I betänkandet behandlas proposition 1997/98:189
Patientens ställning och proposition 1998/99:4
Stärkt patientinflytande samt 21 motionsyrkanden i
anledning av propositionerna. I betänkandet
behandlas också 19 motions-yrkanden från allmänna
motionstiden.
Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag
till ändringar i hälso- och sjukvårdslagstiftningen.
Ändringarna innebär bl.a. att patientens rätt att
välja en fast läkarkontakt i primärvården inte får
begränsas till ett visst geografiskt område inom
landstinget. Remissreglerna till
specialistmottagningar ändras så att landstinget ges
möjlighet att ställa krav på remiss till sjukhusens
specialistmottagningar utan att ha remisskrav för
motsvarande specialistmottagning utanför sjukhusen.
Vårdgivarens skyldighet att ge patienten en
individuellt anpassad information om dennes
hälsotillstånd och om de olika metoder för
undersökning, vård och behandling som finns
preciseras. Vidare skall vårdgivarna i vissa
situationer vara skyldiga att ta hänsyn till
patientens val av behandling där två eller flera
alternativ är möjliga.
Utskottet tillstyrker också att vårdgivarna i vissa
situationer skall vara skyldiga att medverka till
att patienten får möjlighet att diskutera sin
sjukdom och behandling med ytterligare en läkare
(s.k. second opinion). Utskottet anser att det är
mycket angeläget att noga följa effekterna av
lagstiftningen om rätt till förnyad medicinsk
bedömning och föreslår därför att regeringen ger
Socialstyrelsen i uppdrag att följa tillämpningen
under ett år samt därefter lämna en utvärdering.
Utskottet föreslår ett tillkännagivande.
Utskottet tillstyrker vidare förslaget till en ny
lag om patientnämnder. Förslaget innebär att
nämndernas arbetsområde utvidgas till att omfatta
all offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt
vissa socialtjänstfrågor inom äldreomsorgen.
Även i övrigt tillstyrker utskottet
propositionernas lagförslag. Lagarna föreslås träda
i kraft den 1 januari 1999.
I betänkandet finns 19 reservationer och ett
särskilt yttrande.
Proposition 1997/98:189
I proposition 1997/98:189 Patientens ställning
föreslår regeringen (Socialdepartementet) att
riksdagen antar i propositionen framlagda förslag
till
1. lag om dels fortsatt giltighet av lagen
(1991:1136) om försöksverksamhet med kommunal
primärvård, dels ändring i samma lag,
2. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763),
3. lag om ändring i lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning.
Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga 1.
Proposition 1998/99:4
I proposition 1998/99:4 Stärkt patientinflytande
föreslår regeringen (Socialdepartementet) att
riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om patientnämndsverksamhet m.m.,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
3. lag om ändring i lagen (1998:614) om ändring i
sekretesslagen (1980:100),
4. lag om ändring i lagen (1998:533) om ändring i
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
5. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763),
6. lag om ändring i lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område,
7. lag om ändring i patientjournallagen (1985:562),
8. lag om ändring i lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård,
9. lag om ändring i lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård,
10. lag om ändring i lagen (1998:858) om ändring i
lagen (1987:813) om homosexuella sambor.
Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga 2.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av
proposition 1997/98:189
1998/99:So10 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vårdgarantin,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om patientens fria val
av läkare,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om tillräckliga
resurser till kommuner och landsting.
1998/99:So11 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en vårdgaranti,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en
tillgänglighetsgaranti,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om val av läkare i
primärvården,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om remisskrav.
1998/99:So12 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) vari
yrkas
1. att riksdagen beslutar att återinföra
husläkarlagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en samlad
patientlagstiftning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att regeringen
kallar Landstingsförbundet till överläggningar för
att införa en vårdgaranti fr.o.m. 1 april 1999,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att regeringen vid
överläggningarna med Landstingsförbundet även
upphäver remisstvånget.
Motioner väckta med anledning av
proposition 1998/99:4
1998/99:So13 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att
förtroendenämnderna i landstingen skall få en
självständig ställning,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring i kommunallagen att
förtroendenämndernas oberoende ställning klargörs.
1998/99:So14 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om
rättighetslagstiftning.
1998/99:So15 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att rätten till
second opinion även skall omfatta icke-offentligt
finansierade vårdgivare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att
informationsskyldigheten skall utformas så att den
blir tillgänglig även för funktionshindrade,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om patientnämnderna.
1998/99:So16 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om val mellan olika
behandlingsalternativ,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
second opinion för alla patienter i enlighet med vad
i motionen anförts,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om patientnämndernas
oberoende i förhållande till dem som beslutar om
hälso- och sjukvården,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om nämndens
ansvarsområden.
Motioner väckta under allmänna motionstiden
1998
1998/99:So212 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vårdgaranti för
erhållande av hörapparater.
1998/99:So215 av Ingvar Eriksson och Göte Jonsson
(m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ny
vårdgaranti inom sjukvården i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1998/99:So222 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om införandet av en
vårdgaranti,
4. att riksdagen beslutar förbjuda remisstvång till
specialistläkare i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1998/99:So224 av Ulf Kristersson m.fl. (m) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en utkrävbar rätt
att välja läkare inom såväl primärvård som
specialistmottagningar som är offentligt
finansierade,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om val av
behandlingsalternativ och sjukhus,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om förbud mot
remisstvång,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om rätten till förnyad
bedömning, s.k. second opinion.
1998/99:So230 av Ulf Kristersson m.fl. (m) vari
yrkas
16. att riksdagen beslutar införa en vårdgaranti
för alla i enlighet med vad som anförts i motionen.
1998/99:So248 av Elizabeth Nyström och Maud Ekendahl
(m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
lagstiftning mot remisstvång.
1998/99:So314 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
patientutbildning.
1998/99:So340 av Inger Davidson m.fl. (kd) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vårdgaranti.
1998/99:So390 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
införandet av en patient-ombudsman enligt vad i
motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att kostnaden för en
patientombudsman får prövas inför den ekonomiska
vårpropositionen 1999,
3. att riksdagen hos regeringen i samband med den
årliga Dagmaröverenskommelsen ger landstingen i
uppdrag att utforma en informationsbroschyr inom
ramen för sina informationsinsatser.
1998/99:So446 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vårdgaranti.
1998/99:So467 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att regeringen skall
sammankalla Landstingsförbundet för att avtala om
att det införs en vårdgaranti fr.o.m. den 1 april
1999,
6. att riksdagen beslutar att återinföra
husläkarlagen.
1998/99:A802 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om återinförande
av en vårdgaranti.
Utskottet
Propositionerna i huvuddrag
I proposition 1997/98:189 Patientens ställning
redovisar regeringen den överenskommelse mellan
staten och landstingen om ersättningar år 1999 för
insatser för att stärka patientens ställning m.m.
som företrädare för regeringen och
Landstingsförbundet träffade den 30 april 1998.
Såväl Landstingsförbundets styrelse som regeringen
har godkänt överenskommelsen. Den gäller fr.o.m. den
1 januari 1999 under förutsättning av riksdagens
godkännande av dels budgetpropositionen för år 1999,
dels - vad avser bidragen inom hjälpmedelsområdet -
proposition 1997/98:57 Ombildning av
Handikappinstitutet.
I propositionen föreslås vidare vissa ändringar i
hälso- och sjukvårdslagstiftningen i syfte att
stärka patientens ställning i hälso- och sjukvården.
Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL, skall
förtydligas så att det framgår att patientens rätt
att välja en fast läkarkontakt i primärvården inte
får begränsas till ett visst geografiskt område inom
landstinget. De nuvarande remissreglerna till
specialistmottagningar föreslås ändrade i syfte att
öppna en möjlighet för landstingen att ställa krav
på remiss till sjukhusens specialistmottagningar
utan att ha remisskrav för motsvarande
specialistmottagningar utanför sjukhusen.
Regeringen avser att tillsätta en utredning för att
göra en samlad översyn av hälso- och
sjukvårdslagstiftningen i syfte att bl.a. åstadkomma
en patientfokuserad och tydlig reglering av
patientens ställning. Regeringen har uppdragit åt
Socialstyrelsen att beskriva och analysera
förutsättningarna för och konsekvenserna av
införandet av en behandlingsgaranti. Utgångspunkten
för Socialstyrelsens arbete skall vara en allsidig
belysning av frågan, som bl.a. innefattar ett
ekonomiskt, organisatoriskt, praktiskt och
medicinskt perspektiv.
I propositionen anförs vidare att de lagliga
förutsättningarna för samverkan mellan kommuner och
landsting inom vårdområdet bör stärkas ytterligare.
Regeringen har i proposition 1997/98:113 Nationell
handlingsplan för äldrepolitiken redovisat att man
snarast avser att se över frågan om gemensamma
nämnder m.m. inom vårdområdet. I avvaktan på denna
översyn föreslås att pågående försöksverksamhet med
kommunal primärvård förlängs till utgången av år
1999. Vidare föreslås att Malmö och Göteborgs
kommuner ges övergångsvis möjlighet att - efter
överenskommelse med respektive landsting - svara för
driften av primärvården.
De förändringar i lagstiftningen som föranleds av
regeringens förslag föreslås träda i kraft den 1
januari 1999.
Även proposition 1998/99:4 Stärkt patientinflytande
innehåller förslag till åtgärder för att i olika
avseenden stärka patientens ställning i hälso- och
sjukvården.
En ny lag om patientnämndsverksamhet m.m. föreslås
ersätta nuvarande lag (1992:563) om
förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och
sjukvården m.m. Nämndernas arbetsområde utvidgas
till att omfatta all offentligt finansierad hälso-
och sjukvård samt vissa socialtjänstfrågor inom
äldreomsorgen. Nämndernas arbetsuppgifter preciseras
i lagstiftningen.
Vidare föreslås en särskild bestämmelse i HSL som
preciserar vårdgivarnas skyldighet att ge patienten
en individuellt anpassad information om dennes
hälsotillstånd och om de olika metoder för
undersökning, vård och behandling som finns.
Genom en ny bestämmelse i HSL föreslås vidare att
vårdgivarna blir skyldiga att ta hänsyn till
patientens val av behandling där två eller flera
alternativ är möjliga. Den föreslagna bestämmelsen
innebär också att vårdgivarna i vissa situationer
skall vara skyldiga att medverka till att patienten
får möjlighet att diskutera sin sjukdom och
behandling med ytterligare en läkare (s.k. second
opinion). I lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område föreslås bestämmelser
som reglerar hälso- och sjukvårdspersonalens
motsvarande åligganden.
I propositionen föreslås även en ändring i
patientjournallagen (1985:562) som innebär att
lämnad information, val av behandlingsalternativ
samt ett eventuellt ställningstagande angående en
förnyad medicinsk bedömning skall dokumenteras.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1
januari 1999.
Bakgrund
Regeringen bemyndigade år 1992 chefen för
Socialdepartementet att tillkalla en parlamentarisk
kommitté för att dels analysera och bedöma hälso-
och sjukvårdens resursbehov fram till år 2000, dels
överväga hur hälso- och sjukvården bör finansieras
på den övergripande samhällsnivån. I uppdraget
ingick också frågor som rör patientavgifter och
högkostnadsskydd samt kostnadsansvar för läkemedel i
öppen vård. Kommittén antog namnet Kommittén om
hälso- och sjukvårdens finansiering och
organisation, HSU 2000 (S 1992:04). Kommittén fick i
december 1994 tilläggsdirektiv som innebar att
kommitténs överväganden och förslag skall utgå från
dagens system med landsting och kommuner som
finansiärer och tillhandahållare av hälso- och
sjukvård. Genom de nya direktiven fick kommittén
bl.a. i uppdrag att överväga åtgärder som kan vidtas
för att stärka patientens ställning i hälso- och
sjukvården. Kommittén lade i november 1997 fram
delbetänkandet Patienten har rätt (SOU 1997:154).
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade
chefen för Socialdepartementet år 1994 en särskild
utredare med uppgift att utreda hur kvinnor och män
bemöts inom hälso- och sjukvården. Utredaren lade i
augusti 1996 fram huvudbetänkandet Jämställd vård.
Olika vård på lika villkor (SOU 1996:133).
I proposition 1997/98:189 behandlas vissa av de
frågor som berörts i betänkandet Patienten har rätt.
Vidare har betänkandet Jämställd vård. Olika vård på
lika villkor i vissa delar utgjort underlag för
propositionsarbetet. Härtill kommer att regeringen i
propositionen redogör för överenskommelsen om
ersättning under år 1999 för insatser för att stärka
patientens ställning m.m. Regeringen har bedömt att
förslagen i propositionen inte behöver underställas
Lagrådet.
I proposition 1998/99:4 tar regeringen upp
ytterligare frågor som behandlats i betänkandet
Patienten har rätt. Förslagen har underställts
Lagrådet.
Överenskommelse mellan staten och
landstingen om ersättningar för år 1999 för
insatser för att stärka patientens
ställning m.m.
I proposition 1997/98:189 lämnas en redogörelse för
den överenskommelse som den 30 april 1998 träffades
mellan företrädare för staten och
sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar för år
1999.
Parterna har enats om att utgiftsramen för år 1999,
1 182 miljoner kronor, skall fördelas enligt
följande.
(Mkr)
1 Att stärka patientens ställning 863
1.1Förbättrad tillgänglighet 804
Patientinflytande och delaktighet
Svåra och mycket ovanliga
sjukdomstillstånd
1.2Ersättning för vissa verksamheter
50
1.3Nationella informationssystem
(informations-
system för patienter och
allmänhet, 3 mkr år 1999,
producentobunden läkemedelsinformation,
6 mkr år 1999)
9
2. Rehabiliterings- och behandlingsinsatser
235
3. Nationellt utvecklingsarbete
31
3.1 Verksamhetsutveckling 20
3.2 Särskilda medel för
utvecklingsarbete
11
4. Råd för hälso- och sjukvårdspolitik 2
5. Bidrag inom hjälpmedelsområdet 51
5.1 Ersättning till
Hjälpmedelsinstitutet
45,5
5.2 Metod- och kunskapsutveckling 5,5
Summa
1 182
Enligt överenskommelsen skall huvuddelen av medlen,
804 miljoner kronor, användas för att ytterligare
stärka patientens ställning inom svensk hälso- och
sjukvård. Det skall bl.a. ske genom att vårdens
tillgänglighet och patienternas inflytande och
delaktighet ökas. Parterna har enats om att
landstingen skall se till att de patienter med svåra
och mycket ovanliga sjukdomstillstånd och skador som
önskar vård i annat landsting också skall få det.
Parterna konstaterar att de formella
förutsättningarna i viss utsträckning existerar
genom Socialstyrelsens vårdkatalog. En förutsättning
är emellertid att vårdkatalogen kompletteras med
sådana medicinska verksamheter som kan tillgodose
dessa patienters vårdbehov. Regeringen avser att
uppdra åt Socialstyrelsen att successivt bygga ut
sin vårdkatalog i relevanta delar samt att följa hur
vårdbehoven tillgodoses för denna grupp.
I överenskommelsen påpekas vidare att några
landsting bedriver verksamhet och belastas av
kostnader utan att kunna kompenseras för detta genom
statsbidragssystemet. För att kompensera dessa
landsting avsätts enligt överenskommelsen 50
miljoner kronor.
År 1997 påbörjades ett arbete för att utveckla ett
IT-baserat informationssystem för patienter och
allmänhet. Systemet kallas InfoMedica och är en
fulltextdatabas med koppling till andra databaser
för patientinformation, bl.a. hos Socialstyrelsen
och Spri. Parterna är eniga om att för år 1999
avsätta 3 miljoner kronor för fortsatt utveckling av
systemet. Parterna är vidare överens om att avsätta
6 miljoner kronor för producentobunden information.
Även för år 1999 lämnas särskild ersättning för
medicinska rehabiliterings- och behandlingsåtgärder
inom hälso- och sjukvården. Ersättningsbeloppet är
oförändrat jämfört med föregående år, dvs. 235
miljoner kronor.
Det arbete med ledarskapsfrågor och
vårdorganisation som inletts i nätverk och projekt
som "Dagmarnätverket", "Ledarnätverket" och
"Genombrott" bör enligt propositionen fortsätta och
följas av nya satsningar. 20 miljoner kronor avsätts
för detta ändamål.
I överenskommelsen anförs att det i dag inte finns
några helt tillförlitliga system för att följa
tillgängligheten inom hälso- och sjukvården.
Landstingsförbundet arbetar tillsammans med
landstingen i de södra och västsvenska
sjukvårdsregionerna med att ta fram system för
uppföljning av köer och väntetider.
Landstingsförbundet ansvarar för att arbetet med att
utveckla dessa system fullföljs under år 1999.
Förbundet ansvarar också för att redovisa hur
tillgängligheten i övrigt inom hälso- och sjukvården
utvecklas. Parterna är eniga om att avsätta 11
miljoner kronor för dessa ändamål.
Av överenskommelsen framgår vidare att parterna är
eniga om att inom ramen för överenskommelsen skapa
ett råd för hälso- och sjukvårdspolitik som skall
bestå av ledande beslutsfattare från staten och
motsvarande företrädare för landstingen. Rådet skall
behandla övergripande frågor om hälso- och
sjukvården i dag och i framtiden. Rådet bör vidare
ansvara för viss uppföljning av överenskommelsen; 2
miljoner kronor avsätts för inrättande av ett sådant
råd.
Slutligen framgår av överenskommelsen att 51
miljoner kronor avsätts under år 1999 till bidrag
inom hjälpmedelsområdet.
En patientfokuserad lagstiftning
Proposition 1997/98:189
I propositionen anförs att dagens hälso- och
sjukvårdslagstiftning bygger på
sjukvårdshuvudmännens och personalens skyldigheter.
Samtidigt som det framgår av innehållet i de
aktuella lagarna att patienten skall ges möjlighet
till aktiv medverkan i vården har patienten i den
lagtekniska utformningen tilldelats en
tillbakadragen position som objekt för huvudmännens
och personalens aktiviteter. Regeringen påpekar
också att hälso- och sjukvårdslagstiftningen är
utspridd i flera olika lagar.
En grundförutsättning för att patienterna skall
kunna ta till vara sin rätt är att de regelverk som
finns är tydliga. Den nuvarande hälso- och
sjukvårdslagstiftningen bör därför ses över. En
utgångspunkt för översynen bör vara att
lagstiftningen skall utgå från patienten. Det
innebär att den rättsliga fokuseringen i relevanta
delar förskjuts från personalens och
sjukvårdshuvudmännens skyldigheter till vad
patienten bör kunna kräva av hälso- och sjukvården.
Detta innebär inte att en lagstiftning om
personalens och sjukvårdshuvudmännens skyldigheter
kan avvaras. Vidare bör utgångspunkten vara att
samla de bestämmelser som har betydelse för
patientens ställning i stället för att de som nu är
utspridda på flera lagar.
Enligt propositionen finns det betydande problem
när det gäller att införa legala rättigheter på
hälso- och sjukvårdsområdet eftersom hälso- och
sjukvårdsförmåner inte låter sig preciseras lika
enkelt i lag som t.ex. ekonomiska förmåner. Om
överprövningen skall ha något praktiskt värde måste
vidare tidsaspekten beaktas, vilket är särskilt
påtagligt vid akut vård. Härtill kommer att det
organ som skall överpröva beslut inom hälso- och
sjukvårdsområdet måste ha kompetens att bedöma såväl
rättsliga som medicinska frågor. I propositionen
anförs att det dessutom finns principiella
invändningar mot en hälso- och sjukvårdslagstiftning
som bygger på rättighetsbaserade principer, eftersom
det demokratiska inflytandet i hälso- och
sjukvårdslagstiftningen i vårt system till stor del
utövas av kommunala politiska församlingar. En
rättighetslagstiftning innebär att det ytterst är
domstolarna som bedömer olika vårdbehov, avgör om
åtgärder blivit riktigt utförda, väger behov i
förhållande till nytta och resursutnyttjande och
sliter tvister inom hälso- och sjukvården. Därmed
inskränks utrymmet för kommunalt fattade
demokratiska beslut om prioriteringar i vården i
förhållande till befintliga resurser. Regeringen
anser sammanfattningsvis att det finns behov av en
översyn av dagens hälso- och sjukvårdslagstiftning.
Översynen bör dock utgå från den nuvarande principen
med skyldighetslagstiftning.
Motion
I motion So12 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om en
samlad patientlagstiftning (yrkande 2). Motionärerna
anför att patientens ställning bör stärkas.
Nuvarande regler bör sammanföras till en plats i
lagstiftningen, antingen i en särskild lag om
patientens ställning och inflytande eller som ett
särskilt avsnitt i HSL. Lagstiftningen bör avse
följande:
- vårdgarantins regler,
- den tidigare husläkarlagens regler,
- rätten till information om olika
behandlingsalternativ, deras för- och nackdelar samt
betydande möjligheter att välja mellan alternativen,
- rätt att ta del av behandlingsresultat på
sjukhusen,
- rätt att få ta del av mer än en läkares
bedömning, s.k. second opinion,
- rätt till rehabiliteringsplan,
- rätt till smärtlindring,
- garanti för att kvalitetssäkring tillämpas,
- rätt till specialistvård i annat landsting om
opartiskt organ så tillstyrker,
- rätt till vård i hemmet i livets slutskede om det
inte finns medicinska skäl mot detta.
Tidigare behandling
Frågan om en översyn av dagens hälso- och
sjukvårdslagstiftning berördes något i betänkande
1997/98:SoU22 Yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område (s. 28). Utskottet delade
regeringens bedömning att fem lagar,
kvacksalverilagen, behörighetslagen,
disciplinpåföljdslagen, åliggandelagen och
tillsynslagen, skulle sammanföras till en lag om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
Förslagen i proposition 1997/98:109 Yrkesverksamhet
på hälso- och sjukvårdens område ansågs utgöra ett
första steg i riktning mot en samlad hälso- och
sjukvårdslagstiftning på det sätt HSU 2000
förespråkat i betänkandet Patienten har rätt.
Utskottet anförde vidare att HSU 2000 i samma
betänkande bl.a. konstaterat att dagens hälso- och
sjukvårdslagstiftning bygger på
sjukvårdshuvudmännens och personalens skyldigheter.
Vad en patient kan förvänta sig av vården kan endast
indirekt utläsas ur lagtexten. Kommittén ansåg
därför att det finns ett behov av en översyn av
dagens hälso- och sjukvårdslagstiftning. En
utgångspunkt för en sådan översyn borde enligt
kommittén vara att lagstiftningen utgår från
patientens situation, dvs. att den rättsliga
fokuseringen förskjuts till vad patienten bör kunna
kräva av hälso- och sjukvården.
Utskottet uttalade att det såg positivt på att en
översyn görs av dagens hälso- och sjukvård med den
utgångspunkt som HSU 2000 skisserat.
Utskottets bedömning
Utskottet delar bedömningen att en
grundförutsättning för att patienterna skall kunna
ta till vara sin rätt är att de regelverk som finns
är tydliga. Utgångspunkten bör vara att samla de
bestämmelser som har betydelse för patientens
ställning. Utskottet vidhåller därför sitt tidigare
ställningstagande att den nuvarande hälso- och
sjukvårdslagstiftningen bör ses över i syfte att
åstadkomma en mer patientfokuserad och
lättillgänglig rättslig reglering på området.
Översynen bör utgå från den nuvarande principen med
skyldighetslagstiftning. Motion So12 (fp) yrkande 2
avstyrks.
Vårdens tillgänglighet
Proposition 1997/98:189
I propositionen anförs att tidsfrister i vården inte
bör lagfästas. Anledningen till detta är för det
första att det finns vissa praktiska svårigheter med
en lagreglering. Eftersom det fordras ett nytt
riksdagsbeslut varje gång en tidsgräns skall ändras
riskerar systemet att bli oflexibelt och osmidigt.
Vidare finns det risk att tidsgränser som uttrycks i
lagstiftningen kan komma att tolkas som
miniminivåer. En lagreglering kan enligt regeringen
dessutom innebära ett alltför stort ingrepp i den
kommunala självstyrelsen eftersom en reglering får
stora konsekvenser för hälso- och sjukvårdens
resursanvändning. I stället bör man bygga vidare på
systemet med överenskommelser mellan staten och
landstingen. Det systemet har fördelen att det är
flexibelt och successivt kan anpassas till aktuella
problem i hälso- och sjukvården både i förhållande
till otillfredsställda behov och tillgängliga
resurser.
I propositionen anförs vidare att regeringen och
Landstingsförbundet kommit överens om att under år
1998 närmare klarlägga de ekonomiska,
organisatoriska och praktiska förutsättningarna för
en behandlingsgaranti. Regeringen har uppdragit åt
Socialstyrelsen att beskriva och analysera
förutsättningarna för och konsekvenserna av
införandet av en behandlingsgaranti inom svensk
hälso- och sjukvård. Enligt propositionen är det
särskilt angeläget att målet om vård på lika villkor
och riksdagens beslut om prioriteringar inom vården
beaktas i sammanhanget. Socialstyrelsen skall ha som
utgångspunkt att göra en allsidig belysning av
frågan, vilket bl.a. innefattar ett ekonomiskt,
organisatoriskt, praktiskt och medicinskt
perspektiv. Uppdraget skall redovisas till
regeringen före utgången av februari 1999.
Motioner
I motion So10 av Chatrine Pålsson (kd) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om
vårdgaranti (yrkande 1). Det är den enskildes
önskemål som skall vara i centrum. När det gäller
behandlingsgaranti bör inriktningen vara att det
behövs en mer omfattande vårdgaranti än den som
gällde från år 1992. De allmänt omfattade
slutsatserna från Prioriteringsutredningen skall
vara utgångspunkt och utgöra riktlinjer för denna
nya vårdgaranti. Det innebär att den för varje
tillfälle aktuella kösituationen inte skall avgöra
inriktning och prioritering, utan vårdbehoven.
Patienter med svåra kroniska sjukdomar och patienter
i livets slutskede, dvs. patienter som har de allra
största vårdbehoven, skall inte behöva stå tillbaka
för patienter med lättdiagnostiserade och
behandlingsbara sjukdomar.
I motion So11 av Kenneth Johansson m. fl. (c)
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförs
om vårdgaranti (yrkande 1). Motionärerna anför att
patienten för samtliga medicinskt motiverade
diagnoser skall ha rätt till behandling inom tre
månader från första undersökningstillfället då
vårdbehovet konstaterats. Patienten skall ha
valfrihet att välja såväl vårdgivare som adekvat
behandlingsmetod. Denna valfrihet skall omfatta
samtliga godkända vårdgivare i såväl sluten som
öppen vård, inklusive privata vårdgivare. Patienten
skall ha rätt att välja sjukhus i hela landet, även
om "det egna" sjukhuset kan ge samma vård utan
dröjsmål. Patienten skall ha rätt att inhämta en
kompletterande bedömning från annan läkare, s.k.
second opinion. Patienten skall på lika villkor
kunna besöka specialistläkare såväl hos landstinget
som hos privata vårdgivare med avtal. Råder
remisskrav skall det gälla för såväl landstingets
läkare som privatläkare. Motionärerna begär vidare
ett tillkännagivande när det gäller
tillgänglighetsgaranti (yrkande 2). Ingen skall
behöva vänta mer än fyra dagar för besök hos
allmänläkare inom primärvården.
I motion So12 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen
anförts om att regeringen kallar Landstingsförbundet
till överläggningar för att införa en vårdgaranti
fr.o.m. den 1 april 1999 (yrkande 3). Motionärerna
anför bl.a. att de växande vårdköerna är ett
samhällsproblem som fordrar en snabb lösning.
Vårdgaranti innebär att alla parter får incitament
att koncentrera sig på att kapa vårdköerna. Det mest
konkreta uttrycket för detta är de ekonomiska
konsekvenserna av olika prioriteringar. Med
traditionell budgetstyrning får den verksamhet som
uppvisar störst problem, t.ex. långa patientköer,
större anslag. Enligt motionärerna ger detta en
felaktig signal. Med en vårdgaranti bryts detta
olyckliga mönster. Efter ett år med den tidigare
vårdgarantin hade antalet patienter som stod i kö
till behandlingar som täcktes av garantin minskat
drastiskt. Ett likalydande yrkande finns i en motion
från den allmänna motionstiden, nämligen motion
So467 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) (yrkande 2)
I flera andra motioner från den allmänna
motionstiden begärs att en ny och vidareutvecklad
vårdgaranti införs. Sådana yrkanden finns i
motionerna So222 av Carl Bildt m.fl. (m) (yrkande
1), A802 av Carl Bildt m.fl. (m) (yrkande 14), So215
av Ingvar Eriksson och Göte Jonsson (m) (yrkande 1),
So230 av Ulf Kristersson m.fl. (m) (yrkande 16),
So340 av Inger Davidson m.fl. (kd) (yrkande 1) och
So446 av Alf Svensson m.fl. (kd) (yrkande 7).
Motionärerna anför bl.a. att Sverige åter blivit ett
land med långa vårdköer. En ny vårdgaranti bör
därför införas som klart och tydligt slår fast vad
patienterna har rätt att förvänta sig av hälso- och
sjukvården. Själva syftet med en sådan vårdgaranti
är dels att ställa patienterna i centrum, dels att
framtvinga organisatoriska och andra förändringar
som krävs för att människor skall kunna få vård i
tid. Vårdgarantin handlar ytterst om att varje
patient skall ha rätt till vård i rätt tid och när
vården behövs.
Även i motion So212 av Barbro Westerholm (fp) från
den allmänna motionstiden begärs att vårdgarantin
för erhållande av hörapparat återinförs (yrkande 4).
Motionären anför att vårdgarantin innebar att de
patienter som hade svår hörselnedsättning var
berättigade att inom tre månader erhålla hörapparat.
Sommaren 1998 uppgick väntetiden till i genomsnitt
25 veckor. Enligt motionären blir resultatet av
väntetiderna att de som är välsituerade själva köper
sina hörapparater medan de med tunna plånböcker får
vänta.
Utskottets bedömning
Utskottet delar motionärernas bedömning att det är
angeläget att väntetider till vård och behandling
minskar. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om
att regeringen i 1998 års ekonomiska vårproposition
(prop. 1997/98:150) föreslog att statsbidragen till
kommuner och landsting skulle höjas med ytterligare
fyra miljarder kronor år 1998, utöver tidigare
beslutade och aviserade höjningar. Riksdagen biföll
regeringens förslag (rskr. 1997/98:319). I
budgetpropositionen för år 1999 (prop. 1998/99:1)
aviserar regeringen ett ytterligare resurstillskott
till kommuner och landsting med två miljarder kronor
år 2001. Beslutna, föreslagna och aviserade
tillskott innebär i förhållande till 1996 års nivå
en höjning av statsbidraget med 22 miljarder kronor.
De höjda statsbidragen ger enligt utskottets
uppfattning landstingen ökade möjligheter att vidta
åtgärder för att minska väntetiderna i vården.
Av överenskommelsen mellan regeringen och
Landstingsförbundet framgår vidare att parterna är
överens om att landstingen påtagligt skall minska
väntetiderna för både besök och behandling samt att
särskilda medel avsatts för att följa hur
tillgängligheten i sjukvården utvecklas.
Utskottet anser i likhet med regeringen att
tidsfrister i vården inte bör lagfästas utan att det
i stället är lämpligare att bygga vidare på systemet
med överenskommelser mellan staten och landstingen.
Regeringen har uppdragit åt Socialstyrelsen att
beskriva och analysera förutsättningarna för och
konsekvenserna av införandet av en
behandlingsgaranti inom svensk hälso- och sjukvård.
Utgångspunkten är att frågan skall få en allsidig
belysning som bl.a. innefattar ett ekonomiskt,
organisatoriskt, praktiskt och medicinskt
perspektiv. Uppdraget skall redovisas till
regeringen före utgången av februari 1999. Utskottet
anser att resultatet av det pågående
utredningsarbetet bör avvaktas. Riksdagen bör inte
ta något initiativ på området.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet att
motionerna So10 (kd) yrkande 1, So11 (c) yrkandena 1
och 2, So12 (fp) yrkande 3, So212 (fp) yrkande 4,
So215 (m) yrkande 1, So222 (m) yrkande 1, So230 (m)
yrkande 16, So340 (kd) yrkande 1, So446 (kd) yrkande
7, So467 (fp) yrkande 2 och A802 (m) yrkande 14 bör
avstyrkas.
Val av läkare i primärvården
Proposition 1997/98:189
Enligt regeringens uppfattning finns det starka skäl
att slå vakt om dels rätten att välja en fast
läkarkontakt i primärvården, dels rätten att välja
läkare på en annan mottagning än den som ligger
närmast den egna bostaden. För att klargöra att den
enskildes val inte begränsas till ett visst
geografiskt område inom landstinget föreslås att det
i 5 § HSL införs ett tillägg där detta klart
uttalas.
I propositionen anförs att det finns situationer
där valet av läkare kan begränsas av praktiska skäl.
En enskild läkares arbetsbelastning kan vara sådan
att den sätter gränser för läkarvalet. Likaså kan
möjligheterna att i glest befolkade delar av landet
välja mellan flera olika läkare inom rimligt
geografiskt avstånd vara begränsade. Landstingen
måste också kunna begränsa rätten till hembesök i de
fall patienter som har andra alternativ väljer en
läkare långt från bostadsorten eller kräva att
patienten själv svarar för resekostnaden till
mottagningen.
Det kan förekomma att en patient som flyttat från
ett landsting till ett annat eller en student som
studerar på annan ort vill behålla sin fasta
läkarkontakt. Enligt regeringen är det angeläget att
landstingen så långt som möjligt försöker tillgodose
önskemål om val av läkare i primärvården även i de
fall den enskilde av olika skäl väljer en läkare som
är verksam i ett annat landsting.
Enligt propositionen är det viktigt att betona
betydelsen av samarbete mellan olika delar av hälso-
och sjukvården för att på så sätt höja kvaliteten
för patienterna. Vidare betonas vikten av att
sjukvårdshuvudmännen medverkar till att rätten att
välja läkare införlivas i sjukvårdsorganisationen
och att man också följer upp att reglerna tillämpas
på avsett sätt. Dessutom måste informationen till
befolkningen förbättras så att alla känner till sin
rätt att välja och hur man skall gå till väga för
att utnyttja denna rätt.
Motioner
I motion So10 av Chatrine Pålsson (kd) begärs ett
tillkännagivande av vad som i motionen anförts om
patientens fria val av läkare (yrkande 2 delvis).
Enligt motionären finns det inte något behov av
inskränkningar i patientens rätt att själv välja
läkare i primärvården.
I motion So11 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om
val av läkare i primärvården (yrkande 3).
Motionärerna anser att valfriheten inte får
begränsas till läkarna inom den närliggande
vårdcentralen eller till ett bestämt geografiskt
område. Det bör också vara möjligt att välja sin
läkarkontakt utanför det egna landstingsområdet.
Patienter med kroniska sjukdomar bör kunna få välja
att ha sin fasta läkarkontakt med andra specialister
än med allmänläkare.
I motion So12 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)
begärs att husläkarlagen återinförs (yrkande 1).
Rätten att välja läkare var en gång lagfäst i
husläkarlagen. Sedan lagen avskaffades har
valfriheten de facto försämrats för patienterna.
Husläkarlagen garanterade också att valfriheten
omfattade både privata och offentliga vårdgivare.
Ett liknande yrkande framförs i en motion från den
allmänna motionstiden, nämligen motion So467 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) (yrkande 6).
I motion So224 av Ulf Kristersson m.fl. (m) från
den allmänna motionstiden begärs ett
tillkännagivande av vad i motionen anförts om en
utkrävbar rätt att välja läkare inom såväl
primärvård som specialistmottagningar som är
offentligt finansierade (yrkande 1). Motionärerna
anför att denna rätt inte skall begränsas till ett
geografiskt och administrativt område utan att den
skall avse hela landet. En möjlighet till rättslig
prövning skulle enligt motionärerna minimera risken
för att dagens missförhållanden med lokala regelverk
som bryter mot rätten om ett fritt läkarval blir
bestående. Enligt motionärerna kan begränsningar av
reseersättningar utanför landstingsgräns göras.
Vidare måste begränsningar på grund av att en läkare
är överbelastad accepteras. Rätten skall enligt
motionärerna vara överklagningsbar genom
förvaltningsbesvär.
Utskottets bedömning
Utskottet delar bedömningen att det är viktigt att
värna om patientens rätt att välja en fast
läkarkontakt i primärvården. Likaså är det
väsentligt att patienten ges möjlighet att välja
läkare på en annan mottagning än den som ligger
närmast den egna bostaden. Utskottet välkomnar
därför att ett tillägg görs i HSL som klargör att
den enskildes val inte får begränsas till ett visst
geografiskt område inom landstinget. Däremot finns
det givetvis situationer där valet av läkare
begränsas av praktiska skäl.
När det gäller frågan om rätten att välja läkare
bör kunna bli föremål för prövning av domstol bör
enligt utskottets uppfattning beaktas att ett sådant
förfarande kräver en precisering av vilka
förutsättningar som skall vara uppfyllda för att
domstolen skall kunna ålägga hälso- och sjukvården
att tillgodose den enskildes önskemål om val av en
viss läkare. Vidare kan valfriheten givetvis
begränsas av att varje allmänläkare endast kan ha
ett visst antal personer knutna till sig. Den
enskilde kan således inte ges rätt att välja en
läkare som är "fulltecknad" utan måste i sådana
situationer nöja sig med en läkare som har ledig
kapacitet. Det skulle därför krävas att lagstiftaren
anger några hållpunkter för den rättsliga
prövningen, t.ex. genom att ange normer för hur
många patienter som en läkare i primärvården normalt
skall ha. Annars finns det risk att domstolen fattar
beslut som bidrar till att arbetsbelastningen blir
mycket ojämn för de läkare som är verksamma i
primärvården. Att slå fast sådana normer i lag är
enligt utskottet inte lämpligt, eftersom planeringen
av primärvården bör ha sin utgångspunkt i de
förhållanden som råder lokalt. Utskottet anser
därför att rätten att välja läkare inte bör kunna
bli föremål för rättslig prövning.
Patienter med kroniska och långvariga sjukdomar
behöver ofta en mer regelbunden och långvarig
kontakt med andra specialister än allmänläkare.
Utskottet vill i detta sammanhang i likhet med
regeringen betona vikten av samarbete mellan olika
delar av hälso- och sjukvården. Det kan således i
vissa fall vara lämpligt att en patient har både en
allmänläkare och en specialist som sin läkare.
Utskottet tillstyrker förslaget till ändring i 5 §
HSL och avstyrker motionerna So10 (kd) yrkande 2 i
denna del och So11 (c) yrkande 3. Även motion So224
(m) yrkande 1 avstyrks.
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen
behandlat motioner om återinförande av
husläkarlagen, (se bl.a. 1996/97:SoU1, 1997/98:SoU12
och 1997/98:SoU24). Utskottet vidhåller sitt
tidigare ställningstagande att det inte finns skäl
att återinföra lagen. Motionerna So12 (fp) yrkande 1
och So467 (fp) yrkande 6 avstyrks.
Val av sjukhus och specialistmottagning
Proposition 1997/98:189
Det finns i dag ingen lagstadgad rätt för patienten
att välja sjukhus och specialistmottagning.
Landstingen ger dock patienterna relativt stora
möjligheter att välja sjukhus och
specialistmottagning både inom det egna landstinget
och i angränsande landsting. Om landstinget beslutar
att remiss skall krävas för viss vård/behandling
inom landstinget skall enligt gällande lagstiftning
samma krav gälla för motsvarande vård/behandling som
utförs av vårdgivare med ersättning enligt lagen om
läkarvårdsersättning alternativt lagen om ersättning
för sjukgymnastik. Ett av skälen till att
bestämmelsen infördes var att samma förutsättningar
skulle gälla för all offentligt finansierad vård.
Från och med den 1 januari 1998 undantogs den vård
som ges av privata gynekologer, psykiatriker och
barnmedicinare från krav på remiss.
Enligt propositionen är det angeläget att patienten
ges möjlighet att dels välja sjukhus och
specialistmottagning, dels välja mellan offentlig
och privat vård. Betydelsen av patienternas
valmöjligheter understryks i överenskommelsen mellan
staten och landstingen om ersättningar år 1999 för
insatser för att stärka patientens ställning m.m.
Således konstateras i överenskommelsen att
patienterna skall ha möjligheter att välja
vårdgivare där det av skilda skäl passar dem bäst.
Likaså skall varje patient erhålla tydlig
information om sina möjligheter att välja
vårdgivare. Regeringen anser mot bakgrund härav att
det inte föreligger behov av ett uttryckligt lagstöd
om rätten att välja sjukhus och
specialistmottagning.
Enligt propositionen är det inte lämpligt att i lag
generellt förbjuda landstingen att ställa krav på
remisser för specialistvård eftersom remisser måste
kunna användas som ett instrument för att göra
riktiga medicinska prioriteringar. Vidare anförs att
sjukhusens specialistmottagningar i ökad
utsträckning fått andra roller i hälso- och
sjukvården än de icke-sjukhusanslutna, ofta privata,
specialistmottagningarna. De offentliga
sjukhusmottagningarna har sedan några år reducerat
sin verksamhet och koncentrerat den till patienter
och tillstånd som kräver sjukhusens specialiserade
resurser. Övriga patienter styrs i ökad utsträckning
till specialistmottagningar utanför sjukhusen, t.ex.
vårdcentraler som knutit till sig läkare med andra
specialiteter än allmänmedicin. Eftersom sjukhusens
specialistmottagningar och de privata
specialistmottagningarna således kan ha olika roller
i hälso- och sjukvården anser regeringen att det
finns skäl att se annorlunda på remisskrav till de
sjukhus-anknutna specialistmottagningarna än på
remisskrav till motsvarande specialistmottagningar
utanför sjukhusen. Landstingen föreslås därför få
möjlighet att tillämpa remisskrav för den egna
verksamheten utan att tillämpa remisskrav för
privata vårdgivare vid mottagningar utanför sjukhus
som omfattas av lagen. Som en följd härav kan
landstingen inte tillämpa remisskrav enbart för
privata vårdgivare utanför sjukhus. Förslaget till
ändring innebär inte någon förändring i fråga om
privatläkarna inom barnmedicin, gynekologi och
psykiatri. Remiss kan alltså inte heller i
fortsättningen krävas inom dessa specialiteter även
om ett landsting inför sådana remisskrav för
motsvarande specialistmottagningar inom den egna
verksamheten.
Motioner
I motion So10 av Chatrine Pålsson (kd) begärs ett
tillkännagivande om att det inte skall krävas
remisstvång för att en patient skall kunna söka vård
på en specialistmottagning (yrkande 2 delvis).
I motion So11 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om
remisskrav (yrkande 4). Remissförfarandet inom
sjukvården är ofta ett bra kommunikationsmedel till
patienternas hjälp, särskilt när det gäller att ge
patienter möjlighet att skyndsamt få sina behov
tillgodosedda. Enligt motionärerna förekommer det
dock ibland att remisskrav används som ett sätt att
försvåra vårdutnyttjandet eller som begränsning för
privata vårdgivare. Motionärerna anför att sådana
remisskrav inte skall få förekomma.
I motion So12 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen
anförts om att regeringen vid överläggningarna med
Landstingsförbundet även upphäver remisstvånget
(yrkande 4). Motionärerna anser att det inte skall
finnas något generellt remisstvång till
specialistvården. Det kan dock finnas skäl för
landstingen att i vissa situationer ha remisstvång
till vissa specialistmottagningar på sjukhus.
I motion So224 av Ulf Kristersson m.fl. (m) från
den allmänna motionstiden begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om val av
sjukhus (yrkande 2 delvis). Enligt motionärerna
skall var och en ha lagfäst rätt att välja
mottagning/sjukhus över hela landet. Även om
landstinget kan erbjuda ett eller flera
behandlingsalternativ som uppfyller kraven på att
vara till nytta för patienten med hänsyn till den
aktuella skadan eller sjukdomen skall patienten ha
rätt att välja behandling på annat håll.
Motionärerna begär också ett tillkännagivande om vad
i motionen anförts om förbud mot remisstvång
(yrkande 3). Motionärerna anför att remisskrav inte
skall få förekomma. Enligt motionärerna är det
orimligt att landstingen skall få bestämma över det
som faktiskt skall fungera som alternativ till
landstingen. Det är alltså remissen som bärare av
ekonomiska medel som inte bör tillåtas. Remissen som
kunskapsbärare, diskussions- och dialogunderlag samt
prioriteringsunderlag fyller däremot en viktig
funktion. Det faktum att regeringen i propositionen
föreslår att landstingen skall få ha kvar
möjligheten att kräva remiss till
privatpraktiserande ger landstingen fortsatt
möjlighet att styra patienter till den egna
verksamheten.
I ett par motioner från allmänna motionstiden
begärs att remisstvång till specialistläkare
förbjuds, nämligen motionerna So222 av Carl Bildt
m.fl. (m) (yrkande 4) och So248 av Elizabeth Nyström
och Maud Ekendahl (m). Motionärerna anför bl.a. att
i de landsting där remisstvång införts minskar
andelen besök i den mer kostnadseffektiva privata
vården medan andelen dyra sjukhusbesök ökar.
Utskottets bedömning
I överenskommelsen mellan regeringen och
Landstingsförbundet om ersättningar år 1999 för att
stärka patientens ställning m.m. betonas att
patienterna skall ha möjligheter att välja
vårdgivare där det av olika skäl passar dem bäst.
Utskottet anser att det mot bakgrund härav inte
finns behov av ett uttryckligt lagstöd om rätten att
välja sjukhus och specialistmottagning. Utskottet
vill dock understryka att det är angeläget att
patienterna i realiteten ges möjligheter att dels
välja sjukhus och specialistmottagning, dels välja
mellan offentlig och privat vård. Motion So224 (m)
yrkande 2 avstyrks i denna del med hänvisning till
det anförda.
Remisser fyller en viktig funktion som instrument
för att göra riktiga medicinska prioriteringar både
i syfte att garantera att de patienter som har
störst behov av specialistvård får tillgång till
sådan och att kunna utnyttja de samlade resurserna i
landstingen optimalt. Utskottet delar således
bedömningen att det inte är lämpligt att i lag
förbjuda landstingen att ställa krav på remisser för
specialistvård. Givetvis får remisskrav inte
användas i syfte att försvåra vårdutnyttjandet eller
som begränsning för privata vårdgivare.
Det kan finnas skäl att se annorlunda på remisskrav
till de sjukhusanknutna specialistmottagningarna än
på remisskrav till motsvarande
specialistmottagningar utanför sjukhusen. Med hänsyn
till att sjukhusens specialistmottagningar och de
privata specialistmottagningarna genom de senaste
årens utveckling har fått skilda roller i hälso- och
sjukvården bör det enligt utskottet därför vara
möjligt för landstingen att ställa krav på remiss
till sjukhusens specialistmottagningar utan att ha
remisskrav för motsvarande specialistmottagning
utanför sjukhusen. Däremot kommer landstingen inte
att kunna tillämpa remisskrav enbart för privata
vårdgivare utanför sjukhus. Motionerna So10 (kd)
yrkande 2 i denna del, So11 (c) yrkande 4, So12 (fp)
yrkande 4, So222 (m) yrkande 4, So224 (m) yrkande 3
och So248 (m) avstyrks med det anförda. Utskottet
tillstyrker förslaget till ändring i 3 § lagen
(1993:1651) om läkarvårdsersättning.
Inte heller i fortsättningen får remiss krävas inom
specialiteterna barnmedicin, gynekologi eller
psykiatri.
Information till patienten och val mellan
behandlingsalternativ
Proposition 1998/99:4
I propositionen anförs att rätten till information
är av avgörande betydelse för patientens möjlighet
att utöva självbestämmande och vara delaktig i
vården. En informerad patient är också en
förutsättning för en effektiv vård.
Informationsplikten regleras i dag kortfattat i HSL
och lagen (1994:953) om åligganden för personal inom
hälso- och sjukvården (fr.o.m. den 1 januari 1999
lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område). Av HSL framgår att patienten
skall ges upplysningar om sitt hälsotillstånd och om
de behandlingsmetoder som står till buds. I
åliggandelagen finns en motsvarande bestämmelse.
Regeringens förslag innebär att
informationsskyldigheten regleras genom en ny
bestämmelse, 2 b §, i HSL. I bestämmelsen stadgas
att patienten skall få individuellt anpassad
information om sitt hälsotillstånd och om de metoder
för undersökning, vård och behandling som finns så
att patienten i största möjliga utsträckning kan ta
tillvara sina intressen. Regeringens förslag innebär
en precisering av det informationskrav som
lagstiftningen föreskriver i dag och inskärper
därutöver kravet på att kommunikation och
information bör lämnas i former som stärker
patientens möjligheter till delaktighet och
självbestämmande. Informationen bör avse de metoder
för undersökning, vård och behandling som finns.
Varje medlem av hälso- och sjukvårdspersonalen har
ett eget yrkesansvar för att patienten har fått
information om de åtgärder som behöver vidtas.
Enligt propositionen finns det en fara i att
alltför detaljerat ange vad informationen skall
innehålla. Det finns då risk att lagstiftningen
uppfattas som en "checklista". Informationen skall
alltid vara anpassad till den enskilda patientens
individuella behov och måste därför med nödvändighet
ges varierande innehåll och utformning.
Enligt propositionen finns det således starka motiv
för att öka patientens inflytande över vården och
behandlingen. Regeringen föreslår att en ny
bestämmelse, 3 a §, införs i HSL. Bestämmelsen
innebär en skyldighet att ta hänsyn till
patienternas val när det finns flera medicinskt
motiverade behandlingsalternativ som bedöms vara
till nytta för patienten med hänsyn till den
aktuella sjukdomen eller skadan. Patienten kan inte
göra anspråk på att behandlas enligt metoder som
inte kan anses stå i överensstämmelse med vetenskap
och beprövad erfarenhet. Inte heller kan patienten
kräva att få behandling på annat håll om landstinget
kan erbjuda ett eller flera behandlingsalternativ
som uppfyller kraven på vetenskap och beprövad
erfarenhet. Vidare måste proportionerna mellan
kostnader och förväntad nytta vara rimliga när det
finns flera alternativ. Enligt propositionen är det
godtagbart att den förväntade nyttan inte får vara
ringa eller försumbar i förhållande till de
merkostnader ett visst behandlingsalternativ kan
medföra. Det finns också anledning att se annorlunda
på kostnadsökningar för ett visst
behandlingsalternativ vid allvarlig sjukdom eller
skada än vid mindre allvarlig sjukdom och
bagatellartade åkommor. Patientens egen värdering
bör i dessa hänseenden tillmätas stor betydelse i de
fall det rör sig om allvarlig sjukdom eller skada
även om det medför kostnadsökningar. Om det är fråga
om en bagatellartad åkomma får det å andra sidan
anses godtagbart att inte acceptera några
kostnadsskillnader alls. Regeringen anför att
toleransen för kostnadsökningar skall ses mot
bakgrund av att den sammanlagda kostnadseffekten av
individuella val kan komma i konflikt med de av
riksdagen fastlagda riktlinjerna för prioriteringar
inom hälso- och sjukvården och då närmast behovs-
och solidaritetsprincipen, dvs. att resurserna bör
satsas på de områden (verksamheter, individer) där
behoven är störst. Det innebär att även om den
enskilde patienten bör få ett ökat inflytande över
valet av behandling måste det finnas gränser för hur
stora kostnadsökningar som kan godtas. Det finns
annars risk för att andra och högre prioriterade
behov inte kan tillgodoses.
Av propositionen framgår att det är den som har
ansvaret för hälso- och sjukvården av patienten som
avgör om och i så fall vilka av honom/henne
formulerade behandlingsalternativ som kan erbjudas
patienten.
Motioner
I motion So15 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om att informationsskyldigheten
skall utformas så att den blir tillgänglig även för
funktionshindrade (yrkande 2).
I motion So16 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om
val mellan olika behandlingsalternativ (yrkande 1).
Motionärerna anför att patientens val skall vara
avgörande när det finns flera behandlingsalternativ
som bedöms vara till nytta för patienten med hänsyn
till den aktuella sjukdomen eller skadan. Patienten
får aldrig nekas den vård hon är i behov av med
hänsyn till kostnaderna. Frågan är dock vilken
kostnad som kan accepteras om det finns två eller
flera behandlingsalternativ att välja mellan
samtidigt som kostnadsökningar inte får begränsa
andra patienters behov. Motionärerna anför vidare
att det förekommer att patienter har önskemål om ett
behandlingsalternativ som inte tillhör den vanliga
sjukvården och som ligger utanför riktlinjerna om
vetenskap och beprövad erfarenhet. Även i dessa fall
skall patientens möjlighet att välja
behandlingsalternativ förbättras. Sammanfattningsvis
anser motionärerna att lagstiftningen måste utformas
på ett sådant sätt att patienten har rätt att få
vägledning kring olika behandlingsmetoder och ha
reell möjlighet att välja mellan dessa.
I motion So10 av Chatrine Pålsson (kd) hemställs om
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om
att kommuner och landsting får tillräckliga resurser
så att stärkandet av patientens ställning vad gäller
behandlingsform skall kunna bli en realitet (yrkande
3). I annat fall riskerar de goda ambitionerna att
leda till trovärdighetskonflikter för den
vårdbehövande.
I motion So314 av Lennart Daléus m.fl. (c) från den
allmänna motionstiden begärs ett tillkännagivande om
vad i motionen anförts om patientutbildning (yrkande
10). Motionärerna anför att patientinformation är en
viktig del i sjukvården. Den bör enligt motionärerna
utvidgas till att mer vara fråga om utbildning.
Sjukdomspanoramat kan förändras om patienten är klar
över att det går att påverka.
I motion So224 av Ulf Kristersson m.fl. (m) från
den allmänna motionstiden begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om
behandlingsalternativ (yrkande 2 delvis).
Motionärerna anför att även om landstinget kan
erbjuda ett eller flera behandlingsalternativ som
uppfyller kraven på att vara till nytta för
patienten med hänsyn till den aktuella skadan eller
sjukdomen skall patienten ha rätt att välja
behandling på annat håll. En rätt till fritt val
mellan olika behandlingsalternativ är ett av de
bästa sätten att stärka patientens ställning.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att rätten till information är av
avgörande betydelse när det gäller patientens
självbestämmande och delaktighet i vården.
Informationen bör vara individuellt anpassad och
avse de metoder för undersökning, vård och
behandling som finns. Patienten skall göras medveten
om de möjligheter hälso- och sjukvården har att
hjälpa just honom eller henne. Däremot finns det som
utskottet ser det inte någon anledning att införa
regler om en särskild patientutbildning. Motion
So314 (c) yrkande 10 avstyrks därför.
Utskottet delar inställningen i motion So15 (fp)
yrkande 2 om att informationen skall vara
tillgänglig även för funktionshindrade. Enligt
utskottets uppfattning bör informationen lämnas i
former som är anpassade efter den aktuella
patientens förutsättningar och behov. Omständigheter
som måste beaktas är patientens ålder, mognad och
erfarenhet, eventuell funktionsnedsättning samt
kulturell och språklig bakgrund. Utskottet anser
därför att något tillkännagivande inte är
erforderligt och avstyrker motionen i den mån den
inte är tillgodosedd med det anförda.
Utskottet tillstyrker förslaget till 2 b § HSL och
förslaget till ändring i 2 kap. 2 § lagen (1998:531)
om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
När det gäller frågan om val mellan
behandlingsalternativ ser utskottet positivt på att
det införs en särskild regel härom i HSL. Utskottet
delar bedömningen att patienten inte skall kunna
göra anspråk på att behandlas enligt metoder som
inte kan anses stå i överensstämmelse med vetenskap
och beprövad erfarenhet. Likaså anser utskottet att
patienten inte kan kräva behandling utanför det
landsting där han eller hon är bosatt, om detta kan
erbjuda en behandling som står i överensstämmelse
med vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är vidare
enligt utskottet väsentligt att de av riksdagen
fastlagda riktlinjerna för prioriteringar inom
hälso- och sjukvården beaktas. Det innebär att det
måste finnas gränser för hur stora kostnadsökningar
som kan godtas eftersom det annars finns risk att
andra och högre prioriterade behov inte kan
tillgodoses.
Utskottet tillstyrker förslaget till 3 a § första
och andra styckena och 18 a § HSL samt förslaget
till 2 kap. 2 a § första stycket lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
Motionerna So16 (c) yrkande 1 och So224 (m) yrkande
2 (delvis) avstyrks.
I motion So10 (kd) yrkande 3 påtalas vikten av att
kommuner och landsting får tillräckliga resurser så
att stärkandet av patientens ställning vad gäller
behandlingsform skall kunna bli en realitet. Som
anförts under avsnittet Vårdens tillgänglighet
innebär beslutade, föreslagna och aviserade
tillskott att statsbidragen till kommuner och
landsting höjts med 22 miljarder kronor i
förhållande till 1996 års nivå. Motionen avstyrks
med det anförda.
Möjlighet till förnyad medicinsk bedömning,
s.k. second opinion
Proposition 1998/99:4
Enligt propositionen skall hälso- och sjukvården i
vissa situationer vara skyldig att medverka till att
patienten får möjlighet att diskutera sin sjukdom
och behandling med ytterligare en läkare (s.k.
second opinion). Denna skyldighet gäller när fråga
är om livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom
eller skada och patienten står inför valet att
utsätta sig för särskilt riskfyllda behandlingar
eller om valet har stor betydelse för framtida
livskvalitet. Vidare krävs att det saknas entydig
vägledning för det medicinska ställningstagandet
utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Hälso-
och sjukvården bör i sådana situationer medverka
till att patienten får tillgång till en förnyad
bedömning var som helst i landet.
I de fall där en förnyad bedömning är aktuell bör
hälso- och sjukvården medverka till att patienten
får tillgång till en sådan bedömning hos en
vårdgivare var som helst i landet om patienten själv
vill det eller om den behandlande läkaren bedömer
att det är den bästa lösningen. Vidare bör läkaren
medverka till att journalhandlingar m.m. ställs till
förfogande så att den läkare som skall göra den
förnyade bedömningen har de underlag som behövs för
att ta ställning till diagnos och behandling. I
propositionen betonas också att patienten måste ha
ett avgörande inflytande över vid vilken vårdenhet
som behandlingen skall utföras när han eller hon
tillsammans med sin läkare har tagit ställning till
de behandlingsalternativ som finns. Vidare anförs
att sjukvårdshuvudmannen också bör svara för
patientens resekostnader eftersom det annars finns
risk att patientens ekonomiska förhållanden kan
påverka benägenheten att utnyttja möjligheten att få
en förnyad medicinsk bedömning.
Motioner
I motion So15 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts
om att rätten till second opinion även skall omfatta
icke-offentligt finansierade vårdgivare (yrkande 1).
Enligt motionärerna är detta ett grundläggande krav
för konkurrensneutralitet mellan offentliga och
privata vårdgivare.
I motion So16 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om rätt
till second opinion för alla patienter (yrkande 2).
Motionärerna anför att i dagsläget inhämtar
röststarka patienter kompletterande bedömningar
genom att själva kontakta en annan läkare medan
andra patienter till fullo litar till den bedömning
som den medicinska personalen givit och de
behandlingar som erbjuds.
I motion So224 av Ulf Kristersson m.fl. (m) från
den allmänna motionstiden begärs ett
tillkännagivande av vad i motionen anförts om rätt
till second opinion (yrkande 4). Motionärerna anför
att patienten generellt måste ges en utkrävbar rätt
att inhämta en kompletterande bedömning från en
annan läkare. Det är när patienten råkar ut för att
man inte vill tillmötesgå hans önskan och en
förtroendekris uppstår som lagstödet behövs. Ett
sådant lagstöd kan vara betydelsefullt även i fall
som inte anses mycket svåra. Motionärerna anser att
regeringens förslag att den lagreglerade rätten till
en förnyad bedömning skall begränsas till en mindre
grupp inte är acceptabelt.
I motion So14 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om
rättighetslagstiftning. Motionärerna anser att
rätten till förnyad medicinsk bedömning bör vara en
rättighet som kan krävas. Det faktum att patienten
kan få sin rättighet prövad i domstol kommer att
vara en tydlig normgivande signal som huvudsakligen
kommer att ha en preventiv verkan. Vidare anför
motionärerna att den föreslagna avgränsningen av
vilka patienter som skall ges möjlighet till en
förnyad bedömning kan leda till onödig
administration och svårbedömda avvägningar när det
gäller lagens tillämpning. Dessutom kan det enligt
motionärerna förekomma fall där det av någon
anledning saknas förtroende mellan patienten och
vårdgivaren. Patienten kan då behöva åberopa en
rättighetslagstiftning för att ge eftertryck åt sin
önskan om val av annan vårdgivare. Detta är särskilt
viktigt för s.k. svaga grupper. Enligt motionärerna
kan sannolikt många anmälningar till patientnämnden
undvikas om patienten kan garanteras en förnyad
medicinsk behandling.
Utskottets bedömning
Som framgår ovan har utskottet tillstyrkt
regeringens förslag om att patientens rätt till
information bör förtydligas. Likaså har utskottet
tillstyrkt att patientens eget val - med vissa
begränsningar - skall vara avgörande om det finns
flera behandlingsalternativ som bedöms vara till
nytta för patienten med hänsyn till den aktuella
sjukdomen eller skadan.
Det kan emellertid finnas behov av ytterligare
förstärkningar i lagstiftningen när det gäller
patientens ställning och rättigheter. Utskottet
instämmer i bedömningen att det finns situationer
när patienten kan ha ett starkt behov av att få sin
sjukdom eller skada bedömd av en annan läkare som
han eller hon känner tillit till. Om hälso- och
sjukvården medverkar till detta kan patienten känna
sig tryggare med att diagnosen och den föreslagna
behandlingen är riktig. Utskottet tillstyrker därför
att regler om förnyad medicinsk bedömning, s.k.
second opinion, införs. Däremot anser utskottet inte
att rätten till förnyad bedömning bör vara en
rättighet som kan utkrävas i domstol. En domstol
skulle behöva ta ställning till ett flertal
medicinska frågeställningar för att avgöra om rätten
till förnyad bedömning föreligger. Detta skulle i
sin tur kräva omfattande expertmedverkan och därmed
bli både tidsödande och resurskrävande. Motionerna
So224 (m) yrkande 4 och So14 (mp) avstyrks därför.
När det gäller frågan om rätten till en förnyad
bedömning bör vara generell och således omfatta alla
patienter eller om den bör avse en mer begränsad
grupp befarar utskottet att ett system med en
generell rätt till förnyad bedömning riskerar att
bli kostnadsdrivande. Ett sådant system är inte
heller förenligt med landstingens planeringsansvar
för hälso- och sjukvården. Det kan vidare komma i
konflikt med de riktlinjer för prioriteringar som
gäller inom hälso- och sjukvården, vilka riksdagen
helt nyligen i stor enighet ställt sig bakom.
Utskottet tillstyrker därför att rätten till förnyad
medicinsk bedömning tar sikte på en begränsad grupp
patienter i enlighet med de kriterier som regeringen
föreslagit. Dessa kriterier innebär att den aktuella
sjukdomen eller skadan skall vara livshotande eller
av särskilt allvarlig art. Vidare krävs att det
saknas en klar och entydig vägledning för det
medicinska ställningstagandet utifrån vetenskap och
beprövad erfarenhet. Slutligen skall de åtgärder som
föreslås innebära särskilda risker för patienten
eller kunna få stor betydelse för dennes framtida
livskvalitet. Motion So16 (c) yrkande 2 avstyrks med
det anförda.
Utskottet vill emellertid betona att det är mycket
angeläget att noga följa effekterna av den
föreslagna lagstiftningen om rätten till förnyad
medicinsk bedömning. Utskottet anser därför att
regeringen bör ge Socialstyrelsen i uppdrag att
följa tillämpningen under ett år samt därefter lämna
en utvärdering. Utskottet förutsätter att regeringen
redovisar utvärderingen för riksdagen. Vad utskottet
nu anfört bör ges regeringen till känna.
I motion So15 (fp) yrkande 1 anförs att rätten till
second opinion även skall omfatta icke-offentligt
finansierade vårdgivare. Den föreslagna lagtexten
utesluter inte att en förnyad bedömning inhämtas
från en privat vårdgivare. Det är således
landstinget som i samråd med patienten avgör vilken
läkare som skall anlitas för att avge den förnyade
bedömningen. Motionen är tillgodosedd med det
anförda och avstyrks.
Utskottet tillstyrker förslagen till 3 a § tredje
stycket HSL och 2 kap. 2 a § andra stycket lagen
(1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område.
Patientnämnder
Proposition 1998/99:4
Regeringen föreslår att en ny lag om
patientnämndsverksamhet m.m. ersätter den nuvarande
lagen (1992:563) om förtroendenämndsverksamhet inom
hälso- och sjukvården m.m. Nämndernas arbetsområde
utvidgas till att omfatta all offentligt finansierad
hälso- och sjukvård samt vissa socialtjänstinsatser
inom äldreomsorgen. Nämndernas arbetsuppgifter
preciseras i lagstiftningen. Således skall nämnderna
- hjälpa patienter att få den information som
behövs för att de skall kunna ta till vara sina
intressen i hälso- och sjukvården,
- främja kontakterna mellan patienter och
vårdpersonal,
- hjälpa patienter att vända sig till rätt
myndighet,
- rapportera iakttagelser och avvikelser till
vårdgivare och vårdenheter.
Enligt propositionen är det angeläget att kommuner
och landsting ser hälso- och sjukvården som ett
gemensamt åtagande och att man strävar efter att
finna organisatoriska lösningar som gör det möjligt
att arbeta med problem i hela vårdkedjan.
Lagstiftningen ger flera möjligheter att organisera
verksamheten. Ambitionen bör vara att hitta
lösningar som innebär att det finns såväl kommunal-
som landstingskompetens bland nämndens
förtroendevalda och tjänstemän.
I propositionen anförs att undersökningar visar att
vissa av sjukvårdshuvudmännen valt en organisation
av förtroendenämndsverksamheten som innebär att
ledamöterna i förtroendenämnderna förenar detta
uppdrag med uppdrag i nämnder som rör hälso- och
sjukvården. Regeringen betonar i detta sammanhang
att det är av stor vikt att en sådan organisation
tillskapas att det inte råder någon tvekan om att
förtroendenämnderna är självständiga i förhållande
till dem som beslutar om hälso- och sjukvården.
Motioner
I motion So390 av Ingrid Burman m.fl. (v) från den
allmänna motionstiden begärs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till införande av en
patient-ombudsman enligt vad i motionen anförts
(yrkande 1). Motionärerna anför att med en
patientombudsman skulle patienterna snabbt och
enkelt kunna få veta om det exempelvis är befogat
att driva ett avslagsärende från patientförsäkringen
vidare som ett civilt mål. Andra uppgifter för
patientombudsmannen kan vara att initiera
utredningar t.ex. då det finns misstanke om att man
från sjukvårdens sida har underlåtit att anmäla
felbehandlingar eller allvarliga incidenter. Även i
övrigt bör patientombudsmannen ha befogenheter att
på bästa sätt ta till vara patienternas intressen.
Om det finns vägande skäl mot att inrätta en
särskild patientombudsman bör möjligheterna
undersökas att i varje region tillföra en
förtroendenämnd de extra resurser som behövs för att
nämnden skall kunna hjälpa patienterna på
motsvarande sätt som en patient-ombudsman. Vidare
begär motionärerna ett tillkännagivande om att
kostnaden för en patientombudsman får prövas inför
den ekonomiska vårpropositionen 1999 (yrkande 2).
Slutligen begärs att riksdagen hos regeringen begär
att regeringen i samband med den årliga
Dagmaröverenskommelsen ger landstingen i uppdrag att
utforma en informationsbroschyr inom ramen för sina
informationsinsatser (yrkande 3). Motionärerna anför
att patienter i Sverige har rätt att få veta sina
rättigheter när de kommer till ett sjukhus, vad de
kan säga nej till och vem de kan vända sig till.
I motion So13 av Chatrine Pålsson (kd) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om att
förtroendenämnderna i landstingen skall få en
självständig ställning (yrkande 1).
Förtroendenämnderna väljs av landstingsfullmäktige
men är direkt underställda landstingsstyrelsen.
Nämndens arbete därför inte kan ske självständigt
och många bedömare menar att förtroendenämnderna på
grund av sin osjälvständighet inte har möjlighet att
fungera optimalt som företrädare för patienterna.
Som jämförelse nämner motionärerna landstingens
revision vilken lyder direkt under
landstingsfullmäktige. Revisorerna är valda av
landstingsfullmäktige. Enligt kommunallagen kapitel
nio arbetar revisionen i en oberoende ställning mot
landstinget. Motionärerna begär vidare att riksdagen
hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
kommunallagen att förtroendenämndernas oberoende
ställning klargörs (yrkande 2). Motionärerna anser
att uppgifter som handhas av landstingens
förtroendenämnder borde handhas på samma oberoende
sätt som revisionen. Vidare saknas jävsregler
gällande ledamots uppdrag i annan styrelse eller
nämnd.
I motion So16 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs
också ett tillkännagivande om patientnämndernas
oberoende i förhållande till dem som beslutar om
hälso- och sjukvården (yrkande 3). Motionärerna
anför att nämndens arbetsmetoder, sammansättning och
förhållningssätt tydligt bör markera att den är en
kontaktlänk för medborgarna. Ledamöterna skall ha en
självständig ställning i förhållande till dem som
fattar beslut om vården och omsorgens organisation
och verksamhet. En central uppgift för nämnden bör
vara att främja kontakterna mellan patienterna och
vårdpersonalen, att stödja och hjälpa enskilda
patienter samt återföra erfarenheter från nämndernas
verksamhet så att de kan bidra till hälso- och
sjukvårdens kvalitetsutveckling. Motionärerna begär
vidare att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
förtroendenämndens ansvarsområde (yrkande 4).
Motionärerna anför att regeringens förslag till
lagstiftning ger utrymme för kommuner och landsting
att fritt forma patientnämnden samt att nämnden
skall omfatta ett vidare ansvarsområde än dagens
förtroendenämnder genom att bl.a.
socialtjänstinsatser inom äldreomsorgen tillförs.
För att det skall vara tydligt för medborgarna anser
motionärerna att samma nämnd bör omfatta båda
huvudmännen. Motionärerna anser att detta bör ges
regeringen till känna.
I motion So15 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen
anförts om patientnämnderna (yrkande 3).
Motionärerna anför att patientnämnderna kommer att
handlägga ärenden som innehåller kritik mot hälso-
och sjukvårdens agerande. Nämnderna bör därför inte
besättas av ledamöter eller ersättare som samtidigt
fullgör förtroendeuppdrag inom hälso- och sjukvården
eller landstingsstyrelser. Det är nödvändigt för
patientnämndernas integritet och medborgarnas
förtroende för nämndernas oberoende.
Tidigare behandling
Av socialutskottets betänkande 1991/1992:SoU20
Förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och
sjukvården, m.m. framgår att utskottet med anledning
av en motion inhämtade ett yttrande från
konstitutionsutskottet över frågan om valet av
ledamöter till förtroendenämnd. I motionen,
1991/92:So28 av Gullan Lindblad (m), framhölls att
till ledamöter i förtroendenämnd inte borde väljas
personer som sitter i
landstingsstyrelse/förvaltningsutskott, direktion,
kommunstyrelse eller socialnämnd. Enligt motionären
behövdes en sådan begränsning för att vidmakthålla
en så stor integritet och frihet som möjligt för
förtroendenämndsledamöter.
Konstitutionsutskottet anförde bl.a. följande:
De ärenden som handläggs inom ramen för
förtroendenämndsverksamheten torde ofta vara av
känslig natur. Det är därför särskilt angeläget att
det inte förekommer någon omständighet som kan rubba
allmänhetens förtroende för verksamheten eller för
ledamöternas integritet. Konstitutionsutskottet vill
i sammanhanget också erinra om syftet bakom
bestämmelserna i 3 kap. 5 § kommunallagen som avser
att förhindra att sinsemellan svårförenliga
funktioner handläggs inom en och samma nämnd. Det
kan mot denna bakgrund - såsom också motionären
framhåller - i och för sig ifrågasättas om det är
lämpligt att till ledamöter i nämnder med
förtroendenämndsverksamhet utse personer som också
är ledamöter i sådana organ som anges i motionen.
Konstitutionsutskottet vill emellertid hänvisa till
att den friare nämndorganisation som gäller sedan
den 1 januari 1992 bygger på en stark tilltro till
kommunernas och landstingens förmåga att ta ansvar
för de samhällsuppgifter som statsmakterna tilldelat
dem samt till att det i förarbetena till den nya
kommunallagen understrukits att det i första hand
ankommer på de politiska partierna att vid
nomineringarna bedöma lämpligheten i olika avseenden
hos kandidaterna till kommunala uppdrag. Enligt
konstitutionsutskottets mening talar mot den angivna
bakgrunden övervägande skäl för att det inte införs
sådana begränsningar i fråga om valet av ledamöter
till de aktuella nämnderna som förordas i motionen.
Socialutskottet delade konstitutionsutskottets
inställning. Riksdagen följde utskottet, rskr.
1991/92:310.
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens inställning att
patientnämndernas arbetsområde bör utvidgas till att
omfatta all offentligt finansierad hälso- och
sjukvård samt vissa socialtjänstinsatser inom
äldreomsorgen. Vidare är det enligt utskottets
uppfattning lämpligt att nämndernas arbetsuppgifter
specificeras på det sätt som regeringen föreslagit.
Utskottet anser att patienternas intressen blir väl
tillgodosedda genom patientnämnderna. Det saknas
därför enligt utskottets uppfattning anledning att
inrätta en särskild patientombudsman eller att
uppdra åt landstingen att utforma en
informationsbroschyr. Motion So390 (v) avstyrks med
det anförda.
Utskottet instämmer i regeringens uttalande att det
bör ankomma på landsting och kommuner att själva
komma fram till hur man bäst organiserar
nämndverksamheten lokalt. Utskottet vill dock i
likhet med regeringen betona att det är angeläget
att kommuner och landsting ser hälso- och sjukvården
som ett gemensamt åtagande. För medborgarna och
patienterna torde det vara en fördel att kunna vända
sig till en och samma instans om man är missnöjd med
vården oavsett om det är kommunen eller landstinget
som svarar för verksamheten. Motion So16 (c) yrkande
4 avstyrks i den mån den inte är tillgodosedd med
det anförda.
När det gäller frågan om patientnämndernas
oberoende vill utskottet understryka att det är
synnerligen viktigt att en sådan organisation
tillskapas att det inte råder någon tvekan om att
patientnämnderna är självständiga i förhållande till
dem som beslutar om hälso- och sjukvården. Enligt
utskottet är det direkt olämpligt att ledamöterna i
patientnämnderna kombinerar de uppdragen med uppdrag
i kommunala nämnder med ansvar för hälso- och
sjukvård. Utskottet avstyrker motionerna So13 (kd)
yrkandena 1 och 2, So16 (c) yrkande 3 och So15 (fp)
yrkande 3 i den mån de inte anses tillgodosedda med
det anförda.
Utskottet tillstyrker förslaget till lag om
patientnämndsverksamhet m.m.
Övriga lagförslag
Regeringen har i propositionerna föreslagit
riksdagen att förutom de ovan behandlade
lagförslagen anta förslag till lag om dels fortsatt
giltighet av lagen (1991:1136) om försöksverksamhet
med kommunal primärvård, dels ändring i samma lag,
lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), lag om
ändring i lagen (1998:614) om ändring i
sekretesslagen (1980:100), lag om ändring i lagen
(1998:533) om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763), lag om ändring i lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område i
de delar som inte nämnts ovan, lag om ändring i
patientjournallagen (1985:562), lag om ändring i
lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lag om
ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård, lag om ändring i lagen (1998:858) om ändring i
lagen (1987:813) om homosexuella sambor.
Lagförslagen har i huvudsak karaktären av
följdlagstiftning. När det gäller lagen om
homosexuella sambor innebär förslaget att ett
förbiseende vid en tidigare lagändring rättas till.
Utskottet tillstyrker lagförslagen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande översyn av hälso- och
sjukvårdslagstiftningen
att riksdagen avslår motion 1998/99:So12
yrkande 2,
3. beträffande 5 § förslaget till lag om
ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:So10 yrkande
2 delvis, 1998/99:So11 yrkande 3 samt
1998/99:So224 yrkande 1 antar regeringens
förslag till lag om ändring i 5 § hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763),
res. 6 (m, kd)
res. 7 (c)
4. beträffande återinförande av
husläkarlagen
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So12 yrkande 1 och
1998/99:So467 yrkande 6,
res. 8 (fp)
5. beträffande val av sjukhus och
specialistmottagning
att riksdagen avslår motion 1998/99:So224 yrkande 2 delvis,
res. 9 (m)
6. beträffande remisskrav
att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:So10 yrkande
2 delvis, 1998/99:So11 yrkande 4, 1998/99:So12
yrkande 4, 1998/99:So222 yrkande 4,
1998/99:So224 yrkande 3 samt 1998/99:So248 antar
regeringens förslag till lag om ändring i 5 §
lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning med
följande ändringar, nämligen att 5 § rätteligen
skall betecknas 3 §, att ordet "bedömning" skall
bytas ut mot "behandling" samt att ordet
"läkares" skall bytas ut mot "läkarens",
res. 10 (m, kd, fp)
res. 11 (c) - motiv.
7. beträffande patientutbildning
att riksdagen avslår motion 1998/99:So314 yrkande 10,
res. 12 (c)
8. beträffande informationens
tillgänglighet för funktionshindrade
att riksdagen avslår motion 1998/99:So15 yrkande 2,
9. beträffande 2 b § förslaget till lag om
ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
och 2 kap. 2 § förslaget till lag om ändring i
lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso-
och sjukvårdens område
att riksdagen antar 2 b § i regeringens förslag till lag om
ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
samt förslaget till lag om ändring i 2 kap. 2 §
lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso-
och sjukvårdens område,
10. beträffande val mellan
behandlingsalternativ
att riksdagen, med avslag på motionerna 1998/99:So16 yrkande
1 och 1998/99:So224 yrkande 2 delvis, antar 3 a
§ första och andra styckena och 18 a § i
regeringens förslag till lag om ändring i hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763) samt 2 kap. 2 a §
första stycket i regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område,
res. 13 (m)
res. 14 (c)
11. beträffande resurser till kommuner och
landsting
att riksdagen avslår motion 1998/99:So10 yrkande 3,
res. 15 (kd)
12. beträffande utökad rätt till förnyad
bedömning
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So14, 1998/99:So16
yrkande 2 och 1998/99:So224 yrkande 4,
res. 16 (m, kd, mp)
res. 17 (c)
13. beträffande uppdrag till
Socialstyrelsen
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
14. beträffande förnyad bedömning hos
privata vårdgivare
att riksdagen avslår motion 1998/99:So15 yrkande 1,
res. 18 (fp)
15. beträffande 3 a § tredje stycket
förslaget till lag om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) och 2 kap. 2 a § andra
stycket lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område
att riksdagen antar 3 a § tredje stycket i regeringens
förslag till lag om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) och 2 kap. 2 a § andra
stycket i regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område,
16. beträffande patientombudsman m.m.
att riksdagen avslår motion 1998/99:So390,
res. 19 (v)
17. beträffande patientnämndernas
organisation
att riksdagen avslår motion 1998/99:So16 yrkande 4,
18. beträffande patientnämndernas oberoende
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So13 yrkandena 1 och
2, 1998/99:So15 yrkande 3 och 1998/99:So16
yrkande 3,
19. beträffande förslaget till lag om
patientnämndsverksamhet m.m.
att riksdagen antar förslaget till lag om
patientnämndsverksamhet m.m.,
20. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om dels
fortsatt giltighet av lagen (1991:1136) om
försöksverksamhet med kommunal primärvård, dels
ändring i samma lag, förslag till lag om ändring
i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), förslag
till lag om ändring i lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning, förslag till lag om
ändring i sekretesslagen (1980:100), förslag
till lag om ändring i lagen (1998:614) om
ändring i sekretesslagen (1980:100), förslag
till lag om ändring i lagen (1998:533) om
ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
förslag till lag om ändring i lagen (1998:531)
om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens
område, förslag till lag om ändring i
patientjournallagen (1985:562), förslag till lag
om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård, förslag till lag om ändring i lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, förslag
till lag om ändring i lagen (1998:858) om
ändring i lagen (1987:813) om homosexuella
sambor i den mån de inte omfattas av vad
utskottet hemställt under tidigare moment.
Stockholm den 19 november 1998
På socialutskottets vägnar
Ingrid Burman
I beslutet har deltagit: Ingrid Burman (v), Chris
Heister (m), Susanne Eberstein (s), Margareta
Israelsson (s), Rinaldo Karlsson (s), Leif Carlson
(m), Hans Karlsson (s), Conny Öhman (s), Elisebeht
Markström (s), Rolf Olsson (v), Lars Gustafsson
(kd), Cristina Husmark Pehrsson (m), Thomas Julin
(mp), Kenneth Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp),
Lars Elinderson (m) och Maj-Britt Wallhorn (kd).
Reservationer
1. Översyn av hälso- och
sjukvårdslagstiftningen (mom. 1)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
10 börjar med "Utskottet delar" och på s. 11 slutar
med "2 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att patientens ställning bör
stärkas. Nuvarande och nya regler bör sammanföras
till en plats i lagstiftningen. Detta kan antingen
göras genom en särskild lag om patientens ställning
och inflytande eller genom ett särskilt avsnitt i
HSL. Genom att på detta sätt samla reglerna på ett
ställe blir regelverket överskådligare för
allmänheten och därmed också mer tillgängligt.
Regelverket bör enligt utskottets uppfattning
innehålla följande delar:
- vårdgarantins regler,
- den tidigare husläkarlagens regler,
- rätten till information om olika
behandlingsalternativ, deras för- och nackdelar samt
betydande möjligheter att välja mellan alternativen,
- rätt att ta del av behandlingsresultat på
sjukhusen,
- rätt att få ta del av mer än en läkares bedömning,
s.k. second opinion,
- rätt till rehabiliteringsplan,
- rätt till smärtlindring,
- garanti för att kvalitetssäkring tillämpas,
- rätt till specialistvård i annat landsting om
opartiskt organ så tillstyrker,
- rätt till vård i hemmet i livets slutskede om det
inte finns medicinska skäl mot detta.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning
av motion So12 (fp) yrkande 2 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande översyn av hälso- och
sjukvårdslagstiftningen
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So12 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
2. Vårdgaranti (mom. 2)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Cristina
Husmark Pehrsson (m) och Lars Elinderson (m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
13 börjar med "Utskottet delar" och slutar med "bör
avstyrkas" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör en ny vårdgaranti
införas som klart och tydligt slår fast vad
patienterna har rätt att förvänta sig av hälso- och
sjukvården. Själva syftet med en sådan garanti är
dels att ställa patienterna i centrum, dels att
framtvinga organisatoriska och andra förändringar
som krävs för att människor skall kunna få vård i
tid. Vårdgarantin handlar ytterst om att varje
patient skall ha rätt till vård i rätt tid och när
vården behövs.
Med hänsyn till det ovanstående anser utskottet att
en utvidgad och kraftfull vårdgaranti skall
innehålla följande patienträttigheter:
- Patienten skall för samtliga medicinskt motiverade diagnoser
ha rätt till behandling/åtgärd inom tre månader från
första undersökningstillfället då vårdbehovet
konstaterats.
- Alla skall erbjudas besök hos husläkare eller
motsvarande inom en vecka.
- Besök hos specialist skall erbjudas inom en månad.
- Om vård ej kan ges inom angivna tidsgränser, skall
det åligga sjukvårdshuvudmannen att se till att
vården kan ges på annat sätt och att bekosta
densamma.
- Patienten skall ha valfrihet att välja såväl
vårdgivare som adekvat behandlingsmetod. Denna
valfrihet skall omfatta samtliga godkända vårdgivare
i såväl sluten som öppen vård, inklusive privata
vårdgivare.
- Patienten skall ha rätt att välja sjukhus i hela
landet, även om det egna sjukhuset kan ge samma vård
utan dröjsmål.
- Patienten skall ha rätt till en s.k. second
opinion, dvs. rätt att inhämta en kompletterande
bedömning från en annan läkare.
- Patienten skall ha rätt att möta samma vårdgivare
vid upprepade besök om inte särskilda skäl däremot
föreligger.
- Alla vårdgivare skall vara skyldiga att lämna
aktuell information om eventuella vårdköer.
- Alla vårdgivare skall vara skyldiga att organisera
vården så att ingen behöver vänta mer än 30 minuter
vid tidsbeställda besök.
- Remisstvång får ej förekomma.
Utskottet anser att vårdgarantin säkrar patientens
rätt till bra vård i tid. Ytterst handlar den därför
inte bara om att avveckla köerna utan också om att
säkra en sjukvård som respekterar både
sjukvårdspersonalens kompetens och engagemang samt
patientens behov och önskemål.
Mot denna bakgrund anser utskottet att vårdgarantin
snarast bör återinföras. Genom att prioritera
sjukvårdande verksamhet inom redan befintliga
resurser, samtidigt som man inför
prestationsersättningar och ett ökat professionellt
ledarskap på kliniknivå, kan vårdköerna minskas lika
snabbt som de gjorde mellan 1991 och 1994.
Förhandlingar bör inledas mellan staten och
Landstingsförbundet med detta som utgångspunkt. Vad
utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till
motionerna So215 (m) yrkande 1, So222 (m) yrkande 1,
So230 (m) yrkande 16 och A802 (m) yrkande 14 och med
anledning av motionerna So10 (kd) yrkande 1, So11
(c) yrkandena 1 och 2, So12 (fp) yrkande 3, So212
(fp) yrkande 4, So340 (kd) yrkande 1, So446 (kd)
yrkande 7 och So467 (fp) yrkande 2 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande vårdgaranti
att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:So215 yrkande
1, 1998/99:So222 yrkande 1, 1998/99:So230
yrkande 16, 1998/99:A802 yrkande 14 och med
anledning av motionerna 1998/99:So10 yrkande 1,
1998/99:So11 yrkandena 1 och 2, 1998/99:So12
yrkande 3, 1998/99:So212 yrkande 4,
1998/99:So340 yrkande 1, 1998/99:So446 yrkande 7
och 1998/99:So467 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Vårdgaranti (mom. 2)
Lars Gustafsson (kd) och Maj-Britt Wallhorn (kd)
anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
13 börjar med "Utskottet delar" och slutar med "bör
avstyrkas" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill betona att patientens intresse
alltid måste stå i fokus när hälso- och sjukvård
diskuteras. Det är således den enskildes önskemål
som skall vara i centrum och inte organisation eller
huvudmannaskap. När det gäller behandlingsgaranti
bör inriktningen vara att det behövs en mer
omfattande vårdgaranti än den som gällde från 1992
och några år därefter.
De allmänt omfattade slutsatserna från
Prioriteringsutredningen skall enligt utskottets
uppfattning vara utgångspunkt och utgöra riktlinjer
för denna nya vårdgaranti. Det innebär att den för
varje tillfälle aktuella kösituationen inte skall
avgöra inriktning och prioritering, utan att det är
vårdbehoven som avgör. Patienter med svåra kroniska
sjukdomar och personer i livets slutskede, dvs.
patienter som har de allra största vårdbehoven,
skall enligt utskottets uppfattning inte stå
tillbaka för patienter med lättdiagnostiserade och
behandlingsbara sjukdomar.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall
till motionerna So10 (kd) yrkande 1, So340 (kd)
yrkande 1 och So446 (kd) yrkande 7 och med anledning
av motionerna So11 (c) yrkandena 1 och 2, So12 (fp)
yrkande 3, So212 (fp) yrkande 4, So215 (m) yrkande
1, So222 (m) yrkande 1, So230 (m) yrkande 16, So467
(fp) yrkande 2 och A802 (m) yrkande 14 som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande vårdgaranti
att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:So10 yrkande
1, 1998/99:So340 yrkande 1 och 1998/99:So446
yrkande 7 och med anledning av motionerna
1998/99:So11 yrkandena 1 och 2, 1998/99:So12
yrkande 3, 1998/99:So212 yrkande 4,
1998/99:So215 yrkande 1, 1998/99:So222 yrkande
1, 1998/99:So230 yrkande 16, 1998/99:So467
yrkande 2 och 1998/99:A802 yrkande 14 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
4. Vårdgaranti (mom. 2)
Kenneth Johansson (c) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
13 börjar med "Utskottet delar" och slutar med "bör
avstyrkas" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla att tilltron till vård på
lika villkor stärks av korta väntetider. De långa
vårdköer som fanns i början av 1990-talet skapade
mycket lidande för enskilda människor och var därför
oacceptabla. Vårdgarantin som infördes satte press
på organisationen och köerna kortades. De extra
resurser som ställdes till förfogande var bara en
del av framgången.
Utskottet anser att en ny vårdgaranti bör formas
utifrån tidigare erfarenheter. Vårdens organisation
skall utformas utifrån patientens behov och
önskemål. Därför bör en ny vårdgaranti ta sin
utgångspunkt i patientens rätt och bör innehålla
följande:
- Patienten skall för samtliga medicinskt motiverade
diagnoser ha rätt till behandling inom tre månader
från första undersökningstillfället då vårdbehovet
konstaterats.
- Patienten skall ha valfrihet att välja såväl
vårdgivare som adekvat behandlingsmetod. Denna
valfrihet skall omfatta samtliga godkända vårdgivare
i såväl sluten som öppen vård, inklusive privata
vårdgivare.
- Patienten skall ha rätt att välja sjukhus i hela
landet, även om det egna sjukhuset kan ge samma vård
utan dröjsmål.
- Patienten skall ha rätt till att inhämta en
kompletterande bedömning från en annan läkare, en
s.k. second opinion.
- Patienten skall på lika villkor kunna besöka
specialistläkare såväl hos landstinget som hos
privata vårdgivare med avtal. Råder remisskrav skall
detta gälla för såväl landstingets läkare som
privatläkare.
Utskottet anser också att en tillgänglighetsgaranti
bör införas som innebär att ingen skall behöva vänta
mer än fyra dagar för besök hos allmänläkare inom
primärvården.
Slutligen vill utskottet i likhet med vad som
anförs i motion So212 (fp) yrkande 4 framhålla att
ett stort antal personer står i kö för att erhålla
hörapparat. Det är därför mycket viktigt att
vårdgaranti införs och att denna vårdgaranti även
omfattar rätt att inom viss tid erhålla hörapparat.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall
till motionerna So11 (c) yrkandena 1 och 2 samt
So212 (fp) yrkande 4 och med anledning av motionerna
So10 (kd) yrkande 1, So12 yrkande 3 (fp), So215 (m)
yrkande 1, So222 (m) yrkande 1, So230 (m) yrkande
16, So340 (kd) yrkande 1, So446 (kd) yrkande 7,
So467 (fp) yrkande 2 och A802 (m) yrkande 14 som sin
mening ger regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande vårdgaranti
att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:So11
yrkandena 1 och 2 samt 1998/99:So212 yrkande 4
och med anledning av motionerna 1998/99:So10
yrkande 1, 1998/99:So12 yrkande 3, 1998/99:So215
yrkande 1, 1998/99:So222 yrkande 1,
1998/99:So230 yrkande 16, 1998/99:So340 yrkande
1, 1998/99:So446 yrkande 7, 1998/99:So467
yrkande 2 och 1998/99:A802 yrkande 14 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
5. Vårdgaranti (mom. 2)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
13 börjar med "Utskottet delar" och slutar med "bör
avstyrkas" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att en ny och vidareutvecklad
vårdgaranti bör införas. Utskottet vill i detta
sammanhang teckna följande bakgrund när det gäller
den tidigare vårdgarantin.
Landstingsförbundet och staten tecknade hösten 1991
ett avtal om en vårdgaranti som började gälla den 1
januari 1992. Effekterna av vårdgarantin visade sig
mycket snabbt. Vid vårdgarantins start stod omkring
52 000 människor i kö till de behandlingar som
omfattades av vårdgarantin. Efter ett år med
vårdgarantin hade antalet patienter som stod i kö
till behandlingar som täcktes av garantin minskat
drastiskt. De allra flesta kliniker kunde leva upp
till vårdgarantins målsättning att alla som köade
skulle få en behandling inom tre månader.
Utskottet vill framhålla att vårdgarantin innebar
att alla parter får incitament att koncentrera sig
på att kapa vårdköerna. Det mest konkreta uttrycket
för detta är de ekonomiska konsekvenserna av olika
prioriteringar. Med traditionell budgetstyrning får
den verksamhet som uppvisar störst problem, t.ex.
långa patientköer, större anslag. Detta ger
naturligtvis en felaktig signal. Med vårdgarantin
bröts detta olyckliga mönster. I stället
uppmuntrades de verksamheter som nådde goda
resultat.
1992 års nationella vårdgaranti omfattade följande
insatser: kranskärlsutredning, kranskärlsoperation,
PTCA (kronor angioplastik), gallstensoperation,
ljumskbråcksoperation, höftledsoperation,
knäledsoperation, operation vid godartad
prostataförstoring, operation vid inkontinens hos
kvinnor, operation vid livmoderframfall,
gråstarroperation och utprovning av hörapparat.
Vårdgarantin slog fast att de patientgrupper som
omfattades av garantin skulle erbjudas behandling
inom tre månader från den dag då beslut om
operation/behandling hade fattats och patienten
placerats på väntelista/vårdplaneringslista. Patient
som inte kunde bli behandlad inom tre månader skulle
erbjudas vård vid en annan klinik inom
sjukvårdsområdet, hos annan sjukvårdshuvudman eller
hos privat vårdgivare.
Den läkare som placerade patienten på väntelista
ombesörjde enligt vad sjukvårdshuvudmannen bestämde
att behandlingen genomfördes inom föreskriven
garantitid. Kunde vården inte lämnas på den egna
kliniken skulle läkaren i samråd med patienten och i
enlighet med de remitteringsregler som gäller inom
landstinget svara för att remiss utfärdas till
sjukhus eller annan vårdinrättning som kan utföra
behandlingen inom garantitiden.
Utskottet anser att de växande köerna är ett
samhällsproblem som fordrar en snabb lösning. Det är
därför inte acceptabelt att dra införandet av en ny
vårdgaranti i politisk långbänk. Förhandlingar
mellan staten och Landstingsförbundet bör inledas
omedelbart så att den nya vårdgarantin kan börja
gälla från den 1 juli 1999, för att därefter
skyndsamt utvidgas till att i princip omfatta
samtliga diagnoser och behandlingar.
Vidare vill utskottet framhålla att omkring 350 000
personer i Sverige behöver hörapparat. Utskottet
vill därför särskilt betona vikten av att rätt att
inom viss tid erhålla hörapparat omfattas av
vårdgarantin.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall
till motionerna So12 (fp) yrkande 3, So212 (fp)
yrkande 4 och So467 (fp) yrkande 2 och med anledning
av motionerna So10 (kd) yrkande 1, So11 (c)
yrkandena 1 och 2, So215 (m) yrkande 1, So222 (m)
yrkande 1, So230 (m) yrkande 16, So340 (kd) yrkande
1, So446 (kd) yrkande 7 och A802 (m) yrkande 14 som
sin mening ge regeringen till känna
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande vårdgaranti
att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:So12 yrkande
3, 1998/99:So212 yrkande 4 och 1998/99:So467
yrkande 2 och med anledning av motionerna
1998/99:So10 yrkande 1, 1998/99:So11 yrkandena 1
och 2, 1998/99:So215 yrkande 1, 1998/99:So222
yrkande 1, 1998/99:So230 yrkande 16,
1998/99:So340 yrkande 1, 1998/99:So446 yrkande 7
och 1998/99:A802 yrkande 14 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. 5 § förslaget till lag om ändring i
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
(mom. 3)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Lars Gustafsson
(kd), Cristina Husmark Pehrsson (m), Lars Elinderson
(m) och Maj-Britt Wallhorn (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
15 börjar med "Utskottet delar" och slutar med
"yrkande 1 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att var och en skall ha en
utkrävbar rätt att välja läkare inom såväl
primärvård som vid andra specialistmottagningar i
öppen vård som är offentligt finansierad. Rätten får
inte begränsas till ett geografiskt eller
administrativt område som t.ex. ett enskilt
landsting eller grupp av samarbetande landsting utan
den skall gälla hela landet.
Vidare anser utskottet att rätten att välja läkare
skall kunna bli föremål för rättslig prövning. Det
innebär en kraftfull markering av vikten av att
respektera den enskildes önskemål. Vidare minimeras
också risken för att dagens missförhållanden med
lokala regelverk, som bryter mot rätten om ett fritt
läkarval blir bestående. Begränsningar om
reseersättningar utanför landstingsgräns kan göras.
Likaså måste begränsningar p.g.a. att en läkare är
överbelastad accepteras. Rätten skall enligt
utskottets mening vara överklagningsbar genom
förvaltningsbesvär.
Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna
So10 (kd) yrkande 2 delvis och So224 (m) yrkande 1
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. Regeringen bör snarast återkomma med ett nytt
förslag i enlighet med motionärernas önskemål. I
avvaktan därpå tillstyrks förslaget till ändring av
5 § i hälso- och sjukvårdslagen. Motion So11 (c)
yrkande 3 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande 5 § förslaget till lag om
ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So10 yrkande
2 delvis och 1998/99:So224 yrkande 1 och med
avslag på motion 1998/99:So11 yrkande 3
dels antar förslaget till lag om ändring i 5 §
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
dels som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
7. 5 § förslaget till lag om ändring i
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
(mom. 3)
Kenneth Johansson (c) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
15 börjar med "Utskottet delar" och slutar med
"yrkande 1 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet är medborgarnas rätt att välja en
fast läkarkontakt av grundläggande betydelse i
svensk sjukvård. Detta ökar förutsättningarna för en
förtroendefull dialog mellan patient och läkare och
innebär en ökad trygghet för den enskilde.
Valmöjligheten får inte begränsas till läkarna inom
den närliggande vårdcentralen eller till ett bestämt
geografiskt område. Det bör också vara möjligt att
välja sin läkarkontakt utanför det egna
landstingsområdet.
När det gäller frågan om huruvida rätten att välja
läkare bör kunna bli föremål för prövning av domstol
bör enligt utskottets uppfattning beaktas att ett
sådant förfarande kräver en precisering av vilka
förutsättningar som skall vara uppfyllda för att
domstolen skall kunna ålägga hälso- och sjukvården
att tillgodose den enskildes önskemål om val av en
viss läkare. Vidare kan valfriheten givetvis
begränsas av att varje allmänläkare endast kan ha
ett visst antal personer knutna till sig. Den
enskilde kan således inte ges rätt att välja en
läkare som är "fulltecknad" utan måste i sådana
situationer nöja sig med en läkare som har ledig
kapacitet. Det skulle därför krävas att lagstiftaren
anger några hållpunkter för den rättsliga
prövningen, t.ex. genom att ange normer för hur
många patienter som en läkare i primärvården normalt
skall ha. Annars finns det risk att domstolen fattar
beslut som bidrar till att arbetsbelastningen blir
mycket ojämn för de läkare som är verksamma i
primärvården. Att slå fast sådana normer i lag är
enligt utskottet inte lämpligt eftersom planeringen
av primärvården bör ha sin utgångspunkt i de
förhållanden som råder lokalt. Utskottet anser
därför att rätten att välja läkare inte bör kunna
bli föremål för rättslig prövning.
Patienter med kroniska och långvariga sjukdomar
behöver ofta en mer regelbunden och långvarig
kontakt med andra specialister än allmänläkare.
Utskottet vill i detta sammanhang i likhet med
regeringen betona vikten av samarbete mellan olika
delar av hälso- och sjukvården. Det kan således i
vissa fall vara lämpligt att en patient har både en
allmänläkare och en specialist som sin läkare.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning
av motion So11 (c) yrkande 3 som sin mening ge
regeringen till känna. Regeringen bör snarast
återkomma med ett nytt förslag i enlighet med
motionärernas önskemål. I avvaktan därpå tillstyrks
förslaget till ändring av 5 § i hälso- och
sjukvårdslagen. Motionerna So10 (kd) yrkande 2
delvis och So224 (m) yrkande 1 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande 5 § förslaget till lag om
ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So11 yrkande 3
och med avslag på motionerna 1998/99:So10
yrkande 2 delvis och 1998/99:So224 yrkande 1
dels antar förslaget till lag om ändring i 5 §
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
dels som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
8. Återinförande av husläkarlagen (mom. 4)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
15 börjar med "Utskottet har" och slutar med
"yrkande 6 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att husläkarlagen bör återinföras.
Rätten att välja läkare var en gång lagfäst i
husläkarlagen. Sedan husläkarlagen avskaffades har
valfriheten de facto försämrats för patienterna. Den
tidigare fria valrätten ersattes med en bestämmelse
i hälso- och sjukvårdslagen om att den som är bosatt
i landstinget skall ha rätt att välja en fast
läkarkontakt i primärvården. Den rätten har
emellertid begränsats eftersom det är upp till varje
landsting att självt bestämma om hur valfriheten i
praktiken skall organiseras. Det är bra att
regeringen äntligen noterat detta och föreslår en
lagändring som innebär att det inte skall få finnas
en geografisk begränsning av det fria läkarvalet.
Utskottet konstaterar att om husläkarlagen hade
behållits hade detta problem aldrig uppkommit.
Utskottet vill också framhålla att husläkarlagens
avskaffande innebar att privata läkares rätt att
verka på samma villkor som landstingets egna
husläkare inte längre har ett skydd i lagen. Än så
länge har de flesta landsting behållit
husläkarsystemet, eller bara gjort mindre
förändringar, men i takt med att avtalen med de
privata husläkarna skall omförhandlas finns det risk
att de socialdemokratiska majoriteterna på sina håll
i landet försämrar möjligheterna för de privata
husläkarna att driva sin verksamhet. Många av de
redan gjorda omförhandlingarna har lett till en
minskning av antalet privata husläkare.
Vidare vill utskottet erinra om att
husläkarreformen innebar en påtaglig utökning av
antalet läkare i primärvården och därmed en höjd
vårdkvalitet. Den stora tillströmningen till
husläkarna visar att människor har förtroende för
sina husläkare. Den husläkarorganisation som
landstingen har investerat i innebär en
förutsättning för en ändrad vårdstruktur, där allt
fler insatser sker hos husläkare och
distriktssköterskor och färre patienter behöver
besöka sjukhus. En av förutsättningarna för att
patienter skall välja att söka vård hos sin
husläkare, i stället för att vända sig till
sjukhusen, är enligt utskottets uppfattning att
tillgängligheten förbättras ännu mer. När
husläkarmottagningen är stängd skall det alltid
finnas en tydlig hänvisning till vem som har
jouransvar.
För att primärvården skall klara ett större
åtagande än i dag och samtidigt arbeta mer
förebyggande bör primärvården förstärkas med fler
husläkare. Ett mål att sikta mot är enligt utskottet
ett genomsnitt på ca 1 500 invånare per husläkare
inom en snar framtid. Det innebär att antalet läkare
i primärvården bör öka från dagens ca 4 000 till
omkring 6 000 läkare. Vad utskottet anfört med
anledning av motionerna So12 (fp) yrkande 1 och
So467 (fp) yrkande 6 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha
följande lydelse:
4. beträffande återinförande av husläkarlagen
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So12 yrkande
1 och 1998/99:So467 yrkande 6 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Val av sjukhus och specialistmottagning
(mom. 5)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Cristina
Husmark Pehrsson (m) och Lars Elinderson (m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
17 börjar med "I överenskommelsen" och på s. 18
slutar med "det anförda" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att var och en skall ha lagfäst
rätt att välja mottagning/sjukhus över hela landet.
På så sätt löses problemen även för små
sjukdomsgrupper. Även om landstinget kan erbjuda ett
eller flera behandlingsalternativ som uppfyller
kraven på att vara till nytta för patienten med
hänsyn till den aktuella skadan eller sjukdomen
skall patienten ha rätt att välja behandling på
annat håll. Vad utskottet nu anfört med anledning av
motion So224 (m) yrkande 2 delvis bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande val av sjukhus och
specialistmottagning
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So224 yrkande 2
delvis som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
10. Remisskrav (mom. 6)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Lars Gustafsson
(kd), Cristina Husmark Pehrsson (m), Kerstin
Heinemann (fp), Lars Elinderson (m) och Maj-Britt
Wallhorn (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
18 börjar med "Remisser fyller" och slutar med
"eller psykiatri" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening skall generella remisskrav
ej få förekomma. Det är orimligt att landstingen
skall få bestämma över det som faktiskt skall
fungera som alternativ till den offentligt bedrivna
vården. Utskottet hyser stor tilltro till att
människor själva kan avgöra när de behöver besöka en
specialistläkare. Det är alltså remissen som bärare
av ekonomiska medel som begränsar patientens
valfrihet som inte bör tillåtas. Remissen som
kunskapsbärare, diskussions- och dialogunderlag samt
prioriteringsunderlag fyller en viktig funktion.
Regeringens förslag innebär att landstingen får ha
kvar möjligheten att kräva remiss till
privatpraktiserande specialister. Denna rätt ger
landstingen fortsatt möjlighet att styra patienter
från sina konkurrenter till den egna verksamheten.
Utskottet anser att detta inte stärker patientens
ställning utan det minskar kravet på
sjukvårdshuvudmännen att förnya och anpassa sig.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna
So10 (kd) yrkande 2 delvis, So12 (fp) yrkande 4,
So222 (m) yrkande 4, So224 (m) yrkande 3 och So248
(m) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. So11 (c) yrkande 4 avslås. Regeringen bör
snarast återkomma med ett nytt förslag i enlighet
med motionärernas önskemål. I avvaktan därpå
tillstyrks förslaget till ändring i 3 § lagen om
läkarvårdsersättning.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande remisskrav
att riksdagen med anledning av anledning av motionerna
1998/99:So10 yrkande 2 delvis, 1998/99:So12
yrkande 4, 1998/99:So222 yrkande 4,
1998/99:So224 yrkande 3, 1998/99:So248 och med
avslag på motion 1998/99:So11 yrkande 4
dels antar regeringens förslag till lag om
ändring i 5 § lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning med följande ändringar,
nämligen att 5 § rätteligen skall betecknas 3 §,
att ordet "bedömning" skall bytas ut mot
"behandling" samt att ordet "läkares" skall
bytas ut mot "läkarens",
dels som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
11. Remisskrav (mom. 6, motiveringen)
Kenneth Johansson (c) anser att utskottets bedömning
på s. 17-18 bör utökas med följande text efter det
första stycket:
Utskottet konstaterar att regeringen inte föreslår
några ökade möjligheter för patienter att välja
sjukhus och specialistmottagningar utan att
remissförfarandet även fortsättningsvis skall
användas som ett instrument för att styra patientens
val. Remissförfarandet inom sjukvården är ofta ett
bra kommunikationsmedel till patientens hjälp. Inte
minst när det gäller att ge patienter hög prioritet
att skyndsamt få sina behov tillgodosedda. Däremot
förekommer ibland remisskrav som ett sätt att
försvåra vårdutnyttjandet, eller som begränsning för
privata vårdgivare. Utskottet anser att sådant
remisskrav inte skall få förekomma.
12. Patientutbildning (mom. 7)
Kenneth Johansson (c) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
20 börjar med "Utskottet anser" och på s. 21 slutar
med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning har välinformerade
patienter bättre förutsättningar att välja
vårdalternativ och att på annat sätt medverka i
vården. Den ökade tryggheten som bättre kunskap ger,
bl.a. genom att sjukdomsförloppet är bekant, gör att
sjukvårdens resurser kan utnyttjas mer effektivt och
att vårdtiderna på så sätt kan förkortas.
Patientutbildning kan ske i samarbete med patient-
och anhörigföreningar. Utskottet vill betona att
patientinformation och utbildning är av stor
betydelse, både i det förebyggande arbetet och som
ett led i behandling av olika sjukdomar. Att öka
patientens och de anhörigas möjligheter att förstå
sammanhangen är en förutsättning för aktivt
deltagande och för att kunna hantera den påfrestning
en svår sjukdom i sig utgör. Patientinformation är
således en viktig del i sjukvården, och utskottet
anser att den skall utvidgas till att mer vara en
fråga om utbildning. Vad utskottet nu anfört med
anledning av motion So314 (c) yrkande 10 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande patientutbildning
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So314 yrkande 10
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
13. Val mellan behandlingsalternativ
(mom. 10)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Cristina
Husmark Pehrsson (m) och Lars Elinderson (m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
21 börjar med "När det gäller" och slutar med
"yrkande 2 (delvis) avstyrks" bort ha följande
lydelse:
Enligt utskottets uppfattning är det mycket
väsentligt att den enskilde patienten verkligen har
en reell möjlighet att välja mellan olika
behandlingsalternativ. Det innebär att även om
landstinget kan erbjuda ett eller flera
behandlingsalternativ som uppfyller kraven på att
vara till nytta för patienten med hänsyn till den
aktuella skadan eller sjukdomen skall patienten ha
rätt att välja behandling på annat håll. Att på
detta sätt ge patienten en rätt till fritt val
mellan olika behandlingsalternativ är enligt
utskottets uppfattning ett av de bästa sätten att
stärka patientens ställning. Vad utskottet anfört
med anledning av motion So224 (m) yrkande 2 delvis
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. Motion So16 (c) yrkande 1 avstyrks.
Regeringen bör snarast återkomma med ett nytt
förslag i enlighet med motionärernas önskemål. I
avvaktan därpå tillstyrks förslaget till 3 a §
första och andra styckena och 18 a § i hälso- och
sjukvårdslagen samt förslaget till 2 kap. 2 a §
första stycket lagen om yrkesverksamhet på hälso-
och sjukvårdens område.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha
följande lydelse:
10. beträffande val mellan
behandlingsalternativ
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So224 yrkande 2
delvis och med avslag på motion 1998/99:So16
yrkande 1
dels antar 3 a § första och andra styckena och
18 a § i regeringens förslag till lag om ändring
i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) samt 2
kap. 2 a § första stycket i regeringens förslag
till lag om ändring i lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens
område,
dels som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
14. Val mellan behandlingsalternativ
(mom. 10)
Kenneth Johansson (c) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
21 börjar med "När det gäller" och slutar med
"yrkande 2 (delvis) avstyrks" bort ha följande
lydelse:
Enligt utskottets uppfattning skall hälso- och
sjukvården utgå från patientens behov och önskemål.
Patienten skall upplysas om sin rätt att välja
mellan olika behandlingsalternativ, både i fråga om
vårdinrättning och behandling. Patienten bör därför
få ökad valfrihet och utifrån det skall vården
formas. Patientens val skall vara avgörande när det
finns flera behandlingsalternativ som bedöms vara
till nytta för patienten med hänsyn till den
aktuella sjukdomen eller skadan. Patienten får
aldrig nekas den vård hon är i behov av med hänsyn
till kostnaderna.
Utskottet vill också framhålla att det förekommer
att patienter har önskemål om ett
behandlingsalternativ som inte tillhör den vanliga
sjukvården och som ligger utanför riktlinjerna för
vetenskap och beprövad erfarenhet. Även i dessa fall
bör patientens rättighet att välja
behandlingsalternativ förbättras. Vissa patienter
vill också pröva metoder som inte har någon
vetenskapligt erkänd verkan. Det måste enligt
utskottets mening finnas en öppenhet inom
sjukvårdsorganisationen att hjälpa patienten att
finna information om metoderna. I detta sammanhang
vill utskottet erinra om att den s.k.
kvacksalverilagen bl.a. reglerar förbud mot
undersökning och behandling av barn under åtta år
samt förbud mot behandling av vissa diagnoser.
Utskottet anser sammanfattningsvis att
lagstiftningen måste formas på ett sådant sätt att
patienten har rätt att få vägledning kring olika
behandlingsmetoder och ha reell möjlighet att välja
mellan dessa. Vad utskottet anfört med anledning av
motion So16 (c) yrkande 1 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna. Motion So224 (m)
yrkande 2 delvis avstyrks. Regeringen bör snarast
återkomma med ett nytt förslag i enlighet med
motionärernas önskemål. I avvaktan därpå tillstyrks
förslaget till 3 a § första och andra styckena och
18 a § i hälso- och sjukvårdslagen samt förslaget
till 2 kap. 2 a § första stycket lagen om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha
följande lydelse:
10. beträffande val mellan
behandlingsalternativ
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So16 yrkande 1
och med avslag på motion 1998/99:So224 yrkande 2
delvis
dels antar 3 a § första och andra styckena och
18 a § i regeringens förslag till lag om ändring
i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) samt 2
kap. 2 a § första stycket i regeringens förslag
till lag om ändring i lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens
område,
dels som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
15. Resurser till kommuner och landsting
(mom. 11)
Lars Gustafsson (kd) och Maj-Britt Wallhorn (kd)
anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
21 börjar med "I motion" och slutar med "det
anförda" bort ha följande lydelse:
Som anförs i motion So10 (kd) yrkande 3 är det av
största vikt att kommuner och landsting får
tillräckliga resurser så att stärkandet av
patientens ställning vad gäller behandlingsform
skall kunna bli en realitet. I annat fall riskerar
de goda ambitionerna att leda till
trovärdighetskonflikter för den vårdbehövande. Vad
utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av
motion So10 (kd) yrkande 3 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha
följande lydelse:
11. beträffande resurser till kommuner och
landsting
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So10 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
16. Utökad rätt till förnyad bedömning
(mom. 12)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Lars Gustafsson
(kd), Cristina Husmark Pehrsson (m), Thomas Julin
(mp), Lars Elinderson (m) och Maj-Britt Wallhorn
(kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
23 börjar med "Det kan emellertid" och slutar med
"med det anförda" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör förnyad medicinsk
bedömning, s.k. second opinion, vara en rättighet
som kan utkrävas. Det är när patienten råkar ut för
det sällsynta att man inte vill tillmötesgå hans
önskan, dvs. när en förtroendekris uppstår, som
lagstödet behövs. Utskottet konstaterar att det i
WHO:s patienträttsdeklaration från 1994 slås fast
att patienter bör ha möjlighet att inhämta second
opinion. Det faktum att patienten kan få sin
rättighet prövad i domstol kommer att vara en tydlig
normgivande signal som enligt utskottets bedömning
huvudsakligen kommer att ha en preventiv verkan.
Enligt utskottets uppfattning bör inte rätten till
förnyad medicinsk bedömning innebära några nämnvärda
kostnadsökningar. Bedömningar gjorda i Norge talar
för en mycket modest kostnadsökning. Vetskapen om
att man alltid har rätt till en andra bedömning bör
ytterligare medverka till att vården vinner
människornas långsiktiga förtroende. Därmed
underlättas ett effektivt resursutnyttjande.
Utskottet anser vidare att rätten till förnyad
medicinsk bedömning bör vara generell och således
omfatta alla patienter.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till
motionerna So14 (mp) och So224 (m) yrkande 4 och med
anledning av motion So16 (c) yrkande 2 som sin
mening ge regeringen till känna. Regeringen bör
snarast återkomma med ett nytt förslag i enlighet
med motionärernas önskemål. I avvaktan därpå
tillstyrks förslaget till 3 a § tredje stycket
hälso- och sjukvårdslagen och förslaget till 2 kap.
2 a § andra stycket lagen om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha
följande lydelse:
12. beträffande utökad rätt till förnyad
bedömning
att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:So14 och
1998/99:So224 yrkande 4 och med anledning av
motion 1998/99:So16 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. Utökad rätt till förnyad bedömning
(mom. 12)
Kenneth Johansson (c) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
23 börjar med "När det gäller" och slutar med "med
det anförda" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att alla patienter skall ha rätt
till förnyad medicinsk bedömning. I dagsläget
inhämtar röststarka patienter kompletterande
bedömningar genom att själva kontakta en annan
läkare medan andra patienter till fullo litar till
den bedömning som den medicinska personalen givit
och de behandlingar som erbjuds. Rätten till förnyad
medicinsk bedömning bör därför gälla alla patienter.
Det är särskilt viktigt för s.k. svaga grupper. Vad
utskottet anfört bör riksdagen med bifall till
motion So16 (c) yrkande 2 som sin mening ge
regeringen till känna. Regeringen bör snarast
återkomma med ett nytt förslag i enlighet med
motionärernas önskemål. I avvaktan därpå tillstyrks
förslaget till 3 a § tredje stycket hälso- och
sjukvårdslagen och förslaget till 2 kap. 2 a § andra
stycket lagen om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha
följande lydelse:
12. beträffande utökad rätt till förnyad
bedömning
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:So16 yrkande 2
och med avslag på motionerna 1998/99:So14 och
1998/99:So224 yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Förnyad bedömning hos privata
vårdgivare (mom. 14)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
24 börjar med "I motion So15" och slutar med "och
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Som utskottet ovan anfört bör en utvärdering av
lagstiftningen om rätten till förnyad medicinsk
bedömning göras. Utskottet vill emellertid också
påpeka att det i propositionen på s. 31 anförs att i
situationer när en förnyad bedömning aktualiseras
bör hälso- och sjukvården medverka till att
patienten får tillgång till en sådan bedömning hos
en vårdgivare med offentlig finansiering var som
helst i landet. Att förnyad bedömning endast skulle
kunna göras hos vårdgivare med offentlig
finansiering följer emellertid inte av den
föreslagna lagtexten. Tvärtom är det inte något som
hindrar att en förnyad bedömning inhämtas från en
privat vårdgivare. Uttalandet i propositionen är
således inte korrekt. Enligt utskottets uppfattning
är det väsentligt att det inte föreligger någon som
helst oklarhet i denna fråga. Utskottet vill i detta
sammanhang betona vikten av att det föreligger
konkurrensneutralitet mellan offentliga och privata
vårdgivare. Vad utskottet nu anfört med anledning av
motion So15 (fp) yrkande 1 bör ges regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha
följande lydelse:
14. beträffande förnyad bedömning hos privata
vårdgivare
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So15 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
19. Patientombudsman m.m. (mom. 16)
Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
27 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "
avstyrks med det anförda" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör frågan om att
inrätta en patientombudsman utredas. Till
patientombudsmannens uppgifter hör att bedöma om det
exempelvis är befogat att driva ett avslagsärende
från patientförsäkringen vidare som civilt mål.
Andra arbetsuppgifter för patientombudsmannen är att
initiera utredningar t.ex. då det finns misstanke om
att man från sjukvårdens sida underlåtit att anmäla
felbehandlingar eller allvarliga incidenter.
Patient-ombudsmannen bör också i övrigt ha
befogenheter att på bästa sätt tillvarata
patienternas intressen. Om det finns vägande skäl
mot att inrätta en särskild ombudsman för att stärka
patienternas skydd bör enligt utskottets mening
möjligheterna undersökas att i förslagsvis varje
region tillföra en förtroendenämnd de extra resurser
som behövs för att nämnden skall kunna hjälpa
patienterna på motsvarande sätt som en
patientombudsman.
Utskottet anser att det är mycket viktigt att varje
patient vet sina rättigheter och skyldigheter när
hon eller han kommer till sjukhus. I New York, där
sjukvården förvisso är helt annorlunda uppbyggd än i
Sverige, får varje patient som kommer till ett
sjukhus en informationsbroschyr i handen. Där är
patientens rättigheter listade och information ges
om vart man vänder sig om man t.ex. inte talar
engelska eller hör dåligt. Misshandlade kvinnor får
information om vart de kan vända sig efter den
sjukvårdande behandlingen. Informationen utgår från
att varje människa är unik och har olika behov och
att sjukhuset skall kunna ge varje människa adekvat
vård och hjälp utifrån hennes behov. Utskottet anser
att patienter i Sverige har rätt att få veta sina
rättigheter som patient när de kommer till ett
sjukhus, vad de kan säga nej till och vem de kan
vända sig till. Regeringen bör därför ge landstingen
i uppdrag att utforma sådan information i
broschyrform som ges till varje patient.
Framtagandet av en sådan broschyr ryms inom varje
landstings budget för patientinformation. Vad
utskottet nu anfört med anledning av motion So390
(v) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha
följande lydelse:
16. beträffande patientombudsman m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So390 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
Särskilt yttrande
Rätt till förnyad medicinsk bedömning, s.k.
second opinion
Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v) anför:
Vänsterpartiet anser att införandet av regler om
rätt till förnyad medicinsk bedömning innebär ett
stort framsteg när det gäller att stärka patientens
inflytande och ställning. Vidare anser vi att det är
mycket viktigt att effekterna av lagstiftningen noga
följs upp, och vi ser därför positivt på att
Socialstyrelsen får i uppdrag att lämna en
utvärdering. Om det vid utvärderingen visar sig att
kriterierna för att få rätt till en förnyad
medicinsk bedömning är alltför snävt hållna anser vi
att överväganden måste göras i syfte att utvidga
möjligheterna att erhålla sådan bedömning.
I proposition 1997/98:189 framlagda lagförslag
1 Förslag till lag om dels fortsatt
giltighet av lagen
(1991:1136) om försöksverksamhet med
kommunal
primärvård, dels ändring i samma lag
2 Förslag till lag om ändring i hälso-
och sjukvårdslagen
(1982:763)
3 Förslag till lag om ändring i lagen
(1993:1651) om
läkarvårdsersättning
I proposition 1998/99:4 framlagda lagförslag
1 Förslag till lag om
patientnämndsverksamhet m.m.
2 Förslag till lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100)
3 Förslag till lag om ändring i lagen
(1998:614) om
ändring i sekretesslagen (1980:100)
4 Förslag till lag om ändring i lagen
(1998:533) om
ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763)
5 Förslag till lag om ändring i hälso-
och sjukvårdslagen
(1982:763)
6 Förslag till lag om ändring i lagen
(1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens
område
7 Förslag till lag om ändring i
patientjournallagen
(1985:562)
8 Förslag till lag om ändring i lagen
(1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård
9 Förslag till lag om ändring i lagen
(1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård
10 Förslag till lag om ändring i lagen
(1998:858) om
ändring i lagen (1987:813) om homosexuella
sambor
Innehållsförteckning
Sammanfattning...................................
1
Proposition 1997/98:189..........................
1
Proposition 1998/99:4............................
2
Motionerna.......................................
2
Motioner väckta med anledning av proposition
1997/98:189....................................
2
Motioner väckta med anledning av proposition
1998/99:4......................................
3
Motioner väckta under allmänna motionstiden
1998...........................................
3
Utskottet........................................
5
Propositionerna i huvuddrag....................
5
Bakgrund.......................................
6
Överenskommelse mellan staten och landstingen
om ersättningar för år 1999 för insatser för
att stärka patientens ställning m.m.
7
En patientfokuserad lagstiftning...............
9
Proposition 1997/98:189......................
9
Motion......................................
10
Tidigare behandling.........................
10
Utskottets bedömning........................
10
Vårdens tillgänglighet........................
11
Proposition 1997/98:189.....................
11
Motioner....................................
11
Utskottets bedömning........................
13
Val av läkare i primärvården..................
13
Proposition 1997/98:189.....................
13
Motioner....................................
14
Utskottets bedömning........................
15
Val av sjukhus och specialistmottagning.......
16
Proposition 1997/98:189.....................
16
Motioner....................................
17
Utskottets bedömning........................
17
Information till patienten och val mellan
behandlingsalternativ.........................
18
Proposition 1998/99:4.......................
18
Motioner....................................
20
Utskottets bedömning........................
20
Möjlighet till förnyad medicinsk bedömning,
s.k. second opinion...........................
21
Proposition 1998/99:4.......................
21
Motioner....................................
22
Utskottets bedömning........................
23
Patientnämnder................................
24
Proposition 1998/99:4.......................
24
Motioner....................................
24
Tidigare behandling.........................
26
Utskottets bedömning........................
27
Övriga lagförslag.............................
27
Hemställan....................................
28
Reservationer...................................
30
Särskilt yttrande...............................
46
Bilaga 1: I proposition 1997/98:189 framlagda
lagförslag......................................
47
Bilaga 2: I proposition 1998/99:4 framlagda
lagförslag 50