Utrikesutskottets betänkande
1998/99:UU12

Utrikeshandel och internationella investeringar

Innehåll

1998/99


UU12


Sammanfattning
Utskottet  behandlar  i  detta  betänkande  motioner
väckta  under allmänna motionstiden 1998/99 som  rör
utrikeshandel  och  internationella investeringar. I
betänkandet  belyses  särskilt   den  betydelse  som
globaliseringen   av    världsekonomin    har    för
utvecklingen  i  u-länderna,  för gemensam säkerhet,
för  demokrati  och mänskliga rättigheter  samt  för
miljön. En ny omfattande  förhandlingsrunda inom WTO
är    önskvärd.    Frågorna    om    handelns    och
investeringarnas påverkan på arbetsförhållanden  och
miljö  bör behandlas i förhandlingsrundan. Utskottet
besvarar eller avstyrker samtliga motioner.




En fri handel  över nationsgränserna leder generellt
till  högre  sysselsättning   och   ökat   välstånd.
Betydelsen   av  utrikeshandel  och  internationella
investeringar  för Sveriges ekonomiska utveckling är
väl dokumenterad.  En  allt friare världsmarknad har
också  varit en bidragande  orsak  till  den  snabba
ekonomiska  tillväxt  som  en  stor  del  av världen
åtnjutit sedan det andra världskrigets slut.


Den  gynnsamma  utveckling  som ett stort antal  u-
länder  uppvisat  under de senaste  decennierna  har
bekräftat att ett ökat deltagande på världsmarknaden
bidrar  till ekonomisk  tillväxt  och  minskning  av
fattigdom.  U-länderna  är  minst  lika  beroende av
utrikeshandel  som  i-länderna,  och  det  är därför
positivt  att  u-länderna i högre grad anslutit  sig
till det globala  regelsystemet för handel. Eftersom
u-länderna  nu  är  i  majoritet  i  WTO  bör  deras
intressen   få   större   genomslag    i    kommande
förhandlingar.  Att jordbruks- och textilområdena  i
och med Uruguayrundan  inkluderades i det gemensamma
regelverket  var  ett viktigt  steg  framåt  för  u-
länderna.


Ekonomiskt utbyte  genom  handel  och investeringar
skapar positiva ömsesidiga beroenden länder emellan.
På  detta  sätt bidrar internationell  handel  också
till gemensam säkerhet. Den ekonomiska integrationen
i Västeuropa  efter  det  andra  världskriget är ett
framgångsrikt  exempel  på  detta. Efter  det  kalla
kriget utgör främjande av handel  och  investeringar
en  viktig  del  i  strategin  för  att  främja   en
alleuropeisk   säkerhet.  På  samma  sätt  har  ökad
ekonomisk    integration    en    säkerhetsfrämjande
betydelse inom regioner i den tredje världen.


Likaså  har  handel  positiva  effekter  vad  avser
demokrati och mänskliga  rättigheter.  Samtidigt kan
handel  ställa svåra förhållanden i fattiga  länder,
t.ex. undermåliga arbetsförhållanden och barnarbete,
i relief.  Världssamfundet har, bl.a. inom FN, gjort
bindande  åtaganden  vad  gäller  t.ex.  förbud  mot
barnarbete och normer för arbetsförhållanden. Det är
av  vikt  att   dessa   frågor  beaktas  i  kommande
förhandlingar om handel och  investeringar  och  att
gjorda   åtaganden   inte   undergrävs  av  framtida
multilaterala handels- och investeringsavtal.


Handelns effekter på miljön  är  också  föremål för
diskussion.  Utskottet  menar att även miljöfrågorna
bör   beaktas  i  multilaterala   handelssammanhang.
Åtaganden   från   bl.a.   Agenda   21   och   olika
konventioner  måste  stå  fast. Samtidigt måste s.k.
dold protektionism motverkas  och hänsyn tas till u-
ländernas intressen.


I  takt  med att den handelspolitiska  dagordningen
har   breddats    har   det   folkliga   deltagandet
fördjupats,  både i  formuleringen  av  den  svenska
politiken  och   i   WTO-arbetet.   WTO:s   kommande
förhandlingsrunda  bör  präglas av en ökad öppenhet.
Det är också viktigt att  riksdagen  ges insyn i och
bereds  tillfälle  att  delta i utformandet  av  den
svenska    utrikeshandelspolitiken.     Vidare    är
parlamentarikers     deltagande     i     den    nya
förhandlingsrundan  ett  led i en folklig förankring
av WTO-arbetet.


Internationella kapitalflöden i form av direkt- och
portföljinvesteringar  har   växt  snabbt  under  de
senaste  åren.  Detta är en naturlig  följd  av  den
ökade ekonomiska integrationen. På liknande sätt som
internationell  handel   bidrar  investeringar  över
gränserna     till    ett    effektivare     globalt
resursutnyttjande.       För      u-länderna      är
direktinvesteringar särskilt  viktiga  tack vare den
kunskapsöverföring  de  bidrar till. Internationella
portföljinvesteringar har växt explosionsartat under
det senaste decenniet. Inte  minst  den  finansiella
krisen   i   Asien   har   visat   att   flödet   av
portföljinvesteringar  snabbt  kan  vändas mot fasta
växelkurser  som  inte  understöds av makroekonomisk
balans.


Av   allt   att  döma  kommer  en   ny,   omfattande
förhandlingsrunda att inledas vid WTO:s ministermöte
i  Seattle,  USA,   i   november  1999.  Ytterligare
avreglering av världshandeln  är önskvärd av de skäl
som  ovan  anförts. Att ett övergripande  avtal  för
internationella     investeringar    också    behövs
illustreras  av  att  det  i  dag  finns  ca  1  600
bilaterala avtal på området.


Vidare  är  en  av  det  globala   handelssystemets
viktigaste   funktioner  att  det  tjänar   som   en
försäkring    mot    nationella    protektionistiska
tendenser.  WTO   utgör,   bl.a.   tack   vare   sin
tvistlösningsmekanism, en stabilare grund att stå på
än GATT.


En ny WTO-runda kommer att skapa förväntningar om
en  ytterligare   liberaliserad   världshandel.  Det
gemensamma  regelverket  kommer  att förstärkas  och
utsträckas till nya områden. På detta  vis kommer en
ny  runda också att utgöra ett förstärkt  skydd  mot
protektionistiska strömningar.




Motionerna
1998/99:U203  av  Lars  Leijonborg  m.fl.  (fp) vari
yrkas


7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad  i  motionen  anförts  om  att  handelns
betydelse   som   utvecklingsmotor   måste   betonas
starkare.


1998/99:U205  av  Göran  Lennmarker  m.fl.  (m) vari
yrkas


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen anförts om att Sverige måste
värna frihandeln  genom att inom EU och WTO ständigt
arbeta   för  lägre  tullar   och   avskaffande   av
handelshinder.


1998/99:U211 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad   i   motionen   anförts   om   att   nya
förhandlingar  i  första  hand  bör  föras  inom FN-
systemets ram,


4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad   i   motionen   anförts   om   att  nya
avtalsförhandlingar  inom VHO skall föras endast  om
en generalklausul införs som garanterar att alla FN-
konventioner  -  nu gällande  eller  framtida  -  är
överställda ett internationellt investeringsavtal,


5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts om omfattningen av ett
nytt avtal,


6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts   om  öppenhet  och
folkligt   deltagande   i   framtagandet   av    ett
investeringsavtal,


7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om förhandlingarna
mellan  EU  och USA angående NTM (New  Transatlantic
Market Place).


1998/99:U506 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas


9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om  att fler länder i
tredje världen skall ha frihandelsavtal med EU,


14.  att  riksdagen  som sin mening ger  regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör
verka för att underlätta handeln mellan olika länder
och folk i hela världen.


1998/99:U508 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas


8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts  om  att en prioriterad
fråga för Sverige skall vara att inom  EU  driva att
EU:s  protektionism mot omvärlden minskar, dock  med
starka  sociala och miljömässiga skyddsklausuler mot
frihandelns skadeverkningar.


1998/99:U704  av  Charlotta  L  Bjälkebring (v) vari
yrkas


8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen anförts om öppenhet  i  MAI-
förhandlingarna.


1998/99:MJ224 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas


26. att riksdagen  som  sin  mening  ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om svensk hållning
inför kommande WTO-runda.


Utskottet
1 Ärendets beredning




Detta  betänkande, som bygger på motioner  från  den
allmänna   motionstiden  1998/99,  syftar  till  att
belysa    utrikeshandelns     och    internationella
investeringars  ökande  betydelse   för   relationer
mellan   länder  och  för  utvecklingen  i  världen.
Inledningsvis   redogörs  för  den  roll  frihandeln
spelar för ett lands  ekonomi.  Utskottet  behandlar
sedan  den internationella handelns påverkan  i  ett
vidare perspektiv  och  då särskilt dess effekter på
utveckling, säkerhet, demokrati  och  MR samt miljö.
Vidare berörs effekter av de växande internationella
kapitalflödena.




Inför  ärendets beredning har utrikeshandelsminister
Leif Pagrotsky  för utskottet föredragit regeringens
skrivelse  1998/99:59   Öppen   handel   -  rättvisa
spelregler. Svensk handelspolitik inför en  ny  WTO-
runda.  Representanter  för  frivilligorganisationer
har för utskottet presenterat  sin syn på en ny WTO-
runda.




Utrikesutskottet   har   i   yttrande    UU2y   till
näringsutskottet yttrat sig om tillämpliga  delar av
regeringens skrivelse om nästa WTO-runda. Den vidare
beredningen    av    regeringsskrivelsen    sker   i
näringsutskottet. Utskottets överväganden rörande de
områden som regeringsskrivelsen berör återges i allt
väsentligt  i  yttrandet till näringsutskottet,  men
återspeglas även i detta betänkande.




2 Den ekonomiska betydelsen av frihandel




2.1 Den internationella handeln




Internationell   handel   har   i   ett   historiskt
perspektiv tillhört  de  viktigaste faktorerna bakom
ekonomisk   tillväxt   i   både   utvecklings-   och
industriländer.     Den     gynnsamma     ekonomiska
utvecklingen    efter    det   andra    världskriget
illustrerar frihandelns betydelse  - i synnerhet med
erfarenheterna av det protektionistiska 1930-talet i
åtanke. Den internationella handeln  med  varor är i
dag  i  volym  räknat sexton gånger större än  1950,
samtidigt som världens  samlade produktion vuxit sex
gånger. Under dessa år har världens folk åtnjutit en
snabbare ökning av välståndet än någonsin tidigare i
mänsklighetens    historia.    Det    är    givetvis
oacceptabelt att 1,3 miljarder människor i dag lever
i absolut fattigdom.  Antalet  fattiga i världen har
ökat, men andelen fattiga minskat  under  de senaste
25  åren (från 1987 till 1993 ökade antalet  från  1
230 miljoner  till  1  310  miljoner  samtidigt  som
andelen  sjönk  från 30 % till 29 %). Att u-länderna
under denna period  successivt öppnat sig för handel
har bidragit till att andelen fattiga har minskat.


Sverige är en liten,  öppen  ekonomi  som är starkt
beroende   av   omvärlden.   Den   svenska  exporten
motsvarar  drygt  40  % av vår bruttonationalprodukt
och  en  än  större  del  av   industriproduktionen.
Handeln är en livsnerv i hela den  svenska ekonomin.
Det är heller inte enbart de största  företagen  som
exporterar  -  små  och medelstora företag (färre än
200  anställda)  står  för   36 %   av  den  svenska
exporten.


Den snabba ökningen av världshandeln  är  till stor
del  ett  resultat  av  att import- och exporthinder
successivt har avvecklats,  i första hand genom GATT
och  bildandet  av  WTO  men också  genom  regionalt
samarbete.  Vidare  har förbättrade  kommunikationer
och   ny  teknik  också  underlättat   handel   över
gränserna.




2.2 Frihandelns fördelar




Att frihandel är gynnsam för alla deltagande aktörer
är en av de få saker som nationalekonomer är överens
om. Åsikten  stöds  också  av  omfattande  empiriskt
material.  Nationalekonomer  är  vidare ense om  att
frihandel gynnar ett land oavsett  hur  andra länder
agerar,  dvs.  även ensidiga handelsliberaliseringar
befrämjar tillväxt  och  välfärd.  Den  förekommande
lekmannasynen  att  internationell  handel  är   ett
nollsummespel  där enskilda länder måste skydda sina
intressen  är alltså  felaktig,  menar  den  samlade
nationalekonomiska vetenskapen.


Den     nationalekonomiska      teorin      rörande
internationell   handel   bygger   på  de  brittiska
nationalekonomerna  Adam  Smiths och David  Ricardos
verk från slutet av 1700- och  början av 1800-talet.
I  Sverige  hade  frihandeln  en  av   sina   första
förespråkare,   före   både  Smith  och  Ricardo,  i
riksdagsmannen  Anders  Chydenius   redan  på  1760-
talet[1].


En  av  de viktigaste fördelarna med internationell
handel är  specialiseringsvinster,  som  uppstår när
olika  länder koncentrerar produktionsresurser  till
sektorer  där de åtnjuter s.k. komparativa fördelar.
Detta innebär att alla länder kan höja sitt välstånd
genom specialisering  inom de områden där de är mest
effektiva   -  eller  minst   ineffektiva.   I   det
övergripande  internationella  perspektivet  innebär
frihandel   ett   bättre   utnyttjande  av  världens
resurser  i  form  av naturtillgångar,  arbetskraft,
kapital och kunskap.


När individer och företag tillåts handla fritt över
internationella      gränser      skapas      vidare
samhällsekonomiska vinster för konsumenter genom att
varor   kan  importeras  till   lägre   pris.   Även
producenter  drar nytta av billigare insatsvaror och
exportnäringen   höjer  sin  konkurrenskraft.  Dessa
välfärdsvinster  kallas  i  nationalekonomisk  teori
bytesvinster.


Förutom  specialiserings-   och   bytesvinster  har
frihandel  gynnsamma  dynamiska  effekter   för  den
nationella ekonomin. En friare handel ger företag  i
vissa  branscher  möjlighet  att öka sin försäljning
och därmed utnyttja skalfördelar.  En  friare import
leder vidare till ökad konkurrens på den  nationella
marknaden,  vilket  innebär  lägre  priser  och   en
påskyndad                   rationaliseringsprocess.
Handelsliberaliseringar underlättar  också spridning
av kunnande och ny teknologi.


Att  fri  handel  ger  konsumenterna tillgång  till
billigare produkter bidrar  till att höja välfärden.
Enbart den handelsliberalisering som åstadkoms genom
Uruguayrundan beräknas ge besparingar  på mer än 200
miljarder dollar om året åt världens konsumenter.  I
så gott som samtliga fall tjänar konsumenterna på en
så  fri handel som möjligt. Konsumenternas intressen
är dock som regel svagare företrädda än producenters
och storföretags, vilka i många fall kan ha intresse
av att begränsa utländsk konkurrens.


Bytesvinsterna  av frihandel kommer i de flesta fall
samtliga konsumenter till godo. Välfärdsvinsterna på
producentsidan fördelas  dock ojämnare. Löner är som
regel     högre     i     exportsektorer,      medan
omställningskostnaderna kan vara tunga att bära i de
sektorer som inte klarar av utländsk konkurrens.  En
frihandelsvänlig  politik  garanterar inte en jämlik
fördelning  av  det välstånd det  skapar.  Nationell
fördelningspolitik  kommer alltid att vara avgörande
för en rättvis fördelning  av  inkomsterna.  Det  är
vidare  viktigt  att den nationella näringspolitiken
stöder nödvändiga ekonomiska omställningar genom att
underlätta för arbetskraft  och kapital att söka sig
till livskraftiga näringar.




På  motsvarande  sätt  som  frihandel  för  med  sig
välfärdshöjande    vinster    är    kostnaden    för
protektionism hög. 1930-talets depression  var  till
stor   del   en   konsekvens   av   en   spiral   av
protektionistiska  åtgärder världen över. Icke desto
mindre  vidtar  länder  emellanåt  protektionistiska
åtgärder   för  att   skydda   inhemsk   produktion.
Nationalekonomerna  är  dock överens om att det land
som vidtar protektionistiska  åtgärder också bär den
största kostnaden för dessa. Välfärdsförlusterna för
konsumenterna och övriga producenter  är  större  än
den  vinst  som  den skyddade industrin åtnjuter. På
längre  sikt  låser  skyddsåtgärder  in  resurser  i
näringar i vilka  landet  inte  har sina komparativa
fördelar. Vidare går den nationella  ekonomin  miste
om frihandelns dynamiska vinster. Slutsatsen att det
protektionistiska  landet  självt  förlorar  på  sin
politik är analog med att ett enskilt land tjänar på
unilateral handelsliberalisering.




Förutom  intresset  att  skydda  en  inhemsk bransch
framförs  ofta andra argument mot ett alltför  fritt
internationellt handelsutbyte. Till dessa hör bl.a.:




- Frihandel i form av billig import sänker lönerna i
utsatta  branscher.   Detta   argument   är  giltigt
såtillvida  att  en viss sektor kan drabbas  av  den
konkurrens  som  billig  import  innebär.  En  sådan
konkurrens är välfärdshöjande  för  ekonomin  i dess
helhet,  även  om  enskilda producenter kan drabbas.
Det är dock oftast vanskligt  att särskilja utländsk
konkurrens från inhemsk sådan samt från den allmänna
strukturrationaliseringen. För  dem  som drabbas kan
dock   kostnader   för   omställning  vara  nog   så
påtagliga. Erfarenheten visar  emellertid att det är
orimligt dyrt att skydda inhemska  jobb mot utländsk
konkurrens.  Den  arbetskraft  som  frigörs   bör  i
stället uppmuntras att söka sig till andra sektorer.


Samtidigt bidrar fri handel generellt sett till att
höja    konkurrenskraften.   Frihandelns   dynamiska
effekter  illustreras av att lönsamhet och löner som
regel är högre  i  de  sektorer  som  är utsatta för
utländsk   konkurrens   (lönerna   i   den   svenska
exportindustrin  är i genomsnitt 9 % högre än i  den
övriga industrin).


-Frihandel  drabbar   miljön.  Vilken  påverkan  som
internationell handel har  på  miljö  är föremål för
diskussioner.     Många     menar    att    handelns
tillväxtbefrämjande  effekt  bidrar   till  att  öka
belastningen på miljön, bl.a. genom att  bidra  till
minskad  biologisk mångfald. Varuhandel skapar också
behov  av  transporter,   vilka   påverkar   miljön.
Samtidigt innebär en friare handel ett mer effektivt
resursutnyttjande  på global nivå. Vidare finns  det
ett     positivt    samband     mellan     ekonomisk
utvecklingsnivå  och  miljöhänsyn.  Länder med högre
ekonomisk   utvecklingsnivå   är  generellt   bättre
organiserade  och  ställer  bl.a.  högre  miljökrav.
Statshandels- och importsubstitutionsländer hör till
dem  som  åsamkat  miljön de största  skadorna.  Den
samlade erfarenheten talar för att en ökad frihandel
kan  kombineras med politik  för  en  bättre  miljö.
Sambandet  mellan  internationell  handel  och miljö
behandlas vidare under avsnitt 4.4.




3 Världshandelns organisation




Under  efterkrigstiden har ett globalt handelssystem
successivt  växt fram. Den första GATT-förhandlingen
inleddes 1948. De efterkommande förhandlingsrundorna
växte i omfång  och  alltfler länder anslöt sig till
avtalen. GATT-avtalen,  som  byggde  på principen om
icke-diskriminering,  gav  klarare  spelregler   för
aktörerna    inom    världshandeln.   Bildandet   av
Världshandelsorganisationen  (WTO)  1995 innebar att
ett permanent forum inrättades för administration av
handelsavtalen samt för fortsatta förhandlingar.  En
av   WTO:s   viktigaste  funktioner  är  vidare  att
övervaka gällande  avtal  och  lösa  tvister  mellan
länder.  Genom  att  länder  förbinder sig att följa
utslagen   i  WTO:s  tvistlösningsmekanism   minskas
risken för godtyckliga  ensidiga  handelssanktioner.
Särskilt  för  mindre länder som kan  ha  svårt  att
hävda  sina  intressen  gentemot  större  ekonomiska
aktörer är ett  neutralt tvistlösningsförfarande ett
ovärderligt skydd.  WTO utgör det främsta värnet mot
protektionistiska krav.


USA har tidigare varit  den  drivande kraften bakom
förhandlingsrundorna inom GATT.  Denna  gång  är det
dock  den  andra ledande aktören inom världshandeln,
Europeiska unionen,  som  har tagit initiativet till
en ny förhandlingsrunda inom  WTO. En ny runda - den
s.k. millennierundan - förväntas  inledas  vid WTO:s
tredje  ministerkonferens i Seattle, USA, i november
1999.


U-länderna  har  emellanåt  agerat  gemensamt i den
s.k.  77-gruppen.  De facto har dock många  u-länder
olika intressen, varför  de  oftast  agerar  i andra
konstellationer     -     t.ex.     exportörer    av
jordbruksprodukter  i  den s.k. Cairns-gruppen.  Ett
flertal f.d. statshandelsländer,  däribland Kina och
Ryssland,  förhandlar för närvarande  om  inträde  i
WTO.  De  baltiska   ländernas   förhandlingar   har
fortskridit  och  förhoppningsvis  är  alla  tre  de
länderna WTO-medlemmar när nästa runda inleds.


EU-kommissionen  för  unionens talan i WTO och andra
sammanhang som rör internationell  handel. I och med
att Sverige inträdde i Europeiska unionen  anslöt vi
oss   till   den  gemensamma  handelspolitiken.  Att
handelspolitiken  är  en  gemensam kompetens innebär
att    medlemsländerna    tillsammans    fastställer
handelspolitiken genom beslut i ministerrådet. I den
s.k.  113-kommittén (efter artikeln  i  Romfördraget
som  slår   fast  den  gemensamma  handelspolitiken)
dryftar medlemsländerna  och EU-kommissionen löpande
ärenden samt förbereder behandling i ministerrådet.




4 Frihandelns vidare betydelse




4.1 Handel och utveckling




Sammanfattning av motionerna




I  motion  U203  (fp)  yrkande   7   framhålls   den
internationella  handelns  betydelse  som  motor för
ekonomisk  utveckling  och  tillväxt  i de fattigare
länderna.  Folkpartiet ser som ett huvudmål  att  de
fattiga länderna  integreras i världs-ekonomin. Även
om  u-ländernas utveckling  ytterst  hänger  på  den
politik  de  själva  för  kan  de rika länderna göra
uppgiften  betydligt  svårare genom  att  stänga  u-
landsprodukter  ute  från   sina  marknader.  I  EU-
samarbetet  bör  därför Sverige  verka  för  en  mer
frihandelsvänlig          politik           gentemot
utvecklingsländerna.  Särskilt  EU:s  skydd på teko-
och jordbruksområdena missgynnar u-länderna  på just
de   områden   de   har   bäst  förutsättningar  att
konkurrera.




Motionärerna  bakom  U205  (m)  yrkande  3  (delvis)
betonar   att   välståndet  i  Sverige   och   andra
utvecklade länder möjliggjordes av fri företagsamhet
och  frihandel. På  liknande  sätt  kan  fattigdomen
utrotas    i   utvecklingsländerna.   De   fattigare
ländernas  deltagande   i   världsmarknaden  är  den
främsta   källan   till   ekonomisk   tillväxt   och
kunskapsöverföring.  Frihandel   är  det  viktigaste
bidrag som den industrialiserade världen kan ge till
utvecklingsländerna.   Det   öppna   internationella
handelssystemet och dess institutioner,  främst WTO,
IMF och Världsbanken, måste stödjas. Öppen  och dold
protektionism  måste motarbetas - inte sällan  döljs
protektionistiska  strävanden  i  idealistisk  form.
Sverige  bör  spela en mer aktiv roll i utformningen
av     EU:s    bistånd,     inte     minst     inför
Loméförhandlingarna.




I motion U506 (v) yrkande 9 anför Vänsterpartiet att
Sverige inom EU bör verka för att unionen öppnar sig
för handel  med  länder  i  tredje  världen.  Att EU
favoriserar  handeln  med  vissa  länder innebär att
andra  länder  diskrimineras,  vilket   strider  mot
GATT:s      huvudprincip     om     "mest     gynnad
nationsbehandling".  Vidare  är  EU:s jordbruks- och
industripolitik   protektionistisk  och   missgynnar
fattigare  länder.  Samtidigt  bör  tredje  världens
länder under en utvecklingsfas  ges  rätt att skydda
sina  ekonomier  mot  den  rika världens länder  och
transnationella bolag, anser motionärerna. I yrkande
14   framförs   att   Sverige  bör   motverka   EU:s
protektionism och verka  för  att underlätta handeln
mellan olika länder och folk i hela världen.




I motion U508 (mp) yrkande 8 anför  Miljöpartiet att
harmoniseringen  av  EU:s  inre  marknad   sker   på
bekostnad av handel med länder utanför unionen. EU:s
handelspolitik  med  den tredje världen bygger på en
postkolonial politik som  går ut på att de fattigare
länderna  förser den industrialiserade  världen  med
billiga  råvaror,  medan  förädlingsindustrin  finns
inom  EU.  Motionärerna   menar   att   Sverige  som
ordförande   i   EU   bör   prioritera   att  minska
protektionismen gentemot omvärlden, dock med  starka
sociala   och   miljömässiga   skyddsklausuler   mot
frihandelns skadeverkningar.




Utskottets överväganden




Som   nämndes   inledningsvis  stöds  de  teoretiska
argumenten för frihandel  av  de  senaste  50  årens
utveckling  av  världsekonomin. För Sverige, Norden,
Västeuropa  och  Nordamerika   har   den   gynnsamma
ekonomiska  utvecklingen  efter  andra  världskriget
gått      hand     i     hand     med     successiva
handelsliberaliseringar    inom   GATT,   Efta   och
Europeiska unionen.


I  andra  delar  av  världen  har   den  ekonomiska
utvecklingen  varit  mer  blandad.  Ett stort  antal
länder   i   tredje  världen  frigjorde  sig   under
decennierna efter  andra världskriget från kolonialt
styre.   Många   av   dessa   länder   sökte   genom
importsubstitution minska  sitt  ekonomiska beroende
av de forna kolonialmakterna. För de en gång så rika
exportörerna av jordbruksprodukter i Sydamerika hade
marknaderna  i  Nordamerika  och  Europa   plötsligt
stängts  efter  det andra världskriget, varför  även
dessa länder såg importsubstitution som ett sätt att
öka det nationella ekonomiska oberoendet.


I  dag  råder  det   dock   bred   enighet  om  att
importsubstitution inte har fungerat  som  ekonomisk
utvecklingsmodell. Land efter land i tredje  världen
har   under   de  senaste  tjugo  åren  öppnat  sina
marknader  och satsat  på  en  exportledd  tillväxt.
Resultaten visar  att  det  finns  ett klart samband
mellan  en  öppen  handelspolitisk  orientering  och
ekonomisk  utveckling.  OECD  har  funnit   att   de
utvecklingsländer  som  fört en öppen handelspolitik
under de senaste tio åren  åtnjutit  dubbelt  så hög
årlig ekonomisk tillväxt som de länder som begränsat
utländskt marknadstillträde.


Fram  till  Uruguayrundan  hade  många  u-länder  i
praktiken  stått  vid  sidan  av  det  multilaterala
handelssystemet  genom  långtgående  undantag   från
regelverket.  Samtidigt  var  u-ländernas  produkter
ofta utestängda från i-landsmarknaderna på grund  av
tullar,   kvoter   och  andra  handelshinder.  Detta
ändrades  genom  bildandet  av  WTO.  Uruguayrundans
resultat förbättrade  u-ländernas  tillträde till i-
landsmarknaderna    genom    att   jordbruks-    och
tekoprodukter   fördes   in   i  regelverket.   S.k.
frivilliga  exportbegränsningar,   vilka   i  själva
verket oftast var påtvingade och främst drabbade  u-
länder,  förbjöds.  Vidare godtog u-länderna i högre
grad  än  tidigare det  gemensamma  handelspolitiska
regelverket. Många enskilda u-länder hade för övrigt
redan ensidigt  sänkt  sina handelshinder väsentligt
(skr. 1998/99:59). Sedan Uruguayrundans start har 45
utvecklings-  och  f.d. statshandelsländer  anslutit
sig till GATT och senare WTO, och ett trettiotal har
sökt medlemskap i WTO.


Det samlade resultatet  av  Uruguayrundan blev dock
inte så långtgående som u-länderna hade hoppats. För
handeln  med  jordbruks- och tekoprodukter  kvarstår
betydande  handelshinder  i  industrivärlden.  Dessa
restriktioner  för  med  sig att u-länderna inte ges
möjlighet  att  utnyttja  hela   sin  potential  för
handel.   Dessutom   begränsar   ett  många   gånger
godtyckligt användande av antidumpningstullar  i USA
och  EU u-ländernas möjligheter att ta tillvara sina
fördelar  i  form av låga tillverkningskostnader. U-
länderna har därmed  fördelar  att vinna i fortsatta
WTO-förhandlingar   för   sin  framtida   ekonomiska
utveckling och integration  i  handelssystemet (skr.
1998/99:59).


Utvecklingsländerna är som grupp  i  själva  verket
mer beroende av internationell handel än i-länderna.
Export och import motsvarar i genomsnitt  38 % av u-
ländernas bruttonationalprodukter, jämfört med  24 %
i    den    industrialiserade    världen.   Eftersom
multilaterala regler är särskilt viktiga  för mindre
och  ekonomiskt  svagare  länder har u-länderna  ett
starkt  intresse  av  att delta  i  utvecklandet  av
internationella handelspolitiska  spelregler.  I dag
är också majoriteten av WTO:s medlemmar u-länder.


De  handelsliberaliseringar  som genomförts i många
u-länder  under  det  senaste decenniet  har  oftast
utgjort  en del av en genomgripande  reformering  av
den    ekonomiska     politiken.    Tidigare    hade
importsubstitutionspolitiken  syftat  till att bygga
upp inhemsk industri genom bl.a. skydd  mot utländsk
konkurrens,  valutaregleringar,  licensgivning   och
subventioner.    Resultatet    blev   många   gånger
ineffektiva förlustbringande industrier  som  försåg
landets  konsumenter  och  näringsliv  med  dyra och
dåliga  produkter.  Tvärtemot  sitt  syfte tenderade
importsubstitution  att  ha  en  negativ  effekt  på
bytesbalansen,   genom   att   dyra   kapital-   och
insatsvaror måste importeras.


Även  oberoendemålet  inom  det  svenska  biståndet
syftade   ursprungligen   till  att  stärka  inhemsk
ekonomisk produktion som alternativ  till  import. I
dag  får  dock oberoendemålet förstås som en strävan
att stödja u-länders ansträngningar att på sina egna
villkor delta  i  en  internationell integration som
medför ömsesidiga fördelar (1998/99:UU2).


Inte  minst 1980-talets  skuldkris  ledde  till  en
generell   omvärdering   av  importsubstitution  som
utvecklingsmodell. Samtidigt framstod flera länder i
Östasien och Chile som nya utvecklingsmodeller efter
att ha åstadkommit snabb exportledd  tillväxt  genom
avregleringar av den inhemska marknaden och ensidiga
handelsliberaliseringar.    Världsbanken   och   IMF
ställde   vidare  villkor  på  omläggning   av   den
ekonomiska  politiken  i samband med omförhandlingar
av lån till de mest skuldsatta u-länderna.


Under  de senaste decennierna  har  många  u-länder
inlett regionalt  handelspolitiskt samarbete, i viss
mån  med Europeiska  unionen  som  modell.  Asean  i
Sydostasien och Mercosur i södra delen av Sydamerika
utgör de mest framgångsrika exemplen härpå, men även
SADCC  i  södra  Afrika  och Andinska pakten i norra
Sydamerika  har  bidragit  till  att  utveckla  sina
regioner.  Genom  att agera i  block  har  också  de
deltagande länderna  kunnat  öka  tyngden bakom sitt
agerande. De flesta u-länderna, inte minst i Afrika,
har  fortfarande  stora outnyttjade möjligheter  att
öka handeln med sina grannländer.


Motionärerna bakom  U203  (fp)  yrkande 7 framhåller
den internationella handelns betydelse som motor för
ekonomisk  utveckling och tillväxt  i  de  fattigare
länderna. Även  motion  U205  (m) yrkande 3 (delvis)
betonar  betydelsen  av en frihandelsvänlig  politik
för  att utrota fattigdomen  i  utvecklingsländerna.
Motionärerna bakom U506 (v) yrkande 9 menar att EU:s
handelspolitik  borde vara mer öppen för import från
länder i tredje världen, och i yrkande 14 anförs att
Sverige  i  EU  bör   verka   för   en  politik  som
underlättar handeln mellan olika länder  och  folk i
hela  världen.  I  motion U508 (mp) yrkande 8 anförs
att Sverige som ordförande  i  EU bör prioritera att
minska protektionismen gentemot tredje världen, dock
med starka sociala och miljömässiga  skyddsklausuler
mot frihandelns skadeverkningar.




Utskottet    vill    inledningsvis    hänvisa   till
redogörelsen ovan om de olika fördelarna  med  en så
fri  handel  som  möjligt.  Värdet  av frihandel har
bekräftats  av  erfarenheterna  under  1900-talet  -
såväl    av    det   protektionistiska   1930-talets
världsomfattande   depression   som  av  den  snabba
ekonomiska    tillväxt   under   en   allt    friare
internationell  handel  som  allt  större  delar  av
världen har åtnjutit efter andra världskrigets slut.


Den    liberaliserade   världshandeln   har   också
väsentligt  bidragit  till  att minska fattigdomen i
världen.  Det  bör  understrykas  att  det  är  helt
oacceptabelt att 1,3 miljarder människor fortfarande
lever i absolut fattigdom.  Samtidigt  förtjänar det
att  framhållas  att  fattigdomen  under de  senaste
decennierna   har   minskat  snabbare  än   någonsin
tidigare.  Andelen  absolut   fattiga  i  Asien  har
sjunkit  från  60  till  20  %  sedan   1975.  Kinas
ekonomiska   reformer   och   ökade   deltagande   i
världshandeln har varit starkt bidragande  till  att
minska    den    stora    fattigdomen   i   världens
befolkningsmässigt största land. Det är framför allt
i  tillväxtregionerna i östra  och  södra  Kina  som
utvecklingen  fått  genomslag  på  fattigdomen. Även
Chile,  Malaysia och Sydkorea är exempel  på  länder
som under  de  senaste  decennierna  snabbt  minskat
fattigdomen.  Ekonomisk tillväxt är en förutsättning
för  att  utrota   fattigdomen.  Samtidigt  fördelas
tillväxten ofta ojämnt.


Andelen  fattiga i världen  har  minskat  under  de
senaste   decennierna.    Samtidigt   har   världens
befolkning vuxit så snabbt  att  antalet  fattiga  i
världen   ändå  ökat.  Utvecklingen  av  fattigdomen
varierar  olika   kontinenter  och  länder  emellan.
Frågan  om  fattigdomsbekämpning   är   komplex  och
strategin   måste   anpassas   efter   varje   lands
förutsättningar.   I   behandlingen  av  regeringens
skrivelse  1996/97:169  De   fattigas  rätt  -  vårt
gemensamma   ansvar   konstaterade    utskottet    i
betänkande 1997/98:UU9:


De   politiska   förutsättningarna  spelar  en  helt
avgörande roll för hur framgångsrikt ett land blir i
att bekämpa fattigdomen.  Avgörande  är huruvida ett
lands  beslutsfattare har den politiska  viljan  och
förmågan   att   bedriva   en   politik  som  gynnar
folkflertalet,   utifrån  demokratiska   värderingar
såsom respekten för  mänskliga fri- och rättigheter.
Stabilitet och förutsägbarhet  i den förda politiken
är   viktiga   faktorer,   liksom   ett   fungerande
rättssystem och en fungerande offentlig sektor.


En fri marknadsekonomi är en förutsättning  för  en
långsiktigt hållbar fattigdomsbekämpning.


Den   ekonomiska  stagnationen  i  många  afrikanska
länder  kontrasterar  mot  den  snabba  tillväxten i
Asien.   I   Afrika   fick   politik  syftande  till
importsubstitution  till  följd   att  många  länder
fastnade    i    en    spiral    av   protektionism,
biståndsberoende och skuldsättning.  1970- och 1980-
talen var för de flesta afrikanska länder  förlorade
årtionden,  och  fattigdomen  tenderade snarast  att
öka. Under de senaste åren har  alltfler  afrikanska
länder genomfört ekonomiska reformprogram.


I    Latinamerika   fick   1980-talets   ekonomiska
stagnation  som följd att fattigdomen åter bredde ut
sig. Utvecklingen  under  1990-talet  har dock varit
mer positiv.


Det är ett faktum och en besvikelse att många av de
minst  utvecklade länderna inte nämnvärt  ökat  sitt
deltagande  i  den  internationella handeln under de
senaste decennierna.  De  minst  utvecklade länderna
(MUL)   omfattar   46   länder   vars   befolkningar
sammanlagt  uppgår  till en sjundedel av den  tredje
världens befolkning.  U-ländernas möjligheter att få
avsättning   för  sina  produkter   på   i-ländernas
marknader  måste   generellt  förbättras.  Brist  på
marknadstillträde  är   dock   endast   en   del  av
förklaringen  till  MUL-ländernas  svaga utveckling.
Många  gånger  har  de  minst  utvecklade   länderna
betydligt   bättre  tillträde  till  åtminstone  EU-
marknaden än  de u-länder som lyckats med exportledd
tillväxt. Det är  tydligt att många av de fattigaste
ländernas   ekonomier    fortfarande    är   alltför
outvecklade för att de skall kunna dra full nytta av
de möjligheter som WTO och dess regelverk innebär. I
första  hand  behöver  de  minst utvecklade länderna
stärka   sina  institutioner  och   reformera   sina
ekonomier.  Många  u-länder  har  också  outnyttjade
möjligheter att öka handeln med sina grannländer.


Investeringar i humankapital - dvs. utbildning - är
i  många  av  de  fattigaste  länderna  en nödvändig
förutsättning  för  en positiv utveckling.  Särskilt
viktigt är att stärka  kunskap i företagsledning och
stimulera entreprenörer. Generellt spelar utbildning
en    nyckelroll   för   utveckling.    Ett    lands
utbildningsnivå  har  stor  betydelse  för att skapa
ekonomiskt välstånd och för hur detta fördelas.


Det    förtjänar    att    framhållas    att   ökad
internationell handel inte är ett självändamål eller
i  sig tillräckligt för att höja levnadsnivån  i  de
fattigaste  länderna.  En öppen handelspolitik utgör
en    nödvändig    del    i   en   marknadsekonomisk
utvecklingsmodell där bl.a. stabila och demokratiskt
skötta institutioner samt en  ansvarsfull  ekonomisk
politik    utgör    andra    viktiga    komponenter.
Internationell  handel  skapar  förutsättningar  för
ekonomisk  tillväxt.  På det nationella  planet  har
även den ekonomiska och  sociala politiken betydelse
för  bekämpning  av  fattigdom.  En  jämnt  fördelad
ekonomisk utveckling förutsätter  också en nationell
fördelningspolitik. Fattigdomsbekämpning  är  ett av
de svenska biståndsmålen, och något som präglar hela
det svenska samarbetet med u-länder.


I   det   svenska  biståndet  har  en  allt  större
betydelse      lagts       vid       att      stödja
institutionsuppbyggnad.   Stöd   till   att   stärka
institutioner ingår som en viktig del i allt  större
svenskt biståndssamarbete. I de fattigaste ländernas
dialog   med  IMF,  Världsbanken  och  de  regionala
utvecklingsbankerna   ställs  i  allmänhet  krav  på
institutionsuppbyggnad  och good governance. Sverige
står bakom att villkor för  utlåning ställs på dessa
områden. Svenskt stöd ges också  till flera u-länder
för  att  de på ett självständigt sätt  skall  kunna
delta    i    dialogen    med    de    multilaterala
finansieringsinstituten.


Europeiska unionen  är en av de viktigaste aktörerna
i den internationella  handelspolitiken. Unionen och
USA är världens två största  importörer.  Vidare  är
handelspolitiken  gemensam  för medlemsländerna, och
EU-kommis-sionen     för    unionens     talan     i
internationella handelspolitiska förhandlingar.


Utskottet  konstaterar   att  EU  varit  en  av  de
viktigaste   drivande  krafterna   för   en   friare
världshandel sedan  unionens bildande. Den regionala
integrationen i Europa  har gått hand i hand med den
globala handelsliberalisering  som  har  skett  inom
GATT  och  WTO.  Samtidigt utgör unionens politik på
jordbruks-  och  tekoområdena  undantag  från  denna
frihandelsvänliga      politik.      Även      andra
industrialiserade  länder  har höga skyddsnivåer för
jordbruket  -  Japan,  Norge  och   Schweiz   t.o.m.
betydligt  högre  än  EU.  Sverige hade vid inträdet
liberalare regimer än EU på  flera  områden och fick
därför  bl.a.  återinföra kvoter för textilimport  -
till förfång för  svenska konsumenter och exportörer
i utvecklingsländer.


Sverige anser att  det  var  ett  av Uruguayrundans
viktigaste  framsteg  att jordbruks- och  tekohandel
infördes i WTO:s regelverk.  Det  råder ingen tvekan
om att många u-länder har betydande  exportpotential
på dessa områden, och att konsumenterna  i EU skulle
åtnjuta billigare produkter med en liberalare regim.
Inför  den  nya rundan WTO-förhandlingar som  väntas
inledas   under    hösten    1999   har   regeringen
identifierat jordbruket som en  nyckelfråga. Sverige
är  inom  EU  pådrivande  i förberedelsearbetet  för
fortsatta         handelsliberaliseringar         på
jordbruksområdet.   Detta    gäller    inte   enbart
traditionella marknadstillträdesfrågor,  utan syftet
är  även  att  interna jordbruksstöd bör bli  mindre
handelsstörande.  Denna inriktning har också präglat
den svenska hållningen  i  arbetet med att reformera
EU:s  gemensamma  jordbrukspolitik  inom  ramen  för
Agenda  2000.  Även  EU   anser  att  den  fortsatta
liberaliseringen bör ske på  ett  sätt  som  beaktar
värdet   av  jordbrukets  multifunktionalitet  (skr.
1998/99:59).   Det   är   viktigt  att  de  kommande
förhandlingarna     resulterar     i     en     ökad
livsmedelssäkerhet, särskilt i u-länderna.


Många u-länder är traditionellt  beroende av export
av råvaror. Tidigare har högre tullar i i-länder för
förädlade produkter inneburit hinder  mot  att bygga
upp  förädlingsindustrier  i  u-länderna.  I dag  är
tullvarorna  för  industriprodukter  i  EU generellt
låga,  i  genomsnitt  ca  4  %. Kostnaderna för  att
administrera  tullarna  överstiger   i   många  fall
intäkterna. För att öka u-ländernas möjligheter  att
exportera  bör  i-ländernas  återstående  tullar för
industrivaror  kunna  avskaffas  helt  i nästa  WTO-
runda.


Frihandelsavtal   ingår  i  de  associations-   och
partnerskapsavtal EU  har ingått med ett stort antal
länder    i    Central-    och    Östeuropa     samt
Medelhavsområdet. Sverige har också varit pådrivande
i  arbetet  att  ingå  frihandelsavtal  med länder i
tredje  världen.  Ett  sådant avtal har ingåtts  med
Mexico, och förhandlingarna  om  ett frihandelsavtal
med Sydafrika har avslutats.


I syfte att ge transitions- och  utvecklingsländer
möjlighet att under en uppbyggnadsfas skydda inhemsk
industri  medger dessa avtal ensidiga  undantag  och
övergångstider  för  EU:s  motparter. Sverige fäster
också stor vikt vid att förhandlingarna  om ett nytt
Loméavtal resulterar i bättre marknadstillträde  för
AVS-länderna.


Det  bör  också  framhållas  att  hela WTO-systemet
generellt  medger övergångstider för  u-länder,  för
att producenter  skall  ges  tid för anpassning till
utländsk konkurrens. Sådana övergångstider  kan vara
motiverade för att möjliggöra en gradvis öppning  av
ekonomin.  Samtidigt  kan de utgöra en frestelse för
protektionistiska intressen i u-länderna.


Med  vad  ovan anförts anses  motionerna  U203  (fp)
yrkande 7,  U205  (m) yrkande 3 (i berörd del), U506
(v) yrkandena 9 och 14 samt U508 (mp) yrkande 8 vara
besvarade.




4.2 Handel och säkerhet




En  god  ekonomisk  och   social  utveckling  skapar
förutsättningar  för  fred  och  säkerhet.  Eftersom
frihandel  är en av de viktigaste  förutsättningarna
för    ekonomisk     utveckling,     tillväxt    och
sysselsättning,         är         arbete        för
handelsliberaliseringar  också ett arbete  för  fred
och säkerhet. Detta gäller  för  Sverige  och övriga
EU-länder.   Det  gäller  även  för  u-länderna  och
staterna   i  Central-   och   Östeuropa   (yttrande
1996/97:UU5y).


Förutom de ekonomiska vinster som frihandel för med
sig, utgör också internationell handel och ekonomisk
integration  former  av  samarbete  som  stärker den
gemensamma  säkerheten. Den ekonomiska integrationen
i Västeuropa  efter  det andra världskrigets slut är
ett  exempel  på  hur historiska  motsättningar  har
kunnat överbryggas  genom att med regional frihandel
som  grund  bygga  ett allt  tätare  ekonomiskt  och
politiskt samarbete  länderna  emellan.  40 år efter
bildandet  av  EG  har  krig  mellan medlemsländerna
blivit  otänkbart.  Det  ekonomiska  samarbetet  har
utsträckts till alltfler områden  och  inbegriper  i
dag    utrikespolitiskt    och    säkerhetspolitiskt
samarbete.


På  liknande  sätt  har  de deltagande  länderna  i
Mercosur   (Argentina,   Brasilien,   Paraguay   och
Uruguay)   närmat  sig  varandra   tack   vare   det
handelspolitiska  samarbetet.  Samarbetet  håller på
att  utsträckas  till  det  politiska området, gamla
motsättningar    till    trots.   Aseanländerna    i
Sydostasien   kan   uppvisa  en   liknande   positiv
utveckling på det säkerhetspolitiska  området.  Från
den  ekonomiska samarbetsorganisationen har sprungit
det   bredare   säkerhetspolitiska   forumet   Asean
Regional Forum (ARF).


Som   utskottet    konstaterat    ovan    är    fri
internationell  handel  inte  ett nollsummespel utan
innebär ekonomiska fördelar för  samtliga deltagare.
Genom  att  handelsströmmar växer och  investeringar
över gränserna  ökar  flätas  nätverk  av ömsesidiga
ekonomiska beroenden stater och ekonomier  emellan -
beroenden som alltså är till fördel för alla parter.
Sådant  ekonomiskt  samarbete bidrar också till  att
bygga  gemensam säkerhet.  Länder  som  delar  samma
ekonomiska  intressen  och  är beroende av varandras
produktion  och  välfärd  inleder   inte   krig  med
varandra.  Vidare innebär internationell handel  ett
ökat  resande   och  personutbyte  som  bidrar  till
kunskapsöverföring  och  ökad  förståelse länder och
folk emellan.


De säkerhetshöjande effekterna av frihandel är inte
begränsade     till     deltagarna    i    regionala
frihandelsområden. All form  av  handel är samarbete
som   de   deltagande  länderna  har  intresse   av.
Utskottet    vill     här     särskilt     framhålla
ansträngningarna     att     öka     handels-    och
investeringsströmmarna     mellan     länderna     i
Östersjöstaternas råd. Denna politik syftar  förutom
till  att  öka  det ekonomiska välståndet också till
att öka den gemensamma  säkerheten.  De senaste åren
har också sett en dramatisk ökning av handeln mellan
länderna  runt  Östersjön.  Under  det kalla  kriget
utgjorde  Östersjön en skiljelinje mellan  väst  och
öst. I dag  förbinder  åter  Östersjön  länderna vid
dess stränder. Handelsströmmar och samarbete som går
långt   tillbaka   i   historien   håller   på   att
återupprättas.


Säkerhetspolitiska  skäl har varit av stor vikt när
Sverige  drivit  att  de   baltiska  länderna  skall
erbjudas inträdesförhandlingar  med EU. Medlemskap i
unionen kommer att bekräfta att dessa  länder  fullt
ut   tillhör   den   europeiska  gemenskapen,  såväl
ekonomiskt  som  politiskt.  De  baltiska  ländernas
inträde  i  EU  kommer  också  att  bidra  till  att
ytterligare höja  den  gemensamma  säkerheten  i vår
region.


EU:s  utvidgning  österut  drivs  av  samma  motiv.
Länderna   som  söker  inträde  motiveras  av  såväl
ekonomiska som politiska skäl. Inträde i unionen ger
en avsevärd säkerhetspolitisk bonus. Det är värt att
notera att Ryssland  inte  i  något fall motsatt sig
att länder i f.d. Sovjetunionen eller Warszawapakten
sökt  inträde  i  EU.  Utvidgningen  österut  är  en
historisk uppgift för EU  och Europa. Det vore djupt
olyckligt om den skulle försenas  av institutionella
problem  och  interna ekonomiska motsättningar  inom
unionen.


Att höja den gemensamma säkerheten genom ekonomiskt
samarbete är likaså  den  bärande  idén  bakom  EU:s
samarbetsavtal  med Ryssland, Ukraina och andra OSS-
stater. Samarbete  med  nordvästra Ryssland är också
prioriterat inom det svenska Östersjösamarbetet.


Som utskottet anförde i betänkande 1997/98:UU12 har
den sociala, ekonomiska och  politiska integrationen
av  länderna i Öst- och Centraleuropa  en  unik  och
avgörande  betydelse för europeisk säkerhet, såväl i
Sveriges närområde som i Europa över lag.


OSSE:s breda  säkerhetsbegrepp  omfattar förutom de
mänskliga   och  militära  dimensionerna   även   en
ekonomisk dimension.  Organisationens  medlemsstater
har  funnit  att  ett  stärkt  ekonomiskt  samarbete
främjar  säkerheten inom OSSE-sfären. Den ekonomiska
utvecklingen  och  kriser  i  vissa  delar  av OSSE-
regionen  har  understrukit sambandet mellan ekonomi
och  säkerhet.  Den   ekonomiska  dimensionen  utgör
vidare en naturlig och ökande del av uppgifterna för
OSSE:s missioner i fält (skr. 1998/99:56).


På motsvarande sätt har EU genom Barcelonaprocessen
sökt   att   öka   samarbetet    över    Medelhavet.
Överenskommelser   om   fri   handel   ingår   i  de
partnerskapsavtal  som  EU sluter med länderna kring
Medelhavet, och stöd ges  till  samarbete  på en rad
andra områden.




4.3 Handel, demokrati och mänskliga rättigheter




I ett vidare perspektiv har internationell handel  -
liksom   många   andra   former  av  samarbete  över
gränserna  -  positiva effekter  för  demokrati  och
mänskliga rättigheter. Utskottet har ovan framhållit
att  internationell  handel  befrämjar  person-  och
kunskapsutbyte  mellan  länder.  Länder som deltar i
internationell  handel  öppnar  sig  för  influenser
utifrån.    Resande   och   personutbyte   befrämjar
yttrandefrihet. Den internationella handelns aktörer
ställer  krav  på  ett  fungerande  rättssystem  och
ansvarsfullt styre - good governance.


Det  går  dock  inte  att  säga  att  sambandet  är
automatiskt  eller  att internationell handel alltid
främjar   demokrati  och   respekt   för   mänskliga
rättigheter.   En  förekommande  invändning  är  att
frihandel gynnar  länder  som  åsidosätter  fackliga
rättigheter,     har     svag    lagstiftning    för
arbetsförhållanden eller där barnarbete förekommer.


Det   är   en  tragisk  realitet   att   barnarbete
förekommer i  många av världens fattigaste länder. I
sammanhanget  bör   framhållas  att  barnarbete  och
undermåliga arbetsförhållanden  beror  på fattigdom.
Ökat  deltagande  i  internationell  handel   är  en
förutsättning  för  en så snabb ekonomisk utveckling
att fattigdomen kan utrotas.  Det  är den utvecklade
världens  skyldighet  att ge de fattigaste  länderna
möjligheter att få avsättning  för sina produkter på
i-landsmarknaderna.  Som  tidigare  framhållits  bör
Sverige  inom  EU  verka  för  en   öppnare  politik
gentemot   u-länderna  vad  gäller  jordbruks-   och
tekoprodukter.


U-länderna motsatte sig starkt att införa normer om
mänskliga  rättigheter   på   arbetsområdet  i  WTO-
avtalet.  Detta  motiverades med  att  problemen  är
fattigdomsrelaterade  och  därmed  inte  löses genom
handelssanktioner.  Vidare  menade  u-länderna   att
normer   på   dessa   områden   skulle  riskera  att
missbrukas och tillämpas godtyckligt  av i-länderna.
Det finns också en oro bland u-länderna  att  frågan
om  löneskillnader  skulle  tas  upp i sammanhanget,
vilket  skulle  riskera  att  beröva dem  en  viktig
konkurrensfördel.


Utskottet anser att en politik  för  friare  handel
måste gå hand i hand med Sveriges ansträngningar att
främja    demokrati   och   mänskliga   rättigheter.
Internationell  handel  hindrar inte att krav ställs
på länder att uppfylla de  förpliktelser  de  ingått
genom att ratificera internationella konventioner på
MR-området.  Genom  ILO  har  konventioner  om bl.a.
fackliga   rättigheter,   mot   diskriminering   och
barnarbete, förhandlats fram och ratificerats av ett
stort  antal  länder.  Sverige  och andra länder har
påtalat  vikten  av  att dessa frågor  integreras  i
WTO:s   vidare   arbete.  Det   är   ILO   som   har
huvudansvaret för  den  fortsatta  utvecklingen  och
efterlevnaden   av   de  konventioner  som  reglerar
grundläggande mänskliga rättigheter inom arbetslivet
(skr. 1998/99:59).


I alla EU:s relationer  med  tredje  land  tillmäts
mänskliga   rättigheter  stor  vikt.  Höga  krav  på
respekt för de  mänskliga rättigheterna ställs på de
länder    som    sökt    medlemskap    i    unionen.
Minoritetsfrågorna har varit särskilt aktuella. I de
frihandelsavtal som EU ingår finns särskilda avsnitt
om respekt för de mänskliga rättigheterna.


Handelsutbyte  med länder  innebär  relationer  där
demokrati och mänskliga  rättigheter  också  har  en
naturlig   plats.   Att   isolera   ett   land  från
världshandeln tenderar att omöjliggöra andra  former
av  dialog.  Erfarenheterna visar att det finns skäl
för  återhållsamhet   när  det  gäller  att  använda
handelssanktioner som påtryckningsmedel  mot regimer
som  kränker  mänskliga rättigheter. Att dialog  och
handelsutbyte är  att  föredra  framför isolering är
motivet  bakom EU:s långtgående samarbetsavtal  även
med länder  som  uppvisar problem och brister på MR-
området.  EU  använder   isolering  som  påtryckning
endast i ett fåtal särskilda fall.


Det  finns  också  skäl  att  betona  att  även  de
ekonomiska aktörerna spelar  en  roll  för  att  den
ekonomiska  globaliseringen  skall  stärka mänskliga
rättigheter  och  social utveckling. Utskottet  vill
instämma  i  FN:s  generalsekreterare   Kofi  Annans
uppmaning   den   4  februari  i  år  till  världens
företagsledare att även den privata sektorn skall ta
sitt ansvar för att  främja  globala  värderingar på
MR- och miljöområdena. Detta är också att  slå  vakt
om den fria världsmarknaden.




4.4 Handel och miljö




Sammanfattning av motionen




I  partimotion  MJ224  (kd),  som ägnas åt jord- och
skogsbruk  samt  fiske,  anför  Kristdemokraterna  i
yrkande 26 att Sverige inför den kommande WTO-rundan
måste ställa mer bestämda krav utifrån de miljö- och
djurskyddsregler  som tillämpas i  EU.  Motionärerna
efterlyser vidare en  mer  offensiv hållning som ser
till  svenska och europeiska  intressen  vad  gäller
jordbruksproduktionen  och  dess  inriktning mot ett
mer ekologiskt uthålligt jordbruk, miljöaspekter och
hållningen   till  animalieproduktion.   Gränsskydd,
intervention och  exportbidrag  måste  tills  vidare
behållas, om än på lägre nivå.




Utskottets överväganden




Den internationella handelns påverkan på miljön  har
under   många   år  varit  föremål  för  diskussion.
Hittills  har  dock   arbetet   med   att   föra  in
miljöfrågorna i det internationella regelverket  för
handel  präglats  av  motsättningar mellan i- och u-
länder.


Som ovan redovisats innebär  en  friare  handel  en
överlag   effektivare   användning   av  de  globala
resurserna.  Två  argument  brukar  dock anföras  av
skeptiker  till alltför fri handel. För  det  första
befrämjar  frihandel   en   högre   konsumtion   och
ekonomisk  tillväxt,  vilket i sig ökar belastningen
på  miljön. För det andra  kan  frihandel  uppmuntra
till  produktion i länder som inte värnar om miljön.
Låga    miljökrav    skulle    kunna    utgöra    en
konkurrensfördel.


Det främsta  syftet  med  fri  handel är att främja
konsumtion  och tillväxt. Konsumtionen  i  ett  land
inverkar  givetvis   på  miljön.  En  hög  ekonomisk
levnadsstandard  i  ett   land   behöver  inte  vara
oförenlig med en god miljö. I i-länderna  har  under
de  senaste decennierna allt högre miljökrav införts
utan  att  detta har haft någon synlig effekt på den
ekonomiska  tillväxten.   Tvärtom   har  inte  minst
teknikutvecklingen i många fall en gynnsam effekt på
miljön. Även miljöbelastningen till följd  av  ökade
transporter  har  till  stor del kompenserats av ny,
miljövänligare teknik. Vidare  är  det  talande  att
ekonomins  skadeverkningar  på  miljön är väsentligt
större   i   de   länder   som   skyddat   sig   mot
internationell  handel  -  importsubstitutions-  och
statshandelsländer.   Oavsett   frihandel   är   det
nödvändigt  att  ställa  höga   miljökrav   på   all
ekonomisk verksamhet.


Att   många  u-länder  ställer  för  låga  krav  på
miljöområdet  och  att  miljöpåverkande produktion i
vissa  fall  omlokaliseras  till  sådana  länder  är
emellertid ett  faktum.  Sverige  och  EU  har i WTO
drivit  frågan om samband mellan handelspolitik  och
miljöfrågor. En samlad krets u-länder anför dock att
det är den industrialiserade världen som fortfarande
utgör  den   största   belastningen   på  miljön,  i
synnerhet  räknat  per  folkmängd. Vidare  finns  en
misstänksamhet bland u-länderna  för att miljöhänsyn
skall  användas i protektionistiskt  syfte  från  i-
ländernas sida (skr. 1998/99:59).


Målet för  Sveriges  politik har varit att så långt
som  möjligt undanröja risken  för  konflikt  mellan
miljö-   och   handelspolitiska   beslut.   Sveriges
jämförelsevis progressiva miljöpolitik bör kunna ges
internationell    spridning   samtidigt   som   våra
handelsförbindelser  hålls intakta eller förbättras.
Strävan är att åstadkomma  en  ömsesidigt  stödjande
handels- och miljöpolitik, genom att bl.a. verka för
att  en  fortsatt  liberalisering  av  världshandeln
kopplas till minskad miljöbelastning till förmån för
en  hållbar  utveckling. Ur samlad miljösynpunkt  är
ytterligare liberaliseringar  av  godo,  eftersom de
bidrar  till en effektivare global resursanvändning.
En  förutsättning   för  denna  positiva  effekt  är
emellertid  att  handeln   åtföljs  av  en  effektiv
miljöpolitik,   så  att  ökad  miljöbelastning   kan
undvikas. I detta sammanhang är det särskilt viktigt
att  söka undanröja  handelshinder  som  kan  ha  en
negativ   miljöpåverkan.   Detta   kan  t.ex.  gälla
subventioner inom jordbruk, fiske och  energiområdet
(skr.  1998/99:59). För en väl fungerande  frihandel
är   det   vidare   angeläget   att   miljökostnader
internaliseras i prissättningen.


På    jordbruksområdet    är    en    liberaliserad
världsmarknad   önskvärd   också  av  miljöskäl.  En
avreglering  måste  slå  vakt  om   ett   ekologiskt
hållbart jordbruk och livsmedelssäkerhet. Det  måste
samtidigt  vara  u-ländernas  intressen  som sätts i
förgrunden   och   inte   svenska  eller  europeiska
producenters.


Utskottet  konstaterar att  jordbruket  i  EU  även
efter införandet  av  Agenda 2000 kommer att åtnjuta
betydande  subventioner   och   tullskydd.  Vid  den
kommande WTO-rundan måste dock EU  ställa  in sig på
att i högre grad än tidigare tillmötesgå u-ländernas
krav  på  ökat marknadstillträde. Hänsyn bör då  tas
till jordbrukets  multifunktionella roll. Resultatet
av de kommande förhandlingarna  måste  vidare främja
livsmedelssäkerhet, särskilt i u-länd-erna.


Med vad ovan anförts anses motion MJ224 (kd) yrkande
26 vara besvarad.




Utskottet vill härvidlag understryka att  WTO:s regelverk inte
påverkar  nationers möjligheter att ställa miljökrav
förutsatt att de grundas på vetenskapliga belägg och
inte syftar  till  att  diskriminera.  De utslag som
WTO:s paneler gör tenderar dock att bli omstridda.


Sambandet   mellan   handel   och   miljö   är   en
kontroversiell  fråga  i WTO. U-länderna har motsatt
sig att regler på miljöområdet  införs i det globala
regelverket  med motiveringen att  dylika  lätt  kan
missbrukas i protektionistiska  syften.  Även  om u-
ländernas  farhågor  kan  vara  motiverade instämmer
utskottet  i  regeringens slutsats  att  miljö-  och
handelspolitik  måste  vara ömsesidigt förstärkande.
Allmänt sett skapar ytterligare  liberaliseringar på
handelsområdet  förutsättningar för  en  effektivare
resursanvändning.  Samtidigt  är  det väsentligt att
miljöfrågornas betydelse tydligt markeras  i WTO. De
åtaganden   som   världens   länder   har  gjort  på
miljöområdet, bl.a. Agenda 21, får inte  undergrävas
av ett WTO-avtal. I den s.k. Århusdeklarationen slog
FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) fast att
WTO-regler  helt  och  fullt  måste  ta hänsyn  till
behovet av en hög nivå på skyddet av miljön. Sverige
och  EU  intar positionen att en ny WTO-runda  skall
omfattas  också  av  kopplingen  mellan  handel  och
miljö.  Det  är  samtidigt  viktigt  att  regler  på
området tar  hänsyn  till  u-ländernas  oro för dold
protektionism.


På   förslag   av   EG  ordnade  WTO  ett  särskilt
högnivåmöte om handel  och miljö i mars 1999. Syftet
var att öka förståelsen  mellan i- och u-länder samt
ge enskilda och intresseorganisationer möjlighet att
delta i debatten. Mötet kan  ses  som  ett  steg  på
vägen  mot  en  öppnare dialog både mellan i- och u-
länder  och  mellan   regeringar   och   det  civila
samhället i handelsfrågor.


U-ländernas  farhågor  för  att  miljön - och  även
frågan om arbetsförhållanden - skall  missbrukas  av
protektionistiska i-länder är förståeliga. Samtidigt
kan  ökad  internationell handel som inte åtföljs av
en ansvarsfull miljöpolitik ha negativa konsekvenser
för miljön.  Den  största  delen  av den återstående
biologiska mångfalden finns - än så  länge  -  i  u-
länderna.   Att   jordens   miljö   är  en  gemensam
angelägenhet har bekräftats bl.a. av  FN:s konferens
i Rio de Janeiro 1992. Resultaten av en ny WTO-runda
får inte stå i strid med vad världens länder  åtagit
sig i andra sammanhang. Sverige bör driva på för att
lyfta    fram    miljöfrågorna   i   internationella
sammanhang. Miljöfrågan  bör  därför ges en skarpare
profil i WTO.




5 Internationella kapitalflöden




Sammanfattning av motionerna




Motionärerna  bakom  U205  (m)  yrkande  3  (delvis)
framhåller att direktinvesteringar  i  u-länder ökat
snabbt  och  i  dag  är viktigare för u-länderna  än
biståndet.    Direktinvesteringar     är     privata
investeringar     som     görs    efter    noggranna
riskbedömningar, och de söker  sig  främst  till  u-
länder  med  god  utveckling.  I  de  fattigaste  u-
länderna är kapitalmarknaderna ofta föga utvecklade,
vilket   försvårar  portföljinvesteringar.  I  dessa
länder är det viktigt att utveckla marknadsekonomins
institutioner.




I  motion  U211  (v)  yrkande  3  framförs  att  nya
förhandlingar       om       ett       multilateralt
investeringsskyddsavtal  i första hand bör  bedrivas
inom FN:s ram, snarare än i WTO. Ett internationellt
avtal   om   investeringar  måste   stadfästa   både
skyldigheter och  rättigheter  för såväl företag och
stater  som  för  medborgare  och arbetstagare.  Det
måste stå helt klart att mänskliga  rättigheter  går
före  företagens  rättigheter.  Om nya förhandlingar
ändå  skulle  äga  rum i WTO, menar  motionärerna  i
yrkande  4  att  ett  avtal   bör   förses   med  en
generalklausul   som   stadgar   att   samtliga  FN-
konventioner  - nu gällande eller framtida  -  skall
vara      överordnade       det      internationella
investeringsavtalet.  Vidare  bör  åtskillnad  göras
mellan  investeringar  i  rika  respektive   fattiga
länder.  Inget  avtal  får  påtvingas tredje världen
(yrkande 5). Vänsterpartiet anför  också i yrkande 6
att det är viktigt att ge möjligheter  till ett ökat
folkligt    deltagande   i   framtagandet   av   ett
internationellt investeringsavtal och att regeringen
bedriver  förhandlingsarbetet  på  ett  öppet  sätt.
Förhandlingarna  i OECD omgärdades av ett stort mått
av hemlighetsmakeri.  I yrkande 7 framförs slutligen
att  vad  som  ovan  sagts  om  ett  internationellt
investeringsavtal också  bör  gälla de förhandlingar
som förs mellan EU och USA om en  ny  transatlantisk
marknad (NTM - New Transatlantic Marketplace).




I  motion  U704  (v),  som  ägnas  åt  det  nordiska
samarbetet,  menar  Vänsterpartiet  att  de nordiska
länderna  bör  verka  för att det införs system  som
begränsar    kortsiktiga   spekulationsvinster    på
kapitalöverföringar mellan länder. Vidare anförs att
MAI-förhandlingarna  inte bedrevs på ett öppet sätt.
I  yrkande  8  framförs  krav   på   att  resterande
förhandlingar rörande ett MAI-avtal skall  ske under
fullt   demokratisk   kontroll   och  att  opartiska
utredningar   skall   genomföras   om   ett   avtals
konsekvenser för kultur, miljö, välfärd och fackliga
rättigheter i de nordiska länderna.




Utskottets överväganden




Under   de   senaste  25  åren  har  internationella
investeringar  vuxit  betydligt snabbare än handeln.
Utländska  direktinvesteringar   uppgick   till  350
miljarder    dollar    1996,   och   internationella
portföljinvesteringar omfattade långt större belopp.
Denna form av globalisering  har  möjliggjorts av ny
teknik samt genom att de flesta länder sänkt tullar,
underlättat  för  utländska  investerare,  avskaffat
valutaregleringar  och  liberaliserat   regler   för
kapitalrörelser.


Det   är   viktigt   att  skilja  mellan  utländska
direktinvesteringar  och  portföljinvesteringar.  De
förra innebär en etablering  eller köp av verksamhet
i  ett  annat  land  och  åtminstone  delaktighet  i
verksamhetens   skötsel.  Portföljinvesteringar   är
förvärv (och passivt  ägande)  av  olika  former  av
värdepapper     -    aktier    samt    stats-    och
företagsobligationer.  Sådana investeringar sker via
världens  kapitalmarknader,   vilka   i   takt   med
avregleringar  och  införandet  av  ny  teknik vuxit
explosionsartat  i  betydelse  under  de senaste  20
åren.   I  dag  beräknas  världens  kapitalmarknader
omsätta 1,2 biljoner dollar per dag (att jämföra med
världens  samlande årliga produktion som uppgår till
ca 29,5 biljoner dollar).


I de tidigare  importsubstitutionsländerna var enda
sättet att komma  runt de höga tullmurarna att bygga
fabriker  i  landet.  Utländska  direktinvesteringar
gjordes  då  i  stället   för   handel.  Med  dagens
generellt  friare handel är detta  sällan  skäl  för
direktinvesteringar  i  ett  annat  land. Handel och
utländska  direktinvesteringar har i stället  blivit
komplementära.


En    stor    del     av     de     internationella
direktinvesteringarna      sker      inom      stora
transnationella  företag. Genom låga tullar och allt
billigare transporter kan dessa företag dra nytta av
olika länders komparativa  fördelar för tillverkning
av olika produkter. I många  fall  tillverkas  också
olika  komponenter  till  en  produkt  i flera olika
länder.  Direktinvesteringar  i servicenäringen  har
också  ökat.  I  servicenäringen  är  i  många  fall
direktinvesteringar enda sättet att  etablera sig på
en utländsk marknad.


Utländska direktinvesteringar spelar en allt större
roll för den svenska ekonomin. Investeringarna går i
båda  riktningar  - svenska företag investerade  för
170  miljarder  kronor   i   utlandet   under  1998,
samtidigt  som  utländska  investerare  satsade  150
miljarder i investeringar i Sverige. Företagsförvärv
utgör  en  stor  del  av  dessa tal. Sedan 1993  har
svenska  företag  förvärvat  750  utländska  företag
medan 500 svenska företag övergått i utländsk ägo.


På liknande sätt som internationell  handel  bidrar
investeringar   över   nationsgränserna   till   ett
effektivare  globalt resursutnyttjande och ekonomisk
tillväxt.    Direktinvesteringar     bidrar     till
kunskapsöverföring. För många u-länder - i synnerhet
länder  i  Östasien - samt för länder i Central- och
Östeuropa har utländska direktinvesteringar varit av
stor  betydelse   för   utveckling   och   ekonomisk
tillväxt.  På  liknande  sätt drog Sverige nytta  av
utländska     investerare     vid     den     första
industrialiseringen under den andra hälften av 1800-
talet. Särskilt brittiskt kapital  möjliggjorde  den
snabba  expansionen  av  skogs- och gruvindustrierna
samt byggandet av de första svenska järnvägarna.


I  motion  U205  (m) yrkande  3  (delvis)  framhålls
direktinvesteringarnas betydelse för u-länderna.


Den      största     andelen      av      utländska
direktinvesteringar  sker inom OECD-länderna (ca 225
miljarder  dollar 1997).  Direktinvesteringar  i  u-
länder har dock  ökat  snabbt  under  1990-talet och
uppgick 1997 till ca 175 miljarder dollar. För många
u-länder     har     den     ökade    strömmen    av
direktinvesteringar   bidragit  till   en   snabbare
ekonomisk utveckling.


Samtidigt  är  de  utländska  direktinvesteringarna
koncentrerade   till  ett   antal   snabbt   växande
ekonomier. De minst  utvecklade  ländernas  andel av
världens direktinvesteringar var enligt OECD  0,4 %.
Låg utbildningsnivå och svaga inhemska institutioner
utgör  utvecklingshinder  för  de flesta av de minst
utvecklade   länderna.   För  dessa  länder   spelar
biståndet fortfarande en avgörande  roll.  Målet för
biståndet     måste    vara    att    genom    bl.a.
institutionsstöd   och  riktade  utbildningsinsatser
skapa förutsättningar  för ett ökat deltagande i den
alltmer globaliserade världsekonomin.


Med vad ovan anförts anser utskottet motion U205 (m) yrkande 3
(i berörd del) besvarad.




Motion U211 (v) yrkandena 3-7 tar sin utgångspunkt i
de avbrutna MAI-förhandlingarna.  Motionärerna menar
att nya förhandlingar i första hand  bör ske inom FN
och  att  ett  avtal bör stadfästa skyldigheter  och
rättigheter  för   såväl   företag  och  stater  som
medborgare och arbetstagare.  En  generalklausul  om
att  samtliga FN-konventioner skall vara överställda
det internationella  avtalet  bör  i  alla händelser
föras  in.  Inga  avtal  får  påtvingas  den  tredje
världen.  Det är vidare viktigt att möjligheter  ges
för  ett ökat  folkligt  deltagande  i  samband  med
framtida  förhandlingar.  Vad  som  ovan sagts berör
även de förhandlingar som förs mellan  EU och USA om
en    ny   transatlantisk   marknad   (NTM),   anser
motionärerna.


I takt  med  att utländska direktinvesteringar ökat
har  länder  börjat   sluta  avtal  för  att  skydda
investerare i andra länder.  I  dag  finns  ca 1 600
sådana bilaterala investeringsskyddsavtal. Inför det
allt   tydligare   behovet   av   ett   övergripande
internationellt avtal gjordes försök att introducera
frågan under Uruguayrundan. U-länderna motsatte  sig
dock    bestämt    förhandlingar    om   skydd   för
gränsöverskridande investeringar i GATT.  I  stället
inleddes 1995 förhandlingar om ett s.k. Multilateral
Agreement   on   Investment   (MAI)   i   OECD.   De
förhandlingarna  utsattes emellertid för kritik från
bl.a.  u-länderna  och  har  nu  upphört.  Inom  WTO
studerar en arbetsgrupp  sambandet mellan handel och
investeringar. Sverige verkar  för att investeringar
skall ingå som en del i nästa WTO-runda.  Där skulle
en bred länderkrets delta, i vilken u-länderna utgör
majoriteten.  Ett avtal om investeringsskydd  skulle
bli en viktig del  i  en  ny  förhandlingsrunda, som
även skulle kunna innehålla liberaliseringar  på  de
för    u-länderna    så   viktiga   jordbruks-   och
tekoområdena. Det har  tidigare  visat  sig  att det
endast  är  genom att ta upp olika områden i en  och
samma  förhandlingsomgång  som  man  har  kunnat  nå
framsteg på områden där motsättningar finns.


Att framtida förhandlingar skall drivas i FN:s regi
och inte WTO:s ter sig dock varken realistiskt eller
önskvärt.  Syftena  med inrättandet av WTO var bl.a.
att stärka det internationella regelsystemet och att
skapa ett permanent forum  för handelsförhandlingar.
Det  är därför naturligt att  förhandlingar  om  ett
internationellt  avtal  om  investeringar också äger
rum  i  WTO. WTO:s medlemskrets  är  till  stor  del
densamma   som   FN:s.   Eftersom  u-länderna  utgör
majoriteten  i WTO finns det  goda  möjligheter  att
deras intressen skall kunna tillgodoses i högre grad
än i OECD-förhandlingarna.


Med  vad  ovan  anförts  avstyrks  motion  U211  (v)
yrkande 3.




U-länderna utgör  en  heterogen grupp när det gäller
ett internationellt investeringsskyddsavtal. En allt
större       andel       av       gränsöverskridande
direktinvesteringar  görs  nu i och även  mellan  u-
länder. Att afrikanska länder  ingått sammanlagt 200
bilaterala  investeringsskyddsavtal   bör  vara  ett
tecken  på att även dessa länder kan dra  fördel  av
ett övergripande avtal.


Kritikerna     mot     ett    avtal    menar    att
gränsöverskridande investeringar  bl.a. riskerar att
undergräva   nationers   suveränitet,  orsaka   ökad
miljöförstöring och utnyttja  arbetstagare  i länder
med  svag  arbetslagstiftning.  Ett  internationellt
investeringsskyddsavtal     bör    behandla    dessa
kontroversiella frågor. Ett WTO-avtal  kan  inte ses
isolerat  från andra politikområden, utan det  måste
vara förenligt  med  bl.a. en hållbar utveckling och
grundläggande    mänskliga     rättigheter.     FN:s
konventioner   är   åtaganden  som  världens  länder
frivilligt ingått och  spelar en fundamental roll på
dessa områden.


Under MAI-debatten riktades  kritik mot att avtalet
skulle  inkräkta  på  de  avtalsslutande   staternas
suveränitet.  Detta  problem är dock inte unikt  för
frågan om ett multilateralt  investeringsavtal - det
ligger i alla internationella  avtals natur att de i
någon  mån  begränsar den nationella  suveräniteten.
När världens  ekonomi globaliseras är det nödvändigt
att   upprätta   strukturer    för   internationellt
samarbete som reglerar gränsöverskridande  ekonomisk
verksamhet.  Detta  är  bara möjligt genom samarbete
mellan  stater.  En  angelägen  och  framåtblickande
frågeställning rör därför  vilka  mål och instrument
som     skall    ingå    i    ett    internationellt
investeringsavtal.  Vidare är det värt att framhålla
att   ett  internationellt   investeringsskyddsavtal
syftar till att motverka diskriminering av utländska
investerare.  Stater behåller sin rätt att lagstifta
om nationella normer på t.ex. miljöområdet.


Det har också  framförts  farhågor  för  att  vissa
länder medvetet skulle sänka sina miljökrav för  att
locka  till  sig utländska investerare. Erfarenheten
ger  dock vid handen  att  detta  endast  förekommer
undantagsvis.  Vidare  hänger  problemet inte samman
med ett internationellt avtal om investeringsskydd -
länder  kan  redan  i  dag  skapa  sådana   skadliga
incitament.  Tvärtom är det en fördel om frågan  tas
upp i de förestående  förhandlingarna.  I  den  s.k.
Århusdeklarationen   från   1998   har  Europas  och
Nordamerikas regeringar slagit fast att ett avtal på
investeringssidan    effektivt    skall    integrera
miljöhänsyn  så att en hållbar utveckling stöds  och
så  att  internationell  och  nationell  politik  på
miljöområdet inte begränsas.


Frågeställningen  om  internationella investeringar
och arbetsvillkor liknar diskussionen om frihandelns
påverkan på arbetsvillkor  i  fattigare  länder. Det
bör även här framföras att undermåliga arbetsvillkor
främst är ett fattigdomsrelaterat problem. Utländska
investeringar bidrar därför generellt sett  till att
förbättra   situationen  i  tredje  världen.  Vidare
verkar ILO på  området,  och  dess  konventioner har
ratificerats av ett stort antal länder.  Liksom  när
det  gäller  miljöfrågor vore det också av värde att
föra  in regler  som  begränsar  möjligheterna  till
otillbörliga  incitament  såsom  "social dumpning" i
investeringssammanhang.


Utskottet  välkomnar  engagemang från  folkrörelser
och   enskilda   organisationer    i   frågorna   om
internationell    handel    och    ett    eventuellt
investeringsavtal.      Internationella     enskilda
organisationer  gör numera  sina  röster  hörda  vid
GATT-   och   WTO-förhandlingarna.   Utskottet   ser
positivt   på  att   t.ex.   Kommerskollegium   gett
folkrörelser och enskilda organisationer möjligheter
att yttra sig i frågan om framtida WTO-förhandlingar
om investeringar.


Om initiativet  New  Transatlantic Marketplace blir
verklighet kommer världens  största frihandelsområde
med    EU,    USA    och    Kanada    att    skapas.
Liberaliseringarna  skulle  fungera som en betydande
ekonomisk stimulans för ekonomierna på bägge sidorna
Atlanten.  Initiativet  berör bl.a.  avskaffande  av
icke-tariffära handelshinder  samt  liberaliseringar
vad  gäller  tjänstehandel  och  investeringar.  Ett
avtal,  som  bör  bygga  på WTO:s principer,  skulle
kunna bli ett exempel på att  olika handelsblock kan
närma  sig varandra och bilda gemensamma  marknader.
Det skulle  förhoppningsvis  också bidra till att EU
och USA i högre grad än tidigare kan undvika tvister
på handelsområdet.


Med vad ovan anförts anses motion U211 (v) yrkandena
4-7 besvarad.




I  motion  U704  (v)  yrkande 8, som  ägnas  åt  det
nordiska  samarbetet, menar  Vänsterpartiet  att  de
nordiska länderna  bör  verka  för  att  det  införs
system som begränsar kortsiktiga spekulationsvinster
på  kapitalöverföringar  mellan länder. Motionärerna
menar vidare att MAI-förhandlingarna inte bedrevs på
ett öppet sätt. Resterande förhandlingar rörande ett
MAI-avtal bör ske under fullt  demokratisk  kontroll
och opartiska utredningar om ett avtals konsekvenser
för  kultur, miljö, välfärd och fackliga rättigheter
i de nordiska länderna.


Internationella   portföljinvesteringar   har  växt
lavinartat  i  volym  under  det  senaste decenniet.
Orsakerna   är  den  allmänna  liberaliseringen   av
kapitalrörelser  och marknader som skett i de flesta
länder i världen. Ett ökat privat sparande, främst i
pensionsfonder,    har     bidragit     till     att
kapitalförvaltare  hanterar allt större resurser. Ny
teknik       har      också      gett       minskade
transaktionskostnader.


För      många     länder      utgör      utländska
portföljinvesteringar en viktig injektion av kapital
och utländsk  valuta.  Inte minst har detta gällt de
u-länder som kommit att  kallas  "emerging markets".
Samtidigt  kan  länder  som  Mexico,  Thailand   och
Indonesien  vittna om att en alltför stor exponering
för kortsiktigt kapital medför stora risker.


"Tequilakrisen" i Mexico 1994 och krisen i Östasien
under 1997 och  1998  hade viktiga inhemska orsaker,
bl.a.   institutionella   svagheter   och   felaktig
ekonomisk   politik.   Dessa  kriser   har   snarast
understrukit   behovet   av   solida,   transparenta
offentliga   och  privata  institutioner   samt   en
ansvarsfull  långsiktig   ekonomisk   politik.   Den
ekonomiska  utvecklingen  hade  i  dessa länder gått
snabbare än den institutionella.


Det lättflyktiga internationella kapitalet slår med
stor  snabbhet  och  kraft.  Inte  heller  betydligt
starkare  i-länder,  såsom t.ex. Storbritannien  och
Sverige, har besparats  från  framgångsrika attacker
mot fasta växelkurser.


Samtliga världens länder har blivit mer beroende av
och  sårbara  för  det  internationella  kortsiktiga
investeringskapitalet. I ett övergripande perspektiv
bidrar de fria kapitalrörelserna till en effektivare
global resursanvändning. Samtidigt ställer den högre
krav än tidigare på såväl  fungerande  institutioner
och bankväsende som makroekonomisk balans.  Det  bör
framhållas  att det finns länder - t.ex. Chile - som
framgångsrikt  infört  begränsningar  av  inflöde av
kortsiktigt internationellt kapital.


Frågan om att införa internationella regleringar av
portföljinvesteringar  har aktualiserats när  kriser
har uppstått. Den internationella valutafonden (IMF)
spelar  härvidlag  en  viktig  roll,  både  för  att
förebygga  kriser  och  för   att  agera  när  dessa
inträffar. IMF:s roll i dessa sammanhang  är föremål
för diskussion.


Det   har   också  framförts  förslag,  bl.a.  FN:s
Commission for  Global  Governance  1995  (den  s.k.
Carlsson-Ramphal-kommissionen), om regleringar av de
internationella kapitalmarknaderna. Ett av förslagen
var   att   införa   en   internationell   skatt  på
kapitalrörelser  över  nationsgränserna. Syftet  med
förslaget var delvis att  ge  FN större och tryggare
inkomster,  men  också att motverka  alltför  snabba
internationella  kapitalrörelser.  Utskottet  har  i
betänkande 1995/96:UU1  uttryckt  uppfattningen  att
förslag  om  kompletterande  finansieringskällor för
FN,  däribland internationell transaktionsskatt  och
skatt  på  internationellt  flyg,  är  väl värda att
studera.


Det    är    emellertid    inte   säkert   att   en
omsättningsskatt   på  kapitaltransaktioner   skulle
resultera  i stabilare  marknader.  Vidare  har  ett
flertal länder  -  däribland  USA  - aviserat att de
kraftfullt  skulle  motsätta  sig  ett  förslag   om
internationell    kapitalbeskattning,   varför   det
förefaller osannolikt  att  det  kan bli verklighet.
Finansutskottet (bet. 1997/98:FiU1)  har  vid  flera
tillfällen konstaterat att svårigheterna med att  nå
effektiva  internationella  överenskommelser gör att
transaktionsskatter inte verkar  vara  en framkomlig
väg.


I  takt  med globaliseringen av världsekonomin  och  att  allt
bredare    multinationella     avtal     sluts    på
handelsområden  berörs  fler  och fler av samhällets
sektorer av dessa frågor. Sveriges  ambition  är att
arbetet  i  WTO  skall bedrivas med en ökad öppenhet
gentemot det civila  samhället.  Framsteg  har också
gjorts, bl.a. i och med det nyss hållna högnivåmötet
om   handel   och   miljö.   Även   i   den  svenska
beredningsprocessen har regeringen försökt  att  öka
det  folkliga  deltagandet. Inför möjligheten av nya
WTO-förhandlingar   har   det  bildats  en  särskild
beredningsgrupp    inom    Regeringskansliet     med
deltagande från samtliga delar av det svenska civila
samhället.




Med vad ovan anförts anses motion U704 (v) yrkande 8
besvarad.




6 En ny WTO-runda




Av   allt   att   döma   kommer  en  ny,  omfattande
förhandlingsrunda att inledas vid WTO:s ministermöte
i  Seattle,  USA,  i  november   1999.   Ytterligare
avreglering av världshandeln är önskvärd av  de skäl
som  ovan  anförts.  Att  ett övergripande avtal för
internationella    investeringar     också    behövs
illustreras  av  att  det  i  dag  finns  ca  1  600
bilaterala avtal på området.


Vidare   är  en  av  det  globala  handelssystemets
viktigaste   funktioner  att  det  fungerar  som  en
försäkring    mot    nationella    protektionistiska
tendenser.  WTO   utgör,   bl.a.   tack   vare   sin
tvistlösningsmekanism, en stabilare grund att stå på
än  GATT. Protektionistiska röster finns i de flesta
länder och växer sig emellanåt starka - inte minst i
ekonomiska  kristider.  Under 1930-talet fanns inget
globalt   handelssystem,   utan    protektionistiska
åtgärder  kunde  genomföras  utan  sanktion,  varvid
drabbade länder snart retalierade. Under  början  av
1990-talet  genomlevde  stora  delar  av  världen en
ekonomisk  recession,  och protektionistiska  röster
hördes. GATT-avtalet och  den pågående Uruguayrundan
gav   dock   endast   litet  utrymme   för   ensidig
protektionism.


En ny WTO-runda kommer  att  skapa förväntningar om
ytterligare    liberaliserad    världshandel.    Det
gemensamma  regelverket  kommer att  förstärkas  och
utsträckas till nya områden.  På detta vis kommer en
ny  runda också att utgöra ett förstärkt  skydd  mot
protektionistiska strömningar.


Utskottet   vill   slutligen,   med   anledning   av
regeringens  skrivelse  1998/99:59  Öppen  handel  -
rättvisa  spelregler,  citera ur utskottets yttrande
1998/99:UU2y till näringsutskottet.




Internationell handel och  investeringar  tillhör de
viktigaste   faktorerna  bakom  ekonomisk  tillväxt.
Sverige är en  liten,  öppen  ekonomi  som är starkt
beroende av omvärlden. Utrikeshandeln är en livsnerv
i  hela den svenska ekonomin. Internationell  handel
och  investeringar  spelar  likaså en nyckelroll för
utvecklingen i hela vår omvärld.


Att  den internationella handeln  har  ökat  starkt
under efterkrigstiden  har  bidragit till den snabba
ökning  av  välståndet som stora  delar  av  världen
åtnjutit. Världshandelns  tillväxt  är till stor del
ett  resultat av att tullar och andra  handelshinder
successivt  har avvecklats, i första hand genom GATT
och WTO. Den  senaste  förhandlingsomgången  i GATT,
Uruguayrundan,  var den mest omfattande. Endast  ett
fåtal u-länder deltog i de första GATT-rundorna, men
alltfler u-länder  har  efter hand anslutit sig till
de gemensamma regelverken. I dag utgör u-länderna en
majoritet av WTO:s medlemmar.


Tillvaratagandet av u-ländernas  intressen  är  ett
viktigt   inslag   i   Sveriges   utrikespolitik.  I
anslutning till en ny WTO-runda vore  det värdefullt
att   utvärdera  vad  u-ländernas  anslutning   till
världshandelssystemet  och  särskilt  Uruguayrundans
resultat har betytt för den ekonomiska  och  sociala
utvecklingen    i    den    tredje    världen.    En
multisektoriell  utvärdering av Uruguayrundan med de
fattiga ländernas  intressen  i  fokus  skulle också
bidra till att öka u-ländernas förtroende för WTO.


Utskottet  noterar  att regeringen fäster  en  ökad
vikt vid öppenhet i de  allt bredare internationella
handelspolitiska förhandlingarna. För att handelssy-
stemet  skall  uppfattas  som   legitimt  måste  det
åtnjuta    allmänhetens    förtroende    och    vara
demokratiskt   förankrat.  Det  är  värdefullt   att
frivilligorganisationer   och  folkrörelser  i  ökad
utsträckning deltar i processen,  både i Sverige och
i WTO. Det är likaså viktigt att riksdagen ges insyn
i  och bereds tillfälle att delta i  utformandet  av
den         svenska         utrikeshandelspolitiken.
Parlamentarikernas deltagande  i  en ny WTO-runda är
ett led i en folklig förankring av WTO-arbetet.


I   takt   med   den   ökade   globaliseringen   av
världsekonomin har den handelspolitiska dagordningen
breddats.  Internationell  handel och  investeringar
spelar i dag en viktig roll för bl.a. utvecklingen i
den tredje världen, främjande  av  gemensam säkerhet
samt miljön. Det är av stor vikt att  effekterna  på
olika  politikområden  beaktas  i utformandet av den
svenska utrikeshandelspolitiken,  så  att Sverige på
olika  områden  för  en  konsistent  politik   -  en
sammanhållen svensk utrikespolitik.


När   det   gäller   eventuella   förhandlingar  om
investeringar  i nästa WTO-runda, noterar  utskottet
regeringens  bedömning   att   sådana  förhandlingar
kommer att starta från början. En överföring av MAI-
utkastet är alltså inte aktuell.  Det är viktigt att
framtida  förhandlingar  sker  i  öppenhet  och  att
hänsyn    tas    till    u-ländernas   behov.    Att
förhandlingarna nu kommer att ske i WTO har fördelen
att u-länderna kommer att delta i förhandlingarna.


Det  förefaller  sannolikt  att  en  ny  omfattande
förhandlingsrunda  kommer   att  inledas  vid  WTO:s
ministermöte i Seattle, USA,  i november 1999. Dessa
förhandlingar kommer av allt att  döma  att  bli mer
omfattande      än      tidigare     rundor.     Den
förberedelseprocess som pågår inom EU blir avgörande
för vilka frågor gemenskapen  kommer  att  driva vid
förhandlingarna.  Sverige måste driva sina intressen
och positioner på ett aktivt sätt i denna process.




I den kommande rundan måste stor hänsyn tas
till u-ländernas intressen. För att u-
länderna själva skall kunna driva sina
frågor, är det viktigt att de kan delta på
ett aktivt sätt i förhandlingarna. I de
fall Sverige kan bidra till att stärka u-
ländernas kapacitet att delta i
förhandlingsprocessen bör detta ges
prioritet. Det är också viktigt att stödja
utvecklandet av handel mellan u-länder.


Hemställan
Utskottet hemställer


1.  beträffande   handelns  betydelse  för
utvecklingen i tredje världen


att riksdagen förklarar  motionerna  1998/99:U203  yrkande 7
och   1998/99:U205  yrkande  3  (i  berörd  del)
besvarade med vad utskottet anfört,


2.    beträffande    EU:s   handelspolitik
gentemot tredje världen


att riksdagen förklarar  motionerna 1998/99:U506 yrkandena 9
och 14 samt 1998/99:U508 yrkande 8 besvarade med
vad utskottet anfört,


3. beträffande jordbruket och miljön inför
en ny WTO-runda


att  riksdagen  förklarar motion  1998/99:MJ224  yrkande  26
besvarad med vad utskottet anfört,


4. beträffande  direktinvesteringar  i  u-
länder


att  riksdagen  förklarar motion 1998/99:U205 yrkande  3  (i
berörd del) besvarad med vad utskottet anfört,


5.   beträffande    ett    internationellt
investeringsavtal


att riksdagen med avslag på motion  1998/99:U211  yrkande  3
förklarar  motionerna 1998/99:U211 yrkandena 4-7
och 1998/99:U704  yrkande  8  besvarade  med vad
utskottet anfört.


res. 1 (m) - motiv.




Stockholm den 4 maj 1999


På utrikesutskottets vägnar


Viola Furubjelke


I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Sören
Lekberg  (s),  Berndt  Ekholm  (s),  Lars  Ohly (v),
Ingrid Näslund (kd), Bertil Persson (m), Urban Ahlin
(s), Carina Hägg (s), Agneta Brendt (s), Murad Artin
(v),   Jan  Erik  Ågren  (kd),  Sten  Tolgfors  (m),
Marianne  Samuelsson  (mp),  Marianne Andersson (c),
Karl-Göran  Biörsmark (fp), Karin  Enström  (m)  och
Gustaf von Essen (m).


Reservation




1 Ett internationellt investeringsavtal
(mom. 5, motiveringen)




Bertil Persson,  Sten  Tolgfors,  Karin  Enström och
Gustaf  von  Essen  (alla  m)  anser att den del  av
utskottets  betänkande  som  på  s.  24  börjar  med
"Utskottet har i betänkande 1995/96:UU1"  och  på s.
24  slutar  med "värda att studera" bort ha följande
lydelse:


Utskottet vill  som sin åsikt bestämt framhålla att
det avvisar tankarna  på  en s.k. Tobinskatt. Utöver
att den allvarligt skulle påverka  marknadsekonomins
funktionssätt  och försvåra för kapitalinvesteringar
i tredje världen skulle den dessutom direkt negativt
påverka utvecklingen i u-länderna. Exempelvis skulle
Sveriges programland  Vietnam  omedelbart drabbas av
en skatt lika stor som hela det  svenska  biståndet.
Frånvaron    av    utsikter    att   nå   fungerande
internationella överenskommelser  är ytterligare ett
skäl att avvisa förslag i denna riktning.


Särskilda yttranden




1. Frihandel och fördelning




Bertil  Persson,  Sten Tolgfors, Karin  Enström  och
Gustav von Essen (alla m) anför:




Det  finns  inte belägg  för  att  frihandelsvänliga
länder skulle  präglas  av  ojämlikare fördelning än
protektionistiska    länder,   vilket    ligger    i
majoritetens resonemang. Tvärtom finns det anledning
att tro att frihandelns tillväxtbefrämjande effekter
kommer alla till del när  den samlade välståndsnivån
höjs,      vilket      brukar     beskrivas      som
nedsippringsprincipen.


Länder  med stora klyftor,  där  människor  tvingas
leva   i   direkt    fattigdom,   är   inte   sällan
protektionistiska och slutna ekonomier.




2. Socialklausuler




Bertil  Persson, Sten Tolgfors,  Karin  Enström  och
Gustav von Essen (alla m) anför:




Vägen till  välstånd för utvecklingsländerna går via
internationell handel, precis som den en gång gjorde
för Sverige.


Det är vanligt  att  handelsklausuler om miljö- och
arbetsförhållanden  lyfts  fram  som  ett  sätt  att
hjälpa människor i utvecklingsländerna. Det får dock
inte  vara  så  att  synbart  idealistiska  argument
används för att dölja protektionistiska ambitioner.


De  som  argumenterar  för  att  miljö-  och  olika
arbetsmarknadskrav     skall     drivas     gentemot
utvecklingsländerna  riskerar   att   förvärra   den
situation  de  vill  förbättra.  I takt med stigande
välstånd kan däremot brister avhjälpas.


Det  råder  brist  på konkretion i resonemangen  om
klausuler om miljö och arbetsvillkor. Vilka åtgärder
som underlåtenhet att  följa  klausuler om miljö och
arbetsvillkor  skulle  leda  till,   samt  om  dessa
klausuler   skulle  gälla  generellt  eller   endast
undertecknande   länder   är   oklart,   liksom  hur
miljökostnader skulle integreras i prissättning  vid
internationell handel.


Sverige  bör aktivt motverka alla protektionistiska
tendenser.








**FOOTNOTES**


[1]: En kort  presentation  av  Anders  Chydenius
görs  i  bilagan till detta betänkande där  också
något om hans syn på frihandel redovisas.
Anders Chydenius: hans gärning och
hans syn på frihandel


Anders  Chydenius   (1729-1803)   var   präst   från
Österbotten  och  riksdagsman  i prästeståndet under
åren 1765-66, vilket sistnämnda år han dock uteslöts
ur ståndet. Han valdes igen till riksdagen 1769, men
fick  då  inte  sin  riksdagsfullmakt   godkänd   av
prästeståndet.  Senare gick det dock bättre, och han
deltog i riksdagarna under åren 1778/79 och 1792.


Tillhörande mösspartiet  (de yngre mössorna) gjorde
sig  Chydenius känd som kritiker  av  det  bottniska
handelstvånget   och   förespråkare  för  en  friare
handel. Chydenius, som var  starkt  influerad av den
franska   upplysningsfilosofin,  var  en   produktiv
skriftställare  även  i  andra  politiska  frågor än
sådana   som   berörde   handeln.  I  sina  skrifter
behandlade    han   bl.a.   befolkningsfrågan    och
emigrationen från  Sverige  samt  sambandet mellan å
ena sidan den förda ekonomiska politiken  och  å den
andra  arbetslöshet  och  fattigdom.  Det  var  hans
åsikter  i  just dessa frågor som ledde till att han
1766   blev   utesluten   ur   prästeståndet.   Hans
ståndsbröders uppfattning om honom förbättrades inte
av hans för tiden  radikala krav på religionsfrihet.
Chydenius  spelade också  en  central  roll  då  vår
första tryckfrihetsförordning, till formen grundlag,
antogs 1766.


Under 1770-talet  och  en bit in på 1780-talet stod
Chydenius  Gustav  III  nära.   Han  återupptog  sin
publicistiska verksamhet och krävde  i "Landthandel"
(1777)   ökad   handelsfrihet.   Också  "Tankar   om
husbönders och tienstehions naturliga  rätt" (1778),
i  vilken  han  pläderar  för fri avtalsrätt  mellan
husbönder  och  tjänstefolk,   anknyter   till  hans
tidigare skriftställarskap.


Framställningen  i  det följande skall inte ses  som
något ställningstagande från utskottets sida till de
tankar Chydenius framlade  utan  syftar  blott  till
att,  utifrån  historiska utgångspunkter, illustrera
att debatten om  frihandel  har  en lång tradition i
Sveriges riksdag.




Chydenius och frihandeln




Likt många andra tänkare under upplysningstiden  var
Chydenius   inspirerad   såväl   av   den  newtonska
världsbilden som av naturrättsligt färgade  idéer. I
sina  skrifter  om ekonomi och handeln använder  han
ofta  ett naturvetenskapligt  präglat,  mekanistiskt
bildspråk  som  vittnar om detta. Sålunda liknas ett
orört näringsliv  ibland  vid ett urverk, ibland vid
utjämnande havsvatten[2] och  ibland  vid människans
blodomlopp[3]. Näringsfrihet förespråkas  också  med
naturrättsargument:  "Tillägger  icke  den naturliga
Lagen  hvar ägare frihet, at söka med sin  vara  sin
bästa utkomst, hvarest han kan?"[4]


Likheterna  mellan  Anders  Chydenius  och den mera
berömde Adam Smith är i många stycken påtagliga båda
vad  avser argumentation och grundläggande  synsätt.
Med  sina   metaforer   om   "urverk",   "utjämnande
havsvatten" och "blodomlopp" framför Chydenius samma
grundläggande  idé  som  Smith  gör  med sin berömda
"osynliga  hand".  Båda  hävdar  att  det opåverkade
näringslivet är självreglerande och att frihandel är
nyttigt  för  alla  parter.  Båda  hävdar  att   fri
konkurrens  gör  näringslivet sunt och livskraftigt.
Och  båda  visar  stor   medkänsla  med  det  mindre
välbeställda arbetsfolket och de fattiga.


Chydenius publicerade sig  långt tidigare än Smith.
Chydenii  i  sammanhanget  viktigaste  arbete,  "Den
Nationnale  vinsten,  Vördsamast   övferlemnad   Til
Riksens  Höglofliga  Ständer,  Af En Deras Ledamot",
utgavs  1765,  medan  Smiths  "An Inquiry  into  the
Nature and Causes of the Wealth  of  Nations"  utkom
först  1776.  Innan Smith publicerade sitt verk hade
han  dock  i  olika   sammanhang,  kanske  främst  i
föreläsningsform,  fört   fram  sina  idéer.  Såvitt
framgår av hittillsvarande  forskning  har  de  båda
dock inte haft någon kännedom om eller inflytande på
varandra.




Element i Chydenii tänkande




Chydenius,   som   i   motsats  till  Smith  saknade
akademisk skolning inom de ekonomiska vetenskaperna,
utvecklade mycket av sitt tänkande som ett led i sin
politiska   gärning,   och  hans   uppfattningar   i
ekonomiska frågor återfinns  därför  huvudsakligen i
skrifter   av   pamflettkaraktär  och  i  inlägg   i
riksdagsdebatterna.   Ett   av   de   mera   bekanta
anförandena,   som  hölls  den  26  september  1765,
återfinns nedan  in  exstenso.  Att hans tankar haft
bestående livskraft visar följande korta jämförelser
mellan vad utrikesutskottet anför i detta betänkande
och vad Chydenius framfört i olika sammanhang.


I   sina  inledande  överväganden  om   frihandelns
fördelar  (avsnitt  2.2)  konstaterar  utskottet att
"alla   länder   kan   höja   sitt   välstånd  genom
specialisering  inom  de  områden  där  de  är  mest
effektiva   -   eller   minst   ineffektiva.  I  det
övergripande  internationella  perspektivet  innebär
frihandel   ett  bättre  utnyttjande   av   världens
resurser ... ."


Chydenius ger följande exempel: "Om engelsmannen är
villig att afhemta  vår  sill  och  transportera den
till aflägsna orter, är det ett godt  tecken. Om det
är  fördel  vid  att föra sillen på egna skepp  till
Medelhafvet, så sker  det  ändå,  utan  premier. Kan
utländningen  göra det för mindre frakt, så  är  det
lika profitabelt för riket."[5]


I  avsnitt  2.2  Frihandelns   fördelar   framhåller
utskottet  att det land som vidtar protektionistiska
åtgärder också  bär den största kostnaden för dessa.
Resonemanget utmynnar i följande:


"Slutsatsen att det protektionistiska landet självt
förlorar  på  sin politik  är  analog  med  att  ett
enskilt      land     tjänar      på      unilateral
handelsliberalisering."


Chydenius visar bl.a. att så kan ske genom räntan:


"En köpman, som  äger  fri  handel, sträcker vidt ut
sin omtanka: han sysselsättes  varje  stund,  at med
fördel  röra sina varor. Vil någon vinna för mycket,
får han medtäflare,  som  dela  vinsten  och  hjälpa
medborgare  från  egenvilligt skinneri. Hvar och  en
måste då åtnöjas med  mindre  vinst  på hvarje Vara,
men  för  sin utkomst i det stället röra  dem  desto
flitigare. Då faller penninge-intresset, då uppsökas
äfven   de   mindre    näringar,   som   under   hög
penningeränta ej kunna påtänkas eller drifvas."[6]


Utskottet   nämner   i   sin  diskussion   om   EU:s
associations- och partnerskapsavtal  att dessa bl.a.
ger  utvecklingsländerna  möjlighet  att   under  en
uppbyggnadsfas   skydda   inhemsk   industri.  Under
frihetstiden  var det vanligt att på liknande  sätt,
med olika sorters  skydd  och premier, söka befrämja
inhemsk industri i syfte att,  i  enlighet  med  det
rådande    merkantilistiska   synsättet,   nedbringa
importen och skapa förutsättningar för export.




Chydenius  ansåg   "att   en   fattig   stat  aldrig
upphjelpes genom premier. ... Friheten är  bättre än
alla premier. Förunnas folket fullkomlig frihet,  så
fattas aldrig fiskare, aldrig flit och aldrig vinst.
I början till att locka folket in uti denna näringen
torde  premierna  haft  sin nytta, men numera ... de
kunna helt och hållet umbäras."[7]


Chydenius uppfattning i  detta avseende ligger nära
det resonemang som utskottet  för på sidan 10 i sitt
betänkande, där det sägs:


"De handelsliberaliseringar som  genomförts i många
u-länder  under  det  senaste decenniet  har  oftast
utgjort  en del av en genomgripande  reformering  av
den    ekonomiska     politiken.    Tidigare    hade
importsubstitutionspolitiken  syftat  till att bygga
upp inhemsk industri genom bl.a. skydd  mot utländsk
konkurrens,  valutaregleringar,  licensgivning   och
subventioner.    Resultatet    blev   många   gånger
ineffektiva förlustbringande industrier  som  försåg
landets  konsumenter  och  näringsliv  med  dyra och
dåliga  produkter.  Tvärtemot  sitt  syfte tenderade
importsubstitution  att  ha  en  negativ  effekt  på
bytesbalansen,   genom   att   dyra   kapital-   och
insatsvaror måste importeras."


Utskottet kommer i sitt betänkande om utrikeshandeln
också  in  på  frågan  om  handel och miljö (avsnitt
4.4).  Denna  koppling, som kan  förfalla  vara  ett
utflöde av den  nutida  miljömedvetenheten,  gjordes
emellertid redan av ständernas fiskerideputation vid
riksdagen  1765/66  i  ett betänkande som behandlade
avveckling   av   fångst-  och   exportpremier   för
västkustfisket.




Chydenius, som visserligen var ivrig tillskyndare av
premiernas avskaffande,  visade då en föga "modern",
eller  i  alla fall skeptisk,  inställning  till  de
miljöaspekter    på   fisket   som   drogs   upp   i
sammanhanget.  I  det  utkast  till  betänkande  som
deputationen hade att  ta  ställning till förordades
ett förbud mot rensning och  saltning av sill ombord
på fartygen, eftersom detta ledde till förorening av
havet  och även försämrade fiskens  kvalitet.  Någon
tanke  på   försiktighetsprincipen   hade  Chydenius
uppenbarligen inte när han mot detta anförde:


"Hvar och en är berättigad at disponera  sin  vara,
som  han sielf bäst finner, och äfven att salta sill
hvarest  han finner det vara lägligast; eljest gå vi
in uti tvång principer. Det är bekant at en stor del
notvarp lemnar  död  sill  til flere hundrade tunnor
liggande, som man hinner ej  at  upfiska,  hvad vill
det  då  säga at kasta några tunnor giäl i siön  ...
Dessutom hafva  vi tagit det pro dato at sillen skyr
de ställen der giäl  kastas  i siön, men det är ännu
intet  bevist.  Kan  hända at det  ock  är  tvärtom.
Åtminstone har sillen  alla  år  lika  ymnigt besökt
våra strender, fast myckenhet både räk och  död sill
blifvit utkastad i siön."[8]


**FOOTNOTES**


[2]:  "...  den  jämvigt  Näringarne i sin frihet
stanna uti, ... liknar i denna  delen  aldeles et
Haf,  hvarest  den ena Vattu-column med oändeliga
tryck-krafter hvart  ögnablick  verkar  uppå  den
andra;  men  en  lika  svår  tryck-kraft  tilbaka
åstadkommer, at dess yta likväl blifver jämn  och
horizontel, och det aldeles utan några särskildta
stängsel  eller  bomar  för  hvarje Column, ...".
(Anders  Chydenius:  "Omständligt  Svar,  på  Den
genom Trycket utkomne  Vederläggning af Skriften,
Kallad:   Källan  til  Rikets   Van-Magt,   Jämte
Anmärkningar  Öfver  De  vid samma Källa anstälda
Vattu-Prof", § 99. Stockholm 1765.)


[3]:  "Handelen,  som i ett  rike  uplifwar  alla
näringar, såsom blodet  i kroppen, ..." (Citat ur
nedan   återgivna   utdrag   ur    prästeståndets
protokoll den 26 september 1765.)


[4]: Ander Chydenius: "Vederläggning  Af de Skäl,
Hvarmed    man    söker   bestrida   Öster-   och
Västerbotniska samt  Väster-Norrländske  Städerne
Fri Seglation". Stockholm 1765.


[5]:  Anförande  den  25  april 1765 i ständernas
fiskerideputation.


[6]: Anders Chydenius: "Den  Nationnale  vinsten,
Vördsamast  övferlemnad  Til  Riksens  Höglofliga
Ständer,  Af  En  Deras Ledamot", § 26. Stockholm
1765.


[7]: Efter E. G. Palmén:  "Politiska  skrifter av
Anders  Chydenius.  Med en historisk inledning  å
nyo utgifna af E. G. Palmén." Helsingfors 1880.


[8]: Riksarkivet. Fiskerideputationens  protocoll
1765-66  (R 3322-3323), s. 901-903; efter  Pentti
Virrankoski:   "Anders   Chydenius.   Demokratisk
politiker i upplysningens tid." Jyväskylä 1995.
Ur prästeståndets protokoll den 26 september 1765[9]


Anders Chydenius anförande om rikets handel




§ 9. Anförde h:r comministern Chydenius följande til
protocollet:


Sedan  högw.  ståndet  nu  mera,  till  alla  delar,
bifallit secreta utskåttets betänkanden,  det ena om
orsaken till wäxelcoursens högd, det andra om sättet
till   dess   fällande,  utbeder  jag  mig  ståndets
tolamod, at få  anföra,  hwad  jag trodt redan långt
förr, än bancolånen 1735 bewiljades bidraga till den
wådeliga belägenhet rikets handel  och rörelse råkat
uti,  och  hwilket,  efter  min  tanka, äfwen  sedan
coursen genom sedlarnes realisering  skulle  på  ett
altför   känbart  sätt  trycka  wåra  näringar.  Jag
finner, grunden  dertil  ligger  uti  de,  tid efter
annan,  utkomne  författningar,  som  på  något sätt
inskränkt rikets handel och näringar. Att eij  falla
ståndet  beswärlig,  med  uprepande  af  några äldre
händelser,  ehuru  stort  ljus de ock skulle  gifwa,
will  jag  för  denna  gången  endast  omröra  några
författningar, som sedan 1720 blifwit  i wår frihets
tid  giorde,  dem  jag  i  synnerhet  trodt  bidraga
härtill.


1723  under d. 10 April, aflemnade kongl. cancellie-
cammar-   bergs-   och  commercecollegierne,  kongl.
statscontoiret  och  lagcommission   ett   gemensamt
betänkande, huru rikets handel kunde ställas  på  en
god  ock säker fot, hwaruti de bland annat tilstyrka
riksens   ständer,   at   förbjuda   alla  utländska
expediters  handel  uti  Bergslagen,  och  till  det
sedermera   1724   utfärdade   productplacat,    som
remitterades   till   då  warande  riksens  ständers
commercedeputation, att närmare granskas. Till samma
deputation  inlämnade  äfwen  h:r  assessor  Emanuel
Swedenborg, såsom riksdagsman,  ett memorial dat. d.
13 April 1723, hwilket jag in originali  hafwer till
städes.


Hwarpå  comministern  uplas  det  samma  uti hwilket
bemälte assessor med tydeliga skäl ådagalägger, huru
ett sådant förbud emot utländske expediter  wore, så
för  riket  i gemen, som för Bergslagen i synnerhet,
ett  af  de  farligaste  steg,  som  någonsin  kunde
påtänkas:  Huru   derigenom   rikets   skattkammare,
Bergslagen,  skulle  råka  uti  ett oerhördt  twång,
under några få handlandes egenwilliga förmynderskap,
hwilka ofelbart skulle utarma bruksägarna, genom ett
lågt jernpris, och sätta sig sielfwa i possession af
de  förnämsta bruksegendomar, och  huru  ett  sådant
slag  wore  så hårdt emot Bergslagen, att souveraine
konungar i Swerige eij wågat göra detta, som aldeles
rubbade den säkerhet riksens ständer samtelige riket
guaranterat; med mera.


H:r comministern  förestälte  ytterligare, at, detta
oaktadt,  samma  expediternas handel  år  1723  blef
förbuden:  Hwartil  kom,  att  1724  productplacatet
utfärdades,  hwilket  så  mycket mera hölt främmande
handlande  ute,  satte  köpmännerne   i   de  större
stapelstäderne  i  stånd  att ej allenast commendera
ned jernprisen, utan ock genom  dyrare  fracter,  på
ut-    och    inskeppningswarorne,    betunga   sina
medundersåtare,  sedan  de genom dessa författningar
förlorat sina medtäflare i Bergslagen aldeles, och i
siöfarten  till  en  stor del  detta  alt  hade  den
bedröfweliga werkan, at priset på wåra exporter blef
nedsatt uti arbetarnes  händer,  men  salt och andra
importer  upstegrades. Jernprisen föllo  ifrån  1724
till  1729  och  de  följande  åren  till  10  daler
skeppundet, 1729 och de följande åren till 20 d- - -
;  riket  till  en  oersättelig  förlust.  Dymedelst
råkade Bergslagen i en ömkanswärd belägenhet, igenom
desse monopolier, i det bergsmännerne nödgades bruka
stora förlager, hwarpå deras egendomar sattes i pant
hos några få  förläggare, de derigenom, en kort tid,
blefwe  förlagsmännernas   egna.   Således  begyntes
ögonskenligen,   att   sannas,  hwad  h:r   assessor
Swedenborg spått förut.  Hela  rikets handelsrörelse
drog  sig til några få personer,  som  öfwer  rikets
exporter    och    införskrifningar   utöfwade   ett
fullkomligit enwälde, hwarigenom deras styrka tiltog
i samma mån, som riket stadnade i wanmagt.


Det allmänna trångsmål  om  penningar, som dymedelst
förspordes i alla näringar, bragte  riksens ständer,
at,  wid 1734 års riksdag, tänka på någre  lån  utur
banquen,  hwilket äfwen de förmögnaste handlande med
all  sin  styrka,   så  med  denna,  som  påföljande
riksdagar,  arbetade  uppå,   emedan   de  wäl  sågo
utwägar,   att   draga   under   sig  den  förnämsta
penningestyrkan,  och  möijeligheten,   att   dermed
uträtta,  hwad hälst dem behagade. De nyttjade äfwen
den  samma  till   wåra  näringar  och  i  synnerhet
Bergslagens förtryck,  i  det jernprisen fäldes ännu
lägre, och riket måste se dem  i händerna snart sagt
om alt, hwad de behöfde.


Handelen,  som  i ett rike uplifwar  alla  näringar,
såsom  blodet i kroppen,  hade  således  dragit  sig
ifrån de  öfrige  lemmarna  i  rikskroppen, hwilka i
samma mån måste aftyna.


Ehuru jag altså wäl ser, huru skadeliga  för  riket
de   bewiljade   bancolånen  äro,  i  det  de  sätta
förmögnaste handlande  i stånd, at utöfwa emot riket
de skadeligaste monopolier,  såsom h:r commercerådet
Nordencrantz  sådant,  genom  memorial  til  secrete
handels- och manufacturdeputation  år  1743,  i sina
widlyftiga memorialer för jerncommission 1744, och i
memorialer  till  Kongl.  Maij:t,  år 1746 och 1747,
tydeligen wisat och huru högst angeläget  det  wore,
att samma lån, ju förr dess häldre, blefwe indragne;
finner  jag  likwäl,  dem  ingalunda wara det första
onda i denna handelsförfattningen, emedan det


1:o, redan wid 1723 års riksdag,  blef  af  bemälte
h:r   assessor   Swedenborg   tydeligen   wisat,  at
utländska expediters utestängande utur wår  bergslag
och  handelsrörelse,  skulle  ofelbart  hafwa en  så
bedröfwelig werckan.


2:o  Emedan jernprisen, redan långt för bancolånen,
blefwo    ansenligen   nedsatte   till   Bergslagens
undergång.


3:o Det synes klarligen af ett bref, som Stockholms
handlande  1724   affärdade   till  magistraten,  om
productplacatets  utfärdande,  at   de   lurade   på
jernprisens  fällande,  hwarwid  de  sågo  utländska
expediter och byhandlande sig wara hinderliga.


4:o   Att   det  hade  waret  wåra  egna  handlande
omöijeligit,  at   straxt   efter  bancolånen  sätta
jernpriset  så  lågt,  som  skedde,   om   utländska
expediter  med  dem  fått tillika wara förlagsmän  i
Bergslagen.


I anledning af alt detta håller jag före, att
grundorsaken till wåra olyckor eij bör endast sökas
uti bancolånen, utan i andra, redan för den tiden,
tagna handels- och hushållsförfattningar, hwarigenom
några få i staten, efter hand, trädt uti ett
fullkomligit förmynderskap för den öfrige delen af
nationen, och hwarigenom den jämwigt blefwet häfwen,
som uti en fri stat bör gifwa näringarna lif och
rörelse. Jag kan wäl icke wänta af ståndet den öma
reflexion, på hwad jag anfört, som jag tror det
förtjenar, men kan likwäl för den orsaken eij afstå
dermed. Jag twiflar aldeles icke derpå, at ju
secrete utskåttet widtager de mått, som kunna fälla
coursen, såsom högst önskeligit, men jag ser tillika
den allmänna penningenöd och näringslöshet, som
riket måste råka uti, om handel och näringar eij
tillika blifwa satte på en friare fot, än de nu
werkeligen stå. Min riksdagsmannaskyldighet pålägger
mig, att hos högwördige ståndet, til närmare
eftersinnande, anmäla, hwad jag trodt
hufwudsakeligen bidraga till fosterlandets hielp,
och, ehwad ståndet finner sådant wärdt sin
upmärksamhet, eller eij, har jag dock fullgjordt min
skyldighet, och will icke hafwa någon del i de
olyckor, som genom ett sådant twång, måste blifwa
äfwen för framtiden fäderneslandet oundwikeliga utan
at det för min räkning skall i protocollet läsas af
efterwerlden, mig sielf antingen till heder, eller
nesa.


Sida ur prästeståndets protokoll den 26 september
1765 med inledning av anförande av Anders Chydenius






**FOOTNOTES**


[9]: Arkivforskning i Riksarkivet och utskrift av
byrådirektör Ingrid Windahl,  Riksdagsbiblioteket
(ståndsprotokollen).  Passager  som  är  otydligt
skrivna eller så nära bindningen  i volymens mitt
att  de  icke äro helt synliga äro markerade  med
kursiv.