I betänkandet behandlar utskottet regeringens
proposition 1997/98:188 Vissa ändringar i
marknadsföringslagen (1995:450) m.m. jämte en motion
som har väckts under den allmänna motionstiden år
1998. I propositionen föreslås att instansordningen
i marknadsföringsmål ändras så att mål om förbud och
åläggande som huvudregel handläggs i
Marknadsdomstolen som första och sista instans.
Syftet med ändringen är att göra det möjligt att
snabbt kunna få ett slutligt avgörande i frågan om
en viss marknadsföringsåtgärd strider mot de
marknadsrättsliga bestämmelserna.
Härutöver föreslås i propositionen vissa smärre
ändringar i lagen om marknadsdomstol m.m. samt i
lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och
Norge angående verkställighet av straff m.m.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 april
1999.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och
avstyrker motionen.
Till betänkandet har fogats en reservation.
Propositionen
I proposition 1997/98:188 föreslår regeringen
(Inrikesdepartementet) - efter hörande av Lagrådet -
att riksdagen antar de i propositionen framlagda
förslagen till
1. lag om ändring i marknadsföringslagen
(1995:450),
2. lag om ändring i lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m.,
3. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete
med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m.m.
Lagförslagen har intagits som bilaga till
betänkandet.
Motionen
1998/99:Ju412 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens förslag till
ändrad instansordning i marknadsföringsmål i
enlighet med vad som anförts i motionen.
Utskottet
Allmän bakgrund
Lagstiftning har alltsedan 1970-talet använts för
att stärka konsumenternas ställning. Genom
tillkomsten av olika civilrättsliga lagar, bl.a.
1973 års konsumentköplag, ökades konsumenternas
skydd i enskilda köpsituationer. En annan typ av
lagstiftning som kom till under 1970-talets början
syftade till att påverka företagens beteende mot
konsumenterna och bl.a. förhindra otillbörliga
marknadsföringsåtgärder. Den första lagstiftningen
av detta slag var 1970 års lag om otillbörlig
marknadsföring. Konsumentombudsmannen (KO) fick i
uppdrag att övervaka marknaden och beivra
överträdelser på området. Den dömande funktionen
tilldelades Marknadsdomstolen. Lagen om otillbörlig
marknadsföring innehöll vid sidan av vissa
specialregler en mycket allmänt hållen
generalklausul som gav möjlighet att vid vite
förbjuda en näringsidkare att fortsätta med en viss
marknadsföring som bedömdes vara otillbörlig mot
konsumenter eller näringsidkare. Den mer detaljerade
normbildningen skulle ske i Marknadsdomstolen genom
dess beslut i enskilda ärenden.
Lagen om otillbörlig marknadsföring ersattes år
1976 av marknadsföringslagen (1975:1418), som var
konstruerad efter samma modell som 1970 års lag om
otillbörlig marknadsföring, dvs. med en formell
normbildning i Marknadsdomstolen som första och
sista instans genom beslut i enskilda ärenden. Denna
lag var uppbyggd kring tre vitessanktionerade
generalklausuler. Den första generalklausulen angav
att Marknadsdomstolen kunde förbjuda marknadsföring
som strider mot god affärssed eller på annat sätt är
otillbörlig mot konsumenterna eller andra
näringsidkare. Den andra generalklausulen innebar
att Marknadsdomstolen kunde ålägga näringsidkare att
lämna information som är av särskild betydelse från
konsumentsynpunkt. Enligt den tredje
generalklausulen kunde Marknadsdomstolen förbjuda
försäljning till konsumenter av produkter som är
otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål.
Vid tillkomsten av såväl 1970 års lag om
otillbörlig marknadsföring som 1975 års
marknadsföringslag var utgångspunkterna sålunda att
det, inom de ramar som generalklausulerna angav,
skulle utveckla sig en praxis som i sin tur skulle
påverka näringsidkarna. Praxisbildningen skulle ske
genom Marknadsdomstolens avgöranden och genom
konsumentmyndigheternas övervakande och förhandlande
verksamhet.
Den nu gällande marknadsföringslagen (1995:450)
antogs av riksdagen våren 1995 och trädde i kraft
den 1 januari 1996 (prop. 1994/95:123, bet. LU16,
rskr. 267). Lagen syftar till att i huvudsaklig
överensstämmelse med den tidigare lagen främja
konsumenternas och näringsidkarnas intressen i
samband med näringsidkares marknadsföring av varor,
tjänster och andra nyttigheter och att motverka
marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter
och näringsidkare. Lagen bygger på i huvudsak samma
modell som 1975 års marknadsföringslag, varvid den
gamla lagens system med vitessanktionerade
generalklausuler har behållits. Förbud mot fortsatt
marknadsföring av visst slag, förbud mot
marknadsföring av otjänliga produkter och ett
åläggande att lämna information skall, liksom enligt
tidigare bestämmelser, förenas med vite, om det inte
av särskilda skäl är obehövligt.
Genom 1995 års marknadsföringslag har vid sidan om
generalklausulerna införts särskilda regler med
konkreta förbud mot och krav på vissa
marknadsföringsåtgärder. I dessa s.k. katalogregler
upptas särskilda bestämmelser om
reklamidentifiering, vilseledande reklam,
vilseledande förpackningsstorlekar och
efterbildningar, konkursutförsäljningar,
utförsäljningar, realisationer, obeställda produkter
och förmånserbjudanden. Överträdelser av de
särskilda reglerna kan medföra att en näringsidkare
ådöms en direktverkande sanktion i form av en
marknadsstörningsavgift. Avgiften skall fastställas
till lägst 5 000 kr och högst 5 miljoner kronor. Den
får dock inte överstiga 10 % av näringsidkarens
omsättning föregående räkenskapsår.
Marknadsdomstolen är en specialdomstol som, förutom
marknadsföringsmål, handlägger mål och ärenden
enligt konkurrenslagen (1993:20), lagen (1994:1512)
om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen
(1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,
produktsäkerhetslagen (1988:1604), lagen (1994:615)
om ingripande mot otillbörligt beteende avseende
offentlig upphandling, lagen (1978:763) med vissa
bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker,
tobakslagen (1993:581), konsumentförsäkringslagen
(1980: 38), konsumentkreditlagen (1992:830),
prisinformationslagen (1991:601),
valutaväxlingslagen (1996:1006), lagen (1996:1118)
om marknadsföring av kristallglas och lagen
(1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat
boende. Det övergripande målet för domstolens
verksamhet, som fastställdes av riksdagen våren
1993, är att på ett rättssäkert sätt och inom rimlig
tid avgöra de mål och ärenden som domstolen har att
handlägga samt att leda rättsutvecklingen och främja
en enhetlig rättstillämpning inom det
marknadsrättsliga området (prop. 1992/93:100 bil.
13, bet. LU32, rskr. 229).
Marknadsdomstolens verksamhet regleras i lagen
(1970:417) om marknadsdomstol m.m. och i
förordningen (1988:1564) med instruktion för
Marknadsdomstolen. I de mål domstolen handlägger
skall den bestå av lagfarna domare och ekonomiska
experter.
Genom den nya marknadsföringslagen ändrades
ordningen för prövning av marknadsföringsmål. Ett
tvåinstanssystem infördes med en allmän domstol,
Stockholms tingsrätt, som första instans och
Marknadsdomstolen som andra och sista instans.
Tvåinstanssystemet motiverades av den nya
sanktionsformen marknadsstörningsavgift. Införandet
av avgiften innebar att den marknadsrättsliga
processordningen tillfördes en till sin karaktär
helt ny målgrupp. Rättssäkerhetsaspekten har i
dessa mål en annan innebörd och betydelse än i
förbuds- och åläggandemålen, och hänsynen till
svarandens rätts-trygghet medförde ett krav på att
frågan om marknadsstörningsavgift skall kunna prövas
av åtminstone två instanser. Skälen till att
tvåinstanssystemet fick omfatta även förbuds- och
åläggandemålen var de nackdelar som förutsågs med
olika instansordningar för dessa mål och
avgiftsmålen. I den då aktuella propositionen
pekades bl.a. på att det är olyckligt med ett system
enligt vilket parterna är hänvisade till att föra
parallella processer om samma marknadsföring. Det
anfördes också att olika instansordningar skulle
innebära hinder mot kumulation av förbuds- och
avgiftsmål i första instans och sämre
processekonomi. Samtidigt konstaterades emellertid
att systemet med Marknadsdomstolen som ensamt
prövningsorgan hade fungerat tillfredsställande
såväl organisatoriskt som från
rättssäkerhetssynpunkt (prop. 1994/95:123 s. 124).
Redan i samband med den nya marknadsföringslagens
tillkomst ifrågasattes från många håll lämpligheten
av ett tvåinstanssystem även för förbuds- och
åläggandemålen. Mot denna bakgrund ansåg utskottet
våren 1996 att det kunde finnas skäl att inom ramen
för ett särskilt utvärderingsprojekt studera den
framtida utvecklingen bl.a. när det gäller
måltillströmningen. Ifrågavarande projekt avsågs
komma i gång först sedan den nya
marknadsföringslagen varit i kraft något eller helst
några år. Arbetet med uppföljningen av
marknadsföringslagen inleddes år 1998 genom
insamlande av uppgifter rörande antalet inkomna och
avgjorda mål vid Stockholms tingsrätt under åren
1996 och 1997 samt handläggningstider m.m. Sedan det
kommit till utskottets kännedom att Konsumentverket
och Näringslivets Delegation för Marknadsrätt i
skrivelser till Inrikesdepartementet kritiserat den
nuvarande instansordningen samt att
lagstiftningsarbete till följd härav pågick inom
Regeringskansliet har utskottet inte funnit skäl att
gå vidare med utvärderingsprojektet rörande
marknadsföringslagen.
Propositionens förslag
De i propositionen framlagda förslagen till
ändringar i marknadsföringslagen innebär att
instansordningen i marknadsföringsmål ändras så att
mål om förbud och åläggande som huvudregel handläggs
i Marknadsdomstolen som första och sista instans.
Syftet med ändringen är att göra det möjligt att
snabbt kunna få ett slutligt avgörande i frågan om
en viss marknadsföringsåtgärd strider mot de
marknadsrättsliga bestämmelserna.
Om samma kärande, eller en annan kärande i samråd
med denne, samtidigt väcker en talan om
marknadsstörningsavgift eller skadestånd med
anledning av marknadsföringen, skall emellertid en
talan om förbud eller åläggande väckas vid
Stockholms tingsrätt. Tingsrätten skall underrätta
Marknadsdomstolen när en talan om
marknadsstörningsavgift eller skadestånd väcks vid
tingsrätten. Syftet med den föreslagna regeln är att
tingsrätten därigenom skall kunna få vetskap om
huruvida det i Marknadsdomstolen finns ett mål om
förbud eller åläggande anhängigt som gäller samma
marknadsföring.
Härutöver föreslås i propositionen en särskild
bestämmelse i lagen om marknadsdomstol m.m. som
innebär att Marknadsdomstolens dom eller slutliga
beslut skall meddelas så snart som det är möjligt.
Vidare föreslås att Marknadsdomstolens ordförande
ges ökade befogenheter att ensam besluta i vissa
frågor av mindre vikt. Frågor som bör kunna avgöras
på detta sätt, utöver vad som är fallet i dag, avser
rättelse av dom och beslut samt avslag av begäran om
att domstolen skall pröva en fråga om interimistiskt
förbud eller åläggande utan att motparten givits
tillfälle att yttra sig.
I propositionen föreslås slutligen en ändring i
lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verkställighet av straff
m.m. Bakgrund till lagförslaget är följande. I Norge
infördes år 1995 institutet tvangsgebyr på det
marknadsrättsliga området genom en ändring i den
norska marknadsföringslagen. Institutet innebär en
skyldighet att betala ett visst belopp vid
överträdelse av marknadsföringslagen eller av förbud
enligt den lagen och har till syfte att hindra
framtida överträdelser. Institutet motsvarar således
i stort sett de svenska marknadsrättsliga vitena.
Tvangsgebyr som i Norge har förelagts av
Forbrukerombudet och som har godkänts av
näringsidkaren eller dömts ut av domstol skall
enligt propositionens förslag kunna verkställas i
Sverige. Vidare föreslås att utdömda viten som
enligt marknadsföringslagen har förelagts av
Stockholms tingsrätt skall kunna överlämnas för att
verkställas i Danmark, Finland, Island och Norge.
Nu föreslagna lagändringar skall enligt
propositionen träda i kraft den 1 april 1999. När
det gäller instansordningen föreslås en särskild
övergångsregel, som innebär att de mål som vid
ikraftträdandet är under handläggning i Stockholms
tingsrätt, och som har kommit in dit efter utgången
av juni 1998 men som enligt de nya reglerna i
stället skall handläggas av Marknadsdomstolen, skall
lämnas över till den instansen.
Förslagen i propositionen grundar sig på en inom
Regeringskansliet (Inrikesdepartementet) utarbetad
promemoria (dnr In 98/482/KO). Promemorian har
remissbehandlats.
Motionen
I motion Ju412 av Stig Rindborg m.fl. (m) yrkas
avslag på propositionen såvitt avser den föreslagna
ändringen av instansordningen i marknadsföringsmål.
Motionärerna anser att specialdomstolar principiellt
sett bör avskaffas och deras olika uppgifter föras
över till de allmänna domstolarna. Systemet med s.k.
partssammansatta domstolar är inte, enligt
motionärernas mening, förenligt med en ordning av
mera strikt rättstillämpning. Enligt motionärerna
skulle det i och för sig vällovliga syftet att
minska handläggningstiderna därför bättre
tillgodoses genom att Marknadsdomstolen avskaffades
och domstolens arbetsuppgifter överfördes till de
allmänna domstolarna. Motionärerna anser att det
således är ett steg i fel riktning att återföra mål,
som åtminstone i första instans skall handläggas av
de allmänna domstolarna, till Marknadsdomstolen.
Särskilt betänkligt är detta, enligt motionärernas
mening, eftersom den huvudsakliga rättskipningen bör
äga rum i första instans (yrkande 1).
Övriga yrkanden i motionen, som kommer att
behandlas av justitieutskottet, går ut på att bl.a.
Marknadsdomstolen skall avskaffas.
Utskottets ställningstaganden
Med anledning av vad som anförts i motionen erinrar
utskottet om att Marknadsdomstolen består av en
ordförande, en vice ordförande samt fem särskilda
ledamöter. Ordföranden, vice ordföranden och en av
de särskilda ledamöterna skall vara jurister och ha
erfarenhet som domare. De andra särskilda
ledamöterna skall vara ekonomiska experter. Som
ekonomiska experter kan utses såväl personer med
teoretisk ekonomisk kompetens som personer med
praktisk ekonomisk kompetens. Sammansättningen med
s.k. intresseledamöter upphörde den 1 juli 1993
samtidigt som den nuvarande konkurrenslagen trädde i
kraft (prop. 1992/93:56, bet. NU17, rskr. 144).
Marknadsdomstolen är således inte längre
partssammansatt. Vidare vill utskottet erinra om att
näringsutskottet i samband med konkurrenslagens
tillkomst betonat vikten av att Marknadsdomstolen
behåller sin centrala roll som prejudikatskapande
organ på konkurrensrättens område (bet.
1992/93:NU17). Därtill kommer att regeringens
förslag om att Marknadsdomstolen skulle vara andra
och sista instans i mål enligt marknadsföringslagen
inte föranledde några erinringar från lagutskottets
sida i samband med marknadsföringslagens tillkomst
(bet. 1994/95:LU16).
Våren 1998 behandlade justitieutskottet en motion
med yrkande om att special- och partssammansatta
domstolar skall avvecklas och uppgifterna övertas av
de allmänna domstolarna. Justitieutskottet ansåg
därvid att det finns anledning att se nyanserat på
frågan om specialdomstolar. Dessa får nämligen,
anförde justitieutskottet, anses besitta en särskild
kompetens som leder till att målen behandlas
skickligt, snabbt och ekonomiskt effektivt. De
återstående specialdomstolarnas fortsatta verksamhet
bör bedömas efter sina egna meriter och inte endast
utifrån principiella ståndpunkter. Några skäl att
för närvarande förorda ett avskaffande av bl.a.
Marknadsdomstolen kunde justitieutskottet inte finna
och avstyrkte den då aktuella motionen. Riksdagen
följde utskottet (bet. 1997/98:JuU24).
I årets budgetproposition (prop. 1998/99:1 utg.omr.
24) har regeringen gjort bedömningen att
Marknadsdomstolens verksamhet bedrivits i enlighet
med fastslagna riktlinjer och att domstolen har
utfört de uppdrag och bedrivit de aktiviteter som
följer av verksamhetsmålen.
I sammanhanget måste också beaktas att det inte
ankommer på lagutskottet att uttala sig i frågor
rörande domstolsorganisationen. I stället
förutsätter lagutskottet att justitieutskottet med
anledning av övriga yrkanden i motionen senare under
mandatperioden kommer att ta ställning till
specialdomstolarnas framtid.
Mot bakgrund av vad som redovisats ovan anser
utskottet att vad som anförts i motionen inte utgör
skäl för att den föreslagna ändringen i
marknadsföringslagen inte skall komma till stånd.
Utskottet övergår därmed till att pröva det
framlagda lagförslaget såvitt avser en ändrad
instansordning i marknadsföringsmål.
En förutsättning för att marknadsföringslagen skall
få genomslagskraft på marknaden är att berörda
aktörer i rimlig tid ges besked om vilka regler som
gäller på marknaden. Också med hänsyn till parterna
är det angeläget att inte ovisshet råder om vilka
krav som ställs på marknadsföring av varor och
tjänster. I likhet med regeringen kan utskottet
konstatera att den nuvarande ordningen med ett
tvåinstanssystem med Stockholms tingsrätt som första
instans och Marknadsdomstolen som andra och sista
instans inneburit vissa problem för aktörerna på
marknaden. När det gäller förbuds- och
åläggandemålen har införandet av två
domstolsinstanser sålunda lett till att den totala
handläggningstiden för dessa mål blivit så lång att
kravet på erforderlig snabbhet i handläggningen inte
längre kan anses uppfyllt. Utskottet delar vidare
den uppfattning som förs fram i propositionen om att
långa handläggningstider i domstol kan försvaga
rättssäkerheten för både konsumenter,
svarandeföretag och konkurrerande näringsidkare.
Det finns också, som regeringen framhåller, olika
omständigheter som talar för att Marknadsdomstolens
prejudikatbildande och rättsskapande verksamhet
skulle komma att främjas genom en återgång till det
tidigare systemet. Den nuvarande ordningen kan
således medföra att rättsbildningen förskjuts från
Marknadsdomstolen till Stockholms tingsrätt.
Sammanfattningsvis vill utskottet förorda en
återgång till systemet med Marknadsdomstolen som
första och sista instans i mål om förbud och
åläggande. Enligt utskottets mening väger i dessa
fall kravet på snabbhet i handläggningen tyngre än
fördelarna med att få saken prövad i två instanser.
Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till
propositionen i denna del och avstyrker motion Ju412
yrkande 1.
Mot de delar i propositionen som inte har berörts i
det föregående har utskottet ingen erinran.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande instansordningen
att riksdagen med avslag på motion 1998/99:Ju412 yrkande 1
antar regeringens förslag till lag om ändring i
marknadsföringslagen (1995:450),
res. (m, fp)
2. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till
dels lag om ändring i lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m.,
dels lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete
med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m.m.
Stockholm den 26 januari 1999
På lagutskottets vägnar
Tanja Linderborg
I beslutet har deltagit: Tanja
Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson
(kd), Marianne Carlström (s), Stig
Rindborg (m), Rune Berglund (s),
Karin Olsson (s), Henrik S Järrel
(m), Marina Pettersson (s),
Elizabeth Nyström (m), Roland
Larsson (s), Christina Nenes (s),
Tasso Stafilidis (v), Kjell
Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m),
Viviann Gerdin (c), Ulf Nilsson
(fp) och Raimo Pärssinen (s).
Reservation
Instansordningen (mom. 1)
Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Elizabeth
Nyström (m), Berit Adolfsson (m) och Ulf Nilsson
(fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5
börjar med "Med anledning" och på s. 7 slutar med
"yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas principiella
inställning att övervägande skäl talar för att
specialdomstolarna bör avskaffas. Den nuvarande
ordningen kan nämligen, vilket motionärerna också
påpekar, inte anses förenlig med kravet på en mer
strikt rättstillämpning. Enligt utskottet skulle det
i och för sig vällovliga syftet att minska
handläggningstiderna för förbuds- och åläggandemålen
därför bättre tillgodoses genom att
Marknadsdomstolen avskaffades och domstolens
samtliga arbetsuppgifter överfördes till de allmänna
domstolarna. Det är givetvis av stor vikt att man
tar till vara den juridiska sakkompetens som kommit
att utvecklas vid Marknadsdomstolen. Möjligheter
finns också att förstärka de allmänna domstolarna
med experter och sakkunniga som biträder inför
avgörandena.
Enligt utskottets mening är det med dessa
utgångspunkter ett steg i fel riktning att återföra
mål, som åtminstone i första instans skall
handläggas av de allmänna domstolarna, till
Marknadsdomstolen. Särskilt betänkligt är detta med
hänsyn till att den huvudsakliga rättskipningen bör
äga rum i första instans.
Mot den nu angivna bakgrunden anser utskottet att
riksdagen, med bifall till motion Ju412 yrkande 1,
bör avslå förslaget till lag om ändring i
marknadsföringslagen (1995:450).
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande instansordningen
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju412
yrkande 1 avslår regeringens förslag till lag om
ändring i marknadsföringslagen (1995:450).
Propositionens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i
marknadsföringslagen (1995:450)
2 Förslag till lag om ändring i lagen
(1970:417) om marknadsdomstol m.m.
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m.m.