Lagutskottets betänkande

1998/99:LU11

Insolvensrättsliga frågor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1998/99

LU11

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet fyra motioner från
den allmänna motionstiden år 1998, som tar upp olika
insolvensrättsliga frågor. Spörsmålen gäller
konkurstillsyn och konkursförvaltning, statens
förmånsrätt för skatter, löneskyddet i konkurs och
återtagandeförbehåll.

Motionen om konkurstillsyn och konkursförvaltning
har remissbehandlats. Remissvaren har intagits som
bilaga till betänkandet.

Utskottet förordar med anledning av sistnämnda
motion ett tillkännagivande om tilläggsdirektiv till
Konkurstillsynsutredningen (Ju 1997:05). I övrigt
avstyrker utskottet bifall till motionsyrkandena.

Motionerna

1998/99:L301 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till
Konkurstillsynsutredningen med den inriktning som
föreslagits i motionen.

1998/99:L302 av Bengt Silfverstrand och Elisebeht
Markström (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetstagares rättigheter vid lönegaranti
och konkurs.

1998/99:L303 av Marianne Andersson m.fl. (c, m, kd,
fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om ett
förstärkt skydd för äganderättsförbehåll.

1998/99:Sk302 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring i skattelagen att statens
skatteförmånsrätt vid konkurser avskaffas i enlighet
med vad som anförts i motionen.

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlar utskottet fyra motioner från
den allmänna motionstiden år 1998, som tar upp olika
insolvensrättsliga frågor. Spörsmålen gäller
reformering av konkurstillsynen och
konkursförvaltningen, statens förmånsrätt för
skatter, löneskyddet i konkurs och
återtagandeförbehåll.

Som en allmän bakgrund till motionsspörsmålen bör
upplysas följande. Efterlevnaden av civilrättsliga
regler om betalningsskyldighet regleras i sista hand
av att gäldenärens egendom tvångsvis genom konkurs
eller utsökning kan användas för att tillgodose
fordringsägarna. De väsentligaste bestämmelserna om
konkurs finns i konkurslagen (1987:672).
Konkursförfarandet, som utgår från att gäldenären är
på obestånd eller insolvent, har karaktär av
generalexekution där i princip alla borgenärer
deltar och där all gäldenärens egendom tas i
anspråk. Den ordning i vilken betalningsanspråken
skall tillgodoses regleras i förmånsrättslagen
(1970:979). I lagen görs i fråga om
förmånsrättsordningen skillnad mellan å ena sidan
s.k. särskilda förmånsrätter, som belastar endast
viss egendom och som gäller både vid utmätning och i
konkurs, samt å andra sidan s.k. allmänna
förmånsrätter, som avser all gäldenärens egendom och
som gäller enbart i konkurs. Särskild förmånsrätt
följer bl.a. med företagshypotek, varmed avses en
säkerhetsrätt på grund av inteckning i en
näringsidkares lösa egendom, och med inteckning i
fast egendom. Allmän förmånsrätt har exempelvis
under vissa förutsättningar fordringar på skatt samt
vissa fordringar på lön.

Vid sidan av konkurs finns numera enligt lagen
(1996:764) om företagsrekonstruktion ett särskilt
insolvensrättsligt förfarande inom vars ram åtgärder
kan vidtas för att rekonstruera sådana företag i
kris som bedöms ha utsikter till en fortsatt lönsam
verksamhet. En rekonstruktion kan innefatta såväl
åtgärder som förbättrar rörelsens resultat som en
uppgörelse med borgenärerna. En sådan uppgörelse kan
ske genom en frivillig överenskommelse eller med
tillämpning av regler om offentligt ackord.

Konkurstillsyn och konkursförvaltning

Ett konkursförfarande inleds med att rätten på
ansökan av gäldenär eller borgenär beslutar om
konkurs. Genom konkursbeslutet förlorar gäldenären
rådigheten över den egendom som ingår i konkursboet.
Rådigheten tillkommer i stället den förvaltare som
utses av rätten. I princip anförtros förvaltar-
uppdrag advokater som har specialiserat sig på
konkursförvaltning. Förvaltarens uppgift är att
realisera tillgångarna i boet och dela ut influtna
medel till borgenärerna. Vid förvaltningen skall
förvaltaren ta till vara borgenärernas gemensamma
rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som kan
främja en förmånlig och snabb avveckling av boet.
Förvaltaren har bl.a. att snarast upprätta en s.k.
förvaltarberättelse, innehållande uppgifter om bl.a.
boets tillstånd och orsakerna till gäldenärens
obestånd.

Förvaltningen står under tillsyn av en
tillsynsmyndighet. Tillsynsmyndigheter är
kronofogdemyndigheterna, vilka tillsammans med
Riksskatteverket utgör exekutionsväsendet.
Riksskatteverket har den övergripande ledningen och
ansvaret för verksamheten. Sedan den 1 juli 1997
finns det tio regionala kronofogdemyndigheter med
för närvarande 84 lokala kontor. Förutom att utgöra
tillsynsmyndighet företräder kronofogdemyndigheten
staten som borgenär i en konkurs. Det innebär att
myndigheten för statens räkning ansöker om
gäldenärens försättande i konkurs och för statens
talan i konkursen.

Tillsynsmyndigheternas uppgift är att övervaka att
förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i
överensstämmelse med konkurslagen och andra
författningar. Myndigheten skall särskilt se till
att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i
onödan, och myndigheten kan, när den finner det
lämpligt, fordra redovisning av förvaltaren. I
viktigare frågor skall förvaltaren höra
tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer.

En konkursförvaltare skall alltid avge
slutredovisning för sin förvaltning till
tillsynsmyndigheten. Till redovisningen skall
bifogas de handlingar som är av betydelse för
kontrollen av den. Slutredovisning kan alltid
klandras av gäldenären och tillsynsmyndigheten samt
under vissa förutsättningar av borgenär.

Arvodet till en förvaltare bestäms av rätten.
Rätten skall, innan den bestämmer arvodet, inhämta
yttrande i frågan av tillsynsmyndigheten samt ge
gäldenären och de borgenärer som hos rätten har
begärt det tillfälle att yttra sig över
framställningen inom viss tid. I den mån ett arvode
till konkursförvaltaren inte kan tas ur boet, skall
arvodet som huvudregel betalas av staten.

Under slutet av 1980-talet ökade antalet konkurser
på några få år från omkring 6 000 per år till runt
20 000 år 1993. I slutet av år 1993 vände dock
utvecklingen, och sedan år 1996 torde antalet
konkurser uppgå till omkring 12 000-13 000 per år.

Frågor om konkursförvaltningen och konkurstillsynen
har varit föremål för en mängd utredningar och
överväganden. Justitieombudsmannen (JO) har i ett
beslut (dnr 3686-1983) riktat allvarliga
anmärkningar mot utformningen av tillsynen. JO anger
att begreppet "konkurstillsyn till sitt innehåll
inte är enhetligt eller entydigt. Uppfattningen om
vad tillsyn betyder och hur den skall utövas
varierar från en tillsynsmyndighet till en annan -
verksamheten är i hög grad personanknuten: den blir
vad den enskilde tillsynsfogden gör den till. Att
det är så får i första hand tillskrivas det
förhållandet att förarbetena till lagstiftningen i
åtskilliga hänseenden lämnar föga eller ingen
vägledning om hur tillsynen i praktiken skall
utövas". JO förespråkar att tillsynsmyndigheten
genomgående blir mer aktiv och offensiv i sin
verksamhet för att kunna fullgöra vad den rimligen
bör vara; enligt JO "en funktion vid förvaltarens
sida för att se till att samtliga berörda intressen
tas till vara på bästa sätt." JO föreslår bl.a. att
tillsynen koncentreras till färre myndigheter och
att uppgiften att vara tillsynsfodge anförtros en
specialist.

I betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna inför
2000-talet lämnade Domstolsutredningen år 1991
förslag om omfördelning av uppgifter mellan
domstolar, tillsynsmyndigheter och förvaltare i
fråga om konkurshanteringen. År 1994 redovisade
Riksrevisionsverket rapporten (RRV 1994:13) Tillsyn
vid konkurs, som innehöll förslag och
rekommendationer om konkurstillsynen. Domstolsverket
har också i sin rapport Översyn av vissa
konkursrättsliga frågor (DV-rapport 1992:2)
behandlat konkurshanteringsfrågor. Varken
Domstolsutredningens, Riksrevisionsverkets eller
Domstolsverkets förslag har lett till lagstiftning.

Även riksdagen har med anledning av motioner vid
ett flertal tillfällen under senare år behandlat
frågor om konkursförvaltning och konkurstillsyn.
Motionerna har avslagits med hänvisning till
pågående utredningsarbete (se bet. 1992/93:LU40,
1993/94:LU20, 1995/96:LU11 och 1997/98:LU14).

Av Riksrevisionsverkets rapport (RRV 1994:13)
framgår att det finns ett antal övergripande problem
med konkurstillsynen. Dessa kan sammanfattas enligt
följande. Oklarhet råder om konkurstillsynens mål
och närmare inriktning. Lagstiftningens riktlinjer
för tillsynen är komplexa och delvis allmänt hållna,
vilket ger utrymme för olika tolkningar.
Tillsynsfunktionen har en delvis oklar roll i
förhållande till domstolarna och konkursförvaltarna.
Tillsynens inriktning på granskning av enskilda
konkursärenden begränsar möjligheterna att beakta
centrala och generella problem i
konkursförvaltningen. Tillsynsverksamheten styrs i
alltför hög grad av de kvantitativa kraven och av
formaliakontrollen som hindrar att tillräcklig
uppmärksamhet ägnas åt de kvalitativa och
långsiktiga aspekterna i konkursförvaltningen.
Tillsynens inriktning på ärendegranskning medför
betydande krav på flexibilitet i tillsynssystemet.
Tillsynsverksamheten har begränsad förmåga att
hantera och anpassa verksamhetens resurser till
förändringar i ärendevolymerna och andra yttre
omständigheter. Tillsynsverksamhetens organisation
och administrativa stöd är inte ändamålsenliga för
en enhetlig och effektiv tillsyn. Den splittrade
tillsynsorganisationen har bl.a. försvårat ledningen
och en samordnad utveckling av tillsynsverksamheten.

Våren 1997 tillkallade regeringen en särskild
utredare med uppgift att utreda vilken inriktning
och vilket närmare innehåll konkurstillsynen skall
ha, vad som bör gälla för utseende och arvodering av
konkursförvaltare och om konkurskostnaderna totalt
sett kan minskas och i så fall hur det kan ske (dir.
1997:74). En utgångspunkt för utredningsuppdraget är
enligt vad som anförs i direktiven att en statlig
konkurstillsyn skall behållas, liksom en privat
konkursförvaltning. Förvaltningen skall i huvudsak
vara anordnad på det sätt den är i dag. En annan
utgångspunkt är att konkurstillsynen alltjämt skall
vara knuten till kronofogdemyndigheterna i
organisatoriskt hänseende och att Riksskatteverket
även i fortsättningen skall ha den centrala
funktionen. I direktiven anges närmare att utredaren
bl.a. skall redovisa en bedömning av hur
förutsättningarna för en väl fungerande tillsyn
påverkats av den regionalisering av
exekutionsväsendet som nyligen har genomförts och om
det finns behov av ytterligare anpassning av
organisationen. Utredaren skall i sammanhanget
beakta de förslag som Domstolsutredningen har
lämnat, förslag som syftar till att renodla
domstolarnas roll. Utredaren skall vidare inrikta
sitt arbete på att tillsynen mindre skall gälla
granskning av enskilda konkursärenden än kvalitativa
och långsiktiga bedömningar av hur
konkursförvaltningen bedrivs. Tillsynen bör alltså i
ökad utsträckning vara uppföljande och överblickande
till sin karaktär. Tillsynsorganet skall också,
anförs det, ges möjligheter att genomföra
inspektioner i olika former hos konkursförvaltare i
syfte att granska hur förvaltaruppdragen har skötts.
Vidare anförs i direktiven att borgenärerna är
konkurshanteringens viktigaste grupp. En ny
annorlunda inriktning av konkurstillsynen bör därför
utformas så att borgenärskollektivets ställning inte
försvagas och helst förstärks. I uppdraget ingår
därför att ta ställning till borgenärskollektivets
roll i förhållande till tillsynsfunktionen liksom
även till förvaltaren. Utredaren bör enligt
direktiven dessutom utreda om de enskilda
borgenärernas ställning på något sätt kan stärkas.

När det gäller frågan om utseende av
konkursförvaltare bör enligt vad som anförs i
direktiven utredaren överväga om den nuvarande
regleringen är ändamålsenlig och lägga fram de
förslag han finner nödvändiga. Det är därvid
särskilt viktigt att beakta intresset av såväl en
hög kompetensnivå bland dem som utses till
förvaltare som en fri konkurrens bland dem som
uppfyller kompetenskraven. Såvitt avser spörsmålet
om konkursförvaltarens arvode bör enligt direktiven
utredaren överväga vilken roll tingsrätten
respektive tillsynsorganet skall spela när
förvaltarens arvode skall bestämmas. Vidare bör
utredaren, anförs det, överväga vilka normer som
skall vara bestämmande för arvodet samt vilka
uppgifter som förvaltaren skall lämna i samband med
sitt arvodesanspråk.

Utredaren skall lämna de förslag till lagändringar
och ändringar i andra avseenden som följer av
uppdraget. Enligt direktiven är utredaren
oförhindrad att föreslå andra ändringar beträffande
konkurstillsynen och konkursförvaltningen än de som
redovisats i det föregående. I direktiven anförs
avslutningsvis att utredningsarbetet skall inriktas
på att om möjligt lämna förslag till åtgärder som
kan innebära effektiviseringar och besparingar för
såväl staten som enskilda som berörs av
konkurshanteringen. Utredningen har antagit namnet
Konkurstillsynsutredningen.

Genom tilläggsdirektiv den 1 oktober 1998 har
Konkurstillsynsutredningens utredningsuppdrag
preciserats så att utredningen beträffande kostnader
och förvaltningen vid konkurs skall utreda dels
behovet av samordning av avgifter i konkurs samt
vissa frågor om andra kostnader vid konkurs, dels
vissa frågor angående förvaltarberättelsen m.m.
(dir. 1998:77). Samtidigt har tiden för redovisning
av uppdraget förlängts till den 30 september 1999.

I motion L301 kritiserar Stig Rindborg (m)
Konkurstillsynsutredningens direktiv. Enligt
motionärens mening borde utredningsuppdraget ha
varit mer förutsättningslöst och inte haft som
utgångspunkt att tillsynsfunktionen även
fortsättningsvis skall vara offentlig och knuten
till kronofogdemyndigheterna. Motionären anser att
Konkurstillsynsutredningen bör få tilläggsdirektiv
så att utredningen kan föreslå en reform som stärker
borgenärernas ställning i konkurser samtidigt som
tillsynsmyndigheterna kan avskaffas. I motionen
förordas en radikal reformering av konkurstillsynen
i syfte att stärka borgenärernas inflytande över
konkursförfarandet. Den i motionen föreslagna
ordningen innebär att borgenärerna skall ha en
funktion liknande den som aktieägarna normalt utövar
på bolagsstämman. Borgenärernas inflytande skall,
enligt det i motionen redovisade förslaget, utövas
på särskilda borgenärssammanträden vid tingsrätten,
vilka hålls en gång i halvåret. Vidare skall rätten
utse en särskild konkursrevisor, som skall vara
auktoriserad revisor, och som i likhet med
konkursförvaltaren skall avge redovisning för sitt
uppdrag vid borgenärssammanträdena. Redovisningarna
skall ges in till Patent- och registreringsverket
för granskning. Genom att ta vara på borgenärernas
kunskap och erfarenheter och genom konkursrevisorns
roll blir, enligt motionärens mening,
tillsynsmyndigheten överflödig och kan avskaffas.
Härigenom torde, anför motionären vidare, staten
göra en besparing beträffande konkurshanteringen,
och de frigjorda resurserna kan tillgodogöras i
polisens och åklagarnas brottsutredande verksamhet.
I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
tilläggsdirektiv till Konkurstillsynsutredningen med
den inriktning som föreslagits i motionen.

På lagutskottets begäran har yttranden över
motionen avgetts av Göta hovrätt, Malmö tingsrätt,
Domstolsverket, Riksskatteverket,
Kronofogdemyndigheten i Umeå, Skattemyndigheten i
Gävle, Patent- och registreringsverket
(Bolagsavdelningen), Stiftelsen Ackordscentralen,
Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR,
Konkursförvaltarkollegiet, Svensk Handel, Svenska
Arbetsgivareföreningen, Svenska Bankföreningen och
Tjänstemännens Centralorganisation.

Göta hovrätt har i och för sig inget emot att
direktiv till utredningar är öppna. I sak anför
hovrätten att ett avskaffande av tillsynsmyndigheten
synes medföra att domstolarna skulle åläggas nya
tidskrävande arbetsuppgifter. En sådan reform skulle
vidare innebära att möjligheterna att skapa en
enhetlig praxis och gemensamma rutiner för konkurser
i landet minskar. Risken för konkursmissbruk torde
enligt hovrätten öka väsentligt med motionärens för-
slag.

Malmö tingsrätt motsätter sig inte att
tillsynsfrågan utreds vidare enligt intentionerna i
motionen, dock bör det ske i form av en ny
utredning. Tingsrätten ifrågasätter dock om den
ordning som föreslås i motionen leder till en
effektivare tillsyn och lägre totala kostnader för
konkursförfarandet.

Inte heller Domstolsverket har något att invända
mot att konkurstillsynen utreds vidare i den
riktning som föreslås i motionen. Verket framhåller
dock att den i motionen föreslagna reformen kan
antas innebära ökade kostnader för domstolarna.

Enligt Riksskatteverket är förslaget i motionen att
avskaffa den offentliga konkurstillsynen
orealistiskt, bl.a. med hänsyn till att väsentliga
allmänna intressen gör sig gällande i en konkurs.
Vidare skulle en konkurshantering efter mönster i
aktiebolagslagen och med ett ökat
borgenärsinflytande leda till att
konkursförvaltarens självständighet äventyras.

Kronofogdemyndigheten i Umeå anser att ett
genomförande av motionsförslaget innebär ökade
arbetsuppgifter för domstolarnas del och därmed inte
leda till någon besparing. Enligt
kronofogdemyndigheten skulle inte heller
enhetligheten vid konkurstillsynen bli bättre, utan
förslaget torde i stället innebära ökad byråkrati.

Enligt Skattemyndigheten i Gävle är nuvarande
utredningsuppdrag tillräckligt för att åstadkomma en
annorlunda inriktning av konkurstillsynen inom ramen
för befintlig organisation. Med motionärens förslag
torde förvaltarnas självständighet riskeras. Det
finns vidare enligt skattemyndigheten uppenbara
risker för fördyringar och ökad byråkrati med
förslaget. En annan nackdel med förslaget är att
enhetligheten i konkurstillsynen torde bli mindre.
Det stora allmänna intresse som gör sig gällande vid
en konkurs motiverar, anför skattemyndigheten, att
konkurstillsynen är under statlig ledning.

Patent- och registreringsverket tillstyrker
tilläggsdirektiv till Konkurstillsynsutredningen i
enlighet med motionärens hemställan. Verket har
ingenting emot att få nya registreringsuppgifter
avseende konkurser, men finansieringen av de ökade
kostnader som detta medför måste utredas, liksom
huruvida förekommande granskning i registerärenden
bör utvidgas till en mer materiell granskning.

Ackordscentralen anser att utredningen bör få
avsluta sitt arbete utan nya tilläggsdirektiv.
Därefter kan regeringen på nytt överväga behovet av
ytterligare reformer beträffande konkursförfarandet.

Enligt Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR bör
åtminstone s.k. rörelsekonkurser underkastas
yrkesmässig revision. FAR delar motionärens syn att
borgenärerna under konkursens gång bör ha en roll
liknande aktieägarnas i aktiebolag. Konkurser som är
föremål för revision skall enligt FAR inte behöva
stå under statlig tillsyn.

Konkursförvaltarkollegiet har ingen erinran mot att
Konkurstillsynsutredningen i tilläggsdirektiv
erhåller ett vidgat uppdrag att förutsättningslöst
pröva den inriktning på konkurstillsynen som
föreslagits i motionen. Kollegiet anser dock att
förslaget såvitt avser ordinär konkurs inte är
praktiskt genomförbart.

Svensk Handel och Svenska Arbetsgivareföreningen
tillstyrker att utredningen ges tilläggsdirektiv i
enlighet med vad som föreslås i motionen.

Svenska Bankföreningen delar uppfattningen i
motionen att det är viktigt att borgenärerna
tillförsäkras inflytande i konkursförfarandet.
Föreningen anser att en utredning av de frågor om
konkurstillsyn m.m. som behandlas i motionen skulle
vara av intresse. Konkurstillsynsutredningen kan
enligt föreningen vara ett forum härför.

Sveriges Industriförbund delar grundinställningen i
motionen att borgenärernas ställning bör stärkas i
fråga om konkurstillsyn och konkursförvaltning.
Förslagen i motionen är enligt förbundet intressanta
och värda att utredas. Förbundet tillstyrker därför
att Konkurstillsynsutredningen får tilläggsdirektiv
med den inriktning som föreslås i motionen.

Tjänstemännens Centralorganisation avstyrker att
tillsynsmyndigheten avskaffas. Myndigheten är ett
viktigt organ när det gäller att bevaka
arbetstagarnas rättigheter i konkurser.

Enligt utskottets mening har de granskningar och
utredningar som gjorts under 1990-talet klart visat
att det finns ett antal övergripande problem när det
gäller konkursförvaltning och konkurstillsyn.
Särskilt otillfredsställande är oklarheterna rörande
konkurstillsynens mål och inriktning. Utskottet ser
därför med tillfredsställelse att många av de frågor
som aktualiserats nu är föremål för ett samlat
utredningsarbete i ett större konkursrättsligt
perspektiv, och utskottet kan inte finna annat än
att regeringens uppdrag till
Konkurstillsynsutredningen innefattar en mängd
möjligheter till nytänkande på området.

Utskottet anser för sin del att det är viktigt att
konkurstillsynen är utformad så att dess opartiskhet
inte kan ifrågasättas och att den skapar förtroende
hos de berörda. Enligt utskottets mening är det
vidare väsentligt att konkurstillsynen har en
övergripande och generell karaktär, och att det
klargörs att huvudaktörerna i en konkurs utgörs av
förvaltaren och borgenärerna. En annan väsentlig
hållpunkt är att förvaltarnas oberoende ställning i
förhållande till borgenärer och tillsynsfunktion
säkerställs.

I likhet med motionären konstaterar utskottet att
de nuvarande direktiven till
Konkurstillsynsutredningen inskränker
utredningsuppdraget så till vida att konkurs-
tillsynen även i fortsättningen skall vara offentlig
och knuten till kronofogdemyndigheterna samt att
Riksskatteverket skall ha den centrala
tillsynsfunktionen. Detta begränsar givetvis
utredningens möjligheter att överväga en nyordning i
fråga om hur tillsynsfunktionen skall vara
organiserad. Även om det, enligt utskottets mening,
finns övervägande skäl som talar för att det också i
framtiden skall finnas en offentlig konkurstillsyn
är det olyckligt att utredningen inte getts fria
händer att mer förutsättningslöst pröva hur en sådan
tillsyn kan organiseras och överväga sådana mer
principiella frågeställningar som redovisats i
motionen, särskilt mot bakgrund av de förslag som
nyligen lagts fram av Förmånrättskommittén i
betänkandet (SOU 1999:1) Nya förmånsrättsregler. Som
närmare kommer att redovisas i följande avsnitt har
kommittén nämligen föreslagit dels att statens
förmånsrätt för skatter och avgifter avskaffas, dels
att förmånsrätten för företagsinteckningar ändras
till en allmän förmånsrätt. Ett genomförande av
Förmånsrättskommitténs förslag torde innebära att de
nu prioriterade borgenärerna, staten respektive
innehavare av företagsinteckningar, får ett helt
annat intresse än för närvarande att engagera sig i
och påverka konkursförvaltningen. Ett avskaffande av
förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter
leder således till att kronofogdemyndigheten, såsom
företrädare för staten som borgenär, måste ikläda
sig en mer aktiv borgenärsroll än för närvarande.
Den i olika sammanhang kritiserade dubbelrollen för
kronofogdemyndigheten, att både vara
tillsynsmyndighet och borgenärsföreträdare för
staten, blir därigenom enligt utskottets mening både
från principiella och praktiska utgångspunkter mer
påtaglig än vad som gällt hittills. Därmed innebär
Förmånsrättskommitténs förslag beträffande
skatteförmånsrätten och förmånsrätten för
företagsinteckningar att förutsättningarna ändrats
för Konkurstillsynsutredningens uppdrag i
förhållande till de ursprungliga direktiven, vilket
enligt utskottets mening motiverar att utredningen
ges ett vidgat uppdrag.

Det anförda innebär att utskottet anser att
uppdraget till Konkurstillsynsutredningen bör
utvidgas så att utredningen, dock alltjämt med
utgångspunkt i att konkurstillsynen skall vara
offentlig, ges möjlighet att därutöver
förutsättningslöst överväga den framtida
tillsynsfunktionens organisation. Utredaren bör
därvid beakta de allmänna uttalanden som utskottet
nu gjort om inriktningen av en reform och de
frågeställningar som belyses i motionen. Utskottet
kan inte se att ett sådant utvidgat
utredningsuppdrag skulle behöva innebära att
utredningstiden behöver förlängas med mer än några
månader. Det får ankomma på regeringen att meddela
tilläggsdirektiv till Konkurstillsynsutredningen i
enlighet med det anförda.

Vad utskottet sålunda uttalat med anledning av
motion L301 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Förmånsrättsordningen

När en konkurs inträffat skall, om medel finns i
konkursboet, betalning först utgå för
konkurskostnaderna och för annan skuld som
konkursboet ådragit sig (s.k. massaskuld). Av boets
återstående medel sker därefter utdelning till
borgenärerna i en viss ordning, den s.k.
förmånsrättsordningen.

Som nämnts inledningsvis skiljer förmånsrättslagen
mellan särskild och allmän förmånsrätt. Särskild
förmånsrätt följer bl.a. med företagshypotek och med
inteckning i fast egendom. Allmän förmånsrätt har
exempelvis under vissa förutsättningar fordringar på
skatt samt vissa fordringar på lön. Särskild
förmånsrätt har i princip företräde framför allmän
förmånsrätt.

För att tillförsäkra att arbetstagare alltid skall
få någon betalning för sin fordran mot en
arbetsgivare som försätts i konkurs finns regler i
lönegarantilagen (1992:497). Lagen innebär att
staten garanterar prioriterade fordringar på lön och
pension samt att staten övertar fordringarna - med
motsvarande förmånsrätt - och inträder i konkursen
som borgenär på respektive löntagares plats.

Den 1 juli 1994 infördes vissa ändringar i
förmånsrättslagen som innebar en begränsning av
omfattningen av de lönefordringar som kan ersättas
genom lönegarantin (prop. 1993/94:208, bet. LU34).
Ytterligare ändringar när det gäller
löneförmånsrätten och lönegarantin beslutades år
1995 respektive år 1997, i huvudsak för att
åstadkomma en bättre överensstämmelse mellan de
svenska reglerna om löneskyddet i konkurs och EG-
direktivet på området (prop. 1994/95:180, bet. LU30
och prop. 1996/97:102, bet. LU19).

Enligt motion L302 av Bengt Silfverstrand och
Elisebeht Markström (båda s) har det under 1990-
talet skett klara försämringar av arbetstagarnas
löneskydd i konkurs, bl.a. genom de ändringar i
förmånsrättslagen som infördes den 1 juli 1994. En
översyn bör göras av gällande regler för
arbetstagares förmånsrätt och lönegarantin i syfte
att förbättra arbetstagarnas löneskydd, och i
motionen yrkas ett tillkännagivande med denna
innebörd.

I motion Sk302 av Bo Lundgren m.fl. (m) anförs att
ett avskaffande av statens förmånsrätt för skatter
och allmänna avgifter skulle innebära att
rekonstruktioner av företag underlättas. Härigenom
skulle staten få incitament att agera på ett
tidigare stadium för att rädda företag på väg in i
en ekonomisk kris. Dessutom torde ett sådant ökat
intresse från statens sida leda till att fler
oseriösa företagare upptäcks snabbare. I motionen
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag
till ändring i förmånsrättslagen av innebörd att
statens förmånsrätt för skatter m.m. avskaffas
(yrkande 7).

I december 1995 tillkallades Förmånsrättskommittén
med uppgift att utreda frågor om förmånsrätt i
konkurs, lönegaranti och underlaget för
företagshypotek (dir. 1995:163). Kommitténs
huvuduppgift var att ta ställning till dels om
statens förmånsrätt för skatter och avgifter bör
slopas, dels om företagshypoteket bör ges en annan
ställning än det har i dag och dels om
arbetstagarnas löneskydd vid arbetsgivarens konkurs
kan förbättras utan att statens kostnader för
lönegarantin ökar.

Utredningsuppdraget utvidgades genom
tilläggsdirektiv i februari 1997 till att avse även
frågan om gäldenären, under företagsrekonstruktion
enligt lagen om företagsrekonstruktion, bör ges en
rätt att säga upp avtal i förtid (dir. 1997:26).
Kommittén fick slutligen genom tilläggsdirektiv i
juli samma år till uppgift att analysera alternativa
möjligheter till hur statens kostnader för
lönegarantin kan minskas med 300 miljoner kronor och
att lägga fram ett förslag om en sådan besparing
(dir. 1997:82).

Förmånsrättskommittén har nyligen avslutat sina
huvudsakliga uppgifter genom att den 18 februari
1999 till Justitieministern överlämna
huvudbetänkandet (SOU 1999:1) Nya
förmånsrättsregler. Kommittén fortsätter nu sitt
arbete med frågan om gäldenären under
företagsrekonstruktion bör ges en rätt att säga upp
avtal i förtid, och kommittén beräknar att avge ett
slutbetänkande vid utgången av år 1999.

Förmånsrättskommitténs förslag i huvudbetänkandet
innebär sammanfattningsvis följande. Statens
förmånsrätt för skatter och avgifter avskaffas.
Företagshypoteket omvandlas till en allmän
förmånsrätt som gäller i hälften av all gäldenärens
egendom som återstår sedan fordringar med bättre
förmånsrätt fått full betalning. Dagens ordning med
förmånsrätt för lönefordringar som förfallit högst
tre månader före konkursansökan ersätts av ett mer
begränsat löneskydd där förmånsrätten avser
lönefordringar som belöper på högst tre månader före
konkursansökan. Förmånsrätten begränsas också till
ett högsta belopp om tio basbelopp. Om arbetstagaren
utför arbete under uppsägningstid åt konkursboet
skall lönen betalas av konkursboet. Sådan fordran
omfattas varken av lönegaranti eller förmånsrätt. Om
arbetstagaren inte utför arbete under
uppsägningstiden omfattas lönefordran av lönegaranti
men inte av förmånsrätt. Löneskyddet skall ha samma
omfattning vid företagsrekonstruktion enligt lagen
om företagsrekonstruktion som vid konkurs.
Rekonstruktionsgäldenären kan efter beslut av
rekonstruktören låna medel ur lönegarantin till
löner som intjänats högst tre månader före ansökan
om företagsrekonstruktion t.o.m. en vecka efter
beslutet om företagsrekonstruktion. Lånet skall med
ränta återbetalas eller betryggande säkerhet ställas
för återbetalningen innan rekonstruktionsförfarandet
får avslutas. Maximibeloppet för lönegarantin höjs
till fyra basbelopp. Samtidigt förlängs den tid för
vilken lönegaranti maximalt gäller till åtta
månader.

Enligt utskottets mening finns det ingen
anledning för riksdagen att nu föregripa
remissbehandlingen och den fortsatta
beredningen av Förmånsrättskommitténs
förslag, och utskottet avstyrker därför
bifall till motionerna L302 och Sk302
yrkande 7.

Återtagandeförbehåll

En säljare har i praxis sedan länge kunnat erhålla
separationsrätt i köparens konkurs eller vid
utmätning hos denne genom att förbehålla sig
äganderätten till varan tills denna blivit fullt
betald eller rätt att återta varan om den inte
betalas, s.k. återtagandeförbehåll. Enligt gällande
rätt är sålunda ett återtagandeförbehåll i ett
köpeavtal i princip sakrättsligt giltigt tills varan
är fullt betald. Säljaren kan alltså vid köparens
insolvens kräva att varorna skall frånskiljas
köparens övriga egendom och återställas till
säljaren. Som ett viktigt undantag gäller dock att
någon sådan rätt inte tillkommer säljaren när
köparen trots förbehållet haft rätt att förfoga över
varan före betalning genom att infoga den i annan
egendom, förbruka den eller sälja den vidare.

I motion L303 av Marianne Andersson m.fl. (c, m,
kd, fp) anförs att leverantörerna i Sverige,
däribland många små och medelstora företag, hamnar i
ett utsatt läge när deras beställare försätts i
konkurs. Det beror på att leverantörsfordringar är
oprioriterade. Ett sätt att påtagligt förbättra
leverantörernas ställning vore enligt motionärernas
mening att stärka det sakrättsliga skyddet för
återtagandeförbehåll. En sådan reform skulle också
minska möjligheterna till s.k.
bekvämlighetskonkurser. Ett förstärkt sakrättsligt
skydd för återtagandeförbehåll skulle också, enligt
motionärernas mening, minska riskerna för
kapitalförstöring som en försäljning av egendomen i
konkurs många gånger innebär. I motionen yrkas ett
tillkännagivande om förstärkt sakrättsligt skydd för
återtagandeförbehåll.

Utskottet behandlade så sent som våren 1998 ett par
motioner med likalydande innehåll som den nu
aktuella motionen (bet. 1997/98:LU14). Utskottet
konstaterade då att frågan om separationsrätt vid
försäljning med återtagandeförbehåll övervägts av
Kommissionslagskommittén och att i kommitténs
slutbetänkande (SOU 1988:63) Kommission och dylikt
inte föreslås någon principiell förändring
beträffande förutsättningarna för sådan
separationsrätt. Vidare påpekade utskottet att
betänkandet var föremål för beredning i
Regeringskansliet varvid behovet av särskilda regler
om separationsrätt i vissa fall övervägdes.
Utskottet ansåg att de pågående övervägandena med
anledning av kommitténs slutbetänkande inte borde
föregripas, och avstyrkte bifall till de då aktuella
motionerna.

Enligt vad utskottet erfarit pågår alltjämt i
Regeringskansliet beredning av
Kommissionslagskommitténs slutbetänkande
innefattande spörsmålet om behovet av särskilda
regler om separationsrätt i vissa fall. Inte heller
nu anser utskottet att övervägandena bör föregripas,
och utskottet avstyrker därför bifall till motion
L303.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande konkurstillsyn och
konkursförvaltning

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:L301 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

2. beträffande förmånsrättsordningen

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L302 och
1998/99:Sk302 yrkande 7,

3. beträffande återtagandeförbehåll

att riksdagen avslår motion 1998/99:L303.

Stockholm den 2 mars 1999

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf
Åbjörnsson (kd), Marianne Carlström (s), Stig
Rindborg (m), Rune Berglund (s), Karin Olsson (s),
Henrik S Järrel (m), Marina Pettersson (s),
Christina Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell
Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv
(s), Viviann Gerdin (c), Ulf Nilsson (fp), Anne-
Katrine Dunker (m) och Eva Arvidsson (s).

Remissyttranden över motion
1998/99:L301 Reformering av
konkurslagstiftningen

På lagutskottets begäran har yttrande över motionen
avgivits av Göta hovrätt, Malmö tingsrätt,
Domstolsverket, Riksskatteverket,
Kronofogdemyndigheten i Umeå, Skattemyndigheten i
Gävle, Patent- och registreringsverket (PRV),
Ackords-centralen, Föreningen Auktoriserade
Revisorer FAR, Konkursförvaltarkollegiernas
Förening, Svensk Handel, Svenska
Arbetsgivareföreningen, Svenska Bankföreningen,
Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Industriförbund
och Tjänstemännens Centralorganisation (TCO).
Remissinstanserna har därvid anfört följande.

Göta hovrätt

Hovrätten har i och för sig inget emot att direktiv
till utredningar är öppna. Beträffande de argument
som anförts i motionen för att tilläggsdirektiv till
konkurstillsynsutredningen skall ges får hovrätten
anföra följande.

Ett avskaffande av tillsynsmyndigheten på sätt som
föreslås i motionen skulle innebära att den
avlastning tillsynsmyndighetens arbete i dag medför
för domstolarna helt skulle upphöra. Det i motionen
föreslagna tillvägagångssättet av konkurshanteringen
synes dessutom medföra att domstolarna skulle
åläggas nya tidskrävande arbetsuppgifter. Enligt
hovrättens mening bör konkurstillsynen i stället
utformas på så sätt att domstolarnas
konkurshantering förenklas.

Ett avskaffande av tillsynsmyndigheten skulle
vidare innebära att möjligheterna att skapa en
enhetlig praxis och gemensamma rutiner för konkurser
i landet skulle minska och det föreligger stor risk
att det i stället skapas regionala rutiner för
konkurshanteringen.

Om borgenärernas inflytande skulle öka samtidigt
som statens insyn i hur konkursförvaltningen bedrivs
skulle minska på så sätt som föreslås i motionen
torde risken för konkursmissbruk öka väsentligt.

Det ifrågasätts slutligen om förslaget är
ändamålsenligt när en fysisk person försätts i
konkurs.

Malmö tingsrätt

Sammanfattning

Enligt tingsrättens mening kan det diskuteras om den
i motionen föreslagna ordningen för konkurstillsyn
leder till en effektivare tillsyn och lägre
kostnader för konkursförfarandet. Tingsrätten vill
dock inte motsätta sig att tillsynsfrågan utreds
vidare utifrån de i motionen angivna
utgångspunkterna. Tingsrätten anser dock att den
ändring av inriktningen på utredningsarbetet som
angivits i motionen inte kan göras genom
tilläggsdirektiv. I stället bör utredningen läggas
ned och en ny utredning tillsättas.

Tingsrätten vill inledningsvis framhålla att
tingsrätten, med ett undantag, inte har tagit
ställning till de enskilda delförslag som läggs fram
i motionen utan endast till den föreslagna ändringen
av konkurstillsynen.

I motionen föreslås en uppdelning av konkurserna i
två kategorier, vad motionären kallar summariska
konkurser och ordinära konkurser. Summariska
konkurser skulle endast utredas i sådan begränsad
omfattning att förvaltaren kan bilda sig en
uppfattning om det med hänsyn till misstanke om
brott är befogat med ytterligare utredning. Någon
särskild tillsyn skulle inte förekomma i dessa
konkurser. Staten skulle svara för
konkurskostnaderna.
Tingsrätten kan tänka sig en sådan ordning med
summariska konkurser.
Tingsrätten vill dock framhålla att den tillsyn som
tillsynsmyndigheten i nuläget utövar i det stora
flertalet konkurser där tillgångar saknas i huvudsak
är formell. I praktiken skulle därför i fråga om
tillsynen skillnaden mellan den föreslagna ordningen
och vad som i dag gäller inte bli särskilt stor.

Vad därefter gäller tillsynen över de ordinära
konkurserna har vissa brister i tillsynsmyndighetens
verksamhet redovisats i bl.a. JO:s beslut den 30
december 1983 (dnr. 3686-1983) och
Riksrevisionsverkets granskningsrapport Tillsyn vid
konkurs (RRV 1994:13). Kritiken har gällt bl.a.
ineffektivitet i tillsynssystemet samt brister
avseende en enhetlig praxis hos olika
tillsynsmyndigheter. Tingsrätten instämmer i att det
föreligger vissa brister i verksamheten hos
tillsynsmyndigheterna. Bristerna torde dock inte
vara större än att det i huvudsak går att komma till
rätta med dem. Till detta kommer att möjligheten att
inhämta information från tillsynsmyndigheten i vissa
situationer kan vara värdefull för tingsrätten.
Enligt tingsrättens mening skulle ett avskaffande av
tillsynsmyndigheten leda till att tingsrätten skulle
åsamkas merarbete.

Tingsrätten anser att liknelsen i motionen mellan
aktiebolag och konkursbo kan ifrågasättas. Även om
det, såsom påpekats i motionen, föreligger vissa
likheter mellan ett aktiebolag och ett konkursbo
föreligger även skillnader. Den mest betydande
skillnaden ligger i syftet med respektive
rättsfigur. Konkursboet är av tillfällig karaktär
och har till syfte att avvecklas, till skillnad från
aktiebolaget vars syfte är fortsatt drift. Detta
medför att likheterna mellan konkursbo och
aktiebolag inte i sig kan motivera de i motionen
föreslagna förändringarna. Det kan vidare diskuteras
om den nya ordningen för tillsyn leder till en
effektivare tillsyn och lägre totala kostnader för
konkursförfarandet. Tingsrätten ifrågasätter sålunda
om borgenärernas intresse i konkursen är så stort
som förutsätts i motionen, framför allt med hänsyn
till att borgenärerna enligt förslaget själva skall
svara för revisorns och förvaltarens arvoden i
ordinära konkurser. De prioriterade borgenärerna kan
antas vara mindre intresserade av att delta aktivt i
konkursförfarandet eftersom de har sina intressen
tillgodosedda genom sin förmånsrätt. De
oprioriterade borgenärerna kan oftast inte antas
erhålla någon utdelning, varför även deras intresse
torde vara begränsat. De oprioriterade borgenärernas
intresse kan dock tänkas öka vid en eventuell
förändring av förmånsrättsförordningen till följd av
Förmånsrättsutredningens arbete.

Tingsrätten anser vidare att det är tveksamt om ett
överflyttande av den kontrollerande funktionen i en
konkurs från tillsynsmyndigheten till borgenärerna
och till auktoriserade revisorer skulle medföra en
minskning av de totala kostnaderna för
konkursförfarandet. Framför allt skulle kostnaden
för revisorns arbete i en konkurs kunna bli
betydande, även om denna kostnad förmodligen skulle
komma att understiga förvaltarens ersättning. Från
statens synvinkel skulle den fördelen uppkomma att
borgenärerna alltid fick svara för
konkurskostnaderna. Som redan antytts skulle detta
förhållande dock kunna hämma deras intresse av att
medverka till en effektiv konkursutredning.

Tingsrätten vill, som ett alternativ till
avskaffandet av tillsynsmyndigheten, framhålla
möjligheten att flytta över ett antal uppgifter från
tingsrätten till tillsynsmyndigheten med
överklagandemöjlighet till tingsrätt. En sådan
förändring har redan föreslagits av
Domstolsutredningen i betänkandet (SOU 1991:106)
Domstolarna inför 2000-talet. De uppgifter som
enligt utredningen bör överflyttas till
tillsynsmyndigheten har ansetts vara sådana som
innebär en relativt enkel prövning, som inte har
direkt samband med sådana uppgifter som bör ankomma
på rätten och som skulle leda till en enklare och
billigare ordning än den nuvarande. Vidare har
tillsynsmyndigheten i vissa fall, t.ex. vad gäller
bestämmande av förvaltararvode, ansetts ha ett
bättre beslutsunderlag än tingsrätten.

Trots det nu sagda vill tingsrätten inte motsätta
sig att tillsynsmyndigheten utreds vidare utifrån de
i motionen angivna utgångspunkterna. I
huvuddirektiven till Konkurstillsynsutredningen
(dir. 1994:74) anges som utgångspunkt för
utredningen bl.a. att en statlig konkurstillsyn
skall behållas, att denna alltjämt skall vara knuten
till kronofogdemyndigheten i organisatoriskt
hänseende samt att Riksskatteverket även i
fortsättningen skall ha den centrala funktionen.
Tingsrätten anser därför att den ändring av
inriktningen på utredningsarbetet som angivits i
motionen inte kan göras genom tilläggsdirektiv. I
stället bör utredningen läggas ned och en ny
utredning tillsättas.

Tingsrätten vill bara ta upp ett av de olika
delförslag som läggs fram i motionen. Tingsrätten
instämmer i att det är angeläget att domstolarna för
att effektivisera sitt arbete får en direkt
uppkoppling på datanätet till PRV Bolag.

Domstolsverket

Domstolsverket har inget att invända mot att
riksdagen lämnar bifall till motion 1998/99:L301,
Reformering av konkurslagstiftningen.

Domstolsverket vill emellertid i detta sammanhang
framhålla vissa frågor som bör övervägas närmare,
för det fall motionen bifalls.

I dag gäller att bouppteckningen skall ges in till
rätten så snart som möjligt och senast en vecka före
edgångssammanträdet (7 kap. 13 § fjärde stycket
konkurslagen). Edgångssammanträde skall hållas
tidigast en och senast två månader efter
konkursbeslutet. Sammanträdet får dock hållas senare
om det är nödvändigt med hänsyn till konkursboets
omfattning och beskaffenhet (6 kap. 4 § första
stycket konkurslagen). Enligt förslaget i motionen
skall ett borgenärssammanträde hållas minst fyra och
högst sex veckor efter konkursbeslutet (s. 22). Vid
detta sammanträde skall borgenärerna välja bl.a.
konkursförvaltare och bouppteckningen beedigas. En
förutsättning för att kunna hålla ett sådant
sammanträde är emellertid att boet är utrett i sådan
grad att det är möjligt att avgöra vilka som är
borgenärer. Domstolen måste dessutom ha tillgång
till uppgiften i sådan tid att borgenärerna kan
delges kallelse till sammanträdet i skälig tid. Det
bör därför övervägas om den tidsrymd som anges i
förslaget är tillräcklig.

Det kan inte uteslutas att förvaltaren får kännedom
om en borgenär först efter borgenärssammanträdet. Om
förslaget genomförs bör övervägas om - och i så fall
hur - detta påverkar handläggningen av konkursen och
de beslut som fattats av borgenärskollektivet.

Den processuella utformningen av
borgenärssammanträdet bör utredas avseende
eventuella motkanditater till interimsförvaltarens
roll. Det framgår inte klart av motionen om endast
en av en borgenär föreslagen förvaltare får yttra
sig och tala för sin sak eller om detta skall vara
öppet för varje intresserad advokat (s. 22 sista
stycket).

Det föreslagna förfarandet kan antas innebära ökade
kostnader för domstolarna för kallelse och
delgivning av ett - i många fall - stort antal
borgenärer. Ett borgenärssammanträde är vidare mera
omfattande och komplicerat än ett
edgångssammanträde, vilket kommer att ställa ökade
krav på domstolens resurser. Det framgår inte klart
av motionen om samtliga halvårsvisa
borgenärssammanträden skall hållas av domstolen.
Klart är emellertid att det första
borgenärssammanträdet skall hållas av domstolen samt
att domstolen skall hålla sammanträde även i de fall
borgenärerna önskar byta förvaltare eller
konkursrevisor. Den kostnadsökning som kan bli
aktuell måste beaktas.

Förslaget tar i huvudsak sikte på konkurser i
aktiebolag. Det är, enligt Domstolsverkets mening,
emellertid inte realistiskt att ställa alltför höga
krav på en egen konkursansökan av en fysisk person
eller ett mindre aktiebolag. Det förekommer att
bokföringen i små aktiebolag är ofullständig som en
direkt följd av det begynnande obeståndet (man har
t.ex. inte kunnat betala revisorn). I vad mån detta
kan botas genom en kontroll hos PRV Bolag har
Domstolsverket ingen uppfattning om. Klart är dock
att PRV Bolag saknar uppgifter om fysiska personers
ekonomi. Detta kan förväntas påverka möjligheterna
att i samband med konkursbeslutet fastställa om
konkursen skall handläggas som en summarisk eller en
ordinär konkurs (s. 21 f.).

I motionen (s. 24) sägs att domstolarna saknar
uppkoppling över datanätet till PRV Bolag. I
november 1998 hade emellertid 73 av landets 96
tingsrätter möjlighet att nå PRV Bolag via
inskrivningsmyndighetens uppkoppling till
Lantmäteriverket. Därutöver finns möjlighet att nå
PRV Bolag via Sema Groups Infotorg, varför det kan
finnas ytterligare domstolar som har direkt tillgång
till PRV Bolags uppgifter. Det är den enskilda
domstolen som avgör om tillgång till registren skall
finnas eller ej.

Slutligen får Domstolsverket påpeka att inte alla
tvångslikvidationer beslutas av PRV Bolag, vilket
felaktigt anges på s. 25. Det är riktigt att en stor
majoritet av dessa likvidationer handläggs av PRV
Bolag. Följande fall av tvångslikvidation handläggs
emellertid av domstol, nämligen

· 13 kap. 2 § aktiebolagslagen (ABL). Mer än halva
aktiekapitalet har förlorats och bolagsstämman
underlåter att besluta om likvidation.
·
· 13 kap. 3 § ABL. Om en aktieägare uppsåtligen
missbrukat sitt inflytande i bolaget och
därigenom medverkat till överträdelser av ABL,
tillämplig lag om årsredovisning eller
bolagsordningen, kan rätten, på talan av ägare
till en tiondel av aktierna, besluta om
likvidation.
·
· 13 kap. 4 § första stycket ABL.
Likvidationsskyldighet föreligger enligt
bolagsordningen.
·
· Likvidationsärenden som avser ekonomiska
föreningar (11 kap. 3-4 §§ lagen (1987:667) om
ekonomiska föreningar).
·
· Likvidationsärenden som avser stiftelser (7 kap.
1 § stiftelselagen (1994:1120).
·

Riksskatteverket

Sammanfattning

Enligt Riksskatteverkets (RSV:s) uppfattning saknas
skäl för att nu meddela konkurstillsynsutredningen
några nya direktiv. Motionärens förslag om att
lagstifta om ett konkursförfarande med mönster i den
aktiebolagsrättsliga lagstiftningen framstår som
orealistiskt liksom förslaget att avskaffa den
offentliga konkurstillsynen. Motionen bör avslås.

De förslag till förändringar som motionären
åstundar återkommer något osammanhängande under
olika rubriker i motionen. I det följande går RSV in
på några av motionärens förslag och försöker därvid
att knyta an till rubrikerna i motionen.

2 En konkurslagstiftning i tiden kräver nytänkande
och avreglering

Motionären menar att vägen till en god
konkursförvaltning ligger i att tillskapa en aktiv
borgenärsfunktion på samma sätt som man nu inom
aktiebolagsrätten försöker främja en aktiv ägarroll.
Jämförelsen med aktiebolagslagen haltar bl.a. därför
att konkurslagstiftningen syftar till avveckling
inte till rekonstruktion och fortsatt drift. För
detta finns som bekant ett särskilt förfarande.
Allvarligare är dock att motionären inte förefaller
godta att borgenärerna i konkurs inte utgör en
homogen krets med i stort sett gemensamma intressen.
I verkligheten handlar det i stället om
leverantörer, långivare, arbetstagare och
panträttsinnehavare m.fl. som alla grundar sina
fordringar på olika rättsförhållanden och som
strömmar till (konkurs; jfr latinets concurro =
strömma till/sammandrabba) för att så gott det låter
sig göra få sina skilda intressen tillgodosedda.
Konkursförfarandet styrs av ett omfattande regelverk
som skall tillgodose rimliga krav på rättstrygghet
och rättssäkerhet men som även har sin grund i
sociala hänsynstaganden (lönegarantireglerna).
Fordringsägarna i konkurs har alltså ofta helt
oförenliga och kolliderande intressen som inte
lämpar sig särskilt väl för någon typ av kollektivt
beslutsfattande från konkursborgenärernas sida. Det
är uppenbart att dessa fordringsägares situation
inte kan jämföras med ägarintressena i ett
aktiebolag. Genom att motionären inte alls tycks
fästa avseende vid den mängd oförenliga intressen
som typiskt sett förekommer i en konkurs framstår
förslaget som orealistiskt. Det skulle, om det
genomfördes, sannolikt innebära en återgång till en
ordning med "fullmaktsjobberi" och osjälvständiga
konkursförvaltare där de stora fordringsägarna
skulle komma att gynnas på de mindres bekostnad.
Motionären bortser också från att det allmänna,
förutom rena fordringsanspråk som bevakas i särskild
ordning, har en rad intressen i konkurser. Som
exempel kan nämnas intresset av att ekonomisk
brottslighet upptäcks och utreds, intresset av att
miljöfrågor uppmärksammas och hanteras enligt
gällande regler samt intresset av att
lönegarantifrågor behandlas på ett korrekt sätt.
Enligt RSV:s uppfattning är det också ett allmänt
intresse att konkurslagstiftningen tillämpas korrekt
och likformigt i förhållande till alla intressenter
oberoende av om det rör sig om prioriterade
borgenärer med stora fordringar i konkursen eller om
oprioriterade med typiskt sett mindre goda
förutsättningar att tillvarata sin rätt. Det
förefaller även uppenbart att det allmänna har ett
intresse av att det finns en ordning för att
ständigt följa konkurshanteringen och att verka för
förbättringar. Nu nämnda allmänna intressen talar
mot den av motionären föreslagna ordningen med
förebild i aktiebolagslagen och för en ordning som
bygger på självständiga konkursförvaltare och en
offentlig konkurstillsyn.

6 Konkurser är marknadsekonomi och konkursförvaltare
är entreprenörer

RSV kan instämma i motionärens syn på
konkursförvaltare som entreprenörer som bör bedriva
en konkurrensutsatt verksamhet. Detta är emellertid
en chimär i rådande läge främst genom det slutna
system som bruket av förvaltarlistor gett upphov
till, men även därför att många förvaltare
förefaller uppfatta konkurrens som liktydigt med att
man vunnit den ena eller andra
borgenärsgruppens/bankens uppskattning och kan
påräkna att bli föreslagen av denna i samband med
konkursansökan. Enligt RSV:s uppfattning uppnås
konkurrens först genom en ordning då
förvaltarna/entreprenörerna jämförs med varandra
utifrån adekvata och öppna kriterier samt på
grundval av dessa kriterier väljs/upphandlas av
kunniga och engagerade beställare för en
tidsbegränsad period. RSV har inom ramen för
sittande konkurstillsynsutredning gett exempel på en
sådan ordning där flertalet viktiga intressegrupper
såsom Svenska bankföreningen, Företagarnas
Riksorganisation, Sveriges Industriförbund, Svenska
Inkassoföreningen, LO, Tillsynsmyndigheterna m.fl.
skulle komma till tals i ett regionalt
upphandlingsliknande förfarande för att bestämma
förvaltarkretsen för en given tidsperiod. Centralt
skulle konkursförvaltarnas intresseföreningar, RSV
m.fl. kunna bestämma kriterier och ange riktlinjer
för det regionala förfarandet. Flera
konkursförvaltare har enskilt till företrädare för
RSV och tillsynsmyndigheterna framfört att de ser
klara fördelar med en ordning som den beskrivna. Det
behöver knappast sägas att dessa förvaltare lätt går
att hänföra till kategorin självständiga och
omvittnat skickliga förvaltare.
Konkursförvaltarkollegiernas förening har emellertid
ställt sig avvisande till ett sådant på öppenhet och
verklig konkurrens grundat förfarande.

7 Onödig byråkrati och snedvriden konkurrens

I detta avsnitt ondgör sig motionären över vad han
kallar den statliga monopolverksamheten -
tillsynsmyndigheterna i konkurser. RSV har svårt att
se några fördelar med att en tillsynsverksamhet
skulle organiseras så att den likt
entreprenörer/konkursförvaltare skulle arbeta
konkurrensutsatt. I stället bör syfte, målsättning,
ansvar, befogenheter m.m., som skall gälla för
verksamheten, läggas fast i lag så tydligt som det
över huvud taget är möjligt. Därutöver bör
principerna för statlig resultatstyrning och
uppföljning tillämpas på verksamheten.

Motionären kommer även in på påståenden om onödig
byråkrati och nämner som exempel jävsfrågor som han
tycks anse att tillsynsmyndigheterna inte skall
befatta sig med. Den grundläggande orsaken till
motionärens uppfattning kan ligga i att han anser
att konkursförvaltningen i huvudsak bör styras av
partsintressen och att förvaltaren, eftersom alla
tänkbara särintressen inte kan råda samtidigt, har
att rätta sig efter de största fordringsägarna. Med
en sådan utgångspunkt är det förståeligt att
jävsfrågor ter sig tämligen ointressanta. Lagens
utgångspunkt är emellertid att förvaltaren agerar
självständigt i förhållande till samtliga
särintressen och med borgenärskollektivets bästa för
ögonen. Denna ordning, som RSV anser att det finns
all anledning att värna om, kräver att en
konkursförvaltare är lyhörd för jävsfrågor. Att så
inte alltid är fallet är en realitet för
tillsynsmyndigheterna och RSV. För RSV är det vidare
självklart att det ankommer på tillsynsmyndigheterna
att verka för att en konkursförvaltare inte får fler
uppdrag än vad han klarar av utan att komma i
dröjsmål.

9 Gällande målsättningar för konkursförfarandet är
förvirrande

I denna del kommer motionären in på klara brister i
dagens ordning. RSV kan instämma i att nuvarande
regler för konkurstillsynen är bristfälliga.
Lagstiftaren ålägger tillsynsmyndigheterna att
övervaka att konkursförvaltningen bedrivs på ett
ändamålsenligt sätt. Detta har inneburit att
förväntningarna från många håll är stora på
tillsynsmyndigheterna och på vad dessa kan
åstadkomma för en god konkursförvaltning. De medel
som inom ramen för gällande ordning står till
tillsynsmyndigheternas förfogande kan i stort sett
betecknas som en rätt för dessa att lämna synpunkter
och att argumentera i viktiga frågor exempelvis
förordnande av konkursförvaltare och bestämmande av
arvode. Beslutanderätten tillkommer praktiskt taget
helt konkursförvaltarna och domstolarna. De mest
kraftfulla åtgärder som tillsynsmyndigheterna kan
använda sig av är möjligheterna att begära
redovisning av förvaltaren och att - vid särskilda
skäl - föranstalta om revision. Sålunda kan
konstateras att det finns ett stort gap mellan
förväntningarna från olika håll på vad
tillsynsmyndigheterna kan åstadkomma och de legala
förutsättningar som gäller för verksamheten.

Det är en viktig uppgift för den sittande
konkurstillsynsutredningen att klargöra den
offentliga konkurstillsynens ändamål och närmare
inriktning samt att skapa tydlighet och balans vad
avser ansvar och befogenheter. För detta krävs inte
några nya direktiv till utredningen.

10 Utgångspunkterna för dagens konkurstillsyn är
otydliga

De brister i rådande hantering som motionären
hänvisar till genom en rad citat kan RSV också hålla
med om. Det är som ovan anförts
konkurstillsynsutredningens uppgift att komma till
rätta med dessa och andra brister i nuvarande
regelverk. Enligt RSV:s uppfattning drar motionären
en felaktig slutsats när han kommer fram till att
ett vidgat borgenärsinflytande inte är förenligt med
en förstärkt statlig tillsyn. Däremot är det enligt
RSV:s uppfattning mycket svårt att tillskapa en
ordning som innebär att borgenärernas inflytande i
den enskilda konkursen stärks samtidigt som kravet
på en självständig konkursförvaltning upprätthålls.

En framkomlig väg kan vara att, såsom RSV gett
exempel på, ge borgenärs/intressegrupper ett vidgat
inflytande när förvaltarkretsen skall bestämmas.
Inrättandet av ett centralt samråds/beslutsorgan för
övergripande och principiella frågor kan också vara
ett sätt att ge berörda grupper ett ökat inflytande
samtidigt som man behåller principen med
självständiga konkursförvaltare balanserade av en
offentlig konkurstillsyn.

I detta avsnitt kommer motionären också in på
resursfrågor och menar att kostnaderna för
tillsynsverksamheten borde omfördelas till polis och
åklagare för brottsbekämpande uppgifter. En av
orsakerna till detta förslag synes vara att
motionären tror sig veta att 6 000 brottsanmälningar
från konkursförvaltare skulle ligga obearbetade hos
de brottsbekämpande myndigheterna.

RSV har sedan en tid tillbaka tittat på vad som
händer med brottsanmälningar i konkurs. Resultatet
av denna undersökning kommer att redovisas inom ett
par månader. Redan nu torde kunna sägas att
verkligheten inte ter sig fullt så dyster som
motionären vill ge sken av. Tveklöst bör det också
vara möjligt att åstadkomma förbättringar. En inte
försumbar omständighet i sammanhanget är kvaliteten
i förvaltarnas brottsefterforskande verksamhet. RSV
är av den uppfattningen att en offentlig
konkurstillsyn har bättre möjligheter att komma till
rätta med eventuella brister i denna verksamhet än
den bolagsrättsligt inspirerade ordningen med
revisorer som tilltalar motionären.

Beträffande statens kostnader för konkurstillsynen
uppgår denna (1997) till 42 miljoner kronor, vilket
skall jämföras med övriga statliga kostnader för
konkurshanteringen; arvode till konkursförvaltarna
119 miljoner kronor, kungörandekostnader 25 miljoner
kronor och domstolarnas kostnader för löner m.m. 99
miljoner kronor. Konkursförvaltarnas arvoden i
konkurser med tillgångar, som betalas av
borgenärerna, överstiger naturligtvis vida nu nämnda
belopp.

Enligt RSV:s uppfattning saknas grund för
antagandet att den av motionären föreslagna
ordningen för tillsyn i konkurs, som
förslagsställaren synes mena skall ankomma på
borgenärerna och på särskilda konkursrevisorer
(auktoriserade enligt förslaget s. 10), skulle bli
billigare. En annan sak är att kostnaderna, som väl
motionären tänkt sig, skulle komma att tas ut av
konkursboet, men detta låter sig givetvis också göra
helt eller delvis vid en tillsyn i allmän regi. Det
kan påpekas att statens kostnader för konkurser
(1997), vilka redovisats ovan, uppgår till 291,4
miljoner kronor medan intäkterna i form av
tillsynsavgifter m.m. uppgår till 50,3 miljoner
kronor.

11 Varför en myndighet?

Med hänsyn till den mängd allmänna intressen, som
berörs i en konkurs och som RSV exemplifierat ovan,
ter det sig givet att tillsynsrollen bör ligga på en
myndighet. De skäl som i proposition 1978/79:105
gjorde att lagstiftaren valde
kronofogdemyndigheterna med RSV som chefsmyndighet
har fortfarande bärkraft. Regeringen har vidare i
direktiven till konkurstillsynsutredningen slagit
fast att tillsynsuppgiften även fortsättningsvis
skall vara offentlig och knuten till
kronofogdemyndigheterna. Detta ställningstagande
måste bero på att regeringen funnit att de brister
som råder i dagens ordning varken hänger samman med
att tillsynen är offentlig eller att den anförtrotts
kronofogemyndigheterna/RSV. RSV delar denna
bedömning och finner heller inte att vad motionären
anfört rimligen kan leda till någon annan slutsats.

Kronofogdemyndigheten i Umeå

Stig Rindborg har i motion till riksdagen hemställt
att regeringen utfärdar tilläggsdirektiv till
utredningen om konkurstillsyn i framtiden m.m. (Ju
1997:05). Han anser att regeringen begränsat
kommitténs uppdrag och lagt hinder i vägen för en
förutsättningslös utredning. För att kommitténs
arbete skall bli förutsättningslöst, skall kravet på
att tillsynsfunktionen även fortsättningsvis skall
vara offentlig och knuten till
kronofogdemyndigheterna avskaffas, och
borgenärernas, främst leverantörernas och
långivarnas, inflytande över konkurserna stärkas.
Han har vidare föreslagit att tillsynsmyndigheterna
(TSM) avskaffas och ersätts med konkursrevisorer,
som är auktoriserade revisorer. Konkursrevisorer är
bättre lämpade att utöva tillsyn över konkurser än
vad tjänstemän vid tillsynsmyndigheterna är. En
sådan ordning skulle öka borgenärernas möjlighet
till påverkan. Konkurstillsynen skulle bli
billigare, byråkratin minska och de frigjorda
resurserna skulle kunna överföras till att bekämpa
brottslighet.

I motionen föreslås följande ordning. Vid
konkursutbrottet utses interimsförvaltare och
interimsrevisor. Fyra till sex veckor efter
konkursutbrottet hålls borgenärssammanträde vid
konkursdomstolen, under ledning av en erfaren
domare, då slutlig förvaltare och revisor väljs av
borgenärerna. Vi sammanträdet genomgås
konkursbouppteckningen som därefter beedigas av
konkursgäldenären. Interimsförvaltaren avger en
konkursanalys som bl.a. skall innehålla uppgift om
beräknade konkurskostnader. Borgenär som inte är
nöjd med analysen eller som av andra skäl önskar
annan konkursförvaltare än interimsförvaltaren har
rätt att föreslå annan person. Vid val av
konkursförvaltare och konkursrevisor vinner den
mening som representerar borgenärer med minst 40 %
av skulderna.

Därefter hålls borgenärssammanträde varje halvår så
länge som en konkurs med tillgångar pågår;
halvårsredovisning avges och byte av förvaltare och
revisor kan ske vid dessa sammanträden. Om 2/3 av
borgenärerna representerande 2/3 av skulderna enas
om byte av förvaltare och/eller revisor skall byte
ske. Den nyvalde konkursförvaltaren skall underrätta
domstolen som prövar den nyvaldes kompetens, och om
denne uppfyller kraven, kallar till
borgenärssammanträde inför domstolen. Vid
sammanträdet sker formellt val efter samma regler
som vid det första borgenärssammanträdet. Om
majoritet inte uppnås kvarstår den ursprunglige
förvaltaren, om han är införstådd med detta. Om
inte, ankommer det på domstolen att välja och
förordna en ny förvaltare. Två veckor före
sammanträdet skall förvaltar- och
revisionsberättelserna inlämnas till PRV Bolag, som
tar ut avgift från tillgångskonkurser. Under
konkursens gång bör borgenärerna fungera ungefär
likadant som aktieägarna i ett aktiebolag.
Konkursförvaltaren ersätter verkställande direktören
och styrelsen. Konkursrevisorn utför redovisnings-
och förvaltningsrevision.

Den av Stig Rindborg föreslagna ordningen vid
hanteringen av konkurser innebär att ett flertal
borgenärssammanträden skall hållas, varav det första
vid tingsrätten, till vilka samtliga borgenärer
skall kallas och förhoppningsvis enas. Samtliga
borgenärer kan delta vid borgenärssammanträdena,
antingen själva eller genom ombud. Det är svårt att
inse på vilket sätt de oprioriterade borgenärernas
inflytande skulle öka genom förslaget. Den
oprioriterade fordringsägaren har förvisso rösträtt
i frågor om val av konkursförvaltare och
konkursrevisor, men det kan sättas i fråga om dessa
kommer att utnyttja möjligheten.

Det är nog så att de borgenärer som redan i dag
utövar inflytande över konkurstillsynen, nämligen
företagsinteckningshavarna, kommer att delta vid
dessa sammanträden och även i det skisserade
systemet kommer att vara den grupp som utövar
inflytande över konkursen. Det förefaller således
mindre sannolikt att förslaget skulle medföra ett
generellt ökat borgenärsinflytande. Den redovisade
hanteringen blir inte heller mindre byråkratisk. Att
förvaltaren skickar handlingar till PRV Bolag varje
halvår i stället för till tingsrätten och TSM
minskar byråkratin endast marginellt.

Förslaget går vidare ut på att det första
borgenärssammanträdet, och eventuellt flera, om byte
av förvaltare respektive revisor begärs, skall
hållas inför tingsrätten och ledas av en erfaren
domare. Ett sådant förslag skulle innebära ökade
arbetsuppgifter för tingsrätternas del och därmed
skulle sannolikt även kostnaderna för förfarandet
öka. Stig Rindborg föreslår att det skall finnas två
olika sorters konkurser, summarisk och ordinär. En
summarisk kan senare bli ordinär efter anmälan till
konkursdomstolen som sedan fattar beslut om
eventuell övergång till ordinär. Det är svårt att se
på vilket sätt en sådan ordning skulle bli mindre
byråkratisk än den rådande.

I motionen påstås vidare att tillsynsmyndigheten
påtagit sig uppgiften att kontrollera om det
föreligger jäv hos förvaltarna. Detta är felaktigt.
En förvaltare har själv att pröva om det föreligger
jäv. Det förekommer dock att förvaltare informerar
tillsynsmyndigheten om att det förekommer vissa
omständigheter och vill höra tillsynsmyndighetens
synpunkter beträffande jävsfrågan. Det förekommer
också att gäldenären eller borgenärer kontaktar
tillsynsmyndigheten och gör gällande att det
föreligger jäv. I dessa situationer får förvaltaren
redogöra för omständigheterna. Om det då framkommer
uppgifter om att jäv föreligger brukar förvaltaren
avgå. Men det förekommer att TSM - eller borgenären
- begär att förvaltaren skall entledigas. Även om
jävsfrågorna inte utgör något problem kommer dessa
frågor inte att minska genom det skisserade
förslaget med konkursrevisorer. Det kan i stället
antas att förhållandet revisor-gäldenär, alternativt
borgenär, kommer att medföra att frågor om jäv
kommer att aktualiseras i högre utsträckning än vad
som sker i dag.

Vidare ondgör sig Stig Rindborg över att
tillsynsmyndigheterna kontrollerar att
konkursförvaltarna inte erhåller fler uppdrag än
deras arbetsbörda tillåter. Han anför att varje
förvaltare bäst känner till den egna arbetsbördan
och kan göra de prioriteringar som är erforderliga.
Tillsynsmyndighetens kontrollfunktion träder in i de
fall där förvaltare kommer i betydande dröjsmål med
avgivandet av förvaltar- och halvårsberättelser. Att
en förvaltare inte kan leverera de för borgenärerna
och även för tillsynen betydelsefulla dokumenten
måste anses utgöra en indikation på att vederbörande
förvaltares arbetsbörda är honom övermäktig.

Stig Rindborg gör gällande att tillsynsmyndigheten
inte har möjlighet att följa konkursförvaltningen
kontinuerligt och att konkursrevisorer skulle ha
större möjlighet till detta. Tillsynsmyndigheten har
kvalifikationer, resurser och möjligheter att
kontinuerligt följa konkursförvaltningen, speciellt
i större konkurser; i mindre konkurser är det
tillräckligt att granskning sker i efterhand.

Stig Rindborg menar att det saknas enhetlighet vid
konkurstillsynen. Det är i sig riktigt att det
förekommer olikheter vid bedömningarna mellan olika
tillsynsmyndigheter. Riksskatteverket har
uppmärksammat problemet och kommer att utfärda
direktiv i syfte att uppnå ökad enhetlighet. Det
framgår inte av det skisserade förslaget hur
enhetligheten vid konkurstillsynen skulle öka genom
att ett stort antal konkursrevisorer utses i landet.

Enligt Stig Rindborg medför hans förslag att
resurser frikopplas så att dessa skulle kunna
användas till brottsbekämpning. Har det då beaktats
den ökning av domstolarnas resurser som krävs för
att genomföra förslaget med borgenärssammanträden
inför en erfaren domare?

Stig Rindborg menar att det föreligger oklarhet i
vilken egenskap befattningshavare från
kronofogdemyndigheten uppträder vid möten, dvs. om
det är borgenärsfunktionen eller tillsynsmyndigheten
som är närvarande. Denna uttalade farhåga visar
endast att Stig Rindborg inte är insatt i
tillsynsmyndigheternas arbetsförhållanden. Vid
tillsynsmyndigheten i Umeå tjänstgör beslutsfattare
och handläggare enbart vid den egna myndigheten och
någon risk för "sammanblandning" föreligger inte.

Det är i sig angeläget att
konkurstillsynsutredningen förutsättningslöst
utreder frågan om hur konkurstillsynen skall
hanteras i framtiden. Det kan inte bortses från att
nuvarande system är behäftat med vissa brister, men
dessa kommer utredningen sannolikt att påtala och
även föreslå förändringar. Stig Rindborgs förslag
innehåller inte några förbättringar i förhållande
till nuvarande system och förefaller mera
byråkratiskt.

Stig Rindborg påstår att förslaget skulle medföra
besparingar för staten genom att
tillsynsmyndigheterna avvecklas. Denna eventuella
besparing måste dock ställas i relation till de
kostnader som det föreslagna förfarandet medför,
dvs. ökade kostnader i form av tingsrättens utökade
medverkan i konkursförfarandet. En ny aktör,
konkursrevisorn, skall arvoderas och dennes arvode
kommer sannolikt inte att understiga förvaltarens.
Såsom det av Stig Rindborg föreslagna
konkursförfarandet är uppbyggt kan det inte bortses
från att olika borgenärsgrupper kan ha olika
intressen vilket kan medföra förvaltar- respektive
revisorsbyten, vilket i sin tur kan komma att
medföra ökade kostnader för förfarandet.

Stig Rindborg synes inte motsätta sig en
konkurstillsyn, så länge den handhas av något annat
organ än en statlig myndighet. Eftersom den av Stig
Rindborg föreslagna ordningen är behäftad med ett
flertal brister kan Kronofogdemyndigheten inte
tillstyrka ett sådant förslag.

Skattemyndigheten i Gävle

Sammanfattning

Skattemyndigheten avstyrker förslaget att ge
konkurstillsynsutredningen tilläggsdirektiv med den
innebörd som motionären föreslagit. Kommitténs
direktiv att utforma en annorlunda inriktning av
konkurstillsynen inom ramen för befintlig
organisation är tillräckliga.

Skattemyndigheten avstyrker därmed också i sak de
förslag motionären framfört om att avskaffa de
statliga tillsynsmyndigheterna och att i stället
införa en modell med borgenärssammanträden,
konkursrevisorer och utökad roll för PRV Bolag.

Skattemyndigheten anser dock att det är synnerligen
viktigt att, inom ramen för den befintliga
organisationen, den kritik som framförts i detta och
andra sammanhang mot brister i den nuvarande
ordningen och mot hanteringen inom
tillsynsmyndigheterna (TSM), tas till vara, följs
upp och åtgärdas i den mån så inte skett; oavsett i
vilken omfattning utredningens arbete kan komma att
leda till förändrade regler. Riksskatteverket
ansvarar, som centralmyndighet, för detta.

Motionärens förslag kommenteras nedan i anslutning
till resp. avsnitt i motionen.

1. (Motionärens) Sammanfattning

Konkurs är ett naturligt inslag i en marknadsekonomi
och det måste, som det också sägs i motionen, finnas
utrymme för misslyckande och rehabilitering. Enligt
motionen skulle skadeeffekten av konkurser minskas
om den kunskap och erfarenhet som borgenärerna har
- särskilt långivarna och leverantörerna - togs
till vara i konkursförfarandet.

Självklart är det viktigt att ta till vara all
kunskap och erfarenhet som finns bland
intressenterna i ett konkursförfarande. Förslaget
med halvårsvisa borgenärssammanträden fungerande som
en bolagsstämma inger dock betänkligheter. Med
undantag för ett fåtal aktörer, såsom bankernas
regionkontor, staten genom kronofogdemyndigheten och
några fler, torde kompetensen inom
obeståndsjuridiken vara otillräcklig. Leverantörer
och andra kreditgivare än banker torde ofta också
sakna resurser och engagemang för agerande i
konkurshanteringen. Intresset hos flertalet
borgenärer begränsar sig också oftast till hur stor
utdelningen kommer att bli. Intresset för att
deltaga i borgenärssammanträden vid t.ex.
företagsrekonstruktion samt vid edgångssammanträden
vid konkurs har visat sig vara mycket begränsat.

Tillsynen inom den befintliga organisationen
baseras bl.a. på löpande samråd mellan förvaltare
och TSM. Samrådet går ut på diskussion, rådgivning
och aktiviteter redan i ett tidigt skede under
konkursen. Om TSM avskaffas kvarstår ingen som har
den rollen i den löpande förvaltningen och
ärendehanteringen. Halvårsvisa borgenärssammanträden
är inte tillräckligt frekventa och skulle knappast
medföra någon reell förbättring för borgenärerna och
inte heller för effektiviteten i konkursförvaltarnas
arbete.

Dessutom finns det med nuvarande lagstiftning goda
möjligheter för borgenärerna att få inflytande och
information i konkurshanteringen. Förvaltaren har i
dag en skyldighet att informera och samråda med
borgenärerna enligt 7 kap. 9 och 10 §§ konkurslagen.
Fullgör förvaltarna denna sin skyldighet är det
oriktigt att säga att borgenärernas möjlighet att
påverka konkurshandläggningen är eliminerad i
nuvarande lagstiftning. Borgenärer som är missnöjda
med förvaltarens sätt att sköta förvaltningen, eller
med information som fås från denne, har också
möjlighet att under hand ta kontakt med TSM som i
sin tur kan begära information från förvaltaren i
den aktuella frågan samt diskutera frågan med
förvaltaren. Borgenärer som vill ha större insyn i
förvaltningen av enskilda konkurser kan också begära
att granskningsman förordnas.

Förslaget om borgenärssammanträden väcker också
andra obesvarade frågeställningar och tvivel.

Hur skall enighet nås? Vilka regler skall gälla för
röstetalsfördelning och för röstning? Lika rösträtt
eller i förhållande till fordrans storlek? Vid olika
röstetal är risken uppenbar att de stora långivarna
bestämmer och dirigerar på bekostnad av leverantörer
och andra mindre borgenärer. Lika röstetal kan
omvänt ge enstaka leverantörer, med små fordringar,
ett för starkt inflytande i förhållande till
borgenärer, t.ex. staten, med dominerande
fordringar. Ytterligare otydligheter och
frågeställning gäller förvaltarens roll vid
borgenärssammanträden och om förvaltaren kan bli
nedröstad samt vem som då bär ansvaret.

Det är utomordentligt viktigt att förvaltaren
bibehåller sin självständiga och oberoende ställning
och inte blir beroende av de stora långivarna eller
staten. TSM har här en viktig roll att värna om att
konkurshandläggningen gagnar samtliga intressenter i
konkursen. Genomförs förslaget föreligger risk att
förvaltarens oberoende ställning inskränks och att
de största borgenärerna kommer att styra
konkurshandläggningen till egen förmån.

Det finns uppenbara risker med att förslaget till
nytt konkursförfarande med ett utökat antal aktörer
och uppgifter i form av 1) konkursförvaltare, 2)
borgenärssammanträden, 3) konkursrevisor samt 4)
utökade uppgifter för PRV Bolag kommer att fördyra
handläggningen, leda till en ökad byråkratisering
samt fördröja avslut av förvaltningsuppdragen och
öka antalet konkurser i balans.

Från samhällets sida satsar man i dag på att
försöka stävja den ekonomiska brottsligheten.
Nyligen har inrättats en ekobrottsmyndighet samt
skattebrottsenheter vid skattemyndigheterna.
Samhället ser det som en viktig uppgift att försvåra
för den ekonomiska brottsligheten att breda ut sig.
Enligt gällande ordning har TSM att övervaka och
samråda med förvaltarna i frågor som avser utredning
av och anmälan av brott i konkurs. Med ett ökat
borgenärsinflytande och ett avskaffande av TSM
kommer antalet brottsutredningar och
brottsanmälningar att minska kraftigt. Oftast saknar
borgenärerna intresse att för boets medel bekosta
dessa utredningar. En offentlig konkurstillsyn har
bättre möjligheter att understödja kampen mot den
ekonomiska brottsligheten.

2. Nytänkande och avreglering

Det är viktigt för samhället att nyföretagande
uppmuntras och att man på olika sätt förenklar och
underlättar för de som är villiga att starta egen
verksamhet. Viktigt i sammanhanget är dock att
behålla sådana regler som gör att samhället och
marknaden snabbt kan gå in och ha fungerande
sanktioner mot oseriösa aktörer som inte följer
samhällets och företagens spelregler. Samhället
måste här ta ett stort ansvar och ställa både
resurser och en fungerande lagstiftning till
marknadens förfogande. Saknas detta kommer de
företagare som är seriösa och sköter sina åtaganden
mot samhället och övriga att snart konkurreras ut
från marknaden.

Att samhället skulle frånsäga sig sitt ansvar och
det inflytande som utövas genom TSM och överlåta
detta på marknaden genom ett utökat
borgenärsinflytande är en ytterst betänklig väg, som
innebär risk för att krasst ekonomiska hänsyn skulle
ta över i konkurshanteringen.

Att marknadsmekanismer skall leda till en
effektivare konkursförvaltning genom bland annat
konkurrens, exempelvis vid utseendet av
konkursförvaltare, råder det olika uppfattningar om.
Risken finns att en förvaltare inte agerar
självständigt och oberoende mot en stor långivare
för att i framtiden komma i fråga för nya uppdrag.
Jävsproblematiken torde kunna förorsaka problem med
en sådan ordning och risken är stor att vi förlorar
dagens självständiga och oberoende
konkursförvaltare. Dessutom skulle förmodligen
leverantörerna, som enligt motionen är en av de
grupper som skall gynnas, de facto få ett ännu sämre
inflytande i konkurshanteringen.

Tilläggas kan, att med nuvarande ordning främjar
TSM konkurrensen bl.a. genom att "välja bort"
förvaltare som inte uppfyller kraven. Detta leder
till att effektiva och skickliga förvaltare blir
kvar. Samma kunskap om vem som är olämplig som
förvaltare finns inte hos borgenärskollektivet.

Motionären anför att det är väsentligt att ta
tillvara dynamiken hos företagare även i deras roll
som borgenärer. I en konkurs finns inte minst hos
borgenärerna ett stort antal motstridiga intressen.
Det är en svår uppgift för konkursförvaltaren att
jämka samman dessa intressen. Han har, ofta under
stark tidspress, ålagts att fatta en mängd
ingripande beslut. Hans främsta uppgift är att vidta
åtgärder som främjar en förmånlig och snabb
avveckling av boet och samtidigt ta till vara
borgenärernas gemensamma rätt och bästa.
Borgenärerna har visserligen ett gemensamt intresse
av att konkursavvecklingen blir så framgångsrik som
möjligt. Men uppfattningen om vad som är en
framgångsrik avveckling kan skilja mellan innehavare
av företagshypotek, staten, leverantörer och
arbetstagare.

Det torde mot denna bakgrund också vara
ändamålsenligare med en enda kontaktyta, i form av
TSM, gentemot förvaltaren i den löpande
förvaltningen i stället för att involvera samtliga
borgenärer.

Det finns förvisso mycket erfarenhet och kompetens
att ta till vara hos företagarna/borgenärerna. Men
det är inte säkert att det är just den kunskapen som
är den viktigaste i ett konkursskeende. Den kunskap
som en erfaren konkursförvaltare tillägnat sig om
konkurshantering väger betydligt tyngre än de kanske
kortsiktiga intressen som ett borgenärskollektiv kan
ha i det enskilda fallet. Här har också TSM en
viktig roll som samtalspartner och stöd för
avveckling med borgenärernas gemensamma intresse som
ledstjärna.

5. Modernisera förfarandet - inte de materiella
reglerna

Att jämföra borgenärer i en konkurs med aktieägare i
ett aktiebolag är inte helt korrekt eftersom
aktieägarna har ett långsiktigt engagemang och
verkar för fortsatt lönsam drift i det delägda
bolaget medan en konkurs syftar till avveckling och
borgenärernas främsta intresse är avslut med minsta
möjliga förlust.

6. Konkurser är marknadsekonomi och
konkursförvaltare är entreprenörer

Den tiden är förbi när statlig verksamhet betalades
oavsett efterfrågan eller inte.
Kronofogdemyndigheterna och tillsynsmyndigheterna
får sina anslag fastställda efter måltillströmning.
Minskar antalet konkurser minskar också anslaget.
Dessutom finansieras förvaltarna också via
skattsedeln i s.k. avskrivningskonkurser.

7. Onödig byråkrati och snedvriden konkurrens

Motionären påstår att det föreligger onödig
byråkrati och snedvriden konkurrens i
tillsynsverksamheten som en funktion av just det
faktum att detta är en statlig myndighetsuppgift.

Som exempel påstås att kontroll och revision av
konkursförvaltningen skulle få en helt annan
effektivitet om den sköttes av auktoriserade
revisorer. Påståendet varför en auktoriserad revisor
principiellt skulle sköta denna del av konkursen på
ett mer effektivt sätt än de civilekonomer som i dag
finns på varje TSM-region och är specialiserade inom
detta område har lämnats obesvarat i motionen. Någon
beräkning av alternativkostnaden, vilket rimligen
utgör en del av effektivitetsbegreppet, för ett
sådant förfarande har inte redovisats.

Som ytterligare exempel anförs den "självpåtagna"
uppgiften att kontrollera antalet uppdrag.

Enligt skattemyndighetens mening bör TSM ha
uppgiften att bevaka att en förvaltare inte
tilldelas fler uppdrag än att förvaltarna hinner med
att sköta den formella delen av konkurshanteringen,
såsom att avge förvaltarberättelser och
halvårsberättelser i rätt tid samt att avsluta
konkurserna inom rimlig tid när boet avvecklas.

Utseende av konkursförvaltare är enligt motionärens
mening främst en angelägenhet för borgenärerna. Som
skattemyndigheten uppfattat gällande praxis utses i
de flesta fall den förvaltare som föreslagits av en
borgenär under förutsättning att förvaltaren
uppfyller de kvalifikationskrav som uppställts av
tingsrätt och TSM.

I motionen sägs att regeringen i sitt direktiv
förbisett det förhållandet att konkurshanteringens
effektivitet beror på i vilken utsträckning
marknadskrafterna får möjlighet att verka. Det är
sannolikt så att det är detta regeringen vill
förhindra och att man ser det som angeläget att
staten garanterar konkurskostnaderna för att på så
sätt värna om konkursförvaltarnas möjlighet att
bl.a. fullgöra sin utredningsskyldighet angående
brott m.m. utan att vara beroende av borgenärerna
härvidlag, vilket skattemyndigheten ser som
angeläget.

9. Gällande målsättningar för konkursförfarandet är
förvirrande samt 10. Utgångspunkterna för dagens
konkurstillsyn är otydliga

Motionären lämnar delvis berättigad kritik mot
brister och olikheter i landet i dagens
tillsynsverksamhet såväl vad avser TSM:s som RSV:s
roll. Detta har berörts bl.a. i RRV:s rapport
1994:13. De i motionen påtalade bristerna är dock i
stor utsträckning hänförliga till "konkursboomen"
under 90-talets första hälft med extremt hög
arbetsbelastning. Bristerna är också hänförliga till
den tidigare länsorganisationen med konkurrerande
arbetsuppgifter hos TSM och otydligare roll gentemot
KFM.

Bristerna kan till stor del hänföras till
otydligheten i gällande regler. Skattemyndigheten
anser att det därför är angeläget att
Konkurstillsynsutredningen definierar, utvecklar och
förtydligar begreppet "ändamålsenlig förvaltning" -
för bättre tillämpning inom ramen för den befintliga
organisationen.

Åtgärder har också satts in för att undanröja några
av de brister som förelegat. Regionaliseringen av
kronofogdemyndigheterna som trädde i kraft den 1
januari 1998 har också gett större och mer
resursstarka enheter samt skapat utrymme för ökad
effektivitet inom TSM, bl.a. eftersom tillsynen inte
längre kombineras med andra arbetsuppgifter.

Skattemyndigheten anser att den av motionären
anvisade nyordningen är fel väg att gå. SKM menar i
stället att det är mer angeläget att stärka och
effektivisera tillsynsverksamheten inom ramen för
befintlig organisation. Färre och mer likvärdiga
myndigheter (regioner) förbättrar förutsättningarna
för en utökad och aktiv samverkan mellan regionernas
TSM för att åtgärda de brister som påtalats och för
att nå en enhetlig praxis.

I detta sammanhang kan nämnas en granskning som
RSV:s internrevisionsenhet under våren 1998 utfört
av konkurstillsynen vid åtta av landets tio TSM för
att kartlägga om tillsynen bedrivs på ett likvärdigt
och enhetligt sätt. De åtgärder som bl.a.
föreslagits i internrevisionens rapport bör, enligt
skattemyndighetens mening, genomföras som ett led i
ständiga förbättringar av verksamheten.

Ansvaret för detta ankommer på RSV i samverkan med
landets samtliga TSM.

Internrevisionen föreslår bl.a. följande
förbättringar.

· TSM skall ha mer aktiv roll under konkursens
inledande skede och under förloppet av pågående
konkurs genom att
·
- verka för att tidigt få information från
förvaltarna i enskilda konkurser
-
· verka för att fortlöpande bli hörd av förvaltaren
om ev. fortsatt drift och ev. avyttringar till
gäldenären närstående personer
·
· göra regelbundna besök hos
förvaltare/förvaltarbyråer
·
· agera vid förseningar, t.ex. överenskommelse om
leveransplaner med produktionsmål som skall
uppfyllas för att förvaltarna skall få nya
uppdrag
·
· fördjupa granskningen av halvårsredovisningar
·
· ordna sammankomster och information till TR och
förvaltare
·
- TSM bör samverka över landet och ta till vara
andras utvecklingsarbete (lära av "det goda
exemplet") med avseende på olika rutiner
exempelvis för analys av arvodesutvecklingen, för
granskning av slutredovisningshandlingar etc.
-
- Utveckling/förbättring av ADB-system och ADB-stöd
-
- Öka frekvensen av utbildningar (i samverkan
mellan regionerna) och av erfarenhetsutbyten som
ett led i kompetensutvecklingen
-
- RSV:s resurser för ledning och styrning av
tillsynsverksamheten bör kompletteras.
-

Av regeringens direktiv framgår att kommittén har
till uppgift att utforma en ny, annorlunda
inriktning av konkurstillsynen så att
borgenärskollektivets ställning helst förstärks. I
uppdraget ingår därför att ta ställning till
tillsynsfunktionen liksom även till förvaltaren.
Skattemyndigheten delar regeringens uppfattning att
detta bör ske inom ramen för den befintliga
organisationen.

11. Varför en myndighet?

Ett motiv till att en statlig tillsynsfunktion
tillskapades var att få goda förutsättningar för en
likformig tillsyn över landet samt garantera staten
god insyn i konkursförvaltningen.

Skattemyndigheten befarar att ett system med av
motionären föreslagna borgenärssammanträdena i varje
enskild konkurs kompletterat med konkursrevisorer,
som ersättning för TSM, motverkar enhetlighet och
likformighet.

Även med hänsyn till den mängd allmänna intressen
som berörs i en konkurs, bl.a. intresset av
brottsbekämpning oavsett tillgångar eller ej i
konkursen, bör tillsynsrollen ligga på en myndighet
eller i vart fall på ett organ under statlig
ledning.

Motionären hävdar att tjänstemännen hos TSM ofta
inte är kompetenta att utöva tillsyn över förvaltare
som har mångårig erfarenhet av konkurser och annan
affärsjuridisk verksamhet. Något som helst underlag,
någon objektiv eller empirisk undersökning el. dyl.
för detta påstående har inte redovisats.

13. Mitt (motionärens) förslag

13:1 Summariska konkurser

Många gånger är det i inledningsskedet svårt att
avgöra vilka tillgångar som finns i en konkurs.
Enligt förslaget skulle endast en begränsad
utredning ske i dessa konkurser. Erfarenhetsmässigt
är det mycket vanligt att brott förekommer i
tillgångslösa konkurser. Att utreda transaktioner
som kan bli föremål för återvinning kräver ofta en
ganska ingående utredning. Förslaget skulle om det
genomfördes innebära risk för att ekonomiska brott
inte upptäcktes och att återvinningsbara
transaktioner lämnades oåtgärdade.

13.3 Bedömning av konkursansökan för att avgöra
summarisk eller ordinär konkurs

Svårigheten att avgöra om en konkurs är ordinär
eller summarisk framgår tydligt här. Den
interimistiskt förordade förvaltaren skall begära
omprövning hos tingsrätten om han anser att
handläggningsformen skall ändras. Förslaget innebär,
om det genomfördes, en tungrodd, byråkratisk
konstruktion med risk för oklarheter och tidsutdräkt
i det viktiga inledningsskedet av konkursen.

13.4 Sammanfattning i punktform av ordinär konkurs

Vid konkursutbrottet skall, enligt förslaget,
tingsrätten förordna en interimsförvaltare och en
interimsrevisor. Interimsförvaltaren skall i
inledningsskedet avstå från åtgärder som inte kan
anstå till efter första borgenärssammanträdet. Detta
skall utsättas att äga rum 4-6 veckor efter
konkursutbrottet. Vid sammanträdet skall
borgenärerna utse slutlig förvaltare och slutlig
revisor genom val.

I samband med övertagandet av boet har förvaltaren
att ta ställning till och fatta beslut i flera olika
för förvaltningen avgörande avseenden såsom om en
eventuell drift skall fortsättas eller om
verksamheten skall läggas ned. Att ta dessa beslut
med kännedom om att förvaltarfrågan kommer att
avgöras först vid första borgenärssammanträdet
kommer att inverka menligt på förvaltarens
möjligheter att på ett kraftfullt sätt agera i
inledningsskedet av konkursen.

Fördelen av ett röstningsförfarande i
förvaltarfrågan kan också starkt ifrågasättas. Med
stor sannolikhet kommer endast de större
borgenärerna, banker, staten och vissa större
kreditinstitut att ha synpunkter på förvaltarvalet.
Deras synpunkter tas till vara redan i dag med
nuvarande system. Som nämnts tidigare utser
tingsrätterna regelmässigt den förvaltare som är
föreslagen av dessa.

Förslaget ger också möjlighet att genom viss
kvalificerad majoritet begära byte av förvaltare.
Med hänsyn till de motstridiga intressen som
regelmässigt finns bland borgenärerna i en konkurs
kommer detta troligen inte att endast ske
undantagsvis.

Såväl förslaget till att först utse interimistisk
förvaltare resp. revisor, som förslaget till att
genom omröstning byta slutlig förvaltare och/eller
revisor, innebär uppenbara risker för dubbelarbete
och effektivitetsförluster. Förvaltarbyte medför
erfarenhetsmässigt nästan alltid sämre
konkurshandläggning, högre kostnader och längre
handläggningstid. Förslagen är inte bra och bör inte
genomföras.

14. Konkursrevision

Argumenten varför en auktoriserad revisor skulle
vara bättre lämpad att göra konkursrevision än de
tjänstemän (oftast civilekonomer) som i dag utför
denna uppgift hos TSM är inte övertygande.

Patent- och registreringsverket (PRV)

Inledning

PRV tillstyrker att tilläggsdirektiv till
Konkurstillsynsutredningen utfärdas i enlighet med
motionärens hemställan. Motionen innehåller enligt
verkets mening intressanta förslag och ger uttryck
för ett nytänkande som förutsättningslöst bör kunna
tas till vara i det pågående utredningsarbetet. PRV
vill framhålla att verket med detta inte har bundit
upp sig för ställningstagande i frågor som tas upp i
motionen, exempelvis det möjligen kontroversiella
förslaget att avskaffa den statliga
tillsynsmyndigheten.

PRV uppehåller sig i detta yttrande främst till de
delar av motionen som bedöms ha anknytning till
bolagsavdelningens registreringsverksamhet.

Konkursregister m.m.

PRV för i dag register över fysiska personers och
dödsbons konkurser. Verket registrerar även
uppgifter om konkurser i de juridiska personer som
registreras i aktiebolagsregistret och handels- och
föreningsregistret. För samtliga dessa konkurser
noteras uppgifter bl.a. om konkursförvaltare och
tillsynsmyndighet. PRV ser det därför som naturligt
att verket även får handha registreringen av nya
uppgifter avseende konkurser, om utredningen leder
fram till att motionärens förslag i denna del bör
följas.

I samband med att frågan om konkursrevisor utreds
bör analyseras vilken roll den av bolagsstämman
valda revisorn har efter ett konkursbeslut. PRV
ställer sig positivt till att frågan om huruvida
likvidator kan bli konkursförvaltare i samma bolag
närmare utreds. Många av de aktiebolag som träder i
likvidatorn försätts en kort tid senare i konkurs.
PRV delar motionärens uppfattning att
konkurskostnaderna skulle minska och
handläggningstiden för att avveckla bolaget
förkortas om det kunde vara möjligt att utse
likvidatorn till konkursförvaltare. Risken att
likvidatorn kan se ekonomiska fördelar för egen del
av att bolaget försätts i konkurs bör dock beaktas.

Verket önskar att frågan om konkursförvaltaren i en
konkurs som avslutas med överskott kan utses till
likvidator också utreds.

PRV vill i detta sammanhang framföra att det i
aktiebolagsregistret inte sker någon adressändring
för ett bolag som försatts i konkurs. Den
registrerade adressen kan ofta vara inaktuell,
särskilt om styrelsen lämnat bolaget. För att
underlätta konkursförvaltarens arbete anser PRV att
det kan övervägas om verket skall registrera
konkursförvaltarens adress som bolagets adress.

Granskning och registrering av
konkursredovisningshandlingar

I dag är det obligatoriskt endast för aktiebolag att
ge in redovisningshandlingar till PRV. Om
motionärens förslag genomförs innebär detta att
samtliga företags, föreningars, dödsbons och fysiska
personers konkursredovisningshandlingar skall sändas
in till verket. PRV har noterat att frågorna till
verket om aktiebolag i konkurs har ökat de senaste
åren. PRV har, enligt vad som tidigare redovisats,
omfattande uppgifter om konkurserna i sina register.
PRV är i princip positivt till att registrera
konkursredovisningshandlingar då verket ser det som
en fördel att hela konkursförfarandet kan följas hos
en och samma myndighet. Det skulle dessutom medföra
att verkets möjligheter att tillhandahålla ett
komplett näringslivsregister stärks.

Enligt reglerna i årsredovisningslagen skall
samtliga aktiebolag ge in årsredovisning och
revisionsberättelse till PRV inom sju månader från
räkenskapsårets utgång. Även delårsrapporter skall
sändas in till verket. PRV:s granskning av
årsredovisningshandlingar är av formell natur.
Verket kontrollerar bl.a. att ingiven årsredovisning
innehåller förvaltningsberättelse, resultat- och
balansräkning samt att revisionsberättelse givits in
tillsammans med årsredovisningen. PRV kontrollerar
även att ingiven årsredovisning undertecknats av
bolagets styrelse och i förekommande fall av
verkställande direktör samt att det är den av
bolaget valda revisorn som påtecknat
årsredovisningen och undertecknat
revisionsberättelsen.

PRV vill påpeka att om
konkursredovisningshandlingarna skall ges in till
verket, och hanteringen förutsätts följa de rutiner
som nu gäller för behandlingen av
aktiebolagsredovisningar, det inte kommer att bli
fråga om annat än en formell granskning av ingivna
handlingar. PRV vill dock i detta sammanhang
framföra att verket generellt inte är främmande för
att inta en mer aktiv roll i granskningen av de
årsredovisningar och revisionsberättelser som ges
in. Verket har tidigare i sitt yttrande över
betänkandet Översyn av redovisningslagstiftningen
(SOU 1996:157) och i sitt yttrande över Utkast till
lagrådsremiss om ny bokföringslag föreslagit hur
granskningen över årsredovisningshandlingar skulle
kunna utvidgas. PRV skulle även kunna ges en mer
tillsynsliknande roll och ges möjligheten att
utfärda föreskrifter rörande frågor om upprättande
och insändande av årsredovisningar och
delårsrapporter till verket. Vad särskilt beträffar
hanteringen av konkursredovisningar skulle en
förstärkt granskning hos PRV i viss mån kunna
ersätta funktioner som i dag ligger hos den
särskilda tillsynsmyndigheten.

Det bör emellertid påpekas att med de resurser som
PRV har i dag, verket inte kan ta på sig att utföra
någon utvidgad granskning av redovisningshandlingar.
Hur en eventuellt utökad granskning ska finansieras
måste i förekommande fall särskilt uppmärksammas i
utredningsarbetet.

Frågan om vilka åtgärder som kan vidtas i de fall
konkursredovisningshandlingarna inte sänds in bör
särskilt belysas av utredningen. PRV vill påminna om
att ett aktiebolag enligt 8 kap. 7 §
årsredovisningslagen inte kan påföras
förseningsavgift efter det att beslut om konkurs
registrerats.

Ansvaret för att konkursredovisningshandlingarna
ges in bör enligt PRV:s uppfattning åligga
konkursförvaltaren. I de fall konkursförvaltaren
försummar att sända in redovisningshandlingarna
skulle påtryckningsmedel såsom t.ex. vite eller
disciplinära åtgärder, kunna komma i fråga.

Borgenärssammanträde

PRV finner att förslaget om att öka borgenärernas
inflytande i konkursen är intressant, men anser det
väsentligt att reglerna för hur
borgenärssammanträdena skall fungera utreds närmare.
Enligt PRV:s uppfattning vore det lämpligt att
undersöka om reglerna om bolagsstämma i
aktiebolagslagen skulle kunna tillämpas på formerna
för borgenärssammanträde.

Kostnader

PRV:s verksamhet finansieras med avgifter och det
ekonomiska målet är fill kostnadstäckning. Verket
registrerar i dag uppgifter om konkurs, däribland
konkursförvaltare och tillsynsmyndighet. Om
förslaget leder till registrering av först
interimsförvaltare och interimsrevisor och därefter
till de av borgenärerna utsedda funktionärerna,
kommer detta att medföra att antalet registreringar
i ett konkursärende blir fler än i dag. Detta
innebär i sin tur ökade handläggningskostnader för
PRV. Även den i motionen föreslagna förändringen,
att granska och registrera
konkursredovisningshandlingar, medför ökade
kostnader för PRV. Det är viktigt att PRV får
täckning för de ökade kostnaderna genom någon form
av avgiftsfinansiering.

Ackordscentralen

Stiftelsen Ackordscentralen har beretts tillfälle
att avge remissyttrande över rubricerade motion.
Stiftelsen är moderföretag i en koncern som genom
lokala bolag är verksam över hela landet.
Verksamheten avser rekonstruktion eller avveckling
av företag med ekonomiska svårigheter, i eller utan
konkurs. Med anledning av remissen får Stiftelsen
Ackordscentralen anföra följande.

Advokaten och riksdagsmannen Stig Rindborgs motion
avviker både genom sitt stora grepp över det
behandlade ämnet - konkurslagstiftningen - och genom
sin längd, 25 sidor, från svenska riksdagsmotioner i
allmänhet.

Motionen gäller konkursförfarandet eller i
betydande delar de frågor som f.n. övervägs av
Konkurstillsynsutredningen (Ju 1997:05) i vilken
utredning Ackordscentralen har en företrädare som
sakkunnig. Nämnda frågor rör konkurstillsynens
innehåll och inriktning, utseende av och arvode till
förvaltare samt konkurskostnaderna. Motionären
önskar emellertid en vidare reform av förfarandet. I
motionen talas om att en konkurslagstiftning "i
tiden" kräver nytänkande. Motionären vill ompröva
målsättningen för konkursförvaltningen, avskaffa den
statliga konkurstillsynen och se en återgång till en
uppdelning av konkurserna på vad han kallar
summariska och ordinära konkurser (tillgångslösa
konkurser resp. tillgångskonkurser).

Innehållet i motionen visar att motionären har
stora kunskaper om och erfarenheter av gällande
konkurslagstiftning. Emellertid är Ackordscentralen
av den uppfattningen att motionären i alltför hög
grad förenklar och renodlar det behandlade ämnet.
Därtill kommer att motionen rent konkret utmynnar i
ett yrkande som ter sig mindre ändamålsenligt
nämligen att regeringen skall ge
Konkurstillsynsutredningen tilläggsdirektiv.
Yrkandet är redan överspelat så till vida som
regeringen nära en månad innan motionen lades fram
gett Konkurstillsynsutredningen tilläggsdirektiv
(1998:77), ehuru, det skall medges, med ett innehåll
som endast i ringa mån tillgodoser motionärens
önskemål. I tilläggsdirektiven har utredningen f.ö.
anbefallts att redovisa sitt uppdrag redan den 30
september 1999.

Ackordscentralen kan inte se att något står att
vinna på att i detta sena skede av utredningens
arbete utfärda nya tilläggsdirektiv. Sådana kan
nämligen antas få till följd att utredningen i långa
stycken måste starta på nytt och få sin tid för
utredningsarbetet avsevärt förlängt.
Ackordscentralen är dessutom av den uppfattningen
att de direktiv som Konkurstillsynsutredningen har
att arbeta efter i betydande omfattning medger
viktiga ändringar i förfarandet. Det bästa synes
därför vara att Konkurstillsynsutredningen får
avsluta sitt arbete och att regeringen först
därefter tar ställning till behovet av ytterligare
reformer beträffande konkursförfarandet. På det
sättet ges regeringen också möjlighet att i
övervägandena väga in resultatet av
Förmånsrättskommitténs (Ju 1996:02) arbete som
emotses inom kort.

Ackordscentralen delar således inte motionärens
uppfattning att Konkurs-tillsynsutredningen bör
meddelas tilläggsdirektiv. Det är bättre att
utredningen får avsluta sitt arbete och att
regeringen först därefter tar ställning till behovet
av ytterligare reformer beträffande
konkursförfarandet. Ackordscentralen föreslår därför
att motionen avslås.

Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR

Avgränsning av FAR:s yttrande

Motionärens yrkanden berör dels statens
(kronofogdemyndigheternas och Riksskatteverkets)
roll i tillsynen av konkurser, dels behovet av
revision av konkursbon. Den förra frågan rymmer
näringspolitiska överväganden som det inte ligger i
FAR-ledamöternas mandat till FAR att ta ställning
till. FAR:s remissvar skall därför ses som ett
expertyttrande om förfarandet i konkurser.

FAR:s ståndpunkt

FAR har i flera yttranden över lagstiftningsförslag,
i vart fall sedan
1970-talet, intagit ståndpunkten att åtminstone s.k.
rörelsekonkurser bör underkastas yrkesmässig
revision. FAR delar motionärens syn att borgenärerna
under konkursens gång borde ha en roll liknande
aktieägarnas i ett aktiebolag. Konkursförvaltaren
(motsvarande styrelse/VD) skulle därvid avge
periodiska redovisningar, och konkursrevisorn
(motsvarande bolagets revisor) skulle yttra sig över
redovisningen och konkursförvaltarens förvaltning.

Lagstiftaren utgår i dag från att yrkesrevisorernas
kompetens, tillsammans med det förhållandet att
revisorerna står under disciplinär tillsyn av
Revisorsnämnden, är tillräcklig för att någon
statlig tillsyn inte skall behövas i aktiebolag som
bedriver rörelse. Detsamma borde enligt FAR:s mening
kunna gälla reviderade konkurser.

Konkursförvaltarkollegiernas Förening

Sammanfattning

Konkursförvaltarkollegiernas Förening (Föreningen)
instämmer med Rindborg att regeringens direktiv till
Konkurstillsynsutredningen är för snäva. Föreningen
har ingen invändning mot att
Konkurstillsynsutredningen i tilläggsdirektiv
erhåller ett vidgat uppdrag att förutsättningslöst
även pröva den inriktning som föreslagits i
Rindborgs motion.

Yttrande

Rindborgs motion består bl.a. av ett förslag att
återgå till en uppdelning av konkurserna beroende på
tillgångsmassa och komplexitet samt ersätta
tillsynsmyndigheten i konkurser med en
konkursrevisor. Förslaget är ett försök att öka
borgenärsinflytandet.

Enligt uppgift saknar 60 % av antalet konkurser
medel att bestrida konkurskostnaderna. Enligt en
undersökning av tillsynsmyndigheten i konkurser i
Växjö är 2/3 av konkurskostnaderna hänförliga till
formella åtgärder medan 1/3 hänför sig till den
affärsmässiga avvecklingen. Med hänsyn till detta
måste ifrågasättas om det inte borde finnas ett
enklare avvecklingsförfarande utan att
rättssäkerheten riskeras eller att den ekonomiska
brottsligheten får utökade möjligheter. Rindborgs
motion är i denna del värd att utredas vidare.

Föreningen anser att Rindborgs förslag om ordinär
konkurs inte är praktiskt genomförbart.
Erfarenhetsmässigt är det mycket svårt att
intressera - i vart fall de oprioriterade -
borgenärerna att agera i konkurserna.

Ett system med interimsförvaltare gör att
avvecklingsarbetet försvåras. Förslaget med röstning
kan medföra oönskade konsekvenser. Föreningen anser
att domstolarna skall utse förvaltarna på den
information domstolen erhåller från bl.a.
borgenärerna, gäldenären och tillsynsmyndigheten i
konkurser. I denna del är det bra med ett ökat
borgenärsinflytande. Föreningen anser i övrigt att
de nuvarande konkursreglerna i kontroversiella delar
redan är föremål för Konkurstillsynsutredningens
prövning.

Föreningen finner ej skäl att i övrigt yttra sig i
detalj över Rindborgs motion.

Svensk Handel

Med anledning av remissen får Svensk Handel framföra
följande.

Svensk Handel tillstyrker att
Konkurstillsynsutredningen ges tilläggsdirektiv i
enlighet med vad som föreslås i Stig Rindborgs
motion.

Den redovisning och de förslag som återges i
motionen bedöms vara av så stort intresse att de bör
utredas vidare.

Svenska Arbetsgivareföreningen

Svenska Arbetsgivareföreningen, som beretts
tillfälle att yttra sig över rubricerade motion,
vill härmed framföra följande.

Föreningen tillstyrker att
Konkurstillsynsutredningen ges tilläggsdirektiv i
enlighet med vad som anförts i Stig Rindborgs
motion. Frågeställningen är enligt föreningens
mening av sådant intresse att den bör utredas
ordentligt. Innan en sådan utredning gjorts anser
sig föreningen däremot inte närmare kunna ta
ställning till huruvida den framtida
konkurslagstiftningen bör utformas i enlighet med
vad som skisserats i motionen.

Svenska Bankföreningen

I motionen föreslås att Konkurstillsynsutredningen
(Ju 1997:05) skall erhålla tilläggsdirektiv
innefattande uppdrag att utreda vissa frågor rörande
konkursinstitutet, i huvudsak med följande
inriktning: Borgenärerna i konkurs skall ges ett
större inflytande över konkursförfarandet. Detta
skall åstadkommas genom att kronofogdemyndigheternas
funktion som tillsynsmyndighet i konkurs upphävs.
Borgenärerna skall som kollektiv styra förfarandet
och genom borgenärssammanträden halvårsvis fungera
ungefär som bolagsstämman i ett aktiebolag. De skall
utse såväl konkursförvaltare som konkursrevisor,
vilken skall vara auktoriserad revisor och som skall
ha att avge halvårsredovisningar till PRV.
Kostnaderna belastas konkurser med tillgångar, i
tillgångslösa konkurser staten efter en summarisk
undersökning av huruvida misstanke om gäldenärsbrott
etc. föreligger. Enligt motionären bör förslaget
leda till besparingar för det allmänna vilka kan
utnyttjas för att förstärka polisens och åklagarens
resurser.

Bankföreningen delar motionärens uppfattning att
det är viktigt att borgenärerna i en konkurs -
leverantörer och långivare i första hand -
tillförsäkras en viktig roll i konkursförfarandet.
Detta inflytande har under åren växlat i storlek och
har genom lagstiftningsåtgärder förändrats
åtskilliga gånger i ganska sen tid. Medan enligt
äldre lag, särskilt före 1979 års reformer,
borgenärerna principiellt ägde besluta i alla
förvaltningsfrågor har denna beslutanderätt efter
hand inskränkts och är numera helt avskaffad. I
viktigare frågor skall visserligen förvaltaren höra
särskilt berörda borgenärer om det finns hinder
däremot, men detta är ett inflytande "på
förvaltarens villkor".

Särskilt anmärkningsvärt är att borgenärerna numera
formellt inte kan påverka valet av förvaltare, låt
vara att de är oförhindrade att delge
konkursdomstolen sin uppfattning i frågan.
Visserligen heter det i 7 kap. 8 § konkurslagen,
portalparagrafen när det gäller att ange
förvaltarens allmänna åligganden, att det åligger
förvaltaren att ta till vara borgenärernas
gemensamma rätt och bästa, men i övrigt framstår
förvaltaren mer som en representant för det allmänna
än för borgenärerna. Förvaltaren utses av rätten och
det är tillsynsmyndigheten som skall höras om
förvaltarvalet, inte borgenärerna (7 kap. 2 och 3
§§).

Man kan, när det gäller sättet för utseende av
förvaltare, å andra sidan inte bortse från att det
finns situationer där det kan te sig motiverat att
förvaltaren utses av någon annan än
borgenärskollektivet, t.ex. när borgenärskretsen är
oklar eller när det redan från början står klart att
borgenärerna inbördes har motstridiga uppfattningar
i någon viktig konkursutredningsfråga.

När det gäller själva utredningsförfarandet vill
Bankföreningen erinra om den redan berörda
bestämmelsen om samrådsskyldighet i viktigare
frågor. Frågan är om denna möjlighet har utnyttjats
av förvaltarna i den utsträckning som varit lämplig.
Det torde redan nu finnas möjlighet att inom ramen
för samrådsskyldigheten bilda ett åtminstone
informellt borgenärsråd etc. som skulle kunna vara
förvaltaren behjälpligt vid lösandet av uppkommande
problem. Inget hindrar att ett sådant råd t.ex.
uppdrar åt en auktoriserad revisor att biträda
förvaltaren, en åtgärd som för övrigt också
tillsynsmyndigheten kan förordna om (7 kap. 27 §).

I samband med konkurslagsreformen 1979 avskaffades
funktionen rättens ombudsman. Om man, som motionären
föreslår, vill lyfta bort konkurstillsynen från
kronofogdemyndigheterna torde enligt Bankföreningens
uppfattning bli nödvändigt att införa någon form av
extern "tillsyn" av annat slag, eventuellt i form av
en "ombudsman", på vilken skulle ställas höga krav
på kompetens och erfarenhet av konkurshantering. Det
bör i detta sammanhang beaktas att förvaltningen av
konkurser numera inte enbart har till ändamål att
tillgodose borgenärsintressena i snäv bemärkelse
(jfr t.ex. stadgandet i 7 kap. 8 § 2 st om
sysselsättningsfrämjande åtgärder).

Kronofogdemyndigheternas befattning med konkurser
sker på i princip två sätt, såsom företrädare för
staten som borgenär och som tillsynsmyndighet. Om
man, som motionären föreslår, stärker borgenärernas
ställning på olika sätt och samtidigt överför en del
av tillsynsfunktionerna, främst förvaltarkontrollen,
på kronofogden skulle givetvis behovet av en
självständig tillsynsmyndighet minska. Å andra sidan
blir då kronofogdens dubbelroll än tydligare, vilket
måhända inte är önskvärt. Denna invändning är dock
av mindre vikt när det gäller tillgångslösa
konkurser.

I den mån kritik kan riktas mot
tillsynsverksamheten såsom den har utövats på senare
år bör beaktas att den nya regionala organisation av
kronofogdemyndigheterna som har genomförts under
1998 bl.a. har syftat till att öka effektiviteten i
konkurstillsynen i framtiden.

Huruvida den i motionen skisserade lösningen för
förvaltning och tillsyn av konkurser är att föredra
framför den nuvarande ordningen går inte att avgöra
utan en grundlig utvärdering av
konkurslagstiftningen. En sådan utredning skulle
givetvis vara av intresse.
Konkurstillsynsutredningen kan eventuellt vara ett
tänkbart forum härför.

Bankföreningen vill avslutningsvis erinra om att de
frågor som aktualiseras i motionen och andra
närliggande frågor med anknytning till
konkursinstitutet ingående diskuterades vid
Insolvensrättsligt Forum i Uppsala den 22-23 januari
1997. Diskussionen har i sin helhet refererats i
rapporten från mötet (IUSTUS Förlag AB, Uppsala,
1997).

Sveriges Advokatsamfund

Advokatsamfundet avstår från att yttra sig över Stig
Rindborgs motion 1998/99:L301 beträffande
Reformering av konkurslagstiftningen.

Sveriges Industriförbund

Industriförbundet delar Stig Rindborgs
grundinställning att borgenärernas ställning bör
stärkas när det gäller konkurstillsyn och
konkursförvaltning. De förslag som tas upp i
motionen synes intressanta och värda att utredas.
Förbundet tillstyrker därför att
Konkurstillsynsutredningen ges tilläggsdirektiv med
den inriktning som föreslagits i Stig Rindborgs
motion.

Det bör emellertid betonas att Industriförbundet
därmed inte tagit ställning till om den framtida
konkurslagstiftningen bör utformas i enlighet med
vad som skisseras i motionen.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)

TCO avstyrker rubricerade motion, i vilken föreslås
att tillsynsmyndigheten skall avskaffas.
Tillsynsmyndigheten är ett viktigt organ när det
gäller att bevaka arbetstagarnas rättigheter i
konkurser.