med anledning av prop. 1997/98:180 Lag om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning
Inledning
I propositionen föreslås en arbetsrättslig lag mot
diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning.
All
diskrimineringslagstiftning
bör samlas i en lag
Vänsterpartiet anser - i likhet med åtskilliga remissinstanser
- att mycket talar för att samla alla bestämmelser om
diskriminering på arbetsmarknaden i en lag. Samtidigt bör de
olika ombudsmännen placeras under riksdagen i stället för
regeringen för att stärka deras oberoende. Arbetet med att
samordna lagstiftningen kan bli relativt omfattande. Den nu
aktuella lagen bör därför antas av riksdagen. Regeringen bör
därefter omgående tillsätta en utredning med uppgift att
lägga fram förslag om en samlad antidiskriminerings-
lagstiftning.
Trots att fördomarna mot homosexuella och bisexuella har minskat i den
allmänna debatten utgör de fortfarande en mycket utsatt grupp. Utredningen
mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning konstaterade att
sådan diskriminering förekommer och att flera döljer sin homosexuella
läggning.
Vänsterpartiet stöder starkt den föreslagna lagen som både kan bidra till
upprättelse och ekonomisk kompensation för den som utsatts för
diskriminering och mer långsiktigt påverka attityder och normbildning. Vi
anser emellertid att att lagen på några punkter bör ges en annorlunda
utformning.
Vem omfattas av lagen?
Lagen föreslås inte omfatta transsexuella eftersom det gäller
fråga om könstillhörighet och inte sexuell läggning.
Vänsterpartiet anser emellertid i likhet med vad JämO
anförde i sitt remissvar att de transsexuella bör åtnjuta skydd
enligt jämställdhetslagen. Regeringen bör besluta om
tilläggsdirektiv angående detta för den särskilde utredaren
som genomför en översyn av vissa delar av
jämställdhetslagen.
Diskrimineringsförbudets
omfattning
Enligt lagförslaget skall ett handlande som riktar sig till
arbetssökande i allmänhet inte kunna utgöra en överträdelse
av diskrimineringsförbudet. Ett exempel som ges är en
platsannons där arbetsgivaren förklarar att enbart sökande
med en viss sexuell läggning är välkomna med en ansökan.
Vi anser att även ett sådant förfarande skall träffas av
diskrimineringsförbudet för att lagstiftningen skall bli
effektiv.
Arbetsledningsfrågor
Här görs uttalanden i propositionen som förefaller
motstridiga. Det sägs å ena sidan att det krävs mer än en
bagatellartad avvikelse från det normala för att det skall
utgöra diskriminering i lagens betydelse. Detta instämmer vi
i. Men sedan sägs att en enstaka händelse måste innebära
ingripande följder för arbetstagaren för att kunna rubriceras
som diskriminering. Detta innebär att förbudet mot
diskriminering i artbetsledningsfrågor knappast kommer att
ha någon praktisk betydelse. Riksdagen bör därför uttala att
det inte bör ställas krav på ingripande följder för att
diskrimineringsförbudet skall gälla.
Påföljder
Vid diskriminering av arbetssökande skall endast allmänt,
men inte ekonomiskt skadestånd kunna utdömas. Regeringen
motiverar liksom utredningen detta med att anspråk på
ekonomisk kompensation för utebliven lön m.m. måste
grundas på att den arbetssökande skulle ha en principiell rätt
till en viss anställning eller åtminstone till de förmåner som
följer av anställningen. En sådan rätt finns inte på den
privata delen av arbetsmarknaden. Regeringen gör sig
emellertid skyldig till ett cirkelresonemang - eftersom en
sådan rätt inte finns kan eller bör den inte heller införas. Men
en sådan rätt finns redan i flera länder, bl.a. Kanada.
Vänsterpartiet anser att en rätt till ekonomiskt skadestånd i dessa fall bör
införas och ansluter sig i huvudsak till vad experten i utredningen om
översyn av lagen mot etnisk diskriminering, Elsabeth Wudie, anförde i sitt
särskilda yttrande i frågan. Svårigheter att praktiskt genomdriva en rätt till
en
viss anställning får hanteras genom en lämplig anpassning av de rättsliga
konsekvenserna av lagbrott. Den lämpligaste lösningen vore att den som inte
erbjudits ett arbete på grund av att arbetsgivaren brutit mot lagen, skall ha
rätt till kompensation både för kränkningen och den ekonomiska förlusten.
Storleken på det ekonomiska skadeståndet kan begränsas till maximalt 16
månadslöner efter förebild i § 39 lagen om anställningsskydd.
Processuella regler
Regeringen föreslår att tidsfristen för den enskilde att väcka
talan enligt § 66 1 st p1 medbestämmandelagen om
organisationen avstått härifrån skall vara två månader.
Vänsterpartiet anser att den tidrymden är alldeles för kort om
lagen skall bli praktiskt användbar. Vi anser att tidsfristen i
den föreslagna lagens § 28 skall vara sex månader.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en utredning med
uppdrag att, i enlighet med vad som anförts i motionen, lägga fram förslag
om en samlad diskrimineringslagstiftning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tilläggsdirektiv till den särskilde utredare som genomför en
översyn av vissa delar av jämställdhetslagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att diskrimineringsförbudet även skall gälla handlande som riktar
sig till arbetssökande i allmänhet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det inte skall krävas ingripande följder av ett
arbetsledningsbeslut för att det skall kunna utgöra diskriminering,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätt till ekonomiskt skadestånd för arbetssökande,
6. att riksdagen beslutar att talefristen i den föreslagna 28 § skall vara sex
månader.
Stockholm den 6 oktober 1998
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)
Eva Zetterberg (v)