I betänkandet behandlar utskottet sju
motionsyrkanden från allmänna motionstiden år 1998
som rör homosexuellt föräldraskap samt
lagstiftningen om insemination och annan assisterad
befruktning.
Samtliga motionsyrkanden avstyrks med hänvisning
till pågående utredningsarbete.
Motionerna
1998/99:L404 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen snarast
återkommer med lagförslag angående adoption i
enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ändringar i lag om
inseminering,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ändringar i lag om
befruktning utanför kroppen.
1998/99:L409 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om utredningen om
homo- och bisexuella som föräldrar.
1998/99:L415 av Martin Nilsson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om närståendeadoption och
adoptioner genomförda i andra länder.
1998/99:Ju709 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) vari
yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att endast
barnets bästa skall vara utgångspunkten vid adoption
och insemination - inte också föräldrarnas eller
förälderns sexualitet.
1998/99:So256 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppföljning och
modernisering av
inseminationslagen.
Utskottet
Homosexuella och barn
I flera motioner från den allmänna motionstiden år
1998 tas upp olika frågor som rör barn i
homosexuella familjer. Motionsyrkandena går i
huvudsak ut på att riksdagen skall vidta åtgärder
när det gäller homosexuella sambors och registrerade
partners möjligheter att gemensamt anförtros
vårdnaden om barn och att adoptera barn.
Som en bakgrund till de nu aktuella
motionsspörsmålen erinrar utskottet om att
bestämmelser om vårdnad om barn finns i 6 kap.
föräldrabalken (FB). Dessa bestämmelser innebär att
ett barn från födelsen står under vårdnad av båda
föräldrarna, om dessa är gifta med varandra. Är
föräldrarna inte gifta med varandra, blir modern
ensam vårdnadshavare. Ingår föräldrarna senare
äktenskap med varandra, får de därigenom automatiskt
gemensam vårdnad om barnet. Även när föräldrarna
inte är gifta med varandra kan vårdnaden tillkomma
dem gemensamt.
I händelse av den ena eller båda föräldrarnas död
finns särskilda regler om förordnande av
vårdnadshavare. När båda föräldrarna har vårdnaden
om barnet och en av dem dör, blir den efterlevande
automatiskt ensam vårdnadshavare. Om båda
föräldrarna dör, skall rätten på anmälan av
socialnämnden eller när förhållandet annars blir
känt anförtro vårdnaden åt en eller två särskilt
förordnade vårdnadshavare. I fall då barnet står
under vårdnad av endast en av föräldrarna och denna
förälder dör, skall domstolen på ansökan av den
andra föräldern eller på anmälan av socialnämnden
anförtro vårdnaden åt den andra föräldern eller, om
det är lämpligare, åt en eller två särskilt
förordnade vårdnadshavare (9 §). Om vårdnadshavare
skall förordnas särskilt, utses någon som är lämpad
att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god
fostran. Två personer kan utses att gemensamt utöva
vårdnaden, om de är gifta med varandra eller bor
tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.
Med uttrycket äktenskapsliknande förhållande avses i
detta sammanhang endast heterosexuell samlevnad.
Homosexuella sambor och registrerade partner kan
således inte utses till gemensamma vårdnadshavare.
En vanlig missuppfattning är att en ny partner till
den förälder som är vårdnadshavare (en styvförälder)
kan utses att gemensamt med denna förälder ha
vårdnaden om barnet. Detta är emellertid inte
möjligt, varken i heterosexuella eller i
homosexuella förhållanden. Om vårdnadshavaren
avlider har den efterlevande samlevnadspartern dock,
oavsett om det varit fråga om en homo- eller
heterosexuell samlevnad, möjlighet att som särskilt
förordnad vårdnadshavare få vårdnaden om den
avlidnes barn.
Bestämmelser om adoption finns i 4 kap. FB. Syftet
med adoptionsinstitutet är att skapa ett rättsligt
förhållande mellan adoptanten (den som adopterar)
och adoptivbarnet. En adoption har omfattande
följder för barnet och många i barnets omgivning.
Adoptionsinstitutet kringgärdas därför av regler
till skydd främst för barnet men också för de
ursprungliga föräldrarna. En adoption innebär som
regel att adoptivbarnet i rättsligt hänseende, både
inom familjerätten och i annan lagstiftning, skall
behandlas som adoptantens eget barn och att alla
band med barnets biologiska släkt klipps av. En
giltig adoption kan numera inte hävas. Verkningarna
av en adoption kan dock i vissa säregna situationer
upphöra, exempelvis genom att adoptanten gifter sig
med adoptivbarnet. Huvudregeln är att den som har
fyllt 12 år inte får adopteras utan eget samtycke (5
§). Den som inte har fyllt 18 år får i princip inte
adopteras utan vårdnadshavarens samtycke. En
förälder som inte har del i vårdnaden om barnet
skall ändå höras, om detta kan ske (5 a § och 10 §).
I lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap
stadgas att registrerade partner varken gemensamt
eller var för sig får adoptera barn. Endast makar
kan adoptera gemensamt. En gemensam adoption medför
att makarna blir att anse som barnets föräldrar. I
den inte ovanliga situationen att en make vid
giftermål har eget barn, finns det möjlighet att
barnet kan bli makarnas gemensamma. I den nya
familjen blir barnet nämligen inte sällan betraktat
som makarnas gemensamma barn, och det förekommer att
en make önskar befästa detta förhållande genom att
adoptera barnet. En sådan s.k. styvbarnsadoption kan
genomföras av en make ensam, med den andra makens
samtycke och om reglerna i övrigt är uppfyllda.
Genom styvbarnsadoptionen klipps de rättsliga banden
av endast med den förälder som inte är gift med
adoptanten. Detta gäller även när maken adopterar
den andra makens adoptivbarn. I andra fall än när
det gäller styvbarn och ytterligare några
undantagssituationer innebär äktenskapet hinder mot
att en gift person ensam adopterar ett barn.
För adoption krävs rättens tillstånd. Sådant
tillstånd får ges endast om adoptionen är till
fördel för barnet och sökanden har uppfostrat barnet
eller vill uppfostra det eller det annars med hänsyn
till det personliga förhållandet mellan sökanden och
barnet finns särskild anledning till adoptionen. Vid
bedömningen av om det är lämpligt att adoptionen
äger rum skall domstolarna ta hänsyn till barnets
vilja med beaktande av dess ålder och mognad, även i
de fall samtycke från barnet inte krävs (6 §).
En underårig får, enligt 25 § socialtjänstlagen
(1980:620), inte utan socialnämndens medgivande tas
emot för stadigvarande vård och fostran i ett
enskilt hem som inte tillhör någon av föräldrarna
eller någon annan som har vårdnaden om honom eller
henne. Ett sådant medgivande föregås av en utredning
av förhållandena i det enskilda hemmet. Övervägande
antalet barn som adopteras av svenska föräldrar
kommer från främmande länder. Om det är fråga om att
ta emot ett utländskt barn i syfte att adoptera det,
skall medgivande från socialnämnden inhämtas innan
barnet lämnar sitt hemland. I de flesta fall av
adoption av en underårig krävs alltså även
socialnämndens medgivande. I rättspraxis har sådant
medgivande vägrats personer som lever i homosexuella
förhållanden under åberopande av att utländska
adoptivbarn ansetts ha en i psykologiskt hänseende
svårare situation än andra barn och att risken för
störningar blir oacceptabelt hög om man till detta
lägger den psykiska påfrestning det skulle innebära
att växa upp med homosexuella adoptivföräldrar (RÅ
1993 ref. 102).
Bestämmelser om erkännande och giltighet i Sverige
av adoptionsbeslut som har meddelats i annat land
finns i lagen (1971:796) om internationella
rättsförhållanden rörande adoption. Av lagen följer
att ett utomlands meddelat beslut om adoption gäller
automatiskt här i landet om sökanden var medborgare
eller hade hemvist i den främmande staten när
beslutet meddelades. Om adoptivbarnet var svensk
medborgare eller hade hemvist i Sverige, krävs dock
att Statens nämnd för internationella
adoptionsfrågor (NIA) eller, efter överklagande,
regeringen godkänner adoptionen. Även i andra fall
kan regeringen eller NIA förordna att ett utomlands
meddelat beslut om adoption skall gälla här i
Sverige.
Frågeställningar kring den rättsliga situationen
för barn i homosexuella familjer har varit föremål
för överväganden i en rad skilda sammanhang under de
senaste decennierna. Frågan om två personer av samma
kön borde ges en möjlighet att adoptera barn togs
upp redan i mitten av 1980-talet av Utredningen om
homosexuellas situation i samhället i betänkandet
(SOU 1984:63) Homosexuella och samhället.
Utredningen ansåg att homosexuella vårdnadshavare i
och för sig har samma förutsättningar som andra
vårdnadshavare att ge uppväxande barn omvårdnad,
omtanke och kärlek, vilket talade för att tillåta
homosexuella att adoptera. Rätten till adoption för
två personer av samma kön saknade emellertid, enligt
utredningens mening, förankring i det allmänna
rättsmedvetandet varför det kunde innebära en större
påfrestning för ett adoptivbarn att växa upp i en
homosexuell än i en heterosexuell familjemiljö.
Därutöver pekade utredningen på det förhållandet att
få givarländer skulle acceptera att deras medborgare
skulle få adopteras av två personer av samma kön. I
proposition 1986/87:124 om de homosexuellas
situation i samhället instämde departementschefen i
utredningens bedömning att det inte borde införas
någon möjlighet för två personer av samma kön att
adoptera gemensamt. Riksdagen var av samma
uppfattning (bet. 1986/87: LU28, rskr. 350).
Partnerskapskommittén ansåg i sitt betänkande (SOU
1993:98) Partnerskap att det inte var lämpligt att
möjliggöra för homosexuella par att adoptera barn
gemensamt så länge det inte råder någorlunda enighet
bland forskarna om vilka konsekvenser det kan ha för
ett barn att växa upp i en homosexuell
familjebildning. Av samma skäl ansåg kommittén att
två partner inte heller borde ges möjlighet att
förordnas gemensamt till vårdnadshavare för barn.
Ytterligare ett argument för kommitténs
ställningstagande var att en lagstiftning som
möjliggör gemensamt rättsligt föräldraskap för
homosexuella par sannolikt skulle strida mot
nuvarande värderingar i samhället. Kommittén
konstaterade att eftersom en övervägande del av de
underåriga barn som adopteras i dag kommer från
främmande länder, även givarländernas inställning
måste beaktas. Om Sverige skulle inta en positiv
hållning till adoption för partner fanns det, enligt
kommitténs uppfattning, en risk för att de flesta
länder, för att inte säga alla länder, som nu är
givarländer av adoptivbarn till Sverige skulle
ställa sig mycket tveksamma till adoption av sina
medborgare. Detta skulle enligt kommittén drabba
alla de personer som vill adoptera utländska barn.
Även en rätt till styvbarnsadoption skulle enligt
kommittén innebära att ett barn som har blivit
adopterat från ett annat land senare skulle kunna
bli styvbarnsadopterat på så sätt att det får två
rättsliga föräldrar av samma kön. Kommittén ansåg
att en sådan möjlighet sannolikt skulle väcka
negativa reaktioner från givarländer.
Frågor som rör gemensamt föräldraskap för
homosexuella övervägdes av utskottet våren 1994
(bet. 1993/94:LU28) i samband med
riksdagsbehandlingen av förslaget till lag om
registrerat partnerskap. Utskottet framhöll därvid
att frågan om barns juridiska ställning i
förhållande till ett registrerat partnerskap måste
bedömas från helt andra utgångspunkter än när det
gäller rättsverkningarna i övriga hänseenden. En
sådan bedömning borde enligt utskottet inte göras i
det sammanhanget. Utskottet strök under att så länge
det inte är vetenskapligt klarlagt att ett barns
sociala och känslomässiga utveckling objektivt sett
är lika garanterad i en familj med två mödrar eller
två fäder med en inbördes sexuell relation som i en
heterosexuell familj, saknas den grundläggande
förutsättningen för att gemensamt föräldraskap skall
kunna etableras i ett registrerat partnerskap,
hänsynen till barnens bästa. Det förhållandet att
det finns ett antal barn som rent faktiskt växer upp
med två personer av samma kön aktualiserade enligt
utskottet en annan fråga, nämligen den om
styvbarnsadoption. I såväl heterosexuella som
homosexuella familjebildningar finns barn som av
olika skäl har endast en rättslig förälder. I vilken
utsträckning det skulle vara till fördel för ett
sådant barn att bli adopterat av den rättslige
förälderns make eller registrerade partner beror,
fortsatte utskottet, på förhållandena i det enskilda
fallet och måste även i dessa fall bedömas från helt
andra utgångspunkter än de som låg till grund för
det då aktuella lagstiftningsärendet, nämligen
principen om att i första hand barnets bästa skall
beaktas.
Våren 1998 behandlade utskottet närmare 20
motionsyrkanden rörande homosexuellt föräldraskap
(bet. 1997/98:LU28). Utskottet anförde därvid bl.a.
att en rimlig utgångspunkt måste vara att det i
dagens samhälle finns ett inte oansenligt antal barn
som växer upp i familjer med två vuxna av samma kön
och att det är givet att den rättsliga situationen
vad gäller relationen mellan barnet och dess
föräldrar varierar, såväl för dessa barn som för
andra barn. Utskottet konstaterade att det förelåg
ett behov av att, utifrån barnets perspektiv,
ytterligare belysa den rättsliga situationen för de
barn som växer upp i homosexuella familjer och att
de frågeställningar som därvid kan uppkomma med
anledning av dessa barns förhållanden borde bli
föremål för en förutsättningslös utredning där olika
aspekter på barnens behov och rättigheter ges en
noggrann genomlysning. Detta borde, enligt
utskottets mening, ges regeringen till känna.
Riksdagen anslöt sig till vad utskottet anfört
(rskr. 1997/98:188).
I motion L409 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) anförs
att den svenska lagstiftningen diskriminerar homo-
och bisexuella i flera olika avseenden och att detta
är mest påfallande när det gäller lagstiftningen om
föräldraskap. Motionärerna pekar särskilt på
skillnader i lagstiftningen beträffande
möjligheterna att anförtros vårdnaden om barn och
att adoptera barn. I motionen begärs ett
tillkännagivande om att regeringen snarast skall
tillsätta den av riksdagen våren 1998 begärda
förutsättningslösa utredningen om situationen för
barn i homo- och bisexuella familjer och att denna
ges i uppdrag att skyndsamt återkomma med lagförslag
för att undanröja särbehandlingen av homo- och
bisexuella i lagstiftningen rörande föräldraskap.
Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begär i motion L404 ett
tillkännagivande om att regeringen snarast skall
återkomma till riksdagen med förslag till
lagstiftning rörande adoption som innebär att endast
den enskilda familjebildningens förutsättningar att
vara en god miljö skall vara avgörande för om
adoption skall medges, och att ingen skall kunna
uteslutas från möjligheten att adoptera enbart på
grund av juridisk samlevnadsform eller sexuell
läggning (yrkande 1).
Barbro Westerholm m.fl. (fp) yrkar i motion Ju709
ett tillkännagivande om att endast barnets bästa
skall vara utgångspunkten vid adoption - inte också
föräldrarnas eller förälderns sexualitet (yrkande
10, delvis).
I motion L415 av Martin Nilsson (s) yrkas ett
tillkännagivande om att en möjlighet till
närståendeadoption beträffande barn som vuxit upp i
homosexuella relationer bör införas. Vidare begärs
ett tillkännagivande om behovet av åtgärder mot de
problem som kan uppstå i anledning av att
homosexuella adoptioner som genomförts utomlands
inte godkänns i Sverige.
I anledning av riksdagens tillkännagivande våren
1998 beslutade regeringen den 4 februari 1999 att
tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppgift att
undersöka och analysera villkoren för barn i
homsexuella familjer (dir. 1999:5). Kommitténs ena
huvuduppgift är, enligt direktiven, att
sammanställa, analysera och redovisa den kunskap som
finns om dessa barn. Den andra huvuduppgiften är att
överväga om de rättsliga skillnader som föreligger
beträffande homosexuella och heterosexuella pars
möjligheter att adoptera och utses till särskilt
förordnade vårdnadshavare är sakligt motiverade och
lämna förslag till hur eventuellt omotiverade
skillnader lämpligen kan undanröjas. Övervägandena
skall göras på grundval av vad som utretts om
förhållandena för barn i homosexuella familjer och
vad som är känt om adoptivbarns särskilda behov och
skall utgå från principen om barnets bästa, men i
övrigt göras förutsättningslöst. Kommittén skall
särskilt överväga om skillnaden mellan registrerade
partner och äkta makars möjligheter till styvbarns-
adoption har tillräckliga skäl för sig och om det
bör införas en allmän möjlighet för barn att bli
adopterade av registrerade partner gemensamt. Om
kommittén föreslår en sådan möjlighet skall
kommittén lämna förslag till hur man från svensk
sida kan motverka eller lösa eventuella svårigheter
detta kan leda till i det internationella samarbetet
kring adoptionsfrågor. Ytterligare en fråga som
kommittén särskilt skall överväga är om registrerade
partner och homosexuella sambor bör kunna utses att
såsom särskilt förordnade förmyndare gemensamt utöva
vårdnaden om ett barn.
Regeringen anför i direktiven att ändrade regler om
adoption och vårdnad kan ge upphov till problem av
internationellt privat- och processrättslig natur.
Kommittén skall - oavsett om den föreslår ändrade
regler eller ej - mot denna bakgrund belysa de
följder av internationellt privat- och
processrättslig natur som kan uppkomma i anledning
av en ändrad reglering. Kommittén skall överväga hur
en ändrad reglering förhåller sig till
internationella överenskommelser på området, främst
1967 års europeiska konvention om adoption av barn
och 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och
samarbete vid internationella adoptioner. Vidare
skall kommittén beakta gällande rätt och pågående
lagstiftningsarbete i Norden och i de utomnordiska
länder som kommittén bedömer vara av intresse. Även
det internationella arbete som bedrivs inom bl.a.
Europarådet skall beaktas. I uppdraget ligger
slutligen att, för det fall att kommittén kommer
fram till att de rättsliga skillnader som föreligger
inte är sakligt motiverade, ta ställning till hur
skillnaderna lämpligen kan undanröjas och föreslå de
lagändringar som behövs. Kommittén skall inhämta
synpunkter från Statens medicinsk-etiska råd,
barnrättsorganisationer och homosexuellas
organisationer. Uppdraget skall redovisas senast den
1 januari 2001.
Vad först gäller önskemålen i motion L409 om
tillsättande av en utredning är dessa numera
tillgodosedda genom de direktiv regeringen beslutade
den 4 februari 1999. Beträffande motionsönskemålen i
övrigt konstaterar utskottet att samtliga spörsmål
som tas upp i motionerna innefattas i det uppdrag
regeringen gett till den parlamentariska kommittén.
Enligt utskottets mening bör resultatet av
utredningsarbetet avvaktas, och utskottet anser att
riksdagen inte nu, endast en månad efter det att
kommittén tillkallades, skall göra några
ställningstaganden beträffande de
lagstiftningsfrågor som kommittén har att behandla.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna L404 yrkande 1, L409, L415 och Ju709
yrkande 10 i denna del.
Assisterad befruktning
I några motioner berörs frågor kring homosexuellas
möjligheter att erhålla assisterad befruktning och
önskemål om en allmän översyn av bestämmelserna om
insemination.
Olika former av assisterad befruktning regleras i
lagen (1984:1140) om insemination och lagen
(1988:711) om befruktning utanför kroppen. Med
insemination avses införande av sperma i en kvinna
på konstlad väg. Genom inseminationslagen, som
trädde i kraft den 1 mars 1985, lagreglerades
verksamheten för första gången (prop. 1984/85:2,
bet. LU10). Samtidigt infördes i 1 kap. FB en ny
bestämmelse som reglerar faderskapet till barn som
har tillkommit genom insemination. Enligt
inseminationslagen får sådan behandling utföras
endast på en kvinna som är gift eller som bor
tillsammans med en man under äktenskapsliknande
förhållanden. Som en ytterligare förutsättning
gäller att kvinnans make eller sambo skriftligen
skall ha samtyckt till inseminationen. Den nya
bestämmelsen i 1 kap. FB innebär att ett barn som
har tillkommit genom insemination med samtycke av
moderns make eller annan man som bodde tillsammans
med henne under äktenskapsliknande förhållanden får
samma rättsliga ställning i förhållande till denne
som om barnet hade kommit till på naturlig väg.
Denne man skall alltså anses som barnets rättslige
far. Om insemination skulle ha skett utan
makesamtycke, exempelvis på en ensamstående kvinna,
kan någon talan om fastställande av faderskap inte
föras mot spermagivaren. Det är dock inget som
hindrar att en spermagivare i sådana fall frivilligt
tar på sig faderskapet (se prop. 1984/85:2 s. 14 och
20).
Insemination med användande av sperma från någon
annan man än kvinnans make eller sambo (s.k.
givarinsemination) får utföras endast på allmänt
sjukhus och under överinseende av läkare med
specialistkompetens i gynekologi och obstetrik.
Innan en givarinsemination får utföras skall läkaren
pröva om det med hänsyn till makarnas eller
sambornas medicinska, psykologiska och sociala
förhållanden är lämpligt att en insemination äger
rum. En ytterligare förutsättning är att det kan
antas att det blivande barnet kommer att växa upp
under goda förhållanden.
Även när det gäller lagen om befruktning utanför
kroppen är tillämpningsområdet begränsat till
kvinnor som är gifta eller sambor med män. Denna
metod för konstlad befruktning innebär att ägg tas
ut ur en kvinna, befruktas utanför hennes kropp och
därefter förs in i hennes livmoder igen. En
förutsättning är att ägget är kvinnans eget och att
det har befruktats med makens eller sambons sperma.
Sperma eller ägg som har donerats får således inte
användas. Kvinnans make eller sambo skall
skriftligen ha lämnat sitt samtycke. Ett barn som
har kommit till genom befruktning utanför kroppen
med samtycke av moderns make eller sambo får samma
rättsliga ställning i förhållande till denne som om
barnet hade kommit till på naturlig väg. Denne man
skall också anses som barnets rättslige far.
I lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap
stadgas att varken inseminationslagen eller lagen om
befruktning utanför kroppen gäller för registrerade
partner.
Statens medicinsk-etiska råd genomförde år 1994 på
regeringens uppdrag en översyn av vissa frågor
rörande assisterad befruktning, bl.a. ägg- och
spermiedonation, frysning av befruktade ägg och
kloning. Rådets överväganden redovisades våren 1995
i rapporten Assisterad befruktning. I rapporten
föreslår rådet bl.a. att lagen om befruktning
utanför kroppen skall ändras på så sätt att det
under vissa förutsättningar blir tillåtet att dels
använda donatorsperma vid befruktning av kvinnans
egna ägg, dels befrukta donerade ägg med makens
eller sambons sperma. Däremot anser rådet att
befruktning med samtidigt användande av donerad
sperma och donerade ägg även fortsättningsvis skall
vara förbjuden. Rapporten bereds för närvarande inom
Regeringskansliet.
Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anför i motion L404 att
nuvarande lagstiftning leder till att många lesbiska
kvinnor låter inseminera sig i hemmet eller åker
till en klinik utomlands. Detta får till följd att
befruktningen ofta sker med sperma som inte är
hivtestad, vilket är en fara för såväl kvinnan som
fostret. Motionärerna anser att lesbiska kvinnor på
samma villkor som heterosexuella kvinnor skall få
tillgång till insemination och konstgjord
befruktning utanför kroppen. I motionen begärs
tillkännagivanden om ändringar av inseminationslagen
och lagen om befruktning utanför kroppen i enlighet
med det anförda (yrkandena 2 och 3).
I motion Ju709 begär Barbro Westerholm m.fl. (fp)
ett tillkännagivande om att endast barnets bästa
skall vara utgångspunkten vid prövningen om
insemination skall tillåtas - inte också
föräldrarnas eller förälderns sexualitet (yrkande
10, delvis).
Också när det gäller dessa motionsspörsmål vill
utskottet hänvisa till den parlamentariska kommitté
med uppgift att undersöka och analysera villkoren
för barn i homosexuella familjer som regeringen
tillkallade den 4 februari 1999. Av direktiven
framgår nämligen att om kommittén finner att de
rättsliga skillnaderna bör tas bort när det gäller
adoption, skall kommittén pröva om de kvinnor som
lever tillsammans i ett homosexuellt parförhållande
bör ges möjlighet till assisterad befruktning i form
av insemination och i så fall föreslå lämpliga
lagändringar. Kommittén skall därvid sträva efter
att reglerna om behörighet, villkor för
befruktningen och barnets rätt att få vetskap om
sitt ursprung m.m. så långt det är möjligt blir
desamma som för heterosexuella och deras barn. I
uppdraget ingår även att behandla frågan om hur det
rättsliga föräldraskapet till barnet bör regleras.
När det gäller befruktning utanför kroppen anförs i
direktiven att det, mot bakgrund av att sådan
befruktning inte heller är tillåten med donerad
sperma eller donerade ägg för heterosexuella par,
inte föreligger tillräckliga skäl att nu överväga
möjligheten för lesbiska kvinnor att få tillgång
till dessa former av assisterad befruktning.
Kommittén skall dock följa beredningen av Statens
medicinsk-etiska råds förslag om att i viss
utsträckning tillåta användningen av sperma och ägg
som har donerats vid befruktning utanför kroppen och
- om reglerna i dessa avseenden ändras för
heterosexuella par - överväga om eventuella
ändringar även skall omfatta lesbiska par.
Enligt utskottets mening bör riksdagen inte heller
beträffande dessa frågor föregripa resultatet av det
inledda utredningsarbetet, och utskottet avstyrker
därför bifall till motionerna L404 yrkandena 2 och 3
samt Ju709 yrkande 10 i denna del.
Utskottet övergår därmed till att avslutningsvis
behandla ett motionsyrkande som gäller en allmän
översyn av inseminationslagen. I motion So256 anför
Barbro Westerholm (fp) att inseminationsverksamhet
enligt inseminationslagen pågått under 13 år och att
det nu finns anledning att systematiskt utvärdera
hur lagen har fungerat och att modernisera den på
flera punkter. Motionären anser bl.a. att det saknas
kunskap om hur informationen till barnen om deras
ursprung har fungerat och att det behövs en
fördjupad diskussion om de sociala och psykiska
konsekvenserna för de barn som föds in i en familj
utan genetiskt samband med den ena föräldern. En
uppföljning bör därför enligt motionären göras av
såväl barnens som föräldrarnas situation. Motionären
anser vidare att det finns anledning att undersöka
varför det på vissa håll i Sverige är svårt att få
tag i spermadonatorer. I motionen begärs ett
tillkännagivande i enlighet med det anförda (yrkande
1).
Utskottet vill först erinra om att ett barn som har
tillkommit genom insemination, sedan det uppnått
tillräcklig mognad, har en ovillkorlig rätt att få
del av de uppgifter om spermagivaren som har
antecknats i en för ändamålet särskilt upprättad
journal. Dessa uppgifter skall bevaras i minst 70
år. Socialnämnden har ålagts en skyldighet att på
begäran biträda barnet med att skaffa fram uppgifter
om givaren. Frågan om barnets rätt att bli
informerat om hur det har kommit till är inte
reglerad i lagen. I förarbetena är den dock
utförligt diskuterad. Där framhålls vikten av
öppenhet, och det förutsätts att barn som har
tillkommit genom givarinsemination vid en lämplig
tidpunkt informeras om detta av sina föräldrar.
Socialstyrelsen har år 1987 givit ut föreskrifter
och allmänna råd om inseminationer (SOSFS 1987:6). I
föreskrifterna och de allmänna råden, som riktar sig
till alla som kommer i kontakt med frågor rörande
ofrivillig barnlöshet men naturligtvis främst till
personal inom hälso- och sjukvården och
socialtjänsten, behandlas utförligt de medicinska
och juridiska frågor som har samband med
inseminationsverksamheten. Stort utrymme ägnas också
frågorna om den psykosociala utredning som skall
föregå en givarinsemination. I anslutning därtill
behandlas också barnets behov av och rätt till
vetskap om sitt ursprung och betydelsen av
föräldrarnas attityder i dessa hänseenden. Enligt
vad utskottet erfarit är 1987 års föreskrifter och
allmänna råd för närvarande föremål för en översyn.
År 1996 inledde utskottet ett särskilt
utvärderingsprojekt rörande lagstiftningen om
inseminationer. Bakgrunden till projektet var den
kraftiga nedgång av det antal barn som efter
inseminationslagens tillkomst har fötts efter
givarinseminationer jämfört med åren närmast före
lagens tillkomst. Inom ramen för detta projekt
anordnade utskottet våren 1996 en utfrågning i ämnet
med professor Marc Bygdeman, överläkare vid
Karolinska Institutet. Vid utfrågningen anförde
Bygdeman sammanfattningsvis att det då inte fanns
skäl att förorda några ändringar i
inseminationslagen, att denna fråga bör anstå till
dess att en utvärdering av lagstiftningen kommit
till stånd och att en sådan utvärdering bör ske
först när de barn som har fötts efter insemination
enligt lagens regler har nått mogen ålder.
Socialstyrelsen tog år 1996 initiativ till en
uppföljning av de barn som fötts efter
donatorinsemination. Avsikten med uppföljningen är
att ta fram en nulägesbeskrivning av verksamheten
där bl.a. rådgivningen till blivande föräldrar och
informationen till barnen om deras ursprung kommer
att behandlas. I uppföljningsarbetet ingår även att
samla in erfarenheter och kunskap om
fertilitetsrådgivningen vid kvinnoklinikerna och
rådgivningen till barnlösa par. Under hösten 1998
har inom ramen för uppföljningsarbetet genomförts en
enkätundersökning bland föräldrar som fått barn med
hjälp av donatorinsemination, bl.a. om vilken
information barnen fått om sitt ursprung.
Enkätundersökningen bearbetas för närvarande inom
Socialstyrelsen och uppföljningsarbetet beräknas
vara klart under år 1999.
Mot bakgrund av det arbete som för närvarande pågår
inom Socialstyrelsen finner utskottet inte skäl att
förorda någon riksdagens vidare åtgärd med anledning
av det nu aktuella motionsyrkandet. Om
Socialstyrelsens uppföljningsarbete ger vid handen
att det finns behov av en allmän uppföljning av
inseminationslagen utgår utskottet från att
regeringen föranstaltar därom.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion So256 yrkande 1.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande homosexuella och barn
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L404 yrkande 1,
1998/99: L409, 1998/99:L415 och 1998/99:Ju709
yrkande 10 i denna del,
2. beträffande homosexuella och assisterad
befruktning
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L404 yrkandena 2 och
3 samt 1998/99:Ju709 yrkande 10 i denna del,
3. beträffande översyn av
inseminationslagen
att riksdagen avslår motion 1998/99:So256 yrkande 1.
Stockholm den 2 mars 1999
På lagutskottets vägnar
Tanja Linderborg
I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf
Åbjörnsson (kd), Marianne Carlström (s), Stig
Rindborg (m), Rune Berglund (s), Karin Olsson (s),
Henrik S Järrel (m), Marina Pettersson (s),
Christina Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell
Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv
(s), Viviann Gerdin (c), Ulf Nilsson (fp), Anne-
Katrine Dunker (m) och Eva Arvidsson (s).