I betänkandet behandlar utskottet närmare fyrtio
motionsyrkanden från allmänna motionstiden år 1998
om olika konsumentpolitiska spörsmål.
Med anledning av en motion (fp) förordar utskottet
ett tillkännagivande som gäller användningen av
begrepp såsom legitimerad, auktoriserad och godkänd
i marknadsföring. Övriga motionsyrkanden avstyrks
med hänvisning till tidigare ställningstaganden samt
pågående berednings- och utredningsarbete.
I ärendet har en utfrågning ägt rum med företrädare
för Marknadsetiska Rådet (MER) och Näringslivets
Etiska Råd mot Könsdiskriminerande reklam (ERK).
Vidare har skrivelser inkommit från
HögskoleMäklarFöreningen HMF.
Till betänkandet har fogats tre reservationer och
tre särskilda yttranden.
Motionerna
1998/99:L701 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot
tillverkare som underfyller förpackningar.
1998/99:L702 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av tydligare
lagstiftning när det gäller bruk av termer avsedda
att ange kompetensen hos yrkesutövare.
1998/99:L703 av Majléne Westerlund Panke (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om reglering av
användandet av e-postreklam i mening att minska dess
spridning och omfattning.
1998/99:L704 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att en översyn
bör göras så att marknadsföring som påverkar
folkhälsan negativt anses otillbörlig.
1998/99:L705 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av
att garantera konsumentens möjlighet att göra
medvetna val genom införande av fullständiga
innehållsdeklarationer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att myndigheter
måste få större möjligheter att med
substitutionsprincipen kunna tvinga bort miljödåliga
varor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av
att politiken sätter pris på miljöförstöring,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att regeringen
årligen redovisar till riksdagen hur miljömålet
utvecklas,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att en prioriterad
uppgift för Sverige måste vara att påverka EU så att
hänsyn till konsumenten och miljön sätts före
hänsyn till den inre marknaden,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige i EU och
internationellt, i situationer där konsument-
intressen berörs, skickar personer som representerar
alla konsumentorganisationer som finns i Sverige,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en nyhetstidning om
konsumentpolitiken i EU och om svenska initiativ och
insatser,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att "Anslagstavlan"
utvecklas så att också information om miljö och
livsstil kan sändas,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att KRAV:s
information om ekologiska livsmedel bör bli
berättigad till statligt stöd,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att reformera
Nordens miljömärkning Svanen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om kriteriearbetet
kring miljömärkningen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige
måste verka i EU för att bevara den nationella
miljömärkningen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av att
stödja en process för en rättvis handel,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om förbud mot
könsdiskriminerande reklam,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att förbjuda
all reklam och smygreklam för tobaks- och
alkoholprodukter,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
konsumentforskning,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att
produktsäkerhetslagen skall omfatta sådana
offentligt producerade tjänster som tillhandahålls
inom ramen för offentlig service och inte är en
direkt följd av myndighetsutövning,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om ändring i 2 §
marknadsföringslagen så att lagen även blir
tillämplig på intresseorganisationer som marknadsför
produkter.
1998/99:L706 av Ragnwi Marcelind (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av ett
regelverk för nätverksförsäljning i Sverige,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om innehållet i ett
sådant regelverk.
1998/99:L707 av Helena Frisk och Inger Lundberg (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
översyn av konsumentskydd och uppgiftsskyldighet vid
tjänsteköp.
1998/99:L708 av Eva Johansson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till
2000-delegationen.
1998/99:L709 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag till
ändring av produktsäkerhetslagen i enlighet med vad
som anförts i motionen.
1998/99:L710 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
begränsningar av Konsumentverkets verksamhet i
enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
hur framväxten av frivilliga och oberoende
konsumentorganisationer kan stimuleras i enlighet
med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av
undervisning i konsumentfrågor.
1998/99:L711 av Tomas Eneroth m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ett konsumentskydd
mot oönskad e-postreklam.
1998/99:L903 av Barbro Johansson (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning om regler i
köplagen enligt intentionerna i motionen.
1998/99:K231 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari
yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av en
ny servicemyndighet till konsumenter av IT.
1998/99:So321 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att överväga
förbud mot reklam som direkt eller indirekt
uppmuntrar till hälsofarligt beteende.
1998/99:So371 av Gunnel Wallin och Viviann Gerdin
(c) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att en Livsmedels-
Fass arbetas fram.
1998/99:N277 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om F2
Konsumentverket och hur konsumentvägledningen skall
utvecklas och stärkas.
1998/99:A291 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
könsdiskriminerande reklam.
Utskottet
Konsumentpolitikens mål och riktlinjer
Verksamhet med syfte att stödja konsumenter har en
lång tradition i Sverige. Till en början bedrevs
sådan verksamhet av olika konsumentorganisationer,
exempelvis Kooperativa kvinnogillesförbundet och
Husmodersföreningarnas Riksförbund, som bildades
redan i början av 1900-talet. Ett statligt
engagemang växte fram långt senare. Först under
1940-talet bildades halv- och helstatliga
institutioner med konsumentstödjande uppgifter. Fram
till slutet av 1950-talet var dessa konsumentorgans
verksamhet framför allt inriktad på att hjälpa
hushållen att utnyttja sina resurser så väl som
möjligt. Efter hand kom verksamheten att ägnas åt
provning och upplysning om varor.
Under 1960-talet vidgades ramen för det
konsumentpolitiska arbetet. Konsumentens roll som
marknadsaktör kom att ägnas ett allt större
intresse. Under senare delen av 1960-talet inleddes
försök med lokal konsumentverksamhet. Nya statliga
organ med konsumentpolitiska uppgifter bildades.
Allmänna reklamationsnämnden kom till år 1968.
Konsumentombudsmannen (KO) och Marknadsrådet,
nuvarande Marknadsdomstolen, inrättades år 1971 och
Konsumentverket året därpå. Lagstiftningsarbetet på
det konsumentpolitiska området inleddes i början av
1970-talet. Sedan dess har en mängd nya lagar
stiftats, både på civilrättens och marknadsrättens
område, i syfte att stärka konsumenternas rättsliga
ställning.
Konsumentpolitisk verksamhet bedrivs nu - förutom
av enskilda konsumenter - av staten, kommunerna,
frivilliga organisationer och näringslivet.
Verksamheten är bred och mångfasetterad och är
inriktad på såväl övergripande som individuella
frågor.
Den centrala förvaltningsmyndigheten för
konsumentfrågor är Konsumentverket. Övergripande mål
för verksamheten är att stödja hushållen i deras
strävan att effektivt utnyttja sina resurser, att
stärka konsumenternas ställning på marknaden, att
skydda konsumenternas hälsa och säkerhet samt att
medverka till att sådana konsumtions- och
produktionsmönster utvecklas som minskar
påfrestningarna på miljön och bidrar till en
långsiktigt hållbar utveckling. Konsumentverket har
även sedan den 1 juli 1998 ett s.k. sektorsansvar
för miljörelaterade konsumentfrågor. För budgetåret
1999 under utgiftsområde 24 Näringsliv har riksdagen
anvisat ett ramanslag till Konsumentverket om 76 802
000 kr (prop. 1998/99:1, utg. omr. 24, bet. NU1).
De frivilliga konsumentorganisationerna spelar en
viktig roll i arbetet med olika konsumentfrågor. En
grupp utgörs av fristående organisationer med
konsumentaktiviteter som huvudengagemang, t.ex.
Sveriges konsumentråd och Husmodersföreningen Hem
och Samhälle. En annan grupp består av
organisationer och folkrörelser med ett allmänt
samhällsintresse där ett konsumentpolitiskt
engagemang är en del av organisationens övergripande
mål, exempelvis fackliga organisationer och
Villaägarnas riksförbund.
Inom näringslivet har sedan många år utvecklats en
omfattande verksamhet med s.k. egenåtgärder, vilka
syftar till att lösa eller förebygga olika
konsumentproblem. Flertalet av dessa har en
inriktning på god sed i marknadsföringen och
förekommer i form av branschvisa eller
branschövergripande regler samt på undervisning och
information angående gällande regler. Många
branscher har fortlöpande utvecklat olika program
för intern reklambevakning, reklamationshantering,
tvistlösning och annan kundinriktad verksamhet.
Konsumentpolitiska riktlinjer har fastställts av
riksdagen vid fyra tillfällen. De nuvarande
riktlinjerna, som fastställdes genom riksdagens
beslut i juni 1995, är avsedda att ange målen för
och inriktningen på den konsumentpolitik som behövs
för att möta de förändringar som sker och stärka
konsumenternas ställning. Vissa områden skall enligt
riktlinjerna vara prioriterade. Dit hör hushållens
baskonsumtion och stöd till konsumentgrupper som är
ekonomiskt eller socialt utsatta eller som av andra
skäl har behov av särskilt stöd. Det gäller också
åtgärder som främjar konsumentintressena i det
internationella samarbetet (prop. 1994/95:140, bet.
LU32).
De mål som har fastlagts för konsumentpolitiken är
sålunda att hushållen skall ha goda möjligheter att
utnyttja sina ekonomiska resurser effektivt, att
konsumenterna skall ha en starkt ställning på
marknaden, att konsumenternas hälsa och säkerhet
skyddas samt att sådana konsumtions- och
produktionsmönster utvecklas som minskar
påfrestningarna på miljön och bidrar till en
långsiktigt hållbar utveckling.
Den 7 januari 1999 beslutade regeringen att
tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppgift att
lämna förslag beträffande utformningen av
konsumentpolitiken inför ett nytt sekel (dir.
1999:1).
Enligt direktiven skall kommittén identifiera
konsumentpolitikens långsiktiga innehåll och
prioriteringar. Utredningen skall genomföras i ett
tydligt EU-perspektiv, där det nordiska samarbetet
skall vara en viktig bas. Kommittén skall för detta
ändamål göra en utvärdering och en översyn av de
konsumentpolitiska målen. Vid behov skall kommittén
föreslå hur målen kan utvecklas och förbättras, mot
bakgrund av de nya förutsättningar som samhället
ger. Kommittén skall också avväga vilka medel i form
av lagstiftning och ekonomiska och andra resurser
som bör utnyttjas för att bäst nå dessa mål. Arbetet
skall redovisas senast den 15 mars 2000.
Stig Rindborg m.fl. (m) behandlar i motion L710
övergripande frågor rörande den framtida
konsumentpolitikens mål och inriktning. Motionärerna
menar att det främst är en fri marknadsekonomi som
ger konsumenterna makt och att ett allomfattande
statligt ansvarstagande leder till passivitet och
skapar en dyr och ofta otymplig byråkrati. Stora
delar av Konsumentverkets verksamhet skulle, enligt
motionärerna, kunna privatiseras. I motionen begärs
ett tillkännagivande om att regeringen skall
återkomma med förslag till begränsningar av verkets
verksamhet i enlighet med det anförda (yrkande 1).
Motionärerna anser vidare att dessa begränsningar av
verkets uppgifter skulle möjliggöra stöd till
frivilliga och verkligt oberoende
konsumentorganisationer som skulle kunna vara
pådrivande i angelägna konsumentfrågor. I motionen
begärs ett tillkännagivande om att riksdagen hos
regeringen skall begära förslag till hur framväxten
av sådana organisationer kan stimuleras (yrkande 2).
Riksdagen har vid flera tidigare tillfällen, bl.a.
våren 1997 och våren 1998, på utskottets hemställan
avslagit yrkanden som gått ut på begränsningar i den
statliga konsumentpolitiska verksamheten. Utskottet
har därvid framhållit att den svenska
konsumentpolitiken har en lång tradition, som vid en
internationell jämförelse måste anses ha varit
framgångsrik, och pekat på att flera olika statliga
organ har inrättats för att hjälpa hushållen att
utnyttja sina resurser effektivt och stärka
konsumenternas ställning på marknaden. Det utförda
arbetet har, enligt vad utskottet anfört, lett till
ett väl utvecklat stöd och skydd för konsumenterna.
Utskottet har därutöver konstaterat att den svenska
modellen för konsumentpolitiskt arbete bygger på ett
betydande offentligt engagemang och ett starkt
inflytande från konsumenterna och deras
organisationer (bet. 1996/97:LU13 och 1997/98:LU21).
Också motionsyrkanden med innebörden att ansvaret
på konsumentområdet i större utsträckning borde
överlåtas till icke statliga aktörer, såsom
frivilliga organisationer, har avstyrkts av
utskottet vid ett flertal tidigare tillfällen, bl.a.
våren 1995 i betänkande 1994/95:LU32 och våren 1998
i betänkande 1997/98:LU21. Utskottet har därvid
uttalat att det primära ansvaret på konsumentområdet
också fortsättningsvis bör ligga på staten, men
samtidigt understrukit att konsumentorganisationerna
är och kommer att vara ett alldeles utmärkt
komplement till den statliga och kommunala
konsumentverksamheten.
Enligt utskottets mening bör riksdagen för
närvarande inte göra några uttalanden beträffande de
principiella spörsmål som tas upp i den nu aktuella
motionen. Frågeställningarna ryms nämligen inom det
uppdrag regeringen den 7 januari 1999 gett till
utredningen om konsumentpolitiken inför ett nytt
sekel. Av direktiven framgår att utredningen skall
identifiera vilka områden som långsiktigt bör
prioriteras inom konsumentpolitiken och vilken
ambitionsnivå som bör gälla på de olika områdena. I
detta ingår att värdera vad som skall vara
konsumentpolitikens huvudinriktning, och en modell
skall föreslås för det offentliga åtagandet på
konsumentområdet. Kommittén skall för detta ändamål
göra en utvärdering och en översyn av de
konsumentpolitiska målen och arbetet. Vid behov
skall kommittén föreslå hur målen kan utvecklas och
fungera bättre mot bakgrund av de nya
förutsättningarna i samhället.
Utskottet anser att resultatet av det nu inledda
utredningsarbetet bör avvaktas och avstyrker därför
bifall till motion L710 yrkandena 1 och 2.
Det svenska arbetet med konsumentfrågor
inom EU
Inom EU beslutades uttryckliga konsumentpolitiska
mål genom Maastrichtfördraget år 1993. Därvid
infördes också en särskild artikel om
konsumentskydd, 129a, i Romfördraget. Enligt
artikeln skall gemenskapen medverka till att
konsumentskyddet uppnår en hög nivå. Det slås vidare
fast att de åtgärder som EU vidtar inte skall hindra
något medlemsland från att behålla eller införa
strängare skyddsåtgärder, förutsatt att detta är i
överensstämmelse med fördraget och att kommissionen
informerats om åtgärderna.
Genom Amsterdamfördraget, som godkändes av
riksdagen våren 1998 och som förväntas träda i kraft
under år 1999, tydliggörs att konsumentfrågorna är
ett självständigt politikområde inom EU. Rådet ges
en möjlighet att besluta om åtgärder med huvudsyfte
att främja konsumenternas intressen och att
säkerställa en hög konsumentskyddsnivå.
Konsumentskyddskravet skall vidare beaktas vid
utformningen och genomförandet av gemenskapens
övriga politik på alla områden. Därtill kommer att
miljöpolitiken skall integreras i gemenskapens alla
politikområden, något som har särskild betydelse för
möjligheterna att verka för att miljömålet inom
konsumentpolitiken kan uppfyllas.
Våren 1996 beslutade riksdagen om mål för och
inriktning av det svenska arbetet med
konsumentfrågor inom EU (skr. 1995/96:181, bet.
LU26). Det övergripande målet för Sveriges arbete
skall, enligt riksdagens beslut, vara att ge
konsumenterna en stark ställning på marknaden och
att främja konsumenternas intressen och inflytande i
ett integrerat Europa. Samtidigt skall det vara
möjligt att bibehålla och utveckla nivån på svensk
konsumentpolitik. Den grundsyn på
konsumentpolitikens syfte som riksdagen gett uttryck
för i 1995 års konsumentpolitiska beslut ligger
således också till grund för vad som skall gälla för
arbetet inom EU.
I motion L705 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anförs
att Sverige måste kämpa för att konsumenternas
ställning stärks i förhållande till den inre
marknaden. I motionen begärs ett tillkännagivande om
att en prioriterad uppgift för Sverige inom EU skall
vara att påverka unionen i en sådan riktning att
hänsynen till konsumenterna och miljön sätts före
hänsynen till den inre marknaden (yrkande 5).
Motionärerna betonar också behovet av en mångfald
konsumentorganisationer i Sverige och inom EU. I
motionen begärs ett tillkännagivande om vikten av
att Sverige inom EU och i andra internationella
sammanhang där konsumentintressen berörs sänder
personer som representerar alla
konsumentorganisationer i landet (yrkande 6).
Motionärerna anser också att det är svårt att få
information om det konsumentpolitiska arbetet inom
EU och yrkar att riksdagen skall begära att
regeringen ser till att en nyhetstidning inrättas,
dels om EU:s konsumentpolitik, dels om svenska
initiativ och insatser på konsumentpolitikens område
(yrkande 7).
Vad först gäller yrkande 5 konstaterar utskottet
att ett yrkande med motsvarande innebörd avstyrktes
våren 1996 i samband med behandlingen av regeringens
skrivelse om konsumentpolitiken inom EU (skr.
1995/96:181, bet. LU26). Utskottet kunde då inte se
att det förelåg några avgörande skillnader mellan
motionärernas önskemål och de mål för arbetet med
konsumentpolitiken i EU som riksdagen ställt upp.
Även våren 1997 avstyrktes ett liknande yrkande
(bet. 1996/97:LU13), varvid utskottet utöver
tidigare angivna skäl hänvisade till att regeringen
utfäst sig att vid EU:s regeringskonferens verka
dels för ett ökat konsumentinflytande, dels för att
det skall vara ett uttryckligt mål för gemenskapens
konsumentpolitik att utveckla sådana produktions-
och konsumtionsmönster som minskar påfrestningarna
på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar
utveckling.
När det sedan gäller yrkande 6 avstyrktes också ett
motsvarande yrkande av utskottet våren 1996 (bet.
1995/96:LU26). Utskottet hänvisade därvid bl.a. till
att regeringens principiella synsätt inte stod i
strid med det som motionärerna gav uttryck för.
Konsumentorganisationernas betydelse, särskilt i det
internationella arbetet, har nu på nytt
understrukits av regeringen, senast i 1998 års
budgetproposition. I propositionen uttalar
regeringen att konsumentorganisationerna spelar en
viktig roll, särskilt i det nordiska och europeiska
samarbetet, och att de i sin egenskap av frivilliga
organisationer kan utöva inflytande genom andra
kanaler än dem som regeringen har tillgång till
(prop. 1998/99:1, utg. omr. 24).
Utskottet är inte berett att med anledning av de nu
aktuella motionsyrkandena förorda några särskilda
åtgärder från riksdagens sida. I direktiven till
utredningen om konsumentpolitiken inför ett nytt
sekel konstaterar regeringen att inriktningen för
arbetet med konsumentpolitik i EU formulerades efter
endast ett års medlemskap i unionen. Vidare
konstateras att svensk konsumentpolitik i dag är
djupt integrerad med EU:s konsumentpolitik, och att
de fyra år Sverige nu varit medlem har gett oss
erfarenheter kring hur konsumentpolitiken kan
utformas i Sverige och EU. Det kan, enligt vad som
anförs i direktiven, finnas behov av att tydligare
betona EU-aspekterna i konsumentpolitikens mål.
Eventuellt behövs en omprioritering av vilka
arbetsformer och andra medel som bör användas. Av
direktiven framgår att utredningen skall ske i ett
tydligt EU-perspektiv samt att kommittén särskilt
skall analysera och vid behov lämna förslag rörande
frågan dels om EU-aspekten tydligare bör betonas i
konsumentpolitikens mål och, i så fall, på vilket
sätt detta kan ske, dels vilka arbetsformer och
arbetsmedel som bör användas för att Sverige skall
kunna bedriva ett kraftfullt och initierat arbete
med konsumentfrågor inom EU och andra relevanta
internationella forum.
Beträffande informationen om det konsumentpolitiska
arbetet inom EU kan utskottet inte ställa sig bakom
den kritik som förts fram i motion L705 yrkande 7.
Utskottet vill därvid peka på att en rad åtgärder
vidtagits i olika sammanhang för att informera om
konsumentpolitiska frågor, både när det gäller
nationella frågor och arbetet inom EU. Sålunda har
Konsumentverket gett ut olika typer av rapporter,
rättsinformation, faktablad och liknande material
som bl.a. berör EU-frågor. Även på verkets hemsida
på Internet finns bl.a. aktuell EU-information.
Vidare kan nämnas nyhetsbrevet Konsumentfrågor och
EU och skriften Nya EU-förslag, som med jämna
mellanrum ges ut av Regeringskansliet. Även på
Regeringskansliets hemsidor finns en mängd
information om EU och det svenska arbetet där.
Sammanfattningsvis kan utskottet inte se att det
finns några avgörande skillnader mellan
motionärernas önskemål och det arbete regeringen
bedriver på området. Utskottet anser att motion L705
yrkandena 5, 6 och 7 inte bör föranleda någon
riksdagens vidare åtgärd.
Lokal konsumentverksamhet
För närvarande förekommer lokal konsumentverksamhet
i omkring 240 av landets kommuner. Verksamheten
finansieras kommunalt, men erhåller visst stöd av
Konsumentverket, bl.a. när det gäller
informationsmaterial och kursverksamheter, m.m. Vid
lokal konsumentverksamhet erbjuds konsumenterna
bl.a. rådgivning inför köp och budgetrådgivning.
Våren 1991 behandlade riksdagen en skrivelse från
regeringen om den lokala konsumentverksamheten. I
skrivelsen redovisades bl.a. de åtgärder som
regeringen vidtagit för att stödja sådan
konsumentverksamhet. Åtgärderna syftade till att öka
kunskaperna om den kommunala konsumentverksamheten
och dess effekter samt utveckla formerna för en
effektivare kommunal verksamhet. Därutöver hade
åtgärderna till syfte att stärka frivilliga
organisationers möjligheter att lokalt arbeta med
konsumentfrågor samt att effektivisera det statliga
stödet till den lokala konsumentverksamheten. Vad
som anfördes i skrivelsen föranledde inte någon
erinran från riksdagens sida (skr. 1990/91:143, bet.
LU37).
I samband med 1995 års konsumentpolitiska beslut,
uttalade regeringen, med riksdagens instämmande, att
den lokala förankringen av konsumentverksamheten är
grundläggande för att konsumentpolitiken skall bli
framgångsrik och att de riktlinjer som tidigare
fastställts för den lokala konsumentpolitiken borde
ligga fast (prop. 1994/95:140, bet. LU32).
Den lokala konsumentvägledningen berördes även
våren 1998 vid behandlingen av skrivelsen om
konsumenterna och miljön. Utskottet betonade därvid
värdet av det arbete som utförs av kommunerna när
det gäller bl.a. hushållsekonomiska frågor (skr.
1997/98:67, bet. LU21).
I motion N277 av Gudrun Schyman m.fl. (v) pekar
motionärerna på att många enskilda hushåll har behov
av ekonomisk rådgivning, samtidigt som antalet
kommuner med konsumentvägledning har minskat under
år 1997. I motionen begärs ett tillkännagivande om
att regeringen i särskild ordning bör överväga hur
konsumentvägledningen skall utvecklas och stärkas
(yrkande 11).
Också när det gäller detta motionsspörsmål vill
utskottet hänvisa till de direktiv regeringen
beslutade den 7 januari 1999 till utredningen om
konsumentpolitiken inför ett nytt sekel. I
direktiven anför regeringen att kommunal
konsumentverksamhet är viktig för att konsumenterna
skall ha nära till en objektiv och oberoende
rådgivning. Konsumentvägledning finns i de flesta
kommuner, men har varierande omfattning. Totalt sett
bedrivs dock, enligt regeringens bedömning, en
omfattande verksamhet, där viktiga inslag är
budgetrådgivning, reklamationshantering och medling
i konsumenttvister, förköpsrådgivning,
skolkontakter, marknadsbevakning och
konsumenträttslig rådgivning. Av direktiven framgår
att kommittén skall lämna förslag på hur
konsumenternas rätt till lokal, objektiv och
oberoende konsumentvägledning bäst kan tas till
vara. En särskild viktig fråga för kommittén är att
analysera hur arbetet med budgetrådgivning och
skuldsanering kan förstärkas.
Utskottet kan inte finna annat än att
motionsönskemålet härigenom är tillgodosett, och
utskottet avstyrker därför bifall till motion N277
yrkande 11.
Forskning och utbildning
Forskning på det konsumentpolitiska området tillhör
inte någon särskild akademisk disciplin.
Verksamheten bedrivs inom en rad områden med vitt
skilda teoretiska och metodologiska ansatser som
naturvetenskap, ekonomi, beteendevetenskap och
teknik. Sedan länge har det ingått i
Konsumentverkets uppgifter att stödja
konsumentforskning, och verket har alltsedan mitten
av 1970-talet haft särskilda medel för att stödja
forskningen på konsumentområdet. Den 1 januari 1997
tog Forskningsrådsnämnden över ansvaret för stödet
till konsumentforskningen. Konsumentverket förfogar
dock alltjämt över medel att fördela till sådan
forskning.
I motion L705 begär Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) ett
tillkännagivande om att konsumentforskningen i
första hand bör tilldelas ytterligare resurser
eller, i andra hand, får en egen organisation inom
universitet och högskola (yrkande 17).
Utskottet konstaterar att utredningen om
konsumentpolitiken inför ett nytt sekel har att
överväga de nu aktuella motionsspörsmålen. Av
direktiven framgår att kommittén skall analysera och
lämna förslag om hur samhällets resurser för
konsumentforskningen bör utformas och finansieras.
Enligt utskottets mening bör resultatet av
utredningsarbetet avvaktas, och utskottet avstyrker
därför bifall till motion L705 yrkande 17.
Stig Rindborg m.fl. (m) begär i motion L710 ett
tillkännagivande om vikten av skolans undervisning,
bl.a. i ekonomi, för ökad medvetenhet i
konsumentfrågor (yrkande 3).
Frågor som rör ungdomar och konsumtion behandlades
ingående av utskottet våren 1995 i samband med
behandlingen av propositionen Aktiv konsumentpolitik
(prop. 1994/95:140). I propositionen uttalade sig
regeringen bl.a. beträffande gymnasieundervisningen
och menade att konsumentkunskap måste ses som ett
ämnesövergripande område, som kan tas upp i
undervisningen i en rad olika ämnen, t.ex.
samhällskunskap, matematik, ekonomi och svenska.
Utskottet ansåg för sin del att det var angeläget
med ökad uppmärksamhet gentemot ungdomar, inte minst
när det gäller hushållsekonomiska frågor (bet.
1994/95:LU32).
Spörsmålen kring ungdomar och utbildning på
konsumentområdet berördes av utskottet även våren
1998 vid behandlingen av skrivelsen om konsumenterna
och miljön. Utskottet delade därvid regeringens
uppfattning att inlärningsprocessen i skolan och den
högre utbildningen är en av de viktigaste faktorerna
för att enskilda på sikt skall kunna tillägna sig
djupgående kunskap om sin inverkan på miljön och
medverka till en hållbar utveckling. Enligt
utskottets mening var det därför ytterst värdefullt
att frågor som rör konsumentkunskap sattes i fokus
(skr. 1997/98:67, bet. LU21).
Därutöver vill utskottet peka på att utredningen om
konsumentpolitiken inför ett nytt sekel har i
uppgift att överväga de nu aktuella
motionsspörsmålen. Av direktiven framgår att
kommittén skall analysera och lämna förslag om hur
samhällets ansvar för konsumentinformation och
konsumentutbildning bör utformas och finansieras.
Kommittén skall också analysera om det behövs
särskilda insatser för unga konsumenter.
Mot denna bakgrund anser utskottet att motion L710
yrkande 3 inte påkallar någon riksdagens ytterligare
åtgärd.
Miljöfrågor
Som tidigare har redovisats innebär det år 1995 av
riksdagen fastställda konsumentpolitiska miljömålet
att sådana konsumtions- och produktions-mönster
skall utvecklas som minskar påfrestningarna på
miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar
utveckling.
Miljömålet följdes upp av regeringen våren 1998 i
skrivelsen Konsumenterna och miljön - en
handlingsplan för hållbar utveckling (skr.
1997/98:67). I skrivelsen presenterade regeringen
sin syn på centrala frågor som rör miljömålet och
lade fram en handlingsplan med en rad olika åtgärder
för att uppfylla målet. Enligt skrivelsen skall
miljömålets utveckling utvärderas på olika sätt.
Sålunda skall Konsumentverket varje år redovisa för
regeringen vilka åtgärder som har vidtagits på
området och vid lämpliga tidpunkter redovisa
effekterna av dessa. Vidare skall regeringen år 2001
återkomma till riksdagen med en lägesrapport om hur
arbetet med miljömålet fortskrider och senast år
2002 redovisa effekterna av detta arbete.
Skrivelsen behandlades av utskottet våren 1998 och
föranledde därvid inte några erinringar från
utskottets sida. Utskottet uttryckte i sitt av
riksdagen godkända betänkande sin tillfredsställelse
över den åtgärdsinriktade handlingsplan för
förverkligandet av miljömålet som regeringen
presenterat och menade att en plan för att inleda en
process som syftar till att uppmuntra och
underlätta för hushållen att ta ansvar för miljön
var av betydande värde (bet. 1997/98:LU21).
I motion L705 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begärs
ett tillkännagivande som går ut på att det skall
vara ett mål för konsumentpolitiken att man sätter
ett pris på miljöförstöringen (yrkande 3).
Motionärerna begär vidare ett tillkännagivande om
att regeringen varje år skall återkomma till
riksdagen med en redovisning av miljömålets
utveckling (yrkande 4).
Utskottet erinrar om att yrkanden med samma
innebörd som de nu aktuella avstyrkts tidigare.
Senast skedde detta våren 1998 vid behandlingen av
den tidigare redovisade skrivelsen om konsumenterna
och miljön. Utskottet ansåg därvid att miljömålet,
som det uttryckts i 1995 års beslut, skulle ligga
fast. Vidare fann utskottet att den uppföljning av
miljömålet som regeringen aviserat i skrivelsen var
tillräcklig (bet. 1997/98:LU21).
Vad som anförts i den nu aktuella motionen utgör
enligt utskottets mening inte skäl för riksdagen att
frångå sina tidigare ställningstaganden vad gäller
miljömålets närmare utformning och dess uppföljning.
I sammanhanget bör vidare erinras om att utredningen
om konsumentpolitiken inför ett nytt sekel enligt
direktiven skall analysera miljömålets relation till
de övriga konsumentpolitiska målen och identifiera
eventuella målkonflikter. Om det för helhetens skull
visar sig finnas behov av förändringar av miljömålet
kan kommittén lägga fram förslag också i detta
avseende.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L705 yrkande 3 och 4.
I motion L705 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begärs
vidare ett tillkännagivande om att myndigheter bör
få större möjligheter att med stöd av
substitutionsprincipen tvinga bort miljödåliga varor
(yrkande 2).
Substitutionsprincipen, eller produktvalsprincipen,
innebär att alla som bedriver eller avser att
bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall
undvika sådana kemiska produkter och biotekniska
organismer som kan ersättas med sådana produkter som
kan antas vara mindre farliga. Detta gäller också
varor som innehåller eller har behandlats med en
kemisk produkt eller bioteknisk organism. Den som i
något sammanhang tänker använda en kemisk produkt
eller en vara som har behandlats med en kemikalie
skall alltså bedöma om samma resultat kan nås med en
annan produkt som är mindre riskfylld eller helt
ofarlig.
Principen kom tidigare till uttryck i 5 § lagen
(1985:426) om kemiska produkter. Denna lag upphörde
att gälla den 1 januari 1999, varvid en motsvarande
bestämmelse infördes i 2 kap. 6 § miljöbalken.
Lagstiftningen innebär att tillsynsmyndigheterna i
enskilda fall kan förbjuda användningen av vissa
kemiska och andra produkter. Den medger dock inte
att tillsynsmyndigheterna utfärdar generella förbud.
I samband med riksdagsbehandlingen av miljöbalken
avstyrkte jordbruksutskottet motionsyrkanden med i
huvudsak samma innebörd som det nu aktuella (prop.
1997/98:145, bet. JoU20).
Lagutskottet kan för sin del inte finna skäl till
något annat ställningstagande, och utskottet
avstyrker därför bifall till motion L705 yrkande 2.
I motion L705 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begärs
slutligen ett tillkännagivande som går ut på att TV-
inslaget "Anslagstavlan" skall utvecklas på så sätt
att information om miljö och livsstil ingår i
inslaget (yrkande 8).
Utskottet anser att det inte bör ankomma på
riksdagen att ha några synpunkter på innehållet i
ett enskilt TV-program och avstyrker bifall också
till yrkande 8 i motion L705.
Åtgärder mot viss marknadsföring
Inte sällan används olika typer av miljöargument i
marknadsföringen av produkter. Exempel på
varuområden där miljöargument är vanligt
förekommande är livsmedel, kemisk-tekniska
produkter, möbler, bilar och byggmaterial.
Konsumentverket och KO har bl.a. till uppgift att
utöva tillsyn över användningen av miljöargument i
marknadsföring. Med stöd av marknadsföringslagen
(1995:450) kan vilseledande framställningar som
avser bl.a. produktens användning och inverkan på
miljön förbjudas. Marknadsföringslagens
tillämpningsområde är dock begränsat till fall då
näringsidkare marknadsför eller själv efterfrågar
produkter i sin näringsverksamhet. Ingripanden med
stöd av marknadsföringslagen kan således enbart ske
i rent kommersiell verksamhet.
I motion L705 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vänder
sig motionärerna mot bl.a. Motorbranschens
Riksförbunds och Bilindustriföreningens
annonskampanj på temat: "Bli miljövän - köp ny bil".
I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag till en sådan ändring i marknadsföringslagen
att lagen blir tillämplig även på
intresseorganisationer som marknadsför produkter
(yrkande 19).
Ett yrkande med motsvarande innebörd behandlades av
utskottet så sent som våren 1998 (bet.
1997/98:LU21). Utskottet hänvisade därvid bl.a. till
att intresseorganisationer, enligt
tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen, har en grundlagsskyddad
rätt att ägna sig åt opinionsbildande verksamhet och
fann inte skäl att förorda ändrad lagstiftning.
Utskottet vidhåller sin uppfattning och avstyrker
bifall till motion L705 yrkande 19.
Därmed övergår utskottet till att behandla ett
antal motionsyrkanden som gäller könsdiskriminerande
reklam samt marknadsföring och folkhälsofrågor.
I motion L705 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begärs
ett tillkännagivande om att regeringen skall
återkomma till riksdagen med förslag till förbud mot
könsdiskriminerande reklam. Motionärerna anför bl.a.
att det är oförenligt med dagens syn på jämställdhet
att kvinnor och män i marknadsföring beskrivs på ett
sätt som strider mot kravet på mänsklig värdighet
och principen om de enskilda människornas värde och
rättigheter oavsett kön (yrkande 15).
Ett motsvarande yrkande framförs i motion A291 av
Gudrun Schyman m.fl. (v) (yrkande 14).
Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) pekar i motion L704 på
problemet med marknadsföring som leder till
ätstörningar bland ungdomar. I motionen begärs
tillkännagivande om en översyn av
marknadsföringslagen i syfte att åstadkomma sådana
ändringar som innebär att marknadsföring som
påverkar folkhälsan skall anses vara otillbörlig.
I motion So321 av Ingrid Burman m.fl. (v) begärs
ett tillkännagivande som innebär att regeringen bör
överväga ett förbud mot reklam som direkt eller
indirekt uppmanar till hälsofarligt ätbeteende
(yrkande 11).
Frågan om lagstiftning mot diskriminerande reklam
har varit föremål för en mängd överväganden och
förslag under de senaste decennierna. Vad som därvid
har diskuterats har gällt dels om sådana regler över
huvud taget behövs, dels om en sådan lagstiftning
kräver grundlagsändringar. De som har motsatt sig
lagstiftning har bl.a. gjort gällande att de
egenåtgärder som företas från näringslivets sida är
mer verkningsfulla än vad som kan åstadkommas med
stöd av lagstiftning.
Spörsmålet om ett förbud mot diskriminerande
reklam, i första hand könsdiskriminerande reklam,
behandlades av utskottet våren 1995 i samband med
att riksdagen antog den nya marknadsföringslagen
(prop. 1994/95:12, bet. LU16).
Konstitutionsutskottet ansåg i sitt yttrande till
lagutskottet att lagstiftning mot
könsdiskriminerande reklam, som begärts i då
aktuella motioner, inte kan införas utan
grundlagsändring. Lagutskottet delade motionärernas
uppfattning att reklam med inslag av diskriminering
i olika former var oacceptabel. Eftersom en laglig
möjlighet att ingripa mot diskriminerande reklam
kräver grundlagsändringar som innebär inskränkningar
i tryckfrihetens och yttrandefrihetens grundvalar
bör dock, anförde utskottet, lagstiftning komma i
fråga endast om detta framstår som det enda
alternativet till att komma till rätt med problemen.
Förutom att lagstiftningsbehovet sålunda måste vara
klarlagt borde, enligt utskottet, vidare krävas att
den diskriminerande reklamen förekommer i sådan
omfattning och är av sådan art att inskränkningar i
tryckfrihetsrätten och yttrandefriheten
oundgängligen är påkallade. Utskottet, som
konstaterade att regeringen avsåg att följa
utvecklingen på området, avstyrkte med det anförda
bifall till då aktuella motioner. Riksdagen följde
utskottets hemställan.
Senast behandlade utskottet motionsyrkanden om
förbud mot könsdiskriminerande reklam våren 1998.
Utskottet fann därvid inte skäl att frångå sina
tidigare ställningstaganden i frågan och avstyrkte
bifall till motionsyrkandena (1997/98:LU21).
I sammanhanget bör även erinras om att
Konsumentverket i juni 1995 fick i uppdrag av
regeringen att redovisa utvecklingen och föreslå
lämpliga åtgärder när det gäller diskriminerande
reklam och aggressiva marknadsföringsåtgärder.
Resultatet av arbetet har redovisats i rapporten
Diskriminerande reklam - igen (rapport 1997:4).
Enligt rapporten ger Konsumentverkets undersökning
inte belägg för att lagstiftning mot
könsdiskriminerande reklam är oundgängligen
påkallad, i vart fall inte så länge egenåtgärder
bedrivs inom näringslivet.
När det gäller de egenåtgärder som bedrivs inom
näringslivet vill utskottet upplysa följande. År
1988 inrättades Näringslivets Etiska Råd mot
könsdiskriminerande reklam (ERK). Rådet har till
uppgift att bedöma om en viss marknadföringsåtgärd
eller åtgärd med anknytning till marknadsföring som
innehåller särbehandling av man eller kvinna är
förenlig med handelskammarens grundregler för
reklam. Huvudmän för rådet är bl.a.
Annonsörföreningen, Sveriges Reklamförbund och
Svenska Tidningsutgivareföreningen. ERK prövar
anmälningar från bl.a. konsumenter, näringsidkare,
myndigheter och organisationer. ERK tar även upp
ärenden på eget initiativ. Hittills har rådet prövat
omkring 1 700 anmälningar, av vilka omkring tio
procent lett till fäl-lande uttalanden.
Ställningstaganden som innebär att en
marknadsföringsåtgärd anses könsdiskriminerande
offentliggörs.
Andra frågor om marknadsföring som inte rör
könsdiskriminerande reklam kan tas upp av
Marknadsetiska Rådet (MER) som är ett s.k.
överbranschetiskt råd. MER inrättades år 1989 av
Internationella Handelskammaren och Näringslivets
Delegation för Marknadsrätt och har som uppgift att
göra uttalanden om en marknadsföringsåtgärd eller
annan åtgärd med anknytning till marknadsföring är
förenlig med god affärssed. Ärenden kan initieras av
enskilda, företag, organisationer och myndigheter.
Vid utgången av år 1998 hade rådet behandlat omkring
80 ärenden. Av dessa har omkring 35 ärenden
föranlett fällande uttalanden.
I Internationella Handelskammarens grundregler för
reklam föreskrivs i punkt 4 att reklam inte får vara
diskriminerande i fråga om ras, religion eller kön.
Av punkt 13 framgår att reklam som riktas till eller
är ägnad att påverka barn och ungdom inte får
innehålla framställning i ord eller bild som kan
medföra skadeverkningar eller påverka negativt i
psykiskt eller moraliskt avseende. Såväl ERK som MER
gör sina bedömningar med utgångspunkt i dessa
grundregler.
I september 1998 tillsattes inom ramen för
Näringslivets Delegation för Marknadsrätt en
särskild arbetsgrupp med uppgift att föreslå
åtgärder för att i olika avseenden stärka
egenåtgärdssystemet. Arbetsgruppens målsättning
skall, enligt dess direktiv, vara ett system med
egenåtgärder som kännetecknas av trovärdighet,
tillgänglighet och transparens. I första hand skall
arbetet inriktas på den verksamhet som i dag bedrivs
i olika nämnder, men arbetsgruppen är även fri att
föreslå nya upplägg och funktioner i egenåtgärdssy-
stemet. Uppdraget skall redovisas i maj 1999.
Utskottet är inte berett att inom ramen för
förevarande ärende förorda lagstiftning mot
könsdiskriminerande reklam. Enligt utskottets mening
bör man nu i stället avvakta resultatet av det
arbete som pågår inom näringslivet och som syftar
till att stärka egenåtgärdssystemet. Utskottet
förutsätter att detta arbete kommer att resultera i
att könsdiskriminerande reklam i större utsträckning
än i dag kommer att beivras genom egenåtgärder.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna L705 yrkande 15 och A291 yrkande 14.
Inte heller när det gäller reklam av det slag som
kritiseras i motionerna L704 och So321 yrkande 11
vill utskottet förorda lagstiftningsåtgärder. Också
beträffande sådan reklam anser utskottet att man bör
avvakta vilka effekter som kan uppnås genom
förstärkningar av egenåtgärdssystemen.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall också
till motion L704 och So321 yrkande 11.
Frågor som gäller tobaks- och alkoholreklam tas upp
i motion L705 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp). I
motionen yrkas ett tillkännagivande om att
regeringen skall verka för förbud mot all reklam för
alkohol- och tobaksprodukter (yrkande 16).
Enligt vad utskottet erfarit är de frågeställningar
som aktualiserats i motionen föremål för beredning
inom Regeringskansliet med anledning av dels
betänkandet (SOU 1995:114) Indirekt tobaksreklam och
EG-direktivet (98/43/EG) om reklam för och sponsring
till förmån för tobaksvaror, dels betänkandet (SOU
1998:8) Alkoholreklam.
Utskottet anser att resultatet av det pågående
arbetet bör avvaktas och avstyrker därför bifall
till motion L705 yrkande 16.
En särskild marknadsföringsrättslig fråga -
vilseledande förpackningsstorlekar - tas upp i
motion L701 av Tanja Linderborg m.fl. (v). I
motionen begärs ett tillkännagivande om att
regeringen skall återkomma med förslag till åtgärder
mot tillverkare som underfyller förpackningar.
Motionärerna understryker betydelsen av att
hushållen får rätt mängd vara för erlagd betalning
och att kontrollmyndigheterna ingriper mot
systematiska avvikelser mellan uppgiven och verklig
varumängd.
Bestämmelser om innehållsmängd i förpackningar m.m.
finns i lagen (1992:1514) om måttenheter, mätningar
och mätdon med tillhörande förordning. Med stöd av
dessa bestämmelser har Styrelsen för ackreditering
och kontroll (SWEDAC) utfärdat föreskrifter om
färdigförpackade varor som säljs efter volym eller
vikt. Föreskrifterna baseras på och utgör
implementering av flera olika EG-direktiv. I
föreskrifterna finns bl.a. regler om hur stora
avvikelser som tillåts mellan uppgiven och verklig
mängd av en färdigförpackad vara eller ett parti av
sådan vara. Vidare regleras kontrollmetoder för
fastställande av nettoinnehåll. Livsmedelsverket och
kommunerna är tillsynsmyndigheter beträffande
livsmedelsförpackningar medan tillsynen i övrigt
utövas av SWEDAC. Tillsynsmyndigheterna får meddela
de förelägganden och förbud som behövs för att
bestämmelserna skall efterlevas.
Enligt 7 § marknadsföringslagen får en
näringsidkare vid marknadsföring inte använda
förpackningar som genom sin storlek eller yttre
utformning i övrigt är vilseledande i fråga om
produktens mängd, storlek eller form. Överträdelse
av förbudet kan medföra att näringsidkaren kan få
betala en marknadsstörningsavgift. Underfyllning kan
i vissa fall även omfattas av bestämmelserna om
bedrägeri i 9 kap. brottsbalken.
Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats kan
utskottet inte finna annat än att det finns ett
ändamålsenligt regelverk för att motverka det
problem som tas upp i motionen. Utskottet utgår från
att regeringen och berörda myndigheter bevakar att
gällande bestämmelser följs. Något initiativ från
riksdagens sida kan för närvarande inte anses
erforderligt, och utskottet avstyrker bifall till
motion L701.
Önskemål om åtgärder i syfte att begränsa s.k. e-
postreklam förs fram i två motioner. Majléne
Westerlund Panke (s) begär i motion L703 ett
tillkännagivande om vikten av en reglering av
användningen av e-postreklam. Motionären anser att
omfattningen och spridandet av e-postreklam skall
begränsas.
I motion L711 av Tomas Eneroth m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande som innebär att regeringen skall
återkomma med förslag till regler om konsumentskydd
mot oönskad e-postreklam.
I juli 1998 gav regeringen en särskild utredare i
uppdrag att undersöka och kartlägga vilka problem av
främst marknadsrättslig natur som konsumenten kan
ställas inför i samband med elektronisk
kommunikation i samhället (dir. 1998:64). Resultatet
av inventeringen skall, enligt direktiven, följas av
en analys om konsumentens skydd i detta avseende
behöver stärkas och i så fall på vilket sätt.
Utredaren skall särskilt analysera frågor kring
möjligheterna att undvika oönskad reklam via e-
post, marknadsföring via Internet, integritetsfrågor
i samband med elektronisk handel och olika aspekter
på gränsöverskridande handel med hjälp av Internet.
Arbetet skall redovisas sin helhet i oktober 1999.
EG-direktivet om skydd för konsumenterna vid
distansavtal (97/7/EG) och det s.k.
teledataskyddsdirektivet (97/66/EG) innehåller
bestämmelser som bl.a. rör möjligheterna att stoppa
oönskad e-postreklam. Inom Regeringskansliet pågår
för närvarande i samarbete med övriga nordiska
länder ett arbete med att genomföra direktiven i
svensk rätt.
Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats kan
utskottet konstatera att arbete bedrivs med den
inriktning som motionärerna önskar. Utskottet kan
därför inte finna att motionerna L703 och L711
påkallar någon riksdagens åtgärd, och utskottet
avstyrker bifall till motionerna.
Begreppen auktorisation, legitimation och
godkännande tas upp av Barbro Westerholm (fp) i
motion L702. I motionen begärs ett tillkännagivande
om behovet av tydligare lagstiftning när det gäller
användningen av yrkesbeteckningar avsedda att ange
kompetensen hos yrkesutövare.
Sommaren 1996 överlämnade Riksdagens revisorer
promemorian Auktorisation - för vem? till
regeringen. I promemorian nämns att benämningarna
legitimerad, auktoriserad och godkänd bl.a.
förekommer när det gäller sjukvårdspersonal,
revisorer och mäklare. Riksdagens revisorer
konstaterade att skyddsinnebörden av dessa
benämningar i många fall är oklar för konsumenter
och att stor förvirring råder om innebörden av
sådana benämningar. En djupare granskning var,
enligt revisorernas uppfattning, angelägen.
Revisorerna föreslog därför att regeringen skulle
belysa den konkreta betydelsen av angivna begrepp.
Även benämningarnas betydelse som konkurrensmedel
borde enligt revisorerna belysas.
I beslut den 19 juni 1997 fann regeringen inte skäl
att vidta några åtgärder med anledning av
promemorian. I beslutet anförde regeringen bl.a. att
man med anledning av promemorian gjort en översyn
inom Regeringskansliet av hur frågan behandlats av
berörda myndigheter och att det därvid inte
framkommit att konsumentproblem förknippade med
begreppen var av sådan omfattning att det var
påkallat med särskilda åtgärder.
Utskottet anser för sin del att det från
konsumentskyddssynpunkt är angeläget att en mer
ingående analys kommer till stånd när det gäller
användning av begrepp såsom legitimerad,
auktoriserad och godkänd i marknadsföring. Det bör
ankomma på regeringen att föranstalta därom. Om det
därvid skulle visa sig att det föreligger behov av
lagstiftning utgår utskottet från att regeringen
framlägger erforderliga lagförslag.
Vad utskottet sålunda anfört med anledning av
motion L702 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Spörsmål rörande s.k. faturaskojeri tas upp i
motion L903 av Barbro Johansson (mp). Motionären
kritiserar oseriös marknadsföring inom
reklambranschen och pekar särskilt på näringsidkare
som marknadsför reklamplats i olika kataloger, ofta
av diskutabel kvalitet, och skickar fakturor trots
att någon beställning inte gjorts. I motionen yrkas
tillkännagivande om en utredning.
Bestämmelser om fakturaskojeri infördes i
marknadsföringslagen år 1996. Enligt 12 § är det
förbjudet för näringsidkare att tillställa någon
fakturor, inbetalningsavier eller liknande
meddelanden avseende produkter som inte har
beställts. Om en näringsidkare uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot förbudet kan denne åläggas
bl.a. att betala en marknadsstörningsavgift. I vissa
fall omfattas förfarandet även av bestämmelserna om
bedrägeri i 9 kap. brottsbalken.
Av ett skriftligt frågesvar som justitieministern
lämnade den 9 december 1998 framgår att
Rikspolisstyrelsen våren 1998 påbörjat ett projekt
med syfte att kartlägga och analysera problemet med
fakturaskojeri samt att branschorganisationerna
utför ett aktivt arbete med att rensa marknaden från
oseriösa näringsidkare. I frågesvaret sägs vidare
att regeringen noga följer utvecklingen på området
och kommer att ta initiativ till ytterligare
åtgärder om det visar sig nödvändigt.
Av direktiven till utredningen om
konsumentpolitiken inför ett nytt sekel framgår att
kommittén skall analysera om man bör stärka
marknadsrätten och ge Konsumentombudsmannen
möjligheten att förordna om näringsförbud vid grova
åsidosättanden på det marknadsrättsliga området.
Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats anser
utskottet att motion L903 inte påkallar någon
riksdagens åtgärd.
Märkning
Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anför i motion L705 att en
fungerande mark-nadsekonomi kräver välinformerade
konsumenter som kan träffa medvetna val. Sverige bör
verka för fullständiga innehållsdeklarationer på
livsmedel, ursprungsmärkning och information om en
produkt är bestrålad eller genmanipulerad. I
motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med
det anförda (yrkande 1). Motionärerna begär vidare
ett tillkännagivande om behovet av att stödja en
process för en rättvis handel, där företagens moral
och etik spelar en avgörande roll, varvid s.k.
rättvisemärkning, enligt motionärernas mening, utgör
ett användbart verktyg (yrkande 14). Därutöver
begärs ett tillkännagivande om att information om
KRAV-märkningen skall få statligt stöd (yrkande 9).
I motion So371 av Gunnel Wallin och Viviann Gerdin
(c) betonas vikten av information om innehållet i
livsmedel och dess biverkningar. Motionärerna pekar
särskilt på de problem livsmedelsallergiker kan
möta, och i motionen begärs ett tillkännagivande om
behovet av att en s.k. Livsmedels-FASS kommer till
stånd (yrkande 4).
Med anledning av de nu aktuella motionsspörsmålen
vill utskottet erinra om att regeringen i december
1997 uppdragit åt en särskild utredare att analysera
existerande problem och omfattningen av dessa när
det gäller märkning och annan konsumentinformation
på dagligvaruområdet (dir. 1997:151). I uppdraget
ligger bl.a. att ge förslag till övergripande
principer för det vidare arbetet med
konsumentinformation på dagligvaruområdet.
Principerna skall, enligt direktiven, utformas så
att de kan ligga till grund för den nationella
konsumentpolitiken och svenska ställningstaganden
och initiativ inom ramen för det nordiska,
europeiska och internationella samarbetet på
konsumentområdet. Enligt direktiven skall utredaren
analysera hur märkningen skall utformas för att ge
konsumenterna bästa möjliga information. Uppdraget
är, enligt regeringens mening, angeläget eftersom
man i dag kan se att konkurrensen om konsumenternas
intresse hårdnar på dagligvaruområdet, att
producenternas egen information hotar att tränga ut
obligatorisk och ibland livsviktig information och
att floran av symbolmärkningssystem växer.
Sammantaget finns det, enligt regeringen, en risk
för att konsumenterna vilseleds eller inte längre
tar till sig de budskap som finns i de olika typerna
av märkning. Utredaren fick i oktober 1998 genom
tilläggsdirektiv i uppdrag att särskilt analysera
situtationen på dagligvarumarknaden för personer med
svårare synnedsättning (dir. 1998:94). Arbetet skall
i sin helhet redovisas senast den 28 februari 1999.
Utskottet anser för sin del att resultatet av det
nu pågående utredningsarbetet bör avvaktas och
avstyrker därför bifall till motion L705 yrkande 1,
9 och 14.
Också när det gäller de spörsmål som tas upp i
motion So371 yrkande 4 anser utskottet att man bör
invänta de förslag som pågående utredningsarbete kan
föranleda, och utskottet avstyrker bifall även till
detta motionsyrkande.
Därmed övergår utskottet till att behandla ett
antal motionsyrkanden som gäller den s.k.
svanmärkningen och EG:s miljömärkning. Som en allmän
bakgrund till motionsspörsmålen bör upplysas
följande.
År 1989 beslutade Nordiska ministerrådet att införa
ett nordiskt system för positiv miljömärkning, den
s.k. svanmärkningen. Utarbetandet av kriterier sker
i samnordiska arbetsgrupper och kriterierna
fastställs av Nordiska miljömärkningsnämnden.
Hittills har kriterier för omkring 50 produktgrupper
fastställts och det finns mer än 2 500 svanmärkta
produkter på den nordiska marknaden. I varje land
finns ett nationellt miljömärkningsorgan som
medverkar i det nordiska samarbetet och förvaltar
systemet på nationell nivå. Regeringen utsåg i
januari 1998 SIS Miljömärkning AB till förvaltare i
Sverige av svanensystemet. Aktiebolaget är icke-
vinstdrivande och ägs gemensamt av staten och SIS
Standardiseringen i Sverige.
Hösten 1998 påbörjades inom ramen för Nordiska
ministerrådet en omfattande översyn av
svanensystemet. Översynen omfattar bl.a. frågor som
miljömärkningens miljöeffekter, konsumenternas
kunskap om olika typer av miljöinformation och
miljömärkningens organisation på nordisk och
nationell nivå. Arbetet skall redovisas under år
2000.
Inom EU inrättades år 1992 ett
miljömärkningssystem, det s.k. blommansystemet, vars
uppbyggnad i stort återspeglar de principer som
gäller för den nordiska miljömärkningen. Symbolen
för EU:s miljömärkning är en stiliserad blomma.
Verksamheten regleras i rådets förordning (EEG) nr
880/92 av den 23 mars 1992 om ett gemenskapsprogram
för tilldelning av miljömärke. Bestämmelser som
behövs för att tillämpa miljömärkningsförordningen i
Sverige finns i lagen (1994:1772) om tillämpningen
av det europeiska miljömärkningssystemet. Enligt
förordningen åligger det varje medlemsland att utse
organ för att utföra de uppgifter som anges i
förordningen. SIS Miljömärkning AB är sedan januari
1998 svenskt behörigt organ inom blommansystemet.
Kriterieutvecklingen sker av de nationella organen
på kommissionens uppdrag och kriterierna fastställs
av kommissionen. Kommissionen biträds av ett råd
sammansatt av representanter för olika
intressegrupper. Utvecklingen av kriterier i EU:s
miljömärkningssystem har gått långsammare än
förväntat.
Sedan hösten 1996 pågår inom kommissionen en
revidering av miljömärkningsförordningen. Syftet med
revisionen är bl.a. att effektivisera
miljömärkningsarbetet inom EU. Kommissionen
presenterade våren 1997 ett förslag till ny
förordning. Förslaget innebär bl.a. att nationella
miljömärkningssystem under vissa förutsättningar
skall dra tillbaka kriterierna för de produktgrupper
för vilka EU:s miljömärkningssystem fastställt
kriterier.
Sverige har under revideringsarbetet tillsammans
med flera andra länder riktat kritik mot förslaget i
denna del och betonat vikten av att finna former för
hur samarbete och erfarenhetsutbyte mellan
miljömärkningssystem på olika nivåer kan organiseras
så att systemen kan dra nytta av varandra.
I motion L705 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) framförs
kritik mot det nordiska miljömärkningssystemet i en
mängd avseenden. Motionärerna hävdar att systemet är
behäftat med en rad olika brister och i motionen
begärs ett tillkännagivande om att det nordiska
miljömärkningssystemet skall reformeras (yrkande
10). Motionärerna pekar särskilt på brister vad
gäller kriterieutvecklingen och begär ett
tillkännagivande om att denna verksamhet skall
förbättras i en rad närmare angivna avseenden
(yrkande 12). Även förhållandet mellan å ena sidan
blommansystemet och å andra sidan andra nationella
och regionala miljömärkningssystem tas upp i
motionen. Motionärerna begär ett tillkännagivande om
vikten av att Sverige inom EU verkar för att
nationella miljömärkningssystem kan bevaras (yrkande
13).
Som framgår av redovisningen ovan är den nordiska
miljömärkningen för närvarande föremål för en
grundläggande översyn. Utskottet anser att
resultatet av det pågående arbetet bör avvaktas.
När det gäller förhållandet mellan blommansystemet
och andra nationella och regionala
miljömärkningssystem kan utskottet inte se att det
föreligger någon motsättning mellan motionärernas
önskemål och regeringens inriktning på sitt arbete i
denna fråga.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L705 yrkandena 10, 12 och 13.
IT-frågor
I januari 1998 tillkallade regeringen en särskild
delegation för att behandla frågor rörande
omställningen av datorer och system vars funktioner
måste ses över inför 2000-talet (dir. 1998:10).
Delegationen består av företrädare för viktiga
samhällsintressen och är ett samverkansorgan mellan
privat och offentlig sektor. Delegationen skall noga
följa arbetet med anpassningen inför år 2000 genom
att löpande värdera hur arbetet fortskrider i
samhällets olika sektorer. Delegationen skall
uppmärksamma verksamhetsledningarna på behovet av
insatser framför allt när det gäller samordning över
samhällssektorer. Delegationen skall ge en
sammanfattande lägesbeskrivning till regeringen den
1 oktober 1999 samt lämna en slutredovisning av
uppdraget senast den 31 mars 2000.
I motion L708 anför Eva Johansson (s) att enskilda
konsumenter måste få information om vilka risker som
kan uppstå vid millennieskiftet och vad de kan
kontrollera och förebygga. Därutöver behövs, enligt
motionärens mening, information om vilka rättigheter
konsumenten har vid eventuella fel som uppstår. I
motionen begärs ett tillkännagivande om att 2000-
delegationen i tilläggsdirektiv bör ges i uppdrag
att följa och värdera konsekvenserna för
konsumenterna av millennieskiftet.
I likhet med motionären anser utskottet att det är
angeläget att sådana problem som tas upp i motionen
uppmärksammas. Utskottet kan också konstatera att en
rad åtgärder har kommit till stånd. Sålunda har
regeringen i november 1998 i en skrivelse till
riksdagen redovisat vidtagna och planerade åtgärder
beträffande IT-omställningen (skr. 1998/99:40). I
skrivelsen tas bl.a. upp aspekter som kan ha samband
med 2000-omställningen ur ett brukar- och
konsumentperspektiv. Regeringen bedömer därvid som
särskilt angeläget att varje producent och
leverantör av t.ex. datorer, el, finansiella
tjänster, post- och telekommunikationer bör upplysa
brukare om hur produkter kommer att fungera och
tjänster tillhandahållas även efter skiftet. Därvid
bör de informera om hur man skall försöka bemästra
de svårigheter som kan uppstå. Informationen kan
också, påpekas det vidare i skrivelsen, avse vilka
rättigheter konsumenterna har enligt
konsumentköplagen om en dator fallerar eller hur
deras TV- och videoapparater eller hushållsapparater
kan påverkas av IT-omställningen. I det sammanhanget
förtjänar det, enligt regeringen, att uppmärksammas
hur skyddet i olika försäkringar är utformat för att
möta de eventuella krav på ersättning för direkta
eller indirekta skador som kan bli en följd av
övergången till år 2000.
Enligt vad utskottet erfarit planerar 2000-
delegationen en omfattande informationskampanj till
allmänheten. Kampanjen kommer att omfatta också mer
specifika konsumentfrågor, exempelvis vad som gäller
när en konsument köpt en kapitalvara som inte
fungerar när skiftet till år 2000 sker.
Även Konsumentverket är engagerat i frågor som rör
problematiken kring millennieskiftet. Av ett
skriftligt frågesvar den 21 december 1998 av
statsrådet Lars-Erik Lövdén framgår att
Konsumentverket under år 1999 kommer att lägga ut
information på Internet och göra särskilda
informationsinsatser riktade till kommunernas
konsumentvägledare. Enligt frågesvaret för
Konsumentverket även förhandlingar med
försäkringsbranschen som syftar till att säkerställa
att försäkringsbolagen tydligt informerar om
eventuella undantag för skador som har samband med
IT-omställningen.
Mot bakgrund av vad sålunda redovisats anser
utskottet att några åtgärder från riksdagens sida
med anledning av motion L708 inte är påkallade, och
utskottet avstyrker därför bifall till
motionsyrkandet.
Helena Bargholtz m.fl. (fp) anför i motion K231 att
det finns behov av en servicemyndighet för
konsumenter i IT-frågor. En sådan myndighet bör
enligt motionärernas mening inrättas för att ge en
sammanhållen och servicebetonad roll gentemot bl.a.
IT-konsumenter. I motionen yrkas ett
tillkännagivande därom (yrkande 10).
Utskottet erinrar om att utredningen om
konsumentpolitiken inför ett nytt sekel har i
uppdrag att analysera den övergripande frågan
beträffande det offentliga åtagandet inom
konsumentpolitiken och att avväga vilka medel som
bör utnyttjas för att bäst uppnå de
konsumentpolitiska målen. Myndigheters och andra
aktörers framtida roller inom konsumentpolitiken är
därvid en aspekt som skall beaktas. En fråga som
särskilt skall analyseras av kommittén är målen och
medlen för konsumentaspekterna på området
informationsteknik. Enligt direktiven skall
kommittén se över problem som användarvänlighet,
information och service till konsumenter av IT och
lämna förslag till hur dessa frågor kan lösas på ett
tillfredsställande sätt. Arbetet i den delen skall
redovisas senast i oktober 1999. I sammanhanget bör
även nämnas att utredningen om konsumenträttigheter
i IT-samhället också har i uppgift att kartlägga
vilka problem av främst marknadsrättslig art som
konsumenten kan ställas inför i
informationssamhället samt att analysera i vilken
omfattning det finns ett behov av att stärka
konsumentskyddet på området och på vilket sätt detta
bör ske. Utredningens utgångspunkt skall, enligt
direktiven, vara att stärka konsumenternas
rättigheter i informationssamhället. I denna del
skall kommitténs arbete redovisas senast i mars
2000.
Enligt utskottets mening bör ett ställningstagande
från riksdagens sida beträffande det nu aktuella
motionsspörsmålet anstå, och utskottet avstyrker
bifall till motion K231 yrkande 10.
Övriga frågor
Produktsäkerhetslagen (1988:1604), som trädde i
kraft den 1 januari 1989, syftar till att motverka
att farliga varor och tjänster orsakar person- och
egendomsskada. Med farliga varor eller tjänster
avses framför allt sådana som är förenade med olika
risker. Ursprungligen omfattade lagens
tillämpningsområde endast varor och tjänster
tillhandahållna i näringsverksamhet. År 1996
utvidgades tillämpningsområdet dock till att avse
även varor som tillhandahålls i offentlig
verksamhet. För att motverka att varor och tjänster
orsakar skador på person eller egendom får en
näringsidkare åläggas att lämna säkerhets- och
varningsinformation eller förbjudas att
tillhandahålla varor eller tjänster. En
näringsidkare kan även åläggas export- och
säljförbud. I 3 § produktsäkerhetslagen föreskrivs
att ålägganden eller förbud inte får meddelas om det
i en annan författning eller i beslut av en
myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om
varan eller tjänsten med samma ändamål som ett
åläggande eller ett förbud enligt lagen skulle
fylla.
I motion L709 av Stig Rindborg m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om att produktsäkerhetslagen bör
ändras så att den även omfattar tjänster som
tillhandahålls i offentlig verksamhet. Motionärerna
pekar bl.a. på att de tjänster som tillhandahålls i
offentlig verksamhet innebär samma risker oavsett om
huvudmannen för verksamheten är enskild eller
offentlig. Därtill kommer, enligt motionärerna, att
nuvarande lagstiftning inte är konkurrensneutral och
att olika krav kan gälla för samma typ av tjänster.
Ett motsvarande yrkande finns i motion L705 av
Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) (yrkande 18).
Utskottet erinrar om att riksdagen, på utskottets
hemställan, vid flera tidigare tillfällen har
avslagit motionsyrkanden med samma inriktning som de
nu aktuella (se bet. 1995/96:LU21, 1996/97:LU13 och
1997/98:LU21). Som skäl för sina ställningstaganden
har utskottet anfört att offentliga tjänster i hög
grad är föremål för specialreglering och att det
inte framkommit något behov av att låta lagen bli
tillämplig på tjänster som tillhandahålls inom den
offentliga sektorn.
Enligt utskottets mening finns inga skäl att nu
ändra inställning i förevarande fråga, och utskottet
avstyrker bifall till motionerna L709 och L705
yrkande 18.
Konsumentskyddet vid köp av tjänster tas upp i
motion L707 av Helena Frisk och Inger Lundberg (s).
Motionärerna anser att det finns skäl att se över
hur konsumentlagstiftningen fungerar vid tjänsteköp,
bl.a. när det gäller uppgiftsskyldighet beträffande
pris och vilka rättigheter konsumenten har. I
motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med
det anförda.
Bestämmelser med syfte att skydda konsumenter vid
köp av tjänster finns bl.a. i konsumenttjänstlagen
(1985:716), som i allt väsentligt motsvarar vad som
gäller vid köp av varor enligt konsumentköplagen
(1990:932). Allmänna bestämmelser om näringsidkares
upplysnings- och informationsskyldighet vid köp av
varor och tjänster finns i 4 § marknadsföringslagen
(1995:450). Enligt stadgandet skall näringsidkare
lämna sådan information som är av särskild betydelse
från konsumentsynpunkt. Därmed avses enligt
Marknadsdomstolens praxis bl.a. information om pris
och andra avtalsvillkor. Specifika regler om
informationsskyldighet finns i hemförsäljningslagen
(1981: 1361), prisinformationslagen (1991:601),
konsumentförsäkringslagen (1992: 830) och lagen
(1992:1672) om paketresor. På vissa områden har
informationsskyldigheten vidare preciserats genom
överenskommelser mellan Konsumentverket och
branschorganisationer.
Utskottet har inte någon annan uppfattning än
motionärerna om vikten av ett starkt konsumentskydd
vid köp av tjänster. Såvitt utskottet kan finna är
gällande lagstiftning inte behäftad med brister som
kan motivera en sådan generell översyn som begärs i
motionen. I sammanhanget vill utskottet också erinra
om att utredningen om konsumentpolitiken inför ett
nytt sekel har i uppdrag att analysera om det
konsumenträttsliga skyddet vid utnyttjande av
finansiella tjänster, exempelvis betaltjänster och
kreditgivning, är tillräckligt. Om så inte är fallet
skall kommittén föreslå förbättringar. En aspekt som
särskilt betonas i direktiven är därvid kravet på
information till konsumenterna. Därutöver bör nämnas
att det inom EU för närvarande pågår arbete med att
utforma ett förslag till direktiv om konsumentskydd
vid distansförsäljning av finansiella tjänster.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L707.
Avslutningsvis behandlar utskottet ett
motionsspörsmål som gäller nätverksförsäljning. Med
sådan försäljning avses en typ av
försäljningsverksamhet där varor och tjänster
förmedlas direkt från fabrik utan traditionell
marknadsföring eller mellanhänder.
Försäljningssättet har fått ökad betydelse under
senare år som en konsekvens av utvecklingen av
informationsteknologin.
I motion L706 anför Ragnwi Marcelind (kd) att
nätverksförsäljning är en bra möjlighet för
arbetslösa att starta eget företag. Detta kräver
dock, enligt motionären, att verksamheten regleras.
I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet
med det anförda (yrkande 1). Motionärerna menar
vidare att ett sådant regelverk bör innehålla
bestämmelser om bl.a. varors marknadsvärde,
provision och returrätt, vilket bör ges regeringen
till känna (yrkande 2).
Utskottet har för sin del inga erinringar mot de
förslag som läggs fram i motionen. I sammanhanget
bör dock erinras om att nätverksförsäljning för
närvarande utreds inom ramen för Nordiska
ministerrådet. I uppdraget, som skall redovisas
hösten 1999, ligger bl.a. att belysa olika
konsumentproblem som är förknippade med
nätverksförsäljning och att, om behov föreligger,
föreslå gemensam nordisk lagstiftning på området.
Utskottet anser att det pågående utredningsarbetet
bör avvaktas och avstyrker bifall till motion L706.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande privatisering av
Konsumentverket
att riksdagen avslår motion 1998/99:L710 yrkandena 1 och 2,
2. beträffande konsumentfrågor i EU
att riksdagen avslår motion 1998/99:L705 yrkandena 5, 6 och
7,
3. beträffande lokal konsumentverksamhet
att riksdagen avslår motion 1998/99:N277 yrkande 11,
4. beträffande forskning
att riksdagen avslår motion 1998/99:L705 yrkande 17,
5. beträffande utbildning
att riksdagen avslår motion 1998/99:L710
yrkande 3,
6. beträffande miljömålet
att riksdagen avslår motion 1998/99:L705 yrkandena 3 och 4,
7. beträffande substitutionsprincipen
att riksdagen avslår motion 1998/99:L705 yrkande 2,
8. beträffande miljöinformation i TV
att riksdagen avslår motion 1998/99:L705 yrkande 8,
9. beträffande marknadsföringslagen
att riksdagen avslår motion 1998/99:L705 yrkande 19,
10. beträffande könsdiskriminerande
reklam
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L705 yrkande 15 och
1998/99:A291 yrkande 14,
11. beträffande marknadsföring och
folkhälsofrågor
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L704 och
1998/99:So321 yrkande 11,
res. 1 (kd)
12. beträffande tobaks- och
alkoholreklam
att riksdagen avslår motion 1998/99:L705 yrkande 16,
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L703 och
1998/99:L711,
15. beträffande auktorisation m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:L702 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
16. beträffande s.k. fakturaskojeri
att riksdagen avslår motion 1998/99:L903,
17. beträffande innehållsdeklarationer
m.m.
att riksdagen avslår motion 1998/99:L705 yrkandena 1, 9 och
14,
18. beträffande en s.k. Livsmedels-FASS
att riksdagen avslår motion 1998/99:So371 yrkande 4,
res. 2 (c)
19. beträffande miljömärkning
att riksdagen avslår motion 1998/99:L705 yrkandena 10, 12
och 13,
20. beträffande tilläggsdirektiv till
2000-delegationen
att riksdagen avslår motion 1998/99:L708,
21. beträffande IT-myndighet
att riksdagen avslår motion 1998/99:K231 yrkande 10,
22. beträffande produktsäkerhetslagen
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L705 yrkande 18 och
1998/99:L709,
res. 3 (m)
23. beträffande konsumentskydd vid
tjänster
att riksdagen avslår motion 1998/99:L707,
24. beträffande nätverksförsäljning
att riksdagen avslår motion 1998/99:L706.
Stockholm den 2 februari 1999
På lagutskottets vägnar
Tanja Linderborg
I beslutet har deltagit: Tanja
Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson
(kd), Marianne Carlström (s), Stig
Rindborg (m), Rune Berglund (s),
Karin Olsson (s), Henrik S Järrel
(m), Marina Pettersson (s),
Elizabeth Nyström (m), Christina
Nenes (s), Tasso Stafilidis (v),
Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv
(s), Ulf Nilsson (fp), Raimo
Pärssinen (s) och Agne Hansson (c).
Reservationer
1. Marknadsföring och folkhälsofrågor
(mom. 11)
Rolf Åbjörnsson (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "Inte heller" och slutar med "yrkande 11"
bort ha följande lydelse:
När det sedan gäller motionerna L704 och So321
yrkande 11 anser utskottet i likhet med motionärerna
att reklam som främjar ett hälsofarligt beteende hos
unga människor måste kunna beivras med stöd av lag
och att lagstiftningsåtgärder därför är påkallade.
En sådan lagstiftning skulle kunna utformas på så
sätt att marknadsföring som påverkar folkhälsan
negativt skall anses vara otillbörlig enligt
marknadsföringslagen.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motion L704 och med anledning av motion
So321 yrkande 11, som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha
följande lydelse:
11. beträffande marknadsföring och
folkhälsofrågor
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:L704 och med
anledning av motion 1998/99:So321 yrkande 11 som
sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
2. En s.k. Livsmedels-FASS (mom. 18)
Agne Hansson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18
börjar med "Också när" och slutar med "detta
motionsyrkande" bort ha följande lydelse:
När det gäller motion So371 delar utskottet
motionärernas uppfattning att det inte minst med
hänsyn till livsmedelsallergiker behövs information
om livsmedels beståndsdelar och dess biverkningar på
samma sätt som det behövs information om mediciner.
Spörsmålet som tas upp i motionen berörs visserligen
till viss del av det pågående utredningsarbetet
rörande märkning av livsmedel men har dock, enligt
utskottets mening, inte givits tillräcklig
uppmärksamhet i direktiven. Mot denna bakgrund anser
utskottet att regeringen snarast i särskild ordning
bör se till att en Livsmedels-FASS kommer till
stånd.
Vad som sålunda anförts bör riksdagen, med bifall
till motion So371 yrkande 4, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha
följande lydelse:
18. beträffande en s.k. Livsmedels-FASS
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:So371 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
3. Produktsäkerhetslagen (mom. 22)
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström
och Berit Adolfsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med
"yrkande 18" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör konsumenter inte i
något avseende utsättas för farliga varor eller
tjänster. Därvid är produktsäkerhetslagen av stor
betydelse. Den nuvarande lagstiftningen är dock,
enligt utskottets uppfattning, förenad med påtagliga
nackdelar. De tjänster som tillhandahålls
konsumenterna är nämligen förenade med samma risker
oavsett om huvudmannen för verksamheten är enskild
eller offentlig. Med den nuvarande ordningen är
risken stor för att vissa tjänser helt faller
utanför skyddslagstiftningen. En annan aspekt som
bör beaktas är att den nuvarande
produktsäkerhetslagen inte är konkurrensneutral.
Från såväl konsument- som konkurrenssynpunkt är det
således, enligt utskottets mening, hög tid att
utvidga produktsäkerhetslagen till att omfatta även
tjänster som tillhandahålls i offentlig verksamhet.
Regeringen bör därför i tilläggsdirektiv ge
utredningen om konsumentpolitiken inför ett nytt
sekel i uppdrag att utreda frågan och återkomma med
ett erforderligt lagförslag.
Vad som anförts bör riksdagen, med bifall till
motionerna L705 yrkande 18 och L709, som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 22 bort ha
följande lydelse:
22. beträffande produktsäkerhetslagen
att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:L705 yrkande
18 och 1998/99:L709 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Privatisering av Konsumentverket
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström
och Berit Adolfsson (alla m) anför:
Enligt vår uppfattning är Konsumentverkets uppgifter
för närvarande alltför omfattande. Nuvarande
förhållanden har resulterat i en alltför dyr och
otymplig byråkrati. Vi anser att
myndighetsfunktionerna på konsumentområdet bör
renodlas till produktkontroll och tillsyn över den
konsumenträttsliga lagstiftningen. Den icke
myndighetsbetingade verksamheten, såsom
förlagsverksamheten samt provnings- och
forskningsverksamheten, bör kunna privatiseras. Ett
minskat statligt ansvarstagande och en gradvis
nedtoning av de offentliga insatserna skulle också
bidra till att uveckla den enskilde och ge denne en
möjlighet att ta ett större eget ansvar som
självständig konsument. Därmed skulle
förutsättningar skapas för att flera verkligt
oberoende och frivilliga konsumentorganisationer -
som tar sin utgångspunkt i den enskildes behov och
intressen - kan bildas, växa och ta på sig fler
uppgifter, exempelvis upplysning, information samt
test- och rådgivningsverksamhet. Någon sådan
konsumentrörelse existerar ännu inte i Sverige. De
konsumentorganisationer som finns är som regel
samtidigt producenter eller distributörer med egna
köpställen, vilket många gånger komplicerar den
enskilde medlemmens situation. I sammanhanget bör
även påpekas att informationsteknikens utveckling
och de samverkansmöjligheter detta för med sig har
skapat förutsättningar också för internationellt
samarbete med oberoende organisationer i andra
länder. Härigenom finns goda betingelser för
konsumenterna att gemensamt vara pådrivande i
angelägna konsumentfrågor på såväl nationell som
internationell nivå.
Vi utgår ifrån att dessa frågor kommer att ges
stort utrymme för överväganden inom utredningen om
konsumentpolitiken inför ett nytt sekel, varför vi
inte funnit skäl att reservera oss till förmån för
motion L710 yrkandena 1 och 2.
2. Privatisering av Konsumentverket
Ulf Nilsson (fp) anför:
Jag har i sak samma uppfattning som majoriteten och
anser således att motion L710 yrkandena 1 och 2 inte
bör bifallas. I sammanhanget vill jag dock framhålla
följande.
Konsumentverket har viktiga roller. Den ena är
myndighetsrollen, där såväl konsumenter som
producenter, köpare som säljare har rätt att
förvänta sig att myndigheten ikläder sig en opartisk
roll att se till att lagstiftningen följs på ett
korrekt sätt. Myndigheten skall inte ta någondera
partens sida. I vissa sammanhang ikläder sig
Konsumentverket rollen som konsumenternas
företrädare konkret gentemot producent eller
bransch. I andra sammanhang intar man en för
konsumenterna opinionsbildande roll. Allt detta är
bra, men jag tror att rollen som konsumenternas
företrädare och den opinionsbildande rollen skulle
kunna fungera bättre och slagkraftigare om den inte
skulle innehas av samma part som i andra sammanhang
har att agera opartisk myndighetsutövare mellan
konsumenter och producenter. Av detta skäl anser jag
att det vore bra om dels utvecklingen av fristående
konsumentorganisationers verksamheter kunde stödjas
mer, dels om utredningen om konsumentpolitiken inför
ett nytt sekel utredde möjligheten att dela den
myndighetsutövande och opionionsbildande och
konsumentföreträdande uppgiften för Konsumentverket
i mer fristående enheter.
3. Utbildning
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström
och Berit Adolfsson (alla m) anför:
Vi anser att det är nödvändigt att man i unga år
fått lära sig att hushålla med sina resurser och
fått erforderliga kunskaper i exempelvis ekonomi för
att man som vuxen skall kunna agera som en
självständig och medveten konsument. Det är därför
angeläget att regeringen är uppmärksam på och verkar
för att elever i såväl grundskolan som
gymnasieskolan kan tillgodogöra sig de baskunskaper
som krävs för att kunna lämna skolan som medvetna
konsumenter.
Vi förutsätter att dessa frågor kommer att bli
föremål för närmare överväganden inom ramen för
utredningen om konsumentpolitiken inför ett nytt
sekel, och vi har därför inte funnit skäl att
reservera oss till förmån för motion L710
yrkande 3.