I betänkandet behandlar utskottet 25 motioner från
allmänna motionstiden år 1998 i skilda frågor på
familjerättens område. Motionsyrkandena rör bl.a.
äktenskaps- och sambolagstiftningen, registrering av
partnerskap, vårdnad om barn, adoption, talerätten i
mål om hävande av faderskap samt en namnrättslig
fråga. Vidare behandlas en motion, också denna från
den allmänna motionstiden år 1998, med yrkande om
tillsättande av en s.k. värdekommission.
Med bifall till en motion (s) förordar utskottet
ett tillkännagivande som gäller möjligheten att ge
barn rätt till ett juridiskt biträde i vissa fall.
Övriga motionsyrkanden avstyrks med hänvisningar
till tidigare ställningstaganden samt pågående
berednings- och utredningsarbete.
Till betänkandet har fogats 13
reservationer och tre särskilda
yttranden.
Motionerna
1998/99:L401 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att talerätt om
hävande av faderskap för såväl efterlevande maka som
mannens arvingar bör införas.
1998/99:L402 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om partnerskapsförrättare.
1998/99:L403 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om äktenskap för
homosexuella,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vigselrätt för
samfund.
1998/99:L405 av Kerstin Heinemann och Helena
Bargholtz (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om översyn av 6 kap. föräldrabalken för att
bringa lagstiftningen i överensstämmelse med
barnkonventionen.
1998/99:L406 av Agne Hansson (c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i 1982 års namnlag att det blir möjligt att
få bära mellannamn tillsammans med efternamn förenat
genom bindestreck.
1998/99:L407 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) vari
yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
ändring i äktenskapsbalken m.fl. lagar, enligt vad
som anförts i motionen, om att införa äktenskap för
homosexuella,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om civiläktenskap,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring i äktenskapsbalken m.fl. lagar, enligt
vad som anförts i motionen, att funktionerna som
vigselförrättare och partnerskapsförrättare görs
till ett gemensamt uppdrag.
1998/99:L408 av Kenneth Lantz (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om
förmånstagarförordnande i pensionsförsäkringar,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring att lagstiftningen möjliggör att även
arvingar kan vara förmånstagare av
pensionsförsäkringar.
1998/99:L410 av Fredrik Reinfeldt (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att införa
gemensamma förordnanden för förrättande av vigslar
och registrering av partnerskap,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att i övrigt se över
länsstyrelsens rutiner för förordnande av vigsel-
och partnerskapsförrättare.
1998/99:L412 av Carina Hägg (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sådan ändring i
föräldrabalken att båda föräldrarna automatiskt får
gemensam vårdnad oberoende av sitt civilstånd.
1998/99:L413 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
i föräldrabalken om talerätt vid hävande av
faderskap i enlighet med vad som anförts i motionen.
1998/99:L414 av Agne Hansson och Birgitta Carlsson
(c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
talerätt för hävande av faderskap enligt lag för
efterlevande maka och barn till avliden make.
1998/99:L416 av Carina Adolfsson m.fl. (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en översyn av
ekonomiska ersättningar för borgerlig
vigselförrättning.
1998/99:L417 av Bertil Persson (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om mor- och farföräldrar som
vårdnadshavare.
1998/99:L418 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att talerätt om
hävande av faderskap för såväl efterlevande maka som
för mannens arvingar bör införas.
1998/99:L419 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att kartlägga
hur domstolar dömer i vårdnadsärenden gällande små
barn, för att tydliggöra om nuvarande praxis är
förenlig med barnets bästa.
1998/99:L420 av Maud Björnemalm m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att utreda
möjligheten att barn kan få stöd av ett juridiskt
ombud när deras rättigheter kränks och barnets
vårdnadshavare inte förmår att tillgodose barnets
rättigheter.
1998/99:L421 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en svensk
värdekommission.
1998/99:L423 av Helena Frisk m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om utredningen av
möjligheterna att i tid informera om anhörigas
bortgång.
1998/99:L424 av Tuve Skånberg (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en lagstiftning som
prioriterar äktenskapet som samlevnadsform,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om åtgärder för att
förebygga separationer.
1998/99:L425 av Tomas Högström (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheterna att bilda
nya efternamn.
1998/99:L906 av Catherine Persson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utformandet av
köpekontrakt.
1998/99:K330 av Sofia Jonsson och Åsa Torstensson
(c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om översyn av
sambolagstiftningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om förrättningen av
partnerskapsregistrering på svenska ambassader.
1998/99:Ju709 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) vari
yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ändring av
lagstiftningen beträffande vigselförrättare och
partnerskapsförrättare,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ingående av
partnerskap på svenska ambassader,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ingående av
partnerskap i länder med samma
partnerskapslagstiftning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en gemensam
lagstiftning för homosexuella och heterosexuella
sambor.
1998/99:So308 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om gemensam
vårdnad i stället för vårdnadsöverföring,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om adoption av
fosterhemsplacerade barn.
1998/99:So380 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en vidgning av
familjebegreppet till att omfatta hetero-, homo- och
bisexuella,
7. att riksdagen uppdrar åt regeringen att
återkomma med en utvärdering av konsekvenserna av
förändringen i föräldrabalken.
1998/99:So462 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari
yrkas
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om uppföljning av
lagen om gemensam vårdnad.
Utskottet
Inledning
I betänkandet behandlar utskottet 25 motioner från
allmänna motionstiden år 1998 i skilda frågor på
familjerättens område. Motionsyrkandena rör bl.a.
äktenskaps- och sambolagstiftningen, registrering av
partnerskap, vårdnad om barn, adoption, talerätten i
mål om hävande av faderskap samt en namnrättslig
fråga. Vidare behandlas en motion, också denna från
den allmänna motionstiden år 1998, med yrkande om
tillsättande av en s.k. värdekommission.
Som en allmän bakgrund till de aktuella
motionsspörsmålen erinrar utskottet om att den
familjerättsliga lagstiftningen har varit föremål
för en genomgripande omarbetning under de senaste
decennierna. Efter en lång rad av delreformer på
äktenskapsrättens område fattade riksdagen år 1987
beslut om att giftermålsbalken skulle ersättas med
en ny balk, äktenskapsbalken (prop. 1986/87:1, bet.
LU18, rskr. 159). Lagstiftningen innebar
betydelsefulla förändringar, främst i fråga om
fördelningen av makars egendom vid äktenskapets
upplösning. Ett uttalat syfte med lagändringarna var
att åstadkomma en högre grad av ekonomisk rättvisa
mellan makarna vid äktenskapsskillnad.
I samband med äktenskapsbalken antog riksdagen
lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem
(sambolagen) och senare samma år lagen (1987: 813)
om homosexuella sambor (prop. 1986/87:124, bet.
LU28, rskr. 350). Sambolagen var framför allt
föranledd av behovet av att tillförsäkra den svagare
parten i ett samboförhållande vissa rättigheter i
fråga om det gemensamma hemmet då sammanlevnaden
upphör. I flera andra lagar har införts bestämmelser
som knyter an till sambobegreppet i sambolagen och
ger sambor i princip samma rättigheter och
skyldigheter som äkta makar. Avsikten har dock inte
varit att söka uppnå en med äktenskapet jämförbar
reglering av samboförhållanden. Genom lagen om
homosexuella sambor har sambolagen och regler i
vissa andra lagar gjorts tillämpliga också på
homosexuella samboförhållanden. Den nu redovisade
lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1988.
Reformarbetet när det gäller sambolagstiftningen
kan nu sägas vara inne i en andra fas. Våren 1997
tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté med
uppgift att göra en utvärdering av sambolagen med
inriktning på vissa särskilda frågor. Enligt
direktiven (dir. 1997:75) skall utgångspunkten vara
att sambolagens grundläggande reglering skall bestå,
och utvärderingen skall främst gälla frågan om
huvudsyftet med lagen har uppnåtts. Vidare skall
kommittén överväga om skillnaderna i den rättsliga
behandlingen av homosexuella sambor jämfört med
heterosexuella sambor är motiverade.
När det gäller homosexuella parförhållanden
beslutade riksdagen år 1994 att anta ett inom
utskottet utarbetat förslag till lagstiftning som
gör det möjligt för två personer av samma kön att
registrera sitt partnerskap (bet. 1993/94:LU28,
rskr. 414). Registreringen innebär att de flesta
bestämmelser som gäller för äktenskap blir gällande
också för registrerade partnerskap. Lagen
(1994:1117) om registrerat partnerskap trädde i
kraft den 1 januari 1995, och genom lagen har
homosexuella par sålunda fått möjlighet att trygga
ett parförhållande på motsvarande sätt som står till
buds för heterosexuella par. Lagstiftning om
registrerat partnerskap finns också i Danmark, Norge
och på Island samt, sedan den 1 januari 1998, även i
Nederländerna.
Även föräldrabalken har genomgått betydande
förändringar under de senaste decennierna. I början
av år 1983 fattade riksdagen beslut om ändringar i
bl.a. bestämmelserna om vårdnad och umgänge (prop.
1981/82:168, bet. LU 1982/83:17, rskr. 131). Ett av
syftena med lagändringarna var att stärka barnens
rättsliga ställning. Genom lagändringarna blev det
bl.a. möjligt för makar att utan särskilt
domstolsbeslut efter en skilsmässa gemensamt utöva
vårdnaden om sina barn. Vidare förenklades
förfarandet i de fall då ogifta föräldrar som bor
tillsammans med sina barn vill få gemensam vårdnad
om barnen. I de ändrade bestämmelserna slogs också
fast att barnets vårdnadshavare har ansvar för att
barnets behov av umgänge med den andre föräldern
tillgodoses.
Under våren 1983 antog riksdagen också ändringar i
föräldrabalkens bestämmelser om verkställighet av
allmän domstols avgöranden om vårdnad och umgänge
(prop. 1982/83:165, bet. LU41, rskr. 369).
Ändringarna innebar bl.a. att möjligheterna att
besluta om polishämtning av barn begränsades och att
länsrättens befogenhet att vägra verkställighet i
viss mån utökades. Vidare gavs allmän domstol
möjlighet att, i samband med avgörande om vårdnad
eller umgänge, i vissa fall förordna om
verkställighet.
Hösten 1990 beslutade riksdagen om ytterligare
ändringar av föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad
och umgänge (prop. 1990/91:8, bet. LU13, rskr. 53).
Ändringarna, som trädde i kraft den 1 mars 1991,
syftade särskilt till att underlätta en utveckling
mot att föräldrarna i större utsträckning skall ta
ett gemensamt ansvar för barnet och själva komma
överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall
lösas. Ett viktigt inslag i reformen var en satsning
på s.k. samarbetssamtal, samtal där föräldrarna
under sakkunnig ledning försöker nå enighet i frågor
rörande vårdnad och umgänge. De nya reglerna innebar
att samarbetssamtal skall erbjudas föräldrar i alla
kommuner. Vidare innebar ändringarna att domstolen i
ett mål om vårdnad eller umgänge kan ta initiativ
till att samarbetssamtal kommer till stånd och
uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att
anordna samarbetssamtal. När det gäller ogifta
föräldrar innebar reformen att dessa skall kunna få
gemensam vårdnad genom en anmälan till socialnämnden
i samband med att faderskapet fastställs. En
uttrycklig bestämmelse infördes om att domstol, i de
fall gemensam vårdnad inte är aktuell, vid
bedömningen av vad som är bäst för barnet särskilt
skall fästa avseende vid barnets behov av en nära
och god kontakt med båda föräldrarna. När det gäller
umgänge innebar de nya reglerna att vårdnadshavaren
skall lämna sådana upplysningar om barnet som kan
främja umgänget. En annan nyhet var att de
interimistiska besluten, i stället för att avse
vårdnaden, skall kunna ta sikte på vem barnet skall
bo tillsammans med.
År 1995 beslutade riksdagen att införa uttryckliga
bestämmelser i föräldrabalken om barnets rätt att
komma till tals i bl.a. mål och ärenden om vårdnad
och umgänge samt i adoptionsärenden (prop.
1994/95:224, bet. 1995/96: LU2, rskr. 35). När en
domstol skall avgöra vad som är till barnets bästa
skall domstolen ta hänsyn till barnets vilja med
beaktande av barnets ålder och mognad. Reformen
innebar vidare att den som verkställer utredning i
sådana mål skall, om det inte är olämpligt, söka
klarlägga barnets inställning och redovisa den för
rätten. De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari
1996.
Ytterligare steg i syfte att betona vikten av
samförståndslösningar och underlätta för föräldrar
att i så stor utsträckning som möjligt komma överens
om hur frågor som rör vårdnad om barn m.m. skall
lösas togs våren 1998 (prop. 1997/98:7, bet. LU12,
rskr. 229 och 230). Andra syften med de då beslutade
ändringarna i föräldrabalken var att öka
användningen av gemensam vårdnad, även i fall där en
av föräldrarna motsätter sig detta, och att
ytterligare understryka betydelsen av barnets vilja
i mål och ärenden om vårdnad och umgänge.
Lagändringarna trädde i kraft den 1 oktober 1998.
I sammanhanget bör även nämnas att regeringen den 4
februari 1999, efter riksdagens initiativ,
tillkallat en parlamentarisk kommitté med uppgift
att undersöka och analysera de rättsliga villkoren
för barn i homosexuella familjer samt att överväga
om de rättsliga skillnader som föreligger mellan
homo- och heterosexuella par vad gäller
möjligheterna att gemensamt adoptera barn och att
utses till särskilt förordnade vårdnadshavare är
sakligt motiverade (bet. 1997/98:LU28). Uppdraget
skall redovisas senast den 1 januari 2001 (dir.
1999:5).
Ett till familjerätten angränsande rättsområde är
namnrätten. Gällande bestämmelser om personnamn,
varmed avses efternamn, mellannamn och förnamn,
finns i namnlagen (1982:670). Lagen trädde i kraft
den 1 januari 1983 och ersatte då 1963 års lag i
ämnet (prop. 1981/82:156, bet. LU41, rskr. 357).
Till grund för den nu gällande lagen ligger en
strävan till jämställdhet i namnrättsligt hänseende
mellan kvinnor och män och till lika behandling av
barn till föräldrar som är gifta med varandra och
barn till ogifta föräldrar. Den nya namnlagen
kännetecknas av att den ger betydligt större utrymme
än äldre bestämmelser åt den enskilde att själv
bestämma vilket namn han eller hon vill bära.
Utskottet övergår därmed till att under skilda
rubriker behandla de olika frågor som har
aktualiserats i de aktuella motionerna.
Äktenskaps- och sambolagstiftningen
I äktenskapsbalken finns bestämmelser som innehåller
de grundläggande principerna om äktenskap. Där anges
bl.a. villkoren för äktenskapets ingående och
upplösning. Enligt 1 kap. 1 § ingås äktenskap mellan
en kvinna och en man. Genom bestämmelsen markeras
att äktenskapet är en monogam förbindelse, som
endast får ingås mellan personer av olika kön.
Äktenskapsbalken innehåller också bestämmelser om
vigsel. Vidare regleras makarnas ekonomiska
förhållanden och i särskilda kapitel finns
förhållandevis detaljerade regler om makars
skyldighet att bidra till varandras och till
familjens underhåll, om giftorätt och giftorättsgods
respektive enskild egendom, om gåvor mellan makar
samt om bodelning.
Lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem
(sambolagen) är tillämplig i fråga om sådana
samboförhållanden i vilka en ogift man och en ogift
kvinna lever tillsammans under äktenskapsliknande
förhållanden. När ett samboförhållande upplöses får
samborna en giftorättsliknande rätt till delning av
sådan egendom i det gemensamma hemmet som har
anskaffats för gemensamt begagnande. På
sociallagstiftningens område finns regler som knyter
an till sambobegreppet i sambolagen och som ger
sambor i princip samma rättigheter och skyldigheter
som äkta makar. Även inom andra rättsområden
förekommer det att äktenskapsliknande samlevnad
likabehandlas med äktenskap.
Lagen (1987:813) om homosexuella sambor innebär att
sambolagen och vissa särskilt angivna bestämmelser
om sambor är tillämpliga också på homosexuella
samboförhållanden. En av skillnaderna mellan
sambolagen och lagen om homosexuella sambor har
utmönstrats den 1 januari 1998 då kretsen
bidragsberättigade enligt lagen (1993:737) om
bostadsbidrag utvidgats till att avse också
homosexuella sambor (prop. 1997/98:1 utg.omr. 18,
bet. BoU1, rskr. 78).
Frågan om åtgärder för att åstadkomma en ökad
trygghet för människor som delar hushållsgemenskap
på andra grunder än äktenskapets behandlades av
utskottet våren 1994, varvid utskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande med anledning av ett
antal motioner förordade ett tillkännagivande om en
parlamentarisk utredning för att behandla denna
fråga (bet. 1993/94: LU28, rskr. 414).
Våren 1997 tillsatte regeringen en parlamentarisk
kommitté för att göra en utvärdering av sambolagen
med inriktning på vissa särskilda frågor. Kommittén
har antagit namnet Samboendekommittén. Enligt
direktiven (dir. 1997:75) skall utgångspunkten vara
att sambolagens grundläggande reglering skall bestå.
Utvärderingen skall främst gälla frågan om
huvudsyftet med lagen - att ge ett minimiskydd åt
den svagare parten när samboförhållandet upplöses -
har uppnåtts. Kommittén skall vidare överväga om
skillnaderna i den rättsliga behandlingen av
homosexuella sambor jämfört med heterosexuella
sambor är motiverade. Slutligen skall kommittén i
enlighet med riksdagens tillkännagivande år 1994
klarlägga om det finns behov av ett utvidgat
rättsligt skydd vid andra former av
hushållsgemenskap än sådana som i dag är reglerade i
lag. Uppdraget skall redovisas senast den 30 juni
1999.
Tuve Skånberg (kd) tar i motion L424 upp
principiella frågor som gäller äktenskaps- och
sambolagstiftningen. I motionen framhålls familjens
och hemmets stora betydelse, både ur samhällets och
den enskildes synvinkel. Motionären anser att
samhällets neutrala inställning till samlevnad bör
överges och begär ett tillkännagivande om att
lagstiftningen skall prioritera och förorda
äktenskapet mellan man och kvinna som samlevnadsform
(yrkande 1). I samma motion begärs även ett
tillkännagivande om vikten av familjerådgivning,
samlevnadsundervisning och andra åtgärder för att
förebygga separationer (yrkande 2).
Av tillgänglig statistik från Statistiska
centralbyrån framgår att det år 1997 ingicks drygt
32 000 äktenskap. Omkring 20 000 vigslar ägde rum
inom Svenska kyrkan. Äktenskapsskillnaderna samma år
uppgick till omkring 21 000. År 1997 föddes 90 502
barn i Sverige, varav 41 557 inom äktenskap och 48
945 utom äktenskap.
Inför ställningstagandet till det spörsmål som tas
upp i yrkande 1 vill utskottet först erinra om de
uttalanden som utskottet gjorde i samband med
äktenskapsbalksreformen år 1987. I sitt av riksdagen
godkända betänkande LU 1986/87:18 framhöll
utskottet att det bör vara ett mål för
lagstiftningen att äktenskapet bevaras som den
normala och naturliga formen för familjebildning för
det helt övervägande antalet människor. Genom att
ingå äktenskap får parterna tillgång till ett
regelsystem som tillhandahåller lösningar på
praktiska problem och ger dem skydd i åtskilliga
hänseenden. Jämfört med andra samlevnadsformer ger
alltså äktenskapet betydande fördelar. Trots detta,
konstaterade utskottet, väljer många människor av
olika skäl att sammanleva utan att ingå äktenskap.
Detta förhållande måste lagstiftaren ta hänsyn till.
Utrymme måste ges människorna att själva forma sitt
personliga liv och bestämma vilka normer som skall
gälla för deras familjeliv. Samtidigt måste det,
anförde utskottet, beaktas att en ordning där
människors grundläggande behov och väsentliga
intressen blir sämre tillgodosedda eller helt
åsidosatta enbart av den anledningen att de inte
vill ingå äktenskap inte är godtagbar i ett modernt
samhälle. På åtskilliga områden måste därför,
framhöll utskottet vidare, eftersträvas att reglerna
i sak blir enhetliga för alla sammanlevande
oberoende av om samlevnaden sker i äktenskap eller
inte. Vid utformningen av sådana regler är det
självfallet angeläget att man inte påverkar
människors val av samlevnadsform så att de förlorar
på att gifta sig eller vinner på att separera.
Enligt utskottets mening kunde det heller inte med
fog hävdas att lagstiftningen i vårt land generellt
sett missgynnar äktenskapet. I samma ärende strök
utskottet vidare under att man inte bör skapa så
utförliga regler för sambor att man därigenom
åstadkommer vad som skulle kunna betecknas som
äktenskapsliknande system av lägre dignitet.
När utskottet våren 1998 avstyrkte bifall till
motionsyrkanden med motsvarande innebörd som det nu
aktuella konstaterade utskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande 1997/98:LU10 att gällande
lagstiftning i huvudsak låg i linje med de nu
redovisade uttalandena från år 1987. Vad särskilt
gällde de då aktuella motionsyrkandena om ett
riksdagens uttalande rörande betydelsen av stabila
familjeförhållanden och en prioritering av
äktenskapet som samlevnadsform strök utskottet ånyo
under att äktenskapet, och numera även
partnerskapet, utgjorde en institution som var
överlägsen andra samlevnadsformer i fråga om bl.a.
juridisk stabilitet samt att äktenskapsbalken
utgjorde ett heltäckande juridiskt regelsystem för
dem som väljer att ingå äktenskap. Mot denna
bakgrund kunde utskottet inte finna annat än att
lagstiftningen var utformad i enlighet med det
synsätt som kom till uttryck i de då aktuella mo-
tionerna. I övrigt vidhöll utskottet uppfattningen
att lagstiftningen så långt som möjligt bör vara
neutral i förhållande till olika samlevnadsformer
och moraluppfattningar och att det inte bör ankomma
på riksdagen att styra enskilda individer i valet av
samlevnadsform.
Enligt utskottets mening har inte framkommit någon
omständighet som föranleder annat ställningstagande
i den nu aktuella frågan än det som riksdagen gjorde
våren 1998. Utskottet avstyrker därför bifall till
motion L424 yrkande 1.
När det sedan gäller yrkande 2 har utskottet inte
någon annan uppfattning än motionären beträffande
vikten av åtgärder från samhällets sida som syftar
till att så långt som möjligt förebygga konflikter
och kriser vid separationer bland föräldrar och par.
I sammanhanget finns anledning att erinra om att det
sedan den 1 januari 1995 enligt 12 a §
socialtjänstlagen (1980:620) åligger kommunerna att
tillhandahålla familjerådgivning för den som så
begär. Verksamheten består i samtal med syfte att
bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden och
familjer. Familjerådgivningen bedrivs yrkesmässigt
och utgör en självständig verksamhetsgren som
finansieras med kommunala medel och avgifter. Enligt
Socialstyrelsens rekommendationer skall
familjerådgivning kunna erbjudas inom två veckor.
I anledning av uppgifter om långa väntetider inom
familjerådgivningen i flera kommuner anförde
statsrådet Maj-Inger Klingvall i ett skriftligt
frågesvar den 16 mars 1999 (svar på fråga
1998/99:410) att kommunerna är skyldiga att
organisera verksamheten på ett sådant sätt att
olämpligt långa väntetider inte uppstår och att
Socialstyrelsen och länsstyrelserna i sin löpande
tillsynsverksamhet skall följa väntetidernas
utveckling och rapportera till regeringen om
utvecklingen försämras. Om så skulle bli fallet får,
enligt statsrådets frågesvar, möjliga åtgärder för
att komma till rätta med problemen bedömas i det
läget.
Utskottet vill även erinra om att en särskild
utredare nyligen har haft regeringens uppdrag att
föreslå hur stödet till föräldrar i form av
föräldrautbildning och andra verksamheter för
föräldrar och barn i förskoleålder och skolålder
skall kunna utvecklas och stimuleras. Utredaren
överlämnade hösten 1997 betänkandet (SOU 1997:161)
Stöd i föräldraskapet. Betänkandet innehåller
förslag och överväganden angående utformningen av
föräldrautbildningen och andra verksamheter som kan
fungera som stöd för föräldrar i deras föräldraskap.
Betänkandet har remissbehandlats och bereds för
närvarande inom Regeringskansliet.
I sammanhanget bör slutligen nämnas att regeringen
i januari 1999 givit Skolverket i uppdrag att
genomföra en nationell granskning av kvaliteten på
skolans sex- och samlevnadsundervisning. Skolverket
skall bl.a. granska hur undervisningen bedrivs i
förhållande till de mål som finns på området, inte
minst utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Av
granskningen skall framgå hur samverkan sker med
föräldrar och andra i närsamhället, exempelvis
socialtjänst och polis. Sex- och
samlevnadsundervisningens behandling i skolplaner
skall också granskas. Syftet med projektet är dels
att kontrollera och redovisa skolans resultat och
måluppfyllelse på området, dels att ge stöd till
kvalitetsutvecklingen på lokal nivå. Uppdraget skall
redovisas senast den 15 november 1999.
Enligt utskottets mening ligger det arbete som nu
pågår väl i linje med motionsönskemålet, och
utskottet kan för sin del inte finna anledning till
några särskilda åtgärder från riksdagens sida. Med
det anförda avstyrker utskottet bifall till motion
L424 yrkande 2.
Därmed övergår utskottet till att behandla några
motioner med yrkanden som rör äktenskap för
homosexuella. Tasso Stafilidis m.fl. (v) begär i
motion L407 ett tillkännagivande om att regeringen
skall återkomma till riksdagen med förslag till
ändringar i äktenskapslagstiftningen, som innebär
möjlighet för homosexuella par att ingå äktenskap
(yrkande 1).
I motion L403 yrkar Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) ett
tillkännagivande om att äktenskapslagstiftningen bör
ändras på så sätt att den omfattar även homosexuella
par (yrkande 1).
Gudrun Schyman m.fl. (v) begär i motion So380 ett
tillkännagivande om att familjebegreppet bör vidgas
till att omfatta också homo- och bisexuella (yrkande
1).
Frågan om införande av äktenskap för homosexuella
har behandlats i olika sammanhang under det senaste
decenniet. I proposition 1986/87:124 med förslag
till lag om homosexuella sambor avvisade regeringen
tanken på homosexuellt äktenskap med hänvisning till
de grundmurade värderingarna i samhället om
äktenskapet som en institution för familjebildning
mellan en man och en kvinna. Utskottet delade
regeringens uppfattning och tillade att en
lagstiftning som medger äktenskap för två personer
av samma kön skulle stå i strid med den allmänna
uppfattningen inom ett centralt livsområde (bet.
1986/87:LU28, rskr. 350).
Senast var frågan om äktenskap för homosexuella
föremål för utskottets bedömning våren 1998.
Utskottet uttalade därvid i sitt av riksdagen
godkända betänkande att äktenskap även
fortsättningsvis endast skall få ingås av en man och
en kvinna (bet. 1997/98:LU10). I anslutning därtill
avstyrkte utskottet motionsyrkanden om att
familjebegreppet skulle vidgas till att även omfatta
bi- och homosexuella med hänvisning till att
begreppet familj inte är definierat i den
familjerättsliga lagstiftningen och att inget
hindrar att begreppet används i sådana relationer
som angavs i den då aktuella motionen.
Utskottet vidhåller de uppfattningar som riksdagen
gav uttryck för i våras och avstyrker bifall till
motionerna L403 yrkande 1, L407 yrkande 1 och So380
yrkande 1.
Därmed övergår utskottet till att behandla två
motionsyrkanden vari motionärerna hänför sig till
ett förslag som lades fram av Partnerskapskommittén
år 1993. I sitt betänkande (SOU 1993:98) Partnerskap
föreslog kommittén att lagen om homosexuella sambor
skulle ersättas av en ny lag, lag om sambor av samma
kön. Det framlagda förslaget innebar att
homosexuella sambor skall omfattas av i princip
samtliga regler som gäller för en man och en kvinna
som lever tillsammans under äktenskapsliknande
förhållanden. Förslaget gick med andra ord ut på att
sambor, oavsett kön, skall omfattas av samma
bestämmelser, t.ex. om pension och
efterlevandeskydd.
Sofia Jonsson och Åsa Torstensson (båda c) anser i
motion K330 att ett lagförslag baserat på
Partnerskapskommitténs förslag till lag om sambor av
samma kön bör utarbetas. I motionen begärs ett
tillkännagivande om en översyn av
sambolagstiftningen i linje med det anförda (yrkande
3).
I motion Ju709 begär Barbro Westerholm m.fl. (fp)
ett tillkännagivande om att en gemensam
sambolagstiftning bör införas för homosexuella och
heterosexuella par, som ger lika rättigheter och
skyldigheter åt alla sammanboende (yrkande 9).
Som inledningsvis redovisats har Samboendekommittén
enligt sina direktiv (dir. 1997:75) att överväga om
skillnaderna i den rättsliga behandlingen av
homosexuella sambor jämfört med heterosexuella
sambor är motiverade. I direktiven anges särskilt
att Partnerskapskommitténs förslag till lag om
sambor av samma kön skall övervägas som en
möjlighet.
I avvaktan på resultatet av Samboendekommitténs
arbete bör riksdagen enligt utskottets mening nu
inte göra några särskilda uttalanden i ämnet. Det
anförda innebär att utskottet avstyrker bifall till
motionerna K330 yrkande 3 och Ju709 yrkande 9.
Vigsel
Äktenskap ingås genom vigsel. De nuvarande
sekelgamla reglerna om vigsel bygger på principen om
valfrihet. Vigsel kan således ske antingen vid en
kyrklig ceremoni eller genom s.k. borgerlig vigsel.
När det gäller den kyrkliga vigseln har sedan slutet
av 1800-talet även andra trossamfund än Svenska
kyrkan kunnat få tillstånd att förrätta vigsel. Den
nuvarande ordningen innebär inte bara att medlem av
Svenska kyrkan skall kunna välja mellan vigsel inom
denna kyrka och borgerlig vigsel utan även att
medlem av annat religiöst samfund i princip skall ha
motsvarande valrätt. Vigsel i borgerlig ordning
började successivt tillåtas för allt större grupper
i samhället under senare delen av 1800-talet för att
slutligen, genom lagen den 6 november 1908 om
äktenskaps ingående, bli tillåten för alla svenska
medborgare.
Behörig att förrätta kyrklig vigsel är enligt 4
kap. 3 § äktenskapsbalken präst i Svenska kyrkan
eller sådan präst eller annan befattningshavare i
ett annat trossamfund som har erhållit
Kammarkollegiets förordnande enligt bestämmelserna i
lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom
andra trossamfund än Svenska kyrkan. Behörigheten
att förrätta borgerlig vigsel tillkommer enligt
samma lagrum lagfaren domare i tingsrätt eller den
som länsstyrelsen har förordnat till
vigselförrättare.
Tasso Stafilidis m.fl. (v) anser i motion L407 att
s.k. civiläktenskap bör införas efter fransk modell,
dvs. att endast borgerlig vigsel skall vara
juridiskt giltig och att det får vara upp till
parterna att avgöra om de vill låta den borgerliga
vigseln följas av en religiös ceremoni (yrkande 2).
Motionsyrkanden med innebörd att frånkänna den
kyrkliga vigseln rättslig betydelse avstyrktes av
utskottet våren 1998 (bet. 1997/98: LU10). Utskottet
konstaterade därvid att bestämmelserna om vigsel har
mycket gamla traditioner i Sverige och att önskemål
om att som giltig vigsel endast erkänna en
förrättning inför borgerlig myndighet, och att den
kyrkliga vigseln skulle frånkännas rättslig
betydelse, avvisades redan i början av 1900-talet.
Utskottet kunde inte se att den i de då aktuella
motionerna förordade ordningen skulle vara förenad
med några särskilda fördelar. För ett bibehållanden
av den gällande ordningen talade enligt utskottet
även att den torde vara väl förankrad hos
allmänheten.
Utskottet, som inte heller i dag kan se det
ändamålsenliga i att frånkänna den kyrkliga vigseln
juridisk giltighet, avstyrker bifall till motion
L407 yrkande 2.
Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begär i motion L403 ett
tillkännagivande som går ut på att endast sådana
religiösa samfund som viger både homosexuella och
heterosexuella par skall ha vigselrätt när äktenskap
för homosexuella införs (yrkande 2).
Eftersom äktenskap endast får ingås mellan en man
och en kvinna saknas enligt utskottets mening skäl
för riksdagen att göra något uttalande med anledning
av motion L403 yrkande 2, och utskottet avstyrker
bifall till motionsyrkandet.
Utskottet övergår därmed till att behandla en
motion som gäller den ekonomiska ersättningen till
borgerliga vigselförrättare. Bestämmelser om
ersättning till borgerliga vigselförrättare finns i
förordningen (1987:1019) med närmare föreskrifter om
vigsel som förrättas av domare eller särskilt
förordnad vigselförrättare. För närvarande utgår
ersättning till av länsstyrelsen förordnad
vigselförrättare med 110 kr per vigsel. Om
vigselförrättaren samma dag förrättar flera vigslar
utgår ersättningen dock med 30 kr per påbörjad
efterföljande vigsel. Enligt förordningen
(1994:1341) om registrering av partnerskap utgår
ersättning med motsvarande belopp till av
länsstyrelsen förordnad registreringsförrättare.
Ersättningarna betalas ut av länsstyrelsen efter
ansökan av förrättaren.
Carina Adolfsson m.fl. (s) anför i motion L416 att
en borgerlig vigsel kräver en hel del arbete och att
nuvarande ersättningsnivåer är alltför låga.
Motionärerna pekar även på att ersättning för
förlorad arbetsförtjänst och reseersättning inte
utgår. I motionen begärs ett tillkännagivande om att
en översyn bör göras av den ekonomiska ersättningen
till borgerliga vigselförrättare.
Utskottet delar motionärernas uppfattning och anser
att det finns skäl att se över de nuvarande
ersättningsreglerna. Ersättningsbeloppen vad gäller
vigselförrättare ligger i dag på samma nivå som år
1988. Inte heller ersättningen till
registreringsförrättare har höjts sedan
partnerskapslagens tillkomst. Utskottet förutsätter
att en översyn kommer till stånd utan att något
formellt tillkännagivande därom från riksdagens sida
behöver komma till stånd och avstyrker därför bifall
till motion L416.
Registrering av partnerskap
Enligt lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap
har två personer av samma kön rätt att registrera
sitt partnerskap. Registrerat partnerskap är tänkt
för homosexuella par. Något krav på sexuell
läggning, samliv eller gemensamt hushåll ställs dock
inte upp. Lagstiftningen trädde i kraft den 1
januari 1995.
Enligt Statistiska centralbyrån registrerade 480
män och 167 kvinnor som var mantalsskrivna i Sverige
sitt partnerskap under år 1995. År 1996
registrerades 201 män och 118 kvinnor. År 1997
registrerades partnerskap för 170 män och 120
kvinnor. Motsvarande siffror från år 1998 var 158
män och 92 kvinnor. Samma år upplöste 45 män och 16
kvinnor sina partnerskapsförhållanden.
Rättsverkningarna av en registrering motsvarar i
huvudsak vad som gäller för äktenskap. Detta innebär
bl.a. att äktenskapets regler om giftorätt,
bodelning, ömsesidig försörjningsplikt, inbördes
arvsrätt och regler om namn blir tillämpliga även på
partnerskapet. Detsamma gäller regler om
pensionsvillkor, efterlevandeskydd och olika
bidragsformer. Från huvudregeln görs undantag för
alla regler som ger upphov till gemensamt
föräldraskap eller gemensam vårdnad om barn. Partner
i ett registrerat partnerskap har alltså inte
möjlighet att adoptera barn, varken gemensamt eller
var för sig. Inte heller har de tillgång till
insemination eller annan konstlad befruktning.
Vidare undantas bestämmelser som gäller för makar
och som innebär en särbehandling av den ene maken
endast på grund av dennes kön. Slutligen undantas
vissa internationellt privaträttsliga bestämmelser.
Rätten till registrering är beroende av parternas
anknytning till Sverige. Minst en av dem skall vara
svensk medborgare med hemvist här i landet.
Motsvarande anknytningsvillkor finns i de danska och
norska partnerskaps-lagarna. Registreringen sker vid
en förrättning och under former som motsvarar
borgerlig vigsel. Behörig att förrätta registrering
av partnerskap är lagfaren domare vid tingsrätt
eller den som av länsstyrelsen förordnats att vara
registreringsförrättare.
Enligt lagen (1904:26 s. 1) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmynderskap har regeringen inom vissa ramar
rätt att utfärda bemyndiganden att förrätta vigsel
utomlands enligt svensk lag. Med stöd av denna lag
har regeringen utfärdat bemyndiganden som innebär
att det med vissa diplomatiska och konsulära
tjänster och med vissa prästerliga befattningar
följer rätt att förrätta vigsel enligt svensk lag
utomlands. De bemyndiganden som lämnas föregås
regelmässigt av förhandlingar med respektive länders
regeringar. Vid partnerskapslagens tillkomst
diskuterades huruvida regeringens rätt att utfärda
bemyndiganden att förrätta vigsel utomlands borde
omfatta även registrering av partnerskap. Utskottet
anförde därvid i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1993/94:LU28 att möjligheten till
registrering utomlands troligen kommer att
aktualiseras endast i fråga om länder som har en
lagstiftning som motsvarar vad som gäller för
registrerat partnerskap. Även om behovet mot denna
bakgrund enligt utskottet kunde antas vara mycket
litet under den första tiden, kunde dock
utvecklingen i andra länder på sikt komma att
förändra läget. Utskottet stannade därför för att
regeringens rätt att utfärda bemyndiganden att
förrätta vigsel utomlands borde utvidgas till att
omfatta även registrering av partnerskap. Hittills
har bemyndigandet inte utnyttjats av regeringen i
något fall såvitt avser förordnande av registrering
av partnerskap.
I flera motioner tas upp olika frågeställningar
kring partnerskapslagen. Det nuvarande
anknytningsvillkoret kritiseras av Barbro Westerholm
m.fl. (fp) i motion Ju709. I motionen begärs ett
tillkännagivande om att partnerskap bör kunna ingås
i Sverige även av medborgare i annat land som har
samma partnerskapslagstiftning som Sverige (yrkande
8).
När det gäller partnerskapslagstiftningens
anknytningsvillkor vill utskottet upplysa om att det
under våren 1999 inom Regeringskansliet har
upprättats en departementspromemoria (Ds 1999:14)
med lagförslag som medför att det blir möjligt för
utländska medborgare som har en stark anknytning
till Sverige att ingå partnerskap här i landet.
Förslaget innebär i huvudsak att medborgare i
Danmark, Island, Nederländerna och Norge jämställs
med svenska medborgare när det gäller möjligheten
att ingå partnerskap i Sverige. Enligt promemorian
är avsikten att även medborgare i andra stater skall
jämställas med svenska medborgare i takt med att
bestämmelser om partnerskap införs i respektive
lands lagstiftning. De föreslagna ändringarna
innebär även att det blir möjligt för två personer
som inte uppfyller partnerskapslagstiftningens
medborgarskapskrav att ändå ingå partnerskap i
Sverige, under förutsättning att båda partnerna har
hemvist i Sverige sedan minst två år. Lagändringarna
föreslås träda i kraft i mars 2000. Promemorian är
för närvarande föremål för remissbehandling.
Mot bakgrund av vad som nu redovisats kan utskottet
konstatera att det föreligger ett färdigt lagförslag
med en inriktning som ligger helt i linje med
motionärernas yrkande. Enligt utskottets mening bör
det pågående beredningsarbetet inte föregripas av
något uttalande från riksdagens sida, varför
utskottet avstyrker bifall till motion Ju709 yrkande
8.
Frågor som gäller vigsel- och
partnerskapsförrättare tas upp i tre motioner. Tasso
Stafilidis m.fl. (v) anför i motion L407 att det
borde vara en självklarhet att de personer som åtar
sig förtroendeuppdraget att vara borgerlig
vigselförrättare skall vara beredda att behandla
alla människor lika, oavsett sexuell läggning. I
motionen begärs ett tillkännagivande om att
funktionerna som vigselförrättare och
partnerskapsförrättare skall förenas till ett
gemensamt uppdrag (yrkande 3).
Barbro Westerholm m.fl. (fp) framför i motion Ju709
ett yrkande med samma innebörd (yrkande 6).
I motion L410 yrkar Fredrik Reinfeldt (m) ett
tillkännagivande om att gemensamma förordnanden som
vigsel- och partnerskapsförrättare skall vara
huvudregel och att särförordnanden endast skall få
meddelas undantagsvis (yrkande 1). I samma motion
begärs även ett tillkännagivande om att
länsstyrelsernas rutiner för förordnanden av vigsel-
och partnerskapsförrättare skall ses över (yrkande
2).
Vad först gäller motionsyrkandena som går ut på att
förordnandena som registreringsförrättare och
vigselförrättare skall vara gemensamma erinrar ut-
skottet om att riksdagen vid partnerskapslagens
tillkomst uttalat att ingenting hindrar att
länsstyrelserna ger en och samma person behörighet
att vara såväl vigselförrättare som
registreringsförrättare, men att detta inte innebär
att en förordnad vigselförrättare skall vara skyldig
att ta emot ett förordnande att även förrätta
registreringar av partnerskap (bet. 1993/94:LU28,
rskr. 350).
I sammanhanget finns också anledning att peka på
att justitieministern i ett frågesvar den 19
november 1998 (svar på fråga 1998/99:52) uttalat att
det är både naturligt och angeläget att
länsstyrelserna verkar för gemensamma förordnanden
som vigselförrättare och registreringsförrättare,
men att det är behovet som skall vara avgörande vad
gäller antalet förordnanden och att det inte finns
någon anledning att av principiella skäl ändra alla
gamla förordnanden så att de omfattar även
behörighet att registrera partnerskap. I frågesvaret
underströk justitieministern vidare vikten av att
registreringsförrättare finns tillgängliga i hela
landet och uttalade att hon avsåg att följa
utvecklingen.
Inom Regeringskansliet påbörjades i november 1998
ett arbete med syfte att få en bild över tillgången
av registreringsförrättare runt om i landet. Inom
ramen för detta arbete görs en enkätundersökning
bland landets samtliga länsstyrelser med frågor
rörande tillgången av registreringsförrättare i
respektive län och vilka åtgärder länsstyrelserna
avser att vidta om behovet inte är tillgodosett.
Resultatet av enkätundersökningen skall vara klart i
maj 1999.
Enligt utskottets mening äger riksdagens uttalanden
i samband med partnerskapslagens tillkomst alltjämt
giltighet. Utskottet kan således inte ställa sig
bakom ett krav på obligatoriska gemensamma
förordnanden som registrerings- och
vigselförrättare. Däremot vill utskottet, i likhet
med vad justitieministern uttalade i sitt frågesvar
hösten 1998, understryka vikten av att behovet av
registreringsförrättare nu tillgodoses över hela
landet, och utskottet förutsätter att regeringen
vidtar de erforderliga åtgärder som det nu pågående
översynsarbetet kan komma att föranleda. I övrigt
kan inte utskottet se att det skulle föreligga behov
av någon ytterligare översyn när det gäller
länsstyrelsernas rutiner vid förordnande av
registreringsförrättare.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna L407 yrkande 3, L410 och Ju709 yrkande 6.
Frågor som gäller partnerskapsförrättningar
utomlands tas upp i tre motioner. I motion L402 av
Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) krävs att regeringen
skyndsamt skall utse partnerskapsförrättare på
samtliga de ambassader och konsulat där det i dag
finns vigselförrättare och där godkännande har
lämnats från det land där ambassaden eller
konsulatet är beläget. I motionen begärs ett
tillkännagivande i enlighet med det anförda.
Sofia Jonsson och Åsa Torstensson (båda c) begär i
motion K330 ett tillkännagivande om att
partnerskapsregistrering skall kunna ske vid svenska
ambassader i samma utsträckning som äktenskap kan
ingås där (yrkande 4).
Barbro Westerholm m.fl. (fp) yrkar i motion Ju709
ett tillkännagivande om att partnerskap skall kunna
ingås på svenska ambassader (yrkande 7).
När det gäller möjligheterna att få ett partnerskap
registrerat utomlands på en svensk ambassad eller på
ett svenskt konsulat påminner utskottet om att
liknande yrkanden har avslagits av riksdagen vid ett
flertal tidigare tillfällen (se bl.a. bet.
1995/96:LU18, 1996/97:LU8 och 1997/98:LU10).
Utskottet har därvid uttalat att förordnanden att
registrera partnerskap vid ambassad och konsulat, i
likhet med vad som gäller förordnanden att förrätta
vigsel, bör bygga på ett konstaterat behov i det
land som avses. Eftersom huvudskälet till att
ambassadtjänstemän över huvud taget förordnas som
vigselförrättare är att ge svenska medborgare
bosatta i vissa länder en möjlighet att där ingå
äktenskap, och då partnerskapslagens nuvarande
anknytningsvillkor innebär att sådana personer inte
kan registrera sitt partnerskap enligt svensk rätt,
har utskottet funnit att det inte föreligger något
behov av att registreringsförrättare förordnas
utomlands.
Utskottet vidhåller alltjämt den uppfattning
riksdagen tidigare givit uttryck för i frågan. För
det fall det pågående arbetet rörande
anknytningsvillkorens utformning skulle leda till
att även svenska medborgare med hemvist utomlands
kan få sitt partnerskap registrerat enligt svensk
rätt, utgår utskottet från att regeringen överväger
det nu aktuella spörsmålet på nytt.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna L402, K330 yrkande 4 och Ju709 yrkande 7.
Vårdnad om barn, m.m.
I detta avsnitt behandlar utskottet en handfull
motioner i vilka motionärerna tar upp olika spörsmål
kring bestämmelserna i föräldrabalken om vårdnad om
barn och därmed sammanhängande frågor. Som en allmän
bakgrund till motionsspörsmålen vill utskottet
erinra om bestämmelsen i 6 kap. 1 § föräldrabalken
varav framgår att ett barn har rätt till omvårdnad,
trygghet och en god fostran. I lagrummet slås vidare
fast att barn skall behandlas med aktning för sin
person och egenart och att de inte får utsättas för
kroppslig bestraffning eller annan kränkande
behandling. Den som har vårdnaden om ett barn har
ett ansvar för barnets personliga förhållanden och
skall se till att barnets behov enligt 1 § blir
tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även
för att barnet får den tillsyn som behövs och skall
bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning
och utbildning. För att undvika att barnet orsakar
skada för någon annan skall vårdnadshavaren se till
att barnet står under uppsikt eller att andra
lämpliga åtgärder vidtas.
Den grundläggande regeln om vårdnaden om barn finns
i 6 kap. 3 § föräldrabalken. I bestämmelsen anges
att barnet från födseln står under vårdnad av båda
föräldrarna om dessa är gifta med varandra, och i
annat fall modern ensam. Ingår föräldrarna senare
äktenskap med varandra står barnet från den
tidpunkten under vårdnad av båda föräldrarna. Ogifta
föräldrar kan få gemensam vårdnad om sina barn genom
domstols förordnande, genom en anmälan till
socialnämnden i samband med att faderskapet
fastställs, eller - om inte domstol tidigare
beslutat i vårdnadsfrågan - genom en anmälan till
skattemyndigheten.
I motion L412 begär Carina Hägg (s) ett
tillkännagivande om att föräldrabalken bör ändras så
att föräldrarna vid barnets födelse automatiskt får
vårdnaden om barnet gemensamt, oavsett föräldrarnas
civilstånd.
Utskottet erinrar om att ifrågavarande
motionsspörsmål var föremål för diskussion i
proposition 1997/98:7 Vårdnad, boende och umgänge.
Regeringen anförde därvid bl.a. att det fanns goda
skäl att överväga om det är möjligt att göra
automatisk gemensam vårdnad till huvudprincip även
för ogifta föräldrar, men att frågan krävde
ytterligare analys och beredning.
Vid behandlingen av propositionen våren 1998 ansåg
utskottet i likhet med regeringen att frågan borde
bli föremål för ytterligare överväganden och
avstyrkte i anslutning därtill flera motionsyrkanden
med samma innebörd som det nu aktuella i avvaktan på
frågans fortsatta beredning (bet. 1997/98: LU12).
Utskottet kan nu konstatera att man inom
Regeringskansliet hösten 1998 har uppdragit åt en
särskild utredare att överväga frågan om automatisk
gemensam vårdnad för ogifta föräldrar. Uppdraget
skall redovisas senast i oktober 1999.
Enligt utskottets mening bör resultatet av det nu
inledda utredningsarbetet inte föregripas av något
uttalande från riksdagens sida, och utskottet
avstyrker bifall till motion L412.
Därmed övergår utskottet till att behandla en
motion som gäller särskilt förordnade
vårdnadshavare. Av 6 kap. 9 § föräldrabalken följer
att för det fall båda föräldrarna har vårdnaden om
ett barn och en av dem dör, den efterlevande
föräldern automatiskt blir ensam vårdnadshavare. Om
båda föräldrarna dör, skall rätten på anmälan av
socialnämnden eller när förhållandet annars blir
känt anförtro vårdnaden om barnet åt en eller två
särskilt förordnade vårdnadshavare. När barnet står
under vårdnad av endast en av föräldrarna och denna
förälder dör, skall domstolen på ansökan av den
andra föräldern eller på anmälan av socialnämnden
anförtro vårdnaden åt den andra föräldern eller, om
det är lämpligare, åt en eller två särskilt
förordnade vårdnadshavare. I fall vårdnadshavare
skall förordnas särskilt skall någon som är lämpad
att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran
utses. Två personer kan utses att gemensamt utöva
vårdnaden, om de är gifta med varandra eller bor
tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.
Om vårdnadshavare skall förordnas efter föräldrarnas
död och föräldrarna eller en av dem har gett till
känna vem de önskar till vårdnadshavare, följer av 6
kap. 10 a § föräldrabalken att denna person skall
förordnas, om det inte är olämpligt.
Bertil Persson (m) anför i motion L417 att om båda
föräldrarna avlidit bör vårdnaden om ett barn i
första hand anförtros åt mor- eller farföräldrarna.
Endast om sådana saknas eller bedöms vara gravt
olämpliga skall, enligt motionären, frågan om
förordnande av annan vårdnadshavare aktualiseras. I
motionen begärs ett tillkännagivande härom.
Utskottet erinrar om att det i den proposition som
låg till grund för 6 kap. 10 a § föräldrabalken
(prop. 1993/94:251) understrukits att det inte går
att med exakthet ange de närmare kriterierna för vem
som bör utses till vårdnadshavare utan att det i det
enskilda fallet får tas hänsyn till bl.a. barnets
ålder och utveckling samt den personliga
anknytningen till den tilltänkta vårdnadshavaren.
Något försteg för exempelvis anförvanter finns inte
angivet. Många gånger framstår det, enligt vad som
anfördes i propositionen, dock säkerligen som
naturligt att vårdnadshavaren är en person som
utöver en personlig kontakt även har en
släktrelation till barnet. Även något äldre
personer, t.ex. mor- och farföräldrar kan komma i
fråga som vårdnadshavare.
Vad som sålunda anfördes av regeringen föranledde
inga erinringar från riksdagens sida (bet.
1994/95:LU3).
I sammanhanget bör även erinras om att regeringen i
proposition 1996/97: 124 om ändring i
socialtjänstlagen, såvitt avser placering av barn i
familjehemsvård, uttalat att socialnämnden inte får
förbise möjligheten att hitta en bra placering i
barnets naturliga nätverk. Särskilt nämndes att även
något äldre personer, såsom mor- och farföräldrarna,
kan komma i fråga som familjehemsföräldrar.
Vid behandlingen av propositionen anförde
socialutskottet att barnets bästa skall vara en
ledstjärna i arbetet med barn, och på
socialutskottets initiativ beslutade riksdagen om
ett fjärde stycke i 22 § socialtjänstlagen
(1980:620) med innebörden att vid placering av barn,
det i första hand bör övervägas om barnet kan tas
emot av någon anhörig eller annan närstående.
Utgångspunkten skall dock alltid vara barnets bästa
(bet. 1996/97:SoU18, rskr. 264). Riksdagen beslutade
i mars innevarande år en ändring i 22 § som innebär
att en sådan placering fr.o.m. den 1 juli 1999 i
första hand skall övervägas av socialtjänsten (bet.
1998/99:SoU6, rskr. 171).
Som lagutskottet anförde våren 1998 när utskottet
behandlade motionsyrkanden med samma innebörd som
det nu aktuella bör understrykas att valet av
vårdnadshavare, även i den situationen att barnet
mist sina föräldrar, alltid skall ske med beaktande
av vad som är bäst för barnet (bet. 1997/98:LU12).
Utskottet utgår från att man vid valet av
vårdnadshavare, i likhet med vad som gäller i fråga
om valet av familjehem, inte förbiser barnets nära
anhöriga. En bedömning av vad som är till barnets
bästa måste göras i varje särskilt fall. Mot denna
bakgrund är utskottet inte heller nu berett att
förorda något tillkännagivande i enlighet med
motionsönskemålet, och utskottet avstyrker bifall
till motion L417.
Frågor kring vårdnad om och adoption av barn som
vistas i familjehem tas upp i motion So308 av Thomas
Julin m.fl. (mp). Motionärerna begär ett till-
kännagivande med innebörden att vårdnaden om ett
barn skall kunna anförtros de biologiska föräldrarna
och familjehemsföräldrarna gemensamt. Däremot skall,
enligt motionärernas uppfattning, en
vårdnadsöverföring till familjehemsföräldrarna inte
kunna ske om de biologiska föräldrarna är i livet
(yrkande 12). I motionen yrkas vidare ett
tillkännagivande om att familjehemsföräldrarna inte
skall ha rätt att adoptera barnet förrän det har
fyllt 18 år (yrkande 13).
Inför ställningstagandet till spörsmålen som tas
upp i motionen vill utskottet först erinra om
innehållet i gällande rätt. Av 6 kap. 8 §
föräldrabalken framgår att om ett barn stadigvarande
vårdats och fostrats i ett annat enskilt hem än
föräldrahemmet - ett s.k. familjehem - och är det
uppenbart bäst för barnet att det rådande
förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas
över till den eller dem som har tagit emot barnet
eller till någon av dem, skall domstolen utse denne
eller dessa att såsom särskilt förordnade
vårdnadshavare utöva vårdnaden om barnet. Frågor om
överflyttning av vårdnaden till familjehemsföräldrar
prövas på talan av socialnämnden. Vid bestämmelsens
tillkomst framhöll föredragande statsrådet i
proposition 1981/82:168 att det torde krävas att
barnet har bott i familjehemmet under flera år innan
det kan bli aktuellt att överväga att flytta över
vårdnaden till familjehemsföräldrarna och att det
krävs att barnet har fått en så stark bindning till
familjehemmet att barnet uppfattar det som sitt
eget.
I sammanhanget bör även nämnas att det i
proposition 1989/90:28 om vård i vissa fall av barn
och ungdomar anfördes att det finns fall, där man
redan från början kan förutse en långvarig
placering. I sådana situationer bör man skapa
förutsättningar för att barnet skall kunna växa upp
under trygga och stabila förhållanden. Detta torde,
enligt vad som anfördes i propositionen, i vissa
fall lämpligen kunna ske genom att socialnämnden tar
initiativ till att vårdnaden om barnet flyttas över
till familjehemsföräldrarna. Också i fall där barnet
efter en långvarig placering har rotat sig i
familjehemmet, bör socialnämnden i högre grad än
dittills aktualisera en vårdnadsöverflyttning.
I sitt av riksdagen godkända betänkande
1989/90:SoU15 instämde socialutskottet i bedömningen
att möjligheterna att få vårdnaden om barn och ung-
domar överflyttad till familjehemsföräldrar borde
kunna utnyttjas i större utsträckning.
När det gäller adoption av barn som vistas i
familjehem gäller samma bestämmelser som vid
adoption i övrigt, dvs. huvudsakligen 4 kap.
föräldrabalken. En adoption innebär som regel att
adoptivbarnet i rättsligt hänseende, både inom
familjerätten och i annan lagstiftning, skall
behandlas som adoptantens eget barn och att alla
band med barnets biologiska släkt klipps av.
Huvudregeln är att den som har fyllt 12 år inte får
adopteras utan eget samtycke (5 §). Den som inte har
fyllt 18 år får i princip inte adopteras utan vård-
nadshavarens samtycke. En förälder som inte har del
i vårdnaden om barnet skall ändå höras, om detta kan
ske (5 a § och 10 §). För adoption krävs rättens
tillstånd. Sådant tillstånd får ges endast om
adoptionen är till fördel för barnet och sökanden
har uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller
det annars med hänsyn till det personliga
förhållandet mellan sökanden och barnet finns
särskild anledning till adoptionen. Vid bedömningen
av om det är lämpligt att adoptionen äger rum skall
domstolarna ta hänsyn till barnets vilja med
beaktande av dess ålder och mognad, även i de fall
samtycke från barnet inte krävs (6 §).
Även när det gäller de nu aktuella
motionsspörsmålen vill utskottet hänvisa till de
ställningstaganden utskottet gjorde våren 1998 i
betänkande 1997/98:LU12. Utskottet avstyrkte därvid
motionsyrkanden med samma inriktning som de nu
aktuella. Som utskottet därvid anförde är
huvudprincipen om barnets bästa givetvis tillämplig
även vid ställningstaganden rörande vårdnad om och
adoption av familjehemsplacerade barn. Med hänsyn
härtill kan utskottet inte heller nu ställa sig
bakom den reglering som föreslås i motion So308
yrkandena 12 och 13. Motionsyrkandena avstyrks.
Därmed övergår utskottet till att behandla en
motion med ett yrkande som rör möjligheten att
förordna ett juridiskt biträde för barn i vissa
vårdnads- och umgängestvister. Maud Björnemalm m.fl.
(s) anför i motion L420 att det i samband med
separationer kan uppstå tvister kring vårdnad och
umgänge där föräldrarna medvetet eller omedvetet
agerar så att barnen blir lidande och t.o.m. används
som slagträ i föräldrarnas konflikt. Ett sätt att
råda bot på detta vore, enligt motionärernas
uppfattning, att ge barn rätt till bistånd av ett
juridiskt ombud när barnens rättigheter kränks och
vårdnadshavarna inte förmår att tillgodose barnets
bästa. I motionen begärs ett tillkännagivande om att
möjligheten att ge barn ett sådant stöd bör utredas.
Utskottet kan inledningsvis konstatera att den
ordning som föreslås i motionen har en nära koppling
till det förslag som Utredningen om barnets bästa
presenterade i sitt betänkande (SOU 1987:7) Barnets
rätt 3 Om barn i vårdnadstvister - talerätt för barn
m.m. Utredningen föreslog bl.a. att barn genomgående
skall ha ställning som part, dvs. ha talerätt, i mål
om vårdnad och umgänge enligt föräldrabalken samt i
mål om verkställighet av beslut och domar i sådana
mål. Utredningens förslag innebar även att barn i
vissa mål om vårdnad och umgänge, huvudsakligen de
mål där föräldrarna inte kunde komma överens, skulle
ges en särskild ställföreträdare. Uppgiften att vara
barnets ställföreträdare skulle, enligt förslaget,
ankomma på ett offentligt biträde enligt den
dåvarande rättshjälpslagen.
Utredningsförslaget behandlades i proposition
1994/95:224 Barnets rätt. Enligt regeringens
uppfattning kunde flera skäl anföras mot den
föreslagna ordningen, bl.a. risken att barnet drogs
in i konflikten mellan föräldrarna, att utredningens
förslag var ett steg i fel riktning i förhållande
till tidigare strävan i det familjerättsliga
lagstiftningsarbetet att underlätta
samförståndslösningar och att handläggningen av de
aktuella målen skulle komma att kompliceras. Därtill
kom att kostnaderna för de offentliga biträdena
beräknades bli stora. Mot denna bakgrund avvisade
regeringen utredningens förslag. I stället förordade
regeringen en lösning som innebar att en erinran
infördes i 6 kap. föräldrabalken om att rätten skall
vara skyldig att i mål och ärenden om vårdnad och
umgänge ta hänsyn till barnets vilja med beaktande
av barnets ålder och mognad samt att den som
verkställer en vårdnads- eller umgängesutredning
ålades en skyldighet att, om det inte är olämpligt,
söka klarlägga barnets inställning och redovisa den
för rätten.
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen
konstaterade utskottet i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1995/96:LU2 att det framstod som ett steg
i fel riktning att genomföra den ordning som
Utredningen om barnets rätt hade förordat och
tillstyrkte i stället regeringens förslag.
Strävandena att stärka barnens rätt att komma till
tals har därefter gått vidare på den väg som
riksdagen valde år 1996. Våren 1998 beslutade
riksdagen sålunda att införa en 2 b § i 6 kap.
föräldrabalken som innebär att barnets vilja i mål
om vårdnad och umgänge inte endast skall vara en
omständighet bland flera vid bedömningen av barnets
bästa utan ibland kunna beaktas fristående från den
bedömningen och vara avgörande för domstolens
ställningstagande (prop. 1997/98:7, bet. LU12).
I sammanhanget bör även nämnas att riksdagen, så
sent som i mars innevarande år, vid behandlingen av
regeringens proposition 1997/98:182 Strategi för att
förverkliga FN:s barnkonvention har konstaterat att
barnets rätt att komma till tals i
domstolsförfaranden och administrativa förfaranden
som rör barnet nu i stort sett är tillgodosett i
svensk lagstiftning (bet. 1997/98:SoU6, rskr. 171).
Därutöver vill utskottet erinra om att det inom
Europarådet har utarbetats en konvention rörande
barns rättigheter, European Convention on the
Exercise of Children´s Rights. Konventionen är
avsedd att vara ett komplement till FN:s konvention
om barnets rättigheter från år 1989. I några av
konventionens artiklar uppmanas staterna att
överväga att införa vissa bestämmelser i den
nationella rättsordningen, bl.a. om att barnet skall
få ställning av part och rätt till ett eget ombud i
alla processer som rör barnet. Vidare föreskrivs att
ett ombud eller en ställföreträdare skall förordnas
för ett barn där det föreligger en intressekonflikt
mellan föräldrarna och barnet. Konventionen öppnades
för undertecknande i januari 1996. Sverige har
undertecknat konventionen, men ännu inte ratificerat
den.
Inom Regeringskansliet beslutade man hösten 1998
att ge en särskild utredare i uppdrag att överväga
vad som bör göras för att Sverige skall kunna
ratificera 1996 års Europarådskonvention. I
uppdraget ligger bl.a. att göra en allmän genomgång
av hur svenska rättsregler och svensk praxis på
familjerättens och processrättens områden förhåller
sig till konventionens bestämmelser. Uppdraget skall
redovisas senast under sommaren 2000.
Trots vad utskottet uttalat tidigare kan det inte
helt uteslutas att införande av möjligheten att
kunna förordna juridiskt biträde för barn i vissa
särskilt konfliktfyllda vårdnads- och
umgängestvister ytterligare skulle kunna stärka
barnets rätt. Utskottet anser att frågan bör bli
föremål för särskild uppmärksamhet inom ramen för
det utredningsarbete som nu bedrivs i anledning av
Europarådets konvention om barnets rättigheter.
Vad utskottet sålunda uttalat bör riksdagen, med
bifall till motion L420, som sin mening ge
regeringen till känna.
Som inledningsvis redovisats beslutade riksdagen
våren 1998, på grundval av proposition 1997/98:7
Vårdnad, boende och umgänge, ändringar i
föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad och umgänge.
Lagändringarna syftar till att betona vikten av
samförståndslösningar och underlätta för föräldrar
att i så stor utsträckning som möjligt komma överens
om hur frågor som rör vårdnad om barn m.m. skall
lösas. För att betona principen om barnets bästa
infördes i 6 kap. 2 a § föräldrabalken en
övergripande bestämmelse om att barnets bästa skall
komma i främsta rummet vid avgörande av frågor om
vårdnad, umgänge och boende. En motsvarande
bestämmelse infördes också i det kapitel i
föräldrabalken som handlar om verkställighet av
domstols avgöranden om vårdnad m.m. Lagändringarna
innebär även att gemensam vårdnad skall kunna komma
i fråga även om en av föräldrarna motsätter sig en
sådan ordning, dock under förutsättning att detta är
bäst för barnet. Vad gäller samarbetssamtal innebär
lagändringarna att sådana samtal inte heller i
fortsättningen skall vara obligatoriska i vårdnads-
och umgängestvister, men att ett förordnande om
samarbetssamtal samtidigt inte heller skall
förutsätta föräldrarnas samtycke.
Gudrun Schyman m.fl. (v) begär i motion So380 ett
tillkännagivande om att regeringen snarast skall
genomföra en utvärdering av 1998 års ändringar i
föräldrabalken, särskilt vad gäller de nya
bestämmelserna om gemensam vårdnad och
samarbetssamtal (yrkande 7).
I motion So462 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) yrkas
att regeringen redan nu bör tillsätta en arbetsgrupp
med uppgift att följa upp konsekvenserna av
möjligheten att förordna om gemensam vårdnad i strid
med en av föräldrarnas vilja (yrkande 14).
Kerstin Heinemann och Helena Bargholtz (båda fp)
anför i motion L405 att samordningsproblem kan
uppkomma mellan å ena sidan portalparagrafen i 6
kap. 2 a § och å andra sidan övriga bestämmelser i
föräldrabalken, vilka enligt motionärerna inte
stämmer överens med barnkonventionens grundläggande
princip om barnets bästa. I motionen begärs ett
tillkännagivande om att 6 kap. föräldrabalken bör
ses över för att bringa lagstiftningen i
överensstämmelse med barnkonventionen.
Vad först gäller yrkandena om en utvärdering av
1998 års föräldrabalksreform har utskottet inte
någon annan uppfattning än motionärerna såvitt avser
betydelsen av att en utvärdering kommer till stånd.
För att en utvärdering skall vara meningsfull krävs
dock, enligt utskottets mening, att lagstiftningen
varit i kraft i vart fall något eller några år. I
sammanhanget bör även erinras om att regeringen
redan i proposition 1997/98:7 aviserade en
utvärdering av reformen när denna varit i kraft en
tid. Utskottet anser, mot denna bakgrund, att det
saknas anledning för riksdagen att nu göra något
uttalande i anledning av de aktuella
motionsyrkandena.
Det anförda innebär att utskottet avstyrker bifall
till motionerna So380 yrkande 7 och So462 yrkande
14.
När det sedan gäller spörsmålet rörande 6 kap.
föräldrabalken och dess överensstämmelse med
barnkonventionen vill utskottet upplysa om att man
inom Regeringskansliet hösten 1998 har uppdragit åt
en särskild utredare att överväga den nu aktuella
frågeställningen. Uppdraget skall redovisas senast i
oktober 1999. Med hänsyn härtill får motionärernas
önskemål anses vara tillgodosett, varför utskottet
avstyrker bifall till motion L405.
Ytterligare en fråga som har anknytning till 1998
års föräldrabalksreform tas upp av Kerstin-Maria
Stalin m.fl. (mp) i motion L419. Motionärerna anför
att det förekommer att barnets självklara rätt till
båda föräldrarna sammanblandas med föräldrarnas
behov och önskningar om att få en "rättvis" tillgång
till sina barn. Detta kan, enligt motionärernas
uppfattning, leda till att små barn tvingas att bo
omväxlande hos sina föräldrar på ett sätt som
strider mot barnets bästa. Motionärerna menar att
den kunskap som finns om hur små barn, i första hand
de som är yngre än fem år, påverkas av växelvis
boende är bristfällig. I motionen begärs ett
tillkännagivande om att en kartläggning bör göras
över hur domstolar dömer i vårdnadsärenden gällande
små barn för att tydliggöra om nuvarande praxis är
förenlig med barnets bästa.
Inför ställningstagandet till ifrågavarande
spörsmål vill utskottet först erinra om att
riksdagen så sent som i slutet av mars innevarande
år i anledning av ett motionsyrkande givit
regeringen till känna att studier snarast bör
genomföras beträffande hur små barn påverkas vid
växelvis boende. Enligt tillkännagivandet bör också
utredas hur föräldrar bäst kan informeras och
stödjas så att barnets behov får styra hur boendet
och umgänget utformas (bet. 1998/99: SoU6, rskr.
171).
Utskottet vill vidare upplysa att man inom
Regeringskansliet, inom ramen för det
utredningsuppdrag som beslutades hösten 1998 rörande
automatisk gemensam vårdnad, nyligen har gett ett
uppdrag åt en barnpsykiatrisk expert att belysa
frågan om växelvis boende ur barnets perspektiv. I
uppdraget ligger att överväga vilka för- och
nackdelar som växelvis boende kan ha för barnet,
huruvida växelvis boende bör undvikas om barnet
understiger en viss ålder och i vilka situationer
växelvis boende kan vara olämpligt eller mindre
lämpligt. Små barns påverkan av växelvis boende är
en fråga som särskilt skall belysas. Uppdraget skall
redovisas senast i juni 1999.
Mot bakgrund av vad som nu redovisats finner
utskottet inte skäl till någon vidare åtgärd från
riksdagens sida med anledning av motion L419.
Motionen avstyrks.
Talerätt i mål om hävande av faderskap
I en handfull motioner tas frågan om arvingars
talerätt i mål om hävande av faderskap upp. Som en
allmän bakgrund till motionsspörsmålen vill
utskottet upplysa följande. Enligt 3 kap. 1 §
föräldrabalken har i mål om hävande av
faderskapspresumtion mannens maka och arvingar i
vissa fall rätt att väcka talan vid domstol. Sådan
rätt föreligger i de fall mannen avlidit före
barnets födelse eller om mannen visserligen avlidit
efter barnets födelse men inte varaktigt sammanbott
med barnet och inte heller efter barnets födelse
bekräftat att barnet är hans. Rätt att väcka sådan
talan föreligger inte om vid mannens död mer än ett
år har förflutit från det att talan, som grundats på
att mannen är far till barnet, väckts mot honom och
han fått del därav eller om mer än ett år har
förflutit sedan anspråk på samma grund framställts
mot mannens dödsbo. Bestämmelsen har motiverats med
att övervägande skäl talar för att mannens arvingar
inte skall ha någon rätt att väcka talan om hans
faderskap till barnet när han själv inte har
vidtagit några åtgärder för att få detta upphävt och
att huvudregeln därför borde vara att arvingarna
till mannen inte har någon talerätt. De
undantagssituationer som är motiverade gäller
framför allt de fall då mannen över huvud taget
aldrig känt till barnets födelse (prop. 1975/76:170,
s. 169). I fråga om faderskapsbekräftelse finns inga
bestämmelser i lag om vem som äger föra talan om
ogiltigförklaring. Av rättsfallet NJA 1988 s. 525
följer emellertid att de bestämmelser om talerätt
för mannens arvingar, inklusive begränsningarna i
talerätten, som enligt 3 kap. 1 § föräldrabalken
gäller vid upphävande av faderskapspresumtion skall
tillämpas analogivis vid ogiltigförklaring av en
faderskapsbekräftelse. När faderskapet har
fastställts genom en dom som vunnit laga kraft
skiljer sig situationen från presumtions- och
bekräftelsefallen, så till vida att faderskapsfrågan
är definitivt avgjord. En omprövning av domen kan
därför i princip endast ske om resning beviljas av
antingen Högsta domstolen eller hovrätt. Enligt 58
kap. 1 § rättegångsbalken kan resning beviljas om
nya omständigheter eller bevis åberopas vilka
sannolikt skulle ha lett till en annan utgång i
målet. Några särskilda regler om vem som är behörig
att söka resning finns inte, men uppenbart är att
den som var part i målet också kan vara
resningssökande. I sammanhanget kan nämnas att talan
om fastställande av faderskap enligt 3 kap. 6 §
första stycket föräldrabalken kan föras av barnet
mot en avliden mans arvingar.
Enligt lagen (1958:642) om blodundersökning m.m.
vid utredning av faderskap (blodundersökningslagen)
kan en domstol i mål om faderskap förordna om
blodundersökning eller annan undersökning rörande
ärftliga egenskaper. Sedan ett faderskap har
fastställts genom bekräftelse eller genom dom som
har vunnit laga kraft, kan rätten enligt 1 a §
förordna om blodundersökning om det först efter
bekräftelsen eller domen har framkommit
omständigheter som ger anledning till antagande att
någon annan man än den som har fastställts vara far
har haft samlag med modern under tid då barnet kan
vara avlat. Förordnandet om blodundersökning kan
avse den som har fastställts vara far, modern,
barnet eller den andre mannen. Har faderskapet
fastställts genom bekräftelse, kan förordnande om
blodundersökning meddelas i mål om att bekräftelsen
saknar verkan mot den som har lämnat den. Ett sådant
förordnande kan begäras av någon av parterna i
målet. Har någon talan inte väckts om att
bekräftelsen saknar verkan, prövas frågan om
förordnande av blodundersökning enligt lagen
(1996:242) om domstolsärenden. Ett sådant
förordnande kan begäras av den som kan vara part i
ett mål om att bekräftelsen saknar verkan. Har
faderskapet fastställts genom dom som har vunnit
laga kraft, prövas frågan om förordnande av
blodundersökning enligt lagen om domstolsärenden.
Ett sådant förordnande kan begäras av någon av
parterna i det tidigare målet.
I samband med tillkomsten av 1 a §
blodundersökningslagen (prop. 1982/83:8)
konstaterades att blodundersökningsmetodiken under
senare år har utvecklats kraftigt. Möjligheten att
genom blodundersökning utesluta någon som felaktigt
har utpekats som far angavs vara mycket stor. Det
var tänkbart att en del fall där faderskapet
grundats på äldre och bristfällig metodik skulle
bedömas annorlunda om faderskapet prövades enligt de
nya metoderna. Enbart den omständigheten att
vetenskapen rörande blodundersökningar har gått
framåt sedan faderskapet fastställdes genom en
tidigare dom ansågs dock inte vara ett tillräckligt
skäl för resning. Mot denna bakgrund föreslogs att
en domstol skall kunna förordna om blodundersökning,
även när faderskapet fastställts genom en dom eller
en bekräftelse och det framkommer sådana
omständigheter som ger anledning till antagande att
någon annan man, som inte tidigare har varit föremål
för blodundersökning, har haft samlag med modern
under tid då barnet kan vara avlat. För att inte
relationerna mellan ett barn och den som anses vara
dess far skall störas i onödan krävs således att
någon ny omständighet har inträffat som gör att
faderskapet kan ifrågasättas. Motivet till
begränsningsregeln angavs i propositionen vara att
ett barn inte bör riskera att bli faderlöst lång tid
efter sin födelse. Utskottet tillstyrkte
propositionens förslag, och riksdagen följde
utskottet (bet. LU 1982/83:9).
I motion L401 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
begärs ett tillkännagivande om att en talerätt för
hävande av faderskap bör införas för såväl
efterlevande maka som mannens arvingar.
Kenth Skårvik (fp) yrkar i motion L413 ett
tillkännagivande om att regeringen skall återkomma
till riksdagen med förslag till ändring i
föräldrabalken som innebär att talerätt vid hävande
av faderskap införs under en begränsad tid för
mannens arvingar och efterlevande maka där
faderskapet fastställts genom faderskapsbekräftelse
eller dom.
Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c)
förespråkar i motion L414 ett tillkännagivande om
att talerätt bör införas för efterlevande maka och
barn vid hävande av faderskap enligt bekräftelse
eller dom.
Även i motion L418 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd)
förespråkas ökade möjligheter för mannens maka och
arvingar att, när mannen har avlidit, få till stånd
ett hävande av faderskapet. De situationer som
motionärerna avser gäller framför allt när
faderskapet fastställts genom bekräftelse eller
genom dom. I motionen begärs ett tillkännagivande om
behovet av att utreda frågorna så att alla parters
trygghet och rättssäkerhet kan tillgodoses.
Utskottet behandlade våren 1998 motionsyrkanden med
samma innebörd som de nu aktuella. Utskottet hade
därvid, i sitt av riksdagen godkända betänkande
1997/98:LU10 inte någon annan uppfattning än
motionärerna om vikten av att ingen felaktigt
förklaras vara far, och att det givetvis ligger i
såväl mödrars som barns intresse att faderskap blir
riktigt fastställda. När det gäller hävande av
faderskap anförde utskottet att reglerna generellt
sett måste bygga på tillfredsställande avvägningar
mellan de olika intressen som gör sig gällande, och
att bestämmelserna i hög grad bör präglas av
hänsynen till barnets bästa. Vad först gäller de
situationer när faderskapet har fastställts genom
presumtion eller bekräftelse ansåg utskottet att de
motiv som ligger till grund för nuvarande regler
alltjämt har giltighet och att några vägande skäl
för att utvidga talerätten för mannens änka och
arvingar enligt utskottets mening inte hade
framkommit. Utskottet anförde vidare att en
utvidgning av talerätten för änkan och arvingarna
inte torde kunna motiveras utifrån principen om
barnets bästa. När det sedan gäller faderskap som
fastställts genom dom erinrade utskottet om att
Högsta domstolen beviljat resning i ett mål där
faderskapet fastställdes år 1949. Mannen ansökte om
resning och åberopade som stöd för sitt yrkande om
ogiltigförklaring av faderskapet en företagen
rättsgenetisk undersökning. Efter det att mannen
avlidit och en arvinge till honom trätt i hans
ställe beviljades resning (mål Ö 5134/96). När det
gäller behörighet för en avliden mans änka eller
arvingar att begära blodundersökning enligt
blodundersökningslagen eller att ansöka om resning
förelåg däremot, såvitt utskottet hade sig bekant,
inte något prejudicerande avgörande. Enbart denna
omständighet kunde emellertid, enligt utskottets
mening, inte åberopas som skäl för en översyn av
lagstiftningen. Utskottet utgick från att, för det
fall det i framtiden skulle visa sig att nuvarande
regler leder till otillfredsställande resultat,
regeringen i lämpligt sammanhang skulle återkomma
till riksdagen med förslag i ämnet.
Enligt utskottets mening har inte framkommit någon
omständighet som bör ge riksdagen anledning att
frångå sitt tidigare ställningstagande till
ifrågavarande spörsmål. Det anförda innebär att
utskottet avstyrker bifall till motionerna L401,
L413, L414 och L418.
Dubbelnamn
I två motioner framförs yrkanden med den innebörden
att dubbelnamn skall tillåtas i svensk namnrätt. Med
dubbelnamn avses ett efternamn som består av två
namn vilka var för sig kan utgöra efternamn,
förenade med ett bindestreck. Dubbelnamnet utgör ett
enda efternamn i vilket de båda sammanbundna namnen
ingår som likvärdiga delar. Från dubbelnamn skall
skiljas mellannamn, som består av ett efternamn som
en make burit tidigare och som placeras mellan för-
och efternamn utan bindestreck. I 12 § namnlagen
(1982:670) föreskrivs ett förbud mot att som
nybildat efternamn godkänna dubbelnamn. Förbudet
infördes vid namnlagens tillkomst år 1982 och
motiverades, i utskottets av riksdagen godkända
betänkande, med att dubbelnamn ofta är otympliga och
kan föranleda stora praktiska svårigheter. Utskottet
exemplifierade detta med de problem som kan uppstå
om två blivande makar bär dubbelnamn eller om ett
barn vill förvärva sina båda föräldrars namn och
endera av föräldrarna eller båda bär dubbelnamn
(prop. 1981/82:156, LU41, rskr. 357).
Utskottet har härefter, i anledning av motioner med
yrkanden av innebörd att dubbelnamn skall tillåtas,
vid flera tillfällen vidhållit sin tidigare
inställning i frågan, senast våren 1992 i betänkande
1991/92:LU32.
Agne Hansson (c) anför i motion L406 bl.a. att
förbudet mot att bilda ett namn som är en
sammansättning av det egna namnet och partnerns namn
förenat med ett bindestreck är en onödig
inskränkning i den enskildes fri- och rättigheter. I
motionen begärs ett tillkännagivande om att
regeringen skall återkomma med förslag till
ändringar i namnlagen som gör det möjligt att få
bära mellannamn tillsammans med efternamn förenat
med ett bindestreck.
I motion L425 yrkar Tomas Högström (m) ett
tillkännagivande om att en möjlighet att byta till
ett efternamn som är en sammansättning av parternas
namn med ett bindestreck bör införas.
Enligt utskottets mening äger de uttalanden som
riksdagen gjorde vid namnlagens tillkomst alltjämt
giltighet och något bärande skäl att nu återinföra
rätten att bära dubbelnamn har inte framkommit. Med
det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna L406 och L425.
En s.k. värdekommission
I motion L421 av Alf Svensson m.fl. (kd) anförs
bl.a. att alla strävar efter ett samhälle där
förtroende och tillförsikt finns med i alla
mänskliga relationer; i familjen, i skolan, i
arbetslivet, i vänkretsen och i kontakterna med
myndigheter. Varje dialog och diskussion blir,
enligt motionärerna, meningslös om det inte hos de
som för samtalet finns ett gemensamt etiskt minimum,
en gemensam uppsättning värden och värderingar, ett
fundament för dialogen. Om vi inte utkristalliserar
detta minimum är risken, enligt motionärernas
mening, uppenbar att det faller i glömska och
ersätts av ett moraliskt gungfly. Familjen är,
enligt vad som anförs i motionen, den viktigaste
signalgivaren när det gäller överförande av värden
och värderingar. Även inom politiken finns ett behov
av samtal och debatt kring de grundläggande
mänskliga värdena. En genomlysning av samhällets
fundament, dvs. den värdebas som håller ihop
samhället, skulle enligt motionärernas uppfattning,
vara mycket betydelsefull. Motionärerna anser därför
att en värdekommission bör tillsättas efter norsk
modell för att belysa värdebasens betydelse för
olika samhällsområden.
Inför ett ställningstagande till den nu aktuella
motionen vill utskottet först redovisa vad utskottet
erfor om den norska Verdikommisjonen vid ett
studiebesök i Oslo i mars 1999. Kommissionen
tillsattes i januari 1998 av den norska regeringen
och består av dels en styrgrupp om 12 ledamöter,
dels ett råd på 37 ledamöter. Styrgruppen och rådet
har en bred sammansättning av människor från en
mängd olika samhällssektorer. Kommissionen
finansieras med statliga medel, men är i övrigt helt
fristående. Huvudmålet för kommissionen är att bidra
till en bred värdemässig och samhällsetisk
mobilisering för att stärka positiva
gemenskapsvärderingar och ett ansvar för miljön och
samhället. Kommissionen skall bl.a. bidra till att
skapa en större medvetenhet om värdefrågor och
etiska problemställningar, bidra till analys och
kunskapsförmedling på området, identifiera aktuella
värdemässiga och samhällsetiska utmaningar och
uppmana till handling. Arbetet bedrivs bl.a. genom
utfrågningar, seminarier, konferenser,
massmedieutspel, institutionsbesök, folkmöten och
genom publicering av olika rapporter och andra
publikationer. Kommissionens arbete skall redovisas
i en slutrapport senast under hösten 2001.
Utskottet vill först peka på att vissa åtgärder
redan har vidtagits för att lyfta fram sådana
spörsmål som tas upp i motionen. Sålunda tillkallade
regeringen i april 1998 en kommitté med uppgift att
planera och genomföra aktiviteter inför det kommande
tusenårsskiftet. I direktiven (dir. 1998:26) sägs
bl.a. att tidsskiften alltid har engagerat, väckt
framtidsdrömmar och manat till eftertanke. Detta är,
enligt regeringens uppfattning, en utmärkt
utgångspunkt för öppna och breda samtal,
diskussioner och aktiviteter kring historia, samtid
och framtid. Diskussioner och aktiviteter kring
frågor om vilka lärdomar som kan hämtas ur historien
samt om hur nationernas, kulturernas och
människornas nuvarande situationer skapats och vilka
möjligheter som finns till förändringar i framtiden
kan, enligt vad som anförs i kommitténs direktiv,
öka engagemanget för gemensamma angelägenheter och
därigenom fördjupa demokratin. Kommittén bör bl.a.
särskilt utifrån historisk erfarenhet och kunskap
stimulera en brett förankrad framtidsdiskussion med
koncentration på frågor om demokrati, människors
lika värde, fördelning samt miljö i det framtida
samhället, särskilt engagera barn och ungdom i
framtidsdiskussionen, främja kunskapen om och
diskussionen kring vetenskapens roll i samhället,
uppmärksamma religionens betydelse som grundläggande
faktor för olika kulturers och etniska gruppers
identitet och föreställningar och uppmuntra
diskussion om historiens och kulturarvets betydelse
för att ge perspektiv på samhällsutvecklingen.
Kommittén skall samarbeta med och stimulera till
aktiviteter inom skolor, högskolor, folkbildning,
trossamfund, fackliga och ideella organisationer,
arbetslivet, medier, kulturinstitutioner samt
statliga och kommunala myndigheter. Arbetet skall
slutredovisas i april 2000.
Vidare kan upplysas om att regeringen i februari
1999 tillsatt en projektgrupp inom
Utbildningsdepartementet vars uppgift är att under
år 1999 utveckla arbetet med värdegrunden i skolan.
Värdegrunden formuleras i läroplanerna och anger de
grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på -
människolivets okränkbarhet, individens frihet och
integritet, alla människors lika värde, jämställdhet
mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga
och utsatta - och som skolan skall förmedla och
förankra bland eleverna. Projektgruppen skall bl.a.
genom olika informativa och målgruppsanpassade
insatser stödja och stimulera skolorna att
konkretisera värdegrunden i sin verksamhet. Syftet
är att få skrivningarna i läroplanen att genomsyra
skolans verksamhet i sin helhet.
I sammanhanget bör även erinras om den
parlamentariskt sammansatta kommitté regeringen
tillkallade i september 1997 med uppgift att belysa
de nya förutsättningar, problem och möjligheter som
det svenska folkstyret möter inför 2000-talet.
Kommittén har antagit namnet Demokratiutredningen. I
direktiven (dir. 1997:101) anges att utgångspunkten
för kommitténs arbete bör vara varje medborgares
rätt till full delaktighet i samhället. Kommittén
skall summera och värdera de senaste årens
demokratiutredningar och demokratiforskning och
bedöma om ytterligare undersökningar och forskning
bör initieras. Kommittén skall vidare utöver
analyser och beskrivningar lämna konkreta förslag
inom de områden där den anser det vara behövligt.
Arbetet skall bedrivas så att det offentliga
samtalet kring demokrati och folkstyre stimuleras
och utvecklas. Kommittén anordnar bl.a. offentliga
seminarier och har öppnat en egen webbsida på
Internet för debatt och information. Hittills har
kommittén överlämnat 18 delrapporter, bl.a. rörande
mediefrågor, medborgarskapet och demokrati på lokal
nivå och inom EU.
I november 1998 fick Demokratiutredningen genom
tilläggsdirektiv (dir. 1998:100) i uppdrag att
utreda orsakerna till det sjunkande valdeltagandet
och att föreslå åtgärder för att öka medborgarnas
delaktighet och engagemang i det demokratiska
systemet. Utredningsarbetet skall i dess helhet vara
avslutat senast den 31 december 1999.
Utskottet har för sin del självfallet ingen annan
uppfattning än motionärerna när det gäller
angelägenheten av att det också i andra sammanhang
än vad som nu redovisats förs samtal, diskussioner
och debatter i sådana frågor som nämnts i motionen.
Enligt utskottets mening kan inte nog understrykas
hur angeläget det är att sådana diskussioner
stimuleras och ständigt hålls vid liv så att
åsikter, ställningstaganden och beslutsfattande i
alla olika sammanhang i större utsträckning än
hittills kan växa fram utifrån moraliska och etiska
utgångspunkter och värderingar. Inte bara för
samhällets beslutsfattare utan också för enskilda
personer i vardagssituationer är det angeläget att
försöka tydliggöra hur ett visst ställningstagande
förhåller sig till etiska och moraliska värderingar,
och en etisk reflektion borde, om möjligt, föregå
allt beslutsfattande.
Enligt utskottets mening utgör emellertid det
förslag som lagts fram i motion L421 om tillsättande
av en statlig s.k. värdekommission ingen framkomlig
väg om man vill komma vidare med de tankegångar som
utskottet nu försökt ge uttryck för. Utskottet vill
därvid först peka på att det föreligger en risk att
bara tillsättandet av en statlig kommission av många
kan uppfattas som ett försök att lägga fast en för
alla människor gemensam syn på de frågeställningar
som tas upp i motionen. Om en statlig
värdekommission tillkallas kan inte heller uteslutas
att samtal och diskussioner som förs i andra
sammanhang kring grundläggande mänskliga värden
avstannar och att det synsätt som kommissionen
eventuellt kan enas kring blir det enda
allenarådande. Vad en värdekommission kan lägga fast
kan dessutom endast bli redovisningar av
uppfattningar hos enskilda ledamöter i en statlig
kommitté. Därtill kommer att det inte går att bortse
från att kommissionens slutsatser riskerar att bli
så allmänt hållna att de framstår som ointressanta
och arbetet därmed utförts i onödan.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L421.
Övriga frågor
Catherine Persson (s) tar i motion L906 upp ett
spörsmål som rör utformningen av köpekontrakt.
Motionären menar att det ofta kan uppstå
svårigheter, exempelvis vid upplösningen av ett
samboförhållande, att avgöra vem som äger viss
egendom. Detta beror enligt motionären på att det
ofta bara frågas efter en köpare vid upprättandet av
ett köpekontrakt. I motionen begärs ett
tillkännagivande om behovet av en undersökning av
möjligheterna att via konsumentköplagen eller genom
rekommendationer från branschorganisationer verka
för att köpekontrakt utformas på ett sådant sätt att
flera personer kan anges som ägare.
Utskottet konstaterar att det inte finns några
lagregler som hindrar att köpekontrakt utformas på
det sätt som motionären efterlyser. I sammanhanget
kan upplysas om att frågan har uppmärksammats av
Konsumentverket och enligt uppgift kommer den att
tas upp i verkets kommande förhandlingsarbete med
branschorganisationerna rörande utformningen av
standardkontrakt. Utskottet kan mot denna bakgrund
inte se att det föreligger behov av någon åtgärd
från riksdagens sida i anledning av den nu aktuella
motionen.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L906.
Kenneth Lantz (kd) aktualiserar i motion L408
frågan om förmånstagarkretsen vid tecknande av
pensionsförsäkring. Enligt 31 § kommunalskattelagen
(1928:370) och dess anvisningar kan i dag, som
förmånstagare vid tecknande av pensionsförsäkring
insättas make, maka, sambo, registrerad partner
eller barn till endera den försäkrade eller dennes
maka, sambo eller registrerad partner. Även tidigare
make eller sambo och dessa barn ingår i den krets
som kan vara förmånstagare. Avlider den försäkrade
utan att efterlämna förmånstagare tillfaller det
inbetalade beloppet försäkringskollektivet genom
s.k. arvsvinst. Motionären anser att nuvarande
förmånstagarkrets borde utökas så att arvingar
enligt parentelprincipen tillåts bli mottagare av
medel från en pensionsförsäkring vars premie är
avdragsgill. En sådan ordning skulle, enligt
motionären, kännas tryggare för människor som saknar
egna barn och gärna vill teckna pensionsförsäkring
men samtidigt inte vill se hela sitt kapital föras
över till arvsvinst. Vidare skulle, anförs i
motionen, uppstå en rättslikhet med vad som gäller
enligt lagen (1993:931) om individuellt
pensionssparande och vid tecknande av
kapitalförsäkring. I motionen begärs dels ett
tillkännagivande om förmånstagarförordnanden i
pensionsförsäkring enligt det anförda (yrkande 1),
dels att riksdagen hos regeringen skall begära
lagförslag som möjliggör att även arvingar kan
insättas som förmånstagare i pensionsförsäkringar
(yrkande 2).
Utskottet påminner om att liknande motionsyrkanden
tidigare har avstyrkts av skatteutskottet, bl.a.
hösten 1993 i betänkande 1993/94:SkU16 och våren
1994 i betänkande 1993/94:SkU20. Skatteutskottet har
därvid som sin mening bl.a. uttalat att de regler
som gäller för pensionssparande bör ha en utformning
som förhindrar att reglerna utnyttjas till andra
syften än pensioneringsändamål och att vissa
begränsningar därför måste finnas när det gäller
möjligheterna att låta utfallande belopp tillfalla
annan än den som gjort avdrag för insättningarna.
Lagutskottet har från sina utgångspunkter inte skäl
att förorda ett annat ställningstagande i saken och
avstyrker bifall till motion L408.
I motion L423 av Helena Frisk m.fl. (s) påpekas att
det i dag inte finns någon rättslig reglering av
myndigheternas skyldighet att underrätta anhöriga om
dödsfall eller begravning. Detta förhållande har i
vissa fall lett till att anhöriga först efter
begravningen fått besked om en nära anhörigs
dödsfall. Motionärerna begär ett tillkännagivande om
att frågan om möjligheterna att i tid informera om
anhörigs bortgång bör utredas.
Utskottet har, i likhet med motionären, förståelse
för de svårigheter som kan uppstå när kontakten
mellan exempelvis ett barn och dess föräldrar har
brutits. Särskilt svår torde situationen var i de
fall ett sorgebud når en människa för sent eller på
ett sätt som upplevs inhumant och ovärdigt. Förutom
ärvdabalkens bestämmelser om kallelse till
bouppteckning, torde det inte finnas några
bestämmelser om skyldighet för det allmänna att
informera ett barn om dess förälders död. Inte
heller föreligger, enligt vad utskottet kunnat
finna, någon skyldighet från sjukvårdpersonalens
sida att lämna ut information om att en person
befinner sig på sjukhus. Tvärtom kan bestämmelserna
om sekretess förhindra att sådana uppgifter ges ut.
Som utskottet konstaterade våren 1998 vid
behandlingen av ett motsvarande yrkande som det nu
aktuella torde det inte vara möjligt att genom
lagstiftning - i vart fall inte på familjerättens
område - komma till rätta med det problem som
motionären tar upp (bet. 1997/98:LU10).
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L423.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande äktenskapets ställning
att riksdagen avslår motion 1998/99:L424 yrkande 1,
res. 1 (kd)
2. beträffande familjerådgivning, m.m.
att riksdagen avslår motion 1998/99:L424 yrkande 2,
3. beträffande äktenskap för homosexuella,
m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L403 yrkande 1,
1998/99: L407 yrkande 1 och 1998/99:So380
yrkande 1,
res. 2 (v)
4. beträffande homosexuella sambor
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:K330 yrkande 3 och
1998/99: Ju709 yrkande 9,
5. beträffande civiläktenskap
att riksdagen avslår motion 1998/99:L407 yrkande 2,
res. 3 (v)
6. beträffande vigselrätt
att riksdagen avslår motion 1998/99:L403 yrkande 2,
7. beträffande ersättning till vigsel- och
registreringsförrättare
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju709 yrkande 8,
res. 4 (v, c, fp)
9. beträffande förordnande av
registreringsförrättare
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L407 yrkande 3,
1998/99: L410 och 1998/99:Ju709 yrkande 6,
res. 5 (v, fp)
10. beträffande registrering av partnerskap
utomlands
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L402, 1998/99:K330
yrkande 4 och 1998/99:Ju709 yrkande 7,
res. 6 (v, c, fp)
11. beträffande gemensam vårdnad för
ogifta föräldrar
att riksdagen avslår motion 1998/99:L412,
12. beträffande mor- och farföräldrar som
vårdnadshavare
att riksdagen avslår motion 1998/99:L417,
res. 7 (m, kd)
13. beträffande barn i familjehem
att riksdagen avslår motion 1998/99:So308 yrkandena 12 och
13,
14. beträffande juridiskt biträde för
barn
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:L420 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
15. beträffande utvärdering av 1998 års
föräldrabalksreform
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So380 yrkande 7 och
1998/99:So462 yrkande 14,
res. 8 (v, fp)
16. beträffande 6 kap. föräldrabalken och
barnkonventionen
att riksdagen avslår motion 1998/99:L405,
17. beträffande barns påverkan av växelvis
boende
att riksdagen avslår motion 1998/99:L419,
res. 9 (v)
18. beträffande talerätt i mål om hävande
av faderskap
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L401, 1998/99:L413,
1998/99:L414 och 1998/99:L418,
res. 10 (m, kd, c, fp)
19. beträffande dubbelnamn
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L406 och
1998/99:L425,
20. beträffande en s.k. värdekommission
att riksdagen avslår motion 1998/99:L421,
res. 11 (kd)
res. 12 (fp) - motiv.
21. beträffande utformningen av
köpekontrakt
att riksdagen avslår motion 1998/99:L906,
22. beträffande förmånstagarförordnande i
pensionsförsäkring
att riksdagen avslår motion 1998/99:L408,
res. 13 (kd, c)
23. beträffande underrättelseskyldighet
vid dödsfall
att riksdagen avslår motion 1998/99:L423.
Stockholm den 15 april 1999
På lagutskottets vägnar
Tanja Linderborg
I beslutet har deltagit: Tanja
Linderborg (v), Marianne Carlström
(s), Rune Berglund (s), Henrik S
Järrel (m), Nikos Papadopoulos (s),
Elizabeth Nyström (m), Marina
Pettersson (s), Christina Nenes
(s), Tasso Stafilidis (v), Kjell
Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m),
Anders Berglöv (s), Viviann Gerdin
(c), Ulf Nilsson (fp), Raimo
Pärssinen (s), Anne-Katrine Dunker
(m) och Ingemar Vänerlöv (kd).
Reservationer
1. Äktenskapets ställning (mom. 1)
Kjell Eldensjö och Ingemar Vänerlöv (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8
börjar med "Inför ställningstagandet" och på s. 9
slutar med "yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärens uppfattning att den
neutrala syn på samlevnad som har genomsyrat den
familjerättsliga lagstiftningen under de senaste
decennierna nu bör överges. I stället bör
lagstiftningen, inte minst på det civilrättsliga
området, utformas på så sätt att äktenskapet mellan
man och kvinna prioriteras som samlevnadsform.
Härigenom skulle en medveten inriktning att
garantera rättssäkerhet och jämställdhet mellan
makar markeras samtidigt som barnens trygghet
förstärks.
Vad utskottet nu anfört om inriktningen av
lagstiftningen på familjerättens område bör
riksdagen, med bifall till motion L424 yrkande 1,
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande äktenskapets ställning
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:L424 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
2. Äktenskap för homosexuella, m.m.
(mom. 3)
Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "Frågan om" och slutar med "yrkande 1"
bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning om att
människors kärlek och önskan att leva med varandra
skall erkännas och respekteras, oavsett om kärleken
är homosexuell eller heterosexuell. Några bärande
skäl för att särskilja homo- och heterosexuella i
lagstiftningen föreligger sålunda inte.
Genom införandet av partnerskapslagen har Sverige
tillsammans med Danmark, Norge, Island samt numera
även Nederländerna påbörjat arbetet med att avskaffa
den rättsliga särbehandlingen av homosexuell
samlevnad. Flera andra länder följer nu efter.
Enligt utskottet är tiden mogen att ta ytterligare
ett steg i detta arbete och ge homosexuella
möjlighet att ingå äktenskap på samma villkor och
med samma rättsverkningar som heterosexuella.
Konsekvensen av detta blir att partnerskapslagen kan
avskaffas och att de partner som redan registrerat
sitt partnerskap kan betraktas som makar enligt den
nya lagstiftningen. Härigenom kommer
familjebegreppet att utvidgas i överensstämmelse med
vad som begärts i motion So380. Som ett led i
strävan att skapa en lagstiftning på det
familjerättsliga området som inte diskriminerar
människor på grund av sexuell läggning, bör
regeringen återkomma till riksdagen med förslag till
ändringar i äktenskapslagstiftningen i enlighet med
vad utskottet nu skisserat.
Vad utskottet nu anfört i fråga om möjlighet för
homosexuella att ingå äktenskap bör riksdagen, med
bifall till motionerna L403 yrkande 1, L407 yrkande
1 och So380 yrkande 1, som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande äktenskap för homosexuella,
m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:L403 yrkande
1, 1998/99:L407 yrkande 1 och 1998/99:So380
yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
3. Civiläktenskap (mom. 5)
Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "Motionsyrkanden med" och slutar med
"yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det
inte är tillfredsställande att kyrkliga samfund har
rätt att förrätta juridiskt bindande vigslar mellan
heterosexuella, samtidigt som man tar avstånd från
homosexuella förhållanden. Med hänsyn härtill bör
den av motionärerna föreslagna ordningen nu införas.
Ett särskiljande av den religiösa ceremonin från de
rättsverkningar som hänger samman med vigseln skulle
också, enligt utskottets mening, bättre
överensstämma med vad som förekommer på många håll
utomlands. Det bör ankomma på regeringen att
framlägga erforderliga lagförslag i enlighet med vad
utskottet nu anfört.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motion L407 yrkande 2, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande civiläktenskap
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:L407 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "När det" och slutar med "yrkande 8" bort
ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att
partnerskapslagen bör ändras på så sätt att även
utländska medborgare vars hemländer har samma
lagstiftning på området som Sverige skall kunna
ingå registrerat partnerskap enligt svensk rätt. Det
bör ankomma på regeringen att omgående framlägga
erforderliga lagförslag.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall
till motion Ju709 yrkande 8, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha
följande lydelse:
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "Vad först" och på s. 15 slutar med
"yrkande 6" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det
är oacceptabelt att vissa förrättare av borgerlig
vigsel vägrar att åta sig uppdraget som
registreringsförrättare. Att vara vigselförrättare
är ett förtroendeuppdrag och det framstår för
utskottet ur principiell synvinkel som en
självklarhet att de personer som får förtroendet
skall vara beredda att behandla alla människor lika,
oavsett sexuell läggning. Enligt utskottets mening
bör därför uppdraget som vigsel- och
registreringsförrättare förenas till ett gemensamt
uppdrag. I likhet med motionärerna anser utskottet
även att övergångsbestämmelser bör införas som
innebär att den som tidigare har förordnats för
någondera av funktionerna automatiskt får sitt
förordnande omvandlat till att avse den nya
gemensamma funktionen. Regeringen bör återkomma till
riksdagen med lagförslag i enlighet med vad nu
anförts.
I avvaktan på ny lagstiftning på området bör
regeringen snarast föranstalta om en översyn av
länsstyrelsernas rutiner vad gäller förordnande av
vigsel- och registreringsförrättare, i syfte att
endast sådana personer som även accepterar uppdraget
att registrera partnerskap förordnas som
vigselförrättare.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motionerna L407 yrkande 3, L410 yrkande
2 och Ju709 yrkande 6, och med anledning av motion
L410 yrkande 1, som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha
följande lydelse:
9. beträffande förordnande av
registreringsförrättare
att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:L407 yrkande
3, 1998/99:L410 yrkande 2 och 1998/99:Ju709
yrkande 6 och med anledning av motion
1998/99:L410 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Registrering av partnerskap utomlands
(mom. 10)
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "När det" och på s. 16 slutar med
"yrkande 7" bort ha följande lydelse:
Beträffande registrering av partnerskap vid svenska
ambassader utomlands anser utskottet att det ur
principiell synvinkel är viktigt att svenska
myndigheter erbjuder alla svenskar samma service,
oberoende av personens sexuella läggning. Utskottet
konstaterar att partnerskapslagen redan i dag ger
regeringen rätt att utfärda bemyndiganden för
registrering. Enligt utskottets mening bör denna
rätt självfallet utnyttjas i de fall värdlandet
lämnar sitt godkännande till verksamheten.
Regeringen bör, mot den nu angivna bakgrunden,
snarast vidta åtgärder så att de personer som
uppfyller kraven för registrering enligt svensk lag
ges möjlighet att få sitt partnerskap registrerat på
ambassader utomlands.
Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen, med
bifall till motionerna L402, K330 yrkande 4 och
Ju709 yrkande 7 som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha
följande lydelse:
10. beträffande registrering av partnerskap
utomlands
att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:L402,
1998/99:K330 yrkande 4 och 1998/99:Ju709 yrkande
7 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
7. Mor- och farföräldrar som vårdnadshavare
(mom. 12)
Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell
Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Anne-Katrine
Dunker (m) och Ingemar Vänerlöv (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17
börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 18 slutar
med "motion L417" bort ha följande lydelse:
Utskottet ansluter sig till motionärens uppfattning
och anser för sin del att den föreslagna ordningen
är mer i överensstämmelse med principen om barnets
bästa än nu gällade reglering på området. Det får
ankomma på regeringen att framlägga erforderliga
förslag till ändringar i föräldrabalken.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall
till motion L417, som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha
följande lydelse:
12. beträffande mor- och farföräldrar som
vårdnadshavare
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:L417 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
8. Utvärdering av 1998 års
föräldrabalksreform (mom. 15)
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "Vad först" och slutar med "yrkande 7"
bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att en
utvärdering av 1998 års föräldrabalksreform,
särskilt såvitt avser bestämmelserna om gemensam
vårdnad och samarbetssamtal, är mycket angelägen.
Med vetskap om att allt utvärderingsarbete är
tidskrävande anser utskottet att regeringen redan nu
bör vidta sådana åtgärder för att en utvärdering
skall kunna komma till stånd inom rimlig tid. En
första åtgärd kan vara att genast tillsätta en
särskild arbetsgrupp med uppgift att följa lagens
tillämpning.
Vad utskottet anfört bör riksdagen, med bifall till
motionerna So380 yrkande 7 och So462 yrkande 14, som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha
följande lydelse:
15. beträffande utvärdering av 1998 års
föräldrabalksreform
att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:So380 yrkande
7 och 1998/99:So462 yrkande 14 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Barns påverkan av växelvis boende
(mom. 17)
Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "Mot bakgrund" och slutar med "Motionen
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att de initiativ som har tagits på
området är välkomna. Därutöver föreligger dock ett
behov av att domstolspraxis på området kartläggs, i
syfte att klargöra om praxis är förenlig med
principen om barnets bästa. Regeringen bör, mot
denna bakgrund, föranstalta om att en sådan
kartläggning snarast kommer till stånd.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall
till motion L419, som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha
följande lydelse:
17. beträffande barns påverkan av växelvis
boende
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:L419 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
10. Talerätt i mål om hävande av faderskap
(mom. 18)
Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell
Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Viviann Gerdin
(c), Ulf Nilsson (fp), Anne-Katrine Dunker (m) och
Ingemar Vänerlöv (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24
börjar med "Utskottet behandlade" och på s. 25
slutar med "och L418" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning i fråga
om vikten av att ingen felaktigt förklaras vara far
till ett barn. Att faderskapet blir riktigt
fastställt måste givetvis anses ligga i såväl
barnets som moderns och den utpekade faderns
intresse. Vad först gäller den situationen att
faderskapet har fastställts genom presumtion kan
utskottet konstatera att nuvarande lagstiftning i
fråga om talerätt för en avliden mans maka och
arvingar bygger på avvägningar mellan de olika
intressen som gör sig gällande. Några motsvarande
avvägningar har inte skett när det gäller talerätt
för mannens änka och arvingar vid ogiltigförklaring
av faderskapsbekräftelse. Utskottet anser att det är
otillfredsställande att det inte finns några klara
regler i fråga om talerätten i sådana fall. Vad
härefter angår talerätten i fråga om faderskap som
har fastställts genom dom får rättsläget, enligt
utskottets mening, betraktas som oklart. Mot
bakgrund av den samhällsutveckling som ägt rum under
senare år, inte minst när det gäller förekomsten av
nya familjebildningar, får även detta anses
otillfredsställande.
Sammanfattningsvis anser utskottet att de nu
redovisade förhållandena bör bli föremål för en
förutsättningslös utredning där olika aspekter på
problemen och de olika intressen som gör sig
gällande blir noggrant genomlysta. Den självklara
utgångspunkten för en sådan utredning måste enligt
utskottet vara barnets bästa.
Vad utskottet nu anfört bör, med bifall till
motionerna L401, L413, L414 och L418 ges regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha
följande lydelse:
18. beträffande talerätt i mål om hävande av
faderskap
att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:L401,
1998/99:L413, 1998/99:L414 och 1998/99:L418 som
sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
11. En s.k. värdekommission (mom. 20)
Kjell Eldensjö och Ingemar Vänerlöv (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27
börjar med "Utskottet vill" och på s. 28 slutar med
"motion L421" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning när det
gäller vikten av att sådana frågeställningar som tas
upp i motionen blir föremål för diskussion. Som
anförs i motionen skulle härigenom en mycket
värdefull genomlysning av samhällets fundament och
värdebas komma till stånd. Med hänsyn härtill anser
utskottet att regeringen skall föranstalta om att en
värdekommission omgående tillsätts i enlighet med
vad som anförts i motionen. Den norska
Verdikommisjonen bör enligt utskottets mening därvid
kunna tjäna som modell.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motion L421, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha
följande lydelse:
20. beträffande en s.k. värdekommission
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:L421 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
12. En s.k. värdekommission (mom. 20,
motiveringen)
Ulf Nilsson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27
börjar med "Utskottet vill" och på s. 28 slutar med
"motion L421" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att samtal kring moralfrågor
behöver föras i mycket större utsträckning än i dag
och engagera betydligt fler människor. Enligt
utskottet behöver emellertid inte pågående
kommittéer och utredningar där etiska frågor
diskuteras kompletteras med en statlig
värdekommission. Om en statlig värdekommission
startas enligt motionens intentioner riskerar
samtalet kring etik och moral tvärtom att avstanna.
Risken är uppenbar att en viss moralsyn skulle
formuleras under den falska föreställningen att den
delas av alla, fast den egentligen är uttryck för en
enskild grupps etiska värderingar.
Utskottet anser det viktigt att i olika sammanhang
stimulera till diskussion om sambandet mellan
ställningstaganden och etiska principer. En sådan
diskussion behöver ständigt föras inom vården,
forskningen, skolan och politiken. I t.ex. skolan
skall det förekomma en levande diskussion om hur
åsikter och ställningstaganden växer fram utifrån
etiska och moraliska principer. I utredningen God
sed i forskningen (SOU 1999:4) understryker man att
öppenhet och insyn i forskningsprocessen är en
nödvändig förutsättning för att allmänhet och
beslutsfattare skall kunna ha förtroende för
forskningsprocessen. Utredningen lämnar en rad
förslag om hur dialogen, inte minst om
forskningsetiska frågor, mellan forskare och
allmänhet skall kunna intensifieras. Det är viktigt
för den enskilda individen att medvetandegöra hur
ett ställningstagande förhåller sig till allmänna
etiska principer.
Den statliga värdekommission som föreslås i
motionen riskerar att strypa diskussionen på olika
lokala nivåer. Risken med en statlig kommission är
att den antingen presenterar slutsatser som är så
allmänna att de är ointressanta eller att den tar
ställning i moraliska frågor som är den enskildes
ansvar att avgöra. Vad som hittills kommit ut av den
norska värdekommissionens arbete visar tydligt på
svårigheterna att "objektivt" fastställa en för alla
giltig etik.
Etiska frågeställningar är viktiga att diskutera i
samband med statliga utredningar och statliga
direktiv. Det är viktigt att utredningar som
inrymmer etiska frågeställningar är parlamentariska
och inte enmans- eller tjänstemannautredningar.
Exempelvis bör frågor om genetisk integritet och
medicinska tester i arbetslivet behandlas i
parlamentariska utredningar. Med ett parlamentariskt
utredningsförfarande ökar man möjligheten till insyn
och debatt inte bara i partierna utan också i det
omgivande samhället.
Utskottet välkomnar förslag till hur en sådan
debatt skall uppmuntras i större utsträckning än i
dag.
Motionens formuleringar bortser från det faktum att
samma ställningstaganden kan utformas utifrån skilda
etiska principer. Så kan t.ex. en kristen och en
ateist utifrån skilda utgångspunkter komma fram till
samma slutsats, när det gäller solidaritet med
människor i nöd.
I motionen talas det om familjens betydelse men
man underlåter att precisera vad som menas med
familj - mamma, pappa och barn; ensamstående
förälder, ensamstående; hetero- eller homosexuell
gemenskap. Föreställningen att en statlig kommitté
kan fastställa hur en god familj ska se ut kan leda
till intolerans och fördomar.
En grundläggande förutsättning för att komma till
rätta med motsättningar om hur olika värden skall
avvägas mot varandra är att människor vill delta i
gemensamma samtal. Dessa samtal förutsätter att det
skapas mötesplatser där ingen av kontrahenterna har
tolkningsföreträde i kraft av t.ex. ålder, kön,
etnisk tillhörighet eller religion. Det måste finnas
en villighet att lyssna till och pröva och värdera
fakta. Det behövs en mångfald mötesplatser eftersom
etiska frågeställningar uppstår inom snart sagt
varje sektor i vårt samhälle.
Det finns en tendens i dagens samhälle att experter
av olika slag i allt högre grad anlitas för att
hjälpa till att lösa frågor. Det gäller också
etikområdet där det erbjuds särskild expertis i form
av kringresande etikkonsulter som talar om vad som
är rätt och fel eller i form av etiska råd och
nämnder som anger vad som är etiskt/moraliskt
försvarbart. Det etiska beslutsfattandet kan
emellertid inte läggas ut på entreprenad. Det måste
ligga på var och en att utifrån eget ansvarstagande
och inre sanktion ta besluten. En etisk reflektion
måste vara en naturlig del i alla beslutsfattares
vardag.
Utskottet anser att en statlig värdekommission
enligt motionen skulle kunna motverka en bred och
levande diskussion kring etiska frågor och avslår
därför motionen.
13. Förmånstagarförordnande i
pensionsförsäkring (mom. 22)
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29
börjar med "Utskottet påminner" och slutar med
"motion L408" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionären att
förmånstagarkretsen vid tecknande av
pensionsförsäkring bör vidgas till att även omfatta
arvingar enligt parentelprincipen. På så sätt skulle
ett långsiktigt sparande i pensionsförsäkring
stimuleras och oskäliga konsekvenser vid s.k.
arvsvinst undvikas. Regeringen bör enligt utskottets
mening återkomma med ett lagförslag som ligger i
linje med vad som yrkas i den nu aktuella motionen.
Vad utskottet anfört bör, med bifall till motion
L408, ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 22 bort ha
följande lydelse:
22. beträffande förmånstagarförordnande i
pensionsförsäkring
att riksdagen med bifall till motion
1998/99:L408 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
Särskilda yttranden
1. Familjerådgivning, m.m.
Kjell Eldensjö och Ingemar Vänerlöv (båda kd) anför:
Eftersom det pågår arbete inom
Regeringskansliet med en inriktning som
ligger i linje med vad som begärs i motion
L424 yrkande 2, har vi valt att inte
reservera oss i frågan. Vi vill dock
understryka det angelägna i att arbetet
snarast leder fram till konkreta
förbättringar när det gäller samhällets
åtgärder för att förebygga separationer.
2. Familjerådgivning, m.m.
Viviann Gerdin (c) anför:
För egen del vill jag framhålla att det är viktigt
att föräldrar arbetar för att nå enighet om barnens
framtida situation när de ställs inför en
separation. Centerpartiet har också i andra
sammanhang föreslagit att obligatoriska
samarbetssamtal bör införas. Samtalen skall ske via
socialtjänsten och ha som syfte att föräldrarna
tillsammans med sakkunniga skall nå enighet i frågor
som rör vårdnad, boende och umgänge.
3. En s.k. värdekommission
Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström, Berit Adolfsson
och Anne-Katrine Dunker (alla m) anför:
Såvitt vi kunnat utröna är det viktigaste,
underliggande syftet med den norska
Verdikommissionen att hos den enskilda individen
stimulera till eget personligt reflekterande över
egna förhållningssätt till en rad olika
samhällsföreteelser och till hela skalan av
variationsrika yttringar av mänskligt liv och
uppträdande, dvs. att uppmuntra individen att själv
utforska sina mer eller mindre medvetandegjorda
värdegrunder och förhållningssätt till etiska och
moraliska begrepp och dilemman. Med det synsättet
blir det själva "resan i det inre" snarare än
slutmålet som är mödan värd.
Vi delar i och för sig denna syn och tror att en
sådan process kan stimuleras utan tillkomsten av en
värdekommission. Vi menar att det på allt sätt är
angeläget att balansera den tendens till "yrkes- och
proffstyckande" som lätt uppstår i och kring
politiskt till- och sammansatta kommittéer och
utredningar av de slag som hänvisas till i
betänkandet, i synnerhet kanske när syftet bakom
dessa kommittéers tillkomst också är att bidra till
en bredare, samhällelig värdediskussion.
För vår del anser vi därför att det kunde ligga ett
särskilt värde i att exempelvis till kommittén som
arbetar inför tusenårsskiftet knyta en mycket brett
sammansatt referensgrupp (jfr Verdikommissionens
"råd" med 37 personer där flertalet företräder
mycket alldagliga yrken och professioner) som mera
får rollen att initiera, aktivera, frammana och
spegla "vardagsmänniskans" perspektiv, vilka annars
lätt kan hamna i skymundan av yrkespolitikernas,
proffstyckarnas och yrkesfilosofernas synpunkter.
Vi har övervägt att i en reservation framföra vad
vi nu anfört, men eftersom vi i sak är ense med
majoriteten om att en värdekommission inte bör
tillsättas har vi slutligen valt att utveckla vårt
ställningstagande i ett särskilt yttrande.