Fler trygga jobb allt viktigare
Kommer nationen inte till rätta med arbetslöshetsproblemet så riskerar vi att för en mycket långt tid framöver fastna i en ond spiral av permanent hög arbetslöshet och en dålig samhällsekonomi. Därför är jobben den allra viktigaste frågan i Sverige idag och för oss som medborgare. Visserligen har den öppna arbetslösheten sjunkit en del under det senaste året men sysselsättningen vill ändå inte ta riktig fart. Det finns nu en fara att skakigheten i världsekonomin också kommer att sätta sina spår i arbetslöshetssifforna i Sverige under år 1999. Regeringens prognos för den öppna arbetslösheten för år 1998 slutar nu på 6,6 procent, endast 0,1 procent bättre än i vårbudgeten och långt kvar till de 4 procent som regeringen vill uppnå år 2000. Folkpartiet menar dock att det finns chans till en räddning om politiken läggs om i en riktning som vi förordar genom att satsa på jobb genom företagande.
Folkpartiet har satt kampen för fler jobb överst på dagordningen jämsides med kraven på en bra skola och god vård. Vi vill satsa på en politik för fler jobb eftersom det är den enda chansen att få rätsida på Sveriges problem.
Den väg som Socialdemokraterna har slagit in på när det gäller kampen mot arbetslösheten har slagit fel och den leder inte till fler riktiga jobb. Åtgärder för fler riktiga jobb lyser med sin frånvaro i budgeten. Från regeringssidan löser man problemen genom att gömma undan alltfler utanför arbetsmarknaden eller i åtgärder av olika slag. I mångt och mycket beror detta på att man har en alltför stor tilltro till statliga system och regleringar och att dessa skall lösa arbetsmarknadsproblemet.
Bara mängden av åtgärder ger svårigheter för både sökande och arbetsgivare. Det ständiga "tuvhoppandet" mellan nya och/eller förändrade åtgärder känns besvärande också för handläggande personal. Den sedan i våras utlovade upprensningen i åtgärdsfloran inskränker sig till att ALU och API slås ihop till en åtgärd. Folkpartiet anser att det behövs en radikal reformering av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
I Folkpartiet har vi sedan länge betonat att arbetsmarknadspolitiken vilar på tre ben: - en aktiv arbetsmarknadspolitik, ett gynnsamt näringslivsklimat samt sunda statsfinanser.
Dessa olika "ben" är beroende av varandra och de måste alla genomföras för att man skall kunna bekämpa arbetslösheten på ett bra sätt. Tyvärr har Socialdemokraterna bortsett från detta samband och begränsat sig till en politik som sanerar statsfinanserna och för någon form av vad som kan kallas för en aktiv arbetsmarknadspolitik. Att man behöver ett gott klimat för näringslivet är något som Socialdemokrater både i och utanför regeringen gärna pratar om men aldrig gör något åt!
Folkpartiet anser att målet måste vara att pressa ner den totala arbetslös- heten och öka antalet sysselsatta, och vi kan med tillfredsställelse konstatera att även regeringen nu har som mål att pressa ner den totala arbetslösheten till år 2004. Men med politiken som regeringen för riskerar det att bli bara konstgjorda nedgångar i arbetslöshetstalen genom att folk sätts in i åtgärder temporärt eller fasas ut från arbetsmarknaden genom t.ex. det som kallas "generationsväxling" eller "OTA". Politiken måste istället inriktas på att få fram riktiga jobb. Målet måste vara färre arbetslösa och fler i jobb!
I denna motion beskriver vi vår syn på den aktiva arbetsmarknadspolitiken. De två övriga "benen" till full sysselsättning redovisar vi i motioner på respektive områden. Frågor som berör a-kassan tas upp i vår motion om socialförsäkringarna.
Grundsynen på arbetslösheten
Arbetslöshet är alltid ett slöseri med resurser, för såväl den enskilda människan som samhället och samhällsekonomin. Erfarenheterna från många håll visar att det är svårt för en individ som varit långtidsarbetslös att kunna komma tillbaka till den reguljära arbetsmarknaden. Hög arbetslöshet riskerar att bli bestående även under tider av högkonjunktur.
Det värsta som kan hända i vårt samhälle är att vi börjar acceptera den höga arbetslösheten. Detta är något som verkar ha skett på många håll i dagens Sverige. Lyssnar man på den allmänna debatten tycks det som om vi fastnat i arbetslösheten för gott och att det inte finns någon möjlighet att bringa ner den. Det anförs ofta att jobben är slut. Förslag förs då i ren desperation fram om kortare arbetstid, sabbatsår med a-kassa, generations- växling eller andra former av betald ledighet som kungsvägar till mindre arbetslöshet. Har man en sådan inställning så angriper man bara den akuta sjukdomen medan ingenting görs åt de grundläggande problemen. Det leder också till att antalet sysselsatta minskar ännu mer från en redan låg nivå. Framför allt verkar det som om regeringspartiet och LO vill föra en politik som gynnar dem som har ett jobb medan man struntar i dem som inte har ett.
Förslaget till statsbudgeten för 1999 är ett dokument i ord om att före- tagsamhet är bra, men de konkreta förslagen för riktiga jobb saknas.
Folkpartiet har en annan inställning. Vårt land får inte ge upp och acceptera dagens arbetslöshet. I så fall är vi fast i den för en lång tid fram- över. Vi menar att arbetslösheten går att bringa ned med hjälp av en klok och samlad politik för tillväxt, kombinerad med en offensiv arbetsmarknads- politik. Antalet sysselsatta måste ökas, inte vara konstant eller sjunka.
För att detta skall kunna ske förutsätts emellertid att man inser arbets- löshetens bakomliggande orsaker, som bland annat hänger samman med strukturomvandlingen inom det svenska näringslivet. Arbetslösheten har alltså inte enbart konjunkturella utan också strukturella orsaker. Den tradi- tionella utformningen av arbetsmarknadspolitiken utgår emellertid tyvärr fortfarande alltför mycket ifrån att arbetslösheten är konjunkturell. För att lösa arbetslöshetsproblemet krävs också insikt om att arbetsmarknaden genomgår förändringar till följd av att Sverige utvecklas t.ex. mot ett kunskapssamhälle med skärpt internationell konkurrens. Det krävs då reformer också inom arbetsrätten och lönebildningen för att komma till rätta med problemen.
Det är utifrån dessa nya utgångspunkter en offensiv arbetsmarknadspolitik bör utformas. En sådan handlar till stor del om åtgärder utanför det traditionellt arbetsmarknadspolitiska området. Det gäller
- att föra en ekonomisk politik som ger sunda statsfinanser och därmed låga räntor - - att föra en skatte- och näringspolitik som främjar företagande - - att föra en utbildningspolitik med höga kvalitetsmål som ger Sverige ett kompetenslyft. - Värdet i att ha ett arbete
Att ha ett jobb är inte bara en ekonomisk fråga. För de flesta människor innebär värdet i att ha ett jobb också att man har en uppgift som andra efterfrågar och att man har tillgång till ett socialt umgänge. Att gå arbetslös en längre period och inte kunna umgås med arbetskamrater är negativt för individen i ett socialt perspektiv. Extra viktigt är det sociala värdet av ett jobb för de arbetshandikappade. Det är bl.a. därför Folkpartiet har förordat extra satsningar på lönebidrag och anställningar inom Samhall AB.
Lägg om kursen!
Folkpartiet har de senaste åren förordat att den traditionella arbetsmarknadspolitiken bör få mindre pengar. Offensiva satsningar bör istället användas för att generellt förbättra villkoren för företagandet. Vi är övertygade om att vår övriga politik, om den fick genomföras, skulle ge sådana tillskott av jobb att efterfrågan på traditionell arbetsmarknadspolitik blir avsevärt mindre.
Vi har också trott på möjligheterna att rationalisera verksamheten inom AMS. Regeringen har successivt accepterat detta synsätt och i omgångar minskat anslagen till AMS. Det s.k. volymkravet har t ex minskats från 207 000 personer i åtgärder per månad förra året till1 65 000 personer per månad 1999, men man är för den skull inte villig att ompröva volymmål förrän i vårbudgeten 1999. Folkpartiet är av den uppfattningen att ett volymmål inte bör ställas upp. Inte minst därför att betoningen av kvantitet riskerar att gå ut över åtgärdernas kvalitet.
Vi tror att en kraftfull decentralisering och avbyråkratisering, nära samverkan med andra aktörer som kommuner och näringslivsorganisationer, upphandling på en konkurrensmarknad av fler delar av verksamheten än idag samt en strävan att där det är möjligt och lämpligt välja billigare åtgärder framför dyrare, kan ge ytterligare besparingar. Detta får dock inte innebära att AMU-utbildningar som nästan säkert leder till jobb plockas bort bara för att de är något kostsammare.
Vi vill i detta sammanhang uttrycka ett beklagande av att regeringen trots allmänt tal om decentralisering fortsätter med detaljstyrning av AMS, vilket försvårar en rationell resursanvändning. Folkpartiet hade gärna sett att det försök med en friare användning av medlen till arbetsmarknadspolitiken som nu pågår i fem län hade fått bli generellt.
För budgetåret 1999 föreslår vi därför att anslaget till utgiftsområdet ned- räknas med 3 953 miljoner kronor. Vi vill understryka att denna anslags- förändring måste genomföras tillsammans med den övriga politik vi förordar. Om så sker, är det vår bedömning att den öppna arbetslösheten reduceras och att efterfrågan på arbetsmarknadspolitiska insatser minskar.
Satsa på tjänstejobb!
Vi kan med stor besvikelse konstatera att regeringen inte är villig att satsa på en politik som stimulerar fram fler jobb i tjänstesektorn trots att diskussioner om detta pågått under en längre tid. Industrisektorn, som länge har varit ryggraden i svenskt näringsliv, kommer inte att ensam kunna lösa arbetslöshetsproblemet. Ekonomiskt har denna sektor visserligen en avgörande betydelse för landets ekonomi, men den rationaliseringstakt som krävs för bevarad konkurrenskraft gör att inte ens en mycket god tillväxt räcker för att inom industrisektorn skapa det stora antal nya arbeten som behövs. Tjänstesektorn är särskilt viktig för kvinnors framtida möjligheter att få jobb.
Ska arbetslösheten förmås sjunka behöver sysselsättningen alltså öka markant. Det kan handla om framväxten av en mängd nya företag eller att små och medelstora företag expanderar. Framför allt är det tjänste- och servicesektorn som måste stå för ökningen av antalet jobb. Folkpartiet har därför under de senaste åren lagt fram förslag till hur man kan stimulera jobb inom tjänstesektorn, både den del som riktar sig till industri, byggsektor etc. och den del som riktar sig till hushållen.
En sådan utveckling ställer höga och delvis nya krav på arbetsmarknads- politiken. Den skall underlätta för såväl små som större och nya företag att snabbt rekrytera arbetskraft. Den skall hjälpa arbetssökande att hitta nya vägar till jobb, eller till kompetenshöjning, och underlätta rörlighet på arbets- marknaden. De många nya former av "kontrakt" eller "anställningar" som växer fram ställer krav på förnyelse av både arbetsförmedlingarna och åtgärdsarsenalen men också en flexiblare arbetsrätt.
Kompetensutveckling
Strukturomvandlingen i näringslivet ställer långtgående krav på arbetskraftens kompetens. Det handlar om såväl breda som specialiserade kunskaper och färdigheter, men kanske framför allt om att kunna inhämta nya kunskaper när villkoren ändras, tekniken utvecklas. Det finns redan idag behov av återkommande fort- och vidareutbildning och det behovet kommer att öka.
Utbildningssystemet har som främsta uppgift att ge en bra grund för fortsatt, livslångt lärande. Satsningen på att alla skall ha minst gymnasie- kompetens liksom en långsiktig utbyggnad av den högre utbildningen är investeringar för framtiden.
Arbetsmarknadspolitiken var tidigare inriktad på att förse de stora industrierna med mer eller mindre utbytbar arbetskraft. En följd av det framväxande kunskapssamhället är att kraven idag ställs högre på kunskaper och personliga färdigheter, t ex på kommunikativ förmåga. Det spelar helt enkelt stor roll vem man anställer. Arbetsmarknadspolitiken måste läggas om och inriktas på den faktiska arbetsmarknad som växer fram.
Den snabba teknologiska utvecklingen, nya förutsättningar på de inter- nationella marknaderna etc, gör att planeringshorisonten krymper. Arbets- givare kan i mindre utsträckning än tidigare bedöma det framtida behovet av arbetskraft. En följd av detta är att de lediga jobb som anmäls till arbets- förmedlingen i mycket stor utsträckning är tidsbegränsade.
Arbetsmarknadspolitikens utformning och dess åtgärder
Projektanställningar, uppdragsjobb och olika former av tidsbegränsade förordnanden står för en allt större andel av de nya jobben. Mycket talar för att de fasta jobben, i en inte alltför avlägsen framtid, kanske blir en än mindre vanlig anställningsform än nu.
En fortsatt utveckling i denna riktning innebär att det blir vanligt att byta arbete flera gånger under yrkeslivet, med mellanperioder av arbetssökande eller utbildning. Arbetsmarknadspolitikens uppgift att underlätta yrkesmässig och geografisk rörlighet accentueras då ytterligare. För utvecklingen av nya företag och nya branscher är rörligheten ofta avgörande.
Att öka den dubbla rörligheten på arbetsmarknaden är och förblir en av arbetsmarknadspolitikens långsiktigt viktigaste uppgifter. Det underlättar framväxten av nya företag och nya branscher. Utbildningsinsatser är det lämpligaste instrumentet för att underlätta främst yrkesmässig rörlighet. Det är viktigt att påpeka att strävan beträffande den geografiska rörligheten måste ske i mer än en riktning.
Arbetsmarknadspolitiken är och förblir en nationell uppgift. Riksdagen har dock fattat beslut om att mycket av AMS verksamhet skall decentraliseras och vara mer flexibelt utformad. Detta är bra men det måste också innebära att detta fungerar i praktiken. Många som jobbar inom de lokala arbetsförmedlingarna upplever det fortfarande som om man är alltför hårt styrd uppifrån trots att arbetet skall decentraliseras mer.
Kvinnor och män på arbetsmarknaden
En av de största förändringarna på arbetsmarknaden under de senaste årtiondena har varit att kvinnorna undan för undan stärkt sin ställning på arbetsmarknaden. Den förstärkningen har även fortsatt på 1990-talet. Under den djupa konjunkturnedgången i början av 1990-talet var det männen som drabbades hårdast av arbetslöshet.
Denna utveckling vände sedan i takt med att neddragningar i den offentliga sektorn har skett. Den ljusning som skett på arbetsmarknaden sedan år 1997 har visat sig i att männen har fått jobb medan kvinnorna har fått utbildningsplatser inom kunskapslyftet. De flesta arbetsmarknadspolitiska åtgärderna visar att det är fler män än kvinnor som återfinns inom dem. Vad som nu krävs är konkreta åtgärder som ökar arbetslösa kvinnors möjligheter att finna nya riktiga jobb.
Nu är det kanske viktigare än någonsin att vi kan bryta det traditionella könsmönstret på arbetsmarknaden så att kvinnor söker sig till traditionella mansdominerade yrken och tvärtom. Regeringen bör till riksdagen konkretisera en plan för att bryta det traditionella könsmönstret. Positivt vore det också om andelen kvinnliga företagare kunde öka.
Mer om jämställdheten på arbetsmarknaden står att läsa i vår partimotion om jämställdheten.
Arbetsmarknadsutbildningen (AMU)
Arbetsmarknadsutbildningen (AMU) har länge präglats av en inriktning mot utbildningar som alltför mycket har varit anpassade för gårdagens arbetsmarknad. En viss förändring i positiv riktning har dock skett då man nu försöker sträva efter att arbetsmarknadsutbildningen skall vara anpassad till den enskildes behov och till förutsättningarna och kraven på dagens arbetsmarknaden. Det är nödvändigt att denna förändring av arbetsmarknadsutbildningen får fortsätta.
Utbildningarna har alltför ofta haft som utgångspunkt att man skall sysselsätta en stor kvantitet arbetslösa. Att utbildningarna inte leder till jobb uppmärksammas sällan. Det är bättre att arbetsmarknadsutbildningen istället inriktas på en mindre volym med högre kvalitet. Arbetsmarknadsutbild- ningen skall vara en prioriterad verksamhet då den har visat sig vara den åtgärd som har störst chans att leda till ett riktigt jobb.
AmuGruppen AB
AmuGruppen AB genomgick för ett par år sedan en ekonomisk kris. Anledningen var att man satt på kontrakt på lokaler som inte behövdes längre. AmuGruppen fick genom ett riksdagsbeslut i december 1996 ett kapitaltillskott på 600 miljoner kronor för att klara ut krisen. Folkpartiet stödde detta tillskott, men betonade samtidigt att det var en engångsföreteelse. Vi ansåg dessutom att en privatisering av hela eller delar av verksamheten borde prövas. Det har nu gått ett par år och vi anser att regeringen bör undersöka förutsättningarna för att privatisera hela eller delar av AmuGruppen AB.
Arbetspraktik
Regeringen föreslår i budgetpropositionen att åtgärderna arbetslivsutveckling (ALU) och arbetslivsintroduktion (API) slås samman till en ny åtgärd benämnd arbetspraktik. Folkpartiet anser att detta är ett rimligt förslag som begränsar antalet åtgärder. Det hade dock varit bättre om antalet åtgärder hade kunnat begränsas och förenklas ytterligare. Regeringen bör följa upp hur den nya åtgärden fungerar för att se om den leder till riktiga jobb för de individer som genomgått den. Om det visar sig att åtgärden inte leder till så många riktiga jobb för deltagarna bör man ompröva åtgärden. Det har t ex när det gäller ALU visat sig att denna åtgärd inte lett till jobb i någon större utsträckning för dem som genomgått den. Det är vår förhoppning att det blir bättre med arbetspraktiken.
Åtgärder för äldre arbetslösa
Många arbetsgivare drar sig för att anställa äldre arbetslösa som inte har så många år kvar till pensioneringen. Tyvärr glömmer man ofta bort att dessa personer har stor erfarenhet och kompetens som kan vara bra för många företag att få del av. Till saken hör också att äldre arbetskraft ofta är mycket mer "trogen" mot sin arbetsgivare och stannar kvar på sin arbetsplats i högre grad än yngre som har en större tendens till rörlighet. Att anställa en 55-åring som har åtminstone 10 år kvar på arbetsmarknaden kan därför vara mycket lönsamt för arbetsgivaren.
Våren 1996 kom regeringen med förslag om en speciell arbetsmarknads- politisk åtgärd som riktade sig till äldre arbetslösa som fyllt 55 år. De skulle sysselsättas genom s.k. "offentligt tillfälliga arbeten" för att de skulle få "ett värdigt slut" på sitt arbetsliv. Folkpartiet gick emot detta förslag då vi ansåg att det inte var någon bra lösning. Det är med tillfredsställelse vi nu ser att regeringen föreslår att åtgärden fasas ut.
Ett nytt slag mot den äldre arbetskraften kom genom den s.k. "genera- tionsväxlingen". Återigen får de äldre på arbetsmarknaden känna att de inte är behövda. Åtgärden har dessutom visat sig bli ett praktfullt fiasko. I augusti 1998 hade 352 personer beviljats s.k. generationsväxling. Folkpartiet föreslår att denna åtgärd avvecklas så snart det går.
Ungdomsarbetslösheten
Av tradition är arbetslösheten alltid högre bland ungdomar än bland äldre. Risken finns att våra ungdomar slås ut för lång tid. Det är djupt tragiskt för varje individ och riskerar att få svåröverblickbara konsekvenser för samhället. Därför är det angeläget att sätta in åtgärder som underlättar för ungdomar att få en kontakt med arbetslivet.
Tyvärr finns det få förslag i budgetpropositionen om ungdomsarbetslös- heten. Regeringen löfte från 1994 om att ungdomar under 25 år inom 100 dagar skall erbjudas arbete, utbildningsplats eller en arbetsmarknadspolitisk åtgärd är ännu inte uppfyllt.
Den s.k. utvecklingsgarantin där kommunerna tar ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år har nu funnits i snart ett år och ett flertal av kommu- nerna har tecknat avtal på området. Åtgärden reste när den kom en del frågetecken vad gällde finansiering och rundgång. Vår förhoppning är att regeringen följer och utvärderar denna åtgärd för att se om någon tendens till rundgång uppstår.
Vad ungdomar främst behöver är kanske inte arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller utbildning. Utan de behöver främst få in en fot på arbetsmarknaden. Genom vår politik kan ungdomar få den chans de behöver på arbetsmarknaden genom att fler företag skapas. Kombinerat med andra reformer såsom reformerad arbetsrätt och lönebildning så ökar de ungas möjligheter till ett jobb. Det är dock viktigt att påpeka att det även i fortsättningen måste finnas en viss arsenal av arbetsmarknadspolitiska åtgärder som är anpassade till ungdomar och deras behov.
Invandrare
Invandrare är en mycket utsatt grupp på arbetsmarknaden. Arbetslösheten bland dem är mycket hög. Det borde inte vara så då invandrare ofta har en hög utbildning och lätt borde få jobb. Tyvärr får invandrare oftast inte jobb inom det yrke de har en utbildning för. Istället hänvisas de till yrken inom andra områden där utbildningskraven är mycket lägre. Arbetsförmedlingar och arbetsgivare bör gemensamt ta itu med dessa problem och genom t.ex. informationskampanjer m.m. förmå fler att anställa invandrare.
Det är viktigt att betona att många invandrare är en stor tillgång som företagare. I många grupper är företagandet högre än generellt i Sverige. Vi tror inte att invandrares företagsamhet kan ökas genom selektiva åtgärder såsom skattefria zoner, specialriktade pengar m.m i invandrartäta områden. Det måste istället till generella åtgärder som är lika över hela Sverige för att få fler jobb och företag. Det är också viktigt att invandrarföretag kan få en god tillgång till riskkapital.
Ett växande problem är att nyanlända flyktingar och långtidsarbetslösa invandrare inte är välkomna hos arbetsförmedlingen. Många förmedlingar skriver helt enkelt inte in dessa kategorier av sökande utan de är hänvisade till socialbidrag. Måhända kan detta beror på att målet om en halverad arbetslöshet överskuggar allt annat.
Den höga arbetslösheten bland invandrarkvinnor måste uppmärksammas tydligare och bekämpas med alla medel.
Stöd kvinnliga företagare
Fler kvinnor måste ges möjligheter att få starta företag. Fortfarande är det så att bara en tredjedel av alla nya företag startas av kvinnor. Stödet till detta bör utgå till alla kvinnor som är långtidsarbetslösa och inte bara främst till dem som tidigare har jobbat i offentlig sektor. Även kvinnor med bakgrund i näringslivet har en utmärkt kompetens som måste tas till vara.
Det gäller att åtgärder och stöd som lämnas till kvinnor som vill bli företagare utformas på ett sätt så att man tar vara på kvinnors förutsättningar och lyssnar på deras krav. Regelsystemet och insatserna för nya företagare är ofta utformade utifrån ett manligt tänkande och en mansinriktad arbetsmarknad.
Öka insatserna för de arbetshandikappade
Oavsett konjunkturläge har de handikappade alltid en svår situation på arbetsmarknaden. De statliga insatserna för att stärka handikappades ställning är därför oerhört viktiga och bör alltid vara prioriterade. Att få möjlighet att utföra ett efterfrågat arbete ökar livskvaliteten enormt. Men ofta överdrivs svårigheterna som är förknippade med att anställa en person med funktionshinder. Information och enklare anpassningar av arbetsmiljön kan ofta räcka för att överbrygga de hinder som finns för att kunna passa in på en arbetsplats.
Arbetslinjen måste gälla även för handikappade. Förtidspensioneringar ska undvikas i största möjliga utsträckning. Både lönebidrag och anställningar inom Samhall har visat sig vara värdefulla lösningar för många handikappa- de. Folkpartiet har under de senaste riksmötena prioriterat de arbetshandi- kappade. Vi fortsätter på denna linje och kommer även i fortsättningen att gå emot alla eventuella förslag om försämringar för de arbetshandikappade.
Det är viktigt att de arbetshandikappade även i fortsättningen får ett välbehövligt stöd. Folkpartiet har därför i sitt budgetalternativ anslagit 250 miljoner kronor extra till stöd till jobb för arbetshandikappade och anställningar inom Samhall AB för budgetåret 1999 jämfört med regeringen.
Undersökningar har visat på att både lönebidragsanställningar och anställningar vid Samhall är mycket billiga om man jämför med alternativen a-kassa eller förtidspension som annars står till buds för de arbets- handikappade. Det är viktigt att påpeka att lönebidragsanställningar i största möjliga utsträckning måste vara en åtgärd för arbetshandikappade. När arbetslösheten bland de arbetshandikappade stiger måste denna anställnings- form starkare renodlas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Samhall AB
Riksdagen tillsköt 100 miljoner extra på tilläggsbudgeten i våras till Samhall AB för att undvika ett nettounderskott under 1998. Under sommaren har regeringen låtit oberoende ekonomisk expertis studera Samhall AB:s struktur. Denna analys pekar på att Samhall AB kan klara av de ekonomiska problemen genom att själv vidta åtgärder. Folkpartiet anser att detta är en nödvändighet och hoppas att bolaget kan göra det själv. Detta får dock inte innebära att staten försämrar sitt stöd till Samhall AB. Företaget utgör en mycket stor möjlighet för många handikappade att få ett jobb och därmed rätt till ett värdigare liv.
Arbetsrätten
Det stod tidigt klart under den förra mandatperioden att regeringens "återställare" på arbetsrättsområdet hösten 1994 var förödande för företagsamheten. Det blir alltmer nödvändigt att lagstiftningen måste förändras och moderniseras. Det går inte att ha en arbetsrättslig lagstiftning som är anpassad till 1970-talets behov och arbetsmarknad.
På arbetsrättsområdet visade sig dessvärre regeringens oförmåga allra tydligast. Det var sammanbrottet för arbetsrättskommissionen som ledde till att Folkpartiet och andra partier fick agera och väcka frågan om en särskild riksdagssession under sommaren 1996. Till sist återstod bara den lagstiftning som regeringen länge var motståndare till. Men också då blev det många olika turer. Regeringen kom först överens med Centern om en smärre, om än otillräcklig, förändring av arbetsrätten. Efter kritik från LO backade Socialdemokraterna delvis från sitt första förslag och av den välbehövliga reformeringen av arbetsrätten "bidde det bara en tumme". Det enda som var bra i förslaget var att man förlängde visstidsanställningen, men dessvärre gjordes inget åt turordningsreglerna.
En fortsatt reformering av arbetsrätten brådskar dock, inte minst mot bakgrund av att arbetsmarknaden hela tiden förändras och fler får andra anställningsformer än visstidsanställningen. Mot den bakgrunden vore det därför bra om riksdagen snarast kunde fatta ett beslut om att ändra LAS och MBL så att 1994 års lagstiftning återinförs. Lagtexten finns redan tillgänglig. Vad det gäller är bl a att möjlighet ges till undantag från turordningen i LAS för två personer. I MBL bör veto- och blockadmöjligheternas borttagande ånyo aktualiseras. Vi anser även att de regler som reglerar den s.k. Lex Britannia skall slopas. För att få en modern arbetsrätt på sikt bör dessutom frågorna bli föremål för en parlamentarisk utredning. En sådan utredning borde studera hur man kan få in de nya anställningsformerna i det arbetsrättsliga systemet.
Arbetstidsfrågan
Frågan om en förkortad arbetstid genom lagstiftning är som vi redan tidigare i motionen varit inne på en kungsväg för många som gett upp och anser att jobben är slut. Folkpartiet delar inte detta synsätt. Vi anser att man genom en politik för fler jobb genom företag kan öka antalet jobb och därmed också sysselsättningen.
Folkpartiet är inte främmande för att det stiftas en ny arbetstidslag, men den nya lagen måste utformas på ett sätt så att den uppmuntrar till flexibilitet samt kommer bort från en lagstadgad normalarbetstid. Lagen måste vara utformade på ett sätt så att arbetstiden kan läggas upp i en överenskommelse mellan den enskilde arbetstagaren och arbetsgivaren efter deras behov och önskemål.
Vissa frågor kring arbetsförmedlingarna
I varje proposition som berör arbetsmarknadspolitiken har det närmast blivit en tradition att regeringen föreslår tillfälliga personalförstärkningar på arbetsförmedlingarna. Budgetpropositionen är inget undantag. Det föreslås 600 miljoner kronor under anslaget A1 Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader till tillfälliga personalförstärkningar under 1998. Under anslaget A2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder föreslås 250 miljoner kronor att användas till tillfälliga personalförstärkningar. Folkpartiet har tidigare sagt nej till dessa förstärkningar med motiveringen att inga ordentliga analyser görs för hur medlen används. Vi vidhåller denna inställning.
Vi vill också passa på att uppmärksamma de privata arbetsförmedlingarna och deras betydelse. Lagen om privata arbetsförmedlingar tillkom under den borgerliga regeringstiden, trots starkt motstånd från Socialdemokraterna. Efter en trög start visar det sig nu alltmer att det tillkommit en lång rad av privata arbetsförmedlingar, speciellt är det förmedlingar som specialiserat sig på ett visst yrkesområde som skapats. Det visar med all tydlighet på att lagen fungerar som det var tänkt och vi har fått en mångfald på arbets- förmedlingsområdet som gynnar både arbetsgivare och arbetstagare. Det är därför viktigt att de privata arbetsförmedlingarna får finnas kvar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att målet för arbetsmarknadspolitiken måste vara att pressa ned den totala arbetslösheten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetets sociala värde,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kvalitet skall prioriteras framför kvantitet inom den aktiva arbetsmarknadspolitiken,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om satsningar på jobb inom tjänstesektorn,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kompetensutveckling,
6. att riksdagen begär att regeringen undersöker möjligheterna till en utförsäljning av AmuGruppen AB helt eller delvis,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en uppföljning av åtgärden arbetspraktik,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de äldres situation på arbetsmarknaden,
9. att riksdagen beslutar avveckla åtgärden generationsväxling,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ungdomsarbetslösheten,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utvärdering av kommunernas ansvar för arbetslösa ungdomar mellan 20 och 24 år,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetslöshet bland invandrare,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnligt företagande,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökade insatser för arbetshandikappade,
15. att riksdagen beslutar om förändringar i arbetsrätten i enlighet med vad i motionen anförts,
16. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning om arbetsrätten tillsätts i enlighet med vad i motionen anförts,
17. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ny arbetstidslag i enlighet med vad i motionen anförts,
18. att riksdagen avslår regeringens förslag om medel till tillfälliga personalförstärkningar på arbetsförmedlingarna,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de privata arbetsförmedlingarnas betydelse,
20. att riksdagen med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anvisar anslagen under utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv enligt uppställning:
Anslag Regeringens förslag Anslagsförändring A 1 Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader 4 189 814 -603 000 A 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder 21 961 114 -3 600 000 A 3 Särskilda åtgärder för arbetshandikappade 6 655 092 +250 000 B 6 Bidrag till Samhall AB 4 262 419 +50 000 Summa för utgiftsområdet
48 274 400 -3 953 000 Stockholm den 28 oktober 1998
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp) Kerstin Heinemann (fp) Elver Jonsson (fp) Siw Persson (fp) Yvonne Ångström (fp) Runar Patriksson (fp) Helena Bargholtz (fp)