Det finns flera exempel runt om i landet på när småföretagare hotats med eller drabbats av stridsåtgärder när de tackat nej till kollektivavtal. Den statliga Förlikningsmannaexpeditionen som har till uppgift att medla i konflikter mellan arbetsgivare och arbetstagare har de senaste fem åren haft mellan 132 och 209 ärenden då fackföreningar varslat om stridsåtgärder. Under 1996 och 1997 rörde cirka 80 procent av ärendena tecknande av kollektivavtal. Antalet situationer då fackförbundet tilltvingat sig kollektivavtal bara genom att hota med stridsåtgärder torde dock vara betydligt fler, men här finns ingen statistik att tillgå.
Ofta innebär hot om stridsåtgärder att det helt enkelt inte finns några alternativ. Företagarens ekonomiska ställning klarar inte en blockad och några motåtgärder som kan vidtas finns inte. Som ytterligare pålaga innefattar dessutom kollektivavtalen ofta att någon form av service-, administrations- eller granskningsavgift ska betalas till fackföreningen av företaget.
De flesta småföretagare som råkar ut för hot om stridsåtgärder känner maktlöshet. De är så gott som alltid i underläge såväl rättsligt som ekonomiskt. De får dessutom en negativ inställning till facklig verksamhet. Kollektivavtalet blir ofta en ekonomisk belastning även om anställnings- villkoren tidigare legat över kollektivavtalsnivån. Detta hänger samman med avgifter som måste betalas till fackföreningen och det regelmässiga tvånget att teckna AMF-försäkringar även om företagaren redan har likvärdiga försäkringar i annat försäkringsbolag.
Fackföreningarnas ändamål är att företräda sina medlemmar och förbättra deras anställningsvillkor via förhandlingar. Det ligger därför i sakens natur att de ska ha en rätt att vidta fackliga stridsåtgärder för att uppnå dessa syften. Fackföreningarnas intresse av att få in avgifter till sin verksamhet eller befästa sin ställning som en stark part på arbetsmarknaden har emellertid ingen direkt koppling till de anställdas villkor utan innebär snarare tvärtom att löneutrymmet för de anställda minskar. Det går inte att bortse från att den svenska arbetsrättsliga lagstiftningen, främst via medbe- stämmandelagen, ger den fackförening som är avtalsbärande en särställning i många avseenden. En fackförening med kollektivavtal kan t ex begära allmänt skadestånd vid kollektivavtalsbrott, utnyttja reglerna om facklig vetorätt och får även en utvidgad rätt till förhandling. Detta skapar ett intresse för fackföreningarna som delvis är frikopplat från huvudändamålet att förbättra medlemmarnas anställningsvillkor. Bara åtgärder som syftar till att förbättra medlemmarnas anställningsvillkor bör skyddas av rätts- ordningen.
När blockader iscensätts mot enmansföretagare och familjeföretag, dvs företagare som bara har familjemedlemmar som anställda, i syfte att få dem att teckna kollektivavtal saknar stridsåtgärderna ett rimligt fackligt syfte eftersom kollektivavtalet inte har några anställda att reglera. I de fall en företagare tillämpar anställningsvillkor som är i huvudsak likvärdiga med det kollektivavtal som fackföreningen vill teckna saknas också ett rimligt fackligt syfte. Detsamma gäller i de situationer då de anställda på arbetsplatsen uttryckligen tackar nej till kollektivavtal. Intresset av att ett kollektivavtal tecknas är i dessa situationer mer fackföreningens än de anställdas. Fackliga blockader bör därför inte vara tillåtna i dessa fall.
En sådan begränsning i blockadrätten skulle skapa ett bättre samarbets- klimat mellan småföretagare och fackföreningar och samtidigt öka förståelsen för det fackliga arbetet hos småföretagare.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begränsning av blockadrätten mot småföretagare.
Stockholm den 27 oktober 1998
Ola Karlsson (m)
Holger Gustafsson (kd) Marianne Andersson (c) Kenth Skårvik (fp) Inga Berggren (m) Inger Strömbom (kd) Kerstin Heinemann (fp)