Socialförsäkringsutskottets betänkande
1998/99:SFU04

Verkställighet och återvändande - en del av asylprocessen


Innehåll

1998/99

SfU4

Sammanfattning

Utskottet behandlar  i  detta betänkande proposition
1997/98:173 Verkställighet och återvändande - en del
av asylprocessen och två  motioner  som  väckts  med
anledning  av  propositionen samt ett motionsyrkande
från den allmänna motionstiden 1998.
I  propositionen  föreslås  att  huvudansvaret  för
verkställighet  av beslut om avvisning och utvisning
skall föras över  från polismyndigheten till Statens
invandrarverk. Ett  beslut  av  en polismyndighet om
avvisning  samt  dom  eller beslut om  utvisning  på
grund  av  brott  skall dock  även  fortsättningsvis
verkställas av polismyndighet.  För  att  tillgodose
behovet   av   polisiär   kompetens   föreslås   att
Invandrarverket ges möjlighet att lämna över ärenden
till  polisen  för  genomförande  av verkställighet.
Ärenden  får  överlämnas när polisens  medverkan  är
nödvändig på grund  av  att  utlänningen  håller sig
undan  och  inte  kan anträffas utan hjälp av  polis
eller  när  det  på  goda   grunder  kan  antas  att
utlänningen inte kommer att lämna  landet  självmant
och    att   tillgång   till   tvångsmedel   behövs.
Regeringens    förslag    föranleder   ändringar   i
utlännings-lagen (1989:529). Lagändringarna föreslås
träda i kraft den 1 januari 1999.
Regeringen framhåller i propositionen  att målet är
att  beslut  om avvisning eller utvisning skall  ske
under värdiga former. Invandrarverket bör därvid ges
möjlighet  att   tillsammans   med   de   humanitära
frivilligorganisationerna     och    internationella
organisationer utveckla formerna  för  ett samarbete
om   återvändande.   I  propositionen  betonas   att
särskilt  bör möjligheten  till  ett  samarbete  med
Internationella migrationsorganisationen (IOM) kunna
undersökas.  Eventuella  samarbetsavtal  bör  ges en
flexibel  form  så  att  de  kan  tillgodose  skilda
förutsättningar  och  behov  som de återvändande kan
ha.   Integrerade  åtgärdsprogram   som   innehåller
insatser  under  utlänningens  vistelse  i  Sverige,
under  utresan  och  i vissa fall även under en  tid
efter  ankomsten  till hemlandet  bör  eftersträvas.
Därvid   bör   Invandrarverket   fungera   som   ett
samarbetsorgan för detta stöd.
I  de fall den avvisade  eller  utvisade  medverkar
till verkställigheten och självmant väljer att lämna
landet   bör   Invandrarverket  arrangera  resan.  I
ärenden  som  överlämnats  till  polismyndighet  bör
utresorna  även   fortsättningsvis   organiseras  av
Kriminalvårdens transporttjänst.
Utskottet  tillstyrker  lagförslaget och  avstyrker
samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats  åtta reservationer och
två särskilda yttranden.

Propositionen

Regeringen (Utrikesdepartementet)  har i proposition
1997/98:173 Verkställighet och återvändande - en del
av  asylprocessen  föreslagit  riksdagen   att  anta
regeringens   förslag   till   lag   om   ändring  i
utlänningslagen (1989:529).

Lagförslaget  återfinns som bilaga till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1997/98:Sf41 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1.  att  riksdagen  avslår  proposition 1997/98:173
Verkställighet  och  återvändande   -   en   del  av
asylprocessen,
2.  att  riksdagen - vid avslag på yrkande 1 -  som
sin mening  ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en djupgående förändring av flykting- och
immigrationspolitiken,
3. att riksdagen  -  vid  avslag på yrkande 1 - som
sin mening ger regeringen till  känna vad i motionen
anförts  om  av  Statens invandrarverk  organiserade
förberedelser för  återvändande avseende asylsökande
som inte fått lagakraftvunnet avlägsnandebeslut,
4. att riksdagen -  vid  avslag  på yrkande 1 - som
sin mening ger regeringen till känna  vad i motionen
anförts   om   utvärderingen   av   utlänningslagens
portalbestämmelse om hänsyn till barnens bästa,
5. att riksdagen - vid avslag på yrkande  1 - begär
att  regeringen  i  enlighet  med vad som anförts  i
motionen  tillsätter en utredning  med  uppgift  att
kartlägga  hur   det   praktiska   genomförandet  av
verkställigheter av avlägsnandebeslut går till.
1997/98:Sf42  av  Ragnhild Pohanka m.fl.  (mp)  vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att medborgarvittnen
deltar vid tvångsåtervändande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om att NGO:er vid den
avvisades återvändande till hemlandet följer upp den
återvändandes   situation  och  hjälper   till   vid
återanpassningen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i motionen  anförts  om  Kriminalvårdens
transporttjänst,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad i motionen  anförts  om  Invandrarverkets
befogenheter vid gränskontrollen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om direktavvisningar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad  i  motionen  anförts  om  att  -  om inte
domstolen i ett ärende utvisar - ej heller SIV eller
UN gör det,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om verkställighet  före
lagakraftvunnet beslut,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  diskretion vid
kontakten   med   ambassader   och   konsulat  eller
polismyndighet i hemlandet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att utlänningar,  så
svaga  av ålder eller sjukdom att de behöver eskort,
inte skall kunna avvisas,
10. att  riksdagen  som  sin  mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att sända t.ex.
kosovoalbaner till Danmark,
11.  att  riksdagen som sin mening  ger  regeringen
till känna vad i motionen anförts om att utlänningen
skall bli trodd och om omvänd bevisföring,
12. att riksdagen  som  sin  mening  ger regeringen
till  känna vad i motionen anförts om den  reglerade
invandringen i svensk migrationspolitik,
13. att  riksdagen  som  sin  mening ger regeringen
till    känna    vad    i   motionen   anförts    om
Dublinkonventionen,
14.  att riksdagen som sin  mening  ger  regeringen
till   känna    vad    i    motionen    anförts   om
familjesplittring,
15.  att  riksdagen  som  sin mening ger regeringen
till    känna    vad    i   motionen   anförts    om
barnkonventionen,
16.  att riksdagen som sin  mening  ger  regeringen
till känna vad i motionen anförts om tvångsmedel,
17. att  riksdagen  som  sin  mening ger regeringen
till    känna    vad    i   motionen   anförts    om
frivilligorganisationer.

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1998

1998/99:Sf620  av Kerstin-Maria  Stalín  m.fl.  (mp)
vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att en
översyn av direktavvisning skall
ske.

Utskottet

Verkställighet av avvisnings- och
utvisningsbeslut

Nuvarande ordning

Beslut om avvisning och utvisning

I  4 kap. utlänningslagen  (1989:529)  finns  bestämmelser  om
avvisning och utvisning.
En   utlänning   får   avvisas  direkt  vid  svensk
gränskontroll på formella  grunder.  Sådana kan vara
att han saknar pass eller nödvändigt visum.  Han kan
också  avvisas  vid  gränsen  på materiella grunder.
Exempel på sådana grunder är att  det  kan antas att
han  kommer  att  sakna  medel  för  sin vistelse  i
Sverige eller det kan antas att han kommer  att begå
brott  här  i  riket.  Ansvaret  för gränskontrollen
åligger  i första hand polisen och  bestämmelser  om
kontroll i  samband  med  inresan  finns  i  5  kap.
utlänningslagen.
Frågan om avvisning prövas av Statens invandrarverk
om utlänningen söker asyl samt i vissa andra angivna
fall. I övriga fall skall frågan om avvisning prövas
av   en  polismyndighet.  Ett  avvisningsärende  kan
överlämnas      från      polismyndigheten      till
Invandrarverket,  om polismyndigheten finner att det
är tveksamt om avvisning bör ske.
En  utlänning  får utvisas  från  Sverige,  om  han
uppehåller  sig  i   landet   efter   det  att  hans
uppehållstillstånd har upphört att gälla. Ett sådant
beslut meddelas av Invandrarverket. En utlänning får
dessutom utvisas om han döms för ett brott  som  kan
leda till fängelse eller om en domstol undanröjer en
tidigare   meddelad  villkorlig  dom  eller  dom  på
skyddstillsyn.  Utvisning på grund av brott beslutas
av den domstol som handlägger brottmålet.
I  utlänningslagen   finns  bestämmelser  om  såväl
överklagande   som  överlämnande   av   beslut.   Om
polismyndighets  eller  Invandrarverkets  beslut  om
avvisning  eller  utvisning  inte överklagats vinner
det laga kraft tre veckor efter  det att utlänningen
delgavs beslutet. Domstols beslut  överklagas enligt
vad  som gäller allmän domstols dom eller  beslut  i
brottmål.
Bestämmelser  om  utvisning  finns  också  i  lagen
(1991:572)  om  särskild  utlänningskontroll. Sådana
beslut fattas av regeringen.
Verkställighet

Den som har fått ett beslut  om  avvisning  eller utvisning är
skyldig  att  lämna  Sverige. Utgångspunkten är  att
verkställigheten i första  hand  skall ske genom att
utlänningen frivilligt lämnar landet.  I 8 kap. 12 §
utlänningslagen  anges  inom vilken tid detta  skall
ske.
Vissa beslut skall verkställas snarast möjligt. Det
gäller lagakraftvunnen dom  eller  beslut av domstol
om utvisning på grund av brott, avvisningsbeslut som
har   fattats  av  polismyndighet  samt  beslut   av
Invandrarverket  om  avvisning  med  förordnande  om
omedelbar    verkställighet.   Invandrarverket   får
förordna  om omedelbar  verkställighet,  om  det  är
uppenbart att  det inte finns grund för asyl och att
uppehållstillstånd  inte  heller  skall  beviljas på
någon annan grund.
I   övriga   fall  skall  utlänning  som  fått  ett
avvisningsbeslut  lämna  landet inom två veckor från
det beslutet vunnit laga kraft  medan  den  som fått
ett beslut om utvisning skall lämna landet inom fyra
veckor  från  det  beslutet  vann  laga  kraft.  Den
beslutande  myndigheten  får  när det finns skäl för
det  ange  en  kortare eller längre  tidsfrist  inom
vilken frivillig verkställighet skall ha skett.
Beslutet  om  avvisning   eller   utvisning   skall
verkställas    tvångsvis,    om   utlänningen   inte
frivilligt   lämnar   landet   inom    den   angivna
tidsfristen  eller  då  det  redan dessförinnan  med
säkerhet måste antas att utlänningen  inte  har  för
avsikt att lämna landet. Avlägsnandebeslutet skall i
dessa fall verkställas så snart som möjligt.
Av  8 kap. 11 § utlänningslagen följer att ansvaret
för  att   verkställa   beslut  om  avvisning  eller
utvisning   vilar   på   landets   polismyndigheter.
Regeringen  kan  dock  bestämma   att   någon  annan
myndighet  skall  verkställa  de beslut om avvisning
eller  utvisning  som  regeringen   har  fattat,  en
möjlighet    som    används   endast   i   särskilda
undantagsfall.
När polismyndigheten  underrättats om ett beslut om
avvisning   eller  utvisning   utreder   myndigheten
förutsättningarna       för       att      genomföra
verkställigheten.  I  detta arbete ingår  också  att
planera avresan, något  som bör ske i nära samverkan
med     utlänningen.     För     att     säkerställa
verkställigheten   kan  polismyndigheten   tillgripa
tvångsmedel genom att  ta utlänningen i förvar eller
ställa honom eller henne under uppsikt.
När  verkställighetsutredningen  har  färdigställts
tar den  verkställande  polismyndigheten kontakt med
Kriminalvårdens   transporttjänst,   som   beställer
biljetter  och  ordnar   resan.   Den  verkställande
polismyndigheten avgör om utlänningen  bör  åtföljas
av eskort under resan från Sverige och om det  skall
ske av transporttjänstens personal eller av polis.
I  8  kap. utlänningslagen finns bestämmelser också
om verkställighetshinder.  Verkställighet  får t.ex.
aldrig verkställas till ett land om det finns skälig
anledning att tro att utlänningen där skulle riskera
dödsstraff eller kroppsstraff eller att utsättas för
tortyr   eller  annan  omänsklig  eller  förnedrande
behandling  eller  bestraffning.  Verkställighet får
inte  heller  ske  till  ett  land där han  inte  är
skyddad mot att sändas vidare till  ett  annat  land
där han skulle utsättas för en sådan risk.

Propositionen

I   propositionen  föreslås  att  huvudansvaret  för
verkställighet  av beslut om avvisning och utvisning
förs  över  till  Invandrarverket.   Beslut   av  en
polismyndighet   om   avvisning   eller   beslut  om
utvisning  på  grund  av  brott  enligt  4 kap. 7  §
utlänningslagen  skall  dock  även  fortsättningsvis
verkställas av polismyndighet.
Ansträngningar bör i första hand göras  för  att få
dem  som  inte  har rätt att vistas här i landet att
lämna  landet  självmant  inom  de  tidsfrister  som
föreskrivs i utlänningslagen. Ett av syftena med att
överföra        verkställighetsansvaret         till
Invandrarverket   är  också  enligt  regeringen  att
minska    behovet   av   olika    tvångsmedel    vid
verkställighet  av avvisnings- och utvisningsbeslut.
I de fall en efterrättelse  av  besluten  inte  sker
eller  det  finns  anledning  anta  att  utlänningen
kommer  att  underlåta  detta måste ändock avvisning
ske  utan  onödigt  dröjsmål.  Därvid  krävs  enligt
propositionen  att  mänskliga  rättigheter  för  den
återvändande nogsamt  skall  respekteras. Humanitära
hänsynstaganden    krävs    av    myndigheterna    i
genomförandet av åtgärderna.
Även   efter   en   överflyttning   kommer   enligt
propositionen behovet av att tillgripa tvångsmedel i
vissa verkställighetsärenden att kvarstå. Det gäller
framför  allt de utlänningar som medvetet  försvårar
genomförandet  av  verkställigheten  genom att hålla
sig  undan.  Regeringen föreslår mot bakgrund  härav
att  Invandrarverket   skall   få   lämna  över  ett
avvisnings-      eller      utvisningsbeslut     för
verkställighet  till polismyndigheten,  om  den  som
skall avvisas eller  utvisas  håller  sig  undan och
inte kan anträffas utan polisens medverkan eller  om
det  kan  antas att tvång kommer att behövas för att
genomföra   verkställigheten.    Ett    ärende   som
överlämnats  till  en  polismyndighet  skall  aldrig
kunna  återlämnas  till Invandrarverket. Regeringens
bedömning är att den  här  typen  av ärenden på sikt
kommer  att  minska  genom  att Invandrarverket  får
huvudansvaret för verkställighetsärenden  och kommer
att  arbeta  med dessa på ett annat sätt än vad  som
sker i dag.
I propositionen  gör regeringen den bedömningen att
i de fall den avvisade  eller  utvisade  väljer  att
medverka  vid  verkställigheten och självmant lämnar
landet bör Invandrarverket arrangera resorna utifrån
de individuella  behov  den enskilde utlänningen kan
ha och på det för staten,  från  ekonomisk synpunkt,
mest fördelaktiga sättet. I ärenden  som överlämnats
till    en   polismyndighet   bör   utresorna   även
fortsättningsvis   organiseras   av  Kriminalvårdens
transporttjänst. För de sistnämnda  fallen framhålls
i propositionen att denna ordning fungerat  väl  och
inte bör ändras i de fall där tvångsåtgärder kan bli
aktuella.
Regeringens    förslag    innebär    ändringar    i
utlänningslagen  som  föreslås  träda  i kraft den 1
januari  1999.  Beslut om avvisning eller  utvisning
som  vid  utgången   av   år  1998  kommit  in  till
polismyndigheten  för verkställighet  men  som  ännu
inte verkställts föreslås bli handlagda enligt äldre
föreskrifter.

Motioner

I motion Sf41 yrkande  1 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
yrkas avslag på propositionen.  Enligt  motionärerna
innebär    den   uppsplittring   av   ansvaret   för
verkställigheten på två myndigheter, som förslaget i
praktiken innebär, en minskad effektivitet samtidigt
som  det  inte   finns   något  som  talar  för  att
förändringarna kommer att  betyda minskat användande
av tvång och ett mer humant förfarande.
Med anledning av propositionen har också väckts ett
antal    motionsyrkanden    med   anknytning    till
verkställighet i olika avseenden.
I motion Sf41 yrkande 5 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
begärs  - vid avslag på yrkande 1 - en begäran om en
utredning   med  uppgift  att  kartlägga   hur   det
praktiska genomförandet  av verkställighet går till.
Vad som skall utredas är bl.a.  frågor  om  huruvida
tvångsmedicinering   förekommer   eller  om  fiktiva
språktester används för att möjliggöra  utpekande av
ett  fiktivt  hemland  så  att  verkställighet  blir
möjlig.
I motion Sf42 yrkande 1 av Ragnhild Pohanka m.fl.
(mp) begärs ett tillkännagivande om att vid
tvångsåtersändande skall medborgarvittnen från de
humanitära frivilligorganisationerna delta. I
yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om att
användandet av Kriminalvårdens transporttjänst ofta
är en grym och kostsam hantering. Motionärerna
framhåller vidare att vid tvångsvis genomförda
verkställigheter används för mycket tvång, droger
och våld. Dessa förhållanden bör enligt motionärerna
ses över och i yrkande 16 begärs ett
tillkännagivande om det anförda. I yrkande 7 begärs
ett tillkännagivande om att verkställighet innan
dess ett avlägsnandebeslut vunnit laga kraft aldrig
bör få ske. Tidsfristen för den som skall avvisas
bör vidare utökas från två till fyra veckor. I
yrkande 9 begärs ett tillkännagivande om att
utlänningar, så svaga av ålder eller sjukdom att de
behöver eskort, inte skall kunna avvisas. Ett sådant
förfarande är enligt motionärerna absurt. Vidare
anför motionärerna att i dag sänds kosovoalbaner
till Danmark och Tyskland, som i sin tur sänder dem
vidare till Kosovo. Ett förfarande som innebär en
sådan risk måste Sverige avstå från. I yrkande 10
begärs ett tillkännagivande härom.

Utskottets bedömning

Ett  av  syftena  med överförandet av  ansvaret  för
verkställighet av avvisnings-  och  utvisningsbeslut
till Invandrarverket är enligt propositionen att med
olika   typer   av   insatser   minska  behovet   av
tvångsmedel vid verkställighetsåtgärder. Avsikten är
att hela processen mer skall komma att handla om att
förmå dem som avvisats eller utvisats  att självmant
lämna landet än att behöva tillgripa tvångsåtgärder.
I  propositionen framhålls också att det  finns  ett
önskemål     om     att    renodla    myndigheternas
ansvarsområden   och  att   det   förhållandet   att
bristande effektivitet  och  andra  svårigheter  kan
uppkomma   då   olika   myndigheter   samverkar  vid
verkställighet    av    beslut    talar    för   att
verkställigheten     bör     flyttas    över    till
Invandrarverket.  Att  polisen kommer  att  ha  kvar
ansvaret för vissa verkställighetsärenden  förändrar
enligt propositionen inte denna bedömning.
Ett  överförande  av  verkställighetsfrågan och  en
fokusering på individuellt  anpassade  åtgärder  för
att  på  olika  sätt  motivera  den  avvisade  eller
utvisade  att  självmant  medverka  till ett värdigt
återvändande innebär enligt regeringen att det finns
goda  skäl  att  anta  att  antalet utlänningar  som
rättar sig efter myndigheternas  beslut  kommer  att
öka.
Utskottet     välkomnar    ett    överförande    av
verkställighetsansvaret   till  Invandrarverket  med
dessa utgångspunkter. Utskottet  tillstyrker  bifall
till    regeringens    förslag    om    ändring    i
utlänningslagen  och  avstyrker  bifall  till motion
Sf41 yrkande 1.
Utskottet  delar  regeringens  uppfattning att  ett
överförande  av  ansvaret  för  verkställighet  till
Invandrarverket  kan  komma att medföra  att  sådana
verkställigheter där tvångsåtgärder  behövs minskas.
I vissa fall kan det dock vara befogat  att  använda
särskilda   tvångsmedel  vid  verkställighet.  Såsom
framhålls i propositionen  innebär enligt utskottets
mening  den  föreslagna  ansvarsfördelningen  bättre
möjligheter   att   utveckla   metoder    och    att
upprätthålla  kompetens för att avvisningar även hos
polisen skall kunna  ske  på ett så värdigt sätt som
möjligt  och  med  användning   av  ett  minimum  av
tvångsåtgärder.
Utskottet delar också regeringens  uppfattning  att
Kriminalvårdens  transporttjänst  bör utnyttjas i de
fall där Invandrarverket överlämnat  ett ärende till
polisen. Utskottet finner inte skäl att  här förorda
att s.k. medborgarvittnen i regel skall medverka vid
tvångsvisa verkställigheter.
Utskottet avstyrker med det anförda motionerna Sf41
yrkande 5 och Sf42 yrkandena 1, 3 och 16.
Invandrarverket får förordna att verkets  beslut om
avvisning  får  verkställas  även om det inte vunnit
laga  kraft (omedelbar verkställighet),  om  det  är
uppenbart  att det inte finns grund för asyl och att
uppehållstillstånd  inte  heller  skall  beviljas på
någon    annan    grund.    Beslut    om   omedelbar
verkställighet  får  meddelas senare än tre  månader
efter den första ansökan om uppehållstillstånd efter
ankomsten till landet  bara om synnerliga skäl talar
för detta. Den som fått  ett  avvisningsbeslut skall
lämna landet inom två veckor. Tidsfristen löper från
det avlägsnandebeslutet vunnit laga kraft.
Enligt  utskottets  mening  innebär  den  nuvarande
regleringen om omedelbar verkställighet tillräckliga
garantier  för  att  den  som ansökt  om  asyl  inte
avvisas     om     avvisningsbeslutet      i     ett
överklagningsförfarande   kan   komma   att  ändras.
Utskottet avstyrker motion Sf42 yrkande 7.
Utskottet    utgår    från    att   de   beslutande
myndigheterna   följer  gällande  lagstiftning   och
därvid noggrant prövar  vilka  eventuella hinder mot
verkställighet som föreligger enligt  bestämmelserna
i  utlänningslagen.  Att  bevilja uppehållstillstånd
enbart på den grunden att någon  behöver  eskort vid
en verkställighet kan enligt utskottets mening  inte
komma i fråga.
Utskottet avstyrker motion Sf42 yrkandena 9 och 10.


Tillståndsprövning

Propositionen

I propositionen framhålls att regeringens bedömning,
som   framgått   ovan,   är  att  det  bör  vara  en
prioriterad  fråga att få fler  personer  att  lämna
landet självmant efter det att de fått ett beslut om
avvisning eller  utvisning  och  att användningen av
tvångsåtgärder   minskas.   En   så  långt   möjligt
klarläggande utredning på ett tidigt stadium och ett
väl motiverat beslut bör i detta avseende ha en viss
betydelse  och  även kunna leda till  att  beslut  i
första  instans  i  ökad  utsträckning  används  för
bedömning av utsikterna  i  andra instans och om ett
återvändande på detta stadium är att föredra framför
en förlängd process. Åtgärder  i  denna  riktning är
enligt   propositionen   redan  vidtagna  genom   de
ändringar i utlänningslagen som trädde i kraft den 1
januari 1997.

Enligt propositionen kan det vara önskvärt att den
avvisade eller utvisade inser fördelarna med att
självmant snabbt återvända till hemlandet.
Myndigheterna bör därvid på ett flexibelt sätt verka
för att detta sker i största möjliga utsträckning.
En organiserad verksamhet som bidrar till att göra
vistelsen i Sverige aktiv och meningsfull också med
tanke på ett eventuellt återvändande bör kunna bidra
till detta. Samverkan med frivilligorganisationer,
samfund och internationella organ kan enligt
propositionen vara till nytta i denna strävan.

Motioner

I motion Sf42 yrkande 11 av  Ragnhild  Pohanka m.fl.
(mp) begärs ett tillkännagivande om att en utlänning
skall bli trodd och om omvänd bevisbörda. I motionen
framhålls   att   de   som   inte   accepterar   ett
avvisningsbeslut  ofta  inte blivit trodda eller att
exempelvis  deras  läkarintyg   inte  accepterats  i
processen.  Miljöpartiet menar att  bevisbördan  bör
ligga på Invandrarverket  eller  i förekommande fall
på Utlänningsnämnden. Dessutom bör  principen om att
"hellre  fria  än  fälla" gälla vid beslutsfattande.
Vidare framhåller motionärerna  att  när  det gäller
att   fastställa   en   utlännings  identitet  genom
förfrågningar hos utländska  ambassader och konsulat
i Sverige eller då man använder sig av kontakter med
polismyndigheter  i utlandet måste  största  möjliga
diskretion   råda.   I    yrkande   8   begärs   ett
tillkännagivande  härom.  I yrkande  4   begärs  ett
tillkännagivande  om  Invandrarverkets  befogenheter
vid gränskontroll. Det är därvid väsentligt att inte
enbart ha det effektiva  asylförfarandet  för ögonen
utan  att  personalen  med  sin  kunskap  garanterar
rättssäkerheten och är lyhörd för om en person  vill
söka  asyl. Enligt motionärerna är direktavvisningar
riskabla  ur  rättssäkerhetssynpunkt  och  skall ske
endast  i  helt  klara fall. I yrkande 5 begärs  ett
tillkännagivande  härom.  I  yrkande  6  begärs  ett
tillkännagivande om  att  om  en domstol inte finner
skäl  att  utvisa  utlänningen  skall   inte  heller
Invandrarverket  eller Utlänningsnämnden kunna  göra
det.
I motion Sf620 yrkande  1  av  Kerstin-Maria Stalín
m.fl.  (mp) begärs ett tillkännagivande  om  när  en
direktavvisning  skall  få  ske.  Rättssäkerheten  i
sådana   fall   kan   under   vissa   omständigheter
ifrågasättas.

Utskottets bedömning

Utskottet    kan    inte   ställa   sig   bakom   en
processordning i utlänningsärenden  där  s.k. omvänd
bevisbörda  skulle  föreligga  och avstyrker  motion
Sf42 yrkande 11.
Att   berörda   myndigheter   vid   kontakter   med
ambassader  och  utländska  polismyndigheter   eller
liknande iakttar diskretion i de fall det kan finnas
risker  för  den  som det frågas om, utgår utskottet
från. Motion Sf42 yrkande  8  får anses tillgodosedd
härmed.
På  förslag av utskottet i betänkande  1997/98:SfU9
gjorde   riksdagen   ett   tillkännagivande  om  att
Invandrarverket bör få ytterligare  befogenheter som
syftar  till  ett  effektivare  asylförfarande   vid
gränskontrollen.  Det  framhölls  i  betänkandet att
rättssäkerheten    därvid   måste   garanteras.    I
förevarande  proposition   anförs   att   frågan  om
Invandrarverkets befogenheter vid gränskontroll  för
närvarande  bereds  inom  Regeringskansliet. Verkets
deltagande  i gränskontrollverksamheten  kan  enligt
regeringen  tills   vidare   tillgodoses  genom  att
verkets  personal,  vid behov, får  förordnande  som
passkontrollanter. Utskottet  vill framhålla att det
är  givet att personal i gränskontrollverksamhet  är
uppmärksam  på  om  vederbörande  utlänning  har för
avsikt   att  söka  asyl.  Att  gällande  lagar  och
förordningar  därvid  tillämpas  på  ett rättssäkert
sätt är enligt utskottets mening en självklarhet.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sf42
yrkandena 4 och 5 samt Sf620 yrkande 1.
När domstol fattar beslut om utvisning  sker  detta
på speciella grunder, och dessa kan inte ersätta  de
grunder    som    Invandrarverket    åberopar    vid
utvisningsbeslut.    Med   det   anförda   avstyrker
utskottet motion Sf42 yrkande 6.


Återvändandeprogram

Propositionen

I propositionen gör regeringen  den  bedömningen att
avvisade  eller  utvisade i vissa fall bör  erbjudas
stöd  när de återvänder  till  hemlandet  självmant.
Invandrarverket  bör  ges  möjlighet att tillsammans
med  de  humanitära  frivillig-organisationerna  och
internationella organisationer utveckla formerna för
ett samarbete om återvändande.  Särskilt  bör enligt
propositionen  möjligheten  till  ett samarbete  med
Internationella migrationsorganisationen (IOM) kunna
undersökas. Samarbetsavtal bör ges  en flexibel form
så att de kan tillgodose skilda förutsättningar  och
behov   som  de  återvändande  kan  ha.  Integrerade
åtgärdsprogram  som  innehåller  insatser även under
utlänningens vistelse i Sverige, under utresan och i
vissa  fall även under en viss tid  efter  ankomsten
till hemlandet,  bör  eftersträvas.  Invandrarverket
bör    enligt    regeringen    fungera    som    ett
samverkansorgan för detta stöd.

Motioner

I  motion Sf41 yrkande 3 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
begärs    -   vid   avslag   på   yrkande  1  -  ett
tillkännagivande  om  Invandrarverkets  organiserade
förberedelser för återvändande  asylsökande som inte
fått    ett    lagakraftvunnet    avlägsnandebeslut.
Motionärerna  framhåller  att  det  i  propositionen
uppges att Invandrarverket i anslutning  till ett av
verket  fattat  avvisningsbeslut skall informera  om
exempelvis      de      återvändandeprogram      IOM
tillhandahåller  och om organiserad  verksamhet  som
förberedelse för ett  återvändande.  Detta är enligt
motionärerna fullständigt oacceptabelt. Motionärerna
menar att tilltron till att Utlänningsnämnden prövar
ett  överklagande  på ett objektivt och  rättssäkert
sätt  kommer  att  i  hög   grad  minska  efter  att
Invandrarverket handlat på det föreslagna sättet.
I motion Sf42 yrkande 2 av Ragnhild  Pohanka  m.fl.
(mp)    begärs    ett    tillkännagivande   om   att
frivilligorganisationerna    vid    den    avvisades
återvändande   till   hemlandet   följer   upp   den
återvändandes   situation   och   hjälper  till  vid
återanpassningen.  Vidare  anför  motionärerna   att
frivilligorganisationerna  bör hålla sig långt borta
från regeringen. Att ta emot  ekonomiska bidrag från
regeringen   för  återvändandeprojekt   bör   enligt
motionärerna i  de  flesta  fall  vara  otänkbart. I
yrkande  17  begärs  ett  tillkännagivande  om   det
anförda.

Utskottets bedömning

I  propositionen  framhålls  att det finns betydande
invändningar  mot  att  ge  utlänningar  som  nekats
uppehållstillstånd  renodlade finansiella bidrag för
att  de  självmant  skall  kunna  lämna  Sverige.  I
stället     bör     man     i     samarbete      med
frivilligorganisationerna     och    internationella
organisationer    som   IOM   erbjuda    integrerade
åtgärdsprogram för  dem som är beredda att återvända
självmant. Utskottet har inte några invändningar mot
att information om sådana  åtgärdsprogram  ges  till
den  som nekats uppehållstillstånd i anslutning till
avlägsnandebeslutet.   Utgångspunkten   är  att  ett
avlägsnandebeslut skall verkställas. Att  sedan  ett
överklagande    till    Utlänningsnämnden    hindrar
verkställighet    -   förutom  i  de  fall  där  det
förordnats  om omedelbar  verkställighet   -  är  en
annan  sak.  Med  det  anförda  avstyrker  utskottet
motion Sf41 yrkande 3.
Regeringens bedömning  är  att  det  i nuläget inte
finns underlag för att föreslå en mer fast samverkan
mellan              Invandrarverket              och
frivilligorganisationerna.   Bakgrunden  till  denna
inställning är bland annat att  en  sådan  samverkan
skulle   kunna   påverka   de  asylsökandes  syn  på
frivilligorganisationerna i  negativ riktning. Detta
gäller delvis om frivilligorganisationerna skulle ta
emot ekonomiskt stöd och därmed  riskera att hamna i
beroendeställning.  Tveksamhet har  också  framförts
från några organisationer när det gäller att ta emot
ekonomiskt      stöd      för      medverkan       i
återvändandeverksamhet. Regeringens bedömning är att
Invandrarverket            tillsammans           med
frivilligorganisationerna bör undersöka formerna för
en eventuell samverkan i återvändandefrågan.  I  den
mån  dessa  kontakter  mynnar  ut  i ett förslag som
omfattar  stöd  till  frivilligorganisationerna  för
återvändandeprojekt bör  formerna  enligt regeringen
för  ett  sådant stöd kunna regleras i  samband  med
regeringens  löpande  uppföljning  och  styrning  av
Invandrarverkets    verksamhet.    Utskottet   delar
regeringens  bedömningar och avstyrker  bifall  till
motion   Sf42   yrkandena   2   och   17.   Att   en
frivilligorganisation vid den avvisades återvändande
till   hemlandet  följer   upp   den   återvändandes
situation och hjälper till vid en återanpassning har
naturligtvis  utskottet inga erinringar mot.

Familjer och barn

Propositionen

I 1 kap.  1  § andra stycket utlänningslagen stadgas
att i fall som  rör  barn skall särskilt beaktas vad
hänsynen  till barnets  hälsa  och  utveckling  samt
barnets bästa i övrigt kräver.
I   propositionen   pekas   på   hur   denna   s.k.
portalparagraf      bör      avspeglas      i     en
verkställighetssituation.  Vad  gäller ensamkommande
barn bör Invandrarverket, efter att ha försäkrat sig
om att och var anhöriga finns, utse en ledsagare som
kan  följa barnet till hemlandet eller  tredje  land
för att  barnet där skall kunna återförenas med sina
anhöriga.  Enligt  propositionen  rör det sig om ett
tiotal fall varje år. Det är vidare  av  vikt  att i
dessa   fall   finna  former  för  samarbete  mellan
Invandrarverket och frivilligorganisationerna.
Vidare framhålls i propositionen att när det gäller
avvisning av barnfamiljer  är  det av synnerlig vikt
att beslutet motiveras på ett sådant  sätt  att  den
sökande  familjen  förstår skälen för beslutet. I de
flesta  fall  behövs  enligt  propositionen  riktade
stödinsatser med ett strukturerat motivationsarbete.
En avvisad familj kan också  behöva  stöd  och hjälp
vid   återkomsten   till   hemlandet   och  i  detta
sammanhang  är det enligt propositionen viktigt  att
samarbetet med frivilligorganisationerna utvecklas.

Motioner

I  motion Sf41 yrkande 4 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
begärs   -  vid   avslag   på   yrkande   1   -  ett
tillkännagivande  om utvärdering av utlänningslagens
portalbestämmelse  om  hänsyn  till  barnets  bästa.
Motionärerna anför att  i  propositionen avslöjas en
förfärande   okunskap   alternativt    hyckleri   om
verkligheten   när   man   diskuterar   gömda  barns
situation.  Det  är enligt motionärerna ett  oerhört
svårt beslut för vem  som  helst,  men  särskilt för
barnfamiljer, att gömma sig för att hålla  sig undan
verkställighet   av   ett  avvisningsbeslut.  Enligt
motionärerna är det bra  att  regeringen nu genomför
en       utvärdering       av       utlänningslagens
portalbestämmelse.   Därvid   är  det  viktigt   att
företrädare   för   frivilligorganisationerna    och
offentliga biträden får komma till tals.

Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begär i motion Sf42
yrkande 14 ett tillkännagivande om
familjesplittring. Enligt motionärerna borde ett
absolut förbud mot sådan splittring införas antingen
familjen har barn eller inte. I yrkande 15 begärs
ett tillkännagivande om barnkonventionen. Denna
konvention borde gå före behovet av en reglerad
invandring. Det är väsentligt att en utvärdering
görs av utlänningslagens portalbestämmelse. I
yrkande 13 begärs ett tillkännagivande om
Dublinkonventionen. Motionärerna anför bl.a. att
Sverige borde se till att barnfamiljer som kommit
från ett annat EU-land eller förälder som kommer för
att återförenas med familj i Sverige skall äga rätt
att söka uppehållstillstånd här i landet oaktat
Dublinkonventionen.

Utskottets bedömning

I  propositionen  anförs  att  en  arbetsgrupp under
våren  1998 tillsatts inom Utrikesdepartementet  för
att     bl.a.     utvärdera     tillämpningen     av
portalbestämmelsen.  Enligt  vad  utskottet  erfarit
kommer  denna  rapport att redovisas inom kort.  Det
anförda får anses  tillgodose  syftet med motionerna
Sf41 yrkande 4 och Sf42 yrkande 15.
Frågan   om  förbud  mot  familjesplittring   genom
verkställighet  av  ett avlägsnande beslut har flera
gånger tidigare behandlats  av  riksdagen,  senast i
utskottets          betänkande         1997/98:SfU9,
riksdagsskrivelse  1997/98:164.  Utskottet  framhöll
därvid  att  myndigheterna   så  långt  det  på  dem
ankommer måste försöka undvika att i samband med ett
verkställighetsbeslut  splittra   familjer  där  det
finns  barn.  Samtidigt står polismyndigheten  inför
stora problem när någon av familjemedlemmarna håller
sig undan verkställigheten  eller  när hela familjen
inte är möjlig att avvisa till samma land. Utskottet
ansåg  att  samhällets intresse av att  upprätthålla
den reglerade  invandringen  måste  ha  företräde  i
sådana   situationer.   Utskottet   vidhåller  denna
uppfattning och avstyrker motion Sf42 yrkande 14.
Enligt  Dublinkonventionen  har  varje  medlemsstat
rätt  att  med  den  sökandes  samtycke   pröva   en
asylansökan   som  framställts  till  den,  även  om
prövningen inte  åligger medlemsstaten. Att en sådan
möjlighet föreligger  pekas  också  på  i  motionen.
Något uttalande från riksdagens sida är således inte
påkallat. Utskottet avstyrker med det anförda motion
Sf42 yrkande 13.

Principer för migrationspolitiken

Motioner

I motion Sf41 yrkande 2 av Gudrun Schyman m.fl.  (v)
begärs    -   vid   avslag   på   yrkande  1  -  ett
tillkännagivande  om  en  djupgående  förändring  av
flykting-  och  immigrationspolitiken.  Motionärerna
menar   att   den   svenska  migrationspolitiken   i
propositionen  felaktigt  påstås  vara  rättvis  och
human. Det hävdas  också  felaktigt  i propositionen
att  Sverige  aktivt sluter upp kring principen  att
nära anhöriga måste  ha  möjlighet  att  bo  i samma
land.   Enligt  motionärerna  framgår  det  av  Röda
korsets rapport  Rätten till familjeåterförening för
anhöriga  utanför  kärnfamiljen  (Rapportserie 1/98)
att de regler som trädde i kraft den  1 januari 1997
inneburit   en   kraftig  begränsning  av  beviljade
tillstånd för anhöriginvandring utöver kärnfamiljen.
Motionärerna anser  att  det  är  nödvändigt  med en
djupgående     förändring     av    flykting-    och
immigrationspolitiken och att den till skillnad från
i  dag måste grundas på ett korrekt  uppfyllande  av
Sveriges  konventionsåtaganden  och dessutom präglas
av en solidarisk och humanitär grundsyn.
Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) uppger  i  motion  Sf42
att  regleringen  av  invandringen i utlänningslagen
bygger på respekt för mänskliga  rättigheter och den
enskildes   integritet.   Verkligheten   är   enligt
motionärerna inte sådan. Den  reglerade invandringen
har  fått ett alldeles för stort  utrymme  i  svensk
migrationspolitik.   I   yrkande   12   begärs   ett
tillkännagivande härom.

Utskottets bedömning

I   betänkande   1996/97:SfU5  behandlade  utskottet
principer  för den  svenska  migrationspolitiken.  I
betänkandet   anlades   ett   helhetsperspektiv   på
migrationspolitiken  och  fastslogs att den bör vara
human, tydlig och konsekvent  samt  bygga på respekt
för   mänskliga   rättigheter   och   internationell
solidaritet   och   förutsättningarna   i   Sverige.
Utskottet  avstyrker  motionerna Sf41 yrkande 2  och
Sf42 yrkande 12.

Hemställan

Utskottet hemställer
1.      beträffande       ansvar       för
verkställighetsbeslut
att riksdagen  med avslag på motion 1997/98:Sf41  yrkande  1
antar  regeringens förslag till lag om ändring i
utlänningslagen (1989:529),
res. 1 (v)
2. beträffande  utredning  om genomförande
av verkställighet
att riksdagen  avslår motion 1997/98:Sf41 yrkande 5,
res. 2 (v, mp)
3. beträffande tvångsåtersändande m.m.
att riksdagen  avslår motion 1997/98:Sf42 yrkandena 1, 3, 7,
9, 10 och 16,
res. 3 (mp)
4. beträffande tillståndsprövning
att riksdagen  avslår motionerna 1997/98:Sf42 yrkandena 4-6,
8 och 11 samt 1998/99:Sf620 yrkande 1,
res. 4 (mp)
5.       beträffande      Invandrarverkets
organiserade förberedelser
att riksdagen  avslår motion 1997/98:Sf41 yrkande 3,
res. 5 (v, mp)
6. beträffande frivilligorganisationer
att riksdagen avslår motion 1997/98:Sf42 yrkandena 2 och 17,
res. 6 (mp)
7.   beträffande    barnets    bästa   och
familjesplittring
att riksdagen  avslår motionerna 1997/98:Sf41  yrkande 4 och
1997/98:Sf42 yrkandena 14 och 15,
res. 7 (v, mp)
8. beträffande Dublinkonventionen
att  riksdagen  avslår  motion  1997/98:Sf42
yrkande 13,
9.      beträffande      principer     för
migrationspolitiken
att riksdagen  avslår motionerna  1997/98:Sf41 yrkande 2 och
1997/98:Sf42 yrkande 12.
res. 8 (v, mp)
Stockholm den  12 november 1998

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Berit Andnor


I  beslutet  har  deltagit:  Berit  Andnor  (s),  Bo
Könberg  (fp),  Maud  Björnemalm  (s), Anita Jönsson
(s), Ulla Hoffmann (v), Rose-Marie Frebran (kd), Ulf
Kristersson (m), Mariann Ytterberg  (s),  Gustaf von
Essen (m), Lennart Klockare (s), Ronny Olander  (s),
Carlinge  Wisberg  (v),  Fanny  Rizell  (kd),  Göran
Lindblad  (m),  Kerstin-Maria  Stalín (mp), Birgitta
Carlsson (c) och Cecilia Magnusson (m).

Reservationer

1. Ansvar för verkställighetsbeslut
(mom. 1)

Ulla Hoffmann och Carlinge Wisberg (båda v) anser

dels att den del av utskottets yttrande  i avsnittet
Verkställighet  av  avvisnings- och utvisningsbeslut
som börjar med "Ett av"  och  slutar med "yrkande 1"
bort ha följande lydelse:
Utskottet   avvisar   regeringens    förslag    att
huvudansvaret  för verkställighet av avvisnings- och
utvisningsbeslut   skall  föras  över  till  Statens
invandrarverk. Enligt  utskottets mening innebär den
splittring av ansvaret för verkställigheterna mellan
två myndigheter, Invandrarverket  och  polisen,  som
förslaget  faktiskt innebär, en minskad effektivitet
samtidigt som det inte finns något som talar för att
ändringen kommer  att  betyda  minskat användande av
tvång och ett mer humant förfarande. Utskottet menar
att det inte finns något som talar  för  att antalet
utlänningar  som  rättar  sig  efter  myndigheternas
beslut och självmant lämnar landet kommer  att  öka.
Anledningen   till   att   många   utlänningar  inte
självmant  lämnar  landet efter ett avvisningsbeslut
är enligt utskottets  uppfattning att man inte anser
sig ha fått sitt ärende  handlagt  och bedömt på ett
rättssäkert  sätt  och  att  man  fruktar   för  att
utsättas   för   förföljelse  vid  återkomsten  till
hemlandet.    Den    i   propositionen    föreslagna
fokuseringen  på  individuellt   anpassade  åtgärder
torde väga synnnerligen lätt i detta sammanhang. Den
uppsplittring  på  två  myndigheter  som   blir  den
faktiska  följden av förslaget innebär också  enligt
utskottets   mening  minskade  effektivitetsvinster,
något som också  pekats  på  av Rikspolisstyrelsen i
deras remissvar.
Med  det  anförda  avstyrker utskottet  regeringens
förslag till lag om ändring  i  utlänningslagen  och
tillstyrker motion Sf41 yrkande 1.
dels  att  utskottets  hemställan  under  1  bort ha
följande lydelse:
1.        beträffande        ansvar        för
verkställighetsbeslut
att   riksdagen   med   bifall   till   motion
1997/98:Sf41   yrkande   1   avslår  regeringens
förslag  till  lag om ändring i  utlänningslagen
(1989:529),

2. Utredning om genomförande av verkställighet
(mom. 2)

Ulla Hoffmann (v), Carlinge Wisberg (v) och Kerstin-
Maria Stalín (mp) anser

dels att den del av  utskottets yttrande i avsnittet
Verkställighet av avvisnings-  och  utvisningsbeslut
som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "och
16" bort ha följande lydelse:
Enligt  utskottets mening är det av stor  vikt  att
det tillsätts en utredning med uppdrag att undersöka
hur    verkställighet     av     avvisnings-     och
utvisningsbeslut  går  till  i praktiken. Åtskilliga
frågor  behöver  i  detta sammanhang  få  ett  svar,
exempelvis om det förekommer  tvångsmedicinering, om
svenska tjänstemän använder sig  av  mutor  för  att
kunna  genomföra verkställighet och om myndigheterna
använder  sig av helt ovetenskapliga språktester för
att  möjliggöra  utpekandet  av  något  hemland  dit
vederbörande   kan   sändas.  Det  anförda  bör  ges
regeringen till känna.
dels  att  utskottets hemställan  under  2  bort  ha
följande lydelse:
2. beträffande  utredning  om  genomförande av
verkställighet
att riksdagen med bifall till motion  1997/98:Sf41  yrkande  5
som  sin  mening  ger  regeringen till känna vad
utskottet anfört,


3. Tvångsåtersändande m.m. (mom. 3)

Kerstin-Maria Stalín (mp) anser

dels att den del av utskottets  yttrande i avsnittet
Verkställighet  av avvisnings- och  utvisningsbeslut
som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "och
10" bort ha följande lydelse:
Utskottet  som  ställt   sig   positivt   till  ett
överförande    av    verkställighetsansvaret    till
Invandrarverket vill framhålla att det är utskottets
förhoppning   att   detta    får   till   följd  att
avvisningar  får en mer konsekvent handläggning  och
att  man  kan  komma   i   närheten   av  tydlighet,
konsekvens och humanitet.
Vid  tvångsvisa  verkställigheter  förekommer  inte
sällan  sådana  situationer  att humanitetens  gräns
överskrids. I många fall används  för  mycket tvång,
droger  och  våld.  Detta  är  ett  trauma  i svensk
flyktingpolitik och behöver ses över. Det är  därför
enligt utskottets mening lämpligt att vid tvångsvisa
verkställigheter   ett  medborgarvittne  från  någon
frivilligorganisation   medvekar   i   någon   form.
Frivilligorganisationernas medverkan skall dock  vid
tvångsvisa  verkställigheter  inskränkas  till dessa
situationer.
Utskottet  anser  vidare  att det inte bör komma  i
fråga att avvisa utlänningar  som  på grund av ålder
eller  sjukdom  är  i  sådant  dåligt skick  att  de
behöver  eskort  under  resan.  I sammanhanget  vill
utskottet framhålla att en verkställighet aldrig bör
få ske innan ett beslut vunnit laga kraft, och detta
skall gälla även om ny ansökan om uppehållstillstånd
ges  in.  Vidare bör den tidsfrist  som  en  avvisad
utlänning har  för  att  lämna  landet ökas från två
till fyra veckor.
Utskottet  vill  också  framhålla  att  det  i  dag
förekommer att exempelvis kosovoalbaner  sänds  till
Danmark   eller   Tyskland   och   att  de  därifrån
vidaresänds  till  Kosovo. Detta står  i  strid  med
bestämmelserna i 8 kap.  2 och 4 §§  utlänningslagen
och får inte förekomma.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels  att  utskottets hemställan  under  3  bort  ha
följande lydelse:
3. beträffande tvångsåtersändande m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf42 yrkandena 1,
3, 7, 9, 10 och 16 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,


4. Tillståndsprövning (mom. 4)

Kerstin-Maria Stalín (mp) anser

dels att den  del av utskottets yttrande i avsnittet
Tillståndsprövning  som  börjar  med "Utskottet kan"
och slutar med "yrkande 6" bort ha följande lydelse:
På  förslag av utskottet i betänkande  1997/98:SfU9
gjorde   riksdagen   ett   tillkännagivande  om  att
Invandrarverket    bör    få    befogenheter     vid
gränskontrollen  som  syftar  till  ett  effektivare
asylförfarande. Utskottet vill framhålla att  det är
av  stor  vikt  att  personalen  inte endast har det
effektiva  asylförfarandet  för  ögonen   utan   att
personalen     med     sin     kunskap    garanterar
rättssäkerheten och är lyhörd för  om  en  utlänning
vill ansöka om asyl.
Vad  gäller  direktavvisningar menar utskottet  att
sådana är riskabla  ur  rätts-säkerhetssynpunkt  och
endast  bör  få förekomma i helt uppenbara fall. Det
kan också enligt  utskottets  mening finnas skäl att
göra    en   översyn   av   hela   proceduren    med
direktavvisningar.
En inte ovanlig åtgärd är att myndigheterna när det
gäller att  fastställa  en  utlännings identitet gör
förfrågningar hos utländska ambassader  och konsulat
i  Sverige eller förfrågningar hos polismyndighet  i
utlänningens  hemland.  Utskottet vill framhålla att
största  möjliga  diskretion   måste  tillämpas  vid
sådana  förfrågningar  med  tanke på  de  eventuella
risker för utlänningen som kan föreligga.
Det  förekommer  att en domstol,  som  har  att  ta
ställning till om en  utlänning  som  döms för brott
skall  utvisas ur landet, finner att så  inte  skall
ske. I sådana  fall  anser utskottet att heller inte
Invandrarverket eller  Utlänningsnämnden skall kunna
fatta beslut om utvisning.
Det  förekommer  ofta  att  utlänningar,  som  inte
accepterar  ett  beslut  i  processen,  inte  blivit
trodda på sitt ord eller att  deras läkarintyg eller
liknande inte accepterats, och  i  dylika  fall  kan
rättssäkerheten  ifrågasättas.  Utskottet  anser mot
bakgrund  härav  att vid process i utlänningsärenden
skall det föreligga omvänd bevisbörda.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels  att utskottets  hemställan  under  4  bort  ha
följande lydelse:
4. beträffande tillståndsprövning
att   riksdagen   med   bifall  till  motionerna  1997/98:Sf42
yrkandena  4-6,  8  och  11  samt  1998/99:Sf620
yrkande  1  som  sin mening ger regeringen  till
känna vad utskottet anfört,


5. Invandrarverkets organiserade
förberedelser (mom. 5)

Ulla Hoffmann (v), Carlinge Wisberg (v) och Kerstin-
Maria Stalín (mp) anser

dels att den del av utskottets  yttrande i avsnittet
Återvändandeprogram som börjar med "I propositionen"
och slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
I   propositionen  uppges  att  Invandrarverket   i
anslutning     till    ett    av    verket    fattat
avvisningsbeslut  skall  informera  om exempelvis de
återvändandeprogram  IOM  tillhandahåller   och   om
organiserad  verksamhet  som  förberedelse inför ett
återvändande. Ett sådant förfarande finner utskottet
fullständigt oacceptabelt. Om en utlänning får sådan
information  innan han kanske ens  hunnit  överklaga
beslutet till  Utlänningsnämnden kommer naturligtvis
tilltron till att  hans  ärende  får en objektiv och
rättssäker   prövning  i  överinstansen   att   vara
allvarligt rubbad. Förfaringssättet bör således över
huvud taget inte få förekomma.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels  att utskottets  hemställan  under  5  bort  ha
följande lydelse:
5.  beträffande  Invandrarverkets organiserade
förberedelser
att riksdagen med bifall  till  motion  1997/98:Sf41 yrkande 3
som  sin  mening  ger regeringen till känna  vad
utskottet anfört,


6. Frivilligorganisationer (mom. 6)

Kerstin-Maria Stalín (mp) anser

dels att den del av utskottets  yttrande i avsnittet
Återvändandeprogram  som  börjar  med   "Regeringens
bedömning" och slutar med "erinringar mot"  bort  ha
följande lydelse:
Utskottet       ser       positivt      på      att
frivilligorganisationerna vid den avvisades hemkomst
följer upp hans situation. Frivilligorganisationerna
bör dock akta sig för att komma  i beroendeställning
till  regeringen. Att ta emot ekonomiskt  stöd  från
staten för återvändandeprojekt bör enligt utskottets
mening   i   de  flesta  fall  vara  otänkbart.  Att
Invandrarverket            skall           informera
frivilligorganisationerna om  vådan av att hålla sig
undan en verkställighet är helt oacceptabelt.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels  att  utskottets hemställan  under  6  bort  ha
följande lydelse:
6. beträffande frivilligorganisationer
att riksdagen  med bifall till motion 1997/98:Sf42 yrkandena 2
och 17 som sin mening  ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,


7. Barnets bästa och familjesplittring
(mom. 7)

Ulla Hoffmann (v), Carlinge Wisberg (v) och Kerstin-
Maria Stalín (mp) anser

dels  att  den  del  av utskottets  yttrande  som  i
avsnittet   Familjer  och   barn   börjar   med   "I
propositionen"  och  slutar med "yrkande 14" bort ha
följande lydelse:
I  propositionen  avslöjas   en  enligt  utskottets
mening  djup  okunskap  om  verkligheten   när   man
diskuterar gömda barns situation. Det är ett oerhört
svårt  beslut  för  vem  som helst, men särskilt för
barnfamiljer, att hålla sig  undan verkställighet av
ett avvisningsbeslut. Ett sådant  beslut  fattar man
inte utan att hysa en mycket stark fruktan  för  att
bli utsatt för förföljelse i hemlandet, och beslutet
tas  naturligtvis  utifrån  den ståndpunkten att det
ändå är bättre för barnet att  leva  en  tid  gömd i
Sverige,  med  allt  vad  detta innebär av vånda och
strapatser, jämfört med vad  man förväntar sig skall
inträffa i hemlandet.
Det är bra att regeringen nu  kommer  att utvärdera
vilket   genomslag   den  s.k.  portalparagrafen   i
utlänningslagen fått.  Detta inte minst mot bakgrund
av en rapport från Invandrarverket  vari konstateras
att denna bestämmelse fått ett svagt  genomslag. Vid
utvärderingen   bör  representanter  och  offentliga
biträden få komma till tals.
Enligt  utskottets  mening  borde  barnkonventionen
tillämpas  så  att den har företräde framför behovet
av att reglera invandringen.
Utskottet anser  att  många  svåra  problem  skulle
kunna   lösas   om   det  infördes  ett  förbud  mot
familjesplittring. Barnets rätt och väl och ve borde
alltid  komma  i  första   rummet.   Det  bör  också
övervägas ett förbud mot att splittra  familjer även
om barn inte finns i familjen.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels  att  utskottets  hemställan  under  7 bort  ha
följande lydelse:
7.     beträffande     barnets    bästa    och
familjesplittring
att riksdagen med bifall till  motionerna 1997/98:Sf41 yrkande
4 och 1997/98:Sf42 yrkandena 14  och  15 som sin
mening  ger  regeringen till känna vad utskottet
anfört,

8. Principer för migrationspolitiken
(mom. 9)

Ulla Hoffmann (v), Carlinge Wisberg (v) och Kerstin-
Maria Stalín (mp) anser

dels att den del av  utskottets yttrande i avsnittet
Principer för migrationspolitiken  som börjar med "I
betänkandet"  och slutar med "yrkande  12"  bort  ha
följande lydelse:
Enligt utskottets  uppfattning  ges i propositionen
en    helt    felaktig    bild    av   den   svenska
migrationspolitiken.  I propositionen  uppges  också
att den är rättvis och  human och att Sverige aktivt
sluter  upp kring principen  om  att  nära  anhöriga
måste ha  möjlighet att bo i samma land. Röda korset
har i rapporten  Rätten till familjeåterförening för
anhöriga  utanför kärnfamiljen  konstaterat  att  de
regler som  härvidlag  trädde  i kraft den 1 januari
1997 inneburit en kraftig begränsning  av  beviljade
tillstånd för anhöriginvandring utöver kärnfamiljen.
Följden  av lagstiftningen har blivit att det  finns
åtskilliga  gamla  föräldrar,  framför  allt  änkor,
ensamma  kvar  i  sitt  hemland eller i tredje land,
utan möjlighet till försörjning  och som nu inte har
möjlighet  att  återförenas  med  sina   anhöriga  i
Sverige.  I  en  rapport  från  Invandrarverket  har
gjorts en praxisgenomgång när det  gäller  den  s.k.
portalparagrafens  tillämpning  vari  det  med  stor
tydlighet  framgår  att  denna  bestämmelse knappast
alls  tillämpas  utanför  det  renodlat   humanitära
området.  Enligt  utskottets  mening  finns det  all
anledning  till  en  djupgående  förändring  av  den
svenska flykting- och immigrationspolitiken.
Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.
dels  att  utskottets  hemställan under  9  bort  ha
följande lydelse:
9.       beträffande       principer       för
migrationspolitiken
att riksdagen med bifall till  motion  1997/98:Sf41  yrkande 2
och med anledning av motion 1997/98:Sf42 yrkande
12  som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

Särskilda yttranden


1. Dublinkonventionen (mom. 8)

Kerstin-Maria Stalín (mp) anför:

Dublinkonventionens  bestämmelser  medger  att varje
medlemsstat  har  rätt att med den sökandes samtycke
pröva en asylansökan även om prövningen inte åligger
staten enligt konventionen.  Enligt  min uppfattning
används  denna  möjlighet mycket sparsamt.  För  att
undvika familjesplittring  och  göra det möjligt för
familjer att återförenas här i landet  måste Sverige
i  sådana  situationer  ha  som praxis att pröva  en
asylansökan.  Jag  anser  att Dublinkonventionen  då
tolkas på rätt sätt.

2. Principer för migrationspolitiken (mom.
9)

Bo Könberg (fp) anför:

Folkpartiet liberalerna har inga invändningar mot de
konkreta förslagen i propositionen. Till betänkandet
har  dock  fogats reservationer  som  gäller  vidare
frågor.    Folkpartiet     liberalernas    syn    på
flyktingpolitiken i allmänhet  utvecklas  i motionen
1998/99:Sf632  Mänskligare flyktingpolitik från  den
allmänna motionstiden i höst. I den framför vi bland
annat följande.
Utgångspunkten   för  en  mänsklig  flyktingpolitik
måste   vara   att  respekten   för   de   mänskliga
rättigheterna hävdas  internationellt. Om människors
rätt  kränks,  är  det  omvärldens   skyldighet  att
erbjuda  en  fristad  för dem som begär skydd  undan
förföljelse.  Världens  länder   har  ett  gemensamt
ansvar    för   att   alla   flyktingar   ges    ett
människovärdigt mottagande.
Genèvekonventionen  är  otillräcklig  som skydd och
det behövs en ny kompletterande konvention  som  ger
skydd  t.ex.  i massflyktssituationer. Inom EU måste
länderna  ta  sitt   ansvar   och  flyktingpolitiken
präglas av humanism.
Den flyktingpolitik riksdagen  tog  beslut  om 1996
och  som Folkpartiet tog avstånd från har visat  sig
leda i  helt  fel riktning. Färre människor med goda
asylskäl  får  nu   uppehållstillstånd   i  Sverige.
Reglerna för anhöriginvandring leder i dag  till att
många  familjer  lever  splittrade.  Reglerna  måste
förbättras.    Rättstryggheten    vid    avslag   på
ansökningar   om   uppehållstillstånd   måste  också
förbättras.  Nya  omständigheter som exempelvis  att
man  fått  fram  ett  pass   måste   kunna   prövas.
Utlänningsnämnden  bör  läggas ned och ersättas  med
ett civilrättsligt processförfarande.
Hösten 1996 valde regeringen  att  inte  följa  vårt
förslag om att FN:s barnkonvention skall arbetas  in
i  den  svenska flyktinglagstiftningen på samma sätt
som     Genèvekonventionen     arbetats     in     i
utlänningslagen.  Detta är synnerligen olyckligt och
vi fortsätter därför  att driva denna fråga. Vi vill
också avveckla det tillfälliga  uppehållstillståndet
och återinföra flyktinglika skäl.  De flyktingar som
utsatts för tortyr eller andra svåra  krigshändelser
måste få kvalificerad hjälp för de hälsoproblem  som
kan bli följden av upplevelserna.



I propositionen framlagt lagförslag

Innehållsförteckning

Sammanfattning...................................
1
Propositionen....................................
2
Motionerna.......................................
2
Motioner väckta med anledning av
propositionen................................
2
Motion väckt under den allmänna
motionstiden 1998............................
3
Utskottet........................................
3
Verkställighet av avvisnings- och
utvisningsbeslut...............................
3
Nuvarande ordning............................
3
Propositionen................................
5
Motioner.....................................
6
Utskottets bedömning.........................
7
Tillståndsprövning.............................
8
Propositionen................................
8
Motioner.....................................
8
Utskottets bedömning.........................
9
Återvändandeprogram............................
9
Propositionen................................
9
Motioner....................................
10
Utskottets bedömning........................
10
Familjer och barn.............................
11
Propositionen...............................
11
Motioner....................................
11
Utskottets bedömning........................
12
Principer för migrationspolitiken.............
12
Motioner....................................
12
Utskottets bedömning........................
13
Hemställan....................................
13
Reservationer...................................
14
1. Ansvar för verkställighetsbeslut (mom. 1)..
14
2. Utredning om genomförande av
verkställighet (mom. 2).......................
15
3. Tvångsåtersändande m.m. (mom. 3)...........
15
4. Tillståndsprövning (mom. 4)................
16
5. Invandrarverkets organiserade
förberedelser (mom. 5)........................
17
6. Frivilligorganisationer (mom. 6)...........
17
7. Barnets bästa och familjesplittring
(mom. 7)......................................
18
8. Principer för migrationspolitiken (mom. 9).
18
Särskilda yttranden...........................
19
1. Dublinkonventionen (mom. 8)................
19
2. Principer för migrationspolitiken (mom. 9).
19
Bilaga: Propositionens lagförslag21