Utskottet behandlar i detta betänkande proposition
1997/98:173 Verkställighet och återvändande - en del
av asylprocessen och två motioner som väckts med
anledning av propositionen samt ett motionsyrkande
från den allmänna motionstiden 1998.
I propositionen föreslås att huvudansvaret för
verkställighet av beslut om avvisning och utvisning
skall föras över från polismyndigheten till Statens
invandrarverk. Ett beslut av en polismyndighet om
avvisning samt dom eller beslut om utvisning på
grund av brott skall dock även fortsättningsvis
verkställas av polismyndighet. För att tillgodose
behovet av polisiär kompetens föreslås att
Invandrarverket ges möjlighet att lämna över ärenden
till polisen för genomförande av verkställighet.
Ärenden får överlämnas när polisens medverkan är
nödvändig på grund av att utlänningen håller sig
undan och inte kan anträffas utan hjälp av polis
eller när det på goda grunder kan antas att
utlänningen inte kommer att lämna landet självmant
och att tillgång till tvångsmedel behövs.
Regeringens förslag föranleder ändringar i
utlännings-lagen (1989:529). Lagändringarna föreslås
träda i kraft den 1 januari 1999.
Regeringen framhåller i propositionen att målet är
att beslut om avvisning eller utvisning skall ske
under värdiga former. Invandrarverket bör därvid ges
möjlighet att tillsammans med de humanitära
frivilligorganisationerna och internationella
organisationer utveckla formerna för ett samarbete
om återvändande. I propositionen betonas att
särskilt bör möjligheten till ett samarbete med
Internationella migrationsorganisationen (IOM) kunna
undersökas. Eventuella samarbetsavtal bör ges en
flexibel form så att de kan tillgodose skilda
förutsättningar och behov som de återvändande kan
ha. Integrerade åtgärdsprogram som innehåller
insatser under utlänningens vistelse i Sverige,
under utresan och i vissa fall även under en tid
efter ankomsten till hemlandet bör eftersträvas.
Därvid bör Invandrarverket fungera som ett
samarbetsorgan för detta stöd.
I de fall den avvisade eller utvisade medverkar
till verkställigheten och självmant väljer att lämna
landet bör Invandrarverket arrangera resan. I
ärenden som överlämnats till polismyndighet bör
utresorna även fortsättningsvis organiseras av
Kriminalvårdens transporttjänst.
Utskottet tillstyrker lagförslaget och avstyrker
samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats åtta reservationer och
två särskilda yttranden.
Propositionen
Regeringen (Utrikesdepartementet) har i proposition
1997/98:173 Verkställighet och återvändande - en del
av asylprocessen föreslagit riksdagen att anta
regeringens förslag till lag om ändring i
utlänningslagen (1989:529).
Lagförslaget återfinns som bilaga till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1997/98:Sf41 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1997/98:173
Verkställighet och återvändande - en del av
asylprocessen,
2. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en djupgående förändring av flykting- och
immigrationspolitiken,
3. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om av Statens invandrarverk organiserade
förberedelser för återvändande avseende asylsökande
som inte fått lagakraftvunnet avlägsnandebeslut,
4. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvärderingen av utlänningslagens
portalbestämmelse om hänsyn till barnens bästa,
5. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - begär
att regeringen i enlighet med vad som anförts i
motionen tillsätter en utredning med uppgift att
kartlägga hur det praktiska genomförandet av
verkställigheter av avlägsnandebeslut går till.
1997/98:Sf42 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att medborgarvittnen
deltar vid tvångsåtervändande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att NGO:er vid den
avvisades återvändande till hemlandet följer upp den
återvändandes situation och hjälper till vid
återanpassningen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om Kriminalvårdens
transporttjänst,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om Invandrarverkets
befogenheter vid gränskontrollen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om direktavvisningar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att - om inte
domstolen i ett ärende utvisar - ej heller SIV eller
UN gör det,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om verkställighet före
lagakraftvunnet beslut,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om diskretion vid
kontakten med ambassader och konsulat eller
polismyndighet i hemlandet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att utlänningar, så
svaga av ålder eller sjukdom att de behöver eskort,
inte skall kunna avvisas,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att sända t.ex.
kosovoalbaner till Danmark,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att utlänningen
skall bli trodd och om omvänd bevisföring,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om den reglerade
invandringen i svensk migrationspolitik,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
Dublinkonventionen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
familjesplittring,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
barnkonventionen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om tvångsmedel,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
frivilligorganisationer.
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1998
1998/99:Sf620 av Kerstin-Maria Stalín m.fl. (mp)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att en
översyn av direktavvisning skall
ske.
Utskottet
Verkställighet av avvisnings- och
utvisningsbeslut
Nuvarande ordning
Beslut om avvisning och utvisning
I 4 kap. utlänningslagen (1989:529) finns bestämmelser om
avvisning och utvisning.
En utlänning får avvisas direkt vid svensk
gränskontroll på formella grunder. Sådana kan vara
att han saknar pass eller nödvändigt visum. Han kan
också avvisas vid gränsen på materiella grunder.
Exempel på sådana grunder är att det kan antas att
han kommer att sakna medel för sin vistelse i
Sverige eller det kan antas att han kommer att begå
brott här i riket. Ansvaret för gränskontrollen
åligger i första hand polisen och bestämmelser om
kontroll i samband med inresan finns i 5 kap.
utlänningslagen.
Frågan om avvisning prövas av Statens invandrarverk
om utlänningen söker asyl samt i vissa andra angivna
fall. I övriga fall skall frågan om avvisning prövas
av en polismyndighet. Ett avvisningsärende kan
överlämnas från polismyndigheten till
Invandrarverket, om polismyndigheten finner att det
är tveksamt om avvisning bör ske.
En utlänning får utvisas från Sverige, om han
uppehåller sig i landet efter det att hans
uppehållstillstånd har upphört att gälla. Ett sådant
beslut meddelas av Invandrarverket. En utlänning får
dessutom utvisas om han döms för ett brott som kan
leda till fängelse eller om en domstol undanröjer en
tidigare meddelad villkorlig dom eller dom på
skyddstillsyn. Utvisning på grund av brott beslutas
av den domstol som handlägger brottmålet.
I utlänningslagen finns bestämmelser om såväl
överklagande som överlämnande av beslut. Om
polismyndighets eller Invandrarverkets beslut om
avvisning eller utvisning inte överklagats vinner
det laga kraft tre veckor efter det att utlänningen
delgavs beslutet. Domstols beslut överklagas enligt
vad som gäller allmän domstols dom eller beslut i
brottmål.
Bestämmelser om utvisning finns också i lagen
(1991:572) om särskild utlänningskontroll. Sådana
beslut fattas av regeringen.
Verkställighet
Den som har fått ett beslut om avvisning eller utvisning är
skyldig att lämna Sverige. Utgångspunkten är att
verkställigheten i första hand skall ske genom att
utlänningen frivilligt lämnar landet. I 8 kap. 12 §
utlänningslagen anges inom vilken tid detta skall
ske.
Vissa beslut skall verkställas snarast möjligt. Det
gäller lagakraftvunnen dom eller beslut av domstol
om utvisning på grund av brott, avvisningsbeslut som
har fattats av polismyndighet samt beslut av
Invandrarverket om avvisning med förordnande om
omedelbar verkställighet. Invandrarverket får
förordna om omedelbar verkställighet, om det är
uppenbart att det inte finns grund för asyl och att
uppehållstillstånd inte heller skall beviljas på
någon annan grund.
I övriga fall skall utlänning som fått ett
avvisningsbeslut lämna landet inom två veckor från
det beslutet vunnit laga kraft medan den som fått
ett beslut om utvisning skall lämna landet inom fyra
veckor från det beslutet vann laga kraft. Den
beslutande myndigheten får när det finns skäl för
det ange en kortare eller längre tidsfrist inom
vilken frivillig verkställighet skall ha skett.
Beslutet om avvisning eller utvisning skall
verkställas tvångsvis, om utlänningen inte
frivilligt lämnar landet inom den angivna
tidsfristen eller då det redan dessförinnan med
säkerhet måste antas att utlänningen inte har för
avsikt att lämna landet. Avlägsnandebeslutet skall i
dessa fall verkställas så snart som möjligt.
Av 8 kap. 11 § utlänningslagen följer att ansvaret
för att verkställa beslut om avvisning eller
utvisning vilar på landets polismyndigheter.
Regeringen kan dock bestämma att någon annan
myndighet skall verkställa de beslut om avvisning
eller utvisning som regeringen har fattat, en
möjlighet som används endast i särskilda
undantagsfall.
När polismyndigheten underrättats om ett beslut om
avvisning eller utvisning utreder myndigheten
förutsättningarna för att genomföra
verkställigheten. I detta arbete ingår också att
planera avresan, något som bör ske i nära samverkan
med utlänningen. För att säkerställa
verkställigheten kan polismyndigheten tillgripa
tvångsmedel genom att ta utlänningen i förvar eller
ställa honom eller henne under uppsikt.
När verkställighetsutredningen har färdigställts
tar den verkställande polismyndigheten kontakt med
Kriminalvårdens transporttjänst, som beställer
biljetter och ordnar resan. Den verkställande
polismyndigheten avgör om utlänningen bör åtföljas
av eskort under resan från Sverige och om det skall
ske av transporttjänstens personal eller av polis.
I 8 kap. utlänningslagen finns bestämmelser också
om verkställighetshinder. Verkställighet får t.ex.
aldrig verkställas till ett land om det finns skälig
anledning att tro att utlänningen där skulle riskera
dödsstraff eller kroppsstraff eller att utsättas för
tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning. Verkställighet får
inte heller ske till ett land där han inte är
skyddad mot att sändas vidare till ett annat land
där han skulle utsättas för en sådan risk.
Propositionen
I propositionen föreslås att huvudansvaret för
verkställighet av beslut om avvisning och utvisning
förs över till Invandrarverket. Beslut av en
polismyndighet om avvisning eller beslut om
utvisning på grund av brott enligt 4 kap. 7 §
utlänningslagen skall dock även fortsättningsvis
verkställas av polismyndighet.
Ansträngningar bör i första hand göras för att få
dem som inte har rätt att vistas här i landet att
lämna landet självmant inom de tidsfrister som
föreskrivs i utlänningslagen. Ett av syftena med att
överföra verkställighetsansvaret till
Invandrarverket är också enligt regeringen att
minska behovet av olika tvångsmedel vid
verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut.
I de fall en efterrättelse av besluten inte sker
eller det finns anledning anta att utlänningen
kommer att underlåta detta måste ändock avvisning
ske utan onödigt dröjsmål. Därvid krävs enligt
propositionen att mänskliga rättigheter för den
återvändande nogsamt skall respekteras. Humanitära
hänsynstaganden krävs av myndigheterna i
genomförandet av åtgärderna.
Även efter en överflyttning kommer enligt
propositionen behovet av att tillgripa tvångsmedel i
vissa verkställighetsärenden att kvarstå. Det gäller
framför allt de utlänningar som medvetet försvårar
genomförandet av verkställigheten genom att hålla
sig undan. Regeringen föreslår mot bakgrund härav
att Invandrarverket skall få lämna över ett
avvisnings- eller utvisningsbeslut för
verkställighet till polismyndigheten, om den som
skall avvisas eller utvisas håller sig undan och
inte kan anträffas utan polisens medverkan eller om
det kan antas att tvång kommer att behövas för att
genomföra verkställigheten. Ett ärende som
överlämnats till en polismyndighet skall aldrig
kunna återlämnas till Invandrarverket. Regeringens
bedömning är att den här typen av ärenden på sikt
kommer att minska genom att Invandrarverket får
huvudansvaret för verkställighetsärenden och kommer
att arbeta med dessa på ett annat sätt än vad som
sker i dag.
I propositionen gör regeringen den bedömningen att
i de fall den avvisade eller utvisade väljer att
medverka vid verkställigheten och självmant lämnar
landet bör Invandrarverket arrangera resorna utifrån
de individuella behov den enskilde utlänningen kan
ha och på det för staten, från ekonomisk synpunkt,
mest fördelaktiga sättet. I ärenden som överlämnats
till en polismyndighet bör utresorna även
fortsättningsvis organiseras av Kriminalvårdens
transporttjänst. För de sistnämnda fallen framhålls
i propositionen att denna ordning fungerat väl och
inte bör ändras i de fall där tvångsåtgärder kan bli
aktuella.
Regeringens förslag innebär ändringar i
utlänningslagen som föreslås träda i kraft den 1
januari 1999. Beslut om avvisning eller utvisning
som vid utgången av år 1998 kommit in till
polismyndigheten för verkställighet men som ännu
inte verkställts föreslås bli handlagda enligt äldre
föreskrifter.
Motioner
I motion Sf41 yrkande 1 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
yrkas avslag på propositionen. Enligt motionärerna
innebär den uppsplittring av ansvaret för
verkställigheten på två myndigheter, som förslaget i
praktiken innebär, en minskad effektivitet samtidigt
som det inte finns något som talar för att
förändringarna kommer att betyda minskat användande
av tvång och ett mer humant förfarande.
Med anledning av propositionen har också väckts ett
antal motionsyrkanden med anknytning till
verkställighet i olika avseenden.
I motion Sf41 yrkande 5 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
begärs - vid avslag på yrkande 1 - en begäran om en
utredning med uppgift att kartlägga hur det
praktiska genomförandet av verkställighet går till.
Vad som skall utredas är bl.a. frågor om huruvida
tvångsmedicinering förekommer eller om fiktiva
språktester används för att möjliggöra utpekande av
ett fiktivt hemland så att verkställighet blir
möjlig.
I motion Sf42 yrkande 1 av Ragnhild Pohanka m.fl.
(mp) begärs ett tillkännagivande om att vid
tvångsåtersändande skall medborgarvittnen från de
humanitära frivilligorganisationerna delta. I
yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om att
användandet av Kriminalvårdens transporttjänst ofta
är en grym och kostsam hantering. Motionärerna
framhåller vidare att vid tvångsvis genomförda
verkställigheter används för mycket tvång, droger
och våld. Dessa förhållanden bör enligt motionärerna
ses över och i yrkande 16 begärs ett
tillkännagivande om det anförda. I yrkande 7 begärs
ett tillkännagivande om att verkställighet innan
dess ett avlägsnandebeslut vunnit laga kraft aldrig
bör få ske. Tidsfristen för den som skall avvisas
bör vidare utökas från två till fyra veckor. I
yrkande 9 begärs ett tillkännagivande om att
utlänningar, så svaga av ålder eller sjukdom att de
behöver eskort, inte skall kunna avvisas. Ett sådant
förfarande är enligt motionärerna absurt. Vidare
anför motionärerna att i dag sänds kosovoalbaner
till Danmark och Tyskland, som i sin tur sänder dem
vidare till Kosovo. Ett förfarande som innebär en
sådan risk måste Sverige avstå från. I yrkande 10
begärs ett tillkännagivande härom.
Utskottets bedömning
Ett av syftena med överförandet av ansvaret för
verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut
till Invandrarverket är enligt propositionen att med
olika typer av insatser minska behovet av
tvångsmedel vid verkställighetsåtgärder. Avsikten är
att hela processen mer skall komma att handla om att
förmå dem som avvisats eller utvisats att självmant
lämna landet än att behöva tillgripa tvångsåtgärder.
I propositionen framhålls också att det finns ett
önskemål om att renodla myndigheternas
ansvarsområden och att det förhållandet att
bristande effektivitet och andra svårigheter kan
uppkomma då olika myndigheter samverkar vid
verkställighet av beslut talar för att
verkställigheten bör flyttas över till
Invandrarverket. Att polisen kommer att ha kvar
ansvaret för vissa verkställighetsärenden förändrar
enligt propositionen inte denna bedömning.
Ett överförande av verkställighetsfrågan och en
fokusering på individuellt anpassade åtgärder för
att på olika sätt motivera den avvisade eller
utvisade att självmant medverka till ett värdigt
återvändande innebär enligt regeringen att det finns
goda skäl att anta att antalet utlänningar som
rättar sig efter myndigheternas beslut kommer att
öka.
Utskottet välkomnar ett överförande av
verkställighetsansvaret till Invandrarverket med
dessa utgångspunkter. Utskottet tillstyrker bifall
till regeringens förslag om ändring i
utlänningslagen och avstyrker bifall till motion
Sf41 yrkande 1.
Utskottet delar regeringens uppfattning att ett
överförande av ansvaret för verkställighet till
Invandrarverket kan komma att medföra att sådana
verkställigheter där tvångsåtgärder behövs minskas.
I vissa fall kan det dock vara befogat att använda
särskilda tvångsmedel vid verkställighet. Såsom
framhålls i propositionen innebär enligt utskottets
mening den föreslagna ansvarsfördelningen bättre
möjligheter att utveckla metoder och att
upprätthålla kompetens för att avvisningar även hos
polisen skall kunna ske på ett så värdigt sätt som
möjligt och med användning av ett minimum av
tvångsåtgärder.
Utskottet delar också regeringens uppfattning att
Kriminalvårdens transporttjänst bör utnyttjas i de
fall där Invandrarverket överlämnat ett ärende till
polisen. Utskottet finner inte skäl att här förorda
att s.k. medborgarvittnen i regel skall medverka vid
tvångsvisa verkställigheter.
Utskottet avstyrker med det anförda motionerna Sf41
yrkande 5 och Sf42 yrkandena 1, 3 och 16.
Invandrarverket får förordna att verkets beslut om
avvisning får verkställas även om det inte vunnit
laga kraft (omedelbar verkställighet), om det är
uppenbart att det inte finns grund för asyl och att
uppehållstillstånd inte heller skall beviljas på
någon annan grund. Beslut om omedelbar
verkställighet får meddelas senare än tre månader
efter den första ansökan om uppehållstillstånd efter
ankomsten till landet bara om synnerliga skäl talar
för detta. Den som fått ett avvisningsbeslut skall
lämna landet inom två veckor. Tidsfristen löper från
det avlägsnandebeslutet vunnit laga kraft.
Enligt utskottets mening innebär den nuvarande
regleringen om omedelbar verkställighet tillräckliga
garantier för att den som ansökt om asyl inte
avvisas om avvisningsbeslutet i ett
överklagningsförfarande kan komma att ändras.
Utskottet avstyrker motion Sf42 yrkande 7.
Utskottet utgår från att de beslutande
myndigheterna följer gällande lagstiftning och
därvid noggrant prövar vilka eventuella hinder mot
verkställighet som föreligger enligt bestämmelserna
i utlänningslagen. Att bevilja uppehållstillstånd
enbart på den grunden att någon behöver eskort vid
en verkställighet kan enligt utskottets mening inte
komma i fråga.
Utskottet avstyrker motion Sf42 yrkandena 9 och 10.
Tillståndsprövning
Propositionen
I propositionen framhålls att regeringens bedömning,
som framgått ovan, är att det bör vara en
prioriterad fråga att få fler personer att lämna
landet självmant efter det att de fått ett beslut om
avvisning eller utvisning och att användningen av
tvångsåtgärder minskas. En så långt möjligt
klarläggande utredning på ett tidigt stadium och ett
väl motiverat beslut bör i detta avseende ha en viss
betydelse och även kunna leda till att beslut i
första instans i ökad utsträckning används för
bedömning av utsikterna i andra instans och om ett
återvändande på detta stadium är att föredra framför
en förlängd process. Åtgärder i denna riktning är
enligt propositionen redan vidtagna genom de
ändringar i utlänningslagen som trädde i kraft den 1
januari 1997.
Enligt propositionen kan det vara önskvärt att den
avvisade eller utvisade inser fördelarna med att
självmant snabbt återvända till hemlandet.
Myndigheterna bör därvid på ett flexibelt sätt verka
för att detta sker i största möjliga utsträckning.
En organiserad verksamhet som bidrar till att göra
vistelsen i Sverige aktiv och meningsfull också med
tanke på ett eventuellt återvändande bör kunna bidra
till detta. Samverkan med frivilligorganisationer,
samfund och internationella organ kan enligt
propositionen vara till nytta i denna strävan.
Motioner
I motion Sf42 yrkande 11 av Ragnhild Pohanka m.fl.
(mp) begärs ett tillkännagivande om att en utlänning
skall bli trodd och om omvänd bevisbörda. I motionen
framhålls att de som inte accepterar ett
avvisningsbeslut ofta inte blivit trodda eller att
exempelvis deras läkarintyg inte accepterats i
processen. Miljöpartiet menar att bevisbördan bör
ligga på Invandrarverket eller i förekommande fall
på Utlänningsnämnden. Dessutom bör principen om att
"hellre fria än fälla" gälla vid beslutsfattande.
Vidare framhåller motionärerna att när det gäller
att fastställa en utlännings identitet genom
förfrågningar hos utländska ambassader och konsulat
i Sverige eller då man använder sig av kontakter med
polismyndigheter i utlandet måste största möjliga
diskretion råda. I yrkande 8 begärs ett
tillkännagivande härom. I yrkande 4 begärs ett
tillkännagivande om Invandrarverkets befogenheter
vid gränskontroll. Det är därvid väsentligt att inte
enbart ha det effektiva asylförfarandet för ögonen
utan att personalen med sin kunskap garanterar
rättssäkerheten och är lyhörd för om en person vill
söka asyl. Enligt motionärerna är direktavvisningar
riskabla ur rättssäkerhetssynpunkt och skall ske
endast i helt klara fall. I yrkande 5 begärs ett
tillkännagivande härom. I yrkande 6 begärs ett
tillkännagivande om att om en domstol inte finner
skäl att utvisa utlänningen skall inte heller
Invandrarverket eller Utlänningsnämnden kunna göra
det.
I motion Sf620 yrkande 1 av Kerstin-Maria Stalín
m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om när en
direktavvisning skall få ske. Rättssäkerheten i
sådana fall kan under vissa omständigheter
ifrågasättas.
Utskottets bedömning
Utskottet kan inte ställa sig bakom en
processordning i utlänningsärenden där s.k. omvänd
bevisbörda skulle föreligga och avstyrker motion
Sf42 yrkande 11.
Att berörda myndigheter vid kontakter med
ambassader och utländska polismyndigheter eller
liknande iakttar diskretion i de fall det kan finnas
risker för den som det frågas om, utgår utskottet
från. Motion Sf42 yrkande 8 får anses tillgodosedd
härmed.
På förslag av utskottet i betänkande 1997/98:SfU9
gjorde riksdagen ett tillkännagivande om att
Invandrarverket bör få ytterligare befogenheter som
syftar till ett effektivare asylförfarande vid
gränskontrollen. Det framhölls i betänkandet att
rättssäkerheten därvid måste garanteras. I
förevarande proposition anförs att frågan om
Invandrarverkets befogenheter vid gränskontroll för
närvarande bereds inom Regeringskansliet. Verkets
deltagande i gränskontrollverksamheten kan enligt
regeringen tills vidare tillgodoses genom att
verkets personal, vid behov, får förordnande som
passkontrollanter. Utskottet vill framhålla att det
är givet att personal i gränskontrollverksamhet är
uppmärksam på om vederbörande utlänning har för
avsikt att söka asyl. Att gällande lagar och
förordningar därvid tillämpas på ett rättssäkert
sätt är enligt utskottets mening en självklarhet.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sf42
yrkandena 4 och 5 samt Sf620 yrkande 1.
När domstol fattar beslut om utvisning sker detta
på speciella grunder, och dessa kan inte ersätta de
grunder som Invandrarverket åberopar vid
utvisningsbeslut. Med det anförda avstyrker
utskottet motion Sf42 yrkande 6.
Återvändandeprogram
Propositionen
I propositionen gör regeringen den bedömningen att
avvisade eller utvisade i vissa fall bör erbjudas
stöd när de återvänder till hemlandet självmant.
Invandrarverket bör ges möjlighet att tillsammans
med de humanitära frivillig-organisationerna och
internationella organisationer utveckla formerna för
ett samarbete om återvändande. Särskilt bör enligt
propositionen möjligheten till ett samarbete med
Internationella migrationsorganisationen (IOM) kunna
undersökas. Samarbetsavtal bör ges en flexibel form
så att de kan tillgodose skilda förutsättningar och
behov som de återvändande kan ha. Integrerade
åtgärdsprogram som innehåller insatser även under
utlänningens vistelse i Sverige, under utresan och i
vissa fall även under en viss tid efter ankomsten
till hemlandet, bör eftersträvas. Invandrarverket
bör enligt regeringen fungera som ett
samverkansorgan för detta stöd.
Motioner
I motion Sf41 yrkande 3 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
begärs - vid avslag på yrkande 1 - ett
tillkännagivande om Invandrarverkets organiserade
förberedelser för återvändande asylsökande som inte
fått ett lagakraftvunnet avlägsnandebeslut.
Motionärerna framhåller att det i propositionen
uppges att Invandrarverket i anslutning till ett av
verket fattat avvisningsbeslut skall informera om
exempelvis de återvändandeprogram IOM
tillhandahåller och om organiserad verksamhet som
förberedelse för ett återvändande. Detta är enligt
motionärerna fullständigt oacceptabelt. Motionärerna
menar att tilltron till att Utlänningsnämnden prövar
ett överklagande på ett objektivt och rättssäkert
sätt kommer att i hög grad minska efter att
Invandrarverket handlat på det föreslagna sättet.
I motion Sf42 yrkande 2 av Ragnhild Pohanka m.fl.
(mp) begärs ett tillkännagivande om att
frivilligorganisationerna vid den avvisades
återvändande till hemlandet följer upp den
återvändandes situation och hjälper till vid
återanpassningen. Vidare anför motionärerna att
frivilligorganisationerna bör hålla sig långt borta
från regeringen. Att ta emot ekonomiska bidrag från
regeringen för återvändandeprojekt bör enligt
motionärerna i de flesta fall vara otänkbart. I
yrkande 17 begärs ett tillkännagivande om det
anförda.
Utskottets bedömning
I propositionen framhålls att det finns betydande
invändningar mot att ge utlänningar som nekats
uppehållstillstånd renodlade finansiella bidrag för
att de självmant skall kunna lämna Sverige. I
stället bör man i samarbete med
frivilligorganisationerna och internationella
organisationer som IOM erbjuda integrerade
åtgärdsprogram för dem som är beredda att återvända
självmant. Utskottet har inte några invändningar mot
att information om sådana åtgärdsprogram ges till
den som nekats uppehållstillstånd i anslutning till
avlägsnandebeslutet. Utgångspunkten är att ett
avlägsnandebeslut skall verkställas. Att sedan ett
överklagande till Utlänningsnämnden hindrar
verkställighet - förutom i de fall där det
förordnats om omedelbar verkställighet - är en
annan sak. Med det anförda avstyrker utskottet
motion Sf41 yrkande 3.
Regeringens bedömning är att det i nuläget inte
finns underlag för att föreslå en mer fast samverkan
mellan Invandrarverket och
frivilligorganisationerna. Bakgrunden till denna
inställning är bland annat att en sådan samverkan
skulle kunna påverka de asylsökandes syn på
frivilligorganisationerna i negativ riktning. Detta
gäller delvis om frivilligorganisationerna skulle ta
emot ekonomiskt stöd och därmed riskera att hamna i
beroendeställning. Tveksamhet har också framförts
från några organisationer när det gäller att ta emot
ekonomiskt stöd för medverkan i
återvändandeverksamhet. Regeringens bedömning är att
Invandrarverket tillsammans med
frivilligorganisationerna bör undersöka formerna för
en eventuell samverkan i återvändandefrågan. I den
mån dessa kontakter mynnar ut i ett förslag som
omfattar stöd till frivilligorganisationerna för
återvändandeprojekt bör formerna enligt regeringen
för ett sådant stöd kunna regleras i samband med
regeringens löpande uppföljning och styrning av
Invandrarverkets verksamhet. Utskottet delar
regeringens bedömningar och avstyrker bifall till
motion Sf42 yrkandena 2 och 17. Att en
frivilligorganisation vid den avvisades återvändande
till hemlandet följer upp den återvändandes
situation och hjälper till vid en återanpassning har
naturligtvis utskottet inga erinringar mot.
Familjer och barn
Propositionen
I 1 kap. 1 § andra stycket utlänningslagen stadgas
att i fall som rör barn skall särskilt beaktas vad
hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt
barnets bästa i övrigt kräver.
I propositionen pekas på hur denna s.k.
portalparagraf bör avspeglas i en
verkställighetssituation. Vad gäller ensamkommande
barn bör Invandrarverket, efter att ha försäkrat sig
om att och var anhöriga finns, utse en ledsagare som
kan följa barnet till hemlandet eller tredje land
för att barnet där skall kunna återförenas med sina
anhöriga. Enligt propositionen rör det sig om ett
tiotal fall varje år. Det är vidare av vikt att i
dessa fall finna former för samarbete mellan
Invandrarverket och frivilligorganisationerna.
Vidare framhålls i propositionen att när det gäller
avvisning av barnfamiljer är det av synnerlig vikt
att beslutet motiveras på ett sådant sätt att den
sökande familjen förstår skälen för beslutet. I de
flesta fall behövs enligt propositionen riktade
stödinsatser med ett strukturerat motivationsarbete.
En avvisad familj kan också behöva stöd och hjälp
vid återkomsten till hemlandet och i detta
sammanhang är det enligt propositionen viktigt att
samarbetet med frivilligorganisationerna utvecklas.
Motioner
I motion Sf41 yrkande 4 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
begärs - vid avslag på yrkande 1 - ett
tillkännagivande om utvärdering av utlänningslagens
portalbestämmelse om hänsyn till barnets bästa.
Motionärerna anför att i propositionen avslöjas en
förfärande okunskap alternativt hyckleri om
verkligheten när man diskuterar gömda barns
situation. Det är enligt motionärerna ett oerhört
svårt beslut för vem som helst, men särskilt för
barnfamiljer, att gömma sig för att hålla sig undan
verkställighet av ett avvisningsbeslut. Enligt
motionärerna är det bra att regeringen nu genomför
en utvärdering av utlänningslagens
portalbestämmelse. Därvid är det viktigt att
företrädare för frivilligorganisationerna och
offentliga biträden får komma till tals.
Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begär i motion Sf42
yrkande 14 ett tillkännagivande om
familjesplittring. Enligt motionärerna borde ett
absolut förbud mot sådan splittring införas antingen
familjen har barn eller inte. I yrkande 15 begärs
ett tillkännagivande om barnkonventionen. Denna
konvention borde gå före behovet av en reglerad
invandring. Det är väsentligt att en utvärdering
görs av utlänningslagens portalbestämmelse. I
yrkande 13 begärs ett tillkännagivande om
Dublinkonventionen. Motionärerna anför bl.a. att
Sverige borde se till att barnfamiljer som kommit
från ett annat EU-land eller förälder som kommer för
att återförenas med familj i Sverige skall äga rätt
att söka uppehållstillstånd här i landet oaktat
Dublinkonventionen.
Utskottets bedömning
I propositionen anförs att en arbetsgrupp under
våren 1998 tillsatts inom Utrikesdepartementet för
att bl.a. utvärdera tillämpningen av
portalbestämmelsen. Enligt vad utskottet erfarit
kommer denna rapport att redovisas inom kort. Det
anförda får anses tillgodose syftet med motionerna
Sf41 yrkande 4 och Sf42 yrkande 15.
Frågan om förbud mot familjesplittring genom
verkställighet av ett avlägsnande beslut har flera
gånger tidigare behandlats av riksdagen, senast i
utskottets betänkande 1997/98:SfU9,
riksdagsskrivelse 1997/98:164. Utskottet framhöll
därvid att myndigheterna så långt det på dem
ankommer måste försöka undvika att i samband med ett
verkställighetsbeslut splittra familjer där det
finns barn. Samtidigt står polismyndigheten inför
stora problem när någon av familjemedlemmarna håller
sig undan verkställigheten eller när hela familjen
inte är möjlig att avvisa till samma land. Utskottet
ansåg att samhällets intresse av att upprätthålla
den reglerade invandringen måste ha företräde i
sådana situationer. Utskottet vidhåller denna
uppfattning och avstyrker motion Sf42 yrkande 14.
Enligt Dublinkonventionen har varje medlemsstat
rätt att med den sökandes samtycke pröva en
asylansökan som framställts till den, även om
prövningen inte åligger medlemsstaten. Att en sådan
möjlighet föreligger pekas också på i motionen.
Något uttalande från riksdagens sida är således inte
påkallat. Utskottet avstyrker med det anförda motion
Sf42 yrkande 13.
Principer för migrationspolitiken
Motioner
I motion Sf41 yrkande 2 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
begärs - vid avslag på yrkande 1 - ett
tillkännagivande om en djupgående förändring av
flykting- och immigrationspolitiken. Motionärerna
menar att den svenska migrationspolitiken i
propositionen felaktigt påstås vara rättvis och
human. Det hävdas också felaktigt i propositionen
att Sverige aktivt sluter upp kring principen att
nära anhöriga måste ha möjlighet att bo i samma
land. Enligt motionärerna framgår det av Röda
korsets rapport Rätten till familjeåterförening för
anhöriga utanför kärnfamiljen (Rapportserie 1/98)
att de regler som trädde i kraft den 1 januari 1997
inneburit en kraftig begränsning av beviljade
tillstånd för anhöriginvandring utöver kärnfamiljen.
Motionärerna anser att det är nödvändigt med en
djupgående förändring av flykting- och
immigrationspolitiken och att den till skillnad från
i dag måste grundas på ett korrekt uppfyllande av
Sveriges konventionsåtaganden och dessutom präglas
av en solidarisk och humanitär grundsyn.
Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) uppger i motion Sf42
att regleringen av invandringen i utlänningslagen
bygger på respekt för mänskliga rättigheter och den
enskildes integritet. Verkligheten är enligt
motionärerna inte sådan. Den reglerade invandringen
har fått ett alldeles för stort utrymme i svensk
migrationspolitik. I yrkande 12 begärs ett
tillkännagivande härom.
Utskottets bedömning
I betänkande 1996/97:SfU5 behandlade utskottet
principer för den svenska migrationspolitiken. I
betänkandet anlades ett helhetsperspektiv på
migrationspolitiken och fastslogs att den bör vara
human, tydlig och konsekvent samt bygga på respekt
för mänskliga rättigheter och internationell
solidaritet och förutsättningarna i Sverige.
Utskottet avstyrker motionerna Sf41 yrkande 2 och
Sf42 yrkande 12.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ansvar för
verkställighetsbeslut
att riksdagen med avslag på motion 1997/98:Sf41 yrkande 1
antar regeringens förslag till lag om ändring i
utlänningslagen (1989:529),
res. 1 (v)
2. beträffande utredning om genomförande
av verkställighet
att riksdagen avslår motion 1997/98:Sf41 yrkande 5,
res. 2 (v, mp)
3. beträffande tvångsåtersändande m.m.
att riksdagen avslår motion 1997/98:Sf42 yrkandena 1, 3, 7,
9, 10 och 16,
res. 3 (mp)
4. beträffande tillståndsprövning
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Sf42 yrkandena 4-6,
8 och 11 samt 1998/99:Sf620 yrkande 1,
att riksdagen avslår motion 1997/98:Sf41 yrkande 3,
res. 5 (v, mp)
6. beträffande frivilligorganisationer
att riksdagen avslår motion 1997/98:Sf42 yrkandena 2 och 17,
res. 6 (mp)
7. beträffande barnets bästa och
familjesplittring
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Sf41 yrkande 4 och
1997/98:Sf42 yrkandena 14 och 15,
res. 7 (v, mp)
8. beträffande Dublinkonventionen
att riksdagen avslår motion 1997/98:Sf42
yrkande 13,
9. beträffande principer för
migrationspolitiken
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Sf41 yrkande 2 och
1997/98:Sf42 yrkande 12.
res. 8 (v, mp)
Stockholm den 12 november 1998
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Berit Andnor
I beslutet har deltagit: Berit Andnor (s), Bo
Könberg (fp), Maud Björnemalm (s), Anita Jönsson
(s), Ulla Hoffmann (v), Rose-Marie Frebran (kd), Ulf
Kristersson (m), Mariann Ytterberg (s), Gustaf von
Essen (m), Lennart Klockare (s), Ronny Olander (s),
Carlinge Wisberg (v), Fanny Rizell (kd), Göran
Lindblad (m), Kerstin-Maria Stalín (mp), Birgitta
Carlsson (c) och Cecilia Magnusson (m).
Reservationer
1. Ansvar för verkställighetsbeslut
(mom. 1)
Ulla Hoffmann och Carlinge Wisberg (båda v) anser
dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet
Verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut
som börjar med "Ett av" och slutar med "yrkande 1"
bort ha följande lydelse:
Utskottet avvisar regeringens förslag att
huvudansvaret för verkställighet av avvisnings- och
utvisningsbeslut skall föras över till Statens
invandrarverk. Enligt utskottets mening innebär den
splittring av ansvaret för verkställigheterna mellan
två myndigheter, Invandrarverket och polisen, som
förslaget faktiskt innebär, en minskad effektivitet
samtidigt som det inte finns något som talar för att
ändringen kommer att betyda minskat användande av
tvång och ett mer humant förfarande. Utskottet menar
att det inte finns något som talar för att antalet
utlänningar som rättar sig efter myndigheternas
beslut och självmant lämnar landet kommer att öka.
Anledningen till att många utlänningar inte
självmant lämnar landet efter ett avvisningsbeslut
är enligt utskottets uppfattning att man inte anser
sig ha fått sitt ärende handlagt och bedömt på ett
rättssäkert sätt och att man fruktar för att
utsättas för förföljelse vid återkomsten till
hemlandet. Den i propositionen föreslagna
fokuseringen på individuellt anpassade åtgärder
torde väga synnnerligen lätt i detta sammanhang. Den
uppsplittring på två myndigheter som blir den
faktiska följden av förslaget innebär också enligt
utskottets mening minskade effektivitetsvinster,
något som också pekats på av Rikspolisstyrelsen i
deras remissvar.
Med det anförda avstyrker utskottet regeringens
förslag till lag om ändring i utlänningslagen och
tillstyrker motion Sf41 yrkande 1.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande ansvar för
verkställighetsbeslut
att riksdagen med bifall till motion
1997/98:Sf41 yrkande 1 avslår regeringens
förslag till lag om ändring i utlänningslagen
(1989:529),
2. Utredning om genomförande av verkställighet
(mom. 2)
Ulla Hoffmann (v), Carlinge Wisberg (v) och Kerstin-
Maria Stalín (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet
Verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut
som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "och
16" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det av stor vikt att
det tillsätts en utredning med uppdrag att undersöka
hur verkställighet av avvisnings- och
utvisningsbeslut går till i praktiken. Åtskilliga
frågor behöver i detta sammanhang få ett svar,
exempelvis om det förekommer tvångsmedicinering, om
svenska tjänstemän använder sig av mutor för att
kunna genomföra verkställighet och om myndigheterna
använder sig av helt ovetenskapliga språktester för
att möjliggöra utpekandet av något hemland dit
vederbörande kan sändas. Det anförda bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande utredning om genomförande av
verkställighet
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf41 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
3. Tvångsåtersändande m.m. (mom. 3)
Kerstin-Maria Stalín (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet
Verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut
som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "och
10" bort ha följande lydelse:
Utskottet som ställt sig positivt till ett
överförande av verkställighetsansvaret till
Invandrarverket vill framhålla att det är utskottets
förhoppning att detta får till följd att
avvisningar får en mer konsekvent handläggning och
att man kan komma i närheten av tydlighet,
konsekvens och humanitet.
Vid tvångsvisa verkställigheter förekommer inte
sällan sådana situationer att humanitetens gräns
överskrids. I många fall används för mycket tvång,
droger och våld. Detta är ett trauma i svensk
flyktingpolitik och behöver ses över. Det är därför
enligt utskottets mening lämpligt att vid tvångsvisa
verkställigheter ett medborgarvittne från någon
frivilligorganisation medvekar i någon form.
Frivilligorganisationernas medverkan skall dock vid
tvångsvisa verkställigheter inskränkas till dessa
situationer.
Utskottet anser vidare att det inte bör komma i
fråga att avvisa utlänningar som på grund av ålder
eller sjukdom är i sådant dåligt skick att de
behöver eskort under resan. I sammanhanget vill
utskottet framhålla att en verkställighet aldrig bör
få ske innan ett beslut vunnit laga kraft, och detta
skall gälla även om ny ansökan om uppehållstillstånd
ges in. Vidare bör den tidsfrist som en avvisad
utlänning har för att lämna landet ökas från två
till fyra veckor.
Utskottet vill också framhålla att det i dag
förekommer att exempelvis kosovoalbaner sänds till
Danmark eller Tyskland och att de därifrån
vidaresänds till Kosovo. Detta står i strid med
bestämmelserna i 8 kap. 2 och 4 §§ utlänningslagen
och får inte förekomma.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande tvångsåtersändande m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf42 yrkandena 1,
3, 7, 9, 10 och 16 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
4. Tillståndsprövning (mom. 4)
Kerstin-Maria Stalín (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet
Tillståndsprövning som börjar med "Utskottet kan"
och slutar med "yrkande 6" bort ha följande lydelse:
På förslag av utskottet i betänkande 1997/98:SfU9
gjorde riksdagen ett tillkännagivande om att
Invandrarverket bör få befogenheter vid
gränskontrollen som syftar till ett effektivare
asylförfarande. Utskottet vill framhålla att det är
av stor vikt att personalen inte endast har det
effektiva asylförfarandet för ögonen utan att
personalen med sin kunskap garanterar
rättssäkerheten och är lyhörd för om en utlänning
vill ansöka om asyl.
Vad gäller direktavvisningar menar utskottet att
sådana är riskabla ur rätts-säkerhetssynpunkt och
endast bör få förekomma i helt uppenbara fall. Det
kan också enligt utskottets mening finnas skäl att
göra en översyn av hela proceduren med
direktavvisningar.
En inte ovanlig åtgärd är att myndigheterna när det
gäller att fastställa en utlännings identitet gör
förfrågningar hos utländska ambassader och konsulat
i Sverige eller förfrågningar hos polismyndighet i
utlänningens hemland. Utskottet vill framhålla att
största möjliga diskretion måste tillämpas vid
sådana förfrågningar med tanke på de eventuella
risker för utlänningen som kan föreligga.
Det förekommer att en domstol, som har att ta
ställning till om en utlänning som döms för brott
skall utvisas ur landet, finner att så inte skall
ske. I sådana fall anser utskottet att heller inte
Invandrarverket eller Utlänningsnämnden skall kunna
fatta beslut om utvisning.
Det förekommer ofta att utlänningar, som inte
accepterar ett beslut i processen, inte blivit
trodda på sitt ord eller att deras läkarintyg eller
liknande inte accepterats, och i dylika fall kan
rättssäkerheten ifrågasättas. Utskottet anser mot
bakgrund härav att vid process i utlänningsärenden
skall det föreligga omvänd bevisbörda.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha
följande lydelse:
4. beträffande tillståndsprövning
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Sf42
yrkandena 4-6, 8 och 11 samt 1998/99:Sf620
yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
Ulla Hoffmann (v), Carlinge Wisberg (v) och Kerstin-
Maria Stalín (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet
Återvändandeprogram som börjar med "I propositionen"
och slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
I propositionen uppges att Invandrarverket i
anslutning till ett av verket fattat
avvisningsbeslut skall informera om exempelvis de
återvändandeprogram IOM tillhandahåller och om
organiserad verksamhet som förberedelse inför ett
återvändande. Ett sådant förfarande finner utskottet
fullständigt oacceptabelt. Om en utlänning får sådan
information innan han kanske ens hunnit överklaga
beslutet till Utlänningsnämnden kommer naturligtvis
tilltron till att hans ärende får en objektiv och
rättssäker prövning i överinstansen att vara
allvarligt rubbad. Förfaringssättet bör således över
huvud taget inte få förekomma.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha
följande lydelse:
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf41 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
6. Frivilligorganisationer (mom. 6)
Kerstin-Maria Stalín (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet
Återvändandeprogram som börjar med "Regeringens
bedömning" och slutar med "erinringar mot" bort ha
följande lydelse:
Utskottet ser positivt på att
frivilligorganisationerna vid den avvisades hemkomst
följer upp hans situation. Frivilligorganisationerna
bör dock akta sig för att komma i beroendeställning
till regeringen. Att ta emot ekonomiskt stöd från
staten för återvändandeprojekt bör enligt utskottets
mening i de flesta fall vara otänkbart. Att
Invandrarverket skall informera
frivilligorganisationerna om vådan av att hålla sig
undan en verkställighet är helt oacceptabelt.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande frivilligorganisationer
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf42 yrkandena 2
och 17 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
7. Barnets bästa och familjesplittring
(mom. 7)
Ulla Hoffmann (v), Carlinge Wisberg (v) och Kerstin-
Maria Stalín (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i
avsnittet Familjer och barn börjar med "I
propositionen" och slutar med "yrkande 14" bort ha
följande lydelse:
I propositionen avslöjas en enligt utskottets
mening djup okunskap om verkligheten när man
diskuterar gömda barns situation. Det är ett oerhört
svårt beslut för vem som helst, men särskilt för
barnfamiljer, att hålla sig undan verkställighet av
ett avvisningsbeslut. Ett sådant beslut fattar man
inte utan att hysa en mycket stark fruktan för att
bli utsatt för förföljelse i hemlandet, och beslutet
tas naturligtvis utifrån den ståndpunkten att det
ändå är bättre för barnet att leva en tid gömd i
Sverige, med allt vad detta innebär av vånda och
strapatser, jämfört med vad man förväntar sig skall
inträffa i hemlandet.
Det är bra att regeringen nu kommer att utvärdera
vilket genomslag den s.k. portalparagrafen i
utlänningslagen fått. Detta inte minst mot bakgrund
av en rapport från Invandrarverket vari konstateras
att denna bestämmelse fått ett svagt genomslag. Vid
utvärderingen bör representanter och offentliga
biträden få komma till tals.
Enligt utskottets mening borde barnkonventionen
tillämpas så att den har företräde framför behovet
av att reglera invandringen.
Utskottet anser att många svåra problem skulle
kunna lösas om det infördes ett förbud mot
familjesplittring. Barnets rätt och väl och ve borde
alltid komma i första rummet. Det bör också
övervägas ett förbud mot att splittra familjer även
om barn inte finns i familjen.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande barnets bästa och
familjesplittring
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Sf41 yrkande
4 och 1997/98:Sf42 yrkandena 14 och 15 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
8. Principer för migrationspolitiken
(mom. 9)
Ulla Hoffmann (v), Carlinge Wisberg (v) och Kerstin-
Maria Stalín (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet
Principer för migrationspolitiken som börjar med "I
betänkandet" och slutar med "yrkande 12" bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning ges i propositionen
en helt felaktig bild av den svenska
migrationspolitiken. I propositionen uppges också
att den är rättvis och human och att Sverige aktivt
sluter upp kring principen om att nära anhöriga
måste ha möjlighet att bo i samma land. Röda korset
har i rapporten Rätten till familjeåterförening för
anhöriga utanför kärnfamiljen konstaterat att de
regler som härvidlag trädde i kraft den 1 januari
1997 inneburit en kraftig begränsning av beviljade
tillstånd för anhöriginvandring utöver kärnfamiljen.
Följden av lagstiftningen har blivit att det finns
åtskilliga gamla föräldrar, framför allt änkor,
ensamma kvar i sitt hemland eller i tredje land,
utan möjlighet till försörjning och som nu inte har
möjlighet att återförenas med sina anhöriga i
Sverige. I en rapport från Invandrarverket har
gjorts en praxisgenomgång när det gäller den s.k.
portalparagrafens tillämpning vari det med stor
tydlighet framgår att denna bestämmelse knappast
alls tillämpas utanför det renodlat humanitära
området. Enligt utskottets mening finns det all
anledning till en djupgående förändring av den
svenska flykting- och immigrationspolitiken.
Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha
följande lydelse:
9. beträffande principer för
migrationspolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf41 yrkande 2
och med anledning av motion 1997/98:Sf42 yrkande
12 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Dublinkonventionen (mom. 8)
Kerstin-Maria Stalín (mp) anför:
Dublinkonventionens bestämmelser medger att varje
medlemsstat har rätt att med den sökandes samtycke
pröva en asylansökan även om prövningen inte åligger
staten enligt konventionen. Enligt min uppfattning
används denna möjlighet mycket sparsamt. För att
undvika familjesplittring och göra det möjligt för
familjer att återförenas här i landet måste Sverige
i sådana situationer ha som praxis att pröva en
asylansökan. Jag anser att Dublinkonventionen då
tolkas på rätt sätt.
2. Principer för migrationspolitiken (mom.
9)
Bo Könberg (fp) anför:
Folkpartiet liberalerna har inga invändningar mot de
konkreta förslagen i propositionen. Till betänkandet
har dock fogats reservationer som gäller vidare
frågor. Folkpartiet liberalernas syn på
flyktingpolitiken i allmänhet utvecklas i motionen
1998/99:Sf632 Mänskligare flyktingpolitik från den
allmänna motionstiden i höst. I den framför vi bland
annat följande.
Utgångspunkten för en mänsklig flyktingpolitik
måste vara att respekten för de mänskliga
rättigheterna hävdas internationellt. Om människors
rätt kränks, är det omvärldens skyldighet att
erbjuda en fristad för dem som begär skydd undan
förföljelse. Världens länder har ett gemensamt
ansvar för att alla flyktingar ges ett
människovärdigt mottagande.
Genèvekonventionen är otillräcklig som skydd och
det behövs en ny kompletterande konvention som ger
skydd t.ex. i massflyktssituationer. Inom EU måste
länderna ta sitt ansvar och flyktingpolitiken
präglas av humanism.
Den flyktingpolitik riksdagen tog beslut om 1996
och som Folkpartiet tog avstånd från har visat sig
leda i helt fel riktning. Färre människor med goda
asylskäl får nu uppehållstillstånd i Sverige.
Reglerna för anhöriginvandring leder i dag till att
många familjer lever splittrade. Reglerna måste
förbättras. Rättstryggheten vid avslag på
ansökningar om uppehållstillstånd måste också
förbättras. Nya omständigheter som exempelvis att
man fått fram ett pass måste kunna prövas.
Utlänningsnämnden bör läggas ned och ersättas med
ett civilrättsligt processförfarande.
Hösten 1996 valde regeringen att inte följa vårt
förslag om att FN:s barnkonvention skall arbetas in
i den svenska flyktinglagstiftningen på samma sätt
som Genèvekonventionen arbetats in i
utlänningslagen. Detta är synnerligen olyckligt och
vi fortsätter därför att driva denna fråga. Vi vill
också avveckla det tillfälliga uppehållstillståndet
och återinföra flyktinglika skäl. De flyktingar som
utsatts för tortyr eller andra svåra krigshändelser
måste få kvalificerad hjälp för de hälsoproblem som
kan bli följden av upplevelserna.
I propositionen framlagt lagförslag
Innehållsförteckning
Sammanfattning...................................
1
Propositionen....................................
2
Motionerna.......................................
2
Motioner väckta med anledning av
propositionen................................
2
Motion väckt under den allmänna
motionstiden 1998............................
3
Utskottet........................................
3
Verkställighet av avvisnings- och
utvisningsbeslut...............................
3
Nuvarande ordning............................
3
Propositionen................................
5
Motioner.....................................
6
Utskottets bedömning.........................
7
Tillståndsprövning.............................
8
Propositionen................................
8
Motioner.....................................
8
Utskottets bedömning.........................
9
Återvändandeprogram............................
9
Propositionen................................
9
Motioner....................................
10
Utskottets bedömning........................
10
Familjer och barn.............................
11
Propositionen...............................
11
Motioner....................................
11
Utskottets bedömning........................
12
Principer för migrationspolitiken.............
12
Motioner....................................
12
Utskottets bedömning........................
13
Hemställan....................................
13
Reservationer...................................
14
1. Ansvar för verkställighetsbeslut (mom. 1)..
14
2. Utredning om genomförande av
verkställighet (mom. 2).......................
15
3. Tvångsåtersändande m.m. (mom. 3)...........
15
4. Tillståndsprövning (mom. 4)................
16
5. Invandrarverkets organiserade
förberedelser (mom. 5)........................
17
6. Frivilligorganisationer (mom. 6)...........
17
7. Barnets bästa och familjesplittring
(mom. 7)......................................
18
8. Principer för migrationspolitiken (mom. 9).
18
Särskilda yttranden...........................
19
1. Dublinkonventionen (mom. 8)................
19
2. Principer för migrationspolitiken (mom. 9).
19
Bilaga: Propositionens lagförslag21