I betänkandet behandlar utskottet regeringens
proposition 1997/98:156. I propositionen föreslås
att det i upphovsrättslagen skall införas
bestämmelser om s.k. kassettersättning.
Bestämmelserna syftar till att i viss mån kompensera
upphovsmännen för den i och för sig tillåtna
privatkopieringen av deras skyddade verk. Den nya
lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari
1999.
Vidare behandlas i betänkandet fem motionsyrkanden
som har väckts med anledning av propositionen.
I ärendet har inkommit skrivelser från Copyswede
och Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares
Samarbetsnämnd (KLYS) samt från Svenska
Magnetbandinstitutet, som även inför utskottet
framfört synpunkter på propositionens förslag.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och
avstyrker motionerna.
Till betänkandet har fogats en reservation.
Propositionen
I proposition 1997/98:156 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) - efter hörande av Lagrådet
- att riksdagen antar det i propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1960:729) om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.
Lagförslaget har intagits som bilaga till
betänkandet.
Motionerna
1997/98:L27 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
att riksdagen avslår regeringens förslag till
kassettersättning i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1997/98:L28 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring som innebär att en viss del av
kassettersättningen skall gå till gemensamma ändamål
enligt vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar att 26 § tredje stycket
andra meningen lagen om upphovsrätt till litterära
och konstnärliga verk ges följande lydelse: Endast
en organisation som företräder en väsentlig del av
ersättningsberättigade svenska upphovsmän och
innehavare av närstående rättigheter på området och
som godkänts av Kulturdepartementet har rätt att
kräva in ersättningen.
1998/99:L1 av Ewa Larsson (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ersättningsnivån
höjs till tre öre per minut för att ge utrymme att
fördela 33 % av de medel kassettersättningen
inbringar efter de kulturpolitiska mål riksdagen
satt upp,
2. att riksdagen, i den händelse föregående
hemställanspunkt faller, som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att
inom den ersättningsnivå som föreslås i
propositionen fördela 33 % av de medel
kassettersättningen inbringar efter de
kulturpolitiska mål riksdagen satt upp.
Utskottet
Allmän bakgrund
Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk (upphovsrättslagen) ger ett
tidsbegränsat skydd åt den som skapat ett sådant
verk. Skyddet innebär att skaparen av verket har
rätt att utnyttja detta ekonomiskt, och han har ett
visst ideellt betonat inflytande över hur och i
vilka sammanhang det används. Har flera medverkat
vid tillkomsten av det skyddade verket har var och
en av dem upphovsrätt.
Begreppen litterära och konstnärliga verk i lagen
är mycket vidsträckta. Till litterära verk räknas
bl.a. skönlitteratur och beskrivande framställningar
i ord, såsom vetenskapliga arbeten och handböcker.
Som konstnärliga verk räknas i princip alla former i
vilka verk skapas i syfte att nå en konstnärlig
verkan, t.ex. i bild, rörelse eller toner. Till
denna grupp hör bl.a. målningar, alster av
bildhuggarkonst, sceniska verk som teaterpjäser och
koreografiska verk, musikaliska kompositioner både
när de framförs och framträder i notskrift samt
filmverk, både spelfilmer och under vissa
förutsättningar kortfilmer och journalfilmer.
För att en produkt över huvud taget skall anses som
ett verk och därmed komma i åtnjutande av skydd
enligt lagen måste den ha vad man brukar kalla
verkshöjd. Kravet på verkshöjd kan uttryckas så, att
en produkt är ett verk om den praktiskt sett inte
har kunnat framställas av två personer oberoende av
varandra. Utanför skyddet faller idéer och uppslag
som flera kan tänkas komma på, vanliga
nyhetsmeddelanden, vardagliga samtal, enklare
nyttoföremål och andra prestationer av rutinmässig
eller alldaglig karaktär.
Ett verk kan framträda i många olika former. Det
kan vara fixerat på ett materiellt underlag, dvs. i
ett exemplar. Exemplar av verket är inte blott en
bok eller en målning som kan ge en omedelbar
upplevelse av verket, utan också en grammofonskiva,
en filmremsa, en trycksats, en matris osv., som
endast medelbart kan ge en sådan upplevelse. Verket
kan också framträda i obeständig form, t.ex. i
uppläsarens ord, i tonerna av ett musikstycke, i
bilden på filmduken eller på TV-skärmen. Alla former
vari verket framträder faller inom dess skyddssfär,
även bearbetningar.
Upphovsmannens rätt att ekonomiskt utnyttja sitt
verk innefattar en principiell ensamrätt att
framställa exemplar av verket och att göra det
tillgängligt för allmänheten, t.ex. genom att
framföra eller visa det offentligt och sprida
exemplar av verket. Som framställning av exemplar
anses bl.a. inspelning av verket på band eller annan
anordning från vilken det kan återges.
Upphovsrättslagen innehåller också - efter
lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1994 -
regler om rätten till fotografier. Dessa innebär
bl.a. att bilder som uppfyller kravet på verkshöjd
skyddas på samma sätt som konstnärliga verk.
Det upphovsrättsliga skyddet gäller numera - till
följd av lagstiftning som trädde i kraft den 1
januari 1996 - som regel under upphovsmannens
livstid och till utgången av det sjuttionde året
efter hans död.
I upphovsrättslagen finns också bestämmelser om
skydd för vissa prestationer som, även om de inte
kan betecknas som litterära eller konstnärliga verk,
har ett visst samband med sådan verksamhet och
påkallar skydd efter liknande principer som gäller
för upphovsrätten. Sådana s.k. närstående
rättigheter ger musiker, sångare, skådespelare och
andra utövande konstnärer ett rättsligt skydd då de
framför litterära eller konstnärliga verk. Dessa
framföranden får inte utan konstnärens samtycke
spelas in på film, varmed jämställs videogram, på
fonogram (grammofonskivor, kassettband, m.m.) eller
på annan anordning genom vilken de kan återges. De
får inte heller utan rättighetshavarens samtycke
sändas ut i bl.a. radio eller TV. Inspelningar av
framföranden får mångfaldigas endast med konstnärens
medgivande. Vidare gäller att utövande konstnärer
har rätt till ersättning då ljudinspelningar används
vid radio- eller TV-sändningar eller utnyttjas
offentligt i förvärvssyfte. För de utövande
konstnärerna gäller en 50-årig skyddstid, räknad
från framförandet. Genom lagstiftning som trädde i
kraft den 1 juni 1995 fick de närstående
rättighetshavarna en ensamrätt att göra exemplar av
sina prestationer tillgängliga för allmänheten -
även genom uthyrning - vilket innebär att samma
grundbefogenheter numera gäller för dessa
rättighetshavare som för upphovsmännen.
Till de närstående rättigheterna räknas också det
skydd som framställare av ljudupptagningar (t.ex.
skivproducenter), framställare av upptagningar av
rörliga bilder (t.ex. filmproducenter), radio- och
TV-företag, framställare av kataloger samt
fotografer har enligt upphovsrättslagen. Fonogram
får inte utan producentens samtycke eftergöras eller
föras över till andra anordningar genom vilka de kan
återges. Vidare har fonogramproducenten rätt till
ersättning då ljudupptagningen används vid radio-
eller TV-sändning eller utnyttjas offentligt i
förvärvssyfte. Beträffande radio- och TV-sändningar
gäller att de inte utan företagets medgivande får
återutsändas eller spelas in på en anordning genom
vilken de kan återges. Gjorda inspelningar får inte
överföras till någon annan sådan anordning såvida
inte företaget samtycker. Samma rätt till
exemplarframställning gäller för fotografer som för
upphovsmän.
Skyddet för upphovsmän och innehavare av närstående
rättigheter är i vissa avseenden inskränkt av hänsyn
till allmänna eller enskilda intressen. Ett av de
grundläggande inslagen i den svenska upphovsrätten
är att rätten inte skall gripa in i privatlivet och
att var och en som huvudregel skall få framställa
exemplar av verk för enskilt bruk. Sålunda får var
och en framställa exemplar av offentliggjorda verk
om det sker för enskilt bruk (12 §
upphovsrättslagen). Exemplaren får inte användas för
något annat ändamål, och bestämmelsen ger inte
heller rätt att för eget bruk låta en utomstående
framställa bl.a. exemplar av musikaliska verk och
filmverk. Exempelvis får man inte med stöd av
bestämmelsen låta ett biträde i en skivaffär kopiera
en cd-skiva med musik till en kassett som man sedan
skall lyssna på hemma. Att framställningen skall ske
för eget bruk förutsätter att den sker för
framställarens eget behov eller åt hans eller hennes
närmaste familje- eller vänkrets. Den kan också ske
i vissa andra situationer, t.ex. åt kolleger på
arbetsplatsen.
Den som gör intrång i de rättigheter som lagen ger
upphovsmän och andra rättighetshavare kan dömas till
straff och förpliktas utge skadestånd.
Rättigheterna enligt upphovsrättslagen tillämpas i
första hand endast på svenska verk och prestationer.
Det upphovsrättsliga skyddssystemet är dock
internationellt, och de flesta länder är bundna av
internationella konventioner på området. Den
viktigaste av konventionerna är Bernkonventionen
från år 1886 för skydd av litterära och konstnärliga
verk. Denna har i dag drygt 100 medlemsstater.
Konventionen bygger på principen om nationell
behandling, vilken innebär att stater som är bundna
av konventionen är skyldiga att ge upphovsrättsligt
skydd åt verk från alla andra konventionsländer på
samma sätt som man skyddar sina egna verk. Ett
liknande internationellt skyddssy-stem gäller på de
närstående rättigheternas område, framför allt genom
Romkonventionen från år 1961 om skydd för utövande
konstnärer, fonogramframställare och radioföretag.
Även avtalet om handelsrelaterade aspekter av
immaterialrätter (TRIPs) innehåller internationella
åtaganden på det upphovsrättsliga området.
I upphovsrättslagen har regeringen bemyndigats att
- under förutsättning av ömsesidighet eller om det
följer av ett avtal med en främmande stat eller en
mellanfolklig organisation som riksdagen godkänt -
föreskriva att lagen skall tillämpas med avseende på
andra länder. Sådana föreskrifter har meddelats i
internationell upphovsrättsförordning (1994:193).
Utskottet kommer nedan - efter en redovisning av
propositionens förslag i huvuddrag - att under
skilda rubriker ta upp de frågor i propositionen som
har aktualiserats motionsvis.
Propositionens förslag i huvuddrag
I propositionen föreslås att det i upphovsrättslagen
skall införas en rätt till ersättning för upphovsmän
och vissa närstående rättighetshavare när
upptagningsanordningar sprids till allmänheten, s.k.
kassettersättning. Bakgrunden är enligt
propositionen att den alltmera ökande
privatkopieringen av musik och videogram påverkar
rättighetshavarnas situation, eftersom de privat
framställda exemplaren konkurrerar med det av
ensamrätten täckta kommersiella mångfaldigandet.
Rättighetshavarna riskerar att förlora inkomster
eftersom försäljningen av exemplar av vissa typer av
verk och prestationer minskar. Syftet med nu
föreslagna bestämmelser är att i viss mån kompensera
rättighetshavarna för den i och för sig tillåtna
privatkopieringen av deras skyddade verk.
Förslaget bygger på en inom Justitiedepartementet
upprättad promemoria (Ds 1996:61) Kassettersättning
m.m. Promemorian har remissbehandlats.
Ersättningsordningen skall enligt förslaget
utformas på civilrättslig grund utan
offentligrättsliga inslag. Ersättning skall betalas
för anordningar på vilka ljud eller rörliga bilder
kan tas upp och som är särskilt ägnade för
framställning av exemplar av verk för enskilt bruk.
Vissa sådana anordningar skall undantas från
ersättningsrätten, bl.a. anordningar som skall
användas för syn- eller hörselskadade. Ersättningen
skall betalas av näringsidkare som i sin
yrkesmässiga verksamhet tillverkar eller importerar
anordningarna.
Rätten till ersättning skall tillkomma upphovsmän
till skyddade verk som sänts ut i radio eller TV
eller som har tagits upp på anordningar genom vilka
de kan återges. Även utövande konstnärer,
framställare av ljudupptagningar, framställare av
upptagningar av rörliga bilder och fotografer skall
ha rätt till ersättning. Ersättningen skall vara två
öre för varje möjlig upptagningsminut, dock högst
sex kronor för varje anordning.
Endast sådana organisationer som företräder ett
flertal ersättningsberättigade rättighetshavare
skall kunna göra gällande rätten till ersättning.
Organisationen skall bestämma hur ersättningen skall
fördelas mellan de ersättningsberättigade.
Rättighetshavare som inte företräds av
organisationen skall vara likställda med
rättighetshavare som organisationen företräder.
Ersättningsskyldiga näringsidkare skall anmäla sig
hos en organisation och lämna redovisning till
denna. Rätten till kassettersättning skall tillämpas
på verk och prestationer med anknytning till EES-
området.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1
januari 1999.
Införande av kassettersättning
Inskränkningen i 12 § upphovsrättslagen om rätt till
kopiering för enskilt bruk gör det möjligt att utan
tillstånd från upphovsmannen och utan ersättning
till denne göra t.ex. bandinspelningar av musik,
filmer och videogram, antingen från en annan
inspelning eller från radio eller TV. Den nuvarande
reproduktionstekniken möjliggör för enskilda
människor att framställa exemplar av verk i en
omfattning och med en kvalitet som var helt otänkbar
när de nuvarande reglerna om exemplarframställning
kom till. Sålunda gör tekniken det möjligt att
snabbt framställa ett stort antal exemplar, vilket
tidigare reproduktionsteknik knappast medgav. Det är
i dag också möjligt att framställa kopior som i
många fall är av lika hög kvalitet som originalet.
Med den kommande digitala tekniken blir dessa
förhållanden än mer påtagliga.
Frågan om införande av en avgift på bandmaterial
som används vid ljud- och videoinspelningar har mot
denna bakgrund varit föremål för överväganden i
skilda sammanhang, bl.a. i samband med utskottets
behandling våren 1993 av regeringens proposition
1992/93:214 om vissa ändringar i upphovsrättslagen.
I den då aktuella propositionen uttalades ett
principiellt stöd för införandet av upphovsrättsliga
avgifter på oinspelade band och liknande ljud- och
bildbärare, eftersom rättighetshavarna svårligen
kunde få skälig kompensation på annat sätt. Några
lagstiftningsåtgärder föreslogs inte i den
propositionen. I stället hänvisades till det
pågående arbetet med ett EG-direktiv på området, och
det anfördes att regeringen uppmärksamt skulle följa
utvecklingen när det gällde dels vilka nationella
lösningar som valdes i andra länder, dels hur
lösningarna fungerade i praktiken. Om det visade sig
att det var möjligt att åstadkomma en effektiv
uppbörd inom ramen för en nationell ordning, kunde
det enligt regeringen för svenskt vidkommande finnas
skäl att införa en sådan ersättningsrätt även om det
slutliga resultatet av det pågående arbetet inom EG
ännu inte var klart.
I sitt av riksdagen godkända betänkande
1992/93:LU44 hälsade utskottet med
tillfredsställelse den tydliga markering av frågans
angelägenhetsgrad som kom till uttryck i den då
aktuella propositionen. Utskottet utgick från att
regeringen så snart som det var möjligt, med
beaktande av kraven på en effektiv uppbördsordning,
skulle återkomma till riksdagen med
lagstiftningsförslag.
I den nu aktuella propositionen erinras om att EG-
kommissionen med största sannolikhet inte inom
överskådlig tid kommer att lägga fram något förslag
om harmonisering av de olika ersättningsordningar
som finns i EU:s medlemsländer.
Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkar i motion 1997/98:L27
att propositionen skall avslås. Motionärerna menar
att det är principiellt felaktigt att införa
kassett-ersättningen, eftersom man inte i förväg vet
om kassetterna kommer att användas till inspelning
av upphovsrättligt skyddade verk. Vidare hävdar
motionärerna att den i upphovsrättslagen tillåtna
privatkopieringen har räknats in det pris som
konsumenten betalar vid köp av fonogram. Enligt
motionärernas mening är den föreslagna
kassettersättningen att betrakta som en extra skatt.
Utskottet vill för sin del först erinra om att den
grundläggande tanken med en upphovsrättsligt
förankrad rätt till ersättning för framställning av
exemplar av verk för enskilt bruk är att kompensera
upphovsmännen för det tillåtna förfogandet över
deras verk. Lagstiftning om sådan ersättning finns
sedan länge i många länder. I dag finns sådan rätt
till ersättning i de flesta länder inom EU, nämligen
i Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland,
Italien, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland
och Österrike. Liknande system finns i bl.a. Island
och Schweiz. I en del länder har ersättningen fått
en utformning som i vissa avseenden har drag av en
offentligrättslig avgiftsordning. I förevarande
proposition har man undvikit sådana lösningar och i
stället valt en rent upphovsrättslig, dvs.
civilrättslig, utformning. Den föreslagna
kassettersättningen kan således inte betraktas som
en skatt.
Däremot är det i och för sig riktigt att
marknadspriset på t.ex. cd-skivor allmänt sett kan
påverkas av möjligheten till privatkopiering, varför
upphovsmannen skulle kunna sägas få en viss
ersättning för kopieringen genom det pris som
konsumenterna betalar. Samtidigt måste beaktas att
ett omfattande utnyttjande sker utan att
rättighetshavarna får någon ekonomisk kompensation
för det och att den tekniska utvecklingen på
kopieringsområdet har ändrat förutsättningarna för
framställning av exemplar av verk för enskilt bruk.
Innebörden av upphovsrättslagens bestämmelse om rätt
att utan tillstånd från upphovsmannen och utan
ersättning till denne göra inspelningar av bl.a.
musik och filmer kan sålunda i betydande avseenden
sägas ha förändrats i takt med denna utveckling. Att
upphovsmännen i någon mån kompenseras för den
konkurrens som ett sådant utnyttjande innebär är,
enligt utskottets mening, både rimligt och önskvärt.
Mot den angivna bakgrunden anser utskottet i likhet
med regeringen att bestämmelser om kassettersättning
bör införas. Härav följer att utskottet avstyrker
bifall till motion 1997/98:L27.
Ersättningens nivå och fördelning
Ersättning skall enligt propositionen betalas med
två öre för varje möjlig upptagningsminut på
anordningarna. Om det skulle visa sig att
ersättningen orimligt kommer att drabba
konsumenterna eller få en skadlig inverkan på
marknaden, kan man behöva överväga om beloppet måste
sättas lägre.
Med hänsyn till att upptagningsanordningarnas
kapacitet utvecklas genom ny teknik anser regeringen
att ett tak bör sättas för ersättningen. För vissa
digitala anordningar kan det vara svårt att
fastställa en speltid i egentlig mening. Det
föreslås att ersättningen aldrig skall överstiga sex
kronor för varje anordning. Enligt regeringens
uppfattning bör samma ersättning gälla för alla
slags upptagningsanordningar.
Det framlagda förslaget innebär att en organisation
skall fördela ersättningen till de
ersättningsberättigade rättighetshavarna. Med
ledning av erhållna uppgifter om t.ex.
radiosändningars innehåll och sålda skivor kan
organisationen fördela ersättningen mellan de
rättighetshavare som har rätt till den.
Organisationen skall fördela hela ersättningen,
efter avdrag för skälig ersättning för
organisationens omkostnader. Organisationen
bestämmer de närmare principerna för hur
fördelningen skall göras. Vad organisationen
bestämmer får giltighet mot de rättighetshavare som
står utanför organisationen. Utomstående
rättighetshavare får inte diskrimineras.
Av propositionen framgår vidare som tidigare nämnts
att ersättningsordningen bör utformas på
civilrättslig grund utan offentligrättsliga inslag.
Redan av kravet på en civilrättslig ordning följer
att all ersättning bör utbetalas till de enskilda
ersättningsberättigade. Det bör således, enligt
regeringens mening, inte föreskrivas i lagen -
vilket är fallet i många andra länder - att en
förvaltande organisation skall underlåta att fördela
en viss del av ersättningen och i stället använda
denna ersättning för gemensamma ändamål. En sådan
ordning skulle, enligt vad regeringen anför, vara
olämplig eftersom ersättningen då fick
skattekaraktär. I likhet med vad som gäller på andra
områden bör i stället lagen lämna det öppet för
rättighetshavarna att komma överens med
organisationen, genom medlemskap i denna eller genom
särskilda avtal, om att en viss del av deras
ersättning inte skall utbetalas utan användas för
andra ändamål, t.ex. utbildningsinsatser, stipendier
eller bidrag till nyskapande projekt med begränsat
marknadsunderlag.
Ewa Larsson (mp) framhåller i motion 1998/99:L1 att
det föreslagna ersättningssystemet i huvudsak gynnar
kommersiell musik medan exempelvis folkmusikens
utövare drabbas av ökade kostnader. Motionären anser
i första hand att ersättningen bör vara tre öre för
varje möjlig upptagningsminut för att på detta sätt
skapa utrymma för att använda 33 % av ersättningen i
enlighet med de kulturpolitiska mål som riksdagen
har ställt upp. I andra hand anser motionären att -
även med den av regeringen föreslagna
ersättningsnivån - ovan nämnda andel av ersättningen
bör användas till ändamål som står i
överensstämmelse med de kulturpolitiska målen. I
motionen begärs tillkännagivanden i enlighet härmed
(yrkandena 1 och 2).
Ett liknande yrkande finns i motion 1997/98:L28 av
Tanja Linderborg m.fl. (v). I motionen hemställs att
riksdagen hos regeringen skall begära förslag som
innebär att en tjugondel av ersättningen används för
gemensamma ändamål. Motionärerna anser att medlen
skall fördelas i samråd med organisationerna på
området och användas för att genomföra nya projekt
på t.ex. folkmusikområdet (yrkande 1).
Utskottet delar regeringens uppfattning att
ersättningsordningen bör utformas på civilrättslig
grund och inte som en offentligrättslig avgift.
Härav följer att, för det fall en viss del av
ersättningen skall användas för gemensamma ändamål,
en sådan ordning får åstadkommas avtalsvägen. Det
anförda innebär att utskottet inte kan ställa sig
bakom motionsönskemålen om en lagstadgad skyldighet
att använda en viss andel av ersättningen till
gemensamma ändamål. Utskottet har ingen erinran mot
den i propositionen föreslagna ersättningsnivån.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion 1998/99:L1 yrkandena 1 och 2 samt yrkande 1 i
motion 1997/98:L28.
Behörighet att uppbära ersättningen, m.m.
Rätten till ersättning skall enligt propositionen
tillkomma den enskilde rättighetshavaren. Det är
emellertid inte realistiskt att överlåta till denne
att själv kräva in ersättningen. I andra länder har
man genomgående valt att i stället låta en
organisation bevaka och förvalta rätten. Genom att
upplåta åt en organisation att bevaka, kräva in och
betala ut ersättningen får man enligt regeringen en
samordning som besparar de ersättningsskyldiga ett
stort antal ersättningskrav. I propositionen
föreslås därför att rätten till ersättning skall
kunna göras gällande endast av sådana organisationer
som företräder ett flertal ersättningsberättigade
svenska upphovsmän och närstående rättighetshavare
på området. Organisationen får och skall kräva in
ersättningen också i de fall där rättighetshavarna,
i upphovsrättslagens mening, inte företräds av
organisationen. I organisationens rätt att kräva in
ersättningen ligger att den får träffa avtal om
uppbörden av ersättningen. Genom den föreslagna
regleringen säkerställs att samtliga
ersättningsberättigades krav görs gällande
samtidigt.
Den föreslagna bestämmelsen utesluter inte att det
kan finnas flera organisationer som uppfyller lagens
krav på representativitet och som alltså är
legitimerade att kräva in ersättning. Har en
näringsidkare emellertid betalat ut ersättning för
vissa anordningar till en sådan organisation är han
naturligtvis inte skyldig att betala ersättning för
samma anordningar till en annan organisation.
I motion 1997/98:L28 av Tanja Linderborg m.fl. (v)
görs det gällande att den föreslagna ordningen
beträffande ersättningsrättens förvaltning kan leda
till ovälkomna tillämpningsproblem för
rättighetshavarna. Risken finns enligt motionärerna
att flera olika organisationer konkurrerar mer eller
mindre seriöst. Mot denna bakgrund förordas i
motionen att endast en organisation som företräder
en väsentlig del av de ersättningsberättigade och
som har godkänts av Kulturdepartementet skall ha
rätt att kräva in ersättningen (yrkande 2).
Utskottet vill för sin del framhålla vikten av att
systemet för att göra gällande krav på ersättning
blir såväl smidigt som kostnadseffektivt. Det är ett
känt faktum att upphovsmännens och de närstående
rättighetshavarnas organisationer i dag har stor
erfarenhet av hur man effektivt administrerar
ersättningssystem som rör ett mycket stort antal
användare. Genom att upplåta åt en organisation att
administrera ersättningen skapas därför, som också
regeringen framhållit, betydande samordningsvinster.
Den i propositionen föreslagna ordningen för
ersättningsrättens förvaltning torde enligt
utskottet tillgodose rimliga krav på en effektiv
administration. Någon anledning att, på det sätt
motionärerna förespråkar, monopolisera förvaltningen
föreligger inte. Utskottet förutsätter emellertid
att regeringen noga följer hur ersättningssystemet
kommer att fungera i den praktiska tillämpningen och
vid behov tar de initiativ som kan vara påkallade.
Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen
såvitt avser 26 k § upphovsrättslagen och avstyrker
bifall till motion 1997/98:L28 yrkande 2.
Utöver vad utskottet anfört i det föregående
föranleder propositionen och motionerna inte några
uttalanden från utskottets sida.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen avslår motion 1997/98:L27,
res. 1 (m)
2. beträffande ersättningsnivån m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L28 yrkande 1 och
1998/99:
att riksdagen med avslag på motion 1997/98:L28 yrkande 2
antar 26 k § i regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk,
4. beträffande lagförslaget i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring
i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära
och konstnärliga verk i den mån det inte
omfattas av vad utskottet hemställt ovan.
Stockholm den 12 november 1998
På lagutskottets vägnar
Tanja Linderborg
I beslutet har deltagit: Tanja
Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson
(kd), Marianne Carlström (s), Stig
Rindborg (m), Rune Berglund (s),
Henrik S Järrel (m), Marina
Pettersson (s), Elizabeth Nyström
(m), Roland Larsson (s), Christina
Nenes (s), Tasso Stafilidis (v),
Kjell Eldensjö (kd), Berit
Adolfsson (m), Anders Berglöv (s),
Viviann Gerdin (c), Ulf Nilsson
(fp) och Raimo Pärssinen (s).
Reservation
Avslag på propositionen (mom. 1)
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström
och Berit Adolfsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6
börjar med "Utskottet vill" och på s. 7 slutar med
"motion 1997/98:L27" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna anser utskottet för det
första att det är oacceptabelt att införa s.k.
kassettersättning för anordningar som man inte ens
vet kommer att användas för kopiering av ett
upphovsrättsligt skyddat verk.
Även om anordningarna används för att spela in
sådana verk är det enligt utskottet för det andra
inte rimligt att belägga dem med ytterligare
avgifter, eftersom möjligheterna till kopiering av
upphovsrättligt skyddade verk för enskilt bruk redan
har beaktats vid prissättningen av den produkt som
kopieras. Den i propositionen föreslagna
ersättningen innebär helt enkelt att konsumenterna
får betala för samma sak två gånger, utöver att
såväl tomkassetter som oinspelade cd-skivor också är
belagda med omsättningsskatt, vilken tillfaller
staten. En kassettersättning kan sålunda, enligt
utskottets mening, inte betraktas som någonting
annat än en extra skatt som syftar till att
finansiera regeringens kulturpolitik. En sådan
finansiering bör därför i stället ske i vanlig
ordning öppet över statsbudgeten.
Mot den nu angivna bakgrunden anser utskottet att
riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L27, bör
avslå det i propositionen framlagda lagförslaget.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
beträffande avslag på propositionen
att riksdagen med bifall till motion
1997/98:L27 avslår propositionen,