Det finns flera exempel runt om i landet på när småföretagare hotats med
eller drabbats av stridsåtgärder när de tackat nej till kollektivavtal. Den
statliga Förlikningsmannaexpeditionen som har till uppgift att medla i
konflikter mellan arbetsgivare och arbetstagare har de senaste fem åren
haft mellan 132 och 209 ärenden då fackföreningar varslat om
stridsåtgärder. Under 1996 och 1997 rörde cirka 80 procent av ärendena
tecknande av kollektivavtal. Antalet situationer då fackförbundet
tilltvingat sig kollektivavtal bara genom att hota med stridsåtgärder torde
dock vara betydligt fler, men här finns ingen statistik att tillgå.
Ofta innebär hot om stridsåtgärder att det helt enkelt inte finns några
alternativ. Företagarens ekonomiska ställning klarar inte en blockad och
några motåtgärder som kan vidtas finns inte. Som ytterligare pålaga
innefattar dessutom kollektivavtalen ofta att någon form av service-,
administrations- eller granskningsavgift ska betalas till fackföreningen av
företaget.
De flesta småföretagare som råkar ut för hot om stridsåtgärder känner
maktlöshet. De är så gott som alltid i underläge såväl rättsligt som
ekonomiskt. De får dessutom en negativ inställning till facklig verksamhet.
Kollektivavtalet blir ofta en ekonomisk belastning även om anställnings-
villkoren tidigare legat över kollektivavtalsnivån. Detta hänger samman med
avgifter som måste betalas till fackföreningen och det regelmässiga tvånget
att teckna AMF-försäkringar även om företagaren redan har likvärdiga
försäkringar i annat försäkringsbolag.
Fackföreningarnas ändamål är att företräda sina medlemmar och förbättra
deras anställningsvillkor via förhandlingar. Det ligger därför i sakens natur
att de ska ha en rätt att vidta fackliga stridsåtgärder för att uppnå dessa
syften. Fackföreningarnas intresse av att få in avgifter till sin verksamhet
eller befästa sin ställning som en stark part på arbetsmarknaden har
emellertid ingen direkt koppling till de anställdas villkor utan innebär snarare
tvärtom att löneutrymmet för de anställda minskar. Det går inte att bortse
från att den svenska arbetsrättsliga lagstiftningen, främst via medbe-
stämmandelagen, ger den fackförening som är avtalsbärande en särställning i
många avseenden. En fackförening med kollektivavtal kan t ex begära
allmänt skadestånd vid kollektivavtalsbrott, utnyttja reglerna om facklig
vetorätt och får även en utvidgad rätt till förhandling. Detta skapar ett
intresse för fackföreningarna som delvis är frikopplat från huvudändamålet
att förbättra medlemmarnas anställningsvillkor. Bara åtgärder som syftar till
att förbättra medlemmarnas anställningsvillkor bör skyddas av rätts-
ordningen.
När blockader iscensätts mot enmansföretagare och familjeföretag, dvs
företagare som bara har familjemedlemmar som anställda, i syfte att få dem
att teckna kollektivavtal saknar stridsåtgärderna ett rimligt fackligt syfte
eftersom kollektivavtalet inte har några anställda att reglera. I de fall en
företagare tillämpar anställningsvillkor som är i huvudsak likvärdiga med det
kollektivavtal som fackföreningen vill teckna saknas också ett rimligt
fackligt syfte. Detsamma gäller i de situationer då de anställda på
arbetsplatsen uttryckligen tackar nej till kollektivavtal. Intresset av att ett
kollektivavtal tecknas är i dessa situationer mer fackföreningens än de
anställdas. Fackliga blockader bör därför inte vara tillåtna i dessa fall.
En sådan begränsning i blockadrätten skulle skapa ett bättre samarbets-
klimat mellan småföretagare och fackföreningar och samtidigt öka
förståelsen för det fackliga arbetet hos småföretagare.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om begränsning av blockadrätten mot småföretagare.