
regelsystem vars syfte är att försvåra sådana utförsäljningar. I vart fall skall
syftet vara att de medel som frigörs vid försäljningar stannar kvar i företagen
och kan användas för bostadsförsörjningen.
Regeringen gör således ingen hemlighet av att förslaget har
sin grund i att det i vissa kommuner förs en av regeringen
oönskad politik. Att en sådan politik är önskad av
majoriteten av medborgarna i de berörda kommunerna anser
regeringen uppenbarligen ointressant i sammanhanget.
Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet liberalerna
delar inte denna uppfattning. Vi menar att den demokratiskt uttryckta
folkviljan i kommunerna måste respekteras. Det är inte en statlig uppgift att
fatta beslut om handhavandet av de kommunalt ägda bostadsföretagen.
Sådana ställningstaganden måste i stället göras i kommunerna, mot bakgrund
av förhållandena i det enskilda fallet och på det sätt den demokratiskt valda
kommunmajoriteten liksom majoriteten i företagets styrelse finner lämpligt.
Att dessa förhållanden respekteras är viktigt inte minst mot bakgrund av att
ägande av bostadsföretag är förknippat med ett stort ekonomiskt risktagande,
något som understryks av den besvärliga ekonomiska situation som ett stort
antal kommunala bostadsföretag befinner sig i. Det bör nämnas att även
företag, som i dag har en betryggande ekonomisk situation med få vakanser
och stark soliditet, kan hamna i svårigheter i framtiden, bland annat på grund
av strukturella omvandlingar i samhället. Det bör därför ankomma på
medborgarna i de enskilda kommunerna och deras folkvalda att fatta beslut
med innebörden att kommunen inte skall ta denna typ av ekonomisk risk.
Därtill bör påpekas, vilket även Lagrådet framhåller i sitt yttrande, att
kommunerna inte har någon skyldighet att inneha bostadsföretag, samt att
handhavandet av bostadsförsörjningen inom kommunerna i första hand är en
kommunal angelägenhet, som i princip skall utövas av dem som kommun-
innevånarna har valt att besluta härom.
Respekt för den
grundlagsstadgade
kommunala självstyrelsen
Mot bakgrund av att ett flertal av remissinstanserna har haft
invändningar mot att använda det generella
statsbidragssystemet som sanktionsmedel och som skäl
angett att metoden skulle strida mot den i regeringsformen
fastslagna principen om kommunal självstyrelse, är det
ytterst allvarligt att regeringen inledningsvis inte ansett sig
ha tid att remittera förslaget till Lagrådet för granskning.
Samtidigt visar regeringens handlande i sig att
remissinstanserna haft fog för sin åsikt. Grunden till att
regeringen inte ansett sig ha tid att inhämta Lagrådets
synpunkter är ju att man medelst lagstiftning önskar ingripa
mot kommuner som för en av regeringen oönskad politik.
Regeringen har i propositionen avvisat remissinstansernas invändningar
med argumentet att, eftersom den tidigare lagstiftning som medgav en
minskning av statsbidragen för en kommun som höjde den kommunala
skattesatsen accepterats av Lagrådet, och eftersom den nu föreslagna
ordningen föreslås vara tidsbegränsad, måste även detta förslag vara förenligt
med grundlagen.
Eftersom Lagrådets yttrande emellertid inhämtats genom ett ingripande av
bostadsutskottet, kan vi inledningsvis konstatera att Lagrådet inte delar
regeringens ståndpunkt. Lagrådet uttalar vidare att den i propositionen
föreslagna ordningen är avsedd att ge samma resultat som en långtgående
förbudslagstiftning eller mycket restriktiva tillståndsregler, och att det
knappast har varit avsikten med det generella statsbidraget att det skulle
kunna användas som ett påtryckningsmedel gentemot enskilda kommuner för
särskilda ändamål. Lagrådet uttalar att det finns en skillnad mellan detta
lagstiftningsärende och det av regeringen åberopade. Ärendet rörande den
kommunala skattesatsen byggde på ett samband mellan ökade skatteintänkter
och minskade statsbidrag. När det gäller det nu aktuella lagstiftningsärendet
gör sig inte ett sådant samband lika starkt gällande, eftersom det generella
statsbidraget används som sanktion mot ett oönskat beteende inom ett enskilt
område av den kommunala verksamheten. Lagrådet påpekar också att i de
fall kommunerna säljer sitt bostadsföretag uteslutande av ideologiska skäl,
saknas ett sådant ekonomiskt samband helt.
Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet liberalerna
instämmer i Lagrådets resonemang. Det finns därutöver anledning att tillägga
att det finns ytterligare skillnader mellan den av regeringen åberopade
lagstiftningen och det förslag som riksdagen nu har att ta ställning till. De
ingripanden som har gjorts i den kommunala beskattningsrätten har gjorts i
besvärliga samhällsekonomiska lägen där kommunala skattehöjningar i ett
stort antal kommuner kunnat förväntas i framtiden. De har inte, som i den nu
aktuella situationen, haft karaktären av ingripanden mot enskilda kommuner
som redan har börjat föra en av regeringen oönskad politik. Tidigare
ingripanden har heller inte, som i föreliggande fall, tagit sikte på vad
kommunen de facto använder sina skattemedel till, utöver den verksamhet
som redan är ålagd kommunerna genom lag.
Vi vill därtill understryka att den nu föreslagna begränsningen i kommun-
medborgarnas rätt att råda över sina tillgångar skall gälla under så lång tid
som antingen två och ett halvt eller tre och ett halvt år. Det rör sig således
om
en betydande del av mandatperioden som den föreslagna begränsningen i den
kommunala handlingsfriheten skall gälla.
Godtycklig dispensregel
I propositionen föreslår regeringen en dispensmöjlighet för
kommuner som, enligt regeringens uppfattning, har
godtagbara skäl för att vidta sådana åtgärder som i annat fall
skall bestraffas med minskade statsbidrag. Sådana skäl kan
enligt propositionen vara att en rekonstruktion av det
kommunala bostadsföretaget är nödvändig eller att
kommunen befinner sig i en allvarlig ekonomisk situation
och den nu aktuella åtgärden är nödvändig för att sanera
kommunens ekonomi, eller om det annars finns särskilda
skäl.
Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet liberalerna
vill inte ifrågasätta att en kommun kan behöva vidta någon av de aktuella
åtgärderna på grund av ekonomiska svårigheter i kommunen eller bostads-
företaget, eller på annan särskild grund. Tvärtom är dessa tungt vägande
argument för att riksdagen bör avslå propositionen. Vi motsätter oss däremot
att regeringen godtyckligt skall kunna avgöra vilka skäl som är tillräckligt
behjärtansvärda för att en kommunmajoritet skall kunna besluta om någon av
de aktuella åtgärderna utan att straffas med delvis indragna statsbidrag. Det
finns enligt vår uppfattning en uppenbar risk för att välskötta kommuner
kommer att bli lidande, och att den politiska majoriteten i kommunen i vissa
fall kan bli avgörande för om dispens beviljas eller inte.
Retroaktiv lagstiftning kan
inte accepteras
Den föreslagna lagen skall enligt propositionen träda i kraft
den 1 juli 1999 men äga giltighet på försäljningar,
vinstutdelningar och aktieägartillskott som genomförts redan
dessförinnan. Regeringen föreslår att lagen skall omfatta
transaktioner som äger rum från den 8 maj 1999. Den
föreslagna bestämmelsen har särskilt avstyrkts av Lagrådet.
Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet liberalerna är
av uppfattningen att redan det faktum att lagen skall ges retroaktiv verkan får
anses vara svårförenligt med allmänna rättsgrundsatser. Att lagen därtill
föreslås börja gälla redan dagen efter att propositionen överlämnats till
riksdagen är ytterst anmärkningsvärt. Det strider mot varje rimlig uppfattning
om rättssäkerhet och grundläggande rättsstatliga principer att lagar stiftas på
detta sätt.
Det har dessutom ifrågasatts om en sådan retroaktivitet är förenlig med
grundlagen. Enligt en i debatten företrädd uppfattning, kring vilken även
Lagrådet för ett resonemang, skulle en administrativ sanktion mot ett av
statsmakten oönskat beteende åtminstone genom analogisk rättstillämpning
kunna jämställas med ett förslag om brottspåföljd, och retroaktiv giltighet
därigenom vara utesluten i enlighet med 2 kap 10 § andra stycket regerings-
formen. Uppfattningen styrks av ett uttalande i förarbetena till förbudet mot
retroaktiv brottspåföljd (prop. 1975/76:209 s. 125) där det konstateras att
regler om administrativa sanktioner av uppenbart repressiv, straffliknande
karaktär som införs på tidigare oreglerade områden måste ses som ett klart
kringgående av det aktuella förbudet. Det kan i vart fall inte uteslutas att den
ovan nämnda tolkningen är den riktiga.
Mot den bakgrunden, och med beaktande av det i övrigt anförda, bör
riksdagen avslå propositionen.