med anledning av prop. 1997/98:165 Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet av Gudrun Schyman m.fl. (v)
Innehåll
1 Inledning 2
2 Sammanfattning av propositionen 2
3 Allmänt 3
4 Integration och kvinnokamp 4
5 Målen för storstadspolitiken 5
6 Storstadsdelegation 5
7 Den regionala planeringen 6
8 En aktiv bostadspolitik 6
9 Integrationspolitik 7
10 Näringspolitiska insatser 9
11 Högskolan 10
12 Invandrare och företagande 11
13 Lokala utvecklingsavtal 11
14 Det statliga åtagandet 11
15 En sammanhållen verksamhet med åtgärder för arbetslösa inom utsatta
stadsdelar 11
16 Översyn av socialbidragen 13
17 Ekonomisk trygghet för vissa äldre invandrare 13
18 Deltidsförskola i socialt utsatta stadsdelar 13
19 Kultur-, idrotts- och fritidsverksamheter i de utsatta stadsdelarna
13
20 Kommunala demokratireformer och försöksverksamheter 14
21 Hemställan 15
Inledning
"Sverige står inför betydande utmaningar. Trots att
sysselsättningen ökar är 300 000 människor arbetslösa. Trots
att tillväxten är hög är klyftorna mellan människor stora.
Trots att nationens välstånd är större än någonsin, finns det
brister i välfärden" (regeringsförklaringen hösten 1998).
Den kanske allvarligaste klyftan mellan människor och den kanske
allvarligaste bristen i välfärden finns idag i den segregation som präglar
Sveriges storstäder, men också ett antal andra städer i Sverige. I storstads-
regionerna märks dessa klyftor särskilt tydligt. Vi håller på att få en
permanent segregering i vissa av storstädernas bostadsområden.
Resultatet har blivit att vissa områden kännetecknas av en extremt hög
arbetslöshet, fattigdom, många sociala problem och en befolkning som till
stor del består av nya svenskar. Mellan åren 1985 och 1995 ökade
inkomsterna i de fattiga stadsdelarna i storstäderna knappast alls medan
övriga stadsdelar ökade sin inkomst med 10 procent. Särskilt besvärligt har
kvinnorna haft det. Här har inkomsten minskat med 9 procent istället.
Inkomstskillnaden mellan kvinnor i de utsatta stadsdelarna och kvinnor i
andra stadsdelar har ökat från 12 till 45 procent. Vänsterpartiet menar att
denna utveckling måste brytas. Arbetslöshet och utanförskap får inte bli en
del av allt fler unga människors uppväxtvillkor.
Den osynliga muren mellan rika och fattiga områden förefaller stå fast.
Sverige är ett segregerat samhälle. Men det beror inte på att människor som
har mycket gemensamt bor ihop, utan att de bor ihop under förnedrande
villkor. Det är inte islam som står mot kristenheten, det är inte bönder från
Irak mot storstadsmondäna svenskar. Det är de som inte har, i underklassen
och med utanförskapets kultur, som står mot makten och dem som har.
Motsatsen till segregation är integration. Detta begrepp måste dock
preciseras: integration av vilka, i vad och på vilket sätt? Integration betyder
inte att alla människor skall ha samma sedvänjor och traditioner. Att vissa
medborgare firar ramadan och äter couscous, medan andra firar jul och
föredrar potatis, är inget samhälleligt problem. Däremot är det ett allvarligt
problem att vissa grupper saknar tillgång till den politiska demokratiska
processen, diskrimineras på arbets- och bostadsmarknaden och har
otillräckliga språkkunskaper. Integration är en ömsesidig process mellan de
nya och gamla svenskarna som syftar att skapa det nya Sverige, samtidigt
som det är en pågående process.
Den kulturella eller etniska segregationen samverkar med den
klassmässiga och ekonomiska segregationen. Segregationen kan inte
bekämpas utan att vi också bekämpar klassklyftorna. Det är hög tid att riva
den osynliga muren.
Sammanfattning av
propositionen
I propositionen läggs förslag fram till en nationell politik för
storstadsregionerna. Storstaden beskrivs som social,
ekonomisk och kulturell miljö. Storstädernas betydelse för
övriga landet lyfts fram. Den nationella storstadspolitiken
syftar till långsiktigt hållbar tillväxt och till att bryta den
sociala och etniska segregationen i storstäderna och att verka
för jämlika villkor i storstäderna oavsett ursprung och kön.
Likaså skall politiken främja en god utveckling i
storstädernas utsatta bostadsområden samt en bättre
språkutveckling.
Regeringen föreslår ett tillsättande av en storstadsdelegation för
samordning av politiken. Regeringen föreslår också ytterligare 5 000 hög-
skoleplatser och en riktad satsning på polisen i storstadsregionerna. Lokala
utvecklingsavtal bör tecknas mellan stat och kommun för de utsatta
bostadsområdena, och man avser att i budgetpropositionen föreslå 480
miljoner kronor för 1999, 480 miljoner kronor för år 2000 och 785 miljoner
kronor för år 2001 för särskilt stöd till lokalt utvecklingsarbete. Lokal
samverkan mellan kommun, länsarbetsnämnd och försäkringskassa för
arbetslösa föreslås också liksom medborgarkontor. Man föreslår också
mindre åtgärder för lågutbildade vuxna vad gäller kunskapslyftet och IT-
baserade läromedel för invandrare.
Allmänt
Propositionen går igenom de flesta av de problem som
storstäderna har. Många av problemen är kommunala
angelägenheter, som staten har liten möjlighet att påverka.
Många av de problem som luftas ligger i utredning och där
föreslår inte regeringen något i avvaktan på utredningens
slutbetänkande. De flesta ekonomiska besluten aviserades i
vårens ekonomiska proposition och kommer att tas i höstens
budgetproposition, t.ex. de medel som föreslås till lokalt
utvecklingsarbete för tre år. Det enda konkreta förslag i
denna proposition är förslaget till riktlinjer för
storstadspolitiken vilket inbegriper en storstadsdelegation för
samordning av storstadspolitiken. Som regeringen också
påpekar finns likheter med perspektivet och förslagen i den
regionalpolitiska propositionen från i våras. Vänsterpartiet
vill inledningsvis peka på några motsvarande kritiska
punkter.
Regeringen för i propositionen inget resonemang om hur man skall kunna
stoppa upp och vända den pågående utflyttningen från de allt glesare
regionerna utanför storstadsregioner och universitetsstäder för att minska
trycket på storstäderna. Ny forskning visar att de flesta som försöker fly
arbetslösheten i t.ex. skogslänen flyttar till fortsatt arbetslöshet i
storstäderna,
nu ofta utan det sociala kontaktnät som tidigare stod till buds. Det är främst
ungdomar som flyttar, och kommunerna ute i landet får en allt äldre
befolkning med allt vad det innebär av tunga vårdkostnader. Urbaniseringens
sociala och miljömässiga problem är en del av en obalanserad utveckling i
nationell skala som borde analyserats i ett helhetsperspektiv. Häri brister
propositionen.
Segregations- och fattigdomsproblemen i storstadsmiljöerna är tecken på
djupgående obalanser och strukturella problem i samhällsutvecklingen som
kräver ett väsentligt kraftfullare politiskt reformarbete än vad som framgår
av propositionens ganska rapsodiska förslag. De flesta samhällsområden
berörs. Den sociala delaktigheten och demokratiska grundvärden som berör
de mänskliga rättigheterna står på spel. Den allt skevare makt- och
resursfördelningen i samhället underminerar jämlikhetsideal och rättvisekrav.
Vi menar att regeringen skall återkomma med ett mer sammanhållet och
kraftfullare förslag till handlingsplan för att komma till rätta med de
uppenbara segregationsproblemen i storstäderna.
Vänsterpartiet menar att liknande brister som vi kritiserade den
regionalpolitiska propositionen för finns i den storstadspolitiska
propositionen. De ekonomiska medel som aviseras här motsvarar den "lilla
regionalpolitiken" i dess relation till den stora regionalpolitiken som i detta
fall motsvarar den generella välfärdspolitiken. Att bli delaktig i den är det
avgörande för hur framtiden skall gestalta sig i storstädernas utsatta
stadsdelar. Det handlar om kommunernas resurser, den sociala bostads-
politiken och effektiva insatser på arbetsmarknaden, men också om att
upprätthålla ett trygghetssystem och aktiva rehabiliteringsmöjligheter som
inte lämnar många människor utanför. De senare årens nedskärningar och
försämringar inom socialförsäkringsområdet och a-kassan har slagit hårdast
mot dem som inget har och har förstärkt segregationen.
Det är ofta samhällets regler och strukturer tillsammans med svensk
invandrarpolitik som sätter stopp för all den kreativitet och mångfald som
invandrarna för med sig.
I den framtida politiken får man inte bara se till problem och brister utan
istället se till de segregerade områdenas möjligheter. Utan en stark tilltro
till
den egna förmågan och det egna områdets möjligheter hjälper det inte med
stöd. Underifrånperspektivet måste få råda. Det är först då man kan ta tillvara
de offentliga resurserna effektivt. Innevånarnas engagemang är en ovärderlig
resurs, men intresset kan försvinna fort om ansvar och makt inte går hand i
hand.
Vänsterpartiet anser att det är en brist på analys och en allvarlig brist på
förslag riktade till kvinnorna. Det är kvinnorna i de utsatta bostadsområdena
i storstäderna som har kommit mest i kläm under 90-talets depression.
Metoder måste utvecklas för att nå kvinnor från andra kulturer med
erbjudanden om att förbättra villkoren för dem själva och deras barn, på
deras egna villkor.
Regeringen har dessutom i ett särskilt beslut gett alla statliga kommittéer i
uppdrag att anlägga ett jämställdhetsperspektiv i sitt utredningsarbete.
Vänsterpartiet ser positivt på detta beslut. Vi menar dock att regeringen i sina
egna propositioner mer regelmässigt och på ett tydligare sätt borde redovisa
förslagens konsekvenser för jämställdheten. Vi anser att den storstads-
politiska propositionen brister när det gäller att redovisa förslagens
konsekvenser för kvinnor och män och överhuvudtaget när det gäller att
iaktta ett könspolitiskt perspektiv.
Integration och kvinnokamp
Kvinnoförtryck finns i alla samhällen och i alla kulturer. Det
kan inte försvaras med hänvisning till tradition, sedvänjor
eller religion. Därför måste också kvinnokampen föras över
språkliga, kulturella och religiösa gränser. Kvinnors
självständiga organisering och utvecklandet av kontakter
mellan kvinnor med olika kulturell bakgrund skall stödjas.
Isoleringen i det svenska samhället av kvinnor med utländsk
bakgrund måste brytas genom satsningar på utbildning och
andra projekt som syftar till arbete direkt riktade till dem,
samt riktade åtgärder inom barnomsorg och skola.
Här kan dokumentet från FN:s kvinnokonferens i Peking vara ett
rättesnöre. Pekingdokumentet innebär ett klart politiskt åtagande att
undanröja hinder för kvinnors delaktighet i samhällslivet på alla nivåer och
områden. Konferensen har slagit fast att mänskliga rättigheter gäller lika för
kvinnor och män. Det innebär bland annat att kvardröjande eller t.o.m.
förstärkta reaktionära attityder inom invandrargrupper i Sverige skall
bekämpas, t.ex. seden att gifta bort unga flickor utan att de ges möjlighet att
själva välja partner. Information om preventivmedel och familjeplanering
måste ges så att den når fram till alla grupper av kvinnor.
Barnens välfärd förbättras genom olika slags satsningar på mammorna.
Metoder måste utvecklas för att stödja kvinnor från andra kulturer i deras
strävan att förbättra villkoren för sig själva och sina barn. Kooperativa
former för kvinnors arbete och företagande ska stimuleras genom kvalificerat
stöd och rådgivning. Skattelagstiftning för olika slags sociala kooperativ bör
förenklas. Den kompetens och de resurser som finns hos kvinnor med
utländsk bakgrund måste tas till vara.
Kvinnors och ungdomars aktiviteter bör uppmärksammas särskilt vid
bidragsgivning. Vi vill också understryka att ett könsperspektiv skall
anläggas vid återrapporteringen av de statliga föreningsbidragens resultat och
effekter. Vänsterpartiet vill också i detta sammanhang påpeka invandrar-
organisationernas betydelse för opinionsbildning. Vid det uppmärksammade
våldtäktsmålet i HD dömdes tre invandrade män. Det hade varit mycket
positivt om invandrarorganisationernas män hade engagerats i arbetet med att
visa en positiv mansbild för dessa, och andra, unga män. Det hade också
givit en signal till majoritetssamhället att våldtäkt inte är accepterat i någon
nation eller av någon religion.
Målen för storstadspolitiken
För att tydliggöra målen ytterligare föreslår Vänsterpartiet att
det andra målet för storstadspolitiken ändras på följande sätt:
att bryta den sociala, etniska och diskriminerande
segregationen i storstadsregionerna och att verka för jämlika
och jämställda levnadsvillkor för storstädernas invånare.
Storstadsdelegation
Regeringen föreslår att en storstadsdelegation tillsätts i form
av en interdepartemental projektgrupp inom
Regeringskansliet som får bereda och samordna regeringens
storstadspolitik. Vänsterpartiet kan acceptera förslaget men
menar i enlighet med Storstadskommitténs förslag att
delegationen skall ha möjlighet att föreslå förändringar av
lagteknisk, finansiell och organisatorisk natur för att
underlätta de lokala storstadspolitiska insatserna och för att
uppnå bättre möjligheter till samordning och samverkan av
de totala insatser som olika myndigheter och organisationer
gör. Det bör vidare klargöras att den kommunala
kompetensen och självständigheten inte får minskas i
samband med förhandlingsprocessen om lokala
utvecklingsavtal. Tvärtom bör den demokratiska
delaktigheten och det kommunala underifrånperspektivet
stärkas.
Den regionala planeringen
Sverige har under senare decennier gått igenom en snabb
förvandling vad avser konsumenternas köpvanor. Köpcentra
utanför stadskärnorna med både dagligvaror och varor som
köps mer sällan växer som svampar ur marken.
I storstäderna leder det här till, inte som man kunde tro en neddragning i
citykärnorna, utan till att bostadsområdenas centrum töms på service. Idag
råder nästan glesbygdsförhållande på många ställen. Posten är nedlagd,
apoteket har flyttat och livsmedelsaffärerna har ett mycket begränsat utbud.
Danmark har valt en annan väg och är mycket strikt i tillståndsgivning för
köpcenter utanför städerna. Vi skulle vilja se en liknade utveckling i Sverige.
Propositionen beskriver förtjänstfullt de möjligheter som kommuner och
länsstyrelse har för att styra utvecklingen. Det fungerar uppenbarligen inte.
Vänsterpartiet föreslår därför att en utredare får se över bestämmelserna i
PBL och se om det behövs en skärpning för att få en annan tingens ordning.
En aktiv bostadspolitik
Regeringen skriver att "de styrmedel som kommunerna
förfogar över bedöms i nuläget vara tillräckliga" (sid. 44).
Vänsterpartiet är av en annan mening.
Hushåll med svårigheter på bostadsmarknaden skall följas upp i en
socialberedning, med företrädare för myndigheter och bostadsmarknadens
aktörer. Det är bra, men skulle naturligtvis varit en del av den bostads-
politiska utredningens uppgifter. Vänsterpartiet har motionerat om en rad
förändringar för att stärka de utsatta hushållens villkor. Vi har krävt att
kommunerna skall ta ett större ansvar för dessa hushåll, lättnader för
hyresgästerna i samband med hyreskontraktsuppsägningar, tydligare regler
och regler som inte leder till ökad segregation eller diskriminering i samband
med bostadssökande, skärpta krav om kommunal bostadsförmedling m.m.
Regeringen överväger någon form av etableringskontroll för privata
bostadsförmedlare för att göra verksamheten mer seriös. När det gäller
kommunal bostadsförmedling, föreslår regeringen inget nytt. Bostads-
försörjningslagen är borta och därmed finns inget krav på kommunerna att
ordna kommunal bostadsförmedling. Vänsterpartiet kräver lagstiftningen
tillbaka, för att kunna användas där behoven finns.
Kommunerna är ytterst ansvariga för bostadsförsörjningen för sina
kommuninvånare. Vänsterpartiet anser i motsats till regeringen att
kommunernas rättigheter och skyldigheter skall stärkas. Vi vill ha tillbaka
lagstiftningen om bostadsanvisning i både kommunalt och privat fastighets-
bestånd, vi kräver obligatoriska boendeplaneringsprogram som skall antas i
kommunfullmäktige i samband med översyn av översiktsplaner och skärpta
regler runt de kommunala bostadsbolagens ekonomiska förhållanden
gentemot ägarna kommunerna.
Tjugofemprocentsregeln om utförsäljning av allmännyttans fastigheter blir
kvar till 1999. En försäljning utöver denna nivå medför indragna räntebidrag.
Som Vänsterpartiet tidigare påpekat blir regeln inom några år uddlös,
eftersom räntebidragen snabbt är på väg att fasas ut. Regelsystemet runt
allmännyttan har utretts grundligt och flera förslag har lagts. Flera av de
föreslagna reglerna bör införas för att tydliggöra de kommunala
bostadsbolagens ställning. Regeringen måste nu återkomma med förslag.
Alla medborgare skall ha möjlighet till inflytande över förvaltning och
skötsel av det egna bostadsområdet, oavsett upplåtelseform. De lokala
hyresgästföreningarna måste aktivt motverka segregationen i sin egen
organisation och arbeta för att alla grupper i bostadsområdena aktiveras. De
regler för antagande av hyresgäster, med hårda krav på ekonomi och
betalningsförmåga, som tillämpas av olika kommunala bostadsföretag, och
som i Stockholm fått benämningen Järvareglerna, måste ses över. De sociala
konsekvenserna av dessa regler är alltför allvarliga för barnfamiljer och
ungdomar som aldrig får fast bostad, liksom för kvinnor som tvingas fly från
sina män. Det skall vara möjligt för en person utan egna kontakter på
bostadsmarknaden och med låga inkomster att bosätta sig även i attraktiva
stadsdelar. Nya flyktingar måste också ha möjlighet att välja bostadsområde .
Social trygghet i boendet måste stimuleras, bl a genom att "välkomstprogram
för nyinflyttade" utarbetas. Detta gäller inte minst i mera homogent
"svenska" områden där personer med utländsk bakgrund ofta känner sig
ovälkomna.
En förnyelse av stadsbyggandet måste ske i de utsatta områdena. Till
mycket stor del består stadsdelarna av lägenheter i kommunala bostadsbolag.
För att öka möjligheterna till en "boendekarriär" bör variationen av
upplåtelseformer och bostadstyper öka inom området.
Gör miljonprogramsområdena till miljöprogramsområden. Förändringar i
ekologisk riktning av de utsatta stadsdelarna måste ske tillsammans med
invånarna där man tar hänsyn till deras behov, livssituation, önskemål och
ekonomiska förutsättningar. Skall man få till en ekologisk omställning i
boendet måste det ske förändringar av såväl de tekniska systemen som
invånarnas beteende. Eftersom landets fattigaste, i hög grad, bor i dessa
stadsdelar måste omställningen ske på ett sådant sätt att boendekostnaderna
inte drivs upp. Vi vill pröva möjligheterna till att ge ett högre stöd än de 30
procent som nu ges för investeringskostnader, till just de utsatta stadsdelarna.
Kommunala myndigheter, statliga bolag och verk bör arbeta aktivt för att
placera verksamheter i de utsatta områdena. Kan man i glesbygden på många
ställen hitta former för apoteks-, systembolags- och postverksamhet genom
t.ex. butiker bör inte detta vara någon omöjlighet i dessa befolkningsrika
områden. Man bör även aktivt försöka få igång företag, som gör
företagsbilden mer komplett i de på service ofta utarmade stadsdelarna.
Integrationspolitik
Det är glädjande att Sverige äntligen kommer att få en
lagstiftning värd namnet mot etnisk diskriminering på
arbetsmarknaden. I snart tio år har Vänsterpartiet i
riksdagsmotioner och på andra sätt krävt effektiv lagstiftning
på detta område. Tyvärr har mycket tid förspillts genom den
näst intill meningslösa lag som, trots Vänsterpartiets
invändningar om dess förväntade bristande effektivitet,
infördes 1994. Den lag som nu föreslås kommer också att
betyda att Sverige på ett tydligare sätt införlivar sina
konventionsåtaganden vad gäller åtgärder mot etnisk
diskriminering på arbetsmarknaden.
En effektiv lagstiftning mot etnisk diskriminering är mycket viktig men det
får inte skymma att arbetet med mångfaldsplaner och attitydpåverkan är ännu
betydelsefullare. Särskilt viktigt är att arbetsmarknadens parter engagerar sig
mer energiskt på detta område.
I den integrationspolitiska propositionen sägs att när det gäller
meritvärderingsfrågor har den som söker ett arbete och åberopar vissa
meriter en grundläggande skyldighet att själv göra sina meriter, t.ex.
utländska examina, "förståeliga " för arbetsgivare. Bara en arbetssökande
som gjort vad som kan krävas och ändå blir mindre förmånligt behandlad
kan ha fog för ett påstående om diskriminering om arbetsgivaren inte
bedömer meriterna rättvist. Här förtjänar att ånyo påpekas den stora
betydelse det har att ansvariga myndigheter bedriver ett effektivt arbete när
det gäller ekvivalering av utländska examina.
Mot propositionens resonemang kan ingen invändning riktas, men det bör
kompletteras med ytterligare ett led som fanns med i utredningen: Skall
diskrimineringsförbudet få någon verkan kan man inte godta som förklaring
från en arbetsgivare till att en sämre kvalificerad person av en viss etnisk
tillhörighet har blivit kallad till anställningsintervju eller till och med
anställts, framför en bättre kvalificerad sökande av annan etnisk tillhörighet,
att arbetsgivaren inte haft tid eller resurser att pröva sökandens
kvalifikationer. Det måste således i detta sammanhang ställas vissa krav både
på den arbetssökande och på arbetsgivaren.
En arbetsgivare som anlitar ett privat rekryteringsföretag föreslås bli
ansvarig för om detta företag bryter mot diskrimineringsförbudet. Detta skall
dock inte gälla arbetsförmedlingen på grund av att den är en statlig
myndighet. Detta argument saknar helt bärkraft. För något år sedan
avslöjades f.ö. att det på vissa arbetsförmedlingar förekom att arbetssökande
med invandrarbakgrund på begäran av vissa arbetsgivare systematiskt
sorterades bort. Det är helt oacceptabelt att den offentliga arbetsförmedlingen
skall utgöra ett slags frizon där lagen inte gäller. Vänsterpartiet anser därför
i
likhet med utredningen att det inte skall göras något undantag från lagens
tillämpningsområde för den offentliga arbetsförmedlingen. I övrigt hänvisar
vi till Vänsterpartiets motion på proposition 1997/98:177.
Men lagar i all ära den allt överskuggande uppgiften måste vara att ändra
attityderna i vardagen. Vad som är nödvändigt är att varje människa, på skola
eller arbetsplats, dagligen möter spegeln av hur världen faktiskt ser ut. Detta
kräver tvärkulturell kompetens hos utbildningsanordnare och anställare.
Denna kompetens skall, liksom mångspråkighet, räknas som merit. För
ungdomar behövs icke-svenska förebilder. Som en arbetsmarknadsåtgärd
under en begränsad tid kan särskilda mentorskapsprogram för utbildade icke-
europeiska ungdomar erbjudas.
Mångfaldsplaner skall upprättas på varje arbetsplats för att främja den
blandning av åldrar och kulturer som är utvecklande för arbetet. Med en
sådan inriktning i hela arbetslivet finns ett positivt alternativ till det lätt
förstådda kravet på etnisk kvotering.
Den offentliga sektorn måste gå före i arbetet på att få fram fler jobb till
människor i de utsatta stadsdelarna. Det gäller naturligtvis att rekrytera rätt
personer, med rätt kvalifikationer och som passar in i ett arbetslag, men det
handlar också om att hitta personer som kan möta människors behov av
service och som har förmåga att både förmedla och verkställa olika
myndigheters beslut så att de blir begripliga och förstådda av dem som
berörs. Detta ställer krav på olika kompetenser. Idag kan vi konstatera att det
finns alltför få anställda med invandrarbakgrund inom den offentliga sektorn.
Att bekämpa arbetslösheten kräver en decentralisering och förenkling av
regelverket för arbetsmarknadspolitiken i enlighet med vad Vänsterpartiet
tidigare föreslagit. Mer otraditionella insatser med en friare och långsiktig
utformning är nödvändigt. Större personella resurser för att göra de
individuella handlingsplanerna effektivare är nödvändigt för utsatta grupper.
Större insatser måste göras för att integrera företag, offentliga arbetsgivare
och fackliga organisationer i integrationsarbetet i arbetslivet. Huvud-
aktörerna på arbetsmarknaden har ett stort ansvar som man ännu inte axlat.
Vänsterpartiets tidigare förslag om avtalade praktikplatser där företagen
bär det finansiella ansvaret för sin framtida rekrytering skulle i kombination
med arbetet med mångfaldsplaner ge upphov till betydande möjligheter.
Samverkan med invandrarorganisationer och mer traditionella folkrörelser
och föreningar kan resultera i en framgångsrik utveckling. Erfarenheter från
den s.k. Bruk för alla-processen ger både folkhälso- och arbetsmarknads-
argument för kompleterande arbetssätt till den reguljära förmedlings-
verksamheten som bör kunna utnyttjas i storstädernas utsatta områden.
Skolan är skyldig att aktivt bemöta rasistiska påståenden och handlingar.
Vuxenvärlden måste tydligt visa att det är FN:s deklaration om de mänskliga
rättigheterna som gäller som fond för de värderingar unga människor
tillägnar sig. I skolor där konflikter redan uppstått och måste lösas har
elevvårdande personal en stor uppgift, vilken bör kompletteras med t.ex.
kamratstödjare.
Skolan kan heller inte komma ifrån elevernas rätt till ansvar och
inflytande. De unga människor som kommit att tro att de saknar ett värde
frånkänner även sina medmänniskor ett värde.
Näringspolitiska insatser
Under senare år har vissa invandrargrupper ökat sitt
företagande kraftigt. Det nätverk, som många infödda har i
form av social miljö och som har så stor betydelse för att få
jobb, har dessa invandrargrupper ersatt med sina egna
nätverk. Där kan man få hjälp med allt från barnpassning till
krediter från grossister. Nya strukturer uppstår, som
påminner om de som koreaner i USA eller pakistaner i
Storbritannien har gjort så framgångsrika. Vi ser det här som
en fullständigt naturlig utveckling när länder inte öppnar sina
strukturer för nya invandrargrupper.
För att ytterligare öka det kooperativa företagandet vill Vänsterpartiet se
utbildning och information av blivande kooperatörer. Men även av
kreditgivare och tjänstemän, som kommer i kontakt med kooperativ. Trots att
kooperativ är en gammal företagsform i Sverige finns fortfarande en mängd
fördomar och brister i kunskap. Det handlar också om att sprida kooperativa
exempel och föredömen och möjliga lösningar.
Förenkla företagandet. Skattelagstiftningen måste förenklas för de minsta
företagen. Kommunerna bör också utse särskilda personer för kontakter med
småföretagen, och kanske särskilt invandrarföretagen, så att de slipper bollas
runt mellan olika myndigheter och olika tjänstemän för att få svar.
Banker och finansinstitut bör arbeta för att förbättra servicen till företag
som drivs av invandrare. Riskkapitalförsörjningen för småföretag som drivs
av invandrare fungerar inte. Här måste Almi, Nutek och länsstyrelser
förbättra sina kunskaper och sin förståelse för sådana småföretag.
Företag med hushållsnära tjänster, t.ex. cateringfirmor, kräver förhållande-
vis låga investeringar och bör därför vara en väg för att utöka företagandet.
Vänsterpartiet överväger skattesänkningar för att öka denna verksamhet.
Staten bör utreda möjligheten till att starta något liknande Norrlandsfonden
särskilt inriktad på att främja utvecklingen av små och medelstora företag i
storstädernas utsatta stadsdelar.
Handelshögskolor och företagsseminarier bör påverkas för att ta upp och
diskutera den nya forskning som visar att företag med kulturell-etnisk
mångfald är mer kreativa genom de olika anställdas olikhet.
Flerspråkighet och kulturkompetens skall i kommuner och landsting utgöra
en merit vid anställning.
Kommunerna och landstinget skall aktivt rekrytera och anställa människor
med utländsk bakgrund. Detta skall gälla även vid rekrytering till
handläggar- och chefstjänster, särskilt i utsatta områden.
Högskolan
Förslaget om nya permanenta platser på högskolan i
storstadsregionerna är utmärkt, likaså förslaget om ett
akademiskt startår. Vänsterpartiets utbildningspolitiska
motioner utvecklar motiveringen, men om
högskolesatsningen ska bli framgångsrik som ett led i att
bryta segregrationen förutsätter detta att hela
utbildningskedjan blir tillgänglig och har tillräcklig kvalitet
för de grupper som idag missgynnas. Det innebär att vi
behöver en förskola för alla barn och en skola där
modersmålsträningen och svenskundervisningen håller hög
kvalitet och där målet måste vara en aktiv tvåspråkighet.
Invandrare och företagande
De beskrivningar som görs i stycket är bra och en utredare
skall vara klar i januari 1999 med sitt arbete. Vi vill dock här
påpeka hur lätt det är att sätta krokben för ambitiösa personer
i och med att starta-eget-bidraget endast går till personer som
är inne i systemen, utan a-kassa ingen möjlighet till starta-
eget-bidrag.
Lokala utvecklingsavtal
Här påpekar regeringen att en allmän projekttrötthet finns i
de utsatta bostadsområdena. Likaså att projekten ofta varit
mycket kortsiktiga och att uppföljning och utvärdering varit
bristfällig och ibland obefintlig. Det är bra. Vi hoppas att det
här betyder att regeringen nu snarare tar fasta på den
bostadspolitiska utredningens synsätt, vilket innebär en
satsning under 10 år till de utsatta bostadsområdena i
storstadsregionerna med ett uthålligt arbete och stöd för att
vända utvecklingen. Satsningen innebär 1 miljard per år
vilket vida överstiger de summor som regeringen hittills har
föreslagit.
Behoven måste mötas med adekvata åtgärder och finansieringsåtagande.
Regeringen bör återkomma under våren 1999 med kraftfullare förslag.
Vad gäller det kommunala åtagandet är det bra att regeringen säger att
förhandlingar skall till för att avgöra procentsatsen för hur stor egen
finansiering som kommuner skall bidra med. Vi finner det dock oroande att
regeringen i sin bedömningsruta fastslår att kommunernas motprestation
skall vara minst likvärdig med statens insats. Det tyder på att regeringen
snarare tänker sig en högre motprestation än 50 procent från kommunerna än
en lägre, något som vi finner mycket tveksamt. Här bör en flexibilitet råda.
Kraven på medfinansiering som allt oftare ställs på kommunerna i samband
med att staten och EU anslår medel till olika verksamheter inom t.ex. miljö-,
närings- och arbetsmarknadsområdet har blivit ett allt större problem för
kommunernas ekonomiska planering. Det är viktigt att storstadsdelegationen
effektivt samordnar insatserna.
Det statliga åtagandet
Regeringen föreslår sammantaget 1,745 miljarder för åren
1999-2001. Den sociala bomb som segregationsproblemet
utgör kräver dock helt andra insatser. Vänsterpartiet föreslog
i vårens ekonomiska motion åtgärder riktade mot de utsatta
bostadsområdena för kraftfullare insatser inom områdena
arbetsmarknad, sociala villkor och boendemiljö utöver vad
regeringen föreslog. Det finns all anledning att denna
prioritering fullföljs vid resurstilldelning under kommande
år. Regeringen bör återkomma med förslag.
En sammanhållen
verksamhet med åtgärder
för arbetslösa inom utsatta
stadsdelar
Det är utmärkt att regeringen lyfter frågan om en
sammanhållen strategi för att komma åt den höga
arbetslösheten i de utsatta stadsdelarna. Rundgången mellan
socialtjänsten, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och
landstingets primärvård måste få ett slut. Använd resurserna
på ett effektivt sätt istället för att hävda revirens gränser. I
rapporter där invandrare av olika kategorier får komma till
tals finns en stor "klientifieringströtthet". Som en
svenskeritrean uttryckte sig: "Det är ändå den sjuke, som vet
hur han känner sig sjuk, inte doktorn, som är där för att
hjälpa." Samma syn kommer fram i promemorian "Somalier
i Sverige" utgiven av SIV i januari 1998:
Somalierna känner sig diskriminerade som grupp och icke önskvärda i det
svenska samhället. De har svårt att välja bostäder, inga arbeten finns
tillgängliga, informationsinsatserna är bristfälliga etc. Man kan tala om en
förtroendekris mellan myndigheter och somalier ... Många upplever att
myndigheterna fattar beslut över deras huvuden (vår kursivering)
Dessa exempel kunde mångfaldigas vad gäller många andra
etniska grupper.
Denna erfarenhet strider mot andemeningen i svensk lagstiftning och
regelverk för myndigheternas verksamhet. Socialtjänstlagen genomsyras t.ex.
av att det är klienten som är den man först och främst skall lyssna till och ha
en nära och förtroendefull relation till, vilket alltför lätt glöms bort.
Tvärtemot intentionerna passiviserar myndigheternas handläggning ofta
klienten. Vänsterpartiet anser att det är dags att tala med den som berörs av
en åtgärd inte till denne.
Arbetsmarknadsverket har visat på att kommunerna kan göra mycket redan
idag. Positiva exempel där kommuner jobbat med grupper som ytligt sett kan
verka nästan hopplösa att få i arbete är viktiga. Vi relaterar här några sådana
exempel:
Inom mål 3 finns projekt med inriktning på starta eget/starta tillsammans för
invandrare.
Projektet Textil 2000 i Högsby kommun är ett mål 3-projekt som startade
som ett Employmentprojekt.
I en liten kommun som tagit emot många flyktingar lyckades man dra i
gång en kooperativ verksamhet i en svår bransch (textil) som gett ett 10-tal
personer jobb. Intressant är kopplingen mellan utbildningen och
företagandet. Deltagarna börjar i utbildning (med bland annat svenska) och
får sedan efter tester möjligheter att bli delägare i kooperativet.
Projektet visar prov på stark lokal förankring och stort engagemang och
uthållighet från kommunledningen. Projektet knöt till sig kompetens från
kooperativ rådgivare och marknadsförare. Intressant är kopplingen mellan
utbildningen och företagandet.
Bazaren i Uddevalla är ett försök att hitta försörjningsmöjligheter för
invandrare som varit arbetslösa mycket länge, i vissa fall uppåt 10 år. I
Bazaren får de möjlighet att starta eget företag. De som inte kunnat få starta-
eget-bidrag genom Arbetsförmedlingen har kunnat få motsvarande bidrag
från kommunen (socialbidrag plus ett stimulansbidrag på cirka 1000 kronor).
En ekonomisk förening, där alla deltagare ingår, hyr lokalen som är inrymd i
en gammal brandstation.
Projektet pågår sedan 1997. Det är ett intressant exempel på ett försök att
ordna jobb och egen försörjning åt arbetslösa som har det extra svårt på
arbetsmarknaden.
Översyn av socialbidragen
Kostnaden för socialbidragen bör på sikt delas mellan staten
och kommunerna. Förändringen ska vara kostnadsneutral.
Det kan lösas genom att generella statsbidrag till
kommunerna minskas i motsvarande mån. Vänsterpartiet
räknar med att ett sådant alternativ finns med i den utredning
som skall vara klar i mars 1999. Oavsett grad av statligt
övertagande av kostnadsansvaret är det angeläget att
finansieringsprincipen upprätthålls. Varje ändring som kan
medföra merkostnad för kommunerna måste åtföljas av en
reglering så att kommunerna kompenseras.
Ekonomisk trygghet för
vissa äldre invandrare
Många äldre invandrare får inte folkpension beroende på att
de beviljats uppehållstillstånd av humanitära skäl. Dessa
pensionärer måste varje månad gå till socialkontoret och
ansöka om socialbidrag för sitt uppehälle. Det har inträffat
att en äldre, pensionerad invandrare tvingats söka
socialbidrag för kostnaderna för ett svenskt medborgarskap.
Kommunerna ersätts av staten för kostnaderna för
socialbidragen, men det tar inte bort det faktum att detta är
mycket förnedrande för äldre människor.
Socialbidragsnormen varierar och ligger cirka 500 kronor
under folkpensionens nivå. Vi förutsätter att det ligger i
utredarens uppgift om socialbidragen att komma med en
lösning som ligger i riktning mot att införa folkpension för
de pensionerade invandrare som i dag lever på socialbidrag.
Deltidsförskola i socialt
utsatta stadsdelar
Regeringens förslag om en förskola från tre års ålder till barn
i storstädernas utsatta områden är en bra start. Förslaget är
nu tre timmar om dagen, och vi anser att det är en bra början,
som får utvärderas. Dessutom måste barn som får syskon
kunna delta i förskolan. Vänsterpartiet anser dock att frågan
om barn till arbetslösa och deras möjligheter till förskola
måste lösas. Den isolering och därmed brist på kontakter
med det svenska språket, som många arbetslösas barn idag
lever i, måste brytas om Sverige inte skall få en permanent
underklass där generation efter generation fortlever - en
utveckling som vi kan se i många andra länder med hög
arbetslöshet under betydligt längre tid än Sverige. Den
sociala snedrekryteringen till de högre utbildningarna är
redan idag mycket oroande och verkar märkvärdigt stabil.
Kultur-, idrotts- och
fritidsverksamheter i de
utsatta stadsdelarna
Regeringen aviserar världskulturmuseet i Göteborg i
regeringsförklaringen. Det skall etableras under
mandatperioden. Vänsterpartiet menar att det är av stor vikt
att motsvarande lokala mångkulturella mötesplatser etableras
i övriga storstadsregioner och andra städer med många
etniska grupper.
Kommunala
demokratireformer och
försöksverksamheter
Vänsterpartiet vill se väsentliga förändringar i
självförvaltningsriktning. Precis som Vänsterpartiet har sagt
att glesbygdsborna bör få initiativrätt inom sin egen bygd,
måste samma sak ske för invånarna i de utsatta stadsdelarna.
Ett samlat grepp måste tas där olika dörrar öppnas för att
driva och delta i den demokratiska processen. Till exempel:
? En ökad möjlighet till självförvaltning i boendet.
?
? En förändring i lagen om självförvaltningsorgan i syfte att ge brukare av
kommunal verksamhet rätt att kräva självförvaltning. Helt enkelt ett ökat
brukarinflytande i den kommunala skolan eller förskolan.
?
? Om minst hälften av brukarna vid en viss anläggning eller institution så
kräver, måste nämnden överlämna driften till ett självförvaltningsorgan
under nämnden.
?
? Medborgarberedningar, där medborgarna själva får vara med och bereda
ärenden och ta fram beslutsunderlag till stadsdelsnämnder och full-
mäktigeförsamlingar.
?
? Lokala folkomröstningar ska enligt lagen behandlas av fullmäktige om
fem procent av de röstberättigade begär det. Det är en stark medborgerlig
yttring om fem procent önskar en folkomröstning och vi anser därför att
fullmäktige måste ange mycket starka skäl för att avslå en sådan ansökan.
Vi anser att om tio procent av befolkningen begär folkomröstning ska
fullmäktige vara skyldig att genomföra den under förutsättning att lagen
för övrigt medger detta. Undantagen är grundläggande sociala rättigheter
eller frågor om beskattning, taxor och avgifter. Vi anser att frågan om
flyktingmottagning också ska undantas.
?
? Det lokala miljöarbetet har ett underifrånperspektiv som främjar
demokratisk utveckling. Det finns många lyckade exempel på hur lokal
demokrati kan förenas med ett långsiktigt miljöarbete. På vissa orter har
man lyckats förena olika medborgargrupper i ett gemensamt miljöarbete.
Det har minskat segregationen, förbättrat miljön och stärkt samman-
hållningen. I agendan sägs att lokalt miljöarbete förutsätter jämställdhet
och där betonas särskilt vikten av att barn, kvinnor och ungdomar deltar.
?
Vi vill utforma det lokala Agenda 21-arbetet så att det
stärker det lokala inflytandet.
Vänsterpartiet menar att dessa förslag mycket väl skulle kunna övervägas i
just de utsatta stadsdelarna, eftersom deltagandet i den demokratiska
processen är som svagast här.
För en integration krävs en mångfald och att både invandrarna och
majoritetsbefolkningen går varandra till mötes. Inte bara invandraren
förändras av att komma till Sverige utan Sverige förändras av invandraren.
Trots allt är det majoritetsbefolkningens grad av acceptans för olika sätt att
leva - både från myndigheterna och samhället i stort - som kommer att
avgöra om vi skall lyckas. På samma sätt som vi tror att en stor del av de
förslag som regeringen presenterar kombinerat med de förslag som
Vänsterpartiet lagt fram i den här motionen skulle stärka invånarna i de
utsatta stadsdelarna (vilket är en förutsättning för integration), på samma sätt
måste det integrationspolitiska arbetet ha en flexibilitet och mångfacettering,
som tar tillvara mångfalden, kreativiteten och den möjlighet som finns nu.
Det är aldrig för sent.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts i avsnittet Allmänt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anfört i avsnittet Integration och kvinnokamp,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts i avsnittet Målen för storstadspolitiken,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts i avsnittet Storstadsdelegation,
5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om översyn av PBL
enligt vad i motionen anförts,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts i avsnittet En aktiv bostadspolitik,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts i avsnittet Integrationspolitik,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts i avsnittet Näringspolitiska insatser,
9. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om en storstadsfond
enligt vad som anförts i motionens näringspolitiska avsnitt,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts i avsnittet Högskolan
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anfört i avsnittet Invandrare och företagande,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts i avsnittet Lokala utvecklingsavtal,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts i avsnittet Det statliga åtagandet,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts i avsnittet En sammanhållen verksamhet med åtgärder för arbetslös,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts i avsnittet Översyn av socialbidragen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts i avsnittet Ekonomisk trygghet för vissa äldre invandrare,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts i avsnittet Deltidsförskola i socialt utsatta stadsdelar,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om mångkulturella mötesplatser,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts i avsnittet Kommunala demokratireformer och försöksverksamheter.
Stockholm den 12 oktober 1998
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)
Maggi Mikaelsson (v)