I detta betänkande behandlas de delar av regeringens
proposition 1998/99:74 Förändrad omvärld - omdanat
försvar som rör Sveriges säkerhetspolitik,
inriktningen på främst Försvarsmaktens
internationella insatser samt internationellt
samarbete och export på krigsmaterielområdet. I
motsvarande delar behandlas de motioner som har
väckts med anledning av propositionen samt vissa
motioner i säkerhetspolitiska frågor från den
allmänna motionstiden 1998/99.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till
säkerhetspolitikens mål med anledning av den
säkerhetspolitiska kontrollstationen.
Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att
bevara vårt lands fred och självständighet. Vårt
säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i
former som vi själva väljer trygga en
handlingsfrihet att, såsom enskild nation och i
samverkan, kunna utveckla vårt samhälle.
Vår säkerhetspolitik har såväl en nationell som en
internationell dimension.
Nationellt skall vi kunna möta militära hot som
direkt berör Sverige. Vi skall också kunna förebygga
och kunna hantera situationer som utan att direkt
hota Sveriges fred och självständighet ändå skulle
kunna innebära snabba och allvarliga försämringar av
samhällets normala funktioner.
Om det säkerhetspolitiska läget försämras, skall
vår säkerhetspolitik bidra till att spänningen i
omvärlden och särskilt i vårt närområde begränsas.
Vi skall kunna försvara vårt territorium mot
kränkningar och angreppshandlingar var de än sker
och vi skall kunna agera för att tillvarata svenska
intressen. Vi skall kunna motstå hot och
påtryckningar och möta insatser som riktas mot
funktioner och värden i det svenska samhället och
som syftar till att påverka vårt agerande och
samhällets funktion.
Vi skall också söka förebygga att vårt samhälle
utsätts för svåra påfrestningar i fred genom den
robusthet och förmåga till omställning som byggs in
i det fredstida samhället. Det skall därutöver
finnas en beredskap att hantera de påfrestningar som
likväl kan uppstå.
Sveriges militära alliansfrihet syftande till att
vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av
krig i vårt närområde består. Den förutsätter att vi
har en betryggande försvarsförmåga.
Den militära alliansfriheten sätter, bortsett från
avtal om ömsesidigt stöd till försvar mot väpnat
angrepp, inga hinder för ett svenskt allsidigt och
aktivt deltagande i internationellt
säkerhetssamarbete. Detta gäller även inom det
militära området.
Internationellt skall vi i samverkan med andra
stater aktivt verka för fred och ökad säkerhet i
omvärlden och därmed också för oss själva.
Sverige skall stödja FN:s globala insatser för fred
och säkerhet.
I Europa är vårt säkerhetspolitiska mål att
varaktigt säkra ett förtroendefullt och nära
samarbete mellan alla stater. Detta skall nås främst
genom samarbetet inom EU och med de euroatlantiska
säkerhetsstrukturerna samt genom det regionala
samarbetet i Östersjöområdet.
Sverige skall ge bidrag till gemensamma
fredsfrämjande och humanitära insatser både i och
utom Europa. Det är också ett svenskt mål att få
till stånd en effektiv och väl fungerande euro-
atlantisk krishanteringsförmåga som med begäran från
FN eller beslut av OSSE kan bidra till att främja
samarbete och fredlig konfliktlösning i Europa.
Sverige skall på det fredsfrämjande området sträva
efter att samarbeta med Europas alla
säkerhetsorganisationer.
Utskottet instämmer i regeringens bedömning att den
för Sverige grundläggande positiva
säkerhetspolitiska utvecklingen under 1990-talet har
fortsatt, även om osäkerheten rörande utvecklingen i
Ryssland består.
De senaste årens utveckling i Ryssland har
tydliggjort en rad djupa och svårlösta problem i den
omdaningsprocess som landet genomgår. För
stabiliteten och säkerheten i Ryssland, Europa och
världen är det av stor betydelse att den ryska
politiska och ekonomiska reformprocessen kan
fortsätta.
Säkerhetssamarbetet i Europa, som bedrivs i en rad
olika former, fortsätter att fördjupas. EU är av
grundläggande betydelse för att varaktigt trygga
stabilitet och säkerhet i Europa. Unionens
utvidgning österut syftar till att överbrygga det
kalla krigets delning av Europa. I vårt närområde är
de baltiska ländernas integration i Europeiska
unionen av särskilt säkerhetspolitiskt intresse.
Nato och dess samarbete med partnerländerna spelar
en central roll för krishanteringen i Europa.
Natomedlemskapet för Polen, Tjeckien och Ungern
tillmötesgår dessa länders önskemål. Härigenom har
den av alla OSSE-länder godtagna principen
bekräftats, nämligen att varje land har rätt att
självt välja sin säkerhetspolitiska linje.
Det allt bredare säkerhetsinriktade samarbetet i
Östersjöområdet, som bl.a. bedrivs inom PFF,
Östersjöstaternas råd, BALTSEA och Nordiska rådet,
ger ett väsentligt bidrag till säkerheten i norra
Europa. Sverige stöder uppbyggnaden av
säkerhetsfunktioner i de baltiska länderna. Det är
också viktigt att Ryssland deltar i det regionala
samarbetet.
Deltagande i fredsfrämjande och humanitära insatser
är en av totalförsvarets huvuduppgifter. Sverige
verkar på många olika sätt för fred, säkra samhällen
och internationellt samarbete runt Östersjön, i
Europa och i världen.
De fysiska resurser som avdelas för svenska bidrag
till fred och säkerhet i omvärlden skall i de flesta
fall vara desamma som för totalförsvarets övriga
uppgifter. Stor vikt läggs därför vid att utveckla
och fördjupa det svenska totalförsvarets förmåga
till internationell samverkan. Utskottet ställer sig
bakom den av regeringen föreslagna inriktningen att
samverkansförmågan i första hand bör förbättras för
sådana typer av enheter som kan förväntas
efterfrågas för internationella fredsfrämjande
insatser och där svenska resurser är särskilt
lämpade.
Kvarliggande minor utgör ett stort problem efter
konflikter. Minröjning bör ges fortsatt prioritet av
Sverige.
Sverige arbetar generellt för ökad restriktivitet i
fråga om krigsmaterielexport samt för större
öppenhet vad gäller redovisning av sådan. Utskottet
ser positivt på en harmonisering av
krigsmaterielexportregler inom EU, förutsatt att den
svenska restriktiva linjen tas som utgångspunkt.
Sammanfattningsvis tillstyrks regeringens förslag
till säkerhetspolitikens mål. Samtliga
motionsyrkanden besvaras eller avstyrks. Till
betänkandet är fogat 13 reservationer och 4
särskilda yttranden.
2. Propositionen
Regeringen har i proposition 1998/99:74 Förändrad
omvärld - omdanat försvar i avsnitt 1 yrkat att
riksdagen
2. godkänner regeringens förslag till
säkerhetspolitikens mål m.m.
3. Motionerna
Motioner från allmänna motionstiden 1998/99
1998/99:U404 av Jan Erik Ågren och Ingrid Näslund
(kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ett ökat svenskt
engagemang för minröjning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige
tillsammans med andra länder bör ta initiativ till
ett globalt minröjningsprogram tillsammans med andra
länder,
1998/99:U405 av Lars Ångström m.fl. (mp, m, v, kd,
c, fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att utveckla SWEDEC
till ett svenskt och internationellt testområde för
minröjningssystem,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att den pågående
omprioriteringen inom Försvarsmakten till förmån för
minröjningsinsater bör intensifieras ytterligare,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att svenska
myndigheter bör ha en beredskap för att tillsammans
med Norge vara med och delfinansiera utvecklingen av
den "konstgjorda hundnosen",
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om det angelägna i
Försvarsmaktens förslag om ytterligare resurser för
utvecklingen av multisensor, också efter det att
pengarna från Sida är förbrukade,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Bofors och andra
företag snarast skall få sina minröjningssy-stem
testade och utvärderade av SWEDEC,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att myndigheter bör
bistå Bofors och eventuellt andra företag vid
marknadsföringen av mekaniskt minröjningsfordon,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att regeringen varje
år bör överlämna en skrivelse till riksdagen som
utförligt skildrar Sveriges engagemang för
minröjning.
1998/99:U508 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige
upphör att vara observatör i VEU,
1998/99:Fö210 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari
yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ett vidgat
minröjningsengagemang i FN:s regi,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om avveckling av
den svenska krigsmaterielexporten.
Motioner med anledning av regeringens
proposition 1998/99:74
1998/99:Fö6 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen avslår regeringens förslag (yrk.
2) till säkerhetspolitiskt mål m.m. i enlighet med
vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om Sveriges
säkerhetspolitik,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om gemensamma EU-
regler för export av försvarsmateriel,
1998/99:Fö7 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om den
säkerhetspolitiska utvecklingen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om säkerhetspolitikens
mål,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om deltagande i
internationellt säkerhetssamarbete,
1998/99:Fö8 av Berit Jóhannesson m.fl. (v) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om Sveriges roll när
det gäller nödvändigheten av att stärka FN:s budget
och demokratisera och effektivisera FN:s
administration,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att stärka den
sociala infrastrukturen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ett viktigt
villkor för ett svenskt deltagande i ett utvidgat
europeiskt försvarsindustrisamarbete är att den
svenska hållningen avseende krigsmaterielexport kan
upprätthållas,
1998/99:Fö9 av Åke Carnerö m.fl. (kd) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att resurser
bör avsättas som leder till att Sverige kan avdela
förband från alla försvarsgrenar till
internationella operationer,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om fortsatt
utveckling av sjö- och luftstridskrafternas förmåga
att delta i fredstvingande operationer i vårt
närområde,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en organisation
som kan ge svensk försvarsindustri stöd i
exportsammanhang,
1998/99:Fö15 av Lars Ångström m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige bör
uttala sig för en svensk anslutning till CFE-avtalet
och att en ansökan bör göras så snart tillfälle till
detta ges,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige bör
utveckla och organisera särskilda obeväpnade och
civila insatsenheter utrustade och tränade för
fredsfrämjande och humanitära insatser,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ökad
civil-militär samverkan tydligt bör infogas som
komplement till de i proposition 1998/99:74 anförda
styrande syftena för Sveriges engagemang i PFF,
4. Utskottet
4.1 Ärendet och dess beredning
Nu gällande försvarsbeslut som omfattar åren
1997-2001 uppdelades i två etapper. Den första
etappen beslutade riksdagen om hösten 1995 (prop.
1995/96:12, bet. 1995/96:UFöU1, rskr. 1995/96:44,
bet. 1995/96:FöU1, rskr. 1995/96:45-46). Den
omfattade statsmakternas ställningstagande till
säkerhets- och försvarspolitiken, övergripande mål
och uppgifter för totalförsvaret, övergripande
principiella frågor om totalförsvarets utformning
och struktur samt ekonomin.
Den andra etappen beslutade riksdagen om hösten
1996 (prop. 1996/97:4, bet. 1996/97UFöU1, rskr.
1996/97:36, bet. 1996/97:FöU1, rskr. 1996/97: 109).
Den omfattade statsmakternas ställningstagande till
den närmare inriktningen för det militära försvarets
krigsorganisation, det militära försvarets
grundorganisationer i fred samt den närmare
inriktningen av det civila försvarets verksamhet i
krig och fred.
I den första etappen beslutade riksdagen att
säkerhetspolitiska kontrollstationer skulle
genomföras under försvarsbeslutsperioden.
Kontrollstationer skall enligt försvarsbeslutet
bidra till att det sker en fortlöpande politisk
prövning av det säkerhetspolitiska läget och dess
konsekvenser för totalförsvarets beredskap,
omfattning, utveckling och förnyelse. En
kontrollstation genomfördes i samband med
försvarsbeslutets andra etapp medan ytterligare en
kontrollstation planerades till år 1998. Dock
beslutade riksdagen på regeringens förslag under
våren 1998 att senarelägga den till år 1999 (prop.
1997/98:83, bet. 1997/98:FöU10, rskr. 1997/98:269).
Underlaget inför kontrollstationen har nu genomförts
och regeringens överväganden samt förslag framgår av
proposition 1998/99:74 Förändrad omvärld - omdanat
försvar.
Propositionen remitterades i sin helhet till
försvarsutskottet. Utrikes- och försvarsutskotten
har därefter beslutat - med stöd av 4 kap. 8 §
riksdagsordningen - att bereda propositionens
förslag till säkerhetspolitikens mål m.m., jämte
tillhörande motioner i ett sammansatt utrikes- och
försvarsutskott (UFöU). Försvarsutskottet har till
det sammansatta utskottet överlämnat propositionens
kapitel 4, 5.1, 5.2, 5.6, 7.4, 7.5.6 och 7.5.7
Utrikesutskottet har överlämnat ett antal
motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1998.
I ärendets beredning har föredragningar skett av
statssekreteraren i Försvarsdepartementet Lena
Jönsson, kabinettssekreterare Jan Eliasson och
överbefälhavare Owe Wictorin. Det sammansatta
utskottet har vidare avlagt ett besök vid Försvarets
internationella kommando SWEDINT.
4.2 De senaste årens utveckling i omvärlden
och dess betydelse för Europas och Sveriges
säkerhet
4.2.1 Sammanfattning av propositionen (s. 14-43)
Regeringens bedömning
Den för Sverige grundläggande positiva
säkerhetspolitiska utvecklingen under 1990-talet
fortsätter, även om osäkerheten om utvecklingen i
Ryssland består.
Genom det fördjupade euroatlantiska
säkerhetssamarbetet skapas förbättrade
förutsättningar att hantera konflikter som likväl
kvarstår i delar av Europa och dess närhet.
De gemensamma insatserna på Balkan fortsätter.
Fortsatta insatser kommer sannolikt att vara
nödvändiga för lång tid framöver.
EU är av grundläggande betydelse för att varaktigt
trygga stabilitet och säkerhet i Europa. Nato och
dess samarbete med partnerländerna spelar en central
roll för krishanteringen i Europa.
Det breda praktiska samarbetet i Östersjöområdet
samt de nordiska och baltiska ländernas tilltagande
säkerhetssamarbete ger ett väsentligt bidrag till
säkerheten i regionen. Det största hotet mot
säkerheten i Nordeuropa sammanhänger med en fortsatt
instabilitet i Ryssland. Osäkerheten kvarstår om
Rysslands inrikespolitiska utveckling och de
konsekvenser den kan föra med sig för landets
relationer med omvärlden. Den ekonomiska krisen
fördjupas och utrymmet för att vidmakthålla eller
reformera den militära kapaciteten är begränsat.
Rysslands utrikespolitiska agerande präglas av
samarbete med väst, men också av hävdandet av egna
intressen mot väst och länder i det egna närområdet.
Ett invasionsföretag syftande till ockupation av
Sverige ter sig inte möjligt att genomföra under de
närmaste tio åren, förutsatt att vi har en
grundläggande försvarsförmåga. Väpnade angrepp,
främst genom luften eller genom insatser mot
begränsade mål i Sverige, eller andra typer av
avsiktliga hot och påtryckningar är dock, enligt
regeringens bedömning, möjliga att genomföra även i
nuvarande omvärldsläge. Sådana skulle kunna
aktualiseras i samband med akuta kriser i vårt
närområde.
Den globala utvecklingen - några huvuddrag
Europas och Sveriges säkerhet och välfärd är i
tilltagande utsträckning beroende av utvecklingen i
omvärlden. Lokalt initierade motsättningar och
konflikter kan få verkningar direkt och indirekt
långt utanför det aktuella konfliktområdet. Krigen
på västra Balkan, i Afganistan, Somalia, Rwanda och
Sudan visar att inomstatliga konflikter med etniska
och religiösa förtecken blivit allt större regionala
problem med konsekvenser även globalt. Samtidigt
finns en tendens att regionala konflikter i grunden
förblir regionala och inte på samma sätt som under
det kalla kriget riskerar att trappas upp till en
allvarligare stormaktsmotsättning.
Kärnvapnen utgör alltjämt en viktig faktor i den
internationella säkerhetspolitiken. Även om riskerna
för ett kärnvapenkrig mellan stormakterna har
minskat betydligt, har riskerna för spridning av
massförstörelsevapen och farhågorna för
terroristaktioner med sådana vapen uppmärksammats i
allt större utsträckning. Provsprängningarna i
Indien och Pakistan har visat att kärnvapen
fortfarande tillmäts stor säkerhetspolitisk
betydelse. I Ryssland har kärnvapen getts en utökad
roll i landets försvarsplanering för att uppväga de
konventionella styrkornas försvagning.
Internationell handel, internationellt industriellt
samarbete, internationella investeringar och den
internationella kapitalmarknaden har under de
senaste åren ökat i omfattning och betydelse.
Ekonomins globalisering får allt större betydelse
för enskilda länder och sätter samtidigt gränser för
den nationella handlingsfriheten. De ekonomiska och
handelspolitiska frågorna väger samtidigt tyngre i
relationerna mellan världens länder och har därmed
också fått större säkerhetspolitisk betydelse.
FN har i kraft av sitt stadgeenliga ansvar för
internationell fred och säkerhet en central roll i
det internationella samfundets fredsfrämjande
verksamhet. Det är dock uppenbart att förändringar
krävs för att FN mer effektivt skall kunna utnyttja
de möjligheter som det förändrade internationella
läget skapat, exempelvis för att förebygga
konflikter. FN kan inte axla ansvaret för ledningen
av operationer med trupp för omfattande och utdragna
insatser av fredsframtvingande karaktär. FN:s
beslutsförmåga har blockerats av de skilda
uppfattningar som råder bland de permanenta
medlemmarna i säkerhetsrådet. En delvis ny
arbetsfördelning har utkristalliserats som innebär
att FN i större utsträckning auktoriserar regionala
organisationer eller koalitioner av stater att
genomföra vissa insatser. Genom den nya typen av
fredsfrämjande insatser har frågan om nödvändigheten
av FN-mandat börjat diskuteras, bl.a. inom EU och
Nato, både från folkrättsliga och säkerhetspolitiska
utgångspunkter.
De europeiska och euroatlantiska säkerhetssystemen
De senaste åren har präglats av en intensiv
förhandlingsprocess om den framtida
säkerhetsstrukturen i Europa. Många ytterligare steg
återstår innan alla länder i Europa har kunnat uppnå
sådana säkerhetslösningar som de själva
eftersträvar. Det finns på den europeiska
kontinenten åtskilligt kvar av motstridiga intressen
och misstro mellan länder och befolkningsgrupper som
ger anledning till oro och som innebär en risk för
nya eller fortsatta lokala och regionala konflikter,
särskilt i sydöstra Europa.
Europeiska unionen
EU är av grundläggande betydelse för att varaktigt
trygga stabilitet och säkerhet i Europa. Det utökade
ekonomiska samarbetet med länder i Central- och
Östeuropa och den förestående utvidgningen har stor
betydelse på det säkerhetspolitiska planet. EU:s
krav på bl.a. institutionell stabilitet, demokrati
och rättssäkerhet har redan haft avsevärda positiva
effekter i kretsen av kandidatländer. Det finns dock
beklagliga tendenser som innebär att många av EU:s
medlemsstater mer än tidigare betonar den tid
utvidgningsprocessen kommer att ta.
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa
(OSSE)
OSSE:s förmåga till snabba och anpassningsbara
fältinsatser har blivit ett centralt inslag i
europeisk säkerhet. Organisationen har tack vare ett
brett säkerhetsbegrepp och sitt flexibla arbetssätt
utvecklats till en central aktör i det europeiska
säkerhetsarbetet. OSSE:s verifikationsmission i
Kosovo var organisationens i särklass största
utmaning någonsin.
Europeisk krishantering
Det är ett grundläggande europeiskt intresse att
vidmakthålla ett starkt amerikanskt engagemang i
Europa. En stärkt europeisk krishanteringsförmåga är
dock nödvändig som ett komplement till det
transatlantiska samarbetet. Amsterdamfördraget
innebär att kopplingen mellan EU och VEU stärks. Om
Europa skall kunna spela en ökad roll inom
krishantering, krävs politisk vilja i kombination
med en effektiv och trovärdig europeisk militär
förmåga. Europa måste ha förmåga att agera militärt
när USA inte kan eller vill delta. Detta handlar
inte om att dubblera Natos roll, men däremot om att
snabbt och brett genomföra den europeiska säkerhets-
och försvarsidentiteten (ESDI) i Nato. Det handlar
också om att skapa en ändamålsenlig struktur för
beslutsfattande i EU.
Nato och dess reformering och utvidgning
Natos omvandlingsprocess sedan det kalla krigets
slut omfattar fyra sammanhängande områden:
utvidgningen, Rysslandsrelationen, den europeiska
säkerhets- och försvarsidentiteten samt den inre
reformeringen. Nato har kommit att etablera sig som
den centrala aktören för större militära
krishanteringsoperationer på den europeiska
kontinenten. Natotoppmötet i Washington i april 1999
blir det första med Polen, Tjeckien och Ungern som
fullvärdiga medlemmar. En viktig punkt på toppmötets
dagordning blir antagandet av Natos nya strategiska
grundsyn. Natos fortsatta utvidgning blir också
föremål för diskussion.
Erfarenheterna från Bosnien och implementeringen av
Daytonavtalet har påskyndat reformeringen av Nato
och klarare definierat de roller som olika
säkerhetsorganisationer kan och bör spela i
internationell krishantering. Betydelsen av
fungerande samordning mellan civila och militära
resurser är ytterligare en viktig erfarenhet.
Det utvidgade samarbetet i Partnerskap för fred
(PFF)
Samarbetet inom Partnerskap för fred (PFF), som
inleddes 1994, utgör ett viktigt politiskt och
militärt instrument för samverkan mellan Nato och
länder utanför Nato. Samarbetet syftar till att
utveckla den europeiska krishanteringsförmågan och
främja förtroendet mellan de deltagande staterna.
För de länder som strävar efter inträde i Nato utgör
samarbetet också ett slags förberedelse för
medlemskap. Det är viktigt att varje partnerland
självt kan välja omfattning och djup på sitt
engagemang i partnersamarbetet, så att
förutsättningar skapas för att länder med vitt
skilda intressen skall kunna delta. För länderna i
Östersjöregionen spelar PFF-samarbetet en viktig
förtroende- och säkerhetsskapande roll länderna
emellan.
Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR)
I det nya samarbete som växt fram i Europa sedan
Nato lanserade PFF 1994 är Euroatlantiska
partnerskapsrådet (EAPR) avsett att spela en dubbel
roll. Den ena är som forum för politiska
konsultationer och den andra som ram för praktiskt
samarbete mellan Nato- och partnerländerna. EAPR,
som inte är en organisation i formell mening, har en
struktur som är uppbyggd kring Natos. Däri ligger
också dess säkerhetspolitiska mervärde.
Västeuropeiska unionen (VEU)
Bland européer finns i dag en växande medvetenhet om
att vi kommer att behöva ta större ansvar för att
hantera kriser i Europa. Västeuropeiska unionen
(VEU) är teoretiskt sett redo att ta på sig relativt
omfattande krishanteringsuppgifter. Förutom den
politiska kopplingen till EU har VEU en stark
militär koppling till Nato. Nato har beslutat att
VEU skall kunna använda sig av Natoresurser för att
genomföra krishanteringsinsatser. Sverige och övriga
observatörsländer har inbjudits att delta i den
långsiktiga försvarsplaneringen av VEU-ledda
operationer.
Konventionell rustningskontroll i Europa
Den europeiska rustningskontrollen har fortfarande
en omistlig roll som stabiliserande faktor i den
pågående omvälvningen av den europeiska
säkerhetspolitiska strukturen. Wiendokumentet,
Uppförandekoden om politiska och militära aspekter
på säkerhet samt Avtalet om konventionella styrkor i
Europa (CFE-avtalet) utgör kärnan i detta system.
Det mer öppna och samarbetsinriktade Wiendokumentet
kompletteras av CFE-avtalet, som begränsar innehavet
av vissa kategorier av vapen. Även om Sverige inte
är avtalsslutande part i CFE-avtalet, har detta
betydelse för vår säkerhet genom de begränsningar
och den öppenhet som avtalet föreskriver vad gäller
det svenska närområdet.
Wiendokumentet bygger på att länderna ger
information om förband och deras aktiviteter samt om
försvarsplanering. Ett reviderat dokument kommer
sannolikt att antas vid OSSE:s toppmöte hösten 1999.
CFE-avtalet, som undertecknades av Natos och
Warszawapaktens medlemsländer 1990, har genom
Natoutvidgningen blivit föråldrat. Det är ett
viktigt svenskt intresse att ett omförhandlat avtal
bevarar substansen i den nuvarande flankregimen.
Open Skies-avtalet ger medlemsländerna rätt att
genomföra spaningsflygningar över varandras
territorier. Sverige är för närvarande observatör,
men har möjlighet att söka tillträde till Open
Skies.
Det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde
De senaste årens säkerhetspolitiska förändringar
omfattar även Sveriges närområde, som uppvisar en
mångfald vad gäller ländernas säkerhetspolitiska
val. EU:s och Natos utvidgningsprocesser påverkar
direkt Estland, Lettland, Litauen och Polen.
Nordkalottens kärnvapenstrategiska betydelse
kvarstår, men kommer sannolikt att avta på sikt. De
nordiska ländernas och andra västländers
säkerhetsfrämjande samarbete med främst de baltiska
länderna har vidareutvecklats. PFF-samarbetet i
området har ökat. USA har stärkt sitt engagemang i
regionen och särskilt i de baltiska länderna.
Under senare tid har flera förslag som berör
säkerheten i Östersjöområdet presenterats av olika
länder. En fast säkerhetsstruktur för
Östersjöområdet skulle dock strida mot den av alla
OSSE-stater godtagna principen om säkerhetens
odelbarhet och alla staters rätt att själva välja
säkerhetspolitisk väg. Östersjöområdets säkerhet
måste utgöra en del i en alleuropeisk och euro-
atlantisk säkerhetsordning. Det praktiska regionala
samarbetet bör fortsätta att utvecklas på alla plan.
Det är betydelsefullt att Ryssland kan stärka sitt
samarbete med väst. S:t Petersburg är den naturliga
knutpunkten i Östersjöregionen, men också de
militära basområdena i Kaliningrad och Murmansk bör
inkluderas i det regionala samarbetet.
USA har under de senaste åren visat ett ökat
intresse för säkerheten i Östersjöområdet. Samtidigt
som USA stöder de baltiska ländernas strävan mot
medlemskap i Nato har det rysk-amerikanska
samarbetet utökats. Engagemanget manifesterades
också i den amerikansk-baltiska chartan som
undertecknades av USA:s och de baltiska staternas
presidenter i januari 1998. Det är av stor vikt att
det amerikanska engagemanget för Östersjöregionen
består.
Militärstrategisk utveckling i Sveriges närområde
De senaste årens säkerhetspolitiska förändringar har
inneburit minskad spänning i Nordeuropa. Nya
möjligheter har skapats för länderna att söka de
säkerhetsarrangemang som bäst svarar mot behoven i
denna nya situation.
Det största hotet mot säkerheten i Nordeuropa som
regeringen kan se i dagsläget sammanhänger med
fortsatt instabilitet i Ryssland. Såväl en instabil
som en auktoritär utveckling i Ryssland skulle
ställa ökade krav på det internationella samfundet
och särskilt på länder i Rysslands närhet att ha
beredskap att hantera problem som då kan uppstå.
Förenta staterna är det land utanför norra Europa
som militärt har störst möjlighet att påverka en
kris eller konflikt i regionen.
Det polska medlemskapet i Nato förändrar den
strategiska situationen i Östersjöområdet. I de
flesta länder i vårt närområde sker en ökad satsning
på internationell krishantering. Som ett led i detta
fördjupas och utvecklas samverkansförmågan. Den
gemensamma övningsverksamheten inom ramen för PFF
har utökats.
Taktiska kärnvapen finns i betydande mängd i den
ryska delen av Östersjöområdet. Deras antal regleras
av de ryska och amerikanska deklarationerna från
1991-92 om reduktion av de totala arsenalerna. De
konventionella stridskrafterna kan komma att
påverkas av de pågående förhandlingarna om en
revidering av CFE-avtalet.
Utvecklingen av den ryska krigsmakten
En reformering av den ryska krigsmakten har inletts
men processen har hittills gått trögt och försvåras
av den ekonomiska krisen. Det är svårt att se någon
lösning på de sociala problem och den demoralisering
som de väpnade styrkorna uppvisar.
Problemen har medfört att ledningsförmågan är
starkt reducerad. De ryska markstridskrafterna har
minskat och deras krigsduglighet är på en kritiskt
låg nivå. Vissa delsystem inom flygstridskrafterna
är i teknisk paritet med motsvarande system i väst,
men en förutsättning för att upprätthålla dessa är
att man löser de nuvarande problemen med att
underhålla befintlig materiel. På den marina sidan
är den ryska strategin avsevärt mer defensiv än
tidigare. För Östersjöregionen torde uppgifterna
vara försvar av basområde, skydd av sjöfart samt
underrättelseinhämtning.
Ryssland har ett stort antal kärnvapen, såväl
taktiska som strategiska. Underhållet av systemen är
en betungande uppgift för den hårt ansträngda
krigsmakten. De konventionella stridskrafternas
sjunkande operativa förmåga är en av förklaringarna
till att de senaste två officiellt fastställda
säkerhetspolitiska riktlinjerna inte längre angivit
att Ryssland avstår från att börja använda
kärnvapen. I stället anges ett flertal fall som
skulle kunna utlösa en vedergällningsattack med
kärnvapen, inklusive användning av taktiska
kärnvapen i lokala konflikter. START II-avtalet om
reducering av strategiska kärnvapen har ännu inte
ratificerats av det ryska parlamentet.
Någon materielanskaffning av nämnvärd omfattning
kommer inte att kunna göras under de närmaste åren
till den ryska krigsmakten. I Ryssland finns
alltjämt tillgång till kemiska stridsmedel.
Militära operationsmöjligheter i närområdet
Möjligheterna att skapa en rysk förmåga att
genomföra större militära operationer i det
nordeuropeiska området är i dagsläget än mer
begränsade än vid mitten av 1990-talet. Det går dock
inte att helt utesluta möjligheten att Ryssland vid
ett radikalt förändrat politiskt klimat försöker
bygga upp styrkor baserade på den krigsmateriel man
har i dag. Det omfattande kontrollsystem som
utvecklats bl.a. inom ramen för OSSE möjliggör en
ökad insyn och försvårar en omfattande
iståndsättning.
Regeringens bedömning är att ett invasionsföretag
syftande till ockupation av Sverige inte ter sig
möjligt att genomföra under de närmaste tio åren,
förutsatt att vi har kvar en grundläggande
försvarsförmåga. Ett angrepp mot ett baltiskt land
torde dock efter viss iståndsättning kunna
genomföras på kort sikt. I samband med allvarligare
incidenter och kriser i vårt direkta närområde kan
Sverige redan på kort sikt komma att bli föremål för
begränsade militära operationer eller hot om sådana.
4.2.2 Utvecklingen på Balkan
Utvecklingen i konflikten i provinsen Kosovo i
Förbundsrepubliken Jugoslavien (FRJ) har försämrats
väsentligt sedan regeringens proposition lades till
riksdagen. Det internationella samfundets
ansträngningar att finna en förhandlingslösning på
konflikten mellan den kosovoalbanska befrielsearmén
UCK och FRJ misslyckades när Belgradregimen den 19
mars 1999 förkastade kontaktgruppens förslag till
interimsavtal. Efter att säkerhetsläget förvärrats
beslöt OSSE att evakuera sina 1 400 verifikatörer
från Kosovo. Nato inledde den 24 mars flygattacker
mot Förbundsrepubliken Jugoslavien. Därpå
intensifierade serbisk militär, specialpolis samt
paramilitära styrkor rensningsaktionerna i Kosovo,
med resultat att flyktingströmmarna ut ur provinsen
växte explosionsartat. Drygt en halv miljon
kosovoalbaner har flytt till grannländerna sedan
president Milosevic intensifierade sin kampanj för
etnisk rensning.
Sverige har beslutat att erbjuda 5 000
kosovoalbanska flyktingar tillfällig fristad.
Regeringen har till Nato lämnat en preliminär och
icke-bindande avsiktsförklaring att medverka i en
fredsfrämjande styrka i Kosovo, som baserar sig på
en överenskommelse mellan parterna och ett beslut i
FN:s säkerhetsråd.
4.2.3 Motionerna
Moderaterna menar i partimotion Fö6 yrkande 3
(delvis) att inget omedelbart hot mot Sveriges
säkerhet kan skönjas. Utvecklingen i Ryssland, som
är den långsiktigt avgörande riskfaktorn, präglas
dock av fortsatt osäkerhet. Nato har växt fram som
ryggraden i en ny europeisk säkerhetsordning.
Polens, Tjeckiens och Ungerns inträde i Nato har
stor betydelse för säkerheten i Europa. En
utveckling där Estland, Lettland och Litauen, samt
på sikt även Finland, blir medlemmar i Nato verkar
alltmer sannolik. Även Ryssland gynnas av en ökad
stabilitet i dess grannländer.
Folkpartiet menar i partimotion Fö7 (fp) yrkande 1
att Sveriges säkerhetspolitiska läge inte varit så
stabilt och fördelaktigt på mycket länge. Något
traditionellt militärt hot mot svenskt territorium
föreligger inte för lång tid framöver, även om
utvecklingen i Ryssland är svår att förutsäga.
Sverige kan och bör delta fullt ut i den
alleuropeiska säkerhetsordning byggd på samarbete
som skapas i takt med att EU och Nato utvidgas till
att omfatta alltfler av Europas demokratier.
Folkpartiet ser dock med oro på tendenser att EU
slår av på takten i utvidgningsprocessen. Nato har
genom Bosnieninsatsen, PFF och samarbetet med
Ryssland kommit att spela en central roll i den
europeiska säkerhetsstrukturen. USA:s fortsatta
engagemang och närvaro i europeiskt
säkerhetssamarbete är ett starkt svenskt och
nordiskt intresse. Även när det gäller Natos
utvidgningsprocess finns dock oroväckande tendenser
på att takten har dragits ned. De baltiska länderna
spelar en nyckelroll för Sveriges säkerhet.
Medlemskap för de baltiska länderna i EU och Nato
skulle bidra till ytterligare stabilitet. Sverige
bör aktivt stödja de baltiska staternas önskemål om
Natomedlemskap.
Miljöpartiet förespråkar i kommittémotion Fö15 (mp)
yrkande 2 att Sverige skall ansluta sig till Avtalet
om konventionella styrkor i Europa (CFE). Även om
Sverige inte deltar i omförhandlingarna bör
riksdagen nu uttala sig för en svensk anslutning.
Sverige bör visa gott föredöme genom att ålägga sig
CFE-avtalets rustningsbegränsningar. Som
avtalsslutande part i CFE skulle Sverige kunna
framföra synpunkter på avtalets viktiga
flankbestämmelser och även introducera nya idéer för
att vitalisera avtalet.
4.2.4 Utskottets överväganden
Den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden
under den tid som förflutit sedan riksdagen fattade
beslut om den säkerhetspolitiska kontrollstationen
1996 (prop. 1996/97:4, bet. 1996/97:UFöU1) ges en
ingående beskrivning i regeringens proposition
1998/99:74 Förändrad omvärld - omdanat försvar.
Redogörelsen grundar sig på Försvarsberedningens
analys, som presenterades i rapporten Förändrad
omvärld - omdanat försvar (Ds 1999:2).
Utskottet instämmer i regeringens bedömning att den
för Sverige grundläggande positiva
säkerhetspolitiska utvecklingen under 1990-talet har
fortsatt, även om osäkerheten rörande utvecklingen i
Ryssland består. Denna bild överensstämmer i allt
väsentligt med de huvuddrag som tecknas i motionerna
Fö6 (m) yrkande 3 (delvis) och Fö7 (fp) yrkande 1.
Säkerhetssamarbetet i Europa, som bedrivs i en rad
olika former, fortsätter att fördjupas. Sveriges
säkerhet och välfärd är i hög grad beroende av
utvecklingen i omvärlden och av samverkan med andra
länder.
EU är av grundläggande betydelse för att varaktigt
trygga stabilitet och säkerhet i Europa. När den
europeiska gemenskapen grundades var den
övergripande tanken att skapa fred genom samarbete
över gränserna och att genom ekonomisk integration
övervinna historiska motsättningar i Europa. Det
ökade ekonomiska samarbetet som unionen bedriver med
länder i Central- och Östeuropa bidrar till att
stärka ömsesidigt ekonomiskt utbyte och därigenom
den gemensamma säkerheten. EU ställer på sina
medlemsländer bl.a. krav på en institutionell
stabilitet som garanterar demokrati, mänskliga
rättigheter och skydd av minoriteter. Detta har
redan haft avsevärda positiva effekter i kretsen av
kandidatländer. Unionens utvidgning österut är en
uppgift av historiska dimensioner, som syftar till
att överbrygga det kalla krigets delning av Europa.
Kandidatländernas inträde i unionen kommer att på
ett väsentligt sätt bidra till att höja den
gemensamma säkerheten i Europa. I vårt eget
närområde gäller detta inte minst de baltiska
ländernas inträde. Utskottet delar den oro som både
regeringen och motionärerna uttrycker över vissa
tecken på att takten i EU:s utvidgning håller på att
avta. Det är härvidlag viktigt att Sverige i EU
fortsätter att vara pådrivande för unionens
utvidgning.
Nato och dess samarbete med partnerländer spelar en
central roll för krishanteringen i Europa.
Natomedlemskapet för Polen, Tjeckien och Ungern
tillmötesgår dessa länders önskemål. Härigenom har
den av alla OSSE-länder godtagna principen
bekräftats, nämligen att varje land har rätt att
självt välja sin säkerhetspolitiska linje. De
överenskommelser som träffats med Ryssland om
samarbete, den återhållsamhet som Nato visat vad
gäller gruppering av militära resurser och det
fördjupade samarbetet inom Partnerskap för fred, har
gjort att utvidgningsprocessen har kunnat genomföras
på ett sätt som bidragit till en positiv
säkerhetspolitisk utveckling i Europa.
Sveriges närområde uppvisar en mångfald vad gäller
ländernas säkerhetspolitiska val. I Östersjöområdet
har det europeiska säkerhetssystemet ännu inte fått
en utformning som svarar mot alla länders önskemål.
En grundläggande utgångspunkt måste vara den av alla
OSSE-länder godtagna principen om att varje land har
rätt att självt välja sin säkerhetspolitiska linje.
Östersjöområdets säkerhet utgör samtidigt en del i
den alleuropeiska och euroatlantiska
säkerhetsordningen.
Det allt bredare säkerhetsinriktade samarbetet i
Östersjöområdet ger ett väsentligt bidrag till
säkerheten i regionen. Det säkerhetspolitiska
samarbetet mellan de nordiska länderna har också
ökat. Att Förenta staterna under de senaste åren har
stärkt sitt engagemang i regionen, och särskilt i de
baltiska länderna, har bidragit till den ökade
stabiliteten. Ett fortsatt amerikanskt engagemang är
av stor vikt för säkerheten i Östersjöområdet. Det
är likaså betydelsefullt att Ryssland deltar i det
regionala samarbetet. Svenska ansträngningar för att
uppmuntra Ryssland att medverka i bl.a. PFF-
samarbetet har gett visst gensvar från rysk sida.
De senaste årens utveckling i Ryssland har
tydliggjort en rad djupa och svårlösta problem i den
omdaningsprocess som landet genomgår. För
stabiliteten och säkerheten i Ryssland, Europa och
världen är det av stor betydelse att den ryska
politiska och ekonomiska reformprocessen kan
fortsätta. Det är dock tydligt att det kommer att ta
lång tid att bygga upp demokrati, mark-nadsekonomi
och en fungerande rättsstat i Ryssland. Samtidigt är
det angeläget att Ryssland fortsätter att inordnas i
det euroatlantiska säkerhetssamarbetet.
Det går inte i dag att säga huruvida den uppkomna
krisen i Kosovo kommer att påverka Natos långsiktiga
relation till Ryssland. Ryssland uttalade sig starkt
kritiskt när Nato den 24 mars 1999 inledde
stridshandlingar mot Federala republiken
Jugoslavien. Därefter har Ryssland tagit
diplomatiska initiativ i syfte att få till stånd en
fredsuppgörelse som tillåter de kosovoalbanska
flyktingarna att återvända.
Med hjälp av ett flertal former för praktiskt
samarbete - förutom bilaterala också PFF,
Östersjöstaternas råd, BALTSEA, Nordiska rådet m.fl.
- har en flexibel struktur för ett omfattande
säkerhetsskapande samarbete växt fram i
Östersjöregionen. Denna väv av samarbete där
samtliga stater runt Östersjön deltar är starkt
bidragande till den positiva säkerhetspolitiska
utvecklingen. Sverige verkar aktivt i samtliga dessa
former av samarbete.
De tre baltiska länderna strävar efter en så bred
och djup förankring som möjligt i de västliga
strukturerna, med medlemskap i Nato och EU som
främsta mål. Sverige verkade i EU för att
medlemskapsförhandlingar skulle inledas samtidigt
med samtliga kandidatländer, inklusive de tre
baltiska länderna. Inledande och förberedande
förhandlingar har nu påbörjats med samtliga de tre
baltiska länderna. De baltiska staternas integration
i Europeiska unionen är av stort säkerhetspolitiskt
intresse för Sverige.
Sverige anslår betydande resurser för
säkerhetsfrämjande stöd till de baltiska länderna,
bl.a. för uppbyggnad av totalförsvar och andra
säkerhetsfunktioner. Vidare stöder Sverige på olika
sätt de baltiska ländernas deltagande i det
regionala säkerhetssamarbetet, däribland PFF. Vårt
och andra länders stöd har stor betydelse för
konsolideringen av de baltiska ländernas suveränitet
och för deras fortsatta integration i de
euroatlantiska säkerhetsstrukturerna. Sverige har
vid upprepade tillfällen uttalat stöd för de
baltiska ländernas rätt att själva fatta sina
säkerhetspolitiska beslut.
Beträffande de baltiska ländernas strävan mot
inträde i Nato, har organisationen vid sina
toppmöten i Madrid 1997 och Washington 1999
identifierat de baltiska länderna som kandidater och
samtidigt understrukit att inget land skall
uteslutas på förhand på grund av sitt geografiska
läge. Som utskottet tidigare har konstaterat, senast
i bet. 1996/97:UFöU1, är dock medlemskap i Nato en
fråga för organisationens medlemsstater och
ansökarländerna.
Sveriges militära alliansfrihet syftande till att
vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av
krig i vårt närområde består. Den förutsätter att vi
har en betryggande försvarsförmåga. Det är Sverige
som definierar den närmare innebörden av den
militära alliansfriheten. Den sätter, bortsett från
avtal om ömsesidigt stöd till försvar mot väpnat
angrepp, inga hinder för ett svenskt allsidigt och
aktivt deltagande i internationellt
säkerhetssamarbete. I vårt närområde deltar Sverige
på olika sätt i säkerhetsfrämjande samarbete.
Sverige är en aktiv deltagare i OSSE, EAPR och PFF.
På det fredsfrämjande området har Sverige tagit sitt
ansvar genom bl.a. deltagande med trupp i den
Natoledda SFOR-insatsen i Bosnien-Hercegovina samt i
den nyligen avbrutna Unpredepinsatsen i Makedonien
(FYROM).
Med vad ovan anförts anses motionerna Fö6 (m)
yrkande 3 (i berörd del) och Fö7 (fp) yrkande 1
besvarade.
Den europeiska rustningskontrollen har fortfarande
en viktig roll som stabiliserande faktor i den
pågående omvälvningen av den europeiska
säkerhetspolitiska strukturen. Även om Sverige inte
är avtalsslutande part till CFE, har avtalet
betydelse för Sveriges säkerhet genom de militära
begränsningar och den öppenhet som avtalet
föreskriver vad gäller Sveriges närområde.
Regeringen har i skr. 1998/99:56 redogjort för den
modernisering av CFE-avtalet som för närvarande
pågår inom OSSE. Ett nytt avtal skall bli klart för
undertecknande vid OSSE:s toppmöte i Istanbul i
november 1999. Avsikten är att det moderniserade
avtalet skall öppnas för deltagande av nya stater.
Utskottet har inhämtat att det inom
Regeringskansliet för närvarande pågår en process
för att analysera de försvars- och
säkerhetspolitiska konsekvenserna av ett nytt avtal
och en eventuell svensk anslutning. Utskottet ser
ingen anledning att föregå regeringens
ställningstagande på denna punkt.
Med vad ovan anförts anses motion Fö15 (mp) yrkande
2 besvarad.
4.3 Försvarspolitikens avgränsning och roll
i säkerhetspolitiken
4.3.1 Sammanfattning av propositionen (s. 44-48)
Försvarspolitikens avgränsning och roll i
säkerhetspolitiken
Regeringens bedömning
Sveriges säkerhetspolitiska läge är gott. Även om
osäkerheten om utvecklingen i Ryssland består, finns
det anledning att utnyttja läget till att sänka
kostnaderna för vårt försvar och att genomföra en
omstrukturering av detta. Sveriges internationella
säkerhetssamarbete behöver utvecklas och fördjupas.
Våra insatser för FN:s och OSSE:s arbete för fred
och säkerhet stärker även vår egen säkerhet. EU-
medlemskapet är ett nav för vårt deltagande i det
europeiska arbetet för fred och säkerhet.
Amsterdamfördraget utvecklar ytterligare våra
möjligheter att samarbeta inom försvars- och
säkerhetspolitiken när det gäller krishantering och
fredsfrämjande verksamhet. Vårt samarbete med Nato
och andra partnerländer i Euroatlantiska
partnerskapsrådet och inom Partnerskap för fred samt
vårt breda säkerhetssamarbete i Norden och
Östersjöregionen är till nytta för den samlade
säkerheten.
Skälen för regeringens bedömning
Under det kalla kriget var ett stormaktskrig det
helt dominerande hotet, och Sveriges
säkerhetspolitik fokuserades på att söka undvika att
dras in i ett sådant krig. Försvaret inriktades helt
på att kunna möta en invasion.
I dag står vi inför en mångfasetterad
säkerhetspolitisk bild av tänkbara yttre risker och
hot mot vårt lands säkerhet. Den sträcker sig från
de mer traditionella hoten mot vårt lands
territorium, som vi inte kan utesluta på lång sikt,
via mer begränsade väpnade angrepp till olika typer
av sabotagehandlingar.
Sverige har efter det kalla kriget inom ramen för
det allt bredare internationella säkerhetssamarbetet
betydligt större möjligheter än tidigare att påverka
förhållandena i omvärlden. Vårt medlemskap i EU
spelar här en central roll. Sverige bedriver också
samarbete med Nato inom ramen för EAPR och PFF samt
i de pågående fredsfrämjande insatserna i Balkan.
Genom att delta i internationell fredsfrämjande
verksamhet kan vi i dag medverka till en utveckling
som minskar riskerna för konflikter och bidrar till
varaktigt förtroendefulla och fredliga relationer
mellan alla länder.
I säkerhetspolitiken bör också ingå att förebygga
och skapa en beredskap att hantera extraordinära
situationer som utan att direkt hota landets fred
och självständighet likväl kan innebära så svåra
påfrestningar på samhället att dess normala
funktioner hotas.
Regeringsformen ger regeringen befogenhet att sätta
in Försvarsmakten i strid för att möta väpnat
angrepp mot riket, i enlighet med FN-stadgans
artikel 51 om rätt till självförsvar. Svensk väpnad
styrka får i övrigt sättas in i strid eller sändas
till annat land endast om riksdagen medger det, om
det är medgivet i lag eller skyldighet att vidta
åtgärder följer av internationell överenskommelse
eller förpliktelse som godkänts av riksdagen.
Totalförsvarsresurserna skall utformas så att de
även kan användas vid internationella fredsfrämjande
och humanitära insatser samt stärka samhällets
förmåga att förebygga och hantera svåra
påfrestningar på samhället i fred. Det är
regeringens uppgift att närmare ange de
ansvarsförhållanden som härvidlag åligger
myndigheterna. Det vidgade säkerhetsbegreppet gör
det nödvändigt att klarare precisera i vilken
utsträckning det är möjligt att använda
totalförsvarsresurserna mot sådana hot som inte är
väpnade angrepp i den folkrättsliga bemärkelsen.
Frågan om att kunna använda Försvarsmaktens
resurser i en stridsliknande situation som inte är
ett väpnat angrepp är dock komplicerad mot bakgrund
av den angivna grundlagsbestämmelsen. En i
sammanhanget begränsande faktor är uttalandet i
prop. 1995/96:12 om den gällande grundsatsen att
militärt tvång eller våld inte skall brukas mot den
egna befolkningen eller andra civila.
Försvarsutskottet har uttalat samma uppfattning
(bet. 1995/96:FöU1 och 1998/99:FöU2).
Regeringen anser att de mest troliga hoten mot
Sveriges säkerhet under det närmaste decenniet
ligger inom ett spektrum som sträcker sig från
väpnat angrepp till svåra påfrestningar i fred.
Förtäckta angrepp, även från aktörer som inte är
stater, ingår i dessa. Ett gemensamt drag för
ovanstående hot är att förvarningstiderna kan vara
korta och att en blandning av civila resurser och
totalförsvarsresurser kan komma att behövas.
Regeringen anser att det är nödvändigt att Sverige
utvecklar sin förmåga att möta dessa typer av
hotsituationer. Ett flertal genomgångar skall göras
av olika samhällsfunktioner för att belysa behovet
av åtgärder och förändrade regler.
4.3.2 Utskottets överväganden
Utskottet ställer sig bakom regeringens bedömning
att Sveriges säkerhetspolitiska läge är gott, även
om osäkerheten beträffande utvecklingen i Ryssland
består. Utskottet instämmer likaså i att det är
viktigt att ytterligare utveckla och fördjupa
Sveriges internationella säkerhetssamarbete.
4.4 Säkerhetspolitikens mål m.m.
4.4.1 Sammanfattning av propositionen (s. 48-51)
Regeringens förslag
Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att
bevara vårt lands fred och självständighet. Vårt
säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i
former som vi själva väljer trygga en
handlingsfrihet att, såsom enskild nation och i
samverkan, kunna utveckla vårt samhälle.
Vår säkerhetspolitik har såväl en nationell som en
internationell dimension.
Nationellt skall vi kunna möta militära hot som
direkt berör Sverige. Vi skall också förebygga och
kunna hantera situationer som utan att direkt hota
Sveriges fred och självständighet ändå skulle kunna
innebära snabba och allvarliga försämringar av
samhällets normala funktioner.
Om det säkerhetspolitiska läget försämras, skall
vår säkerhetspolitik bidra till att spänningen i
omvärlden, och särskilt i vårt närområde, begränsas.
Vi skall kunna försvara vårt territorium mot
kränkningar och angreppshandlingar var de än sker,
och vi skall kunna agera för att tillvarata svenska
intressen. Vi skall kunna motstå hot och
påtryckningar och möta insatser som riktas mot
funktioner och värden i det svenska samhället och
som syftar till att påverka vårt agerande och
samhällets funktion.
Vi skall också söka förebygga att vårt samhälle
utsätts för svåra påfrestningar i fred genom den
robusthet och förmåga till omställning som byggs in
i det fredstida samhället. Det skall därutöver
finnas en beredskap att hantera de påfrestningar som
likväl kan uppstå.
Sveriges militära alliansfrihet syftande till att
vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av
krig i vårt närområde består. Den förutsätter att vi
har en betryggande försvarsförmåga.
Den militära alliansfriheten sätter, bortsett från
avtal om ömsesidigt stöd till försvar mot väpnat
angrepp, inga hinder för ett svenskt allsidigt och
aktivt deltagande i internationellt
säkerhetssamarbete. Detta gäller även inom det
militära området.
Internationellt skall vi i samverkan med andra
stater aktivt verka för fred och ökad säkerhet i
omvärlden och därmed också för oss själva.
Sverige skall stödja FN:s globala insatser för fred
och säkerhet.
I Europa är vårt säkerhetspolitiska mål att
varaktigt säkra ett förtroendefullt och nära
samarbete mellan alla stater. Detta skall nås främst
genom samarbetet inom EU och med de euroatlantiska
säkerhetsstrukturerna samt genom det regionala
samarbetet i Östersjöområdet.
Sverige skall ge bidrag till gemensamma
fredsfrämjande och humanitära insatser både i och
utom Europa. Det är också ett svenskt mål att få
till stånd en effektiv och väl fungerande euro-
atlantisk krishanteringsförmåga som med begäran från
FN eller beslut av OSSE kan bidra till att främja
samarbetet och fredlig konfliktlösning i Europa.
Sverige skall på det fredsfrämjande området sträva
efter att samarbeta med Europas alla
säkerhetsorganisationer.
Skälen för regeringens förslag
Genom riksdagens beslut i den första etappen av det
senaste försvarsbeslutet fastslogs
säkerhetspolitikens mål för perioden 1996 till och
med 2001. Regeringen anser att vissa modifieringar
bör göras i målen.
Säkerhetspolitikens båda dimensioner formas i ett
kontinuerligt samspel mellan främst utrikespolitiska
och försvarspolitiska åtgärder. Beredskapen mot
snabba och allvarliga försämringar av samhällets
normala funktion åstadkoms emellertid i stor
utsträckning utanför utrikes- och försvarspolitiken.
Sveriges säkerhet måste ses i ett globalt
perspektiv. Av central betydelse är FN:s insatser
för fred och säkerhet. I Europa är vårt
säkerhetspolitiska mål att varaktigt säkra ett
förtroendefullt och nära samarbete mellan alla
stater. Samarbetet inom EU och de euroatlantiska
säkerhetsstrukturerna är härvid av stor betydelse.
Det är vår övertygelse att Sveriges säkerhet i allt
högre grad måste grundas på gemensam säkerhet byggd
på hållfasta politiska och ekonomiska relationer
mellan demokratiska stater.
Det breda regionala samarbetet i Östersjöområdet är
av central betydelse. Det är även av
säkerhetspolitisk vikt att Ryssland inlemmas i detta
samarbete. Genom att vidmakthålla en trovärdig grund
för totalförsvarets långsiktiga styrka och
anpassningsbarhet bidrar Sverige till den
säkerhetspolitiska stabiliteten och skapar
förutsättningar för nationell handlingsfrihet. Vår
militära alliansfrihet medverkar till att undvika
konflikter och spänning i norra Europa och ger oss
goda möjligheter att utveckla förtroendefulla
relationer och samarbete för ökad säkerhet.
Det är Sverige självt som definierar den närmare
innebörden av den militära alliansfriheten. Den
sätter, bortsett från avtal om ömsesidigt stöd till
försvar mot väpnat angrepp, inga hinder för svenskt
deltagande i det internationella
säkerhetssamarbetet.
Det är en svensk strävan att ge bidrag till
gemensamma fredsfrämjande och humanitära insatser
både i och utom Europa. Det är också ett svenskt mål
att bidra till en effektiv och väl fungerande euro-
atlantisk krishanteringsförmåga som med begäran från
FN eller beslut av OSSE kan bidra till att främja
samarbete och fredlig konfliktlösning i Europa.
Sverige deltar i EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik. Jämsides med vår medverkan i FN
och OSSE samarbetar vi med Nato och flertalet övriga
europeiska stater inom ramen för EAPR och PFF. Vi är
vidare en aktiv observatör i VEU.
4.4.2 Motionerna
Moderata samlingspartiet hemställer i partimotion
Fö6 (m) yrkande 3 (delvis) att riksdagen avslår
regeringens förslag till säkerhetspolitiskt mål m.m.
Medlemskapet i EU innebär att Sverige inte kan stå
likgiltigt om något annat medlemsland skulle
utsättas för våld eller hot om våld. Likaså vore det
orimligt att göra avsteg från FN-stadgans förbud mot
anfallskrig om ett land i vårt närområde skulle
angripas. Mot denna bakgrund är regeringens
beskrivning av alliansfriheten felaktig. Även om det
är osannolikt, kan ingen på förhand utesluta att
Sverige utsätts för väpnat angrepp under den
närmaste tioårsperioden. I dag är Sverige beroende
av hjälp redan i ett inledningsskede av ett krig.
Behovet av säkerhetsgarantier blir därmed, utan att
vara en akut fråga, ändå aktuellt.
I yrkande 9 menar Moderaterna att Sveriges
säkerhetspolitik kommit att definieras av vårt
handlande. Sverige har under de senaste åren gjort
successiva säkerhetspolitiska vägval. Rollen som
aktiv observatör i VEU, det intensiva deltagandet i
PFF och EAPR samt öppningarna för medlemskap i det
västeuropeiska krigsmaterielsamarbetet WEAG är
exempel på detta. I varje praktiskt hänseende har
Sverige valt samarbetets väg. Ett öppet och nära
samarbete med Nato har blivit en oomstridd och
naturlig del av svensk politik. Sverige måste vara
berett att fullt ut delta i den europeiska
säkerhetsordningen. Ett framtida svenskt medlemskap
i Nato blir därmed en naturlig fortsättning på vårt
engagemang för samarbete i Europa.
I partimotion Fö7 (fp) yrkande 2 anför Folkpartiet
att Sveriges framtida säkerhet förutsätter ett
aktivt deltagande i såväl byggandet av den framtida
europeiska säkerhetsstrukturen som i kris- och
konflikthantering. Nato bör vid sidan av EU
utvecklas till en struktur för gemensam säkerhet med
Sverige som medlem. Det finns inte anledning att nu
ompröva den militära alliansfriheten, men full
handlingsfrihet bör råda inför framtiden. Den
militära alliansfriheten utesluter inte möjligheten
att ge eller ta emot militärt bistånd i enlighet med
FN-stadgans artiklar 49 och 51. Det vore olyckligt
om alliansfriheten framställs så att Sverige närmast
reflexmässigt skulle välja neutralitet vid en
militär konfrontation i vårt närområde.
Utan att framställa något specifikt yrkande anför
Vänsterpartiet i kommittémotion Fö8 (v) att det är
viktigt att slå vakt om den svenska neutraliteten,
som bl.a. gör Sverige till en fredsbevarande kraft.
Fredsbevarande och fredsframtvingande insatser bör
genomföras av FN och OSSE, anser motionärerna, och
OSSE bör prioriteras av Sverige på bekostnad av
deltagandet i PFF.
Kristdemokraterna för i kommittémotion Fö9 (kd) ett
resonemang om de svenska säkerhetspolitiska målen,
utan att framställa något yrkande. Motionärerna
lägger vikt vid att Sverige behåller sin
handlingsfrihet att i takt med förändringar i
omvärlden kunna utveckla deltagandet i det
europeiska säkerhetspolitiska samarbetet.
Målsättningen bör vara att Sverige skall vara öppet
för medlemskap i alla de säkerhetsorganisationer som
finns i Europa.
Miljöpartiet menar i partimotion U508 (mp) yrkande 25 att
Amsterdamfördragets utveckling av den andra pelaren,
dvs. EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik,
var ett stort bakslag som gör Sveriges
neutralitetspolitik till ett minne blott. Bland
annat kan EU:s ministerråd besluta om militära
aktioner som VEU utför. EU-kommissionen ser ett
gemensamt militärt försvar som ett slutmål och vill
ge VEU ökade resurser. Mot denna bakgrund kräver
Miljöpartiet att Sverige upphör att vara observatör
i VEU.
4.4.3 Utskottets överväganden
Utskottet ansluter sig till regeringens bedömning av
den säkerhetspolitiska utvecklingen och tillstyrker
regeringens förslag till säkerhetspolitikens mål med
anledning av den säkerhetspolitiska
kontrollstationen. Utskottet vill framhålla att
försvarsutskottet kommer att behandla övriga delar
av propositionen. Det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottets ställningstaganden utgör den
säkerhetspolitiska grunden för försvarsutskottets
vidare överväganden.
Flera motioner berör den svenska militära
alliansfriheten. Moderaterna hemställer i Fö6 (m)
yrkande 3 (delvis) att regeringens förslag till
säkerhetspolitikens mål avslås, med motiveringen att
Sverige inte kan stå passivt om ett land i vårt
närområde skulle angripas. I yrkande 9 i samma
motion hävdas att ett framtida medlemskap i Nato är
en naturlig fortsättning på Sveriges nuvarande
engagemang för samarbete i Europa. Folkpartiet anser
i Fö7 (fp) yrkande 2 att det inte i dag finns
anledning att ompröva den militära alliansfriheten,
men att full handlingsfrihet bör råda inför
framtiden. Nato bör vid sidan av EU utvecklas till
en struktur för gemensam säkerhet med Sverige som
medlem. Kristdemokraterna betonar i Fö9 (kd) att
full handlingsfrihet bör råda och att Sverige bör
vara öppet för medlemskap i alla de
säkerhetsorganisationer som finns i Europa.
Vänsterpartiet anför i motion Fö8 (v) att det är
viktigt att slå vakt om den svenska neutraliteten
samt att svensk medverkan i OSSE bör prioriteras på
bekostnad av deltagandet i PFF.
Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att
bevara vårt lands fred och självständighet. Vårt
säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i
former som vi själva väljer trygga en
handlingsfrihet att, såsom enskild nation och i
samverkan, kunna utveckla vårt samhälle.
Vår säkerhetspolitik har såväl en nationell som en
internationell dimension.
Nationellt skall vi kunna möta militära hot som
direkt berör Sverige. Vi skall också kunna förebygga
och kunna hantera situationer som utan att direkt
hota Sveriges fred och självständighet ändå skulle
kunna innebära snabba och allvarliga försämringar av
samhällets normala funktioner.
Om det säkerhetspolitiska läget försämras, skall
vår säkerhetspolitik bidra till att spänningen i
omvärlden, och särskilt i vårt närområde, begränsas.
Vi skall kunna försvara vårt territorium mot
kränkningar och angreppshandlingar var de än sker,
och vi skall kunna agera för att tillvarata svenska
intressen. Vi skall kunna motstå hot och
påtryckningar och möta insatser som riktas mot
funktioner och värden i det svenska samhället och
som syftar till att påverka vårt agerande och
samhällets funktion.
Vi skall också söka förebygga att vårt samhälle
utsätts för svåra påfrestningar i fred genom den
robusthet och förmåga till omställning som byggs in
i det fredstida samhället. Det skall därutöver
finnas en beredskap att hantera de påfrestningar som
likväl kan uppstå.
Sveriges militära alliansfrihet syftande till att
vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av
krig i vårt närområde består. Den förutsätter att vi
har en betryggande försvarsförmåga.
Den militära alliansfriheten sätter, bortsett från
avtal om ömsesidigt stöd till försvar mot väpnat
angrepp, inga hinder för ett svenskt allsidigt och
aktivt deltagande i internationellt
säkerhetssamarbete. Detta gäller även inom det
militära området.
Internationellt skall vi i samverkan med andra
stater aktivt verka för fred och ökad säkerhet i
omvärlden och därmed också för oss själva.
Sverige skall stödja FN:s globala insatser för fred
och säkerhet.
I Europa är vårt säkerhetspolitiska mål att
varaktigt säkra ett förtroendefullt och nära
samarbete mellan alla stater. Detta skall nås främst
genom samarbetet inom EU och med de euroatlantiska
säkerhetsstrukturerna samt genom det regionala
samarbetet i Östersjöområdet.
Sverige skall ge bidrag till gemensamma
fredsfrämjande och humanitära insatser både i och
utom Europa. Det är också ett svenskt mål att få
till stånd en effektiv och väl fungerande euro-
atlantisk krishanteringsförmåga som med begäran från
FN eller beslut av OSSE kan bidra till att främja
samarbete och fredlig konfliktlösning i Europa.
Sverige skall på det fredsfrämjande området sträva
efter att samarbeta med Europas alla
säkerhetsorganisationer.
Det svenska medlemskapet i EU har stor betydelse för
vår säkerhetspolitik. Sverige är en aktiv medlem i
OSSE och har deltagit i flera av organisationens
insatser i fält. Det svenska samarbetet med Nato och
andra partnerländer i EAPR och PFF är till nytta för
den samlade säkerheten. Samtliga dessa
samarbetsformer är prioriterade.
Det praktiskt inriktade samarbetet i
Östersjöområdet utgör ett viktigt säkerhets- och
förtroendeskapande verktyg. Vidare är stöd till de
baltiska ländernas ansträngningar att uppnå
medlemskap i EU särskilt prioriterat, även utifrån
ett säkerhetspolitiskt perspektiv.
Sveriges militära alliansfrihet ger oss goda
möjligheter att utveckla förtroendefulla relationer
och samarbete för ökad säkerhet. Det bör
understrykas att den militära alliansfriheten syftar
till att Sverige skall kunna vara neutralt i
händelse av krig i vårt närområde. I detta ligger
att neutraliteten är en möjlighet och inte en
automatisk konsekvens.
Liksom vid den senaste säkerhetspolitiska
kontrollstationen (bet. 1996/97:UFöU1) betonar
utskottet vikten av att Sverige bevarar
handlingsfriheten att i takt med förändringar i
omvärlden kunna utveckla sitt deltagande i det
framväxande europeiska säkerhetssamarbetet. Den
parlamentariskt sammansatta Försvarsberedningens
uppdatering av det säkerhetspolitiska läget ligger
till grund för den säkerhetspolitiska bedömning som
regeringen gör i propositionen.
Utskottet ställer därmed sig bakom regeringens
förslag till säkerhetspolitikens mål i
propositionens yrkande 2.
Motionerna Fö6 (m) yrkande 3 (i berörd del) och 9
avstyrks. Fö7 (fp) yrkande 2 avstyrks med hänvisning
till vad utskottet ovan anfört.
I motion U508 (mp) yrkande 25 kräver Miljöpartiet
att Sverige skall upphöra att vara observatör i VEU.
Sveriges framtida säkerhet förutsätter ett aktivt
deltagande i byggandet av den framtida europeiska
säkerhetsordningen. Detta gäller bl.a. inom
konflikthantering, inte minst i fredsbevarande och
fredsfrämjande insatser. Sveriges engagemang på
detta område återspeglas tydligt i vår medverkan i
FN, OSSE, EAPR och det fördjupade PFF. Även vårt
observatörskap i VEU och vårt deltagande i den
Natoledda fredsfrämjande insatsen i Bosnien är
integrerade delar i denna politik.
Kopplingen mellan EU och VEU kommer att förstärkas
genom Amsterdamfördragets ikraftträdande. På svensk-
finskt initiativ fastställer Amsterdamfördraget att
militär krishantering, dvs. humanitära,
fredsbevarande och fredsfrämjande insatser, skall
utgöra ett huvudelement i EU:s säkerhetspolitiska
samarbete. EU kommer att anlita VEU för att utföra
sådana uppgifter. Samtliga EU:s medlemsstater har
rätt - men inte skyldighet - att delta i VEU-
insatser som EU har tagit initiativ till. Som
observatör i VEU har Sverige möjlighet att bidra
till den pågående diskussionen om en förstärkt
europeisk förmåga att genomföra fredsbevarande och
fredsfrämjande insatser. Observatörskapet har också
gett Sverige möjlighet att påta sig ledningsansvaret
för VEU:s rådgivningsinsats för minröjning i
Kroatien.
Utskottet finner att det svenska observatörskapet i
VEU utgör en naturlig del av Sveriges aktiva
medverkan i arbetet för att främja fred och
förebygga konflikter i Europa. Detta ligger i linje
med Sveriges militära alliansfrihet. Motion U508
(mp) yrkande 25 avstyrks därmed.
4.5 Inriktning av Sveriges deltagande med
totalförsvarsresurser i internationellt
säkerhetssamarbete
4.5.1 Sammanfattning av propositionen (s. 77-93)
Former och legala grunder för internationellt
säkerhetssamarbete
Det internationella säkerhetspolitiska samarbetet
har efter det kalla krigets slut blivit alltmer
omfattande och mångfasetterat. Det kan uppdelas i
huvudområdena säkerhetsfrämjande samarbete,
fredsfrämjande och humanitär verksamhet samt
ömsesidiga säkerhetsgarantier.
Svensk säkerhetspolitik omfattar i dag ett brett
deltagande i internationellt säkerhetspolitiskt
samarbete. Det enda undantaget utgör ömsesidiga
säkerhetsgarantier. Detta utesluter dock inte att
Sverige skulle kunna bistå en annan FN-medlem eller
ta emot bistånd vid verkställande av de åtgärder
vilka säkerhetsrådet beslutat i enlighet med FN-
stadgans artikel 49.
FN:s främsta uppgift är att upprätthålla
internationell fred och säkerhet. Sveriges agerande
i FN styrs bl.a. av grundsatsen att stadgans
bestämmelser i alla avseenden måste efterlevas.
Kapitel VI i stadgan behandlar fredlig lösning av
tvister medan kapitel VII rör inskridande i händelse
av hot mot freden, fredsbrott och
angreppshandlingar. Enligt det senare kapitlet kan
FN:s säkerhetsråd besluta om militära tvångsåtgärder
för att upprätthålla eller återställa internationell
fred och säkerhet. Enligt kapitel VIII kan
säkerhetsrådet bemyndiga regionala organisationer
att genomföra insatser inklusive militära
tvångsåtgärder.
Regeringen får som framgått ovan sätta in landets
försvarsmakt för att möta väpnat angrepp mot
Sverige. I övrigt får svensk väpnad styrka sättas in
i strid eller sändas till ett annat land endast om
riksdagen medger det, om det är medgivet i lag som
anger förutsättningar för åtgärden eller om en
skyldighet att vidta åtgärden följer av
internationell överenskommelse eller förpliktelse
som riksdagen godkänt.
Av detta följer att riksdagen på något sätt måste
godkänna att en svensk väpnad styrka sänds
utomlands. Riksdagen har delegerat beslutanderätten
till regeringen i lagen (1992:1153) om väpnad styrka
för tjänstgöring utomlands och lagen (1994:58) om
utbildning för fredsfrämjande verksamhet. Enligt
nämnda lagar finns möjlighet för regeringen att
efter begäran av FN eller beslut som fattats av OSSE
ställa väpnad styrka till förfogande för
fredsbevarande verksamhet utomlands samt sända
väpnad styrka utomlands för att delta i utbildning
för fredsfrämjande verksamhet.
Fredsbevarande operationer anses normalt ligga inom
ramen för fredlig lösning av tvister i enlighet med
FN-stadgans kapitel VI. I vissa fall, t.ex. i f.d.
Jugoslavien, har mandatet vad avser våldsanvändning
till viss del utformats med stöd av kapitel VII.
Utöver FN-stadgan är OSSE:s Helsingforsdokument
(1992) grundläggande för svenskt agerande.
Petersbergsdeklarationen från VEU:s ministermöte
1992 inriktar organisationen mot krishantering samt
fredsbevarande och fredsfrämjande insatser. Även
Athendokumentet från 1993, utarbetat av NACC/PFF,
med dess begreppsförklaringar för den fredsfrämjande
verksamheten har relevans.
Internationellt säkerhetsfrämjande samarbete
Regeringens bedömning
Sverige bör aktivt delta i en fördjupad diskussion
om hur EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik
kan stärkas och särskilt om hur formerna för en
förbättrad krishanteringsförmåga kan se ut.
Sverige bör med kraft inrikta sig på en utveckling
och fördjupning av EAPR och PFF.
Sverige bör utveckla samarbetet med USA, i syfte att
främja det amerikanska engagemanget i norra Europa
och på Balkan.
Sverige bör aktivt delta i samarbete inom ramen för
vårt observatörskap i VEU.
Sverige bör utveckla det nordiska försvarsrelaterade
samarbetet bl.a. genom upprättandet av en gemensam
nordisk brigad för fredsfrämjande insatser.
Sverige bör utveckla och fördjupa stödet till de
baltiska ländernas uppbyggnad av totalförsvar och
andra säkerhetsfunktioner. Säkerhetssamarbetet med
Tyskland och Polen bör utvecklas. Sverige bör även
söka utveckla de försvarsrelaterade kontakterna och
samarbetet med vissa områden i Ryssland (särskilt
Kaliningrad, Murmansk och S:t Petersburg).
Skälen för regeringens bedömning
Sverige fortsätter sin långa tradition att aktivt
medverka i FN:s fredsfrämjande verksamhet. FN saknar
dock förmåga att operativt leda större
fredsfrämjande insatser med utpräglat
fredsframtvingande inslag. Regeringen anser att det
är väsentligt att FN:s förmåga stärks att genomföra
fredsfrämjande insatser av den karaktär som FN-
stadgans kapitel VI avser. Sverige deltar i
bildandet av en multinationell brigad (UN Shirbrig)
som med kort varsel kan ställas till FN:s förfogande
i fredsbevarande insatser.
OSSE:s stora antal medlemsländer och breda register
av konfliktförebyggande verktyg ger organisationen
en central roll i det europeiska säkerhetssy-stemet.
Det omfattande rustningskontrollarbete och den
verifikationsverksamhet som bedrivs inom ramen för
OSSE bidrar till ökad avspänning i Europa. OSSE har
även ett stort antal fältmissioner med högst
varierande uppgifter. Sverige bör vara fortsatt
pådrivande i arbetet med att modernisera
Wiendokumentet från år 1994.
Insatserna i Bosnien kom att fungera som en
katalysator för en rad förändringar beträffande
Natos roll i det euroatlantiska säkerhetssystemet.
Nato ägnar nu en allt större del av verksamheten åt
krishantering utanför Natoländernas egna
territorier, utveckling av samarbetet med Ryssland
och ökat samarbete med icke alliansanslutna länder
såsom Sverige. Nato har kommit att etablera sig som
den centrala aktören för större militära
krishanterings- operationer i Europa och dess
närområde.
Som den politiska ramen för PFF-frågor utgör EAPR
ett forum för säkerhetspolitiska konsultationer.
Sverige arbetar aktivt för att utveckla dess
samarbetsformer. Tyngdpunkten i EAPR bör ligga på
militär krishantering. Sverige har i EAPR hävdat att
partnerländer måste få adekvat insyn och inflytande
i planerings-, besluts- och styrningsprocessen
rörande krishanteringsoperationer där de avser att
delta eller redan deltar med trupp. EAPR erbjuder
också ökade möjligheter till fördjupat samarbete
kring insatser med civila resurser i fredstida
kriser.
Sverige deltar sedan starten 1994 i samarbetet inom
ramen för PFF. Sammanlagt 43 länder deltar i
samarbetet - de 19 Natomedlemmarna samt
partnerländer som Finland, Schweiz, Österrike och
samtliga länder i f.d. War-szawapakten.
I syfte att stärka vår och andra länders förmåga
att delta i internationella fredsfrämjande och
humanitära operationer deltar Sverige aktivt i det
vidareutvecklade och fördjupade PFF-samarbetet. I
dag omfattar PFF-samarbetet övningar för alla typer
av krishantering utanför de kollektiva
försvarsförpliktelserna i Natofördragets artikel 5.
Detta bidrar till att bygga upp en gemensam
europeisk krishanteringsförmåga med en tydlig
nordamerikansk medverkan.
Det fördjupade PFF-samarbetet medför också ökad
öppenhet och stärkt förtroende inom PFF-kretsen,
vilket är säkerhetsskapande i sig. Detta gäller inte
minst i Östersjöregionen. Sverige bör aktivt bidra
till att främja de baltiska staternas möjligheter
att delta i PFF-samarbetet. Det är också viktigt att
djupare involvera Ryssland i den europeiska
säkerhetsstrukturen.
I och med att Amsterdamfördraget träder i kraft
under 1999 kommer kopplingen mellan EU och VEU att
stärkas. De s.k. Petersbergsuppgifterna, dvs.
humanitära, fredsbevarande och fredsfrämjande
uppgifter, blir ett huvudinslag i EU:s
säkerhetspolitiska samarbete. Unionen lägger fast
den övergripande politiska ramen och tar initiativet
till insatserna, som sedan utförs av VEU. De
resurser som Sverige utvecklar inom ramen för
Nato/PFF kan också göras tillgängliga för VEU.
Vägledande för svensk politik är att vi inte ser
något motsatsförhållande mellan VEU och Nato/PFF.
De nordiska ländernas intresse för att samarbeta
kring försvars- och säkerhetspolitiska frågor har
ökat väsentligt under senare delen av 1990-talet,
med det fredsfrämjande området som kärna. Samarbetet
inom Nordcaps, Nordic Coordinated Arrangement for
Military Peace Support, stärker de nordiska
ländernas förmåga att agera gemensamt.
Andra nordiska samarbetsområden är
säkerhetsfrämjande insatser i de baltiska länderna
och den årliga fredsfrämjande övningen i PFF:s anda
Nordic Peace. Sedan 1994 finns ett avtal om nordiskt
försvarsmaterielsamarbete.
1998 ingicks en överenskommelse med Finland om
fördjupat samarbete på en rad områden, bl.a.
försvarsmateriel, militära övningar, krishantering
och personutbyte.
De gemensamma nordiska intressena har förstärkts
genom Sveriges och Finlands EU-medlemskap och de
nordiska ländernas samarbete inom ramen för PFF och
vid internationella operationer. Denna
värdegemenskap har en stabiliserande inverkan på
läget i nordvästra Europa. Det nordiska samarbetet
är också viktigt i den pågående processen att
utveckla den europeiska säkerhetsarkitekturen.
Vidare har de nordiska länderna ett gemensamt
intresse av att förankra hela regionen, dvs. även de
baltiska staterna och Ryssland, i ett europeiskt och
transatlantiskt sammanhang.
Det nordiska samarbetet bör utvecklas ytterligare
med bl.a. upprättande av en nordisk fredsfrämjande
brigad med förmåga att delta i fredsfrämjande
insatser med stöd av FN-stadgans kapitel VII. Det
nordiska samarbetet bör även utvecklas för sjö- och
flygstridskrafter. Sveriges och Finlands likartade
säkerhetspolitiska förutsättningar, geografiska
närhet, militära alliansfrihet och medlemskap i EU
gör det särskilt naturligt att ytterligare utveckla
och fördjupa det bilaterala samarbetet. Gemensamt
agerande i PFF, EAPR, EU, VEU och OSSE är en styrka.
Det försvarsrelaterade samarbetet med Danmark och
Norge bör likaså fördjupas.
Stärkandet av samarbetet och säkerheten i
Östersjöregionen är en central del av svensk
säkerhetspolitik. Ett grundläggande mål är att
regionen förblir en naturlig del av det
euroatlantiska säkerhetssystemet och att inga
särarrangemang skapas. Främjande av demokratisk
utveckling och fungerande civila institutioner har
även en viktig konfliktförebyggande funktion. EU-
utvidgningen är härvidlag av central betydelse.
Sverige bör utveckla och fördjupa stödet till de
baltiska ländernas ansträngningar att bygga upp
totalförsvar under demokratisk kontroll. Det är
viktigt att Sverige uppmuntrar gränsöverskridande
samarbete mellan regionens länder. Detta gäller
särskilt mellan de baltiska länderna och Ryssland.
Det säkerhets- och försvarsrelaterade samarbetet med
andra länder i Östersjöregionen, t.ex. Polen och
Tyskland, bör också utvecklas vidare. Samarbetet
inom det s.k. BALTSEA bidrar till samordning mellan
olika givare av bistånd till de baltiska länderna.
Regionalt kan PFF-samarbetet förbättras bl.a. genom
att höja samverkansförmågan inom räddningstjänst och
kustbevakning.
Sverige och Finland presenterade våren 1998 ett
initiativ inom ramen för OSSE:s säkerhetsforum, som
i förtroendeskapande syfte innebar erbjudande till
grannländerna att på ömsesidig grund göra
utvärderings- och inspektionsbesök i enlighet med
Wiendokumentet. I säkerhetsforums diskussioner har
Sverige och Finland avvisat en ordning med fast
regionala grupper eftersom sådana skulle riskera att
skapa intrycket att Östersjöregionens säkerhet kan
separeras från det euroatlantiska områdets säkerhet.
Mellan Sverige och Ryssland finns i dag ett relativt
väl utvecklat bilateralt försvarsrelaterat utbyte.
Det är av särskilt betydelse att dessa kontakter ges
reella möjligheter att resultera i konkreta projekt
och att utvecklingen mot utökade kontaktytor bör
fortsätta. Särskilt viktigt är att utveckla
samarbete med Kaliningrad samt S:t Petersburgs- och
Murmanskregionerna.
Ett viktigt syfte är att bidra till att Ryssland
involveras i det euroatlantiska säkerhetssystemet.
Samarbetet försvåras för närvarande av Rysslands
ekonomiska kris och den pågående
omställningsprocessen i krigsmakten. Det är därför
angeläget att samarbetet bedrivs med ett långsiktigt
perspektiv.
Det är väsentligt att Förenta staterna behåller sitt
engagemang för säkerheten i norra Europa. Det
säkerhetssamarbete som Sverige har med USA bidrar
till detta. Den bilaterala relationen har också
visat sig vara av värde utanför det svenska
närområdet, inte minst i Balkan. Samarbetet med
Förenta staterna bedrivs också i en rad
säkerhetspolitiska forum, bl.a. i EAPR och PFF.
Deltagande med försvarsresurser m.m. i
fredsfrämjande verksamhet
Regeringens bedömning
Sverige bör kunna delta i den fredsfrämjande och
humanitära verksamheten på största möjliga bredd med
de resurser som står till förfogande.
Skälen för regeringens bedömning
På sikt bör ökade resurser kunna avdelas för
internationell verksamhet vilket medger ökad förmåga
att bidra med försvarsresurser i fredsfrämjande och
humanitär verksamhet. Det kan komma att ta tid att
skapa en sådan ökad förmåga, varför det finns ett
behov av att skilja på vilka förändringar som är
möjliga på kort, medellång och lång sikt.
Efterfrågade resurser
När det gäller mer omfattande internationella
fredsfrämjande insatser efterfrågas i första hand
större förband. Samövning av förband i multilaterala
funktioner är ett sätt för mindre länder att skapa
tillräckligt stora förband. Mot denna bakgrund är en
nordisk brigad för fredsfrämjande insatser särskilt
intressant.
När det gäller begränsade och specialiserade
insatser finns en efterfrågan på markförband och
andra resurser för t.ex. ammunitions- och
minröjning, stabstjänst, transporter, hälso- och
sjukvård samt övervakning. Det finns i dag inte
någon efterfrågan på svenskt stridsflyg i
fredsfrämjande insatser. Däremot efterfrågas
flygtransportkapacitet. Spaningsuppgifter kan också
bli aktuella. Inte heller svenska marina resurser är
efterfrågade med undantag för minröjning i grunda
vatten.
Begränsande faktorer
På sikt bör ökade ekonomiska resurser kunna avdelas
för internationell verksamhet genom att ta en del av
de resurser i anspråk som kan frigöras genom
neddragningen av förmågan till invasionsförsvar.
Detta är dock något som kommer att ta tid. Ett
utökat svenskt deltagande i internationell
verksamhet kommer därför inte att vara möjligt att
realisera i närtid.
Antalet totalförsvarspliktiga som genomgår
utbildning kan med nuvarande villkor påverka
rekryteringen till internationell tjänstgöring. För
närvarande sker översyner av pliktsystemet och
eventuell skyldighet för anställd personal att
medverka i internationella insatser. Regeringen
anser det vara av vikt att den anställda personalen
ser den internationella tjänstgöringen som en
naturlig och integrerad del av yrket.
Vilka resurser Sverige kan ställa till förfogande
för större fredsfrämjande insatser kommer också att
vara beroende av vilken samverkansförmåga vi har.
Civila resurser
Sverige kan även bidra med civila resurser till
fredsfrämjande och humanitära insatser. En ökad
samverkan mellan civila och militära resurser är av
stor betydelse vid komplexa krishanteringsinsatser.
Regeringen ser det därför som väsentligt att
fortsatt se över förutsättningarna för ett
utnyttjande av civila resurser i fredsfrämjande
verksamhet. Sådana civila resurser kan hämtas från
flera olika samhällssektorer, t.ex.
räddningstjänsten, hälso- och sjukvården, polisen
samt från biståndet.
Normalt handlar det om insatser med resurser som
hämtas från myndigheternas ordinarie verksamhet och
inte om de kompletterande resurser som anskaffas
särskilt för totalförsvar. Resurserna för civilt
försvar skall i allmänhet anpassas till att kunna
användas vid internationella fredsfrämjande och
humanitära insatser. På samma sätt skall dessa
resurser även kunna användas vid svåra påfrestningar
på samhället i fred.
4.5.2 Motionerna
I partimotion Fö7 (fp) yrkande 3 anser Folkpartiet
det vara naturligt att Sverige deltar med
totalförsvarsresurser i internationella
fredsbevarande och fredsfrämjande insatser.
Internationella insatser utgör en av försvarets fyra
huvuduppgifter och bör, med den ominriktning som
försvaret nu genomgår, utgöra ett större inslag i
verksamheten. Att villkora en utökad internationell
verksamhet till de ekonomiska förutsättningarna är
en alltför defensiv hållning, menar Folkpartiet. För
att frigöra ytterligare medel för internationella
insatser bör inte fler värnpliktiga än nödvändigt
utbildas.
Vänsterpartiet anför i kommittémotion Fö8 (v)
yrkande 1 att FN:s ekonomiska problem är den främsta
orsaken till att organisationen i dag saknar förmåga
att operativt leda större fredsfrämjande insatser.
Medlemsländernas skuld till FN uppgår till närmare 3
miljarder dollar, varav USA står för över hälften.
Att världens enda stormakt inte betalar sina
avgifter har en demoraliserande effekt även på andra
länder. En demokratisering och effektivisering av
FN:s administration är också viktig. Sverige har som
neutral stat en viktig roll att spela härvidlag.
I yrkande 3 betonar motionärerna betydelsen av att
stärka den sociala infrastrukturen vid
fredsbevarande arbete. Uppbyggande av demokrati
efter en väpnad konflikt handlar om att skapa
förtroende. Kvinnors roll i detta arbete och
kvinnors trygghet i ett framtida demokratiskt
samhälle utgör grunden för en stabil utveckling.
I kommittémotion Fö9 (kd) anför Kristdemokraterna
att Sverige genom att delta i internationell
fredsfrämjande verksamhet direkt påverkar
säkerhetsläget i vår omvärld. Medverkan kan ske på
mandat av FN och OSSE under ledning av bl.a. FN,
OSSE, Nato och VEU. Nato är i dag den centrala
aktören när det gäller större militära
krishanteringsoperationer på den europeiska
kontinenten. Förmågan att delta i fredsframtvingande
insatser bör utgöra grunden i utvecklingen och
utbildningen av olika krigsförband. I yrkande 12
krävs att resurser avsätts för att kunna avdela
förband från alla försvarsgrenar till
internationella operationer.
Motionärerna anför vidare att de uppgifter som
åligger markstridsförband i samband med
internationella kriser är synnerligen påtagliga. För
att få en modern interoperabel försvarsmakt måste
även sjö- och luftstridskrafternas förmåga att delta
i fredsframtvingande operationer i vårt närområde
utvecklas vidare (yrkande 13).
I kommittémotion Fö15 (mp) yrkande 3 beklagar
Miljöpartiet att Försvarsberedningens förslag om att
utveckla särskilda obeväpnade civila insatsenheter
för fredsfrämjande och humanitära insatser inte
återfinns i regeringens proposition. Behovet av en
insatsberedd ledningsfunktion för en sådan styrka
har tydliggjorts bl.a. i samband med upprättandet av
den höge representantens kontor i Bosnien-
Hercegovina 1995 samt OSSE:s verifikationsmission
1998. Motionärerna anför vidare i yrkande 4 att
civilmilitär samverkan (CIMIC) bör utgöra ett
centralt inslag i Sveriges engagemang i Partnerskap
för fred (PFF).
4.5.3 Utskottets överväganden
I motionerna Fö7 (fp) yrkande 3 samt Fö9 (kd)
yrkande 12 och 13 framhålls betydelsen av det
svenska försvarets internationella medverkan, och
att dessa uppgifter bör ges ökade resurser.
Utskottet konstaterar inledningsvis att deltagande i
fredsfrämjande och humanitära insatser är en av
totalförsvarets fyra huvuduppgifter. Sverige verkar
på många olika sätt för fred, säkra samhällen och
internationellt samarbete runt Östersjön, i Europa
och i världen. Ett viktigt inslag i
säkerhetspolitiken är att verka för avspänning,
nedrustning, samarbete och demokratisk utveckling. I
propositionen betonar regeringen att försvarets
internationella medverkan ges hög prioritet. I det
förhållandevis goda säkerhetspolitiska läge som
råder för Sveriges del bör relativt sett ökad vikt
läggas vid totalförsvarsresursernas bidrag till fred
och säkerhet i omvärlden. De fysiska resurser som
avdelas för svenska bidrag till fred och säkerhet i
omvärlden skall i de flesta fall vara desamma som
för totalförsvarets övriga uppgifter. Stor vikt
läggs därför vid att utveckla och fördjupa det
svenska totalförsvarets förmåga till internationell
samverkan.
Nato har kommit att etablera sig som den centrala
aktören för större militära
krishanteringsoperationer i Europa och dess
närområde. Natos standard och metoder är också de
som används vid FN-ledda fredsbevarande insatser.
Vår medverkan i PFF-samarbetet är mot den bakgrunden
särskilt värdefull för att träna och höja
samverkansförmågan. Sverige deltar med enheter från
samtliga försvarsgrenar för att stärka förmågan att
kunna delta i fredsfrämjande insatser på ett säkert
och effektivt sätt. Detta är också viktigt för att
förband skall kunna uppträda inom en nordisk
fredsfrämjande brigad och inom den multinationella
snabbinsatsbrigaden Shirbrig.
Utskottet ställer sig bakom regeringens inriktning
att samverkansförmågan i första hand bör förbättras
för sådana typer av enheter som kan förväntas
efterfrågas för internationella fredsfrämjande
insatser och där svenska resurser är särskilt
lämpade. Såväl luft- som sjöstridskrafter deltar i
PFF-övningar och har under 1990-talet ökat sin
förmåga att bidra till fredsfrämjande och humanitär
verksamhet. Som Försvarsberedningen framhåller i sin
rapport har dock svenska sjö- och flygstridskrafter
- förutom transportflyget och marin minröjning -
endast i begränsad omfattning varit efterfrågade för
fredsfrämjande och humanitära insatser.
Utskottet ställer sig också bakom den inriktning av
förmåga och organisation för internationellt
säkerhetssamarbete inom det militära försvaret som
regeringen redogör för i propositionen. Detta
innebär att en ny organisation och ett nytt
utbildningssystem kan komma att behöva införas för
att möta kraven på en utökad kontinuerlig
insatsförmåga, och att en alternativ användning av
krigsförbanden bör eftersträvas så att en likartad
förbandsstruktur skapas oavsett uppgift. Flexibelt
sammansatta markförband som i första hand består av
bataljonsförband om 700-1 200 man bör organiseras,
vid behov förstärkta av kompaniförband.
Sjöstridskrafter bör kunna delta i fredsfrämjande
och humanitära insatser i vårt närområde.
Luftstridskrafter bör ges en förhöjd förmåga att
delta i fredsfrämjande insatser med spaningsflyg och
transportflyg.
Med vad ovan anförts anser utskottet att motion Fö7
(fp) yrkande 3 är besvarad. Motion Fö9 (kd)
yrkandena 12 och 13 avstyrks.
Vänsterpartiet framhåller i Fö8 (v) yrkande 1 att
FN:s förmåga att leda större fredsfrämjande insatser
inskränks bl.a. på grund av den ekonomiska kris
organisationen befinner sig i.
Utskottet vill framhålla Förenta nationernas
särskilda roll för internationell fred och säkerhet
och som upprätthållare av folkrätten. FN:s
säkerhetsråd är kärnan i den internationella
säkerhetsordningen. Det är säkerhetsrådet som har
till uppgift att besluta om militär våldsanvändning,
förutom i fall av självförsvar eller i extrema
nödsituationer. Detta gäller oavsett vem som har
uppdrag att leda den fredsfrämjande insatsen.
FN saknar dock i dag förmåga att operativt leda
större fredsfrämjande insatser med utpräglat
fredsframtvingande inslag. Ett skäl till detta är
att de flesta medlemsstater inte är beredda att
oinskränkt överlämna befälsrätten över sina trupper
för sådana operationer. Insatsen i Bosnien-
Hercegovina har visat på behovet av andra lösningar.
Nato har i Europa fått en allt viktigare roll i
detta avseende.
Utskottet delar motionärernas oro över att många
länder, däribland USA, har stora skulder till FN.
Det är likaså betydelsefullt att FN:s administration
demokratiseras och effektiviseras. Sverige har
agerat både för att FN:s medlemsstater skall betala
sina medlemsavgifter och för att reformera FN.
Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att
verka för att medlemsländerna fullgör sina åtaganden
gentemot FN.
Med detta anser utskottet motion Fö8 (v) yrkande 1 besvarad.
I Fö8 (v) yrkande 3 framhåller Vänsterpartiet
betydelsen av att stärka den sociala infrastrukturen
vid fredsbevarande arbete.
Miljöpartiet anför i motion Fö15 (mp) yrkande 3 att
Sverige bör utveckla och organisera särskilt
obeväpnade och civila insatsenheter för
fredsfrämjande och humanitära insatser. I yrkande 4
hävdas att ökad civilmilitär samverkan bör vara ett
av målen för det svenska engagemanget i PFF.
Att bygga upp den sociala infrastrukturen är en
oundgänglig del i återuppbyggnadsarbetet efter ett
krig eller en intern väpnad konflikt. Som ett led i
detta arbete ger Sverige ett omfattande stöd till
demokratiinsatser och institutionsuppbyggnad i bl.a.
Bosnien-Hercegovina, El Salvador och Kambodja.
Insatser för att stärka kvinnors möjligheter att
verka politiskt ingår i dessa.
Rörande deltagande med civila enheter i
fredsfrämjande och humanitära insatser vill
utskottet framhålla det svenska deltagandet i bl.a.
OSSE:s verifikationsmission i Kosovo 1998. Denna typ
av insatser har en viktig roll att spela särskilt i
syfte att förebygga konflikter. Utskottet har
inhämtat att det inom Regeringskansliet pågår ett
arbete med att ta fram ett handlingsprogram för
konfliktförebyggande insatser. Sådana insatser är i
allmänhet civila. Genom att de inleds på ett så
tidigt stadium som möjligt kan de medverka till att
militära insatser undviks. Sverige har kapacitet att
delta i civila fredsfrämjande insatser. Samtidigt
bör vi besitta förmåga att delta i hela spektrumet
av möjliga humanitära, fredsbevarande och
fredsframtvingande insatser.
Inte minst insatserna i Bosnien-Hercegovina har
visat på betydelsen av civila komponenter vid
fredsfrämjande insatser. I propositionen framhålls
att PFF-samarbetet sker i alltmer sammansatta och
multifunktionella övningar. Sverige har varit
pådrivande för att militära övningar inom PFF i
större utsträckning även skall innefatta civila
element. Den nordisk-baltiska övningen Nordic Peace
98 och den kommande datorsimulerade övningen Viking
99 syftade bägge till att öva samordning mellan
civila och militära resurser vid fredsfrämjande och
humanitära insatser. Regeringen har vidare låtit
genomföra en särskild utredning om civilmilitär
samverkan vid internationella fredsfrämjande
insatser, vilken nyligen avlämnat sitt betänkande
(SOU 1999:29).
Med vad ovan anförts anses motionerna Fö8 (v)
yrkande 3 samt Fö15 (mp) yrkandena 3 och 4
besvarade.
4.6 Internationellt militärt
säkerhetssamarbete
4.6.1 Sammanfattning av propositionen (s. 111-118)
Regeringens bedömning
En ny organisation och ett nytt utbildningssystem
bör införas för att möta kraven på en utökad
kontinuerlig internationell insatsförmåga. Härvid
bör en alternativ användning av krigsförbanden
eftersträvas så att en likartad förbandsstruktur
skapas oavsett uppgift.
Flexibelt sammansatta markstridsförband, i första
hand bataljonsförband om 700-1 200, bör organiseras.
Kompaniförband bör kunna förstärka
bataljonsförbanden. Förbandstyperna bör kunna
utnyttjas för såväl fredsframtvingande som
fredsbevarande insatser.
Sjöstridskrafterna bör kunna delta i fredsfrämjande
och humanitära insatser i vårt närområde.
Luftstridskrafterna bör ges en ökad
interoperabilitet så att förmågan till deltagande i
insatser med spanings- och transportflyg förbättras.
Skälen för regeringens bedömning
Det är ett svenskt intresse att aktivt delta i det
internationella säkerhetssamarbetet. Försvarsmaktens
internationella insatsförmåga bör prioriteras och
utvecklas. En förbättrad internationell
insatsförmåga kräver på sikt en ny organisation av
och ett nytt utbildningssystem för de militära
resurserna.
Den operativa planeringen bör utvecklas för att
också tillgodose internationell verksamhet.
Försöksverksamhet bör utvecklas i syfte att utveckla
nya krigsförband och metoder för officers- och
värnpliktsutbildning. Ett förändrat
rekryteringssystem bör övervägas. De begränsade
resurserna ställer krav på alternativanvändning av
krigsförbanden. Strävan bör på sikt vara att svenska
krigsförband skall kunna användas såväl i det
nationella försvaret som i internationella insatser.
PFF:s planeringsprocess (PARP) tjänar som grund för
att samtliga krigsförband i utlandsstyrkan skall
kunna uppnå erforderlig samverkansförmåga. Sveriges
snabbinsatsförmåga bör utvecklas ytterligare. Vidare
bör tiden för att organisera andra krigsförband
minskas från tre till två månader.
För att säkerställa svenskt inflytande i ledningen
av de insatser vi deltar i med krigsförband bör
beredskapskontrakt motsvarande snabbinsatsstyrkans
tecknas med kvalificerad stabspersonal.
Sverige bör samtidigt kunna ha en snabbinsatsstyrka,
en flexibelt sammansatt bataljon samt en
kompanienhet insatta utomlands.
Mekaniserade snabbinsatsbataljoner omfattande 700-1
000 man bör så sikt utvecklas. Vidare bör flexibelt
sammansatta mekaniserade bataljoner med mellan 700
och 1 200 man organiseras. På sikt bör även
kompaniförband organiseras. Bataljonerna bör på sikt
nå en sådan samverkansförmåga att de kan ingå i
Natoledda krishanteringsinsatser. Kostnaden för en
internationell insats med en bataljon under ett år
uppgår till mellan ca 700 och 1 000 miljoner kronor.
Ledningsfunktioner, ammunitions- och minröjning,
logistik samt sjukvård är särskilt efterfrågade av
FN. Därför bör stabs- alternativt ledningskompani
för en brigad, ingenjörskompani med ammunitions- och
minröjningsförmåga, logistikkompani samt ett
sjukhuskompani på sikt organiseras.
Erfarenheterna från SFOR visar att det finns behov
av helikoptrar.
Vid fredsfrämjande och humanitära insatser är det
viktigt att söka upprätta samarbete mellan parterna
i konflikten. En mindre enhet, alternativt enskilda
officerare, bör utbildas för att understödja främst
de svenska förbanden med att utarbeta information
till partnerna i en konflikt.
Vikten av svensk minröjningskapacitet för
internationella insatser har betonats under de
senaste åren. Totalförsvarets ammunitions- och
minröjningscentrum (SWEDEC) har upprättats och
initiativ till nordisk samordning har tagits.
Nyligen avslutades den svenska minröjningsinsatsen i
Västsahara. Minröjningsförmågan bör utvecklas
ytterligare, bl.a. genom forskning,
materielutveckling och utbildning.
Förmågan att hantera stress efter svåra olyckor,
gisslansituationer eller andra traumatiska
upplevelser för personalen i utlandsstyrkan bör
utvecklas.
Erfarenheterna från Bosnien har visat att
underrättelsetjänst är en viktig funktion i
fredsfrämjande och humanitära insatser.
Underrättelsetjänsten bör ytterligare utveckla
samverkan med andra länder inom ramen för
fredsfrämjande verksamhet.
Svenska sjö- och luftstridskrafter har i begränsad
omfattning varit efterfrågade för fredsfrämjande och
humanitära insatser.
Sjöstridskrafter bör även fortsättningsvis kunna
delta i övningsverksamhet inom ramen för det
säkerhetsfrämjande samarbetet, främst i närområdet.
På sikt bör Sverige kunna delta i fredsfrämjande och
humanitära insatser med främst kustkorvetter och
minröjningsfartyg i fredsfrämjande och humanitära
insatser i vårt närområde.
Sverige bör fortsatt bidra med transportflyg för
internationell fredsfrämjande, humanitär och
säkerhetsfrämjande verksamhet. Fler transportplan
bör på sikt få förmåga att uppträda i fientlig
miljö. Sverige bör ta initiativ till att utveckla
ledningsstaber för flygtransporter i samband med
internationella insatser.
För att svenskt stridsflyg skall kunna delta i
fredsfrämjande insatser krävs anpassning av
flygsystemen till internationell standard, något som
av kostnadsskäl kan genomföras först på lång sikt. I
närtid bör svenskt stridsflyg kunna delta i viss
övningsverksamhet inom ramen för det
säkerhetsfrämjande samarbetet, främst i närområdet.
Personal i särskild beredskap omfattar i dag 15
officerare. Syftet är att snabbt kunna förstärka
krigsförbanden inom utlandsstyrkan eller möjliggöra
uppträdande inom internationella militära eller
civila organisationer för såväl fredsfrämjande,
säkerhetsfrämjande som humanitär verksamhet.
Inom Europa och Nato pågår ett omfattande arbete för
att uppnå gemensamma standarder på materielområdet.
Sverige bör fortsätta att delta och analysera denna
utveckling. Regeringen avser uppdra åt
Försvarsmakten att i samverkan med
Försvarshögskolan, Försvarets forskningsanstalt och
Försvarets materielverk genomföra en fördjupad
interoperabilitetsstudie.
Betydelsen av samordning mellan civil och militär
verksamhet har förstärkts i takt med att det
internationella samfundet utvecklat förmågan till
multifunktionella insatser. I det senaste
försvarsbeslutet betonades nödvändigheten av civil
och militär samordning. Regeringen har tillsatt en
särskild utredare om civilmilitär samverkan, som
kommer att redovisa sina slutsatser den 1 april
1999.
4.6.2 Motionerna
I kommittémotion U404 (kd) yrkande 1 framför
Kristdemokraterna krav på att det svenska
engagemanget för minröjning ökas. Omkring 10 000
människor dödas och minst lika många skadas och
lemlästas varje år av minor. Närmare 90 % av offren
är civila och en fjärdedel barn. Sverige har tagit
fram mekaniska metoder och även minhundar som kan
användas för att desarmera landminor. Det vore
vidare naturligt att Sverige tillsammans med andra
aktiva länder tar initiativ till ett omfattande och
effektivt minröjningsprogram världen över, anförs i
yrkande 2.
I flerpartimotion U405 (mp, m, v, kd, c, fp)
framhålls att ca 110 miljoner minor beräknas ligga
nedgrävda i 64 länder. Landminor utgör ett av de
största hindren i återuppbyggnadsarbetet efter
konflikter. Sverige tillhör de länder som satsar
mest på humanitär minröjning. I yrkande 1 anförs att
Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum
(SWEDEC) i Eksjö bör inrätta ett testområde för
minröjningssystem. De nödvändiga resurserna för
detta ändamål bör kunna beviljas, menar
motionärerna. Insatserna mot minor utgör i dag
endast 1 % av försvarsanslagen. Försvarsmaktens
ekonomiska problem får därför inte gå ut över
satsningarna på minröjningsverksamheten, utan denna
bör i stället intensifieras ytterligare, anförs det
i yrkande 2.
I yrkande 3 begärs att Sverige, gärna i samarbete
med Norge, bidrar till att det svenska företaget
Biosensor Applications kan fortsätta utvecklingen av
den "konstgjorda hundnosen". Motionärerna menar även
i yrkande 4 att det är angeläget att Försvarsmakten
kan bidra till att FOA fortsätter att utveckla den
s.k. multisensorn mot landminor. Behovet är stort
och det är sannolikt att det kan bli en gemensam
nordisk beställning av den färdiga multisensorn.
Vidare har Bofors byggt den nya mekaniska minröjaren
Mine-Guzzler och har begärt att få testa och
utvärdera fordonet vid SWEDEC. Motionärerna stöder
Bofors hemställan i yrkande 5.
Motionärerna efterlyser vidare en central
samordningsfunktion inom Regeringskansliet för
minröjningsinsatser. I yrkande 7 föreslås att
regeringen varje år överlämnar en skrivelse till
riksdagen som utförligt skildrar Sveriges engagemang
för minröjning.
Miljöpartiet framför i partimotion Fö210 (mp)
yrkande 6 krav på ökat svenskt engagemang för FN:s
minröjningsoperationer. Trots de enorma och akuta
behoven deltar alltför få i FN-ledd minröjning.
Sveriges bidrag till minröjning i Västsahara 1998
omfattade ett åttiotal personer, vilka i huvudsak
röjde för militären och inte för civilbefolkningen.
4.6.3 Utskottets överväganden
I många länder utgör antipersonella minor under lång
tid efter en väpnad konflikt ett av de största
hindren för återgång till ett normalt liv.
Minröjning är därför ofta en viktig komponent i
fredsfrämjande insatser. Tyvärr är de insatser som
det internationella samfundet för närvarande gör på
området långtifrån tillräckliga.
Sverige hör till de länder som varit aktiva både
när det gäller att verka för ett internationellt
förbud mot antipersonella minor och för att röja de
minor som ligger utplacerade i ett flertal
konfliktdrabbade länder. Sverige påtog sig 1996
ansvaret som nordisk koordinator för
minröjningsinsatser. Inom den nordiska kretsen sker
samordning vad gäller forskning, materielutveckling,
utbildning samt fredsfrämjande och humanitära
insatser.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att
Sverige under de senaste åren har höjt sin profil
vad gäller minröjning. Anslagna medel för minröjning
har höjts väsentligt. Förutom ledningsansvaret för
nordiska insatser utförde Sverige på FN:s begäran
ett minröjningsuppdrag i Västsahara under 1998.
Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum,
SWEDEC, har inrättats i Eksjö och flera viktiga
projekt för materielutveckling pågår där. Samarbete
sker med Bofors och andra företag som är verksamma
för att utveckla ny teknik för minröjning.
I likhet med motionärerna fäster utskottet stor
vikt vid att Sverige är aktivt vad gäller
minröjning. Det finns dock inte anledning för
riksdagen att i det enskilda förvaltningsärendet för
regeringen föreskriva vilka projekt som bör ges
stöd. Utskottet noterar vidare den framträdande roll
som Sverige spelar i Norden, men överlåter i övrigt
åt regeringen att avgöra huruvida särskilda
internationella initiativ är lämpliga.
FN:s generalsekreterare rapporterar årligen till
generalförsamlingen om vad som görs på
minröjningsområdet, både inom och utom FN-systemet.
Utskottet finner det värdefullt att regeringen
löpande redovisar för riksdagen vilka svenska
ansträngningar som görs, såsom har skett i bl.a.
budgetarbetet. Utskottet utgår från att regeringen
även fortsättningsvis fortsätter att informera
riksdagen i lämpliga former och finner det därför
inte påkallat att begära en särskild årlig
regeringsskrivelse om minröjning.
Sverige har under de senaste åren ökat sitt stöd
till minröjning i FN:s regi. Förutom den svenska
insatsen i Västsahara utgick under 1998 stöd med
drygt 70 miljoner kronor till FN:s insatser i bl.a.
Afghanistan, Kambodja, Moçambique och Bosnien-
Hercegovina. Vidare ges svenskt stöd till
minröjningsinsatser som utförs av enskilda
organisationer.
Med vad ovan anförts anser utskottet motionerna U404 (kd)
yrkande 1, U405 (mp, m, v, kd, c, fp) yrkandena 1
och 2 samt Fö210 yrkande 6 besvarade. Motionerna
U404 (kd) yrkande 2 samt U405 (mp, m, v, kd, c, fp)
yrkandena 3-5 och 7 avstyrks.
4.7 Exportfrågor
4.7.1 Sammanfattning av propositionen (s. 125-129)
Exportstödjande verksamhet
Regeringens bedömning
Regeringen avser att se över om nuvarande stöd till
svensk försvarsindustris exportansträngningar och
internationella samverkan är tillräcklig.
Skälen för regeringens bedömning
För att Försvarsmaktens behov av inhemsk
försvarsindustriell kapacitet skall kunna
tillgodoses krävs att de svenska företagen har
möjlighet att exportera och delta i internationellt
samarbete. Försvarsutskottet har i betänkande
1998/99:FöU1 anmodat regeringen att vidta
ytterligare åtgärder i syfte att skapa bättre
förutsättningar för angelägna exportframgångar för
viktiga försvarsmaterielprojekt, däribland JAS 39
Gripen.
Sveriges medverkan i det internationella
försvarsmaterielsamarbetet har ökat påtagligt. I
takt med att exportframgångar uppnås för våra
viktigaste materielprojekt ökar försvarsindustrins
behov av exportstöd. Det är därför angeläget att se
över om nuvarande organisation och resurser för
exportstödjande verksamhet vid Regeringskansliet och
myndigheter är ändamålsenliga och tillräckliga.
Regeringen kommer i budgetpropositionen att
informera riksdagen och lämna förslag på åtgärder
för att skapa erforderligt stöd till
exportframgångar.
Inriktning av mellanstatligt samarbete på
materielområdet
Regeringens bedömning
Vårt samarbete med andra stater på materielområdet
bör öka. Samarbetet bör bedrivas med sådan
inriktning och omfattning som långsiktigt
tillgodoser det militära försvarets intresse av att
kunna skaffa materiel till hög kvalitet till bra
villkor.
Skälen för regeringens bedömning
Sveriges bilaterala materielsamarbete regleras genom
särskilda överenskommelser med ett stort antal
länder. Mellan de nordiska länderna finns ett
ramavtal från 1994 med målet att etablera en
gemensam nordisk marknad för försvarsmateriel. Inom
Europeiska unionen (EU) pågår ett arbete som syftar
till att pröva förutsättningarna för ökat samarbete
på försvarsmaterielområdet. Sveriges deltagande inom
ramen för PFF har på materielområdet till syfte att
öka förmågan till samverkan mellan Nato- och
partnerländerna.
1997 blev Sverige, och de andra observatörerna i
VEU, också observatör i Western European Armaments
Group (WEAG). Observatörskapet innebär att vi nu
deltar i det arbete i tre paneler som verksamheten
är organiserad i. Som regeringen anförde i 1996 års
totalförsvarsproposition bör Sverige eftersträva att
ingå i WEAG. Regeringen har uppdragit åt Försvarets
materielverk att inleda förhandlingar om ett
samarbetsavtal med OCCAR, inom vilken Frankrike,
Italien, Storbritannien och Tyskland samarbetar i
syfte att leda gemensamma utvecklings- och
upphandlingsprojekt.
Försvarsministrarna i Frankrike, Italien, Spanien,
Storbritannien, Sverige och Tyskland gav i en
avsiktsförklaring i juli 1998 uttryck för en
gemensam vilja att samarbeta för att underlätta en
omstrukturering av europeisk försvarsindustri.
Utgångspunkten för det svenska deltagandet i
internationell materielsamverkan bör i första hand
vara tydligt definierade behov och att ekonomiska
vinster kan göras. Det är också ett starkt svenskt
intresse att delta i samarbetet för en
omstrukturering av den europeiska försvarsindustrin.
När det gäller samarbetet inom huvuddelen av våra
inhemska teknologiområden intar Frankrike,
Storbritannien, Tyskland och USA en särställning i
kraft av sin teknologiska nivå. Sverige har vidare
ett intresse av att samarbeta med andra länder från
ett mer renodlat säkerhetspolitiskt perspektiv.
Sådant samarbete bör ske med länderna i vårt
omedelbara närområde, särskilt de baltiska staterna.
Det är likaså viktigt att delta i multilaterala
forum för att identifiera framtida
samarbetsmöjligheter och medverka till att
forsknings- och utvecklingsresurser utnyttjas
rationellt i ett europeiskt perspektiv. Av samma
skäl är det angeläget att verka inom ramen för det
nordiska samarbetet. Samarbetet inom PFF har en
väsentlig roll för att möjliggöra full
interoperabilitet vid internationell samverkan.
Samarbetet inom EU har stor betydelse för att stärka
den europeiska teknologiska och försvarsindustriella
basen.
4.7.2 Motionerna
Moderaterna framhåller i partimotion Fö6 (m) yrkande
20 exportens betydelse för den svenska
försvarsindustrin. De flesta med Sverige jämförbara
länder för en restriktiv exportpolitik, men
exportregler och kontroll skiljer sig åt mellan
länderna. Mot bakgrund av det fördjupade samarbetet
med utländska företag som den svenska
försvarsindustrin i dag bedriver och även mot
bakgrund av den skärpta internationella konkurrensen
är det angeläget att få gemensamma EU-regler för
export av försvarsmateriel.
Vänsterpartiet anför i kommittémotion Fö8 (v)
yrkande 5 att de minskade försvarsbudgetarna i
Europa tvingar fram rationaliseringsåtgärder och ett
utökat samarbete inom den europeiska
försvarsindustrin. Ett viktigt villkor för svenskt
deltagande i detta utvidgade europeiska
försvarsindustrisamarbete är att den svenska
relativt restriktiva hållningen avseende
krigsmateriel-export kan upprätthållas.
Kristdemokraterna anför i kommittémotion Fö9 (kd)
yrkande 29 att det är viktigt att statsmakterna
fortsätter att aktivt stötta försvarsindustrins
export-ansträngningar. En särskild organisation med
uppgift att ge den svenska försvarsindustrin ett
kraftfullt stöd för export bör inrättas. Vidare är
en internationell uppförandekod angelägen mot
bakgrund av det ökade samarbetet.
Miljöpartiet menar i kommittémotion Fö210 (mp) att
delar av den svenska försvarsindustrins export går
till oroshärdar och diktaturer. En allt större del
av krigsmaterielexporten ingår som delar i utländska
vapensystem. Export till tredje land av sådan
materiel kan inte påverkas av svenska myndigheter,
varför svensk krigsmateriel i ännu högre grad än
tidigare kommer att säljas till diktaturer och
användas i krig. Detta står i strid med Sveriges
utrikespolitiska målsättningar att föregripa krig,
verka för fredlig konfliktlösning och stärka
demokratier. Den svenska krigsmaterielexporten bör i
stället avvecklas, kräver Miljöpartiet i yrkande 10.
I flerpartimotion U405 (mp, m, v, kd, c, fp) yrkande
6 anförs att regeringen bör bistå Bofors och
eventuellt andra företag vid marknadsföringen av
mekaniska minröjningsfordon.
4.7.3 Utskottets överväganden
Miljöpartiet yrkar i Fö210 (mp) yrkande 10 att den
svenska krigsmaterielexporten avvecklas.
Utskottet konstaterar inledningsvis att export av
svensk krigsmateriel i princip är förbjuden.
Undantag för utförsel kan dock medges enligt
bestämmelserna i krigsmateriellagen och de i
riksdagen beslutade riktlinjerna på området. För att
Försvarsmaktens behov av inhemsk försvarsindustriell
kapacitet skall kunna tillgodoses förutsätts att den
svenska försvarsindustrin kan exportera en del av
sin produktion. Varje ansökan om utförsel av
krigsmateriel prövas individuellt i enlighet med det
restriktiva regelverket. Respekten för mänskliga
rättigheter i destinationslandet intar en central
plats i riktlinjerna.
Utrikesutskottet har i en följd av betänkanden,
senast i betänkande 1998/99:UU13, tagit ställning
till yrkanden rörande en avveckling av
krigsmaterielexporten. Utrikesutskottet har därvid
genomgående avstyrkt dessa förslag. Även det
sammansatta Försvars- och Utrikesutskottet avstyrkte
i betänkande 1996/97:UFöU1 ett liknande yrkande.
Enligt utskottets uppfattning äger dessa tidigare
gjorda ställningstaganden fortfarande giltighet.
Med detta avstyrks Fö210 (mp) yrkande 10.
Motionerna Fö6 (m) yrkande 20 och Fö8 (v) yrkande 5 rör
Sveriges medverkan i europeiskt
försvarsmaterielsamarbete.
I propositionen redogör regeringen för Sveriges
deltagande i internationellt
försvarsmaterielsamarbete.
Sverige arbetar generellt för ökad restriktivitet i
fråga om krigsmaterielexport samt för större
öppenhet vad gäller redovisning av sådan. Arbete för
ökad transparens pågår i FN och OSSE.
Bilateralt samarbete bedrivs i första hand för att
vidmakthålla och utveckla kompetens som bör finnas i
landet för att tillgodose våra behov. Det kan också
finnas ett mer renodlat säkerhetspolitiskt intresse
av samarbete, särskilt med länderna i vårt
närområde.
Sverige deltar i multilateralt samarbete inom ramen
för PFF, i syfte att öka förmågan till samverkan
mellan Nato och partnerskapsländerna. Sverige är i
likhet med övriga observatörer i VEU även observatör
i WEAG. Inom EU pågår ett arbete som syftar till att
pröva förutsättningarna för ökat samarbete på
försvarsmaterielområdet mellan medlemsstaterna.
Utskottet fäster stor vikt vid att en ökad
europeisk samsyn växer fram. En sådan samsyn bör
kunna befrämja en europeisk politik vad gäller
krigsmaterielexport som i stor utsträckning baseras
på ett restriktivt synsätt av det slag som Sverige
tillämpar i dag. Inom ramen för EU:s gemensamma
utrikes- och försvarspolitik arbetar Sverige för en
samsyn vad gäller uttolkningen och implementeringen
av den uppförandekod för krigsmaterielexport som
unionen antog 1998. Detta sker bl.a. i form av ett
informationsutbyte vad gäller enskilda
mottagarländer men också vid gemensamma
vapenembargon.
I propositionen redogör regeringen för de
diskussioner med fem andra EU-stater som Sverige för
närvarande deltar i. Diskussionerna syftar till att
underlätta en omstrukturering av den europeiska
försvarsindustrin. Ett av de områden som diskuteras
är exportpolitiken, där en ökad samsyn eftersträvas.
Sverige deltar i diskussionerna med målsättningen
att en lösning skall nås som ligger i linje med våra
nuvarande restriktiva nationella riktlinjer för
krigsmaterielexport. Under förutsättning att den
svenska restriktiva linjen tas som utgångspunkt ser
utskottet positivt på en harmonisering av
exportregler inom EU.
Med vad ovan anförts anses motionerna Fö6 (m) yrkande 20 och
Fö8 (v) yrkande 5 besvarade.
I motion Fö9 (kd) yrkande 29 föreslås att en
särskild organisation inrättas för att främja svensk
krigsmaterielexport. Motionärerna bakom U405 (mp, m,
v, kd, c, fp) yrkande 6 anför att särskilt insatser
bör göras för att främja Bofors och eventuellt andra
företag vid marknadsföringen av mekaniskt
minröjningsfordon.
Utskottet har ovan konstaterat att svensk
försvarsindustri har behov av att exportera för att
tillräcklig kapacitet och kompetens skall kunna
upprätthållas i Sverige. Det svenska deltagandet i
omstruktureringen av den europeiska
försvarsindustrin motiveras bl.a. av behovet av att
säkra att svenska exportörer kan verka under
likvärdiga villkor som övrig europeisk
krigsmaterielindustri. Regeringen framhåller i
propositionen att Regeringskansliet och myndigheter
ger svensk försvarsindustri ett aktivt och samordnat
stöd till export. Samtidigt anför regeringen att det
bl.a. mot bakgrund av en vikande internationell
försvarsindustrimarknad och det ökade samarbetet på
området är angeläget att se över om nuvarande
organisation och resurser för exportstödjande
verksamhet är tillräckliga.
Utskottet avvaktar regeringens redovisning
av den översyn av exportstödet som pågår.
Det åligger inte riksdagen att ge
regeringen direktiv beträffande
förvaltningens organisation, varför motion
Fö9 (kd) yrkande 29 avstyrks. Motsvarande
gäller även förslag om stöd för
marknadsföring av materiel för minröjning.
Motion U405 (mp, m, v, kd, c, fp) yrkande 6
avstyrks därmed.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande den säkerhetspolitiska
utvecklingen
att riksdagen förklarar motionerna 1998/99:Fö6 yrkande 3 (i
berörd del) och 1998/99:Fö7 yrkande 1 besvarade
med vad utskottet anfört,
res. 1 (m) - delvis
res. 2 (fp)
2. beträffande CFE-avtalet
att riksdagen förklarar motion 1998/99:Fö15 yrkande 2
besvarad med vad utskottet anfört,
res. 3 (mp)
3. beträffande säkerhetspolitikens mål
att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:Fö6 yrkande 3
(i berörd del) och 1998/99:Fö7 yrkande 2
bifaller proposition 1998/99:74 yrkande 2,
res. 1 (m) - delvis
res. 4 (fp)
4. beträffande Sveriges deltagande i det
europeiska säkerhetssamarbetet
att riksdagen avslår motion 1998/99:Fö6 yrkande 9,
5. beträffande svenskt observatörskap i
VEU
att riksdagen avslår motion 1998/99:U508 yrkande 25,
res. 5 (mp)
6. beträffande deltagande i
internationella fredsbevarande insatser
att riksdagen med avslag på motion 1998/99:Fö9 yrkandena 12
och 13 förklarar motion 1998/99:Fö7 yrkande 3
besvarad med vad utskottet anfört,
res. 6 (m, kd, fp)
7. beträffande FN:s roll i internationella
fredsbevarande insatser
att riksdagen förklarar motion 1998/99:Fö8 yrkande 1
besvarad med vad utskottet anfört,
8. beträffande den sociala infrastrukturen
vid fredsbevarande arbete
att riksdagen förklarar motion 1998/99:Fö8 yrkande 3
besvarad med vad utskottet anfört,
9. beträffande civila insatser vid
fredsbevarande arbete
att riksdagen förklarar motion 1998/99:Fö15 yrkande 3
besvarad med vad utskottet anfört,
res. 7 (mp)
10. beträffande civil-militär samverkan
vid fredsbevarande arbete
att riksdagen förklarar motion 1998/99:Fö15 yrkande 4
besvarad med vad utskottet anfört,
11. beträffande insatser för
internationell minröjning
att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:U404 yrkande
2 och 1998/99:U405 yrkandena 3-5 förklarar
motionerna 1998/99:U404 yrkande 1 samt
1998/99:U405 yrkandena 1 och 2 besvarade med vad
utskottet anfört,
res. 8 (mp)
12. beträffande en årlig
regeringsskrivelse om svenska insatser för
internationell minröjning
att riksdagen avslår motion 1998/99:U405
yrkande 7,
res. 9 (v, fp, mp)
13. beträffande stöd till FN:s insatser
för minröjning
att riksdagen förklarar motion 1998/99:Fö210
yrkande 6 besvarad med vad utskottet anfört,
res. 10 (v, mp)
14. beträffande avveckling av den svenska
krigsmaterielexporten
att riksdagen avslår motion 1998/99:Fö210 yrkande 10,
res. 11 (mp)
15. beträffande gemensamma EU-regler för
krigsmaterielexport
att riksdagen förklarar motion 1998/99:Fö6 yrkande 20
besvarad med vad utskottet anfört,
res. 12 (m)
16. beträffande deltagande i det
europeiska försvarsindustrisamarbetet
att riksdagen förklarar motion 1998/99:Fö8 yrkande 5
besvarad med vad utskottet anfört,
res. 13 (v)
17. beträffande en särskild organisation
för stöd till svensk krigsmaterielexport
att riksdagen avslår motion 1998/99:Fö9 yrkande 29,
18. beträffande stöd för marknadsföring av
minröjningsfordon
att riksdagen avslår motion 1998/99:U405 yrkande 6,
Stockholm den 6 maj 1999
På sammansatta utrikes- och försvarsutskottets
vägnar
Viola Furubjelke
I beslutet har deltagit: Viola
Furubjelke (s), Henrik Landerholm
(m), Tone Tingsgård (s), Sören
Lekberg (s), Lars Ohly (v), Åke
Carnerö (kd), Göran Lennmarker (m),
Christer Skoog (s), Olle Lindström
(m), Berndt Ekholm (s), Håkan
Juholt (s), Berit Jóhannesson (v),
Jan Erik Ågren (kd), Karin Enström
(m), Lars Ångström (mp), Marianne
Andersson (c) och Karl-Göran
Biörsmark (fp).
Reservationer
1. Den säkerhetspolitiska utvecklingen och
säkerhetspolitikens mål (mom. 1 och 3)
Henrik Landerholm, Göran Lennmarker, Olle Lindström
och Karin Enström (alla m) anser
dels att följande borde ha ingått i utskottets
betänkande:
I stället för att analysera det förändrade
säkerhetspolitiska läget väljer regeringen med stöd
av utskottets majoritet att mekaniskt upprepa 1992
års säkerhetspolitiska formulering. De stora
förändringar i det säkerhetspolitiska läget i Europa
och Östersjöområdet som ägt rum sedan dess har inte
tillåtits påverka analysen i denna del.
Medlemskapet i EU innebär enligt vår mening att
Sverige numera tillhör en säkerhetspolitisk,
ekonomisk och moralisk allians. En framtida
anslutning till den gemensamma valutan gör vårt land
till medlem i en monetär allians. Även om EU saknar
förpliktelser om rent militär hjälp, är det
självklart att medlemsländerna inte kan stå
likgiltiga om något annat medlemsland utsätts för
våld eller hot om våld. Inte minst av den
anledningen anser vi att den beskrivning av
alliansfriheten som görs av utskottsmajoriteten är
både felaktig och orimlig.
Sverige har under de senaste åren gjort successiva
vägval i säkerhetspolitiken. Rollen som "aktiv
observatör" i VEU, vårt deltagande i av Nato ledda
SFOR i Bosnien, det intensiva samarbetet inom ramen
för Natos "Partnership for Peace" men också
öppningarna för medlemskap i det västeuropeiska
krigsmaterielsamarbetet WEAG och medlemskap i AEPC
är exempel på detta. I varje praktiskt hänseende har
Sverige valt samarbetets väg. Ett öppet och nära
samarbete med Nato har blivit en naturlig del av
svensk politik.
Sverige skall medverka i framväxten av de
säkerhetsstrukturer som i form av Nato, OSSE och EU
utvecklas också i vår egen del av Europa.
För Sveriges del innebär Natos framväxt som
ryggraden i den europeiska säkerhetsordningen att vi
ställs inför ett viktigt vägval. En utveckling där
Litauen, Lettland, Estland och kanske Finland blir
Natomedlemmar är inte bara önskvärd utan också
alltmer sannolik. Sverige kan inte stå likgiltigt
inför en utveckling som säkrar de baltiska ländernas
frihet och självständighet. Eftersom vi själva
värdesätter frihet och demokrati, bör vi också vara
beredda att försvara de principer om frihet,
demokrati och mänskliga rättigheter som utgör själva
grunden för ett civiliserat, humant och fredligt
Europa. Därför bör de baltiska ländernas
Natomedlemskap tydligt understödjas också av
Sverige.
Den övergripande frågan är om Sverige skall isolera
sig från Norden och Europa eller om vi fullt ut
skall integrera oss i den europeiska
säkerhetsstrukturen. Vi menar att Sverige måste vara
berett att fullt ut delta i den framväxande
europeiska säkerhetsordningen. Vi måste, för att
tillvarata våra intressen, vara medlemmar i varje
del av det europeiska freds-, säkerhets- och
samarbetsprojekt där Nato är en integrerad del. Ett
framtida svenskt medlemskap i Nato blir därmed en
naturlig fortsättning på vårt engagemang för
samarbete i Europa. Detta bör ges regeringen till
känna.
Vi välkomnar Natos öppenhet gentemot de nya
demokratierna i Central- och Östeuropa och särskilt
de baltiska länderna. De tre nya Nato-medlemmarnas
upptagande i alliansen ökar säkerheten och
stabiliteten i Europa. Särskilt Polens medlemskap
har stor och positiv betydelse för stabiliteten och
säkerheten i Östersjöområdet.
Regeringen konstaterar kortfattat att Sveriges
säkerhetspolitiska läge är gott. Det är en
obalanserad och otillräcklig beskrivning av Sveriges
säkerhetspolitiska läge. Efter det kalla krigets
slut är hotet mot Sverige successivt nedgående,
såväl politiskt som reellt militärt. Samtidigt har
den nya situationen i Europa medfört att gamla
konflikter återigen blossat upp. Utvecklingen på
Balkan är kanske det tydligaste exemplet, men
grogrund och militära möjligheter för konflikter på
lägre nivå än väpnade konflikter mellan stormakter
finns även i andra delar av Europa och dess
närområde.
Den pågående massiva folkfördrivningen i Kosovo och
bombningen av Serbien kan ge stora återverkningar på
Balkan och indirekt i Ryssland och därmed påverka
säkerheten i hela Europa. Ett stopp för
folkfördrivningen, en trygg återflyttning av de
fördrivna och bestraffning av krigsförbrytarna kan
ge grund för stabilitet och en fredlig utveckling
grundad på respekt för mänskliga rättigheter och
demokrati. Om däremot aggression och folkfördrivning
accepteras kan det bli inledningen till en djupt
olycklig utveckling i Europa.
Kosovokonflikten sätter i fokus Europas bristande
förmåga att politiskt och militärt förebygga eller
förhindra en allvarlig konflikt, som tydligt kunde
förutses under lång tid. Sverige har ett medansvar
för detta.
Osäkerheten i Ryssland i förening med den stora
militära och ekonomiska potential som finns där är
den långsiktigt avgörande riskfaktorn för Sveriges
säkerhet. Ingenstans vet man, inte ens i Moskva, hur
Ryssland kommer att utvecklas i framtiden.
Det finns förutsättningar för en god utveckling där
Ryssland alltmer inte-greras i Europa och väst.
Samtidigt kan det inte uteslutas att de rödbruna
krafterna blir starkare. Dagens inrikespolitiska
stämningsläge i Ryssland gör att risken för en sådan
utveckling snarast förstärks. Det kan i värsta fall
sluta i en aggressiv revanschistisk linje där
maktpolitik och direkt militär aggression blir
resultatet. Inte minst de ryska demokratiska
krafterna betonar att frågan om Rysslands vägval
inte är avgjord. Det kan inte uteslutas att det går
riktigt illa i Europas överlägset största
militärmakt.
Att nu göra en långtgående optimistisk bedömning av
säkerhetssituationen, t.o.m. på tio års tid, är inte
realistiskt. Vi delar med andra ord inte regeringens
entydiga bedömning av att Sveriges
säkerhetspolitiska läge är gott.
När Europas samlade förmåga att säkra frihet och
fred behöver stärkas är det enligt vår mening inte
ansvarsfullt att minska Sveriges militära kapacitet
på det sätt som nu planeras. Svensk försvarsförmåga
behöver tvärtom förstärkas i vissa avseenden och
markant förändras i andra. Detta för att vi skall
kunna uppfylla ansvaret att försvara landet, men
också för att ta vår del av ansvaret för Europas
säkerhet. Föreliggande besparingsförslag står i
motsatsställning till dessa angelägna behov av
förstärkning och förändring av försvaresförmågan.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande den säkerhetspolitiska
utvecklingen
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö6 yrkande 3 (i
berörd del) som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört samt förklarar motion
1998/99:Fö7 yrkande 1 besvarad med vad utskottet
anfört,
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande säkerhetspolitikens mål
att riksdagen med avslag på proposition 1998/99:74
yrkande 2 och med bifall till motion
1998/99:Fö6 yrkande 3 (i berörd del) som
sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört samt förklarar motion
1998/99:Fö7 yrkande 2 besvarad med vad
utskottet anfört,
2. Den säkerhetspolitiska utvecklingen
(mom. 1)
Karl-Göran Biörsmark (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "Sverige har vid upprepade tillfällen"
och på s. 15 slutar med "sina säkerhetspolitiska
beslut" bort ha följande lydelse:
Ingen enskild del av utvecklingen i Europa efter
det kalla kriget har haft så direkt betydelse för
Sveriges gynnsamma säkerhetspolitiska läge som de
tre baltiska staternas frigörelse och utveckling mot
demokrati och integration i Europa. I takt med den
ekonomiska och sociala utvecklingen i Estland,
Lettland och Litauen skulle de av alla tre staterna
eftersträvade medlemskapen i EU och Nato bidra till
en än mer stabil integration och förutsägbarhet i
det alleuropeiska samarbetet. En sådan utveckling
kan bara välkomnas av Sverige. Det ligger därför i
Sveriges intresse att stödja de baltiska ländernas
ansökan om såväl EU- som Natomedlemskap.
Den svenska regeringens oförmåga att i rent svenskt
säkerhetspolitiskt egenintresse aktivt stödja de
baltiska staternas önskemål om Natomedlemskap har
inte underlättat en för Östersjöregionen mer
önskvärd utveckling i detta avseende. Att med all
kraft stödja de baltiska staternas önskemål om
medlemskap i EU är inget alternativ till
Natomedlemskap, men blir i detta perspektiv än mer
angeläget för Sverige. Om de baltiska staterna för
överskådlig tid utestängs från medlemskap i Nato
ökar det ytterligare Sveriges ansvar för att
medverka till att stärka deras säkerhet
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande den säkerhetspolitiska
utvecklingen
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö7 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört samt förklarar motion
1998/99:Fö6 yrkande 3 (i berörd del) besvarad
med vad utskottet anfört,
3. CFE-avtalet (mom. 2)
Lars Ångström (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "Avsikten är att" och på s. 16 slutar med
"på denna punkt" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det är av stort värde att
Sverige i konsekvens med tidigare ställningstaganden
i november 1999 ansluter sig till CFE-avtalet som då
på ett positivt sätt också reglerar svensk
rustningsnivå. Förutom att CFE-avtalet kan förhindra
undertecknande stater från att upprusta ger det
möjlighet för Sverige som avtalsslutande part att
kunna framföra synpunkter på avtalets viktiga
flankbestämmelser.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande CFE-avtalet
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö15 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
4. Säkerhetspolitikens mål (mom. 3)
Karl-Göran Biörsmark (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "Sveriges militära alliansfrihet" och på
s. 23 slutar med "till säkerhetspolitikens mål" bort
ha följande lydelse:
I takt med att EU och Nato utvidgas till att
omfatta alltfler av Europas demokratier, skapas
förutsättningar för att historiska motsättningar och
uppdelningar av Europa skall förbytas i en verklig
alleuropeisk säkerhetsordning, byggd på ömsesidigt
samarbete. I denna utveckling spelar utvidgningen av
och den ökade integrationen inom Europeiska unionen
den viktigaste rollen. Nato har förändrats från det
kalla krigets försvarsallians till det militära
verktyget för konflikthantering i en alleuropeisk
säkerhetsstruktur. Med framväxten av samarbetet inom
ramen för Partnerskap för fred, det särskilda
samarbetet med Ryssland samt inträdet av de tre nya
medlemmarna Polen, Tjeckien och Ungern har Nato
tagit stora steg mot ett brett alleuropeiskt
säkerhetssamarbete.
En stabil demokratisk samhällsutveckling, civil
demokratisk kontroll och transparens vad gäller det
militära försvaret samt att eventuella interna eller
externa konflikter måste lösas på fredlig väg utgör
förutsättningar för inträde i Nato. Varje ny
demokrati i Öst- och Centraleuropa som kvalificerar
sig för Natomedlemskap innebär därmed ett viktigt
steg i skapandet av tydlighet och förutsägbarhet i
Europa. Det är därför också av svenskt intresse att
Nato står öppet för alla demokratier i Europa som
önskar bli medlemmar. Mot denna bakgrund är Natos
formaliserade samarbete med Ryssland och Ukraina
också av stor betydelse.
Sverige skall bidra till att skapa en alleuropeisk
fredsordning. Nato bör vid sidan av EU utvecklas
till en struktur för gemensam säkerhet i vår
världsdel med Sverige som medlem. Det finns i dag
ingen anledning till att ompröva den militära
alliansfriheten, men full handlingsfrihet bör råda
inför den fortsatta säkerhetspolitiska utvecklingen
i Europa. Skulle Nato utvidgas med de baltiska
staterna och Finland kommer frågan i ett nytt läge.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande säkerhetspolitikens mål
att riksdagen med avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 2
och med bifall till motion 1998/99:Fö7 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört samt förklarar motion
1998/99:Fö6 yrkande 3 (i berörd del) besvarad
med vad utskottet anfört,
5. Svenskt observatörskap i VEU (mom. 5)
Lars Ångström (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23
börjar med "Sveriges framtida säkerhet" och på s. 23
slutar med "minröjning i Kroatien" bort ha följande
lydelse:
Utskottet finner att genom Amsterdamfördraget kan
EU:s ministerråd besluta om militära aktioner som
skall utföras av VEU. EU-kommissionen vill ge VEU
ökade ekonomiska resurser och ser ett gemensamt EU-
försvar som ett slutmål. Mot den bakgrunden bör
Sverige lämna sitt observatörskap i VEU för att inte
skada trovärdigheten i Sveriges neutralitetspolitik.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande svenskt observatörskap i VEU
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:U508 yrkande 25
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
6. Deltagande i internationella
fredsbevarande insatser (mom. 6)
Henrik Landerholm, Göran Lennmarker, Olle Lindström,
Karin Enström (alla m), Åke Carnerö, Jan Erik Ågren
(båda kd) och Karl-Göran Biörsmark (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30
börjar med "Utskottet ställer sig" och på s. 31
slutar med "spaningsflyg och transportflyg" bort ha
följande lydelse:
Deltagande i fredsfrämjande och humanitära insatser
ökar trovärdigheten till den svenska
säkerhetspolitiken och till ambitionen att tidigt
försöka dämpa motsättningar och förhindra att kriser
utvecklas till öppna konflikter. Genom att ha en hög
beredskap att avdela lämpliga militära och civila
enheter till internationella operationer får vi
möjlighet att påverka i olika säkerhetspolitiska
forum samtidigt som svenska förband i internationell
tjänst får viktiga internationella erfarenheter.
I samband med kriser i vårt direkta närområde kan
Sverige redan på kort sikt komma att bli föremål för
begränsade militära operationer eller hot om sådana.
Det svenska försvaret måste därför ha förmåga att
förhindra spridning till svenskt territorium av
eventuella kriser och väpnade konflikter i
närområdet. Multifunktionella fredsfrämjande och
humanitära insatser ställer stora krav på deltagande
enheter. Förmågan att delta i fredsframtvingande
insatser skall utgöra grunden i utvecklingen och
utbildningen av olika krigsförband. Resurser bör
därför avsättas som leder till att Sverige kan
avdela förband från alla försvarsgrenar till
internationella operationer.
En viktig förutsättning för att kunna skapa respekt
i internationella sammanhang är att den personella
och materiella kvaliteten hos de avdelade enheterna
håller en hög standard. Kan detta tillgodoses genom
att enheterna direkt kan hämtas från den
organisation som utformas för nationella
försvarsuppgifter ökar också respekten för det
svenska totalförsvaret. Vi vill därför betona vikten
av att verksamheten i totalförsvaret tillgodoser de
krav som det internationella engagemanget ställer.
I samband med internationella kriser är de
uppgifter som åligger markstridsförband synnerligen
påtagliga och Sverige måste därför satsa på sådana
förband som flexibelt kan anpassas till aktuell
uppgift. För att vi ska kunna få en modern
försvarsmakt som är interoperabel med andra länders
måste samtidigt utvecklingen av sjö- och
luftstridskrafternas förmåga att delta i
fredsframtvingande operationer i vårt närområde
fortsätta. Delar av sjö- och flygstridskrafterna har
i dag sådan interoperabilitet så att de med
begränsade kompletteringar kan utnyttjas. Ju bättre
interoperabilitet vi får desto färre förberedelser
inför övningar och internationella operationer
behöver göras.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande deltagande i internationella
fredsbevarande insatser
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö9 yrkandena 12
och 13 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört samt förklarar motion
1998/99:Fö7 yrkande 3 besvarad med vad utskottet
anfört,
7. Civila insatser vid fredsbevarande
arbete (mom. 9)
Lars Ångström (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32
börjar med "Sverige har kapacitet" och på s. 32
slutar med "och fredsframtvingande insatser" bort ha
följande lydelse:
Utskottet har dock konstaterat att Sveriges
beredskap att delta i sådana fredsfrämjande insatser
med civila enheter är alldeles för liten. OSSE:s
verifikationsmission i Kosovo, där Sverige endast
bidrog med 74 personer i en styrka på 2 000, visade
detta. OSSE-ländernas underlåtenhet att höja
beredskapen för civila fredsfrämjande insatser har
kostat ett alltför högt pris. Därför anser utskottet
att Sverige i enlighet med Miljöpartiets motion Fö15
yrkande 3 bör vidareutveckla och organisera
obeväpnade och civila insatsenheter för
fredsfrämjande och humanitära insatser.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha
följande lydelse:
9. beträffande civila insatser vid
fredsbevarande arbete
att riksdagen med bifall till motion
1998/99:Fö15 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Insatser för internationell minröjning (mom. 11)
Lars Ångström (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33
börjar med "Totalförsvarets ammunitions- och
minröjningscentrum" och på s. 36 slutar med
"initiativ är lämpliga" bort ha följande lydelse:
Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscenter,
SWEDEC, har inrättats i Eksjö och bland annat Bofors
kommer att testa sin nya minröjningsmaskin
"Mineguzzlern" där. Utskottet anser att
förutsättningarna finns för att också göra SWEDEC
till ett internationellt testområde för
minröjningssy-stem. Något sådant finns inte och
skulle vara till stor hjälp för att få fram och
certifiera den bästa minröjningstekniken som finns.
Med över 100 miljoner landminor som varje år
skördar 10 000 dödsoffer är behovet av
minröjningsinsatser i världen oerhört. Utskottet
anser att det är av yttersta vikt att regeringens
utfästelser om att minröjningsinsatser skall vara en
prioriterad del av försvarets internationella
verksamhet inte får stanna vid bara ord. Inte heller
nedskärningarna av militärutgifterna till följd av
att det militära invasionshotet inte längre
existerar får påverka en ökad satsning på
minröjningsinsatserna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha
följande lydelse:
11. beträffande insatser för internationell
minröjning
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:U405 yrkandena 1
och 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört samt förklarar motionerna
1998/99:U404 yrkandena 1 och 2, 1998/99:U405
yrkandena 3-5 besvarade med vad utskottet
anfört,
9. En årlig regeringsskrivelse om svenska
insatser för internationell minröjning
(mom. 12)
Lars Ohly, Berit Jóhannesson (båda v), Karl-Göran
Biörsmark (fp) och Lars Ångström (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36
börjar med "Utskottet utgår från" och på s. 36
slutar med "regeringsskrivelse om minröjning" bort
ha följande lydelse:
För att tydligt markera den vikt som regeringen
lägger vid utfästelserna om att minröjning är en
prioriterad del av försvarets internationella
verksamhet anser utskottet att regeringen varje år
bör överlämna en skrivelse till riksdagen som
utförligt skildrar Sveriges engagemang för
minröjning. En sådan skrivelse gör det möjligt att
utvärdera, ompröva och förbättra Sveriges insatser i
av FN ledda minröjningsoperationer.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha
följande lydelse:
12. beträffande en årlig regeringsskrivelse om
svenska insatser för internationell minröjning
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:U405 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
10. Stöd till FN:s insatser för minröjning
(mom. 13)
Lars Ohly, Berit Jóhannesson (båda v) och Lars
Ångström (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36
börjar med "Sverige har under" och på s. 36 slutar
med "av enskilda organisationer" bort ha följande
lydelse:
Utskottet delar uppfattningen att alltför få deltar
i FN-ledd minröjning. Med nuvarande takt kommer det
att ta över 1 000 år att röja världen från
landminor. Trots att minröjning skall vara en
prioriterad verksamhet inom försvarets
internationella arbete så utgör den mindre än 2 % av
försvarsanslagen vilket vittnar om en
otillfredsställande diskrepans mellan ord och
handling. Den viktiga minröjningen i Västsahara, som
genomförs för att möjliggöra demokratiska val,
omfattade till exempel bara ett åttiotal personer
och innebar minröjning i huvudsak för militären och
inte för civilbefolkningen. Därför anser utskottet
att regeringen skyndsamt bör öka Sveriges bidrag och
engagemang i FN:s minröjningsoperationer.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha
följande lydelse:
13. beträffande stöd till FN:s insatser för
minröjning
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö210 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
11. Avveckling av den svenska
krigsmaterielexporten (mom. 14)
Lars Ångström (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39
börjar med "Utrikesutskottet har i" och på s. 39
slutar med "ställningstagande fortfarande giltighet"
bort ha följande lydelse:
Trots att vapenexport i princip är förbjuden och
trots stränga riktlinjer om när undantag får
beviljas har svenska vapen exporterats till en rad
stater som varit i väpnad konflikt med annan stat,
såsom Indien och Pakistan, samt till diktaturer som
konsekvent kränker de mänskliga rättigheterna såsom
Saudiarabien. Svenskexporterat sprängämne finns i ca
1 miljon landminor som Saddam Hussein vräkt ut över
bland annat irakiska Kurdistan, och Serbien sköt med
Bofors luftvärnskanoner mot FN:s personal i det
forna Jugoslavien.
Utskottet anser att all denna vapenexport som skett
med regeringens goda minne motverkat Sveriges
utrikespolitiska målsättning om att motverka
diktatur och främja demokrati. Vapenexporten bör
därför avvecklas.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha
följande lydelse:
14. beträffande avveckling av den svenska
krigsmaterielexporten
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö210 yrkande 10
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
12. Gemensamma EU-regler för
krigsmaterielexport (mom. 15)
Henrik Landerholm, Göran Lennmarker, Olle Lindström
och Karin Enström (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40
börjar med "Under förutsättning att" och på s. 40
slutar med "exportregler inom EU" bort ha följande
lydelse:
Med den svenska restriktiva linjen som utgångspunkt
bör den tydliga målsättningen vara att uppnå
gemensamma EU-regler för krigsmaterielexport.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha
följande lydelse:
15. beträffande gemensamma EU-regler för
krigsmaterielexport
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö6 yrkande 20
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
13. Deltagande i det europeiska
försvarsindustrisamarbetet (mom. 16)
Lars Ohly och Berit Jóhannesson (båda v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40
börjar med "Sverige deltar i" och på s. 40 slutar
med "exportregler inom EU" bort ha följande lydelse:
Utskottets långsiktiga mål är att all
försvarsindustri omstruktureras till civil
produktion och nytta. I nuläget har alltmer av
svensk försvarsindustri fått utländskt delägarskap
och tendensen är att samarbete över gränserna kommer
att fortsätta. Härmed kommer frågan om regler för
vapenexport i ett annat läge. Sverige har vid
internationell jämförelse relativt strikta regler
för till vem och på vilka villkor vi exporterar. Ett
viktigt villkor för svensk medverkan i
försvarsindustrisamarbete är att den svenska
hållningen kan upprätthållas. Ett viktigt villkor
för ett svenskt deltagande i ett utvidgat europeiskt
försvarsindustrisamarbete är att den svenska
hållningen avseende krigsmaterielexporten kan
upprätthållas.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha
följande lydelse:
16. beträffande deltagande i det europeiska
försvarsindustrisamarbetet
att riksdagen med bifall till motion
1998/99:Fö8 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Utvecklingen på Balkan
Lars Ohly och Berit Jóhannesson (båda v) anför:
Företrädare för Vänsterpartiets riksdagsgrupp
förklarade redan 1993 att situationen i Kosovo var
explosiv och ansåg att en internationell
övervakningsstyrka borde sättas in i området.
Vänsterpartiet motsatte sig därefter regeringens
politik att arbeta för ett återinförande av
kosovoalbanska flyktingar till Jugoslavien.
Situationen försämrades därefter successivt.
Den 24 mars i år inledde Nato ett flygangrepp på
FRJ i syfte att värna de mänskliga rättigheterna i
Kosovo. Angreppen sattes i första hand in mot
Serbien, men även mot Montenegro och vissa delar av
Kosovo. Den jugoslaviska armén, specialpolisens och
paramilitära gruppers kränkningar av de mänskliga
rättigheterna mot den kosovoalbanska befolkningen
trappades i ett slag upp till en tidigare aldrig
skådad nivå. Från Natohåll förklarade man att man
var överraskad över med vilken intensitet detta
skedde samtidigt som man länge känt till att
Milosevic och hans regering sedan läge planerat det
som inträffade i Kosovo. Samtidigt var Nato berett
på den massflykt som följde på de jugoslaviska
övergreppen. Försvarsalliansen Natos angrepp på
Jugoslavien gav Milosevic en förevändning för att
sätta sina planer i verket samtidigt som Nato inte
insett effekterna av ett angrepp på Jugoslavien
skulle medföra. Kosovoalbanerna lämnades utan skydd
och som flyktingar har de mötts av oförberedda
hjälp- och biståndsorganisationer.
Vänsterpartiet förhåller sig starkt kritiskt till
Natos agerande, vilket uppenbarligen allvarligt
bidragit till att försämra situationen på Balkan.
Natos ingripande var inte sanktionerat av Förenta
Nationerna. Det har dessutom varit illa planerat,
illa genomfört och utan någon tanke på vilka
konsekvenser ingripandet skulle leda till. Man har
skadat FN:s auktoritet och skadat det politiska
klimat av öppenhet och respekt som börjat utvecklas
efter det kalla krigets slut.
Vänsterpartiet har inget att invända mot att
regeringen klargör sin avsikt att medverka i en
fredsfrämjande styrka i Kosovo, men vi anser det
vara klart olämpligt att denna avsiktsförklaring,
även om den är preliminär och icke-bindande, lämnas
till Nato. Det finns andra internationella organ som
det är viktigare att vända sig till. Vänsterpartiet
anser att ett svenskt deltagande i en fredsfrämjande
styrka måste ske på FN:s uppdrag. På denna punkt är
Väsnterpartiet överens med utskottsmajoriteten.
Vidare anser Vänsterpartiet att det på
nuvarande stadium är olämpligt att
fastställa något tak för hur många
kosovoalbanska flyktingar som Sverige skall
ta emot.
2. De senaste årens säkerhetspolitiska
utveckling
Åke Carnerö och Jan Erik Ågren (båda kd) anför:
När det gäller utskottets överväganden i 4.2.4 vad
gäller de senaste årens utveckling i omvärlden och
dess betydelse för Europas och Sveriges säkerhet
vill Kristdemokraterna betona följande:
Efter det kalla krigets slut har vi en annorlunda
hotbild, och flera olika säkerhetsstrukturer har
tillkommit i Europa med inriktning på ökat
samarbete. Förutsättningarna för Sveriges
säkerhetspolitik är därmed annorlunda än under det
kalla krigets epok. Vi måste därför finna de bästa
lösningarna för att behålla vår fred och frihet och
för att kunna möta morgondagens utmaningar utan
gårdagens låsningar. Vårt medlemskap i EU, samarbete
med Nato i SFOR och PFF och observatörskap i VEU har
ökat förutsättningarna för en aktiv
säkerhetspolitik. Därigenom har Sverige en historisk
möjlighet att delta i arbetet med att skapa ett enat
Europa präglat av integration, samarbete och
gemensam säkerhet. Genom att Polen, Tjeckien och
Ungern från den 12 mars 1999 är medlemmar i Nato
har den gamla uppdelningen av Europa mellan Nato och
den forna Warszawapakten upphört. Nato omger nu
Sverige från Kolahalvön till Kaliningrad, och Polens
medlemskap i Nato höjer säkerheten i
Östersjöregionen.
Det är därför viktigt att Sverige har
handlingsfrihet att i takt med förändringar i
omvärlden kunna utveckla sitt deltagande i det
europeiska säkerhetspolitiska samarbetet. För att
Sverige inte skall hamna i ett sämre
säkerhetspolitiskt läge när det europeiska
säkerhetsmönstret förändras är det viktigt att vi är
med i de olika forum som finns för att kunna påverka
utvecklingen och därigenom tydliggöra vår vilja att
ta aktivt ansvar för Europas säkerhet. Målsättningen
bör vara att Sverige är öppet för medlemskap i alla
de säkerhetsorganisationer som finns i Europa.
Svensk säkerhetspolitik skall inte låsas fast vid en
linje i den nya och svårförutsägbara situation som
råder. Om vi i framtiden skulle ställas inför hot om
väpnat angrepp måste vi vara beredda att ta
konsekvenserna av den djupa samverkan som vi har med
de fredsbevarande krafterna i Europa så att vi är
med där besluten fattas.
Ett öppet och nära samarbete med Nato har blivit en
naturlig del av svensk säkerhetspolitik. Nato är en
viktig del av Europas framväxande
säkerhetsarkitektur och bidrar till stabilitet och
säkerhet. En utveckling där Litauen, Lettland,
Estland och kanske Finland blir Natomedlemmar är
sannolik. Sverige kan inte stå likgiltigt inför en
utveckling som säkrar de baltiska ländernas frihet
och självständighet. Eftersom vi själva värdesätter
frihet och demokrati, bör vi också vara beredda att
försvara de principer om frihet, demokrati och
mänskliga rättigheter som utgör själva grunden för
ett fredligt Europa.
Svenskt medlemskap i Nato är för närvarande inte
aktuellt men det avtalade samarbetet mellan Nato och
Ryssland (PJC), Natoutvidgningen österut med Polen,
Tjeckien och Ungern och PFF-samarbetet gör att vi
måste vara beredda att förutsättningslöst pröva vår
egen relation till Nato.
EU är av fundamental betydelse för säkerhet och
stabilitet i Europa och Sveriges medlemskap ger
ökade möjligheter att verka för ett Europa präglat
av öppenhet, demokrati och gemensam säkerhet.
Sverige har ett intresse av att de hot, risker och
påfrestningar som ryms inom det vidgade
säkerhetsbegreppet kan hanteras gemensamt med andra
länder i vårt närområde samt inom EU. Även om EU
saknar förpliktelser om rent militär hjälp är det
självklart att medlemsländerna inte kan stå
likgiltiga om något annat medlemsland utsätts för
våld eller hot om våld. Detta innebär att vårt
medlemskap i EU i sig utgör en säkerhetspolitisk
nettofördel.
Säkerheten i Sveriges närområde spelar en central
roll i utformningen av vår säkerhetspolitik. Österut
kvarstår en politisk osäkerhet och därmed ett hot
mot säkerheten. Genom ett starkt samarbete med våra
grannländer i Östersjöregionen kan vi bidra till att
förbättra hotbilden och förebygga konflikter. De
baltiska ländernas försvarsförmåga kan stärkas och
utvecklas genom fortsatt stöd till deras uppbyggnad
av totalförsvar och andra säkerhetsfunktioner. De
bör även stödjas i sin strävan att bli medlemmar i
EU, vilket är ett viktigt säkerhetspolitiskt
intresse för Sverige.
3. Svenskt observatörskap i VEU (mom. 5)
Lars Ohly och Berit Jóhannesson (båda v) anför:
Vänsterpartiet anser att utvecklingen av den
gemensamma utrikes- och försvarspolitiken inom EU är
mycket oroande. Vi anser att Sverige måste arbeta
mot de krafter, bland annat företrädda av EU-
kommissionens nya ordförande Romano Prodi, som
arbetar för ett Europas förenta stater med ett
gemensamt försvar. Det är av avgörande betydelse för
den svenska alliansfrihetens upprätthållande att
försvars- och säkerhetspolitikens grunddrag bestäms
på nationell nivå. Däremot är Vänsterpartiet i
dagsläget inte berett att biträda förslag om att
Sverige skall lämna sin observatörsplats i VEU.
Denna bör användas till att få insyn som gör det
möjligt att nära följa utvecklingen av EU:s
försvars- och säkerhetspolitik.
4. Nato, PFF, OSSE och FN
Lars Ohly och Berit Jóhannesson (båda v) anför:
Vänsterpartiet har i tidigare motioner angående PFF
påtalat risken med att i längden låta en
militärallians med starkt beroende av USA:s ledning
och militära resurser dominera fredsfrämjande
operationer. Vi har svårt att i dag se att PFF har
spelat någon positiv roll när det gäller att
stabilisera läget i Europa.
Vänsterpartiet anser att det är viktigt att hävda
den svenska neutralitetspolitiken och det är mycket
viktigt att Sverige hålls utanför Nato. Vår
tradition av neutralitet innebär en rad
förpliktelser som gör Sverige lämpat som en
fredsbevarande kraft. Ett framtida medlemskap i Nato
skulle knyta vårt land fastare till Nato och vi
skulle som medlemmar bli tvingade att bistå en annan
Natostat om dess intressen hotades. Vi anser att
fredsskapande, fredsbevarande och fredsframtvingande
åtgärder skall ske på OSSE:s eller FN:s uppdrag och
under dessa organisationers ledning. De åtgärder som
nu görs för att öka genomskinligheten och
förtroendet mellan stater kan ske inom OSSE:s ram.
Denna organisation bör ges ett utökat mandat och
tilldelas mer resurser på bekostnad av satsningar på
deltagande i PFF.