Dagens ideologi inom handikappområdet har utvecklats successivt från
60-talet och framåt. Det som är och har varit ledstjärnan är synsättet att
funktionshindrade bör ha samma möjlighet till delaktighet i samhället
som icke funktionshindrade. Hinder för sådan delaktighet ska
undanröjas. Detta har av regering och riksdag formulerats som att full
delaktighet, jämlikhet i levnadsvillkor, självbestämmande och
tillgänglighet är målsättningen.
Dessa handikappolitiska mål överensstämmer i hög utsträckning med
innehållet i FN:s standardregler och med den resolution som EU:s
ministerråd utfärdade den 20 december 1996.
För människor med funktionshinder har vi i Sverige bra stöd och service
på det individuella planet. Individens möjligheter att få stöd och service i
bostaden, i skolan i den vardagliga livssituationen är förhållandevis goda.
1994 års handikappreform gav många nya möjligheter, framför allt för dem
med svåra funktionshinder. Det individuella stödet är naturligtvis inte
fulländat, men jämfört med omvärlden håller vi hög nivå i Sverige.
Däremot när det gäller den fysiska miljön, finns det mycket mer att önska.
Tillgängligheten till såväl offentlig som kommersiell service har många
brister. Likaså möjligheten att välja bostad. Det kan vara stora problem att ta
sig in i en butik eller på försäkringskassan om man är funktionshindrad. Det
kan vara svårt att hitta på ett svenskt hotell om man är synskadad. Det kan
vara förknippat med stora risker och svårigheter att korsa en gata i en svensk
stad. Trottoarerna är inte alltid avfasade vid övergångsställena. Markeringen
för övergångsstället kan också vara svårt att hitta. Det betyder osäkerhet och
otrygghet.
Det finns betydande brister i tillgängligheten till verksamheter och miljöer.
Dessa brister är ofta möjliga att åtgärda med relativt begränsade insatser. En
återhållande faktor för att åtgärda dessa brister har varit det begränsade
ekonomiska utrymmet, och då framför allt i den kommunala sektorn. Det är
ett argument som fortfarande äger giltighet. Men samtidigt som det går att
hävda begränsningarna i den kommunala ekonomin, som ett argument för att
nu inte ta itu med bristerna i tillgänglighet, är en stor del av den svenska
byggarbetarkåren fortfarande arbetslös. Kostnaden enbart i a-kassa kan mätas
i miljardbelopp årligen. Det borde därför vara möjligt att förbättra
tillgängligheten för funktionshindrade samtidigt som det skapas jobb för
arbetslösa i bygg- och anläggningsbranschen. Detta utan att samhällets totala
utgifter ökar.
Riksdagen har tidigare beslutat att det ska vara möjligt att använda a-
kassan mera flexibelt. Det förhållningssättet upprepas i budgetpropositionen.
Försöksverksamheten har som huvudsyfte att eliminera passiviserande inslag
i det arbetsmarknadspolitiska regelverket. Men i propositionen skriver
regeringen också att denna försöksverksamhet syftar till att vidga det lokala
inflytandet i arbetsmarknadspolitiken.
I budgetpropositionen för 1999 beskrivs vikten av att förbättra tillgänglig-
heten men det finns dock inget nämnt om hur detta ske. Det borde vara
naturligt att samordna insatser för att öka tillgängligheten med de arbets-
marknadspolitiska åtgärder som föreslås.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att bygga Sverige tillgängligt.
Stockholm den 22 oktober 1998
Hans Karlsson (s)
Maud Björnemalm (s)
Inger Lundberg (s)
Nils-Göran Holmqvist (s)
Helena Frisk (s)