Det ofrivilliga deltidsarbetet är ett stort jämställdhetsproblem på dagens
arbetsmarknad. I januari 1998 arbetade 50 procent av LOs kvinnor 34
timmar i veckan eller mindre, bland TCO-kvinnorna 30 procent och 21
procent av kvinnorna på SACOs avtalsområde. Bland männen är det
bara 9 procent inom LO, och 6 procent inom TCO och SACO som
arbetar deltid.
Utvecklingen under 90-talet har varit att deltidsarbetet ökat bland unga
kvinnor
I början av 90-talet arbetade knappt 30 procent av LO-kvinnor i åldrarna
under 25 år deltid, nu är andelen 53 procent.
Under 90-talet har det också skett en snabb utveckling från långa deltider
mot kortare deltider och behovsanställningar och från fasta anställningar till
tillfälliga.
Av de deltidsarbetande unga LO-kvinnorna vill idag drygt tre fjärdedelar
ha längre arbetstid.
Vanligast med ofrivilliga deltider är det inom servicesektorn.
Av Hotell och restaurangs deltidsarbetande medlemmar vill 69 procent
arbeta längre, av Handels deltidsarbetande 50 procent, av Kommunals 44
procent.
Många kvinnor tar frivilligt ett deltidsarbete när barnen är små. För den
som drabbats av arbetsskador är deltidsarbete oftast den enda möjligheten att
kunna jobba vidare på arbetsplatsen. Möjligheten till deltidsarbete är därför
något positivt.
Men ofrivilligt deltidsarbete innebär ofta att den anställde, oftast "hon",
tvingas att ta ett arbete som det inte går att försörja sig på. Istället blir
man
beroende av sin partner, sina föräldrar eller av samhället. Deltidsarbete är
idag ofta förknippat med sämre utvecklingsmöjligheter. Deltidsarbete är allt
oftare en tillfällig anställning. Denna utveckling drivs på av den bortre
parentesen för deltidsarbetslösa i a-kasseförsäkringen. För närvarande kan
den som tvingats gå ner i sysselsättningsgrad, men är fast anställd, bara
stämpla upp till a-kassa för den tidigare sysselsättningsnivån under en a-
kasseperiod. Deltidsarbetslösa tvingas därför lämna fasta anställningar och
gå över till tillfälliga för att kunna fortsätta deltidsmarkera.
Enligt lagen om anställningsskydd (LAS) 25 a § har deltidsarbetande före-
trädesrätt till högre sysselsättningsgrad. Som villkor ställs dock "att arbets-
givarens behov av arbetskraft tillgodoses om den deltidsanställde anställs
med högre sysselsättningsgrad". Det är fortfarande arbetsgivaren som skall
pröva om detta behov föreligger.
Lagen om anställningsskydd innebär ingen skyldighet för arbetsgivaren att
inrätta tjänster med högre sysselsättningsgrad. Företrädesrätten är speciellt
svag i verksamheter där bemanningen idag bygger på användning av
deltidsanställning som inom detaljhandeln och sjukvården.
Lagens enda syfte är att arbetsgivaren vid behov av ytterligare arbetskraft
och under förutsättning att den enskilde anmält intresse skall överväga om
inte arbetskraftsbehovet kan tillgodoses genom att sysselsättningsgraden ökar
för den deltidsanställde
Den bortre parentesen för deltidsarbetslösa i a-kasseförsäkringen har inte
lett till att deltidsarbetslösheten eller de ofrivilliga deltiderna har minskat.
Företrädesrätten till högre sysselsättningsgrad innebär inte en större möjlig-
het för deltidsanställda att få en högre sysselsättningsgrad.
Den socialdemokratiska partikongressen i september 1997 utttalade att
ambitionen är att heltid skall vara en rättighet och deltid en möjlighet.
Vi menar att detta kräver en skärpning av den nuvarande arbetsrättsliga
lagstiftningen på så sätt att heltider skall utgöra grunden för alla
anställningar
och att deltid skall vara tillåtet bara av särskilda skäl som att arbetet utförs
bara under en kortare period av dygnet, arbetsbrist eller arbetstagarens
särskilda önskemål.
En sådan lagstiftning bör vara dispositiv. Avsteg från lagen kan ske genom
central överenskommelse mellan arbetmarknadens parter.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten till heltidsarbete.