Det låga valdeltagandet vid årets val ger anledning till allvarliga eftertankar. När mer än var femte väljare inte bryr sig om att utnyttja sin demokratiska rättighet att rösta har demokratins verkningsgrad allvarligt försvagats. Ju färre som röstar desto mindre legitimitet får det politiska systemet. Om utvecklingen fortsätter riskerar hela det demokratiska fundamentet att undermineras.
Orsakerna till det sviktande förtroendet för vårt demokratiska styrelseskick är sannolikt både många och mångfasetterade. Om man skall söka mera djupgående förklaringar till skeendet kan man inte undgå att konstatera att politiken i många avseenden tappat sin förankring i vardagen. I en fungerande demokrati måste politiken finnas med som ett naturligt inslag i vardagslivet. Det gäller såväl i människornas närmiljö som på arbets- platserna. Att sålunda fritt och öppet få diskutera politik, som ju ofta innehåller vardagssvar på vardagsfrågor, på arbetsplatsen måste anses vara en grundläggande demokratisk rättighet.
I flera valrörelser under 90-talet har det visat sig vara allt svårare för politiker att få komma till tals på vissa arbetsplatser. Trots att såväl fackliga företrädare som politiker är mycket väl medvetna om att politisk information aldrig får ske i den form eller omfattning att den stör produktionen har det förekommit att det från arbetsgivareorganisation bara någon eller några dagar före aviserat och av berörda anställda förutsett arbetsplatsbesök, avsett att äga rum under frukost- resp. lunchraster, lämnats meddelande om att besöket i fråga inte fick äga rum.
För att ge en komplett och någorlunda rättvisande bild av läget måste tillfogas att politisk information och tankeutbyte med anställda fortfarande fungerar väl på många arbetsplatser. Erfarenheterna visar sålunda att det mest givande utbytet sker på arbetsplatser där ett fruktbart samarbete etablerats mellan arbetstagare och arbetsgivare.
I samband med riksdagens behandling av medbestämmandelagen (MBL) i mitten av 70-talet diskuterades ovannämnda frågeställningar ingående. Den dåvarande arbetsrättskommittén slog bl a fast att det är en förutsättning för att vårt demokratiska samhällssystem skall fungera väl att alla möjligheter tillvaratas att sprida information och kunskap i politiska frågor och att bedriva opinionsbildning i sådana frågor . Kommittén ansåg också att det i lag borde ges uttryck åt grundsatsen om rätt för arbetstagarna att bedriva politisk verksamhet på arbetsplatsen.
Av inrikesutskottets bet. 1975/76:45 framgår bl a också följande: "Statsrådet Bengtsson instämmer med arbetsrättskommittén att arbets- platserna bör vara öppna för politisk verksamhet och tillägger att det är av väsentlig betydelse att det politiska meningsutbytet och informationen i samhällsfrågor kan på lämpliga vägar beredas insteg även på arbetsplatserna. Det är enligt hans mening viktigt att arbetstagarna bereds rätt att bestämma om dessa frågor."
I avvaktan på erfarenheterna från den nya ordning som den omfattande arbetsrättsreformeringen innebar nöjde sig riksdagen den gången med att anvisa förhandlingar och kollektivavtal som medel att åstadkomma inflytande för arbetstagarna när det gäller utnyttjandet av arbetsplatserna för politisk verksamhet. Som erfarenheterna nu visat har utvecklingen gått motsatt väg. Arbetsplatserna har alltmer fjärmats från det viktiga politiska menings- och tankeutbyte som är demokratins livsnerv.
Mot denna bakgrund finner vi det nu angeläget att på nytt väcka frågan om rätten till politisk information och opinionsbildning på arbetsplatser och föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att som ett led i strävan att förstärka demokratin tillsätter en parlamentarisk kommitté med uppgiften att skyndsamt utreda förutsättningarna för en sådan politisk verksamhet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till politisk information och opinionsbildning på arbetsplatsen.
Stockholm den 28 oktober 1998
Bengt Silfverstrand (s) Ronny Olander (s)