I detta betänkande behandlas 13 motioner från
allmänna motionstiden med yrkanden som berör olika
frågor om mineralpolitik.
Upplysningar i ärendet har inför utskottet lämnats
av bergmästare Jan-Olof Hedström vid Bergsstaten.
Skrivelser har inkommit från aktionsgruppen för en
rättvis minerallag (ARM) och från Miljöjuristerna
Lex Terra HB.
Sammanfattning
Utskottet behandlar i betänkandet 26 motionsyrkanden
om olika mineralpolitiska frågor. Den nyligen
beslutade utredningen om markägarnas rättigheter
m.m. i minerallagen välkomnas av utskottet.
De motionsyrkanden som behandlas berör på flera
sätt balansen mellan olika krav och intressen i
fråga om en gammal svensk basnäring. Samtliga
motionsyrkanden på detta område avstyrks av
utskottet med hänvisning till den nya utredningen.
Utskottet förutsätter att även frågan om
äganderättens innehåll för markägarna behandlas av
utredningen. Miljöpartiets företrädare framhåller i
en reservation att utredningen bör syfta till en ny
ordning med vetorätt för markägarna mot
prospektering.
Utskottet avstyrker vidare motionsyrkanden som rör
forskningsfrågor på det mineralpolitiska området.
Motionerna
De motioner som behandlas här är följande:
1998/99:MJ777 av Göte Jonsson m.fl. (m) såvitt
gäller yrkandet (3) att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
översyn av minerallagar.
1998/99:N201 av Eskil Erlandsson (c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en utredning av
minerallagstiftningen i enlighet med vad som anförts
i motionen.
1998/99:N204 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
att riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vetorätt i minerallagen mot
undersökningstillstånd för markägare, kommun och
stat, var för sig,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att i minerallagen införa att
del av uppkommen vinst vid exploatering skall
tillfalla staten, kommunen och/eller markägaren,
3. som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att försiktighetsprincipen skall
gälla vid prövning enligt minerallagen.
1998/99:N209 av Anders G Högmark (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en skyndsam översyn av
minerallagen i syfte att stärka den enskilda
äganderätten.
1998/99:N211 av Siw Persson (fp) vari yrkas att
riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att hänsyn till allmänna
intressen och enskild rätt skall tas oavsett vilken
mineral som eftersöks,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skydd av natur- och kulturvärden
i hela landet,
3. som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utökad kommunal talerätt,
4. som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om krav på laga kraft före
undersökningsarbetets startande.
1998/99:N223 av Hans Andersson m.fl. (v) vari yrkas
att riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av uppföljning av
minerallagstiftning m.m.,
2. hos regeringen begär en utredning om royalty i
samband med gruvbrytning enligt vad i motionen
anförts,
3. som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att digitalisera
analoga data,
4. hos regeringen begär förslag om sådan ändring av
minerallagen att hanteringen av gruvdokumentation
tydliggörs enligt vad i motionen anförts,
5. som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att noga följa aktuell
forskning,
6. som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om strategi för framtida utbildning
och forskning.
1998/99:N243 av Lennart Värmby m.fl. (v) vari yrkas
att riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en ny minerallag,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en utredning,
3. som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Sveriges agerande
internationellt vad gäller naturtillgångar.
1998/99:N262 av Åke Sandström m.fl. (c) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär en utredning av
förändringar i minerallagstiftningen i enlighet med
vad i motionen anförts.
1998/99:N276 av Tomas Eneroth m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en
översyn av minerallagen.
1998/99:N304 av Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en översyn av
minerallagen.
1998/99:N309 av Ingvar Eriksson och Ewa Thalén Finné
(m) vari yrkas att riksdagen av regeringen begär en
översyn av minerallagen i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1998/99:N318 av Kaj Larsson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av minerallagen.
1998/99:N324 av Harald Bergström m.fl. (kd) vari
yrkas att riksdagen
1. hos regeringen begär en översyn av minerallagen,
2. hos regeringen begär ett skyndsamt förslag om
ändring av mineralförordningen i enlighet med vad
som anförts i motionen.
Utskottet
Bakgrund
Lagstiftningen på mineralområdet
Principer
Grundläggande för lagstiftningen har varit och är
ett gemensamt nationellt intresse av gruvhantering
och mineralindustri. I grunden finns det sedan
gammalt tre olika rättsliga system i Sverige för
regler om mineralutvinning.
Principen i jordäganderättssystemet är att
mineralen tillkommer markägaren där tillgångarna
finns. Detta system tillämpas fortfarande i dag för
alla mineral som inte omfattas av
minerallagstiftningen, t.ex. granit, kalksten, grus
och sten.
Enligt inmutningssystemet får i princip den som
först anmäler att han vill utnyttja en fyndighet -
innehållande järn, koppar, bly eller något annat
s.k. inmutningsbart mineral - rätten att undersöka
och bearbeta denna fyndighet. Den svenska
inmutningsrätten innebar tillstånd att utföra
undersökningsarbete inom det inmutade området.
Bearbetning förutsatte att inmutaren fått sig
anvisat ett s.k. utmål, dvs. ett arbetsområde där
han under vissa förutsättningar fick bedriva
gruvdrift under viss tid.
Ett koncessionssystem, slutligen, innebär att
rätten att eftersöka och bearbeta mineralfyndigheter
upplåts efter prövning av statlig myndighet. Denna
princip har i Sverige tillämpats för bl.a. gas och
olja.
Tidigare lagstiftning
Den 1 juli 1974 infördes en ny gruvlag (1974:342)
och den 1 januari 1975 infördes lagen (1974:890) om
vissa mineralfyndigheter. Gruvlagen gick tillbaka på
inmutningssystemet, medan lagen om vissa
mineralfyndigheter (1974 års minerallag) byggde på
koncessionssystemet. Den sistnämnda lagen gällde
fyndigheter av bl.a. olja, gas och stenkol. Olika
slags villkor kunde uppställas från statens sida.
För en koncession kunde det föreskrivas att
fyndigheten skulle undersökas och bearbetas i viss
omfattning eller att staten skulle ha rätt att delta
i verksamheten. Förklaringen till att olika system
tillämpades var ursprungligen att de mineral som
omfattades av koncessionssystemet förekommer i
ytutbredda fyndigheter med större risk för
konkurrens med annan markanvändning än för övriga
mineral. Senare tillkom också motivet att få bättre
statlig kontroll över utvinningen av vissa
fyndigheter.
Redan år 1757 hade stadgats att upptäckaren och
jordägaren skulle "njuta rätt" med hälften vardera i
nya gruvor. Regler om att staten skulle ha rätt till
en hälftenandel i gruvföretagen (kronoandel)
infördes genom 1938 års gruvlag och kvarstod med
mindre ändring i 1974 års gruvlag. Kronoandelen
innebar att den rätt till hälftenandel i gruvföretag
som fastighetsägaren enligt den tidigare
lagstiftningen varit berättigad till,
jordägarandelen, överflyttades till staten. Ett av
de bärande motiven för införandet av systemet med
kronoandel var behovet av samhällsinflytande över
gruvnäringen. I detta system hade staten också ett
s.k. brytningsvitsord, dvs. rätt att mot
andelshavares vilja påbörja eller påskynda
bearbetning.
Som en kompensation för fastighetsägarens förlust
av jordägarandelen infördes en rätt för
fastighetsägaren att under högst 20 år få viss
ersättning, s.k. jordägaravgäld, av gruvinnehavaren.
Jordägaravgälden motsvarade 1 % av värdet av alla de
inmutningsbara mineral som brutits inom utmålet och
var - när den avskaffades - maximerad till 10 000 kr
per år. Jordägaravgälden upphävdes i 1974 års
gruvlag. Argumentet för slopandet var att
fastighetsägaren sällan hade möjlighet att använda
den substans vari mineralen ingick för annat ändamål
än gruvdrift. Prospekteringen inriktade sig i allt
större utsträckning på djupmalmer. Enligt
regeringens uppfattning, som riksdagen anslöt sig
till (bet. NU 1974:39), fanns det därför inget
rimligt skäl för att fastighetsägaren utan egen
insats skulle vara berättigad att erhålla ersättning
av gruvägaren med betydande belopp.
Enligt den äldre gruvlagen (1938:314) utgick
ersättning för skada och intrång motsvarande 150 %
av full gottgörelse till markägaren. Genom 1974 års
gruvlag slopades emellertid regeln om förhöjning,
och ersättningen kom därefter att motsvara skada och
intrång, vilket gäller än i dag.
Nuvarande lagstiftning
Den 1 juli 1992 infördes en ny minerallag (1991:45),
som ersatte gruvlagen och lagen om vissa
mineralfyndigheter (prop. 1988/89:92, bet. 1990/91:
NU7). Den gruvrättsliga lagstiftningen blev enhetlig
för de mineral som omfattas av lagen. En annan nyhet
var att minerallagen direkt anknöts till lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (den
s.k. naturresurslagen). Listan över mineral som
skulle omfattas bestämdes av tre kriterier. Det
skulle vara fråga om mineral som är industriellt
användbara. De skulle med viss sannolikhet förekomma
i Sverige i sådan omfattning och på sådant sätt att
utvinning tedde sig meningsfull. Vidare skulle det
krävas systematisk letning och undersökning för att
träffa på dem. I detta kriterium låg också att de
inte skulle vara alltför allmänt förekommande. De
mineral som inte nämns i lagen förbehålls
markägaren. Det nya systemet baseras på
koncessionsprincipen men har inmutningsrättsliga
inslag. Tillståndsgivning enligt den nya
minerallagen sker i två etapper, nämligen för
undersökningsarbete och för bearbetning. Liksom
tidigare skall undersökningsarbetet utföras så, att
minsta skada och intrång vållas. Statens kronoandel
vid bearbetningskoncession bibehölls enligt den
tidigare gruvlagen.
Våren 1992 ställde sig riksdagen bakom regeringens
förslag om att prospektering inte längre skulle äga
rum i statlig regi eller med statliga medel (prop.
1991/92:100 bilaga 13, bet. 1991/92:NU18). Som
övergripande motiv anfördes bl.a. att statens roll
på det näringspolitiska området skulle vara att
skapa generellt goda förutsättningar för
näringslivet. Såvitt gällde gruvnäringen innebar
detta att staten skulle tillhandahålla en för
prospektering efterfrågad och adekvat basinformation
men inte särskilt stöd till prospektering.
Systemet med kronoandel avskaffades den 1 juli 1993
(prop. 1992/93:238, bet. 1992/93:NU33).
Näringsutskottet ansåg bl.a. att ett slopande av
institutet kronoandel skulle främja prospekteringen
i landet och därmed komma att bidra till
utvecklingen av en livskraftig mineralindustri i
Sverige.
Våren 1998 behandlade riksdagen proposition
1997/98:47 om ändring i minerallagen. På utskottets
förslag (bet. 1997/98:NU7) beslutade riksdagen om
ett antal ändringar i minerallagen. Ändringarna
trädde i kraft den 1 juli 1998. Enligt de nya
reglerna får prospektörer ytterligare en möjlighet
till förlängning av undersökningstiden. Därigenom
förlängdes den maximala giltighetstiden för
undersökningstillstånd från 10 år till 15 år. Vidare
infördes en ordning med en enhetlig karenstid på ett
år - för såväl tidigare tillståndshavare som andra
prospektörer - från det att ett
undersökningstillstånd eller en
bearbetningskoncession upphört att gälla.
För att skydda fyndigheterna hos gruvor som är i
drift infördes en skyddszon på 1 000 meter runt en
bearbetningskoncession. Vidare innebar
riksdagsbeslutet att det infördes en skyldighet för
en prospektör att redovisa resultat i form av rådata
när ett undersökningstillstånd inte lett till
bearbetningskoncession. Vidare förtydligades de
tidigare gällande reglerna om miljöskydd.
Bergsstatens dåvarande distriktsindelning
avskaffades och en enda bergmästare svarar numera
för tillståndsgivning och tillsyn i hela landet.
Införandet av miljöbalken den 1 januari 1999
innebär att ytterligare miljöhänsyn måste tas inom
ett antal olika områden. Det nya övergripande
synsättet på miljön kom till stånd dels via
miljöbalken, dels via följdlagstiftning och
kompletteringar inom en rad olika lagar, däribland
minerallagen. Miljöbalken innehåller bl.a. allmänna
hänsynsregler med krav på att alla som bedriver
eller avser att bedriva en verksamhet skall utföra
de skyddsåtgärder och vidta de försiktighetsmått i
övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller
motverka att verksamheten medför skador eller
olägenheter för människors hälsa eller miljön.
Försiktighetsprincipen skall gälla. Bestämmelserna i
den tidigare nämnda naturresurslagen är inarbetade i
miljöbalken. Minerallagen och miljöbalken gäller
parallellt. Bergmästaren skall i ärenden om
bearbetningskoncession samråda med länsstyrelsen
såvitt avser tillämpningen av miljöbalken. Om
bergmästaren och länsstyrelsen har olika uppfattning
om tillämpningen av hushållningsbestämmelserna,
skall ärendet hänskjutas till regeringen.
Den årliga prospekteringsverksamheten i Sverige låg
under 1980-talet med hjälp av statligt stöd och
speciella projekt på en nivå motsvarande uppåt 200
miljoner kronor, men sjönk i början på 1990-talet
till nära 100 miljoner kronor år 1993. Ett
trendbrott inträffade år 1994, då prospekteringen
ökade till 146 miljoner kronor. Ökningen har
fortsatt och för år 1998 beräknas prospekteringen
till ca 220 miljoner kronor.
Utvecklingen har vidare medfört en trendmässig
uppgång beträffande antalet utfärdade
undersökningstillstånd enligt följande tablå.
Utredning om markägarnas rättigheter m.m. i
minerallagen
Regeringen beslutade i februari 1999 att tillkalla
en särskild utredare med uppdrag att studera vissa
frågor som gäller äganderätten till mark och hur
denna äganderätt förhåller sig till bl.a.
gruvnäringens behov och minerallagen. Vidare skall
behovet av ett förstärkt skydd för värdefulla natur-
och kulturmiljöer utredas i samband med dels
prövning av undersökningstillstånd, dels
undersökningsarbeten.
Utredaren skall redovisa sitt uppdrag till
regeringen senast den 1 maj 2000. I det följande
redovisas en sammanfattning av direktiven.
Minerallagstiftningen
Minerallagen har som ett viktigt syfte att stimulera
till prospektering efter mineral, anförs det i
direktiven. I övrigt skall tillstånd ges så att en
från allmän synpunkt ändamålsenlig undersökning
eller utvinning kan komma till stånd samtidigt som
lagen innebär att konkurrerande markanvändning och
andra motstående intressen skall prövas och kan
tillgodoses.
En utredning behövs nu för genomgång och analys av
frågor om ägandet av berggrunden.
Prospektering
I direktiven omtalas att prospekteringen i Sverige
har mer än fördubblats sedan år 1993 samt att
prospekteringsverksamheten blir alltmer
internationell. I Gruvkommitténs slutbetänkande
Gruvorna och framtiden (SOU 1996:152) gjordes
bedömningen att Sverige behöver en prospektering för
ungefär 240 miljoner kronor om året för att landet
skall behålla nuvarande malmbas, dvs. kunskapen om
känd och i vissa fall sannolik malm, och för att på
lång sikt kunna hålla i gång befintliga gruvor och
smältverk. Gruvnäringen har ca 5 000 anställda i
Sverige och mineral- och metallindustrin ca 50 000
anställda.
Prospektering sägs vara en högriskverksamhet då
endast en liten del av verksamheten leder till
brytvärda fyndigheter. Sedan år 1990 har ca 1 300
undersökningstillstånd beviljats men endast 3
bearbetningskoncessioner för nya gruvor.
I direktiven slås fast att det är viktigt att
prospektörer och gruvbolag uppträder på ett sådant
sätt att det allmänna förtroendet för verksamheten
inte rubbas och att värdefulla natur- och
kulturmiljöer beaktas.
Markägarnas behov
Minerallagen är en exploateringslag som skall avväga
konkurrerande mark-anspråk på ett rättvist sätt.
Markägaren får ersättning för skada och intrång både
vid undersökning och vid bearbetning. Enligt
minerallagen har berörda mark- och sakägare
överklaganderätt och rätt till information och till
ersättning för skada och intrång i huvudsak på samma
grunder som i expropriationslagstiftningen.
Det nämns i direktiven att det ökande intresset för
att söka efter mineral har lett till prospektering
också i sådana mer tätbefolkade områden där
mineralprospektering och gruvverksamhet tidigare
varit relativt ovanlig. Ett stort antal
naturreservat och andra värdefulla kultur- och
naturmiljöer har kommit att omfattas av
undersökningstillstånd. Också många enskilda
markägare, framför allt i södra Sverige, har kommit
att beröras av undersökningstillstånd. Från dessa
håll har uttryckts farhågor för att gruvverksamhet
skall ändra förutsättningarna för boende och arbete
i bygden. Hänsynen till äganderätten upplevs som
alltför svag i minerallagen och ersättningen för
skada och intrång som otillräcklig.
Behovet av och lämpliga former för ersättning till
markägare, kommun, länsstyrelse eller staten behöver
mot denna bakgrund utredas, anförs det i direktiven.
Det behövs också en genomgång av behovet av och
formerna för samråd och information till mark- och
sakägare vid undersökningstillstånd och
bearbetningskoncessioner. Bergmästarens uppgifter
och tillståndshavarens ansvar för denna information
bör därvid analyseras. Vidare skall behov av och
lämpliga former för en förstärkning av skyddet för
värdefulla natur- och kulturmiljöer utredas i
samband med dels prövning av undersökningstillstånd,
dels vid undersökningsarbeten.
Internationell lagstiftning
I den allmänna debatten har det på senare tid
framförts att Sverige har den mest liberala
minerallagstiftningen i världen. Ur näringspolitisk
synvinkel är det enligt direktiven angeläget att
utländska investerare väljer att prospektera i
Sverige i stället för i andra länder. En allmän
jämförelse mellan Sveriges och konkurrerande
gruvländers lagstiftning är därför angelägen,
särskilt med betoning på hur markägares och
exploatörers behov och rättigheter avvägs samt med
avseende på skyddet för värdefulla natur- och
kulturmiljöer.
Uppdraget
Utredaren skall göra en översyn av om markägarnas
rättigheter behöver utvidgas och hur detta på
lämpligt sätt skall balanseras mot exploatörens
behov och samhällets krav. Utredaren skall särskilt
ta ställning till om ersättningen till markägare bör
bestämmas på annat sätt än i dag samt om det finns
behov av att utöka det antal objekt eller områden
som bör ha särskilda skyddsregler vid
undersökningsarbete. Vidare skall utredaren studera
behovet av en förstärkning och utvidgning av skyddet
för värdefulla natur- och kulturmiljöer vid prövning
av undersökningstillstånd och vid
undersökningsarbeten. Därvid skall utredaren ta
ställning till behovet av att differentiera kraven
för undersökningstillstånd vad avser tiden för
tillståndet m.m. En internationell jämförelse skall
också göras.
Intressebalansen mellan minerallagen och
enskilda och allmänna intressen
Motionerna
Miljöpartiet anför i motion 1998/99:N204 att
bergmästaren får avgöra ärenden om
undersökningstillstånd utan att någon annan än
sökanden haft tillfälle att yttra sig. Någon laglig
rätt att stoppa prospekteringen har varken markägare
eller kommun. Bergmästarens beslut meddelas i
ortstidningen, och fastighetsägaren skall ges kopia.
Fastighetsägaren kan överklaga ett
undersökningstillstånd till allmän
förvaltningsdomstol, medan kommunen endast kan
överklaga om det gäller ett detaljplanelagt område.
Enligt motionärerna bör ordningen vara den att
markägare, kommun och stat, var för sig, skall kunna
säga nej till ett sökt undersökningstillstånd.
Den svenska gruvdriften beräknas ha omsatt ungefär
9 miljarder kronor år 1996, konstateras det.
Mineral- och gruvföretagen går generellt sett mycket
bra. Därför bör enligt motionärerna en del av den
uppkomna vinsten vid exploatering tillfalla staten,
kommunen och/eller markägaren.
Vidare begär motionärerna att
försiktighetsprincipen skall gälla vid prövning
enligt minerallagen. Finns hot mot t.ex.
grundvattnet, den biologiska mångfalden eller
liknande skall tillstånd inte ges.
I motion 1998/99:N276 (s) framhålls att det finns
behov av en översyn av minerallagen, eftersom den
nuvarande lagen inte är anpassad för sådana
situationer som har uppstått i södra Sverige. Även
om man kan anlägga nationella aspekter bakom
nuvarande lag, anförs det, borde de lokala
företrädarna ha större möjligheter att värna sin
miljö.
Motionären i motion 1998/99:N304 (s) menar att
minerallagen måste ses över mot bakgrund av
mineralföretagens allt aggressivare marknadsföring
och metoder. Översynen bör enligt motionen inriktas
på att markägarens och kommunens ställning stärks
och att de berörda får garanti för skälig
ersättning.
Även i motion 1998/99:N318 (s) begärs en översyn av
minerallagen, nämligen i den del som rör
undersökningsarbete. Markägare, kommuner och
länsstyrelser har störst kunskaper om områden som är
känsliga ur miljösynpunkt och de borde därför få
större möjlighet att påverka undersökningsarbetet
eller åtminstone bli informerade i förhand, sägs det
i motionen.
I motion 1998/99:MJ777 (m) anförs att minerallagen
och dess nuvarande tillämpning har mötts med starka
protester från markägarhåll på grund av att
markägarna anser att äganderätten kränks. Den som
har undersökningstillstånd har stora befogenheter,
men det enda markägaren erhåller i kompensation är
ersättning för intrång och skada. För övriga
olägenheter utgår ingen ersättning. Ännu
allvarligare, anser motionärerna, är att
undersökningstillståndet medför att fastighetsägare
kan ha svårigheter att avyttra sin egendom.
Minerallagen bör därför ses över i syfte att stärka
markägarens ställning.
I motion 1998/99:N209 (m) framhålls att den
enskilda äganderätten på ett oacceptabelt sätt träds
för när i den nuvarande minerallagen. Därför bör
lagen ses över i syfte att stärka den enskilda
äganderätten i förhållande till
prospekteringsintresset.
Motionärerna i motion 1998/99:N309 (m) konstaterar
att det i många fall förefaller vara stora
skillnader vid tillämpningen av minerallagen mellan
områden som är belägna i ödebygder och i tätbebyggda
områden. Minerallagen måste ses över i syfte att
stärka äganderätten, anförs det i motionen.
Enligt vad som sägs i motion 1998/99:N223 (v) har
vissa prospektörer under den senaste tiden agerat på
ett sätt som gör det angeläget att följa upp
aktuella lagar, inte minst vad gäller miljöhänsyn.
Samhället har ett intresse av att gruvnäringen
bedrivs med långsiktighet och miljöhänsyn samt att
näringen utvecklas. Vidare bör frågan om att införa
någon form av royalty i samband med gruvbrytning
utredas.
I motion 1998/99:N243 (v) uttalas att
minerallagstiftningen bör ändras så att berörd
kommun, markägare och företag ges större möjligheter
att redan i ett tidigt skede stoppa en
prospektering. Att de drabbade kan få ersättning för
uppkomna skador räcker inte för att kompensera de
nackdelar som intrången leder till för utvecklingen
av hela bygder. Det behövs en utredning, anser
motionärerna. Vidare bör Sverige agera
internationellt för att sprida synsättet att
exploatering av naturtillgångar skall grundas på en
försiktighetsprincip.
Enligt motionärerna bakom motion 1998/99:N324 (kd)
bör minerallagen ses över i syfte att stärka
markägares intressen och andra lokala intressen.
Därvid bör frågor om ersättning till samhälle och
markägare ses över vad gäller såväl ersättningen för
intrång och skada som införande av viss andel av
utbytet vid en eventuell brytning. En omedelbar
ändring bör genomföras som innebär att Bergsstaten
skall inhämta markägarens och länsstyrelsens
yttrande över ansökan om undersökningstillstånd.
En statlig utredning bör tillsättas för att se över
hur äganderätten och makten över lokala resurser
skall värnas inom minerallagstiftningen, sägs det i
motionerna 1998/99:N201 (c) och 1998/99:N262 (c).
Avvägningen mellan den enskildes, det allmännas och
exploatörens intressen måste göras med stor omsorg;
äganderätten måste respekteras. Återinförande av
jordägaravgäld bör övervägas, samtidigt som hänsyn
tas till att naturresurserna utnyttjas på ett
ekologiskt hållbart sätt. Vidare bör det lokala
inflytandet öka.
I motion 1998/99:N211 (fp) anförs att
mineralutvinning uppfattas som en medborgerlig
rättighet, vilken är starkare än egendomsskyddet
till marken. Vid undersökningstillstånd gäller
strängare regler för olja, gas och diamant än för
andra mineral. Enligt motionären bör samma hänsyn
tas till allmänna intressen oavsett vilket mineral
som eftersöks. Vidare kräver motionären samma regler
för skydd av natur- och kulturvärden i hela landet.
Kommunens talerätt bör utökas. Undersökningsarbete
bör inte kunna få starta innan beslutet om
undersökningstillstånd vunnit laga kraft, anförs
det.
Vissa kompletterande uppgifter
Information m.m. i samband med beslut om
undersökningstillstånd
För att det skall vara möjligt att definiera ett
intressant område i en ansökan om
undersökningstillstånd måste vissa förundersökningar
ha gett indikationer på att det kan finnas en
fyndighet. I detta skede föreligger inget
undersökningstillstånd. Normalt börjar
prospekteringsbolagen att studera berggrunden med
hjälp av geologiska, geofysiska eller geokemiska
kartor. Många uppgifter finns redan insamlade och
kan studeras vid Sveriges geologiska undersöknings
(SGU:s) mineralinformationskontor i Malå. Vissa
prospekteringsbolag kan känna behov av att göra egna
mark- eller flygmätningar, men detta görs - bl.a. av
kostnadsskäl - först när man fått
undersökningstillstånd. Därutöver förekommer det att
prospekteringsbolagets personal, t.ex. geologer, går
ut i naturen för att få en uppfattning om huruvida
ett område är tillräckligt intressant för att
bolaget skall söka undersökningstillstånd. Sådan
personal kan exempelvis ta med sig stenar från
intressanta områden. För prospekteringsbolaget kan
det vara av intresse att genomföra dylika
förundersökningar under diskretion eftersom det
finns ett affärsmässigt motiv av att vara ensam på
platsen tills en ansökan om undersökningstillstånd
har lämnats in. Dock finns det också exempel på
bolag som informerar markägarna i detta skede.
Enskilda personer, t.ex. amatörgeologer, kan också
leta mineral, t.ex. inom ramen för den s.k.
Mineraljakten. Även i detta fall tar mineralletarna
med sig stenar för att styrka eventuell
mineralförekomst.
Allemansrätten innebär att man kan gå över marker
och mäta med olika handinstrument utan att det,
normalt sett, kräver tillstånd. Detta förutsätter
dock att någon skada eller åverkan inte sker och att
intrång i någons rätt inte heller vållas.
Fastighetsägaren eller annan efter dennes
medgivande har utan undersökningstillstånd möjlighet
att bedriva undersökning beträffande alla
koncessionsmineral utom olja, gas och diamant, dock
inte där någon annan har tillstånd eller koncession
(minerallagen 3 kap. 2 §).
I mineralförordningen (1992:285) regleras hur
ansökan om undersökningstillstånd går till. Ansökan
skall ges in till bergmästaren.
Ansökningshandlingarna skall bl.a. innehålla
uppgifter om
sökandens namn och adress,
det eller de koncessionsmineral som ansökningen
avser,
det eller de områden som avses med ansökan,
de fastigheter som berörs av ansökan samt namn
och adress på fastighetsägare och övriga berörda
(endast om ansökan avser annat mineral än
alunskiffer, gas, olja eller diamant),
det sökta området omfattar nationalpark,
naturreservat m.m., vilket medför att
undersökningsarbete inte får äga rum enligt
minerallagen,
det sökta området omfattar befästningsområde,
kyrkogård eller de obrutna fjällen
(undersökningsarbete får inte äga rum där utan
medgivande av länsstyrelsen; medgivandet kan
förenas med villkor för att förhindra skador på
natur- och kulturvärden),
det sökta området omfattar områden inom omedelbar
närhet av allmän väg och järnväg m.m., ligger
mindre än 100 m från en tomt med permanentboende
eller avser områden med detaljplan m.m.
(undersökningsarbete får, med vissa undantag,
inte äga rum där utan medgivande av bergmästaren;
medgivandet kan förenas med villkor),
den planerade verksamhetens inverkan på allmänna
och enskilda intressen samt sökandens uppfattning
om vilka åtgärder som behövs för att skydda dessa
intressen (endast om ansökan avser alunskiffer,
olja, gas eller diamant),
de omständigheter som talar för att undersökning
i området kan leda till fynd av
koncessionsmaterial.
När det gäller undersökningsarbete inom område med
detaljplan skall bergmästaren inhämta yttrande från
kommunen.
Om ansökan avser alunskiffer, olja, gas eller
diamant skall bergmästaren inhämta yttrande från
länsstyrelsen och kommunen. Beträffande en sådan
ansökan skall bergmästaren införa kungörelse om
ansökan i Post- och Inrikes Tidningar och i
ortstidning. Erinringar mot ansökan skall göras
skriftligen till bergmästaren inom en viss tid minst
uppgående till fyra veckor efter det att kungörelsen
var införd i Post- och Inrikes Tidningar.
Enligt minerallagen (2 kap. 10 §) skall
undersökningstillstånd för olja, gas eller diamant
förenas med de villkor som behövs för att skydda
allmänna intressen eller enskild rätt. Det kan
exempelvis gälla miljöintressen.
När ett undersökningstillstånd har beslutats skall
bergmästaren meddela detta till - förutom den
sökande - SGU, länsstyrelsen och kommunen samt inom
två månader informera ortsbefolkningen genom Post-
och Inrikes Tidningar och genom ortstidning. För
sådana mineral som järn, guld osv. skickar
bergmästaren ut beslut om undersökningstillstånd
samt information om vad detta innebär brevledes till
var och en av markägarna och andra berörda sakägare.
Om det inte går att nå en person på annat sätt
överlämnas ett informationsbrev personligen av en
delgivningsman. För mineral som gas, olja och
diamant, vilka ligger i horisontella lager över
stora landområden, informeras emellertid inte
markägarna individuellt, utan - som nyss nämnts -
genom tidning och eventuellt på annat sätt, t.ex.
genom anslag på kommunal anslagstavla (s.k.
kungörelsedelgivning).
Markägarna och övriga berörda kan överklaga
bergmästarbeslut om undersökningstillstånd och
samtidigt begära inhibition av beslutet, dvs. att
undersökningsarbete inte får äga rum förrän
överklagandet har behandlats. Ett överklagande skall
göras inom tre veckor från den dag då klaganden fick
del av beslutet om undersökningstillstånd
(förvaltningslagen 1986:223) och skickas till
bergmästaren. Därvid kan bergmästaren finna att
beslutet bör ändras. I övriga fall vidarebefordrar
han skrivelsen med överklagande till allmän
förvaltningsdomstol.
Enligt bergmästaren är ansökan om inhibition
ovanlig.
Prospektören och markägaren måste vara överens om
ersättning för framtida skador vid eventuellt
undersökningsarbete. I de fall parterna inte kommer
överens har bergmästaren att pröva dessa frågor.
Enligt uppgift meddelar bergmästaren inte beslut i
ersättningsfrågorna innan undersökningstillståndet
har vunnit laga kraft i förhållande till aktuell
markägare.
Minst två veckor innan undersökningsarbetet rent
faktiskt påbörjas måste prospektören informera
bergmästaren, markägare och övriga sakägare om
tidpunkten när arbetet skall påbörjas. Underrättelse
till andra än bergmästaren skall delges.
Aktuella regler angående äganderätten
I 1 kap. 1 § jordabalken (JB) anges att fast egendom
är jord och att jorden är indelad i fastigheter. JB
innehåller inte någon uttrycklig definition av
begreppet fastigheter. JB utgår från den innebörd av
begreppet som ansetts gälla redan före jordabalkens
tillkomst år 1970. I förarbetena till 1 kap.
hänvisas till tidigare lagstiftning (prop. 1970:20).
I en proposition år 1966 (prop.1966:24) reglerades
gränsdragningen mellan fast och lös egendom i väntan
på att arbetet med den nya jordabalken skulle bli
färdig. Reglerna överfördes senare till den nya
jordabalken.
Departementschefen uttalade därvid följande (s.
58):
Även vad som finns under själva jordytan innefattas
i begreppet jord och utgör del av den fasta
egendomen, såvida det inte gjorts till föremål för
särskilt besittningstagande, såsom fallet kan vara
med gruvfyndigheter.
I enlighet med proposition 1993/94:117 om
inkorporering av Europakonventionen och andra fri-
och rättighetsfrågor beslutade riksdagen våren 1994
(bet. 1993/94:KU24) om ett utvidgat skydd för
grundläggande fri- och rättigheter i regeringsformen
(RF). Beslutet innebar en närmare precisering av det
egendomsskydd som Europakonventionen anger. Förutom
ett skydd mot tvångsöverföring genom expropriation
m.m. gavs även ett motsvarande skydd mot
inskränkningar i användningen av mark och byggnader.
I grundlagsbestämmelsen om egendomsskyddet gjordes
ett uttryckligt förbehåll för allemansrätten (2 kap.
18 § RF). Lagändringarna trädde i kraft den 1
januari 1995.
I regeringens författningskommentar till 2 kap. 18
§ RF redovisas bl.a. följande i anslutning till den
nämnda paragrafen (s. 48):
Den enskildes egendom kan av det allmänna inte
ovillkorligt tryggas. Samhällets behov av mark för
naturvårds- och miljöintressen, totalförsvarsändamål
och för bostadsbyggande, trafikleder, rekreation och
andra liknande ändamål måste självfallet kunna
tillgodoses. För sådana särskilt angelägna ändamål
måste som en sista utväg finnas möjlighet att
tvångsvis ta i anspråk annans egendom eller begränsa
ägarens möjligheter att fritt använda sin egendom.
Det måste även vara möjligt att kunna vidta sådana
åtgärder till förmån för enskild för att t.ex.
anordna lämplig utfartsväg eller förhindra olämplig
eller störande bebyggelse i grannskapet. Sådana
ingrepp i annans egendom får emellertid ske endast
när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna
intressen, vilket framgår av sista meningen av
första stycket. Detta kriterium skall vara uppfyllt
för att ingrepp genom lagstiftning eller
myndighetsbeslut i enskilds egendom över huvud taget
skall få ske. Den närmare innebörden av uttrycket
angelägna allmänna intressen är det inte möjligt att
i detalj beskriva. Det är emellertid sådana ingrepp
som är motiverade med hänsyn till intresset av att
kunna tillgodose allmänhetens berättigade krav på en
god miljö och möjligheterna att kunna bevara och
skydda områden som är av särskild betydelse från
naturvårdssynpunkt som i första hand åsyftas, liksom
intresset av att kunna ge allmänheten tillgång till
naturen för rekreation och friluftsliv. Även
samhällets behov av mark för anläggande av vägar och
andra kommunikationsleder m.m. måste givetvis kunna
tillgodoses. Vad som är ett angeläget allmänt
intresse måste till slut i viss mån bli föremål för
en politisk värdering där hänsyn då även måste tas
till vad som är godtagbart från
rättssäkerhetssynpunkt i ett modernt och
demokratiskt samhälle. Det skall även framhållas att
uttrycket anknyter till vad som gäller i fråga om
egendomsskyddet enligt Europakonventionen.
Sedan århundraden har bedömningen gjorts att
mineralutvinning är så viktig för staten och
samhället att det krävs särskild reglering av hur
och under vilka förhållanden utvinning skall få ske.
I proposition 1988/89:92 om ny minerallagstiftning
m.m. sägs följande (s. 35):
Gruv- och mineralindustrin i Sverige är en
samhällsekonomiskt viktig basnäring. Den inhemska
mineralutvinningen, som är basen för produktion och
export av viktiga insatsvaror, är viktig från såväl
försörjnings- och sysselsättningssynpunkt som
industriell synpunkt. Gruv- och mineralindustrin
försörjer industrin med viktiga metaller och
mineral. Mineralsektorn är helt avgörande för
sysselsättningen i vissa regioner. Landets gruv- och
mineral-industri har även betydelse för utvecklingen
av gruvutrustningsindustrin. En konkurrenskraftig
gruv- och mineralindustri är således av väsentlig
betydelse för utvecklingen av svenskt näringsliv.
I boken Grundlagen och fastighetsrätten (1996)
finner f.d. justitierådet, professor Bertil
Bengtsson att minerallagen av år 1991 kan antas
bygga på tanken att utvinning av mineral över huvud
taget är av samhälleligt värde och att detta
understryks på flera ställen i förarbetena. Enligt
författaren måste minerallagen tolkas som att
ingreppen i enskild rätt motiveras av ett angeläget
allmänt intresse.
Våren 1998 behandlade konstitutionsutskottet
motioner som rörde frågor om egendomsskyddet (bet.
1997/98:KU30). Bland annat togs upp rätten till
ersättning vid ingripanden av det allmänna (2 kap.
18 § andra stycket RF). Enligt
konstitutionsutskottets mening var det
otillfredsställande att bestämmelsens ordalydelse
var sådan att tolkningen av den kunde bli föremål
för diskussion. Det fanns därför anledning att se
över dess lydelse. Regeringen uppmanades i
betänkandet att, i lämpligt sammanhang och under
parlamentarisk medverkan, utreda frågan om lydelsen
av 2 kap. 18 § regeringsformen och i god tid före
valet år 2002 återkomma till riksdagen med förslag i
detta avseende.
I vilket sammanhang frågan kommer att utredas är
ännu inte klart.
Utskottets ställningstagande
Utskottet konstaterar att de här upptagna
motionsyrkandena på flera sätt berör balansen mellan
olika krav och intressen i fråga om en gammal svensk
basnäring.
I grunden finns ett nationellt intresse av
gruvhantering och mineralindustri. Som redovisats i
det föregående har den inhemska mineralutvinningen
bedömts vara viktig från såväl försörjnings- och
sysselsättningssynpunkt som industriell synpunkt.
Värdet av den samlade svenska mineralproduktionen
uppgår till ca 15 miljarder kronor per år.
Gruvnäringen har - som redan påpekats - ca 5 000
anställda i Sverige och mineral- och metallindustrin
ca 50 000 anställda. Också ur ett regionalpolitiskt
perspektiv har näringen stort värde. Av de 16
malmgruvor som nu är i drift är 12 belägna i
Norrbottens och Västerbottens län.
Prospekteringen har, som tidigare nämnts, ökat
väsentligt sedan år 1993, då systemet med kronoandel
avskaffades. För närvarande är 20 % av Norrbottens
yta och 7,5 % av hela Sveriges yta föremål för
undersökningstillstånd. Undersökningstillstånd
avseende enbart diamant täcker ca 4 % av Sveriges
yta, med övervägande delen i Norrbotten. Det ökade
intresset för prospektering har medfört att även mer
tätbefolkade områden, t.ex. i södra Sverige, har
blivit berörda av undersökningstillstånd. Samtidigt
bör det erinras om att prospektering är en
högriskverksamhet, där en ytterst liten del av alla
undersökningstillstånd leder vidare till
bearbetningskoncession för en ny gruva.
Den utökade prospekteringen - inom delvis nya
områden i Sverige - har medfört ökade spänningar
mellan markägare, prospekteringsföretag och allmänna
intressen. En förklaring härtill kan vara att de
konkurrerande mark- intressena är fler och starkare
i de nya prospekteringsområdena.
I det föregående har utskottet redovisat den av
regeringen nyligen beslutade utredningen om
markägarnas rättigheter m.m. i minerallagen.
Utredningen välkomnas av utskottet. Som framgått av
den inledande redovisningen av direktiven till
utredningen kommer många av de frågor om markägarnas
rättigheter m.m. som tas upp i motionerna att bli
belysta genom utredningen.
Frågan om prospektörens ersättning till markägare,
kommun, länsstyrelse eller staten är ett viktigt led
vid avvägningar av balansen mellan olika intressen.
Tidigare mer generösa ersättning från prospektören
till markägarna kan ha skapat en större acceptans
hos markägarna att tåla intrång på den egna marken.
Nuvarande ersättning för skada och intrång upptar
schematiska belopp och har inte något samband med
affektionsvärdet av marken (och vad däri ingår) för
ägaren.
Mineralföretagens utveckling är beroende av
prospektering. Minerallagen har just till syfte att
stimulera till prospektering. Enligt utskottets
uppfattning är det positivt att mineralbranschen
tagit egna initiativ till en gemensam uppförandekod
inom branschen för att få till stånd enhetliga
rutiner för prospektörernas kontakter med
markägarna.
Vidare är det viktigt att bygdens intresse och
allmänintresset - bl.a. skyddet för värdefulla
natur- och kulturmiljöer - kan tillvaratas på ett
riktigt sätt i samband med mineralhantering.
Miljöaspekterna - såväl på kort som på lång sikt -
måste tas på allvar. Försiktighetsprincipen gäller
för verksamhet enligt minerallagen. Utskottet
förutsätter att regeringen även fortsättningsvis
driver försiktighetsprincipen i olika
internationella sammanhang.
Inom Europa är Sverige ett stort gruvland. Räknat
på metallinnehåll hade Sverige år 1995 den största
gruvproduktionen i EU av bly-, guld-, silver- och
järnmalm. Utskottet konstaterar att det
internationella intresset för mineralprospektering i
Sverige har ökat. Om och hur detta intresse har
samband med den svenska minerallagstiftningens
utformning, malmförekomsterna eller den svenska
kompetensen på området är däremot inte klart. Därför
är det angeläget med en allmän jämförelse mellan vår
och konkurrerande gruvländers lagstiftning, särskilt
med betoning på hur markägares och exploatörers
behov och rättigheter avvägs samt med avseende på
skyddet för värdefulla natur- och kulturmiljöer.
Utskottet ser således positivt på att dessa frågor
tas upp av utredningen.
En fråga i anslutning till utredningsdirektiven
gäller äganderättens innehåll för markägarna.
Utskottet förutsätter att även den frågan kommer att
behandlas av utredningen. Det är nödvändigt att se
över avvägningen mellan markägarnas intresse,
intresset av att mineralnäringen kan utvecklas och
begreppet angeläget allmänt intresse. Informationen
till markägarna och möjligheterna för dessa att göra
sina synpunkter kända i samband med
undersökningstillstånd är andra aspekter på balansen
mellan markägare och mineralföretag. Utskottet utgår
från att samtliga informationsfrågor kommer att
belysas av utredningen.
Med hänvisning till vad som anförts kan de här
behandlade motionsyrkandena i det väsentliga anses
vara tillgodosedda, varför de avstyrks.
Vissa forskningsfrågor
Motionen
I motion 1998/99:N223 (v) tas även upp olika
forskningsfrågor. Motionärerna anför att den
insamlade och lagrade informationsmängden på det
geologiska området är enorm och att det är av
största nationella intresse att säkra geologisk
information för framtiden genom att digitalisera
analoga data. Förutom prospekteringsföretag är bl.a.
universitetsforskningen intresserad av sådan
geologisk information. Vidare är hanteringen av
gruvdokumentation efter en gruvas stängning av
betydelse. Det är också av största vikt, enligt
motionärerna, att följa den aktuella forskningen på
området, bl.a. forskningen om metoder för att
motverka miljöproblem vid gruvhantering. Eftersom
Sverige har unika förutsättningar att vara ledande i
fråga om geologisk kompetens behövs en strategi för
framtida utbildning och forskning på området.
Vissa kompletterande uppgifter
Forskningsläget
I betänkandet Gruvorna och framtiden (SOU 1996:152)
redovisade Gruvkommittén (särskild utredare: f.d.
landshövdingen Görel Bohlin) bl.a. läget beträffande
forskning och utveckling inom gruvnäringen och lade
fram vissa förslag på detta område. Här följer en
kort sammanfattning av Gruvkommitténs betänkande i
denna del (s. 77 f).
Kompetensförsörjningen på högskolenivå till gruv-
och mineralindustrin finns dels vid Tekniska
högskolan i Luleå (numera Luleå tekniska
universitet), dels vid Bergsskolan i Filipstad. År
1992 lades emellertid den sammanhållna
bergsingenjörsutbildningen vid geoteknologilinjen i
Luleå ned beroende på att elevunderlaget sviktat.
Motsvarande ämnen kom därefter att ingå i ett antal
olika civilingenjörsutbildningar. Huvudman för
Bergsskolan i Filipstad var Jernkontoret,
Landstinget i Värmland och Filipstads kommun. Numera
ingår högskoleutbildningen inom Bergsskolan i
Högskolan Dalarna, är treårig och finansieras med
statliga medel.
I betänkandet redovisas den dåvarande forskningen
för prospektering, bergteknik och mineralteknik-
metallurgi samt forskningen kring restprodukter och
recirkulation. I Sverige fanns det enligt kommittén
brister inom forskningen för prospektering. Tre
internationella utvärderingsgrupper hade samstämmigt
konstaterat brister i den svenska malmgeologiska
forskningen. Dels borde den geologiska karteringen
bedrivas i en högre takt, dels borde den
malmgeologiska forskningen förstärkas, framhölls det
i betänkandet.
Bland de förändringar som just var på gång nämns i
betänkandet upprättandet av ett malmgeologiskt
centrum i Luleå. Detta centrum bygger på ett avtal
mellan Tekniska högskolan i Luleå och Stiftelsen
Mineralindustrins teknikutveckling (bildat av ett
antal företag inom gruvnäringen). Avsikten är att
förbättra den svenska kompetensen på det
malmgeologiska området. Verksamheten, som startade
under år 1996, har inledningsvis även fått stöd från
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK). För
verksamheten efter år 1999 är finansieringsfrågan
inte ordnad.
Det nämns vidare i betänkandet att Tekniska
högskolan i Luleå - vid en jämförelse med andra
gruvskolor i Europa - hade bra resurser och god
elevtillströmning. Högskolan utpekade i sin
långsiktiga strategi råvaruutvinning och återvinning
som en strategisk s.k. forskningsarena.
Utredningens förslag innebar bl.a. att en professur
i malmgeologi skulle inrättas och att professuren i
tillämpad geofysik skulle återinrättas vid Tekniska
högskolan i Luleå samt att ett särskilt
forskningsprogram i anslutning till
forskarutbildningen skulle utarbetas i samverkan
mellan gruvnäringen och högskolan.
Förslagen beträffande forskning och utveckling inom
malmgeologi har ännu inte genomförts. Enligt
information från SGU är Sverige - trots att vi intar
en ledande ställning inom EU som råvaruproducent på
detta område - ett av de få gruvländer i världen som
saknar en professur i malmgeologi. Någon framtida
långsiktig strategi för den malmgeologiska
forskningen i landet har inte presenterats enligt
uppgift från SGU.
Vissa forskningsmedel på det geovetenskapliga
området handhas av SGU. Dessa forskningsmedel har
behandlats i utskottets betänkanden 1997/98:NU1 och
1998/99:NU1 och rör anslaget till geovetenskaplig
forskning under utgiftsområde 24 Näringsliv.
Anslaget - på 4,7 miljoner kronor år 1998 respektive
4,8 miljoner kronor år 1999 - avser att främja och
stödja riktad geovetenskaplig grundforskning och
tillämpad forskning. Enligt vad som sades i det
förstnämnda utskottsbetänkandet bör det övergripande
målet för den berörda forskningen vara att förstärka
möjligheterna att tillgodose samhällets behov av
geovetenskaplig information om berg, jord och
grundvatten inom SGU:s ansvarsområde. Vidare
redovisades att det var regeringens mening att 1
miljon kronor av anslaget borde användas för stöd
till prospekteringsinriktad, malmgeologisk
forskning. I det sistnämnda betänkandet konstateras
att genom de medel som år 1998 avsatts för
prospekteringsinriktad malmgeologisk forskning kan
viss verksamhet på detta område stimuleras under år
1999.
Enligt information från SGU har myndigheten under
åren 1998 och 1999 delat ut 1 miljon kronor vardera
året för detta ändamål.
Digitalisering
I det tidigare nämnda utredningsbetänkandet Gruvorna
och framtiden erinras om att det finns ett mycket
stort arkiv med geovetenskaplig information hos SGU.
Arkivet är i viss utsträckning digitaliserat. Även
borrkärnearkivet hos SGU:s informationskontor i Malå
föreligger i ökande utsträckning i digital form.
Enligt information som nu inhämtats från SGU finns
trots detta ett stort informationsmaterial i SGU:s
arkiv som ännu inte är digitaliserat.
Regeringen uppdrog i februari 1998 åt SGU att under
år 1998 genomföra ökad baskartering i
regionalpolitiskt prioriterade områden motsvarande
en kostnad på 6 miljoner kronor. Detta uppdrag har i
slutet av februari 1999 avrapporterats till
regeringen. Ett antal av de ingående projekten inom
uppdragets ram har resulterat i uppbyggnad av
databaser med digitalisering av kartor. I första
hand har dessa projekt omfattat norra Norrbotten,
Skelleftefältet och Bergslagen.
Digitaliseringsarbete har även utförts för att få en
översiktlig rikstäckande fyndighetsdatabas. Denna
databas handhas av SGU:s informationskontor i Malå.
I regleringsbrevet för SGU för år 1999 anges att
målet är att det år 2008 skall finnas digitala baser
med geologisk information om berggrunden i hela
landet. Denna information skall vidare innehålla
uppgifter om olika jordarters förekomst och
utbredning i hela landet, inklusive
kontinentalsockeln, om viktigare grundvattenmagasin
i hela landet m.m.
Dokumentation av gruvdrift
Minerallagen (14 kap.) innehåller regler angående
skyldigheten att upprätta karta och föra journal
m.m. vid gruvhantering. Efterhand som gruvarbetet
framskrider skall gruvdriften successivt
dokumenteras genom att gruvkartor upprättas av
koncessionshavaren. Gruvkartorna visar dels vilka
hålrum som gjorts i berget, dels geologin.
När brytningen i en gruva avslutats skall en
slutlig gruvkarta lämnas till bergmästaren. Den
innehåller en mängd kartor i olika snitt genom
gruvan, vilket ger en tredimensionell bild.
Därutöver finns en beskrivande del med ytterligare
dokumentation om gruvdriften, geologin m.m. Gruvor
och motsvarande anläggningar får inte utan tillstånd
läggas ned förrän alla gruvarbeten har blivit
inmätta och inlagda på karta.
Utskottets ställningstagande
Utskottet anser i likhet med de uppfattningar som
förs fram i motion 1998/99:N223 (v) att
forskningsfrågorna kring mineralhanteringen är
viktiga. Med hänsyn till Sveriges starka ställning
som gruvnation inom Europa är det nödvändigt med
forskning och utveckling för att bibehålla kompetens
och konkurrenskraft på sikt. I ett europeiskt och
internationellt perspektiv har Sverige unika
förutsättningar att vara ledande i fråga om
geologisk kompetens. Detta förhållande bör rimligen
beaktas i fråga om den framtida inriktningen av
forskningspolitiken, där geovetenskap bör ha ett
givet utrymme. Samma sak bör gälla frågan om
miljöforskning i gruvsammanhang. I detta avseende
bör det forskningsprogram som Stiftelsen för
Miljöstrategisk forskning (MISTRA) har initierat,
noga följas. Frågor som tas upp i den här aktuella
motionen är också under utveckling enligt vad som
tidigare har redovisats. Inte minst nya datatekniker
gör att den ökande kunskaps- och informationsmängden
kan systematiseras och göras tillgänglig till lägre
kostnader än tidigare.
Utskottet vill slutligen peka på att frågan om ökad
kompetens i geovetenskap nyligen varit föremål för
en fråga (1998/99:303) i riksdagen av Lennart
Gustavsson (v). Statsrådet Mona Sahlin svarade bl.a.
att det finns ett bra samarbete mellan Luleå
tekniska universitet, industrin och olika
forskningsstiftelser som stärker
kompetensutvecklingen i malmgeologi, mineralteknik,
metallurgi och bergteknik vid universitetet. Vidare
informerade statsrådet om att regeringen kommer att
överväga den nationella kompetensen inom
geovetenskap, bl.a. för gruvnäringens behov. Denna
fråga kommer enligt statsrådet att beredas i samband
med den forskningspolitiska proposition som planeras
till våren 2000.
Något behov av ett riksdagsuttalande beträffande
det här aktuella området kan utskottet inte se och
avstyrker därmed motionen i berörda delar.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande intressebalansen mellan
minerallagen och enskilda och allmänna
intressen
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:MJ777 yrkande 3,
1998/99: N201, 1998/99:N204, 1998/99:N209,
1998/99:N211, 1998/99:N223 yrkandena 1 och 2,
1998/99:N243, 1998/99:N262, 1998/99:N276,
1998/99:N304, 1998/99:N309, 1998/99:N318 och
1998/99:N324,
res. 1 (mp)
2. beträffande vissa forskningsfrågor
att riksdagen avslår motion 1998/99:N223 yrkandena 3-6.
Stockholm den 25 mars 1999
På näringsutskottets vägnar
Per Westerberg
I beslutet har deltagit: Per Westerberg (m), Barbro
Andersson Öhrn (s), Mats Lindberg (s), Lennart
Beijer (v), Göran Hägglund (kd), Karin Falkmer (m),
Ola Karlsson (m), Nils-Göran Holmqvist (s), Marie
Granlund (s), Ola Sundell (m), Ingegerd Saarinen
(mp), Anne Ludvigsson (s), Karl Gustav Abramsson
(s), Harald Bergström (kd), Lennart Gustavsson (v),
Birgitta Carlsson (c) och Runar Patriksson (fp).
Reservation
Intressebalansen mellan minerallagen och
enskilda och allmänna intressen (mom. 1)
Ingegerd Saarinen (mp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om
intressebalansen mellan minerallagen och enskilda
och allmänna intressen bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att de här upptagna
motionsyrkandena på flera sätt berör balansen mellan
olika krav och intressen i fråga om en gammal svensk
basnäring.
Sedan gammalt har det funnits ett nationellt
intresse av gruvhantering och mineralindustri. Som
har redovisats i det föregående har den inhemska
mineralutvinningen bedömts vara viktig från såväl
försörjnings- och sysselsättningssynpunkt som
industriell synpunkt. Värdet av den samlade svenska
mineralproduktionen uppgår till ca 15 miljarder
kronor per år. Gruvnäringen har - som tidigare
nämnts - ca 5 000 anställda i Sverige och mineral-
och metallindustrin ca 50 000 anställda. Också ur
ett regionalpolitiskt perspektiv har näringen stort
värde. Av de 16 malmgruvor som nu är i drift är 12
belägna i Norrbottens och Västerbottens län.
Markägarnas rätt att råda över sin egendom och
bedriva verksamhet där är odiskutabel och kan endast
begränsas av angelägna allmänna intressen. Enligt
utskottets mening utgör emellertid inte
prospektering och mineralhantering något angeläget
allmänt intresse. Den nu beslutade utredningen om
markägarnas rättigheter m.m. i minerallagen bör
därför syfta till en ny ordning med vetorätt för
markägarna mot prospektering.
Vid sidan av äganderättsfrågorna är frågan om
ersättning såväl till markägare som till kommun,
länsstyrelse och staten en viktig fråga vid
avvägningar av intressebalansen. Utredningen bör se
på hur stora andelar av den uppkomna vinsten från
exploatering som skall tillfalla staten, kommunen
och/eller markägaren.
Vidare är det viktigt att bygdens intresse och
allmänintresset - bl.a. skyddet för värdefulla
natur- och kulturmiljöer - kan tillvaratas på ett
riktigt sätt i samband med mineralhantering. Utöver
markägarnas vetorätt bör därför även stat och
kommun, var och en för sig, ha vetorätt mot
undersökningstillstånd.
Miljöaspekterna - såväl på kort som på lång sikt -
måste tas på allvar. Försiktighetsprincipen skall
gälla fullt ut. Finns det hot mot t.ex.
grundvattnet, den biologiska mångfalden eller
liknande skall tillstånd inte ges. Vid sidan av de
nationella intressena bör även de globala
hushållningsaspekterna beaktas.
Utskottet anser att utredningen bör få
tilläggsdirektiv enligt ovan angivna riktlinjer,
vilket regeringen bör ges till känna. Med hänvisning
till vad som anförts tillstyrker utskottet motion
1998/99:N204 (mp). Övriga motioner avstyrks i den
mån de inte tillgodoses genom utskottets
ställningstagande.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande intressebalansen mellan
minerallagen och enskilda och allmänna
intressen
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:N204 och med
avslag på motionerna 1998/99:MJ777 yrkande 3,
1998/99:N201, 1998/99:N209, 1998/99:N211,
1998/99:N223 yrkandena 1 och 2, 1998/99:N243,
1998/99:N262, 1998/99:N276, 1998/99:N304,
1998/99:N309, 1998/99:N318 och 1998/99:N324 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.