Kvinnors rätt till jämställda villkor på arbetsmarknaden är en
fråga om att värna de mänskliga rättigheterna. 1979 års FN-
konvention, om avskaffande av allt slags diskriminering,
stadgar bl.a. att konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga
åtgärder för att avskaffa diskriminering av kvinnor på
arbetsmarknaden. Med jämställdheten mellan män och
kvinnor som grund skall samma rättigheter säkerställas.
På ett sätt kan man säga att kvinnorna befäst sin ställning på
arbetsmarknaden i den meningen att kvinnor numera är och identifierar sig
själva som en självklar del av arbetskraften. Sett ut ett könsperspektiv har
emellertid kvinnor en svagare ställning än män och arbetsmarknaden kan
beskrivas som tudelad; kvinnorna återfinns på den del som har lägre löner
och sämre anställningsvillkor, där det är vanligt med, både frivilligt och
ofrivilligt, deltidsarbete och med visstidsanställningar. De som ges de allra
sämsta arbetsvillkoren är LO-kvinnorna.
Den delade arbetsmarknaden innebär en otrygghet för många kvinnor och
behovet av att förstärka och utveckla arbetsrätten är stort. I motsvarande grad
skulle en ytterligare uppluckring av arbetsrätten drabba kvinnorna hårdast.
Jämfört med männen är kvinnornas inflytande på arbetsplatserna mindre och
kvinnorna får sämre möjligheter till fortbildning och befordran. Fortfarande
utför kvinnorna den största delen av det oavlönade hemarbetet och det
dubbla ansvaret, ofta kombinerat med otillräcklighetskänslor, bäddar för
negativ stress.
Kollektiv lönediskriminering
På arbetsmarknaden finns ett lönegap.
Löneskillnadsutredningen visade att löneskillnaden som var
direkt beroende av kön rörde sig inom intervallet 1-8 %, i
andra undersökningar har det ofta visat sig att skillnaderna är
betydligt större än så. En del av lönegapet beror på osakliga
löneskillnader och lönediskriminering. Än i dag styrs
lönebildningen av traditionella föreställningar om mäns
respektive kvinnors olika ekonomiska behov samt av de
faktum att traditionella manliga arbetsuppgifter värderas
högre än kvinnors. Åsa Löfström vid Umeå Universitet är en
av landets främsta experter på löneskillnader. Hon har visat
att det som sägs ligga kvinnor till last i lönehänseende (barn,
förvärvsuppehåll etc.) värderas annorlunda när det gäller
män. Löfström konstaterar att män med barn har en entydig
lönefördel framför män utan barn. För kvinnor däremot
föreligger inga motsvarande skillnader mellan dem som har
respektive inte har barn. Därmed visar Löfström att det
utslagsgivande skälet till kvinnors lägre lön inte är barn eller
föräldraledigheten utan könstillhörigheten.
Att ändra på lönesättningen handlar både om att förändra attityder och att
förändra lagstiftningen, men också om att lagstiftningen tillämpas på ett
sådant sätt att den blir effektiv. Vänsterpartiet ser med tillfredsställelse på
att
våra tidigare krav om att se över jämställdhetslagen nu tillgodoses och att de
erfarenheter man gjort i Kanada på området skall tas tillvara. Vidare anser vi
att det är nödvändigt med de extra resurser till JämO som aviserats.
Arbetslöshet
Arbetslöshetsstatistiken visar alltjämt högre siffror bland
män än bland kvinnor. Under det första halvåret 1998 var
kvinnors öppna arbetslöshet 6,0 % och mäns 7,3 %. Orsaken
är att huvuddelen av dem som gått in i studier inom
Kunskapslyftet är kvinnor samtidigt som de nya
konjunkturbetingade arbetstillfällena gått till männen. Män
är också kraftigt överrepresenterade i åtgärder som i högre
grad leder till arbete.
Detta är en oroväckande trend och om inte kvinnoarbetslösheten på sikt
skall öka dramatiskt är det nödvändigt med kraftfulla strukturella åtgärder
som exempelvis satsningar på offentlig sektor, arbetstidsförkortning och
också särskilda initiativ för att underlätta för kvinnor att få inträde i nya
branscher. Vänsterpartiet vill också fästa uppmärksamheten på att även
arbetslöshetsstatistiken är utformad med mannen som norm och därför döljer
en stor del av kvinnoarbetslösheten. Alla de, mestadels kvinnor, som är
deltidsarbetslösa passar inte in i systemet utan redovisas som sysselsatta i
statistiken.
Kvinnor med utomnordiskt
medborgarskap
För kvinnor med utomnordiskt medborgarskap är situationen
direkt alarmerande. Andelen sysselsatta kvinnor uppgår
endast till 28 %, jämfört med männens drygt 42 %. Många
av dessa kvinnor lever isolerat, har låg utbildning och saknar
nödvändiga kunskaper i det svenska språket. Vänsterpartiet
menar att det krävs ett helhetsgrepp med samordnade
insatser för att bryta denna segregering med bl.a. särskilda
insatser i form av arbetsmarknadspolitiska åtgärder men
också en kvalitativt bättre Sfi-utbildning och ökade
möjligheter för invandrare att studera inom Grundläggande
Vuxenutbildningen.
Arbetsmarknadspolitiken
Arbetsmarknadspolitiken är av tradition uppbyggd efter
mannen som norm, och de ekonomiska resurserna riktas i
större utsträckning till män. Arbetslösa kvinnor får oftare
kortare arbetsmarknadsutbildningar och kommer inte lika
ofta i fråga för de mera resurskrävande insatserna.
Arbetsmarknadspolitiken är dessutom konserverande
eftersom arbetsmarknadsåtgärderna och
utbildningssatsningarna till stor del fortfarande styr in män
och kvinnor i, för könet, traditionella verksamheter. För att
få ett genomslag för en effektiv jämställdhetspolitik föreslår
Vänsterpartiet att de övergripande målen för
arbetsmarknadspolitiken och AMV:s verksamhet
kompletteras med ett fjärde mål: Kravet på att bryta den
könssegregerade arbetsmarknadspolitiken såväl horisontellt
som vertikalt, såväl vad gäller yrkestillhörighet och
befattningskategori som löner och andra arbetsvillkor.
A-kassan
Arbetslöshetsförsäkringen utgår från den heltidsarbetande
mannen, och den ettårsbegränsning som finns när det gäller
deltidsarbetslösa är direkt könsdiskriminerande.
Bestämmelsen innebär att deltidsarbetslösa, de flesta
kvinnor, efter ett år avstängs från arbetslöshetsersättning.
Konsekvensen blir att en rad deltidsanställda sagt upp sig
från sin anställning för att i stället bli heltidsarbetslösa. Det
är en ovärdig regel som verkar diskriminerande och som
oftast drabbar lågavlönade kvinnor. Vänsterpartiet kräver att
den speciella deltidsregeln slopas i den nya lagen om
arbetslöshetsförsäkring och att utredningen om
arbetslöshetsersättning och deltidsarbete bör komma med
förslag som undanröjer problemen.
Förstärkt jämställdhetsarbete på
regional nivå
De myndigheter som i första hand arbetar med
jämställdhetsfrågor på arbetsmarknad och i arbetsliv är
AMV, JämO och länsstyrelsernas jämställdhetsexperter.
JämO intensifierar f.n. sitt arbete och kommer att redovisa
verksamheten närmare i mars 1999. När det gäller AMV
föreslår Vänsterpartiet, som nämnts ovan, en skärpning av
verksamhetsmålen.Vänsterpartiet menar att det nu är dags att
stärka länsstyrelsernas roll inom området. Länsstyrelsernas
jämställdhetsexperter bör få ett mer tydligt och kraftfullt
myndighetsuppdrag att både initiera och följa upp
jämställdhetsarbetet i regionerna. Det skulle innebära ökade
möjligheter för ett samordnat arbete som når ut till både
offentlig och privat verksamhet med uppföljningar av
jämställdhetsplaner, könsfördelningen inom olika
verksamheter, jämställdhetsarbetet i skolan etc. Så gott som
samtliga expertområden vid länsstyrelserna har
tillsynsfunktioner eller någon annan form av
myndighetsutövningsroll. Detta borde även gälla
jämställdhetsexperterna. Länsstyrelsernas juristresurser
skulle kunna utökas med expertområdet jämställdhet, det
skulle sammantaget innebära en effektivisering och en ökad
samverkan mellan den nationella resursen JämO och den
regionala nivån. Vidare borde det prövas om inte en del av
de pengar regeringen nu avsätter till särskilda
jämställdhetsinsatser via departementet i stället skulle kunna
specialdestineras till länsstyrelserna. Vänsterpartiet föreslår
att en utredning tillsätts som får till uppgift att utarbeta
förslag på hur den regionala nivån i jämställdhetsarbetet kan
stärkas.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett fjärde mål för arbetsmarknadspolitiken och AMV:s
verksamhet,
2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att
komma med förslag om hur den regionala nivån i jämställdhetsarbetet kan
stärkas.
Stockholm den 25 oktober 1998
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Camilla Sköld (v)