Landets kommuner har alltid haft en betydelsefull roll i genomförandet
av den nationella arbetsmarknadspolitiken. Denna roll har förstärkts
under senare år av en mängd olika skäl.
Dels så har förutsättningarna för en centralt styrd och reglerad arbets-
marknadspolitik förändrats drastiskt de senaste åren. Sverige är numera ett
mångkulturellt samhälle där livsförhållandena och förutsättningarna skiljer
sig väsentligt åt mellan olika delar av landet. Behoven av åtgärder och
inriktningen på dem skiljer sig åt.
Kommunerna har fått ett ökat intresse av att mer aktivt påverka de arbets-
marknadspolitiska åtgärder som genomförs. Inte minst på grund av att
kommunerna själva har utvecklat egna arbetsmarknadspolitiska enheter och
både finansierar och administrerar lokala arbetsmarknadsåtgärder, utan också
för att samordna de statliga insatserna med kommunens arbetsmarknads- och
utbildningsinsatser.
Det stora intresset från kommunerna att delta i regeringens försök med
utökad lokal samverkan kan ses som ett tydligt tecken på detta. Så också det
positiva mottagande som regeringens förslag om kommunal majoritet i
arbetsförmedlingsnämnderna fick. Regeringens ambition var att ge kommu-
nens företrädare en reell makt över de resurser som ställs till arbetsförmed-
lingsnämndernas förfogande.
Vi vet nu att den uttalade ambitionen inte lyckades fullt ut. Alltför detalj-
styrda förordningar och regelverk har ofta förhindrat lokala samverkans-
lösningar. Från flera kommuner påtalas att regelverket inte ger tillräckliga
förutsättningar för ett flexibelt användande av resurserna och att samord-
ningsmöjligheterna fortfarande framstår som oklara. I värsta fall har läns-
arbetsnämnder, trots hög lokal arbetslöshet, tvingat sända tillbaka outnyttjade
medel efter anslagsperiodens slut. Detta är naturligtvis oacceptabelt och
regeringen har såväl i budgetpropositionen som vid andra tillfällen uttalat
ambitionen att genomföra förändringar och förenklingar i arbetsmarknads-
politiken. Den minskade arbetslösheten ger därtill nu ett större utrymme att
ägna särskild uppmärksamhet kring funktionhindrades situation på arbets-
marknaden.
Inför den aviserade förändringen av arbetsmarknadspolitiken är det väsent-
ligt att ånyo påminna om vikten av att kommunerna ges ett större direkt
inflytande över de arbetsmarknadspolitiska resurserna. Det räcker inte enbart
att förändra volymkrav och åtgärdsterminologi - det måste dessutom ske en
tydlig decentralisering av makten över resurserna.
Det är därför önskvärt att riksdagen ånyo tydligt markerar vikten av att
kommunerna får ett reellt inflytande över de arbetsmarknadspolitiska åtgär-
derna. Kommunal majoritet i arbetsförmedlingsnämnden måste också
innebära en befogenhet att bestämma över de resurser som ryms inom A 2-
anslaget.
Därtill bör riksdagen också uttala vikten av fortsatt försöksverksamhet med
lokal samverkan. Försöken borde dock förstärkas till att även gälla utökad
samordning av resurserna inom arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäk-
ringen. Med det allvarliga arbetsmarknadsläge vi har i landet finns inga skäl
till att inte ta till okonventionella försök till lösningar. Enligt min mening
har
inte regeringen gått tillräckligt långt i försöksverksamheten med utökad lokal
samverkan. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till utökad
lokal samverkan i den riktning som ovan anges.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utökat kommunalt inflytande över arbetsmarknadsåtgärder.