med anledning av prop. 1997/98:179 Lag om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder
Inledning
I propositionen föreslås en arbetsrättslig lag mot
diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder.
All
diskrimineringslagstiftning
bör samlas i en lag
Vänsterpartiet anser i likhet med åtskilliga remissinstanser
att mycket talar för att samla alla bestämmelser om
diskriminering på arbetsmarknaden i en lag. Samtidigt bör de
olika ombudsmännen placeras under riksdagen i stället för
regeringen för att stärka deras oberoende. Arbetet med att
samordna lagstiftningen kan bli relativt omfattande. Den nu
aktuella lagen bör därför antas av riksdagen. Regeringen bör
därefter omgående tillsätta en utredning med uppgift att
lägga fram förslag om en samlad
antidiskrimineringslagstiftning.
Statistiska centralbyrån genomförde 1996 och 1997 två undersökningar om
de funktionshindrades situation på arbetsmarknaden respektive förekomsten
av diskriminering av funktionshindrade på arbetsmarknaden. Av den första
undersökningen framgick bl.a. att en femtedel av befolkningen mellan 16
och 64 år är funktionshindrad, att drygt en fjärdedel av de funktionshindrade
sysselsatta har behov av hjälpmedel och/eller anpassad arbetsplats. Den
andra undersökningen visade bl.a. att 16,7 procent ansåg att de blivit utsatta
för förföljelse eller trakasserier på arbetsplatsen på grund av sitt funktions-
hinder.
En AMS-undersökning, som publicerades i september i år, visade att 26 %
av arbetsgivarna var negativt inställda till att anställa arbetshandikappade.
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att det föreligger ett behov av
lagstiftning om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med
funktionshinder och att en sådan lag bör införas. Vänsterpartiet anser att
propositionens lagförslag i huvudsak kan godtas, men anser att den på vissa
punkter borde ges en annan utformning.
Diskrimineringsförbudets
omfattning
Enligt lagförslaget skall ett handlande som riktar sig till
arbetssökande i allmänhet inte kunna utgöra en överträdelse
av diskrimineringsförbudet. Ett exempel som ges är en
arbetsgivare som i en platsannons förklarar att bara
arbetssökande utan funktionshinder är välkomna med en
ansökan. Vi anser att ett sådant förfarande måste träffas av
diskrimineringsförbudet för att lagstiftningen skall bli
effektiv.
Skyldighet för arbetsgivaren
att vidta stöd- och
anpassningsåtgärder
Vänsterpartiet anser - i likhet med ett stort antal tunga
remissinstanser - att arbetsgivarens möjlighet att erhålla
statliga bidrag som täcker kostnaderna eller en del av
kostnaderna för stöd och anpassningsåtgärder skall beaktas
vid bedömningen av vad som skäligen kan krävas av
arbetsgivaren enligt § 6 i den föreslagna lagen.
Arbetsledningsfrågor
Här görs uttalanden i propositionen som förefaller
motstridiga. Det sägs å ena sidan att det krävs mer än en
bagatellartad avvikelse från det normala för att det skall
utgöra diskriminering i lagens betydelse. Detta instämmer vi
i. Men sedan sägs att en enstaka händelse måste innebära
ingripande följder för arbetstagaren för att kunna rubriceras
som diskriminering. Detta innebär att förbudet mot
diskriminering i arbetsledningsfrågor knappast kommer att få
någon praktisk betydelse. Riksdagen bör därför uttala att det
inte bör ställas krav på ingripande följder för att
diskrimineringsförbudet skall gälla.
Påföljder
Vid diskriminering av arbetssökande skall endast allmänt,
men inte ekonomiskt skadestånd kunna utdömas. Regeringen
motiverar liksom utredningen detta med att anspråk på
ekonomisk kompensation för utebliven lön m.m. måste
grundas på att den arbetssökande skulle ha en principiell rätt
till en viss anställning eller åtminstone till de förmåner som
följer av anställningen. En sådan rätt finns inte på den
privata delen av arbetsmarknaden. Regeringen gör emellertid
sig skyldig till ett cirkelresonemang - eftersom en sådan rätt
inte finns kan eller bör den inte heller införas. Men en sådan
rätt finns redan i flera länder bl.a. Kanada.
Vänsterpartiet anser att en rätt till ekonomiskt skadestånd i dessa fall bör
införas och ansluter sig i huvudsak till vad experten i utredningen om
översyn av lagen mot etnisk diskriminering, Elsabeth Wudie anförde i sitt
särskilda yttrande i frågan. Svårigheter att genomdriva en rätt till en viss
anställning får hanteras genom en lämplig anpassning av de rättsliga
konsekvenserna av lagbrott. Den lämpligaste lösningen vore att den som inte
erbjudits ett arbete på grund av att arbetsgivaren brutit mot lagen skall ha
rätt
till kompensation både för kränkningen och den ekonomiska förlusten.
Storleken på det ekonomiska skadeståndet kan begränsas till maximalt 16
månadslöner efter förebild i § 39 lagen om anställningsskydd.
Processuella regler
Regeringen föreslår att tidsfristen för den enskilde att väcka
talan enligt 66 § 1 st 1p medbestämmandelagen om
organisationen avstått härifrån skall vara två månader.
Vänsterpartiet anser att den tidrymden är alldeles för kort om
lagen skall bli praktiskt användbar. Vi anser att tidsfristen i
den föreslagna lagens § 29 skall vara sex månader.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en utredning med
uppdrag att i enlighet med vad som anförts i motionen lägga fram förslag om
en samlad diskrimineringslagstiftning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om diskrimineringsförbudets omfattning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om beaktande av möjligheten att erhålla statliga bidrag vid
skälighetsbedömningen i den föreslagna 6 § i lagen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kravet på ingripande följder av ett arbetsledningsbeslut för
arbetstagaren som förutsättning för diskrimineringsförbudets tillämplighet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätt till ekonomiskt skadestånd för diskriminerade arbetssökande,
6. att riksdagen beslutar att tidsfristen i den föreslagna 29 § skall vara sex
månader i stället för två månader.
Stockholm den 6 oktober 1998
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)
Maggi Mikaelsson (v)