Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet
finner att det är naturligt för Sverige att delta
med väpnad styrka i en internationell fredsstyrka i
Kosovo. Sverige bör bidra till det internationella
samfundets ansträngningar för att få ett stopp på de
våldshandlingar och de kränkningar av de mänskliga
rättigheterna som pågår i Kosovo samt skapa
förutsättningar för att flyktingarna skall kunna
återvända till sina hem.
Utskottet tillstyrker därmed propositionens förslag
och föreslår att riksdagen medger att regeringen
ställer en väpnad styrka till förfogande som ett
svenskt bidrag till en internationell fredsstyrka i
Kosovo, efter en vapenvila eller en
fredsöverenskommelse mellan parterna i konflikten i
provinsen Kosovo i Förbundsrepubliken Jugoslavien
(FRJ), och efter beslut av Förenta nationernas
säkerhetsråd eller av Organisationen för säkerhet
och samarbete i Europa (OSSE) om en sådan styrka.
Såsom regeringen framhåller i propositionen
föreligger det i dag betydande osäkerhet om
tidsförhållandena, om hur en gemensam insats kan
komma att se ut, om vilket mandat den kan verka
under samt om hur insatsen skall ledas. Samtidigt är
det i händelse av en uppgörelse om eldupphör eller
ett fredsavtal av stor vikt att en fredsstyrka kan
sättas in med kort varsel. Utskottet tar mot denna
bakgrund fasta på regeringens avsiktsförklaring att
överlägga med utrikesnämnden före ett
regeringsbeslut om att sända en svensk väpnad
styrka.
Utskottet konstaterar att ett beslut från FN:s
säkerhetsråd eller OSSE utgör den folkrättsliga
grunden för insatsen. Detta ligger i linje med
Sveriges utrikespolitik och är en förutsättning för
att vårt land skall delta med väpnad styrka i
internationella fredsfrämjande operationer.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att
det råder grundläggande politisk enighet om att
Sverige bör delta i en väpnad internationell
fredsstyrka i Kosovo. Vid ett ställningstagande av
detta slag är det en styrka att samtliga partier
ställer sig bakom riksdagens beslut. Även vid
tidigare tillfällen, bl.a. vid beslutet att delta
med trupp i IFOR-operationen i Bosnien-Hercegovina,
har det funnits en samsyn bland riksdagens partier
till stöd för de svenska insatserna. Denna politiska
enighet är en styrka för Sverige som internationell
aktör och stärker trovärdigheten i vår utrikes- och
säkerhetspolitik. Till betänkandet är fogat
särskilda yttranden från Moderata samlingspartiet,
Vänsterpartiet respektive Miljöpartiet de gröna.
Propositionen
Regeringen föreslår i proposition 1998/99:112 att
riksdagen medger att regeringen ställer en väpnad
styrka till förfogande som ett svenskt bidrag till
en internationell fredsstyrka i Kosovo, efter en
vapenvila eller en fredsöverenskommelse mellan
parterna i konflikten i provinsen Kosovo i
Förbundsrepubliken Jugoslavien (FRJ), och efter
beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd eller av
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa
(OSSE) om en sådan styrka.
Motionerna
Motioner med anledning av regeringens
proposition 1998/99:112
1998/99:U11 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om Natos roll i det nu
pågående kriget,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vikten av initiativ
för att bygga upp samordningskompetens inom FN så
att t.ex. Natos roll kan marginaliseras,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att varje insats bör
betraktas som unik och därför fordrar nya
överväganden och nya beslut i riksdagen vid varje
aktuellt tillfälle,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vikten av att
Sverige vidareutvecklar sin förmåga att sätta in
civila och humanitära fredsinsatser.
1998/99:U12 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att regeringen bör
planera för att det svenska bidraget till en väpnad
internationell fredsstyrka i Kosovo bör ha minst en
bataljons omfattning samt att det kostnadsmässiga
utrymmet för detta bör tillförsäkras i
tilläggsbudgeten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ett beslut om
svensk väpnad styrka i Kosovo - om en vapenvila
eller fredsöverenskommelse inte föreligger - måste
beslutas av riksdagen och inte kan delegeras till
regeringen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige i EU bör
verka för att rådets analysenhet för den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken ges i uppdrag att
tillsammans med kommissionen utarbeta en långsiktig
strategi för de kris- och krigsdrabbade länderna i
regionen.
1998/99:U13 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om svenskt deltagande i
en internationell fredsstyrka i Kosovo,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om tydliga signaler om
ökat stöd till Makedonien, Albanien och Montenegro,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ett omfattande
program för stöd till och återuppbyggnad av länderna
på Balkan,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om stöd till ideella
organisationer, folkrörelser och politiska partier i
arbetet för kontakt och försoning och bildandet av
civila, demokratiska nätverk i det forna
Jugoslavien.
Motion väckt med anledning av regeringens
proposition 1998/99:100
1998/99:Fi21 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari
yrkas
1. att riksdagen beslutar bidra med en svensk
väpnad styrka av en bataljons storlek till en
multinationell väpnad fredsstyrka i Kosovo,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
finansiering av en hel svensk bataljon i Kosovo.
Utskottet
Sammanfattning av propositionen
Ärendet och dess beredning
Konflikten i Kosovo i Förbundsrepubliken Jugoslavien
(FRJ) har gått in i ett allvarligt skede. I den
svåra humanitära och politiska situation som råder
är det angeläget att världssamfundet vidtar
förberedelser för nödvändiga åtgärder i en förändrad
situation, där parterna i Kosovo kommit att
acceptera en vapenvila och eventuellt också
undertecknat en fredsöverenskommelse.
I ett sådant läge kommer en internationell
fredsstyrka att bli nödvändig för att underlätta för
flyktingarna att återvända samt för att övervaka och
genomföra en vapenvila eller eventuell
fredsöverenskommelse. En sådan fredsstyrka skulle
sannolikt komma att bestå av trupper från såväl
Nato- som icke-Natostater. OSSE och EU kommer
sannolikt att ges betydande roller, inte minst för
att stärka demokrati och mänskliga rättigheter,
bygga upp polisväsende och genomföra val.
Regeringen lämnade den 17 februari 1999 en
preliminär och icke bindande avsiktsförklaring till
försvarsalliansen Nato, som bekräftade Sveriges
intresse av att medverka i en internationell
fredsstyrka i Kosovo (KFOR) baserat på ett beslut av
FN:s säkerhetsråd och en överenskommelse mellan
parterna. Vid alliansens konferens om
styrkeuppbyggnad med partnerländerna den 26 februari
förklarade Sverige sig berett att delta med lämpliga
delar av sin snabbinsatsstyrka (SWERAP) i en sådan
fredsstyrka. Den 4 mars meddelade Sverige till Nato
att vi avsåg att ställa upp med en del av en
bataljon i en svensk-finsk styrka. Dessa åtgärder
skulle möjliggöra en ökad insyn från svensk sida i
förberedelserna inför en insats. Härigenom skulle
även våra möjligheter stärkas att i ett senare skede
få inflytande över styrkans utformning och
uppgifter.
Förberedelsearbetet för att ingå i en fredsstyrka
har inletts. Diskussioner har ägt rum om den
militära strukturen för det svenska deltagandet. I
dessa diskussioner har samverkan skett med
Försvarsmakten.
Det är av stor vikt att en betydande del av den
internationella fredsstyrkan kan påbörja sitt
uppdrag i omedelbar anslutning till en vapenvila
mellan parterna eller en fredsöverenskommelse, när
en sådan föreligger. Planering och samordning mellan
de stater som kan förväntas ingå i fredsstyrkan har
därför också på svensk sida påbörjats innan det
finns förutsättningar för att genomföra insatsen.
Ärendet har beretts skyndsamt och regeringen ser
det som nödvändigt att redan i detta skede förelägga
riksdagen ett förslag till beslut. Ärendet kräver
ingen lagstiftning och någon remissbehandling har
inte skett.
Bakgrund
1989 återkallade regeringen i Belgrad det självstyre
som provinsen Kosovo åtnjutit inom den dåvarande
Socialistiska rådsrepubliken Jugoslavien. Den
kosovoalbanska befolkningen, anförd av Kosovos
demokratiska förbund, svarade med civilt motstånd.
Kriget i andra delar av f.d. Jugoslavien spreds i
detta skede inte till Kosovo. Att Daytonavtalet från
1995 om Bosnien-Hercegovina inte innehöll några
bestämmelser om Kosovo kan dock ha bidragit till att
radikalisera den kosovoalbanska opinionen.
I början av 1998 utbröt öppna strider mellan de
serbiska styrkorna och Kosovos befrielsearmé (UCK),
en väpnad rörelse som tidigare inte tilldragit sig
någon större uppmärksamhet. Striderna inleddes med
att serbiska förband anföll UCK-fästen utanför
provinshuvudstaden Pristina. Striderna, som
intensifierades under sommaren 1998, ledde bl.a.
till att omkring 2 000 människor dödades och att
över en kvarts miljon tvingades fly från sina hem.
Striderna och flyktingsituationen gjorde att
konflikten i Kosovo snabbt internationaliserades.
FN:s säkerhetsråd antog i september 1998, under
svenskt ordförandeskap, en resolution som slog fast
ett antal krav på parterna. Bland dessa ingick att
striderna skulle upphöra, trupper dras tillbaka och
åtgärder vidtas, som skulle göra det möjligt för
flyktingarna att återvända till sina hem. Efter att
Nato i oktober 1998 hotat att genomföra
flygbombningar mot FRJ, ingick FRJ:s regering två
avtal med OSSE respektive Nato, vilka upprättade
OSSE:s verifikationsmission i Kosovo (KVM) samt en
flygövervakningsinsats av Nato. Insatserna hade
bl.a. till uppgift att bestyrka att de krav som hade
ställts av FN:s säkerhetsråd uppfylldes. KVM, som
dessutom skulle stödja flyktingarnas återvändande
och senare övervaka demokratiska val, skulle bestå
av högst 2 000 obeväpnade verifikatörer.
KVM-missionens upprättande och verifikatörernas
närvaro bidrog till att minska spänningarna och till
att flyktingar kunde återvända. Missionen spelade
också en viktig roll genom att undersöka och
rapportera om inträffade incidenter. Upprepade brott
mot eldupphöravtalet innebar dock att våldet
trappades upp. I januari 1999 utsattes kosovoalbaner
i byn Racak för en massaker.
De internationella ansträngningarna att få till
stånd en uppgörelse om Kosovos framtida status
intensifierades därefter under ledning av den s.k.
internationella kontaktgruppen för f.d. Jugoslavien.
I Rambouillet utanför Paris ägde förhandlingar rum
mellan partnerna den 6-23 februari i år, under
brittiskt och franskt ordförandeskap. De svåraste
frågorna under förhandlingarna gällde dels huruvida
en folkomröstning skulle hållas efter tre år för att
avgöra om Kosovo skulle få självständighet, dels
närvaron av utländsk trupp för att övervaka
överenskommelsen.
Sedan förhandlingarna ajournerats utan att något
avtal undertecknats ägde en ny förhandlingsomgång
rum i Paris den 15-19 mars. Kosovoalbanska
representanter undertecknade kontaktgruppens förslag
till interimsavtal, men Förbundsrepubliken gjorde
det inte. Alltmedan förhandlingarna pågick fortsatte
en omfattande serbisk militär uppladdning i och
omkring Kosovo. Mot bakgrund av det försämrade
säkerhetsläget beslutade OSSE den 19 mars att
evakuera samtliga verifikatörer från Kosovo.
Efter Belgradregimens vägran att underteckna
kontaktgruppens föreslagna interimsavtal inledde
Nato den 24 mars flyg- och robotattacker mot FRJ.
Därpå intensifierade serbisk militär och
specialpolis samt paramilitära styrkor etniska
rensningsaktioner i Kosovo, med resultat att
flyktingströmmarna ut ur Kosovo växte
explosionsartat.
Utvecklingen i Kosovo inverkar negativt på
säkerheten och stabiliteten i regionen, särskilt i
Albanien och Makedonien. Den får negativa
återverkningar även för den jugoslaviska
delrepubliken Montenegro och för förutsättningarna
för en demokratisk utveckling i Förbundsrepubliken
Jugoslavien i dess helhet.
Det är också uppenbart att utvecklingen i Kosovo
och på västra Balkan - liksom internationella
åtgärder för att söka åstadkomma fred, säkerhet och
demokrati i denna region - har en utomordentligt
stor säkerhetspolitisk betydelse också i ett bredare
europeiskt och globalt sammanhang, inte minst genom
dess effekter på FN och FN:s säkerhetsråd.
Svenska humanitära och andra insatser
Sverige har avsatt 82 miljoner kronor i humanitärt
bistånd till Kosovo under 1999. Huvudmottagare är
FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) som har
samordningsansvar för de humanitära insatserna på
Balkan. Vidare tog regeringen initiativ till ett
internationellt möte i Stockholm i februari i år för
att diskutera hur olika former av bistånd kan
utformas samt hur givare och andra aktörer kan
samverka i syfte att på längre sikt stärka det
civila samhället i Kosovo. Sverige deltog också med
ett sjuttiotal verifikatörer i OSSE:s
verifikationsmission.
Ett omfattande bistånd för återuppbyggnad och
försoning kommer att krävas när de kosovoalbanska
flyktingarna kan återvända. Efter den massflykt och
de deportationer som har ägt rum behövs nu
internationell samverkan för att bistå de utsatta
länderna i regionen och för att solidariskt dela
ansvaret för att ta emot flyktingar. I enlighet med
UNHCR:s rekommendationer kommer en ordning med
tillfälligt skydd att beredas. Sverige har förklarat
sig berett att ta emot upp till 5 000 flyktingar
från regionen.
Sverige har sedan länge, bl.a. genom deltagande i
fredsbevarande och andra insatser i regionen samt
genom omfattande humanitärt bistånd, varit engagerat
i fredsprocessen. Det finns ett starkt svenskt
intresse av att delta i en eventuell fredsstyrka i
Kosovo.
Internationell fredsstyrka
Enligt den planering som förelåg i februari 1999, i
anslutning till förhandlingarna i Rambouillet,
skulle en internationell fredsstyrka (KFOR) omfatta
uppemot 30 000 personer. Insatsen skulle föregås av
ett beslut av FN:s säkerhetsråd och hela styrkan -
fem förstärkta brigader - bedömdes kunna vara på
plats ca 60 dagar efter ett sådant. Större
truppbidragare skulle vara Frankrike, Förenta
staterna, Italien, Spanien, Storbritannien och
Tyskland. Förbanden förutsågs vara utrustade och
utbildade för fredsframtvingande uppgifter. Det
svenska truppbidraget skulle bestå av en del av en
svensk bataljon i en svensk-finsk styrka under
ledning av en svensk bataljonschef. Frågan om
finansiering av denna styrka behandlades av
regeringen i tilläggsbudget till statsbudgeten för
år 1999 (prop. 1998/99:100).
Utvecklingen efter den andra misslyckade
förhandlingsomgången i Paris har dock inneburit att
KFOR-planeringen inte förts vidare. Betydande
Natostyrkor finns emellertid i Makedonien. Efter att
ursprungligen haft till uppgift att i ett nödläge
kunna bistå vid en evakuering av KVM-missionen har
förbanden senare förstärkts för att kunna utgöra
förtrupp för en eventuell mark-insats.
Det står också klart att en internationell
fredsstyrka i Kosovo är en förutsättning både för
att flyktingar skall kunna återvända och för att en
vapenvila skall kunna bli hållbar. En fredsstyrka
skulle vara en förutsättning för OSSE, och sannolikt
också för FN, att i samarbete med EU kunna övervaka
och samordna genomförandet av en civil del av ett
fredsavtal.
Det katastrofala läget i Kosovo kommer
uppenbarligen att påverka de uppgifter som i ett
första skede skall fastställas för en internationell
fredsstyrka. Skyddet av flyktingar, samt det
humanitära och återuppbyggnadsinriktade arbetet,
torde rimligen komma att stå i centrum. För att
fullgöra denna uppgift är det viktigt att
fredsstyrkan får ett tydligt mandat i förhållande
till andra aktörer på bistånds- och MR-områdena.
En viktig förutsättning för en fredsstyrka av den
typ som här behandlas är att en vapenvila råder,
eller att parterna har gått med på en
fredsöverenskommelse. Det är sannolikt att Nato,
genom sin unika kapacitet att organisera en styrka
av denna typ och storlek, kommer att spela en
central roll. Samtidigt torde deltagande av icke-
Natomedlemmar bli av stor politisk betydelse.
Det är politiskt av stor vikt att en insats av
detta slag äger rum efter ett beslut av FN:s
säkerhetsråd eller eventuellt av OSSE. Därigenom
säkerställs att insatsen åtnjuter det breda
internationella stöd som torde vara en förutsättning
för dess genomförande. Det är också betydelsefullt
inför ett sannolikt deltagande av Ryssland.
Den fortsatta utvecklingen i Kosovo kan komma att
förändra förutsättningarna för den internationella
fredsstyrkan bl.a. med ökade krav på deltagande från
militärt alliansfria stater. Tidsförhållanden vad
gäller stationeringen av fredsstyrkan, liksom kraven
på dess sammansättning, utrustning och storlek, går
ännu inte att ange på grund av det osäkra läget.
Dessa frågor kan komma att klarna under
riksdagsbehandlingen av propositionen. Regeringen
kan eventuellt få anledning att återkomma till
riksdagen.
Avtal
Sveriges deltagande i en internationell fredsstyrka
förutsätts regleras genom ett avtal om deltagande
mellan Sverige och den organisation som leder
styrkan. Ett sådant avtal skulle även komma att
reglera rättslig status för fredsstyrkans personal
gentemot truppmottagarlandet samt det interna
förhållandet mellan den aktuella organisationen och
de stater som ingår i styrkan.
Regeringens överväganden
Regeringen föreslår att riksdagen medger att
regeringen ställer en väpnad styrka till förfogande
som ett svenskt bidrag till en internationell
fredsstyrka i Kosovo, efter en vapenvila eller en
fredsöverenskommelse mellan parterna i konflikten i
provinsen Kosovo i Förbundsrepubliken Jugoslavien,
och efter beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd
eller av Organisationen för säkerhet och samarbete i
Europa (OSSE) om en sådan styrka.
Som skäl för detta anför regeringen följande. En
internationell fredsstyrka i Kosovo är av avgörande
betydelse för att flyktingar skall kunna återvända
och för att fred och förutsättning för en
demokratisk utveckling skall kunna skapas. Sverige
kan göra en viktig insats genom att bidra till en
sådan styrka. Flyktingåtervändande förutsätter också
säkra och stabila förhållanden för de omfattande
återuppbyggnadsinsatser som kommer att bli
nödvändiga.
Svenskt deltagande i en fredsstyrka i Kosovo skulle
ligga i linje med Sveriges redan starka engagemang
på Balkan. Insatsen skulle vara av stor betydelse
för säkerhet och stabilitet i regionen i dess
helhet, liksom för det europeiska säkerhetspolitiska
samarbetet.
Regeringen avser att överlägga med Utrikesnämnden
före ett regeringsbeslut om medverkan i styrkan.
Sammanfattning av motionerna
Miljöpartiet de gröna anför i partimotion U11 (mp)
yrkande 1 att Natos bombningar mot
Förbundsrepubliken Jugoslavien (FRJ) inte var
nödvändiga och att dessa på intet sätt bidrar till
Kosovokonfliktens lösning. I yrkande 2 framförs krav
på att Sverige skall ta initiativ för att stärka
FN:s samordnande kapacitet för fredsfrämjande
verksamhet, så att den roll som militärallianser,
däribland Nato, har på området kan minska. I
motionens yrkande 3 menar Miljöpartiet att det
svenska deltagandet i den aktuella operationen bör
betraktas som ett undantag, som främst motiveras av
att medverkan från militärt alliansfria länder
bidrar till att minska Natos roll. Frågan om svenskt
deltagande i eventuella framtida fredsfrämjande
operationer av denna art kommer vid varje enskilt
tillfälle att påkalla nya överväganden och beslut i
riksdagen. Den svenska huvudlinjen i framtiden bör
vidare vara att utveckla kapacitet för humanitära
och civila fredsbevarande operationer, snarare än
militära, anförs det i yrkande 4. När det gäller den
svåra flyktingsituation som råder anser Miljöpartiet
i yrkande 5 att Sverige bör erbjuda sig att ta emot
betydligt fler än de 5 000 flyktingar från regionen.
Moderata samlingspartiet anför i kommittémotion U12
(m) att Sverige måste ta sin del av det gemensamma
europeiska ansvaret och delta i en eventuell
fredsstyrka i Kosovo. Styrkan bör också vara av
rimlig storlek. I yrkande 1 kräver motionärerna att
det svenska bidraget till en internationell
fredsstyrka uppgår till en hel mekaniserad bataljon.
Ett svenskt bidrag av en bataljons storlek
säkerställer att den svenska enheten är samordnad
och har beredskap att möta svåra situationer.
Motionärerna pekar också på risken att det
internationella samfundet måste ta till ytterligare
våldsåtgärder för att de kosovoalbanska flyktingarna
skall kunna återvända. I en sådan situation skulle
även Sverige ha ett ansvar att bära sin del av
bördan. Ett svenskt deltagande i en väpnad styrka i
Kosovo utan vapenvila eller fredsöverenskommelse kan
därför inte uteslutas, även om det i nuvarande
situation är oklart hur en sådan insats kan komma
att se ut. Motionärerna anför i yrkande 2 att beslut
om svensk truppinsats när det varken finns
fredsöverenskommelse eller avtal om eldupphör enbart
kan fattas av riksdagen.
I yrkande 3 framförs att Amsterdamfördraget, som nu
trätt i kraft, ger EU bättre möjligheter att bedriva
kraftfull utrikes- och säkerhetspolitik. Sverige bör
verka för att den gemensamma analysenheten under
ministerrådet driver vidare arbetet med att skapa en
stabilitetspakt för Balkanregionen i dess helhet.
Folkpartiet liberalerna stöder i partimotion U13
(fp) yrkande 1 regeringens förslag att ställa svensk
trupp till förfogande för en internationell
fredsstyrka i Kosovo. En sådan styrka är en
avgörande förutsättning för att en fredsprocess
skall komma till stånd och för att de kosovoalbanska
flyktingarna skall kunna återvända. Motionärerna
befarar emellertid att behovet av internationell
trupp i Kosovo kan bli större än vad som tidigare
har beräknats och att det då är viktigt att Sverige
har beredskap att snabbt öka insatsen. Regeringen
bör vid behov återkomma till riksdagen, anser
Folkpartiet.
Folkpartiet framhåller vidare betydelsen av ökat
bistånd till de av flyktingkatastrofen hårt drabbade
länderna Albanien, Makedonien och Montenegro
(yrkande 5). Regeringen bör ge tydliga signaler om
höjt svenskt stöd därtill. I yrkande 6 krävs att
planeringen för ett omfattande program för
återuppbyggnad inleds redan nu, för att kunna
sjösättas omedelbart efter ett slut på kriget. Även
Serbien bör erbjudas stöd till återuppbyggnad,
förutsatt att landet har en demokratisk ledning. På
längre sikt bör även stöd till kontakt och försoning
mellan folken ges prioritet, menar Folkpartiet i
yrkande 7. Ideella organisationer, folkrörelser och
politiska partier kan ge viktiga bidrag genom att
bilda civila och demokratiska nätverk i det forna
Jugoslavien.
Moderata samlingspartiet framför i kommittémotion
Fi21 (m) yrkande 1 att Sverige bör planera för en
större medverkan än den regeringen föreslår och
ställa en hel bataljon till förfogande för en
multinationell fredsstyrka i Kosovo. I yrkande 2
begärs att regeringen skall presentera förslag till
finansiering av kostnaderna för deltagande med en
hel bataljon, vilka beräknas uppgå till drygt 400
miljoner kronor 1999.
Utskottets överväganden
Kriget i Kosovo och utflödet av detta på närliggande
stater är en tragedi. Oerhörda grymheter har begåtts
mot civilbefolkningen. Striderna och den etniska
rensningen har orsakat den största
flyktingkatastrofen i Europa sedan det andra
världskriget. Varningstecken att händelserna i
Kosovo kunde utvecklas till en humanitär katastrof
saknades inte. Det är ett misslyckande för hela det
internationella samfundet, och därmed även för
Sverige, att man inte kunnat förebygga
krigsutbrottet och förhindra de etniska
rensningarna.
Situationen i Kosovo blev akut efter det att
Belgradregimen vid Paris-mötet i mars 1999 förkastat
den internationella kontaktgruppens för f.d.
Jugoslavien avtalsförslag. När de etniska
rensningsaktionerna därefter intensifierades
ställdes det internationella samfundet inför det
svåra dilemmat att antingen stå passivt inför de
grova kränkningar som begicks eller tillgripa
tvångsmedel. Det framgick vid det laget också att
det inte skulle gå att åstadkomma en resolution i
FN:s säkerhetsråd. För att få ett stopp på de
serbiska övergreppen mot den kosovoalbanska
civilbefolkningen inledde Nato, utan beslut i FN:s
säkerhetsråd, den 24 mars bombningar mot FRJ.
Sedan förhandlingarna i Rambouillet i februari i år
har det inom Nato pågått planering för att upprätta
en internationell fredsstyrka med uppgift att
övervaka ett freds- eller eldupphöravtal i Kosovo.
Sverige har av tradition varit en konstruktiv och
nyskapande aktör i internationellt samarbete. Det
svenska engagemanget på Balkan är långvarigt och har
bl.a. tagit sig uttryck i vårt deltagande i SFOR-
styrkan och dess föregångare Unprofor och IFOR i
Bosnien-Hercegovina samt i den nyligen avbrutna
Unpredepinsatsen i Makedonien. Under svenskt
ordförandeskap i FN:s säkerhetsråd antogs i
september 1998 resolution 1199, som dock ignorerades
av Belgradregimen. Sverige ger betydande humanitärt
stöd till de länder som prövas av
flyktingsituationen. Vi ger också bistånd till
återuppbyggnad i de krigsdrabbade länderna. Ett
stort antal flyktingar från krigen i f.d.
Jugoslavien har funnit en fristad i Sverige. Beaktat
vårt lands storlek har Sverige väl axlat sin del av
ansvaret.
I proposition 1998/99:74 Förändrad omvärld -
omdanat försvar framhåller regeringen att det
tillhör den svenska säkerhetspolitikens mål att
främja internationell fred och samarbete genom att
bidra till gemensamma fredsfrämjande och humanitära
insatser både i och utom Europa. Riksdagen har vid
flera tillfällen ställt sig bakom denna målsättning
(senast bet. 1998/99:UFöU1).
Regeringen begär i proposition 1998/99:112
riksdagens godkännande att under vissa villkor bidra
med svensk trupp till en gemensam internationell
fredsstyrka i Kosovo.
Svensk väpnad styrka får sändas till annat land
bl.a. om riksdagen medger det, om det är medgivet i
lag som anger förutsättningarna för åtgärden eller
om skyldighet att vidta åtgärden följer av
internationell överenskommelse eller förpliktelse
som har godkänts av riksdagen (RF 10:9). Enligt 1 §
lagen (1992:1153) om väpnad styrka för tjänstgöring
utomlands får regeringen, utan riksdagens hörande,
ställa väpnad styrka till förfogande för
fredsbevarande verksamhet utomlands på begäran av
Förenta nationerna (FN) eller enligt beslut som
fattats av Organisationen för säkerhet och samarbete
i Europa (OSSE).
Miljöpartiet menar i motion U11 (mp) yrkande 3 att
svensk militärs medverkan i insatser av nu aktuellt
slag bör betraktas som ett undantag och att beslut
om sådant deltagande skall beslutas av riksdagen vid
varje enskilt tillfälle.
Motion U12 (m) yrkande 2 berör risken för att
vapenvila eller ett fredsavtal inte uppnås och att
Sverige likväl kan behöva agera tillsammans med det
internationella samfundet. I ett läge där beslut om
svensk trupp skall sändas ut utan att en vapenvila
föreligger, understryker Moderaterna att ett sådant
beslut måste fattas av riksdagen.
Utskottet konstaterar att regeringen i
propositionen klart slagit fast att ett villkor för
att svensk väpnad styrka, enligt det nu begärda
bemyndigandet, skall sändas till Kosovo bl.a. är att
en vapenvila råder eller att parterna har ingått ett
fredsavtal. Av detta följer att regeringen måste
återkomma till riksdagen om omständigheterna skulle
ändras och om tidigare i lag givna bemyndigande inte
skulle täcka den uppkomna situationen. Utskottet har
vid föredragningar av Regeringskansliet och
Försvarsmakten inhämtat att det pågår planering för
olika möjliga händelseutvecklingar.
Enligt utskottets uppfattning är motionärernas
önskemål därmed i allt väsentligt redan
tillgodosedda. Utskottet anser därför att motionerna
U11 (mp) yrkande 3 och U12 (m) yrkande 2 kan
besvaras med det anförda.
Regeringen föreslår i här aktuell proposition att
riksdagen medger att regeringen ställer en väpnad
styrka till förfogande som ett svenskt bidrag till
en internationell fredsstyrka i Kosovo, efter en
vapenvila eller en fredsöverenskommelse mellan
parterna i konflikten i provinsen Kosovo i
Förbundsrepubliken Jugoslavien (FRJ), och efter
beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd eller av
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa
(OSSE) om en sådan styrka.
Eftersom fredsframtvingande åtgärder kan bli
aktuella ligger en sådan insats inte inom ramen för
det mandat som regeringen givits enligt lagen
(1992:1153) om väpnad styrka för tjänstgöring
utomlands.
I samtliga motioner som avgivits med anledning av
propositionen stöds förslaget att Sverige, under
vissa förutsättningar, skall lämna ett bidrag till
en fredsstyrka i Kosovo.
Utskottet finner, i likhet med regeringen, att det
är naturligt för Sverige att delta i en
internationell fredsstyrka i Kosovo. Det
internationella samfundet måste göra allt som står i
dess makt för att få ett stopp på de våldshandlingar
och de kränkningar av de mänskliga rättigheterna som
pågår i Kosovo, samt skapa förutsättningar för att
flyktingarna skall kunna återvända till sina hem.
Sverige måste ta sin del av det gemensamma ansvaret
för detta.
Såsom regeringen framhåller i propositionen
föreligger det i dag betydande osäkerhet om
tidsförhållandena, om hur en gemensam insats kan
komma att se ut, om vilket mandat den kan verka
under samt om hur insatsen skall ledas. Samtidigt är
det i händelse av en uppgörelse om eldupphör eller
ett fredsavtal av stor vikt att en fredsstyrka kan
sättas in med kort varsel. Utskottet tar mot denna
bakgrund fasta på regeringens avsiktsförklaring att
överlägga med Utrikesnämnden före ett
regeringsbeslut om att sända en svensk väpnad
styrka.
Utskottet konstaterar att ett beslut om fredsstyrka
av FN:s säkerhetsråd eller OSSE skall utgöra den
folkrättsliga grunden för insatsen. Detta ligger i
linje med Sveriges utrikespolitik och utgör en
förutsättning för att vårt land skall delta med
väpnad styrka i internationella fredsfrämjande
operationer.
Det står i dag inte klart vilken organisation eller
vilken konstellation av stater som skall leda en
insats, men det förefaller sannolikt att Nato kommer
att spela en central roll. Sverige har till Nato
lämnat en preliminär och icke bindande
avsiktsförklaring att delta i en internationell
fredsstyrka. Sverige och Finland har inlett viss
samverkan vad avser förberedelser för ett deltagande
inom en större internationell styrka.
Det är med tillfredsställelse som utskottet
konstaterar att det råder enighet mellan
riksdagspartierna om att Sverige bör delta i en
väpnad internationell fredsstyrka i Kosovo. Den
internationella styrkan förutses ha ett mandat som
tillåter fredsframtvingande åtgärder. Att medge att
regeringen sänder svensk väpnad trupp på uppdrag i
annat land är ett beslut som innebär ett betydande
ansvar. Som tragiska erfarenheter har visat kan
förluster i människoliv i samband med fredsfrämjande
uppdrag inte uteslutas. Vid ett ställningstagande av
detta slag är det en styrka att samtliga partier
ställer sig bakom riksdagens beslut.
Även vid tidigare tillfällen, bl.a. vid beslutet
att delta med trupp i IFOR-operationen i Bosnien-
Hercegovina, har det funnits en samsyn bland
riksdagens partier till stöd för de svenska
insatserna. Denna politiska enighet är en styrka för
Sverige som internationell aktör och stärker
trovärdigheten i vår utrikes- och säkerhetspolitik.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen, senast i
betänkande 1998/99:UFöU1 Sveriges säkerhetspolitik,
understrukit vikten av att Sverige genom deltagande
i fredsfrämjande verksamhet tar sitt ansvar för
internationell fred och säkerhet. Förutom att vi har
en moralisk skyldighet att bära vår del av en
gemensam börda, är sådant deltagande också ett sätt
att stärka vår egen säkerhet. Den internationella
verksamheten är en av försvarets huvuduppgifter.
I proposition 1998/99:112 Svenskt deltagande i
fredsstyrka i Kosovo framhåller regeringen att det
på grund av de osäkra omständigheterna inte går att
precisera storlek eller sammansättning för det
svenska truppbidraget. Regeringen redogör dock för
viss planering som Försvarsmakten inledde i samband
med Rambouilletförhandlingarna. I årets ekonomiska
vårproposition föreslogs vidare finansiering för ett
bidrag till en internationell fredsstyrka i Kosovo.
Utskottet har vid föredragningar av
Regeringskansliet och Försvarsmakten erfarit att
förutsättningarna till viss del förändrats efter det
att proposition 1998/99:112 lagts fram. Flera
faktorer talar i dag för att efterfrågan på bidrag
till den internationella fredsstyrkan sannolikt
kommer att bli större än vad som förutsågs i samband
med Rambouilletförhandlingarna. De senaste
månadernas etniska rensningar i Kosovo har avsevärt
försämrat säkerhetsläget, med följd att det kommer
att krävas en större och robustare styrka för att de
kosovoalbanska flyktingarna skall våga återvända
till sina hem. Vidare har den politiska betydelsen
av att trupp från icke-Natoländer ingår i den
internationella styrkan troligtvis ökat. Det kan
därför vara av särskild betydelse att alliansfria
länder står för en substantiell del av fredsstyrkan.
Utskottet finner mot denna bakgrund att en större
svensk styrka än den som förutsågs vid
förhandlingarna i Rambouillet sannolikt kommer att
efterfrågas. Vidare har den försämrade
säkerhetssituationen höjt de krav som kommer att
ställas på den svenska styrkans förberedelser,
utrustning och samträning.
Det åligger primärt inte riksdagen att direkt
fastställa vilken storlek och sammansättning ett
svenskt bidrag till en internationell fredsstyrka
skall ha. Samtidigt konstaterar utskottet att ett
svenskt bidrag av den omfattning som var aktuell i
samband med Rambouilletförhandlingarna - dvs. en del
av en svensk bataljon i en svensk-finsk styrka -
inte längre är aktuell. Säkerhetsskäl och en
sannolikt ökad efterfrågan på svenskt truppbidrag
talar för en enhetlig och därmed större svensk
styrka.
Utskottet tar fasta på att regeringen avser
överlägga med Utrikesnämnden innan ett
regeringsbeslut fattas om att sända ut en svensk
väpnad styrka till Kosovo. Utskottet utgår också
från att regeringen om så är nödvändigt återkommer
till riksdagen i finansieringsfrågan.
Med vad ovan anförts anser utskottet att motionerna
U12 (m) yrkande 1 och FiU21 (m) yrkande 1 kan anses
besvarade.
Folkpartiet liberalerna ställer sig i U13 (fp)
yrkande 1 i huvudsak bakom regeringens förslag till
svenskt deltagande i en internationell fredsstyrka i
Kosovo. Motionärerna befarar dock att det troligtvis
kommer att behövas en större internationell styrka
än vad regeringen bedömer i propositionen.
Regeringen understryker i propositionen att den
fortsatta utvecklingen kan komma att förändra
förutsättningarna för den internationella
fredsstyrkan. Tidsförhållanden vad gäller
stationeringen av fredsstyrkan liksom kraven på dess
sammansättning, utrustning och storlek anges därför
inte i propositionen.
Utskottet hänvisar till det ovan förda resonemanget
om svenskt truppbidrag till fredsstyrka i Kosovo och
konstaterar att förutsättningarna har förändrats
jämfört med dem som rådde vid
Rambouilletförhandlingarna. Ett större svenskt
bidrag kan troligtvis komma att efterfrågas.
Motion U13 (fp) yrkande 1 anses vara besvarad med
det ovan anförda.
För år 1999 har regeringen i vårpropositionen
föreslagit finansiering för de beräknade kostnaderna
för ett gemensamt svensk-finskt förband av en
bataljons storlek. Eftersom sammansättningen av den
svenska styrkan och tidpunkten för dess utsändande i
dagsläget inte kan anges, går det heller inte att
närmare precisera vilka kostnaderna kan bli.
Utskottet förutsätter att regeringen vid behov
återkommer till riksdagen i finansieringsfrågan.
Som en följd av detta ställningstagande avstyrker
utskottet motion FiU21 (m) yrkande 2.
Miljöpartiet anför i motion U11 (mp) yrkande 1 att
Nato inte varit tvingat att utföra bombningar mot
FRJ, samt att dessa motverkar en fredlig lösning på
konflikten.
Utskottet vill i detta sammanhang ställa sig bakom
den inställning till Natos bombningar som regeringen
vid upprepade tillfällen gett uttryck för och som
det rått bred politisk enighet omkring, nämligen att
ansvaret för det uppkomna läget ligger på regimen i
Belgrad och president Milosevic. Det är samtidigt
beklagligt att det inte gått att finna enighet i
FN:s säkerhetsråd för åtgärder för att stoppa
Belgradregimens agerande. Det är grova kränkningar
av de mänskliga rättigheterna i form av långvarig
terror och övergrepp mot den kosovoalbanska
befolkningen som lett till den humanitära katastrof
vi i dag står inför. Den jugoslaviska militären och
specialpolisen har utfört och utför fortfarande
sedan länge planerade operationer som hårt drabbar
oskyldiga civila. Förbundsrepubliken Jugoslavien
(FRJ) bryter mot internationell humanitär rätt,
bindande beslut av FN:s säkerhetsråd och det avtal
som ingicks med OSSE i oktober 1998. Det är mot
bakgrund av den medvetet orsakade humanitära
katastrofen som Nato genomför bombningar mot FRJ.
Det finns inte någon entydig grund i folkrätten
för den militära insats som Nato nu genomför.
Samtidigt kan grova kränkningar av de mänskliga
rättigheterna och folkmord aldrig anses vara ett
lands inre angelägenheter. Regimen i Belgrad har
också brutit mot flera säkerhetsrådsresolutioner
(bl.a. 1160, 1199 och 1203). Natostaternas
regeringar beslöt därför ingripa mot övergreppen mot
civilbefolkningen i Kosovo. Händelserna i Kosovo och
FN:s säkerhetsråds oförmåga att vidta tillräckliga
åtgärder understryker behovet av att arbetet med att
reformera säkerhetsrådets sammansättning och
arbetsformer - särskilt vetorätten - fortsätter.
President Milosevic kan när som helst få ett slut
på stridshandlingarna genom att tillmötesgå de
tydliga krav som Nato, FN:s säkerhetsråd och EU
uppställt. Först och främst krävs ett omedelbart
stopp på dödandet och på de militära aktionerna i
Kosovo. De jugoslaviska militära styrkorna, polis
och paramilitära grupper måste dras tillbaka. FRJ
måste vidare ge sitt medgivande till en
internationell militär fredsfrämjande närvaro, godta
ett ovillkorligt återvändande av alla de människor
som har fördrivits samt garantera de humanitära
organisationerna obehindrat tillträde. President
Milosevic måste vidare på ett trovärdigt sätt ge
försäkran om sin beredvillighet att på basis av
Rambouilletavtalet utarbeta ett politiskt ramavtal
för Kosovo i överensstämmelse med FN-stadgan och
folkrätten.
Utskottet anser därmed att motion U11 (mp) yrkande 1
är besvarad.
I motion U11 (mp) yrkande 2 menar motionärerna att
Sverige bör verka för att FN:s samordnande roll vid
fredsbevarande arbete stärks, bl.a. som motvikt till
Nato.
I detta sammanhang vill utskottet framhålla att FN,
EU, OSSE, Nato, PFF och EAPR samtliga utgör viktiga
byggstenar i den euro-atlantiska
säkerhetsstrukturen, och de fyller olika funktioner
för att i samverkan bidra till fred och säkerhet på
Balkan och annorstädes. FN och FN:s säkerhetsråd
spelar en avgörande roll i ansträngningarna att nå
en politisk lösning av kriget i Kosovo, samtidigt
som Nato är den enda organisation som har kapacitet
att leda en större militär fredsfrämjande insats i
Europa. I en fredsstyrka i Kosovo kommer deltagandet
av alliansfria länder att vara av stor betydelse.
Fredsstyrkan måste samtidigt vara tillräckligt stor
och robust, och ha en sådan sammansättning som ger
ett sådant förtroende att flyktingarna, oavsett
etnisk tillhörighet, skall våga återvända och för
att kvarboende befolkning skall känna trygghet.
Vidare kan som ett exempel på samarbete mellan
organisationerna nämnas det humanitära
flyktingarbetet på Balkan - här har FN:s
flyktingkommissarie (UNHCR) koordineringsansvaret,
och till stöd för och på begäran av UNHCR har Nato
tagit på sig logistiska uppgifter i Albanien och
Makedonien.
Motion U11 (mp) yrkande 2 anses därmed besvarad.
I motion U11 (mp) yrkande 4 framförs att Sverige bör
utveckla sin förmåga att bidra till civila och
humanitära fredsinsatser.
Även när det gäller civila insatser vill utskottet
framhålla betydelsen av samverkan mellan olika typer
av bidrag. Under Kosovokrisen har Sverige utvecklat
sin förmåga att snabbt sätta in civila och
humanitära insatser och givit över 80 miljoner
kronor i humanitärt stöd sedan den nuvarande akuta
krisen bröt ut.
Motion U11 (mp) yrkande 4 anses besvarad med vad utskottet
ovan anfört.
I motion U12 (m) yrkande 3 framhåller Moderaterna
att den gemensamma analysenheten under EU:s
ministerråd tillsammans med kommissionen bör
utarbeta en långsiktig strategi för Balkan.
Utskottet instämmer i att det är naturligt att
enheten för politisk planering och tidig förvarning
(analysenheten), som för närvarande håller på att
upprättas, ger prioritet åt denna typ av frågor.
Målsättningen är att analysenheten skall föra in ett
gemenskapsperspektiv i EU:s utrikes- och
säkerhetspolitik, såväl på lång sikt som inför och
under konkreta kriser. Syftet med analysenhetens
förvarningsfunktion är att ge EU bättre möjligheter
att på ett tidigt stadium sätta in
konfliktförebyggande åtgärder. Kommissionen kommer
att vara representerad i analysenheten, vilket
borgar för ett nära samarbete.
Därmed anses motion U12 (m) yrkande 3 vara besvarad.
Motion U13 (fp) yrkandena 5, 6 och 7 berör behoven
av bistånd till regionen både på kort och lång sikt.
Riksdagen har återkommande understrukit betydelsen
av långsiktigheten i stödet till det forna
Jugoslavien. Redan 1994 framhöll utrikesutskottet
(bet. 1993/94:UU21), mot bakgrund av de då pågående
striderna i Bosnien och med anledning av ett
motionsyrkande om en Marshalliknande plan för
återuppbyggnad, det principiellt viktiga i att
återuppbyggnadsinsatser, och förberedelser för
sådana, i sig kan ha en förtroendeskapande effekt
även under pågående konflikt.
Utskottet konstaterar att Sverige ger ett
betydande stöd till fred och stabilitet på Balkan.
Inte minst EU:s s.k. stabilitetspakt erbjuder ett
politiskt ramverk för fred och försoning samt
integrering i europeiska strukturer.
Stabilitetspakten är ett EU-initiativ som Sverige
stöder och aktivt medverkat till att utveckla. Genom
denna kommer såväl frågor om stöd för mänskliga
rättigheter och demokrati som ekonomisk
återuppbyggnad, utveckling och samarbete att sättas
i fokus. De internationella finansieringsinstituten
förbereder en internationell biståndsstrategi för
hela regionen. Även EU kommer att få en central roll
när det gäller ekonomisk återuppbyggnad, och t.ex.
Europarådet kommer att ge viktiga bidrag när det
gäller uppbyggnaden av rättsstaten liksom OSSE vad
beträffar institutionsuppbyggnaden. Det är givetvis
viktigt att dessa insatser samordnas på ett
effektivt sätt.
Sett i ett helhetsperspektiv står det klart att
Sverige tillhör de länder som visat störst
engagemang för fred och säkerhet på Balkan. Detta
gäller deltagande med fredsfrämjande trupp,
ekonomiskt och humanitärt stöd till regionen samt
flyktingmottagande i det egna landet. Vårt
engagemang för att bidra till en varaktig fred på
Balkan är långsiktigt, och stöd till det civila
samhället utgör en viktig del i ansträngningarna att
verka för fred och försoning samt skapa
förutsättningar för bärkraftig ekonomisk utveckling.
Ideella organisationer, folkrörelser och politiska
partiet spelar alla viktiga roller i detta arbete.
Ett flertal svenska organisationer är redan i dag
verksamma på Balkan. Utskottet, som vill uttrycka
tillfredsställelse över de svenska insatser som
gjorts på Balkan, har erfarit att regeringen har
beredskap att ytterligare höja ambitionsnivån om det
skulle visa sig nödvändigt.
Med vad ovan anförts anses motion U13 (fp) yrkandena
5, 6 och 7 vara besvarad.
Med det ovan anförda tillstyrker utskottet
propositionens förslag.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande beslut vid truppinsats
utomlands
att riksdagen förklarar motionerna 1998/99:U11 yrkande 3 och
1998/99:U12 yrkande 2 besvarade med vad
utskottet anfört,
2. beträffande styrkans storlek
att riksdagen förklarar motionerna 1998/99:U12 yrkande 1,
1998/99:U13 yrkande 1 och 1998/99:FiU21 yrkande
1 besvarade med vad utskottet anfört,
3. beträffande finansiering av styrkan
att riksdagen avslår motion 1998/99:FiU21 yrkande 2,
4. beträffande Natos roll
att riksdagen förklarar motion 1998/99:U11 yrkande 1
besvarad med vad utskottet anfört,
5. beträffande FN:s roll
att riksdagen förklarar motion 1998/99:U11 yrkande 2
besvarad med vad utskottet anfört,
6. beträffande svenska civila och
humanitära insatser
att riksdagen förklarar motion 1998/99:U11 yrkande 4
besvarad med vad utskottet anfört,
7. beträffande EU och en strategi för
Balkan
att riksdagen förklarar motion 1998/99:U12 yrkande 3
besvarad med vad utskottet anfört,
8. beträffande stöd till länderna på
Balkan m.m.
att riksdagen förklarar motion 1998/99:U13 yrkandena 5, 6
och 7 besvarade med vad utskottet anfört,
9. beträffande proposition 1998/99:112
Svenskt deltagande i fredsstyrka i Kosovo
att riksdagen antar regeringens förslag till riksdagsbeslut
i proposition 1998/99:112 Svenskt deltagande i
fredsstyrka i Kosovo.
Stockholm den 3 juni 1999
På sammansatta utrikes- och försvarsutskottets
vägnar
Viola Furubjelke
I beslutet har deltagit: Viola
Furubjelke (s), Henrik Landerholm
(m), Tone Tingsgård (s) Åke Carnerö
(kd), Göran Lennmarker (m),
Christer Skoog (s), Olle Lindström
(m), Berndt Ekholm (s), Håkan
Juholt (s), Berit Jóhannesson (v),
Karin Enström (m), Lars Ångström
(mp), Marianne Andersson (c), Karl-
Göran Biörsmark (fp), Carina Hägg
(s) och Murad Artin (v).
Särskilda yttranden
1. Sveriges position i EU
Henrik Landerholm, Karin Enström, Göran Lennmarker
och Olle Lindström (alla m) anför:
Formuleringen i betänkandet sid 11"...och utgör en
förutsättning för att vårt land skall delta med
väpnad styrka i internationella fredsfrämjande
operationer." strider mot Sveriges position vad
avser EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.
Enligt denna är förutsättningen att sådana sker i
överensstämmelse med principerna i FN-stadgan och
Helsingfors slutdokument samt målen i ESK:s
Parisstadga. Moderata samlingspartiet står bakom
Sveriges position i EU.
2. Svenskt deltagande i fredsstyrka i
Kosovo
Berit Jóhannesson och Murad Artin (båda v) anför:
Natobombningar och folkfördrivningar
När Nato inlett bombningarna av Jugoslavien
förklarade den amerikanske generalen Wesley Clark
att han var förvånad över den folkfördrivning som
president Milosevic lät inleda.
I andra sammanhang har Nato förklarat att man länge
känt till att Milosevic planerat denna fördrivning
av kosovoalbanerna. Det finns fler exempel på att
bevekelsegrunderna för Natos ingripande i
Kosovokonflikten är motsägelsefulla.
Natos angrepp på Jugoslavien strider på flera
punkter mot folkrätten och har lett till en
försvagning av FN, ett förödmjukande av Ryssland och
givit president Milosevic en förevändning att
beordra den folkfördrivning och de brott mot
mänskliga rättigheter som den jugoslaviska
regeringen nu begår i Kosovo.
Det står alldeles klart att Natos bombningar inte
förverkligar det som folkrätten åsyftar. Något
effektivt försvar av de mänskliga rättigheterna har
de inte inneburit.
Natos förändrade roll
Under kriget i Jugoslavien har det klart framkommit
att det finns krafter inom Nato som undviker att
försöka nå enighet inom FN. Därigenom försvagas FN-
systemet samtidigt som Natos ställning förstärks.
Nato har efter det kalla krigets slut omdefinierat
sin egen roll och ställning i världen. Tidigare var
Nato en försvarsallians, där ett angrepp på ett
enskilt land skulle uppfattas som ett angrepp på
alliansen i dess helhet. I dag har Nato övergått
till att själv angripa enskilda länder utanför
alliansen. Genom att själv ikläda sig de uppgifter
och befogenheter som ankommer på FN har Nato inte
bara försvagat FN, utan också ersatt sin defensiva
hållning gentemot omvärlden med en aggressiv. Nato
kan självklart aldrig, som nu skett i
Kosovokonflikten, på eget bevåg ersätta FN. Genom
att nu göra detta har Natoländerna demonstrerat och
förstärkt sin militära och politiska maktställning i
världen på FN:s bekostnad.
3. Svenskt deltagande i fredsstyrka i
Kosovo
Lars Ångström (mp) anför:
Det är viktigt att starkt kritisera och fördöma den
serbiska nationalistiska regimen såsom ansvarig för
folkfördrivningen, massmördandet och brott mot
mänskligheten i Kosovo. Vi beklagar också djupt det
faktum att vetorätten i FN:s säkerhetsråd
omöjliggjort ett FN-ingripande. Samtidigt är det
viktigt att också konstatera det faktum att Natos
beslut om att militärt angripa en suverän stat inte
har något stöd i internationell rätt. Vi kan
konstatera att Natos bombangrepp i flera avseenden
varit kontraproduktiva. De har stärkt den
nationalistiska regimen i Belgrad, de har inneburit
ett prejudikat för hur andra länder kan komma att
agera i framtiden och de har medfört ett stort
lidande för den serbiska civilbefolkningen. I skydd
av bomberna har den serbiska regimens mördande och
folkfördrivning av kosovoalbaner fullföljts. Det är
oriktigt att som regeringen gör påstå att Nato
tvingades att börja bomba. Beslutet var helt
frivilligt och fattat utifrån Natos egna motiv, där
den egna prestigeförlusten efter att ha hotat och
inte blivit åtlydd ej får underskattas.
Miljöpartiet anser att vetokulturen i FN:s
säkerhetsråd måste förändras så att inte enskilda
stater med olika nationella motiv kan förhindra FN
från att ingripa för att förhindra brott mot
mänskligheten såsom massmord, folkfördrivning och
folkmord. FN måste förbli den organisation som i
dessa situationer exklusivt innehar den legitima
rätten att när så är nödvändigt hota med eller
använda våld.
Miljöpartiet anser också att misslyckandet med att
föregripa inbördeskrigen i det forna Jugoslavien med
all önskvärd tydlighet illustrerar det
internationella samfundets oförmåga att med civila
insatser aktivt förebygga krig. När beslutet om att
föra in 2 000 civila OSSE-observatörer i Kosovo
fattades var det en för situationen alldeles för låg
styrka. Men i förhållande till medlemsländernas
beredskap visade det sig vara en alldeles för hög
ambitionsnivå. Det blev aldrig mer än 1 400
observatörer. Sveriges bidrag var endast 74
personer. Det tål att jämföras med de beslut om en
militärt dominerad fredsstyrka som nu fattas efter
det att folkfördrivningen och massmördandet till
stora delar fullföljts. Då finns plötsligt resurser
att föra in 40 000-50 000 man och Sverige är berett
att ställa upp med upp till 800 man.
Slutsatsen är att vi måste lämna fokuseringen på
att med militära medel hantera kriser när det för
alltför många människor är för sent, för att i
stället med i första hand civila medel aktivt
föregripa väpnade konflikter och brott mot
mänskligheten. Militärt våld i FN:s regi måste i
möjligaste mån förbli ett komplement till och
garanten för trovärdigheten i ett resolut och aktivt
förebyggande arbete.