I betänkandet behandlar utskottet regeringens
proposition 1998/99:42 om ändringar i
trafikskadelagen samt två med anledning av
propositionen väckta motioner. De föreslagna
ändringarna gäller bestämmelserna om
trafikförsäkringsavgifter och om preskription samt
bestämmelsen om jämkning av skadestånd med anledning
av skada på motordrivet fordon i trafik och på
egendom som transporterats med fordonet.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli
1999.
Vidare behandlas i betänkandet en motion från
allmänna motionstiden år 1998 som behandlar frågan
om jämkning av personskadeersättning i samband med
trafikonykterhetsbrott.
Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker
motionerna.
Till betänkandet har fogats en reservation.
Propositionen
I proposition 1998/99:42 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) - efter hörande av Lagrådet
- att riksdagen antar det i propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410).
Lagförslaget har intagits som bilaga 1 till
betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av
propositionen
1998/99:L6 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om följande ändring i 18
§ andra stycket trafikskadelagen: Skadestånd med
anledning av skada på motordrivet fordon i trafik
eller på därmed befordrad egendom jämkas efter vad
som är skäligt med hänsyn till förekomsten av
ansvarsförsäkring hos den skadeståndsskyldige och
omständigheterna i övrigt,
2. att riksdagen - om yrkade 1 avslås - beslutar om
följande ändring i 18 § andra stycket
trafikskadelagen: Skadestånd med anledning av skada
på ett motordrivet fordon i trafik eller på egendom
som transporterats med det får jämkas efter vad som
är skäligt med hänsyn till den medverkan som
förekommit på ömse sidor och till omständigheterna i
övrigt.
1998/99:L7 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas
att riksdagen beslutar om ändring av 18 § andra
stycket trafikskadelagen i enlighet med vad som
anförts i motionen.
Motion väckt under den allmänna
motionstiden 1998
1998/99:L603 av Elver Jonsson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en snar översyn av
trafikskadelagens regler,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att olyckor och
skador orsakade av rattfylleri i
ersättningshänseende jämkas så att
"överkompensation" undviks.
Utskottet
Allmän bakgrund
För skadeståndsansvar i allmänhet gäller i svensk
rätt den s.k. culparegeln. Denna regel, som
återfinns i 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207),
innebär att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet
vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan.
Regeln gäller i och för sig också i fråga om skador
som uppkommer vid trafik med motorfordon. På detta
område har emellertid de skadelidande ett förstärkt
skydd genom trafikskadelagen (1975:1410), som
innehåller bestämmelser om trafikförsäkring och om
ersättning vid trafikskada.
Genom trafikskadelagen åläggs varje
motorfordonsägare att ha trafikförsäkring för sitt
fordon. Trafikförsäkring skall sålunda finnas för
motordrivna fordon som är registrerade i
bilregistret och som inte är avställda samt för
andra motordrivna fordon som brukas i trafik här i
landet. Om trafikförsäkring saknas för fordonet, har
Trafikförsäkringsföreningen rätt till gottgörelse av
den försäkringspliktige i form av en
trafikförsäkringsavgift. Trafikförsäkringsföreningen
är en förening där alla försäkringsgivare som
meddelar trafikförsäkring är medlemmar.
Rätten att ta ut trafikförsäkringsavgift framgår av
31 § trafikskadelagen, som också innehåller
föreskrifter om hur avgifterna skall beräknas. Av
lag-rummet framgår att avgifterna skall bestämmas på
grundval av de årspremier för trafikförsäkring som
har tillämpats här i landet under den tid
trafikförsäkring har saknats. Avgiften får med tio
procent överstiga högsta försäkrings-premie för
fordon av samma beskaffenhet och med samma
användningssätt och geografiska anknytning som det
oförsäkrade fordonet, och beräkningen grundar sig
därvid på en särskild riskklassindelning av
fordonen. Trafikförsäkringsavgift får dock alltid
tas ut med ett belopp om 50 kronor.
Vid genomförandet av EG:s tredje skadeförsäkrings-
respektive livförsäkringsdirektiv gjordes vissa
ändringar i bl.a. trafikskadelagen, som trädde i
kraft den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:184, bet.
NU24). I samband därmed upphävde regeringen
bestämmelserna i trafikförsäkringsförordningen
(1976:359) om riskklassindelning.
Trafikförsäkringsavgiften kan således efter den 1
juli 1995 inte längre bestämmas på grundval av
föreskrifter om riskklassindelning.
Ersättning betalas ur trafikförsäkringen, så snart
någon i fordonet skadas. Både förare och passagerare
har rätt till ersättning. Dessutom utgår ersättning
ur trafikförsäkringen till andra, t.ex. cyklister
och fotgängare, som skadas i följd av trafik med
fordonet. Full ersättning utgår för alla
personskador, oberoende av om någon har skuld till
olyckan eller inte. I princip är det också utan
betydelse om den skadelidande själv har medverkat
till skadan. Har den skadelidande medverkat till
skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet, kan
ersättningen emellertid jämkas. Ersättning till
förare som har gjort sig skyldig till
trafikonykterhetsbrott kan även jämkas, om föraren
därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan
(12 §). Ersättning till förare och passagerare
betalas ur det egna fordonets trafikförsäkring, även
om skadorna skulle ha uppkommit vid en kollision med
ett annat fordon. Om skadorna har orsakats genom
vållande i samband med förandet av ett annat fordon,
kan det försäkringsbolag som har betalat ut
ersättningen kräva den tillbaka från försäkringen
för det andra fordonet. I sista hand kommer alltså
ersättningen att belasta försäkringen för det fordon
som har förts oaktsamt.
Om ett motorfordon eller egendom som befordras med
ett sådant fordon skadas vid en singelolycka, utgår
ingen ersättning från fordonets egen
trafikförsäkring. Har skadorna däremot vållats genom
ett annat fordon i samband med kollision, ersätts
skadorna från det andra fordonets trafikförsäkring.
Dessa regler innebär att den som vill ha full
täckning för vagnskador får teckna en frivillig
försäkring. Uppstår skador på egendom som tillhör
utomstående och som inte befordras med motorfordon
utgår ersättning från försäkringen för det fordon
varigenom skadorna orsakats. Ersättning utgår
oavsett om fordonet har förts oaktsamt eller inte.
Enligt 18 § trafikskadelagen får den som har
drabbats av skada i följd av trafik med motordrivet
fordon kräva skadestånd enligt vad som gäller därom.
Trafikförsäkringens objektiva ansvar för person- och
sakskada som tillfogas utomstående när fordonet är i
trafik har emellertid lett till att jämkning har
ansetts kunna ske av ägares, brukares och förares
krav på skadestånd från en utomstående för sakskada
oavsett vållande på deras sida. Skadestånd med
anledning av skada på motorfordon eller därmed
befordrad egendom skall därför jämkas efter vad som
är skäligt med hänsyn till omständigheterna. I
trafikskadelagen finns en särskild regel som är
utformad i enlighet härmed (18 § andra stycket). För
dessa skadefall ersätter regeln i 18 § andra stycket
jämkningbestämmelsen i 6 kap. 1 § skadeståndslagen,
som anger att skadestånd med anledning av bl.a.
sakskada kan jämkas, om vållande på den
skadelidandes sida har medverkat till skadan, och
att jämkning skall ske efter vad som är skäligt med
hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och
omständigheterna i övrigt. Bestämmelsen i 18 § andra
stycket har betydelse främst i de fall när någon som
inte är motorfordonstrafikant har vållat skadan.
För skada som har förorsakats av ett oförsäkrat
eller okänt fordon ansvarar samtliga
försäkringsanstalter som vid skadetillfället hade
tillstånd att meddela trafikförsäkring solidariskt
för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått
från trafikförsäkringen om försäkring hade funnits.
Försäkringsanstalterna företräds härvid av
Trafikförsäkringsföreningen.
Rätt till ersättning enligt trafikskadelagen
preskriberas enligt bestämmelserna i 28 §. Den som
vill bevaka sin rätt skall väcka talan inom tre år
från det att han eller hon fick kännedom om att
fordringen kunde göras gällande och i varje fall
inom tio år från det att fordringen tidigast hade
kunnat göras gällande. Om talan inte väcks inom
dessa tider, är ersättningsrätten förlorad.
Utskottet kommer nedan - efter en redovisning av
propositionens förslag i huvuddrag - att under
skilda rubriker ta upp de frågor som har
aktualiserats i motionerna.
Propositionens förslag i huvuddrag
Propositionen innehåller förslag till ändringar i
trafikskadelagens bestämmelser om
trafikförsäkringsavgifter, preskription samt
jämkning av skadestånd med anledning av skada på
motordrivet fordon i trafik och på egendom som
transporterats med fordonet. Förslagen grundar sig
på en inom Justitiedepartementet utarbetad
promemoria (Ds 1996:25) Jämkning av skadestånd
enligt trafikskadelagen, trafikförsäkringsavgifter
m.m. Promemorian har remissbehandlats.
Beträffande trafikförsäkringsavgifterna föreslås
att trafikskadelagens bestämmelser skall anpassas
till de tidigare gjorda ändringarna i
trafikförsäkringsförordningen i fråga om
riskklassindelning m.m. Avgiften får enligt
förslaget med tio procent överstiga högsta
försäkringspremie för fordon av samma fordonsslag
och med samma användningssätt som det oförsäkrade
fordonet. Vidare föreslås att den lägsta
trafikförsäkringsavgift som
Trafikförsäkringsföreningen alltid har rätt att ta
ut skall höjas från 50 till 200 kronor.
Därutöver föreslås att trafikskadelagens
preskriptionsbestämmelse anpassas till vad som
gäller för preskription enligt
konsumentförsäkringslagen (1980:38). Förslaget
innebär att den som vill kräva
försäkringsersättning, utöver de frister som finns i
dag, alltid skall ha sex månader på sig att väcka
talan efter det att försäkringsgivaren förklarat att
slutlig ställning har tagits i ersättningsfrågan.
Slutligen föreslås i propositionen en ändring av
bestämmelsen i 18 § andra stycket trafikskadelagen
om jämkning av skadestånd, som innebär att det inte
längre skall vara en huvudregel att skadeståndet
skall jämkas när motorfordon i trafik eller egendom
som transporteras med ett sådant fordon skadas.
Enligt förslaget skall skadeståndet i stället kunna
jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till den
medverkan som har förekommit på ömse sidor, de
särskilda risker för skador som motorfordonstrafiken
har inneburit och omständigheterna i övrigt.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli
1999.
Jämkning vid skada på motorfordon, m.m.
Av 18 § trafikskadelagen framgår att den som har
drabbats av skada i följd av trafik med motordrivet
fordon, utan hinder av att trafikskadeersättning kan
utgå, i stället får kräva skadestånd enligt vad som
gäller därom. Regeln gäller även för skador på
motorfordon och på egendom som har transporterats i
ett sådant fordon. För sådana skador finns
emellertid en särskild regel. I 18 § andra stycket
föreskrivs, som nämnts inledningsvis, att skadestånd
med anledning av skada på motordrivet fordon i
trafik eller egendom som befordras med fordonet kan
jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till
omständigheterna.
Bestämmelsen i 18 § andra stycket har sin grund i
trafikförsäkringens objektiva ansvar för person- och
sakskador som tillfogas utomstående när fordonet är
i trafik. Regeln bygger på ett antagande om
existensen av en allmän princip i svensk rätt om att
den som utövar en riskfylld verksamhet och som av
denna anledning bär ett objektivt ersättningsansvar
gentemot utomstående redan på denna grund får finna
sig i jämkning av egna skadeståndskrav mot
utomstående. Mot bakgrund härav har det ansetts
följdriktigt att jämkning skall kunna ske av ägares,
brukares och förares krav på ersättning av en
utomstående för sakskada oavsett vållande från deras
sida eller bristfällighet hos fordonet (se prop.
1975/76:15 s. 84). I praxis har
jämkningsbestämmelsen kommit att innebära att, när
en utomstående ensam har vållat en skada på ett
motorfordon, skadeståndet som regel jämkats till
hälften men att undantag härifrån gjorts när det
föreligger särskilda omständigheter, såsom att
vållandet antingen varit ringa eller mera allvarligt
(se rättsfallen NJA 1985 s. 309, NJA 1987 s. 749 och
NJA 1990 s. 569).
Våren 1992 föreslog regeringen i proposition
1992/93:8 om den svenska trafikskadelagens
anpassning till EG:s regelverk m.m. en ändring i 18
§ andra stycket trafikskadelagen. I propositionen
påpekades att det var allmänt omvittnat att
motorfordonsägare vars fordon skadas har svårt att
förstå och acceptera att deras rätt till skadestånd
skall jämkas när de inte själva på något sätt varit
oaktsamma. I den situationen att en utomstående
vållar en skada på ett motordrivet fordon och
vederbörande har en ansvarsförsäkring torde det,
enligt vad föredragande statsrådet anförde, vara
svårt att finna några skäl som talar emot att
skadan, om fordonsägaren, brukaren eller föraren
inte själv har varit på något sätt oaktsam, ersätts
fullt ut. Mot denna bakgrund lades i den då aktuella
propositionen fram ett lagförslag med innebörden att
frågan om jämkning skulle vara beroende av
försäkringsförhållandena. I den mån en föreliggande
ansvarsförsäkring ger utrymme att betala fullt
skadestånd till en bilägare som inte på något sätt
har varit medvållande till en sammanstötning med
exempelvis en cyklist borde sålunda, enligt det då
föreliggande förslaget, ojämkat skadestånd kunna
tillerkännas bilisten.
Vid sin behandling våren 1993 av proposition
1992/93:8 uttalade utskottet förståelse för de motiv
som låg bakom förslaget, nämligen att undanröja den
känsla av obillighet som många bilägare upplever med
den nuvarande ordningen. Det var enligt utskottet
naturligt att den bilist som uppträtt oklanderligt
men till följd av t.ex. en cyklists eller
väghållares vårdslöshet fått sin bil skadad har
svårt att acceptera att endast få en del av sin
skada ersatt. Utskottet ansåg emellertid att
propositionens förslag, som det var utformat, skulle
kunna leda till nya situationer som på motsvarande
sätt skulle upplevas som orättvisa bland
skadelidande bilister. En bilägare som råkar ut för
oförsäkrade skadevållare skulle genom den föreslagna
bestämmelsen komma att uppfatta sig som missgynnad i
förhållande till den som får sin bil skadad av en
försäkrad. Förslaget borde således, enligt
utskottets mening, inte genomföras utan att mera
ingående överväganden kom till stånd. Därvid borde,
menade utskottet, prövas om inte en möjlighet att
underlåta jämkning även i andra fall än där den
skadeståndsskyldige har någon ansvarsförsäkring
skulle kunna införas. Utskottets sålunda gjorda
ställningstagande innebar att utskottet avstyrkte
bifall till regeringens lagförslag såvitt avsåg 18 §
trafikskadelagen. Riksdagen följde utskottet och
gav, i enlighet med utskottets hemställan,
regeringen som sin mening till känna vad utskottet
anfört (bet. 1992/93: LU35, rskr. 307).
Förevarande spörsmål har därefter - mot bakgrund av
lagutskottets uttalande våren 1993 - varit föremål
för förnyade överväganden. I den nu aktuella
propositionen framhålls att trafikskadelagen bör
ändras så att jämkning i fortsättningen sker i
mindre omfattning än i dag. Enligt regeringen är det
nämligen naturligt att det kan uppfattas som
oskäligt att skadeståndet i normalfallet jämkas till
hälften trots att den skadelidande inte på något
sätt varit vållande till skadan. Samtidigt måste
enligt propositionen beaktas att motorfordon för med
sig större risker i trafiken än de som följer med
exempelvis gång- eller cykeltrafik. Detta har att
göra med motorfordonens farlighet på grund av bl.a.
fart och tyngd men även med deras ekonomiska värden.
Det är enligt propositionen rimligt att dessa
särskilda risker påverkar skadeståndsbedömningen,
och trafikskadelagen bör således även
fortsättningsvis innehålla en särreglering om
jämkning av skadestånd med anledning av skador på
motorfordon och egendom som transporteras med
fordonet.
Enligt regeringens mening bör dock finnas utrymme
för en relativt fri prövning av jämkningsfrågan, och
i propositionen framhålls att jämkning bör ske på
ett mer nyanserat sätt än i dag. Regeln bör därför,
enligt vad som anförs i propositionen, utformas på
ett sådant sätt att den närmare ansluter till
allmänna principer om jämkning vid medvållande och
samtidigt ger möjlighet att beakta de särskilda
riskerna med motorfordon i trafiken. Enligt
förslaget skall det inte längre vara en huvudregel
att skadeståndet jämkas när motorfordon i trafik
eller egendom som transporteras med ett sådant
fordon skadas. I stället skall skadeståndet kunna
jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till den
medverkan som har förekommit på ömse sidor, de
särskilda risker för skador som motorfordonstrafiken
har inneburit och omständigheterna i övrigt.
Beträffande hänvisningen till motorfordonstrafikens
risker skall utgångspunkten enligt propositionen
vara att dessa risker bör påverka skadeståndet
endast om de haft någon betydelse i det enskilda
fallet.
Anledning till jämkning på grund av
omständigheterna i övrigt kan enligt propositionen
finnas om den inträffade skadan inte står i
proportion till graden av vållande. Den
omständigheten att den skadelidande har underlåtit
att helförsäkra ett dyrbart fordon kan innebära att
det finns anledning att jämka skadeståndet. Bland
omständigheterna i övrig bör, enligt vad som
framhålls i propositionen, särskilt beaktas om den
som vållat skadan har en ansvarsförsäkring som
täcker skadorna. Finns en sådan försäkring, torde
skadeståndet till en skadelidande som inte varit
medvållande till sin skada som regel inte böra
jämkas. Om skadevållaren saknar ansvarsförsäkring
bör det ofta också beaktas om den skadelidande har
en vagnskadeförsäkring som täcker kostnaderna för
skadan. Har den skadelidande en sådan försäkring är
det, enligt regeringens mening, naturligt att denna
utnyttjas för att täcka kostnaderna för skadan. I
sådana fall finns det därför ofta anledning att
jämka skadeståndet, om den skadelidande trots
försäkringen väljer att kräva full ersättning av en
skadevållande som saknar ansvarsförsäkring.
Även omständigheter som hänför sig till
skadevållarens person förutsätts, enligt vad som
anförs i propositionen, kunna medföra att ett
skadestånd jämkas. Förutom ungdom och psykiska
störningar bör andra individuella omständigheter
kunna påverka bedömningen. Det kan t.ex. finnas
situationer där man inte kan ställa samma krav på en
äldre människa som på en yngre att reagera snabbt
för förändringar i trafiksituationen.
Den i propositionen föreslagna ändringen av 18 §
andra stycket bör enligt regeringen ge utrymme för
en fri bedömning av jämkningsfrågan med hänsyn tagen
till omständigheterna i det enskilda fallet.
I de två motioner som väckts med anledning av
propositionen kritiseras regeringens förslag till
utformning av jämkningsbestämmelsen. Tanja
Linderborg m.fl. (v) yrkar i motion L6 i första hand
att bestämmelsen i 18 § andra stycket utformas på
ett sådant sätt att jämkning får ske efter vad som
är skäligt med hänsyn till förekomsten av
ansvarsförsäkring hos den skadeståndsskyldige och
omständigheterna i övrigt (yrkande 1). I andra hand
vill motionärerna se en bestämmelse utan hänvisning
till motorfordonstrafikens risker, varvid jämkning
således får ske efter vad som är skäligt med hänsyn
till den medverkan som har förekommit på ömse sidor
och omständigheterna i övrigt (yrkande 2).
Även Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) anser i motion L7
att bestämmelsen i 18 § andra stycket bör utformas
så att jämkning får ske efter vad som är skäligt med
hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse
sidor och omständigheterna i övrigt. Motionärerna
hänvisar till Lagrådets bedömning och anser i likhet
härmed att hänvisningen i lagtexten till
motorfordonstrafikens risker bör strykas.
Inledningsvis vill utskottet uttrycka sin
tillfredsställelse över att regeringen nu
efterkommit utskottets önskemål och efter fördjupade
överväganden återkommit till riksdagen med förslag
till ändring av bestämmelsen om jämkning vid skada
på motorfordon m.m. Frågan om jämkning i dessa
situationer är, som regeringen också framhåller,
komplicerad och det finns vägande argument i olika
riktningar. Det övergripande spörsmålet hur trafik-
ansvaret skall förhålla sig till det allmänna
vållandeansvaret inrymmer redan i sig många inte
helt okomplicerade inslag och har varit föremål för
debatt i den juridiska litteraturen. En
grundläggande fråga är därvid om jämkningsregeln bör
utgå från någon form av allmän princip för hur
jämkning skall ske när den som drabbas av skada
själv bär ett skärpt skadeståndsansvar. Ett
alternativ som framhålls i propositionen är att
jämkningsregeln - utan hänvisning till någon viss
princip - utformas från utgångspunkten att den skall
ge rimliga resultat och i övrigt fungera väl för
just de skadesituationer som den skall reglera.
Utskottet har därvid samma principiella uppfattning
som regeringen, nämligen att det är mindre lämpligt
att frågan om jämkning av skadestånd vid olika
former av skärpt ansvar för den skadelidande
behandlas efter en generell formel. I stället bör
man försöka hitta en lösning som framstår som rimlig
för just trafikskadorna. Såväl principiella som
praktiska synpunkter kan då beaktas liksom
önskemålet om en avvägning mellan enkelhet och
förutsägbarhet å ena sidan och rättvisa och
flexibilitet å andra sidan.
Vad först gäller yrkande 1 i motion L6 konstaterar
utskottet att motionsyrkandet helt överensstämmer
med det lagförslag regeringen lade fram år 1992 och
som utskottet då ansåg inte borde genomföras. Vad
utskottet uttalade våren 1993 som skäl mot att låta
en ansvarsförsäkring hos skadevållaren vara
utslagsgivande i jämkningsfrågan äger alltjämt
giltighet. Om motionärernas förslag genomförs, kan
nämligen nya situationer uppkomma vilka, på
motsvarande sätt som med nuvarande ordning, skulle
kunna upplevas som orättvisa bland skadelidande
bilister. En bilägare som råkar ut för oförsäkrade
skadevållare skulle således genom den i motionen
föreslagna utformningen av jämkningsbestämmelsen
kunna komma att uppfatta sig som missgynnad i
förhållande till den som får sin bil skadad av en
försäkrad. Utskottet anser mot denna bakgrund att
jämkningsregeln i 18 § andra stycket måste utformas
på ett sätt som möjliggör att jämkning kan ske på
ett mer nyanserat sätt än vad motionärernas förslag
innebär och är därför inte berett att ställa sig
bakom yrkande 1 i motion L6.
Vad härefter gäller yrkande 2 i motion L6 och
motion L7 vill utskottet peka på att regeringen i
lagrådsremissen föreslagit att skadeståndet skulle
få "jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till
den medverkan som har förekommit på ömse sidor, de
särskilda risker för skador som finns vid trafik med
motordrivet fordon och omständigheterna i övrigt".
Lagrådet förordade att uttrycket "de särskilda
risker för skador som finns vid trafik med
motordrivet fordon" skulle utgå. Lagrådet anförde
att ett hänsynstagande till de särskilda
skaderiskerna vid trafiken kan sägas i princip ingå
redan i bedömningen av den medverkan som har
förekommit och framhöll att formuleringen blivit
missvisande eftersom uttrycket närmast för tanken
till en abstrakt värdering av riskerna i allmänhet
för skador till följd av motortrafik. Lagrådet
ifrågasatte också om den avgränsning som gjordes
till de särskilda riskerna vid trafik "med
motordrivet fordon" var möjlig att upprätthålla i
praktiken.
Inför ett ställningstagande till de aktuella
motionsyrkandena vill utskottet också erinra om att
den föreslagna bestämmelsen i 18 § andra stycket för
denna typ av skadefall, på samma sätt som i dag,
skall ersätta jämkningsregeln i 6 kap. 1 §
skadeståndslagen. De särskilda skaderisker som
motorfordonstrafiken innebär är därvid, enligt
utskottets uppfattning, av så stor betydelse att det
är motiverat att nämna dem uttryckligen i lagtexten
som en omständighet att ta hänsyn till vid
jämkningsprövningen. Med de förtydliganden som
regeringen gjort i propositionen med anledning av
Lagrådets uttalanden - nämligen att avsikten är att
jämkningen skall ske med beaktande av den betydelse
som motorfordonstrafikens risker har haft i det
enskilda fallet - kan utskottet heller inte se att
en hänvisning i lagtexten till motorfordonstrafikens
risker skulle innebära några mer betydande
tillämpningssvårigheter. Enligt utskottets mening
synes de avvägningar som gjorts i propositionen leda
till en rimlig balans mellan de olika intressen som
kan göra sig gällande i förevarande sammanhang.
Sålunda gjorda avvägningar kommer också, enligt
utskottets mening, på ett lämpligt sätt till uttryck
i den föreslagna lagtexten.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens
förslag i nu behandlad del och avstyrker bifall till
motionerna L6 yrkande 2 och L7.
Mot propositionens förslag i övrigt har utskottet
ingen erinran.
Jämkning av personskadeersättning vid
trafikonykterhetsbrott
Trafikskadeersättning som avser personskada kan
enligt 12 § trafikskadelagen jämkas, om den
skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet har medverkat till skadan. Vidare kan
jämkning ske om den skadelidande har gjort sig
skyldig till trafikonykterhetsbrott och samtidigt
genom vårdslöshet har medverkat till skadan.
I motion L603 av Elver Jonsson (fp) förespråkas
minskade möjligheter för den som gjort sig skyldig
till trafikonykterhetsbrott att få
trafikskadeersättning. Ofta föreligger svårigheter
när det gäller att bevisa vårdslöshet, och även när
jämkning sker är denna enligt motionären helt
otillräcklig. Enligt motionärens mening bör
övervägas om den som kör rattfull och skadas
överhuvudtaget skall ha rätt till ersättning från
den obligatoriska trafikförsäkringen. Ett annat
alternativ vore att ersättningen jämkades betydligt
mer än vad som sker i dag. Motionären begär
tillkännagivanden dels om en snar översyn av
trafikskadelagens regler (yrkande 1), dels om att
ersättning för olyckor och skador som orsakats av
rattfylleri bör jämkas så att "överkompensation"
undviks (yrkande 2).
Utskottet är för sin del ense med motionären om att
det är angeläget att se över bestämmelserna på
ifrågavarande område. Av flera olika skäl - inte
minst vad gäller hänsynen till det allmänna
rättsmedvetandet - finns det anledning att
ifrågasätta om nuvarande bestämmelser är helt igenom
tillfredsställande.
Enligt vad utskottet inhämtat har
Försäkringsförbundet i en skrivelse till regeringen
i april 1998 (Dnr Ju 98/1647) föreslagit att
nuvarande lagregler om jämkning av
personskadeersättning inom trafikområdet ändras så
att jämkning av ersättning till föraren skall kunna
ske i alla situationer där föraren varit rattfull
vid olyckstillfället, och inte bara när det
konstaterats att han eller hon samtidigt har varit
vårdslös. I praktiken går det ofta inte att styrka
vårdslöshet ens när föraren har varit märkbart
påverkad. Förbundet anser vidare att jämkningen bör
gå längre än vad som sker i dag, så att en rattfull
person inte får mer ersättning än den som är
hänvisad till den allmänna försäkringens
ersättningsregler.
Med anledning av Försäkringsförbundets skrivelse är
frågan om jämkning av personskadeersättning vid
trafikonykterhetsbrott nu föremål för beredning inom
Justitiedepartementet. Enligt uppgift kommer en
utfrågning rörande det aktuella spörsmålet att äga
rum i juni innevarande år.
Mot denna bakgrund anser utskottet att något
formellt tillkännagivande från riksdagens sida med
anledning av motion L603 inte är behövligt, och
utskottet avstyrker därför bifall till motionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande jämkning vid skada på
motorfordon m.m.
att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:L6 yrkandena
1 och 2 samt 1998/99:L7 antar 18 § i regeringens
förslag till lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410),
res. (m, v, kd)
2. beträffande lagförslaget i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring
i trafikskadelagen (1975:1410) i den mån
lagförslaget inte omfattas av vad utskottet
hemställt ovan,
3. beträffande jämkning vid
trafikonykterhetsbrott
att riksdagen avslår motion 1998/99:L603 yrkandena 1 och 2.
Stockholm den 13 april 1999
På lagutskottets vägnar
Tanja Linderborg
I beslutet har deltagit: Tanja
Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson
(kd), Marianne Carlström (s), Rune
Berglund (s), Karin Olsson (s),
Henrik S Järrel (m), Nikos
Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström
(m), Marina Pettersson (s),
Christina Nenes (s), Tasso
Stafilidis (v), Kjell Eldensjö
(kd), Berit Adolfsson (m), Anders
Berglöv (s), Viviann Gerdin (c),
Ulf Nilsson (fp) och Anne-Katrine
Dunker (m).
Reservation
Jämkning vid skada på motorfordon m.m.
(mom. 1)
Tanja Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Henrik S
Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Tasso Stafilidis
(v), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m) och
Anne-Katrine Dunker (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8
börjar med "Inför ett" och på s. 9 slutar med "och
L7" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning och anser
att Lagrådets framförda synpunkter på lagförslaget
inte kan förbigås utan vägande sakskäl. Enligt
utskottets mening är de motiv som regeringen anger i
propositionen för att i lagtexten behålla
hänvisningen till motorfordonstrafikens risker och
därmed avvika från Lagrådets bedömning i detta
hänseende inte tillräckligt bärkraftiga. Som
Lagrådet påpekat måste nämligen avsikten - att
jämkningen skall ske med beaktande av den betydelse
som motorfordonstrafikens risker har haft i det
enskilda fallet - anses täckt av hänvisningen i
lagtexten till den medverkan som har förekommit på
ömse sidor och till omständigheterna i övrigt.
Hänvisningen till motorfordonstrafikens risker är
dessutom, även med den ändrade lydelse av lagtexten
som regeringen nu föreslår i propositionen, enligt
utskottets mening ägnad att i alltför hög grad leda
tankarna till nuvarande ordning. Den omständigheten
att en särskild jämkningsbestämmelse för de nu
aktuella skadefallen har tagits in i
trafikskadelagen är, enligt utskottets bedömning,
tillräcklig för att vissa särskilda omständigheter i
trafiksammanhang, som bör ha betydelse vid
jämkningsbedömningen, kommer att beaktas i
tillämpningen.
Mot den nu angivna bakgrunden anser utskottet att
uttrycket "de särskilda risker för skador som
motorfordonstrafiken har inneburit" bör utgå. Detta
ger, enligt utskottets uppfattning, bestämmelsen
ökad klarhet och underlättar dess tillämpning.
Enligt utskottet bör riksdagen således, med bifall
till motion L6 yrkande 2 och motion L7, utforma
bestämmelsen om jämkning vid skada på motorfordon
m.m. i 18 § trafikskadelagen i enlighet med vad
utskottet nu förordat.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande jämkning vid skada på
motorfordon m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:L6 yrkande 2
och 1998/99:L7 samt med avslag på motion 1998/99:L6
yrkande 1 antar 18 § i regeringens förslag till lag
om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) med den
ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 2 som
Reservanternas förslag betecknade lydelse,
Propositionens lagförslag
Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410)
Härigenom föreskrivs att 18, 28 och 31 §§
trafikskadelagen (1975:1410) skall ha följande
lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
18 §
-----------------------------------------------------
Utan hinder av att Den som drabbas av en
trafikskadeersättning kan skada i följd av trafik
utgå får den som drabbas med ett motordrivet
av skada i följd av fordon får, trots att han
trafik med motordrivet kan få
fordon i stället kräva trafikskadeersättning, i
skadestånd enligt vad som stället kräva skadestånd
gäller därom. Har den enligt vad som gäller om
skadelidandes rätt till detta. Har den skade-
trafikskadeersättning lidandes rätt till
helt eller delvis fallit trafikskadeersättning
bort på grund av helt eller delvis fallit
omständighet som har bort på grund av en
inträffat efter omständighet som har
skadehändelsen, är han inträffat efter skade-
endast om särskilda skäl händelsen, är han
föreligger berättigad berättigad till ska-
till skadestånd i den destånd i den delen
delen. endast om det finns
särskilda skäl.
-----------------------------------------------------
Skadestånd med anledning Skadestånd med anledning
av skada på motordrivet av en skada på ett
fordon i trafik eller på motordrivet fordon i tra-
därmed befordrad egendom fik eller på egendom som
jämkas efter vad som är transporterats med det
skäligt med hänsyn till får jämkas efter vad som
omständigheterna. är skäligt med hänsyn
till den medverkan som
har förekommit på ömse
sidor, de särskilda
risker för skador som
motorfordonstrafiken har
inneburit och
omständigheterna i
övrigt.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
28 §
-----------------------------------------------------
Den som vill bevaka rätt till ersättning enligt
denna lag eller fordringsrätt i övrigt på grund av
avtal om trafikförsäkring skall väcka talan inom tre
år från det han fick kännedom om att fordringen
kunde göras gällande och i varje fall inom tio år
från det fordringen tidigast hade kunnat göras
gällande. Försummar han det, är talan förlorad.
-----------------------------------------------------
Har den som vill kräva
trafikskadeersättning
anmält skadan till
försäkringsgivaren inom
den tid som anges i
första stycket, har han
alltid sex månader på sig
att väcka talan mot
försäkringsgivaren sedan
denne har förklarat att
slutlig ställning har
tagits till
ersättningsfrågan.
-----------------------------------------------------
Vad som sägs i andra
stycket om
försäkringsgivaren skall
i fall som avses i 15 §
gälla den myndighet som
handlägger
ersättningsärendet och i
fall som avses i 16 §
gälla tra-
fikförsäkringsföreningen.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
Förbehåll om kortare tid Förbehåll om kortare tid
för väckande av talan än för att väcka talan än
som anges i första som anges i denna
stycket är utan verkan paragraf är utan verkan
mot den som har anspråk mot den som har anspråk
på trafikskadeersättning. på trafikskadeersättning.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
31 §[1]
-----------------------------------------------------
Saknas föreskriven Saknas föreskriven
trafikförsäkring för trafikförsäkring för ett
motordrivet fordon som är motordrivet fordon som är
registrerat i registrerat i
bilregistret och ej är bilregistret och inte är
avställt, har avställt, har
trafikförsäkringsfören- trafikförsäkringsfören-
ingen rätt till ingen rätt till
gottgörelse gottgörelse
(trafikförsäkringsavgift) (trafikförsäkringsavgift)
av den av den
försäkringspliktige för försäkringspliktige för
den tid denne har den tid denne har
underlåtit att fullgöra underlåtit att fullgöra
sin försäkringsplikt. sin försäkringsplikt.
-----------------------------------------------------
Trafikförsäkringsavgift Trafikförsäkringsavgift
bestämmes på grundval av bestäms på grundval av de
de årspremier för tra- årspremier för
fikförsäkring som har trafikförsäkring som har
tillämpats här i landet tillämpats här i landet
under den tid under den tid
trafikförsäkring har trafikförsäkring har
saknats. Avgiften får med saknats. Avgiften får med
tio procent överstiga tio procent överstiga
högsta försäkringspremie högsta försäkringspremie
för fordon av samma för fordon av samma
beskaffenhet och med fordonsslag och med samma
samma användningssätt och användningssätt som det
geografiska anknytning oförsäkrade fordonet. Med
som det oförsäkrade fordonsslag avses
fordonet. Förhöjning av personbil, lastbil, buss,
premie på grund av motorcykel, traktor,
omständigheter som ger motorredskap, moped och
anledning till antagande terrängmotorfordon.
att fordonet med hänsyn Förhöjning av premien på
till innehavarens person grund av omständigheter
utgör särskild risk i som ger anledning att
trafiken får dock beaktas anta att fordonet med
endast om sådana hänsyn till innehavarens
omständigheter föreligger person utgör en särskild
i det särskilda fallet. risk i trafiken får dock
beaktas endast om det
finns sådana
omständigheter i det sär-
skilda fallet.
-----------------------------------------------------
Utan hinder av andra Trots vad som sägs i
stycket får andra stycket får
trafikförsäkringsavgift trafikförsäkringsavgift
tagas ut med femtio tas ut med tvåhundra
kronor för tid till dess kronor för tid till dess
trafikförsäkring tecknas trafikförsäkring tecknas
eller försäkringsplikten eller försäkringsplikten
upphör. upphör.
-----------------------------------------------------
Domstol kan sätta ned Domstol kan sätta ned
trafikförsäkringsavgift, trafik-
om särskilda skäl försäkringsavgiften, om
föreligger. I fråga om det finns särskilda skäl.
preskription av I fråga om preskription
trafikförsäkringsavgift av trafikförsäkrings-
äger 28 § första stycket avgift tillämpas 28 §
motsvarande tillämpning. första stycket.
-----------------------------------------------------
**FOOTNOTES**
[1]: Senaste lydelse 1983:309.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2. Bestämmelserna i 28 § andra och tredje styckena
tillämpas även på fordringar som har uppkommit före
ikraftträdandet och som vid ikraftträdandet inte är
preskriberade enligt äldre bestämmelser.
3. Äldre bestämmelser om trafikförsäkringsavgift
tillämpas även efter ikraftträdandet i ärenden som
inte är avslutade hos trafikförsäkringsföreningen
när lagen träder i kraft.
Av reservanterna föreslagen ändring
i regeringens förslag till lag om
ändring i trafikskadelagen
(1975:1410)
-----------------------------------------------------
Regeringens förslag Reservanternas förslag
-----------------------------------------------------
18 §
-----------------------------------------------------
Den som drabbas av en skada i följd av trafik med
ett motordrivet fordon får, trots att han kan få
trafikskadeersättning, i stället kräva skadestånd
enligt vad som gäller om detta. Har den skadelidan-
des rätt till trafikskadeersättning helt eller
delvis fallit bort på grund av en omständighet som
har inträffat efter skadehändelsen, är han
berättigad till skadestånd i den delen endast om det
finns särskilda skäl.
-----------------------------------------------------
Skadestånd med anledning Skadestånd med anledning
av en skada på ett av en skada på ett
motordrivet fordon i motordrivet fordon i
trafik eller på egendom trafik eller på egendom
som transporterats med som transporterats med
det får jämkas efter vad det får jämkas efter vad
som är skäligt med hänsyn som är skäligt med hänsyn
till den medverkan som till den medverkan som
har förekommit på ömse har förekommit på ömse
sidor, de särskilda sidor och
risker för skador som omständigheterna i
motorfordonstrafiken har övrigt.
inneburit och
omständigheterna i
övrigt.
-----------------------------------------------------