med anledning av prop. 1998/99:120 Företagshälsovård
Företagshälsovård har en lång tradition i Sverige. Redan
under 1600-talet fanns läkare och fältskärer som ägnade sig
åt att förebygga ohälsa hos gruvarbetare. I och med det
industriella genombrottet på 1880-talet dök nya problem upp
och det blev naturligt att man anställde särskilda läkare för
att möta de anställdas behov av hälso- och sjukvård.
Detta ledde till att Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) 1954 slog fast
grundläggande principer för den medicinska företagshälsovården. Dessa
accepterades av Landorganisationen (LO). Tretton år senare (1967) träffades
det första avtalet om företagshälsovård mellan SAF och LO. I dag finns olika
avtal och överenskommelser mellan staten, kommunerna och den privata
sektorn.
Företagshälsovården har utretts i flera omgångar. Den senaste utredningen
Företagshälsovård - En resurs i samhället (Ds 1998:17) utgör grunden för
den föreliggande propositionen vars förslag syftar till att förtydliga arbets-
givarens ansvar att tillhandahålla företagshälsovård och vilka uppgifter som
ingår i företagshälsovårdens ansvarsområde.
Definitionen av
företagshälsovård
I propositionen förs ett resonemang om hur
företagshälsovård skall definieras i arbetsmiljölagen men
sedan landar man inte i något konkret förslag. Motivet för
detta är att man med en definition skulle riskera att begränsa
företagshälsovårdens möjligheter till utveckling. Frånvaron
av en tydlig definition medför emellertid att rekvisitet blir
oklart och svårtolkat för såväl parterna på arbetsmarknaden
som yrkesinspektionen som ju har tillsynsansvar. Regeringen
bör därför återkomma till riksdagen med förslag till
definition.
Möjlighet till vårdavtal
måste finnas
I propositionen föreslås att läkare och sjukgymnaster inte
längre skall kunna få läkarvårdsersättning respektive
sjukgymnastikersättning för verksamhet inom
företagshälsovården. I Utredningen om företagshälsovården (
FHU 92, SOU 1992:103) ställer sig utredningen i princip
bakom synsättet att medicinsk kompetens behövs i arbetet
med arbetsmiljö och rehabilitering. Samma synsätt
återkommer i föreliggande proposition där regeringen skriver
att den "delar arbetsgruppens uppfattning att det inte är
möjligt och inte heller lämpligt att helt avskilja sjukvården
från företagshälsovården och att skälet till detta är att
företagshälsovårdens verksamhet i sig innebär fokusering på
arbetsrelaterad ohälsa, yrkesrelaterade sjukdomar och
arbetslivsinriktad rehabilitering. Detta förutsätter att det
finns personal med sjukvårdskompetens och att viss sjukvård
bedrivs. Vidare krävs en viss sjukvård för att bedöma
effekterna av företagshälsovårdens åtgärdsarbete." Men
sedan drar regeringen fel slutsats av sitt resonemang,
nämligen att läkare och sjukgymnaster inom
företagshälsovården inte skall kunna få vårdavtal.
Folkpartiet anser att företagshälsovården måste kunna få sluta vårdavtal.
Det är också viktigt att företagsläkarna ges rätt att remittera patienter till
specialister, röntgen och laboratorier etc.
Företagshälsovård är sedan januari 1992 en egen medicinsk specialitet. I
målbeskrivningen anges att företagshälsovård syftar till att hindra och bota
sjukdom hos människor som förvärvsarbetar, att inom det enskilda företaget
skapa respekt för personal och arbetsmiljö samt att tillsammans med
företaget skapa utvecklande arbetsmiljöer för alla. Målgruppen för företags-
hälsovården är dels den enskilda individen, dels gruppen på arbetsplatsen och
dels företaget som sådant.
Specialistkompetensen inom företagshälsovården bygger på en medicinsk
utbildning som i rent medicinskt avseende ligger nära allmänmedicinarens.
Till detta kommer utbildning om olika yrken och arbetsmiljö. Denna kunskap
kombinerad med praktisk erfarenhet genom daglig kontakt vid undersökning
och behandling av patienter med framför allt arbetsrelaterade sjukdoms-
tillstånd ger företagsläkaren den kunskap och erfarenhet om arbetsrelaterad
sjukdom och samspelet människa-arbetsmiljö som allmänmedicinarna inte
har. Företagsläkaren har därmed bättre möjligheter än t.ex. allmänläkarna att
kunna bedöma sjukdomars effekt på arbetsförmågan, vilka rehabiliterings-
insatser som är lämpliga och behovet av sjukskrivning och pensionering. Det
är därför naturligt att husläkarna utnyttjar denna specialistkompetens hos
företagsläkarna bl.a. genom remittering av sina patienter till dessa.
Arbetsgivaren har pålagts större ansvar och kostnader för de anställdas
sjukdomsperioder och rehabilitering. Behovet av läkarundersökning och
behandlingar vid bedömning av skador och rehabiliteringsinsatser har
därmed ökat och därmed också behovet av det specialistkunnande företags-
hälsovården representerar.
Mot bakgrund av ovanstående anser vi att företagshälsovården måste
kunna få sluta vårdavtal.
Företagshälsovårdens roll i
folkhälsoarbetet
Den tidigare statsbidragsgivningen till företagshälsovården
upphörde med utgången av år 1992. I 1992 års
företagshälsovårdsutredning (SOU 1992:103) konstaterade
man att man trots lagstiftning och andra åtgärder inte nått ett
tillfredsställande resultat när det gäller minskningar i fråga
om arbetsskador, yrkessjukdomar och arbetsrelaterad
frånvaro. Utredningen lämnade en rad förslag på hur
företagshälsovården skulle kunna utvecklas för att kunna
tackla de olika problemen. Det är anmärkningsvärt att
propositionen lämnar företagshälsovårdens insatser i ett
folkhälsoperspektiv helt obeaktad. Det finns anledning att
följa upp vad som hänt sedan 1992 års
företagshälsovårdsutredning lämnade sina förslag, lämpligen
genom att den nationella folkhälsokommitté, som regeringen
tillsatte 1995 med uppgift att utarbeta nationella mål för
hälsoutvecklingen, får ta sig an ett sådant uppdrag.
Rådet för arbetslivsforskning och Arbetslivsinstitutet är viktiga aktörer när
det gäller att ta fram och sprida kunskap om hur arbetsplatser kan utformas
för att främja hälsa och förebygga ohälsa. Här finns några områden där vi har
kunskapsbrister och där forskning bör stimuleras. Hur kan t.ex. arbetets
positiva effekter för hälsa och välbefinnande förstärkas? Hur kan man
minska stress och enformighet i arbetet? Hur kan man öka ansvar och makt
över den egna arbetssituationen? Vilken är helhetsbilden av den totala
arbetsbelastningen, d.v.s. summan av yrkesarbete och hemarbete i olika faser
av livet, för kvinnor och män? Detta är frågor som inte tas upp i
propositionen och som bör belysas. Inte heller har man uppmärksammat
företagshälsovårdens betydelse när det gäller att förebygga och komma till
rätta med alkohol- och drogmissbruk samt tobaksmissbruk.
Utbildning
Efter en kraftig utveckling av företagshälsovården under
1970- och 1980-talen har det skett en stagnation och också
en tillbakagång under de senaste åren. Omsättningen har
minskat liksom antalet anställda. Vid 1990-talets början
fanns c:a 10.000 anställda, nu är siffran c:a 7.000. I dag
bedrivs företagshälsovård på c:a 700 enheter spridda över
landet, huvudsakligen med medicinsk, beteendevetenskaplig
och teknisk kompetens. Statsbidragets avveckling och
förhållandet att stora delar av arbetsmarknaden är utan
arbetsmiljöavtal har väsentligt förändrat förutsättningarna för
företagshälsovården vars personal nu har ganska hög
medelålder. Stora pensionsavgångar ligger nära i tiden.
Det är därför allvarligt att regeringen skjuter frågan om företagshälso-
vårdens utbildningsbehov på framtiden. Det kan leda till att vi om relativt
snar framtid inte kan möta arbetsmarknadens behov av företagshälsovård.
Frågan måste utredas skyndsamt och därvid inbegripa följande punkter
? kompetensbehov
?
? regionalisering eller centralisering av utbildningarna
?
? samordning av de olika yrkeskategoriernas utbildning (läkare, sjuksköter-
skor, sjukgymnaster, arbetsmiljöingenjörer, beteendevetare)
?
? utbildning för kvalitetstillsyn
?
? utbildningarnas samordning med högskoleutbildning och om de kan ge
högskolepoäng
?
? finansiering av utbildningarna och avgränsning av det ekonomiska
åtagandet för berörda parter?
? 10F?
? P
?
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om definitionen av
företagshälsovård,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att företagshälsovården
måste kunna få sluta vårdavtal,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en uppföljning
av 1992 års företagshälsovårdsutredning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av att ta fram och
sprida kunskaper om hur arbetsplatser kan utformas för att
främja hälsa och förebygga ohälsa,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en skyndsam
utredning rörande företagshälsovårdens utbildningsbehov.
Stockholm den 1 juni 1999
Elver Jonsson (fp)
Runar Patriksson (fp)
Helena Bargholtz (fp)
Barbro Westerholm (fp)