Socialutskottets betänkande
1998/99:SOU03

Stärkt patientinflytande m.m.

Innehåll

1998/99


SoU3


Sammanfattning
I   betänkandet  behandlas  proposition  1997/98:189
Patientens   ställning   och  proposition  1998/99:4
Stärkt patientinflytande samt  21  motionsyrkanden i
anledning    av   propositionerna.   I   betänkandet
behandlas också  19  motions-yrkanden  från allmänna
motionstiden.


Utskottet  ställer  sig  bakom regeringens  förslag
till ändringar i hälso- och sjukvårdslagstiftningen.
Ändringarna innebär bl.a. att  patientens  rätt  att
välja  en  fast läkarkontakt i primärvården inte får
begränsas till  ett  visst  geografiskt  område inom
landstinget.           Remissreglerna           till
specialistmottagningar ändras så att landstinget ges
möjlighet  att ställa krav på remiss till sjukhusens
specialistmottagningar  utan  att  ha remisskrav för
motsvarande specialistmottagning utanför  sjukhusen.
Vårdgivarens   skyldighet   att   ge   patienten  en
individuellt    anpassad   information   om   dennes
hälsotillstånd  och   om   de   olika   metoder  för
undersökning,   vård   och   behandling   som  finns
preciseras.   Vidare   skall   vårdgivarna  i  vissa
situationer  vara  skyldiga  att  ta   hänsyn   till
patientens  val  av  behandling  där två eller flera
alternativ är möjliga.


Utskottet tillstyrker också att vårdgivarna i vissa
situationer  skall vara skyldiga att  medverka  till
att  patienten   får  möjlighet  att  diskutera  sin
sjukdom och behandling  med  ytterligare  en  läkare
(s.k.  second  opinion). Utskottet anser att det  är
mycket  angeläget   att  noga  följa  effekterna  av
lagstiftningen  om  rätt   till   förnyad  medicinsk
bedömning  och  föreslår  därför att regeringen  ger
Socialstyrelsen  i uppdrag att  följa  tillämpningen
under ett år samt  därefter  lämna  en  utvärdering.
Utskottet föreslår ett tillkännagivande.


Utskottet tillstyrker vidare förslaget till  en  ny
lag   om   patientnämnder.   Förslaget  innebär  att
nämndernas arbetsområde utvidgas  till  att  omfatta
all offentligt finansierad hälso- och sjukvård  samt
vissa socialtjänstfrågor inom äldreomsorgen.


Även     i     övrigt     tillstyrker     utskottet
propositionernas lagförslag. Lagarna föreslås  träda
i kraft den 1 januari 1999.


I   betänkandet  finns  19  reservationer  och  ett
särskilt yttrande.


Proposition 1997/98:189




I  proposition   1997/98:189   Patientens  ställning
föreslår   regeringen   (Socialdepartementet)    att
riksdagen  antar  i  propositionen framlagda förslag
till


1.  lag  om  dels  fortsatt   giltighet   av  lagen
(1991:1136)   om   försöksverksamhet   med  kommunal
primärvård, dels ändring i samma lag,


2.  lag  om  ändring  i  hälso-  och sjukvårdslagen
(1982:763),


3.   lag   om   ändring  i  lagen  (1993:1651)   om
läkarvårdsersättning.


Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga 1.




Proposition 1998/99:4




I  proposition  1998/99:4  Stärkt  patientinflytande
föreslår   regeringen    (Socialdepartementet)   att
riksdagen antar regeringens förslag till


1. lag om patientnämndsverksamhet m.m.,


2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),


3. lag om ändring i lagen  (1998:614)  om ändring i
sekretesslagen (1980:100),


4. lag om ändring i lagen (1998:533) om  ändring  i
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),


5.  lag  om  ändring  i  hälso-  och sjukvårdslagen
(1982:763),


6.   lag   om   ändring   i  lagen  (1998:531)   om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område,


7. lag om ändring i patientjournallagen (1985:562),


8.   lag   om   ändring  i  lagen  (1991:1128)   om
psykiatrisk tvångsvård,


9.  lag  om  ändring   i   lagen   (1991:1129)   om
rättspsykiatrisk vård,


10.  lag om ändring i lagen (1998:858) om ändring i
lagen (1987:813) om homosexuella sambor.


Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga 2.




Motionerna
Motioner väckta med anledning av
proposition 1997/98:189




1998/99:So10 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vårdgarantin,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad  i motionen anförts om patientens fria val
av läkare,


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i   motionen   anförts  om  tillräckliga
resurser till kommuner och landsting.


1998/99:So11  av Kenneth Johansson  m.fl.  (c)  vari
yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en vårdgaranti,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna    vad    i    motionen    anförts    om    en
tillgänglighetsgaranti,


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts  om  val  av  läkare  i
primärvården,


4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om remisskrav.


1998/99:So12  av  Kerstin  Heinemann m.fl. (fp) vari
yrkas


1.   att   riksdagen   beslutar   att    återinföra
husläkarlagen,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad   i   motionen   anförts  om  en  samlad
patientlagstiftning,


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts om  att  regeringen
kallar Landstingsförbundet  till  överläggningar för
att införa en vårdgaranti fr.o.m. 1 april 1999,


4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att  regeringen  vid
överläggningarna    med   Landstingsförbundet   även
upphäver remisstvånget.




Motioner väckta med anledning av
proposition 1998/99:4




1998/99:So13 av Chatrine  Pålsson  m.fl.  (kd)  vari
yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna    vad    i    motionen    anförts    om   att
förtroendenämnderna   i   landstingen  skall  få  en
självständig ställning,


2. att riksdagen hos regeringen  begär förslag till
sådan      ändring      i      kommunallagen     att
förtroendenämndernas oberoende ställning klargörs.


1998/99:So14 av Thomas Julin m.fl.  (mp)  vari yrkas
att  riksdagen  som  sin mening ger regeringen  till
känna     vad     i     motionen     anförts      om
rättighetslagstiftning.




1998/99:So15  av  Kerstin  Heinemann m.fl. (fp) vari
yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad i motionen anförts  om  att  rätten  till
second opinion  även  skall  omfatta icke-offentligt
finansierade vårdgivare,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna    vad    i    motionen    anförts   om    att
informationsskyldigheten skall utformas  så  att den
blir tillgänglig även för funktionshindrade,


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om patientnämnderna.


1998/99:So16  av  Kenneth  Johansson  m.fl. (c) vari
yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen anförts om val mellan  olika
behandlingsalternativ,


2. att riksdagen  hos  regeringen  begär förslag om
second opinion för alla patienter i enlighet med vad
i motionen anförts,


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen anförts om patientnämndernas
oberoende i förhållande  till  dem  som  beslutar om
hälso- och sjukvården,


4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad   i   motionen   anförts   om   nämndens
ansvarsområden.




Motioner väckta under allmänna motionstiden
1998




1998/99:So212 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas


4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om vårdgaranti för
erhållande av hörapparater.


1998/99:So215  av Ingvar Eriksson och  Göte  Jonsson
(m) vari yrkas


1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ny
vårdgaranti inom  sjukvården  i enlighet med vad som
anförts i motionen.


1998/99:So222 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad i motionen anförts om  införandet  av  en
vårdgaranti,


4. att riksdagen beslutar förbjuda remisstvång till
specialistläkare  i  enlighet  med vad som anförts i
motionen.


1998/99:So224  av  Ulf Kristersson  m.fl.  (m)  vari
yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om  en utkrävbar rätt
att   välja   läkare   inom  såväl  primärvård   som
specialistmottagningar     som     är     offentligt
finansierade,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad   i   motionen   anförts   om   val   av
behandlingsalternativ och sjukhus,


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad  i  motionen  anförts  om   förbud   mot
remisstvång,


4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad  i motionen anförts om rätten till förnyad
bedömning, s.k. second opinion.


1998/99:So230  av  Ulf  Kristersson  m.fl.  (m) vari
yrkas


16.  att  riksdagen  beslutar införa en vårdgaranti
för alla i enlighet med vad som anförts i motionen.


1998/99:So248 av Elizabeth Nyström och Maud Ekendahl
(m)  vari yrkas att riksdagen  som  sin  mening  ger
regeringen  till  känna  vad  i  motionen anförts om
lagstiftning mot remisstvång.




1998/99:So314 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas


10.  att  riksdagen som sin mening  ger  regeringen
till   känna   vad    i    motionen    anförts    om
patientutbildning.


1998/99:So340  av  Inger  Davidson  m.fl.  (kd) vari
yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vårdgaranti.


1998/99:So390 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas


1. att riksdagen hos regeringen begär förslag  till
införandet  av  en  patient-ombudsman  enligt  vad i
motionen anförts,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att kostnaden för en
patientombudsman  får  prövas  inför  den ekonomiska
vårpropositionen 1999,


3. att riksdagen hos regeringen i samband  med  den
årliga   Dagmaröverenskommelsen  ger  landstingen  i
uppdrag att  utforma  en  informationsbroschyr  inom
ramen för sina informationsinsatser.


1998/99:So446 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas


7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vårdgaranti.


1998/99:So467  av  Lars  Leijonborg  m.fl. (fp) vari
yrkas


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att regeringen skall
sammankalla  Landstingsförbundet för att  avtala  om
att det införs  en  vårdgaranti  fr.o.m. den 1 april
1999,


6.    att   riksdagen   beslutar   att   återinföra
husläkarlagen.


1998/99:A802 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas


14. att  riksdagen  som  sin  mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts  om  återinförande
av en vårdgaranti.


Utskottet
Propositionerna i huvuddrag




I   proposition   1997/98:189  Patientens  ställning
redovisar  regeringen   den  överenskommelse  mellan
staten och landstingen om  ersättningar  år 1999 för
insatser  för  att stärka patientens ställning  m.m.
som     företrädare      för      regeringen     och
Landstingsförbundet träffade den 30 april 1998.


Såväl Landstingsförbundets styrelse  som regeringen
har godkänt överenskommelsen. Den gäller fr.o.m. den
1  januari  1999  under  förutsättning av riksdagens
godkännande av dels budgetpropositionen för år 1999,
dels - vad avser bidragen  inom hjälpmedelsområdet -
proposition      1997/98:57      Ombildning       av
Handikappinstitutet.


I  propositionen  föreslås vidare vissa ändringar i
hälso-  och  sjukvårdslagstiftningen   i  syfte  att
stärka patientens ställning i hälso- och sjukvården.
Hälso-  och  sjukvårdslagen  (1982:763), HSL,  skall
förtydligas så att det framgår  att  patientens rätt
att  välja en fast läkarkontakt i primärvården  inte
får begränsas till ett visst geografiskt område inom
landstinget.   De   nuvarande   remissreglerna  till
specialistmottagningar föreslås ändrade  i syfte att
öppna  en möjlighet för landstingen att ställa  krav
på  remiss  till  sjukhusens  specialistmottagningar
utan    att    ha    remisskrav    för   motsvarande
specialistmottagningar utanför sjukhusen.


Regeringen avser att tillsätta en utredning för att
göra    en    samlad    översyn    av   hälso-   och
sjukvårdslagstiftningen i syfte att bl.a. åstadkomma
en   patientfokuserad   och   tydlig  reglering   av
patientens ställning. Regeringen  har  uppdragit  åt
Socialstyrelsen    att    beskriva   och   analysera
förutsättningarna   för   och   konsekvenserna    av
införandet  av en behandlingsgaranti. Utgångspunkten
för Socialstyrelsens  arbete  skall vara en allsidig
belysning  av  frågan,  som  bl.a.   innefattar  ett
ekonomiskt,    organisatoriskt,    praktiskt     och
medicinskt perspektiv.


I   propositionen  anförs  vidare  att  de  lagliga
förutsättningarna  för samverkan mellan kommuner och
landsting inom vårdområdet  bör stärkas ytterligare.
Regeringen har i proposition  1997/98:113  Nationell
handlingsplan  för äldrepolitiken redovisat att  man
snarast  avser att  se  över  frågan  om  gemensamma
nämnder m.m.  inom  vårdområdet. I avvaktan på denna
översyn föreslås att  pågående försöksverksamhet med
kommunal primärvård förlängs  till  utgången  av  år
1999.   Vidare  föreslås  att  Malmö  och  Göteborgs
kommuner   ges  övergångsvis  möjlighet  att - efter
överenskommelse med respektive landsting - svara för
driften av primärvården.


De förändringar  i  lagstiftningen som föranleds av
regeringens förslag föreslås  träda  i  kraft  den 1
januari 1999.


Även  proposition 1998/99:4 Stärkt patientinflytande
innehåller  förslag  till  åtgärder  för att i olika
avseenden stärka patientens ställning  i  hälso- och
sjukvården.


En ny lag om patientnämndsverksamhet m.m.  föreslås
ersätta      nuvarande     lag     (1992:563)     om
förtroendenämndsverksamhet     inom    hälso-    och
sjukvården  m.m.  Nämndernas  arbetsområde  utvidgas
till att omfatta all offentligt  finansierad  hälso-
och  sjukvård  samt  vissa  socialtjänstfrågor  inom
äldreomsorgen. Nämndernas arbetsuppgifter preciseras
i lagstiftningen.


Vidare  föreslås  en särskild bestämmelse i HSL som
preciserar vårdgivarnas  skyldighet att ge patienten
en  individuellt  anpassad  information   om  dennes
hälsotillstånd   och   om   de   olika  metoder  för
undersökning, vård och behandling som finns.


Genom en ny bestämmelse i HSL föreslås  vidare  att
vårdgivarna   blir   skyldiga  att  ta  hänsyn  till
patientens val av behandling  där  två  eller  flera
alternativ  är  möjliga. Den föreslagna bestämmelsen
innebär också att  vårdgivarna  i  vissa situationer
skall vara skyldiga att medverka till  att patienten
får   möjlighet   att  diskutera  sin  sjukdom   och
behandling med ytterligare  en  läkare  (s.k. second
opinion).  I lagen (1998:531) om yrkesverksamhet  på
hälso- och sjukvårdens  område föreslås bestämmelser
som   reglerar   hälso-   och   sjukvårdspersonalens
motsvarande åligganden.


I   propositionen  föreslås  även  en   ändring   i
patientjournallagen   (1985:562)   som  innebär  att
lämnad  information,  val  av  behandlingsalternativ
samt  ett eventuellt ställningstagande  angående  en
förnyad medicinsk bedömning skall dokumenteras.


De nya  bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1
januari 1999.




Bakgrund




Regeringen    bemyndigade   år   1992   chefen   för
Socialdepartementet  att tillkalla en parlamentarisk
kommitté för att dels  analysera  och  bedöma hälso-
och sjukvårdens resursbehov fram till år  2000, dels
överväga  hur  hälso- och sjukvården bör finansieras
på  den  övergripande   samhällsnivån.  I  uppdraget
ingick  också  frågor  som rör  patientavgifter  och
högkostnadsskydd samt kostnadsansvar för läkemedel i
öppen  vård.  Kommittén antog  namnet  Kommittén  om
hälso-    och    sjukvårdens     finansiering    och
organisation, HSU 2000 (S 1992:04). Kommittén fick i
december  1994  tilläggsdirektiv  som   innebar  att
kommitténs överväganden och förslag skall  utgå från
dagens   system   med  landsting  och  kommuner  som
finansiärer  och  tillhandahållare   av  hälso-  och
sjukvård.  Genom  de  nya direktiven fick  kommittén
bl.a. i uppdrag att överväga åtgärder som kan vidtas
för att stärka patientens  ställning  i  hälso-  och
sjukvården.  Kommittén  lade  i  november  1997 fram
delbetänkandet Patienten har rätt (SOU 1997:154).


Med  stöd  av  regeringens bemyndigande tillkallade
chefen för Socialdepartementet  år  1994 en särskild
utredare med uppgift att utreda hur kvinnor  och män
bemöts inom hälso- och sjukvården. Utredaren lade  i
augusti  1996  fram huvudbetänkandet Jämställd vård.
Olika vård på lika villkor (SOU 1996:133).


I proposition 1997/98:189  behandlas  vissa  av  de
frågor som berörts i betänkandet Patienten har rätt.
Vidare har betänkandet Jämställd vård. Olika vård på
lika  villkor  i  vissa  delar  utgjort underlag för
propositionsarbetet. Härtill kommer att regeringen i
propositionen   redogör   för  överenskommelsen   om
ersättning under år 1999 för insatser för att stärka
patientens ställning m.m. Regeringen  har bedömt att
förslagen i propositionen inte behöver  underställas
Lagrådet.


I   proposition   1998/99:4   tar   regeringen  upp
ytterligare  frågor  som  behandlats  i  betänkandet
Patienten   har  rätt.  Förslagen  har  underställts
Lagrådet.




Överenskommelse mellan staten och
landstingen om ersättningar för år 1999 för
insatser för att stärka patientens
ställning m.m.




I proposition  1997/98:189 lämnas en redogörelse för
den överenskommelse  som den 30 april 1998 träffades
mellan      företrädare     för      staten      och
sjukvårdshuvudmännen  om  vissa  ersättningar för år
1999.


Parterna har enats om att utgiftsramen för år 1999,
1   182  miljoner  kronor,  skall  fördelas   enligt
följande.


(Mkr)




1           Att stärka patientens ställning   863




1.1Förbättrad tillgänglighet     804


Patientinflytande och delaktighet


Svåra       och      mycket      ovanliga
sjukdomstillstånd


1.2Ersättning för vissa verksamheter
50




1.3Nationella     informationssystem
(informations-


system för  patienter och
allmänhet, 3 mkr år 1999,


producentobunden läkemedelsinformation,


6 mkr år 1999)
9


2.          Rehabiliterings- och behandlingsinsatser
235




3.         Nationellt utvecklingsarbete


31


3.1 Verksamhetsutveckling          20


3.2 Särskilda medel för


utvecklingsarbete


11






4.         Råd för hälso- och sjukvårdspolitik   2




5.         Bidrag inom hjälpmedelsområdet      51




5.1        Ersättning        till
Hjälpmedelsinstitutet
45,5




5.2 Metod- och kunskapsutveckling   5,5




Summa
1 182




Enligt  överenskommelsen skall huvuddelen av medlen,
804 miljoner  kronor,  användas  för att ytterligare
stärka patientens ställning inom svensk  hälso-  och
sjukvård.  Det  skall  bl.a.  ske  genom att vårdens
tillgänglighet   och  patienternas  inflytande   och
delaktighet  ökas.   Parterna   har   enats  om  att
landstingen skall se till att de patienter med svåra
och mycket ovanliga sjukdomstillstånd och skador som
önskar  vård i annat landsting också skall  få  det.
Parterna     konstaterar     att     de     formella
förutsättningarna   i  viss  utsträckning  existerar
genom Socialstyrelsens vårdkatalog. En förutsättning
är  emellertid  att vårdkatalogen  kompletteras  med
sådana medicinska  verksamheter  som  kan tillgodose
dessa  patienters  vårdbehov. Regeringen  avser  att
uppdra åt Socialstyrelsen  att  successivt  bygga ut
sin vårdkatalog i relevanta delar samt att följa hur
vårdbehoven tillgodoses för denna grupp.


I   överenskommelsen   påpekas   vidare  att  några
landsting   bedriver  verksamhet  och  belastas   av
kostnader utan att kunna kompenseras för detta genom
statsbidragssystemet.   För   att  kompensera  dessa
landsting   avsätts   enligt   överenskommelsen   50
miljoner kronor.


År 1997 påbörjades ett arbete för  att utveckla ett
IT-baserat  informationssystem  för  patienter   och
allmänhet.  Systemet  kallas  InfoMedica  och  är en
fulltextdatabas  med  koppling  till andra databaser
för  patientinformation,  bl.a. hos  Socialstyrelsen
och  Spri. Parterna är eniga  om  att  för  år  1999
avsätta 3 miljoner kronor för fortsatt utveckling av
systemet.  Parterna är vidare överens om att avsätta
6 miljoner kronor för producentobunden information.


Även för år  1999  lämnas  särskild  ersättning för
medicinska  rehabiliterings- och behandlingsåtgärder
inom hälso- och  sjukvården.  Ersättningsbeloppet är
oförändrat  jämfört  med  föregående  år,  dvs.  235
miljoner kronor.


Det     arbete     med     ledarskapsfrågor     och
vårdorganisation som inletts  i  nätverk och projekt
som    "Dagmarnätverket",    "Ledarnätverket"    och
"Genombrott" bör enligt propositionen  fortsätta och
följas av nya satsningar. 20 miljoner kronor avsätts
för detta ändamål.


I överenskommelsen anförs att det i dag  inte finns
några  helt  tillförlitliga  system  för  att  följa
tillgängligheten   inom   hälso-   och   sjukvården.
Landstingsförbundet    arbetar    tillsammans    med
landstingen    i    de    södra    och   västsvenska
sjukvårdsregionerna  med  att  ta  fram  system  för
uppföljning      av     köer     och     väntetider.
Landstingsförbundet ansvarar för att arbetet med att
utveckla  dessa  system  fullföljs  under  år  1999.
Förbundet  ansvarar   också  för  att  redovisa  hur
tillgängligheten i övrigt inom hälso- och sjukvården
utvecklas.  Parterna är  eniga  om  att  avsätta  11
miljoner kronor för dessa ändamål.


Av överenskommelsen  framgår vidare att parterna är
eniga om att inom ramen  för  överenskommelsen skapa
ett  råd för hälso- och sjukvårdspolitik  som  skall
bestå  av  ledande  beslutsfattare  från  staten och
motsvarande företrädare för landstingen. Rådet skall
behandla   övergripande   frågor   om   hälso-   och
sjukvården  i  dag och i framtiden. Rådet bör vidare
ansvara för viss  uppföljning av överenskommelsen; 2
miljoner kronor avsätts för inrättande av ett sådant
råd.


Slutligen  framgår   av   överenskommelsen  att  51
miljoner kronor avsätts under  år  1999  till bidrag
inom hjälpmedelsområdet.




En patientfokuserad lagstiftning




Proposition 1997/98:189




I   propositionen   anförs  att  dagens  hälso-  och
sjukvårdslagstiftning            bygger           på
sjukvårdshuvudmännens och personalens  skyldigheter.
Samtidigt  som  det  framgår  av  innehållet   i  de
aktuella  lagarna  att patienten skall ges möjlighet
till aktiv medverkan  i  vården  har patienten i den
lagtekniska      utformningen     tilldelats      en
tillbakadragen position  som objekt för huvudmännens
och  personalens  aktiviteter.   Regeringen  påpekar
också  att  hälso-  och  sjukvårdslagstiftningen  är
utspridd i flera olika lagar.


En  grundförutsättning för  att  patienterna  skall
kunna  ta till vara sin rätt är att de regelverk som
finns  är   tydliga.   Den   nuvarande   hälso-  och
sjukvårdslagstiftningen  bör  därför  ses  över.  En
utgångspunkt    för    översynen    bör   vara   att
lagstiftningen   skall  utgå  från  patienten.   Det
innebär att den rättsliga  fokuseringen  i relevanta
delar     förskjuts     från     personalens     och
sjukvårdshuvudmännens    skyldigheter    till    vad
patienten  bör kunna kräva av hälso- och sjukvården.
Detta  innebär   inte   att   en   lagstiftning   om
personalens  och  sjukvårdshuvudmännens skyldigheter
kan  avvaras. Vidare  bör  utgångspunkten  vara  att
samla   de   bestämmelser   som  har  betydelse  för
patientens ställning i stället  för att de som nu är
utspridda på flera lagar.


Enligt  propositionen  finns det betydande  problem
när  det  gäller att införa  legala  rättigheter  på
hälso-  och  sjukvårdsområdet  eftersom  hälso-  och
sjukvårdsförmåner  inte  låter  sig  preciseras lika
enkelt  i  lag  som  t.ex.  ekonomiska förmåner.  Om
överprövningen skall ha något  praktiskt värde måste
vidare  tidsaspekten  beaktas,  vilket  är  särskilt
påtagligt  vid  akut vård. Härtill  kommer  att  det
organ som skall överpröva  beslut  inom  hälso-  och
sjukvårdsområdet måste ha kompetens att bedöma såväl
rättsliga  som  medicinska  frågor.  I propositionen
anförs   att   det   dessutom   finns   principiella
invändningar mot en hälso- och sjukvårdslagstiftning
som bygger på rättighetsbaserade principer, eftersom
det    demokratiska   inflytandet   i   hälso-   och
sjukvårdslagstiftningen  i vårt system till stor del
utövas  av  kommunala  politiska   församlingar.  En
rättighetslagstiftning  innebär att det  ytterst  är
domstolarna som bedömer olika  vårdbehov,  avgör  om
åtgärder  blivit  riktigt  utförda,  väger  behov  i
förhållande  till  nytta  och  resursutnyttjande och
sliter  tvister  inom hälso- och sjukvården.  Därmed
inskränks    utrymmet    för    kommunalt    fattade
demokratiska beslut  om  prioriteringar  i  vården i
förhållande  till  befintliga  resurser.  Regeringen
anser sammanfattningsvis att det finns behov  av  en
översyn  av dagens hälso- och sjukvårdslagstiftning.
Översynen bör dock utgå från den nuvarande principen
med skyldighetslagstiftning.




Motion




I motion So12 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om en
samlad patientlagstiftning (yrkande 2). Motionärerna
anför  att   patientens   ställning   bör   stärkas.
Nuvarande  regler  bör  sammanföras till en plats  i
lagstiftningen,  antingen   i  en  särskild  lag  om
patientens ställning och inflytande  eller  som  ett
särskilt  avsnitt  i  HSL.  Lagstiftningen  bör avse
följande:


- vårdgarantins regler,


- den tidigare husläkarlagens regler,


-     rätten     till    information    om    olika
behandlingsalternativ, deras för- och nackdelar samt
betydande möjligheter att välja mellan alternativen,


-  rätt  att  ta  del   av  behandlingsresultat  på
sjukhusen,


-  rätt  att  få  ta  del  av  mer  än  en  läkares
bedömning, s.k. second opinion,


- rätt till rehabiliteringsplan,


- rätt till smärtlindring,


- garanti för att kvalitetssäkring tillämpas,


-  rätt  till specialistvård i annat  landsting  om
opartiskt organ så tillstyrker,


- rätt till vård i hemmet i livets slutskede om det
inte finns medicinska skäl mot detta.




Tidigare behandling




Frågan  om  en   översyn   av   dagens   hälso-  och
sjukvårdslagstiftning  berördes  något  i betänkande
1997/98:SoU22    Yrkesverksamhet   på   hälso-   och
sjukvårdens  område   (s.   28).   Utskottet  delade
regeringens     bedömning     att     fem     lagar,
kvacksalverilagen,                 behörighetslagen,
disciplinpåföljdslagen,      åliggandelagen      och
tillsynslagen, skulle sammanföras  till  en  lag  om
yrkesverksamhet  på  hälso-  och sjukvårdens område.
Förslagen i proposition 1997/98:109  Yrkesverksamhet
på hälso- och sjukvårdens område ansågs  utgöra  ett
första  steg  i  riktning  mot  en samlad hälso- och
sjukvårdslagstiftning   på   det   sätt   HSU   2000
förespråkat  i  betänkandet  Patienten   har   rätt.
Utskottet  anförde  vidare  att  HSU  2000  i  samma
betänkande  bl.a.  konstaterat att dagens hälso- och
sjukvårdslagstiftning            bygger           på
sjukvårdshuvudmännens och personalens  skyldigheter.
Vad en patient kan förvänta sig av vården kan endast
indirekt  utläsas  ur  lagtexten.  Kommittén   ansåg
därför  att  det  finns  ett  behov av en översyn av
dagens   hälso-   och   sjukvårdslagstiftning.    En
utgångspunkt  för  en  sådan  översyn  borde  enligt
kommittén   vara   att   lagstiftningen  utgår  från
patientens  situation,  dvs.   att   den   rättsliga
fokuseringen förskjuts till vad patienten bör  kunna
kräva av hälso- och sjukvården.


Utskottet  uttalade att det såg positivt på att  en
översyn görs  av  dagens hälso- och sjukvård med den
utgångspunkt som HSU 2000 skisserat.




Utskottets bedömning




Utskottet     delar     bedömningen      att      en
grundförutsättning  för  att patienterna skall kunna
ta till vara sin rätt är att  de regelverk som finns
är tydliga. Utgångspunkten bör  vara  att  samla  de
bestämmelser   som   har  betydelse  för  patientens
ställning. Utskottet vidhåller  därför sitt tidigare
ställningstagande  att  den  nuvarande   hälso-  och
sjukvårdslagstiftningen  bör  ses  över i syfte  att
åstadkomma     en     mer    patientfokuserad    och
lättillgänglig  rättslig   reglering   på   området.
Översynen bör utgå från den nuvarande principen  med
skyldighetslagstiftning. Motion So12 (fp) yrkande  2
avstyrks.




Vårdens tillgänglighet




Proposition 1997/98:189




I propositionen anförs att tidsfrister i vården inte
bör  lagfästas.  Anledningen  till  detta är för det
första att det finns vissa praktiska svårigheter med
en  lagreglering.  Eftersom  det  fordras  ett  nytt
riksdagsbeslut varje gång en tidsgräns  skall ändras
riskerar  systemet att bli oflexibelt och  osmidigt.
Vidare finns det risk att tidsgränser som uttrycks i
lagstiftningen    kan    komma    att   tolkas   som
miniminivåer. En lagreglering kan enligt  regeringen
dessutom  innebära ett alltför stort ingrepp  i  den
kommunala självstyrelsen  eftersom  en reglering får
stora   konsekvenser   för  hälso-  och  sjukvårdens
resursanvändning. I stället  bör man bygga vidare på
systemet  med  överenskommelser  mellan  staten  och
landstingen. Det  systemet  har  fördelen att det är
flexibelt och successivt kan anpassas  till aktuella
problem  i  hälso- och sjukvården både i förhållande
till  otillfredsställda   behov   och   tillgängliga
resurser.


I  propositionen  anförs vidare att regeringen  och
Landstingsförbundet  kommit  överens om att under år
1998     närmare     klarlägga     de    ekonomiska,
organisatoriska och praktiska förutsättningarna  för
en  behandlingsgaranti.  Regeringen har uppdragit åt
Socialstyrelsen   att   beskriva    och    analysera
förutsättningarna    för   och   konsekvenserna   av
införandet  av  en  behandlingsgaranti  inom  svensk
hälso- och sjukvård.  Enligt  propositionen  är  det
särskilt angeläget att målet om vård på lika villkor
och  riksdagens beslut om prioriteringar inom vården
beaktas i sammanhanget. Socialstyrelsen skall ha som
utgångspunkt  att  göra  en  allsidig  belysning  av
frågan,  vilket  bl.a.  innefattar  ett  ekonomiskt,
organisatoriskt,     praktiskt     och    medicinskt
perspektiv.    Uppdraget   skall   redovisas    till
regeringen före utgången av februari 1999.




Motioner




I motion So10 av  Chatrine  Pålsson  (kd) begärs ett
tillkännagivande  om  vad  i  motionen  anförts   om
vårdgaranti   (yrkande  1).  Det  är  den  enskildes
önskemål som skall  vara  i  centrum. När det gäller
behandlingsgaranti  bör inriktningen  vara  att  det
behövs  en mer omfattande  vårdgaranti  än  den  som
gällde  från   år   1992.   De   allmänt   omfattade
slutsatserna   från  Prioriteringsutredningen  skall
vara utgångspunkt  och  utgöra  riktlinjer för denna
nya  vårdgaranti.  Det  innebär att  den  för  varje
tillfälle aktuella kösituationen  inte  skall avgöra
inriktning   och   prioritering,  utan  vårdbehoven.
Patienter med svåra kroniska sjukdomar och patienter
i livets slutskede,  dvs. patienter som har de allra
största vårdbehoven, skall  inte behöva stå tillbaka
för    patienter    med   lättdiagnostiserade    och
behandlingsbara sjukdomar.


I  motion  So11 av Kenneth  Johansson  m.  fl.  (c)
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförs
om vårdgaranti  (yrkande  1). Motionärerna anför att
patienten   för   samtliga   medicinskt   motiverade
diagnoser  skall  ha rätt till behandling  inom  tre
månader  från  första   undersökningstillfället   då
vårdbehovet   konstaterats.   Patienten   skall   ha
valfrihet  att  välja   såväl vårdgivare som adekvat
behandlingsmetod.  Denna  valfrihet   skall  omfatta
samtliga  godkända  vårdgivare  i  såväl sluten  som
öppen vård, inklusive privata vårdgivare.  Patienten
skall ha rätt att välja sjukhus i hela landet,  även
om  "det  egna"  sjukhuset  kan  ge  samma vård utan
dröjsmål.  Patienten  skall ha rätt att  inhämta  en
kompletterande bedömning  från  annan  läkare,  s.k.
second  opinion.  Patienten  skall  på  lika villkor
kunna  besöka specialistläkare såväl hos landstinget
som  hos   privata   vårdgivare   med  avtal.  Råder
remisskrav  skall  det gälla för såväl  landstingets
läkare som privatläkare.  Motionärerna  begär vidare
ett      tillkännagivande     när     det     gäller
tillgänglighetsgaranti   (yrkande  2).  Ingen  skall
behöva  vänta  mer  än  fyra  dagar  för  besök  hos
allmänläkare inom primärvården.


I  motion  So12  av  Kerstin Heinemann  m.fl.  (fp)
begärs  ett  tillkännagivande   om  vad  i  motionen
anförts om att regeringen kallar Landstingsförbundet
till  överläggningar för att införa  en  vårdgaranti
fr.o.m.  den  1 april 1999 (yrkande 3). Motionärerna
anför  bl.a.  att   de  växande  vårdköerna  är  ett
samhällsproblem  som  fordrar   en   snabb  lösning.
Vårdgaranti  innebär att alla parter får  incitament
att koncentrera sig på att kapa vårdköerna. Det mest
konkreta  uttrycket   för  detta  är  de  ekonomiska
konsekvenserna   av   olika    prioriteringar.   Med
traditionell budgetstyrning får  den  verksamhet som
uppvisar  störst  problem,  t.ex. långa patientköer,
större  anslag.  Enligt motionärerna  ger  detta  en
felaktig  signal. Med  en  vårdgaranti  bryts  detta
olyckliga mönster.  Efter  ett  år  med den tidigare
vårdgarantin hade antalet patienter som  stod  i  kö
till  behandlingar  som  täcktes av garantin minskat
drastiskt. Ett likalydande yrkande finns i en motion
från  den  allmänna  motionstiden,  nämligen  motion
So467 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) (yrkande 2)


I   flera   andra  motioner   från   den   allmänna
motionstiden begärs  att  en  ny och vidareutvecklad
vårdgaranti   införs.   Sådana  yrkanden   finns   i
motionerna So222 av Carl  Bildt  m.fl.  (m) (yrkande
1), A802 av Carl Bildt m.fl. (m) (yrkande 14), So215
av Ingvar Eriksson och Göte Jonsson (m) (yrkande 1),
So230  av  Ulf  Kristersson m.fl. (m) (yrkande  16),
So340 av Inger Davidson  m.fl.  (kd) (yrkande 1) och
So446  av  Alf  Svensson  m.fl.  (kd)  (yrkande  7).
Motionärerna anför bl.a. att Sverige åter blivit ett
land  med  långa  vårdköer.  En  ny vårdgaranti  bör
därför införas som klart och tydligt  slår  fast vad
patienterna har rätt att förvänta sig av hälso-  och
sjukvården.  Själva  syftet med en sådan vårdgaranti
är dels att ställa patienterna  i  centrum, dels att
framtvinga  organisatoriska  och andra  förändringar
som krävs för att människor skall  kunna  få  vård i
tid.  Vårdgarantin  handlar  ytterst  om  att  varje
patient  skall  ha rätt till vård i rätt tid och när
vården behövs.


Även i motion So212  av Barbro Westerholm (fp) från
den allmänna motionstiden  begärs  att  vårdgarantin
för erhållande av hörapparat återinförs (yrkande 4).
Motionären  anför  att vårdgarantin innebar  att  de
patienter  som  hade  svår   hörselnedsättning   var
berättigade att inom tre månader erhålla hörapparat.
Sommaren  1998  uppgick väntetiden till i genomsnitt
25  veckor. Enligt  motionären  blir  resultatet  av
väntetiderna att de som är välsituerade själva köper
sina  hörapparater medan de med tunna plånböcker får
vänta.




Utskottets bedömning




Utskottet  delar  motionärernas bedömning att det är
angeläget att väntetider  till  vård  och behandling
minskar. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om
att  regeringen i 1998 års ekonomiska vårproposition
(prop.  1997/98:150) föreslog att statsbidragen till
kommuner  och landsting skulle höjas med ytterligare
fyra  miljarder  kronor  år  1998,  utöver  tidigare
beslutade  och aviserade höjningar. Riksdagen biföll
regeringens    förslag    (rskr.   1997/98:319).   I
budgetpropositionen för år  1999  (prop.  1998/99:1)
aviserar  regeringen ett ytterligare resurstillskott
till kommuner och landsting med två miljarder kronor
år   2001.  Beslutna,   föreslagna   och   aviserade
tillskott  innebär  i förhållande till 1996 års nivå
en höjning av statsbidraget med 22 miljarder kronor.
De  höjda  statsbidragen   ger   enligt   utskottets
uppfattning landstingen ökade möjligheter att  vidta
åtgärder för att minska väntetiderna i vården.


Av    överenskommelsen    mellan   regeringen   och
Landstingsförbundet framgår  vidare  att parterna är
överens  om  att landstingen påtagligt skall  minska
väntetiderna för  både besök och behandling samt att
särskilda   medel  avsatts   för   att   följa   hur
tillgängligheten i sjukvården utvecklas.


Utskottet  anser   i   likhet  med  regeringen  att
tidsfrister i vården inte bör lagfästas utan att det
i stället är lämpligare att bygga vidare på systemet
med överenskommelser mellan  staten och landstingen.
Regeringen  har  uppdragit  åt  Socialstyrelsen  att
beskriva  och  analysera förutsättningarna  för  och
konsekvenserna     av      införandet      av     en
behandlingsgaranti  inom svensk hälso- och sjukvård.
Utgångspunkten är att  frågan  skall  få en allsidig
belysning   som  bl.a.  innefattar  ett  ekonomiskt,
organisatoriskt,     praktiskt     och    medicinskt
perspektiv.    Uppdraget   skall   redovisas    till
regeringen före utgången av februari 1999. Utskottet
anser    att    resultatet     av    det    pågående
utredningsarbetet bör avvaktas.  Riksdagen  bör inte
ta något initiativ på området.


Med hänvisning till det anförda anser utskottet att
motionerna So10 (kd) yrkande 1, So11 (c) yrkandena 1
och  2,  So12 (fp) yrkande 3, So212 (fp) yrkande  4,
So215 (m)  yrkande 1, So222 (m) yrkande 1, So230 (m)
yrkande 16, So340 (kd) yrkande 1, So446 (kd) yrkande
7, So467 (fp)  yrkande 2 och A802 (m) yrkande 14 bör
avstyrkas.




Val av läkare i primärvården




Proposition 1997/98:189




Enligt regeringens uppfattning finns det starka skäl
att  slå vakt om  dels  rätten  att  välja  en  fast
läkarkontakt  i  primärvården, dels rätten att välja
läkare på en annan  mottagning  än  den  som  ligger
närmast den egna bostaden. För att klargöra att  den
enskildes   val   inte   begränsas  till  ett  visst
geografiskt område inom landstinget föreslås att det
i  5  §  HSL  införs  ett tillägg  där  detta  klart
uttalas.


I propositionen anförs  att  det  finns situationer
där valet av läkare kan begränsas av praktiska skäl.
En enskild läkares arbetsbelastning  kan  vara sådan
att  den  sätter gränser för läkarvalet. Likaså  kan
möjligheterna  att i glest befolkade delar av landet
välja  mellan  flera   olika   läkare  inom  rimligt
geografiskt  avstånd  vara  begränsade.  Landstingen
måste också kunna begränsa rätten till hembesök i de
fall patienter som har andra  alternativ  väljer  en
läkare  långt  från  bostadsorten  eller  kräva  att
patienten   själv   svarar  för  resekostnaden  till
mottagningen.


Det kan förekomma att  en  patient som flyttat från
ett landsting till ett annat  eller  en  student som
studerar   på  annan  ort  vill  behålla  sin  fasta
läkarkontakt. Enligt regeringen är det angeläget att
landstingen så långt som möjligt försöker tillgodose
önskemål om  val  av läkare i primärvården även i de
fall den enskilde av olika skäl väljer en läkare som
är verksam i ett annat landsting.


Enligt propositionen  är  det  viktigt  att  betona
betydelsen av samarbete mellan olika delar av hälso-
och  sjukvården  för  att på så sätt höja kvaliteten
för  patienterna.  Vidare   betonas  vikten  av  att
sjukvårdshuvudmännen medverkar  till  att rätten att
välja  läkare  införlivas  i sjukvårdsorganisationen
och att man också följer upp  att reglerna tillämpas
på  avsett sätt. Dessutom måste  informationen  till
befolkningen  förbättras så att alla känner till sin
rätt att välja  och  hur  man skall gå till väga för
att utnyttja denna rätt.




Motioner




I motion So10 av Chatrine Pålsson  (kd)  begärs  ett
tillkännagivande  av  vad  som i motionen anförts om
patientens fria val av läkare  (yrkande  2  delvis).
Enligt  motionären  finns  det  inte något behov  av
inskränkningar  i patientens rätt  att  själv  välja
läkare i primärvården.


I motion So11 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande  om  vad  i motionen anförts om
val   av   läkare   i   primärvården  (yrkande   3).
Motionärerna   anser   att  valfriheten   inte   får
begränsas   till   läkarna  inom   den   närliggande
vårdcentralen eller  till  ett  bestämt  geografiskt
område.  Det  bör  också vara möjligt att välja  sin
läkarkontakt  utanför  det  egna  landstingsområdet.
Patienter med kroniska  sjukdomar bör kunna få välja
att ha sin fasta läkarkontakt med andra specialister
än med allmänläkare.


I  motion  So12  av Kerstin  Heinemann  m.fl.  (fp)
begärs  att husläkarlagen  återinförs  (yrkande  1).
Rätten att  välja  läkare  var  en  gång  lagfäst  i
husläkarlagen.    Sedan    lagen   avskaffades   har
valfriheten  de  facto försämrats  för  patienterna.
Husläkarlagen  garanterade   också  att  valfriheten
omfattade  både  privata och offentliga  vårdgivare.
Ett liknande yrkande  framförs  i en motion från den
allmänna motionstiden, nämligen motion So467 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) (yrkande 6).


I motion So224 av Ulf Kristersson  m.fl.  (m)  från
den     allmänna     motionstiden     begärs     ett
tillkännagivande  av  vad  i  motionen anförts om en
utkrävbar   rätt   att  välja  läkare   inom   såväl
primärvård   som   specialistmottagningar   som   är
offentligt finansierade  (yrkande  1).  Motionärerna
anför att denna rätt inte skall begränsas  till  ett
geografiskt  och  administrativt område utan att den
skall avse hela landet.  En  möjlighet till rättslig
prövning skulle enligt motionärerna  minimera risken
för att dagens missförhållanden med lokala regelverk
som  bryter  mot  rätten om ett fritt läkarval  blir
bestående. Enligt motionärerna  kan begränsningar av
reseersättningar   utanför  landstingsgräns   göras.
Vidare måste begränsningar på grund av att en läkare
är  överbelastad  accepteras.  Rätten  skall  enligt
motionärerna     vara     överklagningsbar     genom
förvaltningsbesvär.




Utskottets bedömning




Utskottet delar bedömningen  att  det är viktigt att
värna   om  patientens  rätt  att  välja   en   fast
läkarkontakt   i   primärvården.   Likaså   är   det
väsentligt  att  patienten  ges  möjlighet att välja
läkare  på  en  annan mottagning än den  som  ligger
närmast  den  egna   bostaden.  Utskottet  välkomnar
därför att ett tillägg  görs  i  HSL som klargör att
den enskildes val inte får begränsas  till ett visst
geografiskt  område inom landstinget. Däremot  finns
det  givetvis  situationer   där   valet  av  läkare
begränsas av praktiska skäl.


När  det gäller frågan om rätten att  välja  läkare
bör kunna  bli  föremål  för prövning av domstol bör
enligt utskottets uppfattning beaktas att ett sådant
förfarande   kräver   en   precisering    av   vilka
förutsättningar  som  skall  vara uppfyllda för  att
domstolen skall kunna ålägga hälso-  och  sjukvården
att tillgodose den enskildes önskemål om val  av  en
viss   läkare.   Vidare   kan  valfriheten  givetvis
begränsas av att varje allmänläkare  endast  kan  ha
ett  visst  antal  personer  knutna  till  sig.  Den
enskilde  kan  således  inte  ges  rätt att välja en
läkare  som  är  "fulltecknad" utan måste  i  sådana
situationer nöja sig  med  en  läkare  som har ledig
kapacitet. Det skulle därför krävas att lagstiftaren
anger    några   hållpunkter   för   den   rättsliga
prövningen,  t.ex.  genom  att  ange  normer för hur
många patienter som en läkare i primärvården normalt
skall ha. Annars finns det risk att domstolen fattar
beslut  som bidrar till att arbetsbelastningen  blir
mycket ojämn  för  de  läkare  som  är  verksamma  i
primärvården.  Att  slå  fast sådana normer i lag är
enligt utskottet inte lämpligt, eftersom planeringen
av  primärvården  bör  ha  sin   utgångspunkt  i  de
förhållanden  som  råder  lokalt.  Utskottet   anser
därför  att  rätten  att välja läkare inte bör kunna
bli föremål för rättslig prövning.


Patienter  med kroniska  och  långvariga  sjukdomar
behöver  ofta   en  mer  regelbunden  och  långvarig
kontakt  med  andra  specialister  än  allmänläkare.
Utskottet vill  i  detta  sammanhang  i  likhet  med
regeringen  betona  vikten av samarbete mellan olika
delar av hälso- och sjukvården.  Det  kan  således i
vissa fall vara lämpligt att en patient har  både en
allmänläkare och en specialist som sin läkare.


Utskottet tillstyrker förslaget till ändring  i 5 §
HSL  och avstyrker motionerna So10 (kd) yrkande 2  i
denna  del och So11 (c) yrkande 3. Även motion So224
(m) yrkande 1 avstyrks.


Utskottet   har   vid   flera  tidigare  tillfällen
behandlat     motioner    om    återinförande     av
husläkarlagen, (se bl.a. 1996/97:SoU1, 1997/98:SoU12
och   1997/98:SoU24).   Utskottet   vidhåller   sitt
tidigare  ställningstagande  att det inte finns skäl
att återinföra lagen. Motionerna So12 (fp) yrkande 1
och So467 (fp) yrkande 6 avstyrks.




Val av sjukhus och specialistmottagning




Proposition 1997/98:189




Det finns i dag ingen lagstadgad  rätt för patienten
att    välja   sjukhus   och   specialistmottagning.
Landstingen  ger  dock  patienterna  relativt  stora
möjligheter      att      välja      sjukhus     och
specialistmottagning både inom det egna  landstinget
och i angränsande landsting. Om landstinget beslutar
att  remiss  skall  krävas  för viss vård/behandling
inom landstinget skall enligt  gällande lagstiftning
samma krav gälla för motsvarande vård/behandling som
utförs av vårdgivare med ersättning  enligt lagen om
läkarvårdsersättning alternativt lagen om ersättning
för   sjukgymnastik.   Ett   av   skälen  till   att
bestämmelsen infördes var att samma  förutsättningar
skulle  gälla  för all offentligt finansierad  vård.
Från och med den  1  januari 1998 undantogs den vård
som  ges  av privata gynekologer,  psykiatriker  och
barnmedicinare från krav på remiss.


Enligt propositionen är det angeläget att patienten
ges   möjlighet   att   dels   välja   sjukhus   och
specialistmottagning,  dels  välja  mellan offentlig
och   privat   vård.   Betydelsen   av  patienternas
valmöjligheter understryks i överenskommelsen mellan
staten och landstingen om ersättningar  år  1999 för
insatser  för  att stärka patientens ställning  m.m.
Således   konstateras    i    överenskommelsen   att
patienterna   skall   ha   möjligheter   att   välja
vårdgivare där det av skilda  skäl  passar dem bäst.
Likaså    skall   varje   patient   erhålla   tydlig
information    om   sina   möjligheter   att   välja
vårdgivare. Regeringen  anser mot bakgrund härav att
det inte föreligger behov av ett uttryckligt lagstöd
om     rätten     att     välja     sjukhus      och
specialistmottagning.


Enligt propositionen är det inte lämpligt att i lag
generellt  förbjuda  landstingen  att ställa krav på
remisser för specialistvård eftersom  remisser måste
kunna  användas  som  ett  instrument  för att  göra
riktiga medicinska prioriteringar. Vidare anförs att
sjukhusens     specialistmottagningar     i     ökad
utsträckning   fått   andra   roller  i  hälso-  och
sjukvården än de icke-sjukhusanslutna, ofta privata,
specialistmottagningarna.        De       offentliga
sjukhusmottagningarna har sedan några  år  reducerat
sin  verksamhet  och koncentrerat den till patienter
och tillstånd som  kräver  sjukhusens specialiserade
resurser. Övriga patienter styrs i ökad utsträckning
till specialistmottagningar utanför sjukhusen, t.ex.
vårdcentraler som knutit till  sig  läkare med andra
specialiteter än allmänmedicin. Eftersom  sjukhusens
specialistmottagningar      och      de      privata
specialistmottagningarna således kan ha olika roller
i  hälso-  och  sjukvården  anser regeringen att det
finns skäl att se annorlunda  på  remisskrav till de
sjukhus-anknutna  specialistmottagningarna   än   på
remisskrav  till  motsvarande specialistmottagningar
utanför sjukhusen.  Landstingen  föreslås  därför få
möjlighet  att  tillämpa  remisskrav  för  den  egna
verksamheten   utan   att  tillämpa  remisskrav  för
privata vårdgivare vid  mottagningar utanför sjukhus
som  omfattas  av  lagen. Som  en  följd  härav  kan
landstingen  inte  tillämpa  remisskrav  enbart  för
privata vårdgivare utanför  sjukhus.  Förslaget till
ändring  innebär  inte någon förändring i  fråga  om
privatläkarna  inom   barnmedicin,   gynekologi  och
psykiatri.   Remiss   kan   alltså  inte  heller   i
fortsättningen krävas inom dessa  specialiteter även
om   ett  landsting  inför  sådana  remisskrav   för
motsvarande  specialistmottagningar  inom  den  egna
verksamheten.




Motioner




I  motion  So10  av Chatrine Pålsson (kd) begärs ett
tillkännagivande  om   att  det  inte  skall  krävas
remisstvång för att en patient skall kunna söka vård
på en specialistmottagning (yrkande 2 delvis).


I motion So11 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande om  vad  i  motionen anförts om
remisskrav   (yrkande  4).  Remissförfarandet   inom
sjukvården är  ofta ett bra kommunikationsmedel till
patienternas hjälp,  särskilt  när det gäller att ge
patienter  möjlighet  att skyndsamt  få  sina  behov
tillgodosedda.  Enligt  motionärerna  förekommer det
dock ibland att remisskrav används som  ett sätt att
försvåra vårdutnyttjandet eller som begränsning  för
privata  vårdgivare.  Motionärerna  anför att sådana
remisskrav inte skall få förekomma.


I  motion  So12  av  Kerstin  Heinemann m.fl.  (fp)
begärs  ett  tillkännagivande  om  vad   i  motionen
anförts  om att regeringen vid överläggningarna  med
Landstingsförbundet   även   upphäver  remisstvånget
(yrkande 4). Motionärerna anser  att  det inte skall
finnas     något    generellt    remisstvång    till
specialistvården.  Det  kan  dock  finnas  skäl  för
landstingen  att  i vissa situationer ha remisstvång
till vissa specialistmottagningar på sjukhus.


I motion So224 av  Ulf  Kristersson  m.fl. (m) från
den     allmänna     motionstiden     begärs     ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om val av
sjukhus  (yrkande  2  delvis).  Enligt  motionärerna
skall   var   och  en  ha  lagfäst  rätt  att  välja
mottagning/sjukhus   över   hela   landet.  Även  om
landstinget    kan    erbjuda    ett   eller   flera
behandlingsalternativ som uppfyller  kraven  på  att
vara  till  nytta  för patienten med hänsyn till den
aktuella skadan eller  sjukdomen  skall patienten ha
rätt   att   välja   behandling   på   annat   håll.
Motionärerna begär också ett tillkännagivande om vad
i   motionen   anförts  om  förbud  mot  remisstvång
(yrkande 3).  Motionärerna anför att remisskrav inte
skall  få  förekomma.  Enligt  motionärerna  är  det
orimligt att  landstingen skall få bestämma över det
som  faktiskt  skall  fungera  som  alternativ  till
landstingen. Det  är  alltså  remissen som bärare av
ekonomiska medel som inte bör tillåtas. Remissen som
kunskapsbärare, diskussions- och dialogunderlag samt
prioriteringsunderlag  fyller  däremot   en   viktig
funktion.  Det faktum att regeringen i propositionen
föreslår  att   landstingen   skall   få   ha   kvar
möjligheten      att      kräva      remiss     till
privatpraktiserande    ger    landstingen   fortsatt
möjlighet   att  styra  patienter  till   den   egna
verksamheten.


I  ett  par  motioner  från  allmänna  motionstiden
begärs   att   remisstvång   till   specialistläkare
förbjuds, nämligen  motionerna  So222  av Carl Bildt
m.fl. (m) (yrkande 4) och So248 av Elizabeth Nyström
och Maud Ekendahl (m). Motionärerna anför  bl.a. att
i  de  landsting  där  remisstvång  införts  minskar
andelen  besök  i  den mer kostnadseffektiva privata
vården medan andelen dyra sjukhusbesök ökar.




Utskottets bedömning




I    överenskommelsen    mellan    regeringen    och
Landstingsförbundet om ersättningar  år 1999 för att
stärka   patientens   ställning  m.m.  betonas   att
patienterna   skall   ha   möjligheter   att   välja
vårdgivare där det av olika  skäl  passar  dem bäst.
Utskottet  anser  att  det  mot  bakgrund härav inte
finns behov av ett uttryckligt lagstöd om rätten att
välja  sjukhus  och specialistmottagning.  Utskottet
vill  dock understryka  att  det  är  angeläget  att
patienterna  i  realiteten  ges möjligheter att dels
välja sjukhus och specialistmottagning,  dels  välja
mellan  offentlig  och privat vård. Motion So224 (m)
yrkande 2 avstyrks i  denna  del med hänvisning till
det anförda.


Remisser fyller en viktig funktion  som  instrument
för att göra riktiga medicinska prioriteringar  både
i  syfte  att  garantera  att  de  patienter som har
störst  behov  av  specialistvård får tillgång  till
sådan och att kunna utnyttja de samlade resurserna i
landstingen  optimalt.   Utskottet   delar   således
bedömningen  att  det  inte  är  lämpligt  att i lag
förbjuda landstingen att ställa krav på remisser för
specialistvård.   Givetvis   får   remisskrav   inte
användas i syfte att försvåra vårdutnyttjandet eller
som begränsning för privata vårdgivare.


Det kan finnas skäl att se annorlunda på remisskrav
till de sjukhusanknutna specialistmottagningarna  än
på         remisskrav        till        motsvarande
specialistmottagningar utanför sjukhusen. Med hänsyn
till att sjukhusens  specialistmottagningar  och  de
privata  specialistmottagningarna  genom  de senaste
årens utveckling har fått skilda roller i hälso- och
sjukvården  bör  det  enligt  utskottet därför  vara
möjligt för landstingen att ställa  krav  på  remiss
till  sjukhusens specialistmottagningar utan att  ha
remisskrav   för   motsvarande  specialistmottagning
utanför sjukhusen. Däremot  kommer  landstingen inte
att  kunna  tillämpa remisskrav enbart  för  privata
vårdgivare utanför  sjukhus.  Motionerna  So10  (kd)
yrkande 2 i denna del, So11 (c) yrkande 4, So12 (fp)
yrkande 4, So222 (m) yrkande 4, So224 (m) yrkande  3
och  So248  (m)  avstyrks med det anförda. Utskottet
tillstyrker förslaget  till  ändring  i  3  §  lagen
(1993:1651) om läkarvårdsersättning.


Inte heller i fortsättningen får remiss krävas inom
specialiteterna    barnmedicin,   gynekologi   eller
psykiatri.




Information till patienten och val mellan
behandlingsalternativ




Proposition 1998/99:4




I propositionen anförs  att  rätten till information
är av avgörande betydelse för  patientens  möjlighet
att  utöva  självbestämmande  och  vara  delaktig  i
vården.   En   informerad   patient   är   också  en
förutsättning för en effektiv vård.


Informationsplikten regleras i dag kortfattat i HSL
och lagen (1994:953) om åligganden för personal inom
hälso-  och  sjukvården (fr.o.m. den 1 januari  1999
lagen (1998:531)  om  yrkesverksamhet  på hälso- och
sjukvårdens  område).  Av HSL framgår att  patienten
skall ges upplysningar om sitt hälsotillstånd och om
de  behandlingsmetoder  som   står   till   buds.  I
åliggandelagen  finns  en  motsvarande  bestämmelse.
Regeringens        förslag        innebär        att
informationsskyldigheten   regleras   genom   en  ny
bestämmelse,  2  b  §, i HSL. I bestämmelsen stadgas
att   patienten  skall  få   individuellt   anpassad
information om sitt hälsotillstånd och om de metoder
för undersökning,  vård  och behandling som finns så
att patienten i största möjliga  utsträckning kan ta
tillvara sina intressen. Regeringens förslag innebär
en   precisering   av   det   informationskrav   som
lagstiftningen  föreskriver  i  dag   och  inskärper
därutöver    kravet   på   att   kommunikation   och
information  bör   lämnas   i   former  som  stärker
patientens   möjligheter   till   delaktighet    och
självbestämmande.  Informationen bör avse de metoder
för undersökning, vård  och  behandling  som  finns.
Varje  medlem av hälso- och sjukvårdspersonalen  har
ett eget  yrkesansvar  för  att  patienten  har fått
information om de åtgärder som behöver vidtas.


Enligt  propositionen  finns  det  en  fara  i  att
alltför  detaljerat  ange  vad  informationen  skall
innehålla.  Det  finns  då  risk  att lagstiftningen
uppfattas  som en "checklista". Informationen  skall
alltid vara  anpassad  till  den enskilda patientens
individuella behov och måste därför med nödvändighet
ges varierande innehåll och utformning.


Enligt propositionen finns det således starka motiv
för att öka patientens inflytande  över  vården  och
behandlingen.   Regeringen   föreslår   att   en  ny
bestämmelse,  3  a  §,  införs  i  HSL. Bestämmelsen
innebär   en   skyldighet   att   ta   hänsyn   till
patienternas  val  när  det  finns  flera medicinskt
motiverade  behandlingsalternativ  som  bedöms  vara
till  nytta  för  patienten  med  hänsyn   till  den
aktuella sjukdomen eller skadan. Patienten kan  inte
göra  anspråk  på  att  behandlas enligt metoder som
inte kan anses stå i överensstämmelse  med vetenskap
och  beprövad erfarenhet. Inte heller kan  patienten
kräva att få behandling på annat håll om landstinget
kan erbjuda  ett  eller  flera behandlingsalternativ
som  uppfyller  kraven  på  vetenskap  och  beprövad
erfarenhet.   Vidare  måste  proportionerna   mellan
kostnader och förväntad  nytta  vara rimliga när det
finns flera alternativ. Enligt propositionen  är det
godtagbart  att  den förväntade nyttan inte får vara
ringa  eller  försumbar   i   förhållande   till  de
merkostnader  ett  visst  behandlingsalternativ  kan
medföra. Det finns också anledning att se annorlunda
på      kostnadsökningar      för     ett      visst
behandlingsalternativ  vid allvarlig  sjukdom  eller
skada   än   vid   mindre  allvarlig   sjukdom   och
bagatellartade åkommor.  Patientens  egen  värdering
bör i dessa hänseenden tillmätas stor betydelse i de
fall  det  rör sig om allvarlig sjukdom eller  skada
även om det medför kostnadsökningar. Om det är fråga
om en bagatellartad  åkomma  får  det  å andra sidan
anses    godtagbart   att   inte   acceptera   några
kostnadsskillnader   alls.   Regeringen   anför  att
toleransen   för   kostnadsökningar  skall  ses  mot
bakgrund av att den  sammanlagda kostnadseffekten av
individuella val kan komma  i  konflikt  med  de  av
riksdagen  fastlagda riktlinjerna för prioriteringar
inom hälso-  och  sjukvården  och då närmast behovs-
och solidaritetsprincipen, dvs.  att  resurserna bör
satsas  på de områden (verksamheter, individer)  där
behoven är  störst.  Det  innebär  att  även  om den
enskilde  patienten  bör få ett ökat inflytande över
valet av behandling måste det finnas gränser för hur
stora kostnadsökningar  som  kan  godtas.  Det finns
annars  risk  för  att  andra och högre prioriterade
behov inte kan tillgodoses.


Av propositionen framgår  att  det  är  den som har
ansvaret för hälso- och sjukvården av patienten  som
avgör   om  och  i  så  fall  vilka  av  honom/henne
formulerade  behandlingsalternativ  som kan erbjudas
patienten.




Motioner




I motion So15 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om att informationsskyldigheten
skall utformas så att den blir tillgänglig  även för
funktionshindrade (yrkande 2).


I motion So16 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs
ett  tillkännagivande  om vad i motionen anförts  om
val mellan olika behandlingsalternativ  (yrkande 1).
Motionärerna  anför  att  patientens val skall  vara
avgörande när det finns flera  behandlingsalternativ
som bedöms vara till nytta för patienten  med hänsyn
till  den aktuella sjukdomen eller skadan. Patienten
får aldrig  nekas  den  vård  hon  är i behov av med
hänsyn  till  kostnaderna.  Frågan  är  dock  vilken
kostnad  som  kan accepteras om det finns två  eller
flera   behandlingsalternativ   att   välja   mellan
samtidigt  som  kostnadsökningar  inte  får begränsa
andra  patienters  behov. Motionärerna anför  vidare
att det förekommer att patienter har önskemål om ett
behandlingsalternativ  som  inte tillhör den vanliga
sjukvården  och som ligger utanför  riktlinjerna  om
vetenskap och beprövad erfarenhet. Även i dessa fall
skall     patientens     möjlighet     att     välja
behandlingsalternativ förbättras. Sammanfattningsvis
anser motionärerna att lagstiftningen måste utformas
på ett sådant  sätt  att  patienten  har rätt att få
vägledning  kring  olika behandlingsmetoder  och  ha
reell möjlighet att välja mellan dessa.


I motion So10 av Chatrine Pålsson (kd) hemställs om
ett tillkännagivande  om  vad  i motionen anförts om
att kommuner och landsting får tillräckliga resurser
så att stärkandet av patientens ställning vad gäller
behandlingsform skall kunna bli en realitet (yrkande
3). I annat fall riskerar de goda  ambitionerna  att
leda    till    trovärdighetskonflikter    för   den
vårdbehövande.


I motion So314 av Lennart Daléus m.fl. (c) från den
allmänna motionstiden begärs ett tillkännagivande om
vad i motionen anförts om patientutbildning (yrkande
10). Motionärerna anför att patientinformation är en
viktig del i sjukvården. Den bör enligt motionärerna
utvidgas  till  att  mer  vara  fråga om utbildning.
Sjukdomspanoramat kan förändras om patienten är klar
över att det går att påverka.


I motion So224 av Ulf Kristersson  m.fl.  (m)  från
den     allmänna     motionstiden     begärs     ett
tillkännagivande   om  vad  i  motionen  anförts  om
behandlingsalternativ     (yrkande     2    delvis).
Motionärerna  anför  att  även  om  landstinget  kan
erbjuda  ett  eller flera behandlingsalternativ  som
uppfyller  kraven   på   att  vara  till  nytta  för
patienten med hänsyn till  den aktuella skadan eller
sjukdomen  skall  patienten  ha   rätt   att   välja
behandling  på  annat  håll.  En rätt till fritt val
mellan  olika behandlingsalternativ  är  ett  av  de
bästa sätten att stärka patientens ställning.




Utskottets bedömning




Utskottet  anser  att  rätten till information är av
avgörande  betydelse  när   det   gäller  patientens
självbestämmande    och   delaktighet   i    vården.
Informationen  bör vara  individuellt  anpassad  och
avse  de  metoder   för   undersökning,   vård   och
behandling som finns. Patienten skall göras medveten
om  de  möjligheter  hälso-  och  sjukvården har att
hjälpa just honom eller henne. Däremot finns det som
utskottet  ser det inte någon anledning  att  införa
regler  om  en  särskild  patientutbildning.  Motion
So314 (c) yrkande 10 avstyrks därför.


Utskottet delar  inställningen  i  motion So15 (fp)
yrkande   2   om   att   informationen  skall   vara
tillgänglig   även  för  funktionshindrade.   Enligt
utskottets uppfattning  bör  informationen  lämnas i
former   som   är   anpassade   efter  den  aktuella
patientens förutsättningar och behov. Omständigheter
som  måste beaktas är patientens ålder,  mognad  och
erfarenhet,   eventuell   funktionsnedsättning  samt
kulturell  och  språklig bakgrund.  Utskottet  anser
därför   att   något    tillkännagivande   inte   är
erforderligt och avstyrker  motionen  i  den mån den
inte är tillgodosedd med det anförda.


Utskottet tillstyrker förslaget till 2 b  § HSL och
förslaget till ändring i 2 kap. 2 § lagen (1998:531)
om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.


När    det    gäller    frågan    om   val   mellan
behandlingsalternativ ser utskottet  positivt på att
det införs en särskild regel härom i HSL.  Utskottet
delar  bedömningen  att  patienten  inte skall kunna
göra  anspråk  på att behandlas enligt  metoder  som
inte kan anses stå  i överensstämmelse med vetenskap
och beprövad erfarenhet.  Likaså anser utskottet att
patienten  inte  kan  kräva behandling  utanför  det
landsting där han eller  hon är bosatt, om detta kan
erbjuda en behandling som  står  i  överensstämmelse
med vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är vidare
enligt  utskottet  väsentligt  att  de av  riksdagen
fastlagda   riktlinjerna  för  prioriteringar   inom
hälso- och sjukvården  beaktas.  Det innebär att det
måste finnas gränser för hur stora  kostnadsökningar
som  kan godtas eftersom det annars finns  risk  att
andra   och   högre   prioriterade  behov  inte  kan
tillgodoses.


Utskottet tillstyrker  förslaget  till 3 a § första
och  andra  styckena  och 18 a § HSL samt  förslaget
till 2 kap. 2 a § första stycket lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso-  och  sjukvårdens  område.
Motionerna  So16 (c) yrkande 1 och So224 (m) yrkande
2 (delvis) avstyrks.


I motion So10  (kd) yrkande 3 påtalas vikten av att
kommuner och landsting  får tillräckliga resurser så
att stärkandet av patientens  ställning  vad  gäller
behandlingsform  skall  kunna  bli  en realitet. Som
anförts   under   avsnittet  Vårdens  tillgänglighet
innebär   beslutade,    föreslagna   och   aviserade
tillskott  att  statsbidragen   till   kommuner  och
landsting   höjts   med   22   miljarder  kronor   i
förhållande  till 1996 års nivå.  Motionen  avstyrks
med det anförda.




Möjlighet till förnyad medicinsk bedömning,
s.k. second opinion




Proposition 1998/99:4




Enligt propositionen  skall  hälso- och sjukvården i
vissa situationer vara skyldig att medverka till att
patienten  får möjlighet att diskutera  sin  sjukdom
och  behandling  med  ytterligare  en  läkare  (s.k.
second  opinion).  Denna skyldighet gäller när fråga
är om livshotande eller  särskilt  allvarlig sjukdom
eller  skada  och  patienten  står inför  valet  att
utsätta  sig  för  särskilt riskfyllda  behandlingar
eller  om  valet  har stor  betydelse  för  framtida
livskvalitet. Vidare  krävs  att  det saknas entydig
vägledning  för  det  medicinska  ställningstagandet
utifrån  vetenskap  och beprövad erfarenhet.  Hälso-
och  sjukvården bör i  sådana  situationer  medverka
till att  patienten  får  tillgång  till  en förnyad
bedömning var som helst i landet.


I  de fall där en förnyad bedömning är aktuell  bör
hälso-  och  sjukvården  medverka till att patienten
får  tillgång  till  en  sådan   bedömning   hos  en
vårdgivare var som helst i landet om patienten själv
vill  det  eller  om den behandlande läkaren bedömer
att det är den bästa  lösningen.  Vidare bör läkaren
medverka till att journalhandlingar m.m. ställs till
förfogande  så  att  den läkare som skall  göra  den
förnyade bedömningen har  de underlag som behövs för
att  ta  ställning till diagnos  och  behandling.  I
propositionen  betonas  också att patienten måste ha
ett avgörande inflytande  över  vid vilken vårdenhet
som  behandlingen skall utföras när  han  eller  hon
tillsammans  med sin läkare har tagit ställning till
de behandlingsalternativ  som  finns.  Vidare anförs
att   sjukvårdshuvudmannen   också  bör  svara   för
patientens resekostnader eftersom  det  annars finns
risk  att  patientens  ekonomiska  förhållanden  kan
påverka benägenheten att utnyttja möjligheten att få
en förnyad medicinsk bedömning.




Motioner




I motion So15 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) begärs
ett  tillkännagivande om vad som i motionen  anförts
om att rätten till second opinion även skall omfatta
icke-offentligt finansierade vårdgivare (yrkande 1).
Enligt  motionärerna är detta ett grundläggande krav
för  konkurrensneutralitet   mellan  offentliga  och
privata vårdgivare.


I motion So16 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs
att riksdagen hos regeringen begär  förslag  om rätt
till second opinion för alla patienter (yrkande  2).
Motionärerna   anför   att   i   dagsläget  inhämtar
röststarka   patienter  kompletterande   bedömningar
genom att själva  kontakta  en  annan  läkare  medan
andra  patienter till fullo litar till den bedömning
som  den   medicinska   personalen   givit   och  de
behandlingar som erbjuds.


I  motion  So224  av Ulf Kristersson m.fl. (m) från
den     allmänna     motionstiden     begärs     ett
tillkännagivande av vad  i  motionen anförts om rätt
till second opinion (yrkande  4). Motionärerna anför
att patienten generellt måste ges  en utkrävbar rätt
att  inhämta  en  kompletterande bedömning  från  en
annan läkare. Det är  när patienten råkar ut för att
man  inte  vill  tillmötesgå   hans  önskan  och  en
förtroendekris  uppstår  som lagstödet  behövs.  Ett
sådant lagstöd kan vara betydelsefullt  även  i fall
som inte anses  mycket svåra. Motionärerna anser att
regeringens förslag att den lagreglerade rätten till
en  förnyad bedömning skall begränsas till en mindre
grupp inte är acceptabelt.


I motion  So14 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs ett
tillkännagivande   om  vad  i  motionen  anförts  om
rättighetslagstiftning.   Motionärerna   anser   att
rätten  till förnyad medicinsk bedömning bör vara en
rättighet  som  kan krävas. Det faktum att patienten
kan få sin rättighet  prövad  i  domstol  kommer att
vara  en tydlig normgivande signal som huvudsakligen
kommer  att  ha  en  preventiv  verkan. Vidare anför
motionärerna  att  den  föreslagna avgränsningen  av
vilka  patienter som skall  ges  möjlighet  till  en
förnyad    bedömning    kan    leda    till   onödig
administration och svårbedömda avvägningar  när  det
gäller  lagens  tillämpning. Dessutom kan det enligt
motionärerna  förekomma   fall   där  det  av  någon
anledning  saknas  förtroende mellan  patienten  och
vårdgivaren. Patienten  kan  då  behöva  åberopa  en
rättighetslagstiftning  för att ge eftertryck åt sin
önskan om val av annan vårdgivare. Detta är särskilt
viktigt för s.k. svaga grupper.  Enligt motionärerna
kan sannolikt många anmälningar till  patientnämnden
undvikas  om  patienten  kan  garanteras en  förnyad
medicinsk behandling.




Utskottets bedömning




Som   framgår   ovan   har   utskottet    tillstyrkt
regeringens  förslag  om  att  patientens rätt  till
information  bör förtydligas. Likaså  har  utskottet
tillstyrkt att  patientens  eget  val  -  med  vissa
begränsningar  -  skall  vara avgörande om det finns
flera behandlingsalternativ  som  bedöms  vara  till
nytta  för  patienten  med  hänsyn till den aktuella
sjukdomen eller skadan.


Det  kan  emellertid  finnas behov  av  ytterligare
förstärkningar  i  lagstiftningen   när  det  gäller
patientens  ställning  och  rättigheter.   Utskottet
instämmer  i  bedömningen  att det finns situationer
när patienten kan ha ett starkt  behov av att få sin
sjukdom  eller skada bedömd av en annan  läkare  som
han eller  hon  känner  tillit  till.  Om hälso- och
sjukvården medverkar till detta kan patienten  känna
sig  tryggare  med  att diagnosen och den föreslagna
behandlingen är riktig. Utskottet tillstyrker därför
att  regler  om förnyad  medicinsk  bedömning,  s.k.
second opinion, införs. Däremot anser utskottet inte
att  rätten  till  förnyad  bedömning  bör  vara  en
rättighet som  kan  utkrävas  i  domstol. En domstol
skulle   behöva   ta  ställning  till  ett   flertal
medicinska frågeställningar för att avgöra om rätten
till förnyad bedömning  föreligger.  Detta  skulle i
sin tur kräva omfattande expertmedverkan och  därmed
bli  både  tidsödande och resurskrävande. Motionerna
So224 (m) yrkande 4 och So14 (mp) avstyrks därför.


När det gäller  frågan  om  rätten  till en förnyad
bedömning bör vara generell och således omfatta alla
patienter  eller  om  den bör avse en mer  begränsad
grupp  befarar  utskottet  att  ett  system  med  en
generell rätt till  förnyad  bedömning  riskerar att
bli  kostnadsdrivande.  Ett  sådant  system är  inte
heller  förenligt  med landstingens planeringsansvar
för hälso- och sjukvården.  Det  kan  vidare komma i
konflikt  med  de riktlinjer för prioriteringar  som
gäller inom hälso-  och  sjukvården, vilka riksdagen
helt  nyligen  i  stor  enighet  ställt  sig  bakom.
Utskottet tillstyrker därför att rätten till förnyad
medicinsk bedömning tar sikte  på en begränsad grupp
patienter i enlighet med de kriterier som regeringen
föreslagit. Dessa kriterier innebär att den aktuella
sjukdomen eller skadan skall vara  livshotande eller
av  särskilt  allvarlig  art. Vidare krävs  att  det
saknas  en  klar  och  entydig  vägledning  för  det
medicinska ställningstagandet  utifrån vetenskap och
beprövad erfarenhet. Slutligen skall de åtgärder som
föreslås  innebära  särskilda risker  för  patienten
eller kunna få stor betydelse  för  dennes  framtida
livskvalitet. Motion So16 (c) yrkande 2 avstyrks med
det anförda.


Utskottet vill emellertid betona att det är  mycket
angeläget   att   noga   följa   effekterna  av  den
föreslagna  lagstiftningen  om rätten  till  förnyad
medicinsk  bedömning.  Utskottet  anser  därför  att
regeringen  bör  ge Socialstyrelsen  i  uppdrag  att
följa tillämpningen under ett år samt därefter lämna
en utvärdering. Utskottet förutsätter att regeringen
redovisar utvärderingen för riksdagen. Vad utskottet
nu anfört bör ges regeringen till känna.


I motion So15 (fp) yrkande 1 anförs att rätten till
second opinion även  skall  omfatta  icke-offentligt
finansierade  vårdgivare.  Den föreslagna  lagtexten
utesluter  inte  att en förnyad  bedömning  inhämtas
från   en   privat  vårdgivare.   Det   är   således
landstinget som  i samråd med patienten avgör vilken
läkare som skall anlitas  för  att avge den förnyade
bedömningen.  Motionen  är  tillgodosedd   med   det
anförda och avstyrks.


Utskottet  tillstyrker  förslagen till 3 a § tredje
stycket HSL och 2 kap. 2 a  §  andra  stycket  lagen
(1998:531)   om   yrkesverksamhet   på   hälso-  och
sjukvårdens område.




Patientnämnder




Proposition 1998/99:4




Regeringen    föreslår    att    en    ny   lag   om
patientnämndsverksamhet m.m. ersätter den  nuvarande
lagen (1992:563) om förtroendenämndsverksamhet  inom
hälso-  och  sjukvården m.m. Nämndernas arbetsområde
utvidgas till att omfatta all offentligt finansierad
hälso- och sjukvård  samt vissa socialtjänstinsatser
inom   äldreomsorgen.   Nämndernas   arbetsuppgifter
preciseras i lagstiftningen. Således skall nämnderna


-  hjälpa  patienter  att få  den  information  som
behövs för att de skall  kunna  ta  till  vara  sina
intressen i hälso- och sjukvården,


-   främja   kontakterna   mellan   patienter   och
vårdpersonal,


-   hjälpa   patienter  att  vända  sig  till  rätt
myndighet,


-  rapportera  iakttagelser   och  avvikelser  till
vårdgivare och vårdenheter.


Enligt propositionen är det angeläget  att kommuner
och  landsting  ser  hälso-  och sjukvården som  ett
gemensamt  åtagande och att man  strävar  efter  att
finna organisatoriska  lösningar som gör det möjligt
att   arbeta   med   problem  i   hela   vårdkedjan.
Lagstiftningen ger flera  möjligheter att organisera
verksamheten.   Ambitionen  bör   vara   att   hitta
lösningar som innebär  att det finns såväl kommunal-
som     landstingskompetens      bland      nämndens
förtroendevalda och tjänstemän.


I propositionen anförs att undersökningar visar att
vissa  av  sjukvårdshuvudmännen valt en organisation
av  förtroendenämndsverksamheten   som  innebär  att
ledamöterna  i  förtroendenämnderna  förenar   detta
uppdrag  med  uppdrag  i  nämnder som rör hälso- och
sjukvården. Regeringen betonar  i  detta  sammanhang
att  det  är  av stor vikt att en sådan organisation
tillskapas att  det  inte  råder någon tvekan om att
förtroendenämnderna är självständiga  i  förhållande
till dem som beslutar om hälso- och sjukvården.




Motioner




I motion So390 av Ingrid Burman m.fl. (v)  från  den
allmänna   motionstiden  begärs  att  riksdagen  hos
regeringen  begär   förslag  till  införande  av  en
patient-ombudsman  enligt  vad  i  motionen  anförts
(yrkande  1).  Motionärerna   anför   att   med   en
patientombudsman   skulle   patienterna  snabbt  och
enkelt  kunna få veta om det exempelvis  är  befogat
att driva ett avslagsärende från patientförsäkringen
vidare som  ett  civilt  mål.  Andra  uppgifter  för
patientombudsmannen    kan    vara    att   initiera
utredningar t.ex. då det finns misstanke  om att man
från  sjukvårdens  sida  har  underlåtit  att anmäla
felbehandlingar eller allvarliga incidenter.  Även i
övrigt  bör patientombudsmannen ha befogenheter  att
på bästa  sätt  ta till vara patienternas intressen.
Om  det  finns  vägande  skäl  mot  att  inrätta  en
särskild    patientombudsman    bör    möjligheterna
undersökas  att   i   varje   region   tillföra   en
förtroendenämnd de extra resurser som behövs för att
nämnden    skall   kunna   hjälpa   patienterna   på
motsvarande  sätt  som  en patient-ombudsman. Vidare
begär  motionärerna  ett  tillkännagivande   om  att
kostnaden  för  en patientombudsman får prövas inför
den ekonomiska vårpropositionen  1999  (yrkande  2).
Slutligen  begärs att riksdagen hos regeringen begär
att   regeringen    i   samband   med   den   årliga
Dagmaröverenskommelsen ger landstingen i uppdrag att
utforma en informationsbroschyr  inom ramen för sina
informationsinsatser (yrkande 3). Motionärerna anför
att patienter i Sverige har rätt att  få  veta  sina
rättigheter  när  de kommer till ett sjukhus, vad de
kan säga nej till och vem de kan vända sig till.


I motion So13 av Chatrine  Pålsson  (kd) begärs ett
tillkännagivande  om vad i motionen anförts  om  att
förtroendenämnderna   i   landstingen  skall  få  en
självständig       ställning      (yrkande       1).
Förtroendenämnderna  väljs  av landstingsfullmäktige
men   är  direkt  underställda  landstingsstyrelsen.
Nämndens  arbete  därför  inte kan ske självständigt
och många bedömare menar att  förtroendenämnderna på
grund av sin osjälvständighet inte har möjlighet att
fungera  optimalt som företrädare  för  patienterna.
Som  jämförelse   nämner  motionärerna  landstingens
revision     vilken     lyder      direkt      under
landstingsfullmäktige.   Revisorerna   är  valda  av
landstingsfullmäktige. Enligt kommunallagen  kapitel
nio arbetar revisionen i en oberoende ställning  mot
landstinget. Motionärerna begär vidare att riksdagen
hos  regeringen  begär  förslag till sådan ändring i
kommunallagen  att  förtroendenämndernas   oberoende
ställning  klargörs (yrkande 2). Motionärerna  anser
att   uppgifter    som   handhas   av   landstingens
förtroendenämnder borde  handhas  på samma oberoende
sätt   som  revisionen.  Vidare  saknas   jävsregler
gällande  ledamots  uppdrag  i  annan styrelse eller
nämnd.


I motion So16 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs
också   ett  tillkännagivande  om  patientnämndernas
oberoende  i  förhållande  till  dem som beslutar om
hälso-  och  sjukvården  (yrkande  3).  Motionärerna
anför att nämndens arbetsmetoder, sammansättning och
förhållningssätt tydligt bör markera  att  den är en
kontaktlänk för medborgarna. Ledamöterna skall ha en
självständig  ställning  i förhållande till dem  som
fattar beslut om vården och  omsorgens  organisation
och  verksamhet. En central uppgift för nämnden  bör
vara att  främja  kontakterna mellan patienterna och
vårdpersonalen,  att   stödja  och  hjälpa  enskilda
patienter samt återföra erfarenheter från nämndernas
verksamhet  så  att de kan  bidra  till  hälso-  och
sjukvårdens kvalitetsutveckling.  Motionärerna begär
vidare att riksdagen som sin mening  ger  regeringen
till    känna    vad    i    motionen   anförts   om
förtroendenämndens   ansvarsområde    (yrkande   4).
Motionärerna  anför  att  regeringens  förslag  till
lagstiftning ger utrymme för kommuner och  landsting
att  fritt  forma  patientnämnden  samt  att nämnden
skall  omfatta  ett  vidare ansvarsområde än  dagens
förtroendenämnder       genom        att       bl.a.
socialtjänstinsatser  inom  äldreomsorgen  tillförs.
För att det skall vara tydligt för medborgarna anser
motionärerna  att  samma  nämnd   bör  omfatta  båda
huvudmännen. Motionärerna anser att  detta  bör  ges
regeringen till känna.


I  motion  So15  av  Kerstin  Heinemann  m.fl. (fp)
begärs  ett  tillkännagivande  om vad som i motionen
anförts    om    patientnämnderna    (yrkande    3).
Motionärerna anför att patientnämnderna  kommer  att
handlägga  ärenden  som innehåller kritik mot hälso-
och sjukvårdens agerande.  Nämnderna bör därför inte
besättas av ledamöter eller  ersättare som samtidigt
fullgör förtroendeuppdrag inom hälso- och sjukvården
eller  landstingsstyrelser. Det  är  nödvändigt  för
patientnämndernas    integritet   och   medborgarnas
förtroende för nämndernas oberoende.




Tidigare behandling




Av   socialutskottets   betänkande   1991/1992:SoU20
Förtroendenämndsverksamhet     inom    hälso-    och
sjukvården, m.m. framgår att utskottet med anledning
av   en   motion   inhämtade   ett   yttrande   från
konstitutionsutskottet  över  frågan  om   valet  av
ledamöter    till   förtroendenämnd.   I   motionen,
1991/92:So28 av  Gullan  Lindblad (m), framhölls att
till ledamöter i förtroendenämnd  inte  borde väljas
personer            som           sitter           i
landstingsstyrelse/förvaltningsutskott,   direktion,
kommunstyrelse  eller socialnämnd. Enligt motionären
behövdes en sådan  begränsning  för att vidmakthålla
en  så stor integritet och frihet  som  möjligt  för
förtroendenämndsledamöter.




Konstitutionsutskottet anförde bl.a. följande:




De   ärenden    som   handläggs   inom   ramen   för
förtroendenämndsverksamheten   torde  ofta  vara  av
känslig natur. Det är därför särskilt  angeläget att
det inte förekommer någon omständighet som kan rubba
allmänhetens förtroende för verksamheten  eller  för
ledamöternas integritet. Konstitutionsutskottet vill
i   sammanhanget   också   erinra  om  syftet  bakom
bestämmelserna i 3 kap. 5 §  kommunallagen som avser
att   förhindra   att   sinsemellan    svårförenliga
funktioner  handläggs  inom en och samma nämnd.  Det
kan  mot  denna bakgrund -  såsom  också  motionären
framhåller  -  i  och för sig ifrågasättas om det är
lämpligt   att   till  ledamöter   i   nämnder   med
förtroendenämndsverksamhet  utse  personer som också
är  ledamöter i sådana organ som anges  i  motionen.
Konstitutionsutskottet  vill emellertid hänvisa till
att den friare nämndorganisation  som  gäller  sedan
den  1  januari 1992 bygger på en stark tilltro till
kommunernas  och  landstingens förmåga att ta ansvar
för de samhällsuppgifter som statsmakterna tilldelat
dem samt till att det  i  förarbetena  till  den nya
kommunallagen  understrukits  att  det i första hand
ankommer   på   de   politiska  partierna  att   vid
nomineringarna bedöma lämpligheten i olika avseenden
hos  kandidaterna  till  kommunala  uppdrag.  Enligt
konstitutionsutskottets mening talar mot den angivna
bakgrunden övervägande  skäl för att det inte införs
sådana begränsningar i fråga  om  valet av ledamöter
till de aktuella nämnderna som förordas i motionen.




Socialutskottet    delade    konstitutionsutskottets
inställning.  Riksdagen  följde   utskottet,   rskr.
1991/92:310.




Utskottets bedömning




Utskottet    delar   regeringens   inställning   att
patientnämndernas arbetsområde bör utvidgas till att
omfatta  all  offentligt   finansierad   hälso-  och
sjukvård   samt   vissa   socialtjänstinsatser  inom
äldreomsorgen.  Vidare  är  det   enligt  utskottets
uppfattning lämpligt att nämndernas  arbetsuppgifter
specificeras på det sätt som regeringen föreslagit.


Utskottet anser att patienternas intressen blir väl
tillgodosedda  genom  patientnämnderna.  Det  saknas
därför enligt utskottets  uppfattning  anledning att
inrätta  en  särskild  patientombudsman  eller   att
uppdra     åt    landstingen    att    utforma    en
informationsbroschyr.  Motion So390 (v) avstyrks med
det anförda.


Utskottet instämmer i regeringens uttalande att det
bör ankomma på landsting  och  kommuner  att  själva
komma   fram   till   hur   man   bäst   organiserar
nämndverksamheten  lokalt.  Utskottet  vill  dock  i
likhet  med  regeringen  betona att det är angeläget
att kommuner och landsting ser hälso- och sjukvården
som  ett  gemensamt åtagande.  För  medborgarna  och
patienterna torde det vara en fördel att kunna vända
sig till en och samma instans om man är missnöjd med
vården oavsett  om det är kommunen eller landstinget
som svarar för verksamheten. Motion So16 (c) yrkande
4 avstyrks i den  mån  den  inte är tillgodosedd med
det anförda.


När   det   gäller   frågan   om  patientnämndernas
oberoende  vill  utskottet understryka  att  det  är
synnerligen  viktigt   att   en  sådan  organisation
tillskapas att det inte råder  någon  tvekan  om att
patientnämnderna är självständiga i förhållande till
dem  som  beslutar  om hälso- och sjukvården. Enligt
utskottet är det direkt  olämpligt att ledamöterna i
patientnämnderna kombinerar de uppdragen med uppdrag
i  kommunala  nämnder  med  ansvar  för  hälso-  och
sjukvård. Utskottet avstyrker  motionerna  So13 (kd)
yrkandena 1 och 2, So16 (c) yrkande 3 och So15  (fp)
yrkande  3 i den mån de inte anses tillgodosedda med
det anförda.


Utskottet   tillstyrker   förslaget   till  lag  om
patientnämndsverksamhet m.m.




Övriga lagförslag




Regeringen    har   i   propositionerna   föreslagit
riksdagen   att   förutom    de    ovan   behandlade
lagförslagen anta förslag till lag om  dels fortsatt
giltighet  av lagen (1991:1136) om försöksverksamhet
med kommunal  primärvård,  dels ändring i samma lag,
lag om ändring i sekretesslagen  (1980:100),  lag om
ändring    i   lagen   (1998:614)   om   ändring   i
sekretesslagen  (1980:100),  lag  om ändring i lagen
(1998:533)  om  ändring i hälso- och  sjukvårdslagen
(1982:763), lag om  ändring  i  lagen  (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens  område  i
de  delar  som  inte  nämnts  ovan, lag om ändring i
patientjournallagen (1985:562),  lag  om  ändring  i
lagen  (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lag om
ändring  i  lagen  (1991:1129)  om  rättspsykiatrisk
vård, lag om ändring i lagen (1998:858) om ändring i
lagen (1987:813) om homosexuella sambor.


Lagförslagen   har   i   huvudsak   karaktären   av
följdlagstiftning.   När   det   gäller   lagen   om
homosexuella   sambor   innebär  förslaget  att  ett
förbiseende vid en tidigare lagändring rättas till.


Utskottet tillstyrker lagförslagen.


Hemställan
Utskottet hemställer


1.  beträffande  översyn   av  hälso-  och
sjukvårdslagstiftningen


att  riksdagen  avslår  motion  1998/99:So12
yrkande 2,


res. 1 (fp)


2. beträffande vårdgaranti


att  riksdagen  avslår  motionerna 1998/99:So10  yrkande  1,
1998/99:So11  yrkandena  1 och  2,  1998/99:So12
yrkande    3,    1998/99:So212    yrkande     4,
1998/99:So215  yrkande  1, 1998/99:So222 yrkande
1,  1998/99:So230  yrkande   16,   1998/99:So340
yrkande     1,    1998/99:So446    yrkande    7,
1998/99:So467 yrkande 2 och 1998/99:A802 yrkande
14,


res. 2 (m)


res. 3 (kd)


res. 4 (c)


res. 5 (fp)


3. beträffande  5  § förslaget till lag om
ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)


att riksdagen med avslag  på motionerna 1998/99:So10 yrkande
2   delvis,   1998/99:So11   yrkande    3   samt
1998/99:So224   yrkande   1   antar  regeringens
förslag  till lag om ändring i 5  §  hälso-  och
sjukvårdslagen (1982:763),


res. 6 (m, kd)


res. 7 (c)


4.    beträffande     återinförande     av
husläkarlagen


att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So12  yrkande  1 och
1998/99:So467 yrkande 6,


res. 8 (fp)


5.   beträffande   val   av   sjukhus  och
specialistmottagning


att riksdagen avslår motion 1998/99:So224 yrkande 2 delvis,


res. 9 (m)


6. beträffande remisskrav


att riksdagen med avslag på motionerna  1998/99:So10 yrkande
2  delvis,  1998/99:So11 yrkande 4, 1998/99:So12
yrkande    4,    1998/99:So222     yrkande    4,
1998/99:So224 yrkande 3 samt 1998/99:So248 antar
regeringens förslag till lag om ändring  i  5  §
lagen  (1993:1651)  om  läkarvårdsersättning med
följande ändringar, nämligen  att 5 § rätteligen
skall betecknas 3 §, att ordet "bedömning" skall
bytas  ut  mot  "behandling"  samt   att   ordet
"läkares" skall bytas ut mot "läkarens",


res. 10 (m, kd, fp)


res. 11 (c) - motiv.


7. beträffande patientutbildning


att riksdagen avslår motion 1998/99:So314 yrkande 10,


res. 12 (c)


8.        beträffande       informationens
tillgänglighet för funktionshindrade


att riksdagen avslår motion 1998/99:So15 yrkande 2,


9. beträffande 2 b § förslaget till lag om
ändring i hälso-  och  sjukvårdslagen (1982:763)
och 2 kap. 2 § förslaget  till  lag om ändring i
lagen  (1998:531) om yrkesverksamhet  på  hälso-
och sjukvårdens område


att riksdagen  antar 2 b § i regeringens förslag till lag om
ändring i hälso- och  sjukvårdslagen  (1982:763)
samt förslaget till lag om ändring i 2  kap. 2 §
lagen  (1998:531)  om  yrkesverksamhet på hälso-
och sjukvårdens område,


10.      beträffande      val       mellan
behandlingsalternativ


att riksdagen, med avslag på motionerna 1998/99:So16 yrkande
1 och 1998/99:So224 yrkande 2 delvis, antar  3 a
§  första  och  andra  styckena  och  18  a  § i
regeringens förslag till lag om ändring i hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763) samt 2 kap. 2 a  §
första stycket i regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område,


res. 13 (m)


res. 14 (c)


11. beträffande resurser till kommuner och
landsting


att riksdagen avslår motion 1998/99:So10 yrkande 3,


res. 15 (kd)


12.  beträffande  utökad rätt till förnyad
bedömning


att riksdagen avslår  motionerna  1998/99:So14, 1998/99:So16
yrkande 2 och 1998/99:So224 yrkande 4,


res. 16 (m, kd, mp)


res. 17 (c)


13.      beträffande      uppdrag     till
Socialstyrelsen


att riksdagen som sin mening  ger  regeringen till känna vad
utskottet anfört,


14.  beträffande  förnyad  bedömning   hos
privata vårdgivare


att riksdagen avslår motion 1998/99:So15 yrkande 1,


res. 18 (fp)


15.  beträffande  3  a  §  tredje  stycket
förslaget  till  lag  om  ändring  i  hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) och 2 kap. 2 a § andra
stycket  lagen (1998:531) om yrkesverksamhet  på
hälso- och sjukvårdens område


att riksdagen  antar  3  a  §  tredje  stycket i regeringens
förslag   till  lag  om  ändring  i  hälso-  och
sjukvårdslagen (1982:763) och 2 kap. 2 a § andra
stycket  i  regeringens   förslag  till  lag  om
ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område,


16. beträffande patientombudsman m.m.


att riksdagen avslår motion 1998/99:So390,


res. 19 (v)


17.      beträffande     patientnämndernas
organisation


att riksdagen avslår motion 1998/99:So16 yrkande 4,


18. beträffande patientnämndernas oberoende


att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So13 yrkandena 1 och
2,  1998/99:So15   yrkande  3  och  1998/99:So16
yrkande 3,


19.  beträffande  förslaget  till  lag  om
patientnämndsverksamhet m.m.


att    riksdagen     antar    förslaget    till    lag    om
patientnämndsverksamhet m.m.,


20. beträffande övriga lagförslag


att riksdagen antar regeringens  förslag  till  lag  om dels
fortsatt   giltighet  av  lagen  (1991:1136)  om
försöksverksamhet  med kommunal primärvård, dels
ändring i samma lag, förslag till lag om ändring
i hälso- och sjukvårdslagen  (1982:763), förslag
till  lag  om  ändring  i  lagen (1993:1651)  om
läkarvårdsersättning,  förslag   till   lag   om
ändring  i  sekretesslagen  (1980:100),  förslag
till  lag  om  ändring  i  lagen  (1998:614)  om
ändring  i  sekretesslagen  (1980:100),  förslag
till  lag  om  ändring  i  lagen  (1998:533)  om
ändring  i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
förslag till  lag  om ändring i lagen (1998:531)
om  yrkesverksamhet på  hälso-  och  sjukvårdens
område,   förslag   till   lag   om   ändring  i
patientjournallagen (1985:562), förslag till lag
om  ändring  i  lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård, förslag  till lag om ändring i lagen
(1991:1129)  om rättspsykiatrisk  vård,  förslag
till  lag  om  ändring  i  lagen  (1998:858)  om
ändring  i  lagen   (1987:813)  om  homosexuella
sambor  i  den  mån  de  inte  omfattas  av  vad
utskottet hemställt under tidigare moment.


Stockholm den 19 november 1998




På socialutskottets vägnar




Ingrid Burman






I beslutet har deltagit: Ingrid  Burman  (v),  Chris
Heister   (m),   Susanne  Eberstein  (s),  Margareta
Israelsson (s), Rinaldo  Karlsson  (s), Leif Carlson
(m), Hans Karlsson (s), Conny Öhman  (s),  Elisebeht
Markström  (s),  Rolf  Olsson  (v),  Lars Gustafsson
(kd),  Cristina  Husmark Pehrsson (m), Thomas  Julin
(mp), Kenneth Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp),
Lars Elinderson (m) och Maj-Britt Wallhorn (kd).


Reservationer
1. Översyn av hälso- och
sjukvårdslagstiftningen (mom. 1)




Kerstin Heinemann (fp) anser




dels att den del av  utskottets betänkande som på s.
10 börjar med "Utskottet  delar" och på s. 11 slutar
med "2 avstyrks" bort ha följande lydelse:


Utskottet  anser  att  patientens   ställning   bör
stärkas.  Nuvarande  och  nya regler bör sammanföras
till en plats i lagstiftningen.  Detta  kan antingen
göras genom en särskild lag om patientens  ställning
och  inflytande  eller genom ett särskilt avsnitt  i
HSL. Genom att på  detta  sätt samla reglerna på ett
ställe    blir   regelverket   överskådligare    för
allmänheten och därmed också mer tillgängligt.


Regelverket   bör   enligt  utskottets  uppfattning
innehålla följande delar:


- vårdgarantins regler,




- den tidigare husläkarlagens regler,




-     rätten    till    information     om     olika
behandlingsalternativ, deras för- och nackdelar samt
betydande möjligheter att välja mellan alternativen,




-  rätt   att   ta  del  av  behandlingsresultat  på
sjukhusen,




- rätt att få ta del av mer än en läkares bedömning,
s.k. second opinion,




- rätt till rehabiliteringsplan,




- rätt till smärtlindring,




- garanti för att kvalitetssäkring tillämpas,




-  rätt till specialistvård  i  annat  landsting  om
opartiskt organ så tillstyrker,




- rätt  till vård i hemmet i livets slutskede om det
inte finns medicinska skäl mot detta.


Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning
av motion  So12  (fp)  yrkande  2  som sin mening ge
regeringen till känna.


dels  att  utskottets  hemställan under  1  bort  ha
följande lydelse:


1.   beträffande   översyn   av   hälso-   och
sjukvårdslagstiftningen


att riksdagen med anledning  av  motion 1998/99:So12 yrkande 2
som  sin  mening ger regeringen till  känna  vad
utskottet anfört,




2. Vårdgaranti (mom. 2)




Chris  Heister  (m),   Leif  Carlson  (m),  Cristina
Husmark Pehrsson (m) och Lars Elinderson (m) anser




dels att den del av utskottets  betänkande som på s.
13 börjar med "Utskottet delar" och  slutar med "bör
avstyrkas" bort ha följande lydelse:


Enligt utskottets uppfattning bör en ny vårdgaranti
införas   som  klart  och  tydligt  slår  fast   vad
patienterna  har rätt att förvänta sig av hälso- och
sjukvården. Själva  syftet  med  en sådan garanti är
dels  att  ställa  patienterna i centrum,  dels  att
framtvinga organisatoriska  och  andra  förändringar
som  krävs för att människor skall kunna få  vård  i
tid.  Vårdgarantin  handlar  ytterst  om  att  varje
patient  skall  ha rätt till vård i rätt tid och när
vården behövs.


Med hänsyn till det ovanstående anser utskottet att
en   utvidgad   och  kraftfull   vårdgaranti   skall
innehålla följande patienträttigheter:


- Patienten skall för samtliga medicinskt motiverade diagnoser
ha rätt till behandling/åtgärd inom tre månader från
första   undersökningstillfället    då   vårdbehovet
konstaterats.




-  Alla  skall  erbjudas  besök hos husläkare  eller
motsvarande inom en vecka.




- Besök hos specialist skall erbjudas inom en månad.




- Om vård ej kan ges inom angivna tidsgränser, skall
det  åligga sjukvårdshuvudmannen  att  se  till  att
vården  kan  ges  på  annat  sätt  och  att  bekosta
densamma.




-  Patienten  skall  ha  valfrihet  att  välja såväl
vårdgivare   som   adekvat  behandlingsmetod.  Denna
valfrihet skall omfatta samtliga godkända vårdgivare
i  såväl sluten som öppen  vård,  inklusive  privata
vårdgivare.




- Patienten  skall  ha rätt att välja sjukhus i hela
landet, även om det egna sjukhuset kan ge samma vård
utan dröjsmål.




-  Patienten  skall ha  rätt  till  en  s.k.  second
opinion, dvs. rätt  att  inhämta  en  kompletterande
bedömning från en annan läkare.




- Patienten skall ha rätt att möta samma  vårdgivare
vid  upprepade besök om inte särskilda skäl  däremot
föreligger.




- Alla  vårdgivare  skall  vara  skyldiga  att lämna
aktuell information om eventuella vårdköer.




- Alla vårdgivare skall vara skyldiga att organisera
vården så att ingen behöver vänta mer än 30  minuter
vid tidsbeställda besök.




- Remisstvång får ej förekomma.




Utskottet  anser  att vårdgarantin säkrar patientens
rätt till bra vård i tid. Ytterst handlar den därför
inte bara om att avveckla  köerna  utan också om att
säkra    en    sjukvård    som    respekterar   både
sjukvårdspersonalens kompetens och  engagemang  samt
patientens behov och önskemål.


Mot denna bakgrund anser utskottet att vårdgarantin
snarast   bör   återinföras.  Genom  att  prioritera
sjukvårdande  verksamhet   inom   redan   befintliga
resurser,      samtidigt      som      man     inför
prestationsersättningar  och ett ökat professionellt
ledarskap på kliniknivå, kan vårdköerna minskas lika
snabbt  som  de  gjorde  mellan   1991   och   1994.
Förhandlingar   bör   inledas   mellan   staten  och
Landstingsförbundet med detta som utgångspunkt.  Vad
utskottet  nu  anfört  bör riksdagen med bifall till
motionerna So215 (m) yrkande 1, So222 (m) yrkande 1,
So230 (m) yrkande 16 och A802 (m) yrkande 14 och med
anledning av motionerna  So10  (kd)  yrkande 1, So11
(c)  yrkandena 1 och 2, So12 (fp) yrkande  3,  So212
(fp) yrkande  4,  So340  (kd)  yrkande 1, So446 (kd)
yrkande 7 och So467 (fp) yrkande 2 som sin mening ge
regeringen till känna.


dels  att  utskottets  hemställan under  2  bort  ha
följande lydelse:


2. beträffande vårdgaranti


att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:So215 yrkande
1,   1998/99:So222  yrkande   1,   1998/99:So230
yrkande  16,  1998/99:A802  yrkande  14  och med
anledning av motionerna 1998/99:So10 yrkande  1,
1998/99:So11  yrkandena  1  och  2, 1998/99:So12
yrkande     3,    1998/99:So212    yrkande    4,
1998/99:So340 yrkande 1, 1998/99:So446 yrkande 7
och 1998/99:So467  yrkande  2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,




3. Vårdgaranti (mom. 2)




Lars  Gustafsson  (kd) och Maj-Britt  Wallhorn  (kd)
anser




dels att den del av  utskottets betänkande som på s.
13 börjar med "Utskottet  delar" och slutar med "bör
avstyrkas" bort ha följande lydelse:


Utskottet  vill  betona  att   patientens  intresse
alltid  måste  stå i fokus när hälso-  och  sjukvård
diskuteras. Det  är  således  den enskildes önskemål
som skall vara i centrum och inte organisation eller
huvudmannaskap.  När  det gäller  behandlingsgaranti
bör  inriktningen  vara  att   det   behövs  en  mer
omfattande vårdgaranti än den som gällde  från  1992
och några år därefter.


De     allmänt    omfattade    slutsatserna    från
Prioriteringsutredningen   skall  enligt  utskottets
uppfattning vara utgångspunkt  och utgöra riktlinjer
för denna nya vårdgaranti. Det innebär  att  den för
varje  tillfälle  aktuella  kösituationen inte skall
avgöra inriktning och prioritering,  utan att det är
vårdbehoven som avgör. Patienter med svåra  kroniska
sjukdomar  och  personer  i  livets  slutskede, dvs.
patienter  som  har  de  allra  största vårdbehoven,
skall   enligt  utskottets  uppfattning   inte   stå
tillbaka  för  patienter med lättdiagnostiserade och
behandlingsbara sjukdomar.


Vad utskottet nu  anfört  bör  riksdagen med bifall
till  motionerna  So10 (kd) yrkande  1,  So340  (kd)
yrkande 1 och So446 (kd) yrkande 7 och med anledning
av motionerna So11  (c) yrkandena 1 och 2, So12 (fp)
yrkande 3, So212 (fp)  yrkande  4, So215 (m) yrkande
1, So222 (m) yrkande 1, So230 (m)  yrkande 16, So467
(fp)  yrkande  2  och A802 (m) yrkande  14  som  sin
mening ge regeringen till känna.


dels  att utskottets  hemställan  under  2  bort  ha
följande lydelse:


2. beträffande vårdgaranti


att  riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:So10 yrkande
1, 1998/99:So340  yrkande  1  och  1998/99:So446
yrkande   7  och  med  anledning  av  motionerna
1998/99:So11  yrkandena  1  och  2, 1998/99:So12
yrkande     3,    1998/99:So212    yrkande    4,
1998/99:So215  yrkande  1, 1998/99:So222 yrkande
1,  1998/99:So230  yrkande   16,   1998/99:So467
yrkande  2 och 1998/99:A802 yrkande 14  som  sin
mening ger  regeringen  till känna vad utskottet
anfört,




4. Vårdgaranti (mom. 2)




Kenneth Johansson (c) anser




dels att den del av utskottets  betänkande som på s.
13 börjar med "Utskottet delar" och  slutar med "bör
avstyrkas" bort ha följande lydelse:


Utskottet vill framhålla att tilltron  till vård på
lika  villkor stärks av korta väntetider.  De  långa
vårdköer  som  fanns  i början av 1990-talet skapade
mycket lidande för enskilda människor och var därför
oacceptabla. Vårdgarantin  som  infördes satte press
på  organisationen  och  köerna kortades.  De  extra
resurser som ställdes till  förfogande  var  bara en
del av framgången.


Utskottet  anser  att  en ny vårdgaranti bör formas
utifrån tidigare erfarenheter.  Vårdens organisation
skall   utformas   utifrån  patientens   behov   och
önskemål.  Därför  bör  en  ny  vårdgaranti  ta  sin
utgångspunkt i patientens  rätt  och  bör  innehålla
följande:


- Patienten skall för samtliga medicinskt motiverade
diagnoser  ha  rätt till behandling inom tre månader
från första undersökningstillfället  då  vårdbehovet
konstaterats.




-  Patienten  skall  ha  valfrihet  att  välja såväl
vårdgivare   som   adekvat  behandlingsmetod.  Denna
valfrihet skall omfatta samtliga godkända vårdgivare
i  såväl sluten som öppen  vård,  inklusive  privata
vårdgivare.




- Patienten  skall  ha rätt att välja sjukhus i hela
landet, även om det egna sjukhuset kan ge samma vård
utan dröjsmål.




-  Patienten  skall ha  rätt  till  att  inhämta  en
kompletterande  bedömning  från  en annan läkare, en
s.k. second opinion.




-  Patienten  skall  på  lika villkor  kunna  besöka
specialistläkare  såväl  hos   landstinget  som  hos
privata vårdgivare med avtal. Råder remisskrav skall
detta  gälla  för  såväl  landstingets   läkare  som
privatläkare.




Utskottet  anser också att en tillgänglighetsgaranti
bör införas som innebär att ingen skall behöva vänta
mer än fyra  dagar  för  besök hos allmänläkare inom
primärvården.


Slutligen  vill utskottet  i  likhet  med  vad  som
anförs i motion  So212  (fp) yrkande 4 framhålla att
ett stort antal personer  står  i kö för att erhålla
hörapparat.  Det  är  därför  mycket   viktigt   att
vårdgaranti  införs  och  att denna vårdgaranti även
omfattar rätt att inom viss tid erhålla hörapparat.


Vad utskottet nu anfört bör  riksdagen  med  bifall
till  motionerna  So11  (c)  yrkandena  1 och 2 samt
So212 (fp) yrkande 4 och med anledning av motionerna
So10 (kd) yrkande 1, So12 yrkande 3 (fp),  So215 (m)
yrkande  1,  So222  (m) yrkande 1, So230 (m) yrkande
16, So340 (kd) yrkande  1,  So446  (kd)  yrkande  7,
So467 (fp) yrkande 2 och A802 (m) yrkande 14 som sin
mening ger regeringen till känna.


dels  att  utskottets  hemställan  under  2  bort ha
följande lydelse:


2. beträffande vårdgaranti


att   riksdagen   med   bifall  till  motionerna  1998/99:So11
yrkandena 1 och 2 samt 1998/99:So212  yrkande  4
och  med  anledning  av  motionerna 1998/99:So10
yrkande 1, 1998/99:So12 yrkande 3, 1998/99:So215
yrkande    1,    1998/99:So222    yrkande     1,
1998/99:So230  yrkande 16, 1998/99:So340 yrkande
1,  1998/99:So446   yrkande   7,   1998/99:So467
yrkande  2 och 1998/99:A802 yrkande 14  som  sin
mening ger  regeringen  till känna vad utskottet
anfört,




5. Vårdgaranti (mom. 2)




Kerstin Heinemann (fp) anser




dels att den del av utskottets  betänkande som på s.
13 börjar med "Utskottet delar" och  slutar med "bör
avstyrkas" bort ha följande lydelse:


Utskottet  anser  att  en  ny  och  vidareutvecklad
vårdgaranti  bör  införas.  Utskottet vill  i  detta
sammanhang teckna följande bakgrund  när  det gäller
den tidigare vårdgarantin.


Landstingsförbundet och staten tecknade hösten 1991
ett avtal om en vårdgaranti som började gälla  den 1
januari 1992. Effekterna av vårdgarantin visade  sig
mycket  snabbt. Vid vårdgarantins start stod omkring
52 000 människor  i  kö  till  de  behandlingar  som
omfattades   av   vårdgarantin.  Efter  ett  år  med
vårdgarantin hade antalet  patienter  som  stod i kö
till  behandlingar  som  täcktes av garantin minskat
drastiskt. De allra flesta  kliniker  kunde leva upp
till  vårdgarantins målsättning att alla  som  köade
skulle få en behandling inom tre månader.


Utskottet  vill  framhålla att vårdgarantin innebar
att alla parter får  incitament  att koncentrera sig
på att kapa vårdköerna. Det mest konkreta  uttrycket
för  detta är de ekonomiska konsekvenserna av  olika
prioriteringar.  Med traditionell budgetstyrning får
den verksamhet som  uppvisar  störst  problem, t.ex.
långa   patientköer,   större   anslag.  Detta   ger
naturligtvis  en felaktig signal.  Med  vårdgarantin
bröts   detta   olyckliga    mönster.    I   stället
uppmuntrades   de   verksamheter   som   nådde  goda
resultat.


1992 års nationella vårdgaranti omfattade  följande
insatser:  kranskärlsutredning, kranskärlsoperation,
PTCA  (kronor   angioplastik),   gallstensoperation,
ljumskbråcksoperation,            höftledsoperation,
knäledsoperation,     operation     vid     godartad
prostataförstoring,  operation  vid inkontinens  hos
kvinnor,     operation     vid     livmoderframfall,
gråstarroperation och utprovning av hörapparat.


Vårdgarantin  slog  fast att de patientgrupper  som
omfattades av garantin  skulle  erbjudas  behandling
inom   tre   månader  från  den  dag  då  beslut  om
operation/behandling   hade  fattats  och  patienten
placerats på väntelista/vårdplaneringslista. Patient
som inte kunde bli behandlad inom tre månader skulle
erbjudas   vård   vid   en   annan    klinik    inom
sjukvårdsområdet,  hos annan sjukvårdshuvudman eller
hos privat vårdgivare.


Den läkare som placerade  patienten  på  väntelista
ombesörjde  enligt vad sjukvårdshuvudmannen bestämde
att   behandlingen   genomfördes   inom  föreskriven
garantitid.  Kunde vården inte lämnas  på  den  egna
kliniken skulle läkaren i samråd med patienten och i
enlighet med de  remitteringsregler  som gäller inom
landstinget  svara  för  att  remiss  utfärdas  till
sjukhus  eller annan vårdinrättning som  kan  utföra
behandlingen inom garantitiden.


Utskottet  anser  att  de  växande  köerna  är  ett
samhällsproblem som fordrar en snabb lösning. Det är
därför  inte acceptabelt att dra införandet av en ny
vårdgaranti   i   politisk  långbänk.  Förhandlingar
mellan  staten och Landstingsförbundet  bör  inledas
omedelbart  så  att  den  nya vårdgarantin kan börja
gälla  från  den  1  juli  1999,  för  att  därefter
skyndsamt  utvidgas  till  att   i  princip  omfatta
samtliga diagnoser och behandlingar.


Vidare vill utskottet framhålla att omkring 350 000
personer  i  Sverige  behöver hörapparat.  Utskottet
vill därför särskilt betona  vikten  av att rätt att
inom   viss  tid  erhålla  hörapparat  omfattas   av
vårdgarantin.


Vad utskottet  nu  anfört  bör riksdagen med bifall
till  motionerna  So12 (fp) yrkande  3,  So212  (fp)
yrkande 4 och So467 (fp) yrkande 2 och med anledning
av  motionerna  So10   (kd)   yrkande  1,  So11  (c)
yrkandena 1 och 2, So215 (m) yrkande  1,  So222  (m)
yrkande  1, So230 (m) yrkande 16, So340 (kd) yrkande
1, So446 (kd)  yrkande 7 och A802 (m) yrkande 14 som
sin mening ge regeringen till känna


dels  att utskottets  hemställan  under  2  bort  ha
följande lydelse:


2. beträffande vårdgaranti


att  riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:So12 yrkande
3, 1998/99:So212  yrkande  4  och  1998/99:So467
yrkande   2  och  med  anledning  av  motionerna
1998/99:So10 yrkande 1, 1998/99:So11 yrkandena 1
och 2, 1998/99:So215  yrkande  1,  1998/99:So222
yrkande    1,    1998/99:So230    yrkande    16,
1998/99:So340 yrkande 1, 1998/99:So446 yrkande 7
och  1998/99:A802  yrkande 14 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,




6. 5 § förslaget till lag om ändring i
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
(mom. 3)




Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Lars Gustafsson
(kd), Cristina Husmark Pehrsson (m), Lars Elinderson
(m) och Maj-Britt Wallhorn (kd) anser




dels att den del av utskottets  betänkande som på s.
15  börjar  med  "Utskottet  delar" och  slutar  med
"yrkande 1 avstyrks" bort ha följande lydelse:


Utskottet  anser  att  var  och  en   skall  ha  en
utkrävbar   rätt   att   välja   läkare  inom  såväl
primärvård  som  vid andra specialistmottagningar  i
öppen vård som är offentligt finansierad. Rätten får
inte   begränsas   till    ett   geografiskt   eller
administrativt   område   som  t.ex.   ett   enskilt
landsting eller grupp av samarbetande landsting utan
den skall gälla hela landet.


Vidare anser utskottet att  rätten att välja läkare
skall kunna bli föremål för rättslig  prövning.  Det
innebär  en  kraftfull  markering  av  vikten av att
respektera den enskildes önskemål. Vidare  minimeras
också  risken  för  att dagens missförhållanden  med
lokala regelverk, som bryter mot rätten om ett fritt
läkarval    blir   bestående.    Begränsningar    om
reseersättningar  utanför landstingsgräns kan göras.
Likaså måste begränsningar  p.g.a.  att en läkare är
överbelastad   accepteras.   Rätten   skall   enligt
utskottets   mening   vara  överklagningsbar   genom
förvaltningsbesvär.


Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna
So10 (kd) yrkande 2 delvis  och  So224 (m) yrkande 1
bör  riksdagen  som  sin  mening ge regeringen  till
känna. Regeringen bör snarast återkomma med ett nytt
förslag  i  enlighet med motionärernas  önskemål.  I
avvaktan därpå  tillstyrks förslaget till ändring av
5 § i hälso- och  sjukvårdslagen.  Motion  So11  (c)
yrkande 3 avstyrks.


dels  att  utskottets  hemställan  under  3  bort ha
följande lydelse:


3.  beträffande  5  §  förslaget  till  lag om
ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)


att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So10 yrkande
2  delvis  och  1998/99:So224  yrkande 1 och med
avslag på motion 1998/99:So11 yrkande 3


dels antar förslaget till lag om  ändring  i 5 §
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),


dels  som  sin  mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,




7. 5 § förslaget till lag om ändring i
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
(mom. 3)




Kenneth Johansson (c) anser




dels att den del av utskottets  betänkande som på s.
15  börjar  med  "Utskottet  delar" och  slutar  med
"yrkande 1 avstyrks" bort ha följande lydelse:


Enligt utskottet är medborgarnas  rätt att välja en
fast  läkarkontakt  av  grundläggande  betydelse   i
svensk sjukvård. Detta ökar förutsättningarna för en
förtroendefull  dialog mellan patient och läkare och
innebär   en  ökad  trygghet   för   den   enskilde.
Valmöjligheten  får inte begränsas till läkarna inom
den närliggande vårdcentralen eller till ett bestämt
geografiskt område.  Det  bör också vara möjligt att
välja    sin   läkarkontakt   utanför    det    egna
landstingsområdet.


När det gäller  frågan om huruvida rätten att välja
läkare bör kunna bli föremål för prövning av domstol
bör enligt utskottets  uppfattning  beaktas  att ett
sådant  förfarande  kräver  en  precisering av vilka
förutsättningar  som  skall vara uppfyllda  för  att
domstolen skall kunna ålägga  hälso-  och sjukvården
att tillgodose den enskildes önskemål om  val  av en
viss   läkare.   Vidare   kan  valfriheten  givetvis
begränsas av att varje allmänläkare  endast  kan  ha
ett  visst  antal  personer  knutna  till  sig.  Den
enskilde  kan  således  inte  ges  rätt att välja en
läkare  som  är  "fulltecknad" utan måste  i  sådana
situationer nöja sig  med  en  läkare  som har ledig
kapacitet. Det skulle därför krävas att lagstiftaren
anger    några   hållpunkter   för   den   rättsliga
prövningen,  t.ex.  genom  att  ange  normer för hur
många patienter som en läkare i primärvården normalt
skall ha. Annars finns det risk att domstolen fattar
beslut  som bidrar till att arbetsbelastningen  blir
mycket ojämn  för  de  läkare  som  är  verksamma  i
primärvården.  Att  slå  fast sådana normer i lag är
enligt utskottet inte lämpligt  eftersom planeringen
av  primärvården  bör  ha  sin  utgångspunkt   i  de
förhållanden   som  råder  lokalt.  Utskottet  anser
därför att rätten  att  välja  läkare inte bör kunna
bli föremål för rättslig prövning.


Patienter  med  kroniska  och långvariga  sjukdomar
behöver  ofta  en  mer  regelbunden   och  långvarig
kontakt  med  andra  specialister  än  allmänläkare.
Utskottet  vill  i  detta  sammanhang  i likhet  med
regeringen  betona vikten av samarbete mellan  olika
delar av hälso-  och  sjukvården.  Det kan således i
vissa fall vara lämpligt att en patient  har både en
allmänläkare och en specialist som sin läkare.


Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning
av  motion  So11  (c)  yrkande  3 som sin mening  ge
regeringen  till  känna.  Regeringen   bör   snarast
återkomma  med  ett  nytt  förslag  i  enlighet  med
motionärernas  önskemål. I avvaktan därpå tillstyrks
förslaget  till  ändring   av   5  §  i  hälso-  och
sjukvårdslagen.  Motionerna  So10  (kd)   yrkande  2
delvis och So224 (m) yrkande 1 avstyrks.


dels  att  utskottets  hemställan  under  3 bort  ha
följande lydelse:


3.  beträffande  5  §  förslaget  till lag  om
ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)


att riksdagen med anledning av motion  1998/99:So11  yrkande 3
och   med   avslag  på  motionerna  1998/99:So10
yrkande 2 delvis och 1998/99:So224 yrkande 1


dels antar förslaget  till  lag om ändring i 5 §
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),


dels  som sin mening ger regeringen  till  känna
vad utskottet anfört,




8. Återinförande av husläkarlagen (mom. 4)




Kerstin Heinemann (fp) anser




dels att den  del av utskottets betänkande som på s.
15  börjar  med  "Utskottet   har"  och  slutar  med
"yrkande 6 avstyrks" bort ha följande lydelse:


Utskottet anser att husläkarlagen  bör återinföras.
Rätten  att  välja  läkare  var  en  gång lagfäst  i
husläkarlagen.  Sedan husläkarlagen avskaffades  har
valfriheten de facto försämrats för patienterna. Den
tidigare fria valrätten  ersattes med en bestämmelse
i hälso- och sjukvårdslagen om att den som är bosatt
i  landstinget  skall  ha rätt  att  välja  en  fast
läkarkontakt   i  primärvården.   Den   rätten   har
emellertid begränsats eftersom det är upp till varje
landsting att självt  bestämma  om hur valfriheten i
praktiken  skall  organiseras.  Det   är   bra   att
regeringen  äntligen  noterat  detta och föreslår en
lagändring som innebär att det inte  skall få finnas
en  geografisk  begränsning av det fria  läkarvalet.
Utskottet  konstaterar  att  om  husläkarlagen  hade
behållits hade detta problem aldrig uppkommit.


Utskottet vill  också  framhålla att husläkarlagens
avskaffande  innebar att privata  läkares  rätt  att
verka  på  samma   villkor   som  landstingets  egna
husläkare inte längre har ett  skydd  i lagen. Än så
länge    har    de    flesta    landsting   behållit
husläkarsystemet,    eller    bara   gjort    mindre
förändringar,  men  i takt med att  avtalen  med  de
privata husläkarna skall omförhandlas finns det risk
att de socialdemokratiska majoriteterna på sina håll
i  landet  försämrar möjligheterna  för  de  privata
husläkarna att  driva  sin  verksamhet.  Många av de
redan  gjorda  omförhandlingarna  har  lett till  en
minskning av antalet privata husläkare.


Vidare     vill    utskottet    erinra    om    att
husläkarreformen  innebar  en  påtaglig  utökning av
antalet  läkare  i  primärvården och därmed en  höjd
vårdkvalitet.   Den   stora   tillströmningen   till
husläkarna visar att människor  har  förtroende  för
sina   husläkare.   Den   husläkarorganisation   som
landstingen    har    investerat    i   innebär   en
förutsättning för en ändrad vårdstruktur,  där  allt
fler     insatser    sker    hos    husläkare    och
distriktssköterskor   och  färre  patienter  behöver
besöka  sjukhus.  En  av förutsättningarna  för  att
patienter  skall  välja  att   söka   vård  hos  sin
husläkare,   i  stället  för  att  vända  sig   till
sjukhusen,  är  enligt  utskottets  uppfattning  att
tillgängligheten    förbättras    ännu    mer.   När
husläkarmottagningen  är  stängd  skall  det  alltid
finnas   en  tydlig  hänvisning  till  vem  som  har
jouransvar.


För  att  primärvården   skall   klara  ett  större
åtagande   än   i  dag  och  samtidigt  arbeta   mer
förebyggande bör  primärvården  förstärkas  med fler
husläkare. Ett mål att sikta mot är enligt utskottet
ett  genomsnitt  på  ca 1 500 invånare per husläkare
inom en snar framtid. Det innebär att antalet läkare
i primärvården bör öka  från  dagens  ca  4 000 till
omkring  6  000  läkare.  Vad  utskottet anfört  med
anledning  av  motionerna So12 (fp)  yrkande  1  och
So467 (fp) yrkande 6 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.


dels  att utskottets  hemställan  under  4  bort  ha
följande lydelse:


4. beträffande återinförande av husläkarlagen


att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So12 yrkande
1 och 1998/99:So467 yrkande 6 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,




9. Val av sjukhus och specialistmottagning
(mom. 5)




Chris  Heister   (m),  Leif  Carlson  (m),  Cristina
Husmark Pehrsson (m) och Lars Elinderson (m) anser




dels att den del av  utskottets betänkande som på s.
17  börjar med "I överenskommelsen"  och  på  s.  18
slutar med "det anförda" bort ha följande lydelse:


Utskottet  anser  att  var  och en skall ha lagfäst
rätt att välja mottagning/sjukhus  över hela landet.
På   så   sätt   löses   problemen   även  för   små
sjukdomsgrupper. Även om landstinget kan erbjuda ett
eller  flera  behandlingsalternativ  som   uppfyller
kraven  på  att  vara  till nytta för patienten  med
hänsyn  till  den aktuella  skadan  eller  sjukdomen
skall patienten  ha  rätt  att  välja  behandling på
annat håll. Vad utskottet nu anfört med anledning av
motion So224 (m) yrkande 2 delvis bör riksdagen  som
sin mening ge regeringen till känna.


dels  att  utskottets  hemställan  under  5  bort ha
följande lydelse:


5.    beträffande    val    av   sjukhus   och
specialistmottagning


att riksdagen med anledning av  motion 1998/99:So224 yrkande 2
delvis som sin mening ger regeringen  till känna
vad utskottet anfört,




10. Remisskrav (mom. 6)




Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Lars Gustafsson
(kd),   Cristina   Husmark   Pehrsson  (m),  Kerstin
Heinemann (fp), Lars Elinderson  (m)  och  Maj-Britt
Wallhorn (kd) anser




dels att den del av utskottets betänkande som  på s.
18  börjar  med  "Remisser  fyller"  och  slutar med
"eller psykiatri" bort ha följande lydelse:


Enligt utskottets mening skall generella remisskrav
ej  få  förekomma.  Det  är orimligt att landstingen
skall  få  bestämma  över  det  som  faktiskt  skall
fungera som alternativ till  den offentligt bedrivna
vården.  Utskottet  hyser  stor  tilltro   till  att
människor själva kan avgöra när de behöver besöka en
specialistläkare. Det är alltså remissen som  bärare
av   ekonomiska   medel   som  begränsar  patientens
valfrihet  som  inte  bör  tillåtas.   Remissen  som
kunskapsbärare, diskussions- och dialogunderlag samt
prioriteringsunderlag  fyller  en  viktig  funktion.
Regeringens förslag innebär att landstingen  får  ha
kvar    möjligheten    att    kräva    remiss   till
privatpraktiserande  specialister.  Denna  rätt  ger
landstingen  fortsatt möjlighet att styra  patienter
från sina konkurrenter  till  den egna verksamheten.
Utskottet  anser att detta inte  stärker  patientens
ställning    utan     det    minskar    kravet    på
sjukvårdshuvudmännen att förnya och anpassa sig.


Vad utskottet anfört med  anledning  av  motionerna
So10  (kd)  yrkande  2 delvis, So12 (fp) yrkande  4,
So222 (m) yrkande 4, So224  (m)  yrkande 3 och So248
(m) bör riksdagen som sin mening ge  regeringen till
känna.  So11  (c)  yrkande 4 avslås. Regeringen  bör
snarast återkomma med  ett  nytt  förslag i enlighet
med   motionärernas   önskemål.  I  avvaktan   därpå
tillstyrks förslaget till  ändring  i  3  § lagen om
läkarvårdsersättning.


dels  att  utskottets  hemställan  under  6 bort  ha
följande lydelse:


6. beträffande remisskrav


att  riksdagen  med  anledning  av  anledning   av  motionerna
1998/99:So10   yrkande  2  delvis,  1998/99:So12
yrkande    4,    1998/99:So222     yrkande    4,
1998/99:So224 yrkande 3, 1998/99:So248  och  med
avslag på motion 1998/99:So11 yrkande 4


dels  antar  regeringens  förslag  till  lag  om
ändring    i    5   §   lagen   (1993:1651)   om
läkarvårdsersättning   med  följande  ändringar,
nämligen att 5 § rätteligen skall betecknas 3 §,
att  ordet  "bedömning"  skall   bytas   ut  mot
"behandling"  samt  att  ordet  "läkares"  skall
bytas ut mot "läkarens",


dels  som  sin  mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,




11. Remisskrav (mom. 6, motiveringen)




Kenneth Johansson (c) anser att utskottets bedömning
på s. 17-18 bör utökas  med  följande text efter det
första stycket:


Utskottet konstaterar att regeringen  inte föreslår
några  ökade  möjligheter  för  patienter att  välja
sjukhus   och   specialistmottagningar    utan   att
remissförfarandet    även   fortsättningsvis   skall
användas som ett instrument för att styra patientens
val. Remissförfarandet  inom  sjukvården är ofta ett
bra kommunikationsmedel till patientens  hjälp. Inte
minst när det gäller att ge patienter hög  prioritet
att  skyndsamt  få sina behov tillgodosedda. Däremot
förekommer  ibland   remisskrav  som  ett  sätt  att
försvåra vårdutnyttjandet, eller som begränsning för
privata  vårdgivare.  Utskottet   anser  att  sådant
remisskrav inte skall få förekomma.


12. Patientutbildning (mom. 7)




Kenneth Johansson (c) anser




dels att den del av utskottets betänkande  som på s.
20 börjar med "Utskottet anser" och på s. 21  slutar
med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:


Enligt  utskottets  uppfattning  har välinformerade
patienter    bättre   förutsättningar   att    välja
vårdalternativ  och  att  på  annat  sätt medverka i
vården. Den ökade tryggheten som bättre kunskap ger,
bl.a. genom att sjukdomsförloppet är bekant, gör att
sjukvårdens resurser kan utnyttjas mer effektivt och
att   vårdtiderna   på   så   sätt   kan  förkortas.
Patientutbildning kan ske i samarbete  med  patient-
och  anhörigföreningar.  Utskottet  vill betona  att
patientinformation   och  utbildning  är   av   stor
betydelse, både i det  förebyggande  arbetet och som
ett  led  i behandling av olika sjukdomar.  Att  öka
patientens  och  de anhörigas möjligheter att förstå
sammanhangen   är  en   förutsättning   för   aktivt
deltagande och för att kunna hantera den påfrestning
en svår sjukdom  i  sig utgör. Patientinformation är
således en viktig del  i  sjukvården,  och utskottet
anser  att den skall utvidgas till att mer  vara  en
fråga om  utbildning.  Vad  utskottet  nu anfört med
anledning  av  motion  So314  (c)  yrkande  10   bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.


dels  att  utskottets  hemställan  under  7  bort ha
följande lydelse:


7. beträffande patientutbildning


att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So314 yrkande 10
som  sin  mening  ger  regeringen till känna vad
utskottet anfört,




13. Val mellan behandlingsalternativ
(mom. 10)




Chris  Heister  (m),  Leif  Carlson   (m),  Cristina
Husmark Pehrsson (m) och Lars Elinderson (m) anser




dels att den del av utskottets betänkande  som på s.
21  börjar  med  "När  det  gäller"  och  slutar med
"yrkande  2  (delvis)  avstyrks"  bort  ha  följande
lydelse:


Enligt   utskottets   uppfattning   är  det  mycket
väsentligt att den enskilde patienten  verkligen har
en   reell   möjlighet   att   välja   mellan  olika
behandlingsalternativ.  Det  innebär  att  även   om
landstinget    kan    erbjuda    ett   eller   flera
behandlingsalternativ som uppfyller  kraven  på  att
vara  till  nytta  för patienten med hänsyn till den
aktuella skadan eller  sjukdomen  skall patienten ha
rätt  att  välja behandling på annat  håll.  Att  på
detta sätt ge  patienten  en  rätt  till  fritt  val
mellan   olika   behandlingsalternativ   är   enligt
utskottets  uppfattning  ett  av de bästa sätten att
stärka  patientens ställning. Vad  utskottet  anfört
med anledning  av  motion So224 (m) yrkande 2 delvis
bör  riksdagen som sin  mening  ge  regeringen  till
känna.   Motion   So16   (c)   yrkande  1  avstyrks.
Regeringen  bör  snarast  återkomma   med  ett  nytt
förslag  i  enlighet  med motionärernas önskemål.  I
avvaktan  därpå tillstyrks  förslaget  till  3  a  §
första och  andra  styckena  och 18 a § i hälso- och
sjukvårdslagen samt förslaget  till  2 kap.  2  a  §
första  stycket  lagen  om yrkesverksamhet på hälso-
och sjukvårdens område.


dels att utskottets hemställan  under  10  bort  ha
följande lydelse:


10.        beträffande        val       mellan
behandlingsalternativ


att riksdagen med anledning av motion  1998/99:So224 yrkande 2
delvis  och  med  avslag  på motion 1998/99:So16
yrkande 1


dels antar 3 a § första och  andra  styckena och
18 a § i regeringens förslag till lag om ändring
i  hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)  samt  2
kap.  2 a § första stycket i regeringens förslag
till  lag  om  ändring  i  lagen  (1998:531)  om
yrkesverksamhet   på   hälso-   och  sjukvårdens
område,


dels  som sin mening ger regeringen  till  känna
vad utskottet anfört,




14. Val mellan behandlingsalternativ
(mom. 10)




Kenneth Johansson (c) anser




dels att den  del av utskottets betänkande som på s.
21  börjar  med "När  det  gäller"  och  slutar  med
"yrkande  2  (delvis)  avstyrks"  bort  ha  följande
lydelse:


Enligt  utskottets  uppfattning  skall  hälso-  och
sjukvården  utgå från patientens behov och önskemål.
Patienten skall  upplysas  om  sin  rätt  att  välja
mellan olika behandlingsalternativ, både i fråga  om
vårdinrättning  och behandling. Patienten bör därför
få  ökad valfrihet  och  utifrån  det  skall  vården
formas.  Patientens val skall vara avgörande när det
finns flera  behandlingsalternativ  som  bedöms vara
till   nytta  för  patienten  med  hänsyn  till  den
aktuella   sjukdomen  eller  skadan.  Patienten  får
aldrig nekas  den  vård hon är i behov av med hänsyn
till kostnaderna.


Utskottet vill också  framhålla  att det förekommer
att     patienter     har     önskemål     om    ett
behandlingsalternativ  som  inte tillhör den vanliga
sjukvården och som ligger utanför  riktlinjerna  för
vetenskap och beprövad erfarenhet. Även i dessa fall
bör      patientens      rättighet     att     välja
behandlingsalternativ  förbättras.  Vissa  patienter
vill  också  pröva  metoder   som   inte  har  någon
vetenskapligt   erkänd  verkan.  Det  måste   enligt
utskottets   mening    finnas   en   öppenhet   inom
sjukvårdsorganisationen  att  hjälpa  patienten  att
finna  information  om metoderna. I detta sammanhang
vill   utskottet   erinra    om    att    den   s.k.
kvacksalverilagen    bl.a.   reglerar   förbud   mot
undersökning och behandling  av  barn  under åtta år
samt förbud mot behandling av vissa diagnoser.


Utskottet      anser     sammanfattningsvis     att
lagstiftningen måste  formas  på ett sådant sätt att
patienten  har  rätt att få vägledning  kring  olika
behandlingsmetoder  och ha reell möjlighet att välja
mellan dessa. Vad utskottet  anfört med anledning av
motion  So16  (c) yrkande 1 bör  riksdagen  som  sin
mening ge regeringen  till  känna.  Motion So224 (m)
yrkande  2 delvis avstyrks. Regeringen  bör  snarast
återkomma  med  ett  nytt  förslag  i  enlighet  med
motionärernas  önskemål. I avvaktan därpå tillstyrks
förslaget till 3  a  § första och andra styckena och
18  a § i hälso- och sjukvårdslagen  samt  förslaget
till   2   kap.  2  a  §  första  stycket  lagen  om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.


dels att utskottets  hemställan  under  10  bort  ha
följande lydelse:


10.        beträffande        val       mellan
behandlingsalternativ


att riksdagen med anledning av motion  1998/99:So16  yrkande 1
och med avslag på motion 1998/99:So224 yrkande 2
delvis


dels  antar  3 a § första och andra styckena och
18 a § i regeringens förslag till lag om ändring
i hälso- och sjukvårdslagen  (1982:763)  samt  2
kap.  2 a § första stycket i regeringens förslag
till  lag  om  ändring  i  lagen  (1998:531)  om
yrkesverksamhet   på   hälso-   och  sjukvårdens
område,


dels  som sin mening ger regeringen  till  känna
vad utskottet anfört,




15. Resurser till kommuner och landsting
(mom. 11)




Lars Gustafsson  (kd)  och  Maj-Britt  Wallhorn (kd)
anser




dels att den del av utskottets betänkande  som på s.
21  börjar  med  "I  motion"  och  slutar  med  "det
anförda" bort ha följande lydelse:


Som  anförs  i motion So10 (kd) yrkande 3 är det av
största  vikt  att   kommuner   och   landsting  får
tillräckliga   resurser   så   att   stärkandet   av
patientens   ställning  vad  gäller  behandlingsform
skall kunna bli  en  realitet. I annat fall riskerar
de     goda    ambitionerna    att     leda     till
trovärdighetskonflikter  för  den vårdbehövande. Vad
utskottet nu anfört bör riksdagen  med  anledning av
motion  So10  (kd)  yrkande  3  som  sin  mening  ge
regeringen till känna.


dels  att  utskottets  hemställan  under 11 bort  ha
följande lydelse:


11.  beträffande  resurser till  kommuner  och
landsting


att riksdagen med anledning  av  motion 1998/99:So10 yrkande 3
som  sin  mening ger regeringen till  känna  vad
utskottet anfört,




16. Utökad rätt till förnyad bedömning
(mom. 12)




Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Lars Gustafsson
(kd), Cristina  Husmark  Pehrsson  (m), Thomas Julin
(mp),  Lars  Elinderson  (m) och Maj-Britt  Wallhorn
(kd) anser




dels att den del av utskottets  betänkande som på s.
23 börjar med "Det kan emellertid"  och  slutar  med
"med det anförda" bort ha följande lydelse:


Enligt utskottets uppfattning bör förnyad medicinsk
bedömning,  s.k.  second  opinion, vara en rättighet
som kan utkrävas. Det är när  patienten råkar ut för
det  sällsynta  att man inte vill  tillmötesgå  hans
önskan,  dvs. när  en  förtroendekris  uppstår,  som
lagstödet  behövs.  Utskottet  konstaterar att det i
WHO:s patienträttsdeklaration från  1994  slås  fast
att  patienter  bör  ha möjlighet att inhämta second
opinion.  Det  faktum  att   patienten  kan  få  sin
rättighet prövad i domstol kommer att vara en tydlig
normgivande signal som enligt  utskottets  bedömning
huvudsakligen kommer att ha en preventiv verkan.


Enligt utskottets uppfattning bör inte rätten  till
förnyad medicinsk bedömning innebära några nämnvärda
kostnadsökningar.  Bedömningar  gjorda i Norge talar
för  en mycket modest kostnadsökning.  Vetskapen  om
att man  alltid har rätt till en andra bedömning bör
ytterligare   medverka   till   att   vården  vinner
människornas    långsiktiga    förtroende.    Därmed
underlättas    ett    effektivt   resursutnyttjande.
Utskottet  anser  vidare  att  rätten  till  förnyad
medicinsk bedömning  bör  vara  generell och således
omfatta alla patienter.


Vad utskottet anfört bör riksdagen  med bifall till
motionerna So14 (mp) och So224 (m) yrkande 4 och med
anledning  av  motion  So16  (c) yrkande 2  som  sin
mening  ge  regeringen  till känna.  Regeringen  bör
snarast återkomma med ett  nytt  förslag  i enlighet
med   motionärernas   önskemål.   I  avvaktan  därpå
tillstyrks  förslaget  till  3  a  § tredje  stycket
hälso- och sjukvårdslagen och förslaget  till 2 kap.
2  a  §  andra  stycket lagen om yrkesverksamhet  på
hälso- och sjukvårdens område.


dels att utskottets  hemställan  under  12  bort  ha
följande lydelse:


12.   beträffande  utökad  rätt  till  förnyad
bedömning


att riksdagen  med  bifall  till  motionerna  1998/99:So14 och
1998/99:So224  yrkande  4  och  med anledning av
motion 1998/99:So16 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,




17. Utökad rätt till förnyad bedömning
(mom. 12)




Kenneth Johansson (c) anser




dels att den del av utskottets betänkande  som på s.
23  börjar med "När det gäller" och slutar med  "med
det anförda" bort ha följande lydelse:


Utskottet  anser  att  alla patienter skall ha rätt
till  förnyad  medicinsk  bedömning.   I   dagsläget
inhämtar    röststarka    patienter   kompletterande
bedömningar  genom  att  själva  kontakta  en  annan
läkare medan andra patienter  till  fullo litar till
den  bedömning  som den medicinska personalen  givit
och de behandlingar som erbjuds. Rätten till förnyad
medicinsk bedömning bör därför gälla alla patienter.
Det är särskilt viktigt  för s.k. svaga grupper. Vad
utskottet  anfört  bör  riksdagen  med  bifall  till
motion  So16  (c)  yrkande  2   som  sin  mening  ge
regeringen  till  känna.  Regeringen   bör   snarast
återkomma  med  ett  nytt  förslag  i  enlighet  med
motionärernas  önskemål. I avvaktan därpå tillstyrks
förslaget till 3  a  §  tredje  stycket  hälso-  och
sjukvårdslagen och förslaget till 2 kap. 2 a § andra
stycket  lagen  om  yrkesverksamhet  på  hälso-  och
sjukvårdens område.


dels  att  utskottets  hemställan  under  12 bort ha
följande lydelse:


12.   beträffande  utökad  rätt  till  förnyad
bedömning


att riksdagen  med  bifall  till motion 1998/99:So16 yrkande 2
och  med avslag på motionerna  1998/99:So14  och
1998/99:So224  yrkande  4  som  sin  mening  ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,




18. Förnyad bedömning hos privata
vårdgivare (mom. 14)




Kerstin Heinemann (fp) anser




dels  att den del av utskottets betänkande som på s.
24 börjar  med  "I  motion So15" och slutar med "och
avstyrks" bort ha följande lydelse:


Som utskottet ovan anfört  bör  en  utvärdering  av
lagstiftningen  om  rätten  till  förnyad  medicinsk
bedömning  göras.  Utskottet  vill  emellertid också
påpeka att det i propositionen på s. 31 anförs att i
situationer  när  en förnyad bedömning  aktualiseras
bör  hälso-  och  sjukvården   medverka   till   att
patienten  får  tillgång till en sådan bedömning hos
en vårdgivare med  offentlig  finansiering  var  som
helst  i landet. Att förnyad bedömning endast skulle
kunna   göras    hos    vårdgivare   med   offentlig
finansiering   följer   emellertid   inte   av   den
föreslagna lagtexten. Tvärtom  är det inte något som
hindrar att en förnyad bedömning  inhämtas  från  en
privat  vårdgivare.  Uttalandet  i  propositionen är
således inte korrekt. Enligt utskottets  uppfattning
är det väsentligt att det inte föreligger  någon som
helst oklarhet i denna fråga. Utskottet vill i detta
sammanhang  betona  vikten  av  att  det  föreligger
konkurrensneutralitet mellan offentliga och  privata
vårdgivare. Vad utskottet nu anfört med anledning av
motion  So15 (fp) yrkande 1 bör ges regeringen  till
känna.


dels att  utskottets  hemställan  under  14  bort ha
följande lydelse:


14.  beträffande förnyad bedömning hos privata
vårdgivare


att riksdagen  med  anledning av motion 1998/99:So15 yrkande 1
som  sin mening ger regeringen  till  känna  vad
utskottet anfört,




19. Patientombudsman m.m. (mom. 16)




Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v) anser




dels att den  del av utskottets betänkande som på s.
27 börjar med "Utskottet  anser"  och  slutar  med "
avstyrks med det anförda" bort ha följande lydelse:


Enligt  utskottets  uppfattning  bör  frågan om att
inrätta    en    patientombudsman    utredas.   Till
patientombudsmannens uppgifter hör att bedöma om det
exempelvis  är  befogat  att driva ett avslagsärende
från  patientförsäkringen  vidare  som  civilt  mål.
Andra arbetsuppgifter för patientombudsmannen är att
initiera utredningar t.ex. då det finns misstanke om
att man från sjukvårdens sida  underlåtit att anmäla
felbehandlingar    eller   allvarliga    incidenter.
Patient-ombudsmannen   bör   också   i   övrigt   ha
befogenheter    att   på   bästa   sätt   tillvarata
patienternas intressen.  Om  det  finns vägande skäl
mot att inrätta en särskild ombudsman för att stärka
patienternas  skydd  bör  enligt  utskottets  mening
möjligheterna  undersökas  att  i förslagsvis  varje
region tillföra en förtroendenämnd de extra resurser
som  behövs  för  att  nämnden  skall  kunna  hjälpa
patienterna    på    motsvarande    sätt   som    en
patientombudsman.


Utskottet anser att det är mycket viktigt att varje
patient  vet  sina rättigheter och skyldigheter  när
hon eller han kommer  till  sjukhus. I New York, där
sjukvården förvisso är helt annorlunda uppbyggd än i
Sverige,  får  varje  patient som  kommer  till  ett
sjukhus en informationsbroschyr  i  handen.  Där  är
patientens  rättigheter  listade och information ges
om  vart  man vänder sig om  man  t.ex.  inte  talar
engelska eller  hör dåligt. Misshandlade kvinnor får
information om vart  de  kan  vända  sig  efter  den
sjukvårdande  behandlingen. Informationen utgår från
att varje människa  är  unik och har olika behov och
att sjukhuset skall kunna  ge varje människa adekvat
vård och hjälp utifrån hennes behov. Utskottet anser
att patienter i Sverige har  rätt  att  få veta sina
rättigheter  som  patient  när  de  kommer till  ett
sjukhus,  vad de kan säga nej till och  vem  de  kan
vända sig till. Regeringen bör därför ge landstingen
i   uppdrag  att   utforma   sådan   information   i
broschyrform    som    ges   till   varje   patient.
Framtagandet av en sådan  broschyr  ryms  inom varje
landstings   budget   för   patientinformation.  Vad
utskottet nu anfört med anledning  av  motion  So390
(v)  bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.


dels att  utskottets  hemställan  under  16  bort ha
följande lydelse:


16. beträffande patientombudsman m.m.


att  riksdagen med anledning av motion 1998/99:So390  som  sin
mening  ger  regeringen till känna vad utskottet
anfört,


Särskilt yttrande




Rätt till förnyad medicinsk bedömning, s.k.
second opinion




Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v) anför:




Vänsterpartiet anser  att  införandet  av  regler om
rätt  till  förnyad medicinsk bedömning innebär  ett
stort framsteg  när det gäller att stärka patientens
inflytande och ställning. Vidare anser vi att det är
mycket viktigt att effekterna av lagstiftningen noga
följs  upp,  och  vi  ser  därför  positivt  på  att
Socialstyrelsen  får   i   uppdrag   att   lämna  en
utvärdering. Om det vid utvärderingen visar  sig att
kriterierna   för   att  få  rätt  till  en  förnyad
medicinsk bedömning är alltför snävt hållna anser vi
att överväganden måste  göras  i  syfte  att utvidga
möjligheterna att erhålla sådan bedömning.




I proposition 1997/98:189 framlagda lagförslag




1     Förslag till lag om dels fortsatt
giltighet av lagen
(1991:1136) om försöksverksamhet med
kommunal
primärvård, dels ändring i samma lag






2     Förslag till lag om ändring i hälso-
och sjukvårdslagen
(1982:763)






3     Förslag till lag om ändring i lagen
(1993:1651) om
läkarvårdsersättning






I proposition 1998/99:4 framlagda lagförslag




1             Förslag till lag om
patientnämndsverksamhet m.m.






2     Förslag till lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100)












3     Förslag till lag om ändring i lagen
(1998:614) om
ändring i sekretesslagen (1980:100)






4     Förslag till lag om ändring i lagen
(1998:533) om
ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763)






5     Förslag till lag om ändring i hälso-
och sjukvårdslagen
(1982:763)






6     Förslag till lag om ändring i lagen
(1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens
område






7     Förslag till lag om ändring i
patientjournallagen
(1985:562)






8     Förslag till lag om ändring i lagen
(1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård






9     Förslag till lag om ändring i lagen
(1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård






10    Förslag till lag om ändring i lagen
(1998:858) om
ändring i lagen (1987:813) om homosexuella
sambor




Innehållsförteckning
Sammanfattning...................................
1
Proposition 1997/98:189..........................
1
Proposition 1998/99:4............................
2
Motionerna.......................................
2
Motioner väckta med anledning av proposition
1997/98:189....................................
2
Motioner väckta med anledning av proposition
1998/99:4......................................
3
Motioner väckta under allmänna motionstiden
1998...........................................
3
Utskottet........................................
5
Propositionerna i huvuddrag....................
5
Bakgrund.......................................
6
Överenskommelse mellan staten och landstingen
om ersättningar för år 1999 för insatser för
att stärka patientens ställning m.m.
7
En patientfokuserad lagstiftning...............
9
Proposition 1997/98:189......................
9
Motion......................................
10
Tidigare behandling.........................
10
Utskottets bedömning........................
10
Vårdens tillgänglighet........................
11
Proposition 1997/98:189.....................
11
Motioner....................................
11
Utskottets bedömning........................
13
Val av läkare i primärvården..................
13
Proposition 1997/98:189.....................
13
Motioner....................................
14
Utskottets bedömning........................
15
Val av sjukhus och specialistmottagning.......
16
Proposition 1997/98:189.....................
16
Motioner....................................
17
Utskottets bedömning........................
17
Information till patienten och val mellan
behandlingsalternativ.........................
18
Proposition 1998/99:4.......................
18
Motioner....................................
20
Utskottets bedömning........................
20
Möjlighet till förnyad medicinsk bedömning,
s.k. second opinion...........................
21
Proposition 1998/99:4.......................
21
Motioner....................................
22
Utskottets bedömning........................
23
Patientnämnder................................
24
Proposition 1998/99:4.......................
24
Motioner....................................
24
Tidigare behandling.........................
26
Utskottets bedömning........................
27
Övriga lagförslag.............................
27
Hemställan....................................
28
Reservationer...................................
30
Särskilt yttrande...............................
46
Bilaga 1: I proposition 1997/98:189 framlagda
lagförslag......................................
47
Bilaga 2: I proposition 1998/99:4 framlagda
lagförslag 50