med anledning av prop. 1998/99:120 Företagshälsovård
Bakgrund
I propositionen föreslås en ny bestämmelse om
företagshälsovården i 3 kap. i arbetsmiljölagen (1977:1160)
samt ändringar i 9 § lagen (1993:
1651) om läkarvårdsersättning och 9 § (1993:1652) om
ersättning för sjukgymnastik. Förslagen syftar till att
förtydliga arbetsgivarens ansvar att tillhandahålla
företagshälsovård. Vidare syftar förslagen till att renodla
företagshälsovårdens uppgifter samt att tydliggöra
samverkan mellan företagshälsovården och den offentligt
finansierade sjukvården.
Enligt den nya föreslagna bestämmelsen i arbetsmiljölagen skall en arbets-
givare svara för att den företagshälsovård som påkallas av arbetsför-
hållandena finns att tillgå. Med företagshälsovården avses enligt den före-
slagna bestämmelsen en oberoende expertresurs inom områdena arbetsmiljö
och rehabilitering. Företagshälsovården skall särskilt arbeta för att förebygga
och undanröja hälsorisker på arbetsplatser samt ha kompetens att identifiera
och beskriva sambanden mellan arbetsmiljö, organisation, produktivitet och
hälsa.
Lagen om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för sjukgymnastik
föreslås ändras så att läkare och sjukgymnaster inte kan få läkarvårds-
ersättning för verksamhet inom företagshälsovården.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2000. Beträffande lagen
om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för sjukgymnastik föreslås
att äldre bestämmelser skall gälla till utgången av år 2003 för vård som
lämnas av läkare eller sjukgymnast som vid ikraftträdandet varit verksam
inom företagshälsovården och då haft rätt till ersättning enligt nämnda lagar.
Utgångspunkter
Vi kristdemokrater anser att målet med en god hälsa för alla
och en vård på lika villkor är av största vikt. Detta gäller
även företagshälsovården. Företagshälsovården ska verka för
att alla arbetstagare, oavsett verksamhet, ges likvärdiga
förutsättningar för en god arbetsmiljö och förebyggande
vård. Företagshälsovården skall arbeta främst förebyggande,
där målet ska vara att uppmärksamma problemet innan det
ger upphov till ohälsa. En företagshälsovård med god
kvalitet resulterar i både minskad ohälsa bland arbetstagarna
och en minskning av de samhällsekonomiska kostnaderna i
form av sjukfrånvaro samt vård- och
rehabiliteringskostnader.
Det är viktigt att betona att företagshälsovården är ett ömsesidigt ansvar.
Både arbetsgivaren och arbetstagaren har skyldigheter i strävan efter en god
arbetsmiljö. Många företag har redan insett vikten av en bra företagshälso-
vård och har därför organiserat egen företagshälsovård enskilt eller tillsam-
mans med andra företag.
Ett allvarligt problem vid analysen av propositionen har varit svårigheten
att tolka innehållet i propositionen. Propositionens syfte att "förtydliga",
"renodla" och "tydliggöra" uppnås inte. I vårt arbete med att tolka proposi-
tionens texter har det visat sig att även sakkunniga på området har haft
problem med att förstå innebörden av de förändringar som regeringen vill få
till stånd. Det har varit näst intill ogörligt, med vissa undantag, att få kon-
kreta svar på en del oklarheter i propositionen eller att få tag i de personer
som suttit med i den arbetsgrupp som förarbetat propositionen. Det saknas
också i propositionen hänvisningar till den statliga utredning (SOU
1998:104) som föregått arbetet med propositionen. Detta är märkligt då
denna utredning i vissa fall är nödvändig att studera för att förstå proposi-
tionen och den departementsskrivelse, Ds 1998:17, som ligger till grund för
propositionens förslag. En företagare eller fackligt aktiv kommer att få det
oerhört svårt att förstå lagens innebörd genom att läsa propositionen. Detta är
givetvis inte acceptabelt.
Allmänt om
företagshälsovård
Företagshälsovården är ett nödvändigt inslag i samhället då
det blir allt vanligare att människor får arbetsrelaterade
åkommor som i många fall kan förebyggas med sakkunnig
hjälp.
Företagshälsovården har förändrats i takt med att arbetsmiljölagen
reformerades, från konkreta skyddsfrågor till mer övergripande arbets-
miljöfrågor. Det handlar numera i större utsträckning om arbetstrivsel och
arbetstillfredsställelse med betoning på den psykosociala arbetsmiljön.
Följden har också blivit att allt fler arbetsgivare använder sig av olika
konsulter som kan svara mot branschspecifika behov.
SCB presenterade i slutet av maj 1999 statistik som visade att sjuk-
frånvaron inom den privata sektorn har ökat och ligger för första kvartalet i
år på samma nivå som för år 1994. De orsaker som tros ligga bakom
ökningen av sjukfrånvaron är bland annat den allt hårdare pressen på den
enskilde individen i arbetslivet. Det blir allt vanligare att människor mår
psykiskt dåligt, är stressade och blir utbrända. Begreppet utbränd är en
relativt ny sjukskrivningsdiagnos vilket styrker tesen om att företags-
hälsovården med dess förebyggande arbete är ett nödvändigt och viktigt
inslag på arbetsmarknaden.
Definitionen av
företagshälsovården
Vi anser att det är bra att belysa och betona
företagshälsovårdens innebörd. Det är viktigt att
företagshälsovården fortfarande är av frivillig karaktär,
vilket bland annat ger ökad valfrihet och flexibilitet samt
bättre motivation jämfört med obligatoriska regler som
aldrig kan svara mot de varierande behov som finns på de
olika arbetsplatserna. Branschen måste utveckla sig själv för
att möta de krav och förväntningar som morgondagens
arbetsplatser ställer på en aktiv partner inom hälsoarbetets
område. Utifrån ett övergripande samhällsperspektiv anser vi
också att det är viktigt att företagshälsovården är
konkurrensneutral, av hög kvalitet och att den ska vara
rikstäckande.
Det är viktigt att understryka att företagshälsovården ska verka för att före-
bygga och undanröja hälsorisker på arbetsplatser samt ha kompetens att
identifiera och beskriva sambanden mellan arbetsmiljö, organisation, produk-
tivitet och hälsa. Detta betonas också i propositionen och innebär att det ska
bli en skärpning av arbetsgivarens ansvar. Vi tillstyrker därför regeringens
förslag till definition av företagshälsovård.
Arbetsgivarens stärkta
ansvar
Det är viktigt att företagshälsovårdsbegreppet inte får en
myndighetsprägel utan fortfarande karaktäriseras av
frivillighet. Det är vidare angeläget att arbeta utifrån de små
företagarnas synvinkel eftersom dessa kan ha svårt att
ekonomiskt realisera tillhörigheten till en företagshälsa.
Den underliggande intentionen i propositionen är att företagshälsovården
ska få en större utbredning på arbetsmarknaden. Vi tycker dock att förslaget
är väldigt otydligt och på vissa områden saknas ett väl genomarbetat
analysunderlag. Det är svårt att urskilja om det kommer att ske några större
förändringar eller om propositionen närmast kan uppfattas som ett slag i
luften. Det är oklart vem som ska ansvara för utbyggnaden. Om ansvaret
kommer att ligga på landstinget kan ett troligt scenario bli att den verkliga
efterfrågan och behovet får stå tillbaka för vad landstinget anser vara den
bästa lösningen för deras organisation och prioriteringar.
Det nämns i propositionen att endast cirka 70 procent av den arbetande
befolkningen har tillgång till företagshälsovård. Det finns ett starkt samband
mellan antalet anställda och tillgången till företagshälsovård på arbetsplatsen.
Så gott som samtliga stora företag anger att de har tillgång till företags-
hälsovård, medan endast en av tre anställda på arbetsplatser med färre än fem
anställda anger att de har tillgång till företagshälsovård. Intentionerna med
propositionen är att en utbyggnad av företagshälsovården kommer till stånd.
De i propositionen föreslagna lagförändringarna kan dock begränsa
arbetsgivarnas möjligheter att själva välja vilken företagshälsovård man vill
sluta avtal med. Detta kan resultera i att de små och medelstora företagen
kommer att uppleva en ökad byråkrati, vilket hämmar tillväxten.
För att underlätta utbyggandet av företagshälsovården och därmed
förstärka arbetsmiljöarbetet bör Yrkesinspektionen få ett mer proaktivt
arbetssätt. De har en viktig uppgift i att se till att alla de cirka 200, många
gånger svårtolkade, föreskrifterna inom arbetsmiljöområdet blir kända och
förstådda. Som det ser ut idag så är det arbetsgivaren själv som står för
internkontrollen, det vill säga uppföljningen och utvärderingen av det egna
arbetsmiljöarbetet. Internkontrollen tillämpas idag bara på en minoritet av
Sveriges arbetsplatser. Yrkesinspektionens arbete borde mer inriktas på stöd,
uppföljning och utvärdering i stället för att som idag endast ingripa i akuta
lägen. Själva syftet med företagshälsovård och arbetsmiljöarbete är att
reagera och agera innan förloppet har fått skadliga konsekvenser.
Rehabiliteringsansvaret hos arbetsgivaren finns men hos vissa saknas
kunskap och insikt i hur ett bra arbetsmiljöarbete ska utformas och bedrivas.
Därför är det viktigt att utvärdera om utformningen av Yrkesinspektionens
sätt att arbeta behöver reformeras. Eftersom kunskapen hos de anställda vid
Yrkesinspektionen finns, vore det eftersträvansvärt att de arbetar i ett mer
förebyggande syfte. Det finns få, om ens några, effektiva hjälpmedel för att
följa upp och utvärdera hur företagshälsovården runt om i landet fungerar,
vilket kan motivera en utvärdering av Yrkesinspektionens roll.
Ett sätt att främja utbyggnaden av företagshälsovården är att se över skatte-
lagstiftningen, exempelvis avdragsrätt för aktiviteter som är förebyggande
och för olika interna och externa konsulter som arbetar med förebyggande
arbete. Idag är det allt vanligare att företag, myndigheter och organisationer
anlitar enskilda konsulter. Det kan vara en företagshälsovårdsenhet, men det
kan också vara en extern alternativt en intern beteendevetare som arbetar
med organisation, ohälsa och arbetsmiljöfrågor.
Vårdavtal
Propositionen andas en negativ attityd till
privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster i samarbete
med och inom företagshälsovårdsarbetet. Vi kristdemokrater
anser att det är viktigt att vårdavtalen möjliggör för
privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster att arbeta inom
företagshälsovården.
Regeringens proposition riskerar att försvåra möjligheterna för sjuk-
gymnaster och läkare att få etableringsmöjlighet med vanlig vårdavgift. Till
följd av det nya ersättningssystemet med vårdavtal mellan företags-
hälsovården och landstingen regleras de privatpraktiserande läkarnas och
sjukgymnasternas möjligheter att etablera sig och bedriva verksamhet med
offentlig finansiering i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning och lagen
(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik samt tillhörande förordningar
(de s.k. nationella taxorna). Valfriheten kan komma att rubbas för
arbetsgivare och arbetstagare om möjligheterna för etablering för läkare och
sjukgymnaster försvåras.
Det nämns i propositionen att det inte kommer att finnas hinder om
landstingen och de privata vårdgivarna träffar andra överenskommelser, det
vill säga att de sluter vårdavtal som inte omfattas av de så kallade nationella
taxorna. Läkare med specialistkompetens inom enbart företagshälsovården
omfattas inte av det nya ersättningssystemet. För att göra övergången
smidigare för de vårdgivare och företagshälsovårdsenheter som berörs anser
regeringen i likhet med arbetsgruppen, som gjorde utredningen av
företagshälsovården och som också resulterade i Ds 1998:17, att det måste
finnas vissa övergångsregler. Regeringen skriver i propositionen att läkare
och sjukgymnaster som vid ikraftträdandet av lagändringarna är verksamma
inom företagshälsovården och som har rätt att uppbära läkarvårds- respektive
sjukgymnastikersättning bör ha en fortsatt rätt till sådan ersättning enligt
äldre regler till utgången av år 2003. Regeringen ber att få återkomma i
denna fråga.
Följden av detta kan bli att denna grupp av läkare och sjukgymnaster vid
utgången av år 2003 står utan vårdavtal. Risken kan bli att vi mister ett antal
läkare och sjukgymnaster som idag arbetar inom företagshälsovården. Deras
öde ligger i landstingens händer i och med att landstingen avgör vilka läkare
och sjukgymnaster de väljer att sluta avtal med. Konsekvensen behöver inte
bli som den ovan illustrerade men i propositionen saknas en diskussion om
vad som kan tänkas bli fallet för denna grupp. Regeringen borde ha uttalat en
viljeinriktning i detta avseende.
Vad händer med
konkurrensen?
Vi är positiva till en konkurrensutsättning av
företagshälsovården och menar att konkurrens är väldigt
betydelsefull för att upprätthålla kvaliteten på
företagshälsovården. Utan konkurrens på lika villkor med
privata producenter minskar förutsättningarna för hög
kompetens och effektivitet i branschen. Det skulle skada
företagshälsovården. På senare år har företagshälsovården
genomgått en rad strukturförändringar vilket bland annat har
sin förklaring i att statsbidraget drogs in den 1 januari 1993.
Följden har blivit att många av de mindre
företagshälsovårdsenheterna har lagts ned. Genom uppköp,
sammanslagningar och samarbete har allt större enheter
skapats.
Sjukvården inom företagshälsovården finansieras vid vissa företagshälso-
vårdsenheter genom den nationella taxan, vissa av dem har tillgång till före-
tagsläkare och sjukgymnaster som tidigare kunnat etablera sig som privat-
praktiker. De kan därmed bedriva sjukvård med ersättning från landstinget.
Några nya sådana etableringar kan inte ske eftersom reglerna har ändrats och
stramats upp ytterligare. Detta snedvrider förutsättningarna för konkurrens då
inte alla företagshälsovårdsenheter ges samma villkor, vilket kan öka den
ojämlika tillgången till företagshälsovård i tider då vi borde satsa mer på ett
utvidgat arbete med företagshälsovården.
Även de vårdavtal som kan slutas mellan vårdgivare och landsting kan
innebära att konkurrensfördelar uppnås av vissa företagshälsovårdsenheter
men inte av alla, eftersom landstingen agerar olika.
På grund av att en del företagshälsovårdsenheter har rätt att remittera
patienter till röntgen, specialistvård, provtagning etc. så har konkurrensen
snedvridits, visar en del undersökningar som gjorts. De företagshälso-
vårdsenheter som har läkare alternativt sjukgymnaster som är anslutna till
landstinget innehar den här rätten. Långt ifrån alla har den här möjligheten
och detta får konsekvensen att vissa företagshälsovårdsenheter hamnar i ett
underläge vid en upphandling när en arbetsgivare ska köpa in företags-
hälsovård till sin verksamhet.
Vi anser att det måste vara en självklarhet att alla enheter inom företags-
hälsovården har rätt att remittera patienter till röntgen, specialistvård,
provtagning etc.
Avslutning
Syftet med att förtydliga arbetsgivarens ansvar att
tillhandahålla företagshälsovård samt att renodla
företagshälsovårdens uppgifter och att tydliggöra samverkan
mellan företagshälsovården och den offentligt finansierade
sjukvården har inte uppfyllts i propositionen. För oss
beslutsfattare och för alla dem som ska tillämpa lagförslaget
är propositionen mycket svårtolkad och svåröverskådlig.
Detta är anmärkningsvärt, inte minst med tanke på att
regeringen säger sig vilja värna om de mindre företagen, som
sällan har tillgång till expertis och tid att söka svar på sina
frågor i förarbeten och hos myndigheter.
Med anledning av de många oklarheterna i propositionen och de fråge-
tecken och synpunkter vi kristdemokrater har, och som redovisas i denna
motion, anser vi att regeringen skyndsamt gör en ny bearbetning av
propositionen och beaktar de synpunkter som framkommit i denna motion.
Därefter bör riksdagen ta ställning till lagförslaget vad gäller företags-
hälsovården.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ett nytt förslag till
företagshälsovård.
Stockholm den 1 juni 1999
Stefan Attefall (kd)
Maria Larsson (kd)
Magnus Jacobsson (kd)
Rosita Runegrund (kd)
Göran Hägglund (kd)
Inger Strömbom (kd)
Harald Bergström (kd)
Mikael Oscarsson (kd)
Mats Odell (kd)
Holger Gustafsson (kd)
Desirée Pethrus Engström (kd)
Per Landgren (kd)
Rose-Marie Frebran (kd)
Kenneth Lantz (kd)