De negativa effekterna av den socialdemokratiska bostadspolitiken, fylld
av regleringar och stora subventioner, visar sig nu tydligt i allt fler
kommuner i landet. Huvudorsaken till att allt fler kommuner står inför
stora ekonomiska bekymmer på grund av åtagandena inom sina
kommunalt ägda bostadsföretag är den socialdemokratiska synen att allt i
medborgarnas liv skall läggas till rätta, styras och "delas ut" av politiker.
Detta synsätt har även präglat bostadspolitiken genom en totalt
genomreglerad byggmarknad och en för bostadsproduktionen starkt
styrande subventionspolitik. Det omfattande kommunala ägandet av
bostäder har på många orter begränsat utbudet. De kraftiga
subventionerna dolde under lång tid de verkliga kostnaderna. Därigenom
drevs byggkostnaderna upp till orimliga nivåer. Detta drev i sin tur upp
hyreskostnaderna samtidigt som medborgarna invaggades i en falsk
säkerhet. De blev, som en följd av den förda politiken, relativt okänsliga
för den ohämmade ökningen av de verkliga hyreskostnaderna.
De flesta av de kommunala bostadsföretag som nu har stora ekonomiska
problem har redan tidigare fått mer eller mindre omfattande kapitaltillskott
av sina huvudmän. Trots detta är kapitalet i många av de kommunala
bostadsföretagen så litet att allra minsta ändring av regler/subventioner eller
en ökning av antalet tomma lägenheter gör att hot om betalningsinställelse
och att krav på upprättande av kontrollbalansräkning föreligger.
Allt fler kommunalpolitiker har nu kommit till slutsatsen att det inte är en
kommunal kärnangelägenhet att vara fastighetsägare. Allt fler inser också att
de inte kan fortsätta att med skattebetalarnas pengar hålla de kommunala
bostadsföretagen under armarna samtidigt som verksamheten inom bl.a.
skolan, barnomsorgen och äldreomsorgen får vidkännas stora nedskärningar.
Kommunalpolitikernas ambition att i detta läge sälja ut delar av eller hela det
kommunalt ägda bostadsbeståndet vittnar om ett stort ansvarstagande för det
som en kommun i första hand skall prioritera, nämligen kärnverksamheterna
vård, utbildning och omsorg.
I samma stund som regeringen vägrar en kommun att sälja hela eller delar
av sitt bostadsföretag så har också staten tagit på sig ett stort ansvar.
Ansvaret ligger i att se till att den kommun som vägras sälja kompenseras
såväl för ägartillskott som kommunen tvingas ta ur den kommunala budgeten
som för uteblivna försäljningsintäkter. Detta dilemma har regeringen valt att
lösa genom att inrätta en "bostadsakut" som redan betalat ut stora summor
pengar. Det är också skattebetalarnas pengar som skulle kunna användas till
något annat.
Detta sätt att betala ut pengar till kommuner som, till följd av sina
borgensåtaganden gentemot sina helägda bostadsbolag eller stiftelser, har
hamnat i ekonomiska svårigheter ger inte en hållbar utveckling. I realiteten
förlängs krisperioden. Dessutom innebär det att den offentliga ekonomin
under lång tid framöver måste avsätta skattepengar för att tillfälligt "rädda"
den ena kommunen efter den andra som i den värsta subventions- och
byggyran tog på sig orimligt stora borgensåtaganden för sina kommunalt
ägda bostadsföretag.
Den bästa och långsiktigt mest hållbara insatsen för kommuner med
kommunala bostadsföretag i kris är att så snabbt som möjligt låta
kommunerna få sälja bostadsföretagen utan ekonomiska sanktioner från
staten. På så sätt kan nytt kapital tillföras samtidigt som stora
borgensåtaganden kan avvecklas. Kommunerna kan därefter ägna sig åt att
förbättra kvaliteten i viktiga kärnverksamheter som skola, vård och omsorg.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försäljning av kommunala bostadsföretag utan ekonomiska
sanktioner från staten som en långsiktigt hållbar lösning för kommuner med
ekonomiska problem.