Socialutskottets betänkande
1998/99:SOU04

Narkotikapolitik

Innehåll

1998/99


SoU4


Sammanfattning
I   betänkandet   behandlas   regeringens  skrivelse
1997/98:172, En narkotika-politisk  redogörelse, och
11  motionsyrkanden  som  väckts  med  anledning  av
skrivelsen.     Vidare     behandlas     också    24
motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1998.


Ett  enigt  utskott vidhåller sin inställning  till
narkotikapolitikens  mål  och  inriktning  samt till
Sveriges  insatser  mot narkotikan på internationell
nivå.


Narkotikapolitiken  måste   bl.a.   bygga   på   en
kombination    av   olika   förebyggande   insatser.
Utskottet anser  att  det  är särskilt angeläget att
kraftfullt  motverka ungdomars  narkotikaanvändning.
Det behövs kraftfulla insatser för att vända trenden
mot ett ökande intresse för narkotika och ett ökande
missbruk bland  ungdomar. Viktigt i detta sammanhang
är  samverkan  mellan   olika   lokala   organ   och
organisationer, en god samordning av insatserna samt
ett levande och enträget engagemang från samhällets,
från  föräldrars  och  från frivilligorganisationers
sida. Lika viktigt är det att informera ungdomar och
deras   föräldrar   om  narkotika   och   narkotika-
missbrukets  symtom  och   verkningar   och   i  det
sammanhanget verka för attitydförändringar.


Sveriges   internationella  narkotikapolitik  måste
vara tydlig,  konsekvent  och  långsiktig.  Sveriges
restriktiva  narkotikapolitik ligger till grund  för
det  internationella  engagemanget.  Sverige  deltar
sedan  länge  mycket  aktivt  i  det internationella
samarbetet  på  detta  område.  Utskottet  vidhåller
också   att   det   är  synnerligen  angeläget   att
regeringen med kraft  fortsätter  att  bekämpa  alla
krav på legalisering av narkotika och liberalisering
av  narkotikapolitiken,  såväl nationellt som på det
internationella planet. Sverige  måste fortsätta att
aktivt   driva  sin  inställning  i  narkotikafrågor
internationellt,  bl.a. inom FN, Europarådet, EU och
i    det   nordiska   samarbetet.    En    nödvändig
förutsättning  för  framgång  i  det internationella
arbetet   är   att   våra  insatser  nationellt   är
framgångsrika  och  att  vi  kan  visa  på  en  enig
restriktiv inställning i frågan.


Utskottet  föreslår  att   skrivelsen   inte  skall
föranleda någon åtgärd av riksdagen.


Samtliga motionsyrkanden avstyrks.


I  betänkandet  finns   tio  reservationer och  ett
särskilt yttrande.


Regeringens skrivelse




I  skrivelsen, som lämnades till  riksdagen  i  juni
1998,  redovisas  regeringens  samlade insatser inom
narkotikaområdet   samt   planerade    projekt   och
åtgärder.  Tillsättningen  av en narkotikakommission
berörs  också  liksom  den  pågående   översynen  av
myndighetsstrukturen      inom      alkohol      och
narkotikaområdet.   Vidare   görs  en  genomgång  av
Sveriges internationella engagemang  på området samt
en översikt av åtgärderna på myndighetsnivå.




Motionerna
Motioner väckta med anledning av skrivelsen




1998/99:So1 av Chatrine Pålsson och Rolf  Åbjörnsson
(kd) vari yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad i motionen anförts om behovet av  att  på
nytt bygga  upp  en effektiv narkotikabe-kämpning på
kriminalvårdsanstalterna,


2. att riksdagen beslutar om sådan ändring av lagen
att ett absolut förbud  att framföra motorfordon med
narkotiska preparat i kroppen införs,


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts  om  behovet av att den
narkotikapolitiska  kommissionen  arbetar   för   en
aktion över hela landet, där alla myndigheter förmås
samverka lokalt under nationell ledning.


1998/99:So2  av  Kerstin  Heinemann  m.fl. (fp) vari
yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad   i   motionen   anförts  om  samordnade
förebyggande insatser när det gäller tobak, alkohol,
narkotika      och      läkemedel     samt     olika
beroendeframkallande beteenden,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad  i  motionen  anförts   om   Skolverkets
uppföljning av ANT-undervisningen i skolan,


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad  i  motionen  anförts  om  en  vidgning av
alkohol-  och narkotikaforskningsinstitutets  forsk-
ningsområde,


4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i  motionen  anförts  om kartläggning av i
vilken  utsträckning  missbrukare  är   okända   för
missbrukarvården och orsakerna bakom detta,


5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen anförts om rehabilitering av
äldre missbrukare.


1998/99:So3 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om  att  i direktiven
till  den  nya  narkotikakommissionen  ta  upp   och
beskriva  ungdomars möjligheter till alternativ till
missbruk,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i  motionen  anförts  om  att i direktiven
till  den  nya  narkotikakommissionen  ta   upp   en
beräkning    av   kostnaderna   för   åtgärder   mot
narkotikamissbruk,  förebyggande  insatser  och vård
och behandling av missbrukare.


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts om att i direktiven
till den nya narkotikakommissionen  föreslå  att  en
belysning  görs av de internationella och europeiska
legaliseringsrörelserna.




Motioner väckta under allmänna motionstiden




1998/99:So255 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i  motionen  anförts  om  att tillsätta en
kommitté med uppgift att utreda missbrukarvården,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att staten  skall ta
ett större ekonomiskt ansvar för LVM-vården,


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen anförts om att tillsätta  en
ombudsman med uppgift  att företräda missbrukare och
deras anhöriga.


1998/99:So258 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts  om  statens ansvar för
behandlingsinsatser när det gäller missbrukare,


5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om förebyggande arbete,
vård och rehabilitering,


7.   att   riksdagen   hos  regeringen  begär   att
Socialstyrelsen får i uppdrag att utreda upprättande
av planer mellan landsting och kommuner enligt vad i
motionen anförts om att en  sådan  plan skall ingå i
underlaget   för  att  få  statsbidrag  som   täcker
missbruksvården.


1998/99:So341 av Magnus Jacobsson (kd) vari yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om en statlig garanti
för vård av missbrukare,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad i motionen anförts om  att  tillsätta  en
utredning om konsekvenserna av kommunala besparingar
för missbrukarvården.


1998/99:So361 av Alf Eriksson och Majléne Westerlund
Panke (s) vari yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad  i  motionen  anförts  om  information  om
butangas och andra sniffningspreparat,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad   i   motionen   anförts   om  förbud  i
detaljhandeln  för  butangas för ungdomar  och  barn
under 18 år.


1998/99:So372 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna    vad    i   motionen    anförts    om    att
Narkotikakommissionen     kompletteras     med    en
referensgrupp,


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i motionen anförts om extra satsning  på
attitydförändringar,


1998/99:So379  av  Lars  Gustafsson  m.fl. (kd) vari
yrkas


8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna      vad     i     motionen     anförts     om
narkotikaförebyggande arbete,


1998/99:So424  av  Ulf  Kristersson  m.fl.  (m) vari
yrkas


5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad  i  motionen  anförts  om  alkohol-  och
narkomanvården.


1998/99:So461  av  Kerstin Heinemann m.fl. (fp) vari
yrkas


12. att riksdagen som  sin  mening  ger  regeringen
till  känna  vad  i motionen anförts om förebyggande
insatser mot narkotikamissbruk,


13. att riksdagen  som  sin  mening  ger regeringen
till  känna  vad  i  motionen  anförts  om vård  och
behandling av narkotikamissbrukare,


14.  att  riksdagen  som  sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts  om  forskning  om
behandlingsmetoder för narkomaner,


16.  att  riksdagen  som  sin mening ger regeringen
till    känna    vad    i   motionen   anförts    om
metadonbehandling.


1998/99:A291 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas


7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i motionen anförts  om  behovet  av  att
stärka det förebyggande arbetet i drogfrågor.


1998/99:Ju903 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om  information  till
föräldrar,


4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om heroinprojekt,


5.   att   riksdagen   beslutar   avbryta  pågående
verksamhet  med  utdelning  av  fria  sprutor   till
narkotikamissbrukare  i enlighet med vad som anförts
i motionen.


1998/99:Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas


12. att riksdagen beslutar  att försöksverksamheten
med  fria  sprutor  till narkotikamissbrukare  skall
avbrytas i enlighet med vad som anförts i motionen.


1998/99:Ju917 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas


4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  att  förbättra
informationen till föräldrar om narkotikamissbrukets
symtom och verkningar.


Utskottet
Skrivelsen i huvuddrag




Regeringen anför  i  skrivelsen  att tillgången till
och efterfrågan på narkotika ökar  i  hela  världen.
Samtidigt  som  produktionen  ökar blir handeln  med
narkotika alltmer välorganiserad  och  allt  svårare
att  bekämpa. Under-sökningar av narkotikaerfarenhet
och attityder  till narkotika bland svenska ungdomar
under 1990-talet tyder på större nyfikenhet och ökad
erfarenhet av narkotika.  Regeringen menar att denna
utveckling skall tas på stort allvar.


I skrivelsen redovisas att  narkotikamissbruket får
allvarliga  konsekvenser  för  såväl  individen  och
dennes  familj som för samhället.  Såväl  sjuklighet
som förtida  dödlighet  är  mångdubbelt större bland
narkotikamissbrukare  än hos normalbefolkningen.  De
insatser  som  samhället  gör  för  att  kontrollera
narkotikahanteringen  och bekämpa missbruket för med
sig  stora kostnader. Socialstyrelsen  har  beräknat
att bara kommunernas kostnader för miss-brukarvården
uppgår till omkring 2,5 miljarder kronor.


Regeringen     slår    fast    att    den    svenska
narkotikapolitiken   bygger   på  en  kom-promisslös
inställning till narkotika. Det  yttersta målet, att
skapa ett narko-tikafritt samhälle,  ligger  fast. I
skrivelsen    anförs   att   de   narkotikapolitiska
insatserna  skall   bygga   på   en   balans  mellan
förebyggande   insatser,  vård  och  rehabilitering,
kontrollåtgärder   och   internationellt  samarbete.
Insatserna   skall   riktas   mot   tillgången   och
efterfrågan på narkotika i syfte att


1. minska nyrekryteringen till missbruk,


2.  förmå flera missbrukare att  upphöra  med  sitt
missbruk samt


3. minska tillgången på narkotika.


Enligt      regeringen      är      den     illegala
narkotikahanteringen  ett globalt problem  som  bara
kan  lösas  med internationellt  samarbete.  Sverige
deltar  aktivt   i  sådant  samarbete  bl.a.  i  FN,
Europarådet, EU samt  inom  Norden.  Inom  EU har en
global  femårig  handlingsplan  mot narkotika tagits
fram. Andra gemensamma åtgärder inom  EU  är  stärkt
samarbete   mellan   tull   och   polis  och  stärkt
polissamarbete, bl.a. inom ramen för Schengenavtalet
samt  ett förstärkt rättsligt samarbete.  Regeringen
framhåller  i  skrivelsen även det särskilda möte om
narkotika som FN:s  generalförsamling  arrangerat  i
juni 1998 (UNGASS 98).




Regeringen  uppger, vad gäller förebyggande insatser
och   rehabilitering,    att    en    översyn   över
myndighetsstrukturen      inom      alkohol-     och
narkotikaområdet   påbörjats  i  syfte  att   stärka
statens ansvar för bl.a. uppföljning, utveckling och
tillsyn  inom  det alkohol-  och  narkotikapolitiska
fältet. I skrivelsen  redovisas också att rollen för
regeringens samordningsorgan, SAMNARK, skall stärkas
och  förtydligas. SAMNARK  vidgas  också  genom  att
bl.a.  Statsrådsbe-redningen  ingår  i  gruppen. För
samordning     på    myndighetsnivå    finns    inom
Socialdepartementet  en  nationell ledningsgrupp för
alkohol-  och  narkotika-förebyggande  insatser  med
socialministern  som  ordförande.  Lednings-gruppens
huvuduppgift  är  att  bygga  upp  och samordna  ett
långsiktigt   alkohol-   och   narkotikaförebyggande
arbete.




Narkotikabekämpningen är, enligt  regeringen, ett av
de  högst  prioriterade målen för kriminalpolitiken.
Rättsväsendet  har  en  central roll i detta arbete.
Åtgärder har vidtagits för att effektivisera arbetet
inom berörda myndigheter.




Regeringen har ansett att  det  finns  behov  av  en
sammanhållen     översyn    och    utvärdering    av
narkotikapolitiska   insatser   sedan  den  tidigare
narkotikakom-missionen avslutade  sitt  arbete 1984.
En  ny  kommission har därför våren 1998 tillkallats
med huvuduppgift  att  lägga fram förslag för att på
lång   sikt   skapa   bättre   förutsättningar   för
samordnande   och   intensifierade   insatser    mot
narkotikamissbruket.




Den narkotikapolitiska inriktningen och
förebyggande arbete m.m.




Skrivelsen




Regeringen   fastslår   i  skrivelsen  att  Sveriges
inställning till narkotika  är kompromisslös och att
målet  för  den  svenska narkotikapolitiken  är  att
skapa ett samhälle fritt från narkotika.


Regeringen anför  att  narkotikafrågan spänner över
ett   brett  fält.  I  den  möts   en   rad   skilda
politikområden,     under     olika     myndigheters
ansvarsområden.  Tull och polis har tillsammans  med
socialtjänsten  och   hälso-   och   sjukvården  ett
förebyggande och ett direkt operativt ansvar för att
begränsa  tillgången  på  narkotika.  Andra  viktiga
forum för att motverka narkotikamissbruk  är  skolan
och      arbetslivet.      Ett      stort      antal
frivilligorganisationer bedriver också en omfattande
och omistlig verksamhet inom drogområdet.


Folkhälsoinstitutet  (FHI)  har inom ramen för sitt
uppdrag att förebygga sjukdom  och  annan ohälsa ett
särskilt   ansvar   för   alkohol-   och  narkotika-
preventionen. År 1994 gavs institutet  i  uppdrag av
regeringen   att   förstärka   detta   arbete.   För
förebyggande  insatser  i projektform disponerar FHI
medel som bl.a. organisationer och kommuner kan söka
för att främja utvecklingen inom området. Syftet med
stödet är att stimulera utveckling  av  metoder  som
förebygger  alkohol-  och  narkotikamissbruk samt ge
organisationer   och   myndigheter   möjlighet   att
förverkliga idéer om förebyggande  insatser  utifrån
lokala  behov.  Enligt regeringen är droginformation
som preventiv insats  ett  delat ansvar i samhället.
En viktig del av insatserna  äger rum inom ramen för
skolans   ANT-undervisning   (Alkohol,    Narkotika,
Tobak).  Skolverket  har  nyligen  fått  regeringens
uppdrag  att  ansvara  för  en speciell satsning  på
kompetensutveckling för rektor  och andra skolledare
bl.a.  vad  gäller skolans uppgift  när  det  gäller
drogarbetet.


Det    redovisas     även    i    skrivelsen    att
Socialdepartementet inlett  ett  arbete  med  att se
över    myndighetsstrukturen   inom   alkohol-   och
narkotikaområdet  för  att tillskapa en organisation
som mer effektivt och slagkraftigt  än  i dag kan ta
ett  samlat grepp om alkohol- och narkotikapolitiska
frågor.  Ett  förslag  från regeringens sida i denna
fråga  skall framläggas för  riksdagen  under  våren
1999.


Enligt  regeringen  ökar  tillgången på narkotika i
världen  samtidigt  som det blir  allt  svårare  att
komma åt narkotikahandeln.  Missbruket  ökar också i
länder  som  tidigare  inte varit drabbade av  detta
problem.   Inte  minst  påverkar   produktionen   av
narkotika    i     andra    länder    den    svenska
narkotikasituationen.  I  sammanhanget framhålls att
nära  nog  all  narkotika som  missbrukas  i  landet
kommer från utlandet  och  att  missbruket  i  andra
länder,   liksom   andra  länders  inställning  till
narkotika, påverkar  den svenska situationen. Enligt
regeringen  är  det  därför  angeläget  att  Sverige
bedriver  en  tydlig,  konsekvent   och   långsiktig
narkotikapolitik även i det internationella arbetet.
En  viktig uppgift för den nya narkotikakommissionen
är att lägga fram förslag som kan förstärka Sveriges
internationella  insatser  samt  ge möjligheter till
ökat  internationellt  genomslag för  en  restriktiv
narkotikapolitik.


I skrivelsen belyser regeringen Sveriges engagemang
internationellt     i    narkotikafrågan.     Därvid
understryks  att  FN  intar   en   central   roll  i
samarbetet   mot   narkotikan.   Sverige  har  också
ratificerat FN:s tre narkotikakonventioner och är en
av    de    största    bidragsgivarna   till    FN:s
narkotikakontrollprogram,  UNDCP.  Sverige är vidare
medlem i FN:s narkotikakommission som  både  är FN:s
policyorgan   i  narkotikafrågor  och  styrelse  för
UNDCP.  På initiativ  av  bl.a.  Sverige  höll  FN:s
generalförsamling  i  juni  1998  ett  extra möte om
narkotika   (UNGASS   98).   Sverige  medverkade   i
förberedelsearbetet till detta möte.


Inom Europarådet sker  det huvudsakliga arbetet vad
gäller narkotikafrågor i  en ministergrupp, den s.k.
Pompidougruppen, som arbetar  informellt  över  hela
narkotikafältet, bl.a. det epidemiologiska.


Maastrichtfördraget har öppnat möjligheter till  en
samordnad  narkotika-strategi  inom  EU.  Eurpoeiska
rådet  antog 1995 en global femårsplan mot narkotika
inriktad   på  minskad  efterfrågan,  bekämpning  av
narkotikahandeln  och  samordning och samarbete inom
och     utom    EU.    År    1996    antogs     EU:s
narkotikapreventionsprogram          och         vid
ministerrådsmötet i juni samma år antogs  vidare  en
s.k.  gemensam  åtgärd  avseende sambandsmän för att
komma  till  rätta med inflödet  av  narkotika  från
områden   utanför    unionen.    Inom    ramen   för
Schengenavtalet om fri rörlighet för personer  finns
vidare  en särskild arbetsgrupp för narkotikafrågor.
Ett särskilt narkotikacentrum (EMCDDA) inrättades år
1994 i Lissabon  för att samla in information och ta
fram     data     om    narkotikaproblemen.     Även
Europolkonventionen     rörande    den    europeiska
polisbyrån,   CIS-konventionen    och   Neapel   II-
konventionen  rörande tullsamarbetet  och  tullbrott
har betydelse i  arbetet  mot narkotikabrottslighet.
En annan åtgärd är att inom  EU  upprätta  ett  s.k.
Early Warning System rörande syntetiska droger.


Det nordiska samarbetet i narkotikafrågor sker inom
Nordiska  ämbets-mannakommittén för narkotikafrågor.
Nordiska ministerrådet  har  också inrättat en grupp
för de narkotikaansvariga ministrarna.  Det nordiska
samarbetet  mellan  tull och polis i narkotikafrågor
sker i den s.k. PTN-gruppen.  Nordiska  nämnden  för
alkohol- och drogforskning (NAD) skall verka för ett
ökat   forsknings-   och   informationssamarbete  om
alkohol- och drogfrågor.


Sverige  deltar även i samarbetet  mot  organiserad
brottslighet  i  Östersjö-området  samt  i  den s.k.
Dublingruppens   arbete   avseende  information  och
samordning av narkotikainsatser  i  medlemsländerna.
När  det  gäller  forskning  rörande utvärdering  av
insatser  mot  drogmissbruk  deltar  Sverige  i  det
västeuropeiska forskningssamarbetet COST.




Motionerna




I motion Ju903 av Gun Hellsvik  m.fl. (m) begärs att
riksdagen som sin mening ger regeringen  till  känna
vad i motionen anförts om information till föräldrar
(yrkande  1).  Motionärerna anför att föräldrar ofta
har bristfälliga kunskaper om narkotika, dess symtom
och verkningar.  Möjligheterna  att  på  ett  tidigt
stadium  upptäcka  ett bruk är störst om föräldrarna
har  tillräckliga  kunskaper.  Enligt  motionärernas
uppfattning är det hög  tid  att  regeringen  tar de
initiativ  som  behövs  för att informationsinsatser
gentemot föräldrarna omgående skall sättas in. Ett i
stort  likalydande  yrkande  har  även  framförts  i
motion Ju917 av Gun Hellsvik m.fl. (m), (yrkande 4).
Vidare begärs tillkännagivande om vad som anförts om
heroinprojektet   i  motion   Ju903   (yrkande   4).
Motionärerna   anför    att    det    bland    vissa
forskargrupper i dag läggs stor kraft på att plädera
för  en  ändring  av den svenska narkotika-politiken
och att det schweiziska  projektet  med distribution
av   heroin   därvid  framställs  som  en  förebild.
Projektet har dock fått allvarlig kritik, bl.a. från
FN:s narkotikaorgan INCB. Erfarenheter från liknande
projekt visar att narkotikamissbruk och kriminalitet
inte minskar utan  snarare  ökar med den schweiziska
metoden.   Om   propagandan  för  projekt   av   det
schweiziska  slaget   får   stå   oemotsagd   kommer
attityderna i Sverige på sikt att förändras på samma
sätt  som  skett  i  Schweiz. Motionärerna anser det
väsentligt att Sverige  agerar  med kraft i de organ
där dessa frågor behandlas, och regeringen  bör  för
att  motverka  en  farlig attitydförändring föra upp
frågan på EU:s dagordning  och  även agera inom FN:s
ram.




I motion So258 av Ingrid Burman m.fl.  (v) hemställs
att  riksdagen  som  sin mening ger regeringen  till
känna vad i motionen anförts  om förebyggande arbete
(yrkande 5, delvis). Motionärerna vill förstärka det
förebyggande arbetet i drogfrågor  på  alla  nivåer.
Frivilligorganisationer som arbetar drogförebyggande
bör  få  ett större stöd från samhället, och skolans
ANT-undervisning   bör   utvecklas  och  förbättras.
Enligt  motionärerna bör det  utarbetas  lokala  och
regionala  aktionsplaner mot alkohol och narkotika i
nöjesbranschen  och  i ungdomsmiljöer. I motion A291
av  Gudrun  Schyman m.fl.  (v)  finns  ett  liknande
yrkande (yrkande 7).




Motionärerna i motion So379 av Lars Gustafsson m.fl.
(kd) begär ett  tillkännagivande  att  riksdagen ger
regeringen  till  känna  vad  i motionen anförts  om
narkotikaförebyggande  arbete  (yrkande  8).  Enligt
motionärerna får ingen kraft sparas  för  att  uppnå
målet  om  ett  narkotikafritt  samhälle.  Samhället
måste   klargöra  att  missbruket  av  narkotika  är
oacceptabelt.  Skolans  roll  som normöverförare och
informatör  även  på  detta  område   kan  inte  nog
betonas.  Ideella  organisationer  som  arbetar  med
narkotikafrågor  är  värda allt stöd från samhällets
sida  och deras kunskaper  borde  utnyttjas  mer  av
samhället.  Samverkan  mellan  olika kompetenser och
instanser är viktig. Vid narkotikabekämpning  räcker
det  inte  enbart  med  lokalt och nationellt arbete
utan även ett omfattande  internationellt  samarbete
är   nödvändigt   för  att  stoppa  narkotikaflödet.
Polisen och tullen  måste  ha  tillräckliga resurser
för att sköta narkotikakontrollen.




I  motion  So2  av  Kerstin  Heinemann   m.fl.  (fp)
hemställs att regeringen skall ges till känna  vad i
motionen  anförts om Skolverkets uppföljning av ANT-
undervisningen  i  skolan  (yrkande 2). Motionärerna
understryker vikten av att undervisningen  genomförs
på  ett adekvat pedagogiskt sätt och framhåller  att
det  är   viktigt  att  Skolverket  följer  upp  och
utvärderar kvaliteten på denna undervisning.




I motion So461  Kerstin  Heinemann m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande att riksdagen  som  sin  mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts  om
förebyggande insatser mot narkotikamissbruk (yrkande
12).  Enligt  motionärerna  måste man för det första
med   all  kraft  förebygga  att  människor   börjar
missbruka     narkotika.    Eftersom    de    flesta
narkotikamissbrukare  börjar  sin  missbrukarkarriär
med först rökning och sedan alkohol,  är  en  viktig
åtgärd  att  förhindra  tobaksdebut  och att erbjuda
ungdomar  andra  aktiviteter  som tillgodoser  deras
behov av att uppleva något nytt,  att ta risker. Det
kräver  ett  aktivt opinions- och informationsarbete
på   en  rad  nivåer,   såväl   professionella   som
frivilliga.




I motion So372 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs ett
tillkännagivande vad som i motionen anförts om extra
satsning  på  attitydförändringar (yrkande 3). Många
undersökningar,  intervjuer och uttalanden har visat
att alltför många  ungdomar vet var de kan få tag på
narkotika  och illegal  alkohol.  Det  måste  enligt
motionärerna  bli  svårare  att  skaffa  och använda
droger. Ett tydligare avståndstagande måste finnas.




Bakgrund och tidigare behandling




Utskottet har senast våren 1998 uttalat sig  om  den
svenska  narko-tikapolitiken,  särskilt förebyggande
arbete  och insatser internationellt,  i  betänkande
1997/98:SoU18 Narkotikafrågor. Utskottet såg med oro
på narkotikasituationen.  I  betänkandet  hänvisades
till vad riksdagen våren 1997 givit regeringen  till
känna  i betänkande 1996/97:SoU10. Ett enigt utskott
uttalade   då   bl.a.  att  målet  för  den  svenska
narkotikapolitiken  är  att skapa ett narkotikafritt
samhälle  samt  att det är  särskilt  angeläget  att
kraftfullt motverka  ungdomars  narkotikaanvändning.
Det behövs kraftfulla insatser för att vända trenden
mot  ökat intresse för narkotika och  ökat  missbruk
bland  ungdomar.  Utskottet framhöll bl.a. vikten av
samverkan   mellan   olika    lokala    organ    och
organisationer,  av  en god samordning av insatserna
samt  av ett levande och  enträget  engagemang  från
samhällets,  från  föräldrars  och  från  frivilliga
organisationers    sida.   Vidare   betonades   från
utskottets   sida   vikten   av   information   till
ungdomarna  och deras  föräldrar  om  narkotika  och
narkotikamissbrukets    symtom    och    verkningar.
Utskottet  såg  positivt  bl.a. på arbetet inom  den
nationella  ledningsgruppen  för  det  alkohol-  och
drogförebyggande   arbetet   och   på  att  alltfler
kommuner antar handlingsplaner på området. Utskottet
vidhöll  i det senare betänkandet denna  inställning
om narkotikapolitikens  mål  och  inriktning  och om
åtgärder  mot  narkotika-missbruk,  även  denna gång
enhälligt.




När  det  gäller Sveriges insatser på internationell
nivå hemställde  ett  enigt  utskott  att regeringen
skulle ges till känna följande:




Riksdagen gav våren 1997 regeringen till känna bl.a.
att det är ytterst angeläget att Sverige  med  kraft
driver    sin    inställning    i    narkotikafrågor
internationellt.  För  att  få  mesta möjliga  gehör
krävs  enligt tillkännagivandet att  argumenteringen
kompletteras  med  en  utförlig  dokumentation av de
svenska erfarenheterna av den förda  politiken.  Det
anfördes  vidare  att  det  är  av  största vikt att
Sverige    kan    markera    stor    enighet    inom
narkotikapolitiken  för  att  få gehör för politiken
såväl  nationellt  som internationellt.  Det  ansågs
också angeläget att  Sverige  även  i  det  nordiska
samarbetet framförde sin syn på narkotikafrågor.


Tillgången  på  narkotika  i  västvärlden är mycket
stor.   Produktionen  av  illegal  narkotika   ökar,
samtidigt  som  den  illegala  handeln med narkotika
blir alltmer välorganiserad och svårare att bekämpa.
Omfattande  insatser  görs  på  såväl   global   som
regional  nivå i Europa för att bekämpa den illegala
handeln och  missbruket av narkotika. För att stärka
samarbetet och besluta om strategier för det globala
narkotikaarbetet    ordnar   t.ex.   FN:s   general-
församling i juni i år ett särskilt narkotikamöte.


I flera europeiska länder  finns  dock  grupper som
aktivt  förespråkar  en legalisering av användningen
av i första hand cannabis.  Förslag förekommer också
om  att  avkriminalisera  bruk  av   alla  typer  av
narkotika. Sådana krav saknar av allt  att döma stöd
bland befolkningen i allmänhet i dessa länder. Ingen
regering  har  heller  anslutit  sig  till en  sådan
liberal narkotikapolitik. Utskottet ser  dock mycket
allvarligt på situationen.


Sveriges  restriktiva narkotikapolitik ligger  till
grund för det  internationella engagemanget. Sverige
deltar   sedan   länge    mycket    aktivt   i   det
internationella    samarbetet   på   detta   område.
Utskottet anser det ytterst angeläget att regeringen
med  kraft  fortsätter  att  bekämpa  alla  krav  på
legalisering  av  narkotika  och  liberalisering  av
narkotikapolitiken,  såväl  nationellt  som  på  det
internationella  planet. Sverige måste fortsätta att
aktivt  driva  sin  inställning   i  narkotikafrågor
internationellt, bl.a. inom FN, Europarådet,  EU och
i  det  nordiska  samarbetet. Bl.a. det kommande FN-
mötet om narkotika  utgör  ett viktigt tillfälle för
Sverige  att  redovisa  skälen   för  en  restriktiv
narkotikapolitik.  En  nödvändig  förutsättning  för
framgång i det internationella arbetet  är  att våra
insatser nationellt är framgångsrika och att  vi kan
visa på en enig restriktiv inställning i frågan.


Riksdagen följde utskottet (rskr. 1997/98:182).




I  budgetpropositionen  1998/99:1 (utg.omr. 9) anför
regeringen   att   det  finns   anledning   att   ta
narkotikasituationen   i  landet  på  stort  allvar.
Särskild  uppmärksamhet bör  därvid  riktas  mot  de
kulturer som  byggs upp kring s.k. partydroger t.ex.
ecstasy och LSD  i vissa ungdomsgrupper som tidigare
inte   definierats  som   riskgrupper   vad   gäller
narkotika.   Drogerna,   som   görs   relativt  lätt
tillgängliga  via  marknadsföring och saluföring  på
Internet, betraktas  inte  som  narkotika  av  många
ungdomar,  varför  de  kan  ha  svårt  att  inse att
konsumtionen   är   att   definiera   som  missbruk.
Regeringen   anger   vidare   att   de  förebyggande
insatserna  blir  av  avgörande  betydelse  när  det
gäller      att      motverka      alkohol-      och
narkotikamissbrukets  utbredning.  Information, opi-
nionsbildning   och  andra  förebyggande   åtgärder,
framför allt på lokal  och regional nivå, får därför
ökad  betydelse  i  ansträngningarna   att   påverka
attityder och beteenden. Regeringen föreslår att  30
miljoner kronor anvisas årligen de närmaste tre åren
för  alkohol-  och  narkotikapolitiska åtgärder. FHI
disponerar  15  miljoner   kronor  av  anslaget  för
förstärkning av det lokalt förebyggande arbetet.


Regeringen  anför  vidare bl.a.  att  det  yttersta
målet  för  den svenska  narkotikapolitiken  är  att
skapa  ett  narkotikafritt   samhälle.  Den  svenska
narkotikapolitiken ligger till  grund  för  Sveriges
internationella   insatser.  Målet  är  att  på  ett
globalt  plan  utveckla   insatserna  för  att  möta
narkotikahotet. Sverige motverkar aktivt alla försök
till nedrustning av narkotikakontrollen.  Regeringen
pekar  vidare på att FN:s generalförsamling  i  juni
1998 höll ett extra möte om narkotika. Den politiska
deklarationen som antogs enhälligt innebär ett klart
ställningstagande    om   en   fortsatt   restriktiv
inställning till all narkotikahantering  i  enlighet
med     vad    som    stipuleras    i    FN:s    tre
narkotikakonventioner.  Vid  mötet antogs för första
gången     ett    internationellt    dokument     om
efterfrågedämpande  åtgärder.  En  arbetsgrupp,  där
Sverige  ingår,  har  redan  startat arbetet med att
utarbeta  en särskild handlingsplan  för  hur  denna
deklaration  om  efterfrågedämpande  åtgärder  skall
genomföras.


I   proposition   1997/98:182   Strategi   för   att
förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i
Sverige  gör  regeringen  bedömningen  att  stat och
kommun  bör prioritera insatser riktade mot ungdomar
för att påverka  deras  liberalare  inställning till
droger. Särskild vikt bör läggas vid  att  förstärka
ungdomars  motstånd  mot  narkotika. Kommunerna  bör
stödja  ungdomars  egna  initiativ  och  idéer  inom
området.  Idrottsrörelsens   roll   och  ansvar  bör
betonas.




Regeringen har i proposition 1997/98:183 Kontroll av
syntetiska droger m.m. föreslagit bl.a. åtgärder för
en  förbättrad  rättslig  kontroll  när  det  gäller
syntetiska   droger   och   vidare   en  ny  lag  om
hälsofarliga  varor  som  möjliggör en mer  skyndsam
reaktion från samhällets sida mot nya droger.




Utbildningsutskottet  har  senast   våren   1998   i
betänkande  1997/98:UbU9 Allmänna skolfrågor uttalat
sig  om  motionsyrkanden   rörande   ANT-frågor.   I
betänkandet   hänvisade  utskottet  bl.a.  till  att
rektor  enligt  läroplanen   för  det  obligatoriska
skolväsendet (Lpo 94) har ett  särskilt  ansvar  för
att ämnes-övergripande kunskapsområden integreras  i
undervisningen   i   olika   ämnen.   Ett  av  dessa
övergripande   kunskapsområden   är   riskerna   med
alkohol, narko-tika och tobak. ANT-frågor  tas också
upp som kunskapsområden i ämnena biologi och  idrott
och  hälsa.  Inom  Skolverket, som har att följa upp
och utvärdera skolan,  pågick  ett arbete med att ta
fram    ett    referensmaterial    om    ANT-frågor.
Motionsyrkandena     avslogs.    Riksdagen    följde
utskottet.




På uppdrag av regeringen  har Statskontoret kartlagt
den   styrande   verksamheten   på    alkohol-   och
narkotikaområdet samt skisserat alternativ  till  en
ny  myndighetsstruktur och ansvarsfördelning i syfte
att samordna  och effektivisera samhällets insatser.
Resultatet redovisas  i  rapporten  Sam-ordning  mot
droger   -    kartläggning  och  skiss  till  en  ny
myndighetsstruktur  på alkohol- och narkotikaområdet
(1998:22).  Rapporten  bereds  för  närvarande  inom
Socialdepartementet.




Utskottets bedömning




Målet  för den  svenska  narkotikapolitiken  är  att
skapa       ett       narkotikafritt       samhälle.
Narkotikapolitiken   måste   bl.a.   bygga   på   en
kombination    av   olika   förebyggande   insatser.
Utskottet anser  att  det  är särskilt angeläget att
kraftfullt  motverka ungdomars  narkotikaanvändning.
Det behövs kraftfulla insatser för att vända trenden
mot ett ökande intresse för narkotika och ett ökande
missbruk bland  ungdomar. Viktigt i detta sammanhang
är  samverkan  mellan   olika   lokala   organ   och
organisationer, en god samordning av insatserna samt
ett levande och enträget engagemang från samhällets,
från  föräldrars  och  från frivilligorganisationers
sida. Lika viktigt är det att informera ungdomar och
deras   föräldrar   om  narkotika   och   narkotika-
missbrukets  symtom  och   verkningar   och   i  det
sammanhanget verka för attitydförändringar.


Narkotikakommissionen har, som en av sina särskilda
uppgifter,  att  utvärdera  och föreslå åtgärder för
att stärka och effektivisera  det  drogföre-byggande
arbetet.


Den illegala narkotikahanteringen är  ett stort och
växande problem för världssamfundet som  endast  kan
lösas  med  internationellt  samarbete.  Den globala
utvecklingen av narkotikahandeln som pågår  och  den
påverkan  utvecklingen har för Sveriges del, framför
allt  vad  gäller   dagens   ungdomar,   inger  oro.
Utskottet delar regeringens uppfattning att Sveriges
internationella narkotikapolitik måste vara  tydlig,
konsekvent   och  långsiktig.  Sveriges  restriktiva
narkotikapolitik   ligger   till   grund   för   det
internationella  engagemanget.  Sverige deltar sedan
länge mycket aktivt i det internationella samarbetet
på detta område. Utskottet vidhåller  också  att det
är  synnerligen  angeläget  att regeringen med kraft
fortsätter att bekämpa alla krav  på legalisering av
narkotika  och liberalisering av narkotikapolitiken,
såväl nationellt  som på det internationella planet.
Sverige  måste  fortsätta   att   aktivt  driva  sin
inställning i narkotikafrågor internationellt, bl.a.
inom   FN,  Europarådet,  EU  och  i  det   nordiska
samarbetet.  En nödvändig förutsättning för framgång
i det internationella  arbetet  är att våra insatser
nationellt är framgångsrika och att  vi  kan visa på
en  enig  restriktiv inställning i frågan. Riksdagen
har de två  senaste åren givit regeringen till känna
vad    ett    enigt    socialutskott    anfört    om
narkotikapolitikens   mål  och  inriktning  samt  om
Sveriges insatser mot narkotikan  på  internationell
nivå. Utskottet vidhåller sin inställning.


De  synpunkter som framförs i motionerna  So2  (fp)
yrkande  2, So258 (v) yrkande 5, delvis,  So372 (mp)
yrkande 3,  So379 (kd) yrkande 8, So461 (fp) yrkande
12, Ju903 (m) yrkandena 1 och 4, Ju917 (m) yrkande 4
och A291 (v)  yrkande  7  överensstämmer i stort med
utskottets   tidigare   uttalanden   samt   med   de
synpunkter  regeringen  framfört   i   skrivelsen  i
motsvarande del.




Vård och rehabilitering




Skrivelsen




Regeringen    anför    att    kommunerna   har   ett
grundläggande ansvar för att ingripa  mot  missbruk.
Ansvaret  för rehabiliteringen av missbrukare  vilar
främst    på   socialtjänsten    och    landstinget.
Socialtjänsten    ansvarar   för   den   långsiktiga
rehabiliteringen och  andra  stöd  och hjälpinsatser
medan sjuk-vården främst svarar för  avgiftning  och
vård  till personer med psykiska komplikationer till
följd av  missbruk. I skrivelsen anges att för miss-
brukarvården gäller att delmålet skall vara att fler
missbrukare   skall  förmås  att  upphöra  med  sitt
missbruk. Vård  och  behandling  samt  andra rehabi-
literingsinsatser   är   grunden   för   att  hjälpa
missbrukare    att   komma   ifrån   ett   beroende.
Rehabilitering  av   missbrukare  skall  baseras  på
metoder som visat sig  framgångsrika  och effektiva.
Den enskildes integritet skall respekteras.


Socialstyrelsen   ansvarar   för   den   nationella
tillsynen  av  vård  och  behandlingsinsatser  medan
länsstyrelsen  svarar  för tillsynen på individnivå.
Socialstyrelsen  har också  ansvar  för  utveckling,
utbildning,  utvärdering   på   nationell   nivå  av
socialtjänsten,  varav  insatser mot missbruk är  en
del. Sedan år 1995 förfogar  länsstyrelserna över 50
miljoner kronor årligen för utveckling  av  alkohol-
och     narkotikaförebyggande    öppenvårdsinsatser.
Socialstyrelsen  medverkar  vid planering, styrning,
uppföljning och utvärdering av  de  verksamheter som
kommer till stånd.


Statens institutionsstyrelse (SiS) är  huvudman för
tvångsvården  enligt  lagen  (1990:52) med särskilda
bestämmelser för vård av unga  samt lagen (1988:870)
om vård av missbrukare.


Regeringen  konstaterar  att vården  av  missbrukare
genomgått stora för-ändringar  under  de senaste tio
åren,   då   framför   allt   antalet  platser  inom
tvångsvården minskat. Utvecklingen  har  samband med
att  kommunerna medvetet styrt över missbrukarvården
till öppna vårdformer. Omläggningen av statsbidraget
till missbrukarvården  år  1986  har  stött en sådan
utveckling. Uppgifter om vad utvecklingen  inneburit
är   dock   motstridiga   och   bilden   svårfångad.
Socialstyrelsen   skall   på   regeringens   uppdrag
utveckla   ett   system  som  gör  det  möjligt  att
kontinuerligt, såväl  kvantitativt  som kvalitativt,
följa de förändringar som sker i vården. Ett förslag
till     ett     sådant    uppföljningssystem    för
missbrukarvården har  i  december 1998 redovisats av
Socialstyrelsen.


Regeringen   pekar   i  skrivelsen   på   att   den
nytillträdda narkotikakom-missionen  särskilt  skall
ha  som uppgift att bl.a. analysera utvecklingen  av
missbrukarvården         och         kriminalvårdens
behandlingsprogram,   värdera   dess  resultat   och
effekter  i förhållande till insatta  resurser  samt
föreslå åtgärder  för att stärka rehabiliteringen av
missbrukare bl.a. genom  förbättrad samverkan mellan
olika   huvudmän   och   aktörer.    Vidare    skall
kommissionen  utvärdera  och  lägga fram förslag vad
gäller  omfattning och inriktning  av  statens  stöd
till   missbrukarvården    och    brottsförebyggande
insatser      som     gäller     narkotika-relaterad
brottslighet.


Regeringen         berör          också         den
metadonunderhållsbehandling  som  pågår  i  Uppsala,
Stockholm,    Lund   och   Malmö   och   som   avser
heroinmissbrukare  som  utan  framgång  prövat annan
behandling.  Programmen  är strikt kontrollerade  av
Socialstyrelsen. I skrivelsen  redogörs  även för de
begränsade   utbytesprogram   rörande  sprutor   och
kanyler som äger rum i Malmö och  Lund.  Idén är att
förse injektionsmissbrukare med rena sprutor för att
de  skall  kunna  undvika  hiv  och  andra blodburna
infektioner.   Verksamheten   har   utvärderats   av
Socialstyrelsen. Enligt regeringens skrivelse  (skr.
1995/96:1)  skall  sprututbyte endast tillämpas inom
ramen för särskilda  program  och  i  samverkan  med
socialtjänsten.




Motionerna




I  motion  So424  av Ulf Kristersson m.fl. (m) yrkas
att riksdagen som sin  mening  ger  regeringen  till
känna  vad  som  i  motionen anförts om alkohol- och
narkomanvården (yrkande 5). Genom spridningen av hiv
till  narkotika-missbrukarna   har  bekämpningen  av
narkotikamissbruket ställts inför  stora  och  akuta
problem.   Enligt   motionärerna  krävs  snabba  och
offensiva  insatser mot  narkotikan  för  att  hejda
missbruket och  bromsa smittspridningen av hiv bland
missbrukarna och deras sexualpartners.




I motion Ju903 av  Gun Hellsvik m.fl. (m) begärs att
riksdagen beslutar avbryta  pågående  verksamhet med
utdelning  av fria sprutor till narkotikamissbrukare
(yrkande   5).    Enligt    motionärernas   bestämda
uppfattning är det motstridigt  att  förena Sveriges
riksdags   beslut  om  totalförbud  mot  all   icke-
medicinsk hantering  av  narkotika med en verksamhet
som går ut på att dela ut  verktygen  för  att kunna
injicera  narkotika.  En  fortsatt utbytesverksamhet
med     rena     sprutor     och    kanyler     till
narkotikamissbrukare i Sverige  kan  rent  av  skapa
osäkerhet  både  här  hemma och i Europa i övrigt om
vad  svensk narkotikapolitik  egentligen  står  för.
Även i motion Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m) framförs
ett likalydande yrkande (yrkande 12).




I motion  So258 av Ingrid Burman m.fl. (v) hemställs
att riksdagen  som  sin  mening  ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om statens  ansvar  för
behandlingsinsatser   när   det  gäller  missbrukare
(yrkande 3). Enligt motionärerna  har  samhället ett
grundläggande ansvar för att det finns bra  vård  av
kvinnor   och  män  som  är  drogberoende.  Särskilt
viktigt är  det  att  stödja verksamheter som vänder
sig till unga missbrukare  och  som  syftar  till en
social       rehabilitering.      Vidare      begärs
tillkännagivande  om  vad  som  anförts  om vård och
rehabilitering (yrkande 5 delvis). Arbetet  med  att
frigöra   sig   från   missbruk   måste  i  så  stor
utsträckning som möjligt bygga på missbrukarnas egen
motivation      och     självständiga     val     av
behandlingsinsatser.  Undantagsvis kan vård av vuxna
missbrukare ske med tvång, men bara under kort tid i
syfte  att  bryta  ett destruktivt  och  livshotande
missbruk.   Motionärerna    hemställer   också   att
riksdagen hos regeringen begär  att  Socialstyrelsen
får  i  uppdrag  att  utreda  upprättande av  planer
mellan landsting och kommuner enligt  vad i motionen
anförts om att en sådan plan skall ingå i underlaget
för  att  få  statsbidrag som täcker missbruksvården
(yrkande   7).   Sjukvårdens   och   socialtjänstens
insatser för missbrukare måste, enligt motionärerna,
samordnas på social  grund.  Motionärerna  menar att
landsting  och  kommuner  skall  upprätta gemensamma
planer   för   hur   missbrukarvården   skall   vara
organiserad och för att se till att olika grupper av
missbrukare  får  sina  behov tillgodosedda.  Sådana
planer skall vara ett villkor för statsbidrag.




I motion So341 av Magnus  Jacobsson  (kd) begärs ett
tillkännagivande  om  vad i motionen anförts  om  en
statlig garanti för vård av missbrukare (yrkande 1).
För  att  komma  åt  problemet  med  att  narkomaner
flyttar  till  större  städer   och   belastar   den
kommunala  ekonomin  menar  motionären att det borde
upprättas   någon  form  av  statlig   garanti   för
missbrukarvård   som   delfinansieras  med  statliga
bidrag till kommunerna.  En  sådana  garanti  skulle
kunna  utformas  så  att  staten  står  för  70 % av
vårdkostnaden  på  behandlingshem  upp  till en viss
nivå.   Detta   skulle   göra  att  kommunerna  även
fortsättningsvis har ett intresse  av  att finna bra
och kostnadseffektiva vårdlösningar. Regeringen  bör
få i uppdrag att komma med förslag om hur ett sådant
system  kan  utformas.  Motionären  begär vidare ett
tillkännagivande om vad som anförts om att tillsätta
en   utredning   om   konsekvenserna   av  kommunala
besparingar  för missbrukarvården (yrkande  2).  Det
är, enligt motionären,  viktigt  att  staten utreder
vilka konsekvenser de kommunala nedskärningarna  har
fått inom missbrukarvården.




I   motion  So2  av  Kerstin  Heinemann  m.fl.  (fp)
hemställs  att regeringen skall ges till känna vad i
motionen anförts om samordnade förebyggande insatser
när  det  gäller   tobak,   alkohol,  narkotika  och
läkemedel samt olika beroendeframkallande  beteenden
(yrkande   1).   Enligt  motionärerna  visar  modern
forskning att störningar  i hjärnans belöningssystem
med  en  ökad  frisättning  av  signalämnet  dopamin
medför att ett beroende till  och  missbruk av vissa
ämnen   kan   utvecklas.   Mycket   talar  för   att
tvångsmässigt   spelande   och   ätstörningar    kan
förklaras  på  samma  sätt.  Narkotikapolitiken  får
därför   inte  ses  isolerad  från  de  förebyggande
insatser och  den forskning som måste genomföras när
det gäller andra  beroendeframkallande ämnen. Vidare
hemställs att regeringen  skall ges till känna vad i
motionen  anförts  om  kartläggning   av   i  vilken
utsträckning     missbrukare     är    okända    för
missbrukarvården och orsakerna bakom  detta (yrkande
4).      Motionärerna      uppger      att     många
narkotikamissbrukare inte är kända inom  missbrukar-
vården.  I  de  kartläggningar  som  CAN kommer  att
genomföra bör, enligt motionärernas mening,  kontakt
tas  med ideella organisationer som i sin verksamhet
möter   många   missbrukare  för  att  se  i  vilken
omfattning de inte  sökt  samhällets  missbrukarvård
och   varför.   På   samma  sätt  bör  det  klientel
analyseras som besöker  sprututbytesmottagningarna i
Malmö  och Lund. Vidare begärs  tillkännagivande  om
rehabilitering  av  äldre  missbrukare  (yrkande 5).
Motionärerna anför att det i dag förekommer  att man
ger  upp  rehabiliteringen av äldre missbrukare.  En
del   av   dessa    återfinns   bland   uteliggarna.
Situationen för uteliggarna  har  blivit allt värre.
Motionärerna    anser   att   Socialstyrelsen    och
länsstyrelserna måste se till att insatserna för att
hjälpa dessa svåra fall intensifieras.




I  motion  So461 av  Kerstin  Heinemann  m.fl.  (fp)
begärs ett tillkännagivande om att riksdagen som sin
mening ger regeringen  till  känna  vad  i  motionen
anförts     om     vård     och     behandling    av
narkotikamissbrukare   (yrkande   13).  Motionärerna
menar att vården och rehabiliteringen av missbrukare
måste  bli effektivare. Det behövs en  grundlig  och
seriös utbildning  av  personalen,  och vården måste
individualiseras.  Tvång  är nödvändigt  därför  att
narkomanerna annars skriver ut sig när de drabbas av
abstinens och flyr tillbaka  till knarket. Kvinnliga
narkomaner skall, enligt motionärerna,  kunna  välja
att komma till avdelningar med bara kvinnor. Läkare,
sköterskor  och psykologer måste finnas tillgängliga
under  hela  dygnet.   Motionärerna   anser  att  en
systematisk undersökning måste göras av  narkomaners
och    anhörigas   förslag   om   hur   vården   och
rehabiliteringen  av  narkotikamissbrukare kan göras
mer   effektiv.  Motionärerna   begär   vidare   ett
tillkännagivande  om vad som anförts om forskning om
behandlingsmetoder   för  narkomaner  (yrkande  14).
Eftersom behandlingsresultaten vid narkotikamissbruk
är  dåliga anser motionärerna  att  forskning  måste
stimuleras  kring  nya  behandlingsmetoder,  där man
bygger  på  den  nya  forskning  som  kommit fram om
narkotikans  effekter  på nervsystemet. Motionärerna
vill    också    ha    ett    tillkännagivande    om
metadonbehandling (yrkande 16).  Enligt motionärerna
är resultaten av metadonbehandling  positiv så länge
patienterna är kvar i behandling. För dem som lämnar
behandlingen  stiger  dödlighet,  kriminalitet   och
antalet slutenvårdstillfällen. Bland skälen till att
patienter  lämnar behandlingen är att de fått en för
låg metadondos.




I motion So255  av Thomas Julin m.fl. (mp) hemställs
att riksdagen som  sin  mening  ger  regeringen till
känna  vad  i  motionen anförts om att tillsätta  en
kommitté  med  uppgift  att  utreda  missbruksvården
(yrkande 1). Enligt motionärerna finns det ett behov
av   en   parlamentarisk   kommitté   som   studerar
missbruksvården och hur samhället klarar av att leva
upp till det  lagstiftningen föreskriver. I motionen
begärs vidare ett tillkännagivande om vad i motionen
anförts om att  staten  skall  ta  större ekonomiskt
ansvar för LVM-vården (yrkande 2). Ekonomiskt  svaga
kommuner  har,  enligt  motionärerna, inte möjlighet
att klara av bra och nödvändig  missbrukarvård.  Det
är  också  olyckligt  att  kommunerna  både  har det
ekonomiska    ansvaret    och    utredningsansvaret.
Motionärerna föreslår därför att man  skiljer på det
ekonomiska  ansvaret  och ansvaret för utredning  av
vårdbehovet. Staten bör  ta  ett  större  ekonomiskt
ansvar  för LVM-vården. Motionärerna begär även  att
riksdagen  som  sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tillsätta en ombudsman
med  uppgift  att företräda  missbrukare  och  deras
anhöriga  (yrkande   3).   Enligt   motionärerna  är
missbrukarna   en   av   de  svagaste  grupperna   i
samhället. Även missbrukares  anhöriga  har  uttalat
svårigheten att bli hörda.




Bakgrund m.m.




Allmänt




Enligt   11   §   socialtjänstlagen   (1980:620),   SoL,   har
socialnämnden  ett särskilt ansvar både för insatser
i  syfte  att förebygga  och  motverka  missbruk  av
alkohol  och   andra   beroendeframkallande   medel.
Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas insatser för
barn och ungdom. Nämnden skall aktivt sörja för  att
den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård han
behöver   för   att   komma   ifrån  sitt  missbruk.
Socialnämnden skall i samförstånd  med  den enskilde
planera   hjälpen   och   noga   beakta  att  planen
fullföljs.  Som ovan nämnts föreslås  i  regeringens
proposition 1998/99:3  Åtgärder  mot  dopning  detta
ansvar  utvidgas  till  att även gälla dopningsmedel
samt att nu aktuella föreskrifter samlas i lagens 12
§. Lagen (1988:870) om vård  av  missbrukare i vissa
fall (LVM) är ett komplement till  SoL i de fall det
inte går att anordna den vård som vuxna  missbrukare
behöver i frivilliga former. Syftet med tvångsvården
för  missbrukare  är att motivera enskilda människor
att frivilligt medverka till fortsatt behandling och
ta  emot  stöd  för  att  komma  ifrån  missbruk  av
alkohol,  narkotika  eller  flyktiga  lösningsmedel.
Beslut om tvångsvård meddelas  av  länsrätten.  Även
lagen  (1990:52)  med särskilda bestämmelser om vård
av unga (LVU) kompletterar  SoL och innehåller bl.a.
bestämmelser om tvångsvård av unga missbrukare.




Utöver   statsbidraget  till  missbrukarvården   har
staten genom  den  verksamhet som bedrivs av SiS ett
direkt ansvar för den  missbrukar-  och ungdomsvård,
som   bedrivs   med   tvång.  I  budgetpropositionen
1998/99:1 (utg.omr. 9) har regeringen anfört att det
är ett starkt intresse  att  det råder balans mellan
den  tunga  institutionsvården  och   den  vård  som
kommunerna bedriver i form av förebyggande  insatser
och   olika  slag  av  öppenvårdsinsatser.  För  att
stimulera   kommunerna   att  utveckla  förebyggande
insatser  och öppenvårdsinsatser  för  ungdomar  och
missbrukare  utgår  särskilda utvecklingsmedel under
ett särskilt anslag i  statsbudgeten.  Medlen  skall
också  användas  för  att  utveckla  metoder för att
upptäcka missbruk och för att åtgärder  skall  kunna
sättas  in  på  ett  tidigt  stadium.  Medlen  skall
avsättas  och  fördelas  av  länsstyrelserna, som är
regionala   tillsynsmyndigheter   över   kommunernas
arbete inom socialtjänsten  och det alkoholpolitiska
området.


Staten ger även ett visst grundstöd till nationella
frivilligorganisationer och fördelar också ett visst
projektstöd till frivilligorganisationer  som verkar
inom    bl.a.    alkohol-    och   narkotikaområdet.
Statsbidragutredningen,  som  haft   att   se   över
formerna     för     bidragsgivning    till    dessa
organisationer, har avlämnat  sitt  betänkande  (SOU
1998:38) Vad får vi för pengarna? - Resultatstyrning
av  statsbidrag  till  vissa organisationer inom det
sociala  området.  I  budgetpropositionen   har  mot
bakgrund  härav  lämnats förslag till nya riktlinjer
för   fördelning  av   statsbidrag   till   aktuella
frivilligorganisationer. Riksdagen har godkänt dessa
riktlinjer att gälla från den 1 januari 1999.


I   budgetpropositionen   1998/99:1   (utg.omr.   9)
konstaterar  regeringen  att  det  skett en fortsatt
förskjutning  mot  öppenvård,  korta  vårdtider  och
skyddat  boende  med stöd samtidigt som tvångsvården
har fortsatt att minska  i  omfång. Vad utvecklingen
innebär   för  den  enskilde  är  dock   svårbedömt.
Socialstyrelsen   har   i   sina   uppföljningar  av
utvecklingen   inom  missbrukarvården  inte   kunnat
konstatera en generell neddragning av resurserna och
insatser  för  vuxna  missbrukare.  Det  finns  dock
tecken som kan tyda  på att missbrukare inte erbjuds
relevanta insatser i en  tidig  fas  av  missbruket,
vilket   i  sin  tur  kan  innebära  att  missbruket
utvecklas och förvärras. Det är därför angeläget att
fortlöpande noga följa och uppmärksamma förändringar
i vården.


Den utredning  som regeringen hösten 1997 beslutade
tillsätta för att se över SiS organisationsstruktur,
finansiella styrning  och  framtida  platsbehov  har
hösten   1998   överlämnat   sitt   betänkande  till
regeringen,  SOU  1998:140 Effekter och  kvalitet  i
tvångsvården. Betänkandet bereds för närvarande inom
Regeringskansliet.


Motioner om insatser  för missbrukare behandlades av
utskottet senast i betänkande 1997/98:SoU17, Vård av
missbrukare m.m. s. 3-17.  I  betänkan-det,  vartill
hänvisas,  ges  en utförlig bakgrundsbeskrivning  av
miss-brukarvårdens utveckling under de senaste åren.
Utskottet anförde  i  sin  bedömning  bl.a.  att det
utvecklingsarbete  som  pågår  i  kommunerna för att
finna   nya   och  flexibla  former  för  vård   och
behandling var värdefullt och borde fortsätta.




Socialutskottet  har  senast våren 1998 i betänkande
1997/98:SoU12 Hälso- och  sjukvårdsfrågor  behandlat
yrkanden  om avbrytande av försöks-verksamheten  med
rena sprutor  (s. 95). Utskottet ansåg det angeläget
att Socialstyrelsen gjorde en slutlig utvärdering av
försöksverksamheten       som      underlag      för
ställningstagande  från regeringens  och  riksdagens
sida   om  utbytesverksamhet   med   rena   sprutor.
Motionerna  avstyrktes.  Riksdagen delade utskottets
bedömning (rskr. 1997/98:183).




Utskottets bedömning




Utskottet    behandlade    senast     våren     1998
motionsyrkanden  avseende  vård  och  behandling  av
missbrukare  (bet. 1997/98:SoU17 Vård av missbrukare
m.m.). I samband därmed anordnade utskottet också en
offentlig   utfrågning   om   missbrukarvården   med
tyngdpunkt   på   vilka   konsekvenser   en   ändrad
inriktning och  prioritering  inom  missbrukarvården
fått  bl.a.  när det gäller missbrukarnas  situation
och missbruksutvecklingen,  behandlingsresultat  och
kvalitet  i verksamheten. Utskottet vill understryka
att det är  av  stor  vikt  att fortlöpande och noga
följa förändringar inom missbrukarvården.  Utskottet
förutsätter     att     det    kontrollsystem    som
Socialstyrelsen  utvecklar   kommer  att  underlätta
detta. Regeringen har i skrivelsen redogjort för den
inriktning  narkotikapolitiken   skall  ha  när  det
gäller      vård      och      rehabilitering     av
narkotikamissbrukare. Utskottet  ser positivt på att
regeringen som ett av de tre delmålen  för att uppnå
ett   narkotikafritt   samhälle   angett   att  fler
missbrukare  skall förmås upphöra med sitt missbruk.
Narkotika-kommissionen har fått ett mycket brett och
fritt mandat och  har enligt direktiven som särskild
uppgift  bl.a. att dels  analysera  utvecklingen  av
missbrukarvårdens         och        kriminalvårdens
behandlingsprogram,  värdera   dess   resultat   och
effekter  i  förhållande  till insatta resurser samt
föreslå åtgärder för att stärka  rehabiliteringen av
missbrukare bl.a. genom förbättrad  samverkan mellan
olika huvudmän och aktörer, dels utvärdera och lägga
fram förslag till åtgärder vad gäller omfattning och
inriktning  av  statens  stöd  till  utveckling   av
missbrukarvården och brottsförebyggande insatser vad
gäller  narkotika-relaterad  brottslighet. Utskottet
konstaterar att de frågor som  tas  upp i motionerna
So2  (fp) yrkandena 1, 4 och 5, So255  (mp),   So258
(v) yrkan-dena  3, 5 delvis, 7, So341 (kd) yrkandena
1 och 2, So424 (m)  yrkande  5, So461 (fp) yrkandena
13,  14  och  16, omfattas av Narkotikakommissionens
direktiv.  Riksdagen  bör  inte  föregripa  kommande
förslag på området. Motionerna avstyrks.




Utskottet  kräver   att   Socialstyrelsens  slutliga
utvärdering av försöks-verksamheten med rena sprutor
genomförs inom kort. Motionerna  Ju903 (m) yrkande 5
och Ju904 (m) yrkande 12 avstyrks.




Övriga frågor




Vissa kriminalpolitiska åtgärder




Skrivelsen




Regeringen anför att en stor del av  kriminalvårdens
klienter är narko-tikamissbrukare. Insatser  för att
bekämpa    narkotikamissbruket    har    därför   en
framskjuten      plats      inom     kriminalvården.
Narkotikabekämpningen inom kri-minalvården  är också
ett viktigt led i det brottsförebyggande arbetet.  I
anstalterna  erbjuds särskilda behandlingsprogam för
intagna som är  villiga  att  genomgå behandling mot
sitt missbruk. För den grupp intagna som inte har en
sådan  vilja erbjuds särskilda motivationsprogram  i
syfte att  motivera  dem  att påbörja en behandling.
Det finns vidare en möjlighet  att  placera  intagna
som   inte   är  narkotikamissbrukare  på  särskilda
avdelningar för  att  undvika  att  de  utsätts  för
påverkan   att   inleda   ett  missbruk.  Omfattande
kontrollåtgärder  genomförs   i   syfte   att  hålla
anstalter och häkten fria från narkotika. Åtgärderna
innefattar     bl.a.     urinprovskontroller     och
genomsökning  av  de  intagnas  bostadsrum och andra
lokaler.




Regeringen    pekar    i    skrivelsen    på     att
Drograttfylleriutredningen  i  betänkandet  Droger i
trafiken (SOU 1996:125) analyserat vilka problem som
är  förenade  med  den nuvarande lagstiftningen  och
lämnat förslag till åtgärder, avsedda att medföra en
effektivare bekämpning av drograttfylleribrott.


Regeringen  har  i  december  1998  till  riksdagen
överlämnat proposition  1998/99:43  Drogfylleri  och
sjöfylleri,   vilken   för   närvarande   bereds  av
justitieutskottet.  I  propositionen föreslås  bl.a.
att  en  nollgräns  för  narkotika  införs  i  lagen
(1951:649) om straff för vissa trafikbrott.




Motionen




I motion So1 av Chatrine Pålsson och Rolf Åbjörnsson
(kd) begärs tillkännagivande  till regeringen om vad
i motionerna anförts om behovet av att på nytt bygga
upp  en  effektiv narkotikabekämpning  på  kriminal-
vårdsanstalterna  (yrkande  1).  Enligt motionärerna
skall alla anstalter vara narkotikafria. Det är helt
klart att efter visitationspatrullernas  avskaffande
saknas  de  stora  beslagen när det gäller narkotika
och anabola steroider på anstalterna. En ny effektiv
narkotikabekämpning   på  anstalterna  måste  därför
byggas upp. Narkotikafria  fängelser  är ett viktigt
led  i  den  samlade kampen mot narkotika.  I  samma
motion begärs vidare att riksdagen beslutar om sådan
ändring av lagen  att  ett  absolut  förbud  mot att
framföra   motorfordon  med  narkotiska  preparat  i
kroppen införs  (yrkande  2). Enligt motionärerna är
den  svenska  lagstiftningen   otydlig   vad  gäller
drogpåverkade förare i trafiken. Visserligen  är det
i   dag   förbjudet   att   köra   bil   om  man  är
narkotikapåverkad och dessutom är all konsumtion  av
narkotika  straffbar  men det saknas gränsvärden för
narkotika i lagen om straff för vissa trafikbrott.




Tidigare behandling m.m.




Justitieutskottet  behandlade  senast  i  betänkande
1997/98:JuU19  Behandling   av   långtidsdömda  m.m.
motionsyrkanden   som   tar  sikte  på  kampen   mot
narkotikan  i  anstalterna.   I   betänkandet   hade
utskottet  inhämtat  uppgifter om bl.a. att det s.k.
KARTNARK-projektet  och   den   s.k.  RSS-rapporten.
Utskott-et  betonade  vikten av att  fängelser  görs
drogfria.  Utskottet,  som   konsta-terade  att  det
pågick ett visst arbete i frågan,  ansåg  att  detta
arbete var av en sådan dignitet att det framstod som
mycket  angeläget  att åtgärder vidtogs omgående för
att komma till rätta  med  problemen.  I betänkandet
tillkänna-gavs att regeringen skulle skynda  på  det
arbete som pågick när det gällde narkotikabekämpning
inom   kriminalvården.  Riksdagen  följde  utskottet
(rskr. 1997/98:208).


I  budgetpropositionen   1998/99:1   (utg.omr.   4)
redovisar  regeringen  att  kriminalvården  bekämpar
narkotikamissbruket    i   anstalterna   genom   att
differentiera     de     intagna,     tillhandahålla
missbruksrelaterad   programverk-samhet,   genomföra
kontroller,     dvs.     urinprovstagningar      och
visitationer,    samt   driva   särskilda   projekt.
Regeringen  anför att  antalet  deltagare  i  narko-
tikarelaterade program i anstalterna har ökat liksom
antalet    särskilda     platser     för     intagna
narkotikamissbrukare.     Även    omfattningen    av
visitationer i anstalterna har ökat. Sammantaget gör
regeringen bedömningen att kriminal-vården ökat sina
insatser på området.


Regeringen pekar också på  att  RSS-rapporten  inom
kriminalvården  innehåller förslag till åtgärder för
att   effektivisera    narkotikabekämpningen    inom
anstalterna.  Kriminalvården  arbetar nu fortlöpande
med att ta ställning till dessa  och  andra förslag.
Vidare framgår att kriminalvården under  1997 drivit
KARTNARK-projektet för att utreda frågor som  i  vid
mening  berör  narkotikaproblemet  i  anstalter  och
häkten.  Projektet  skall  också resultera i förslag
till  åtgärder  och strategier  för  en  effektivare
narkotikabekämpning   bl.a.   på   anstalterna.   En
slutrapport  kommer  att  färdigställas under hösten
1998.   Enligt   regeringen   måste   kriminalvården
fortlöpande överväga vilka ytterligare  åtgärder som
kan   vara   lämpliga   att   vidta   i   syfte  att
effektivisera  narkotikabekämpningen  i häktena  och
anstalterna.


Narkotikakommissionen  skall också bl.a.  utvärdera
de      narkotikarelaterade     programmen      inom
kriminalvården.  Regeringen  följer  det  arbete som
kriminalvården  bedriver  på  området  och överväger
fortlöpande vilka ytterligare åtgärder som krävs för
att    effektivisera    bekämpningen    av    narko-
tikamissbruket.


I  betänkande  1997/98:JuU9  Straffrättsliga  frågor
behandlade  justitie-utskottet  senast  motioner som
rörde drograttfylleri. Utskottet hänvisade  till det
föregående   betänkandet   i   frågan:  1997/98:JuU3
Rattfylleri. Utskottet underströk då det angelägna i
att   rattfyllerilagstiftningen   får    en    sådan
utformning  att  den  förbättrar  möjligheterna  att
upprätthålla  trafiksäkerheten  och  att kontrollera
trafikanternas körförmåga efter användning  av andra
droger   än   alkohol.   Utskottet   avstyrkte   vid
tillfället  motionsyrkandena  som  tog upp frågan om
åtgärder mot drograttfylleri med hänvisning till den
pågående  beredningen av Drograttfylleriutredningens
betänkande  inom Regeringskansliet. Riksdagen gjorde
samma bedömning  som  utskottet  (rskr. 1997/98:13).
Utskottet  ansåg  i det senare betänkandet  alltjämt
att  det pågående beredningsarbetet  borde  avvaktas
och avstyrkte  motionsyrkan-dena.  Riksdagen  biföll
utskottets hemställan.




Utskottets bedömning




Socialutskottet delar justitieutskottets uppfattning
när    det    gäller   narkotika-bekämpningen   inom
kriminalvården.  Med  hänsyn till detta och till att
Narkotikakommissionens    uppdrag    även   omfattar
narkotikabekämpningen inom kriminalvården  är motion
So1  (kd)  yrkande  1  i  huvudsak  tillgodosedd och
avstyrks.




Det   som   tas  upp  i  yrkande  2  är  i  huvudsak
tillgodosett  med  vad  som  föreslås  i proposition
1998/99:43 Drograttfylleri och sjöfylleri.  Yrkandet
avstyrks därför.




Centrum för alkohol- och drogforskning




Skrivelsen




Enligt     regeringen     behöver    alkohol-    och
narkotikaforskningen   utvecklas   och   stimuleras.
Särskilt     eftersatt    är    forskningen     inom
narkotikapolitikens   område.   Det   gäller   såväl
utvärderingsforskning       som       frågor      om
narkotikakarriärer  och  den  enskilde missbrukarens
levnadsvillkor och drogvanor. Regeringen  redogör  i
skrivelsen  för  vissa åtgärder som avser att stärka
den   aktuella   forskningen,   bl.a.   anförs   att
förberedelser pågår för att under 1998 tillskapa ett
alkohol-  och  narkotikaforskningsinstitut,   knutet
till  Stockholms universitet. Både FHI och SiS skall
stödja institutets verksamhet.




Aktuellt




Från Socialvetenskapliga  forskningsrådet  (SFR) och
Stockholms universitet har inhämtats att Centrum för
alkohol-  och  drogforskning håller på att etableras
vid  Stockholms universitet.  En  förutsättning  för
etableringen   har  varit  det  ekonomiska  stöd som
utgår   från   SFR   och   SiS.   Stödet  avser  ett
tvärvetenskapligt    centrum   för   alkohol-    och
drogforskning.  Centret,   som   skall  ingå  i  den
samhällsvetenskapliga  fakulteten,   har  enligt  de
stadgar  som antagits av universitetsstyrelsen  1997
också som  ändamål  att  vara  ett tvärvetenskapligt
centrum  med  uppgift  att  initiera,  bedriva  samt
informera om socialvetenskaplig forskning om alkohol
och droger. Enligt universitetet  kommer centret att
påbörja sin verksamhet under år 1999.




Motionen




I motion So2 av Kerstin Heinemann m.fl.  (fp) begärs
att  regeringen skall ges till känna vad i  motionen
anförts    om    en   vidgning   av   alkohol-   och
narkotikaforskningsinstitutets      forskningsområde
(yrkande    3).    Enligt    mo-tionärerna   behöver
forskningen vid institutet utvidgas till att omfatta
hela  beroende/missbruksområdet.   Institutet  skall
därför, förutom alkohol och narkotika,  ansvara  för
forskning  rörande  även  andra beroendeframkallande
medel och beteenden.




Utskottets bedömning




Ramarna för den verksamhet  som  skall  bedrivas vid
centret    bestäms    av    Stockholms   universitet
tillsammans med Socialvetenskapliga  forskningsrådet
och   Statens   institutionsstyrelse  vilka   lämnat
ekonomiskt  stöd till  etable-ringen.  Det  ankommer
inte  på  riksdagen  att  bestämma  inriktningen  av
forskningen  vid  centret. Motion So2 (fp) yrkande 3
avstyrks därför.




Narkotikakommissionen




Skrivelsen




Regeringen pekar på  att  omfattande  satsningar har
gjorts  de  senaste 15-20 åren i syfte att  begränsa
narkotikans utbredning i samhället. Det gäller såväl
lagstiftning  och  arbetsmetoder  inom rättsväsendet
som   utveckling  av  vården  och  det  förebyggande
arbetet. Samhället har därefter genomgått stora för-
ändringar        vilket        också        påverkat
narkotikasituationen.   Regeringen   har   mot   den
bakgrunden   bedömt   att  det  finns  behov  av  en
sammanhållen    översyn    och     utvärdering    av
narkotikapolitiska           insatser          sedan
Narkotikakommissionen av-slutade  sitt  arbete 1984.
En  kommission  har  därför  tillkallats med  huvud-
uppgift att lägga fram förslag  för att på lång sikt
skapa  bättre  förutsättningar för  samordnande  och
intensifierade  insatser   mot   narkotikamissbruket
(dir.1998:18). Uppdraget omfattar såväl insatser för
att  förebygga  narko-tikamissbruk och  rehabilitera
missbrukare som rättsväsendets  och  tullens  arbete
med narkotikabekämpningen. Kommissionen skall i sitt
arbete   utgå  från  den  restriktiva  grundsyn  som
präglar svensk  narkotikapolitik  samt  att insatser
mot narkotika skall bygga på balans mellan  åtgärder
för   att   minska  efterfrågan  och  tillgången  på
narkotika. Målet  att  på  sikt skapa ett narkotika-
fritt samhälle skall ligga fast.




Kommissionen skall särskilt ha till uppgift att




1. föreslå förbättringar av  metoder  och system för
att    öka   kunskapen   om   och   analysen   av
narkotikautvecklingen   samt   föreslå   hur  det
samlade  resultatet  av  samhällets  insatser   i
förhållande  till  målet  om  ett  narkotikafritt
samhälle skall kunna mätas,


2.


3. utvärdera och föreslå åtgärder för att stärka och
effektivisera det drogförebyggande arbetet,


4.


5. analysera  utvecklingen av missbrukarvårdens  och
kriminalvårdens  behandlingsprogram, värdera dess
resultat och effekter  i förhållande till insatta
resurser  samt föreslå åtgärder  för  att  stärka
rehabiliteringen   av  missbrukare,  bl.a.  genom
förbättrad samverkan  mellan  olika  huvudmän och
aktörer,


6.


7. utvärdera  och  lägga  fram  förslag  vad  gäller
omfattning  och  inriktning  av statens stöd till
missbrukarvården och brottsförebyggande  insatser
som gäller narkotikarelaterad brottslighet,


8.


9. analysera     behovet    av    förändringar    av
rättsväsendets  arbetsmetoder samt straffrättslig
och straffprocessuell lagstiftning,


10.


11.utifrån en översyn  och  sammanställning  av  den
forskning   som   bedrivs  inom  narkotikaområdet
föreslå   hur   forskningen    kan    stimuleras,
förstärkas och organiseras samt peka ut  särskilt
angelägna       men      hittills      eftersatta
forskningsområden,


12.


13.utforma       strategier        för       riktade
informationsinsatser  och  för  opinions-bildning
samt lämna förslag på samhällets stöd till detta.


14.


Kommissionens arbete skall vara brett  upplagt.  Den
består  av  ordförande  och högst fem ledamöter samt
ett sekretariat. Tre referensgrupper  är knutna till
kommissionen,    varav    en   parlamentarisk,    en
vetenskapligt orienterad och  en  med representation
från   berörda  myndigheter.  Övrig  kompetens   och
expertkunskap är kommissionen fri att knyta till sig
utifrån behov.  Kommissionen skall arbeta utåtriktat
och i nära  kontakt  med  myndigheter,  kommuner och
organisationer.  Kommissionen,  som  skall  redovisa
sitt  uppdrag före utgången av år 2000, skall  lägga
fram förslag som underlag för fortsatt utveckling av
narkotikapolitiken.




Motionerna




I motion So1 av Chatrine Pålsson och Rolf Åbjörnsson
(kd) yrkas  att  riks-dagen  som sin mening ger till
känna vad i motionen anförts om  behovet  av att den
narkotikapolitiska   kommissionen  arbetar  för   en
aktion över hela landet  där alla myndigheter förmås
samverka lokalt under nationell ledning (yrkande 3).
Motionärerna pekar på behovet  av  att  kommissionen
även arbetar för en sådan aktion för att  på så sätt
på  några  års  tid  tränga tillbaka narkotikabruket
väsentligt.




I motion So3 av Ingrid  Burman  m.fl.  (v) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen  till  känna
vad  som i motionen anförts om att i direktiven till
den nya  narkotikakommissionen  ta  upp och beskriva
ungdomars  alternativ  till  missbruk  (yrkande  1).
Enligt motionärerna skall av direktiven  till Narko-
tikakommissionen framgå att kommissionen bör ta reda
på  alternativen  till  narkotikamissbruk  och  inte
enbart  kartlägga  missbruket. Det kan gälla fritid,
arbete, boende och mycket  annat.  Det  finns  också
goda  exempel  på   nya  och  mer  öppna  vård-  och
behandlingsformer i olika kommuner som kan tjäna som
bra  och kostnadseffektiva exempel, vilka kan lyftas
fram.  I motionen begärs vidare ett tillkännagivande
om vad i  motionen  anförts om att i direktiven till
Narkotikakommissionen   ta   upp   en  beräkning  av
kostnaderna   för  åtgärder  mot  narkotikamissbruk,
förebyggande insatser  och  vård  och  behandling av
missbrukare (yrkande 2). Motionärerna anför  att det
i    utredningens   slutdokument   bör   finnas   en
redovisning      av      kostnaderna     för     nya
narkotikapolitiska    insatser.     Vidare    begärs
tillkännagivande om att i direktiven  till  den  nya
narkotikakommissionen  föreslå att en belysning görs
av     de     internationella     och     europeiska
legaliseringrörelserna (yrkande 3). Utvecklingen går
enligt motionärerna mot att Sverige integreras i den
europeiska   narkotikamarknaden.  Detta   måste   en
kommission ta  hänsyn  till  genom att beskriva inte
bara den legaliseringsrörelse  som  finns  i Sverige
utan  även  den  starkare  rörelse  som finns ute  i
Europa.




I  motion  So372 av Thomas Julin m.fl.  (mp)  begärs
ett  tillkännagivande  om vad  i motionen anförts om
att  Narkotikakommissionen   kompletteras   med   en
referensgrupp  (yrkande  1). I Miljöpartiets förslag
till kommission uttalades  att  representanter  från
riksdagspartierna och de frivilligorganisationer som
har  ett  stort  kunnande  på  området  borde  ingå.
Eftersom  det önskemålet inte tillgodosetts föreslår
motionärerna  att regeringen kompletterar Narkotika-
kommissionen  med   en  referensgrupp  bestående  av
representanter  från  samtliga  riksdagspartier  och
från frivilligorganisationer.




Utskottets bedömning




Utskottet   konstaterar  att   Narkotikakommissionen
enligt sina direktiv  fått ett mycket brett uppdrag.
Kommissionen   är   fri   att,    utöver    de   tre
referensgrupper  som  anges,  forma  de  ytterligare
referens-  och  expertgrupper  som  behövs  och  kan
vidare  vid  sidan  av  de frågor som preciserats  i
direktiven ta upp andra näraliggande  frågor som kan
bidra  till de narkotikapolitiska målen.  Det  finns
således inget som hindrar att kommissionen behandlar
de frågor tas upp i motionerna. Utskottet anser inte
att det  behövs  något  initiativ  med  anledning av
motionerna  So1  (kd)  yrkande 3, So3 (v) och  So372
(mp) yrkande 1. Dessa avstyrks därför.




Skrivelsen bör enligt utskottet inte föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.




Information om butangas m.m.




Gällande bestämmelser




I  förordningen  (1977:994)   om   försäljning   och
förvaring  av vissa flyktiga lösningsmedel m.m. sägs
att flyktiga  lösningsmedel  eller  annan  vara  som
innehåller sådant medel och som vid inandning medför
eller  kan  befaras medföra berusning skall förvaras
på  ett  sådant   sätt   att   dess   användning   i
berusningssyfte hindras eller motverkas. Vidare sägs
att  varan inte får för-säljas när det kan antas att
den förvärvas  för att användas som be-rusningsmedel
(2 §). Läkemedelsverket  får,  i  syfte  att  hindra
eller   motverka   att   aktuella  varor  används  i
berusningssyfte, meddela särskilda  föreskrifter  om
märkning, förvaring och försäljning. Det ankommer på
verket  att  utöva  tillsyn  över  att  förordningen
efterlevs.




Motionen




I   motion   So361   av  Alf  Eriksson  och  Majléne
Westerlund Panke (s) begärs  att  riksdagen  som sin
mening  ger  regeringen  till  känna  vad i motionen
anförts   om  information  om  butangas  och   andra
sniffningspreparat  (yrkande  1).  Motionärerna  ser
mycket  allvarligt  på  boffning,  dvs. inandning av
tändargas, eftersom det är förenat med  livsfara att
andas in butangas. De flesta sniffningspreparat  ger
beroende  precis  som  alkohol  och  narkotika.  Mo-
tionärerna  vill  ha mer information och förbyggande
åtgärder i form av  t.ex.  drogförebyggande kanslier
och information i skolorna.  Inte  minst föräldrarna
behöver  ta  del av informationen. Dessa  motionärer
begär vidare ett  tillkännagivande om vad i motionen
anförts om förbud i  detaljhandeln  för butangas för
ungdomar  och barn under 18 år (yrkande  2).  Enligt
motionärerna  skall  butangas förbjudas för ungdomar
under  18  år.  Eftersom  gasen  säljs  hos  vanliga
detaljhandlare är den väldigt lättåtkomlig för barn.




Tidigare behandling m.m.




Soicialutskottet    har    senast    i    betänkande
1995/96:SoU5  behandlat  frågan  om åldersgräns  för
inköp av butangas. Utskottet, som  erinrade  om  den
ovan   nämnda  förordningen,  var  inte  berett  att
föreslå   en  åldersgräns  för  inköp  av  butangas.
Motionsyrkandet    avstyrktes.    Riksdagen   följde
utskottet (rskr. 1995/96:26).


Från Läkemedelsverket (LV) har inhämtats att verket
kommer  att  se över tillämpningen av  den  aktuella
förordningen under  1999.  FHI har, som ovan nämnts,
nyligen distribuerat den s.k.  Drogboken  till  alla
föräldrar  som  har  barn som går i årskurs 8. Boken
innehåller bl.a. information om sniffning.




Utskottets bedömning




Utskottet delar motionärernas inställning att det är
viktigt  att samhället  lämnar  information  rörande
riskerna med  bl.a.  sniffning.  Folkhälsoinstitutet
ansvarar  för sådan information på  folkhälsoområdet
och samarbetar  i  drogfrågor  med och ger stöd till
bl.a.  kommuner,  landsting  och  skolan.  Drogboken
utgör  ett  led i institutets informationsverksamhet
mot missbruks-medel.  Information om farorna med att
t.ex. sniffa tas också  upp  inom  ramen för skolans
ANT-undervisning. Motion So361 (s) yrkande  1  är  i
huvudsak   tillgodosedd  och  avstyrks.  En  översyn
planeras   av    tillämpningen   av   den   aktuella
förordningen rörande  försäljning  och  förvaring av
vissa  flyktiga  lösningsmedel.  Riksdagen bör  inte
föregripa denna. Även yrkande 2 avstyrks.


Hemställan
Utskottet hemställer


1.   beträffande   den  narkotikapolitiska
inriktningen och förebyggande arbete m.m.


att  riksdagen  avslår motionerna   1998/99:So2  yrkande  2,
1998/99: So258 yrkande  5  delvis, 1998/99:So372
yrkande    3,     1998/99:So379    yrkande    8,
1998/99:So461    yrkande    12,    1998/99:Ju903
yrkandena 1 och 4,  1998/99:Ju917 yrkande 4 samt
1998/99:A291  yrkande 7,


2. beträffande vård och rehabilitering


att riksdagen avslår motionerna   1998/99:So2 yrkandena 1, 4
och 5,  1998/99:So255,  1998/99:So258  yrkandena
3,  5  delvis och 7, 1998/99: So341 yrkandena  1
och 2,   1998/99:So424  yrkande  5 och  1998/99:
So461 yrkandena 13, 14 och 16,


res. 1 (m)


res. 2 (v)


res. 3 (kd)


res. 4 (fp)


res. 5 (mp)


3. beträffande sprututbytesverksamheten


att riksdagen avslår motionerna  1998/99:Ju903 yrkande 5 och
1998/99:Ju904 yrkande 12,


res. 6 (m, kd, c, mp)


4.   beträffande  vissa  kriminalpolitiska
frågor


att riksdagen avslår motion  1998/99:So1 yrkandena 1 och 2,


res. 7 (m, kd, c, fp)


5. beträffande  Centrum  för  alkohol- och
drogforskning


att riksdagen avslår motion  1998/99:So2 yrkande 3,


6. beträffande Narkotikakommissionen


att  riksdagen  avslår  motionerna  1998/99:So1  yrkande  3,
1998/99:So3 och 1998/99:So372 yrkande 1,


res. 8 (v, mp)


res. 9 (kd)


7. beträffande regeringens skrivelse


att   riksdagen    lägger   regeringens    skrivelse    till
handlingarna,


8.  beträffande  information  om  butangas
m.m.


att riksdagen avslår motion  1998/99:So361.


res. 10 (mp)


Stockholm den 2 februari 1999




På socialutskottets vägnar




Ingrid Burman






I beslutet har deltagit: Ingrid Burman (v), Chris Heister (m),
Susanne   Eberstein   (s),   Rinaldo  Karlsson  (s),
Chatrine  Pålsson  (kd),  Leif  Carlson   (m),  Hans
Karlsson  (s),  Hans Hjortzberg-Nordlund (m),  Conny
Öhman (s), Rolf Olsson  (v),  Lars  Gustafsson (kd),
Cristina  Husmark Pehrsson (m), Thomas  Julin  (mp),
Kenneth  Johansson   (c),  Kerstin  Heinemann  (fp),
Catherine Persson (s) och Tullia von Sydow (s).


Reservationer
1. Vård och rehabilitering (mom. 2)




Chris  Heister,  Leif  Carlson,   Hans   Hjortzberg-
Nordlund  och  Cristina  Husmark  Pehrsson (alla  m)
anser




dels att den del av utskottets betänkande  som på s.
18 börjar med "Utskottet behandlade" och som  slutar
med "Motionerna avstyrks" skall ha följande lydelse:


Genom spridningen av hiv till narkotikamissbrukarna
har   bekämpningen  av  narkotikamissbruket  ställts
inför stora  och akuta problem. Det krävs snabba och
offensiva insatser  mot  narkotikan  för  att  hejda
missbruket   och   bromsa   smittspridningen   bland
missbrukarna och deras sexualpartners. Insatser  mot
narkotikan  är  samtidigt  insatser mot spridning av
hiv. Kampen mot narkotikamissbruket  måste vara lika
intensiv  och  kraftfull  som kampen mot  aids.  Vad
utskottet  nu  anfört bör med  anledning  av  motion
So424  (m) yrkande  5  ges  regeringen  till  känna.
Motionerna  So2  (fp)  yrkandena  1,  4 och 5, So255
(mp), So258 (v) yrkandena 3, 5 delvis och  7,  So341
(kd) yrkandena 1 och 2 och So461 (fp) yrkandena  13,
14 och 16 avstyrks.


dels   att  utskottets  hemställan  under  2  bort  ha
följande lydelse:


2. beträffande vård och rehabilitering


att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So424 yrkande 5
och  med   avslag   på  motionerna   1998/99:So2
yrkandena    1,   4   och   5,    1998/99:So255,
1998/99:So258  yrkandena  3,  5  delvis  och  7,
1998/99:So341    yrkandena    1    och   2   och
1998/99:So461  yrkandena 13, 14 och 16  som  sin
mening ger regeringen  till  känna vad utskottet
anfört.




2. Vård och rehabilitering (mom. 2)




Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v) anser




dels att den del av utskottets betänkande  som på s.
18 börjar med "Utskottet behandlade" och som  slutar
med "Motionerna avstyrks" skall ha följande lydelse:


Samhället har ett grundläggande ansvar för att  det
finns  en  bra  vård  av  kvinnor  och  män  som  är
drogberoende. Det skall alltid finnas ett alternativ
till  fortsatt  droganvändning.  Särskilt viktigt är
det att stödja verksamheter som vänder sig till unga
missbrukare   och   som   syftar   till  en   social
rehabilitering.  Arbetet  med att frigöra  sig  från
missbruk  måste i så stor utsträckning  som  möjligt
bygga   på   missbrukarnas   egen   motivation   och
självständiga   val   av  behandlingsinsatser.  Goda
exempel på verkningsfulla  insatser  i  olika former
finns att hämta från många håll i landet, exempelvis
i  form  av arbetskooperativ där missbrukarnas  egna
kollektiva  insatser utgör grunden. Missbrukarvården
måste   alltid    utgå    från    frivillighet   och
missbrukarnas aktiva medverkan i och inflytande över
vården.  Undantagsvis kan vård av vuxna  missbrukare
ske med tvång,  men  bara under kort tid i syfte att
bryta  ett  destruktivt  och  livshotande  missbruk.
Sjukvårdens   och   socialtjänstens   insatser   för
missbrukare måste  enligt  utskottet samordnas på en
social grund. Landsting och  kommuner  bör  upprätta
gemensamma  planer  för  hur  missbrukarvården skall
organiseras och för att se till att olika grupper av
missbrukare får sina behov tillgodosedda.  Utskottet
anser  att sådana planer skall vara ett villkor  för
statsbidrag.   Vad   utskottet  nu  anfört  bör  med
anledning av motion So258  (v) yrkandena 3, 5 delvis
och 7 ges regeringen till känna. Motionerna So2 (fp)
yrkandena  1,  4  och  5,  So255  (mp),  So341  (kd)
yrkandena 1 och 2, So424  (m)  yrkande  5  och So461
(fp) yrkandena 13, 14 och 16 avstyrks.


dels  att  utskottets  hemställan  under  2 bort  ha
följande lydelse:


2. beträffande vård och rehabilitering


att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So258  yrkandena
3,  5  delvis och 7 och med avslag på motionerna
1998/99:So2 yrkandena 1, 4 och 5, 1998/99:So255,
1998/99:So341  yrkandena 1 och 2, 1998/99: So424
yrkande 5 och 1998/99:So461 yrkandena 13, 14 och
16 som sin mening  ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.






3. Vård och rehabilitering (mom. 2)




Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson (kd) anser




dels att den del av utskottets  betänkande som på s.
18 börjar med "Utskottet behandlade"  och som slutar
med "Motionerna avstyrks" skall ha följande lydelse:


För  att  komma  åt  problemet  med  att narkomaner
flyttar   till   större  städer  och  belastar   den
kommunala ekonomin  bör det enligt utskottets mening
upprättas  någon  form   av   statlig   garanti  för
missbrukarvård   som   delfinansieras  med  statliga
bidrag  till  kommunerna.  En  sådan  reform  skulle
underlätta  för   socialsekreterare  att  få  igenom
vårdbeslut   hos  socialnämnderna   samt   garantera
fortsatt  vård  för  några  av  de  mest  utsatta  i
samhället samtidigt  som  även större kommuner som i
dag  tvingas  bära  en  orimligt   stor   börda  för
missbrukarproblematiken  får  möjlighet  att på  ett
bättre  sätt  hjälpa  de  missbrukare  som  bor  och
flyttar  in  till  kommunen. En sådan garanti skulle
kunna  utformas så att  staten  står  för  70  %  av
vårdkostnaden på ett behandlingshem upp till en viss
nivå.  Detta   skulle   göra   att  kommunerna  även
fortsättningsvis har ett intresse  av  att finna bra
och    kostnadseffektiva    vårdlösningar.    Enligt
utskottet bör regeringen få i uppdrag att komma  med
förslag  om  hur ett sådant system kan utformas. Det
är enligt utskottet också viktigt att staten utreder
vilka  konsekvenser   de   kommunala   och  statliga
nedskärningarna har fått inom missbrukarvården.  Vad
utskottet  nu  anfört  bör  med  anledning av motion
So341  (kd)  yrkandena  1 och 2 ges regeringen  till
känna. Motionerna So2 (fp)  yrkandena  1,  4  och 5,
So255  (mp), So258 (v) yrkandena 3, 5 delvis och  7,
So424  (m) yrkande 5 och So461 (fp) yrkandena 13, 14
och 16 avstyrks.


dels att  utskottets  hemställan  under  2  bort  ha
följande lydelse:


2. beträffande vård och rehabilitering




att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So341
yrkandena 1 och 2 och med avslag på
motionerna 1998/99:So2 yrkandena 1, 4 och
5, 1998/99:So255, 1998/99:So258 yrkandena
3, 5 delvis och 7, 1998/99:So424 yrkande 5
och 1998/99:So461 yrkandena 13, 14 och 16
som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.






4. Vård och rehabilitering (mom. 2)




Kerstin Heinemann (fp) anser




dels  att den del av utskottets betänkande som på s.
18 börjar  med "Utskottet behandlade" och som slutar
med "Motionerna avstyrks" skall ha följande lydelse:


Enligt utskottet  börjar modern forskning  nu kunna
ge  svaret  på varför  en  del  människor  utvecklar
beroende till  och  missbruk av ämnen som narkotika,
alkohol, tobak och vissa  läkemedel. De har alla det
gemensamt   att   de  ökar  frisättningen   av   ett
signalämne,  dopamin,  i  hjärnans  belöningssystem,
vilket utlöser  en  känsla  av  belöning. Till detta
kommer att nikotin, alkohol, kokain,  amfetamin  och
morfin  vart  och  ett  för  sig  kan  göra systemet
känsligare för vart och ett av de andra  ämnena. Det
innebär  att  den  som  röker  har  lättare att  bli
alkoholist, att den som dricker alkohol  löper  ökad
risk    att    också   bli   narkoman,   de   flesta
narkotikamissbrukare  har  börjat  med tobaksrökning
osv. Enligt utskottets uppfattning talar  mycket för
att  tvångsmässigt  spelande  och  ätstörningar  kan
förklaras  av  störningar  i  samma belöningssystem.
Därför får inte narkotikapolitiken ses isolerad från
de förebyggande insatser och den forskning som måste
genomföras när det gäller andra beroendeframkallande
ämnen.


Många  narkotikamissbrukare är  inte  kända  inom
missbrukarvården.  Både  i  gruppen  uteliggare  och
bland   de   narkomaner   som  söker  till  sprutut-
bytesmottagningarna  i  Malmö   och  Lund  återfinns
missbrukare  som  inte  är kända av  socialtjänsten.
Enligt utskottets mening bör kontakt tas med ideella
organisationer   som   t.ex.   Frälsningsarmén   och
Stadsmissionen,  som i sin  verksamhet  möter  många
missbrukare, för att  se i vilken omfattning de inte
sökt samhällets missbrukarvård  och  skälet därtill.
På samma sätt bör det klientel analyseras  som söker
sprututbytesmottagningarna i Malmö och Lund.


Tyvärr  förekommer  det  i  dag  att  man ger upp
rehabiliteringen  av  äldre missbrukare. En  del  av
dessa återfinns bland uteliggarna.  Situationen  för
uteliggarna  har  under  de senaste åren blivit allt
värre.  Utskottet  anser  att   Socialstyrelsen  och
länsstyrelserna bör se till att insatserna  för  att
hjälpa  dessa  svåra  fall  intensifieras,  både för
narkomanerna själva och för deras anhöriga som också
far illa av denna situation.


Enligt  utskottets  uppfattning  måste  vården  och
rehabiliteringen av missbrukare bli effektivare. Det
behövs   en   grundlig   och  seriös  utbildning  av
personalen. Vården skall inte  förmedlas av okunniga
vikarier.  Vården måste individualiseras.  Det  enda
narkomanerna  har  gemensamt  är  knarket.  Tvång är
nödvändigt därför att narkomanerna annars skriver ut
sig  när  abstinensen kommer och flyr tillbaka  till
knarket. Meningsfull sysselsättning måste skapas med
möjligheter till studier. Kvinnliga narkomaner skall
kunna välja  att  komma  till  avdelningar  med bara
kvinnor.  Läkare,  sköterskor  och  psykologer måste
finnas  tillgängliga  under  hela dygnet.  Utskottet
anser att man måste göra en systematisk undersökning
av narkomaners och anhörigas förslag  om  hur vården
och  rehabiliteringen  av  narkotikamissbrukare  kan
göras mer effektiv.


Eftersom         behandlingsresultaten          vid
narkotikamissbruk  är  dåliga  anser  utskottet  att
forskning     måste     stimuleras     kring     nya
behandlingsmetoder,   där  man  bygger  på  den  nya
forskning som kommit fram om narkotikans effekter på
nervsystemet.


Metadonbehandling  bedrivs  i  Uppsala,  Skåne  och
Stockholm. Övriga delar  av landet är hänvisade till
att remittera sina patienter  till  något  av  dessa
områden.  Det  visar  sig  att  man ibland avstår av
ekonomiska skäl. Detta är oacceptabelt  i  synnerhet
som det utöver humana vinster är samhälls-ekonomiskt
lönsamt  att  behandla  dessa patienter med metadon.
Vad  utskottet  nu  anfört  bör   med  anledning  av
motionerna So2 (fp) yrkandena 1, 4  och 5 samt So461
(fp)  yrkandena  13,  14 och 16 ges regeringen  till
känna. Motionerna So255 (mp), So258 (v) yrkandena 3,
5 delvis och 7,  So341  (kd)  yrkandena  1 och 2 och
So424  (m) yrkande 5 avstyrks.


dels  att  utskottets hemställan  under  2  bort  ha
följande lydelse:


2. beträffande vård och rehabilitering




att riksdagen med anledning av motionerna
1998/99:So2 yrkandena 1, 4 och 5 och
1998/99:So461 yrkandena 13, 14 och  16 samt
med avslag på motionerna 1998/99:So255,
1998/99:So258 yrkandena 3, 5 delvis och 7,
1998/99:So341 yrkandena 1 och 2  och
1998/99:So424 yrkande 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.






5. Vård och rehabilitering (mom. 2)




Thomas Julin (mp) anser




dels att den  del av utskottets betänkande som på s.
18 börjar med "Utskottet  behandlade" och som slutar
med "Motionerna avstyrks" skall ha följande lydelse:


Enligt utskottets uppfattning  kommer flera tydliga
signaler  från  kommuner  och från enskilda  om  att
vårdbehövande inte får den  hjälp de behöver, att de
tyngsta missbrukarna prioriteras  bort  om  de  inte
infinner  sig  när  de kallas till samtal, att man i
kommuner uttalar att  man  väljer  att satsa på barn
och skola i stället för på obotliga missbrukare. Det
har också uttalats missnöje och irritation  med  SiS
sätt  att  arbeta.  Kommunernas ansträngda ekonomier
har också spelat in.  Att  staten höjt avgifterna på
sina behandlingshem samtidigt  som  kommunerna  fått
det   ekonomiskt  besvärligt  har  säkerligen  också
bidragit  till  den minskade efterfrågan på platser.
I   kampen  för  ett   drogfritt   samhälle   spelar
missbruksvården  en  viktig  roll.  Den måste därför
bedrivas på ett bättre sätt än  vad  som  i dag sker
runt  om  i  landet. Det är t.ex. inte ovanligt  att
anhöriga får kämpa  i  åratal  för  att få vård till
sina vuxna barn och inget händer förrän  de nått den
absoluta  botten  eller begår ett brott där  polisen
griper in.


Missbruksvården är  dyr,  men  det  är  dyrare  för
samhället   att   inte  ge  vård.  Ekonomiskt  svaga
kommuner/kommundelar har inte möjlighet att klara av
en   bra   och   nödvändig    missbruksvård.   Deras
möjligheter till detta har också märkbart försämrats
genom de senaste årens besparingar  på kommunsektorn
och genom att staten skjutit över en  större  del av
vårdkostnaderna   på   kommunerna.   Det   är  också
olyckligt  att  kommunerna  både  har det ekonomiska
ansvaret och utredningsansvaret. Det  finns  en stor
risk  att  en  utredning  påverkas  av  en utredande
enhets  ekonomiska  möjligheter. Utskottet  föreslår
därför att man skiljer  på  det  ekonomiska ansvaret
och ansvaret för utredning av vårdbehovet.  När  det
gäller  kostnaden  för LVM-vården bör staten åter ta
ett större ekonomiskt  ansvar. Missbrukarna är en av
de svagaste grupperna i  samhället. Det finns enligt
utskottet anledning att föreslå att det tillsätts en
ombudsman  med  ansvar  att hjälpa  missbrukare  och
deras  familjer.  Vad  utskottet   anfört   bör  med
anledning av motion So255 (mp) yrkandena 2 och 3 ges
regeringen   till   känna.   Yrkande   1  är  numera
tillgodosett.  Motionerna So2 (fp) yrkandena  1,   4
och 5,  So258 (v)  yrkan-dena  3,  5  delvis  och 7,
So341 (kd) yrkandena  1 och 2,  So424  (m) yrkande 5
och So461 (fp) yrkandena 13, 14 och 16 avstyrks.


dels  att  utskottets  hemställan  under  2  bort ha
följande lydelse:


2. beträffande vård och rehabilitering


att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So255  yrkandena
2 och 3 och med avslag på motionerna 1998/99:So2
yrkandena  1,  4 och 5, 1998/99:So255 yrkande 1,
1998/99:So258  yrkandena  3,  5  delvis  och  7,
1998/99:So341 yrkandena  1  och 2, 1998/99:So424
yrkande 5 och 1998/99:So461 yrkandena 13, 14 och
16 som sin mening ger regeringen  till känna vad
utskottet anfört.




6. Sprututbytesverksamheten (mom. 3)




Chris  Heister  (m),  Chatrine  Pålsson  (kd),  Leif
Carlson  (m),  Hans  Hjortzberg-Nordlund  (m),  Lars
Gustafsson  (kd),  Cristina  Husmark  Pehrsson  (m),
Thomas Julin (mp) och Kenneth Johansson (c) anser




dels att den del av utskottets betänkande  som på s.
18 börjar med "Utskottet kräver" och som slutar  med
"yrkande 12 avstyrks" skall ha följande lydelse:


Narkotikamissbruket  är utan tvekan ett av vår tids
största  sociala problem.  I  Sverige  råder  därför
totalförbud  mot  all  hantering  med  narkotika med
undantag  för medicinskt och vetenskapligt  ändamål.
Det finns en stark uppslutning bakom den restriktiva
narkotikapolitiken  att  på  alla nivåer och områden
markera  ett  avståndstagande  från  narkotikan  som
företeelse. Utskottet vill betona  det  angelägna  i
att  alla  åtgärder  i samband med narkotikamissbruk
måste ske i ett helhetsperspektiv  så  att  vård och
rehabilitering liksom förhindrande av smittspridning
sker  i  en fungerande vårdkedja. Ett sådant synsätt
tydliggör    att    alla    delar   måste   vara   i
överensstämmelse    med    samhällets     syn     på
narkotikapolitiken.


Enligt utskottets mening står försöksverksamheten
med att tillhandahålla de verktyg som behövs för att
kunna  injicera  narkotika  i  klar  strid med denna
restriktiva  hållning  till  narkotikamissbruk.   En
fortsatt försöksverksamhet med utbyte av sprutor och
kanyler kan också skapa osäkerhet både i Sverige och
i  övriga Europa om vad svensk narkotikapolitik står
för.  Därtill kommer att tidigare påvisade svagheter
i försöksverksamheterna  i  Lund  och Malmö, som att
inte       några      positiva      effekter      ur
smittspridningssynpunkt  eller  positiv  påverkan på
missbruksutvecklingen  kunnat verifieras, ännu  inte
vederlagts   eller  bekräftats   beroende   på   att
Socialstyrelsens   utvärdering   dröjt  otillbörligt
länge. Det finns på grund av dröjsmålet  inte heller
underlag  för att anta att förhållandena vad  gäller
antalet  återlämnade   sprutor   drastiskt   ändrats
jämfört med tidigare låga återlämningsfrekvens.  Det
finns   därför   fortfarande  skäl  att  befara  att
sprutorna och kanylerna, såväl använda som oanvända,
sprids bland missbrukarna.  Det synes utskottet inte
rimligt att denna försöksverksamhet  pågår  år efter
år  utan  godtagbar  utvärdering. Mot den bakgrunden
tar   utskottet  bestämt   avstånd   från   fortsatt
utbytesverksamhet   av   sprutor  och  kanyler  till
narkotikamissbrukare.


Enligt utskottets  bestämda  uppfattning är det hög
tid att regeringen avbryter de nu pågående projekten
med     utdelning     av     fria    sprutor    till
narkotikamissbrukare.


Vad  utskottet  nu  anfört  bör  med  anledning  av
motionerna Ju903 (m) yrkande 5 och Ju904 (m) yrkande
12 ges regeringen till känna.


dels  att  utskottets  hemställan under  3  bort  ha
följande lydelse:


3. beträffande sprututbytesverksamheten




att riksdagen med anledning av motionerna
1998/99:Ju903 yrkande 5 och 1998/99:Ju904
yrkande 12 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.






7. Vissa kriminalpolitiska frågor (mom. 4)




Chris  Heister  (m),  Chatrine  Pålsson  (kd),  Leif
Carlson  (m),  Hans  Hjortzberg-Nordlund  (m),  Lars
Gustafsson  (kd),  Cristina  Husmark  Pehrsson  (m),
Kenneth Johansson (c)  och  Kerstin  Heinemann  (fp)
anser




dels att den del av utskottets betänkande som på  s.
21   börjar  med  "Socialutskottet  delar"  och  som
slutar med "och avstyrks" skall ha följande lydelse:


I regeringens  skrivelse  nämns att omkring 45 % av
de  intagna  i  fängelserna är  narkotikamissbrukare
medan motsvarade  andel bland frivårdens klienter är
omkring 35 %. Detta är oacceptabelt.


Utskottet  anser  att  alla  anstalter  måste  vara
narkotikafria. Det pågår  arbete  på  flera håll för
att  finna förslag till åtgärder. Arbetet  har  dock
pågått länge och resultatet har hittills låtit vänta
på sig.


En väg som kriminalvården hittills arbetat för lite
med är  differentiering  för att bekämpa narkotikan.
Kriminalvården   bör  i  högre   utsträckning   låta
personer utan missbruksproblem  avtjäna  straffet på
en  särskild  anstalt  där  enbart  sådana  personer
placeras.  I denna del vill utskottet, i likhet  med
reservation   9   i   justitieutskottets  betänkande
1998/99:JuU1,  särskilt   betona  att  det  är  helt
oacceptabelt att en person börjar ett missbruk under
anstaltstiden. De intagna som  inte  sköter  sig bör
flyttas  till  en  annan  anstalt. Enligt utskottets
mening måste man se framåt och bygga upp en effektiv
narkotikabekämpning.  De förslag  som  förs  fram  i
regeringens  proposition  1997/98:183,  Kontroll  av
syntetiska  droger   m.m.,   och   som  innebär  att
frihetsberövade i framtiden skall kunna kontrolleras
för  innehav  de  nya droger som skall  klassas  som
narkotika, är ett steg  i rätt riktning men de rätta
verktygen  måste tillhandahållas  för  att  den  nya
lagen  skall   kunna   tillämpas   och   få  effekt.
Narkotikafria  fängelser  är ett viktigt led  i  den
samlade kampen mot narkotika. Möjligheten att minska
antalet   brott   i   framtiden  är   kopplad   till
situationen på fängelserna. Vad utskottet anfört bör
med  anledning av motion  So1  (kd)  yrkande  1  ges
regeringen   till  känna.  Motionens  yrkande  2  är
tillgododsett och avstyrks.


dels  att utskottets  hemställan  under  4  bort  ha
följande lydelse:


4. beträffande vissa kriminalpolitiska frågor




att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So1
yrkande 1 och med avslag på motion
1998/99:So1 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.






8. Narkotikakommissionen (mom. 6)




Ingrid  Burman (v), Rolf Olsson (v) och Thomas Julin
(mp) anser




dels att  den del av utskottets betänkande som på s.
24 börjar med "Utskottet konstaterar" och som slutar
med "avstyrks därför" skall ha följande lydelse:


Utskottet  anser  att  direktiven till kommissionen
skall   kompletteras   så  att   det   framgår   att
kommissionen  även  skall   ta   upp   och  beskriva
ungdomars alternativ till narkotikamissbruk och inte
enbart  kartlägga missbruket. Det kan gälla  fritid,
arbete,  boende  och  mycket  annat.  Det  är  också
angeläget att lyfta fram goda exempel på nya och mer
öppna vård-  och  behandlingsformer i olika kommuner
som kan tjäna som bra och kostnadseffektiva exempel.


All erfarenhet visar  att  samhällen som misslyckas
med  att föra en socialt inriktad  politik  när  det
gäller  att  klara  drogproblem också blir samhällen
med stora inslag av våld  och  enorma  kostnader för
polis, domstolar och fängelser. Utskottet  menar att
det   i  utredningens  slutdokument  bör  finnas  en
redovisning      av      kostnaderna     för     nya
narkotikapolitiska insatser.  Det  kan gälla socialt
förebyggande  insatser,  åtgärder  inom  skolan  och
ökade vård- och behandlingsinsatser.


Utvecklingen går mot att Sverige helt  integreras i
den  europeiska narkotikamarknaden. Detta  måste  en
kommission  ta  hänsyn  till genom att beskriva inte
bara den legaliseringsrörelse  som  finns  i Sverige
utan  även den än starkare rörelse som finns  ute  i
Europa.  Här gäller det att få en stark genomlysning
för att kunna möta med argument och åtgärder. Det är
utskottets     övertygelse     att    en    effektiv
narkotikabekämpning måste ske internationellt och de
legaliseringsivrare som finns bland  olika politiska
företrädare  bemötas mer kraftfullt än  i  dag.  Vad
utskottet nu anfört  bör med anledning av motion So3
(v) ges regeringen till  känna.  Motion  So372  (mp)
yrkande  1  är i huvudsak tillgodosedd och avstyrks.
Motion So1 (kd) yrkande 3 avstyrks.


dels  att utskottets  hemställan  under  6  bort  ha
följande lydelse:


6. beträffande Narkotikakommissionen




att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So3
och med avslag på motionerna 1998/99:So1
yrkande 3 och 1998/99:So372 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.






9. Narkotikakommissionen (mom. 6)




Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson (kd) anser




dels att  den del av utskottets betänkande som på s.
24 börjar med "Utskottet konstaterar" och som slutar
med "avstyrks därför" skall ha följande lydelse:


Enligt  skrivelsen   har  kommissionen  bl.a.  till
uppgift att göra en samlad  översyn och värdering av
vidtagna åtgärder på det här  området.  Kommissionen
skall bl.a. utvärdera och föreslå åtgärder  för  att
stärka   och   effektivisera   det  drogförebyggande
arbetet, analysera utvecklingen av missbrukarvårdens
och kriminalvårdens behandlingsprogram  och  föreslå
förbättringar  av  metoder  och  system  för att öka
kunskapen  om och analysen av narkotikautvecklingen.
Förutom dessa  uppgifter  och andra som kommissionen
föreslås få enligt skrivelsen vill utskottet peka på
behovet  av  att även kommissionen  arbetar  för  en
aktion över hela  landet där alla myndigheter förmås
samverka lokalt under  nationell  ledning för att på
så  sätt  på några års tid väsentligt  kunna  tränga
tillbaka  narkotikamissbruket.   Vad   utskottet  nu
anfört bör med anledning av motion So1 (kd)  yrkande
3 ges regeringen till känna. Motionerna So3 (v)  och
So372 (mp) yrkande 1 avstyrks.


dels  att  utskottets  hemställan  under  6  bort ha
följande lydelse:


6. beträffande Narkotikakommissionen




att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So1
yrkande 3 och med avslag på motionerna
1998/99:So3 och 1998/99:So372 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.






10. Information om butangas m.m. (mom. 8)




Thomas Julin (mp) anser




dels att den del av utskottets betänkande som  på s.
25 börjar med  "Utskottet delar" och som slutar  med
"yrkande 2 avstyrks" skall ha följande lydelse:


Utskottet  delar  motionärernas  oro när det gäller
boffning  eftersom det är förenat med  livsfara  att
andas in butangasen.  I  Stockholmsområdet  har  det
inträffat   flera   dödsolyckor   de  senaste  åren.
Butangasen kan orsaka andningsstillestånd och en död
som kan liknas vid drunkningsdöden.


De  flesta  sniffningspreparat ger beroende  precis
som alkohol och narkotika. Att vara beroende innebär
att sniffning  är  det  som mest sysselsätter tankar
och  känslor  och man har svårt  att  låta  bli  att
sniffa. Det innebär också att man får problem hemma,
i skolan och med kompisar. Sniffning ger skador både
på  kort och lång  sikt.  Under  själva  berusningen
finns   risk   för   olyckor   eller  att  man  blir
medvetslös. Efter en längre tids  sniffning  kan det
uppstå   skador   på  lever,  njurar  och  betydande
hjärnskador.


Utskottet anser att  det behövs mer information och
förebyggande    åtgärder    i    form    av    t.ex.
drogförebyggande kanslier, information  i  skolorna,
där inte minst föräldrarna behöver ta del. Utskottet
anser  även  att butangas bör förbjudas för ungdomar
under 18 år. Eftersom  butangas  säljs  hos  vanliga
detaljhandlare  är  den  väldigt  lättåtkomlig.  Vad
utskottet  anfört  bör med anledning av motion So361
(s) ges regeringen till känna.


dels  att utskottets  hemställan  under  8  bort  ha
följande lydelse:


8. beträffande information om butangas m.m.


att  riksdagen  med  anledning  av  motion
1998/99:So361  som  sin  mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.




Särskilt yttrande




Centrum för alkohol- och  drogforskning




Kerstin Heineman (fp) anför:




Folkpartiet anser att modern  forskning   nu  börjar  kunna ge
svaret på varför en del människor utvecklar beroende
till  och  missbruk av ämnen som narkotika, alkohol,
tobak och vissa läkemedel. De har alla det gemensamt
att  de  ökar   frisättningen   av  ett  signalämne,
dopamin, i hjärnans belönings-system, vilket utlöser
en  känsla  av  belöning.  Till  detta   kommer  att
nikotin, alkohol, kokain, amfetamin och morfin  vart
och  ett  för  sig  kan göra systemet känsligare för
vart och ett av de andra ämnena. Det innebär att den
som röker har lättare  att  bli  alkoholist, att den
som dricker alkohol löper ökad risk  att  också  bli
narkoman,  de flesta narkotikamissbrukare har börjat
med  tobaksrökning   osv.   Mycket   talar  för  att
tvångsmässigt   spelande   och   ätstörningar    kan
förklaras  av  störningar  i  samma belöningssystem.
Därför får inte narkotikapolitiken ses isolerad från
de förebyggande insatser och den forskning som måste
genomföras när det gäller andra beroendeframkallande
ämnen.  Av  samma  skäl anser Folkpartiet   att  det
föreslagna               alkohol-                och
narkotikaforskningsinstitutet  också  skall  ansvara
för  forskning  rörande  andra  beroendeframkallande
medel och beteenden.