Kampen mot arbetslösheten är den svåraste uppgiften det
svenska samhället står inför. Det är också den viktigaste.
Enskilda människors livssituation påverkas i avgörande grad
av om man har arbete och inkomst. Hela
samhällsutvecklingen är beroende av vad som händer med
arbetslösheten. Våra välfärdssystem och vår offentliga sektor
påverkas i mycket hög grad av hur många som har jobb och
betalar skatt. Uthålligheten i samhällets åtagande för barn,
sjuka och funktionshindrade är beroende av utvecklingen på
arbetsmarknaden.
I kampen mot arbetslösheten är det angeläget att mobilisera hela samhället.
På alla nivåer måste kampen föras. Riksdagen, regeringen och centrala
myndigheter måste åstadkomma förutsättningar och regelverk som gör det
möjligt att använda hela arsenalen av åtgärder så kraftfullt som möjligt.
Enligt min uppfattning har vi inte på ett tillräckligt offensivt sätt tagit
tillvara den kunskap och det engagemang som finns i de lokala arbets-
förmedlingsnämnderna. Många gånger upplever de att centrala regelverk
sätter hinder i vägen för att fullt ut använda de idéer och uppslag som
nämndernas arbete leder fram till. Det är därför bra att regeringen nu föreslår
en förlängning såväl för lokal samverkan som aktivare användning av a-
kassan. Men det måste också innebära att handlingsutrymmet för arbets-
förmedlingsnämnderna faktiskt vidgas.
Det finns därför skäl anta att människor i vissa fall är öppet arbetslösa
enbart därför att de lokala förutsättningarna inte tillåts vara vägledande i
prioriteringarna. Byråkratiska regler sätter stopp för att styra åtgärderna
efter
de behov och möjligheter som råder i respektive kommun.
Jag anser därför att regeringen så snart det är möjligt bör förtydliga
arbetsförmedlingsnämndernas uppdrag och utöka deras befogenheter, i syfte
att bättre kunna beakta lokala förutsättningar och behov, och ta tillvara lokala
idéer och uppslag. Av beskrivningarna i budgetpropositionen under
utgiftsområde 14 framgår att nästan 20 % av de s k otraditionella medlen inte
kommit till användning. Det betyder att ca 100 miljoner kronor inte har
kunnat användas till otraditionella åtgärder. Detta samtidigt som man på
andra håll i landet inte kunnat fullfölja projekt i brist på just sådana pengar.
Det är bra att regeringen nu följer upp riksdagens beslut om regional
näringspolitik och program för att åstadkomma regionala tillväxtavtal.
Samtidigt är det viktigt att vara medveten om arbetsmarknadspolitikens roll
för en positiv utveckling. Näringspolitiska och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder måste gå hand i hand. Att nedgradera arbetsmarknadspolitiken
skulle kunna visa sig vara en svår belastning för att kunna gå vidare till full
sysselsättning.
Det är positivt att det sker en uppgradering av den yrkesinriktade
utbildningen. Men uppdraget att pressa tillbaks arbetslösheten ställer krav
om ännu större ambitioner när det gäller ökad utbildning och kompetens-
utveckling. Att bekämpa arbetslösheten innebär inte enbart att arbeta med
dem som redan är utan arbete. Även de som är kvar i arbete måste vara
föremål för ökat engagemang när det gäller att förbättra kunskaperna och
höja konkurrensförmågan. Därför bör det vara en viktigt åtgärd att
genomföra den plan för kompetensutveckling som parterna på arbets-
marknaden tagit fram gemensamt.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att förenkla regelverk och ge utrymme för
arbetsförmedlingsnämnderna att utifrån lokala förutsättningar och behov
styra och prioritera åtgärdernas inriktning och fördelning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fullföljande av programmet för kompetensutveckling i
näringslivet.
Stockholm den 24 oktober 1998
Hans Karlsson (s)
Maud Björnemalm (s)
Inger Lundberg (s)
Nils-Göran Holmqvist (s)
Helena Frisk (s)