I betänkandet behandlar utskottet sex motioner från
allmänna motionstiden 1998 om vissa
skadeståndsrättsliga frågor. Motionerna gäller olika
spörsmål rörande det allmännas skadeståndsansvar,
skadeståndsansvaret för atomskador, frågan om
regressrätt för utgiven sjuklön, skadestånd till
efterlevande, ansvar för genetiskt modifierade
organismer och skadeståndsansvar för hundägare.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats sex reservationer och
två särskilda yttranden.
Motionerna
1998/99:L601 av Ulf Kristersson m.fl. (m) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag om
införande av regressrätt för utgiven sjuklön i fall
där sjuklön utgivits till en arbetstagare på grund
av att en annan person uppsåtligen skadat
arbetstagaren i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1998/99:L602 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ersättning vid
felaktigt anhållande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ersättning vid
felaktigt gripande,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ersättning vid
felaktig myndighetsinformation,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vidgad
jämkningsregel,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om kortare
preskriptionstid.
1998/99:L604 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om hundägares
ersättningsskyldighet.
1998/99:Ju916 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
ändrade regler för kränkningsersättning i enlighet
med vad som anförts i motionen.
1998/99:MJ749 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en obligatorisk
ansvarsförsäkring för introduktion av gentekniskt
modifierade organismer.
1998/99:N228 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om översynen av
atomansvarighetslagen.
Utskottet
Skadeståndsansvar för felaktig
myndighetsinformation
Den grundläggande regeln om skadeståndsansvar finns
i 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Detta
lagrum innebär att var och en som uppsåtligen eller
av vårdslöshet (culpa) vållar person- eller sakskada
är skyldig att ersätta skadan. Skadeståndslagen
innehåller också särskilda regler om arbetsgivares
s.k. principalansvar. Enligt 3 kap. 1 § är en
arbetsgivare ansvarig för person- eller sakskada som
vållas av arbetstagaren genom fel eller försummelse
i tjänsten. Arbetsgivaren svarar också för ren
förmögenhetsskada om arbetstagaren vållat skadan
genom brott. Med ren förmögenhetsskada avses sådan
ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att
någon lider person- eller sakskada. Arbetsgivares
principalansvar omfattar även de offentliga
arbetsgivarna. Är det fråga om myndighetsutövning
sträcker sig statens och kommunernas ansvar längre
än andra arbetsgivares. När fel eller försummelse
har begåtts vid myndighetsutövning, svarar det
allmänna nämligen inte bara för person- och sakskada
utan också för ren förmögenhetsskada (3 kap. 2 §).
Den 1 januari 1999 infördes en bestämmelse i 3 kap.
3 § skadeståndslagen om det allmännas ansvar för
felaktig myndighetsinformation. Enligt bestämmelsen
skall stat och kommun ersätta ren förmögenhetsskada
som har orsakats en enskild medborgare genom fel
eller försummelse när en myndighet lämnar felaktiga
upplysningar eller råd, om det med hänsyn till
omständigheterna finns särskilda skäl. Vid
bedömningen av om det i det enskilda fallet finns
sådana skäl skall särskilt beaktas upplysningarnas
eller rådens art, deras samband med myndighetens
verksamhetsområde och omständigheterna när
upplysningarna eller råden lämnades. Regeln
förutsätter inte att informationen har lämnats vid
myndighetsutövning. Av lagförarbetena framgår att
ansvaret skall kunna göras gällande endast i ett
begränsat antal fall och att det är den enskilde
själv som har att visa att de rekvisit som uppställs
i bestämmelsen är uppfyllda, liksom att det
föreligger ett adekvat orsakssamband mellan
informationen och skadan samt skadans storlek m.m.
(prop. 1997/98:105, bet. LU27).
Kenth Skårvik (fp) anför i motion L602 att kravet
på "särskilda skäl" för skadeståndsansvar vid
felaktig myndighetsinformation innebär en alltför
stark begränsning av ersättningsrätten. En bättre
modell för att uppnå en rimlig begränsning av
skadeståndsansvaret är, menar motionären, att
ersättning kan jämkas vid medvållande från den
skadelidandes sida. I motionen begärs ett
tillkännagivande med detta innehåll (yrkande 3).
Vid utskottets behandling förra våren av
propositionen om det allmännas skadeståndsansvar
(prop. 1997/98:105) hade utskottet att ta ställning
till ett motionsyrkande med motsvarande innebörd som
det nu aktuella. Propositionen och de med anledning
av propositionen väckta motionerna hade därvid
remissbehandlats. Utskottet ansåg i det sammanhanget
i likhet med regeringen att det särskilt borde
markeras att skadeståndsansvar inte kommer i fråga i
samtliga fall då en myndighet lämnar felaktig
information som orsakar skada. Enligt utskottets
mening var det nämligen nödvändigt med en viss
begränsning och avgränsning av ansvaret. Utskottet
kunde därför inte ställa sig bakom det då aktuella
motionsförslaget, vars konsekvenser enligt utskottet
skulle bli svåra att överblicka. I stället instämde
utskottet i regeringens uppfattning om att det bör
krävas att det finns särskilda skäl för att
skadeståndsansvaret skall utlösas. Det då aktuella
motionsyrkandet avstyrktes (bet. 1997/98:LU27).
Några omständigheter som medför att utskottet nu
bör frångå sin tidigare redovisade bedömning har
inte tillkommit, och utskottet avstyrker
följaktligen bifall till motion L602 yrkande 3.
Skadeståndsansvar vid frihetsberövanden
Vid sidan av skadeståndslagen finns vissa
specialregler som ålägger det allmänna ett mer
långtgående skadeståndsansvar. När det gäller skada
orsakad av frihetsinskränkningar har särskilda
regler om strikt skadeståndsansvar, dvs.
skadeståndsansvar oberoende av vållande, gällt sedan
mycket länge i svensk rätt. När skadeståndslagen kom
till år 1972 ansåg man, med hänsyn till att den
lagen utformats med vållandeprincipen som grund, att
det var lämpligast att hålla de särskilda reglerna
om ersättning vid frihetsinskränkning utanför. Man
valde därför att behålla ordningen med en särskild
lag om ersättning för dessa fall.
En ny lag (1998:714) om ersättning vid
frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder
(ersättningslagen), som antogs av riksdagen våren
1998, trädde i kraft den 1 januari 1999 och ersatte
den tidigare lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning (prop. 1997/98:105, bet. LU27).
Enligt ersättningslagen har, oavsett någons fel
eller försumlighet, bl.a. den som på grund av
misstanke om brott varit häktad eller, under minst
24 timmar i sträck, varit anhållen eller underkastad
reseförbud eller anmälningsskyldighet (24-
timmarsregeln) rätt till ersättning av staten, om
exempelvis frikännande dom meddelas eller
förundersökning avslutas utan att åtal väcks. Även
den som avtjänat fängelsestraff har rätt till
ersättning av staten om exempelvis frikännande dom
meddelas efter resning. Det krävs i nu nämnda fall
inte att beslutet i sak varit oriktigt för att
ersättning skall kunna utgå, och ersättning kan utgå
även om brottsmisstankarna alltjämt kvarstår.
Ansvaret är således strikt. Ersättning lämnas för
utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i
näringsverksamhet och lidande.
Genom den nya ersättningslagen utökades
möjligheterna för den som fått sin frihet inskränkt
att få ersättning från staten. Sålunda har den som
varit berövad friheten till följd av ett beslut vid
myndighetsutövning rätt till ersättning från staten
även i de fall då staten inte har ett strikt ansvar,
om det står klart att beslutet om frihetsberövande
vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt.
Bestämmelsen gäller såväl judiciella som
administrativa frihetsberövanden och innebär att den
som har blivit gripen kan få ersättning. Detsamma
gäller den som har varit anhållen i mindre än 24
timmar.
I motion L602 av Kenth Skårvik (fp) påpekas att
även ett kortvarigt frihetsberövande kan vara
omtumlande och smärtsamt för den enskilde.
Motionären anser därför att den s.k. 24-
timmarsregeln vid anhållanden bör slopas och att ett
strikt ersättningsansvar bör gälla även vid
gripanden. I motionen begärs tillkännagivanden härom
(yrkandena 1 och 2).
När riksdagen förra våren hade att ta ställning
till regeringens förslag till ny ersättningslag
avslogs motionsyrkanden med samma inriktning som de
nu aktuella. Riksdagens beslut motiverades med att
ett utvidgat ersättningsansvar i enlighet med
motionärernas förslag med all säkerhet skulle leda
till besvärande konsekvenser för de brottsutredande
myndigheternas arbete och innebära en alltför
långtgående återhållsamhet när det gäller befogade
ingripanden och därmed till en minskad effektivitet
i brottsbekämpningen. I vissa fall skulle den av
motionärerna förordade ordningen få direkt stötande
resultat. Som exempel på fall där den skulle få icke
önskvärda konsekvenser nämndes polisingripanden i
samband med mäns våld mot kvinnor i nära relationer,
där kvinnan inte står fast vid sina uppgifter på
grund av påtryckningar från mannen, samt polisens
insatser vid rasistiska demonstrationer och mot s.k.
mc-brottslighet. Härtill kom att den av motionärerna
föreslagna utvidgningen av skadeståndsansvaret
skulle innebära en betydande belastning på de
ersättningsprövande myndigheterna. Sammantaget fanns
det, enligt riksdagens mening, varken från
principiella eller praktiska utgångspunkter
tillräckliga skäl för en utvidgning av statens
strikta ersättningsansvar genom att slopa 24-
timmarsregeln (bet. 1997/98:LU27, rskr. 277).
När utskottet nu åter har att ta ställning till
motionsyrkanden om ett utökat strikt ansvar för det
allmänna vid judiciella frihetsberövanden, vill
utskottet först hänvisa till riksdagens uttalande i
frågan förra våren. Utskottet kan i enlighet härmed
känna en viss sympati för de principiella skäl som
motionären anfört för ett utvidgat ersättningsansvar
för staten. Ett frihetsberövande, även om det är
kortvarigt, kan givetvis för den enskilde upplevas
som mycket ingripande och orsaka både lidande och
ekonomisk skada.
Genom den nya ersättningslagen har den som varit
berövad friheten kortare tid än 24 timmar rätt till
ersättning under förutsättning att det står klart
att beslutet om frihetsberövande vilade på felaktiga
grunder och därför var oriktigt, vilket i
förhållande till vad som gällde tidigare innebär en
utvidgning av möjligheterna till ersättning.
Utskottet är inte berett att nu, knappt tre månader
efter det att den nya ersättningslagen trätt i
kraft, förorda att ersättningsrätten utvidgas
ytterligare. Om 24-timmarsregeln upphävs blir
nämligen konsekvensen att ersättning måste utges i
fler fall än nu, även om ingripandet i det ögonblick
det görs i sak är oantastligt. Därtill kommer att
det inte går att bortse från den kostnadsökning för
det allmänna som prövningen av ett betydligt högre
antal ersättningsanspråk tillsammans med det ökade
antalet utgivna ersättningar skulle innebära. Om
ersättningsbeloppen skulle betalas från
polismyndighetens ramanslag kommer detta givetvis
att påverka resurserna för brottsbekämpningen. I
enlighet med riksdagens uppfattning våren 1998 anser
utskottet vidare att frågan om den närmare
utformningen av ett strikt ansvar för staten för
vissa frihetsinskränkningar inte en gång för alla
behöver vara given, och utskottet förutsätter att
regeringen noga följer tillämpningen av reglerna.
Något tillkännagivande från riksdagens sida med
anledning av motion L602 yrkandena 1 och 2 bör
således, enligt utskottets mening, inte komma till
stånd. Motionsyrkandena avstyrks.
Rätt till ersättning enligt ersättningslagen
föreligger inte om den som har varit utsatt för
frihetsinskränkningen själv uppsåtligen har
föranlett åtgärden. Den som har försökt undanröja
bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning
eller försökt undandra sig förundersökning eller
lagföring kan få ersättning endast om det finns
synnerliga skäl. Ersättning kan vidare vägras eller
sättas ned (jämkas), om det med hänsyn till
omständigheterna är oskäligt att ersättning betalas.
Ersättningen får emellertid inte jämkas enbart på
den grunden att misstanke om brott kvarstår.
Skadestånd på grund av frihetsinskränkning kan också
jämkas, om den drabbades eget beteende har föranlett
beslutet om frihetsinskränkning. Sistnämnda
bestämmelse infördes i samband med den nuvarande
ersättningslagens tillkomst och är en nyhet i
förhållande till vad som gällde tidigare (prop.
1997/98:105).
I motion L602 vill Kenth Skårvik (fp) se att
jämkningsmöjligheten utvidgas ytterligare. En
lämpligt formulerad regel är enligt motionären att
ersättning skall kunna jämkas om den skadelidande
själv medverkat till skadan. I motionen begärs ett
tillkännagivande med denna innebörd (yrkande 4).
Utskottet, som förra våren hade att ta ställning
också till ett likalydande motionsyrkande, ansåg i
det sammanhanget att den utvidgade
jämkningsbestämmelsen väl täcker de fall då jämkning
är befogad på grund av den skadelidandes eget
beteende. Inte heller kunde utskottet finna annat än
att jämkningsregeln fått en ändamålsenlig utformning
som också torde omfatta sådana situationer som
avsågs i den då aktuella motionen (bet.
1997/98:LU27).
Utskottet vidhåller nu sin tidigare uppfattning och
avstyrker med det anförda bifall till motion L602
yrkande 4.
För skadeståndsanspråk i allmänhet gäller tio års
preskriptionstid enligt preskriptionslagen
(1981:130). I ersättningslagen finns inga särskilda
regler om preskription, vilket innebär att den
allmänna tioåriga preskriptionstiden gäller.
Kenth Skårvik (fp) begär i motion L602 ett
tillkännagivande om att preskriptionstiden för
anspråk enligt ersättningslagen bör vara tre
månader. En sådan ordning skulle enligt motionären
bidra till den nordiska rättslikheten (yrkande 5).
Även när det gäller denna fråga vill utskottet
hänvisa till riksdagens ställningstagande våren
1998. Enligt vad utskottet då anförde i sitt av
riksdagen godkända betänkande 1997/98:LU27 finns det
anledning att i detta hänseende vara återhållsam med
att föreskriva avsteg från vad som gäller angående
skadeståndsanspråk i allmänhet. Den enskilde
medborgarens intresse av att inte behöva gå miste om
ersättning enbart på grund av en särskild förkortad
preskriptionstid måste anses väga tungt, och endast
när det finns starkt vägande skäl för en särskild
preskriptionsregel bör en sådan införas.
Utskottet har i dag inte ändrat sin inställning
till ifrågavarande spörsmål, och enligt utskottets
mening är de skäl som motionären anfört inte heller
nu av den art eller styrka att det är motiverat att
införa en särskild preskriptionstid.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L602 yrkande 5.
Skadeståndsansvar för atomskador
Regler om ansvar för skador som uppkommer i samband
med verksamhet inom atomanläggningar finns i
atomansvarighetslagen (1968:45). Denna lag bygger på
två internationella konventioner. Den ena
konventionen är 1960 års Pariskonvention om
skadeståndsansvar på atomenergins område, som
föreskriver att innehavaren av en atomanläggning är
ansvarig för atomskador oberoende av vållande, dvs.
innehavarens ansvar är strikt. Den andra
konventionen är en i Bryssel år 1963 avslutad
tilläggskonvention till Pariskonventionen, som
innehåller regler om supplerande statsansvar för
atomskador.
Enligt Pariskonventionen kan
anläggningsinnehavarens ansvar bestämmas till 15
miljoner särskilda dragningsrätter (SDR). En
dragningsrätt motsvarar ungefär tio svenska kronor.
Beloppet får dock sättas högre eller lägre än detta
riktvärde. Innehavaren måste ha en försäkring eller
annan ekonomisk garanti som täcker det
ansvarighetsbelopp som har bestämts. Systemet enligt
tillläggskonventionen verkar i flera steg.
Anläggningsinnehavarens ansvar utgör det första
steget. Det andra steget betalas av den stat där
anläggningen är belägen och löper från gränsen för
första steget, dvs. anläggningshavarens ansvar, upp
till 175 miljoner SDR. Till det tredje steget, som
löper i intervallet 175-300 miljoner SDR, skall de
stater som är anslutna till tilläggskonventionen
(s.k. Brysselstater) gemensamt betala efter en
särskild formel.
Atomansvarighetslagen innehåller de regler som
föranletts av de båda konventionerna. Sedan den 1
juli 1995 gäller att anläggningshavaren svarar för
skador upp till 175 miljoner SDR (prop. 1994/95:134,
bet. LU25). Det betyder att de två första stegen i
konventionerna har reducerats till ett och att det
är anläggningshavaren som står för detta. I
intervallet 175-300 miljoner SDR svarar svenska
staten gemensamt med övriga Brysselstater. Utöver de
av konventionerna föranledda reglerna om
betalningsansvar har i atomansvarighetslagen förts
in ytterligare ett steg som innebär ett ansvar för
svenska staten. Enligt bestämmelsen därom skall
svenska staten, i de fall en anläggningshavare här i
landet är ansvarig, betala ersättning med sammanlagt
3 miljarder kronor per olycka. I detta belopp är
ersättningarna enligt de tidigare stegen inräknade.
Om det ansvarsbelopp som gäller enligt de ovan
redovisade stegen inte räcker till ersättning för
uppkommen skada, skall dessutom gottgörelse beredas
av statsmedel enligt grunder som fastställs genom
särskild lagstiftning.
I motion N228 av Carl Bildt m.fl. (m) anförs att
det, med hänsyn till att anläggningshavarnas ansvar
är begränsat, bör införas en rätt för staten att
från anläggningshavaren återkräva medel som staten
betalat ut i kompletterande ersättning med anledning
av en atomolycka. I motionen begärs ett
tillkännagivande om en översyn av
atomansvarighetslagen med denna inriktning (yrkande
18).
Frågan om kraftföretagens ersättningsskyldighet vid
atomskador har behandlats av regeringen och
riksdagen vid åtskilliga tillfällen. Våren 1995, i
samband med riksdagens beslut att höja
anläggningshavarnas ansvarsbelopp för atomskador
från 1,2 miljarder kronor till ca 1,925 miljarder
kronor (175 miljoner SDR), behandlade utskottet ett
stort antal motioner som innefattade olika långt
gående krav på en ytterligare höjning av
anläggningshavarnas skadeståndsansvar. Med anledning
av motionerna uttalade utskottet som sin
grundinställning att ansvaret för atomskador i
första hand bör bäras av kärnkraftsindustrin.
Däremot ifrågasatte utskottet om det var förenligt
med Pariskonventionen att ålägga anläggningshavarna
ett obegränsat ansvar. Mot bl.a. den bakgrunden
avstyrkte utskottet då aktuella motioner men ansåg
det samtidigt angeläget att regeringen noga följer
utvecklingen på området och, efter hand som
förhållandena medger ett ytterligare ökat
skadeståndsansvar för anläggningshavarna, återkommer
med förslag till riksdagen i saken. Utskottet
framhöll också det angelägna i att regeringen även
verkar på det internationella planet och tar till
vara de möjligheter som finns till förbättringar av
ansvarssystemet vid atomskador (bet. 1994/95:LU25).
Då frågan om skadeståndsansvar vid atomskador
behandlades av riksdagen våren 1997 med anledning av
en motion, pekade utskottet på att justitieministern
gett en utredare i uppdrag att utreda vissa frågor
om ett utökat skadeståndsansvar enligt
atomansvarighetslagen (bet. 1996/97:LU9). Bl.a.
skulle förutsättningarna för ett obegränsat ansvar
för anläggningshavarna utredas. I avvaktan på
resultatet av det pågående utredningsarbetet ansåg
utskottet att några särskilda åtgärder från
riksdagens sida inte borde komma till stånd med
anledning av motionen, vilken avstyrktes.
När frågan våren 1998, med anledning av en motion
som överensstämmer med den nu aktuella, ånyo
behandlades i betänkande 1997/98:LU27, kunde
utskottet konstatera att det ovan nämnda uppdraget
redovisats i departementspromemorian (Ds 1997:55)
Ändringar i atomansvarighetslagen. I promemorian
föreslogs att lagens regler om anläggningshavarens
ansvar ändras på ett sådant sätt att
anläggningshavaren i enlighet med allmänna
skadeståndsrättsliga principer får bära ett
obegränsat ansvar. Vidare föreslogs att
anläggningshavaren åläggs att täcka sin
skadeståndsskyldighet genom försäkring till ett
belopp om lägst 300 miljoner SDR. Promemorian har
remissbehandlats, varvid övervägande delen av
remissinstanserna avstyrkte förslaget om ett
obegränsat ansvar för anläggningshavaren.
Våren 1998 anordnade Justitiedepartementet ett möte
med företrädare för berörda myndigheter och
organisationer angående ändringar i
atomansvarighetslagen. I den promemoria som var
bifogad inbjudan anfördes, helt i linje med vad
utskottet uttalade våren 1995, att det inte torde
vara förenligt med Pariskonventionen att ålägga
anläggningshavarna ett obegränsat ansvar, eftersom
det synes vara uteslutet att få teckna en
ansvarsförsäkring till ett obegränsat belopp.
Ytterligare en aspekt att ta i beaktande är, enligt
vad som upplystes i promemorian, att man står i
begrepp att revidera Pariskonventionen. Mot den
bakgrunden kunde det enligt promemorian ifrågasättas
om inte ett eventuellt införande av regler om ett
obegränsat ansvar bör anstå, i varje fall till dess
att revisionsarbetet är avslutat. En annan möjlighet
som nämndes var att höja ansvarsbeloppet, och i
promemorian ansågs att förutsättningarna härför
borde utrönas.
Vid sitt ställningstagande förra våren till den då
aktuella motionen ansåg utskottet att riksdagen
borde avvakta resultatet av det pågående arbetet
inom Regeringskansliet, och motionen avstyrktes.
Utskottet har nu erfarit att en lagrådsremiss på
ifrågavarande område kan förväntas innevarande vår.
Enligt utskottets mening bör riksdagen inte
föregripa regeringens kommande förslag, och
utskottet avstyrker således bifall till motion N228
yrkande 18.
Regressrätt för utgiven sjuklön
Regler om skadeståndets bestämmande finns i 5 kap.
skadeståndslagen. Den som har tillfogats personskada
kan enligt 1 § få ersättning för både ekonomisk
skada och s.k. ideell skada. Som ekonomisk skada
ersätts sjukvårdskostnader och andra utgifter till
följd av skadan samt inkomstförlust. Ideell skada
gottgörs i form av ersättning för sveda och värk
samt lyte eller annat stadigvarande men.
Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust
skall enligt 3 § avräknas vissa förmåner som den
skadelidande med anledning av förlusten har rätt
till, bl.a. ersättning som betalas på grund av
obligatorisk försäkring enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring. Vidare skall avräknas pension
eller annan periodisk ersättning eller sjuklön, om
förmånen betalas av en arbetsgivare eller på grund
av en försäkring som är en anställningsförmån. Lagen
(1991: 1047) om sjuklön, som trädde i kraft den 1
januari 1992, innebär att en arbetstagare ges rätt
att under den första tiden av varje sjukdomsfall
(sjuklöneperiod) - numera 14 dagar - behålla en viss
andel av den lön och andra anställningsförmåner som
han eller hon annars skulle ha gått miste om till
följd av sjukdomen.
Bestämmelserna om avräkning bygger på principen att
skadeståndet skall täcka den verkliga förlusten.
Varken under- eller överkompensation skall uppstå.
Bestämmelserna bygger vidare på grundsatsen att
avräkningen skall ske enligt en nettometod. Denna
innebär att skadeståndsbeloppet skall bestämmas så
att det motsvarar endast den del av förlusten som
avräkningsförmånerna inte täcker. För sådan
ersättning som skall avräknas föreligger över huvud
taget inte skadeståndsskyldighet. Detta medför att
någon regressrätt inte föreligger beträffande
avräkningsförmånerna, vilket betyder att den som
utgett en avräkningsförmån inte kan återkräva
skadevållaren på vad som utgetts.
I motion L601 yrkar Ulf Kristersson m.fl. (m) att
riksdagen hos regeringen skall begära förslag om
införande av regressrätt för utgiven sjuklön i fall
där sjuklön utgetts till en arbetstagare på grund av
att en annan person uppsåtligen eller av vårdslöshet
skadat arbetstagaren.
Som redovisats i motionen har utskottet tidigare
vid flera tillfällen behandlat motioner vari
hemställts att riksdagen hos regeringen skulle
begära förslag om införande av regressrätt för
arbetsgivaren för utgiven sjuklön när annan person
uppsåtligen eller genom vårdslöshet skadat
arbetstagaren. Våren 1997 hänvisade utskottet i
betänkande 1996/97:LU9 till att frågan tagits upp i
ett lagstiftningsärende våren 1995 som gällde vissa
avräkningsfrågor vid personskadeersättningar (prop.
1994/95:229, bet. 1995/96:LU3), vari utskottet
förklarat sig vara ense med regeringen i fråga om
behovet av en översyn av reglerna om samordning
mellan å ena sidan skadeståndet för personskada och
å andra sidan försäkring och andra förmåner med
anledning av skadan. Frågan om regressrätt för
utgivna förmåner var, anförde utskottet, av central
betydelse vid en sådan översyn, och utskottet utgick
från att regeringen i lämpligt sammanhang tog
initiativ till en sådan översyn.
Vid den förnyade behandlingen av motionsspörsmålet
våren 1998 i betänkande 1997/98:LU27 kunde utskottet
upplysa om att det inom Justitiedepartementet
övervägdes direktiv till en utredning om en allmän
översyn av ifrågavarande regelverk. Utskottet
förutsatte att regeringen vid utformningen av
direktiven beaktar vad som anförts i den då aktuella
motionen och fann därför inte anledning att förorda
något initiativ från riksdagens sida.
Utskottet har nu erfarit att direktiv till en
utredning om samordningen mellan skadestånd,
försäkringar och andra ersättningsformer vid
personskada har beslutats den 11 mars i år. I
utredningsuppdraget ingår att behandla det
ersättningsrättsliga systemet i stort, varvid en
sammanhållen och konsekvent reglering skall
eftersträvas. Sådana fall där effekterna av den
nuvarande ordningen av många uppfattas som mindre
rimliga bör uppmärksammas särskilt. Det gäller t.ex.
frågan om arbetsgivares regressrätt för vad som ut-
betalats i sjuklön till arbetstagare som skadats
genom någon annans vållande. Uppdraget skall
redovisas senast den 30 juni 2001 (dir. 1999:18).
Mot den nu angivna bakgrunden vill utskottet inte
heller nu förorda något tillkännagivande från
riksdagens sida med anledning av motion L601.
Motionen avstyrks.
Skadestånd till efterlevande
Om en personskada lett till döden, kan de
efterlevande erhålla skadestånd. Enligt 5 kap. 2 §
skadeståndslagen utgår ersättning för
begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan
kostnad till följd av dödsfallet exempelvis
sorgkläder och resor. Vidare utgår ersättning för
förlust av underhåll. Skadestånd till efterlevande
omfattar inte ideell skada. I rättspraxis har
emellertid ersättning för sveda och värk tillerkänts
den som drabbats av psykiska besvär till följd av
att en nära anhörig blivit uppsåtligen dödad, likaså
när närstående dödats genom grov vårdslöshet som
legat mycket nära ett uppsåtligt handlande (se
rättsfallen NJA 1993 s. 41 I och II respektive NJA
1996 s. 373).
När den avlidne med anledning av skadan haft
kostnader och inkomstförlust för tiden före
dödsfallet går anspråken på ersättning av ekonomiskt
slag i och med dödsfallet över på arvingarna.
Detsamma gäller den avlidnes anspråk på ersättning
för ideell skada för tiden före dödsfallet, om
rätten till denna ersättning då har fastställts
genom dom eller avtal. Det är här fråga om
succession i den avlidnes skadeståndsrätt enligt
allmänna rättsgrundsatser.
En särskild form av ideell skada ersätts enligt 1
kap. 3 § skadeståndslagen vid kränkning av den
personliga integriteten genom brott mot någons
personliga frihet, frid eller ära. Syftet med denna
regel om ersättning för personligt lidande är att
gottgöra den integritetskränkning som följer med de
brott som avses med regeln. Bestämmelsen om
kränkningsersättning ger inte rätt till ersättning
för lidande som tillfogas någon annan än den som
utsatts för brottet.
I motion Ju916 av Gun Hellsvik m.fl. (m) föreslås
att ett dödsbo skall kunna överta den skadelidandes
krav på kränkningsersättning när denne bragts om
livet genom brottet. I motionen begärs att
regeringen skall återkomma med förslag till ändrade
regler i enlighet härmed (yrkande 7).
Utskottet vill inledningsvis erinra om att frågan
om skadestånd till efterlevande behandlats av
utskottet vid flera tillfällen tidigare och senast
förra våren med anledning av en motion vari yrkades
att det i skadeståndslagen införs en särskild
ersättningspost för sorg och saknad när det gäller
skadestånd till efterlevande till en nära anhörig
som dödats genom en brottslig handling (bet.
1997/98:LU27). Som utskottet påpekade i det
sammanhanget har Kommittén om ideell skada tagit upp
frågor som gäller bl.a. skadestånd till
efterlevande. I sitt slutbetänkande (SOU 1995:33)
Ersättning för ideell skada vid personskada
konstaterar utredningen att den nuvarande
bestämmelsen i 5 kap. 2 § skadeståndslagen om nära
anhörigas rätt till skälig ersättning för kostnader
till följd av den skadelidandes död i senare
rättspraxis tillämpats i en för de skadelidande
liberal riktning. Kommittén räknar med att denna
utveckling kommer att fortsätta utan att
bestämmelsen behöver ändras. Beträffande frågan om
skadestånd för psykiska besvär bör enligt kommittén
skadestånd till följd av att en nära anhörig har
dödats genom en skadeståndsgrundande handling kunna
utgå även när dödsfallet har vållats genom
vårdslöshet eller när skadeståndsansvaret vilar på
strikt grund. En bestämmelse med denna innebörd bör
enligt kommittén tas in i 5 kap. 2 §
skadeståndslagen. Kommittén anser däremot inte att
en rätt till skadestånd för kränkning bör införas
för efterlevande till den som har dödats genom en
brottslig handling. Inte heller bör enligt kommittén
en rätt till skadestånd för sorg och saknad för
efterlevande till den som har dödats genom en
skadeståndsgrundande handling införas. Vad härefter
beträffar succession i den avlidnes skadeståndsrätt
anser kommittén att rätten till skadestånd för
ideell skada vid personskada och för kränkning genom
brott vid den skadelidandes död bör gå över på
arvingarna, om krav på sådan ersättning har
framställts dessförinnan. En bestämmelse med detta
innehåll bör enligt kommittén tas in i 6 kap.
skadeståndslagen. Att låta rätten till ersättning gå
över på arvingarna även om den skadelidande inte ens
har framställt något krav på ersättning innan han
avled skulle enligt kommittén utgöra ett alltför
stort avsteg från de principer som tillämpas i vårt
land för närvarande.
Utskottet anser för sin del, i likhet med vad
utskottet uttalade våren 1998 i betänkande
1997/98:LU27, att riksdagen inte bör föregripa
regeringens ställningstaganden till de förslag som
lagts fram av Kommittén om ideell skada. Enligt vad
utskottet nu erfarit kan en lagrådsremiss på
grundval av kommitténs förslag förväntas innevarande
år. Härmed avstyrker utskottet bifall till motion
Ju916 yrkande 7.
Ansvar för genmodifierade organismer
Gentekniken, som är ett metodområde inom
biotekniken, har utvecklats mycket snabbt de senaste
decennierna och har skapat nya möjligheter till
lösningar inom en rad områden, såsom hälsovården,
miljövården och jordbruket. Samtidigt som kunskapen
växer snabbt inom genteknikområdet har utvecklingen
aktualiserat frågan om vilka risker som
framställningen och användningen av genetiskt
modifierade organismer (GMO) kan föra med sig.
Organismer är biologiska enheter som kan föröka sig
eller föra över genetiskt material. Att en organism
är genetiskt modifierad betyder att det genetiska
materialet har förändrats på ett sådant sätt som
inte förekommer naturligt genom parning eller
naturlig omgruppering av arvsmassan.
Några särskilda skadeståndsrättsliga regler för
användning av GMO finns inte. Inte heller finns
något generellt krav på ansvarsförsäkring eller
annan typ av försäkring vid sådan verksamhet.
I motion MJ749 av Lennart Daléus (c) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om att ett strikt
ansvar i kombination med en obligatorisk
ansvarsförsäkring bör införas för den som
introducerar GMO i begränsade försök eller på
marknaden. Härigenom skulle riskkostnaden bli tydlig
för bioteknikföretagen och deras kunder, och
företagens självkontroll skulle enligt motionärerna
öka radikalt (yrkande 13).
Genom lagen (1994:900) om genetiskt modifierade
organismer (gentekniklagen) införlivades två EG-
direktiv om GMO i svensk lag. Gentekniklagen hade
som uttryckligt syfte att skydda människors och
djurs hälsa och miljön samt att säkerställa att
etiska hänsyn tas. Lagen, med dess grundläggande och
övergripande bestämmelser om bl.a. tillståndskrav
och tillsyn, har nu inarbetats i 13 kap.
miljöbalken. I samband med miljöbalkens
ikraftträdande den 1 januari 1999 infördes också
regler om märkning. Enligt 13 kap. 18 § får
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
föreskriva att den som släpper ut produkter som
innehåller eller består av GMO på marknaden skall
märka produkten. De särskilda bestämmelserna om
genteknik i miljöbalken reglerar inte
skadeståndsansvaret vid användningen av GMO. Däremot
omfattas användningen av GMO av reglerna om strikt
ansvar för miljöskador i miljöbalken. Även en rad
olika speciallagar, inte minst inom
transportsektorn, kan tänkas bli tillämpliga i
sammanhanget.
Enligt 32 kap. miljöbalken ges rätt till ersättning
för skador orsakade av vissa störningar, bl.a. mark-
och luftföroreningar, vattenföroreningar samt
spridning av bakterier, virus och olika smittämnen,
som kan ge ekologiska återverkningar. Skadorna skall
vara orsakade av verksamhet på en fastighet, och
skadeståndsansvarig är normalt den som bedriver
eller låter bedriva den skadegörande verksamheten i
egenskap av fastighetsägare eller tomträttshavare,
även om han eller hon inte har orsakat skadan
avsiktligt eller genom vårdslöshet. Även
nyttjanderättshavare eller andra som bedriver eller
har bedrivit miljöfarlig verksamhet på fastigheten
är ansvariga. Bostadshyresgäster har dock inte något
strikt ansvar. Till kretsen av skadeståndsansvariga
hör också den som i egen näringsverksamhet utför ett
miljöfarligt arbete på en fastighet, dvs.
entreprenörer. Kravet på bevisning när det gäller
sambandet mellan en verksamhet och en skada har
lagts på en något lägre nivå än vad som annars
gäller.
För ersättning i vissa fall till den som lidit
sådan skada som avses i bl.a. 32 kap. miljöbalken
skall det enligt 33 kap. miljöbalken finnas en
miljöskadeförsäkring med villkor som har godkänts av
regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer. Den som utövar miljöfarlig verksamhet som
kräver tillstånd eller anmälan skall bidra till
försäkringen. I samband med miljöbalkens tillkomst
utvidgades miljöskadeförsäkringssystemet till att
även omfatta en saneringsförsäkring som täcker fall
då den ansvarige inte kan betala (prop. 1997/98:45,
yttr. LU2y, bet. JoU20).
I förevarande sammanhang bör också nämnas att
produktansvarslagen (1992:18) ålägger tillverkare
eller importör ett strikt ansvar för skador som lösa
saker (produkter) har orsakat på person eller
konsumentegendom. För att ersättning skall utgå
krävs att skadan har orsakats av en säkerhetsbrist,
dvs. att produkten inte varit så säker som det
skäligen har kunnat förväntas. Ersättning utgår inte
för s.k. utvecklingsskador och systemskador.
När det gäller möjligheter att få ersättning för
skador orsakade av GMO föreligger också det allmänna
ansvaret enligt skadeståndslagen för den som
uppsåtligen eller av vårdslöshet orsakar en skada.
Vidare bör erinras om att Genteknikberedningen, som
haft regeringens uppdrag att bereda frågor med
anknytning till användning av genteknik, i sitt
betänkande (SOU 1992:82) Genteknik - en utmaning
ingående diskuterat olika skadestånds- och
försäkringsfrågor kring användningen av GMO.
Beredningen konstaterade att någon skada orsakad av
GMO inte hade rapporterats och att erfarenheterna
från tidigare användning av GMO gjort risken för
skador mindre. Sammanfattningsvis torde enligt
beredningen risken för skador vara liten. Mot
bakgrund av bl.a. de regler som redan finns, och
eftersom någon skada orsakad av GMO då inte hade
rapporterats, föreslog beredningen inte några nya
eller ändrade ersättningsregler på ifrågavarande
område.
Inte heller i samband med miljöbalkens tillkomst
har det ansetts behövligt att införa några särskilda
skadeståndsregler vid användning av GMO.
Utskottet kan för sin del, mot bakgrund av vad som
redovisats ovan, inte finna annat än att skador
orsakade av GMO i betydande utsträckning täcks av
bestämmelserna om ett strikt ansvar i miljöbalken. I
andra fall torde, såvitt utskottet kan bedöma,
skador orsakade av GMO i många fall omfattas av ett
strikt ansvar enligt olika specialförfattningar
eller kunna hänföras till det allmänna culpaansvaret
enligt skadeståndslagen. Enligt utskottets mening
föreligger mot bakgrund av det anförda inte
anledning för riksdagen att nu ta initiativ till
förändrade ansvarsregler vid användning av GMO.
Utskottet förutsätter emellertid att regeringen
även fortsättningsvis noga följer utvecklingen på
detta område och, för det fall det skulle finnas
behov av ytterligare lagstiftningsåtgärder, tar
initiativ till att sådana kommer till stånd. I det
sammanhanget vill utskottet avslutningsvis påminna
om att regeringen år 1997 tillsatt en kommitté som
enligt sina direktiv skall analysera den moderna
bioteknikens möjligheter och risker. Bl.a. skall
kommittén bedöma långsiktiga förändringseffekter av
den modern biotekniken samt lämna förslag till en
övergripande politik för området i ett
internationellt perspektiv. Kommittén skall också
genom ett öppet och utåtriktat arbetssätt främja
debatt och diskussion om frågor som rör den moderna
biotekniken och dess konsekvenser för individen som
patient, konsument, arbetstagare och företagare.
Vidare skall kommittén utifrån ett
framtidsperspektiv identifiera de frågor som kräver
en vidareutvecklad konsekvensbedömning och en
fördjupad etisk diskussion. Uppdraget skall
redovisas senast den 1 juni 2000 (dir. 1997:120).
Mot bakgrund av vad som sålunda anförts avstyrker
utskottet bifall till motion MJ749 yrkande 13.
Skadeståndsansvar för hundägare
Enligt olika specialförfattningar föreligger, som
framgått av tidigare avsnitt, ett s.k. strikt
skadeståndsansvar, dvs. skyldighet att ersätta skada
oberoende av vållande. Hit hör bl.a. lagen
(1943:459) om tillsyn över hundar och katter som
ålägger hundägare ett strikt ansvar för skador som
hunden orsakar. Hundägaren har dock rätt att
återkräva den utgivna ersättningen från den som
vållat skadan. Som skäl för att ålägga hundägare ett
strikt ansvar för skador som hunden orsakar har det
bl.a. anförts att det för den allmänna
rättsuppfattningen framstår som naturligt att
hundägaren får ersätta de skador som hans eller
hennes hund orsakar och att ett strikt ansvar
framtvingar nödvändig omsorg och aktsamhet från
hundägarens sida.
Vare sig 1943 års tillsynslag eller
skadeståndslagen innehåller några särskilda
bestämmelser om skadestånd till den som har skadats
vid utövandet av en brottslig eller annan otillåten
handling. I sådana fall blir vanliga
skadeståndsrättsliga principer tillämpliga.
I motion L604 av Lisbeth Staaf-Igelström (s)
förespråkas en översyn av bestämmelserna om
hundägares strikta ansvar för skador som hunden
förorsakat. Enligt motionären är ett sådant ansvar
orimligt om den skadelidande blivit hundbiten i
samband med att denne varit i färd med att begå
inbrott. I motionen begärs ett tillkännagivande om
hundägares ersättningsskyldighet.
Motionsönskemål med delvis samma innebörd som det
nu aktuella har behandlats av riksdagen vid flera
tillfällen tidigare (se bl.a. bet. LU 1987/88:4 och
1991/92:LU8, vari lämnats en utförlig redovisning
för rättsläget). Utskottet har därvid hänvisat till
den rättsvetenskapliga litteraturen på området och
framhållit att det av allmänna skadeståndsrättsliga
grundsatser får anses följa att den skadelidande
inte har rätt till skadestånd i de situationer som
de då aktuella motionerna tog sikte på. Den som
exempelvis är ansvarig för säkerheten i en fastighet
torde sålunda inte vara skadeståndsskyldig i
förhållande till tjuvar och andra kvalificerat
obehöriga besökare. Annorlunda skulle det emellertid
förhålla sig om en inbrottstjuv skadas i en fälla
som fastighetsägaren har gillrat. Lindriga former av
hemfridsbrott och olaga intrång torde heller inte
utesluta att inkräktaren har rätt till skadestånd.
De då aktuella motionerna avstyrktes.
Såvitt utskottet kan bedöma torde ett motsvarande
betraktelsesätt kunna göras gällande även i sådana
fall som beskrivs i den nu aktuella motionen.
Utskottet finner därför inte anledning att förorda
något särskilt tillkännagivande från riksdagens sida
när det gäller förevarande spörsmål. Samtidigt vill
utskottet, liksom tidigare, understryka att, för det
fall rättsutvecklingen skulle gå i en oönskad
riktning, frågan får tas upp till förnyad prövning.
Om det i framtiden sålunda skulle visa sig att
nuvarande regler leder till otillfredsställande
resultat utgår utskottet från att regeringen i
lämpligt sammanhang återkommer till riksdagen med
förslag i ämnet.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L604.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande felaktig
myndighetsinformation
att riksdagen avslår motion 1998/99:L602 yrkande 3,
res. 1 (m, c, fp)
2. beträffande ansvaret vid
frihetsberövanden
att riksdagen avslår motion 1998/99:L602 yrkandena 1 och 2,
res. 2 (m, v, fp)
3. beträffande jämkningsmöjligheten
att riksdagen avslår motion 1998/99:L602 yrkande 4,
res. 3 (m, fp)
4. beträffande preskription
att riksdagen avslår motion 1998/99:L602 yrkande 5,
res. 4 (m, c, fp)
5. beträffande atomansvarighetslagen
att riksdagen avslår motion 1998/99:N228 yrkande 18,
6. beträffande regressrätt för utgiven
sjuklön
att riksdagen avslår motion 1998/99:L601,
7. beträffande skadestånd till
efterlevande
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju916 yrkande 7,
res. 5 (m)
8. beträffande ansvar för genmodifierade
organismer
att riksdagen avslår motion 1998/99:MJ749 yrkande 13,
res. 6 (c)
9. beträffande skadeståndsansvar för
hundägare
att riksdagen avslår motion 1998/99:L604.
Stockholm den 16 mars 1999
På lagutskottets vägnar
Tanja Linderborg
I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf
Åbjörnsson (kd), Marianne Carlström (s), Stig
Rindborg (m), Rune Berglund (s), Karin Olsson (s),
Henrik S Järrel (m), Nikos Papadopoulos (s),
Elizabeth Nyström (m), Marina Pettersson (s),
Christina Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell
Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv
(s), Viviann Gerdin (c) och Ulf Nilsson (fp).
Reservationer
1. Felaktig myndighetsinformation (mom. 1)
Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Elizabeth
Nyström (m), Berit Adolfsson (m), Viviann Gerdin (c)
och Ulf Nilsson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 3
börjar med "Vid utskottets" och slutar med "yrkande
3" bort ha följande lydelse:
I likhet med vad som anförts i motion L602 anser
utskottet att den nya bestämmelsen om ansvar för
felaktig myndighetsinformation har utformats på ett
sätt som medför att lagändringen riskerar att bli en
skenreform. Kravet på "särskilda skäl" innebär
nämligen en alltför kraftig begränsning av
tillämpningsområdet, vilket hotar att göra regeln
verkningslös. Som framhålls i motionen är det, för
att erhålla rimliga resultat i de enskilda fallen, i
stället en mer framkomlig väg att utnyttja
möjligheten till jämkning vid medvållande från den
skadelidandes sida. Enligt utskottets mening bör
regeringen mot denna bakgrund återkomma till
riksdagen med lagförslag som innebär att
begränsningen till särskilda skäl tas bort.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motion L602 yrkande 3, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande felaktig myndighetsinformation
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:L602 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
2. Ansvaret vid frihetsberövanden (mom. 2)
Tanja Linderborg (v), Stig Rindborg (m), Henrik S
Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Tasso Stafilidis
(v), Berit Adolfsson (m) och Ulf Nilsson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4
börjar med "När riksdagen" och på s. 5 slutar med
"Motionsyrkandena avstyrks" bort ha följande
lydelse:
Vid bedömningen av i vilken utsträckning enskilda
medborgare skall ha rätt till ersättning när
myndigheter har beslutat om åtgärder som innebär
tvång mot den enskilde bör enligt utskottet göras en
rimlig avvägning mellan den enskildes och samhällets
intressen. I samband med en sådan avvägning måste
man naturligtvis beakta de effekter ett utvidgat
skadeståndsansvar för det allmänna får på de
brottsutredande myndigheternas arbete liksom de
ökade kostnader för det allmänna som kan bli
följden. Utskottet kan därför ha förståelse för de
farhågor som framförts att ett avskaffande av 24-
timmarsregeln skulle få besvärande konsekvenser för
de brottsutredande instansernas arbete och innebära
en belastning på de ersättningsprövande
myndigheterna.
Mot detta står, enligt utskottets mening, det
självklara faktum att, även om ett frihetsberövande
är kortvarigt, redan själva ingripandet ofta är
omtumlande och smärtsamt för den enskilde. Att låta
anhålla eller gripa någon är sålunda ett allvarligt
ingrepp i den enskildes frihet, och det finns därför
särskild anledning att se allvarligt på dessa fall
och att vara generös när någon därigenom åsamkas
skada. I enstaka fall kan det inträffa att en
kortvarig åtgärd orsakar betydande ekonomisk skada,
och den kan även vålla den enskilde ideell skada i
form av lidande. Från den enskildes synpunkt är det
också av underordnad betydelse om ingripandet mot
honom eller henne tar formen av ett gripande eller
ett anhållande. Det avgörande är att den enskilde
utsätts för ett frihetsberövande, kanske i
arbetskamraters och grannars närvaro, och stämplas
som en brottsling.
Vid en sammanvägning av de motstående intressen som
sålunda gör sig gällande anser utskottet att
hänsynen till den enskildes integritet och
rättsskydd väger så tungt att en regel om strikt
ansvar bör införas även för frihetsberövanden som
varat mindre än 24 timmar. I rättssäkerhetens
intresse är en sådan ordning betydelsefull, även om
reformen skulle innebära en viss kostnadsökning för
det allmänna. I sammanhanget vill dock utskottet
framhålla att man genom att utnyttja möjligheten
till jämkning kan undvika resultat som i det
enskilda fallet kan te sig mindre rimligt eller
t.o.m. stötande. Enligt utskottets mening finns
sålunda goda argument för ett utvidgat
ersättningsansvar för staten i enlighet med vad som
föreslagits i motion L602. Det får ankomma på
regeringen att lämna förslag till riksdagen som
innebär ett strikt ansvar för staten även i de fall
som nu beskrivits.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall
till motion L602 yrkandena 1 och 2, som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande ansvaret vid frihetsberövanden
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:L602 yrkandena 1
och 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
3. Jämkningsmöjligheten (mom. 3)
Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Elizabeth
Nyström (m), Berit Adolfsson (m) och Ulf Nilsson
(fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5
börjar med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande
4" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionären anser utskottet att den nya
jämkningsregeln visserligen förbättrat situationen
något, men dock inte tillräckligt. Möjligheterna
till jämkning bör därför utökas ytterligare,
samtidigt som regeln bör preciseras för att
underlätta tillämpningen och därmed förbättra
rättssäkerheten.
Utskottet delar motionärens uppfattning att
utgångspunkten för en undantagsregel bör vara att
jämkning skall kunna ske om den skadelidande varit
medvållande till skadan. Givetvis skall en
skadelidande som sökt försvåra sakens utredning
eller sökt undandra sig förundersökning eller
lagföring inte ha rätt till ersättning. I enlighet
med vad som anförts i motionen bör också
understrykas att principen även i fortsättningen
skall vara att ersättningen inte får jämkas på grund
av att misstanke om brott kvarstår utan att
skuldfrågan är klarlagd. Enligt utskottets mening
bör regeringen återkomma till riksdagen med ett
lagförslag med den angivna inriktningen.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motion L602 yrkande 4, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande jämkningsmöjligheten
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:L602 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
4. Preskription (mom. 4)
Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Elizabeth
Nyström (m), Berit Adolfsson (m), Viviann Gerdin (c)
och Ulf Nilsson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5
börjar med "Även när" och på s. 6 slutar med
"yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det en fördel att krav
på ersättning vid frihetsinskränkningar görs
gällande inom sådan tid att omständigheterna går att
utreda utan alltför stor omgång. Dessutom torde det
förhålla sig så att de skador som kan bli följden av
en frihetsinskränkande åtgärd uppkommer i mer eller
mindre omedelbar anslutning till den åtgärd som
skulle berättiga den drabbade till ersättning.
Utskottet vill därutöver, i likhet med motionären,
peka på att preskriptionstiden i våra nordiska
grannländer är förhållandevis kort.
Med hänsyn till det anförda finns enligt utskottet
skäl att i detta hänseende frångå den allmänna
preskriptionstiden och införa en kortare
preskriptionstid. Det får ankomma på regeringen att
utreda frågan om en lämplig avgränsning av
preskriptionstiden och därefter återkomma till
riksdagen med erforderligt lagförslag.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
anledning av motion L602 yrkande 5, som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha
följande lydelse:
4. beträffande preskription
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:L602 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
5. Skadestånd till efterlevande (mom. 7)
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström
och Berit Adolfsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande
7" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening kan den slutsats som
Kommittén om ideell skada kommit till när det gäller
kränkningsersättning på goda grunder ifrågasättas.
Ersättningen utgör brottslingens sonande av sitt
brott gentemot brottsoffret, och i många fall utgör
den en stor del av det totala skadestånd som
brottsoffret erhåller. Nuvarande ordning leder
emellertid till det orimliga resultatet att en
gärningsman blir skadeståndsskyldig för kränkningen
i de fall brottsoffret överlever, men om brottet är
så grovt att offret avlider bortfaller
ersättningsskyldigheten. I likhet med motionärerna
anser utskottet mot denna bakgrund att regeringen
ånyo bör se över dessa regler och att inriktningen
därvid bör vara att ett dödsbo i förekommande fall
skall kunna överta den avlidnes krav på
kränkningsersättning.
Det anförda bör riksdagen, med bifall till motion
Ju916 yrkande 7, som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande skadestånd till efterlevande
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju916 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
6. Ansvar för genmodifierade organismer
(mom. 8)
Viviann Gerdin (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "Utskottet kan" och på s. 13 slutar med
"yrkande 13" bort ha följande lydelse:
Utskottet är för sin del ense med motionärerna om
att skadeståndsansvaret för den som introducerar en
gentekniskt förändrad organism i begränsade försök
eller på marknaden skall vara strikt. För att det
ekonomiska ansvaret skall fungera i praktiken bör
det kombineras med en obligatorisk
ansvarsförsäkring. Med en sådan ordning skulle
riskkostnaden för bioteknikföretagen och deras
kunder bli tydligare. Vidare skulle marknadsekonomin
ge tydligare prissignaler och självkontrollen inför
vilka projekt som genomförs öka radikalt. Ett strikt
skadeståndsansvar skulle, enligt utskottets mening,
dessutom vara ett bra komplement till myndigheternas
tillståndsprövning. Det bör ankomma på regeringen
att till riksdagen återkomma med erforderliga
lagförslag i enlighet med vad utskottet sålunda
anfört.
Vad utskottet nu uttalat bör riksdagen, med bifall
till motion MJ749 yrkande 13, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha
följande lydelse:
8. beträffande ansvar för genmodifierade
organismer
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:MJ749 yrkande 13
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Atomansvarighetslagen
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström
och Berit Adolfsson (alla m) anför:
Frågan om ett utökat ansvar för anläggningshavare
vid atomskador har varit ett återkommande spörsmål
för riksdagen under flera år. Enligt vår uppfattning
är det angeläget att förslag från regeringen rörande
ansvaret för atomskador nu snarast kan läggas fram
för riksdagen och att ärendet inte fördröjs
ytterligare. Vi förutsätter att förslagen i motion
N228 yrkande 18 beaktas i detta sammanhang och har
därför inte funnit skäl att reservera oss till
förmån för motionsyrkandet.
2. Regressrätt för utgiven sjuklön
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström
och Berit Adolfsson (alla m) anför:
Även frågan om arbetsgivares regressrätt för vad som
utbetalats i sjuklön till arbetstagare som skadats
genom någon annans vållande har behandlats av
utskottet vid upprepade tillfällen. Vi förutsätter
att den kommande utredningens arbete bedrivs med
inriktningen att regeringen snarast skall kunna
förelägga riksdagen erforderliga förslag till
ändringar i skadeståndslagen, varför vi inte funnit
skäl att reservera oss till förmån för motion L601.