I betänkandet behandlas Riksdagens revisorers
förslag angående Primärvårdens resurser 1998/99:RR2
och motionsyrkanden som väckts i anledning därav. I
betänkandet behandlas också drygt 170
motionsyrkanden från allmänna motionstiden 1998 om
hälso- och sjukvård.
Utskottet framhåller att revisorernas granskning
innebär en värdefull kunskapssammanställning.
Emellertid kan utskottet konstatera dels att
revisorerna inte anlagt den helhetssyn som utskottet
angett i uppdraget, dels att flertalet av de frågor
som revisorerna tar upp i olika sammanhang är
föremål för beredning.
Utskottet finner inte att någon riksdagens åtgärd
är påkallad och avstyrker således revisorernas
förslag.
Samtliga motionsyrkanden avstyrks.
I betänkandet finns 47 reservationer och ett
särskilt yttrande.
Riksdagens revisorers förslag
1998/99:RR2
Riksdagens revisorer föreslår
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad revisorerna i avsnitt 2.3 anfört om
uppföljnings- och utvärderingsverksamheten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad revisorerna i avsnitt 2.4 anfört om
styrmekanismer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad revisorerna i avsnitt 2.5 anfört om
patientströmmar och kvalitet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad revisorerna i avsnitt 2.6 anfört om
målformulering.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av riksdagens
revisorers förslag
1998/99:So17 av Chris Heister m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om primärvården som nav
inom äldreomsorgen och hemsjukvården,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av fler
specialister inom primärvården,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om satsningar på IT,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om förbud mot
remisstvång,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ersättningssystem,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om översyn av
Socialstyrelsens uppföljningar och statistik.
1998/99:So18 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att regeringen skall
göra en tydlig redovisning av den samhällsbesparing
som neddragningen i vårdsektorn medfört,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att redovisa en
helhetsbild av primärvården även innefattande
äldrevården.
Motioner väckta under allmänna motionstiden
1998
1998/99:So202 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en kartläggning av
alternativa behandlingsmetoder.
1998/99:So203 av Maud Ekendahl och Cristina Husmark
Pehrsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
vidgad verksamhet för legitimerade sjuksköterskor i
enskild regi.
1998/99:So204 av Bertil Persson (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om HSF-modellen i sjukvården.
1998/99:So215 av Ingvar Eriksson och Göte Jonsson
(m) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
allmän hälsoförsäkring i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1998/99:So218 av Kenth Skårvik och Kerstin Heinemann
(fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vården av
fibromyalgisjuka,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om försäkringskassornas
gemensamma syn på diagnoser vid fibromyalgi,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av
hjälpmedel för fibromyalgisjuka,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ergonomiska åtgärder
på arbetsplatsen.
1998/99:So219 av Barbro Hietala Nordlund m.fl. (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
bidragssystemet för glasögon till barn och ungdom.
1998/99:So222 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen beslutar häva förbudet för
ersättningsetableringar i enlighet med vad som
anförts i motionen,
3. att riksdagen beslutar återinföra
etableringsfriheten för specialistläkare och
sjukgymnaster i enlighet med vad som anförts i
motionen,
5. att riksdagen beslutar häva förbudet för läkare
över 65 år att få sjuk- vårdsersättning i enlighet
med vad som anförts i motionen.
1998/99:So224 av Ulf Kristersson m.fl. (m) vari
yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av
konkurrens och fler alternativ inom hälso- och
sjukvården.
1998/99:So225 av Berit Adolfsson och Inger René (m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
åtgärder för att förbättra informationen och
utbildningen vad gäller kvinnors hälsa.
1998/99:So226 av Berit Adolfsson (m) vari yrkas att
riksdagen beslutar upphäva den lag som ger
landstingen möjlighet att vägra att teckna vårdavtal
med privatpraktiserande läkare över 65 år.
1998/99:So230 av Ulf Kristersson m.fl. (m) vari
yrkas
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om sjukhusvården.
1998/99:So231 av Margit Gennser (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behandling av
lymfterapeuter vid komplikationer efter
bröstcanceroperationer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att de statliga
kostnaderna för behandling av lymfterapeuter skall
avräknas mot statens bidrag till landstingen.
1998/99:So232 av Dan Ericsson (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en statlig utredning
om omfattningen av lobotomioperationer i Sverige,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om statlig ersättning
till lobotomerade från 1940- och 1950-talen som
fortfarande är i livet.
1998/99:So235 av Margareta Viklund (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att verka för att
den inriktning av vård och omsorg som kännetecknar
hospis skall ingå som en naturlig del i den
offentliga hälso- och sjukvården,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att
hospisverksamheten byggs ut i offentlig och privat
regi.
1998/99:So236 av Berit Adolfsson (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om utmönstring av
förlegad diagnostik och behandling,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om bl.a. SBU:s
rapporter.
1998/99:So237 av Berit Adolfsson (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om smärtlindring.
1998/99:So241 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
möjligheten att utse annan yrkesutövare än läkare
som patientansvarig behandlare.
1998/99:So247 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ansvaret för
specialistläkarnas fortbildning.
1998/99:So250 av Leif Carlson (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om sparkonton inom den
öppna vården,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning
om lämplig utformning av sparkonton inom den öppna
vården i enlighet med vad som anförts i motionen.
1998/99:So251 av Rigmor Ahlstedt (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av möjligheter
att få likvärdig behandling vid infertilitet.
1998/99:So252 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om översyn av språkprov
för utländska sjuksköterskor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om formerna för
bedömning av utländsk sjukvårdspersonals lämplighet
för yrket.
1998/99:So256 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om införande av lag om
äggdonationer och uppföljning av en sådan lag.
1998/99:So257 av Ulf Kristersson m.fl. (m) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om utgångspunkterna för
svensk hälso- och sjukvård,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om insatser i svensk
hälso- och sjukvård,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om prioriteringar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om problem i dagens
hälso- och sjukvård,
5. att riksdagen beslutar införa en allmän
hälsoförsäkring i enlighet med vad som anförts i
motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om skälen för en allmän
hälsoförsäkring,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om konstruktionen av
den allmänna hälsoförsäkringen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om kostnadskontroll,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om forskning och
utveckling.
1998/99:So261 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär att
Socialstyrelsen gör en översyn av ersättning till
vårdgivare enligt vad i motionen anförts.
1998/99:So262 av Åke Carnerö och Tuve Skånberg (kd)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om ett
rikstäckande luftambulanssystem med akutmedicinsk
kompetens.
1998/99:So265 av Ulf Björklund (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om bevarande av de
mindre sjukhusen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en analys i
samarbete med Folkrörelserådet och SmåKom-gruppen.
1998/99:So267 av Carina Hägg (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en förbättrad lagstiftning
inom det psykologiska verksamhetsområdet.
1998/99:So268 av Carina Hägg (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ett
kunskapscentrum för livsåskådnings- och trosfrågor
enligt utredningen I god tro inrättas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att
förutsättningarna i Jönköpings län beaktas vid val
av lokaliseringsort för ett kunskapscentrum för
livsåskådnings- och trosfrågor.
1998/99:So275 av Maj-Britt Wallhorn m.fl. (kd) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en åldersgräns i
sjukvården.
1998/99:So284 av Sofia Jonsson (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om forskning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om förebyggande
insatser för ätstörningar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om rätt att välja
vårdform.
1998/99:So289 av Britt-Marie Danestig (v) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om översyn av forskning
och utveckling inom det psykologiska metodområdet,
framför allt av psykologiska test.
1998/99:So294 av Kerstin Heinemann (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en treårig
preskriptionstid,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att
preskriptionstiden skall kunna räknas från den dag
en felbehandling eller ett misstag upptäcks,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om värdet av ökad
muntlig förhandling.
1998/99:So295 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en översyn av den
s.k. kvacksalverilagen.
1998/99:So304 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av att
tillskapa nödvändiga resurser för att psykologisk
kompetens skall kunna bli en obligatorisk resurs -
och en självklar tillgång för patienten - i
primärvården.
1998/99:So312 av Marianne Andersson och Birgitta
Carlsson (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att tillsammans med
alternativmedicinare utarbeta krav för utbildning
och behörighet inom olika alternativmedicinska
områden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om forskning om
alternativmedicin.
1998/99:So313 av Viviann Gerdin och Gunnel Wallin
(c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att det råder brist
på kunskap om typiska kvinnosjukdomar och att det
bör föranleda åtgärder,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att öka kunskaperna
om fibromyalgi hos läkarkåren,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att fortsatt
statligt stöd skall utgå till forskning om
fibromyalgi,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att patienter med
kroniska smärtor bör ges rätt till remiss till en
specialist på fibromyalgi.
1998/99:So314 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om brukarråd,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vikten av rätt tolk,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om den politiska
ansvarsrollen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om mångfald inom
vården av olika vårdformer,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om förändrad roll
för sjukhusen.
1998/99:So316 av Eva Arvidsson och Karin Olsson (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om en
utredning vad gäller ett samlat tillsynsansvar.
1998/99:So317 av Eva Arvidsson och Siw Wittgren-Ahl
(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av en utredning för att få en enhetlig
tillsynslagstiftning och ett utvidgat skydd mot
kvacksalveri inom psykologins område.
1998/99:So321 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av forskning
kring kvinnors normalvärden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av
prioritering av forskning om kvinnliga hormoner,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av
medvetenhet om kvinnors hälsa i medicinsk
kurslitteratur,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om kvinnokunskap som
obligatoriskt inslag på alla områden i
läkarutbildningen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av
fortbildning av läkare i frågor som rör kvinnors
hälsa,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av
samordning av forskningsresultat och
tvärvetenskaplig metodutveckling när det gäller
kvinnors smärtor från rörelseapparaten,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ge
Socialstyrelsen i uppdrag att sammanställa en
rapport om vestibulit.
1998/99:So328 av Lennart Klockare och Monica Öhman
(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om ADB-
förda patientjournaler.
1998/99:So340 av Inger Davidson m.fl. (kd) vari
yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ägg- och
spermiedonation,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en vidgad syn på
abortförebyggande åtgärder,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om tidsgränsen då
Socialstyrelsens prövning krävs,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om livsduglighet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om stödsamtal,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om utbildning av
personal som deltar i stödsamtal,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
abortförebyggande och graviditetsstödjande
forskning,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
familjerådgivning och preventivmedelsrådgivning,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om organdonation
och aktivt samtycke,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
uppgiftslämnande till organdonationsregistret,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om donationskort,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om aktiv
dödshjälp,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om utbildning av
personal i medicinsk-etiska frågor,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om hospis.
1998/99:So343 av Cristina Husmark Pehrsson (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om samordning av
resurser för att öka kvaliteten för patienter med
smärta.
1998/99:So346 av Siw Wittgren-Ahl och Eva Arvidsson
(s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om satsning på mer
forskning om fibromyalgi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att kunskaperna om
fibromyalgi bland sjukvårdspolitiker och
socialförsäkringspolitiker, allmänhet och
massmedierna förbättras,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att läkare skall ha
grundläggande utbildning i fibromyalgi, kunna
diagnostisera, behandla och medverka till
rehabilitering.
1998/99:So350 av Agneta Lundberg m.fl. (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om lagstadgad
skyldighet för arbetsterapeuter att föra journal
utanför hälso- och sjukvårdens ansvarsområde.
1998/99:So354 av Rigmor Ahlstedt (c) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en översyn av
alternativmedicinen.
1998/99:So355 av Rigmor Ahlstedt (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att högkostnadsskyddet
skall gälla för glasögon och tandvård.
1998/99:So371 av Gunnel Wallin och Viviann Gerdin
(c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att vid
förhandlingar med Landstingsförbundet påtalas att
vård skall ges på lika villkor.
1998/99:So379 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) vari
yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om det
abortförebyggande arbetet.
1998/99:So386 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om omvårdnadens roll
för en god vård,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ett
omvårdnadscentrum.
1998/99:So387 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
yrkas
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om husläkarlagens
återinförande.
1998/99:So391 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om inriktningen av
sjukvården i Sverige under kommande mandatperiod.
1998/99:So395 av Agneta Brendt m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om kulturens
betydelsefulla roll i vården.
1998/99:So401 av Tuve Skånberg (kd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning av
postabortsyndrom i ett kvinnohälsoperspektiv.
1998/99:So405 av Birgitta Carlsson (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ett nationellt
hälsopolitiskt handlingsprogram för demenssjukdomar
upprättas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att demenssjukdomar
betecknas som en folksjukdom,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att utbildning av
specialister (främst geriatriker och (äldre)
psykiatriker) prioriteras och att distriktsläkare
ges möjlighet till vidareutbildning med inriktning
mot demens och andra åldersrelaterade sjukdomar.
1998/99:So413 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av att utreda huruvida de nationella
riktlinjerna kan tjäna som vårdgarantier för
personer med olika kroniska sjukdomar.
1998/99:So414 av Fanny Rizell (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att den utbildning i
farmakologi som förutsätts för förskrivningsrätt
görs tillgänglig för skolsköterskor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om förskrivningsrätt
till skolsköterskor för ett begränsat antal
läkemedel.
1998/99:So415 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en utvärdering av
abortlagen.
1998/99:So417 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av att speciellt uppmärksamma värdet av den
samhällsnytta som tillförs hälso- och sjukvården
genom brukarägda sjukhus.
1998/99:So418 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari
yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en utredning om ett
gemensamt högkostnadsskydd angående sjukvård,
läkemedel, hjälpmedel och tandvård.
1998/99:So420 av Eva Arvidsson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet att utarbeta
riktlinjer för inklusion av kvinnor i den forskning
som finansieras av forskningsråden efter NIH:s
modell i USA.
1998/99:So421 av Eva Arvidsson m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att utreda frågan om
legitimation för dietister.
1998/99:So424 av Ulf Kristersson m.fl. (m) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om hiv/aidsarbetets
inriktning på information, rådgivning och
beteendepåverkan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en utvärdering av
lagstiftningens effekter och annat hivpreventivt
arbete,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om
samlevnadsundervisningen i skolan,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om hiv och invandrare,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om de frivilliga
organisationerna vad gäller information, råd och
stöd,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om utvärdering av
kontaktspårningen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om provtagning av hiv,
9. att riksdagen beslutar om sådan ändring av
smittskyddslagen att såväl konsultation som
behandling vid samhällsfarlig sjukdom skall vara
kostnadsfri för patienten oavsett om denne vänder
sig till den offentliga sjukvården eller
försäkringsansluten privatpraktiserande läkare i
enlighet med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om forskning
rörande hiv/aids.
1998/99:So437 av Marianne Jönsson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om aktiv epilepsivård.
1998/99:So438 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om piercing och
tatuering.
1998/99:So442 av Birgitta Carlsson (c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om kostnader som bör
inrymmas inom högkostnadsskyddet för läkemedel.
1998/99:So446 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om 20 000 nya
vårdplatser under en tioårsperiod,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av ökad
mångfald bland vårdgivare,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om specialistutbildning
för läkare,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om högkostnadsskyddet.
1998/99:So451 av Lennart Klockare och Ola Rask (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
ambulanssjukvårdens kompetens och bemanning.
1998/99:So452 av Birgitta Ahlqvist och Lennart
Klockare (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
äggdonationer i Sverige.
1998/99:So453 av Rinaldo Karlsson och Carin Lundberg
(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av ökad forskning kring sjukdomen familjär
amyloidos.
1998/99:So455 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om forskning om de
reumatiska sjukdomarna med ett paramedicinskt
perspektiv och ett omvårdnadsperspektiv.
1998/99:So458 av Gunnel Wallin och Viviann Gerdin (c) vari
yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av att
speciellt studera värdet av de insatser som
Reumatikerförbundet gör genom att bedriva hälso- och
sjukvårdsverksamhet.
1998/99:So460 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om principen
"förorenaren betalar",
6. att riksdagen hos regeringen begär en utredning
för att se över hur hela vårdkedjor skall kunna
fungera och utvecklas,
7. att riksdagen hos regeringen begär en utredning
av vad en schemaläggning av läkarnas arbetstider
skulle kunna få för konsekvenser för patienters
säkerhet och vårdens kvalitet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att alla avgifter
för läkemedel, läkarvård, tandvård och
handikapphjälpmedel på sikt bör samordnas i ett
högkostnadsskydd,
9. att riksdagen hos regeringen begär en utredning
om vad de samhällsekonomiska kostnaderna för att
samordna alla avgifter för läkemedel, läkarvård,
tandvård och handikapphjälpmedel kan beräknas till,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om vikten av att
det i alla landsting skall finnas tillgång till
kvalificerad utredning och behandling av patienter
med diffusa besvär från t.ex. amalgam,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om utbildning av
vårdpersonal i frågor rörande
alternativ/komplementärmedicin,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om registrering av
alternativmedicinska utövare,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
Socialstyrelsens möjligheter att skapa ett
samordningsorgan i alternativ/komplementärmedicinska
frågor,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att
Forskningsrådsnämnden bör initiera forskning rörande
kom- plementära behandlingsmetoder.
1998/99:So462 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en handlingsplan för
hur hälso- och sjukvården skall utformas så att
vården i ordets rätta bemärkelse skall bli
jämställd.
1998/99:So465 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
yrkas
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om stöd till
polioskadade,
1998/99:So467 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
yrkas
3. att riksdagen beslutar att återinföra den fria
etableringsrätten för privata allmänläkare,
barnläkare, gynekologer, geriatriker, sjukgymnaster
och barnmorskor,
4. att riksdagen beslutar att upphäva 65-årsregeln
för privata vårdgivare,
5. att riksdagen beslutar att all öppenvård skall
konkurrensutsättas,
7. att riksdagen beslutar att återinföra rätten för
läkare med specialistkompetens att överlåta sin
praktik till läkare med samma eller likartad
specialistkompetens,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ett bättre
högkostnadsskydd,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om förstärkt
kvalitetsgaranti,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om förstärkt
upphandlingskompetens,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om nationella
vårdprogram,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om vikten av
mångfald i vården,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om primärvårdens
problem,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om våld i vården,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av
psykosocial kompetens vid husläkarmottagningar,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om vikten av att
rekrytera studenter inom bristyrken såsom vård.
1998/99:Ju709 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) vari
yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om olika gruppers
yrkesutövning när det gäller respekten för
homosexuella,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om hälso- och
sjukvårdens behov av kunskap om lesbiska kvinnors
behov,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om hivprevention.
1998/99:A802 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att kvinnors
särskilda behov skall uppmärksammas bättre inom
sjukvården.
1998/99:A807 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att resurser
satsas på forskning om preventivmedel för män.
1998/99:A810 av Maria Larsson m.fl. (kd) vari yrkas
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av
forskning för att ge kvinnor rätt
läkemedelsbehandling och vård.
Utskottet
Hälso- och sjukvårdens organisation,
finansiering m.m.
Riksdagens revisorers förslag
Socialutskottet gjorde i mars 1997 en framställan
till Riksdagens revisorer om en granskning av
genomslaget av regeringens och riksdagens
intentioner när det gäller utvecklingen av
primärvården. Resultaten av granskningen redovisades
i rapporten 1997/98:5 Primärvårdens resurser.
I rapporten analyseras utvecklingen inom
primärvården. Rapporten har avgränsats till den del
av primärvården som bedrivs och finansieras av
landstingen och omfattar därmed inte den kommunala
hälso- och sjukvården. En ytterligare avgränsning
har gjorts genom att tonvikten har lagts på att
analysera resursutveckling och principer för
resursfördelning.
Yttranden har inhämtats över rapporten.
Avgränsning av granskningen
Revisorerna anför inledningsvis att de är medvetna
om att innebörden i begreppet primärvård har
förändrats över tiden, och man redovisar i rapporten
utförligt de förändringar som skett under senaste
10-15 åren. Det finns flera motiv till att
revisorerna avgränsat rapporten till den del som rör
landstingens verksamhet. Ett första motiv är att de
stora förändringarna i sig gjort det nödvändigt att
avgränsa granskningen. Breddningen av begreppet
primärvård genomfördes så pass sent som år 1995, och
en analys av utvecklingen under ett eller två år
hade knappast varit meningsfull. Revisorerna valde
därför att anknyta till den tidigare definitionen av
primärvård som i huvudsak omfattade landstingen. Ett
andra motiv är att kostnaderna för vård och omsorg
av äldre numera i olika statistiska sammanhang
definieras som social verksamhet, inte som hälso-
och sjukvård. Detta förhållande hade framför allt
försvårat en internationell jämförelse. Ett tredje
motiv är att landstingen är den dominerande aktören
inom hälso- och sjukvården. Revisorerna vill vidare
peka på att det saknas bredare genomgångar som
kunnat utgöra underlag för en helhetsbedömning av
primärvården. Socialstyrelsen har t.ex. i sitt
primärvårdsprojekt inriktat sig på landstingsdelen
av primärvården. Revisorerna kan emellertid instämma
i att en bredare genomgång varit värdefull. I den
förstudie som utgjorde underlag för granskningen
sägs också att granskningen kan generera ytterligare
studier från Riksdagens revisorer avseende t.ex.
äldreomsorgen.
Vad gäller avgränsningen till resursutvecklingen
inom primärvården anför revisorerna att de har svårt
att förstå de invändningar som framförs av ett par
av remissinstanserna. I rapporten analyseras t.ex.
även frågor som rör tillgänglighet, prestationer,
styrinstrument och utbildning. Begrepp som t.ex.
samverkan mellan olika vårdnivåer och primärvårdens
effektivitet hade dock inte varit möjliga att
analysera eftersom det statistiska underlaget i det
närmaste är obefintligt. Det framgår också med all
tydlighet av Landstingsförbundets remissvar.
Förbundet saknar å ena sidan en analys av
primärvårdens betydelse för systemeffektiviteten i
hälso- och sjukvården, men pekar å andra sidan på
att det utvecklingsarbete som pågår först i ett
senare skede kommer att ta upp frågor om
systemeffektiviteten.
Mot denna bakgrund valde revisorerna att lägga
tonvikten på resursfrågor, vilka också poängterats
av riksdag och regering. Riksdag och regering har
vid ett flertal tillfällen uttalat sig om att
primärvården skall vara basen i hälso- och
sjukvården, men samtidigt pekat på att
förhållandevis lite hänt vad gäller förskjutningen
av resurser mellan primärvård och övrig vård. I
t.ex. regeringens proposition om primärvård, privata
vårdgivare m.m. (prop. 1994/95:195) konstateras att
för att landstingen skall kunna uppfylla sina
åligganden enligt HSL och erbjuda alla invånare i
sjukvårdsområdena en god och tillgänglig vård är det
nödvändigt att sjukhusens öppenvårdsutbud i ett
resursperspektiv kan omfördelas och användas bl.a.
för att utveckla primärvården. Revisorerna vill
vidare peka på att det endast finns ett fåtal
kvantitativa mål för primärvården och att de i
huvudsak rör resursutvecklingen.
Primärvårdens ställning
Revisorerna anför att hälso- och sjukvården i
huvudsak är en landstingskommunal angelägenhet där
sjukvårdshuvudmännen i allt väsentligt är ansvariga
för planering och verkställande. Med all tydlighet
framgår av rapporten att innebörden av detta är att
revisorerna i praktiken är förhindrade att lägga
fram konkreta förslag om hur huvudmännen skall
planera och organisera sin verksamhet. De förslag
som lades fram i rapporten avgränsades därför till
statliga myndigheter. Däremot ansåg sig revisorerna
oförhindrade att redovisa iakttagelser och
reflexioner som gjorts under granskningen. I samband
med detta konstaterades bl.a. att primärvården
klarat sig relativt väl i samband med de
resursneddragningar som gjorts. Av remissvaren
framgår också att varken Landstingsförbundet eller
de landsting som ingick som remissinstanser framfört
någon kritik mot revisorernas förfarande.
Riksdagens revisorer vill för det andra peka på att
revisorerna både kan och bör granska hur nationella
mål implementeras på kommunal nivå. I rapporten
hänvisas t.o.m. till uttalanden från finansutskottet
om vikten av styrning och uppföljning av kommunal
verksamhet (1997/98:FiU3). Finansutskottet anför
bl.a.: "Det är enligt utskottets mening viktigt med
en tydlig ansvarsfördelning mellan den statliga och
den kommunala nivån. En statlig styrning av de
kommunala verksamheterna genom lagfästa mål
accentuerar behovet av en väl fungerande uppföljning
av hur de nationella målen uppfylls. Den bör
huvudsakligen ske genom en uppföljning av berörda
statliga myndigheter." Utskottet anser vidare
sammanfattningsvis "att ett fortsatt
utvecklingsarbete i syfte att förbättra återföringen
till nationell nivå av kunskaper om verksamhetens
kostnader, kvalitet och effekter i förhållande till
de nationella målen är mycket angeläget".
Av rapporten framgår att den nationella hälso- och
sjukvårdspolitiken framför allt kommer till uttryck
genom hälso- och sjukvårdslagen (HSL). I HSL anges
de övergripande nationella målen för hälso- och
sjukvården. Det konstateras emellertid att explicita
målformuleringar om t.ex. primärvårdens omfattning
saknas i HSL. HSL ger således inget stöd när det
gäller primärvårdens dimensionering. Riksdag och
regering har i stället via allmänna uttalanden och
riktlinjer i propositioner och utskottsbetänkanden
redovisat sin syn på resursfördelningen inom hälso-
och sjukvårdsområdet. Som framgått ovan är
innebörden av dessa uttalanden bl.a. att
primärvården skall vara basen i hälso- och
sjukvårdssystemet och att det skall finnas en
allmänläkare per 2 000 invånare. Revisorerna är av
den uppfattningen att riksdagen har ett ansvar för
övergripande reglering och styrning av sjukvården
och att detta inte nödvändigtvis behöver komma till
uttryck genom lagstiftning. I samband med
behandlingen av t.ex. propositioner utfärdas
allmänna riktlinjer och uttalanden rörande vårdens
mål, inriktning och utformning som uttrycker
statsmakternas syn på hälso- och sjukvården. Dessa
uttalanden etc. kan ses som målformuleringar som är
underordnade de nationella målen i HSL, men som av
naturliga skäl samspelar med dessa. Enligt
revisorernas bedömning är det både naturligt och
viktigt att följa upp den här typen av mål. I själva
verket bör sådana målanalyser vara en viktig del i
resultatanalysen. Revisorernas synsätt kommer också
till uttryck i socialutskottets förslag till
granskning av primärvården. Där föreslås att
revisorerna bör granska genomslaget av regeringens
och riksdagens intentioner när det gäller
utvecklingen av primärvården. Socialstyrelsen tycks
i vissa andra sammanhang även anse att uttalanden i
propositioner och betänkanden har karaktären av mål.
I Socialstyrelsens primärvårdsprojekt konstateras
t.ex. att det saknas drygt 500 läkare i primärvården
innan det av riksdagen angivna målet när det gäller
läkartäthet är nått. Revisorerna vill också peka på
att riksdagens och regeringens intentioner
förefaller få genomslag bland sjukvårdshuvudmännen.
I de fem landsting som revisorerna besökt under
granskningen har intentionerna funnits återgivna i
olika måldokument. Den faktiska utvecklingen visar
vidare att primärvården klarat sig relativt väl
under senare år, trots att huvudmännens
kostnadsvolym minskat i reala termer.
Uppföljning och utvärdering
Revisorerna finner det tillfredsställande att i
princip samtliga remissinstanser förespråkar
ytterligare utvärderingar av hälso- och sjukvården
och i synnerhet primärvården. Den genomgång som
redovisas i rapporten visar på ett stort behov av
uppföljningar och utvärderingar. I många fall är det
fråga om relativt enkla analyser av måluppfyllelse.
I andra fall är det fråga om mer kvalificerade
effektanalyser. En faktor som förstärker behovet av
uppföljningar och utvärderingar är den successiva
övergång till mål- och resultatstyrning som skett
under flera år. Målstyrningsprocessen förstärker
vikten av att metoder och system utvecklas för att
följa upp och utvärdera verksamheten och därmed få
en bättre grund för omprövning, styrning och
utveckling av insatserna. Enligt revisorernas
bedömning är kunskapsläget i flera fall
otillfredsställande.
Revisorerna föreslår i avsnitt 2.3 att mål- och
strukturanalyser bör ingå i regeringens skrivelser
till riksdagen där hälso- och sjukvården analyseras.
Regeringen bör vidare ta initiativ till en översyn
av Socialstyrelsens uppföljnings- och
utvärderingsverksamhet inom sjukvårdsområdet. I en
sådan översyn bör det bl.a. övervägas om inte den
ekonomiska kompetensen vid styrelsen behöver
stärkas.
Styrmekanismer
Revisorerna anför att sjukvårdshuvudmännen har
betydande möjligheter att påverka inriktningen av
hälso- och sjukvården eftersom de är ansvariga för
planeringen och verkställandet av sjukvården. Under
många år resulterade detta i en stark betoning av
sluten sjukhusvård, medan den öppna vården
utvecklades svagt. Som framgått tidigare förefaller
emellertid primärvården ha klarat sig relativt väl
under senare år. Enligt revisorernas uppfattning
måste det dock även fortsättningsvis vara möjligt
att styra över patientströmmar till primärvården,
och verksamheten måste organiseras så att
tillgängligheten blir hög. Revisorerna kan
konstatera att sjukvårdshuvudmännen i princip har de
nödvändiga instrumenten för att åstadkomma en sådan
utveckling. Utformningen av vissa instrument
beslutas emellertid av statsmakterna. Det kan vara
fråga om t.ex. högkostnadsskydd, remisskrav och den
nationella läkarvårdstaxan. Revisorerna vill, i
likhet med några av remissinstanserna, peka på att
utformningen av dessa instrument kan påverka både
patienternas incitament att besöka primärvården och
incitamenten att vara verksam i primärvården. I
förlängningen kan således möjligheterna att uppnå
målen för primärvården påverkas. Riksdagens
revisorer har noterat att regeringen föreslagit en
förändring av remissreglerna som kan underlätta för
patienterna att besöka specialistmottagningar
utanför sjukhusen (prop. 1997/98:189). Revisorerna
har inte underlag för att förespråka någon
förändring av de instrument som berörts ovan, men
vill understryka vikten av att regeringen analyserar
hur sjukvårdshuvudmännens handlingsfrihet påverkas i
samband med beslut om förändringar av t.ex.
högkostnadsskydd, remisskrav och den nationella
läkarvårdstaxan. Detta bör riksdagen ge regeringen
till känna.
Enligt revisorernas uppfattning är det vidare
viktigt att stärka primärvårdens attraktionskraft.
Bristen på karriärmöjligheter och andra
motivationshöjande inslag kan innebära att
primärvården får svårt att rekrytera eller på sikt
behålla läkare. Revisorerna är medvetna om att detta
i huvudsak är en uppgift för sjukvårdshuvudmännen.
Staten har dock ansvar för forskning och utbildning,
vilket kan påverka både primärvårdens status och
motivationen. Allmänmedicinens ställning inom
forskningen och forskarutbildningen är dock mycket
svag. Enligt revisorernas bedömning bör regeringen
analysera om det finns möjligheter att stärka
allmänmedicinens ställning inom forskning och
forskarutbildning.
Revisorerna föreslår i avsnitt 2.4
sammanfattningsvis att regeringen bör analysera hur
sjukvårdshuvudmännens handlingsfrihet påverkas i
samband med beslut om förändringar av t.ex.
högkostnadsskydd, remisskrav och den nationella
läkarvårdstaxan. Revisorerna föreslår vidare att
regeringen bör analysera om det finns möjlighet att
stärka allmänmedicinens ställning inom forskning och
forskarutbildning.
Patientströmmar och kvalitet
Enligt revisorernas uppfattning förutsätter en
överföring av patienter från den sjukhusanknutna
öppna vården till primärvården en god tillgänglighet
i primärvården. Annars riskerar förtroendet för
primärvården att urholkas, och det finns en uppenbar
risk för att patienterna även fortsättningsvis söker
sig till specialistvården. Det är enligt
revisorernas mening svårt att bedöma hur arbetet med
att föra över patientströmmar till primärvården
kommer att påverka dess resultat och kvalitet. Två
alternativa förlopp är tänkbara. Om det finns en
effektiviseringspotential med dagens dimensionering
av primärvården eller om resurserna inte utnyttjas
optimalt, behöver inte de utökade åtagandena
innebära försämringar för patienterna. Föreligger
ett sådant förlopp är det snarast ett rationellt
agerande att föra över mer uppgifter till
primärvården utan att tillföra mer resurser och i
stället möjliggöra förändringar via
effektiviseringar och andra förbättringar av
verksamheten. Om det däremot är så att primärvården
redan nu (och tidigare) arbetar med fullt
kapacitetsutnyttjande och ett effektivt
resursutnyttjande går det att ifrågasätta hur de
planerade förändringarna av primärvårdens åtagande
är möjliga utan resurs-tillskott. I likhet med t.ex.
Spri anser revisorerna att osäkerhetsmomenten är
stora och att effekterna behöver klargöras. Enligt
revisorernas bedömning bör Socialstyrelsen få i
uppdrag av regeringen att analysera hur den pågående
omstruktureringen kan komma att påverka
primärvårdens resultat och kvalitet. I ett sådant
uppdrag bör även ingå en analys av orsakerna till
att utbyggnaden av primärvården varierar så kraftigt
mellan sjukvårdshuvudmännen.
Revisorerna föreslår i avsnitt 2.5 att
Socialstyrelsen bör få i uppdrag av regeringen att
analysera hur överföringen av patienter till
primärvården kan komma att påverka dess resultat och
kvalitet. Orsakerna till att utbyggnaden av
primärvården varierar så kraftigt mellan
sjukvårdshuvudmännen bör även analyseras.
Målformulering
Flera av remissinstanserna anser att primärvården
fått ökade uppgifter och att utvecklingen kan ställa
krav på ytterligare resurser. Ett par av
remissinstanserna pekar framför allt på att
tillgången på läkare behöver förbättras.
Enligt revisorernas uppfattning är det inte
osannolikt att det finns en ytterligare
effektiviseringspotential inom primärvården. Det
finns dock samtidigt en risk för att överföringen av
patienter till primärvården kan leda till att
tillgängligheten försämras. Spri pekar i sitt
remissvar på att tillgängligheten till primärvården
i många fall är låg redan i dag. Det är också en
slutsats som dras i rapporten, även om den bygger på
ett något föråldrat siffermaterial. Den låga
tillgängligheten kan i sig vara ett tecken på att
det går att effektivisera verksamheten, men den kan
också innebära att primärvården är
underdimensionerad. Ett oroande tecken är att
antalet allmänläkare som pensioneras kommer att öka
starkt efter år 2000. Den nuvarande
vidareutbildningsvolymen i allmänmedicin är
otillräcklig för att täcka detta behov.
Revisorerna har i föregående avsnitt föreslagit att
Socialstyrelsen bör få i uppdrag att analysera hur
den pågående omstruktureringen av sjukvården kan
komma att påverka primärvårdens resultat och
kvalitet. Enligt revisorernas uppfattning är dock
detta inte tillräckligt. Det är inte otänkbart att
primärvårdens ökade arbetsuppgifter ställer krav på
ytterligare resursförstärkningar och leder fram till
att målet om läkartäthet kan behöva omprövas. Enligt
revisorernas bedömning bör regeringen därför löpande
följa och analysera dessa frågor och redovisa
utvecklingen inför riksdagen. Detta bör riksdagen ge
regeringen till känna.
Revisorerna föreslår i avsnitt 2.6 att regeringen
löpande bör följa och analysera frågor om mål om
läkartäthet etc. och redovisa utvecklingen inför
riksdagen.
Motioner i anledning av revisorernas förslag samt
från den allmänna motionstiden 1998
I motion So17 av Chris Heister m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om
primärvården som nav inom äldreomsorgen och
hemsjukvården (yrkande 1). Motionärerna anför att
många gamla har ett stort vårdbehov och att det är
viktigt att primärvården utnyttjas som resurs inom
äldreomsorgen. I yrkande 2 begär motionärerna ett
tillkännagivande om behovet av fler specialister
inom primärvården. Motionärerna anför att
verksamheten måste breddas och kompetenshöjas genom
att specialister inom framför allt psykiatri,
geriatrik, pediatrik och gynekologi tillförs
primärvården. Motionärerna begär också ett
tillkännagivande om en satsning på IT - inte bara
inom telemedicin och journalhantering - utan också
för lednings-, styr- och samverkanssystem (yrkande
3). I yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om vad i
motionen anförts om förbud mot remisstvång.
Motionärerna anför att remisskravet kan föra med sig
ett ökat antal läkarbesök och förlänga väntetid och
därmed också den tid som går innan behandling kan
ske. Dessutom minskar remisstvång patientens
inflytande och valfrihet. Motionärerna begär också
ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts
om ersättningssystem (yrkande 5). Motionärerna anför
att man bör utreda ett system där pengarna i större
utsträckning följer patienten samt där inslag av
prestationsersättning (dvs. betalning per behandlad
patient) får större genomslag i lönebildningen. Det
finns enligt motionärerna all anledning att noga
följa och utvärdera de landsting som infört
prestationsersättning på sjukhus samt studera hur
andra länder hanterar ersättningssystemen. Enligt
motionärerna förefaller det inte osannolikt att
effekten av prestationsersättningar är generell och
därför också skulle stimulera till ett ökat antal
patientbesök per dag inom primärvården. I yrkande 6
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen
anförts om översyn av Socialstyrelsens uppföljningar
och statistik. Motionärerna konstaterar att
revisorerna i sin rapport pekat på ett antal brister
i Socialstyrelsens uppföljnings- och
utvärderingsverksamhet samt att revisorerna
föreslagit att regeringen tar initiativ till en
översyn av Socialstyrelsens uppföljnings- och
utvärderingsverksamhet. Motionärerna vill
understryka att det är viktigt att en sådan översyn
kommer till stånd.
I motion So257 av Ulf Kristersson m.fl. (m) begärs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om utgångspunkterna för
svensk hälso- och sjukvård (yrkande 1). Motionärerna
anför att alla skall ha rätt till sjukvård. Det
betyder att alla medborgare skall garanteras god
vård vid sjukdom eller olycksfall efter behov. Varje
civiliserat samhälle måste tillhandahålla
grundläggande trygghet och stöd till dem som behöver
det. Hälso- och sjukvården utgör en fundamental del
av denna trygghet. Därför är det enligt motionärerna
legitimt att ålägga medborgarna att ekonomiskt bidra
till att alla skall kunna erbjudas en god hälso- och
sjukvård. En grundläggande trygghet måste omfatta
alla. Ingen kan tillåtas ställa sig utanför
systemet. Därför skall en försäkring vara
obligatorisk. Motionärerna begär vidare ett
tillkännagivande om insatser i svensk hälso- och
sjukvård (yrkande 2). Hälso- och sjukvården skall så
långt möjligt tillgodose människans medicinska behov
och samtidigt ta hänsyn till livskvaliteten. Det är
med andra ord nödvändigt, men inte tillräckligt, att
patienter får god sjukvård inom rimlig tid. Vården
skall dessutom erbjudas och tillhandahållas på ett
sådant sätt att den enskilde patienten själv har ett
inflytande över sin livskvalitet. Inflytandet
garanteras bäst genom en rätt till sjukvård som är
kombinerad med valfrihet tillsammans med en viss
basal lagstiftning. Efterfrågan på sjukvård är
omättlig enligt motionärerna. Människor har alltid
nya behov och sjukvårdens tekniska och medicinska
möjligheter att tillfredsställa behov utvecklas hela
tiden. Detta obegränsade behov skapar
prioriteringsproblem. Motionärerna begär därför ett
tillkännagivande om prioriteringar (yrkande 3).
Motionärerna anser att en viss mycket grundläggande
prioritering inom den offentligt finansierade hälso-
och sjukvården måste göras av riksdagen. Nödvändiga
prioriteringar måste därefter göras med den
medicinska etiken som grund. Motionärerna anser att
alla människor skall ha tillgång till god sjukvård
inom rimlig tid. Vidare begärs ett tillkännagivande
om problem i dagens hälso- och sjukvård (yrkande 4).
Enligt motionärerna beror problemen inom hälso- och
sjukvården framför allt på det sätt den byggts upp
och administreras. Sjukvårdens omfattning,
utformning och styrning har bestämts utifrån
politiska prioriteringar. Systemet tar enligt
motionärerna liten hänsyn till patienters eller
personals önskemål eller behov. Sjukvårdens resurser
nyttjas inte optimalt enligt motionärernas mening.
Den offentliga vården är ofta dyr och ineffektiv
genom att organisationen är stel. Man arbetar inte
efter utvärderade resultat. Vidare är
konkurrensutsättningen svag. Privat verksamhet
återfinns framför allt inom den öppna sjukvården.
Den slutna vården dominerar dock vårdapparaten,
varför det offentliga på det hela taget dominerar
sjukvården. Andelen privat verksamma läkare är bara
åtta procent av det totala antalet legitimerade
läkare. Motionärerna anser vidare att riksdagen
skall besluta att införa en allmän hälsoförsäkring i
enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 5).
I yrkandena 6 och 7 redovisar motionärerna skälen
för en allmän hälsoförsäkring samt hur en sådan
försäkring skulle kunna konstrueras.
Hälsoförsäkringen skall omfatta det som i dag inryms
i ersättning till sjukvårdshuvudmännen, ersättningen
för läkemedel samt den del av sjukpenningen och
förtidspensionerna som avser rehabilitering. Den del
av landstingsskatten som avser sjukvård bör också
föras till försäkringen enligt motionärerna. De
beräknar att de totala resurserna torde uppgå till
180 miljarder kronor/år om man utgår från de
resurser som åtgick 1997. Försäkringsavgiften bör
enligt motionärernas förslag fastställas av
riksdagen och delvis vara inkomstrelaterad i
enlighet med vad som gäller för dagens skilda
"försäkringssystem", eftersom vissa av dessa skall
ingå i hälsoförsäkringen. Motionärerna begär också
ett tillkännagivande om kostnadskontroll (yrkande
9). Enligt motionärerna är patientavgifter ett
lämpligt sätt att styra patienter till rätt
vårdnivå. Vidare begär motionärerna ett
tillkännagivande om forskning och utveckling
(yrkande 10). Att göra gränsdragningar inom
forskning och utveckling i den samlade hälso- och
sjukvården är mycket komplicerat. Gränserna mellan
grundforskning och klinisk forskning förskjuts
kontinuerligt. Vem som exakt finansierar vad har
visat sig vara nästan omöjligt att utröna inom
dagens landstingsmodell, anför motionärerna.
Vårdgivare som verkar inom den försäkringsmodell som
motionärerna förespråkar bör ha skyldighet att mot
ersättning ta emot läkare och sjuksköterskor på
specialistutbildning. En försäkringsgivare som har
starka ekonomiska incitament att ta ett
helhetsansvar kommer att sträva efter att
introduktionen av ny teknik frigör resurser, snarare
än att - som i dag ofta är fallet - bara öka volymen
på verksamheten eller vidga indikatorerna så att nya
patientgrupper kan behandlas, heter det i motionen.
I motion So215 av Ingvar Eriksson och Göte Jonsson
(båda m) hemställs att riksdagen hos regeringen
begär förslag om en allmän hälsoförsäkring (yrkande
2). Motionärerna anför bl.a. att en sådan
hälsoförsäkring innebär att patientens behov sätts i
centrum samtidigt som vårdens resurser öronmärks så
att de inte kan användas till annat.
I motion So224 av Ulf Kristersson m.fl. (m) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om
behovet av konkurrens och fler alternativ inom
sjukvården (yrkande 5). Motionärerna anför att det
som mest skulle stärka den enskildes ställning vid
vård skulle vara att de ekonomiska medlen för vården
följde den enskilde patienten. Ett enkelt och
effektivt sätt att genomföra nödvändiga förändringar
är enligt motionärerna att låta pengarna följa
patientens val genom en obligatorisk sjukförsäkring.
Patienten kan då använda försäkringen till att söka
vård hos varje godkänd vårdgivare.
I motion So230 av Ulf Kristersson m.fl. (m) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om
sjukhusvården (yrkande 15). Motionärerna anför bl.a.
att antalet akutplatser inte får minska om detta går
ut över de äldres behov av sjukvård. Antalet
personer som avlider två dagar efter utskrivning
från sjukhus har ökat starkt. En sådan sjukvård är
varken human eller kostnadseffektiv och inte värdig
ett civiliserat samhälle.
I motion So250 av Leif Carlson (m) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om
sparkonton inom den öppna vården (yrkande 1). Vidare
hemställs att riksdagen hos regeringen begär en
utredning om lämplig utformning av sparkonton inom
den öppna vården (yrkande 2). Motionären föreslår
att ett modifierat högkostnadsskydd - ett medicinskt
sparkonto eller medborgarkonto - införs i den öppna
vården. Det innebär att alla medborgare bör avsätta
cirka tre procent av lönesumman skattefritt till att
bygga upp ett individuellt konto till ett givet tak.
När patienten blir sjuk används pengar från kontot
till att betala den öppna vården, såväl sjukvårdande
behandling som diagnostik. Kontots tak kan lämpligen
sättas till ett basbelopp och kombineras med ett
golv. Om sparkontots behållning vid årets slut
överstiger taket återbetalas överskottet till
individen efter skatteavdrag. Miniminivån för den
årliga insättningen kan exempelvis vara en sjättedel
av ett basbelopp, och om individens lön är så låg
att insättningen blir lägre än miniminivån så lägger
staten till pengar upp till golvet. Om patienten har
överskridit kontot vid årets slut så återförs det
till noll genom en insättning från staten. Det blir
lönsamt att inte konsumera för mycket vård samtidigt
som staten kompenserar kostnader vid hög
vårdkonsumtion. Den stora fördelen med ett sparkonto
är att patientens ställning i vården stärks, och
patienten kan själv styra kostnaderna. Den patient
som ofta uppsöker sjukvården, även om det inte
alltid är medicinskt befogat, får göra det - men får
betala själv. Den kroniskt sjuka patienten har ett
väl fungerande högkostnadsskydd. Den politiska
uppgiften skall inte vara att ransonera sjukvård -
patienten måste själv få välja vad han eller hon
vill betala för.
I motion So204 av Bertil Persson (m) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om HSF-
modellen i sjukvården. Motionären anför att
incitamentsstrukturen för sjukvården är en
nyckelfråga om sund ekonomi skall kunna uppnås. En
allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring bör införas,
där alla är med och där patienterna själva väljer
vårdgivare. Kostnadskontroll uppnås genom s.k.
kapitering, dvs. att patienten betalar hela årets
sjukvård med sin sjukvårdspeng. Det blir därmed
lönsammare att patienterna är friska än att de är
sjuka. Landstingssjukvården bör finnas kvar men
befrias från politikerstyrningen och i stället
drivas professionellt, köpa sina lokaler och
konkurrera med nya privata entreprenörer. En för
Sverige utarbetad lösning enligt dessa riktlinjer
har presenterats under beteckningen HSF-modellen och
bör införas.
I motion So247 av Maud Ekendahl (m) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om
ansvaret för specialistläkarnas fortbildning.
Motionären anför att specialistläkarna inte kan
stödja sig på någon bestämmelse i vare sig lag eller
avtal för att kräva adekvat fortbildning. Bakom de
vidareutbildningar som existerar i dagsläget står i
många fall läkemedelsindustrin. Motionären anför att
en förutsättning för att medborgarna skall kunna
erhålla bästa möjliga vård och förebyggande insatser
är att specialistläkarna är uppdaterade inom sina
områden. Deras fortbildning skall självfallet inte
vara beroende av medel från företag med ekonomiska
intressen i vården. I stället skall fortbildningen
betraktas som en självklar driftskostnad inom hälso-
och sjukvården, både för landstings- och
privatverksamma läkare.
I motion So417 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen
anförts om behovet av att speciellt uppmärksamma
värdet av den samhällsnytta som tillförs hälso- och
sjukvården genom brukarägda sjukhus. Enligt
motionären kommer Spenshults reumatiker- och
rehabiliteringssjukhus att från årsskiftet vara det
enda sjukhus i Sverige som har två unika kvaliteter.
Sjukhuset har en tydlig avgränsning av sitt
medicinska uppdrag och det är brukarägt. Denna typ
av alternativ sjukvårdsdrift och dess samhällsnytta
bör uppmärksammas och studeras mer noggrant, anför
motionären.
I motion So236 av Berit Adolfsson (m) begärs ett
tillkännagivande om utmönstring av förlegad
diagnostik och behandling (yrkande 1). Motionären
anför att man inom sjukvården varit snabb att ta
till sig nya metoder utan något krav på att gamla
metoder skall gallras bort. Motionären begär också
ett tillkännagivande om vad som anförts om SBU:s
rapporter (yrkande 2). Motionären anför att om man
inom vården konsekvent gallrar bort otillräckligt
utvärderade metoder och sådant som inte hjälper
skulle inte vårdsökande behöva ställas mot varandra.
I So391 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om
inriktningen av sjukvården i Sverige under kommande
mandatperiod (yrkande 1). Motionärerna anför att
sjukvården behöver en mer demokratisk
arbetsorganisation med minskade löneklyftor, där
alla personalgruppers kompetens tas till vara.
Arbetsvillkoren och arbetsmiljön bör förbättras,
framför allt inom omvårdnadsarbetet.
Vårdutbildningen bör byggas ut och rekryteringen
till vårdyrken förbättras, bl.a. genom att det blir
mer självständiga, kvalificerade jobb där man har
inflytande och makt att förbättra arbetssituationen.
Vidare anförs att det förebyggande arbetet bör
ställas i centrum samt att arbetet med kvinnors
hälsa bör förstärkas. Primärvården bör förstärkas
och göras avgiftsfri. Akutsjukvården bör ha tillgång
till mycket avancerade undersöknings- och
behandlingsmetoder. Den kommunala äldreomsorgen bör
ha stöd av geriatriskt utbildade läkare eller
distriktsläkare med tillräcklig kompetens och med
klara ansvarsområden. Likaså bör psykatrin
förstärkas. Samhället och särskilt landstingen bör
ta ett fastare grepp över läkemedelshanteringen. Det
behövs mer forskning om sambandet mellan miljö och
sociala förhållanden samt ohälsa. Motionärerna anför
slutligen att sjukvården bör demokratiseras.
Huvuddelen av vården bör också i framtiden drivas i
offentlig regi. Andra vårdformer bör i huvudsak ses
som komplement.
I motion So446 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om 20
000 nya vårdplatser under en tioårsperiod (yrkande
2). Motionärerna anför att om tio till tolv år
kommer antalet personer som är 85 år eller äldre att
vara 60-65 000 fler än år 1995. Även om alltfler
äldre är friska allt längre kommer behovet av
sjukhusvård i den växande gruppen äldre att öka.
Dagens avveckling av vårdplatser är därför orimlig.
En ny vårdpolitik krävs. Motionärerna begär också
ett tillkännagivande om behovet av ökad mångfald
bland vårdgivare (yrkande 4). Enligt en färsk
undersökning som beställts av
Kommunalarbetarförbundet trivs personalen bättre på
de privata vårdföretagen än inom den offentliga
vården och omsorgen. De fördelar som nämns hos
privata vårdgivare är större ansvar, bättre
karriärvägar, bättre och tillgängliga chefer som
motiverar personalen och större möjligheter att ta
egna initiativ. Motionärerna begär också ett
tillkännagivande om specialistutbildning för läkare
(yrkande 5). Enligt motionärerna är det nödvändigt
att snarast se över dimensioneringen med tanke på
framtiden. Redan nu kan konstateras att det finns
brist på exempelvis barnläkare, reumatologer,
geriatriker och narkosläkare. För att kunna erbjuda
en god vård i framtiden krävs specialistutbildade
läkare.
I motion So265 av Ulf Björklund (kd) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om
bevarande av de mindre sjukhusen (yrkande 1).
Motionären anför bl.a. att Sverige utnyttjat ett
hårdare koncentrationsmönster inom sjukvården än
många andra länder. Spri har lagt fram en rapport i
vilken det slås fast att små sjukhus inte är dyrare
än stora sjukhus. Däremot är det stora skillnader
mellan olika kliniker inom ett sjukhus. Genom att
lägga ned sjukhus förlorar man också den närhet som
lagen föreskriver. Den minskning av jourkostnaderna
som åstadkoms vid en centralisering av vården
försvinner genom att transportkostnaderna ökar. Vad
man får är enbart försämrad service för befolkningen
för sannolikt högre kostnad. Motionärerna begär
också ett tillkännagivande om vad i motionen anförts
om en analys i samarbete med Folkrörelserådet och
Småkom-gruppen (yrkande 2). Motionären anför att en
analys bör göras som belyser vad som faktiskt sker
med de mindre sjukhusen. En sådan analys skulle
sannolikt visa hur ny teknik och nya metoder kan
skapa möjligheter att bevara denna del av
sjukvården.
I motion So304 av Chatrine Pålsson (kd) begärs ett
tillkännagivande om behovet av att skapa nödvändiga
resurser för att psykologisk kompetens skall kunna
bli en obligatorisk resurs - och en självklar
tillgång för patienten - i primärvården. Motionären
anför att systematiserad samverkan mellan olika
kompetenser - som medicinsk och psykologisk - är,
sett i både patientens och samhällets perspektiv,
det mest effektiva. Redan i primärvården måste
patienten träffa på rätt kompetens. Psykologisk
diagnostik och behandling måste lyftas fram som
något mycket angeläget. Inom primärvården behärskas
inte dessa metoder. Motionären hänvisar också till
att Delegationen för samverkan mellan offentlig och
privat hälso- och sjukvård i sitt slutbetänkande har
lagt förslag som skulle möjliggöra att bl a
primärvårdens patienter skulle få ökad tillgång till
psykologisk kompetens i form av privatpraktiker.
Förutom detta behöver dessutom en betydande
utbyggnad av antalet anställda psykologer ske inom
primärvården.
I motion So340 av Inger Davidson m.fl. (kd) begärs
ett tillkännagivande om utbildning av personal i
medicinsk-etiska frågor (yrkande 20). Motionärerna
anser att sjukvårdshuvudmännen skall avsätta mer
resurser för att ge utbildning i medicinsk-etiska
frågor och att denna utbildning måste få högre
status så att man kan tillmötesgå de ökade kraven på
en god vård i livets slutskede.
I motion So314 av Lennart Daléus m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om
brukarråd (yrkande 8). Motionärerna anför att
inrättandet av sådana råd bör uppmuntras. Patienter
och anhöriga kan genom deltagande i brukarråd
tillföra angelägna synpunkter till sjukvården och
fungera som en värdefull länk mellan politiker,
personal och patienter/anhöriga. Det finns enligt
motionärerna en stor grupp patienter som har mer
eller mindre stora svårigheter att själva föra sin
talan. Det kan gälla barn, psykiskt sjuka eller
personer med vissa funktionshinder. Deras rätt att
föra talan måste förbättras och garanteras.
Motionärerna begär också ett tillkännagivande om vad
i motionen anförts om vikten av rätt tolk (yrkande
9). Motionärerna anför att personer som inte har
svenska som modersmål har rätt till tolk. Inom
sjukvården behandlas ofta frågor som för många
människor kan kännas som ytterst besvärande. Därför
krävs en förtroendefull kontakt mellan läkare och
patient. Självklart bör den som är i behov av tolk
kunna välja om det skall vara en man eller en
kvinna. Samtidigt är det viktigt att konstatera att
den äkta maken eller släktingar inte alltid är
lämpliga för att skapa ett förtroendefullt samtal
mellan läkare och patient. I motionen begärs också
ett tillkännagivande om vad som anförts om den
politiska ansvarsrollen (yrkande 12). Motionärerna
anför att hälso- och sjukvården skall finansieras
gemensamt via skatter och fördelas rättvist efter
behov. Det politiska och demokratiska inflytandet
över hälso- och sjukvården är viktigt och ger
medborgarna möjlighet att ha inflytande över och
insyn i hur de gemensamma resurserna fördelas. För
att tydliggöra den politiska ansvarsrollen vill
motionärerna skilja på finansierings- och
utföraransvaret. Verksamheten bör i högre grad
präglas av lokala förutsättningar och politikerna
skall säkerställa kraven på effektivitet och
kvalitet. Motionärerna begär vidare ett
tillkännagivande om vad som i motionen anförts om
mångfald inom vården av olika vårdformer (yrkande
13). Att skilja på offentlig kontroll och
finansiering å ena sidan och en fri produktion med
enskilda, kooperativa och offentliga producenter å
andra sidan är angeläget för att uppnå en ökad
mångfald av vårdformer. En mångfald av vårdgivare
kan innebära ökad närhet för patienten och en
decentraliserad vårdstruktur. Om en vårdinsats kan
utföras lika bra och till en fördelaktig kostnad av
andra vårdgivare kan landstingen teckna vårdavtal
med privata vårdgivare. Detta kan stimulera
anställda inom vårdsektorn att starta företag i
olika företagsformer och därigenom öppnas
möjligheten för nya vårdgivare. I yrkande 14 begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om en
förändrad roll för sjukhusen. Motionärerna anför att
vårdinsatsen vid ett akut sjukdomstillstånd skall
påbörjas direkt i hemmet eller på olycksplatsen för
att trygga säkerheten och skapa likvärdiga
förutsättningar för patienten var han eller hon än
bor. Satsningar bör göras på ambulanssjukvården, som
bör vara av hög kvalitet.
I motion So405 av Birgitta Carlsson (c) begärs ett
tillkännagivande om att utbildning av specialister,
främst geriatriker och (äldre) psykiatriker,
prioriteras och att distriktsläkare ges möjlighet
till vidareutbildning med inriktning mot demens och
andra åldersrelaterade sjukdomar (yrkande 3).
I motion So467 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas
att all öppenvård skall konkurrensutsättas för att
på det sättet dels öka effektiviteten, dels
underlätta för privata alternativ att få större
utrymme (yrkande 5). Motionärerna begär också ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om
förstärkt kvalitetsgaranti (yrkande 9). Motionärerna
anför att det skall krävas kvalitetscertifikat för
all den verksamhet som upphandlas efter
konkurrensutsättningen. Kraven på kvalitet kan
utformas i form av en standardmall av
Socialstyrelsen och tillämpas av kommuner och
landsting. Motionärerna begär också ett
tillkännagivande om vad som anförts om vikten av
mångfald i vården (yrkande 12). Motionärerna anför
att valfrihet bör finnas i mödravården. Enligt
motionärerna bör kostnaden för mödrahälsovård följa
föräldrarna som en mödravårdspeng. De mottagningar
som har vårdavtal med landstinget bör få ersättning
för de föräldrapar som valt dem. Det bör även finnas
valfrihet i barnhälsovården. Det bör därför införas
en form av barnhälsovårdspeng, så att föräldrarna
själva kan välja barnhälsovårdsmottagning.
Motionärerna begär också ett tillkännagivande om vad
som i motionen anförts om primärvårdens problem
(yrkande 13). Motionärerna anför att Sverige i
jämförelse med de flesta länder på Sveriges nivå har
en mycket svagt utvecklad primärvård. Primärvården
är hårt pressad. Arbetsbelastningen har ökat
markant. Nedskärningar och allt kortare vårdtider på
sjukhusen ökar pressen på husläkare,
distriktssköterskor och andra personalgrupper i
primärvården. Motionärerna begär också ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om våld i
vården (yrkande 14). Motionärerna anför att
arbetsrelaterat våld inom hälso- och sjukvården
blivit allt vanligare i Sverige. Särskilt utsatta är
personer som arbetar inom psykiatrin. Relationen
mellan personal inom hälso- och sjukvård och de
vårdsökande bygger på förtroende. När en patient
utsätter personalen för hot och våld finns, utöver
risken för fysiska och psykiska skador, också risken
att behandlingen misslyckas. Det är därför viktigt
att personalen dels får en utbildning i hur man
hanterar dessa situationer, dels får hjälp och stöd
att bearbeta vad som inträffat i samband med hot och
våldshandlingar från patienter. I motionen begärs
också ett tillkännagivande om behovet av psykosocial
kompetens vid husläkarmottagningar (yrkande 16). I
de få studier som utförts över betydelsen av
tillgång till psykosocial kompetens på vårdcentraler
visas att det kan slå en brygga över till andra
discipliner i samhället som är väsentliga för
rehabiliteringen av patienterna. Vidare har
handläggningstiden förkortats och psykosociala
problem upptäckts bakom den medicinska diagnosen. På
vissa håll har dock en del samarbetssvårigheter
förekommit mellan personal med hälso- och
sjukvårdsutbildning å ena sidan och
socialtjänstkompetens å andra sidan. I de få studier
som gjorts över patienters tillfredsställelse med
kuratorsinsats visas att majoriteten av patienterna
var nöjda med kuratorsinsatsen. De
husläkarmottagningar som ännu inte har psykosocial
kompetens bör tillföras sådan. I yrkande 17 begär
motionärerna ett tillkännagivande om vikten av att
rekrytera studenter inom bristyrken såsom vård. Den
kommission som regeringen inrättat för att närmare
kartlägga utbildningsbehov m.m. inom hälso- och
sjukvården bör även undersöka hur karriärvägarna
inom vårdyrkena kan utvecklas. Likaså bör förslag
tas fram om hur de som lämnat yrket kan stimuleras
att återvända. Vidare bör man underlätta för
personer med utländsk bakgrund som har
vårdyrkesutbildning att arbeta inom vårdyrkena. Inom
apoteksverksamheten kommer personalbristen inom ett
par år att bli stor. Detta personalbehov behöver
snabbutredas så att antalet utbildningsplatser kan
dimensioneras därefter.
I motion So387 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om
husläkarlagens återinförande (yrkande 21).
Motionärerna anför att lagen ger framför allt de
äldre en kontinuitet och en trygghet i kontakten med
sin läkare. Ett återinförande av lagen skulle också
ge de äldre och andra som väljer en privatläkare
möjlighet att göra detta i större utsträckning
eftersom husläkarlagen garanterar likvärdiga villkor
för privata vårdgivare.
I motion So386 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen
anförts om omvårdnadens roll för en god vård
(yrkande 1). Motionärerna anför att omvårdnaden
utgör en omfattande och viktig del av verksamheten i
sjukvården jämte medicinsk behandling. Den
medicinska delen får av tradition och kanske av
ideologiska orsaker större uppmärksamhet än
omvårdnaden. Båda är dock avgörande för en god och
effektiv vård. Vidare begärs ett tillkännagivande om
vad i motionen anförts om ett omvårdnadscentrum
(yrkande 2). Vid universitet och högskolor finns en
betydande kunskap inom omvårdnadsforskningen.
Samtidigt har denna kunskap svårigheter att nå ut i
det praktiska vårdarbetet inom kommunernas och
landstingens verksamhet. För att ömsesidigt utveckla
omvårdnaden bör omvårdnadscenter byggas. Exempel på
uppgifter som sådana center kan ha är att stärka
utvecklingen av omvårdnad i kommuner och landsting,
stödja omvårdnadsforskningen och dialogen mellan
forskare och vårdpersonal, vara ett forum för
utvärdering och redovisning av aktuell forskning,
anordna forskningskonferenser samt främja
vidareutbildning och fortbildning inom
omvårdnadsområdet.
I motion So18 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om att
regeringen skall göra en tydlig redovisning av den
samhällsbesparing som neddragningen i vårdsektorn
medfört (yrkande 1). Det är enligt motionärerna
viktigt att väga genomförda besparingar mot den
samhällsnytta som gått förlorad och mot den ohälsa
och otrygghet som neddragningarna skapat. Vidare
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen
anförts om att redovisa en helhetsbild av
primärvården, även innefattande äldrevården (yrkande
2). Motionärerna anför att det utgör en brist att
inte se till helheten gällande primärvårdens alla
delar. Det är en stor del av primärvårdens resurser
som saknas i en analys som inte innefattar den vård
och omsorg som ges inom äldrevården.
I motion So460 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om
principen "förorenaren betalar" (yrkande 4).
Motionärerna anför att kostnaderna inom hälso- och
sjukvården till betydande del uppkommer av
trafikolyckor, miljöstörningar samt missbruk av
alkohol och tobaksanvändning. Skatter och avgifter
på dessa verksamheter och varor skall åtminstone
bekosta de samhällsekonomiska kostnader som de
direkt eller indirekt orsakar. I yrkande 6 hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning för
att se över hur hela vårdkedjor skall kunna fungera
och utvecklas. Motionärerna anför att väl
organiserad och samutnyttjad vård leder till ett
effektivt resursutnyttjande. Socialtjänst,
primärvård, försäkringskassa och även
arbetsförmedling kan i samverkan arbeta effektivare
med såväl förebyggande som behandlande insatser. För
att uppnå en god och effektiv vård av hög kvalitet
måste hela vårdkedjor upprättas. Ekonomiska
incitament till bevarande av befintliga vårdkedjor
måste dessutom skapas. Vidare hemställer
motionärerna att riksdagen hos regeringen begär en
utredning av vad en schemaläggning av läkarnas
arbetstider skulle kunna få för konsekvenser för
patienters säkerhet och vårdens kvalitet (yrkande
7).
I motion So395 av Agneta Brendt m.fl. (s) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om
kulturens betydelsefulla roll i vården. Motionärerna
anför att Stockholms läns landsting mellan åren 1994
och 1998 bedrivit ett tvärvetenskapligt
forskningsprogram med inriktning på den åldrande
människan. Programmet och de enskilda projekt som
ingått har bidragit till en bättre helhetssyn och en
ökad livskvalitet för patienter, anhöriga och
personal. Det är därför angeläget att föra ut
resultaten av projekten till vårdutbildningarna och
den praktiska vården och omsorgen, både inom
landstingen och kommunerna i hela landet.
Tidigare behandling, pågående arbete m.m.
Motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1997
om hälso- och sjukvårdens organisation m.m.
behandlades i mars 1998 i betänkandet 1997/98:SoU12
Hälso- och sjukvårdsfrågor. Utskottet gjorde
följande bedömning.
Hälso- och sjukvården är av grundläggande betydelse
för välfärden och människors trygghet. Principerna
om en solidariskt finansierad och rättvist fördelad
hälso- och sjukvård är enligt utskottet centrala
inslag i den generella välfärdspolitiken och måste
hävdas även i ekonomiskt kärva tider. Alla måste
kunna känna trygghet i att det finns en hälso- och
sjukvård av god kvalitet och att vid sjukdom vård
och omsorg ges på lika villkor. Det finns enligt
utskottet inga belägg för att Sverige skulle ha
något att vinna på att överge skattefinansieringen
av vården. Internationella erfarenheter tyder
tvärtom på att de skattefinansierade hälso- och
sjukvårdssystemen fungerar bättre i
fördelningspolitiskt avseende än de
försäkringsfinansierade systemen. Utskottet anser
att det finns starka motiv för att slå vakt om
skattefinansieringen av sjukvården.
Hälso- och sjukvården i Sverige bedrivs i huvudsak
i offentlig regi. Vid ett flertal tillfällen har
regeringen, med instämmande av utskottet, framhållit
att det inom ramen för ett sådant integrerat system
kan finnas ett värde, ur såväl patienternas som
personalens synpunkt, av ett varierat vårdutbud i
olika driftsformer. Det bör enligt utskottet vara
verksamhetens inriktning, tillgänglighet, kvalitet
och kostnadseffektivitet som styr valet av
vårdgivare. Hälso- och sjukvården bör präglas av
närhet, tillgänglighet, helhetssyn och kontinuitet.
Primärvården är basen i sjukvårdssystemet. Alla
patienter har enligt hälso- och sjukvårdslagen rätt
till en fast läkarkontakt. Utskottet vidhåller att
det är viktigt att hälso- och sjukvårdsinsatserna
utförs på rätt vårdnivå eftersom det är mest
kostnadseffektivt. Det ankommer dock på
sjukvårdshuvudmännen att besluta om vårdens
organisation m.m. med utgångspunkt i hälso- och
sjukvårdslagen.
Riksdagen har tillstyrkt regeringens förslag att
försäkringskassan skall få träffa överenskommelse
med kommun, landsting och länsarbetsnämnd om att
delta i gemensamma projekt i syfte att uppnå en
effektivare användning av tillgängliga resurser.
Kommuner och landsting skall få sluta avtal med
varandra samt med försäkringskassan och
länsarbetsnämnden om att inom ramen för
socialtjänstens respektive hälso- och sjukvårdens
område delta i och bidra till finansieringen av
gemensamma projekt. I samband med riksdagsbeslutet
(1997/98:SfU1, rskr. 111) klargjordes att detta
gäller samverkan i form av permanent och långsiktig
verksamhet.
I 2 a § HSL anges hur hälso- och sjukvården skall
bedrivas för att uppfylla kraven på en god vård.
Vården skall bl.a. vara av god kvalitet och
tillgodose patientens behov av trygghet i vården och
behandlingen. Hälso- och sjukvården skall hålla en
god personell och materiell standard, dvs. bedrivas
av personal med adekvat utbildning och med behövlig
teknisk utrustning i ändamålsenliga lokaler. För att
hälso- och sjukvård skall fungera krävs välutbildad
och i övrigt kompetent personal som utför sina
arbetsuppgifter sakkunnigt och omsorgsfullt.
Utbildningsfrågorna har stor betydelse vid
utformningen av behörighetsregler för hälso- och
sjukvården och närliggande områden. Utöver goda
kunskaper inom relevanta ämnesområden är det enligt
utskottet viktigt att yrkesutövaren har sådana
personliga egenskaper att hon eller han är lämplig
för sitt yrke. Den grundläggande läkarutbildningen
har nyligen utvärderats av Högskoleverket. Riksdagen
har vidare fattat beslut om läkarnas
vidareutbildning (prop. 1997/98:5, SoU8, rskr. 53).
Utskottet utgår ifrån att regeringen noga följer
utvecklingen.
Genom att ökade resurser nu tillförs kommuner och
landsting förväntas påtagliga effekter på
sysselsättningen samt tillgången och kvaliteten på
vården och omsorgen.
I överenskommelsen om vissa ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen m.m. för år 1998 har parterna
vidare enats om att gemensamt satsa på
verksamhetsutveckling, vilket bl.a. tar sikte på att
förändra i befintliga personal- och
organisationsstrukturer (s. 15-16 i skrivelsen).
(Motioner avstyrktes.)
En grundläggande utgångspunkt för utvecklings- och
förnyelsearbetet inom hälso- och sjukvården är
enligt utskottet att patientens ställning bör
stärkas ytterligare. HSU 2000 har i betänkandet (SOU
1997:154) Patienten har rätt bl.a. föreslagit att
vårdgarantin utvecklas. En generell
behandlingsgaranti föreslås införas för operationer
och andra medicinska åtgärder. Den enskildes val av
fast läkarkontakt får inte begränsas till visst
geografiskt område. Patienten skall få individuellt
anpassad information om sitt hälsotillstånd och om
metoder för undersökning, vård och behandling så att
patienten kan ta till vara sina intressen.
Patientens val skall enligt betänkandet vara
avgörande när det finns flera behandlingsalternativ.
Det måste dock vara rimliga proportioner mellan
kostnader och nytta för patienten. En patientnämnd
föreslås ersätta den nuvarande förtroendenämnden.
Remissbehandlingen av betänkandet har nyligen
avslutats.
I skrivelsen Redogörelse för en överenskommelse om
vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m.
för år 1998 har parterna, staten och
Landstingsförbundet, uttalat en gemensam ambition
att inför en överenskommelse för åren 1999-2000
klargöra förutsättningarna för en behandlingsgaranti
i enlighet med förslaget. I överenskommelsen för år
1998 är parterna överens om att prioriterade områden
för förnyelse- och utvecklingsarbete är:
tillgängligheten inom hälso- och sjukvården,
patientens möjligheter till delaktighet och
inflytande, förutsättningarna för att ta till vara
vårdresurser även utanför huvudmännens egen
verksamhet för att tillfredsställa behov av hälso-
och sjukvård i befolkningen.
Utskottet delar bedömningen att det är angeläget
att öka fokuseringen på patienters uttalade och
outtalade vårdbehov. Omvårdnaden måste stärkas.
Utskottet delar också bedömningen att det är
angeläget att på ett kraftfullt sätt intensifiera
arbetet med att genomföra vårdgarantin. Det
beslutade re-
surstillskottet bör enligt utskottet leda till bl.a.
att väntetiderna i vården blir kortare. Utskottet
noterar att staten och Landstingsförbundet är
överens om att de medel som anslås genom
överenskommelsen för år 1998 bl.a. skall användas
för att påskynda arbetet med att genomföra
vårdgarantin. Utskottet anser att riksdagen inte
behöver ta något initiativ i anledning av motionerna
- - -. (Motionerna avstyrktes.)
Socialutskottet har nyligen i sitt av riksdagen
godkända betänkande 1998/99:SoU3 Stärkt
patientinflytande m.m. behandlat frågor om bl.a.
patientens ställning. Utskottet anförde
sammanfattningsvis följande.
Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till
ändringar i hälso- och sjukvårdslagstiftningen.
Ändringarna innebär bl.a. att patientens rätt att
välja en fast läkarkontakt i primärvården inte får
begränsas till ett visst geografiskt område inom
landstinget. Remissreglerna till
specialistmottagningar ändras så att landstinget ges
möjlighet att ställa krav på remiss till sjukhusens
specialistmottagningar utan att ha remisskrav för
motsvarande specialistmottagning utanför sjukhusen.
Vårdgivarens skyldighet att ge patienten en
individuellt anpassad information om dennes
hälsotillstånd och om de olika metoder för
undersökning, vård och behandling som finns
preciseras. Vidare skall vårdgivarna i vissa
situationer vara skyldiga att ta hänsyn till
patientens val av behandling där två eller flera
alternativ är möjliga.
Utskottet tillstyrker också att vårdgivarna i vissa
situationer skall vara skyldiga att medverka till
att patienten får möjlighet att diskutera sin
sjukdom och behandling med ytterligare en läkare
(s.k. second opinion). Utskottet anser att det är
mycket angeläget att noga följa effekterna av
lagstiftningen om rätt till förnyad medicinsk
bedömning och föreslår därför att regeringen ger
Socialstyrelsen i uppdrag att följa tillämpningen
under ett år samt därefter lämna en utvärdering.
Utskottet föreslår ett tillkännagivande.
Utskottet tillstyrker vidare förslaget till en ny
lag om patientnämnder. Förslaget innebär att
nämndernas arbetsområde utvidgas till att omfatta
all offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt
vissa socialtjänstfrågor inom äldreomsorgen.
I överenskommelse som träffats mellan staten och
landstingen om ersättningar år 1999 för insatser för
att stärka patientens ställning (den s.k. Dag-
maröverenskommelsen) anfördes bl.a. följande under
rubriken Att stärka patientens ställning (prop.
1997/98:189 s. 33 f.).
Målet för svensk hälso- och sjukvård är en god hälsa
och vård på lika villkor för hela befolkningen.
Vården skall vara lätt tillgänglig, ha hög kvalitet
och god omvårdnad och genomföras på grundval av
patientens självbestämmande och integritet. Vården
skall ges med respekt för alla människors lika
värde, med företräde för dem som har störst behov.
Svensk hälso- och sjukvård har under 1990-talet
förbättrat resursutnyttjandet. Därigenom har hälso-
och sjukvården, till internationellt sett låga
kostnader, kunnat leva upp till förväntningarna att
med allt bättre resultat ta hand om både fler och
allvarligare sjuka. Resurserna har först och främst
satts in för att tillgodose behovet av ett
fungerande akut omhändertagande av de svårast sjuka,
ett medvetet val i linje med av riksdagen
fastställda riktlinjer för prioriteringar. Däremot
har tillgängligheten ej kunnat upprätthållas på
önskvärd nivå.
Med ett ökat antal äldre patienter med sammansatta
problem och sjukdomar följer ökade behov av att
dygnet runt kunna göra akuta bedömningar och
insatser. I och med 1990-talets
vårdplatsreduceringar förutsätts detta i betydande
utsträckning kunna ske utanför sjukhusen. Men här
finns problem vilket både orsakar överbeläggningar
vid sjukhusen och utgör en bidragande orsak till
bristande tillgänglighet inom den planerade vården.
Genom att prioritera insatser till äldre i hela
vårdkedjan kan utrymme skapas för bättre
tillgänglighet för alla. Regeringen har i
propositionen Nationell handlingsplan för
äldrepolitiken (prop. 1997/98:113) särskilt lyft
fram behovet av samverkan mellan landsting och
kommuner, bl.a. för att säkra att behovet av
medicinsk kompetens tillgodoses i den kommunala
äldreomsorgen.
Regeringen föreslår i 1998 års ekonomiska
vårproposition (proposition 1997/98:150,
utgiftsområde 25) att statsbidragen till kommuner
och landsting skall höjas med ytterligare 4
miljarder kronor år 1998, utöver tidigare beslutade
höjningar. Därigenom kommer nivån på statsbidragen
totalt att bli 20 miljarder kronor högre år 2000, i
förhållande till år 1996. Resurstillskottet
förbättrar förutsättningarna för att leva upp till
förslagen och riktlinjerna inom äldreomsorgen.
Regeringens bestämda inriktning är vidare att
tillskotten skall leda till att kommuner och
landsting vidtar åtgärder så att väntetiderna i
sjukvården blir kortare och att omsorgen och vården
i livets slutskede förbättras.
Denna överenskommelse är ett uttryck för
regeringens och Landstingsförbundets gemensamma
ambition att främja tillgängligheten och i övrigt
stärka patientens ställning i hälso- och sjukvården.
För detta ändamål är parterna överens om att avsätta
863 miljoner kronor under år 1999.
I den senaste budgetpropositionen 1998/99:1 anför
regeringen bl.a. följande angående hälso- och
sjukvård. (s. 35)
Regeringen kan konstatera att utvecklingen inom
hälso- och sjukvården under 1990-talet har varit
mycket omdanande. Den har präglats av besparingar
och omstruktureringar inom sjukhussektorn, en
kraftig omfördelning från sluten vård till öppna
vårdformer och hemsjukvård liksom stora
omfördelningar av ansvaret för vården och omsorgen
av äldre och inom psykiatrin. Den demografiska
utvecklingen med en ökad andel äldre har också
spelat en viktig roll liksom den teknologiska
utvecklingen som bl.a. gjort det möjligt att erbjuda
allt äldre patienter aktiv behandling. I den
situationen har vården fått problem med ökade
väntetider. Den vårdgaranti som regeringen och
Landstingsförbundet kom överens om för år 1997 har
inte varit tillfyllest för att komma till rätta med
dessa problem. Enligt regeringen är det av största
vikt att arbetet för att förbättra vårdens
tillgänglighet fortsätter. Landstingen och
kommunerna har genom utökade statsbidrag fått
förbättrade förutsättningar att korta väntetiderna
inom vården samt att komma till rätta med de problem
som i dag finns inom äldresjukvården. I den
överenskommelse som slöts mellan regeringen och
Landstingsförbundet för år 1999 om ersättningar för
insatser för att stärka patientens ställning m.m.
kom parterna överens om att dels bibehålla
vårdgarantin, dels att under åren 1998-1999 göra en
kraftsamling för att förbättra tillgängligheten i
vården. Landstingen har härvidlag åtagit sig att
påtagligt minska väntetiderna både för besök och
behandling. Dessutom har regeringen och
Landstingsförbundet enats om att närmare klar- lägga
de ekonomiska, organisatoriska och praktiska
förutsättningarna för en behandlingsgaranti.
Regeringen har mot denna bakgrund uppdragit åt
Socialstyrelsen att beskriva och analysera
förutsättningarna för och konsekvenserna av
införandet av en behandlingsgaranti inom hälso- och
sjukvården. Utgångspunkten för arbetet skall vara en
allsidig belysning av frågan, som bl.a. innefattar
ett ekonomiskt, organisatoriskt, praktiskt och
medicinskt perspektiv. Ytterligare steg har tagits
för att stärka patientens inflytande och delaktighet
i hälso- och sjukvården genom de förslag till
förändringar i hälso- och sjukvårdslagstiftningen
som regeringen förelagt riksdagen. Landstingen har
också tillförts medel för insatser inom området
genom den ovan nämnda särskilda överenskommelsen
mellan regeringen och Landstingsförbundet. Mot denna
bakgrund anser regeringen att målen för år 1999 för
hälso- och sjukvården bl.a. skall vara att
kvaliteten i hälso- och sjukvården skall förbättras
och att patientens ställning skall stärkas.
Socialutskottet har nyligen i sitt av riksdagen
godkända betänkande 1998/99:SoU1 gjort följande
bedömning (delvis återgiven).
Utskottet föreslår att riksdagen godkänner att målet för
utgiftsområdet för år 1999 skall vara att trygga en
god hälsa och goda levnadsvillkor och se till att
hälso- och sjukvården och den sociala omsorgen
bedrivs med god kvalitet och effektiv
resursanvändning samt tillgodoser den enskilde
individens behov av vård, omsorg, stöd och service.
Utskottet delar regeringens uppfattning att
välfärdspolitiken skall syfta till att alla
människor skall ges förutsättningar för att kunna
leva ett gott liv. I ett solidariskt samhälle skall
alla oberoende av inkomst ha tillgång till sjukvård,
barnomsorg och äldreomsorg av hög kvalitet.
Tillsammans med inkomstrelaterade socialförsäkringar
ger denna generella välfärd både förutsättningar
till försörjning genom eget arbete och trygghet i
livets olika skeden.
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen betonat
att vård och omsorg skall kännetecknas av trygghet,
kvalitet och delaktighet och att den skall vara
tillgänglig när den behövs. Verksamheten skall vara
gemensamt finansierad och demokratiskt styrd.
Utskottet anser att personlig ekonomi eller social
status aldrig får påverka vårdens kvalitet och
fördelning.
Socialministern har i ett frågesvar den 19 januari
1999 anfört bl.a. följande.
Situationen på arbetsmarknaden för vård- och
omsorgspersonal har förändrats och efterfrågan ökar
nu bl.a. på specialistutbildad personal.
Landstingsförbundet har i en nyligen presenterad
rapport - Vården en framtidsbransch - belyst vårdens
framtida personal- och utbildningsbehov. När det
gäller läkarna så gör man bedömningen att det finns
ett ökat rekryteringsbehov, och att antalet platser
i utbildningarna behöver utökas. Man framhåller dock
att även andra åtgärder måste vidtas för att man
skall kunna behålla anställda läkare och möta de
unga läkarnas krav. Bl.a. så nämns vikten av att
arbeta med inflytandefrågor, kommunikation och
ledarskap. En översyn av organisationen kan enligt
rapporten leda till att läkartid frigörs.
Regeringen har i propositionen om läkarnas
vidareutbildning gjort bedömningen att ett
nationellt planeringsstöd behöver inrättas för att
göra det möjligt att skapa bättre överblick och
verka för en mer långsiktig bedömning av den
framtida läkarförsörjningen. Ett sådant
planeringsstöd bör bl.a. innebära en bedömning av
det framtida behovet av specialistkompetenta läkare.
Regeringen har för avsikt att tilldela
Socialstyrelsen ansvaret för det nationella
planeringsstödet som bör kunna införas fr.o.m. den 1
juli 1999.
Socialstyrelsen bör således ta fram ett underlag
som skall underlätta den lokala och regionala
planeringen när det gäller tillgången på läkare.
Besluten att anställa AT- och ST-läkare skall dock
liksom tidigare fattas av landstingen.
Regeringen beslutade i juni 1998 att inrätta en
kommission med uppgift att kartlägga
utbildningsbehoven samt föreslå åtgärder för att
underlätta rekryteringen av personal till vård- och
omsorgssektorn. Kommissionen skall bl.a. analysera
de villkor som kan tänkas påverka möjligheterna att
rekrytera personal. Hit hör t.ex. arbetstid,
arbetsorganisation och arbetsmiljö. I arbetet ingår
dessutom att överväga en långsiktig lösning av
dimensioneringsfrågan för högre utbildning inom
vård- och omsorgssektorn. I kommissionen ingår
förutom fem statsråd, representanter för
sjukvårdshuvudmännen samt berörda fackförbund.
Arbetet skall vara slutfört den 31 juli 1999.
Om kommissionens arbete visar att ytterligare
åtgärder bör vidtas är regeringen självklart beredd
att överväga sådana.
Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och
organisation, HSU 2000, planerar att avge
slutbetänkande i april 1999. I betänkandet kommer
enligt uppgift att behandlas formerna för den
statliga styrningen inom hälso- och sjukvården och
vilka avvägningar som bör göras mellan generella och
riktade finansiella styrinstrument samt finansiella
och andra styrinstrument, erfarenheterna av de nya
former för styrning och organisation av hälso- och
sjukvården som tillämpas av sjukvårdshuvudmännen,
ansvarsfördelningen mellan staten och
sjukvårdshuvudmännen i fråga om finansiering av
vårdforskning samt i vilka former stöd kan ges till
vårdforskningens utveckling.
Regeringen har nyligen gett i uppdrag till en grupp
forskare att sammanställa den kunskap som finns och
identifiera de områden där behovet av ökad kunskap
kring välfärdsutvecklingen är angeläget. Av
kommittédirektiven (dir. 1999:7 Välfärdsbokslut över
1990-talet) framgår bl.a. följande.
Kommitténs uppdrag är att beskriva utvecklingen av
människors välfärd på de mest centrala områdena,
sedd mot bakgrund av den samhällsekonomiska
utvecklingen och de förändringar som gjorts av de
välfärdspolitiska systemen på dessa områden under
1990-talet. Inom svensk välfärdsforskning har man
betonat att människors faktiska levnadsförhållanden
bör utgöra grunden för välfärdsbedömningar och att
det framför allt är omfattningen och fördelningen av
dåliga förhållanden som bör uppmärksammas. Kommittén
bör i linje med detta fokusera på
ofärdsutvecklingen, välfärdens baksida, vilket också
ökar den socialpolitiska relevansen.
Bedömningen av välfärdens utveckling bör fokuseras
på varaktiga förhållanden. Ofärd drabbar människor
som under längre tider har låga inkomster,
hälsobesvär eller är utan arbete.
När det gäller människors ekonomiska resurser är
det tre förhållanden som får anses som särskilt
angelägna att beskriva. Det första är den allmänna
inkomstutvecklingen och dess fördelning. Det andra
är hur förutsättningarna för individernas
självförsörjning har förändrats. Det tredje är de
särskilda försörjningsproblem som ligger bakom ett
ökat socialbidragstagande.
I alla former av gruppbildningar är människor
knutna till varandra via olika slags sociala
relationer. Om de sociala relationerna försvagas
upplöses också det kitt som håller samman grupper av
människor, allt från familjer till hela samhällen.
Ett bokslut över 1990-talets välfärdsutveckling bör
därför även belysa hur människors sociala förankring
i familj, grupper och samhället utvecklats. Det
välfärdsproblem som intagit den kanske mest centrala
positionen i den socialpolitiska debatten i Sverige
under 1990-talet är marginalisering.
Bristen på stabila sociala relationer, både när det
gäller sysselsättning och familj och vänner, utgör
kärnan i denna problematik. Det är därför en viktig
uppgift för kommittén att beskriva brister avseende
sysselsättning och brister på social förankring som
ofärdsproblem.
Kommittén ska särskilt redovisa hur utsatta grupper
som handikappade och invandrare, eller individer som
på annat sätt har en svag ställning på
arbetsmarknaden, har klarat sig under 1990-talet.
I den socialpolitiska debatten om marginalisering
har två ofärdsindikatorer; vräkningar och hemlöshet,
givits särskild uppmärksamhet. Här framstår
kunskapsläget som angeläget att förbättra.
Frågor om folkhälsan och hälsans fördelning i
befolkningen ska vara centrala för kommitténs
bedömning av välfärdens utveckling under 1990-talet.
Kommittén ska redovisa den allmänna
hälsoutvecklingen i landet och de skillnader i
ohälsa som finns mellan olika sociala grupper och
hur detta förändrats under 1990-talet.
En allt äldre befolkning ställer ökade krav på
samhällets äldreomsorg, men även på de anhöriga.
Kommittén skall därför söka belysa förändringar i
den offentliga omsorgen och de anhörigas roll för
vården av de äldre.
När det gäller hur kvaliteten och tillgängligheten
inom vård- och omsorgssektorn utvecklats under 1990-
talet kommer regeringen att ge Socialstyrelsen ett
särskilt uppdrag att göra en samlad bedömning i
denna fråga utifrån tillgängligt material. Avsikten
är att Socialstyrelsens redovisning skall överlämnas
till den nu aktuella kommittén för att utgöra ett
underlag i dess arbete med ett välfärdsbokslut.
- - - Den centrala uppgiften för kommittén är
alltså att göra en samlad bedömning av
välfärdsutvecklingen mot bakgrund av en beskrivning
vad gäller förändringar av de socialpolitiska
välfärdssystemen och de stora strukturförändringarna
under 1990-talet. Därmed kan viktiga kunskapsluckor
och centrala forskningsuppgifter, med särskild
relevans för de utmaningar socialpolitiken står
inför på 2000-talet, identifieras.
Vid bedömningen av utvecklingen i Sverige bör
kommittén göra jämförelser med vad som inträffat i
andra länder som genomgått en likartad utveckling
och där jämförelsematerial finns tillgängligt.
Flera av remissinstanserna har i sina yttranden över
revisorernas rapport framhållit att rapporten utgör
en värdefull kunskapssammanställning. Utskottet
delar denna bedömning. Revisorernas granskning har
emellertid avgränsats till den del av primärvården
som bedrivs och finansieras av landstingen och
omfattar således inte den kommunala hälso- och
sjukvården. Detta innebär enligt utskottets
uppfattning att revisorerna inte anlagt det
helhetsperspektiv som utskottet angett i sin
framställan om en granskning av genomslaget av
regeringens och riksdagens intentioner när det
gäller utvecklingen av primärvården. Revisorerna
uttalar att en bredare genomgång kunde ha varit
värdefull men pekar samtidigt på att den genomförda
granskningen kan generera ytterligare studier från
revisorerna avseende t.ex. äldreomsorgen.
När det t.ex. gäller äldreomsorgen vill utskottet
emellertid framhålla att kontinuerliga uppföljningar
görs av flera aktörer. Socialstyrelsen har sedan år
1996 i uppdrag att följa utvecklingen inom
äldreområdet och ge underlag till att utveckla
tillsynen och kompetensutvecklingen. Arbetet har
rapporterats årligen. En slutrapport beräknas till
maj år 2000. Vidare kan nämnas att regeringen i
december 1997 tillsatte Äldreprojektet, en
arbetsgrupp med uppgift att utarbeta och följa upp
det nationella handlingsprogrammet för
äldrepolitiken. Regeringen har också tillsatt en
kommission för att underlätta rekryteringen av
personal till vård- och omsorgssektorn och en
arbetsgrupp med uppgift att kartlägga
personalförsörjning och utbildningsbehov inom
äldreomsorgen. Slutligen kan nämnas att regeringen
nyligen har beslutat om direktiv för en
parlamentarisk äldreberedning vars uppgift är att
skapa förutsättningar för en långsiktig utveckling
av äldrepolitiken (dir. 1998:109).
Utskottet vill understryka vikten av uppföljning
och utvärdering på hälso- och sjukvårdens område.
Utskottet noterar därför med tillfredsställelse att
Socialdepartementet i sitt remissvar över
revisorernas rapport påpekat att departementet under
de närmaste åren i ökad omfattning kommer att ägna
tid och resurser åt att stärka inslaget av
resultatstyrning inom sitt ansvarsområde. Vidare kan
nämnas att dåvarande Inrikesdepartementet i sitt
remissvar anfört att regeringen kommer att tillsätta
en arbetsgrupp med uppgift att dels utifrån
befintlig statistik förbättra underlaget för statens
samlade uppföljning av verksamhet i kommuner och
landsting, dels lämna förslag till åtgärder för att
på längre sikt åstadkomma en väl fungerande
uppföljning av måluppfyllelse och resursanvändning.
Utskottet har inhämtat att en sådan arbetsgrupp
tillsattes i maj 1998 och att arbetet i gruppen
kommer att pågå till mars 2001. En första
redovisning av gruppens arbete kommer att lämnas
under våren 1999.
Utskottet vill också framhålla att i
överenskommelsen mellan staten och landstingen om
ersättningar år 1999 för insatser för att stärka
patientens ställning m.m., den s.k.
Dagmaröverenskommelsen, har 11 miljoner kronor
avsatts för oberoende uppföljning.
Utskottet noterar vidare att i det betänkande som
Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och
organisation, HSU 2000, kommer att avge inom kort
skall enligt uppgift behandlas dels formerna för den
statliga styrningen inom hälso- och sjukvården och
vilka avvägningar som bör göras mellan generella och
riktade finansiella styrinstrument samt finansiella
och andra styrinstrument, dels erfarenheterna av de
nya former för styrning och organisation av hälso-
och sjukvården som tillämpas av sjukvårdshuvudmännen
och dels ansvarsfördelningen mellan staten och
sjukvårdshuvudmännen i fråga om finansiering av
vårdforskning samt i vilka former stöd kan ges till
vårdforskningens utveckling.
Hösten 1998 föreslog utskottet att remissreglerna
till specialistmottagningar skulle ändras så att
landstinget ges möjlighet att ställa krav på remiss
till sjukhusens specialistmottagningar utan att ha
remisskrav för motsvarande specialistmottagning
utanför sjukhusen (1998/99:SoU3). Riksdagen följde
utskottet (rskr. 1998/99:54).
Utskottet anser att det är av största vikt att
frågor om läkartäthet löpande följs och analyseras.
Utskottet har vid flera tillfällen uttalat att
samhället inte kan acceptera att brist på läkare
råder i vissa delar av landet och inom vissa
specialiteter. Utskottet gav redan hösten 1989
regeringen till känna att riksdagen önskade en
samlad redovisning och en analys beträffande den
geografiska och verksamhetsmässiga fördelningen av
läkarna. Utskottet vill också erinra om att ett
nationellt planeringsstöd skall inrättas fr.o.m. den
1 juli 1999 för att skapa en bättre överblick och
verka för en mer långsiktig bedömning av den
framtida läkarförsörjningen. Ett sådant
planeringsstöd på nationell nivå bör enligt
utskottet bli av stort värde vid
sjukvårdshuvudmännens långsiktiga planering av
behovet av specialistkompetenta läkare.
Planeringsstödet kan också tjäna som underlag för
bedömningen av dimensioneringen av den grundläggande
läkarutbildningen.
Som ovan anförts har regeringen inrättat en
kommission med uppgift att kartlägga
utbildningsbehoven samt föreslå åtgärder för att
underlätta rekryteringen av personal till vård- och
omsorgssektorn. Kommissionen skall bl.a. analysera
de villkor som kan tänkas påverka möjligheterna att
rekrytera personal. Hit hör t.ex. arbetstid,
arbetsorganisation och arbetsmiljö. I arbetet ingår
dessutom att överväga en långsiktig lösning av
dimensioneringsfrågan för högre utbildning inom
vård- och omsorgssektorn.
Utskottet vill sammanfattningsvis framhålla att
revisorernas granskning utgör en värdefull
kunskapssammanställning. Emellertid konstaterar
utskottet dels att revisorerna inte anlagt den
helhetssyn som utskottet angett i uppdraget, dels
att flertalet av de frågor som revisorerna tar upp i
olika sammanhang är föremål för beredning. Förslaget
bör därför inte föranleda något uttalande från
riksdagen. Inte heller bör motionerna So17 (m)
yrkandena 1, 3-4 och 6 och So18 (mp) yrkande 2
föranleda något sådant uttalande.
Utskottet övergår härefter till att behandla övriga
frågor om hälso- och sjukvårdens organisation och
finansiering i anledning av motionsyrkanden väckta
under den allmänna motionstiden 1998.
Hälso- och sjukvården är av grundläggande betydelse
för välfärden och människors trygghet. Principerna
om en solidariskt finansierad och rättvist fördelad
hälso- och sjukvård är enligt utskottet centrala
inslag i den generella välfärdspolitiken och måste
hävdas även i ekonomiskt kärva tider. Alla måste
kunna känna trygghet i att det finns en hälso- och
sjukvård av god kvalitet och att vid sjukdom vård
och omsorg ges på lika villkor. Det finns enligt
utskottet inga belägg för att Sverige skulle ha
något att vinna på att överge skattefinansieringen
av vården. Internationella erfarenheter tyder
tvärtom på att de skattefinansierade hälso- och
sjukvårdssystemen fungerar bättre i
fördelningspolitiskt avseende än de
försäkringsfinansierade systemen. Utskottet anser
att det finns starka motiv för att slå vakt om
skattefinansieringen av sjukvården.
I 2 a § HSL anges hur hälso- och sjukvården skall
bedrivas för att uppfylla kraven på en god vård.
Vården skall bl.a. vara av god kvalitet och
tillgodose patientens behov av trygghet i vården och
behandlingen. Hälso- och sjukvården skall hålla en
god personell och materiell standard, dvs. bedrivas
av personal med adekvat utbildning och med behövlig
teknisk utrustning i ändamålsenliga lokaler. För att
hälso- och sjukvård skall fungera krävs välutbildad
och i övrigt kompetent personal som utför sina
arbetsuppgifter sakkunnigt och omsorgsfullt.
Utbildningsfrågorna har stor betydelse vid
utformningen av behörighetsregler för hälso- och
sjukvården och närliggande områden. Utöver goda
kunskaper inom relevanta ämnesområden är det enligt
utskottet viktigt att yrkesutövaren har sådana
personliga egenskaper att hon eller han är lämplig
för sitt yrke.
Utskottet vill erinra om att regeringen i
budgetpropositionen för år 1999 (prop. 1998/99:1)
aviserade ytterligare resurstillskott till kommuner
och landsting med två miljarder kronor år 2001.
Riksdagen biföll regeringens förslag (rskr.
1998/99:87). Därigenom kommer nivån på statsbidragen
totalt att bli 22 miljarder högre år 2001, i
förhållande till år 1996. Dessa ökade resurser kan
förväntas ha påtagliga effekter på sysselsättningen
samt tillgången till och kvaliteten på vården och
omsorgen. Utskottet har vidare erfarit att en
överenskommelse träffats den 12 mars 1999 mellan
företrädare för Socialdemokraterna och Centerpartiet
om en särskild satsning på vård och omsorg under
perioden 2002-2004. Överenskommelsen innebär att
sammanlagt cirka åtta miljarder kronor frigörs under
denna period. Partierna är överens om att dessa
medel - genom en konkret och uppföljningsbar
satsning - skall tillföras vård- och omsorgssektorn.
Parterna har enats om att fyra områden skall
prioriteras i sammanhanget, nämligen primärvård,
vård och omsorg om äldre, psykiatri samt
tillgänglighet och mångfald.
Hälso- och sjukvården i Sverige bedrivs i huvudsak
i offentlig regi. Vid ett flertal tillfällen har
regeringen, med instämmande av utskottet, framhållit
att det inom ramen för ett sådant integrerat system
kan finnas ett värde, från såväl patienternas som
personalens synpunkt, av ett varierat vårdutbud i
olika driftsformer. Det bör enligt utskottet vara
verksamhetens inriktning, tillgänglighet, kvalitet
och kostnadseffektivitet som styr valet av
vårdgivare. Hälso- och sjukvården bör präglas av
närhet, tillgänglighet, helhetssyn och kontinuitet.
Primärvården är basen i sjukvårdssystemet. Alla
patienter har enligt hälso- och sjukvårdslagen rätt
till en fast läkarkontakt. Utskottet vidhåller att
det är viktigt att hälso- och sjukvårdsinsatserna
utförs på rätt vårdnivå eftersom det är mest
kostnadseffektivt. Det ankommer dock på
sjukvårdshuvudmännen att besluta om vårdens
organisation m.m. med utgångspunkt i hälso- och
sjukvårdslagen.
Flera motioner behandlar läkarnas
specialistutbildning. Utskottet delar motionärernas
inställning att det är av största vikt att noga
följa behovet av specialistutbildade läkare. I detta
sammanhang vill utskottet erinra om den lagändring
som riksdagen under föregående riksmöte beslutade
när det gäller läkares specialisttjänstgöring.
Lagändringen innebär att det i landstingen skall
finnas möjligheter till anställning för läkares
specialiseringstjänstgöring i en omfattning som
tillgodoser det beräknade framtida behovet av
specialistkompetenta läkare i klinisk verksamhet
(1997/98:SoU8, rskr. 1997/98:53). Som ovan anförts
skall vidare ett nationellt planeringsstöd inrättas
fr.o.m. den 1 juli 1999 för att skapa en bättre
överblick och verka för en mer långsiktig bedömning
av den framtida läkarförsörjningen. Ett sådant
planeringsstöd bör enligt utskottets uppfattning
underlätta en bedömning av det framtida behovet av
specialistkompetenta läkare. Dessutom kan åter
nämnas den kommission med uppgift att kartlägga
utbildningsbehoven samt föreslå åtgärder för att
underlätta rekryteringen av personal till vård- och
omsorgssektorn som regeringen inrättat. Med
anledning härav anser utskottet inte att riksdagen
bör ta något initiativ med anledning av motionerna
So17 (m) yrkande 2, So247 (m) och So446 (kd) yrkande
5. Även motion So405 (c) yrkande 3 avstyrks.
Frågan om rekrytering av personal till vård- och
omsorgssektorn skall som ovan anförts behandlas av
den kommission som skall slutföra sitt arbete i juli
1999. Kommissionen skall enligt sitt uppdrag bl.a.
analysera arbetsorganisationens betydelse för att
stärka individens möjlighet att utvecklas i sitt
arbete. Utskottet anser att resultatet av
kommissionens arbete bör avvaktas och är inte berett
att ta något initiativ med anledning av motion So467
(fp) yrkande 17. Motionsyrkandet avstyrks.
Utskottet instämmer i vad som anförts i motion
So386 (fp) yrkande 1 om att omvårdnaden utgör en
omfattande och viktig del av verksamheten i
sjukvården. Hälso- och sjukvårdens närmare innehåll
är dock en fråga för sjukvårdshuvudmännen. Utskottet
finner inte heller skäl att bifalla yrkande 2 i
samma motion angående inrättande av ett
omvårdnadscentrum. Motionsyrkandena avstyrks därför.
I motion So18 (mp) yrkande 1 anförs att regeringen
bör göra en tydlig redovisning av den
samhällsbesparing som neddragningen i vårdsektorn
medfört. Utskottet konstaterar att regeringen
nyligen tillsatt en kommitté som enligt sina
direktiv (dir. 1999:7) skall beskriva
välfärdsutvecklingen för kvinnor och män, för olika
socioekonomiska grupper och ur ett
livscykelperspektiv. Frågor om folkhälsan och
hälsans fördelning i befolkningen skall vara
centrala för kommitténs bedömning av välfärdens
utveckling under 1990-talet. Motionsyrkandet är
därmed i huvudsak tillgodosett och avstyrks.
Av 5 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) framgår
att för hälso- och sjukvård som kräver intagning i
vårdinrättning skall det finnas sjukhus. Hur
sjukhusen närmare organiseras är en fråga för
sjukvårdshuvudmännen. Riksdagen bör därför inte ta
något initiativ med anledning av motion So265 (kd)
yrkande 1. Även yrkande 2 avstyrks.
Privata vårdgivare
I motion So222 av Carl Bildt m.fl. (m) begärs att
riksdagen beslutar häva förbudet för
ersättningsetableringar i enlighet med vad som
anförts i motionen (yrkande 2). I yrkande 3 begär
motionärerna att riksdagen beslutar återinföra
etableringsfriheten för specialistläkare och
sjukgymnaster. Motionärerna anför att genom att
garantera möjligheten till ersättningsetablering kan
patienterna gå till samma välbekanta mottagning där
den nye läkaren eller sjukgymnasten genom de gamla
journalerna känner till patientens problem. Om
ersättningsetableringar inte kan ske leder detta på
sikt till ett offentligt vårdmonopol. Därmed
försvinner konkurrens mellan olika vårdgivare.
Vidare begär motionärerna att riksdagen beslutar
häva förbudet för läkare över 65 år att få
sjukvårdsersättning i enlighet med vad som anförts i
motionen (yrkande 5). Motionärerna anför att
åldersgränsen strider mot riksdagens beslut att
införa en flexibel pensionsålder och att den innebär
att sedan länge etablerade läkarkontakter bryts. Det
säger sig självt att viljan att nyinvestera är
obefintlig de sista åren om man vet att praktiken
läggs ned i samband med att verksamheten måste
upphöra vid en 65-årsgräns, anförs det. Ett liknande
yrkande framförs i motion So226 (m) av Berit
Adolfsson.
I motion So203 av Maud Ekendahl och Cristina
Husmark Pehrsson (båda m) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om vidgad
verksamhet för legitimerade sjuksköterskor i enskild
regi. Motionärerna anför att en stor del av
befolkningens behov av hälso- och sjukvård med
fördel kan ombesörjas av andra yrkeskategorier än
läkare. Således finns det ett starkt intresse från
t.ex. distriktssköterskor att etablera privata
vårdalternativ vid sidan av husläkare eller
distriktsläkare under förutsättning att detta kan
ske på ekonomiskt rimliga villkor. Barnmorskor
skulle kunna bedriva mödrahälsovård i enskild regi i
större utsträckning än vad som är fallet i dag och
även kunna utvidga verksamheten till
preventivmedelsrådgivning och gynekologiska
hälsokontroller med viss provtagning. Annan
verksamhet som skulle lämpa sig för privat
verksamhet är barnhälsovård, skelningsbehandling,
viss klinisk fysiologisk behandling samt kontroll av
patienter med vissa sjukdomar som t.ex. diabetes och
högt blodtryck. Vidare skulle verksamhet i enskild
regi mycket väl kunna bedrivas inom områdena
folkhälsoarbete, ungdomsmottagning, förlossningsvård
samt inkontinensmottagning.
I motion So231 av Margit Gennser (m) begärs
tillkännagivanden om vad i motionen anförts om
behandling av lymfterapeuter vid komplikationer
efter bröstcanceroperationer (yrkande 1) och att de
statliga kostnaderna för behandling av
lymfterapeuter skall avräknas mot statens bidrag
till landstingen (yrkande 2). Behandlingen utförs av
sjukgymnaster - s.k. lymfterapeuter - som har
specialutbildning. Tillgången på sjukgymnaster med
denna specialutbildning är begränsad och återfinns i
huvudsak bland privata vårdgivare. Enligt motionären
har landstingen varit mycket negativt inställda till
denna form av terapi. Statsmakten måste därför i
detta fall se till att den minoritet av patienter
som behöver behandlingen verkligen får den inom
sjukförmånens ram.
I motion So261 av Ingrid Burman m.fl. (v) begärs
att Socialstyrelsen gör en översyn av
ersättningssystemet till vårdgivare. Motionärerna
har uppmärksammat att vissa patienter har problem
att förstå skillnaden mellan de olika bestämmelser
som reglerar ersättningen för sjukgymnaster,
kiropraktorer och naprapater. Patienter har i
allmänhet tagit fasta på att dessa grupper är
legitimerade, och då drar man den till synes
självklara slutsatsen att ersättningsreglerna är
desamma för samtliga. Motionärerna tar inte
ställning till eller gör någon värdering av de olika
aktörernas verksamhet men vill att samtliga
legitimerade som har närliggande medicinska
behandlingsuppgifter skall behandlas lika. Ett
liknande yrkande framförs i motion So371 av Gunnel
Wallin och Vivian Gerdin (båda c) (yrkande 1).
I motion So467 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
att riksdagen beslutar återinföra den fria
etableringsrätten för privata allmänläkare,
barnläkare, gynekologer, geriatriker, sjukgymnaster
och barnmorskor (yrkande 3), att riksdagen beslutar
upphäva 65-årsregeln för privata vårdgivare (yrkande
4) samt att riksdagen beslutar återinföra rätten för
läkare med specialistkompetens att överlåta sin
praktik till läkare med samma eller likartad
specialistkompetens (yrkande 7). Motionärerna anför
att det av flera undersökningar och utredningar
samstämmigt framgår att den privata vården är mer
kost-nadseffektiv än den offentliga vården, och att
den har lika hög eller högre vårdkvalitet än den
offentliga vården. Vidare anförs att patienterna
ofta är mer nöjda med den privata vården än med den
offentliga. Fler alternativ och ökad konkurrens
bidrar till en ökad kostnadspress som skulle kunna
frigöra avsevärda summor som kan användas till att
ge mer vård för pengarna. Ett frisläppande av de
privata vårdgivarna skulle dessutom relativt snabbt
fylla igen de luckor i vården där det råder brist på
läkare, inte minst inom primärvården. Vidare begär
motionärerna ett tillkännagivande om vad som i
motionen anförts om förstärkt upphandlingskompetens
(yrkande 10). Enligt motionärerna måste
beställarfunktionen stärkas för att förhindra
brister i upphandlingen. Det skall vara
obligatoriskt att läkare och sjuksköterskor skall
ingå i beställarstaben.
Tidigare behandling, pågående arbete m.m.
Delegationen (S 1995:10) för samverkan mellan
offentlig och privat hälso- och sjukvård lämnade i
december 1997 sitt slutbetänkande Klara spelregler -
en förutsättning för samverkan mellan offentlig och
privat hälso- och sjukvård SOU 1997:179. Betänkandet
bereds för närvarande i Regeringskansliet.
Olika frågor med anknytning till privata vårdgivare
behandlade utskottet senast våren 1998 i betänkandet
1997/98:SoU12. Utskottet anförde bl.a. följande.
Utskottet vidhåller sin uppfattning att det innebär
fördelar om ökat utrymme ges för alternativa
driftsformer inom hälso- och sjukvården. Det stärker
patientens och medborgarens ställning om den
enskilde får ökade möjligheter att välja vårdgivare
inom primärvård och olika typer av specialistvård
liksom att välja sjukhus vid sluten vård. En sådan
utveckling bör kunna bidra till ett bättre bemötande
samt bättre kontinuitet och tillgänglighet i vården.
Detta bör ha positiva effekter även för personalen.
För ungefär ett år sedan beslutade riksdagen om
vissa förändringar i lagen om läkarvårdsersättning
och lagen om ersättning för sjukgymnastik. De nya
reglerna trädde i kraft den 1 juli 1997 respektive
den 1 januari 1998.
Samverkansdelegationen har nyligen slutfört sitt
utredningsuppdrag. Remissbehandling pågår till
mitten av april 1998. I princip har delegationen i
sitt slutbetänkande behandlat alla de frågor som tas
upp i motionerna. Riksdagen bör inte i detta skede
ta något initiativ på området. Utskottet finner inte
skäl att återinföra den nationella husläkarlagen.
(Motionerna avstyrktes.)
Samverkansdelegationen har också föreslagit att
även andra legitimerade vårdgivargrupper än läkare
och sjukgymnaster bör ges möjlighet att bedriva
verksamhet som enskild vårdgivare med finansiering
av landsting. I utredningsförslaget nämns bl.a.
sjuksköterskor, psykologer och psykoterapeuter.
Riksdagen bör inte föregripa regeringens kommande
förslag på området. (Motionerna avstyrktes.)
Regeringen har den 8 januari 1998 tillkallat en
särskild utredare med uppgift att analysera
tillämpningen av lagen (1992:1528) om offentlig
upphandling på hälso- och sjukvårdstjänster där den
enskilde vårdgivaren för att kunna bedriva
verksamheten med offentlig finansiering är hänvisad
till att träffa avtal med en sjukvårdshuvudman (S
1998:01, dir. 1998:12). Utredningens arbete beräknas
vara slutfört under våren 1999.
Socialministern har i ett frågesvar den 21 januari
1999 angående 65-årsgränsen anfört följande.
Beslutet om att läkare som har uppnått 65 års ålder
fattades i riksdagen, om jag har förstått det rätt,
med ganska bred majoritet. Man bedömde att man
skulle klara läkarförsörjningen. Ett skäl var
möjligtvis också att en gräns skulle dras för när
läkare skall upphöra att utöva sin profession. Jag
har inte haft anledning att reflektera över att gå
till riksdagen och kräva en ändring av detta. Men
jag är naturligtvis beredd att fundera över
effekterna då man nu allmänt sett talar om en
läkarbrist. Jag kan förstå att läkare som har kommit
till åren så pass att de inte klarar att utöva sitt
yrke inte bör göra det. Men det är inte alldeles
säkert att läkare som är 65 eller 66 år inte skulle
klara det. Jag är naturligtvis beredd att fundera på
frågan, men jag har hittills inte kommit fram till
att det har varit dags att gå till riksdagen med ett
förslag. - - - Jag tror att det finns alla skäl att
fundera på den typen av åldersbegränsningar som det
här handlar om. Jag upprepar: Jag är beredd att
överväga vad man kan göra när det gäller just
läkarnas deltagande i den svenska sjukvården.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin uppfattning att det innebär
fördelar om ökat utrymme ges för alternativa
driftsformer inom hälso- och sjukvården. Det stärker
patientens och medborgarens ställning om den
enskilde får ökade möjligheter att välja vårdgivare
inom primärvård och olika typer av specialistvård
liksom att välja sjukhus vid sluten vård. En sådan
utveckling bör kunna bidra till ett bättre bemötande
samt bättre kontinuitet och tillgänglighet i vården.
Detta bör ha positiva effekter även för personalen.
Utskottet anser att det är viktigt att noga följa
frågan om läkarförsörjning i svensk sjukvård.
Samverkansdelegationen har i sitt betänkande
behandlat de nu aktuella frågorna om enskilda
vårdgivares rätt till etablering, rätten att
överlåta en etablering samt den s.k. 65-årsregeln
och dess tillämpning. Betänkandet bereds för
närvarande i Regeringskansliet. Riksdagen bör inte
föregripa regeringens förslag på området. Motionerna
So222 (m) yrkande 2, 3 och 5, So226 (m) och So467
(fp) yrkande 3 (delvis), 4 och 7 avstyrks.
Samverkansdelegationen har också föreslagit att
även andra legitimerade vårdgivargrupper än läkare
och sjukgymnaster bör ges möjlighet att bedriva
verksamhet som enskild vårdgivare med finansiering
av landsting. I utredningen nämns bl.a.
sjuksköterskor och barnmorskor. Inte heller i denna
del bör riksdagen ta något initiativ. Motionerna
So203 (m), So231 (m), So261 (v), So371 (c) yrkande 1
och So467 (fp) yrkande 3 (delvis) avstyrks.
Tillämpningen av lagen (1992:1528) om offentlig
upphandling på hälso- och sjukvårdstjänster i vissa
fall är för närvarande föremål för utredning.
Riksdagen bör därför inte ta något initiativ med
anledning av motion So467 (fp) yrkande 10.
Högkostnadsskydd m.m.
I motion So446 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om
högkostnadsskydd (yrkande 9). Under senare år har
avgifterna för den enskilde ökat dramatiskt dels
genom att högkostnadsskyddet höjts, dels därför att
flera vårdavgifter inte omfattas av
högkostnadsskyddet. Kostnader för resor i samband
med vård ingår inte. Motionärerna anser att en
översyn bör göras så att högkostnadsskyddet
verkligen inkluderar alla vårdavgifter. I det
sammanhanget bör en återinförd "fri lista" för
läkemedel aktualiseras.
I motion So355 av Rigmor Ahlstedt (c) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om att
högkostnadsskyddet skall gälla för glasögon och
tandvård. Motionären anför att med en väl fungerande
syn och väl fungerande tänder så ges några viktiga
förutsättningar för att människor skall fungera och
må bra. Därför bör både glasögon och tandvård i
ekonomiskt hänseende jämställas med sjukvård och
högkostnadsskyddet gälla även för dessa områden.
I motion So442 av Birgitta Carlsson (c) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om
kostnader som bör rymmas inom högkostnadsskyddet för
läkemedel. Motionären anför att många personer
plågas av svår värk eller svåra smärtor och att
många av dessa personer äter mycket smärtstillande
medicin. Motionären påpekar att det i dag finns ett
alternativ till dessa smärtstillande mediciner,
nämligen att utan kostnad låna Transkutan elektrisk
nervstimulator (TENS) inom sjukvården. Till denna
elektriska nervstimulator finns tillbehör som måste
bytas med jämna mellanrum. Dessa tillbehör är
kostsamma och får bekostas av patienten själv.
Eftersom patienter som behandlas med elektrisk
nervstimulator inte behöver äta smärtstillande
läkemedel i samma utsträckning borde tillbehören
till TENS räknas som läkemedel och alltså inrymmas
inom högkostnadsskyddet, anförs det.
I motion So467 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om
ett bättre högkostnadsskydd (yrkande 8).
Motionärerna anför att totalt 2 000 kr skall vara
den nivå då högkostnadsskyddet inträder, 1 000 kr
för läkemedelsutgifter och 1 000 kr för besök i den
öppna hälso- och sjukvården.
I motion So418 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om en
utredning om ett gemensamt högkostnadsskydd angående
sjukvård, läkemedel, hjälpmedel och tandvård
(yrkande 2). Motionärerna anför att regeringen bör
utreda vad ett sådant högkostnadsskydd kan kosta
staten. Ett liknande yrkande framförs i motion So460
av Thomas Julin m.fl. (mp) (yrkande 8). I den
sistnämnda motionen hemställer motionärerna vidare
att riksdagen hos regeringen begär att en utredning
om vad de samhällsekonomiska kostnaderna för att
samordna alla avgifter för läkemedel, läkarvård,
tandvård och handikapphjälpmedel kan beräknas till
(yrkande 9).
I motion So219 av Barbro Hietala Nordlund m.fl. (s)
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen
anförts om bidragssystemet för glasögon till barn
och ungdom. Motionärerna anför att det i dag råder
stora olikheter mellan landstingen när det gäller
bidrag för glasögon till barn. Varje landsting avgör
självt om, och i så fall hur stort bidrag som skall
utgå. Denna ojämlikhet är mycket olycklig. Staten,
som anslagsgivare till landstingen, bör ta initiativ
till överläggningar med Landstingsförbundet för att
klarlägga situationen och för att utreda kostnader
och alternativa kostnadsersättningar till barn och
ungdom. Syftet skall vara att rätta till
ojämlikheter och brister i bidragssystemet.
Tidigare behandling, pågående arbete
I betänkande 1997/98:SoU2 Vissa hälso- och
sjukvårdsfrågor gavs en bred bakgrundsbeskrivning
avseende patientavgifter och högkostnadsskydd
vartill hänvisas (36-40).
Motionsyrkanden om patientavgifter och
högkostnadsskydd behandlade utskottet senast i
betänkande 1997/98:SoU12 Hälso- och sjukvårdsfrågor.
Utskottet anförde sin bedömning bl.a. följande (s.
54).
Systemet med statligt reglerade patientavgifter
avskaffades i princip den 1 januari 1991.
Motivet var att möjliggöra för sjukvårdshuvudmännen
att effektivare kunna utnyttja hälso- och
sjukvårdens organisation och resurser genom att
t.ex. differentiera avgiftsnivåerna mellan olika
typer av mottagningar. Enligt den grundläggande
bestämmelsen, 26 § hälso- och sjukvårdslagen, får
vårdavgifter tas ut enligt grunder som landstinget
eller kommunen bestämmer i den mån inte annat är
föreskrivet. - - -
Det nu gällande högkostnadsskyddet omfattar
patientavgifter för läkarvård och sjukvårdande
behandling inom landstingen, läkarvård och
sjukgymnastik hos privata vårdgivare med ersättning
från landstingen samt inkontinensartiklar för vilka
landstingen har kostnadsansvar. Frågan om att utöka
högkostnadsskyddet har utretts men regeringen har
inte tagit slutlig ställning. Regeringen har
aviserat en proposition om ny inriktning på
tandvårdsförsäkringen. Utskottet vill inte föregripa
regeringens kommande förslag på området. (Motionerna
avstyrktes.)
- - -
I utskottets betänkande 1997/98:SoU25 Reformerat
tandvårdsstöd föreslogs att bastandvården borde
kompletteras med ett skydd mot höga
behandlingskostnader för omfattande protetiska
åtgärder, implantat och andra dyrbara behandlingar
som t.ex. tandreglering. Riksdagen följde utskottet
(rskr. 1997/98:289). De föreslagna reglerna avsåg
således endast tandvårdsområdet.
Utskottets bedömning
Högkostnadsskyddet i den öppna hälso- och sjukvården
omfattar patientavgifter för läkarvård och
sjukvårdande behandling inom landstingen, läkarvård
och sjukgymnastik hos privata vårdgivare med
ersättning från landstingen samt inkontinensartiklar
för vilka landstingen har kostnadsansvar.
Av 1 § lagen (1996:1150) om högkostnadsskydd vid
köp av läkemedel framgår att receptbelagda läkemedel
och vissa receptfria läkemedel som av läkare,
tandläkare, distriktssköterska eller legitimerad
tandhygienist förskrivs för människor i syfte att
påvisa, lindra eller bota sjukdom eller symtom på
sjukdom eller i likartat syfte, under vissa
förutsättningar omfattas av högkostnadsskydd.
De ovan nämnda reglerna om högkostnadsskydd
infördes den 1 januari 1997. Utskottet anser inte
att det finns någon anledning att nu se över
reglerna. Motionerna So355 (c), So418 (mp) yrkande
2, So442 (c), So446 (kd) yrkande 9, So460 (mp)
yrkandena 8 och 9 och So467 (fp) yrkande 8 avstyrks.
När det gäller bidrag till barn och ungdom avseende
glasögon konstaterar utskottet att detta är en fråga
för sjukvårdshuvudmännen. Riksdagen bör således inte
ta något initiativ med anledning av motion So219
(s). Motionen avstyrks.
Ledningen av hälso- och sjukvård
I motion So241 av Ingrid Burman m.fl. (v) begärs ett
tillkännagivande om möjligheten att utse annan
yrkesutövare än läkare som patientansvarig
behandlare. Motionärerna anför att inom den
psykiatriska vården baseras diagnostik och
behandling både på psykologisk och medicinsk
vetenskap. Diagnostik och behandling som vilar på
den psykologiska vetenskapen utförs vanligen av
legitimerad psykolog. I dessa fall har en
"patientansvarig läkare" ingen fortlöpande
behandlingskontakt - och har inte heller anledning
att ha det. I dessa fall är det naturligt att
patientansvarig behandlare är en legitimerad
psykolog. I proposition 1995/96:176 anges att
regeringen har för avsikt att uppdra åt
Socialstyrelsen att genomföra en utvärdering av
systemet med patientansvarig läkare samt att
möjligheten att utse även andra yrkesutövare än
läkare som patientansvariga. Det är enligt
motionärerna angeläget att Socialstyrelsens
utvärdering snarast kommer till stånd samt att den
genomförs med anlitande av erforderlig psykologisk
expertis inom hälso- och sjukvård.
Tidigare behandling, pågående arbete
I proposition 1995/96:176 Förstärkt tillsyn över
hälso- och sjukvården anfördes bl.a. följande under
rubriken ledningsansvaret inom hälso- och sjukvården
- patientansvarig läkare (s. 58).
Bestämmelsen om patientansvarig läkare i 13 § HSL är
kopplad till de enheter där det skall finnas en
chefsöverläkare. Någon utvärdering av bestämmelsen
har inte gjorts och den bör därför för närvarande
inte förändras. Undantaget för patientansvarig
läkare inom primärvården bedöms dock inte vara
nödvändigt. Det är naturligt att den fasta
läkarkontakten inom primärvården som enligt gällande
bestämmelser skall ha de uppgifter som en
patientansvarig läkare annars har, också faktiskt är
patientansvarig. Risken för att olägenheter
uppkommer genom att patienten väljer en fast
läkarkontakt och en annan läkare utses som
patientansvarig torde vara obefintlig. I konsekvens
med regeringens förslag bör bestämmelsens koppling
till chefsöverläkare tas bort.
Verksamheten med patientansvarig läkare bör
emellertid utvärderas. Regeringen har avsikten att
uppdra åt Socialstyrelsen att genomföra denna
utvärdering. I det sammanhanget bör frågan om
möjligheten att utse även andra yrkesutövare än
läkare som patientansvariga övervägas. Därvid bör
särskilt beaktas patientsäkerhetsaspekten i sådan
hälso- och sjukvårdsverksamhet som helt eller delvis
bygger på annan vetenskap än den medicinska, t.ex.
diagnostik, vård och behandling av patienter utförd
av psykolog inom psykiatrin.
Utskottet behandlade den ovan nämnda propositionen i
sitt betänkande 1995/96:SoU18. Utskottet delade
inställningen i propositionen och motioner (c och v)
att verksamheten med patientansvarig läkare borde
utvärderas och att frågan om även andra yrkesutövare
än läkare skulle kunna utses som patientansvariga på
lämpligt sätt borde övervägas (s. 10-11).
I betänkande 1997/98:SoU2 behandlades också ett
yrkande (s) med begäran att annan än läkare skulle
kunna utses till "patientansvarig". Utskottet
konstaterade att något formellt uppdrag om
utvärderingen inte hade givits. Visst
förberedelsearbete pågick. Utskottet utgick ifrån
att den begärda utvärderingen snarast skulle komma
till stånd (s. 84 i betänkandet).
I betänkande 1997/98:SoU12 behandlades åter
yrkanden (v) om patient-ansvarig läkare. Utskottet
konstaterade att något uppdrag ännu inte givits.
Utskottet anförde att det utgick från att en
utvärdering snarast skulle komma till stånd (s. 66).
Av regleringsbrevet för budgetåret 1999 avseende
Socialstyrelsen framgår att Socialstyrelsen skall
göra en utvärdering av verksamheten med patient-
ansvarig läkare. Socialstyrelsen skall därvid
särskilt belysa hur de strukturella förändringarna
under 1990-talet, i form av bl.a. kortare vårdtider,
ökad andel dagvård/dagvårdskirurgi samt
specialistmottagningar utanför sjukhusen påverkat
verksamheten. Av vikt är vidare att analysera hur
formuleringen "om det behövs med hänsyn till
patientsäkerheten" i 27 § hälso- och sjukvårdslagen
tolkats. I uppdraget ingår dessutom att överväga
möjligheten att utse även andra yrkesutövare än
läkare som patientansvariga. Härvid bör särskilt
beaktas patientsäkerhetsaspekten i sådan hälso- och
sjukvårdsverksamhet som helt eller delvis bygger på
annan vetenskap än den medicinska. Uppdraget skall
redovisas till regeringen senast den 31 januari
2000.
Utskottets bedömning
Utskottet noterar med tillfredsställelse att
regeringen nu gett Socialstyrelsen i uppdrag att
göra en utvärdering av verksamheten med
patientansvarig läkare. Motion So241 (v) är därmed
tillgodosedd och avstyrks.
Frågor om tillsyn och behörighet
Tillsyn avseende det psykologiska verksamhetsområdet
I motion So267 av Carina Hägg (s) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om en
förbättrad lagstiftning inom det psykologiska
verksamhetsområdet. Motionären anför att
legitimerade psykologer i dag är verksamma inom en
rad områden där de inte har som primär uppgift att
undersöka, vårda eller behandla. På dessa områden
utövas ingen tillsyn över psykologers icke hälso-
och sjukvårdande verksamhet. Vidare använder sig
personer med otillräcklig utbildning av psykologiska
metoder. Allmänhetens skydd mot oetisk och ibland
t.o.m. skadlig användning av psykologiska kunskaper
är fortfarande alltför bristfällig. Det behövs nu en
samlad tillsynslagstiftning avseende psykologyrket,
inklusive bestämmelser mot oseriös och skadlig samt
vilseledande verksamhet inom det psykologiska
området. Det behövs även en effektiv
tillsynsverksamhet på området.
I motion So295 av Barbro Westerholm (fp) begärs ett
tillkännagivande av vad i motionen anförts om en
översyn av den s.k. kvacksalverilagen. Motionären
anför att kvacksalverilagen inte innehåller något
hinder mot psykologiskt kvacksalveri inom hälso- och
sjukvården bortsett från förbudet för den som inte
är legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal att
undersöka eller behandla barn under åtta år
respektive att undersöka eller behandla annan under
hypnos. Vidare erinrar motionären om att vikten av
att vissa frågeställningar inom det psykologiska
verksamhetsområdet utreds betonades i
socialutskottets betänkande 1997/98:SoU22 samt att
riksdagen beslutat att som sin mening ge regeringen
till känna att dessa frågor utreds. Det är enligt
motionären nu angeläget att denna utredning kommer
till stånd utan dröjsmål och att den leder till en
enhetlig tillsynslagstiftning och ett utvidgat skydd
inom psykologins område. Motionärerna påpekar också
att det förekommer att patienter som sökt utövare av
alternativ medicin inte fått korrekt diagnos, vilket
inneburit allvarliga konsekvenser för patienten. När
kontakt tagits med Socialstyrelsen har svaret blivit
att man inte kan ta sig an fallet för att det ligger
utanför styrelsens tillsynsområde. Likaså förekommer
rapporter om personer som deltagit i
"personlighetsutvecklande" kurser och som farit
psykiskt illa genom de metoder som använts. Inte
heller dessa personer har kunnat få hjälp.
I motion So317 av Eva Arvidsson och Siw Wittgren-
Ahl (båda s) begärs ett tillkännagivande om vad i
motionen anförts om behovet av en utredning för att
få en enhetlig tillsynslagstiftning och ett utvidgat
skydd mot kvacksalveri inom psykologins område.
Motionärerna anför att med hänsyn till den inverkan
psykologisk yrkesutövning har på såväl individ- och
grupp- som organisationsnivå är det av stor
betydelse för allmänhetens skydd att dels
yrkesbeteckningen psykolog förbehålls den grupp som
har en av samhället angiven utbildning, dels att
samhället ges möjlighet att ingripa mot oseriös och
skadlig psykologverksamhet inom alla områden.
Övriga tillsynsfrågor
I motion So316 av Eva Arvidsson och Karin Olsson
(båda s) begärs ett tillkännagivande om vad i
motionen anförts om en utredning vad gäller ett
samlat tillsynsansvar. Motionärerna anför att
länsstyrelserna har tillsynsansvaret på regional
nivå vad gäller socialtjänsten samt att tillsynen
över hälso- och sjukvården utövas av
Socialstyrelsens sex regionala tillsynsmyndigheter.
Uppdelningen mellan länsstyrelserna och de regionala
tillsynsenheterna innebär en svårighet och en
otydlighet vid tillsynen i gränsområdet mellan
kommunal och landstingskommunal verksamhet.
Gränserna mellan kommunernas socialtjänst och hälso-
och sjukvård har i vissa fall luckrats upp under
senare år, vilket gör det svårare för den enskilde
att veta var hon eller han skall vända sig med
synpunkter och eventuella klagomål. Det är därför
angeläget att skapa en tydligare organisation för
tillsynen. Regeringen bör därför utreda om det inte
vore lämpligt att låta Socialstyrelsen, som i dag
har det övergripande ansvaret, få ett utökat
tillsynsansvar att även gälla socialtjänsten på
lokal nivå.
Legitimation för dietister
I motion So421 av Eva Arvidsson m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om att
utreda frågan om legitimation för dietister.
Motionären anför att vem som helst kan kalla sig
dietist eller kostexpert. För att öka
patientsäkerheten bör det finnas garantier för
patienten. I dag kan samhället inte erbjuda detta
till patienter och allmänhet då det inte finns en
legitimerad yrkeskår. Motionären påtalar vidare att
frågan har behandlats i riksdagen och beslutet blev
att legitimation för dietister inte skall införas.
Ett av skälen till beslutet var att det är den
läkare som remitterar till dietist som har det
medicinska ansvaret. Men många människor kommer inte
till dietister via remiss av läkare utan vänder sig
själva till olika sorters kostrådgivare.
Språkprov för utländska sjuksköterskor m.m.
I motion So252 av Barbro Westerholm (fp) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om
översyn av språkprov för utländska sjuksköterskor
(yrkande 1). Motionären anför att det händer att
utländska studerande får underkänt i språkprovet
enbart därför att de har svårigheter med stavningen
av namn, framför allt om det skall vara enkel- eller
dubbelkonsonant. I det praktiska arbetet har denna
svårighet ingen större betydelse, i synnerhet som vi
i Sverige använder personnummer som utgångspunkt för
registrering av olika data om patienterna,
journallagring etc. Vidare begärs ett
tillkännagivande av vad i motionen anförts om
formerna för bedömning av utländsk
sjukvårdspersonals lämplighet för yrket (yrkande 2).
Motionären anför att de flesta utländska elever går
på olika kurser för utländsk sjukvårdspersonal.
Kurserna avslutas med ett skriftligt prov. Det är
emellertid bara provresultatet som bedöms, inte
vilken lämplighet eleven visat för sitt yrke under
kursens gång, vid förhör och i kontakten med
patienterna. Inför beslut om godkännande bör en
samlad bedömning göras av elevens prestation under
kursen och resultatet av det skriftliga provet.
Frågor om förskrivningsrätt
I motion So414 av Fanny Rizell (kd) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om att
den utbildning i farmakologi som förutsätts för
förskrivningsrätt görs tillgänglig för
skolsköterskor (yrkande 1). Motionärerna anför att
sjuksköterskor med vidareutbildning till
distriktssköterska har förskrivningsrätt för ett
begränsat antal läkemedel. Denna rätt är knuten till
dels en åtta poängs utbildning i farmakologi, dels
en anställning som distriktssköterska. Denna
förskrivningsrätt gäller inte skolsköterskor. Många
skolsköterskor har distriktssköterskeutbildning och
kontakter med primärvården genom sommarvikariat där
de har viss förskrivningsrätt. Eftersom
förskrivningsrätten är knuten till funktion, inte
till kompetens, kan inte skolsköterskan dra nytta av
sin kompetens. Vidare begär motionären ett
tillkännagivande om förskrivningsrätt för
skolsköterskor för ett begränsat antal läkemedel
(yrkande 2). Skolsköterskan bör ges
förskrivningsrätt för rökavvänjningsmedel och
läkemedel avseende astma och allergi samt ha rätt
att göra vaccinationsbeställningar.
Tidigare behandling, pågående arbete m.m.
Frågor om dels om en samlad effektiv
tillsynslagstiftning inom psykologins område, dels
ett vidgat skydd mot kvacksalveri inom psykologisk
och psyko-terapeutisk verksamhet behandlades av
utskottet i betänkande 1997/98: SoU22
Yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
Utskottet anförde bl.a. följande.
Flera motionärer tar upp olika frågeställningar med
anknytning till det psykologiska verksamhetsområdet.
Det gäller yrkanden med begäran dels om en samlad
effektiv tillsynslagstiftning inom psykologins
område, dels ett vidgat skydd mot kvacksalveri inom
psykologisk och psykoterapeutisk verksamhet.
I Behörighetskommitténs betänkande (SOU 1996:138),
vilket legat till grund för propositionen, behandlas
liknande frågor (t.ex. s. 390 f. och s. 420).
Kommittén anförde att psykologisk och
psykoterapeutisk verksamhet utövad av personer som
saknar reglerad kompetens kan innebära risk för
skador hos den som behandlas. Kommittén ansåg därför
att det kunde finns skäl att förbehålla hälso- och
sjukvårdspersonal rätten att behandla allvarliga
psykiska störningar. En sådan inskränkning i den
fria närings- och yrkesfriheten kräver dock att det
i lagform görs preciseringar och avgränsningar inom
det psykologiska behandlingsområdet. Utformningen av
en sådan bestämmelse krävde enligt kommitténs
uppfattning ytterligare utredning, bl.a. för att
avgränsa förbudsområdet på ett sätt som gör en sådan
reglering möjlig att tillämpa på ett rimligt sätt.
Någon sådan ytterligare utredning hade det inte
funnits utrymme för inom ramen för kommitténs
arbete. Kommittén lämnade därför inte något förslag
i den delen.
Några remissinstanser har pläderat för en
utvidgning av förbudsområdet när det gäller
hälsofarlig utövning inom psykologisk och
psykoterapeutisk verksamhet.
Utskottet instämmer i stort i den bedömning som
Behörighetskommittén och motionärerna har gjort,
dvs. att olika frågeställningar inom det beskrivna
området på lämpligt sätt bör belysas ytterligare.
Utskottet är däremot inte berett att ställa sig
bakom den exemplifiering av "psykologiska metoder"
som görs i vissa motioner. Regeringen bör återkomma
till riksdagen med en redovisning. Vad utskottet nu
anfört bör riksdagen med anledning av motionerna (m,
fp, v och s) ge regeringen till känna.
Enligt uppgift från Socialdepartementet pågår visst
förberedelsearbete med anledning av
tillkännagivandet.
Regeringen har den 25 september 1997 tillsatt en utredning om
Översyn av vissa frågor rörande socialtjänstlagen
och socialtjänstens uppgifter (S 1997:16). Av
utredningens direktiv framgår bl.a. följande under
rubriken Tillsynen över socialtjänsten (dir.
1997:109).
Socialstyrelsen har enligt 67 § socialtjänstlagen
tillsynen över socialtjänsten i riket. Styrelsen
skall också följa och vidareutveckla socialtjänsten
bl.a. genom att bedriva en kvalificerad uppföljning,
utvärdering och kunskapsförmedling.
Tillsynen över hälso- och sjukvården har nyligen
förstärkts genom en ny lag (1996:786) om tillsyn
över hälso- och sjukvården, som trätt i kraft den
1 januari 1997. Enligt 1 § har Socialstyrelsen
tillsynen över hälso- och sjukvården och dess
personal. Den direkta tillsynen utövas av
Socialstyrelsens sex regionala tillsynsenheter.
Länsstyrelsen har enligt 68 § socialtjänstlagen det
regionala tillsynsansvaret över hur kommunerna
tillämpar socialtjänstlagen. Länsstyrelsen skall
vidare informera och ge råd till allmänheten och
biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet,
främja samverkan på socialtjänstens område mellan
kommunerna och andra samhällsorgan samt i övrigt se
till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på
ett ändamålsenligt sätt.
Riksdagen har med anledning av regeringens
proposition Ändring i socialtjänstlagen beslutat
(prop. 1996/97:124, bet. 1996/97:SoU18, rskr.
1996/97: 264) om vissa preciseringar av
länsstyrelsens tillsynsansvar samt vidgade uppgifter
när det gäller tillståndsgivning för vissa enskilt
bedrivna verksamheter.
Således införs ett tillstånd för yrkesmässigt
bedriven enskild heldygnsverksamhet i form av hem
för vård eller boende, för särskilda boendeformer
för äldre och funktionshindrade samt för hem för
viss annan heldygnsvård. Krav på tillstånd skall
också gälla för enskilt bedrivet hem eller enskild
öppen verksamhet för vård under en begränsad del av
dygnet. Länsstyrelsen i det län där verksamheten
skall bedrivas föreslås vara tillståndsgivande
myndighet.
Tillståndspliktig verksamhet som regleras i
socialtjänstlagen skall stå under länsstyrelsens
tillsyn. Tillsynen skall omfatta också viss annan
enskild verksamhet. Häri ingår både
entreprenadverksamhet och sådan icke
tillståndspliktig enskild verksamhet från vilken
kommunen upphandlar enstaka tjänster för att
fullgöra sina skyldigheter enligt socialtjänstlagen.
Länsstyrelsens tillsyn omfattar också hem för vård
eller boende enligt 23 § socialtjänstlagen.
Länsstyrelsen har även olika uppgifter som berör
tillsyn och uppföljning av verksamheter inom
alkoholområdet. Behov av att se över formerna och
organisationen av tillsynen över socialtjänsten har
aktualiserats i olika sammanhang. I regeringens
proposition om ändring i socialtjänstlagen uttalar
regeringen att den regionala tillsynen över
socialtjänsten behöver effektiviseras och bli mer
slagkraftig.
Vidare har riksdagen beslutat (rskr. 1996/97:185)
att ge regeringen tillkänna vad socialutskottet
uttalat i sitt betänkande 1996/97:SoU13. Utskottet
anser att tillsynen över äldreomsorgen bör
förbättras. Tillsynen måste skärpas och inriktas på
frågor om laglighet och rättssäkerhet. Tillsynen
måste också inriktas på att säkra kvalitet och
kompetens i vården och omsorgen, så att de äldres
självbestämmande, integritet, trygghet och värdighet
säkras. Utskottet anser vidare att det är angeläget
att skapa en tydligare organisation för tillsynen.
Det får inte råda någon tvekan om vart den enskilde
skall vända sig med sina synpunkter och klagomål.
Informationen om möjligheten att klaga måste
förbättras. Utskottet pekar också på hur
uppdelningen mellan länsstyrelserna och
Socialstyrelsens regionala tillsynsenheter medför
svårigheter och en otydlighet vid tillsynen i
gränsområdet mellan kommunal och landstingskommunal
verksamhet. Enligt utskottet bör övervägas om
tillsynen kan läggas på samma statliga myndighet för
såväl socialtjänsten som hälso- och sjukvården för
att härigenom skapa en slagkraftigare organisation.
Frågan om tillsynen över socialtjänsten
aktualiseras ytterligare av den markering som
regeringen gör i propositionen om ändring i
socialtjänstlagen. Bland de frågor som därmed kan
komma att ställas i centrum är personalens
kompetens, effekt och resultat av verksamheterna,
bemötandet av klienter och allmänhet. - - - Förslag
skall lämnas till hur tillsynen över socialtjänsten
kan förbättras och effektiviseras. Härvid bör även
förutsättningarna för en bättre samordning av
tillsynen över socialtjänsten samt hälso- och
sjukvården analyseras. Behov av ökade befogenheter
för tillsynsmyndigheterna, motsvarande vad som
gäller inom hälso- och sjukvården, bör också
övervägas. Vilka konsekvenser som eventuella förslag
medför för andra uppgifter som de olika
tillsynsmyndigheterna har, t.ex. olika typer av
tillståndsgivning, skall analyseras och redovisas.
Utredningens arbete skall vara slutfört senast den
31 maj 1999.
Frågor om legitimation för dietister behandlades av
Behörighetskommittén i betänkande Ny
behörighetsreglering på hälso- och sjukvårdens
område SOU 1996:138. Kommittén anförde bl.a. (s. 348
f. ).
Till kommittén har framställts önskemål om att
dietister bör omfattas av legitimationsreglerna. Det
är dock främst de dietister som arbetar med
individinriktad kostrådgivning och behandling som på
ett mer påtagligt sätt kan påverka
patientsäkerheten. De dietister som är verksamma
inom offentlig verksamhet utgör redan i dag hälso-
och sjukvårdspersonal och omfattas av
Socialstyrelsens individtillsyn.
Dietisterna arbetar oftast relativt självständigt
med patienterna. Brister i kompetensen hos en
dietist kan i vissa fall innebära allvarliga risker
för patientens hälsa. - - - Enligt kommitténs
uppfattning bör man, på samma sätt som tidigare
föreslagits angående audionomer och biomedicinska
analytiker, låta dietisterna omfattas av de nya
bestämmelserna om skyddad yrkestitel. - - - Genom
de föreslagna regleringarna ställs dietisterna i sin
verksamhet under samhällets tillsyn. Bestämmelserna
underlättar för arbetsgivare och andra att bilda sig
en uppfattning om dietisternas kompetens och torde
försvåra yrkesverksamhet för personer som saknar
erforderlig utbildning för yrket.
Regeringen delade kommitténs bedömning, se
proposition 1997/98:109 Yrkesverksamhet på hälso-
och sjukvårdens område (s. 103).
Utskottet tillstyrkte regeringens förslag i denna del, se
betänkande 1997/98:SoU22 Yrkesverksamhet på hälso-
och sjukvårdens område. Utskottet anförde bl.a. (s.
11 f.).
Sedan lång tid utgör legitimationen det mest
framträdande beviset på en yrkesutövares kompetens
inom hälso- och sjukvården. Legitimationen är ett
uttryck för att en yrkesutövare står under
samhällets tillsyn och har godkänts för
yrkesverksamhet inom det område legitimationen
avser. Legitimationens huvudfunktion är att vara en
garanti för att personalen har en viss kunskaps-
nivå samt vissa personliga egenskaper och
kvalifikationer.
Utskottet delar regeringens bedömning att rätten
till legitimation skall förbehållas sådana grupper
av yrkesutövare som har en självständig
yrkesfunktion med kvalificerade arbetsuppgifter och
ett särskilt ansvar för patienternas säkerhet i
vården samt dessutom i inte oväsentlig utsträckning
vänder sig direkt till allmänheten, t.ex. i egenskap
av fria yrkesutövare. Därmed bedömer utskottet den
föreslagna utökningen av legitimerade yrkesgrupper
vara en lämplig avgränsning. Utskottet delar
regeringens bedömning att legitimation skall införas
för arbetsterapeuter, apotekare, receptarier och
sjukhusfysiker. Varken Behörighetskommittén eller
regeringen har föreslagit att sjukhusingenjörerna
skall bli legitimerade. Utskottet anser inte, på de
skäl kommittén anfört, att riksdagen bör ta något
initiativ i frågan. - - - (Motioner avstyrktes.)
Utskottet delar också bedömningen att det behövs
ett komplement till legitimationen. Det föreslagna
systemet med skyddad yrkestitel för vissa grupper
som inte omfattas av legitimation bör därför
införas.
Utskottet delar regeringens bedömning att
yrkesgrupperna audionomer, biomedicinska analytiker,
dietister och ortopedingenjörer skall omfattas av
den särskilda regleringen med skyddade yrkestitlar
och tillstyrker därför även förslaget till 3 kap. 6
§. - - - (Motioner avstyrktes.)
Från Socialstyrelsen har inhämtats att i samband med
de språkprov som bl.a. utländska sjuksköterskor
måste genomgå görs en allsidig bedömning av
språkkunskaperna. Avsikten är att fråga skall vara
om en rimlighetsbedömning med betoning på sådant som
har betydelse för patienternas säkerhet. Från
Socialstyrelsen har vidare inhämtats att bl.a.
utländska sjuksköterskor inför erhållande av svensk
legitimation har att genomgå viss praktik. Vid denna
praktik görs en bedömning av den utländska
sjuksköterskans lämplighet för yrket.
Frågan om förskrivningsrätt för ytterligare
personalgrupper behandlades i utskottets betänkande
1997/98:SoU15 Läkemedelsfrågor. Utskottet anförde
bl.a. följande (s.10-11).
Den generella förskrivningsrätten för
distriktssköterskor infördes den 1 april 1994.
Syftet med att utöka förskrivargruppen till att
omfatta andra än läkare var att hälso- och
sjukvården skulle förenklas och effektiveras,
särskilt i glesbygd med låg läkartäthet. Läkemedel
som får förskrivas av distriktssköterskor är
upptagna på en särskild lista som ges ut av
Läkemedelsverket. Listan uppdateras minst en gång
per år och omfattar endast läkemedel som används i
omvårdnadsarbete. Preparaten måste ha varit i bruk i
minst två år innan de kan förskrivas av
distriktssköterskor. Socialstyrelsen och
Läkemedelsverket har meddelat allmänna råd resp.
föreskrifter för förskrivningsrätten.
Socialstyrelsen har på uppdrag av regeringen följt
upp förskrivningsreformen under senare hälften av
1996. En sammanfattning av uppföljningsstudien har
publicerats i Distriktssköterskornas
förskrivningsrätt (Socialstyrelsens Meddelandeblad
nr 26/97). Studien kartlägger de utbildningsinsatser
som genomförts och förskrivargruppens utnyttjande av
förskrivningsrätten dels i olika delar av landet,
dels inom olika indikationsområden. Den belyser
också distriktssköterskornas inställning till
förskrivningsrätten samt vilka för- och nackdelar
den fört med sig för patienten. Socialstyrelsen
konstaterar att studien bl.a. visar att
förskrivningsrätten, med därtill hörande utbildning,
på olika sätt bidragit till en enklare och
effektivare handläggning av vissa åtgärder inom
hälso- och sjukvårdsområdet. Socialstyrelsen anser
bl.a. att en översyn bör ske av indikationer och
läkemedel, att läkares recept till vissa patienter
kan få itereras av sköterska och att även vissa
andra sköterskor skulle kunna få förskrivningsrätt.
Enligt uppgift från Socialdepartementet avser
regeringen att inom kort uppdra åt Socialstyrelsen
att utreda frågan om utvidgad förskrivningsrätt
enligt de förslag som Socialstyrelsen lagt fram i
sin uppföljningsstudie. När det gäller utvidgad
förskrivningsrätt för distriktssköterskor och viss
förskrivningsrätt för andra sjuksköterskegrupper har
liknande motioner behandlats i betänkande
1994/95:SoU15. Utskottet ansåg att det krävs
ytterligare erfarenheter av distriktssköterskornas
förskrivningsrätt innan ställning bör tas till
frågan om att utvidga förskrivningsrätten till fler
grupper, t.ex. skolsköterskor.
Utskottet anförde i sin bedömning bl.a. följande.
Socialstyrelsens uppföljningsstudie av
distriktssköterskornas förskrivningsrätt visar att
förskrivningsrätten på olika sätt bidragit till en
enklare och effektivare handläggning av vissa
åtgärder inom hälso- och sjukvårdsområdet.
Förskrivningsrätten har bl.a. inneburit en
kompetenshöjning hos distrikts-sköterskorna som
medfört ett mervärde för patienten bl.a. genom att
den ökar tillgängligheten till
behandlingsalternativet läkemedel. Den underlättar
också för äldre, funktionshindrade och andra som har
svårigheter att ta sig till en vårdcentral eller
annan mottagning där läkare finns. Socialstyrelsen
anser därför att en översyn bör ske av
indikationsområden och läkemedel. På grund av de
förändringar som skett, särskilt inom hälso- och
sjukvård för äldre, finns enligt Socialstyrelsen
anledning att överväga en utvidgning av
förskrivningsrätten till att gälla även andra
sjuksköterskekategorier/befattningar. Sådana grupper
skulle enligt styrelsen kunna vara legitimerade
sjuksköterskor med specialistutbildning inom
geriatrik/gerontologi, verksamma inom kommunal
hälso- och sjukvård för äldre, och
distriktssköterskor verksamma inom skolhälsovård.
Regeringen har aviserat att uppdrag inom kort skall
ges Socialstyrelsen att i samråd med berörda
myndigheter och organisationer bereda ärendet vidare
med den inriktning som Socialstyrelsen föreslagit.
Utskottet anser att ärendets vidare beredning bör
avvaktas innan ställning tas till frågor om
förskrivningsrätten. (Motionerna avstyrktes.)
Socialstyrelsen har nu erhållit ett uppdrag att se
över möjligheterna att utvidga förskrivningsrätten i
viss mån. Uppdraget skall redovisas senast den 31
augusti 1999.
Utskottets bedömning
Behörighetskommittén anförde i sitt betänkande (SOU
1996:138) att det kunde finnas skäl att förbehålla
hälso- och sjukvårdspersonal rätten att behandla
allvarliga psykiska störningar. Kommittén ansåg dock
att frågan behövde utredas ytterligare och lämnade
inte något förslag i den delen. I samband med
beredning av proposition 1997/98:109 Yrkesverksamhet
på hälso- och sjukvårdens område och i anledning av
motionsyrkanden gav utskottet våren 1998 som sin
mening regeringen till känna att utskottet i stort
instämde i den bedömning som Behörighetskommittén
gjort, dvs. att olika frågeställningar inom det
beskrivna området borde belysas ytterligare, samt
att regeringen borde återkomma till riksdagen med en
redovisning.
Utskottet utgår från att regeringen återkommer till
riksdagen med den begärda redovisningen. Motionerna
So267 (s), So295 (fp) och So317 (s) är i huvudsak
tillgodosedda och avstyrks därför.
Av direktiven till utredningen om översyn av vissa
frågor rörande socialtjänstlagen och socialtjänstens
uppgifter (S 1997:16) framgår att utredningen skall
lämna förslag om hur tillsynen över socialtjänsten
kan förbättras och effektiviseras samt att
förutsättningarna för en bättre samordning av
tillsynen över socialtjänsten samt hälso- och
sjukvården bör analyseras. Motion So316 (s) är
därmed i huvudsak tillgodosedd och avstyrks.
Frågor om behörighetsreglering för olika
yrkesgrupper har nyligen prövats av riksdagen.
Utskottet anförde i det sammanhanget att bl.a.
dietister borde omfattas av den föreslagna
regleringen med särskilt skyddad yrkestitel.
Utskottet finner inte nu skäl att ändra detta
ställningstagande. Motion So421 (s) avstyrks därför.
Utskottet delar inställningen i motion So252 (fp)
yrkande 1 att utländska sjuksköterskor som har att
genomgå språkprov inte bör underkännas därför att de
gjort bagatellartade fel som saknar praktisk
betydelse. Av de uppgifter som inhämtats från
Socialstyrelsen anser sig utskottet dock kunna utgå
från att proven inte tillämpas på ett sådant sätt.
Motionsyrkandet avstyrks därför i den mån det inte
är tillgodosett med det anförda.
Utskottet instämmer också i vad som anförts i
motion So252 (fp) yrkande 2 om att den lämplighet
som en elev visat för sitt yrke t.ex. i kontakt med
patienterna bör beaktas vid bedömningen av eleven.
Utskottet anser dock att de uppgifter som inhämtats
från Socialstyrelsen visar att bedömningen av eleven
görs med beaktande av den lämplighet för yrket som
eleven visat vid praktiktjänstgöring.
Motionsyrkandet avstyrks i den mån det inte är
tillgodosett med det anförda.
Frågan om att utvidga förskrivningsrätten för vissa
personalkategorier utreds för närvarande av
Socialstyrelsen. Resultatet av detta arbete bör
avvaktas. Riksdagen bör därför inte ta något
initiativ med anledning av motion So414 (kd).
Motionen avstyrks.
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
I motion So294 av Kerstin Heinemann (fp) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen
anförts om en treårig preskriptionstid (yrkande 1),
samt att preskriptionstiden skall kunna räknas från
den dag en felbehandling eller ett misstag upptäcks
(yrkande 2). Motionärerna anför att i HSAN:s arbete
konstateras alltför ofta att nuvarande tidsgräns på
två år innebär problem för anmälaren. Mycket ofta
sträcker sig behandlingsperioderna över väsentligt
längre tid än två år. Vid mycket långa
sjukdomsperioder har vederbörande ofta inte
återhämtat sig fysiskt eller psykiskt så att han
eller hon orkar göra en anmälan efter en
felbehandling. Vid dödsfall, inte minst när det
gäller barn, krävs ofta lång tid för anhöriga att
bearbeta sin sorg. Därmed faller deras möjligheter
att anmäla ärendet när preskriptionstiden är så kort
som två år. Samtidigt får inte preskriptionstiden
sättas så att minnesbilder av aktuellt fall
försvåras. Preskriptionstiden bör därför enligt
motionärerna förlängas till tre år. I andra fall kan
det vara så att orsaken till en patients besvär på
grund av en felbehandling upptäcks först efter att
preskriptionstiden har gått ut. Det är ur
patientsynpunkt helt nödvändigt att
preskriptionstiden ändras så, att när orsaken till
en patients problem är ett misstag från sjukvården,
skall preskriptionstiden börja löpa från den dag då
misstaget upptäcks. I yrkande 3 begärs ett
tillkännagivande om värdet av ett ökat inslag av
muntlig förhandling. Motionärerna konstaterar att
muntlig förhandling är sällsynt i HSAN:s
handläggning.
Tidigare behandling
Motionsyrkanden om HSAN:s verksamhet liknande de
aktuella behandlades senast av utskottet i
betänkande 1997/98:SoU22 Yrkesverksamhet på hälso-
och sjukvårdens område. Utskottet anförde under
rubriken Preskription bl.a. följande (s. 21).
Syftet med bestämmelserna om disciplinpåföljd är i
första hand att stärka patientsäkerheten men
bestämmelserna ger också patienten en möjlighet till
upprättelse. För att disciplinpåföljden skall få
avsedd effekt gentemot den ansvarige yrkesutövaren
bör dock påföljden åläggas snarast efter förseelsen.
Rättssäkerheten för yrkesutövaren talar också för
att tiden begränsas. Utskottet kan konstatera att
ett antal ärenden (mål) har fått skrivas av på grund
av att absolut preskription inträtt. Enligt
utskottet bidrar bestämmelsen i dess nuvarande skick
därmed inte till att upprätthålla en för patienter
och personal godtagbar rättssäkerhetsnivå. Utskottet
anser att den absoluta preskriptionstiden bör
förlängas från fem till tio år efter förseelsen.
Utskottet anser inte att det finns tillräckliga skäl
att ändra den nuvarande tvååriga preskriptionstiden
för underrättelse om anmälan. (Motionen avstyrktes.)
När det gäller frågan om muntlig förhandling vid
HSAN anförde utskottet under rubriken HSAN:s
verksamhet m.m. i samma betänkande bl.a. följande
(s. 27).
Den nuvarande bestämmelsen om muntlig förhandling i
HSAN överförs enligt propositionen med oförändrad
lydelse till 7 kap. 11 § i lagen om yrkesverksamhet
på hälso- och sjukvårdens område. Utskottet, som
anser att bestämmelsen är välavvägd, tillstyrker
lagförslaget - - -. (Motionen avstyrktes.)
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin uppfattning att det inte
finns tillräckliga skäl att ändra den nuvarande
tvååriga preskriptionstiden för underrättelse om
anmälan. Motion So294 (fp) yrkandena 1 och 2
avstyrks därför. Likaså vidhåller utskottet
uppfattningen att den nuvarande bestämmelsen om
muntlig förhandling i 7 kap. 11 § lagen (1998:531)
om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område
är väl avvägd och avstyrker yrkande 3 i motion So294
(fp).
Psykologiska test
I motion So289 av Britt-Marie Danestig (v) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om
översyn av forskning och utveckling inom det
psykologiska metodområdet, framför allt av
psykologiska test. Motionären anför att psykologiska
test används av psykologer som arbetsinstrument inom
bl.a. hälso- och sjukvård, socialtjänst,
habilitering, rättsmedicinalväsende, skola och
yrkesmässig rehabilitering. I arbetslivet och i
försvaret används psykologiska test för rekrytering
och urval. Vidare anförs att de i Sverige använda
psykologiska testen ofta har ett internationellt
ursprung samt det finns ett stort behov av att
anpassa dessa test till svenska förhållanden.
Dessutom behöver nya svenska test utvecklas.
Standardisering av internationella eller svenska
psykologiska test är en tämligen omfattande och
kostsam process. Det innebär t.ex. att varje test
måste utprövas på tämligen stora svenska grupper
innan det kan rekommenderas för användning.
Anknytning till forsknings- och utvecklingsarbete är
en nödvändighet. Motionären anför vidare att
eftersom Sverige är ett litet land är de
kommersiella möjligheterna små för att finansiera de
större standardiseringsinsatserna för psykologiska
test. Finansieringsmöjligheterna för vetenskaplig
konstruktion, utprövning och därtill relaterat
forsknings- och utvecklingsarbete bör därför
uppmärksammas, när det gäller metodutveckling utan
omedelbar kommersiell förräntning, men där
människors behov av adekvata och rättvisande metoder
väger tungt, anförs det. Motionären hänvisar
slutligen till Barnpsykiatrikommittén och anför att
regeringen bör se över frågan.
Tidigare behandling
I den forskningspolitiska propositionen 1996/97:5,
avsnitt 7 Socialdepartementet, föreslogs att till
hälso- och sjukvårdshuvudmännens ansvar enligt
hälso- och sjukvårdslagen skall höra att medverka
vid finansiering, planering och genomförande av
kliniskt forsknings- och utvecklingsarbete. Hälso-
och sjukvårdshuvudmännen bör i den omfattning som
behövs samverka med andra huvudmän samt med berörda
universitet och högskolor. Ett förtydligande av
denna innebörd, 26 b §, föreslogs infört i HSL. (I
samband med behandlingen i utskottet hade inte
avgivits något motionsyrkande rörande psykologiska
test.) Lagförslaget tillstyrktes av utskottet
(1996/97:SoU6). Riksdagen följde utskottet ( rskr.
1996/97:59).
Ett par motioner (från fp och v) om psykologiska
test liknande den nu aktuella behandlades i
utskottets betänkande 1995/96:SoU17 s. 35 f.,
vartill hänvisas.
Utskottet antecknade bl.a. att Sveriges
Psykologförbund hade tagit upp frågan om ansvaret
för svenska standardiseringar och normeringar av
utländska test och om svenska psykologers tillgång
till moderna, fullgott utprövade psykologiska
instrument samt att en arbetsrapport avlämnades
sommaren 1995. I rapporten hade bl.a. hänvisats till
HSU 2000 som i enlighet med sina tilläggsdirektiv
bl.a. skulle överväga ansvarsfördelningen mellan
staten och sjukvårdshuvudmännen i fråga om
finansiering av vårdforskning samt i vilka former
stöd kan ges till vårdforskningens utveckling.
Utskottet uttalade i sin bedömning att utskottet
ansåg det viktigt med en standardisering och
normering av psykologiska test så att de blir
rättvisande i svensk miljö. Frågor om forskning
borde enligt utskottets uppfattning övervägas samlat
vid behandlingen av nästa forskningspolitiska
proposition. Motionsyrkandena avstyrktes.
Även i betänkande 1997/98:SoU12 behandlades ett par
motioner liknande den nu aktuella om psykologiska
test. Utskottet anförde i sin bedömning bl.a.
följande.
Sedan den 1 januari 1997 gäller enligt 26 b § i
hälso- och sjukvårdslagen att landstingen och
kommunerna skall medverka vid finansiering,
planering och genomförande av kliniskt
forskningsarbete på hälso- och sjukvårdens område
samt av folkhälsovetenskapligt forskningsarbete.
Landstingen och kommunerna skall i dessa frågor, i
den omfattning som behövs, samverka med varandra
samt med berörda universitet och högskolor.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att
det är viktigt med en standardisering och normering
av psykologiska test så att de blir rättvisande i
svensk miljö. Riksdagen bör dock inte ta något
initiativ på området. (Motionerna avstyrktes.)
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att det
är viktigt med en standar-disering och normering av
psykologiska test så att de blir rättvisande i
svensk miljö. Riksdagen bör dock inte ta något
initiativ på området. Motion So289 (v) avstyrks.
Ambulansfrågor
I motion So262 av Åke Carnerö och Tuve Skånberg
(båda kd) begärs ett tillkännagivande till
regeringen vad i motionen anförts om en utredning om
ett rikstäckande luftambulanssystem med
akutmedicinsk kompetens. Motionärerna hänvisar till
Försvarsbeslut 96 som bl.a. innebar att arbetet med
att åstadkomma en effektivare helikopterberedskap
för sjuktransporter skall fortsätta samt att
Försvarsmakten bör fortsätta sina ansträngningar att
få till stånd avtal med sjukvårdshuvudmännen. För
att möjliggöra ett heltäckande svenskt
luftambulanssystem måste de helikopterresurser som
finns i landet organiseras så att en
tillfredsställande beredskap kan erbjudas medborgare
i hela landet. Ett rikstäckande luftambulanssystem
där Försvarsmaktens helikoptrar utgör en viktig
resurs tillsammans med övriga helikopterresurser i
samhället ökar tryggheten i samhället. Den utredning
som pågår bör därför ta ett helhetsgrepp på hur ett
svenskt luftambulanssystem med avancerad
akutmedicinsk kompetens skall utformas.
I motion So451 av Lennart Klockare och Ola Rask
(båda s) begärs ett tillkännagivande om vad i
motionen anförts om ambulanssjukvårdens kompetens
och bemanning. Motionärerna anför att det vid
Göteborgs universitet pågår forskning om
ambulanssjukvårdens yrkeskunnande och de
kunskapsfält som ambulanssjukvårdaren använder i
sitt professionella yrkesutövande. Denna forskning
kan komma att visa på behov av en helt ny utbildning
för ambulanssjukvård i Sverige. Det är dock viktigt
att se hur denna utbildning kan användas inom andra
områden i hälso- och sjukvården. Likaså är det
viktigt att se vad som händer inom Norden och i
övriga Europa. Motionärerna påpekar att det är
angeläget att avvakta pågående forskningsresultat
innan förändringar vidtas av ambulanssjukvårdens
bemanning.
Tidigare behandling, pågående arbete
I 6 § HSL stadgas att landstingen svarar för att det
inom landstinget finns en ändamålsenlig organisation
för att till och från sjukhus eller läkare
transportera personer vilkas tillstånd kräver att
transporten utförs med transportmedel som är
särskilt inrättade för ändamålet.
Motionsyrkanden om ambulanshelikoptrar behandlades
senast i betänkande 1997/98:SoU12. Utskottet anförde
bl.a.
Frågan om ambulanshelikoptrar i akutsjukvården
behandlades i proposition 1996/97:137 Nollvisionen
och det trafiksäkra samhället. Regeringen ansåg att
förutsättningarna för ett sammanhängande system med
ambulanshelikoptrar stationerade vid ett antal
akutsjukhus i landet borde utredas och därvid bl.a.
vägas mot andra resursbehov som finns inom hälso-
och sjukvården. Ett klarläggande behövdes enligt
propositionen, av de medicinska, organisatoriska och
finansiella förutsättningarna för ett sammanhängande
system med ambulanshelikoptrar och ambulanser.
Enligt uppgift pågår arbete med direktiv för en
utredning på området. (Motionen avstyrktes.)
Utskottet anser att riksdagen inte bör föregripa
regeringens kommande förslag på området. (Motionerna
avstyrktes.)
Regeringen har den 16 april 1998 gett
Socialstyrelsen i uppdrag att i samverkan med
Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet och SOS
Alarm Sverige AB utreda de medicinska,
organisatoriska och finansiella förutsättningarna
för ett sammanhängande system med
ambulanshelikoptrar. Uppdraget skall redovisas till
regeringen senast den 30 april 1999.
Utskottets bedömning
Frågan om ett sammanhängande system med
ambulanshelikoptrar är för närvarande föremål för
utredning. Enligt utskottets uppfattning bör
riksdagen därför inte ta något initiativ i denna
fråga. Motion So262 (kd) avstyrks.
Ambulanssjukvårdens organisation är i första hand
en fråga för sjukvårdshuvudmännen. Riksdagen bör
därför inte ta något initiativ med anledning av
motion So451 (s). Motionen avstyrks.
Journalföring
I motion So328 av Lennart Klockare och Monica Öhman
(båda s) begärs ett tillkännagivande om vad i
motionen anförts om ADB-förda patientjournaler.
Motionärerna anför att ADB-förda journaler innebär
många fördelar men också att någon "originaljournal"
på papper inte finns. Vid varje utskrift skapas en
ny journalhandling och det kan vara svårt för
patienten och andra att avgöra om någon uppgift i
journalen har ändrats eller lagts till utan att
detta har angetts. Det finns nu tekniska möjligheter
att genom en s.k. logg registrera om någon i
efterhand har ändrat i en journal. Krav bör ställas
på att en sådan teknik skall användas för alla som
är registeransvariga för ADB-förda patientjournaler.
I motion So350 av Agneta Lundberg m.fl. (s) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om
lagstadgad skyldighet för arbetsterapeuter att föra
journal utanför hälso- och sjukvårdens område.
Motionärerna anför att arbetsterapeuter är skyldiga
att enligt patientjournallagen föra patientjournal
inom hälso- och sjukvårdens område. Ett inte ringa
antal arbetsterapeuter meddelar dock vård inom
socialtjänsten för människor med fysiska och
psykiska sjukdomar och handikapp, för psykiskt
utvecklingsstörda, inom skolväsendet och i
arbetslivet. Arbetsterapeutens insatser inom dessa
områden är förebyggande vård, behandlingar av
sjukdomar, handikapp och andra besvär, utprovning av
hjälpmedel samt rådgivning och undersökning för
t.ex. intygsskrivning. Det är därför angeläget att
skyldighet för arbetsterapeuter att föra journal
utanför hälso- och sjukvårdens ansvarsområden
lagstadgas.
Bakgrund
Av 1 § patientjournallagen (1985:562) framgår att
vid vård av patienter inom hälso- och sjukvården
skall föras patientjournal. Vidare framgår av lagens
9 § att bl.a. den som är legitimerad enligt 3 kap.
lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område är skyldig att föra
patientjournal.
Enligt 6 § patientjournallagen får uppgifter i en
journalhandling inte utplånas eller göras oläsliga.
Vidare framgår av samma paragraf att vid rättelse av
en felaktighet skall det anges när rättelsen har
skett och vem som har gjort den. Socialstyrelsen har
dock enligt 17 § samma lag möjlighet att under vissa
förutsättningar medge att en journal helt eller
delvis förstörs.
Av Socialstyrelsens föreskrifter beträffande
Patientjournallagen (SOSFS 1993:20) framgår bl.a.
följande under rubriken Journalföring med hjälp av
ADB.
Med en journalhantering avses inte bara sedvanliga
dokument utan även framställning i skrifter eller
bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller
på annat sätt uppfattas endast med tekniskt
hjälpmedel. Detta gäller t.ex. röntgenbilder samt
patientjournaler på mikrofilm och journaler som förs
med hjälp av ADB.
Patientjournallagen är teknikneutral, dvs den
gäller oberoende av på vilket medium journalen förs.
- - -
Det finns många olika datorjournalsystem. Det är
emellertid viktigt att man använder sig av ett
sådant system som uppfyller de krav som ställs i
patientjournallagen, datalagen och sekretesslagen.
För ADB-förda journaler gäller alltså samma regler
i patientjournallagen som för manuellt förda
journaler. Det innebär bl a följande.
1. Det skall framgå av journalen vem som svarat för
införandet av en viss uppgift.
2. Kravet på "signering" måste upprätthållas på
motsvarande sätt som vid förande av manuella
journaler.
3. Rättelse av uppgift får inte medföra att den
felaktiga uppgiften förstörs.
4. Journalanteckningarna skall kunna förstöras
efter ett beslut av Socialstyrelsen enligt 17 § PjL.
5. Journalerna skall vid behov kunna lämnas ut i
såväl original som i kopia.
6. Sådana behörighetsnivåer för tillgång till
journalerna skall finnas som tillgodoser
patienternas rätt till sekretesskydd och integritet.
7. Även anonyma patienter skall kunna registreras.
8. Journalerna skall kunna bevaras, gallras och
arkiveras enligt bestämmelserna i
patientjournallagen och dessa föreskrifter.
Det skall finnas ett tillfredsställande back-
upsystem, t.ex. i form av en säkerhetskopia.
Chefsöverläkare, läkare som avses i 14 § ALI eller
den som annars svarar för patientjournalerna skall
utforma sådana rutiner att föreskrifterna om förande
av journaler med ADB-teknik kan följas.
Av 51 § socialtjänstlagen (1980:620) framgår att
handläggning av ärenden enligt lagen som rör
enskilda samt genomförande av beslut om
stödinsatser, vård och behandling skall
dokumenteras. Dokumentationen skall utvisa beslut
och åtgärder som vidtas i ärendet samt faktiska
omständigheter och händelser av betydelse.
Utskottets bedömning
Utskottet vill betona att hanteringen av ADB-förda
patientjournaler måste uppfylla de krav som ställs i
patientjournallagen. Det innebär dels att uppgifter
i en journalhandling inte får utplånas eller göras
oläsliga om inte Socialstyrelsen efter särskild
prövning medgett detta, dels att vid rättelse av en
felaktighet skall det anges när rättelsen har skett
och vem som har gjort den. Självfallet är det också
ett oeftergivligt krav att systemet är så utformat
att patienternas rätt till sekretesskydd och
integritet tillgodoses. Socialstyrelsen har utfärdat
allmänna råd där vikten av att patientjournallagen
följs vid journalföring med hjälp av ADB särskilt
framhålls. Riksdagen bör enligt utskottets
uppfattning inte ta något initiativ med anledning av
motion So328 (s). Motionen avstyrks.
Arbetsterapeuter är, liksom andra legitimerade
grupper enligt 3 kap. 2 § lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område,
journalföringspliktiga vid vård av patienter inom
hälso- och sjukvårdens område. Utskottet finner inte
anledning att föreslå någon ändring beträffande
journalföringsplikten. Motion So350 (s) avstyrks.
Aborter, fosterdiagnostik, äggdonationer
m.m.
I motion So340 av Inger Davidson m.fl. (kd) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om
ägg- och spermadonation (yrkande 2). Motionärerna
anser att donation av könsceller kan komma att på
olika sätt beröra de familjer och individer som
ingår i givarens och mottagarens närhet. Det är
därför viktigt att ifrån ett helhetsperspektiv
analysera de potentiella problem som donationen kan
medföra. I motionen berörs olika situationer för
barnet, föräldrarna i den familj där barnet växer
upp samt för donatorn och dennes familj.
Motionärerna anser att de rättsliga konsekvenserna
av ägg- och spermadonation inte är helt klara.
Motionärerna anser att befruktning utanför kvinnans
kropp med donerade könsceller bör upphöra.
Motsvarande komplikationer gäller också vid
givarinsemination. Motionärernas uppfattning är att
man genom information om de etiska komplikationerna
och genom underlättande av adoption bör få
givarinsemination att upphöra. Motionärerna begär
också ett tillkännagivande till regeringen om en
vidgad syn på abortförebyggande åtgärder (yrkande
8). Abort är att släcka liv. Allt måste enligt
motionärerna göras för att i opinionsbildning och
rådgivning framställa det som naturligt och
självklart att en graviditet skall fullföljas.
Socialt och ekonomiskt skall alla tänkbara insatser
erbjudas för att undvika abort. En vidgad syn på vad
som brukar kallas abortförebyggande åtgärder
föreslås därför. I yrkande 9 begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen
anförts om tidsgränsen då Socialstyrelsens prövning
krävs. Motionärerna anför att abortlagens nuvarande
tidsgräns diskuteras både bland lekmän och
medicinskt sakkunniga. Å ena sidan har det framförts
argument för en sänkning av tidsgränsen. Antalet
aborter skulle på det sättet kunna minska. Å andra
sidan hävdas att en kortare tid skulle kunna medföra
att en del abortsökande inte fick tillräcklig tid
att i lugn och ro tänka igenom sitt beslut.
Motionärerna anser att de tänkbara effekterna av en
sänkt tidsgräns bör studeras noga. Vidare begärs i
yrkande 10 ett tillkännagivande till regeringen om
vad i motionen anförts om livsduglighet.
Motionärerna anser att en ändring måste ske av
Socialstyrelsens allmänna råd. Motionärerna anser
att det behövs entydiga signaler om att abort inte
är tillåtet om ett barn kan bedömas livsdugligt
utanför livmodern. De anser att den övre gränsen för
abort bör ändras till 20 veckor för att marginalen
skall vara tillräcklig. I yrkande 11 begär
motionärerna ett tillkännagivande om stödsamtal. De
anser att informationen om stödsamtalen bör få en
mycket tydligare inriktning än i dag. Varje
abortsökande bör få en skriftlig information.
Informationen bör redovisa vilka grundvärderingar
samhället står för när det gäller människovärdet och
tydligt men varsamt lyfta fram det etiska dilemmat.
På ett naturligt sätt kan sedan alternativet till
abort diskuteras. Hur och i vilken omfattning
stödsamtalen skall ske bör enligt motionärerna
ytterligare övervägas. Motionärerna begär också ett
tillkännagivande om utbildning av personal som
deltar i stödsamtal (yrkande 12). De anser att mötet
vid ansökan om abort och följande stödsamtal endast
skall få genomföras av personer som fått en
utbildning i etisk rådgivning. I Norge finns en
tvåårig akademisk utbildning för etisk rådgivning.
Motionärerna anser att något liknande bör införas i
Sverige. Grundkraven på rådgivarna bör fastställas
av Socialstyrelsen, heter det i motionen. I yrkande
13 begärs ett tillkännagivande om abortförebyggande
och graviditetsstödjande forskning. Motionärerna
anser det viktigt med tvärvetenskaplig forskning
kring situationen före och efter en abort för
kvinnan, hennes familj och närmaste anhöriga. Många
kvinnor får problem efter en abort. Resultaten från
en intensifierad svensk forskning kunde enligt
motionärerna bli till nytta såväl i det
abortförebyggande och graviditetsstödjande arbetet
som vid stödsamtalen efter en abort, heter det i
motionen.
I motion So379 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om
det abortförebyggande arbetet (yrkande 9).
Motionärerna anför att det är synnerligen angeläget
att samhället gör allt för att nedbringa antalet
aborter. Ungdomsmottagningarna har stor betydelse i
det förebyggande arbetet, vilket måste präglas av en
djup och bred information av välutbildad personal.
Sexualundervisningen måste enligt motionärerna
fördjupas. Ansvarstagande för sin sexualitet och
partnern bör betonas, heter det i motionen.
Ett liknande yrkande finns i motion So340 av Inger
Davidson m.fl. (kd) yrkande 14. Familje- och
preventivmedelsrådgivningen skall vara väl utbyggd i
hela landet samt omfatta ett brett spektrum av
metoder, även så kallad naturlig familjeplanering.
Vidare måste det finnas ungdomsmottagningar i varje
kommun, anförs det.
I motion So401 av Tuve Skånberg (kd) begärs ett
tillkännagivande om vad som i motionen anförts om en
utredning av postabortsyndrom i ett
kvinnohälsoperspektiv. Motionären anför att det i
staten New York gjordes en jämförande studie under
åren 1975-1979. 40 000 kvinnor undersöktes, varav
hälften gjorde abort och hälften födde fram sina
barn. När man senare analyserade deras påföljande
hälsotillstånd beträffande barnafödande, såg man ett
signifikant mönster av ökade komplikationer hos de
kvinnor som gjorde abort. En kommande utredning bör
undersöka om det finns några jämförande svenska
studier. Utredningen bör också undersöka hur stort
antalet prematurfödslar och utomkvedshavandeskap
från 1970-talet och framåt är i Sverige. Likaså bör
undersökas vilka svenska rön som gjorts i fråga om
komplikationer vid kommande graviditeter för kvinnor
som gjorde abort vid första graviditeten alternativt
i tonåren.
I motion So415 av Mikael Oscarsson (kd) begärs ett
tillkännagivande om en utvärdering av abortlagen.
Motionären anför att en undersökning visar att
närmare var tredje kvinna mellan 16 och 29 år som
gjort abort uppger att de har eller har haft problem
som de sätter i samband med aborten. Mot denna
bakgrund finns det goda skäl att utvärdera den
nuvarande abortlagen och undersöka bl.a. hur
kvinnors psykiska hälsa förändrats, varför kvinnor
gör abort, hur kvinnor mår efter en abort och om de
får de alternativ till abort som de önskar.
I motion So256 av Barbro Westerholm (fp) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om
införande av en lag om äggdonationer och uppföljning
av en sådan lag (yrkande 2). Motionären anför att i
dag är läget så att barnlösa par som har egna pengar
att satsa på en behandling utomlands gör det, medan
andra med samma medicinska behov inte får den
möjligheten. Det är därför angeläget att regeringen
lägger fram ett lagförslag till riksdagen som
jämställer äggdonation med spermadonation. Till
förslaget bör kopplas en plan över hur man avser att
följa upp och utvärdera lagen.
Även i motion So452 av Birgitta Ahlqvist och
Lennart Klockare (båda s) yrkas att regeringen
snarast återkommer till riksdagen med förslag om hur
äggdonationsverksamheten i Sverige skall regleras.
I motion A807 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs
ett tillkännagivande om att resurser satsas på
forskning om preventivmedel för män (yrkande 10).
Tidigare behandling, pågående arbete
Utskottet behandlade motionsyrkanden om
abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik senast
i betänkande 1997/98:SoU12 (mars 1998). Utskottet
återgav i det sammanhanget delar av Socialstyrelsen
råd (1989:6) samt delar av Socialstyrelsens allmänna
råd om information om fosterdiagnostik, SOSFS
1997:20 (s. 80-83 i utskottets betänkande). I sin
bedömning uttalade utskottet följande (delvis
återgiven).
Utskottet anser det mycket angeläget att antalet
aborter minskar. För att åstadkomma en minskning
måste arbetet på att stärka och förbättra de
förebyggande insatserna fortsätta. Socialstyrelsen
och Folkhälsoinstitutet arbetar också aktivt på
området. Något initiativ från riksdagens sida behövs
inte enligt utskottet. (Motionerna avstyrktes.)
Frågor om information om fosterdiagnostik
behandlade utskottet i betänkande 1994/95:SoU18 med
anledning av proposition 1994/95:142 med förslag om
riktlinjer för fosterdiagnostik. Mot bakgrund av den
snabba utvecklingen inom bl.a. fosterdiagnostiken
ansåg utskottet att det kunde finnas skäl att
ytterligare överväga frågan om det bör finnas
begränsningar när det gäller den information som bör
lämnas ut till den gravida kvinnan. Utskottet ansåg
sig då inte ha tillräckligt underlag för att ta
ställning till förslaget om införande av en
tidsgräns för utlämnande av information om fostrets
kön eftersom frågan berörde centrala etiska frågor
och integritetsfrågor. Utskottet konstaterade vidare
att det ingår i Statens medicinsk-etiska råds
uppdrag att följa utvecklingen på det medicinsk-
etiska området och ge regeringen och därmed även
riksdagen råd om huruvida ny kunskap och nya metoder
inom medicinen medför behov av t.ex. lagändringar.
Socialstyrelsen gav förra året ut Allmänna råd om
information om fosterdiagnostik.
Utskottet kan konstatera att Statens medicinsk-
etiska råd fortlöpande följer utvecklingen på det
medicinsk-etiska området. Något initiativ från
riksdagen behövs inte. (Motionerna avstyrktes.)
Innan abort utförs skall kvinnan erbjudas
stödsamtal. Syftet med ett stödsamtal är att hjälpa
kvinnan att själv fatta beslut om huruvida hon skall
genomgå abort eller inte. Kvinnan/föräldraparet
skall även erbjudas stödsamtal efter genomgången
abort. Ansvaret för utformningen av stödsamtalet
åligger sjukvårdshuvudmännen. Socialstyrelsen
omarbetar för närvarande Allmänna råd om
tillämpningen av abortlagen. Enligt uppgift gäller
omarbetningen bl.a. avsnittet om
stödsamtal/kuratorssamtal. Något initiativ från
riksdagen behövs inte med anledning av motionerna.
Utskottet vidhåller sin uppfattning att det inte
finns någon anledning att begränsa rätten till abort
eller att nu se över abortlagstiftningen.
Socialstyrelsen omarbetar för närvarande de allmänna
råden på området. Motionerna berörs i vart fall i
någon mån av den omarbetningen. (Motionsyrkandena
avstyrktes.)
De frågor som tas upp i motionerna - - - faller
inom ramen för Statens medicinsk-etiska råds
uppdrag. Rådet lämnade våren 1995 sina synpunkter på
vissa frågor i samband med befruktning utanför
kroppen. Riksdagen bör inte föregripa regeringens
kommande förslag på området. (Motionerna
avstyrktes.)
Enligt uppgift från Socialstyrelsen pågår en
omarbetning av de allmänna råden om tillämpningen av
abortlagen (mars 1999). De nya råden beräknas bli
färdigställda under våren 1999.
I utskottets betänkande 1997/98:SoU12 Hälso- och
sjukvårdsfrågor behandlades motioner om manligt
hormonellt preventivmedel. Utskottet anförde att
enligt uppgift pågår arbete i USA med att utveckla
ett sådant preventivmedel. Utskottet ansåg vidare
att riksdagen inte borde ta något initiativ på
området. Motionerna avstyrktes (s. 106).
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller att det är mycket angeläget att
antalet aborter minskar. För att åstadkomma en
minskning måste arbetet med att stärka och förbättra
de förebyggande insatserna fortsätta.
Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet arbetar
också aktivt på området. Något initiativ från
riksdagens sida behövs inte enligt utskottet.
Motionerna So340 (kd) yrkande 8, 13 och 14, So379
(kd) yrkande 9 och So401 (kd) avstyrks.
Innan abort utförs skall kvinnan erbjudas
stödsamtal. Syftet med ett stödsamtal är att hjälpa
kvinnan att själv fatta beslut om huruvida hon skall
genomgå abort eller inte. Kvinnan/paret skall även
erbjudas stödsamtal efter genomgången abort.
Ansvaret för utformningen av stödsamtalet ligger på
sjukvårdshuvudmännen. Socialstyrelsen omarbetar för
närvarande de allmänna råden om tillämpningen av
abortlagen. Omarbetningen avser bl.a. avsnittet om
stödsamtal/kuratorssamtal. Från Socialstyrelsen har
inhämtats att de nya råden kommer att färdigställas
under våren 1999. Med hänsyn härtill behövs inte
något initiativ från riksdagen med anledning av
yrkandena 11 och 12 i motion So340 (kd). Yrkandena
avstyrks.
Utskottet vidhåller sin uppfattning att det inte
finns någon anledning att begränsa rätten till abort
eller att nu se över abortlagstiftningen. Som ovan
anförts avser Socialstyrelsen att inom kort ersätta
de nu gällande allmänna råden. Motion So340 (kd)
yrkande 9 avstyrks. Även motion So340 (kd) yrkande
10 avstyrks. Vidare avstyrks motion So415 (kd).
De frågor som tas upp i motionerna So256 (fp)
yrkande 2, So340 (kd) yrkande 2 och So452 (s) faller
inom ramen för Statens medicinsk-etiska råds
uppdrag. Rådet lämnade våren 1995 sina synpunkter på
vissa frågor i samband med befruktning utanför
kroppen. Riksdagen bör inte ta något initiativ på
området. Motionerna avstyrks därför.
Utskottet vidhåller sin uppfattning att riksdagen
inte bör ta något initiativ när det gäller frågan om
preventivmedel för män. Motion A807 (mp) yrkande 10
avstyrks.
Organdonation, m.m.
I motion So340 av Inger Davidson m.fl. (kd) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad i
motionen anförts om organdonation och aktivt
samtycke (yrkande 15). Motionärerna anför att en
fråga som varit föremål för omfattande diskussioner
och överväganden är vem som skall få bestämma om
organ får tas till vara eller inte. De flesta anser
att det är bäst om varje individ under sitt liv
själv ger uttryck för sin vilja - eller tveksamhet
inför - att bli donator. Då blir frågan sällan ett
problem för de anhöriga, heter det i motionen.
Huvudprincipen måste enligt motionärerna vara aktivt
samtycke från givaren. Om det blir allt vanligare
med personliga beslut om organdonationer kommer det
också att uppfattas som naturligt att till en
avlidens närstående ställa frågan om hur personen
ställde sig till att bli donator av organ. I yrkande
16 begärs ett tillkännagivande om uppgiftslämnande
till organdonationsregistret. Motionärerna anser att
stat, landsting eller kommuner aktivt bör informera
om organdonation vid de tillfällen då människor
naturligt har kontakt med vissa myndigheter. Sådana
tillfällen kan enligt motionärerna vara mönstring
inför värnplikt, utfärdande av körkort, besök vid
hälsomottagningar etc. Vid sådana tillfällen skulle
den enskilde erbjudas att lämna uppgifter till
organdonationsregistret. Det skulle enligt
motionärerna underlätta för många att på detta sätt
ge sin åsikt till känna. I yrkande 17 begärs ett
tillkännagivande till regeringen om donationskort.
Motionärerna anser att den vilja till organdonation
som den enskilde lämnar till organdonationsregistret
skulle - förutom i registret - dokumenteras på ett
donationskort. Även i detta sammanhang är det
viktigt att lyfta fram behovet av information och
utbildning, heter det i motionen. I yrkande 18
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen
anförts om aktiv dödshjälp. Motionärerna anser att
kraven på eutanasi med skärpa måste motarbetas.
Kraven uttrycker en cynism inför människovärdet och
uttrycker ofta ett starkt nyttotänkande.
Tidigare behandling, pågående arbete
Motionsyrkanden liknande de som nu är aktuella
behandlades senast i betänkande 1997/98:SoU12.
Utskottet hänvisade till betänkande 1997/98:SoU2 i
vilket en relativt ingående beskrivning av
transplantationslagens tillkomst redovisats. Vidare
hade i det sammanhanget redogjorts för arbetet med
information om bl.a. organdonation, donationskort.
Utskottet anförde vidare i sin bedömning att krav på
samtycke för ingrepp på en avliden människa för
transplantationsändamål finns i lagen om
transplantation m.m. (1995:831) samt att utskottet
inte hade ändrat uppfattning när det gäller kravet
på samtycke vid ingrepp på en avliden person för
transplantationsändamål. Utskottet anförde också att
regeringen avsatt extra medel till Socialstyrelsens
disposition för informationsinsatser, produktion och
distribution av donationskort. Slutligen anförde
utskottet att regeringen i direktiven om vård i
livets slutskede klart markerat att den är helt emot
att legalisera dödshjälp. (Motionen avstyrktes.)
Kommittén om vård i livets slutskede (S 1997:23)
skall enligt direktiven överväga och lämna förslag
till hur man kan förbättra livskvaliteten för dem
som är svårt sjuka och döende, deras familjer och
närstående. I direktiven (dir. 1997:147) anförs
under rubriken Dödshjälp följande.
Vid olika tillfällen har en legalisering av
dödshjälp diskuterats.
Dödshjälp, eller eutanasi, innebär att en läkare
avsiktligt avslutar en patients liv på dennes
begäran. Enligt svensk lag är eutanasi förbjuden.
Den som berövar en annan människa livet gör sig
skyldig till mord eller dråp, även om det sker på
den dödades begäran.
En förklaring till det ökade intresset för eutanasi
kan vara patienternas krav på ökad autonomi,
inkluderande rätten att avsluta sitt liv. Men rätten
att bestämma är, som tidigare sagts, inte absolut
när det gäller vårdinsatser.
Läkarens uppgift är att värna liv. Om dödshjälp
skulle legaliseras skulle det kunna leda till att
människors tillit till hälso- och sjukvården och
dess personal hotades. En legalisering av dödshjälp
skulle också ge skrämmande signaler till de många
som vill leva trots svår sjukdom.
En önskan om hjälp att dö kan vara ett uttryck för
att människor i livets slutskede inte blir befriade
från smärta och plågor på det sätt som hade varit
önskvärt. Det måste därför stå helt klart att
brister i vården inte skall kompenseras genom att
läkare får rätt att ge dödshjälp utan genom att den
palliativa vården utvecklas och förbättras och
kommer dem till del som har behov av den. Antalet
fall där god palliativ vård inte skulle ge
tillräcklig effekt är, enligt många bedömare,
synnerligen litet.
Om dödshjälp skulle tillåtas, skulle ett visst
antal människor kunna komma att få dödshjälp trots
att de inte uttryckligen begärt det. Därtill kommer
att många skulle kunna känna oro för att dödshjälp
tillgrips på ett otillbörligt sätt.
Frågan om dödshjälp skall således inte behandlas av
kommittén.
Utredningsarbetet skall vara slutfört senast den 31
december 2000.
Utskottets bedömning
Utskottet vill återigen poängtera att krav på
samtycke för ingrepp på en avliden människa för
transplantationsändamål finns i lagen om
transplantation m.m. (1995:831) samt att denna lag i
stor enighet antogs av riksdagen våren 1995 (prop.
1994/95:148, SoU21, rskr. 381). Utskottet har inte
ändrat uppfattning när det gäller kravet på samtycke
vid ingrepp på en avliden person för
transplantationsändamål. Vidare kan påpekas att
regeringen vid ett par tillfällen har avsatt extra
medel till Socialstyrelsens disposition för
informationsinsatser, produktion och distribution av
donationskort m.m.
Med hänvisning till det anförda avstyrks motion
So340 (kd) yrkande 15. Även yrkandena 16 och 17
avstyrks.
I direktiven till utredningen om vård i livets
slutskede har regeringen klart markerat att den är
helt emot att legalisera dödshjälp. Det saknas
därför anledning för riksdagen att ta något
initiativ med anledning av motion So340 (kd) yrkande
18.
Hivpreventiva frågor, informationsinsatser,
m.m.
I motion So424 av Ulf Kristersson m.fl. (m) begärs
tillkännagivanden om vad i motionen anförts om
hiv/aidsarbetets inriktning på information,
rådgivning och beteendepåverkan (yrkande 1), om
samlevnadsundervisningen i skolan (yrkande 3), om
hiv och invandrare (yrkande 4) och om frivilliga
organisationers informationsarbete (yrkande 6).
Information som påverkar attityder och beteenden är
enligt motionärerna avgörande för att hejda
smittspridningen. Information om hiv/aids bör också
ingå i all upplysningsverksamhet om sexuellt
överförbara sjukdomar. Kampanjer på nationell och
regional nivå behövs för att påminna människor om
riskerna med hiv. Informationskampanjerna måste,
enligt motionärerna, vara ärliga och formulerade på
ett sådant sätt att människor i riskzonen påverkas
och låter testa sig. Det är viktigt att
informationen utformas så att den når de målgrupper
som avses. Särskilda målgrupper för det förebyggande
arbetet måste, enligt motionärerna, vara ungdomar,
homo- och bisexuella män, flyktingar och invandrare,
narkotikamissbrukare och utlandsresenärer. För att
verkligen påverka attityder och beteenden bör
informationsinsatserna kombineras med samtal och
dialog. Personer som arbetar med att förhindra
smittspridning måste få särskild utbildning så att
de kan möta unga människor och hjälpa dem att finna
större säkerhet, trygghet och ansvarstagande i sin
sexualitet. Sådan utbildning måste gälla kunskap om
såväl hetero- som homosexualitet. Skolan har en
viktig uppgift när det gäller fördjupad information
till ungdomar. Information om hiv liksom om andra
sexuellt överförbara sjukdomar samt om
homosexualitet måste ingå i all
samlevnadsundervisning, anser motionärerna. Lika
viktigt är det att nå flyktingar och invandrare, som
kanske tidigare inte fått någon information i sina
hemländer om faran med hivsmittan. Särskild
information bör också riktas till olika
personalgrupper som kommer i kontakt med flyktingar
och invandrare. Vidare framhåller motionärerna
frivilligorganisationernas viktiga roll i det
förebyggande arbetet. En större del av
informationsmedlen bör komma dessa organisationer
till del. I yrkande 2 begär motionärerna att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts om en utvärdering av lagstiftningens
effekter och annat hivpreventivt arbete. Om den
relativt begränsade smittspridningen i vårt land är
ett resultat av smittskyddslagens bestämmelser och
förbud mot t.ex. bastuklubbar har enligt
motionärerna aldrig utvärderats. Samma förhållande
gäller det arbete som Folkhälsoinstitutet bedriver
samt effekterna av olika informationskampanjer.
Vidare begärs ett tillkännagivande om vad som
anförts om utvärdering av kontaktspårningen (yrkande
7). Kontaktspårningen är, enligt motionärerna, ett
av de viktigaste vapnen i smittskyddsarbetet och den
måste bedrivas intensivt och på ett kompetent och
förtroendeingivande sätt. I syfte att få en så
effektiv kontaktspårning som möjligt i hela landet,
bör dess kvalitet och resurser omgående utvärderas.
Vidare begärs också ett tillkännagivande om vad som
anförts om provtagning av hiv (yrkande 8).
Provtagningen fyller, enligt motionärerna, en viktig
funktion i kampen mot hiv. En väl utbyggd
hivtestning av god kvalitet måste därför vara ett
naturligt inslag i hälso- och sjukvården. Det är
viktigt att provtagningen görs både i form av
screening och med avidentifierade test för att få en
effektiv övervakning av epidemin. Samtidigt måste en
lättillgänglig provtagning finnas för människor som
är oroliga för att de kan vara hivinfekterade, menar
motionärerna. Vidare bör flyktingar och invandrare
som kommer till Sverige erbjudas hivtest som ett led
i en hälsoundersökning. Vidare yrkas att riksdagen
beslutar om en sådan ändring av smittskyddslagen att
såväl konsultation som behandling vid samhällsfarlig
sjukdom skall vara kostnadsfri för patienten,
oavsett om denne vänder sig till den offentliga
sjukvården eller till försäkringsansluten
privatpraktiserande läkare i enlighet med vad som
anförts i motionen (yrkande 9). Motionärerna avvisar
den åtskillnad som görs mellan offentlig och enskild
vård. Frihet att välja vårdgivare är särskilt viktig
när det gäller en sexuellt överförd sjukdom.
Slutligen begärs i yrkande 11 ett tillkännagivande
om forskningen. Motionärerna anser att forskningen
är av central betydelse för att vi skall hitta ett
vaccin mot hiv samt hitta rätt behandling till både
aidssjuka och till symtomfria hivsmittade.
Forskningen på detta område måste få möjlighet att
utvecklas. Det måste vara en prioriterad fråga att
satsa pengar på detta forskningsområde där Sverige
redan ligger väl framme.
I motion Ju709 av Barbro Westerholm m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen
anförts om hivprevention (yrkande 16). Motionärerna
anför att mycket av preventionen för män som har sex
med män sker i samarbete med de homosexuellas
organisationer. Det har lett till att inriktning,
kampanjmetoder och kanaler är effektiva. Det är
därför viktigt att dessa satsningar får fortsätta
och att Folkhälsoinstitutets bidrag till
verksamheten inte minskar. Vidare är det viktigt att
tillåta anonym testning.
Tidigare behandling, pågående arbete
Motionsyrkanden om hivprevention m.m., varav några
exakt likalydande som dem som nu behandlas,
behandlades av utskottet i betänkande 1997/98:SoU12
Hälso- och sjukvårdsfrågor. Utskottet anförde i sin
bedömning bl.a. följande.
Utskottet vidhåller att det är glädjande att de
hivförebyggande insatserna varit framgångsrika och
att smittspridningen inte har fått den omfattning
som tidigare befarats. Insatserna mot hiv/aids måste
dock ges fortsatt hög prioritet på alla
samhällsnivåer och bör i ökad utsträckning riktas
mot de grupper där riskbeteendet är som störst och
där en fortsatt hög smittspridning sker. Utskottet
anser att det finns ett behov av att från centralt
håll initiera och stödja förebyggande insatser. De
preventiva insatserna bör dock så långt som möjligt
integreras i kommuners och landstings reguljära
verksamhet. Det är också angeläget att ett ökat
samarbete mellan olika aktörer kommer till stånd.
Skolhälsovården och ungdomsmottagningarna har en
viktig funktion. Många frivilligorganisationer och
intresseorganisationer gör betydelsefulla insatser
på området och deras erfarenheter bör tas till vara
i det fortsatta arbetet. Motionerna - - - står inte
i någon egentlig motsättning till den förda
politiken. - - - (Motionerna avstyrktes).
De frågor som berörs i yrkandena 2, 7 och 8 i
motion So206 (m) omfattas av direktiven (1996:68)
för kommittén för en översyn av smittskyddslagen.
Riksdagen bör inte föregripa kommitténs kommande
förslag på området. Yrkandena avstyrks.
När det gäller yrkande 9 i motion So206 (m)
vidhåller utskottet sin tidigare inställning att
patientavgifter bör erläggas när vård och behandling
för en samhällsfarlig sjukdom ges av
privatpraktiserande läkare. Utskottet vidhåller
också sin inställning när det gäller forskningen på
området. Yrkandena 9 och 11 i motion So206 (m)
avstyrks därför.
I det senaste forskningsbetänkandet 1996/97:SoU6
behandlades ett motions-yrkande liknande yrkande 11
i motion So424 (m). För en utförlig redogörelse
hänvisas till betänkandet (s. 24-25). I sin
bedömning konstaterade utskottet att regeringen i
propositionen hade uttalat att forskningen inom
smittskyddsområdet borde ha en fortsatt hög
prioritet. Forsknings- och utvecklingsarbetet skulle
bl.a. inriktas på praktisk tillämpning av nya
vetenskapliga fynd. Utskottet delade denna
inställning och såg inte någon egentlig motsättning
mellan motionsyrkandet och propositionen. Yrkandet
ansågs i huvudsak tillgodosett och avstyrktes.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 59).
I den senaste budgetpropositionen 1998/99:1
(utg.omr. 9) anfördes under anslag A 4 Insatser mot
aids bl.a. följande:
Det hiv-preventiva arbetet har varit framgångsrikt.
Sverige har förblivit ett land med låg förekomst av
hiv-infektion trots ett omfattande resande och
invandring från länder med hög förekomst av
hiv/aids. Årligen upptäcks ca 250 personer med hiv-
diagnos. Sedan år 1995 har antalet nya anmälda
aidsfall minskat i Sverige. Största förändringen
skedde bland homosexuellt smittade män, med en
minskning på 61 procent. Bland heterosexuellt
smittade har ingen motsvarande minskning skett under
perioden. I den heterosexuellt smittade gruppen har
det stora flertalet smittats utomlands. Minskningen
av antalet anmälda aidsfall kan delvis förklaras av
att de så kallade bromsmedicinerna började användas
under år 1996.
Av avgörande betydelse för hur det preventiva
arbetet lyckas är en väl fungerande verksamhet inom
kommuner, landsting och frivilligorganisationer samt
en god samverkan mellan dessa.
Folkhälsoinstitutet har ett nära samarbete med
olika frivilligorganisationer vad gäller
hiv/aidsfrågor och lämnar ekonomiskt stöd till
dessa. Det största ekonomiska stödet lämnas till
NoaksArk-Röda korset, RFSL och RFSU. En utvärdering
av dessa organisationer visar att de har en specifik
och ändamålsenlig
målgruppsinriktning.Organisationerna har
framgångsrikt engagerat medlemmar och aktivister och
skapat en social rörelse kring sexualupplysning och
preventionsarbete.
Ekonomiskt stöd ges också direkt till de
hivsmittades frivilligorganisationer på riksnivå.
De rikstäckande invandrarorganisationerna samarbetar
direkt med Folkhälsoinstitutet och spelar en aktiv
roll i vissa projekt.
En utvärdering av det så kallade extra bidraget
främst till storstäderna redovisades för riksdagen i
budgetpropositionen för år 1997. Utvärderingen
visade att det bedrivs ett mångfacetterat och
avancerat arbete som bygger på genomarbetade
handlingsprogram i de stora städerna.
Slutsatser
Det hiv-preventiva arbetet har varit mycket
framgångsrikt och bör enligt regeringen få fortsatt
hög prioritet. Den inriktning som angavs i
budgetpropositionen för år 1998 ligger fast;
- insatserna bör genomföras inom ramen för
sammanhållna handlingsprogram,
- insatserna bör i ökad utsträckning riktas mot de
grupper som löper störst risk att smittas med
hiv/aids,
- samarbetet mellan olika aktörer behöver fördjupas,
- stödet till frivilligorganisationer bör
prioriteras och deras kompetens tillvaratas och
utvecklas samt
- insatserna skall fortlöpande följas upp och
utvärderas.
Till förebyggande hiv/aids-verksamhet i
storstadsområdena fördelades för år 1998 90 miljoner
kronor från det under utgiftsområde 25 Allmänna
bidrag till kommuner uppförda anslaget A2 Bidrag för
särskilda insatser i vissa kommuner och landsting.
Syftet var att underlätta avvecklingen av en del av
det tidigare specialdestinerade bidraget och att
värna den verksamhet som byggts upp i samarbete
mellan kommuner, landsting och frivilliga
organisationer. Regeringens avsikt är att även för
år 1999 värna om de verksamheter som byggts upp och
medel avses utbetalas från anslaget A2 under
utgiftsområde 25. En överföring från A4-anslaget
bör engångsvis göras med 14 miljoner kronor till
anslaget A2 under utgiftsområde 25. Bidraget skall
användas för hiv/aidsförebyggande arbete i
storstäderna.
Mot bakgrund av ovanstående föreslår regeringen
att 51 622 000 kronor anvisas under anslaget A4
Insatser mot aids för år 1999. För åren 2000 och
2001 beräknas anslaget till 65 622 000 kronor
vardera året.
Utskottet gjorde följande bedömning i betänkande
1998/99:SoU1. Utskottet konstaterar att det
hivpreventiva arbetet varit framgångsrikt och att
förekomsten av hivinfektion i landet ligger kvar på
en låg nivå. Utskottet vidhåller att insatserna mot
hiv/aids måste ges fortsatt hög prioritet på alla
samhällsnivåer samt att de i ökad utsträckning bör
riktas mot de grupper där riskbeteendet är som
störst och där en fortsatt hög smittspridning sker.
Enligt utskottets mening bör de preventiva
insatserna så långt som möjligt integreras i
kommunernas och landstingens reguljära verksamhet.
Utskottet har därför inte något att invända mot att
medel från ifrågavarande anslag överförs till
utgiftsområde 25, anslag A 2, för att användas för
förebyggande hiv/aidsverksamhet i storstadsområdena.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att
överföringen till ett annat utgiftsområde inte
innebär någon sänkning av ambitionsnivån när det
gäller det hivpreventiva arbetet. Utskottet finner
den av regeringen föreslagna medelsanvisningen väl
avvägd.
De aktuella motionerna avvisades. Riksdagen följde
utskottet (rskr. 1998/99:104).
Folkhälsoinstitutet har givit ut en rapport med titeln Liv med
HIV (1998:39). Rapporten innehåller tre studier om
män som haft kontakt med Venhälsan och PH-center
(psykosocial mottagning för homo- och bisexuella män
med hivrelaterad problematik).
1996 års smittskyddskommitté beräknas avge
slutbetänkande i mars 1999. Av direktiven framgår
att kommittén bl.a. skall kartlägga och utvärdera
olika åtgärder för att förhindra spridning av
smittsamma sjukdomar, varvid internationella
erfarenheter av olika typer bör tas till vara (dir.
1996:68).
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller att det är glädjande att de
hivförebyggande insatserna varit framgångsrika och
att smittspridningen inte har fått den omfattning
som tidigare befarats. Insatserna mot hiv/aids måste
dock ges fortsatt hög prioritet på alla
samhällsnivåer och bör i ökad utsträckning riktas
mot de grupper där riskbeteendet är som störst och
där en fortsatt hög smittspridning sker. Utskottet
anser att det finns ett behov av att från centralt
håll initiera och stödja förebyggande insatser. De
preventiva insatserna bör dock så långt som möjligt
integreras i kommuners och landstings reguljära
verksamhet. Det är också angeläget att ett ökat
samarbete mellan olika aktörer kommer till stånd.
Skolhälsovården och ungdomsmottagningarna har en
viktig funktion. Många frivilligorganisationer och
intresseorganisationer gör betydelsefulla insatser
på området och deras erfarenheter bör tas till vara
i det fortsatta arbetet. Motion So424 (m) yrkandena
1, 3, 4 och 6 står inte i någon egentlig motsättning
till den förda politiken. Något initiativ från
riksdagen behövs inte. Motionsyrkandena avstyrks
därför. Även motion Ju709 (fp) yrkande 16 (delvis)
avstyrks.
De frågor som berörs i yrkandena 2, 7 och 8 i
motion So424 (m) omfattas av direktiven (1996:68)
för kommittén för en översyn av smittskyddslagen.
Kommitténs slutbetänkande kommer inom kort att
överlämnas till regeringen. Riksdagen bör inte
föregripa kommande förslag på området. Yrkandena
avstyrks.
När det gäller frågan om fullständig anonymitet vid
hivtest vill utskottet också hänvisa till kommittén.
Frågan bedöms falla inom ramen för utredningens
direktiv. Motion Ju709 (fp) yrkande 16 (delvis)
avstyrks.
Även när det gäller frågan om patientavgifter bör
erläggas när vård och behandling för en
samhällsfarlig sjukdom ges av privatpraktiserande
läkare vill utskottet hänvisa till kommittén. Motion
So424 (m) yrkande 9 avstyrks. Utskottet vidhåller
också sin inställning när det gäller forskningen på
området. Yrkande 11 i motion So424 (m) avstyrks
därför.
Bemötande av homosexuella
I motion Ju709 av Barbro Westerholm m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen
anförts om olika gruppers yrkesutövning när det
gäller respekten för homosexuella (yrkande 13).
Motionärerna anför att läkares, sjuksköterskors,
psykologers, psykoterapeuters och liknande gruppers
yrkesutövning skall bedrivas utifrån vetenskap och
beprövad erfarenhet. Det är enligt motionärerna inte
förenligt med vetenskap och beprövad erfarenhet att
arbeta med omvändelse av homosexuella. Detta bör
komma till uttryck vid prövningen av
legitimationsärenden m.m. inom Socialstyrelsen och
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. I yrkande 15
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen
anförts om hälso- och sjukvårdens behov av kunskap
om lesbiska kvinnors behov. Motionärerna anför att
en enkätundersökning i Stockholm visat att
kunskaperna om sexuell överföring av sjukdomar är
mycket små och att man skyddar sig mycket sällan när
man har sex med kvinnor. Bara hälften av kvinnorna
berättar för sin gynekolog om sin homosexualitet. De
kommer också i lägre utsträckning till mammografi
och cellprovtagningar.
Bakgrund
Folkhälsoinstitutet har givit ut en rapport
(kunskapssammanställning) med titeln Lesbisk hälsa.
En översikt av hälsofrågor i en marginaliserad grupp
(F-serie nr 3, 1996). I slutorden anför
rapportförfattaren att forskningen måste fördjupas
och breddas. För sjukvårdens del skulle det kunna
vara en angelägen arbetsuppgift att kartlägga
attityder och kunskaper bland vårdgivare på alla
områden - från MVC till sjukhemmet - i
kvalitetshöjande syfte. Det finns enligt uppgift
klara indikationer på hälsoproblem bland lesbiska
kvinnor. I USA och London finns särskilda
mottagningar för lesbiska kvinnor.
Rapportförfattaren föreslår att något sådant borde
prövas i en större stad i Sverige och stå för
kunskaps- och metodutveckling i syfte att höja
kompetensen i den övriga sjukvården.
Utskottets bedömning
Av 2 kap. 1 § lag (1998:531) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område framgår att den som
tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall utföra
sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och
beprövad erfarenhet samt att en patient skall ges
sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som
uppfyller detta krav. Av 2 a § hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) framgår att vården skall
bygga på respekt för patientens medbestämmande och
integritet.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det
inte kan accepteras om hälso- och sjukvårdspersonal
på något sätt försöker påverka homosexuella när det
gäller deras sexuella läggning. Utskottet anser dock
inte att riksdagen bör ta något initiativ i denna
fråga.
Utskottet instämmer också i motionärernas
uppfattning att det är angeläget att hälso- och
sjukvårdens personal har goda kunskaper om lesbiska
kvinnors behov. Detta är emellertid i första hand en
fråga för sjukvårdshuvudmännen och inte för
riksdagen. Inte heller i denna fråga bör riksdagen
ta något initiativ.
Motion Ju709 (fp) yrkandena 13 och 15 avstyrks.
Vård och behandling för olika sjukdomar
m.m.
I motion So437 av Marianne Jönsson (s) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen
anförts om behovet av en mera aktiv epilepsivård.
Motionären anför att pensionsavgångar drastiskt
kommer att minska tillgången på neurologer och att
utbildningstakten kraftigt måste ökas för att
undvika en katastrofal brist på neurologisk
kompetens. Motionären anför vidare att den första
kontakten med sjukvården efter ett misstänkt
epileptiskt anfall alltid är fylld av oro. Det är då
utomordentligt viktigt att dels möta vårdpersonal
med insikt och kunnighet, dels bli snabbt och
grundligt utredd. Utredningen är enligt motionären
en uppgift för specialister med erfarenhet av att
bedöma anfallstyp och behandlingsstrategi. Vidare
aktualiseras rehabilitering och habilitering i
allmänhet för sent. De vinster som ligger i ett
tidigt åtgärdande tillvaratas inte. Motionären
föreslår att ett kunskapscentrum för epilepsi
inrättas. Vidare måste vården av barn med epilepsi
prioriteras. Motionären anser att i det
decentraliserade samhället tenderar olikheten i
möjligheter att erhålla sjukvård på lika villkor att
öka. Landstingens prioritering av och tillgången på
epilepsivård inom eget landsting varierar enligt
motionären högst påtagligt.
I motion So453 av Rinaldo Karlsson och Carin
Lundberg (båda s) begärs ett tillkännagivande om vad
i motionen anförts om behovet av forskning kring
sjukdomen familjär amyloidos. Motionärerna anför att
familjär amyloidos på grund av sitt begränsade
spridningsområde, delar av Norrland, är mindre känd.
Sjukdomen kallas även för Skelleftesjukan eller
Västerbottenssjukan. Sjukdomen drabbar ofta unga
människor, 2555 år. Man blir mycket svårt
handikappad och sjukdomen leder oftast till döden. I
Sverige finns några forskare som är intresserade av
sjukdomen och deras forskning har också gett
resultat. I dag saknas långsiktiga ekonomiska
resurser för att kunna föra forskningen framåt. De
medel som har stått till förfogande är frivilliga
insatser. Det är viktigt att resurser också finns
för sjukdomar som inte får så stora rubriker, men
som är en tragedi för de inblandade och deras
familjer.
I motion So237 av Berit Adolfsson (m) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om
smärtlindring. Motionären anför att undersökningar
visar att många cancersjuka helt i onödan har svåra
smärtor i livets slutskede. Motionären anför att det
inom landsting och kommuner säkerligen pågår olika
arbeten och projekt med inriktning på smärtlindring.
Det är viktigt att alla avslutade, nu pågående och
planerade arbeten och projekt kartläggs och
inventeras. Det finns med stor sannolikhet mycket
att vinna på att ta del och lära av andras kunskaper
och erfarenheter. Kartläggningen bör, tillsammans
med inhämtande och sammanställning av övriga fakta
och kunskaper inom området, resultera i en
utbildningsplan för all vårdpersonal som arbetar med
smärtlindring.
I motion So321 av Ingrid Burman m.fl. (v) begärs
ett tillkännagivande om att ge Socialstyrelsen i
uppdrag att sammanställa en rapport om vestibulit
(yrkande 7). Motionärerna anför att vestibulit är en
"nyupptäckt" sjukdom som nästan bara drabbar unga
kvinnor och som yttrar sig som mycket svåra smärtor
i slidmynningen. Orsaken tycks vara en kombination
av svampinfektioner, biverkningar av läkemedel mot
svampinfektioner och överansträngning av
slemhinnorna. En teori är att det kan finnas ett
samband med samlag som genomförs trots att kroppen
inte har lust. Nära hälften av gynekolog- och
hudklinikerna vid landets sjukhus har eller planerar
ett samarbete kring vestibulit genom att öppna
speciella mottagningar.
I motion So275 av Maj-Britt Wallhorn m.fl. (kd)
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen
anförts om en åldersgräns i sjukvården (yrkande 1).
Motionärerna anför att en undersökning visat att en
åldersgräns håller på att växa fram inom sjukvården.
De äldre räknas ibland som ett B-lag och behandlas
inte lika bra som de yngre på en medicinavdelning.
Det får enligt motionärerna inte vara samhällsnyttan
som avgör vårdinsatsen. Landsting och kommuner måste
garantera fortsatt god vård. Omsorgen om äldre skall
vara ett prioriterat område.
I motion So251 av Rigmor Ahlstedt (c) begärs ett
tillkännagivande om en översyn av möjligheterna att
få likvärdig behandling vid infertilitet. Motionären
anför att det i dag råder stora ekonomiska
skillnader för dem som på grund av ofruktsamhet inte
kan skaffa barn på naturlig väg. Sedan några år
tillbaka klassas infertilitet som en sjukdom, men
landstingen gör väsentliga skillnader i
prioriteringsordning när det gäller att bedöma
barnlösheten och dess psykologiska konsekvenser.
Detta är inte tillfredsställande, anför motionären.
Behandlingen bör vara likvärdig oavsett vilket
landsting man tillhör, heter det i motionen.
I motion So284 av Sofia Jonsson (c) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om
forskning (yrkande 1). Motionären anför att det
behövs satsningar på forskning om förebyggande
insatser mot ätstörningar, vilka faktorer som
utlöser problemen och uppgifter på hur många kvinnor
och män som är drabbade. I yrkande 2 begärs ett
tillkännagivande om förebyggande insatser för
ätstörningar. Förhållandet till mat och regelbundna
måltider är mycket viktigt för att förebygga
sjukdomen. Maten i skolan måste vara god och
serveras på fasta tider och miljön i
skolbespisningen skall vara trivsam. Hemkunskapen
har en viktig roll eftersom unga människor behöver
kunskap om näringsbehov och en grundkunskap för att
skaffa sig en bra matkultur. Motionären påtalar
vidare att det är viktigt att de patienter som
drabbas av anorexi och bulimi har rätt att välja den
vårdform de önskar (yrkande 3).
I motion So465 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen
anförts om stöd till polioskadade (yrkande 25).
Motionärerna anför att många polioskadade, som
insjuknade på 1950-talet och tidigare, nu har
drabbats av problem i form av nytillkommen eller
ökad muskelsvaghet och ökad uttröttbarhet. Andra
symtom är muskelsmärta, ledvärk, köldkänsla,
köldintolerans och i vissa fall andningsproblem.
Alltför få inom hälso- och sjukvården och
socialtjänsten känner till detta och det är därför
viktigt att kunskap sprids om dessa sena effekter av
polio samt att patienterna remitteras till de
mottagningar som specialiserat sig på att hjälpa
dessa patienter.
Flera av motionsyrkandena rör fibromyalgi.
I motion So313 av Vivianne Gerdin och Gunnel Wallin
(båda c) begärs ett tillkännagivande om vad i
motionen anförts om att det råder brist på kunskap
om typiska kvinnosjukdomar och att det bör föranleda
åtgärder (yrkande 1). I yrkande 3 begärs ett
tillkännagivande om att öka kunskaperna om
fibromyalgi hos läkarkåren. Motionärerna anför
vidare att det är mycket viktigt att statliga medel
även i fortsättningen ges för forskning om
fibromyalgi (yrkande 5). Vidare anförs att patienter
med kroniska smärtor bör ges rätt till remiss till
en specialist på fibromyalgi (yrkande 6). Även i
motion So346 av Siw Wittgren-Ahl och Eva Arvidsson
(båda s) framhålls vikten av mer forskning om
fibromyalgi (yrkande 1). I yrkande 2 anförs att
kunskaperna om fibromyalgi bland sjukvårdspolitiker
och socialförsäkringspolitiker, allmänhet och
massmedier bör förbättras. Vidare begärs ett
tillkännagivande om att läkare skall ha
grundläggande utbildning i fibromyalgi, kunna
diagnostisera, behandla och medverka till
rehabilitering (yrkande 3).
I motion So218 av Kenth Skårvik och Kerstin
Heinemann (båda fp) begärs ett tillkännagivande om
vad i motionen anförts om vården av fibromyalgi-
sjuka (yrkande 1). Motionärerna framhåller att det
är viktigt att få en diagnos inom rimlig tid.
Neddragningar inom vården har påverkat
fibromyalgipatienterna. Motionärerna begär också ett
tillkännagivande om försäkringskassornas gemensamma
syn på diagnoser vid fibromyalgi (yrkande 2). Enligt
ett projekt som drivs av Reumatikerförbundet
upplever fibromyalgipatienter en väsentligt minskad
kontroll över sina liv sedan de blev sjuka.
Föräkringskassans bedömningar av diagnosen varierar
stort. Vissa kassor accepterar diagnosen medan andra
har motsatt uppfattning. I yrkande 3 begärs ett
tillkännagivande om behovet av hjälpmedel för
fibromyalgisjuka. Fibromyalgisjuka har stort behov
av hjälpmedel, men kunskapen har varken nått ut till
de sjuka eller till vårdpersonalen. Slutligen begärs
ett tillkännagivande om ergonomiska åtgärder på
arbetsplatsen (yrkande 4). Det är viktigt att de som
är sjuka i fibromyalgi får sin situation på
arbetsplatsen inventerad.
Ett par motionsyrkanden rör reumatiska sjukdomar.
I motion So455 av Kenneth Johansson m.fl. (c)
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen
anförts om forskning om de reumatiska sjukdomarna
med ett paramedicinskt perspektiv och ett
omvårdnadsperspektiv (yrkande 11). Motionärerna
anför att omvårdnadsforskningen behöver påskyndas
liksom de paramedicinska insatserna där det saknas
kompetenta forskare för att vetenskapligt förankra
projekt och utvecklingsarbete.
I motion So458 av Gunnel Wallin och Vivian Gerdin
(båda c) begärs ett tillkännagivande om behovet av
att speciellt studera värdet av de insatser som
Reumatikerförbundet gör genom att bedriva hälso- och
sjukvårdsverksamhet (yrkande 2). Motionärerna anför
att Reumatikerförbundet äger och driver ett sjukhus,
Spenshults Reumatiker- och rehabiliteringssjukhus,
specialiserat inom reumatologisk rehabilitering.
Många reumatiker vill gärna få sin rehabilitering
förlagd hit, men ofta ges ingen remiss från
sjukvårdshuvudmännen.
I motion So460 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs
ett tillkännagivande om vikten av att det i alla
landsting skall finnas tillgång till kvalificerad
utredning och behandling av patienter med diffusa
besvär från t.ex. amalgam (yrkande 10). Motionärerna
anför att alla patienter som så önskar skall ha rätt
till ett annat utlåtande och även rätt att byta
behandlande läkare i de fall kommunikationen mellan
läkare och patient inte fungerar som patienten
önskar.
Tidigare behandling, pågående arbete m.m.
I proposition 1996/97:60 Prioriteringar inom hälso-
och sjukvården anförde regeringen att det är en form
av diskriminering och oförenligt med de etiska
principerna att generellt låta behoven stå tillbaka
på grund av ålder, födelsevikt, livsstil eller
ekonomiska och sociala förhållanden. Däremot är det
förenligt med de etiska principerna att i det
enskilda fallet ta hänsyn till omständigheter som
begränsar nyttan av medicinska åtgärder.
I utskottets betänkande 1996/97:SoU14
Prioriteringar inom hälso- och sjukvården anförde
utskottet under rubriken Etiska grundfrågor bl.a.
följande (s.15).
Utskottet instämmer i de principer som enligt
propositionen bör ligga till grund för
prioriteringar inom vården, nämligen
människovärdesprincipen,
behovs-solidaritetsprincipen och
kostnadseffektivitetsprincipen. Dessa prin-ciper
utgör en etisk plattform. Principerna för
prioriteringarna och de bakomliggande skälen måste i
enlighet med propositionen redovisas öppet.
Utskottet delar regeringens bedömning att de
värderingar, såväl på politisk/administrativ nivå
som på klinisk/professionell nivå, som styr
tillgången till hälso- och sjukvård och principerna
för prioriteringarna i vården i stort måste kunna
delas av det stora flertalet i befolkningen. - - -
(Motionerna avstyrktes.)
Under rubriken Riktlinjer för prioriteringar anförde
utskottet i samma betänkande bl.a. följande (s. 22).
Utskottet ställer sig bakom propositionens
riktlinjer för prioriteringar. Vårdbehovet i varje
enskilt fall måste enligt utskottet bedömas utifrån
förutsättningarna i just det fallet. Såväl akuta som
kroniska sjukdomar kan variera i svårighetsgrad från
tid till annan hos samma patient och därmed
vårdbehovet. Vården av en och samma sjukdom kan
därför enligt utskottets uppfattning under olika
stadier hamna i olika prioriteringsgrupper. Vilken
diagnos eller sjukdom det är fråga om är inte det
viktiga. Det avgörande är i stället tillståndet och
vårdbehovet vid varje särskild tidpunkt. Högst
prioritet bör därför gälla för vård av livshotande
akuta sjukdomar, vård av svåra kroniska sjukdomar,
palliativ vård och vård i livets slutskede samt vård
av människor med nedsatt autonomi. Mot bakgrund av
det sagda är motionerna - - -tillgodosedda och
avstyrks.
Utskottet delar bedömningen i propositionen att
omvårdnad till patienter i livets slutskede kräver
resurser och kompetens och ett utvecklat samarbete
mellan olika vårdgivare. Det delade ansvaret ställer
enligt utskottet stora krav på samarbete mellan
huvudmännen. Att skapa förutsättningar så att varje
människa kan få en värdig död bör enligt utskottet
vara en av de högst prioriterade uppgifterna inom
vården. Detta bör enligt utskottet innebära att
smärtlindrande behandling och god omvårdnad
prioriteras framför andra medicinska insatser om
dessa inte kan höja patientens livskvalitet. God
omvårdnad innebär att ingen skall behöva dö ensam.
(Motionen avstyrktes.)
Prioriteringsutredningen har bl.a. framhållit att
svåra kroniska sjukdomar har flera aspekter bl.a.
svårt lidande i form av t.ex. smärta. Utskottet
delar uppfattningen i motion So16 (m) yrkande 2 att
insatser för att minska lidande, bl.a. svår eller
långvarig smärta, bör ges hög prioritet även i andra
fall än vid vård i livets slutskede. Det är också
utskottets uppfattning att aktuell vägledande
information om vård i livets slutskede ständigt bör
finnas. Motionsyrkandena - - - är i huvudsak
tillgodosedda och avstyrks därför.
I ett flertal motioner från den allmänna
motionstiden berörs vikten av insatser mot olika
sjukdomar. Utskottet har under senare år i liknande
fall regelmässigt uttalat att utskottet inte ställer
sig bakom motionskrav om att satsningar bör göras på
vissa sjukdomar eller att vården av dessa bör
organiseras på visst sätt. Att bedöma sådana frågor
är enligt utskottet i första hand en fråga för
sjukvårdshuvudmännen. Socialstyrelsen skall vid
behov tillhandahålla underlag för bedömningarna.
Utskottet har även på senare år hänvisat till
Prioriteringsutredningens arbete.
De riktlinjer som regeringen lägger fram i
propositionen och som utskottet nyss ställt sig
bakom låter sig inte förena med någon "lista" där
vissa sjukdomar generellt prioriteras före andra.
Det som tas upp i motionerna får enligt utskottets
mening bedömas med ledning av de föreslagna
principerna och riktlinjerna. Därutöver erinrar
utskottet om att en del utredningsarbete som berör
de sjukdomar som tas upp i motionsyrkandena redan
redovisats eller pågår t.ex. inom Statens beredning
för medicinsk utvärdering. - - - Utskottet utgår
således ifrån att de olika sjukdomsgrupper som nu
behandlas, men även andra diagnoser och
sjukdomstillstånd, kan komma att övervägas i det
nämnda utvecklingsarbetet. Motionerna - - - är i
huvudsak tillgodosedda och avstyrks.
Regeringen har den 23 oktober 1997 tillkallat en
delegation (Prioriteringsdelegationen, S 1997:20)
med uppgift att bl.a. sprida information och kunskap
om riktlinjerna för prioriteringar i hälso- och
sjukvården och de etiska värderingar som ligger till
grund för dessa. Av delegationens direktiv framgår
bl.a. följande (dir. 1997:135).
En delegation tillkallas med uppgift att bl.a.
sprida information och kunskap om riktlinjerna för
prioriteringar i hälso- och sjukvården och de etiska
värderingar som ligger till grund för dessa.
Delegationen skall arbeta mot landstingens och
kommunernas hälso- och sjukvård samt mot privata
vårdgivare. Debatten och samtalet om prioriteringar
i vården måste hela tiden lyftas fram och hållas
levande i beslutsprocessen. Att bidra till detta i
samråd med lokala företrädare skall vara en av
delegationens huvuduppgifter. Att värdera effekterna
av de riktlinjer riksdagen beslutat om skall vara en
annan central uppgift för delegationen. Hit hör
bl.a. att bedöma om vissa grupper drabbas på
bekostnad av andra.
Särskild uppmärksamhet bör ges åt äldre och
funktionshindrade människor och andra människor med
svaga resurser.
I sitt arbete skall delegationen föra en dialog med
och genomföra aktiviteter på lokal nivå i samarbete
med de lokala etiska kommittéer som har i uppgift
att bl.a. följa prioriteringsfrågorna på
landstingsnivå. I samråd med lokala företrädare
skall också metoder utvecklas för uppföljning av
riktlinjernas tillämpning. Det är viktigt att även
detta arbete har sin förankring på det lokala
planet.
Delegationen skall också noga följa hur samarbetet
utvecklas mellan den kommunala sjukvårdshuvudmannen
och landstinget i prioriteringsfrågor.
En annan viktig uppgift är att ta vara på
erfarenheter från andra länder där man arbetar med
liknande frågeställningar.
På nationell nivå skall samråd ske med Statens
medicinsk-etiska råd, Socialstyrelsen och andra
berörda organ. Delegationens uppgift påverkar inte
Socialstyrelsens ansvar.
I betänkande 1997/98:SoU12 Hälso- och
sjukvårdsfrågor behandlade utskottet motionsyrkanden
om vård och behandling av olika sjukdomar. Utskottet
anförde i sin bedömning bl.a. följande (s. 101).
Utskottet delar inledningsvis den inställning som
framförs i flera motioner, att hälsoekonomisk
forskning bör uppmuntras och stimuleras. Såväl
enskilda människors lidande som samhällsresurser
sparas om resurserna kan användas på ett mer aktivt
sätt, t.ex. genom effektivare
rehabiliteringsinsatser.
I motionerna framhålls också vikten av insatser mot
olika sjukdomar.
En del utredningsarbete som berör dessa sjukdomar
pågår inom t.ex. Statens beredning för utvärdering
av medicinsk metodik (SBU). I direktiven för
Nationella folkhälsokommittén berörs också vissa
frågeställningar som anknyter till motionsyrkandena.
Utskottet vill också erinra om att det i
överenskommelsen om vissa ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen m.m. för år 1998 uttalas att
arbetet med nya nationella riktlinjer och
vårdprogram för olika sjukdomar är angeläget.
Parterna har enats om att avsätta 2 miljoner kronor
för att driva på arbetet. Parterna uttalar vidare i
överenskommelsen (s. 22) som en gemensam ambition
för kommande år att de skall behandla frågan om
specialistvård för patienter med svåra och mycket
ovanliga sjukdomstillstånd.
Utskottet behandlar varje år ett flertal motioner
från den allmänna motionstiden om insatser mot olika
sjukdomar. Utskottet har tidigare regelmässigt
uttalat att utskottet inte ställer sig bakom
motionskrav om att satsningar bör göras på enskilda
sjukdomar eller om att vården av dessa bör
organiseras på visst sätt. Att bedöma sådana frågor
är enligt utskottet i första hand en fråga för
sjukvårdshuvudmännen. Socialstyrelsen skall vid
behov tillhandahålla underlag för bedömningarna.
Utskottet har ställt sig bakom riktlinjer för
prioriteringar inom hälso- och sjukvården (prop.
1996/97:60, SoU14) vilka inte låter sig förenas med
någon "lista" där vissa sjukdomar generellt
prioriteras före andra. (Motionerna avstyrktes.)
I budgetproposition 1998/99:1 utgiftsområde 16
Utbildning och universitetsforskning anförs att
Medicinska forskningsrådet, med anledning av
budgetpropositionen för 1998, fått i uppdrag att i
samverkan med andra berörda forskningsstödjande
organ stödja forskning om reumatiska sjukdomar
(volym 8 s. 187).
I överenskommelsen mellan staten och landstingen om
ersättningar för år 1999 för insatser för att stärka
patientens ställning m.m. (den s.k. Dagmar-
överenskommelsen, proposition 1997/98:189 s. 33 f.)
framhålls de äldres behov i hälso- och sjukvården.
Vidare är parterna eniga om att landstingen skall
tillse att de patienter med svåra och mycket
ovanliga sjukdomstillstånd och skador som önskar
vård i annat landsting också skall få det.
Socialministern har i ett interpellationssvar den 5
mars 1999 om kostnaden för in vitro-fertilisering
anfört bl.a. följande.
Riksdagen ställde sig år 1997 bakom det förslag
till riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och
sjukvården som lagts fram i proposition 1996/97:60
om prioriteringar inom hälso- och sjukvården, - - -
I propositionen konstaterades att det hos flertalet
ofrivilligt barnlösa par finns en påvisbar biologisk
rubbning såsom resttillstånd efter tidigare sjukdom
eller en pågående kronisk sjukdom och därmed ett
klart hälsorelaterat behov. Enligt riktlinjerna bör
behandling av ofrivillig barnlöshet höra till
prioriteringsgrupp III, dvs. den näst lägsta
prioriteringsgruppen. Hit hör vård av mindre svåra
akuta och kroniska sjukdomar. Den utredning som
föregick propositionen föreslog att behandling av
ofrivillig barnlöshet skulle prioriteras lägre och
placeras i något som utredningen kallade
"gränsfall".
Som jag påpekade inledningsvis beslutar
sjukvårdshuvudmännen självständigt hur resurserna
skall fördelas inom landstinget. De riktlinjer
riksdagen ställt sig bakom kan därför inte vara
annat än rådgivande.
De landsting som beslutat att inte finansiera IVF-
behandling eller som beslutat att endast finansiera
ett visst antal behandlingar per par har i flera
fall gjort det efter moget övervägande av vilka
prioriteringar de anser bör göras eller som de anser
krävs i det egna landstinget. I några fall har
frågan tagits upp till förnyad prövning bl.a. mot
bakgrund av nya medicinska rön som medför större
säkerhet och bättre resultat. Således har
Landstinget Sörmland omprövat sitt tidigare beslut
så att IVF-behandling i fortsättningen kommer att
ligga inom det offentliga åtagandet igen.
Västerbottens läns landsting, som under en period
inte heller finansierat IVF-behandling, har tagit
upp frågan till förnyad diskussion. På flera håll
har också samverkan på regional nivå kommit till
stånd.
Jag vill också framhålla att behandling av
ofrivillig barnlöshet på intet sätt är den enda
fråga där variationer i policy förekommer mellan
landstingen. Med självständiga landsting ligger det
i sakens natur att vissa variationer förekommer. Men
det är naturligtvis viktigt att skillnaderna inte är
för stora. Det är därför glädjande att kunna
konstatera att samverkan på regional nivå i flera
fall lett till att likartade kriterier används vid
ställningstagande till behandling av ofrivillig
barnlöshet.
Slutligen vill jag också poängtera att det är
viktigt med en öppen, levande debatt kring
prioriteringsfrågorna. För att understödja detta har
regeringen inrättat en särskild delegation,
Prioriteringsdelegationen, med uppgift att bl.a.
sprida kunskap om riktlinjerna för prioriteringar.
Att värdera effekterna av de riktlinjer riksdagen
beslutat om är en annan central uppgift för
delegationen. Hit hör bl.a. att bedöma om vissa
grupper drabbas på bekostnad av andra.
Från Socialstyrelsen har inhämtats att antalet
landsting med en organiserad mottagning/verksamhet
för personer med sena effekter av polio ökat markant
de senaste fem åren.
Utskottets bedömning
De sjukdomar som berörs i motionerna orsakar ett
stort lidande för många människor. Utskottet vill
framhålla att utredningsarbete som rör vissa av
dessa sjukdomar pågår inom t.ex. Statens beredning
för utvärdering av medicinsk metodik (SBU).
Utskottet vill också erinra om att i
överenskommelsen mellan staten och landstingen om
ersättningar för år 1999 för insatser för att stärka
patientens ställning m.m. (den s.k.
Dagmaröverenskommelsen) har parterna enats om att
landstingen skall tillse att de patienter med svåra
och mycket ovanliga sjukdomstillstånd och skador som
önskar vård i annat landsting också skall få det.
Utskottet behandlar varje år ett flertal motioner
från den allmänna motionstiden om insatser mot olika
sjukdomar. Utskottet har tidigare regelmässigt
uttalat att utskottet inte ställer sig bakom
motionskrav om att satsningar bör göras på enskilda
sjukdomar eller om att vården av dessa bör
organiseras på visst sätt. Att bedöma sådana frågor
är enligt utskottet i första hand en fråga för
sjukvårdshuvudmännen. Socialstyrelsen skall vid
behov tillhandahålla underlag för bedömningarna.
Utskottet har ställt sig bakom riktlinjer för
prioriteringar inom hälso- och sjukvården (prop.
1996/97:60, SoU14, rskr. 1996/97:186), vilka inte
låter sig förenas med någon "lista" där vissa
sjukdomar generellt prioriteras före andra och
vidhåller denna bedömning. Utskottet erinrar dock om
att smärtlindrande behandling och god omvårdnad i
livets slutskede särskilt uppmärksammades i detta
sammanhang. Utskottet vill också erinra om det
arbete som bedrivs av Prioriteringsdelegationen.
Delegationen har till uppgift att bl.a. sprida
kunskap om riktlinjerna för prioriteringar. Vidare
skall delegationen värdera effekterna av de
riktlinjer som riksdagen beslutat om. Hit hör bl.a.
att bedöma om vissa grupper drabbas på bekostnad av
andra. Delegationen skall enligt sina direktiv ge
särskild uppmärksamhet åt bl.a. äldre människor.
Riksdagen bör inte ta något initiativ med anledning
av motionerna So218 (fp), So237 (m), So251 (c),
So275 (kd) yrkande 1, So284 (c) yrkandena 1-3, So313
(c) yrkandena 1, 3, 5 och 6, So321 (v) yrkande 7,
So346 (s) yrkandena 1-3, So437 (s), So453 (s), So455
(c) yrkande 11, So458 (c) yrkande 2, So460 (mp)
yrkande 10 och So465 (fp) yrkande 25. Motionerna
avstyrks.
Kvinnors hälsa
I motion A802 av Carl Bildt m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om att
kvinnors särskilda behov skall uppmärksammas bättre
inom sjukvården (yrkande 13). Motionärerna anför att
en relativt enig bild visar att kvinnor i lägre
utsträckning än män får del av rehabilitering och
bra vård, stöd och ersättning.
I motion So225 av Berit Adolfsson och Inger René
(båda m) begärs ett tillkännagivande om åtgärder för
att förbättra informationen och utbildningen vad
gäller kvinnors hälsa. Motionärerna anför att många
av de besvär som kvinnor lider av är onödiga. Det
finns hjälp, men man söker den inte. Vidare har
vetenskapen ofta mannen som förebild. Det kan också
misstänkas att det inom sjukvården förutsätts att
kvinnor skall utstå smärta vid t.ex. barnafödande
samt att denna inställning spridit sig till andra
sjuk- och smärttillstånd, t.ex. migrän och
muskelvärk. Med ökad kunskap hos kvinnorna själva
och hos vårdande personal och ett ökat inslag av
rubricerade problem i utbildningen av personal på
alla nivåer kan många sjukdomar förebyggas och
svårare sjukdomstillstånd undvikas.
I motion So343 av Cristina Husmark Pehrsson (m)
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen
anförts om samordning av resurser för att öka
kvaliteten för patienter med smärta. Motionären
anför att många kvinnor i dag är sjukskrivna på
grund av smärtor i rörelseapparaten. Kunskaper inom
området för att lindra och bota finns men är
splittrade på många olika kategorier av vårdpersonal
och myndigheter.
I motion So321 av Ingrid Burman m.fl. (v) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om
behovet av forskning kring kvinnors normalvärden
(yrkande 1). Motionärerna anför att när normalvärdet
för blodtryck skulle fastställas mättes blodtrycket
på ett antal medicine kandidater - alla män. Utifrån
detta manliga normalvärde ansågs kvinnor ha för högt
blodtryck och tvingades äta blodtryckssänkande
medicin för att komma ned i normalt, dvs. manligt,
tryck. Även de undersökningar som ligger till grund
för bedömningen av blodfetter är gjorda på män.
Motionärerna begär också ett tillkännagivande om vad
i motionen anförts om prioritering av forskning om
kvinnliga hormoner (yrkande 2). Motionärerna anför
att närmare en miljon svenska kvinnor dagligen
behandlas med hormoner i olika former. Hormonell
behandling påverkar ofta kvinnors allmänna
livssituation och livskvalitet. Eventuella samband
mellan behandling och olika tumörformer i t.ex.
bröst, livmoder och äggstockar diskuteras livligt.
Vid sekelskiftet kommer det att finnas cirka en
miljon kvinnor över 60 år i Sverige. Med hormonell
behandling finns möjlighet att förebygga t.ex.
benskörhet och hjärtinfarkt hos vissa riskgrupper.
Men för detta krävs ytterligare prioritering av
forskning om kvinnliga hormoner. Vidare begär
motionärerna ett tillkännagivande om vad som anförts
om behovet av medvetenhet om kvinnors hälsa i
medicinsk litteratur (yrkande 3). Genom att kalla
kvinnors besvär psykosomatiska lägger man skulden
för olika besvär på kvinnan. Det är något fel i
kvinnans psyke som gör att hon får kroppsliga
symtom. Därmed kan läkaren utesluta kvinnors
situation och livsbetingelser, t.ex. det faktum att
kvinnor ofta arbetar i underordnad ställning, har de
mest monotona, förslitande arbetsuppgifterna och
oftast har huvudansvar för hem och barn.
Motionärerna anför vidare att under tiden som
kunskap om kvinnors hälsa utvecklas och byggs upp
måste kvinnokunskap ingå som ett obligatorium på
alla områden i utbildningen av nya läkare (yrkande
4). I yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om
behovet av fortbildning av läkare i frågor som rör
kvinnors hälsa. Motionärerna begär vidare ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om
behovet av samordning av forskningsresultat och
tvärvetenskaplig metodutveckling när det gäller
kvinnors smärtor från rörelseapparaten (yrkande 6).
Motionärerna anför att andelen kvinnor med smärtor
från rörelseapparaten utgör en stor del av de
långtidssjukskrivna i Sverige samt att detta är ett
av vår tids stora könsrelaterade folkhälsoproblem.
Samordning av forskningsresultat och
tvärvetenskaplig metodutveckling skulle kunna höja
kvaliteten i vården för denna stora patientgrupp.
I motion A810 av Maria Larsson m.fl. (kd) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om
behovet av forskning för att ge kvinnor rätt
läkemedelsbehandling och vård (yrkande 25).
Motionärerna anför att läkemedelsforskningen oftast
har mannen som norm för sin forskning. Det behövs
mer forskning och kunskap för att ge kvinnor rätt
läkemedelsbehandling. Likaså behövs bättre kunskap
t.ex. för vården av hjärt- och kärlsjukdomar hos
kvinnor.
I motion So462 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen
anförts om en handlingsplan för hur hälso- och
sjukvården skall utformas så att vården i ordets
rätta bemärkelse skall bli jämställd (yrkande 1).
Motionärerna anför att Utredningen om bemötande av
kvinnor och män inom hälso- och sjukvården i sitt
betänkande rapporterat om såväl väsentliga
kunskapsluckor som brister i vården. Bland
åtgärdsförslagen tog utredningen upp en rad frågor
som måste bli föremål för fortsatt forskning för att
öka våra kunskaper om kvinnors speciella behov. Man
tog också upp behovet av utbildning av hälso- och
sjukvårdens personal om könsspecifika skillnader
både när det gäller sjukdomsförekomst och behandling
samt rehabilitering.
I motion So420 av Eva Arvidsson m.fl. (s) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om
behovet av att utarbeta riktlinjer för inklusion av
kvinnor i den forskning som finansieras av
forskningsråden efter NIH:s modell i USA.
Motionärerna anför att mycket av den medicinska
forskningen har bedrivits på manliga yngre och
medelålders populationer. Även när kvinnor har
inkluderats i studier, har resultaten ofta
redovisats gemensamt för både kvinnor och män,
vilket gjort att eventuella könsskillnader inte
kunnat upptäckas. Det betyder att kvinnor bör
inkluderas i medicinska studier i större omfattning
än tidigare. Motionärerna påpekar att man i USA
tillskapade en specifik lagstiftning för att stödja
en sådan utveckling. Lagstiftningen innebar att
National Institutes of Health (NIH) skulle införa
riktlinjer för inklusion av kvinnor och etniska
minoriteter i klinisk forskning.
Tidigare behandling, pågående arbete
Frågor om kvinnors hälsa behandlades senast av
utskottet i betänkande 1997/98:SoU12 Hälso- och
sjukvårdsfrågor. Utskottet anförde bl.a. följande
(s. 105).
Utskottet vidhåller sin uppfattning att det är
angeläget att kvinnors särskilda hälsoproblem
uppmärksammas. Utskottet erinrar om att en del av
Bemötandeutredningens förslag nu förs ut till
myndigheterna genom det genderprogram för social
välfärd som Socialdepartementet driver. HSU 2000 har
nyligen i betänkandet Patienten har rätt (SOU
1997:154) behandlat olika aspekter på patienternas
krav och förväntningar på vården samt olika
informationssätt. Betänkandet remissbehandlas för
närvarande. I överenskommelsen om vissa ersättningar
till sjukvårdshuvudmännen för år 1998 har parterna
uttalat en klar inriktning för en patientfokuserad
och tillgänglig vård samt för patientens möjlighet
till delaktighet. I överenskommelsen behandlas också
arbetet med nationella riktlinjer och vårdprogram
för olika sjukdomar. Utskottet erinrar vidare om det
arbete som nu pågår inom Nationella
folkhälsokommittén (dir. S 1995:14). Kommittén skall
med utgångspunkt i det övergripande målet en god
hälsa för alla, med särskild betoning på att minska
skillnader i hälsa mellan grupper i befolkningen och
med hjälp av vetenskapligt baserad kunskap om
folkhälsoproblem och hälsoutveckling med
utgångspunkt i olika analyser lämna förslag till
framåtsyftande mål för hälsoutvecklingen samt
föreslå vilka åtgärder som skall prioriteras.
(Motionerna avstyrktes.)
Medicinska forskningsrådet (MFR) har i ett
policyuttalande den 16 februari 1999 anfört bl.a.
följande.
Det ingår i det allmänna kvalitetskravet på
forskning, som av etikkommittéerna skall vägas in i
den etiska bedömningen av humanforskningsprojekt,
att studiepopulationens sammansättning är sådan att
resultaten kan generaliseras i enlighet med
projektets övergripande syfte. Detta innebär att
forskaren bör redovisa motiv till eventuell
selektion av studiepopulation med avseende på såväl
kön som ålder, eventuell etnisk tillhörighet eller
annan avgränsning. Enbart praktiska eller ekonomiska
motiveringar bör inte accepteras för inskränkningar
av studiepopulationen om projektets resultat därmed
inte kommer att kunna generaliseras. Ett
flerstegsförfarande bör dock vara möjligt så att man
i ett första steg väljer en homogen men mycket
avgränsad studiepopulation för att i nästa steg
inkludera andra grupper för generaliserbarhet.
Förutom dessa vetenskapliga kvalitetsaspekter finns
också tydliga etiska implikationer om man avgränsar
sin studiepopulation med avseende på t.ex. ålder,
kön eller etnisk grupptillhörighet. Vissa grupper
kan komma att felaktigt utpekas som särskilda i
visst avseende och kunskapsmängden för andra
grupper, som inte studeras, kan bli jämförelsevis
underdimensionerad. Vid praktisk tillämpning av
forskningsresultaten finns också en påtaglig risk
för att man felaktigt överför resultat erhållna från
en begränsad studiepopulation till en annan icke
studerad grupp.
Av dessa skäl vill MFRs nämnd för forskningsetik
framhålla vikten av att etikkommittéerna
uppmärksammar projektansökningarnas val av
studiepopulation och vid behov begär in ytterligare
motiveringar eller preciseringar samt väger in valet
av studiepopulation i den etiska bedömningen.
Nationella folkhälsokommittén lämnade i mars 1998
ett delbetänkande, Hur skall Sverige må bättre -
första steget mot nationella folkhälsomål SOU
1998:43. I betänkandet redovisas vissa
utgångspunkter och principer som kommittén bedömer
bör vara vägledande i det fortsatta arbetet med
nationella hälsomål och strategier. I betänkandet
anförs vidare att kommittén planerar debattskrifter
om bl.a. klass- och könsskillnader i hälsa.
Kommittén avser också att genom "hearingar" belysa
olika områden som är väsentliga för folkhälsan,
bl.a. kvinnors hälsa.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin uppfattning att det är
angeläget att kvinnors särskilda hälsoproblem
uppmärksammas. Utskottet vill också erinra om det
s.k. genderprogram för social välfärd som
Socialdepartementet driver. Genom detta program
skall all verksamhet inom Socialdepartementets
ansvarsområden tillföras ett genderperspektiv. Det
innebär att förslag och verksamhet alltid analyseras
utifrån båda könens behov och förutsättningar.
Utskottet erinrar vidare om att riksdagen nyligen
beslutat om lagändringar som sammanfattningsvis
innebär att patientens ställning och inflytande
stärks (1998/99:SoU3 Stärkt patientinflytande m.m.,
rskr. 1998/99:54). Härutöver kan nämnas att i
överenskommelsen mellan staten och landstingen om
ersättningar år 1999 för insatser för att stärka
patientens ställning (den s.k.
Dagmaröverenskommelsen) har parterna enats om en
satsning på att ytterligare stärka patientens
ställning inom svensk hälso- och sjukvård. Det skall
bl.a. ske genom att öka vårdens tillgänglighet och
patienternas inflytande och delaktighet. Utskottet
vill också hänvisa till det arbete som pågår inom
Nationella folkhälsokommittén. Kommittén skall med
utgångspunkt i det övergripande målet en god hälsa
för alla, med särskild betoning på att minska
skillnader i hälsa mellan grupper i befolkningen och
med hjälp av vetenskapligt baserad kunskap om
folkhälsoproblem och hälsoutveckling, lämna förslag
till framåtsyftande mål för hälsoutvecklingen samt
föreslå vilka åtgärder som skall prioriteras.
Kommittén kommer i sitt fortsatta arbete att
behandla bl.a. frågor om könsskillnader och kvinnors
hälsa.
Utskottet anser inte att riksdagen bör ta något
initiativ med anledning av motionerna So225 (m),
So321 (v) yrkandena 2-5, So462 (fp) yrkande 1 och
A802 (m) yrkande 13. Motionerna avstyrks därför.
Utskottet delar bedömningen som Utredningen om
bemötande av kvinnor och män inom hälso- och
sjukvården (S 1994:8) gjort, nämligen att en
situation där forskningens resultat ensidigt gagnar
kunskapsframväxt avseende vissa grupper i samhället
på bekostnad av andra är problematisk både ur
rättvisesynpunkt och ur etiksynpunkt. Jämlikhet och
jämställdhet inom kunskapsframväxten förutsätter att
de studiepopulationer som ingår i forskningsprojekt
är representativa i relation till befolkningen i
stort eller till den patientgrupp som är föremål för
studier. Medicinska forskningsrådet har även i ett
policyuttalande nyligen framhållit bl.a. vikten av
att etikkommittéerna uppmärksammar
projektansökningarnas val av studiepopulation och
vid behov begär in ytterligare motiveringar eller
preciseringar samt väger in valet av
studiepopulation i den etiska bedömningen. Utskottet
anser med anledning härav att något tillkännagivande
inte är erforderligt och avstyrker motionerna So321
(v) yrkande 1, So420 (s) och A810 (kd) yrkande 25 i
den mån de inte är tillgodosedda med det anförda.
Utskottet har redan tidigare intagit ståndpunkten
att inte ställa sig bakom motionskrav om att vissa
satsningar bör göras på enskilda sjukdomar eller att
vården av dessa bör organiseras på visst sätt.
Motionerna So321 (v) yrkande 6 och So343 (m)
avstyrks därför.
Nationella riktlinjer
I motion So413 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen
anförts om behovet av att utreda huruvida de
nationella riktlinjerna kan tjäna som vårdgarantier
för personer med olika kroniska sjukdomar.
Motionären erinrar om att en mycket stor del av
sjukvårdskonsumtionen sker av människor med någon
form av kronisk sjukdom. De nationella riktlinjerna
för god medicinsk praxis är i första hand riktade
mot patientgrupper med svåra kroniska sjukdomar. De
nationella riktlinjerna ligger till grund för
utarbetandet av vårdprogram hos
sjukvårdshuvudmännen. Vad som skapas är i själva
verket en vårdgaranti - under förutsättning att de
lokala vårdprogrammen får en seriös behandling inom
respektive landsting.
I motion So405 av Birgitta Carlsson (c) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om att
ett nationellt hälsopolitiskt handlingsprogram för
demenssjukdomar upprättas (yrkande 1) och att
demenssjukdomar betecknas som en folksjukdom
(yrkande 2).
I motion So467 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om
nationella vårdprogram (yrkande 11). Motionärerna
anför att Socialstyrelsen tillsammans med den
medicinska professionen bör intensifiera arbetet med
att utveckla och genomdriva rikstäckande vårdprogram
för olika diagnosgrupper.
Bakgrund
I överenskommelsen mellan staten och landstingen om
ersättningar för år 1999 för insatser för att stärka
patientens ställning m.m. (den s.k. Dagmar-
överenskommelsen, proposition 1997/98:189 s. 41)
framgår att verksamhetsområdet Nationella riktlinjer
för god medicinsk praxis nu överförts från
överenskommelsen till Socialstyrelsens ordinarie
verksamhet. I överenskommelsen anförs att detta
arbete för att stärka patientens möjligheter att få
likvärdig kunskapsbaserad vård i hela landet är
under utveckling. Hittills har, med Socialstyrelsen
som samordnare, nationella riktlinjer fastställts
för diabetes. De följs närmast av nationella
riktlinjer för kranskärlssjukdom och slaganfall
(stroke).
Utskottets bedömning
Utskottet anser att fastställandet av nationella
riktlinjer för god medicinsk praxis är väsentligt
för att stärka patientens möjligheter att få
likvärdig kunskapsbaserad vård i hela landet.
Verksamhetsområdet är numera en integrerad del av
Socialstyrelsens ordinarie verksamhet. Utskottet
utgår från att arbetet med att fastställa nationella
riktlinjer för god medicinsk praxis fortsätter.
Riksdagen bör inte ta något initiativ med anledning
av motionerna So405 (c) yrkandena 1 och 2, So467
(fp) yrkande 11 och So413 (m).
Alternativa behandlingsmetoder m.m.
I motion So202 av Maud Ekendahl (m) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om en
kartläggning av alternativa behandlingsmetoder.
Motionärerna anför att alternativmedicin och
homeopati måste ses som ett komplement till
skolmedicinen. Det finns vidare skäl att genomföra
en kartläggning av senare års forskning,
alternativbehandlarnas utbildning samt omfattningen
och patienternas erfarenheter av alternativmedicin.
I motion So312 av Marianne Andersson och Birgitta
Carlsson (båda c) begärs att riksdagen ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att
tillsammans med alternativmedicinare utarbeta krav
för utbildning och behörighet inom olika
alternativmedicinska områden (yrkande 1).
Motionärerna anför att det saknas ordentliga
kriterier för utbildning och därmed följande
behörighet och att sådana krav bör utarbetas
tillsammans med verksamma terapeuter inom olika
områden. Vidare begärs ett tillkännagivande om
forskning om alternativmedicin (yrkande 2).
Motionärerna anför att det är viktigt för
alternativmedicinare att kunna publicera
vetenskapliga tidskrifter. Hittills har det varit
omöjligt för alternativmedicinare att erhålla
forskningsresurser som därför saknar pengar för att
genomföra forskningsprojekt som fyller högt ställda
krav. Regeringen bör ge tydliga signaler om att
alternativmedicinen är ett angeläget
forskningsområde.
I motion So354 av Rigmor Ahlstedt (c) begärs en
översyn av alternativmedicinen. Motionären anför att
utbildningen bör ses över i syfte att ge utövarna
högre status och att möjligheterna att införa
legitimation bör övervägas. Man bör även studera och
kartlägga omfattningen av och patienternas
erfarenheter av den alternativa medicinbehandlingen.
Alternativa behandlingsmetoder bör införlivas i det
allmänna obligatoriska försäkringssystemet.
I motion So460 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs
ett tillkännagivande om utbildning av vårdpersonal i
frågor rörande alternativ/komplementärmedicin
(yrkande 14). Motionärerna anför att enligt hälso-
och sjukvårdslagen skall patienten ges upplysning om
de olika behandlingsmetoder som står till buds. I
dagsläget är det inte självklart att informatörerna
har god kunskap om de möjligheter som
alternativmedicinens företrädare kan erbjuda, vilket
är otillfredsställande ur patientens synvinkel. I
motionen begärs också ett tillkännagivande om
registrering av alternativmedicinska utövare
(yrkande 15). Motionärerna anför att en
alternativmedicinsk utövare kan behandla och
diagnostisera alla typer av sjukdomar och tillstånd.
Endast ärenden som faller under kvacksalverilagen är
undantagna. Samtidigt har ingen statlig instans
någon som helst kontroll över och insyn i de
alternativmedicinska utövarnas verksamheter. Detta
är en oacceptabel situation med tanke på
patienternas säkerhet och integritet. Motionärerna
begär också ett tillkännagivande om Socialstyrelsens
möjligheter att skapa ett samordningsorgan i
alternativ/komplementärmedicinska frågor (yrkande
16). Detta organ skulle i första hand stå för
information till allmänhet, myndigheter och
sjukvårdspersonal. I dag råder ett informations- och
kunskapsunderskott vad gäller utvecklingen inom
alternativmedicinen. I yrkande 17 begärs ett
tillkännagivande om att Forskningsrådsnämnden bör
initiera forskning rörande komplementära
behandlingsmetoder. Ny forskning, speciellt med
inriktning på hur skolmedicinska undersöknings- och
behandlingsmetoder kan förbättras genom aktiv
samverkan med alternativmedicinska
behandlingsmetoder, är i dag den länk som saknas för
att de medicinska disciplinernas strävan efter en
helhetssyn skall kunna bli verklighet.
Tidigare behandling, pågående arbete
Motionsyrkanden, några liknande de nu aktuella, om
bl.a. alternativa behandlingsmetoder behandlades
senast av utskottet i betänkande 1997/98: SoU22 i
anledning av proposition 1997/98:109 Yrkesverksamhet
på hälso- och sjukvårdens område. Propositionen, som
byggde på förslag från 1994 års behörighetskommitté,
innehöll inte något förslag rörande
alternativmedicin. Kommittén berörde frågan om
reglering av alternativmedicinsk verksamhet.
Utgångspunkten för kommitténs fortsatta överväganden
kring en kompletterande reglering var dock att
endast de yrkesgrupper som bedriver en verksamhet
som kan påvisa någon form av vetenskaplig
resultatdokumentaion bör komma i fråga för en
reglering (SOU 1996:138 s. 315 f.).
Utskottet anförde i det ovan nämnda betänkandet
bl.a. (s. 18).
Inledningsvis konstaterar utskottet att attityden
till flera s.k. alternativa behandlingsmetoder, dock
inte alla, har förändrats under de senaste
decennierna. Kunskaper inom alternativmedicin behövs
enligt utskottet både för att kunna bedöma effekter
och vinster och för att utröna eventuella skador och
biverkningar. Utskottet förutsätter att ansökningar
om medel till forskning på området behandlas i en
positiv anda. Utskottet delar inte motionärernas
uppfattning om registrering m.m. av
alternativmedicinska utövare hos Socialstyrelsen.
Utskottet befarar att ett system som bygger på en
sådan registrering skulle kräva utökade resurser
utan att ge motsvarande vinst. (Motionerna
avstyrktes.)
Utskottets bedömning
Utskottet vill återigen framhålla att attityden till
flera s.k. alternativa behandlingsmetoder, dock inte
alla, har förändrats under de senaste decennierna.
Vidare vill utskottet på nytt betona att kunskaper
inom alternativmedicin behövs både för att kunna
bedöma effekter och vinster och för att utröna
eventuella skador och biverkningar. Utskottet anser
inte att riksdagen bör ta något initiativ i
anledning av motionerna So202 (m), So312 (c) yrkande
1, So354 (c) och So460 (mp) yrkande 14. Dessa
avstyrks därför.
I motionerna So312 (c) yrkande 2 och So460 (mp)
yrkande 17 behandlas frågor om forskning rörande
alternativmedicin och komplementära
behandlingsmetoder. Utskottet vidhåller att det får
förutsättas att ansökningar om medel till forskning
på området behandlas i en positiv anda. Riksdagen
bör inte ta något initiativ i frågan.
Motionsyrkandena avstyrks.
Utskottet delar inte motionärernas uppfattning i
motion So460 (mp) om registrering m.m. hos
Socialstyrelsen utan vidhåller sin uppfattning att
ett system som bygger på registrering skulle kräva
utökade resurser utan att ge motsvarande vinst.
Motion So460 (mp) yrkandena 15 och 16 avstyrks.
Tatuering och piercing
I motion So438 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om
piercing och tatuering. Motionärerna anför att det
är rimligt med krav på utbildning och införande av
licens för dem som utövar yrket som
tatuerare/kroppssmyckare. Likaså är det befogat att
kontroll, klassificering och godkännande av pigment
(färg) införs. Det skall inte vara tillåtet att
utföra kroppshåltagning, s.k. piercing, eller
tatuering på minderårig utan att godkännande lämnats
av dennes vårdnadshavare.
Tidigare behandling m.m.
Frågor om tatuering och piercing behandlades senast
av utskottet i betänkande 1997/98:SoU22
Yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område i
anledning av ett i stort likalydande motionsyrkande
som det nu aktuella. Utskottet anförde i detta
sammanhang bl.a. följande (s. 16-19).
Enligt uppgift från Socialstyrelsen finns inte någon
entydig reglering i Sverige av frågan om piercing
och tatuering. Avsikten med ett sådant ingrepp är
närmast estetisk eller kosmetisk. Syftet är inte att
vidta någon hälso- och sjukvårdande åtgärd och
ingreppet som sådant faller därför utanför hälso-
och sjukvårdslagen.
Ingrepp av detta slag kan dock falla under
hälsoskyddslagen respektive smittskyddslagen såvitt
gäller hygien- och smittskyddsfrågor när ingreppet
utförs. Enligt hälsoskyddslagen skall den kommunala
nämnd som svarar för miljö- och hälsoskydd ägna
särskild uppmärksamhet åt bl.a. lokaler där
allmänheten yrkesmässigt erbjuds hygienisk
behandling (se vidare Allmänna råd 1995:3).
Socialstyrelsen har i Allmänna råd 1995:3
Yrkesmässig hygienisk behandling anfört bl.a.
följande (s. 18-19):
Generella åtgärder vid behandlingar där hål görs i
huden
Då behandlingen medför att man gör hål i det översta hudlagret
bör man alltid iaktta följande:
Behandla inte minderåriga utan föräldrars
medgivande.
- - -
Tatuering innebär att man med nål applicerar färg i
hudens djupare lager. Därvid uppkommer en blödning i
huden. Smittrisken vid tatuering är avsevärt större
än vid t.ex. akupunktur och håltagning på grund av
den långa tid som åtgår för tatuering.
Vid tatuering bör följande åtgärder alltid vidtas
förutom de som nämns i ovanstående uppräkning:
Använd sterila färglösningar. Detta innebär dels
att de lösningar som används är sterila i sig, dels
att sterila spädningsvätskor används. Blandningarna
bereds i sterila koppar och med hjälp av sterila
instrument som kasseras eller steriliseras efter
varje kund. En beredd färglösning används endast
till en person.
Tatuera enbart frisk hud. Skadad hud, t.ex. vid
eksem, kan innehålla mycket stora mängder bakterier.
Tatuera därför inte annan hud än den som är helt
frisk. Inte heller bör någon form av eksem föreligga
på annan del av huden. I begreppet "sjuk hud" ingår
också effekten av intravenöst drogmissbruk och
diabetes som insulinbehandlas eftersom detta ofta
medför en massiv förekomst av gula stafylokocker på
huden. Personer med sjukdomar som innebär ett
försämrat infektionsförsvar bör inte tatueras.
Använd skyddshandskar av engångstyp för att både
den behandlade och den som behandlas skyddas mot
smitta.
Den som tatuerar bör upplysa sina kunder om att det
är svårt att i efterhand avlägsna en tatuering samt
att plastikkirurgiska ingrepp för att avlägsna en
tatuering i flertalet fall måste bekostas av
individen själv, tatuering inte bör ske vid vissa
sjukdomstillstånd, t.ex. eksem eller immunbrist.
- - -
Utskottet gjorde följande bedömning.
I motion So333 (s) behandlas piercing och
tatuering. Utskottet instämmer i att verksamheten
kan skapa problem. Vissa bestämmelser om sådan
verksamhet finns och Socialstyrelsen har utfärdat
allmänna råd. Utskottet utgår från att styrelsen
följer utvecklingen och vid behov initierar
erforderliga åtgärder. Motionen avstyrks.
Enligt uppgift från Socialstyrelsen gäller de ovan
nämnda allmänna råden alltjämt.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att
verksamhet med piercing och tatuering visserligen
kan skapa problem men att Socialstyrelsen får
förutsättas följa utvecklingen och vid behov
initiera erforderliga åtgärder. Motion So438 (s)
avstyrks.
Kunskapscentrum
I motion So268 av Carina Hägg (s) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om att
ett kunskapscentrum för livsåskådnings- och
trosfrågor enligt vad som föreslås i betänkandet I
God Tro inrättas (yrkande 1). Motionären hänvisar
till att den nämnda utredningen föreslår att det bör
inrättas en stiftelse med arbetsnamnet KULT -
Kunskap för livsåskådnings- och trosfrågor.
Motionären begär också ett tillkännagivande om vad i
motionen anförts om att förutsättningarna i
Jönköpings län skall beaktas vid val av
lokaliseringsort för ett sådant kunskapscentrum
(yrkande 2). Motionären anför att det i Jönköpings
län finns många verksamma samfund och ett väl
dokumenterat intresse för religion samt att det
finns en stor historisk erfarenhet om olika samfunds
framväxt i relation till det omgivande samhället.
Tidigare behandling, pågående arbete
I betänkandet I God Tro SOU 1998:113 anförs följande
(s. 22 och 23).
På många ställen i landet finns välutvecklade specialiserade
krismottagningar. Enligt utredningens bedömningar
finns det, som nämnts, inget underlag för
utvecklandet av en särskild krisstödsenhet för
människor som lämnar nyandliga rörelser. Däremot
finns det ett stort behov av kunskap om andliga
frågor om och fenomenets komplexitet för dem som
möter människor i kris i samband med medlemskap i en
nyandlig rörelse. Det handlar om social
tillhörighet, om trosföreställningar, om auktoritet,
underordning och mycket annat.
Den allmänna debatten om de nya religiösa
rörelserna domineras av missuppfattningar,
överdrifter och ibland av ren desinformation från
olika parter. Kontakter med forskare, vårdarbetare,
medlemmar och andra visar entydigt på behovet av en
ökad dialog mellan samhället och de nya religiösa
rörelserna och på behovet av en seriös kunskap om
det nya religiösa landskapet.
Behovet av en ökad kunskap bland människor som
möter avhoppare och andra med problem som är
förknippade med att man slutat eller blivit
utesluten, eller för den delen anhörigas medlemskap
i en nyandlig rörelse, är inte bara av psykologisk
natur. För att kunna handskas med dessa mänskliga
kriser räcker det inte med ett individuellt
perspektiv. Här krävs också social, juridisk och
teologisk kunskap.
Därför föreslår utredningen inrättandet av en
stiftelse med arbetsnamnet KULT - Kunskapscentrum
för Livsåskådnings- och Trosfrågor.
Förutom att fungera som ett kunskapscentrum blir en
av denna stiftelses huvuduppgifter att bygga broar
mellan rörelser och samhället, mellan minoriteterna
och majoriteten. Stiftelsens mål blir att skapa
dialog, minska polarisering, öka kunskap och
förebygga kriser, såväl på individ- som på
samhällsnivå. Vidare föreslås stiftelsen initiera
och stimulera forskning genom förvaltandet av
särskilda medel för detta.
Enligt uppgift från Socialdepartementet bereds
utredningsbetänkandet I God Tro för närvarande (mars
1999) i departementet.
Utskottets bedömning
Utredningsbetänkandet I God Tro bereds för
närvarande i Regeringskansliet. Enligt utskottets
uppfattning bör denna beredning avvaktas. Motion
So268 (s) avstyrks.
Hospisvård i livets slutskede
I motion So235 av Margareta Viklund (kd) begärs ett
tillkännagivande om vad som i motionen anförts om
att verka för att den inriktning av vård och omsorg
som kännetecknar hospis skall ingå som en naturlig
del i den offentliga hälso- och sjukvården (yrkande
1). Motionären anför att hospis innebär att vården
inriktas på att behandla människan, den enskilda
individen, mer än sjukdomen, vars symtom dock
bekämpas. Forskning, vetenskaplig utvärdering och
kvalitetskontroll är några av hospisens grundstenar.
Vidare begär motionären ett tillkännagivande om att
hospisverksamheten byggs ut i offentlig och privat
regi (yrkande 2). Motionären anför att många önskar
vårda den sjuke hemma men är förhindrade på grund av
vårdtyngden och/eller ekonomisk situation.
I motion So340 av Inger Davidson m.fl. (kd) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om
hospis (yrkande 21). Motionärerna anför att
hospisverksamheten är mycket angelägen, eftersom den
har just den helhetssyn som motionärerna betonar -
människan som ande, själ och kropp. Hospisvården
måste vidareutvecklas och etableras på flera
ställen. Det behövs en öppenhet inför nya vårdformer
i livets slutskede.
Tidigare behandling, pågående arbete
Motionsyrkanden om vård i livets slutskede
behandlades i utskottets betänkande 1997/98:SoU24
Nationell handlingsplan för äldrepolitiken.
Yrkandena tog främst sikte på vikten av att ge
döende människor ett tryggt och människovärdigt
omhändertagande. Utskottet anförde i sin bedömning
bl.a. följande (s. 78 och 79).
Utskottet delar inställningen i motionerna att målet
för vården skall vara att ge patienten god
livskvalitet även i livets slutskede och en lugn och
värdig död. Vården bör bedrivas som en aktiv
helhetsvård med lindring av smärta och andra
besvärande symtom samt psykologiskt, socialt och
andligt stöd åt patienten och de närstående.
I Socialstyrelsens Allmänt råd om
informationsöverföring och samordnad vårdplanering
(SOSFS 1996:32 (M och S)) ges vägledning för den
gemensamma planeringen då en patient bedöms ha behov
av insatser från den kommunala socialtjänsten eller
annan vårdgivare efter sjukhusvistelse. I rådet
betonas särskilt att en patient som befinner sig i
livets slutskede och som samtidigt bedöms som
medicinskt färdigbehandlad bör få stanna kvar på
sjukhuset om detta är hans eller hennes önskan och
det kan ge en ökad livs-kvalitet. Om patienten
önskar att få vården i det egna hemmet eller i ett
särskilt boende, bör hälso- och sjukvården och
socialtjänsten kunna bistå även denna önskan.
Direktiven till utredningen om vården i livets
slutskede omfattar även de frågor som motionärerna
tar upp. Något tillkännagivande med anledning av
motionerna - - - behövs inte. Motionerna avstyrks. -
- -
Utskottet har nyligen i motionsbetänkande
1998/99:SoU7 Äldrepolitik behandlat liknande
motionsyrkanden. Ett enigt utskott konstaterade att
de frågor som motionärerna tog upp omfattades av
direktiven till utredningen om vård i livets
slutskede och att något tillkännagivande därför inte
var erforderligt.
Som ovan anförts är frågan om vård i livets
slutskede föremål för utredning (S 1997:23). I
direktiven (dir. 1997:147) anförs bl.a. följande
under rubriken Översyn av vård- och boendeformer.
Den sista tiden i livet kan i dag te sig väldigt
olika beroende på var den enskilde befinner sig. Det
kan vara stor skillnad på att vårdas på ett stort
sjukhus eller inom exempelvis hospiceverksamhet, i
det egna hemmet eller i en särskild boendeform.
Kommittén skall inhämta kunskap om var människor
skulle vilja tillbringa sin sista tid. Hit hör också
kunskap om hur närstående skulle vilja att vården
var organiserad.
Kommittén skall också kartlägga hospice-vårdens
omfattning och innehåll samt särskilt se på hospice-
vård i kombination med hemsjukvård.
Vård i livets slutskede innebär svåra
ställningstaganden och kräver hög medicinsk och
omvårdnadsmässig kompetens. De mycket gamla som bor
inom särskilt boende i kommunerna är ofta svårt
sjuka och vårdas ofta där till livets slut. En följd
av Ädel-reformen är att kommunerna i många fall nu
ansvarar för vård i livets slutskede. Uppföljningen
av Ädel-reformen visar att den kunskap som behövs
för att vårda döende i många fall är bristfällig.
Kommittén skall analysera och överväga om nödvändig
kompetens finns samt föreslå eventuella behov av
förändringar för att möta patienternas behov.
Vård i hemmet i livets slutskede ställer höga krav
både på de närstående och personalen. För att
familjen eller de närstående skall våga och orka ha
en svårt sjuk anhörig hemma måste de få stöd och
kunna känna trygghet. Även denna fråga skall belysas
av kommittén. Anhörigas erfarenheter av vård i
livets slutskede bör på olika sätt tas till vara.
Kommittén skall överväga och lämna förslag till hur
vården i livets slutskede bör organiseras så att
svårt sjuka och döende får tillgång till god
palliativ vård. Som ett led i detta arbete skall
kommittén redovisa goda exempel på arbetssätt och
organisationsformer som syftar till en god vård i
livets slutskede. Det handlar här mycket om
vårdideologiska synsätt. Organisationsformerna kan
naturligtvis variera beroende på lokala
förutsättningar och behov. Det viktiga är att det
palliativa tänkandet får en större spridning och
integreras i alla vårdformer där döende finns.
När nya vårdformer som hemsjukvård och hospice-
avdelningar byggs ut måste samarbetet mellan dessa
och exempelvis kliniker på akutsjukhus,
långvårdskliniker och särskilda boendeformer
utvecklas. Kommittén skall belysa hur detta
samarbete kan organiseras.
Utskottets bedömning
Direktiven till utredningen om vården i livets
slutskede omfattar de frågor som motionärerna tar
upp. Något tillkännagivande med anledning av
motionerna So235 (kd) och So340 (kd) yrkande 21
behövs därför inte. Motionerna avstyrks.
Lobotomi
I motion So232 av Dan Ericsson (kd) begärs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en statlig utredning om
omfattningen av lobotomioperationer i Sverige
(yrkande 1). Motionären påpekar att förra
socialministern Margot Wallström tillsatte en
särskild utredning angående dem som
tvångssteriliserats. I detta sammanhang såg
socialministern hela steriliseringslagen som ett
övergrepp. Det är enligt motionären bra att man nu
arbetar för upprättelse för dem som drabbats.
Motionären efterlyser konsekvens i en principiellt
sett liknande frågeställning. Vidare begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen
anförts om statlig ersättning till lobotomerade från
1940- och 1950-talen som fortfarande är i livet
(yrkande 2). Motionären anför bl.a. att för att
staten i någon mån skall gottgöra dem som utsattes
för lobotomi och på så sätt erkänna att detta inte
var en riktig behandling i ett samhälle som slår
vakt om människovärdet bör den svenska regeringen i
likhet med den norska besluta om att ge ersättning
till de lobotomerade från 1940- och 1950-talen som
fortfarande är i livet.
Tidigare behandling, pågående arbete m.m.
Utskottet har behandlat frågor om lobotomi m.m. i
anledning av motionsyrkanden liknande de nu aktuella
vid ett par tillfällen tidigare. I betänkande
1997/98:SoU2 gavs en bred bakgrund om lobotomi och
capsulotomi, skadeståndsregler m.m. Vidare
behandlades motionsyrkanden om vikten av uppföljning
och utvärdering av lobotomiingrepp respektive krav
på statlig ersättning till dem som lobotomerats
under 1940- och 1950-talen. Motionerna avstyrktes. I
betänkande 1997/98:SoU12 behandlades åter motioner
om ersättning till lobotomerade. Utskottet vidhöll
sin inställning att det inte föreligger några skäl
för generell ersättning till dem som lobotomerats.
För att staten skall vara skyldig att utge
ersättning enligt skadeståndsrättsliga regler krävs
att det kan bevisas att skadan orsakats uppsåtligen
eller genom vårdslöshet. För att få skadestånd krävs
dessutom att ansökan om ersättning skett inom tio år
från det att den skadegörande handlingen företogs.
Även om skadeståndsskyldighet inte föreligger kan
regeringen i ett enskilt fall besluta om ersättning
av nåd när särskilda omständigheter föreligger.
Socialministern har i ett frågesvar den 16 februari
1999 angående ersättning till lobotomerade från
1940- och 1950-talen anfört bl.a. följande.
- - - Regeringen har den 6 mars 1997 lämnat en
begäran om skadestånd för lobotomi utan åtgärd. I
ärendet inhämtades yttrande från Socialstyrelsen som
förklarade att behandlingen skedde i enlighet med
dåtida vetenskap och beprövad erfarenhet.
Även om jag djupt beklagar de negativa effekter som
lobotomin har medfört för de patienter som
behandlades med denna metod anser jag inte att det,
varken i samband med Steriliseringsutredningens
delbetänkande eller i övrigt har framkommit några
nya informationer som föranleder mig att göra någon
annan bedömning än vad riksdag och regering redan
har gjort.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att det
inte föreligger några skäl för generell ersättning
till dem som lobotomerats. Motion So232 (kd)
avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande primärvårdens resurser
att riksdagen avslår Riksdagens revisorers förslag och
motionerna 1998/99:So17 yrkandena 1, 3, 4 och 6,
1998/99:So18 yrkande 2,
res. 1 (m)
2. beträffande hälso- och sjukvårdens
organisation och finansiering m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So17 yrkande 5,
1998/99:So204, 1998/99:So215 yrkande 2,
1998/99:So230 yrkande 15, 1998/99:So236
yrkandena 1 och 2, 1998/99:So250 yrkandena 1 och
2, 1998/99:So257 yrkandena 1-7, 9 och 10,
1998/99:So304, 1998/99:So314 yrkandena 8, 9, 12
och 14, 1998/99:So340 yrkande 20, 1998/99:So387
yrkande 21, 1998/99:So391 yrkande 1, 1998/99:
So395, 1998/99:So417, 1998/99:So446 yrkande 2,
1998/99:So460 yrkandena 4, 6 och 7,
1998/99:So467 yrkandena 9, 13, 14 och 16,
res. 2 (m)
res. 3 (v)
res. 4 (kd)
res. 5 (c)
res. 6 (fp)
res. 7 (mp)
3. beträffande mångfald bland vårdgivare
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So224 yrkande 5,
1998/99:
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So225, 1998/99:So321
yrkandena 2-5, 1998/99:So462 yrkande 1 och
1998/99:A802 yrkande 13,
res. 39 (m)
res. 40 (v, mp)
res. 41 (fp)
46. beträffande forskning
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So321 yrkande 1,
1998/99:
So420 och 1998/99:A810 yrkande 25,
res. 42 (v, kd, mp)
47. beträffande vissa kvinnosjukdomar
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So321 yrkande 6 och
1998/99:So343,
res. 43 (m)
48. beträffande nationella riktlinjer
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So405 yrkandena 1
och 2, 1998/99:So467 yrkande 11 och
1998/99:So413,
res. 44 (c)
49. beträffande alternativmedicin
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So202, 1998/99:So312
yrkandena 1 och 2, 1998/99:So354 samt
1998/99:So460 yrkandena 14-17,
res. 45 (c, mp)
50. beträffande tatuering och piercing
att riksdagen avslår motion 1998/99:So438,
res. 46 (mp)
51. beträffande kunskapscentrum
att riksdagen avslår motion 1998/99:So268,
52. beträffande hospisvård i livets
slutskede
att riksdagen avslår motion 1998/99:So235 och 1998/99:So340
yrkande 21,
53. beträffande lobotomi
att riksdagen avslår motion 1998/99:So232.
res. 47 (kd, mp)
Stockholm den 25 mars 1999
På socialutskottets vägnar
Ingrid Burman
I beslutet har deltagit: Ingrid
Burman (v), Chris Heister (m),
Susanne Eberstein (s), Margareta
Israelsson (s), Rinaldo Karlsson
(s), Leif Carlson (m), Hans
Hjortzberg-Nordlund (m), Conny
Öhman (s), Elisebeht Markström (s),
Rolf Olsson (v), Lars Gustafsson
(kd), Cristina Husmark Pehrsson
(m), Thomas Julin (mp), Kenneth
Johansson (c), Kerstin Heinemann
(fp), Catherine Persson (s) och
Rosita Runegrund (kd).
Reservationer
1. Primärvårdens resurser (mom. 1)
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-
Nordlund och Cristina Husmark Pehrsson (alla m)
anför:
Vi delar i stor utsträckning revisorernas analys och
slutsatser men tycker att det finns skäl att
särskilt belysa några områden.
Revisorernas skrivelse aktualiserar primärvårdens
problem. Trots att primärvården klarat sig relativt
väl undan större besparingar kvarstår dess problem.
Det gäller svårigheterna att rekrytera personal,
tillgängligheten och svårigheten att kunna ta emot
och med god kvalitet behandla de patienter som
överförs från sjukhus till primärvård.
En genomgripande översyn av primärvårdens struktur
är nödvändig. Fler specialistkategorier än
allmänläkarna måste kunna ingå i primärvården och
dubbelspecialiseringar bör underlättas. Primärvården
måste få en förstärkt roll som nav inom
äldreomsorgen och centrum i hemsjukvården. Många
gamla har ett stort vårdbehov och det är viktigt att
primärvården utnyttjas som resurs inom
äldreomsorgen. En satsning på IT inte bara inom
telemedicin och journalhantering utan också för
lednings-, styr- och samverkanssystem är
erforderlig. Remisstvång bör enligt vår uppfattning
förbjudas.
Vi vill också peka på vikten av att den översyn av
Socialstyrelsens uppföljnings- och
utvärderingsverksamhet som revisorerna föreslår
verkligen kommer till stånd. Det är viktigt att
statistik finns som gör det möjligt att utvärdera
olika vårdgivares effektivitet. Likaså behövs
statistik som möjliggör internationella jämförelser.
Vad ovan anförts med anledning av motion So17 (m)
yrkandena 1, 3, 4 och 6 bör ges regeringen till
känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande primärvårdens resurser
att riksdagen med anledning av Riksdagens revisorers förslag
och motion 1998/99:So17 yrkandena 1, 3, 4 och 6
samt med avslag på motion 1998/99:So18 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
2. Hälso- och sjukvårdens organisation och
finansiering m.m. (mom. 2)
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-
Nordlund och Cristina Husmark Pehrsson (alla m)
anför:
Enligt vår uppfattning måste varje civiliserat
samhälle tillhandahålla grundläggande trygghet och
stöd till dem som behöver det. Hälso- och sjukvården
utgör en fundamental del av denna trygghet. Hälso-
och sjukvården skall så långt möjligt tillgodose
människans medicinska behov och samtidigt ta hänsyn
till livskvaliteten. Det är med andra ord
nödvändigt, men inte tillräckligt, att patienter får
god sjukvård inom rimlig tid. Vården skall dessutom
erbjudas och tillhandahållas på ett sådant sätt att
den enskilde patienten själv har ett inflytande över
sin livskvalitet. Inflytandet garanteras bäst genom
en rätt till sjukvård som är kombinerad med
valfrihet tillsammans med en viss basal
lagstiftning.
Vi anser vidare att en viss mycket grundläggande
prioritering inom den offentligt finansierade hälso-
och sjukvården måste göras av riksdagen för att
fastlägga och avgränsa sjukvårdsåtagandets
omfattning. Nödvändiga prioriteringar måste därefter
göras med den medicinska etiken som grund. Problemen
inom hälso- och sjukvården beror framför allt på det
sätt på vilket den byggts upp och administreras.
Sjukvårdens omfattning, utformning och styrning har
bestämts utifrån politiska prioriteringar. Systemet
tar enligt vår uppfattning liten hänsyn till
patienters eller personals önskemål eller behov.
Sjukvårdens resurser nyttjas inte optimalt. Den
offentliga vården är ofta dyr och ineffektiv genom
att organisationen är stel. Man arbetar inte efter
utvärderade resultat.
För att ingen skall falla utanför den grundläggande
tryggheten när det gäller sjukvård förespråkar vi en
obligatorisk hälsoförsäkring. Modellen skall med
andra ord omfatta alla medborgare, oavsett
betalningsförmåga, hälsotillstånd eller annat. Alla
människor skall vara anslutna till valfri
försäkringskassa eller motsvarande, som skall
administrera försäkringen. Ingen får avvisas. En
stor fördel med en sådan hälsoförsäkring är att
pengarna i större utsträckning kommer att följa
patienterna.
Hälsoförsäkringen bör som vi ser det omfatta det
som i dag inryms i ersättningen till
sjukvårdshuvudmännen, ersättningen för läkemedel
samt den del av sjukpenningförsäkringen och
förtidspensionerna som avser rehabilitering. Den del
av landstingsskatten som avser sjukvård bör också
föras till försäkringen. De totala resurserna torde
uppgå till ca 180 miljarder kronor/år om man utgår
från de resurser som gick åt år 1997.
Försäkringsavgiften för den enskilde skall enligt
vår modell fastställas av riksdagen. Den del av
hälsoförsäkringen som ersätter dagens
landstingsskatt tas ut proportionellt, utan
inkomsttak. Försäkringskassan tilldelas medel ur
dessa avgifter, med avdrag för de delar som går till
statligt ansvar för sjukvård. Pengarna följer
patienten i denna försäkringsmodell, vilket innebär
att sjukvården organiseras och helt verkar utifrån
patienternas behov. Detta bör enligt vår mening
jämföras med dagens hierarkiska landstingssystem där
alla har en teoretisk rätt till sjukvård men där
systemet inte förmår leverera denna vård vilket i
sin tur leder fram till dagens alltmer desperata tal
om brist på resurser.
Hälsoförsäkringen kan kombineras med ett medicinskt
sparkonto eller medborgarkonto i den öppna vården
och de närmare formerna för utformningen av en sådan
bör utredas
Sjukvård ges i många former, öppna och slutna. Av
flera skäl är det enligt vår mening viktigt att vård
ges på "rätt nivå". Om en patient går till en
specialistläkare på ett sjukhus med en åkomma som
lika gärna, eller bättre, hade kunnat hanteras av en
allmänläkare finns risk att patienten slussas runt
mellan flera läkare innan han eller hon hamnar rätt.
Dessutom blir kostnaderna högre, eftersom ett besök
hos specialistläkare i normalfallet kostar mer.
Det finns olika typer av system för att komma till
rätta med detta. Ett vanligt sätt i dagens
landstingsmodell är att kräva remiss från
allmänläkare för specialistläkarbesök. Remisstvång
är dock inte en bra lösning, eftersom det minskar
den enskildes valfrihet och tillgången till vård. En
bättre lösning är enligt vår mening att styra med
patientavgifter.
Egenvård kan, vilket nyligen gjorda undersökningar
och försök bestyrker, vara ett sätt att hålla
kostnaderna nere i den öppna vården, och på sikt,
förebygga sjukdom. För vårdgivarna kan det vara ett
bra konkurrensmedel att erbjuda utbildning i
egenvård eller annan typ av förebyggande vård.
Vård på rätt nivå innebär givetvis att kroniskt
sjuka i vissa fall har en närmare kontakt med sin
specialistläkare än andra patienter. Vissa
långtidssjuka behöver en kontinuerlig kontakt med
specialistläkare, andra inte, enligt vår bedömning.
Att göra gränsdragningen inom forskning och
utveckling i den samlade hälso- och sjukvården är
mycket komplicerat. Gränserna mellan grundforskning
och klinisk forskning förskjuts kontinuerligt. Vem
som exakt finansierar vad har visat sig vara nästan
omöjligt att utröna inom dagens landstingsmodell. I
den försäkringsmodell som föreslås bör vårdgivare
som verkar inom den ha skyldighet att mot ersättning
ta emot läkare och sjuksköterskor på
specialistutbildning. En försäkringsgivare som har
starka ekonomiska incitament att ta ett
helhetsansvar kommer att sträva efter att
introduktionen av ny teknik frigör resurser, snarare
än att - som i dag ofta är fallet - bara öka volymen
på verksamheten eller vidga indikationerna så att
nya patientgrupper kan behandlas.
Vad här anförts med bifall till motionerna So17 (m)
yrkande 5, So215 (m) yrkande 2, So230 (m) yrkande
15, So250 (m) yrkandena 1 och 2 och So257 (m)
yrkandena 1-7, 9 och 10 samt med anledning av So204
(m) bör ges regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande hälso- och sjukvårdens
organisation och finansiering m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:So17 yrkande
5, 1998/99:So215 yrkande 2, 1998/99:So230
yrkande 15, 1998/99:So250 yrkandena 1 och 2,
1998/99:So257 yrkandena 1-7, 9 och 10 och med
anledning av 1998/99:So204 samt med avslag på
motionerna 1998/99:So236 yrkandena 1 och 2,
1998/99:So304, 1998/99:So314 yrkandena 8, 9, 12
och14, 1998/99:So340 yrkande 20, 1998/99:So387
yrkande 21, 1998/99:So391 yrkande 1,
1998/99:So395, 1998/99:
So417, 1998/99:So446 yrkande 2, 1998/99:So460
yrkandena 4, 6 och 7 samt 1998/99:So467
yrkandena 9, 13, 14 och 16 som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts,
3. Hälso- och sjukvårdens organisation och
finansiering m.m. (mom. 2)
Ingrid Burman och Rolf Olsson (båda v) anför:
Vi delar bedömningen i motion So391 (v) om
inriktningen av sjukvården i Sverige under kommande
mandatperiod. Sjukvården behöver en mer demokratisk
arbetsorganisation med minskade löneklyftor, där
alla personalgruppers kompetens tas till vara. Det
är enligt vår uppfattning väsentligt att
arbetsvillkoren och arbetsmiljön förbättras, framför
allt inom omvårdnadsarbetet. Vidare bör
förhållandena inom hemsjukvården och
anhörigvårdarnas situation förbättras. Också
entreprenörer bör vara skyldiga att erbjuda bra
arbetsvillkor och arbetsmiljöer. Huvuddelen av
vården bör också i framtiden drivas i offentlig
regi. Andra vårdformer bör i huvudsak ses som
komplement.
Vårdutbildningen bör enligt vår uppfattning byggas
ut och rekryteringen till vårdyrken förbättras,
bl.a. genom att det blir mer självständiga,
kvalificerade jobb där man har inflytande och makt
att förbättra arbetssituationen. Vi anser vidare att
det förebyggande arbetet bör ställas i centrum.
Uppsökande verksamheter som riktar sig till utsatta
grupper, riktade hälsokontroller och hälsosamtal kan
minska klyftorna i hälsotillstånd.
Vi anser att det är av stor vikt att arbetet med
kvinnors hälsa förstärks. Många kvinnor som hamnar
inom sjukvården upplever att de inte blir tagna på
allvar. Sjukdomar och symtom som i första hand
drabbar kvinnor har sämre status än mäns sjukdomar.
Vi anser därför att såväl sjukvården som det
förebyggande arbetet i högre grad bör fokusera på
kvinnors hälsa i framtiden. Som vi framhållit i
andra sammanhang har mannen alltför länge varit den
gällande normen.
När det gäller primärvården anser vi att den bör
förstärkas och göras avgiftsfri. Vidare bör
primärvårdens områdesansvar och ansvar för det
förebyggande arbetet betonas tydligare.
Akutsjukvården bör ha tillgång till mycket
avancerade undersöknings- och behandlingsmetoder.
Den kvalificerade akutsjukvården bör därför
koncentreras till relativt få sjukhus. Det ställer i
sin tur krav på ambulanser med välutbildad personal
och bra utrustning, kompletterade med
helikopterambulans. De fullständigt utrustade
akutsjukhusen bör kompletteras med närsjukhus med
möjlighet till direktintagning av patienter.
Den kommunala äldreomsorgen anser vi bör ha stöd av
geriatriskt utbildade läkare eller distriktsläkare
med tillräcklig kompetens och med klara
ansvarsområden. Likaså bör den psykiatriska vården
förstärkas. Psykiatrin bör utveckla en uppsökande
verksamhet som också når de psykiskt sjuka som
riskerar att bli isolerade eller bostadslösa och som
inte själva söker vård.
Det är enligt vårt synsätt mycket viktigt att
samhället och särskilt landstingen bör ta ett
fastare grepp över läkemedelshanteringen.
Läkemedels-kommittéer bör ha möjlighet att granska
och aktivt styra användningen av olika mediciner.
Läkemedelsindustrins marknadsföring bör begränsas
och industrin bör helt frikopplas från läkarnas
vidareutbildning.
Slutligen anser vi att det behövs mer forskning om
sambandet mellan miljö och sociala förhållanden samt
ohälsa. Landstingen bör aktivt stödja
samhällsmedicinskt forsknings- och utvecklingsarbete
som förbättrar kunskaperna om vilka grupper i
samhället som drabbas av sjukdom och vilka
orsaksfaktorer som finns. Det är mycket angeläget
att man får bättre metoder för att utvärdera och
följa upp förebyggande arbete. Också den alternativa
medicinen bör uppmärksammas. Arbetet med att
utarbeta nationella riktlinjer när det gäller stora
folksjukdomar bör förstärkas. Vad ovan anförts med
anledning av motion So391 (v) yrkande 1 bör ges
regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande hälso- och sjukvårdens
organisation och finansiering m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So391 yrkande 1
och med avslag på motionerna 1998/99:So17
yrkande 5, 1998/99:So204, 1998/99:So215 yrkande
2, 1998/99:So230 yrkande 15, 1998/99:So236
yrkandena 1 och 2, 1998/99:So250 yrkandena 1 och
2, 1998/99:So257 yrkandena 1-7, 9 och 10,
1998/99:So304, 1998/99:So314 yrkandena 8, 9, 12
och 14, 1998/99:So340 yrkande 20, 1998/99:So387
yrkande 21, 1998/99:So395, 1998/99:So417,
1998/99:So446 yrkande 2, 1998/99:So460 yrkandena
4, 6 och 7, och 1998/99:So467 yrkande 9, 13, 14
och 16 som sin mening ger regeringen till känna
vad ovan anförts,
4. Hälso- och sjukvårdens organisation och
finansiering m.m. (mom. 2)
Lars Gustafsson och Rosita Runegrund (båda kd)
anför:
Vi vill framhålla att inom tio-tolv år kommer
antalet personer som är 85 år och äldre att vara 60
00065 000 flera än 1995. Även om vi vet att allt
flera äldre är friska allt längre, så kommer behovet
av sjukhusvård i den växande gruppen äldre att öka.
Därför är dagens avveckling av vårdplatser orimlig.
En ny vårdpolitik måste till. Den bör ha som mål att
vårt land om tio år kan erbjuda 20 000 fler
sjukvårdsplatser. Många kommer att kunna erbjudas
vård i form av avancerad sjukvård i hemmet med ett
sjukhus som bas och utgångspunkt. En stor brist i
dagens sjukvård är att patientens val inskränks till
att ta emot vården hemma eller ingen vård alls. I
patientens val måste det också finnas en möjlighet
att kunna välja vård på sjukhus.
Antalet vårdplatser på sjukhusen måste bli fler i
stället för färre. På tio år har antalet vårdplatser
halverats från ca 80 000 till knappt 40 000. Det är
en myt att påstå att vi hade för många vårdplatser
inom alla vårdområden när de drastiska
nedskärningarna inleddes. En anpassning till nya
vårdmetoder och medicinska framsteg är naturlig. En
viss minskning av antalet vårdplatser har därför
varit rimlig. Men den drastiska minskningen det
senaste decenniet svarar inte mot minskade
vårdbehov. Detta bevisas bland annat av de mycket
långa vårdköer som uppkommit vilket är kostsamt
såväl för den enskilde patienten som för samhället i
stort. Vården behöver mera rum och fler sängar. Det
behövs inom geriatriken, psykiatrin och övrig
akutvård. Vi föreslår därför att det tillskapas 20
000 nya vårdplatser under en tioårsperiod.
Vi vill också framhålla vikten av att nödvändiga
resurser tillskapas så att psykologisk kompetens
skall kunna bli en obligatorisk resurs - och en
självklar tillgång för patienten - i primärvården.
Psykologisk diagnostik och behandling måste lyftas
fram som något mycket angeläget.
Vidare anser vi att sjukvårdshuvudmännen måste
avsätta mer resurser för att ge utbildning i
medicinsk-etiska frågor. Denna utbildning måste få
högre status för att man skall kunna tillmötesgå de
ökade kraven på en god vård i livets slutskede.
Vad här anförts med anledning av motionerna So304
(kd), So340 (kd) yrkande 20 och So446 (kd) yrkande 2
bör ges regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande hälso- och sjukvårdens
organisation och finansiering m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So304,
1998/99:So340 yrkande 20 och 1998/99:So446
yrkande 2 och med avslag på motionerna
1998/99:So17 yrkande 5, 1998/99:So204,
1998/99:So215 yrkande 2, 1998/99:So230 yrkande
15, 1998/99:So236 yrkandena 1 och 2,
1998/99:So250 yrkandena 1 och 2, 1998/99:So257
yrkandena 1-7, 9 och 10, 1998/99:So314 yrkandena
8, 9, 12 och 14, 1998/99:So387 yrkande 21,
1998/99:So391 yrkande 1, 1998/99:So395,
1998/99:So417, 1998/99:So460 yrkandena 4, 6 och
7 samt 1998/99:So467 yrkandena 9, 13, 14 och 16
som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
5. Hälso- och sjukvårdens organisation och
finansiering m.m. (mom. 2)
Kenneth Johansson (c) anför:
Jag anser att vården och omsorgen skall utgå från
den enskilda människans behov och utövas i enlighet
med patientens önskemål och aktiva val. Människors
förmåga att skaffa sig kunskap om och påverka sitt
hälsotillstånd skall vara vägledande för
organisationen av sjukvården. Alla skall ha
möjlighet att, utifrån sina behov, välja sin
personliga kontakt, vårdinrättning och omsorgsform.
Enskilda människors ekonomiska förutsättningar får
aldrig avgöra vårdinsatsen. Hälso- och sjukvården
skall enligt min uppfattning finansieras med
gemensamma medel.
Inrättandet av brukarråd bör med detta synsätt
uppmuntras. Patienter och anhöriga kan genom
deltagande i brukarråd tillföra angelägna synpunkter
till sjukvården och fungera som en värdefull länk
mellan politiker, personal och patienter/anhöriga.
De kan också arbeta med att utveckla arbetssättet
och kontakten med det omgivande samhället. Det finns
en stor grupp patienter som har mer eller mindre
stora svårigheter att själva föra sin talan. Det kan
gälla barn, psykiskt sjuka eller personer med vissa
funktionshinder. Deras rätt att föra sin talan måste
garanteras och förbättras.
Personer som inte har svenska som modersmål skall
ha rätt till tolk. Inom sjukvården behandlas ofta
frågor som för många människor kan kännas ytterst
besvärande och därför krävs en förtroendefull
kontakt mellan läkare och patient. Självklart bör
den som är i behov av tolk kunna välja om det skall
vara en man eller kvinna. Samtidigt är det viktigt
att konstatera att den äkta maken eller släktingar
inte alltid är lämpliga när det gäller att skapa ett
förtroendefullt samtal mellan läkare och patient.
Hälso- och sjukvården skall som ovan anförts
finansieras gemensamt genom skatter och fördelas
rättvist efter behov. Det politiska och demokratiska
inflytandet över hälso- och sjukvården är viktigt
och ger medborgarna möjlighet att ha inflytande över
och insyn i hur de gemensamma resurserna fördelas.
För att tydliggöra den politiska ansvarsrollen måste
enligt min bedömning finansierings- och
utföraransvaret åtskiljas. Stor vikt bör läggas vid
att stärka medborgarens och patientens ställning i
vården och omsorgen. För detta krävs mångfald och
decentralisering inom vården. Det skall finnas
utrymme och möjligheter för privata, offentliga och
kooperativa alternativ med olika
behandlingsinriktning och metoder. Verksamheten
skall i högre grad präglas av lokala förutsättningar
och politikerna skall säkerställa kraven på
effektivitet och kvalitet.
Jag anser vidare att sjukhusvården skall utvecklas
mot bakgrund av förbättrade medicinska och tekniska
förutsättningar. De flesta patienter vårdas i dag
under en mycket kort tid på sjukhus och får sedan
resterande vårdbehov uppfyllda utanför sjukhus. En
stor del av den specialiserade sjukvården kommer i
framtiden att ske utanför sjukhusen, vid
vårdcentraler eller i hemmen. Detta leder till att
framtidens sjukhus kommer att vara mer
kunskapsföretag och mindre institutioner. Hightech-
tjänster kräver mindre hierarki, mer teamwork och
balanserat informationsflöde mellan patient och
vårdgivare.
Akutsjukvården kräver hög kompetens och
tillgänglighet. Vårdinsatsen vid ett akut
sjukdomstillstånd skall påbörjas direkt i hemmet
eller på olycksplatsen för att trygga säkerheten och
skapa likvärdiga förutsättningar för patienten, var
än man bor. Satsningar bör göras på
ambulanssjukvården som skall vara av hög kvalitet.
Vård utomlands bör - i vissa fall - vara möjligt,
men det får inte inkräkta på andra människors rätt
till vård.
Vad ovan anförts med anledning av motion So314 (c)
yrkandena 8, 9, 12 och 14 bör ges regeringen till
känna.
Jag anser att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande hälso- och sjukvårdens
organisation och finansiering m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So314 yrkandena
8, 9, 12 och 14 och med avslag på motionerna
1998/99:So17 yrkande 5, 1998/99:So204,
1998/99:So215 yrkande 2, 1998/99:So230 yrkande
15, 1998/99:So236 yrkandena 1 och 2,
1998/99:So250 yrkandena 1 och 2, 1998/99:So257
yrkandena 1-7, 9 och 10, 1998/99:So304,
1998/99:So340 yrkande 20, 1998/99:So387 yrkande
21, 1998/99:So391 yrkande 1, 1998/99:So395,
1998/99:So417, So446 yrkande 2, 1998/99:So460
yrkandena 4, 6 och 7 samt 1998/99:So467
yrkandena 9, 13, 14 och 16 som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts,
6. Hälso- och sjukvårdens organisation och
finansiering m.m. (mom. 2)
Kerstin Heinemann (fp) anför:
Enligt min mening har Sverige i jämförelse med de
flesta länder på vår nivå en mycket svagt utvecklad
primärvård. Andelen allmänläkare av alla läkare var
i Sverige år 1992 endast 13 %. I de övriga nordiska
länderna var andelen omkring 25 %. Därtill skall
läggas bristen på specialistsjuksköterskor. Trots
behoven av fler läkare i primärvården har regeringen
valt att föra en politik som reducerar antalet
privata läkare.
I denna bristsituation har under 1990-talet en
dramatisk nedgång skett i antalet
utbildningstjänster för blivande allmänläkare. 52 %
av läkarkåren är över 50 år enligt Socialstyrelsen.
Denna åldersstruktur i allmänläkarkåren är
tillsammans med bristen på läkare ett stort problem
som kräver fler insatser för att tillgodose
läkarbehovet.
Att avskaffa bristen på läkare i primärvården var
en av tankarna bakom husläkarreformen, vid sidan av
att öka patientens valfrihet och att ge en nära och
god vård med hög kvalitet. Husläkarreformen och den
fria etableringsrätten för specialister i
allmänmedicin och sjukgymnaster bidrog till att fler
privata vårdgivare etablerade sig vilket kraftigt
minskade allmänläkarbristen. Denna utveckling bröts
dock tvärt när husläkarlagen avskaffades och
villkoren för de privata vårdgivarna försvårades.
Husläkarlagen bör enligt min bedömning återinföras.
Jag vill också peka på det faktum att primärvården
är hårt pressad. Arbetsbelastningen har ökat
markant. Nedskärningar och allt kortare vårdtider på
sjukhusen ökar pressen på husläkare,
distriktssköterskor och andra personalgrupper i
primärvården. Husläkare och distriktssköterskor
riskerar att bli utbrända och förlora sin
arbetsglädje.
Krisen i vården har flera förklaringar. En viktig
bakgrund är att omkring 80 000 tjänster försvunnit i
vården sedan 1994. Motståndet mot viktiga
strukturreformer som t.ex. vårdgarantin,
öronmärkning av kommunpengar och att användning
sjukförsäkringspengar i vården för att kapa köer har
inte gjort situationen lättare. En annan förklaring
är att situationen för de privata vårdgivarna
försvårats.
Jag anser att all öppenvård bör konkurrensutsättas.
All den verksamhet som upphandlas efter
konkurrensutsättning bör enligt min uppfattning
förses med kvalitetscertifikat. Kraven på kvalitet
kan utformas i form av en standardmall av
Socialstyrelsen och tillämpas av kommuner och
landsting.
Arbetsrelaterat våld bl.a. inom hälso- och
sjukvården har blivit allt vanligare i Sverige.
Läkarförbundet har uppmärksammat detta i sin
programskrift Läkare om våld som utkom 1998.
Relationen mellan personal inom hälso- och
sjukvården och de vårdsökande bygger på förtroende.
När en patient utsätter personalen för hot och våld
finns, utöver risken för fysiska och psykiska
skador, också risken att behandlingen misslyckas.
Det är därför viktigt att personalen får en
utbildning i hur man hanterar dessa situationer men
också får hjälp och stöd att bearbeta vad som
inträffat i samband med hot och våldshandlingar från
patienter.
Vad här anförts med anledning av motion So387 (fp)
yrkande 21 och So467 (fp) yrkandena 9, 13, 14 och 16
bör ges regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande hälso- och sjukvårdens
organisation och finansiering m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So387
yrkande 21 och 1998/99:So467 yrkandena 9, 13, 14
och 16 och med avslag på motionerna 1998/99:So17
yrkande 5, 1998/99:So204, 1998/99:So215 yrkande
2, 1998/99:So230 yrkande 15, 1998/99:So236
yrkandena 1 och 2, 1998/99:So250 yrkandena 1 och
2, 1998/99:So257 yrkandena 1-7, 9 och 10,
1998/99:So304, 1998/99:So314 yrkandena 8, 9, 12
och 14, 1998/99:So340 yrkande 20, 1998/99:So391
yrkande 1, 1998/99:So395, 1998/99:So417,
1998/99:So446 yrkande 2 och 1998/99:So460
yrkandena 4, 6 och 7 som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts,
7. Hälso- och sjukvårdens organisation och
finansiering m.m. (mom. 2)
Thomas Julin (mp) anför:
Som anförs i motion So460 (mp) bör hälso- och
sjukvården även fortsättningsvis i huvudsak vara
offentligt finansierad. För att trygga den
långsiktighet och den hållbarhet som krävs för att
vi invånare skall kunna känna oss säkra på att
vården bistår oss när vi behöver den är sunda
finanser i balans en absolut förutsättning.
Kostnaderna inom hälso- och sjukvården uppkommer
till betydande del av trafikolyckor, miljöstörningar
samt missbruk av alkohol samt tobaksanvändning. Jag
anser att skatter och avgifter på dessa verksamheter
och varor åtminstone skall bekosta de
samhällsekonomiska kostnader som de direkt eller
indirekt orsakar. Så är inte fallet i dag. I
Miljöpartiets förslag till förändrade skatter
föreslås höjda skatter på bl.a. dessa områden inom
ramen för en skatteväxling där i stället skatt på
främst arbete sänks. Därigenom tryggas delvis den
framtida finansieringen av hälso- och sjukvården.
Det innebär också att hälso- och miljöfarliga
verksamheter och varor blir dyrare och därmed
sannolikt mindre vanliga. Detta medför på sikt lägre
vårdkostnader för samhället och en betydande
folkhälsovinst för medborgarna.
För att uppnå en god och effektiv vård av hög
kvalitet anser jag vidare att hela vårdkedjor måste
upprättas. Ekonomiska incitament till bevarande av
befintliga vårdkedjor är dessutom nödvändigt. Tyvärr
har de "köp-och-sälj"-system som stora delar av
landet använder sig av lett till att välfungerande
och sammanhängande vård styckats upp på skilda
nivåer. Jag anser att en utredning bör tillsättas
för att se över hur hela vårdkedjor skall kunna
fungera och utvecklas.
Frågan om schemaläggning av läkarnas arbete har
stött på hårt motstånd främst bland den äldre delen
av läkarkåren. Motiveringen har bl.a. varit att en
schemaläggning medför fara för patienternas
säkerhet. Jag bedömer å andra sidan att läkare som
tillåts arbeta närmare 36 timmar i sträck verkligen
kan vara en fara för patienternas säkerhet. Därför
anser jag att regeringen bör få i uppdrag att se
över vad en schemaläggning av läkarnas arbetstid
skulle få för konsekvenser för såväl patienternas
säkerhet som kvaliteten i den vård som utförs.
Vad här anförts med anledning av motion So460 (mp)
yrkandena 4, 6 och 7 bör ges regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande hälso- och sjukvårdens
organisation och finansiering m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So460 yrkandena
4, 6 och 7 och med avslag på motionerna
1998/99:So17 yrkande 5, 1998/99:So204,
1998/99:So215 yrkande 2, 1998/99:So230 yrkande
15, 1998/99:So236 yrkandena 1 och 2,
1998/99:So250 yrkandena 1 och 2, 1998/99:So257
yrkandena 1-7, 9 och 10, 1998/99:So304,
1998/99:So314 yrkandena 8, 9, 12 och 14,
1998/99:So340 yrkande 20, 1998/99:So387 yrkande
21, 1998/99:So391 yrkande 1, 1998/99:So395,
1998/99:So417, 1998/99:So446 yrkande 2 och
1998/99:So467 yrkandena 9, 13, 14 och 16 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts,
8. Mångfald bland vårdgivare (mom. 3)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans
Hjortzberg-Nordlund (m), Lars Gustafsson (kd),
Cristina Husmark Pehrsson (m), Kenneth Johansson
(c), Kerstin Heinemann (fp) och Rosita Runegrund
(kd) anför:
Vi anser att det finns ett stort behov av att öka
mångfalden bland vårdgivare. Undersökningar visar
att personalen vid de privata vårdföretagen i de
allra flesta fall trivs bättre än personalen i den
offentliga sektorn. En större mångfald av vårdgivare
kan vidare skapa förutsättningar för bättre
lönebildning och fler attraktiva karriärvägar för
anställda inom vården. Den privata vården skapar
också en kostnadspress som resulterar i ett bättre
utnyttjande av resurserna i form av personal,
organisation av arbetet, lokalutnyttjande m.m. En
mångfald av vårdgivare innebär dessutom en
decentraliserad vårdstruktur. Enligt vår uppfattning
bör all vård utsättas för ökad konkurrens. Vad här
anförts med anledning av motionerna So224 (m)
yrkande 5, So314 (c) yrkande 13, So446 (kd) yrkande
4 och So467 (fp) yrkandena 5 och 12 bör ges
regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande mångfald bland vårdgivare
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So224
yrkande 5, 1998/99:So314 yrkande 13,
1998/99:So446 yrkande 4 och 1998/99:So467
yrkandena 5 och 12 som sin mening ger regeringen
till känna vad ovan anförts,
9. Läkarnas specialistutbildning (mom. 4)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans
Hjortzberg-Nordlund (m), Lars Gustafsson (kd),
Cristina Husmark Pehrsson (m) och Rosita Runegrund
(kd) anför:
Enligt vår uppfattning är det nödvändigt att snarast
se över dimensioneringen av specialistutbildningen
av läkare med tanke på framtiden. Redan nu kan
konstateras att det finns brist på exempelvis
barnläkare, reumatologer, geria-triker och
narkosläkare. Vidare krävs en kompetenshöjning av
primärvården genom att ett ökat antal specialister
från andra områden än allmänmedicin tillförs
primärvården. I första hand bör områdena psykiatri,
geriatrik, pediatrik och gynekologi komma i fråga
samt även reumatologi. Det kan också noteras att
specialistläkarna inte kan stödja sig på någon
bestämmelse i vare sig lag eller avtal för att kräva
adekvat fortbildning. Vi anser att en förutsättning
för att medborgarna skall kunna erhålla bästa
möjliga vård och förebyggande insatser är att
specialistläkarna är uppdaterade inom sina områden.
Deras fortbildning skall självfallet inte vara
beroende av medel från företag med ekonomiska
intressen i vården. I stället skall fortbildningen
betraktas som en självklar driftskostnad inom hälso-
och sjukvården, både för landstings- och
privatverksamma läkare. Vad här anförts med
anledning av motionerna So17 (m) yrkande 2, So247
(m) och So446 (kd) yrkande 5 bör ges regeringen till
känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 4 bort ha
följande lydelse:
4. beträffande läkarnas specialistutbildning
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So17 yrkande
2, 1998/99:So247 och 1998/99:So446 yrkande 5 som
sin mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts,
10. Geriatrisk specialistkompetens (mom. 5)
Kenneth Johansson (c) anför:
Stor brist råder på specialistutbildade läkare
(främst geriatriker och psykiatriker). För att täcka
detta behov krävs enligt min uppfattning att
utbildning av dessa specialister prioriteras. Ofta
får distriktsläkarna den första kontakten med
misstänkta demensfall och det krävs då att de har
kunskap för att känna igen tecken på demens. Många
distriktsläkare skulle genom påbyggnadsutbildning
inom demensområdet kunna avlasta en del av
diagnostiseringen. Det krävs också ökad
kunskapsspridning om demenssjukdomar och äldres
psykiska ohälsa, för att få fler intresserade av
denna del i läkarutbildningen. Vad här anförts med
anledning av motion So405 (c) yrkande 3 bör ges
regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under 5 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande geriatrisk specialistkompetens
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So405 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
11. Omvårdnad i sjukvården (mom. 7)
Kerstin Heinemann (fp) anför:
Enligt min uppfattning är det mycket viktigt att
framhålla omvårdnadens betydelsefulla roll i
sjukvården. Omvårdnaden utgör en omfattande och
viktig del av verksamheten i sjukvården jämte
medicinsk behandling. Den medicinska delen får dock
av tradition och kanske av ideologiska orsaker
större uppmärksamhet än omvårdnaden. Båda är dock
avgörande för en god och effektiv vård. Som exempel
kan nämnas att omvårdnadsinsatser är av avgörande
betydelse för att förhindra och behandla trycksår i
sjukvården. Likaså är god omvårdnad viktig för att
bota och förebygga undernäring.
Vidare anser jag att ett omvårdnadscentrum bör
inrättas. Exempel på uppgifter som ett sådant
centrum kan ha är följande: stärka utvecklingen av
omvårdnad i kommuner och landsting, stödja
omvårdnadsforskningen och dialogen mellan forskare
och vårdpersonal, vara ett forum för utvärdering och
redovisning av aktuell forskning, anordna
forskningskonferenser samt främja vidareutbildning
och fortbildning inom omvårdnadsområdet.
Vad här anförts med anledning av motion So386 (fp)
yrkandena 1 och 2 bör ges regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande omvårdnad i sjukvården
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So386 yrkandena
1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad ovan anförts,
12. Redovisning av samhällsbesparing
(mom. 8)
Thomas Julin (mp) anför:
Som anförs i motion So18 (mp) har stora besparingar
gjorts inom vården. Detta har inte minst påverkat
primärvården. Enligt min uppfattning saknas en
redovisning av vad dessa besparingar kostat, sett ur
ett samhällsperspektiv. Jag anser att det är viktigt
att väga genomförda besparingar mot den sam-
hällsnytta som gått förlorad och mot den ohälsa och
otrygghet som neddragningarna skapat. Dessa
neddragningar har skapat arbetslöshet för
omvårdnadspersonalen och de har orsakat kostnader
för samhället i form av arbetsmarknadsåtgärder och
förlorad kompetens. Regeringen bör således göra en
tydlig redovisning av den samhällsbesparing som
neddragningen i vårdsektorn medfört. Vad här anförts
med anledning av motion So18 (mp) yrkande 1 bör ges
regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under 8 bort ha
följande lydelse:
8. beträffande redovisning av
samhällsbesparing
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So18 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
13. Bevarande av mindre sjukhus (mom. 9)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans
Hjortzberg-Nordlund (m), Lars Gustafsson (kd),
Cristina Husmark Pehrsson (m), Kenneth Johansson (c)
och Rosita Runegrund (kd) anför:
Enligt vår uppfattning har Sverige utvecklat ett
hårdare koncentrationsmönster inom sjukvården än
många andra länder. Vi vill peka på en rapport från
SPRI i vilken det slås fast att små sjukhus inte är
dyrare än stora sjukhus. Däremot är det stora
skillnader mellan olika kliniker inom ett sjukhus.
Genom att lägga ned sjukhus förlorar man den närhet
som lagen föreskriver. Den minskning av
jourkostnaderna som åstadkoms vid en centralisering
av vården försvinner genom att transportkostnaderna
ökar. Vad man får är enbart försämrad service för
befolkningen för sannolikt högre kostnad. De mindre
sjukhusen bör således i högre grad bevaras. Detta
står självklart inte i motsats till att det för
vissa verksamheter av kvalitetsskäl krävs en
koncentration. Vad här anförts med anledning av
motion So265 (kd) yrkande 1 bör ges regeringen till
känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 9 bort ha
följande lydelse:
9. beträffande bevarande av mindre sjukhus
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So265 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
14. Privata vårdgivare (mom. 11)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans
Hjortzberg-Nordlund (m), Cristina Husmark Pehrsson
(m) och Kerstin Heinemann (fp) anför:
Vi anser att fri etablering bör gälla för läkare och
sjukgymnaster. Vidare anser vi att förbudet mot
ersättningsetableringar snarast bör avskaffas.
Rätten att överlämna sin verksamhet till yngre
krafter garanterar fortlevnad och en tryggad rätt
att fortsatt bedriva verksamhet. Den garanterar
också att verksamheten bedrivs på en modern och
kvalificerad nivå ända till överlåtelsetillfället.
Vi anser också att åldersgränsen för rätten att
erhålla sjukvårdsersättning bör slopas.
Åldersgränsen strider mot riksdagens beslut att
införa en flexibel pensionsålder och innebär att
sedan länge etablerade läkarkontakter bryts. Det är
enligt vår mening särskilt allvarligt för äldre
patienter som förlorar en läkare de känt stort
förtroende för. Med hänsyn till att den offentliga
sektorn har stora problem med ökande köer och att
personalen drabbas av stress och utbrändhet är det
dessutom anmärkningsvärt att några av vårdens mest
erfarna och mest kompetenta företrädare förvägras
utöva sitt yrke. Möjligheten att göra en god insats
i vården kan inte enbart kopplas till åldern utan
måste också bedömas utifrån andra kriterier. Vad här
anförts med anledning av motionerna So222 (m)
yrkandena 2, 3 och 5, 226 (m) och 467 (fp) yrkandena
3 (delvis), 4 och 7 bör ges regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 11 bort ha
följande lydelse:
11. beträffande privata vårdgivare
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So222
yrkandena 2, 3 och 5, 1998/99:So226 och
1998/99:So467 yrkandena 3 (delvis), 4 och 7 som
sin mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts,
15. Andra vårdgivare än läkare och
sjukgymnaster (mom. 12)
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-
Nordlund och Cristina Husmark Pehrsson (alla m)
anför:
Vi anser att en stor del av befolkningens behov av
hälso- och sjukvård med fördel kan ombesörjas av
andra yrkeskategorier än läkare. Inte minst ur
samhällsekonomiskt perspektiv kan detta vara
fördelaktigt. Det finns ett starkt intresse från
till exempel distriktssköterskor att etablera
privata vårdalternativ vid sidan av husläkare eller
distriktsläkare. Barnmorskor bedriver redan i viss
utsträckning mödrahälsovård i egen regi, men det
finns intresse att göra detta i större utsträckning
och även vidga verksamheten till
preventivmedelsrådgivning och gynekologiska
hälsokontroller med viss provtagning. Lymfterapeuter
är en annan yrkesgrupp där det finns ett stort
intresse av att bedriva privat verksamhet. En
grundläggande förutsättning i samtliga fall är dock
att verksamheten kan bedrivas på ekonomiskt rimliga
villkor och leva upp till ställda kvalitetskrav.
Sammanfattningsvis anser vi att vidgade möjligheter
för fler yrkesgrupper att bedriva enskild verksamhet
skulle för patienterna betyda ökad valmöjlighet,
bättre tillgänglighet och förbättrad kontinuitet.
Vad här anförts med bifall till motionerna So203 (m)
och So231 (m) yrkande 1 och med anledning av motion
So467 (fp) yrkande 3 (delvis) bör ges regeringen
till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 12 bort ha
följande lydelse:
12. beträffande andra vårdgivare än läkare och
sjukgymnaster
att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:So203 och
1998/99:So231 yrkande 1 och med anledning av
motion 1998/99:So467 yrkande 3 (delvis) samt med
avslag på motionerna 1998/99:So231 yrkande 2,
1998/99:So261 och 1998/99:So371 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts,
16. Andra vårdgivare än läkare och
sjukgymnaster (mom. 12)
Kerstin Heinemann (fp) anför:
Enligt min uppfattning är det viktigt för såväl
patienter som vårdgivare att en enskild vårdgivare
kan bedriva verksamhet med finansiering av
landstinget. Jag anser därför att fri
etableringsfrihet bör införas för andra vårdgivare
än läkare och sjukgymnaster, t.ex. barnmorskor. Vad
här anförts med anledning av motion So467 (fp)
yrkande 3 (delvis) bör ges regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under 12 bort ha följande
lydelse:
12. beträffande andra vårdgivare än läkare och
sjukgymnaster
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:So467 yrkande 3
(delvis) och med anledning av motionerna
1998/99:So203 och 1998/99:So231 yrkande 1 samt
med avslag på motionerna 1998/99:So231 yrkande
2, 1998/99:So261 och 1998/99:So371 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts,
17. Högkostnadsskydd (mom. 14)
Ingrid Burman (v), Rolf Olsson (v) och Thomas Julin
(mp) anför:
Enligt vår uppfattning bör på sikt alla avgifter för
läkemedel, läkarvård, tandvård, handikapphjälpmedel
m.m. samordnas i ett högkostnadsskydd. Vi anser
därför att regeringen bör utreda vad ett sådant
högkostnadsskydd kan kosta staten. Vad här anförts
med anledning av motionerna So418 (mp) yrkande 2 och
So460 (mp) yrkandena 8 och 9 bör ges regeringen till
känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 14 bort ha
följande lydelse:
14. beträffande högkostnadsskydd
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So418
yrkande 2 och 1998/99:So460 yrkandena 8 och 9
och med avslag på motionerna 1998/99:So355,
1998/99:So442, 1998/99:So446 yrkande 9 och
1998/99:So467 yrkande 8 som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts,
18. Högkostnadsskydd (mom. 14)
Lars Gustafsson och Rosita Runegrund (båda kd)
anför:
Vi anser att en översyn behöver göras så att
högkostnadsskyddet verkligen omfattar alla
vårdavgifter. I det sammanhanget bör en återinförd
"fri lista" för läkemedel övervägas. Under senare år
har avgifterna för den enskilde ökat dramatiskt dels
genom att högkostnadsskyddet höjts, dels därför att
flera vårdavgifter inte omfattas av
högkostnadsskyddet. Även den enskildes kostnader för
resor i samband med vård har ökat och dessa
inkluderas inte heller i högkostnadsskyddet. Vi
anser att ingen skall behöva avstå från vård av
ekonomiska skäl. Vad här anförts med anledning av
motion So446 (kd) yrkande 9 bör ges regeringen till
känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 14 bort ha
följande lydelse:
14. beträffande högkostnadsskydd
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So446 yrkande 9
och med avslag på motionerna 1998/99:So355,
1998/99:So418 yrkande 2, 1998/99:So442,
1998/99:So460 yrkandena 8 och 9 och
1998/99:So467 yrkande 8 som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts,
19. Högkostnadsskydd (mom. 14)
Kerstin Heinemann (fp) anför:
Jag anser att systemet med högkostnadsskydd för
läkemedel och läkarbesök måste förbättras. Enligt
min uppfattning bör 2 000 kr vara den nivå då
högkostnadsskyddet inträder, dvs. 1 000 kr för
läkemedelsutgifter och 1 000 kr för besök i den
öppna hälso- och sjukvården. Vad här anförts med
anledning av motion So467 (fp) yrkande 8 bör ges
regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under 14 bort ha
följande lydelse:
14. beträffande högkostnadsskydd
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So467 yrkande 8
och med avslag på motionerna 1998/99:So355,
1998/99:So418 yrkande 2, 1998/99:So442,
1998/99:So446 yrkande 9 och 1998/99:So460
yrkandena 8 och 9 som sin mening ger regeringen
till känna vad ovan anförts,
20. Bidrag till glasögon (mom. 15)
Ingrid Burman (v), Rolf Olsson (v) och Thomas Julin
(mp) anför:
I dag råder det stora olikheter mellan landstingen
då det gäller bidrag för glasögon till barn. Varje
landsting avgör självt om, och i så fall hur stort,
bidrag som skall utgå. Vi anser att denna ojämlikhet
är mycket olycklig. Alla barn bör behandlas lika,
oberoende av var man bor i landet.
Staten, som anslagsgivare till landstingen, bör
enligt vår uppfattning ta initiativ till
överläggningar med Landstingsförbundet för att
kartlägga situationen och för att utreda kostnader
och alternativa kostnadsersättningar för glasögon
till barn och ungdom. Vad här anförts med anledning
av motion So219 (s) bör ges regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 15 bort ha
följande lydelse:
15. beträffande bidrag till glasögon
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So219 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts,
21. Preskription (mom. 23)
Thomas Julin (mp) och Kerstin Heinemann (fp) anför:
Enligt vår nuvarande uppfattning innebär den nu
gällande tidsgränsen på två år för underrättelse om
anmälan ofta problem för anmälaren. Mycket ofta
sträcker sig behandlingsperioderna över väsentligt
längre tid än två år. Vid mycket långa
sjukdomsperioder har vederbörande ofta inte
återhämtat sig vare sig fysiskt eller psykiskt så
att han/hon orkar göra en anmälan efter en
felbehandling. Vid dödsfall, inte minst när det
gäller barn, krävs ofta lång tid för anhöriga att
bearbeta sin sorg. Därmed faller deras möjligheter
att anmäla ärendet när preskriptionstiden är så kort
som två år. Samtidigt får inte preskriptionstiden
sättas så att minnesbilder av aktuellt fall
försvåras. Preskriptionstiden bör därför förlängas
till tre år.
I andra fall kan det vara så att orsaken till en
patients besvär på grund av en felbehandling
upptäcks först efter att preskriptionstiden har gått
ut. Ett exempel på ett sådant fall är en patient som
under drygt två år hade svåra smärtor i buken.
Upprepade besök hos läkare gav olika diagnoser och
behandlingar som inte hjälpte. Efter diagnosen
blindtarmsinflammation opererades patienten och då
upptäcktes en operationsduk som glömts vid en
tidigare operation. Eftersom två år gått kunde
patienten inte göra en anmälan trots att ett helt
uppenbart fel hade begåtts. Det är ur
patientsynpunkt helt nödvändigt att
preskriptionstiden ändras så att när orsaken till en
patients problem är ett misstag från sjukvården,
skall preskriptionstiden börja löpa från den dag då
misstaget upptäckts.
Vad här anförts med anledning av motion So294 (fp)
yrkandena 1 och 2 bör ges regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 23 bort ha
följande lydelse:
23. beträffande preskription
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So294 yrkandena
1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad ovan anförts,
22. Muntlig förhandling (mom. 24)
Kerstin Heinemann (fp) anför:
Som anförs i motion So294 (fp) är muntlig
förhandling sällsynt i Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd. Enligt min uppfattning bör muntlig
förhandling i svårbedömda fall kunna ge en mycket
god tilläggsinformation. Muntlig förhandling bör
därför medges i större utsträckning än för
närvarande. Vad här anförts med anledning av motion
So294 (fp) yrkande 3 bör ges regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under 24 bort ha följande
lydelse:
24. beträffande muntlig förhandling
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So294 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
23. Abortförebyggande åtgärder m.m.
(mom. 29, 30, 31 och 34)
Lars Gustafsson och Rosita Runegrund (båda kd)
anför:
Vi vill framhålla att det abortförebyggande arbetet
är oerhört viktigt och har stor påverkan på
abortutvecklingen. Ungdomsmottagningar har stor
betydelse i det förebyggande arbetet, vilket måste
präglas av en djup och bred information av
välutbildad personal. Sexualundervisningen måste
enligt vår uppfattning fördjupas och ansvarstagande
för den egna sexualiteten och för partnern bör i
detta sammanhang betonas. Den konfliktsituation som
alltid uppstår vid en abortsituation måste lyftas
fram. Familje- och preventivmedelsrådgivningen skall
vara väl utbyggd och lättillgänglig i hela landet.
Preventivmedelsrådgivningen bör enligt vår mening
omfatta ett brett spektrum av metoder, även s.k.
naturlig familjeplanering.
Enligt vår uppfattning bör informationen om
stödsamtalen få en mycket tydligare inriktning än i
dag. Varje abortsökande bör få en skriftlig
information vilken bör redovisa de grundvärderingar
som samhället står för när det gäller människovärdet
och tydligt men varsamt lyfta fram det etiska
dilemmat. På ett naturligt sätt kan sedan
alternativet till abort diskuteras. Hur och i vilken
omfattning stödsamtalen skall ske bör ytterligare
övervägas. Stödsamtal bör endast genomföras/ledas av
personal som fått utbildning i etisk rådgivning. I
Norge finns en tvåårig akademisk utbildning för
etisk rådgivning. Något liknande bör enligt vår
mening införas i Sverige. Grundkraven på rådgivarna
bör fastställas av Socialstyrelsen.
Enligt nuvarande abortlag fattar kvinnan det
slutliga avgörandet om abort före den artonde
graviditetsveckan. Därefter krävs Socialstyrelsens
tillstånd.
Abortlagens nuvarande tidsgräns diskuteras både
bland lekmän och medicinskt sakkunniga. Å ena sidan
framförs argument för en sänkning av tidsgränsen.
Antalet aborter skulle på detta sätt kunna minskas.
Å andra sidan hävdas att en kortare tid skulle kunna
medföra att en del abortsökande inte fick
tillräcklig tid att i lugn och ro tänka igenom sitt
beslut.
Vi anser att de tänkbara effekterna av en sänkt
tidsgräns för när Socialstyrelsens tillstånd krävs
för abort bör studeras noga.
Vi vill vidare betona vikten av tvärvetenskaplig
forskning kring situationen före och efter en abort
för kvinnan, hennes familj och närmaste anhöriga.
Många kvinnor får problem efter en abort. Resultaten
från en intensifierad svensk forskning kunde bli
till nytta såväl i det abortförebyggande och
graviditetsstödjande arbetet som vid stödsamtalen
efter en abort.
Vad härefter gäller donation av könsceller vill vi
framhålla att sådan donation på olika sätt kan komma
att beröra de familjer och individer som ingår i
givarens och mottagarens närhet. Det är därför
viktigt att från ett helhets-perspektiv analysera de
potentiella problem som en sådan donation kan
medföra. Olika situationer för barnet, föräldrarna i
den familj där barnet växer upp samt för donatorn
och dennes familj måste beaktas. De rättsliga
konsekvenserna av ägg- och spermadonation är inte
helt klara. Befruktning utanför kvinnans kropp med
donerade könsceller bör enligt vår uppfattning
upphöra. Motsvarande komplikationer gäller också vid
givarinsemination. Vår uppfattning är att man genom
information om de etiska komplikationerna och genom
underlättande av adoption bör få givarinsemination
att på sikt upphöra.
Vad ovan anförts med anledning av motionerna So340
(kd) yrkandena 2, 8, 9 och 11-14, So379 (kd) yrkande
9 och So401 (kd) bör ges regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 29, 30, 31
och 34 bort ha följande lydelse:
29. beträffande abortförebyggande åtgärder
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So340
yrkandena 8, 13 och 14, 1998/99:So379 yrkande 9
och 1998/99:So401 som sin mening ger regeringen
till känna vad ovan anförts,
30. beträffande stödsamtal
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So340 yrkandena
11 och 12 som sin mening ger regeringen till
känna vad ovan anförts,
31. beträffande tidsgränsen då
Socialstyrelsens tillstånd krävs för abort
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So340 yrkande 9
som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
34. beträffande övriga etiska frågor
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So340 yrkande 2
och med avslag på motionerna 1998/99:So256
yrkande 2 och 1998/99:So452 som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts,
24. Fosters livsduglighet (mom. 32)
Chris Heister (m), Leif Carlsson (m), Hans
Hjortzberg-Nordlund (m), Lars Gustafsson (kd),
Christina Husmark Pehrsson (m) och Rosita Runegrund
(kd) anför:
En fråga som den senaste tiden varit föremål för
diskussion är när ett foster kan betecknas som
livsdugligt. Gränsen har betydelse när det gäller
den "övre abortgränsen" eftersom en abort inte får
utföras om ett foster kan bedömas som livsdugligt.
Praxis är att abort inte medges efter den tjugoandra
havandeskapsveckan.
Vi anser att de tänkbara effekterna av en
praxisändring så att abort i princip inte beviljas
efter den tjugonde havandeskapsveckan bör studeras
noga. Skälet är att de medicinska framstegen gjort
det möjligt att rädda allt yngre foster till livet.
Det finns alltid en viss risk för felbedömning av
hur långt framskriden en grossess är. Den absurda
situationen kan uppstå att ett foster som med modern
teknik kan betraktas som livsdugligt foster
aborteras samtidigt som miljonbelopp satsas för att
rädda ett annat i och för sig lika moget foster. Det
är ytterst angeläget att samhället har regler som är
i takt med utvecklingen. Samtidigt måste entydiga
signaler ges om att abort inte är tillåtet om ett
barn kan bedömas som livsdugligt utanför livmodern.
Vad här anförts med anledning av motion So340 (kd)
yrkande 10 bör ges regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 32 bort ha följande
lydelse:
32. beträffande fosters livsduglighet
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So340 yrkande 10
som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
25. Övriga etiska frågor (mom. 34)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans
Hjortzberg-Nordlund (m), Cristina Husmark Pehrsson
(m) och Kerstin Heinemann (fp) anför:
Rådet för medicinsk-etiska frågor fick 1994
regeringens uppdrag att göra en översyn av bl.a.
äggdonation. Rådets utredning och förslag
överlämnades till regeringen våren 1995. Rådet ansåg
att in vitrofertilisering (IVF) med äggdonation och
makes/sambos sperma bör tillåtas på medicinsk
indikation för kvinnor i fertil ålder.
En proposition om äggdonationer aviserades så sent
som våren 1998 i regeringens propositionslista men
kom aldrig till riksdagen. Propositionen återfinns
inte i listan över planerade propositioner under
hösten 1998. Under tiden fortsätter barnlösa par att
åka utomlands för att få hjälp genom äggdonation.
Kostnaderna för själva behandlingen uppskattades
1994 till ca 30 000 kr. Till detta kommer
resekostnader m.m. I dag är kostnaderna säkerligen
högre. Det blir med andra ord de som har egna pengar
att satsa på en sådan behandling som kan få den
medan andra med samma medicinska behov inte får den
möjligheten. Enligt vår uppfattning är det därför
angeläget att regeringen lägger fram ett lagförslag
till riksdagen som jämställer äggdonation med
spermadonation. Detta bör riksdagen med bifall till
motion So256 (fp) yrkande 2 och med anledning av
So452 (s) ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 34 bort ha
följande lydelse:
34. beträffande övriga etiska frågor
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:So256 yrkande 2
och med anledning av motion 1998/99:So452 samt
med avslag på motion 1998/99:So340 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts,
26. Preventivmedel för män (mom. 35)
Thomas Julin (mp) anför:
Enligt min uppfattning är det väsentligt att
resurser satsas på forskning vad gäller
preventivmedel för män. Vad här anförts med
anledning av motion A807 (mp) yrkande 10 bör ges
regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under 35 bort ha
följande lydelse:
35. beträffande preventivmedel för män
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A807 yrkande 10
som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
27. Aktivt samtycke till organdonation
(mom. 36)
Lars Gustafsson (kd), Thomas Julin (mp) och Rosita
Runegrund (kd) anför:
Som anförs i motion So340 (kd) bör huvudprincipen
vid organdonation vara aktivt samtycke från givaren.
Enligt vår uppfattning anser de flesta att det är
bäst om varje individ under sitt liv själv ger
uttryck för sin vilja - eller tveksamhet inför - att
bli donator. Då blir frågan sällan ett problem för
de anhöriga. Vi anser därför att huvudprincipen vid
organdonation bör vara aktivt samtycke från givaren.
Om det blir allt vanligare med personliga beslut om
organdonationer, kommer det också att uppfattas som
naturligt att till en avlidens närstående ställa
frågan om hur personen ställde sig till att bli
donator av organ.
Vad här anförts med anledning av motion So340 (kd)
yrkande 15 bör ges regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 36 bort ha
följande lydelse:
36. beträffande aktivt samtycke till
organdonation
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So340 yrkande 15
som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
28. Organdonationsregistret och
donationskort (mom. 37)
Lars Gustafsson och Rosita Runegrund (båda kd)
anför:
Enligt vår mening är det viktigt att den enskilde
ges god information om var och när man kan lämna
uppgifter till organdonationsregistret. Det är
vidare lämpligt att stat, landsting eller kommuner
bör aktivt informera om organdonation vid de
tillfällen då människor naturligt har kontakt med
vissa myndigheter. Sådana tillfällen kan vara
mönstring inför värnplikt, utfärdande av körkort,
besök vid hälsomottagningar etc. Vid sådana
tillfällen skulle den enskilde erbjudas att lämna
uppgifter till organdonationsregistret. Vi anser att
detta skulle underlätta för många att ge sin åsikt
till känna.
Den vilja till organdonation som den enskilde
lämnar till organdonationsregistret skulle förutom i
registret dokumenteras på ett donationskort. Även i
detta sammanhang är det viktigt att lyfta fram
behovet av information och utbildning. Vad här
anförts bör riksdagen med anledning av motion So340
(kd) yrkandena 16 och 17 ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 37 bort ha
följande lydelse:
37. beträffande organdonationsregistret och
donationskort
att riksdagen med anledning av motion So340 yrkandena 16 och
17 som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
29. Dödshjälp (mom. 38)
Lars Gustafsson och Rosita Runegrund (båda kd)
anför:
Vi anser att kraven på eutanasi (s.k. aktiv
dödshjälp) med skärpa måste motarbetas. De uttrycker
en cynism inför människovärdet och uttrycker ofta
ett starkt nyttotänkande. Ibland kan man ana
resonemang om att bristen på resurser inom vården
bör göra det naturligt att införa eutanasi som ett
medel att förkorta den tid som används för att med
dyrbar medicinsk teknik förlänga ett som man säger
"ovärdigt, meningslöst liv". Vi är medvetna om att
det kan finnas en otydlig gränsdragning mellan vad
det innebär att avbryta en meningslös,
livsuppehållande behandling och vad som kallas aktiv
dödshjälp (ett aktivt, direkt ingrepp i syfte att
påskynda döden). För erfaren vårdpersonal är dock
detta oftast inte ett svårt problem.
Om inte debatten om människovärdet hålls levande
finns alltid risk för en negativ syn på utsatta,
funktionshindrade och sjuka människor. Diskussionen
om "aktiv dödshjälp" riskerar att förstärka den. Vi
anser också att trovärdigheten till och förtroendet
för sjukvården skulle komma att minska om eutanasi
infördes.
Anhöriga står i dag för ungefär tre gånger så stora
insatser för sjuka och handikappade som den
offentliga vården och omsorgen. Man skall därför
inte heller underskatta risken för att införande av
aktiv dödshjälp kan leda till ett outtalat tryck på
svårt sjuka människor att begära dödshjälp för att
"underlätta" för anhöriga. För den sjuke är bördan
tung nog utan att denna press läggs ovanpå.
Bakom kravet på eutanasi ligger ofta
föreställningen att det är en katastrof och ett
omänskligt lidande att drabbas av exempelvis ett
funktionshinder. Man är inne på en mycket farlig
väg, om utomståendes subjektiva bedömning av vad som
gör våra liv värda att leva får styra utvecklingen.
Det är ofta dessa röster som hörs i debatten. Många
människor lever ett gott liv trots grava handikapp,
därför att de fått ett gott både mänskligt och
tekniskt stöd. Det kan gälla assistans,
handikapphjälpmedel, hemhjälp, mediciner etc. Vad
här anförts med anledning av motion So340 (kd)
yrkande 18 bör ges regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 38 bort ha följande
lydelse:
38. beträffande dödshjälp
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So340 yrkande 18
som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
30. Hivpreventiva frågor (mom. 39)
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-
Nordlund och Cristina Husmark Pehrsson (alla m)
anför:
När det gäller det hivpreventiva arbetet vill vi
särskilt belysa ett par punkter: dels
samlevnadsundervisningen i skolan, dels
frivilligorganisationernas verksamhet.
Skolan har enligt vår uppfattning unika möjligheter
att ge ungdomarna en fördjupad information om
hiv/aids, eftersom skolan når hela åldersgrupper.
Ungdomarna måste påverkas att inse allvaret i
hivepidemin genom samtal och diskussioner om
samlevnad. Sverige har ett internationellt
uppmärksammat program för samlevnadsundervisning i
skolan, information om hiv, liksom om andra sexuellt
överförda sjukdomar och om homosexualitet. Denna
undervisning får dock sällan det utrymme och den
utformning som är föreskrivet. Detta är allvarligt
och regeringen bör vidta åtgärder för att tillse att
föreskriven undervisning genomförs.
Vi vill också betona att olika
intresseorganisationer fyller en viktig roll i
informationsarbetet. Vi anser att en större del av
informationsmedlen bör komma de frivilliga
organisationerna till del för att användas i deras
upplysnings- och informationsarbete. Enligt vår
uppfattning är det avgörande för bekämpningen av hiv
i framtiden att frivilligorganisationerna kan
fortsätta med sitt arbete. I detta sammanhang vill
vi särskilt uppmärksamma Noaks Ark/Röda korsets
verksamhet som genom kontinuitet och oerhörd
kompetens har gjort mer än kanske några andra på
detta område. Ett stort arbete har uträttats av de
organisationer som organiserar män som har sex med
andra män. Dessa organisationer har också en mycket
stor erfarenhet av informationsinsatser. De måste
även i framtiden få stöd så att deras arbete på
fältet skall kunna fortsätta och så att de även kan
nå dem som inte är organiserade men som har ett
riskbeteende. Vad här anförts med anledning av
motion So424 (m) yrkandena 3 och 6 bör ges
regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 39 bort ha
följande lydelse:
39. beträffande hivpreventiva frågor
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So424 yrkandena
3 och 6 och med avslag på motionerna
1998/99:So424 yrkandena 1, 2, 4, 7 och 8 och
1998/99:Ju709 yrkande 16 delvis som sin mening
ger regeringen till känna vad ovan anförts,
31. Anonyma tester (mom. 40)
Ingrid Burman (v), Rolf Olsson (v), Thomas Julin
(mp) och Kerstin Heinemann (fp) anför:
Enligt vår uppfattning är en viktig åtgärd i
hivpreventionen att tillåta anonym testning. Fler
personer vågar då komma till testning vilket i sin
tur för de smittade leder till tidigare behandling
och information om hur man skall förhindra vidare
smittspridning.
Vad nu anförts med anledning av motion Ju709 (fp)
yrkande 16 (delvis) bör ges regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 40 bort ha
följande lydelse:
40. beträffande anonyma tester
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju709 yrkande 16
(delvis) som sin mening ger regeringen till
känna vad ovan anförts,
32. Patientavgifter m.m. (mom. 41 och 42)
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-
Nordlund och Cristina Husmark Pehrsson (alla m)
anför:
Som anförs i motion So424 (m) är det särskilt
viktigt att patienten har frihet att välja
vårdgivare när fråga är om en sexuellt överförd
sjukdom. Särskilt när det gäller hiv torde
valfriheten vara av avgörande betydelse för att man
med förtroende skall vilja vända sig till
sjukvården. Smittskyddslagen bör därför ändras så
att kostnadsneutralitet råder för vård och
behandling oavsett vilken läkare patienten uppsöker.
En uppfattning som också en enig
Smittskyddsutredning framfört.
Vi vill vidare framhålla att forskningen är av
central betydelse för att ett vaccin mot hiv skall
kunna utvecklas och för att aidssjuka och symtomfria
hivsmittade skall erhålla rätt behandling. Forskare
har kunnat rapportera om framgångar för bromsande
mediciner, även om oroväckande signaler kommit om
vissa bakslag som inte får nonchaleras. Forskning
visar också att vissa människor är immuna mot
hivviruset. Detta anses bero på en mindre genskada
som sannolikt förklarar varför en del hivinfekterade
inte utvecklar aids. Kan forskarna förklara varför
dessa människor inte smittas och t.ex. skapa ett
vaccin har vi kommit långt i kampen mot aids.
Problemet med den nya framgångsrika typen av medicin
är att den är dyr, vilket framför allt drabbar
utvecklingsländerna i tredje världen. I länder som
Indien, Thailand, många afrikanska stater och länder
i Sydamerika exploderar för närvarande antalet
hivsmittade närmast okontrollerat. Sverige, EU och
resten av den utvecklade världen har här ett stort
ansvar för att så snabbt som möjligt göra eventuella
mediciner tillgängliga också i tredje världen. Det
innebär också att kampen mot hiv och aids har fått
en något annorlunda inriktning. Den rika världens
länder måste med sina ekonomiska möjligheter och
tekniska och medicinska kunskaper intensifiera de
senaste årens lyckade försök för att på så sätt så
snabbt som möjligt göra eventuella mediciner och
behandlingsmetoder tillgängliga för tredje världen.
Vad här anförts med anledning av motion So424 (m)
yrkandena 9 och 11 bör ges regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 41 och 42
bort ha följande lydelse:
41. beträffande patientavgifter
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So424 yrkande 9
som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
42. beträffande forskning avseende hiv och
aids
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So424 yrkande 11
som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
33. Bemötande av homosexuella (mom. 43)
Ingrid Burman (v), Rolf Olsson (v), Thomas Julin
(mp) och Kerstin Heinemann (fp) anför:
En enkätundersökning i Stockholm har visat att
kunskaperna om sexuell överföring av sjukdomar är
mycket små och att man skyddar sig mycket sällan när
kvinnor har sex med kvinnor. Endast hälften av
kvinnorna i undersökningen berättade för sin
gynekolog om sin homosexualitet. De kommer också i
lägre utsträckning till mammografi och
cellprovtagningar än andra kvinnor. Vi anser att det
således finns behov av mer kunskap om lesbiska
kvinnors hälsa och deras behov av information samt
hälso- och sjukvård. Vidare vill vi framhålla att
kunskaperna om homosexualitet måste höjas hos hälso-
och sjukvårdspersonalen, särskilt hos personal inom
kvinnohälsovård. Vad här anförts med anledning av
motion Ju709 (fp) yrkande 15 bör ges regeringen till
känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 43 bort ha
följande lydelse:
43. beträffande bemötande av homosexuella
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju709 yrkande 15
och med avslag på motion 1998/99:Ju709 yrkande
13 som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
34. Vård och behandling för olika sjukdomar
m.m. (mom. 44)
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-
Nordlund och Cristina Husmark Pehrsson (alla m)
anför:
Vid en konferens om smärtlindring framkom att 90 %
av cancersjuka patienter helt i onödan har svåra
smärtor i livets slutskede. Vidare framkom att
hälften av läkarna i Sverige inte gör någon analys
av vad smärtan beror på eller hur den bäst lindras.
Man konstaterade också att 20 % av läkarna inte ens
frågar sin patient om han eller hon har ont.
Vid konferensen pekades även på att kunskaperna om
smärtlindring har stora brister, liksom även den
vårdkejda som skall sörja för att smärtlindringen
fungerar, oavsett om patienten befinner sig på
sjukhuskliniker, omhändertas inom primärvården eller
av kommunernas hemsjukvård.
Inom landstingen och kommunerna i Sverige pågår
säkerligen olika arbeten och projekt med inriktning
på smärtlindring. Det är viktigt att alla avslutade,
nu pågående och planerade arbeten och projekt
kartläggs och inventeras. Det finns med stor
sannolikhet mycket att vinna på att ta del och lära
av andras kunskaper och erfarenheter. Betydande
samordningsvinster kan inte uteslutas.
Denna kartläggning bör, tillsammans med inhämtande
och sammanställning av övriga fakta och kunskaper
inom området, resultera i en utbildningsplan för all
vårdpersonal som arbetar med smärtlindring. En
självklar ambition bör givetvis vara att även andra
personalgrupper, och därmed även patientgrupper, på
sikt skall omfattas av utbildningen. Detta bör
riksdagen med anledning av motion So237 (m) som sin
mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 44 bort ha
följande lydelse:
44. beträffande vård och behandling för olika
sjukdomar m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So237 och med
avslag på motionerna 1998/99:So218,
1998/99:So251, 1998/99:So275 yrkande 1,
1998/99:So284 yrkandena 1-3, 1998/99:So313
yrkandena 1, 3, 5 och 6, 1998/99:So321 yrkande
7, 1998/99:So346 yrkandena 1-3, 1998/99:So437,
1998/99:So453, 1998/99:So455 yrkande 11,
1998/99:So458 yrkande 2, 1998/99:So460 yrkande
10 och 1998/99:So465 yrkande 25 som sin mening
ger regeringen till känna vad ovan anförts,
35. Vård och behandling för olika sjukdomar
m.m. (mom. 44)
Lars Gustafsson och Rosita Runegrund (båda kd)
anför:
Vi vill betona att i en demokrati måste rätten till
ett värdigt liv också på ålderns höst vara
självklar. För inte så länge sedan var åldrandet en
naturlig del av samhällslivet. Att ta hand om sina
gamla var lika naturligt som att ta hand om sina
barn. Vårt samhälle saknar mycket av en
grundläggande respekt för ålderdomen. Enligt en
undersökning, som gjorts av bl.a. Lars Hallin,
geriatriker och överläkare, håller en åldersgräns på
att växa fram inom sjukvården. De äldre räknas
ibland som ett B-lag och behandlas inte lika bra som
de yngre på en medicinavdelning. Enligt vår
uppfattning får det inte vara samhällsnyttan som
avgör vårdinsatsen. Landsting och kommuner måste
garantera fortsatt god vård. Vi anser att omsorgen
om de äldre skall vara ett prioriterat område. Detta
bör riksdagen med anledning av motion So275 (kd)
yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 44 bort ha
följande lydelse:
44. beträffande vård och behandling för olika
sjukdomar m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So275 yrkande 1
och med avslag på motionerna 1998/99:So218,
1998/99:So237, 1998/99:So251, 1998/99:So284
yrkandena 1-3, 1998/99:So313 yrkandena 1, 3, 5
och 6, 1998/99:So321 yrkande 7, 1998/99:So346
yrkandena 1-3, 1998/99:So437, 1998/99:So453,
1998/99:So455 yrkande 11, 1998/99:So458 yrkande
2, 1998/99:So460 yrkande 10 och 1998/99:So465
yrkande 25 som sin mening ger regeringen till
känna vad ovan anförts,
36. Vård och behandling för olika sjukdomar
m.m. (mom. 44)
Kenneth Johansson (c) anför:
Över en miljon svenskar har någon reumatisk sjukdom.
Dessa sjukdomar drabbar alla åldrar och vissa av dem
medför risk för tidig död. Reumatikernas möjlighet
att delta i verksamheter i hemmet, på arbetsplatsen,
under fritiden och i samhället för övrigt begränsas
starkt av värk, smärta och rörelseinskränkningar som
följer av sjukdomarna. Merparten av de drabbade är
kvinnor. Goda rehabiliteringinsatser minskar
lidandet för enskilda människor men det medför också
minskade kostnader för samhället.
Forskning om dessa sjukdomsgrupper är enligt min
uppfattning ett eftersatt område. Trots att de
reumatiska sjukdomarna utgör en stor folksjukdom
avser endast 2 % av Medicinska forskningsrådets
anslag reumatologisk forskning. Jag anser att mer
resurser måste satsas på forskning kring reumatiska
sjukdomars förekomst och utbredning, deras orsaker
och sjukdomsframkallande mekanismer. Men även
forskning kring de sociala och psykologiska
konsekvenserna som dessa sjukdomar medför behöver
intensifieras. Omvårdnadsforskningen behöver
påskyndas liksom de paramedicinska insatserna där
det saknas kompetenta forskare för att vetenskapligt
förankra projekt och utvecklingsarbete. Vad här
anförts med anledning av motion So455 (c) yrkande 11
bör ges regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under 44 bort ha
följande lydelse:
44. beträffande vård och behandling för olika
sjukdomar m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So455 yrkande 11
och med avslag på motionerna 1998/99:So218,
1998/99:So237, 1998/99:So251, 1998/99:So275
yrkande 1, 1998/99:So284 yrkandena 1-3,
1998/99:So313 yrkandena 1, 3, 5 och 6,
1998/99:So321 yrkande 7, 1998/99:So346 yrkandena
1-3, 1998/99:So437, 1998/99:So453, 1998/99:So458
yrkande 2, 1998/99:So460 yrkande 10 och
1998/99:So465 yrkande 25 som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts,
37. Vård och behandling för olika sjukdomar
m.m. (mom. 44)
Kerstin Heinemann (fp) anför:
Fibromyalgi är en mjukdelsreumatisk sjukdom som
drabbar ungefär 2 % av befolkningen. I Sverige finns
150 000200 000 fibromyalgisjuka, vilket gör
fibromyalgi till en folksjukdom.
I ett projekt som drivs av Reumatikerförbundet med
16 000 deltagare redovisar var tionde medlem att de
har stora svårigheter med vården. Det gäller bl.a.
att få en diagnos inom rimlig tid. Tillgången till
varma bad har vidare minskat eller avskaffats.
Neddragningar inom vården totalt har också påverkat
fibromyalgipatienterna.
Försäkringskassornas bedömningar av diagnosen
fibromyalgi varierar stort - i vissa kassor
accepteras diagnosen medan andra kassor har helt
motsatt uppfattning. Det vore önskvärt med en
gemensam syn på diagnoser som gäller
fibromyalgipatienter.
Enligt en undersökning har fibromyalgisjuka stort
behov av hjälpmedel. Detta är dock ett obearbetat
område. Kunskapen har varken nått ut till de sjuka
eller till vårdpersonalen. Det är också ett problem
att diagnosen och inte behovet ofta avgör vem som
får hjälpmedel.
Jag vill också framhålla att det är viktigt att de
som är sjuka i fibromyalgi får sin situation på
arbetsplatsen inventerad. Man är i de flesta fall
enig om att sjukskrivning inte är botemedlet för
patienten, utan att det tvärtom är önskvärt att
vederbörande är i måttlig rörelse och att hennes
sociala position stärks, om hon kan vara kvar i
arbetslivet. Här har såväl läkare som
försäkringskassa, arbetsgivare och fack en högst
väsentlig uppgift att fylla genom att ge den sjuke
en sysselsättning som är avpassad och lämplig för de
handikapp hon fått genom sin sjukdom.
Härefter vill jag belysa problemen med s.k.
seneffekter av polio. Många polioskadade, som
insjuknade på 1950-talet och tidigare, har nu
drabbats av problem i form av nytillkommen eller
ökad muskelsvaghet och ökad uttröttbarhet. Andra
symtom är muskelsmärta, ledvärk, köldintolerans och
i vissa fall andningsproblem. Alltför få inom hälso-
och sjukvården och socialtjänsten känner till detta
och det är därför viktigt att kunskap sprids om
dessa seneffekter och att patienterna remitteras
till de mottagningar som specialiserat sig på att
hjälpa dessa patienter.
Vad ovan anförts med anledning av motionerna So218
(fp) och So465 (fp) yrkande 25 bör ges regeringen
till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under 44 bort ha följande
lydelse:
44. beträffande vård och behandling för olika
sjukdomar m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So218 och
1998/99:So465 yrkande 25 och med avslag på
motionerna 1998/99:So237, 1998/99:So251,
1998/99:So275 yrkande 1, 1998/99:So284 yrkandena
1-3, 1998/99:So313 yrkandena 1, 3, 5 och 6,
1998/99:So321 yrkande 7, 1998/99:So346 yrkandena
1-3, 1998/99:So437, 1998/99:So453, 1998/99:So455
yrkande 11, 1998/99:So458 yrkande 2 och
1998/99:So460 yrkande 10 som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts,
38. Vård och behandling för olika sjukdomar
m.m. (mom. 44)
Thomas Julin (mp) anför:
Enligt min uppfattning behövs förändrade attityder
till oklara diagnoser. Att patienter med oklara
diagnoser och s.k. diffusa besvär behandlas
kränkande finns det otaliga exempel på. Detta
speglar en attityd och en människosyn som inte hör
hemma i ett civiliserat samhälle. Diffusa besvär är
tecken på påverkan på alla kroppens system och inte
i sig något skäl att inte ta patienten på allvar.
Tvärtom kan sådana symtom vara uttryck för en
genomgripande påverkan på flera organ, till exempel
en allmän förgiftning eller annan störning av
kroppens funktioner på den molekylära nivån. Enligt
min uppfattning är det av största vikt att det i
alla landsting finns tillgång till kvalificerad
utredning och behandling av patienter med diffusa
besvär, från t.ex. amalgam. Vad här anförts med
anledning av motion So460 (mp) yrkande 10 bör ges
regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under 44 bort ha följande
lydelse:
44. beträffande vård och behandling för olika
sjukdomar m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So460 yrkande 10
och med avslag på motionerna 1998/99:So218,
1998/99:So237, 1998/99:So251, 1998/99:So275
yrkande 1, 1998/99:So284 yrkandena 1-3,
1998/99:So313 yrkandena 1, 3, 5 och 6,
1998/99:So321 yrkande 7, 1998/99:So346 yrkandena
1-3, 1998/99:So437, 1998/99:So453, 1998/99:So455
yrkande 11, 1998/99:So458 yrkande 2 och
1998/99:So465 yrkande 25 som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts,
39. Kvinnors hälsa (mom. 45)
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-
Nordlund och Cristina Husmark Pehrsson (alla m)
anför:
Många läkare kan vittna om att kvinnor ofta kommer
för sent till läkare med sjukdomar och symtom på
sjukdomar. Ibland med för tidig död som följd.
Vidare är många av de besvär och åkommor som kvinnor
lider av onödiga. Det finns hjälp, men man söker den
inte.
Till bilden hör också att vetenskapen ofta har
mannen som förebild. Forskningsobjekt, diagnoser och
symtombeskrivning koncentreras på forskningsresultat
som har männens anatomi som underlag. Som exempel
kan nämnas symtom på hjärtinfarkt, som visar sig
vara olika för män och kvinnor.
Ett annat exempel är smärta och smärtlindring. Det
kan misstänkas att det inom sjukvården förutsätts
att kvinnor skall utstå smärta vid t.ex.
barnafödande. Denna inställning kan också ha spridit
sig till andra sjuk- och smärttillstånd, t.ex.
migrän och muskelvärk.
Den hjälp som dagens kvinnor nu kan få mot besvär i
klimakteriet är ett bevis på att forskningen numera
i större utsträckning inriktas på kvinnokroppen som
första kön och inte som "det andra könet". Det finns
dock alldeles för många områden i en kvinnas liv som
inte har vetenskaplig grund för diagnos och
behandling av hennes besvär.
Statistiskt sett söker kvinnor oftare vård än vad
män gör. Detta faktum har man på sina håll slarvigt
tolkat som att kvinnor i mindre utsträckning
uthärdar smärta och behandling. Den enkla orsaken
kan vara att kvinnor i mindre utsträckning får hjälp
när de uppsöker vården.
Med ökad kunskap hos kvinnorna själva och hos
vårdande personal kan många sjukdomar förebyggas och
svårare sjukdomstillstånd undvikas.
Vad gäller tillgången till rehabilitering och bra
vård, stöd och ersättning tycks en relativt enig
bild vara att kvinnor i mindre utsträckning än män
får del av detta. Det finns exempelvis mycket mer
forskning om funktionshindrade mäns sexualitet än om
kvinnors varför det är lättare för män att få prata
om sina problem, i synnerhet om de fått en skada i
vuxen ålder eftersom det också är en prioriterad
åldersgrupp inom forskningen. Kvinnor får hjälp i
ett senare skede, och den vård och rehabilitering
man får del av är inte anpassad efter kvinnors
behov. Vad här anförts med anledning av motionerna
So225 (m) och A802 (m) yrkande 13 bör ges regeringen
till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 45 bort ha
följande lydelse:
45. beträffande kvinnors hälsa
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So225 och
1998/99:A802 yrkande 13 och med avslag på
motionerna 1998/99:
So321 yrkandena 2-5 och 1998/99:So462 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
40. Kvinnors hälsa (mom. 45)
Ingrid Burman (v), Rolf Olsson (v) och Thomas Julin
(mp) anför:
Närmare en miljon svenska kvinnor behandlas dagligen
med hormoner i olika former. Hormonell behandling
påverkar ofta kvinnors allmänna livssituation och
livskvalitet. Eventuella samband mellan behandling
och olika tumörformer i t.ex. bröst, livmoder och
äggstockar diskuteras livligt. De studier som
hittills gjorts har gett osäkra och motstridiga
resultat. Förbättrade kunskaper om östrogeners och
andra hormoners effekter kan öka förståelsen för
många vanliga sjukdomar hos kvinnor, som t ex högt
blodtryck, förkalkning, sockersjuka och reumatisk
ledvärk. Vid sekelskiftet kommer det att finnas
cirka en miljon kvinnor över 60 år i Sverige. Med
hormonell behandling finns möjlighet att förebygga
t.ex. benskörhet och hjärtinfarkt hos vissa
riskgrupper. Men för detta krävs alltså ytterligare
prioritering av forskning om kvinnliga hormoner.
Genom att kalla kvinnors besvär för psykosomatiska
läggs skulden på kvinnan själv. Budskapet är att det
är något fel i kvinnans psyke som gör att hon får
kroppsliga symtom. Därmed kan läkaren utesluta
kvinnors situation och livsbetingelser, t.ex. det
faktum att kvinnor ofta arbetar i underordnad
ställning, har de mest monotona, förslitande
arbetsuppgifterna och oftast har huvudansvar för hem
och barn. Det är därför enligt vår uppfattning
viktigt att forskning och utbildning införlivar en
medvetenhet om kvinnors hälsa i kurslitteratur.
Under tiden som kunskap om kvinnors hälsa utvecklas
och byggs upp måste ett obligatorium om
kvinnokunskap på alla områden ingå i utbildningen av
nya läkare.
Redan praktiserande läkare bör få kompletterande
utbildning i medicinska och psykologiska frågor som
rör kvinnors hälsa. Det finns redan i dag
fortbildningsdagar för läkare ett par av dem kan
göras obligatoriska och handla om kvinnor.
Vad ovan anförts med anledning av motion So321 (v)
yrkandena 2-5 bör ges regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 45 bort ha följande
lydelse:
45. beträffande kvinnors hälsa
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So321 yrkandena
2-5 och med avslag på motionerna 1998/99:So225,
1998/99:So462 yrkande 1 och 1998/99:A802 yrkande
13 som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
41. Kvinnors hälsa (mom. 45)
Kerstin Heinemann (fp) anför:
Utredningen om bemötande av kvinnor och män inom
hälso- och sjukvården lämnade sitt betänkande (SOU
1996:133) redan 1996. Här rapporterades om såväl
väsentliga kunskapsluckor som brister i vården.
Bland åtgärdsförslagen tog utredningen upp en rad
frågor som måste bli föremål för fortsatt forskning
för att öka våra kunskaper om kvinnors speciella
behov. Man tog också upp behovet av utbildning av
hälso- och sjukvårdens personal om könsspecifika
skillnader både när det gäller sjukdomsförekomst och
behandling samt rehabilitering. Regeringen har
visserligen i några sammanhang tagit upp en del av
de förslag utredningen lade fram men något
helhetsgrepp för att besvara de olika frågor som
ställts har man inte tagit. Enligt min uppfattning
bör regeringen lägga fram en handlingsplan över hur
hälso- och sjukvården för kvinnor och män skall
utformas så att vården i ordets rätta bemärkelse
skall bli jämställd. Detta bör riksdagen med
anledning av motion So462 (fp) yrkande 1 som sin
mening ge regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under 45 bort ha följande
lydelse:
45. beträffande kvinnors hälsa
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So462 yrkande 1
och med avslag på motionerna 1998/99:So225,
1998/99:So321 yrkandena 2-5 och 1998/99:A802
yrkande 13 som sin mening ger regeringen till
känna vad ovan anförts,
42. Forskning (mom. 46)
Ingrid Burman (v), Rolf Olsson (v), Lars Gustafsson
(kd), Thomas Julin (mp) och Rosita Runegrund (kd)
anför:
Läkemedelsforskningen har oftast mannen som norm.
Således kan nämnas att när normalvärdet för
blodtryck skulle fastställas mättes blodtrycket på
ett antal medicine kandidater - alla män. Utifrån
detta manliga normalvärde ansågs kvinnor ha för högt
blodtryck och tvingades äta blodtryckssänkande
medicin för att komma ner i normalt, dvs. manligt,
tryck. Om normalvärdet skulle vara satt utifrån
kvinnor skulle det kunna innebära att hela den
manliga delen av befolkningen skulle tvingas äta
blodtryckshöjande medicin.
Även när det gäller bedömning av blodfetter är de
undersökningar som ligger till grund för bedömningen
gjorda på män, vilket leder till att läkarna i dag
inte har tillräckliga kunskaper om vilka
blodfettvärden som gäller för kvinnor. När kvinnor
kommer till sjukhus för akuta hjärtproblem får de
sämre behandling. Vidare förekommer att
livsuppehållande behandling inte sätts in eller
sätts in för sent, eftersom kvinnor inte upplever
hjärtsmärtor på samma sätt som män och därför
beskriver sina smärtor på ett för läkaren okänt
sätt.
Vidare kan nämnas att inom muskelfysiologin och
muskelbiokemin används muskelbiopsier för att forska
om hur muskler ser ut och varför vi blir trötta.
Forskarna använder sig ofta av t.ex. brandmän och
idrottare som försökspersoner. Resultaten publiceras
sedan som giltiga för alla.
Sammanfattningsvis anser vi att det är av största
vikt att både läkemedelsforskning och vårdforskning
inriktar sig på såväl kvinnor som män.
Vad här anförts med bifall till motionerna So321
(v) yrkande 1 och A810 (kd) yrkande 25 och med
anledning av motion So420 (s) bör ges regeringen
till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 46 bort ha
följande lydelse:
46. beträffande forskning
att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:So321 yrkande
1 och 1998/99:A810 yrkande 25 och med anledning
av motion 1998/99:
So420 som sin mening ger regeringen till känna
vad ovan anförts,
43. Vissa kvinnosjukdomar (mom. 47)
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-
Nordlund och Cristina Husmark Pehrsson (alla m)
anför:
Många kvinnor är långtidssjukskrivna p.g.a. smärtor
från rörelseapparaten. Detta kostar samhället stora
summor i form av vård, rehabilitering och
sjukbidrag, samtidigt som den drabbade upplever ett
stort lidande och handikapp. På många håll inom
vården bekräftas också att kvinnor med smärta är ett
könsrelaterat folkhälsoproblem av stora mått.
Kunskaper inom området, för att lindra och bota,
finns men är splittrade på många olika kategorier av
vårdpersonal och myndigheter. Enligt vår uppfattning
försvåras den nödvändiga samordningen mellan dessa
kompetenser av att det inte finns en
tvärvetenskaplig samordning inom detta område. Vad
här anförts med anledning av motion So343 (m) bör
ges regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 47 bort ha
följande lydelse:
47. beträffande vissa kvinnosjukdomar
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So343 och med
avslag på motion 1998/99:So321 yrkande 6 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts,
44. Nationella riktlinjer (mom. 48)
Kenneth Johansson (c) anför:
Enligt min uppfattning bör ett nationellt
hälsopolitiskt handlingsprogram upprättas för
demenssjukdomar. Vidare anser jag att demenssjukdom
bör betecknas som en folksjukdom. Alla människor
skall, oavsett bostadsort, ha samma möjlighet att få
en diagnos. Så är inte fallet i dag, beroende på
bl.a. brist på specialistutbildade läkare (främst
geriatriker och psykiatriker), geografisk placering
av utredningsteknik, okunskap m.m. Det är av största
vikt att få diagnos så tidigt som möjligt för att
kunna konstatera demenssjukdomens art och
möjligheter till läkemedelsbehandling samt att kunna
utesluta behandlingsbara orsaker till demensliknande
tillstånd (infektion, tumör m.fl.). Det finns också,
enligt vissa forskare, s.k. riskgrupper. Till dessa
riskgrupper hör bl.a. kvinnor, personer med låg
utbildning och personer som arbetat med
lösningsmedel. Detta är ytterligare ett skäl till
att upprätta ett nationellt hälsopolitiskt
handlingsprogram. Vad ovan anförts med anledning av
motion So405 (c) yrkandena 1 och 2 bör ges
regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under 48 bort ha
följande lydelse:
48. beträffande nationella riktlinjer
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So405 yrkandena
1 och 2 och med avslag på motionerna
1998/99:So467 yrkande 11 och 1998/99:So413 som
sin mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts,
45. Alternativmedicin (mom. 49)
Thomas Julin (mp) och Kenneth Johansson (c) anför:
Distriktssköterskor och läkare tillhör några av de
grupper av sjukvårdspersonal som i sin dagliga
verksamhet är nyckelpersoner vad gäller information
till patienter. I dagsläget är det inte självklart
att dessa informatörer har god kunskap om de
möjligheter till olika behandlingsmetoder som
alternativmedicinens företrädare kan erbjuda. Enligt
vår uppfattning är detta otillfredsställande. Vi
anser därför att all utbildning av sjukvårdspersonal
bör innehålla adekvat information om
alternativmedicinska metoder. Vidare anser vi att
krav för utbildning och därmed följande behörighet
skall utarbetas tillsammans med verksamma terapeuter
inom olika alternativmedicinska områden.
Vi anser också att krav på registrering skall
införas för samtliga personer eller företag som i
någon form använder alternativmedicinska
behandlings- och diagnosmetoder. Med tanke på
patienternas säkerhet och integritet bör, enligt vår
mening, en statlig myndighet ha kontroll över och
insyn i de alternativmedicinska utövarnas
verksamheter. En sådan registrering bör göras hos
Socialstyrelsen. En registrering skulle innebära att
den som blir registrerad förbinder sig att hålla en
kundförteckning, att föra journalanteckningar, att
inneha fullgott försäkringsskydd samt att rapportera
skador eller biverkningar till Socialstyrelsen.
Registreringen bör kunna vara självfinansierande.
Den skall inte uppfattas som en legitimering eller
auktorisation. Socialstyrelsen skulle även stå för
information till allmänhet, myndigheter och
sjukvårdspersonal. Styrelsen bör också få i uppdrag
att skapa ett samordningsorgan för
alternativmedicinska frågor.
Slutligen anser vi att Forskningsrådsnämnden bör
göra insatser för att belysa alternativmedicinens
för- och nackdelar, samt att regeringen måste ge
tydliga signaler om att alternativmedicin är ett
angeläget område. Vad här anförts med anledning av
motionerna So312 (c) yrkandena 1 och 2 och So460
(mp) yrkandena 14-17 bör ges regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 49 bort ha
följande lydelse:
49. beträffande alternativmedicin
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So312
yrkandena 1 och 2 och 1998/99:So460 yrkandena
14-17 och med avslag på motion 1998/99:So202 och
1998/99:So354 som sin mening ger regeringen till
känna vad ovan anförts,
46. Tatuering och piercing (mom. 50)
Thomas Julin (mp) anför:
Piercing och tatuering har blivit mycket populärt,
framför allt bland ungdomar. Eftersom en tatuering
varar resten av livet bör minderåriga inte tillåtas
att tatuera sig om inte vårdnadshavaren godkänt
behandlingen. Vad gäller piercing som
kroppssmyckning bör framhållas att det är ett
ingrepp med hög risk för allergiska reaktioner och
infektioner. Därför bör inte heller håltagning på
minderåriga tillåtas.
I Socialstyrelsens allmänna råd 1995:3 anges att
piercing eller tatuering av minderåriga inte bör ske
utan föräldrars medgivande. Det finns dock ingen
regel som kräver föräldrars medgivande. Den tillsyn
som finns föreskriven vad gäller tatuering och
piercing består i att Socialstyrelsen har
tillsynsansvaret vad gäller utrustning bl.a. för
smittrening och hygien i samband med behandling.
Miljö- och hälsoskyddsnämnden har tillsyn över
lokalerna och övriga hygienfrågor. I övrigt finns
inga regler om utbildning eller licens för att
utföra tatuering och piercing. Utrustning kan t.ex.
köpas mycket enkelt på postorder vilket också sker i
mycket stor utsträckning. Det finns inte heller
föreskrifter om tatueringsfärgens innehåll.
Jag menar att det är rimligt med krav på utbildning
och införande av licens för dem som utövar yrket som
tatuerare/kroppssmyckare. Likaså är det befogat att
kontroll, klassificering och godkännande av pigment
(färg) införs.
Vad ovan anförts med anledning av motion So438 (s)
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
Jag anser att utskottets hemställan under 50 bort ha
följande lydelse:
50. beträffande tatuering och piercing
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So438 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts,
47. Lobotomi (mom. 53)
Lars Gustafsson (kd), Thomas Julin (mp) och Rosita
Runegrund (kd) anför:
I bl.a. Sverige och Norge utfördes under 1940- och
1950-talen lobotomi på psykiskt sjuka patienter som
en ångestdämpande åtgärd. Lobotomin innebar ofta att
patientens personlighet blev helt förändrad. I Norge
har man beslutat att de som blev utsatta för detta
ingrepp och som fortfarande är i livet skall få en
engångsersättning på 100 000 norska kronor. För att
få en fullständig överblick av omfattningen av
lobotomioperationer i Sverige anser vi att det på
motsvarande sätt som i Norge bör genomföras en
offentlig utredning. För att staten nu i någon mån
skall kunna gottgöra dem som utsattes för lobotomi
och på så sätt erkänna att detta inte var en riktig
behandling i ett samhälle som slår vakt om
människovärdet bör den svenska regeringen, i likhet
med den norska, besluta om att ge ersättning till de
lobotomerade från 1940- och 1950-talen som
fortfarande är i livet. I detta sammanhang vill vi
erinra om att en särskild utredning tillsattes när
det gäller ersättning till steriliserade i vissa
fall. Vi efterlyser nu konsekvens i en principiellt
sett liknande frågeställning. Vad här anförts bör
riksdagen med anledning av motion So232 (kd) som sin
mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 53 bort ha
följande lydelse:
53. beträffande lobotomi
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So232 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts,
Särskilt yttrande
Uppgörelsen mellan Socialdemokraterna och
Centerpartiet
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans
Hjortzberg-Nordlund (m), Lars Gustafsson (kd),
Cristina Husmark Pehrsson (m), Kerstin Heinemann
(fp) och Rosita Runegrund (kd) anför:
Utskottets majoritet hänvisar till en uppgörelse som
uppges ha träffats mellan Socialdemokraterna och
Centerpartiet. Enligt vår uppfattning är det
formellt felaktigt och olämpligt att i ett
utskottsbetänkande hänvisa till en uppgörelse mellan
enskilda partier.
Överenskommelsen påstås innebära att sammanlagt
åtta miljarder kronor "frigörs" under perioden
2002-2004. Några tillgängliga medel finns således
inte för närvarande. Vi finner det anmärkningsvärt
att utskottets majoritet hänvisar till icke
tillgängliga medel.
Sammanfattningsvis anser vi att majoriteten inte
bort hänvisa till den påstådda överenskommelsen.