Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet
Innehåll
1 Sammanfattning 5
2 Misslyckandet 5
2.1 Sverige stagnerar 5
2.2 Allt färre försörjer allt fler 6
2.3 Ett delat land 7
3 Storstadspropositionen 7
4 Vår syn på storstaden 8
4.1 Storstädernas särart 8
4.2 Motorer för tillväxt 9
5 Växtkraft 10
5.1 Fungerande samhälle 10
5.1.1 Utslagningen ökar 10
5.1.2 Reformera arbetsmarknadspolitiken 11
5.1.3 Öka företagsamhet och valfrihet 12
5.2 Fungerande skattepolitik 13
5.2.1 Sänkta skatter på arbete och företagande 13
5.2.2 Sänkta skatter på boende 14
5.2.3 Sänkta pålagor på bilismen 14
5.2.4 Sänkt skatt på hemnära tjänster 14
5.2.5 En rättvis skatteutjämning 15
5.3 Fungerande bostadsmarknad 16
5.3.1 Den sociala bostadspolitikens misslyckande 16
5.3.2 Skapa en fungerande bostadsmarknad 16
5.3.3 Den oroande bostadssegregationen 17
5.3.4 Exemplet Holma 18
5.4 Fungerande skola och utbildning 19
5.4.1 Det fria skolvalets möjligheter 19
5.4.2 Satsa på utsatta bostadsområden 20
5.4.3 Utöka den högre utbildningen 21
5.5 Fungerande infrastruktur 21
5.6 Fungerande rättssamhälle 22
5.6.1 Den ökade brottsligheten 22
5.6.2 Nolltolerans mot vardagsbrottsligheten 23
5.6.3 Förebygg brott 24
6 En nationell kommission 24
7 Hemställan 25
1 Sammanfattning
2
Det finns en växande social desperation i Sverige. Massarbetslösheten
har bitit sig fast med stora sociala och ekonomiska problem som följd.
Allt färre har att försörja allt fler. De svagaste grupperna drabbas hårdast
och samhällets tudelning syns tydligt i storstädernas tilltagande problem
med segregation, bidragsberoende och utanförskap.
Propositionens övergripande mål för storstadspolitiken är inte kontro-
versiella, utan snarast självklara. Problemet är att ingen väg fram anvisas
genom propositionen. I stället föreslås bara mer av den politik som har
grundlagt och resulterat i dagens misslyckande.
Moderaterna väljer i stället att utgå från storstadens rika möjligheter. Det
är inte mer av bidrag och politisk planering, utan mer av mångfald, frihet,
valfrihet och möjligheter för människor att själva påverka sina liv som kan
ge storstäderna en god framtid.
I föreliggande motion anger Moderaterna de mål och den inriktning som
bör gälla för storstadspolitiken. I motionen understryks storstadsregionernas
betydelse som potentiella motorer för ökad tillväxt. Reformer inom särskilt
viktiga områden som näringsklimat, arbetsmarknadspolitik, skattepolitik,
bostadspolitik, utbildning, infrastruktur och rättssamhälle anvisas.
Problemen med arbetslöshet, bidragsberoende, segregation och utanför-
skap uppmärksammas särskilt. En nationell kommission för att bryta
segregation och bidragsberoende föreslås.
3 Misslyckandet
4
4.1 Sverige stagnerar
4.2
Sverige har det lägsta välståndet i Norden. I EU ligger vi fyra från botten
med endast Spanien, Portugal och Grekland efter oss i välfärdsligan.
Våra svårigheter att klara ett växande välstånd avspeglar sig i människors
vardag. En svensk industriarbetare har efter skatt knappt haft någon
reallöneutveckling alls under det senaste kvartsseklet.
Under 1990-talet har sysselsättningen sjunkit och arbetslösheten stigit
dramatiskt. Sverige har idag en strukturell massarbetslöshet. De be-
dömningar som görs av de kommande åren pekar mot att det är mycket
osannolikt att vi med nuvarande politik kan ta oss ur denna situation. Om det
fortsätter så här kommer det inte att bli markant fler jobb.
Minst 15 procent av den arbetsföra vuxna befolkningen står utanför arbets-
marknaden. Hundratusentals som kan, vill eller borde arbeta har inget jobb
att gå till. Det finns delar av vårt land där det tillhör undantagen att
människor arbetar. I Malmö, rikets tredje största stad, är det bara drygt
hälften av den vuxna befolkningen som har ett jobb.
Ekonomisk stagnation och arbetslöshet drabbar alla. Men hårdast drabbas
den som befinner sig på marginalen. En ökning av välståndet betyder mer för
den som har lite än för den som har mycket.
4.3 Allt färre försörjer allt fler
4.4
Det råder delade meningar om hur man skall mäta arbetslösheten. I
"Social rapport för 1997" räknar Socialstyrelsen med att 1.650.000
personer i arbetsför ålder är arbetslösa, inte deltar i arbetskraften eller på
annat sätt har svag anknytning till arbetsmarknaden. Det är 30 procent av
den vuxna befolkningen. I denna mening är Sverige idag ett
tvåtredjedelssamhälle.
Arbetslösheten och den svaga sysselsättningsutvecklingen är stora
generella samhällsproblem, inte minst av social natur. Den som är arbetslös -
framförallt under längre tid - utsätts för risker att socialt marginaliseras.
Ohälsa och sociala problem är vanligare bland arbetslösa än bland dem som
har jobb. Det påverkar i sin tur de anhöriga. Socialstyrelsen beräknar att
230.000 svenska barn lever i hem där minst en förälder är arbetslös.
Internationella och svenska undersökningar visar att de sociala riskerna,
också senare i livet, blir dramatiskt högre för den som har arbetslösa
föräldrar. Sociala problem går i arv.
Arbetslösheten skapar också stora problem av ekonomisk natur. Vi ser det
i form av produktionsbortfall och ökad belastning på de offentliga
finanserna. Forskare vid högskolan i Växjö har visat att arbetslösheten
belastar de offentliga budgetarna med över 150 miljarder kronor varje år.
Kostnader för arbetslöshetsersättning, socialbidrag, arbetsmarknadspolitik
etc. tränger i kombination med förlorade skatteintäkter undan andra
angelägna utgifter.
De sociala och ekonomiska problemen har dessutom en tendens att
koncentreras. Arbetslösheten är inte ett jämnt fördelat samhällsproblem och
detta syns tydligt i storstadsregionerna. Andelen arbetslösa invandrare och
arbetslösa i storstädernas ytterområden har vuxit dramatiskt under de senaste
åren. I Storstadskommitténs betänkande "Tre städer" (SOU 1998:25)
konstateras att krisen på arbetsmarknaden har drabbat de nytillkomna
hårdast. Invandrare som kom före den ekonomiska krisen var bland de första
att förlora jobben och de som har kommit senare kan inte komma in på
arbetsmarknaden.
Bland utländska medborgare ökade arbetslösheten från 4 procent 1990 till
22 procent 1996. Andelen sysselsatta av de utomnordiska medborgarna har
fallit från två tredjedelar till en tredjedel. Hälften av de vuxna i denna grupp
är inte ens del av arbetskraften. Storstadskommittén fångar dramatiken i
fallet på arbetsmarknaden:
"Uttryckt på ett annat sätt kan man konstatera att det kraftiga syssel-
sättningsfallet under 1990-talet har medfört att sysselsättningsfrekvensen för
befolkningen som helhet år 1996 är lika hög som sysselsättningsfrekvensen
var bland de utländska medborgarna år 1990. För de utomnordiska
medborgarna har sysselsättningsfallet inneburit att sysselsättningsfrekvensen
halverats."
Vi håller nu på att få en permanent delning av vårt samhälle. Mycket stora
grupper ställs utanför arbetslivet och ännu fler saknar möjlighet att försörja
sig på egen hand. Allt färre tvingas att försörja allt fler.
4.5 Ett delat land
4.6
Sverige håller på att bli ett allt mer segregerat samhälle. Det finns en
växande social desperation i ett land som blir allt mer kluvet. Denna
utveckling måste tas på största allvar. Den undergräver de ekonomiska
utvecklingsmöjligheterna. Men mer än något annat bygger den
tilltagande segregationen upp en potentiellt explosiv social situation.
Runt våra storstäder finns det idag områden där en mycket begränsad del
av befolkningen arbetar, där socialbidrag utgör den normala
inkomstkällan och där allt färre själva kan förändra sin livssituation.
I över 30 av landets kommuner är andelen socialbidragstagare över 10
procent. I Stockholm är andelen 11 procent, i Göteborg 15 och i Malmö 16
procent. Dessa siffror ger emellertid inte den verkliga bilden. I
storstadsregionerna finns områden där bidragsberoendet är obefintligt och
områden där det är massivt. I Rosengård i Malmö fick 54 procent av
befolkningen socialbidrag någon gång under 1997. I Bergsjön i Göteborg var
samma andel 53 procent. I Rinkeby i Stockholm var andelen 50 procent.
När samhället inte växer tappar det den dynamik som gör att människor
kommer in på arbetsmarknaden, att de kan försörja sig själva och att de kan
få överblick över sin egen vardag. Sverige håller på att förlora det som är den
liberala samhällsordningens rättfärdighet - allas möjlighet att få det bättre
och var och ens förmåga att själv styra och påverka sitt öde.
Allt för många känner idag att de saknar en reell möjlighet för att ta sig
framåt i livet. Den frustrationen kan komma att ta sig desperata uttryck. Om
hundratusentals människor ställs utanför den sociala dynamik som gör att de
kan känna förtröstan om framtiden, då kan man knappast klandra dem för
deras desperation.
Moderata samlingspartiet varnade redan 1991 i en rapport för de till-
tagande sociala och ekonomiska problemen i utsatta förortsområden. Vi
pekade på bidragsberoendet, den högre brottsligheten och tilltagande
tendenser av förslumning i bostadsområdena. Reaktionen blev våldsam.
Rapporten ansågs smutskasta Sverige och ge en vanställd bild av de svenska
miljonprogrammet och av människorna som lever i dessa områden. Sju år
senare är farhågorna besannade och problemen förvärrade.
Nu har vi samma arbetslöshetsnivåer för landet i dess helhet som vi då
hade för de utsatta förortsområdena. Nu är socialbidragsberoendet större,
sysselsättningen lägre, segregationen hårdare och bostadsområdena mer
nedslitna. Alla borde vara överens om att läget är oroväckande. Det finns en
tendens till nyfattigdom och en stigande grad av social instängdhet i det
svenska samhället. Sverige håller på att bli de små marginalernas samhälle.
5 Storstadspropositionen
6
De övergripande mål för storstadspolitiken som regeringen har angivit i
propositionen är enkla att instämma i. Skillnaden mellan den politik som
Moderata samlingspartiet föreslår i denna motion och den politik som
den socialdemokratiska regeringen vill driva för att nå målen är dock
stor.
Vi har i det föregående illustrerat hur den socialdemokratiska
storstadspolitiken har havererat. Inte bara vi utan också Storstadskommittén
underkänner i sitt betänkande den politik som har förts:
"Satsningarna har inte förmått att påverka de grundläggande orsakerna till
segregationen och de problem som följer i dess spår."
Trots detta vill regeringen med sin proposition bara fortsätta med mer av
samma medicin.
Hittills har socialdemokratisk storstadspolitik präglats av två synsätt. Det
ena är att storstädernas expansion är en process fylld av problem och mot-
sättningar. Det andra är att dessa problem bäst löses genom nya bidrag och
mer politisk planering. Typiskt för detta i grunden pessimistiska ovanifrån-
perspektiv är formuleringen under rubriken "Egenmakt" i Storstads-
kommitténs betänkande:
"Kunskapen hos medborgarna om var besluten som rör deras vardag fattas
behöver förbättras."
Enligt Storstadskommittén handlar det alltså inte om individens makt över
sitt eget liv, utan om möjligheten att få veta mer om de beslut som fattas av
andra.
I den regionalpolitiska propositionen (1997/98:62) föreslog regeringen att
länen skulle erbjudas möjligheter att utarbeta tillväxtavtal. I propositionen
återkommer nu ett liknande förslag omdöpt till lokala utvecklingsavtal.
Formerna för hur dessa avtal skall utformas lämnar mycket i övrigt att önska.
Inget utrymme för enskilda initiativ lämnas. I stället skall kommunerna
förhandla med staten som skall representeras av en ny storstadsdelegation.
Hela förslaget har en "uppifrån - ned" struktur där de enskilda människor
som bor i storstadsregionerna och i utsatta storstadsområden får en undan-
skymd ställning.
Vår slutsats är att den form av traditionella åtgärder som regeringen lagt
förslag om i propositionen kommer att fungera allt sämre under de nya
ekonomiska och sociala villkor som växer fram. Det är inte fler delegationer
och ökad politisk styrning som kan möta storstädernas speciella problem och
bidra till en positiv samhällsutveckling.
Vi avvisar mot denna bakgrund propositionens förslag till inriktning för
storstadspolitiken. Våra förslag i till storstadspropositionen relaterade
anslagsfrågor redovisas i den moderata budgetmotionen 1998/99:Fi208 av
Carl Bildt m.fl. och i våra anslagsmotioner för respektive utgiftsområde.
7 Vår syn på storstaden
8
8.1 Storstädernas särart
8.2
I de tre storstadsområdena lever och verkar mer än var tredje svensk,
drygt tre miljoner människor. För dem är storstaden hembygd. Många
har sökt sig dit för att förverkliga sina livsdrömmar och visioner.
Storstaden präglas av mångfald. Den innefattar möjligheter när olika
individer, livsstilar, kulturer och idéer möts. Detta utgör ett hot mot
föreställningen om ett samhälle som kan styras och planeras i detalj.
Storstädernas rika utbud skapar större möjligheter för människor att forma
sin tillvaro efter eget huvud. Där är det svårare för politiska beslutsfattare
att
likrikta mänskliga beteenden. Detta är oftast en misslyckad politik var den än
bedrivs men dess negativa konsekvenser och åtföljande klyfta mellan väljare
och valda syns tydligast i storstadsregionerna. Här viker också stödet för
socialdemokratisk politik allra snabbast.
Storstäderna pulserar av liv. Mångfalden främjar idérikedom och
försökslusta. Det är mer accepterat att misslyckas i en miljö där inte svaren
på alla livets frågor upplevs som lika givna. Det lägger grunden för en
företagsamhet och möjligheter till växtkraft som saknas i många andra delar
av landet.
Storstaden kan vara öppen och tillåtande men är också anonym. Utan-
förskap, anonymitet och brist på gemenskap är mångfaldens baksida. I vissa
av storstädernas förortsområden är arbetslösheten betydligt högre än i övriga
delar av landet. Här får invånarna allt mindre möjligheter att påverka sin
egen livssituation. I stället tilltar bidragsberoende, segregation, kriminalitet
och utslagning.
8.3 Motorer för tillväxt
8.4
Regeringens politik tar sin utgångspunkt i storstädernas problem.
Moderat politik vill i stället ta sin utgångspunkt i storstädernas
möjligheter.
Det handlar trots allt om Sveriges snabbast växande och rikaste regioner. I
storstadsområdena är nyföretagsamheten störst och den privata sektorn
förhållandevis stark jämfört med i många andra delar av vårt land. Stor-
städerna skall därför inte behandlas som problemområden och heller inte
ställas mot glesbygd och mindre städer och orter.
Alltför ofta tycks regeringen leva i villfarelsen att landets glesbygds-
områden kan gagnas av politiska ingrepp som hämmar tillväxten av nya jobb
i storstadsregionerna. Politiskt beslutad utflyttning av arbetsplatser - eller
om
man så vill, inflyttning av arbetslöshet - är ett exempel på detta. Om
storstäderna aktivt missgynnas riskerar de att förvandlas till problem i stället
för en tillgång. Det finns gott om avskräckande exempel på detta runt om i
världen, bland annat Köpenhamn under 1970- och 80-talen.
Storstäderna utgör tillsammans med vissa entreprenörstäta regioner de
områden i Sverige där flest nya jobb skapas. De tre regionerna har en
bruttoregionalprodukt (BRP) per invånare som kraftigt överstiger genom-
snittet i riket och svarar för 41 % av rikets samlade BNP. Den snabbaste
tillväxten har ägt rum i Stockholms-regionen, där en femtedel av landets
invånare bidrar med en fjärdedel av BNP och en dryg fjärdedel av statens
skatteintäkter.
Vi tror att storstäderna kan fortsätta att gå i täten för förnyelsen av Sverige.
Vår utgångspunkt är att en sådan utveckling är till fördel för hela landets
utveckling. En god tillväxt i storstadsregionerna är inte ett hot mot övriga
delar av landet. En region som expanderar hamnar i en uppåtgående spiral.
Företagandet ökar och fler arbetstillfällen skapas. Effekterna av en sådan
utveckling sprider sig som ringar på vattnet. Däremot är det direkt ovanligt
att tillväxt i en region får negativa effekter på tillväxten i andra regioner.
Allt
fler bedömare pekar på att tillväxt inte skapas av enskilda faktorer, utan av
samspelet mellan bland annat infrastruktur, högskolor, marknad och företag.
I dessa hänseenden ligger de svenska storstadsregionerna väl framme.
Nya produkter och ny teknologi brukar först introduceras i våra storstäder
för att sedan börja användas i hela landet. Flera idag stora företag har startat
i
storstäderna och sedan expanderat och skapat arbetstillfällen i andra delar av
landet. Exempel på detta är Volvo, Hennes & Mauritz, WM-Data och
Ericsson. Med de fördelar som Göteborg, Stockholm och Malmö kan erbjuda
borde städerna ha goda möjligheter att få inte bara svenska, utan även
utländska företag att etablera sig.
Det är därför oroande när vi nu iakttar en motsatt utveckling. Under de
senaste tio åren har ett antal storföretag flyttat sina huvudkontor eller andra
strategiska funktioner från storstadsregionerna och från Sverige. De senaste
exemplen är Ericsson, Stora och Nordbanken.
En framsynt storstadspolitik måste ta sin utgångspunkt i en genuin
förståelse för de villkor för tillväxt och företagande som nya ekonomiska och
tekniska förutsättningar skapar. Ekonomin globaliseras nu i alla hänseenden.
Företag, både stora och små, etableras i områden där de bästa
konkurrensförutsättningarna erbjuds. Gamla barriärer mellan länder spelar
allt mindre roll. I synnerhet gäller detta för de typiska tillväxtföretagen.
9 Växtkraft
10
10.1 Fungerande samhälle
10.2
10.2.1 Utslagningen ökar
10.2.2
Samtidigt som storstadsregionerna utgör den svenska ekonomins
styrkeområden skiljer sig förutsättningarna starkt mellan Stockholm,
Göteborg och Malmö. I Stockholmsregionen har konjunkturen stärkts
mer än i landet som helhet. Här återfinns också landets högsta grad av
marknadsförsörjning med mer än 50 procent av befolkningen sysselsatt i
privat sektor. Göteborgsregionen har en genomsnittlig andel arbetslösa
och invånare i arbetsmarknadspolitiska åtgärder medan situationen i
Malmö ter sig mer prekär.
De senaste femton åren har malmöregionen halkat ner från att vara ett av
de starkaste länen till att bli ett av de svagaste. Under de senaste fyra åren
har
den verkliga arbetslösheten i Malmö bara ökat. Stora satsningar på utbildning
och en expansiv byggmarknad till följd av bygget av Öresundsbron har inte
lyckats vända utvecklingen. Kommunens officiella statistik visar att bara
93.400 av Malmös invånare i åldern 16-65 år är sysselsatta. Det motsvarar
60 procent. Till dessa räknas dock också ett antal personer i olika arbets-
marknadspolitiska åtgärder samt deltagare i det så kallade Kunskapslyftet
som "lånat ut" sitt jobb till en arbetslös under studietiden. Därmed är det bara
hälften av Malmös arbetsföra befolkning som har ett riktigt arbete.
I en av Malmös förorter - Rosengård - tycks myndigheterna ha kapitulerat
inför problemen. Den reguljära arbetsförmedlingen i området stängdes när
problemen växte sig för stora.
Även om Malmö är särskilt hårt drabbat av sysselsättningskrisen finns
liknande problem i de bägge andra storstäderna. I Göteborgs kommun saknar
mer än var tredje vuxen människa ett arbete. Läget på arbetsmarknaden i
några av Göteborgs förorter liknar det i Rosengård. I Storstockholm är
Botkyrka kommun hårdast drabbat av sysselsättningskrisen tillsammans med
några av förorterna i Stockholms stad. Regeringen har konstaterat att bara 33
procent av befolkningen i arbetsför ålder i Rinkeby har jobb.
10.2.3 Reformera arbetsmarknadspolitiken
10.2.4
Samtidigt syns framväxten av en ny och modern arbetsmarknad särskilt
tydligt i storstadsregionerna, där tjänste- och kunskapsföretagen
expanderar. Uthyrningsföretag har i många fall tagit över
arbetsförmedlingens traditionella roll som förmedlare av kontakt mellan
företag och arbetssökande. Formerna för anställning blir flera. Det blir
lättare att hitta tillfälliga arbeten och att kombinera arbete med studier.
Den svenska lagstiftningen är illa anpassad till denna förnyelse. Den har
snarare utgått från vanföreställningen att förutsättningarna för företagande
ser likadana ut överallt i landet. Utifrån föreställningen att de arbeten som en
gång funnits alltid skall finnas kvar har lagstiftningen inrättats för att
trygga
den enskildes anställning. Perspektivet har varit det stora företagets där
medarbetarna har förutsatts vilja stanna i ett livslångt anställnings-
förhållande.
Detta synsätt har givit ett regelverk som är svårt att anpassa till behovet av
strukturförändringar och en allt rörligare arbetsmarknad. Detta syns tydligast
i de storstadsregioner där just föränderligheten och dynamiken är en styrka.
Samstämmiga analyser som de senaste åren ägnats den svenska arbets-
marknaden har pekat på behovet av en modernisering av arbetsmarknads-
lagarna. En modernisering är en ofrånkomlig förutsättning för att framför allt
de små företagen skall kunna växa och för att skapa förutsättningar för nya
jobb - inte bara i storstadsregionerna, utan i hela landet.
Arbetets rättigheter bör tillförsäkras den enskilde snarare än dennes
fackliga organisation. Det innebär också ökade möjligheter till mer
individuella avtal på arbetsmarknaden. Särskilt de små företagen måste ges
större möjligheter att nyanställa. En lagstiftning som uppfyller dessa krav
måste vara allmän och ge utrymme för lokala och individuella variationer.
En arbetsrättslig ramlag bör därför ersätta dagens många specialiserade
arbetsmarknadslagar. Ju snabbare en sådan modernisering kan genomföras,
desto tidigare kan företagstillväxten skjuta fart.
Det måste löna sig att arbeta. Även regeringen understryker vikten av
arbetslöshetsförsäkringen som en omställningsförsäkring men lägger inga
förslag i syfte att åstadkomma detta. I stället kapitulerar man för LO:s
obenägenhet till varje förändring. Enligt vår mening måste en bortre parentes
nu införas i arbetslöshetsförsäkringen.
Slutligen föreligger det ett påtagligt behov av att renodla arbetsmarknads-
politiken. Vi förordar en koncentration på två åtgärder: ett erbjudande om
lärlingsutbildning i företagen för arbetslösa ungdomar mellan 20 och 25 år
samt en fokuserad arbetsmarknadsutbildning.
10.2.5 Öka företagsamhet och valfrihet
10.2.6
Orsakerna till svårigheterna att starta företag och att få dem att växa finns
i första hand att söka i den övergripande politiken. En felaktig politisk
syn på företagande, som gör allt fler svenskar arbetslösa spelar här en
avgörande roll. De politiska insatserna för arbetslösa har i alltför stor
utsträckning inriktats på bidrag och arbetsmarknadspolitiska insatser. På
lång sikt löser detta inga problem. Riktiga arbeten skapas först då
företagandet får växa sig starkt.
En viktig del i en bättre företagarpolitik är att systematiskt granska den
offentliga regelmassan - med sikte på att undanröja hinder för tillväxt och
gynna konsumenterna. Vad det ytterst handlar om är att skapa förutsättningar
för en bättre fungerande marknadsekonomi med fler och växande företag,
fler nya jobb och ökad valfrihet i Sverige.
Under den borgerliga regeringsperioden betonades avregleringarnas
betydelse för den framtida ekonomiska utvecklingen. Att främja konkurrens
och förnyelse var en central del av näringspolitiken. Nu har avreglerings-
arbetet i det närmaste upphört. I stället har situationen förvärrats för före-
tagarna genom att fler nya regler införts och genom att beslutade av-
regleringar har återställts.
Ett särskilt problem är att nya regler tillkommer utan att gamla försvinner.
Denna "regelinflation" uppskattas till drygt 5 procent per år. En så kallad
"solnedgångsparagraf" bör därför införas. Den innebär att företagsregler som
inte har använts på fem år automatiskt skall utmönstras.
Alla regler som berör företagare bör under loppet av mandatperioden
granskas i syfte att förenkla och minska regelmassan. Småföretags-
delegationens alla konkreta förslag till förenklingar av regelsystemen måste
nu genomföras. Det måste bland annat bli betydligt enklare för småföretagare
att erhålla F-skattsedel, att redovisa och att deklarera.
Genom sänkta skatter för tjänstesektorn kan ett betydande nyföretagande
komma till stånd. Genom att ersätta offentliga monopol inom bland annat
skola, vård och omsorg med valfrihet öppnas möjligheter till nyföretagande
inom traditionellt kvinnodominerade sektorer. Dagens hårda begränsningar
av etableringsfrihet och konkurrens inom dessa sektorer är ingenting annat
än en kvinnofälla. Kvinnor förpassas till en arbetsmarknad där egna initiativ
inte uppmuntras, utan tvärtom motverkas.
En sådan politik har också direkt bäring på familjers möjligheter att själva
styra och ställa över sin tillvaro. Dagens ensidiga satsning på kommunalt
arrangerad barnomsorg missgynnar alla dem som vill välja andra sätt att
forma sina liv. Det numera havererade (s)-förslaget om maxtaxa i barn-
omsorgen skulle förstärka denna orättvisa. Förslaget hade också mycket
tveksamma fördelningspolitiska konsekvenser. I storstädernas mest utsatta
bostadsområden är bara drygt hälften av barnen inskrivna i kommunal
barnomsorg mot 70 procent i riket som helhet. Dessa familjer skulle helt
ställas utanför samhällets ökade stöd.
Storstädernas förortsområden och deras invånare skall inte betraktas ur ett
bidragstagarperspektiv. En renässans för nyföretagandet kan göra bidrags-
tagare till bidragsgivare. Inte minst invandrarna är ofta starka, driftiga och
initiativrika och kan göra stora insatser i sitt nya hemland om de bara ges
möjlighet till detta.
Bristen på social rörlighet i vårt land - d v s möjligheterna att själv
förändra sina livsförhållanden, att genom arbete skapa sig en bättre och
ekonomiskt stabil tillvaro för sig och de sina - är djupt oroande. I inget fall
syns dessa svårigheter så tydligt som hos de invandrare som kommit till
Sverige på senare tid. En invandrare som skall starta och driva eget företag i
Sverige måste förutom språkliga och kulturella barriärer känna till och följa
cirka 20.000 sidor lagar och regler. Av lätt insedda skäl är detta ett svårare
hinder för invandrare och lågutbildade än för andra.
Svårigheterna med att starta och driva företag slår hårt mot invandrare och
andra som har svårt att förstå byråkratins labyrinter. Skatterna, särskilt på
tjänstesektorn, slår hårt mot de personalintensiva branscher som är vanligare
i storstadsregionerna än i övriga Sverige.
Att rikta insatser enbart mot företag som drivs av invandrare vore fel. Det
är i längden ohållbart att konstruera system där vissa företag gynnas mer än
andra och särbehandlas på grund av ägarens ursprung. Reglerna måste vara
lika för alla. Däremot kan stat och kommun ge konkret hjälp, till exempel
genom att etablera kontakter mellan näringslivsorganisationer och invandrar-
företag. En liberalisering av tjänstesektorn ger också ökade möjligheter inte
minst för många invandrarkvinnor att komma ut på arbetsmarknaden.
10.3 Fungerande skattepolitik
10.4
10.4.1 Sänkta skatter på arbete och företagande
10.4.2
Storstadsregionerna svarar för en större del av statens skatteinkomster än
vad som återspeglas i deras befolkningsandel. Mot den bakgrunden har
socialdemokraternas våldsamma skattehöjningar under de gångna fyra
åren slagit relativt hårdare mot dessa regioner.
Det höga skattetrycket hämmar investeringar och företagande i alla delar
av vårt land. Skatterna på arbete och företagande måste sänkas om jobben
skall bli fler och tillväxten högre. Inte minst är beskattningen av låg- och
medelinkomsttagare påfallande hög jämfört med alla andra länder. Det leder
till skärpta löneanspråk, färre arbeten och betydande svårigheter för många
hushåll att leva på sin lön.
I partimotionen 1998/99:Sk311 av Carl Bildt m.fl. framläggs förslag till
omfattande och nödvändiga sänkningar av skatterna på arbete och
företagande. I detta sammanhang finns dock skäl att särskilt understryka den
betydelse dessa skattesänkningar kan få för växtkraften i storstadsregionerna.
Inte minst viktigt är att undanröja hinder för kapitalbildning, investeringar
och nyföretagande. Detta motiverar en slopad förmögenhetsskatt och av-
skaffad dubbelbeskattning av riskkapital i näringslivet. I storstadsregionerna
finns också många fåmansföretag som drabbas av dagens rigida så kallade
spärregler.
10.4.3 Sänkta skatter på boende
10.4.4
Det är ofta betydligt dyrare att skaffa bostad i storstadsregionerna,
särskilt i storstädernas centrala delar. De höga priserna driver upp
taxeringsvärdena på såväl flerbostadshus som villor. Storstadsregionerna
står därför för en betydande del av statens inkomster från
fastighetsskatten.
Bara i Stockholms-regionen betalade flerbostadshusens hyresgäster 1.600
miljoner kronor i fastighetsskatt år 1996. Det motsvarade utslaget per
lägenhet ca 500 kronor i månaden! Samtidigt har införandet av fastighets-
skatt med 1 % av taxeringsvärdet på kommersiella lokaler fått en starkt för-
dyrande effekt för storstädernas företag.
Moderaternas förslag om att successivt slopa fastighetsskatten är mot
denna bakgrund inte minst ägnat att sänka storstadsregionernas boende-
kostnader och stimulera det lokala näringslivet.
Från tid till annan har diskuterats möjligheten att taxera bostadsrätts-
fastigheter annorlunda än hyresfastigheter. Det nya systemet skulle i princip
innebära att man marknadsvärderade varje bostadsrättslägenhet, varefter det
sammanlagda värdet skulle anses vara fastighetens värde. En sådan
nyordning skulle medföra dramatiskt höjda skatter och tvinga många hushåll
i storstädernas bostadsrätter att överge sina hem. För ett år sedan förklarade
regeringen visserligen att den inte kommer att lägga fram något sådant
förslag. Men samtidigt arbetar Fastighetsskatteutredningen på regeringens
uppdrag vidare med att ta fram just ett sådant system.
10.4.5 Sänkta pålagor på bilismen
10.4.6
Moderaterna har lagt förslag om sänkt bensinskatt. Det är ett förslag av
största betydelse för alla de människor i glesbygd där inget alternativ till
bilen ges. Den höjda bensinskatten slår emellertid också mot
storstadsregionerna där arbetsresor med bil är viktiga för många
människor och där bilen är en förutsättning - inte minst för många
barnfamiljer - att få tillvaron att gå ihop.
Mot denna bakgrund ter sig regeringens tidigare tankar om ytterligare
pålagor på bilismen som utmanande. Kommunikationskommittén föreslog
regionala miljöavgifter och en särskild satellitövervakning av storstads-
bilismen. Nu utreds på regeringens uppdrag ett system med så kallade
miljöstyrande vägavgifter. Även detta förslag har udden direkt riktad mot
storstäderna. Det är inte nog med att invånarna tvingas öda bort tid i bilköer
- dessa bilköer skall också göras till en ny skattebas!
Moderaterna avvisar en politik som ser biltrafiken som en
finansieringskälla för allehanda satsningar av otydlig miljökaraktär inom vitt
skilda samhällsområden. Den socialdemokratiska politikens enda effekt blir
att åter göra bilinnehav till en klassfråga.
10.4.7 Sänkt skatt på hemnära tjänster
10.4.8
Generellt i landet men inte minst i storstäderna måste en viktig del av
företagstillväxten komma i den privata tjänstesektorn. Till denna hör
också de tjänster som kan utföras i eller i anslutning till hushållen.
Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna har därför gemensamt
föreslagit en sänkning av skatten på hemnära tjänster. Förslaget innebär
en skattereduktion på 50 procent för privatpersoners betalning av
arbetskostnaden och innebär således att det "vita" priset halveras.
För att få fart på sysselsättningen krävs inte bara att priset kommer ned till
nivåer som många är beredda att betala. Det måste också bli lättare att
erbjuda tjänsterna, oavsett om man gör det i företagsform eller som privat-
person. Därför behövs förenklingar för bildande och drift av i synnerhet
mindre tjänsteföretag. Ambitionen måste vara att främja att en flora av nya
småföretag växer fram.
En reform av detta slag är ett viktigt steg mot lägre skatt på arbete och en
växande och dynamisk tjänstesektor. Den går lätt att genomföra och ger
människor en chans att inordna sig i ett legalt system. Kostnaderna i form av
skattebortfall blir små och på sikt kan reformen snarast ge en positiv
nettoeffekt för de offentliga finanserna.
En skattesänkning på hemnära tjänster kan relativt snabbt bidra till en
ökning av arbetstillfällena i storstadsregionerna. En annan fördel är att
förslaget kan förväntas ha särskilt gynnsamma effekter för ungdomar. Det
innebär att den besvärande ungdomsarbetslösheten bör kunna pressas
tillbaka.
10.4.9 En rättvis skatteutjämning
10.4.10
En viktig uppgift är att successivt sänka den kommunala utdebiteringen.
Kommunalskatten slår hårdast mot lägre inkomsttagare och låg
kommunalskatt ger högre sysselsättningsgrad, vilket bl.a. har framgått av
en ESO-studie (Ds 1998:15). Samtidigt gäller det omvända. Hög
kommunalskatt ger en lägre sysselsättningsgrad. Att öka antalet
sysselsatta i riktiga jobb borde vara det prioriterade politiska målet.
Socialdemokraternas kompakta motvilja mot sänkta skatter försvårar en
positiv utveckling av sysselsättningen.
Utformningen av den kommunala skatteutjämningen försvårar en fortsatt
tillväxt i storstadsregionerna. Dagens system syftar både till att utjämna
skillnader i kostnadsstruktur mellan olika kommuner och skillnader i
skattekraft. Systemet ger upphov till ytterst märkliga effekter för enskilda
kommuner.
Det är främst hög arbetslöshet som urholkar kommunsektorns fasta
skattebas men ändå blir kommunens intäkter i de flesta fall högre när andelen
arbetslösa är hög. Kostnadstrukturtillskottet växer nämligen med arbetslös-
heten, som i sin tur betalas med statliga arbetslöshetsersättningar. Först när
utflyttning sker påverkas kommunens ekonomi negativt. Denna utformning
leder till att kommunerna inte får incitament att medverka till en ekonomisk
tillväxt genom att nya jobb skapas. Däremot har de incitament att förhindra
utflyttning till andra kommuner med jobb. Färre invånare leder ju till att
bördan på återstående skattebetalare blir större.
Inkomstutjämningen i systemet har i praktiken udden riktad mot ett antal
storstadskommuner med hög skattekraft. Den straffar kommuner med hög
förvärvsfrekvens och kommuner där nya jobb skapas. Omvänt gäller att de
kommuner som kommer in i en negativ utvecklingsspiral inte får högre
intäkter, även om de anstränger sig för att vända utvecklingen.
Dagens utjämningssystem har därför skadliga effekter på samhälls-
ekonomin. I delar av storstadsregionerna uppkommer rena Pomperipossa-
effekter. I Sveriges viktigaste tillväxtområden har regeringen infört ett regel-
system som hämmar just tillväxt! Därtill kränks den kommunala själv-
styrelsen.
Moderaterna bestrider inte behovet av utjämning mellan olika kommuner
men detta måste vara ett statligt åtagande och inte en metod för att beröva
enskilda kommuner delar av deras eget skatteunderlag. Det är heller inte mer
bidrag som löser de grundläggande problemen, utan strukturella reformer
som leder till att fler människor i hela landet arbetar och betalar skatt.
En omläggning av det kommunala utjämningssystemet bör därför
genomföras. Samtidigt bör lagen (1982:1070) om skatteutjämning i
Stockholms läns landstingskommun upphävas.
10.5 Fungerande bostadsmarknad
10.6
10.6.1 Den sociala bostadspolitikens misslyckande
10.6.2
Svensk bostadspolitik har under efterkrigstiden haft som mål att hela
befolkningen skall ha tillgång till goda bostäder till rimliga kostnader. I
dag står vi längre ifrån det målet än på länge. Under de senaste fyra åren
har problemen på bostadsmarknaden förvärrats ytterligare samtidigt som
regeringens passivitet när det gäller att ta itu med problemen har varit
påfallande.
Sverige har idag den industrialiserade världens i särklass högsta
bostadskostnader. I genomsnitt tvingas svenska hushåll att lägga nära en
tredjedel av sina disponibla hushållsinkomster på boendet, vilket är nästan
dubbelt så mycket som för hushållen i det övriga EU.
Huvudorsaken till de höga bostadskostnaderna är 1970- och 80-talens
socialdemokratiska bostadspolitik och de drastiska skattehöjningar som har
lagts på byggande och boende under 1990-talet. I storstädernas kommunala
bostadsföretag svarar olika skatter och avgifter idag för mellan en fjärdedel
och en tredjedel av hyrorna i dagens fastighetsbestånd. För nybyggda
hyreslägenheter - i den mån sådana överhuvudtaget förekommer - är
skatteandelen ännu större. En målmedveten politik för att sänka detta
skatteuttag är nödvändig. Moderaterna har bland annat förordat ett stegvis
slopande av fastighetsskatten.
10.6.3 Skapa en fungerande bostadsmarknad
10.6.4
Bostadssektorn som helhet uppvisar i dag betydande problem och
fungerar inte som en marknad. De kommunala bostadsföretagen har
60.000 lägenheter där bruksvärdeshyran har drivits upp så långt över en
marknadshyresnivå att lägenheterna nu står tomma. Men företagen river
hellre fastigheterna än sänker hyran i dem. Under 1997 och 1998
beräknas nära 5.500 lägenheter komma att rivas i ett 70-tal kommuner.
I storstadsregionerna är problemet delvis det motsatta. I innerstäderna
tilltar överhettningen. Samtidigt har bostadsinvesteringarna fallit till sin
lägsta nivå sedan industrialismens genombrott i slutet av 1800-talet. I
Stockholm har socialdemokraterna genom ett politiskt beslut sänkt hyran i ett
nybyggt område under den nivå där det kommunala bostadsföretaget fick
kostnadstäckning. Därmed har all nybyggnation av hyresbostäder upphört i
huvudstaden.
I storstadsregionernas ytterområden finns inte sällan tomma lägenheter,
ofta koncentrerade till vissa bostadsområden. Till följd av en skev hyres-
struktur drabbas ofta de mest utsatta grupperna i de tristaste bostads-
områdena av de högsta hyrorna.
I många kommuner har politikerna använt skattepengar avsedda för skola,
vård och omsorg till att bygga fastighetsimperier. Ett antal av dessa
bostadsföretag står nu på ruinens brant och hotar att dra hela kommuner med
sig i fallet. Den första kollapsen drabbade Haningehem i Stockholms-
regionen. Generellt sett hör dock flertalet kommunala bostadsföretag i
storstadsregionerna till de ekonomiskt starkare. Icke desto mindre kommer
staten under kommande år att tvingas satsa mångmiljardbelopp på olika
räddningsinsatser. En total rekonstruktion av alla misskötta kommunala
bostadsföretag har beräknats till mellan 40 och 50 miljarder kronor, alltså
belopp nära den stora bankkrisens.
Trots detta försvårar regeringen den nödvändiga omstruktureringen av
allmännyttan. Olika åtgärder vidtas för att förhindra kommunerna från att
genomföra lösningar som kan vara till gagn för såväl de boende som för
skattebetalarna. För två år sedan infördes sålunda nya regler som innebär att
de statliga räntebidragen dras in om en kommun frånhänder sig det
bestämmande inflytandet över sitt bostadsföretag.
Varje kommun har utifrån sina egna förutsättningar att avgöra hur den
lokala bostadspolitiken skall utformas. Vår principiella syn är dock att
bostadsägande och bostadsförvaltning inte är en egentlig kommunal uppgift.
I storstadsregionerna är det en betydligt mer angelägen uppgift att
kommunerna löser problemen med det ökande antalet hemlösa.
Den politiska styrningen, kontrollen och detaljregleringen av bostads-
sektorn måste nu minska. Det är de enskilda boendes och bostadssökandes
önskemål och efterfrågan som skall sättas i centrum. Även möjligheterna till
enskilt bostadsägande måste förbättras.
10.6.5 Den oroande bostadssegregationen
10.6.6
De kommunala bostadsföretagen har varit det främsta instrumentet för
socialdemokraternas så kallade sociala bostadspolitik. Samtidigt är det i
storstadsregionerna påfallande hur tendenserna till förslumning och
segregation i särskilt hög grad präglar just de miljonprogramsområden
som helt domineras av allmännyttig hyresrätt.
Tusentals människor, ofta utan någonting gemensamt, har mer eller mindre
tvingats att samtidigt flytta in i områden som de inte haft någon som helst
möjlighet att påverka. Allt har varit centralplanerat in till minsta konstverk.
Servicen har varit tunnsådd och samlad i oflexibla centrumanläggningar som
blivit värmestugor. Hushöjderna har styrts av byggfaktorer. Lägenhets-
storleken har genomgående varit tre rum och kök och lånereglerna har låst
detaljerna ända ned till att fastställa längden på hatthyllorna.
Miljonprogrammet blev dyrt och hyrorna höga. Den omfattande subven-
tioneringen eliminerade kostnadsmedvetandet i byggandet, samtidigt som
normer och regler förhindrade flexibiliteten. Höga hyror är än idag ett av
miljonprogrammens största problem. Den höga fastighetsskatten samt
försöken att hålla uppe hyrorna på samma nivåer som i innerstäderna har
cementerat problemen.
Segregationen i storstädernas boende är ett faktum. Förr bodde rika i
gathusen och fattiga i gårdshusen - nu bor de i helt separerade stadsdelar.
Bostadsmarknadens parter bär ansvaret för den skeva hyresstruktur som
försvårar rörligheten på bostadsmarknaden. Hyresgäster i utpräglade
problemområden har i realiteten ingen bytesrätt.
Det är nödvändigt att söka komma till rätta med det eftersatta underhåll
och den torftiga utemiljö som präglar många av storstadsregionernas
miljonprogramsområden. Samtidigt måste områdena göras mer mångsidiga
genom en allsidig blandning av olika fastighetsägare och olika upplåtelse-
former.
Det är viktigt att miljonprogramsområdena inte uteslutande ses som
problem. Många av områdena har obestridligen också många goda kvaliteter
som måste bejakas och utvecklas. Inte heller det förhållandet att olika etniska
grupper koncentreras till vissa områden behöver i sig anses vara ett problem.
Till del är en sådan utveckling naturlig när man söker sin framtid i ett nytt
land. Det stora segregationsproblemet ligger snarare i koncentrationen av
arbetslöshet, dålig utbildning, bidragsberoende och utanförskap.
Identitet är viktig för människor. I miljonprogramsområdena har möjlig-
heterna att själv få påverka boendet, miljön och servicen varit mycket
begränsade. Sådana försök har oftast motarbetats - i den mån de inte letts
centralt från hyresgästföreningen och det kommunala bostadsbolaget.
10.6.7 Exemplet Holma
10.6.8
Holma, som ligger strax utanför Malmö, är ett ganska typiskt
problemområde. Arbetslösheten är hög och bidragsberoendet är stort. En
majoritet av de boende i Holma har utländsk bakgrund. Nyfattigdomen
och utanförskapet präglar många av dem som bor där.
Men det som skiljer Holma från många andra förorter är att man försökt att
bryta utanförskapets onda cirkel. Sedan 1993 arbetar Malmös Kommunala
Bostadsbolag med självförvaltande gårdar i Holma. Man erbjöd de boende en
hyresreduktion om de tog hand om skötseln av sina hus och gårdar. Därmed
fick de möjlighet och stimulans att göra sitt eget bostadsområde bättre. Den
sociala kontrollen blev tydligare och människors isolering bröts. Man bildade
nätverk och samarbetade över etniska gränser. Boendet blev en gemensam
identitet som förenade människor och gav dem möjlighet att påverka.
Men skattemyndigheterna och de fastighetsanställdas fackförbund såg inte
med blida ögon på det som skedde. Arbete ska beskattas även om det gäller
att städa den egna trappuppgången! Fackförbundet såg jobben hotas av att
människor faktiskt tog eget ansvar.
10.7 Fungerande skola och utbildning
10.8
10.8.1 Det fria skolvalets möjligheter
10.8.2
Ett fritt val av skola är en förutsättning för social rörlighet och
integration. Alla elever är olika och har olika behov och förutsättningar.
Med det fria skolvalet stimuleras mångfald i utbildningen och höjd
kvalitet.
Staten måste ta ansvaret för att garantera det fria skolvalet. Moderaterna
föreslår därför införande av en nationell skolpeng. Det garanterar alla elevers
och föräldrars valfrihet, oavsett i vilken kommun eller i vilket bostadsområde
de bor. Finansieringen av den enskilde elevens utbildning blir likvärdig för
alla, oavsett om eleven väljer en kommunal eller en fristående skola. Alla
skolor - såväl kommunala som fristående - blir självständiga skolor med stor
frihet att välja metoder och pedagogik efter elevernas behov och förut-
sättningar.
Ett fritt skolval påskyndar en nödvändig modernisering och förnyelse av
den svenska skolan. Valfrihet och kvalitet är de viktigaste redskapen för att
skapa en bättre skola. Ingen förälder vill låta sitt barn gå i en dålig skola.
Ingen elev kommer att acceptera skolor som missköter sin uppgift. Detta
leder till att skolornas resultat och kvalitet successivt kommer att förbättras.
Det fria skolvalet ger skolorna och deras ledningar konkurrens och leder
till en ständig prövning av att utbildningens kvalitet fyller de krav som
föräldrar och elever har rätt att ställa. Detta stärker skolornas
förutsättningar
för förnyelse och därmed deras förutsättningar att ge eleverna den bästa
tänkbara utbildningen. Intresset bland elever och föräldrar att följa olika
skolors utveckling och resultat är särskilt tydligt i storstäderna där
alternativen är fler. Många kommunala skolor har en utvecklad profil och
antalet fristående skolor är större än i andra kommuner.
Socialdemokraterna hävdar att det fria skolvalet ökar segregationen.
Skolverkets undersökningar visar emellertid att förekomsten av fristående
skolor inte har några segregerande effekter. Det fria skolvalet och en
skolpeng skapar i stället förutsättningar för elever och föräldrar i segregerade
områden att byta skolmiljö.
Ett stort problem för många är att elevernas rätt att välja skola är begränsad
på gymnasienivå. Den närhetsprincip som flera kommuner tillämpar innebär
att de som växer upp i socialt utsatta områden tvingas kvar i närmaste skola.
Därmed ges de sämre förutsättningar att utveckla kunskaperna i svenska och
integreras i samhället. Vi anser att det fria skolvalet på gymnasienivå är
viktigt.
För några år sedan önskade man starta en muslimsk skola i Rosengård. Det
var ett sätt för stadsdelens invånare att ta saken i egna händer. Huvudskälet
var inte religiöst, utan missnöje med de svenskkunskaper som förmedlades
av den offentliga grundskolan! Det finns många exempel på ett stort
missnöje med skolsituationen i många utsatta storstadsområden. Skolorna
speglar inte bara de positiva sidorna av många kulturer, utan också de
svårigheter och konflikter som uppstår. Förutsättningarna för barn och
ungdomar att uveckla kunskaperna i svenska, men också modersmålet, är
inte de bästa. Fristående skolor erbjuder en möjlighet att pröva alternativa
organisationer och alternativ pedagogik för att nå bättre studieresultat. Vi
bejakar därför fler fristående skolor och insatser för att främja ett aktivt val
av skola också i dessa ormåden. Det står på inget sätt i motsatsförhållande till
insatser för ökad kvalitet i kommunala skolor.
Bra skolor tillvaratar och utvecklar samarbetet mellan hem och skola
oavsett huvudman. Det är viktigt bl.a. med tanke på storstadsungdomars
uppväxtvillkor som bl.a. manifesteras i att kostnaderna för elevvård är högst i
storstäderna. Ett aktivt föräldraengagemang utmärker många fristående
skolor, men eftersträvas också i kommunala skolor med gott renommé som
t.ex. Rinkebyskolan i Stockholm.
10.8.3 Satsa på utsatta bostadsområden
10.8.4
I storstädernas så kallade problemområden är en bra skolutbildning den
enskilt mest väsentliga insatsen för att undvika att en tredje generation
arbetslösa växer upp. Barnen skall gå i skolan och läsa sina läxor. Kraven
måste ställas tidigt och tillräckliga satsningar göras på utbildning i
svenska språket. Kvaliteten får inte eftersättas. Flexibilitet i
lönesättningen för lärarna kan bidra till att locka bra lärare till dessa
områden, där insatserna är svårare. Redan i förskolan kan träning i
sociala färdigheter påbörjas och exempelvis ett teknik- eller
kulturintresse väckas.
I dessa utsatta områden är det särskilt viktigt att alternativa skolor och
förskolor ges möjlighet till ett rikt varierat utbud av olika slags pedagogik.
Just här är det särskilt viktigt att sätta valfriheten i centrum.
I de områden som har en hög andel invandrare måste undervisningen i
svenska förbättras. Goda kunskaper i svenska är en helt nödvändig
förutsättning för att alla skall få likvärdiga möjligheter i vårt land. Språket
är
det omistliga redskapet. Den som inte behärskar språket kan inte utnyttja sina
rättigheter, påverka sitt liv och klara sina grundläggande skyldigheter i
samhället. Dåliga kunskaper i svenska innebär isolering, utanförskap och
stora svårigheter på arbetsmarknaden. Goda kunskaper öppnar möjligheterna
till inträde och delaktighet i samhällets många gemenskaper.
Att invandrare lär sig svenska är därför en förutsättning för att bryta
segregation och främja rörlighet. Skolan måste klara uppgiften att ge alla
sina elever goda kunskaper i svenska språket. För moderat vidkommande är
detta ett kompromisslöst krav. Misslyckas skolan med denna uppgift
försvåras integrationen och barnens möjligheter i det nya hemlandet
försämras dramatiskt.
I dag erbjuds alla invandrare SFI, svenska för invandrare, när de kommer
till Sverige. Resultatet av undervisningen är milt sagt skiftande. Många
invandrare kan inte det svenska språket efter SFI-undervisningen. I regel
beror det inte på att tiden varit för knapp utan snarare på hur undervisningen
varit organiserad. Det händer att det blandas analfabeter med akademiker och
det säger sig självt vilket resultatet då blir. Ofta får invandraren vänta länge
innan han/hon får sin undervisning. Om kommunerna samarbetade bättre
sinsemellan och köpte tjänster av varandra skulle man kunna organisera
undervisningen på ett betydligt effektivare sätt. Det bästa sättet att
tillgodogöra sig det svenska språket är en kombination av studier och en
plats ute i arbetslivet. Men där har den rigida socialdemokratiska arbets-
marknadspolitiken satt en effektiv spärr.
10.8.5 Utöka den högre utbildningen
10.8.6
I storstäderna är det färre som går vidare till högre utbildning än i landet
som helhet. Den högre utbildningen är underdimensionerad i
storstadsregionerna. Detta försvårar rekryteringen av kvalificerad
arbetskraft till de spjutspetsföretag som finns etablerade i dessa regioner.
Att eftersätta behovet av universitets- och högskoleplatser i storstads-
regionerna riskerar att få regionalpolitiska effekter. För låg tillgång på
kvalificerad arbetskraft i de regioner där efterfrågan finns kan påverka andra
delar av landet negativt. Risken finns då för att välutbildad arbetskraft i
stället rekryteras till storstadsregionerna från andra orter.
10.9 Fungerande infrastruktur
10.10
En väl fungerande infrastruktur är en av de viktigaste faktorerna för att
vidmakthålla storstadsregionernas tillväxt- och utvecklingsmöjligheter.
Under decennier har investeringarna i storstädernas infrastruktur eftersatts.
Till slut blev situationen så prekär att särskilda statliga förhandlingsmän -
Bengt Dennis i Stockholm och Ulf Adelsohn i Göteborg - tillkallades för att
förhandla fram samlade investeringspaket. Förslagen har sedermera
kritiserats för att vara storskaliga. Sanningen är att denna storskalighet
främst
berott på decenniers underlåtenhetssynder.
Dagens brist på en sammanhållen politik för infrastrukturen i våra
storstadsregioner leder till risker för minskad konkurrenskraft och stagnation.
Om storstäderna skall kunna fungera som motorer i samhällsutvecklingen
måste de ha en fungerande infrastruktur. Brister i infrastrukturen i
storstadsområden drabbar inte minst omgivande regioner. Det gäller såväl för
vägtrafiken som för flyg, tåg och sjöfart.
När det gäller flyget råder stor enighet i hela Europa om att flygtrafiken
mellan Europas större städer kommer att fördubblas inom en tio- till
femtonårsperiod. Det råder också enighet om att utvecklingen går mot
mindre flygplan och därmed mot fler turer och tätare trafik. Ovanpå det ser
man idag en snabb ökning av fraktflyget över hela världen. I den situationen
är det helt orimligt att lägga ner Bromma flygplats och därmed i stort sett
omgående fylla samtliga banor på Arlanda, inklusive den tredje som är under
byggnad. Verksamheten vid flygplatserna Bromma, Landvetter och Sturup
måste i stället garanteras genom förlängda avtal. Arlanda och Landvetter bör
dessutom privatiseras.
Inom järnvägstrafiken sker nu betydande investeringar i storstads-
regionerna. Vissa nödvändiga investeringar i Stockholmsregionens tågtrafik
har dock skjutits på framtiden. Här är grunden för en fungerande
järnvägstrafik att ett tredje järnvägsspår tillkommer över Riddarfjärden.
Detta är inte en regional, utan i högsta grad nationell fråga som påverkar
tågtrafiken i hela landet. Problemen skärps också genom framgången för
trafiken på den nya Svealandsbanan.
Beslut måste nu tas om byggande av det tredje spåret. Detta är möjligt att
göra genom ianspråktagande av ett av sex bilkörfält på Centralbron. Frågan
om att av miljö- eller stadsbildsskäl spendera fem à sex miljarder kronor på
att ersätta Centralbron med en tunnel har inte med tågtrafiken att göra och får
behandlas som ett separat ärende.
De eftersatta investeringarna i vägnätet och det så kallade Dennispaketets
haveri har fört Stockholmsregionen nära en akut trafikinfarkt. Genom-
fartstrafik leds genom den känsliga stadskärnan och blockerar framkomlig-
heten för kollektivtrafik och nyttotrafik. Ett sammanhängande nät av
kringfartsleder runt Stockholm är nödvändigt att åstadkomma om den
regionens konkurrenskraft skall kunna vidmakthållas och utvecklas. I
synnerhet måste frågorna om en förbifart i nord-sydlig riktning lösas snarast.
Göteborg har alltid haft väl upparbetade kontakter med utlandet. Behovet
av bra förbindelser med Oslo har ökat. En utbyggnad av E6 mellan städerna
och en satsning på dubbelspår för järnvägstrafiken skulle stärka Göteborgs
möjligheter att växa.
Stockholm, Göteborg och Malmö är alla viktiga hamnstäder. Storstädernas
hamnar bör konkurrensutsättas och privatiseras.
10.11 Fungerande rättssamhälle
10.12
10.12.1 Den ökade brottsligheten
10.12.2
Nedrustningen av polis- och rättsväsende drabbar människor i alla delar
av vårt land. I relation till folkmängden begås dock de flesta brotten i
storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Flest brott begås i
Stockholms län där antalet anmälda brottsbalksbrott per 100.000
invånare uppgick till
17 329 år 1997. Motsvarande siffror för dåvarande Göteborg och Bohus
län samt Skåne län var 15.262 respektive 13.122 brott per 100.000
invånare.
Invånarna i storstäderna kan därmed sägas ha drabbats hårdast av den
växande brottsligheten i landet. De löper mer än dubbelt så stor risk att
utsättas för brott som befolkningen i övriga områden.
I socialt och ekonomiskt svaga familjer, som till stor del återfinns i
storstädernas segregerade förortsområden, slår brottsligheten särskilt hårt.
Dessa familjer har sämre möjligheter att skydda sig mot brott och att
kompensera sig och sin familj när de har utsatts för brott. För arbetslösa och
bidragsberoende föräldrar kan en cykelstöld från barnen omkullkasta den
ekonomiska planeringen för månader framöver.
Brottsförebyggande rådets (BRÅ) preliminära brottsstatistik för första
kvartalet 1998 visar att brottsligheten fortsätter att öka. BRÅ konstaterar:
"Efter en nedgång under 1990-talets första fyra år har trenden vänt uppåt.
Den uppåtgående trenden, det vill säga ökningen av antalet anmälda brott,
fortsatte under första kvartalet 1998." Någon förändring vad gäller den
regionala fördelningen har inte skett jämfört med 1997, utan flest brott
anmäls alltjämt i storstadsregionerna.
Samtidigt som brottsligheten ökar klaras allt färre brott upp. Under
perioden 1991-1994 klarades omkring 30 procent av alla anmälda brott upp.
1995 hade uppklaringen minskat till 25 procent. I dag ligger uppklarings-
procenten på ungefär 20 procent, vilket innebär att endast var femte brott
klaras upp.
Detta innebär dock inte att vara femte gärningsman verkligen ställs inför
domstol och döms. Enligt professor Leif G.W. Persson leder bara 10 procent
av alla anmälda brott till att gärningsmannen döms till straff. I praktiken har
det alltså blivit i det närmaste riskfritt att begå brott. Det gäller särskilt
brottslighet som drabbar människor i deras vardag, som till exempel stöld,
hot, våld och skadegörelse.
Denna situation kan inte accepteras. Brottsbekämpningen måste ses som
en integrerad del av välfärdspolitiken. I en rättsstat måste alla ha lika rätt
till
skydd mot brott, oavsett i vilket bostadsområde man råkar bo och oavsett
vilken ekonomisk ställning man har. Så är inte fallet idag. Människor som
har råd att t.ex. ta taxi hem en sen kväll gör det medan den som inte har råd i
stället får gå eller åka kollektivt. Redan härigenom utsätter sig den som lever
under knappare förhållanden för avsevärt större risker än den som har pengar
till en taxi. Det är påtagligt hur otryggheten på storstädernas gator och torg
slår hårdast mot de redan svaga grupperna i samhället.
10.12.3 Nolltolerans mot vardagsbrottsligheten
10.12.4
Vardagsbrottsligheten har kommit att utgöra ett av de största hoten mot
människors trygghet såväl i landet som helhet som i storstadsregionerna.
Den dominerande brottskategorin är tillgreppsbrotten, som utgör 60
procent av alla anmälda brott. Därefter rangordnas brott mot person
(12%) och skadegörelsebrotten (11%). Gemensamt för alla dessa brott är
att de skulle kunna förebyggas med fler poliser ute bland människor.
Kampen mot vardagsbrottsligheten var en viktig orsak till den närpolis-
reform som drevs igenom av den borgerliga regeringen. Med fler poliser på
gator och torg skulle fler brott förebyggas. Polisen skulle både bli bättre
tillgänglig för medborgare som behövde information eller som ville lämna
tips och upplysningar av det som slag som kan vara till nytta i polisens arbete
och därmed för samhället i stort.
Det framgångsrika polisarbetet i New York har visat att ökad närhet
mellan medborgarna och polisen medverkar till att ordningen upprätthålls.
Människor som upplever att de kan vara till nytta i polisens arbete mot brott
tenderar också att få ett ökat engagemang och ta större ansvar för vad som
händer i stadskärnan och områdena omkring.
Om det går att minska brottsligheten i New York där problemen är
betydligt svårare bör det vara möjligt i svenska städer. Om svensk polis får
större möjligheter till snabba ingripanden mot t.ex. ordningsstörningar,
klotter och andra brott så ökar risken för upptäckt, vilket i sin tur minskar
människors benägenhet att begå brott. Dessutom kommer den allmänna
moralen att stärkas när det blir tydligt att polisen och övriga samhället inte
accepterar brott.
10.12.5 Förebygg brott
10.12.6
Närpolisverksamheten syftade till att öka polisens möjligheter att på ett
tidigt stadium kunna tillrättaföra och överföra rätt normer till ungdomar
som uppvisade oroande tendenser, t. ex. genom att snatta eller figurera i
missbrukarkretsar. Polisens möjligheter att reagera snabbt och tydligt
mot ungdomskriminella liksom insatser mot narkotikan är helt avgörande
för om polisen i framtiden skall lyckas i kampen mot
vardagsbrottsligheten.
Det är viktigt att polisen får resurser att kartlägga och göra punktinsatser
mot dem som begår brott, inte minst genom storstadsregionernas gäng-
bildning. I Stockholm, där en viss sådan kartläggning redan har skett, upp-
skattas en procent av länets kriminella ungdomar stå för 50 procent av stöld-
brottsligheten.
Regeringens nedskärningar har försvårat polisens brottsförebyggande
arbete. Närpolisens arbete har inte kunnat utvecklas på det sätt som avsågs
med reformen och förväntningarna har inte kunnat infrias. Allt fler närpoliser
tvingas i dag att utföra rent administrativa uppgifter, som tidigare sköttes av
civilanställd men numera uppsagd personal. I stället för fler poliser har vi
fått
färre poliser som kan ägna sig åt praktiskt polisarbete. Med det moderata
budgetalternativet höjs rättsväsendets ekonomiska ram avsevärt under
kommande tre år. Det innebär att polis, åklagare, domstolar och kriminalvård
äntligen kan tilldelas tillräckliga resurser.
Narkotikapolitiken är av största betydelse för den framtida brottsut-
vecklingen i storstäderna. Om polisen skall ha en chans att leva upp till målet
om ett narkotikafritt samhälle måste den först och främst ha tillgång till
effektiv lagstiftning. För att intensifiera och utveckla preventiva åtgärder i
kampen mot narkotika bör polisen snarast få möjlighet att ta blod- och
urinprov även på personer under 15 år vid misstänkt narkotikabruk.
Storstadsregionernas narkotikapoliser har i dag svårt att få fast
heroinlangarna, eftersom dessa utvecklat en metod som innebär att de sväljer
sina kapslar och därmed undanröjer bevisningen, så fort polisen försöker
ingripa mot brottet. Ett effektivt sätt att minska heroinlangningen är att ge
svensk polis samma möjlighet som exempelvis norsk polis att via sjukvården
sätta in kräkmedel för att säkra bevisningen mot misstänkta heroinlangare.
11 En nationell kommission
12
Sverige måste bryta segregation och bidragsberoende. Alternativet är en
fortsatt marginalisering av stora grupper i vårt samhälle. Liknöjdhet och
en tro på att problemen kommer att lösa sig själva är en ohållbar
inställning till ett stort och växande samhällsproblem.
Det har under åren genomförts en lång rad utredningar om de sociala
problemen i våra utsatta områden, om barnfamiljernas ekonomiska situation
och om förhållandena för de arbetslösa och bidragsberoende. Välfärds-
forskningen i Sverige är omfattande och genomgripande. Samtidigt har så
gott som varje åtgärd som föreslagits visat sig vara verkningslös. I detta
hänseende inger heller inte regeringens storstadsproposition något hopp.
Det har inte gjorts någon bred genomlysning av de komplexa problem och
inbördes samband som grundlägger det svenska tvåtredjedelssamhället.
Enligt vår mening är det en avgörande uppgift att nu hitta politiska lösningar
för att motverka segregation och nyfattigdom.
Många åtgärder handlar om att skapa förutsättningar för företagande och
nya arbeten. Men problemen är vidare och mer komplexa än så. Det
långsiktiga arbetet för att hela Sverige skall arbeta och bidra till samhälls-
utvecklingen kräver större och mer långsiktiga förändringar. Moderaterna
förordar därför att det tillsätts en nationell kommission med uppgift att
föreslå åtgärder för att bryta segregation och bidragsberoende i det svenska
samhället.
13 Hemställan
13 Hemställan
14
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag om inriktning av
storstadspolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktning och utformning av storstadspolitiken,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en nationell kommission för att bryta segregation och
bidragsberoende.
Stockholm den 26 oktober 1998
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Beatrice Ask (m)
Anders Björck (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)
Gun Hellsvik (m)
Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)