Inledning
I propositionen föreslås en arbetsrättslig lag mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning.
All diskrimineringslagstiftning bör samlas i en lag
Vänsterpartiet anser - i likhet med åtskilliga remissinstanser - att mycket talar för att samla alla bestämmelser om diskriminering på arbetsmarknaden i en lag. Samtidigt bör de olika ombudsmännen placeras under riksdagen i stället för regeringen för att stärka deras oberoende. Arbetet med att samordna lagstiftningen kan bli relativt omfattande. Den nu aktuella lagen bör därför antas av riksdagen. Regeringen bör därefter omgående tillsätta en utredning med uppgift att lägga fram förslag om en samlad antidiskriminerings- lagstiftning.
Trots att fördomarna mot homosexuella och bisexuella har minskat i den allmänna debatten utgör de fortfarande en mycket utsatt grupp. Utredningen mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning konstaterade att sådan diskriminering förekommer och att flera döljer sin homosexuella läggning.
Vänsterpartiet stöder starkt den föreslagna lagen som både kan bidra till upprättelse och ekonomisk kompensation för den som utsatts för diskriminering och mer långsiktigt påverka attityder och normbildning. Vi anser emellertid att att lagen på några punkter bör ges en annorlunda utformning.
Vem omfattas av lagen?
Lagen föreslås inte omfatta transsexuella eftersom det gäller fråga om könstillhörighet och inte sexuell läggning. Vänsterpartiet anser emellertid i likhet med vad JämO anförde i sitt remissvar att de transsexuella bör åtnjuta skydd enligt jämställdhetslagen. Regeringen bör besluta om tilläggsdirektiv angående detta för den särskilde utredaren som genomför en översyn av vissa delar av jämställdhetslagen.
Diskrimineringsförbudets omfattning
Enligt lagförslaget skall ett handlande som riktar sig till arbetssökande i allmänhet inte kunna utgöra en överträdelse av diskrimineringsförbudet. Ett exempel som ges är en platsannons där arbetsgivaren förklarar att enbart sökande med en viss sexuell läggning är välkomna med en ansökan. Vi anser att även ett sådant förfarande skall träffas av diskrimineringsförbudet för att lagstiftningen skall bli effektiv.
Arbetsledningsfrågor
Här görs uttalanden i propositionen som förefaller motstridiga. Det sägs å ena sidan att det krävs mer än en bagatellartad avvikelse från det normala för att det skall utgöra diskriminering i lagens betydelse. Detta instämmer vi i. Men sedan sägs att en enstaka händelse måste innebära ingripande följder för arbetstagaren för att kunna rubriceras som diskriminering. Detta innebär att förbudet mot diskriminering i artbetsledningsfrågor knappast kommer att ha någon praktisk betydelse. Riksdagen bör därför uttala att det inte bör ställas krav på ingripande följder för att diskrimineringsförbudet skall gälla.
Påföljder
Vid diskriminering av arbetssökande skall endast allmänt, men inte ekonomiskt skadestånd kunna utdömas. Regeringen motiverar liksom utredningen detta med att anspråk på ekonomisk kompensation för utebliven lön m.m. måste grundas på att den arbetssökande skulle ha en principiell rätt till en viss anställning eller åtminstone till de förmåner som följer av anställningen. En sådan rätt finns inte på den privata delen av arbetsmarknaden. Regeringen gör sig emellertid skyldig till ett cirkelresonemang - eftersom en sådan rätt inte finns kan eller bör den inte heller införas. Men en sådan rätt finns redan i flera länder, bl.a. Kanada.
Vänsterpartiet anser att en rätt till ekonomiskt skadestånd i dessa fall bör införas och ansluter sig i huvudsak till vad experten i utredningen om översyn av lagen mot etnisk diskriminering, Elsabeth Wudie, anförde i sitt särskilda yttrande i frågan. Svårigheter att praktiskt genomdriva en rätt till en viss anställning får hanteras genom en lämplig anpassning av de rättsliga konsekvenserna av lagbrott. Den lämpligaste lösningen vore att den som inte erbjudits ett arbete på grund av att arbetsgivaren brutit mot lagen, skall ha rätt till kompensation både för kränkningen och den ekonomiska förlusten. Storleken på det ekonomiska skadeståndet kan begränsas till maximalt 16 månadslöner efter förebild i § 39 lagen om anställningsskydd.
Processuella regler
Regeringen föreslår att tidsfristen för den enskilde att väcka talan enligt § 66 1 st p1 medbestämmandelagen om organisationen avstått härifrån skall vara två månader. Vänsterpartiet anser att den tidrymden är alldeles för kort om lagen skall bli praktiskt användbar. Vi anser att tidsfristen i den föreslagna lagens § 28 skall vara sex månader.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en utredning med uppdrag att, i enlighet med vad som anförts i motionen, lägga fram förslag om en samlad diskrimineringslagstiftning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till den särskilde utredare som genomför en översyn av vissa delar av jämställdhetslagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att diskrimineringsförbudet även skall gälla handlande som riktar sig till arbetssökande i allmänhet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det inte skall krävas ingripande följder av ett arbetsledningsbeslut för att det skall kunna utgöra diskriminering,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt till ekonomiskt skadestånd för arbetssökande,
6. att riksdagen beslutar att talefristen i den föreslagna 28 § skall vara sex månader.
Stockholm den 6 oktober 1998
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v) Ingrid Burman (v) Lars Bäckström (v) Owe Hellberg (v) Tanja Linderborg (v) Eva Zetterberg (v)