I detta betänkande behandlar utskottet regeringens
årliga skrivelse om den ekonomiska brottsligheten
och två med anledning av skrivelsen väckta motioner.
Utskottet, som avstyrker bifall till motionerna,
föreslår att skrivelsen läggs till handlingarna. I
ärendet behandlas också yrkanden från sex motioner
väckta under den allmänna motionstiden 1998.
Utskottet avstyrker bifall även till dessa yrkanden.
I ärendet föreligger fem reservationer: (v), (kd),
(fp) respektive (kd, mp). Vidare föreligger tre
särskilda yttranden: (m), (v) respektive (mp).
Skrivelsen
Regeringen (Justitiedepartementet) har i skrivelse
1998/99:25 lämnat sin årliga rapport till riksdagen
om läget i fråga om den ekonomiska brottsligheten.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av skrivelsen
1998/99:Ju6 av Siw Persson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en effektivare
organisation för bekämpning av ekonomisk
brottslighet och miljöbrottslighet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en förstärkning av
Ekorådets roll,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en samordning av
Ekobrottsmyndighetens personaladministration och
ekonomiadministration under Riksåklagaren.
1998/99:Ju7 av Per Rosengren m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om resursförstärkning
till åklagarmyndigheterna, polisdistrikten och de
kommunala tillsynsmyndigheterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om specifika
miljöbrottsenheter inom åklagarmyndigheterna,
polisdistrikten och Ekobrottsmyndigheten,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om den internationella
ekonomiska brottsligheten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om anslag till
skattemyndigheten och kronofogdemyndigheten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om skattemyndighetens
revisorers möjligheter att utföra
legitimationskontroll vid revisioner och andra
kontroller.
Motioner väckta under allmänna motionstiden
1998
1998/99:Ju910 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
Ekobrottsmyndighetens organisation och verksamhet
samt att Ekobrottsmyndigheten också skall handlägga
ärenden som rör miljöbrott och citesbrott.
1998/99:Ju918 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari
yrkas
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om miljöbrott
enligt 29 kap. miljöbalken,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
Ekobrottsmyndighetens handläggning av miljöbrott.
1998/99:U903 av Eva Flyborg (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av
revidering av den svenska lagstiftningen inom ramen
för gällande konvention,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av att
åstadkomma ett bättre skydd för den marina miljön
genom att effektivisera förfarandet från upptäckt av
oljeutsläpp till dom.
1998/99:T615 av Johnny Gylling m.fl. (kd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om uppbyggnad och
finansiering av mottagningsanläggningar för
oljespill och annat avfall samt om Kustbevakningens
och åklagarmyndighetens möjligheter att beivra
brott.
1998/99:MJ748 av Tuve Skånberg m.fl. (kd) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om Kustbevakningens och
åklagarmyndighetens uppgift att beivra miljöbrott.
1998/99:MJ803 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
miljöåklagare.
Utskottet
Bakgrund
I april 1995 beslutade regeringen om en samlad
strategi mot den ekonomiska brottsligheten.
Strategin redovisades för riksdagen i skrivelse
1994/95:217. Riksdagen hade ingenting att erinra mot
den framlagda strategin (bet. 1994/95:JuU25, rskr.
412).
I strategin slås fast som ett övergripande mål att
påtagligt minska den ekonomiska brottsligheten genom
åtgärder som innebär en kraftig förstärkning av
samhällets samlade insatser mot sådan kriminalitet.
Åtgärder skall vidtas som innebär en effektivisering
när det gäller att förebygga, upptäcka, utreda och
lagföra ekonomisk brottslighet. En ökad tonvikt
skall läggas vid det förebyggande arbetet. Det
innebär bl.a. att myndigheterna skall utveckla ett
problemorienterat arbetssätt.
Kampen mot den ekonomiska brottsligheten skall vara
en prioriterad verksamhet för myndigheterna.
Särskild vikt skall läggas vid att samordna
myndigheternas prioriteringar och att utveckla deras
samarbete. Vidare skall myndigheternas kompetens i
fråga om ekonomisk brottslighet höjas.
En annan huvudpunkt i strategin är att näringslivet
måste ta ett ökat ansvar i kampen mot den ekonomiska
brottsligheten, bl.a. genom att utveckla affärs-etik
och kontroll.
För att genomföra dessa mål redovisades i strategin
ett brett åtgärdsprogram. Detta omfattar bl.a.
förstärkt skattekontroll och förenklad
skattelagstiftning, förbättrad myndighetsstruktur,
gemensamma kontrollaktioner från myndigheterna,
affärsetik och internkontroll inom näringslivet,
snabbare utredning och process, förbättrad
lagstiftning om bolagsstyrelser m.m., sanering av
utsatta branscher, effektivare lagstiftning om
penningtvätt, effektivare sanktionsregler, aktivt
internationellt arbete bl.a. inom EU, ökad
forskning, information till allmänheten och
effektivare styrning och uppföljning av
myndigheternas verksamhet.
I syfte att underlätta arbetet inrättades i
december 1994 en arbetsgrupp inom Regeringskansliet.
Arbetsgruppen, som kallas regeringens
ekobrottsberedning, består av tjänstemän från
Justitiedepartementet, Finansdepartementet,
Näringsdepartementet och Miljödepartementet. Fram
till hösten 1998 var en politiker ordförande för
beredningen; numera är det en chefstjänsteman vid
Justitiedepartementet.
Regeringen redovisar varje år läget beträffande den
ekonomiska brottsligheten i en skrivelse till
riksdagen. Tidigare skrivelser har lämnats till
riksdagen i oktober 1996 respektive oktober 1997
(skr. 1996/97:49, bet. JuU6, rskr. 149 och skr.
1997/98:38, bet. JuU8, rskr. 144).
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
Skrivelsen innehåller regeringens årliga rapport
till riksdagen om läget beträffande den ekonomiska
brottsligheten.
I skrivelsen redovisas översiktligt de åtgärder som
vidtagits sedan föregående lägesrapport i oktober
1997 inom ramen för regeringens strategi för samlade
åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten.
Till de åtgärder som behandlas hör en nationell
strategi för att förebygga och bekämpa miljöbrott,
principer för att utveckla den internationella
dimensionen av ekobrottsbekämpningen, den nya
myndighetsstrukturen för ekobrottsbekämpning,
intensifierad forskning om ekonomisk brottslighet
samt formerna för det fortsatta samrådet mellan
företrädare för Regeringskansliet och näringslivet
när det gäller näringslivets egenåtgärder mot
ekonomisk brottslighet.
Vidare redovisas ny lagstiftning respektive
utredningar på en rad områden, bl.a. rörande
skattekontroll, bisyssleregleringen inom den
offentliga sektorn, penningtvätt, bokföringsbrott,
revisorers skyldighet att anmäla brottsmisstanke,
straffansvar för aktivt deltagande i kriminella
organisationer och ingrepp mot kriminella mc-
klubbar.
Överväganden
Ekobrottsmyndigheten och Ekorådet
Ekobrottsmyndigheten och Ekorådet inrättades den 1
januari 1998. Verksamheten i den nya organisationen
är i gång sedan den 1 juni samma år. Eko-
brottsmyndighetens organisation och uppgifter
framgår av förordningen (1997:898) med instruktion
för Ekobrottsmyndigheten.
I motion Ju6 (fp) begärs att en effektivare
organisation för bekämpning av ekobrott och
miljöbrott inrättas. I avvaktan på införandet av den
nya organisationen bör Ekobrottsmyndighetens
personal- och ekonomiadministration inordnas under
Riksåklagaren. Vidare bör Ekorådets roll förstärkas.
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat frågan
om Ekobrottsmyndigheten och dess organisation.
Härvid har även motionsyrkanden liknande de som nu
är aktuella behandlats.
I budgetbetänkandet för budgetåret 1998 behandlade
utskottet ingående den nya myndighetsstrukturen.
Utskottet hade därvid inte några särskilda
synpunkter på hur Ekobrottsmyndigheten
organiserades. Utskottet betonade dock att den
omständigheten att Ekobrottsmyndigheten
organisatoriskt delvis låg under regeringen inte
fick påverka Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens
ledning av den operativa verksamheten. Utskottet
hade inte heller något att erinra mot att
Ekobrottsmyndigheten lades på ett eget anslag.
Enligt utskottet anslogs på detta sätt särskilda
medel för bekämpningen av den ekonomiska
brottsligheten. Dessutom skapades möjlighet att ta
reda på om ekobrottsbekämpningen kräver ytterligare
resurser. Utskottet erinrade i sammanhanget om att
tidigare försök att, inom ramen för den då
befintliga verksamheten, förstärka resurserna till
ekobrottsbekämpning hade misslyckats (bet.
1997/98:JuU1 s. 38 f).
I budgetbetänkandet för budgetåret 1999
konstaterade utskottet att det ännu var för tidigt
att säga hur den nya organisationen och
arbetsformerna i detalj skulle komma att påverka
ekobrottsbekämpningen. Enligt utskottets mening stod
det emellertid klart att det genom
Ekobrottsmyndighetens inrättande skapats helt andra
förutsättningar för en effektiv ekobrottsbekämpning
(1998/99:JuU1 s. 22 f).
Utskottet vidhåller alltjämt dessa uttalanden. Som
utskottet anförde i sitt senaste budgetbetänkande är
det ännu för tidigt att säga hur den nya
organisationen och arbetsformerna i detalj kommer
att påverka ekobrottsbekämpningen.
Ekobrottsmyndighetens och Ekorådets fortsatta
utveckling bör därför avvaktas. Motion Ju6 avstyrks.
Bekämpning av miljöbrott
Organisationen för miljöbrottsbekämpning
I samband med behandlingen av budgetpropositionen
för år 1998 gav riksdagen som sin mening till känna
att regeringen borde utarbeta och under 1998
redovisa en strategi för att förebygga och bekämpa
miljöbrott (bet. 1997/98: JuU1 s. 42 f, rskr.
87-89).
Regeringen gav i december 1997 i uppdrag åt
Riksåklagaren att utarbeta ett förslag till
effektivare utredning av miljöbrott. I uppdraget
angavs bl.a. att regeringens mål var att
effektivisera kampen mot miljöbrottsligheten. En ut-
gångspunkt för uppdraget var att
Ekobrottsmyndigheten skulle ha en central roll när
det gäller att utreda brott mot miljön.
Under december månad 1998 redovisades uppdraget
till regeringen i rapporten Effektivare
miljöbrottsbekämpning.
Ärendet bereds nu vidare i Justitiedepartementet.
I motion Ju7 (v) föreslås att det inrättas
speciella miljöbrottsenheter inom
åklagarmyndigheterna, polisdistrikten och
Ekobrottsmyndigheten. I motionerna Ju910 (kd) och
Ju918 (mp) framförs att Ekobrottsmyndigheten bör
handlägga ärenden som rör miljöbrott. I motion Ju918
framförs vidare uppfattningen att brott mot
miljöbalken som begås i näringsverksamhet skall
betraktas som ekonomisk brottslighet. Slutligen
begärs i motion MJ803 (fp) att en särskild
miljöåklagare (MÅ) skall inrättas med
justitieombudsmannen som förebild.
I den nu aktuella skrivelsen presenteras en
strategi för att förebygga och bekämpa miljöbrott.
Härvid används benämningen miljöbrott som en
samlingsbeteckning för överträdelser av
straffbestämmelser i miljöbalken och andra
författningar på miljöområdet. Regeringen tar vidare
i första hand sikte på "ekorelaterad"
miljöbrottslighet.
Regeringen redogör i skrivelsen för den problembild
som finns i fråga om miljöbrottsbekämpningen och den
kritik som bl.a. miljöorganisationer och myndigheter
med tillsynsuppgifter inom miljöområdet framfört i
sammanhanget. Regeringen konstaterar härvid att
miljöbrottsbekämpningen kan och bör utvecklas i
flera viktiga avseenden. Det finns t.ex. i dag inget
samlat grepp på miljöbrottsbekämpningen, vilket har
inneburit att berörda myndigheter inte kunnat skaffa
sig en överblick över brottsligheten och dess
utveckling eller kunnat utveckla en samsyn om hur
den bäst bekämpas. Det finns heller inte några
system för att följa upp effekterna av olika
åtgärder inom miljöbrottsbekämpningen. Därtill
kommer att statsmakternas prioritering av miljöbrott
inte tycks ha fått fullt genomslag när det gäller
handläggningen vid polis- och åklagarmyndigheter.
Vidare finns det enligt regeringen kompetensproblem
inom alla berörda myndigheter. Tillsynsmyndigheterna
har inte tillräckliga kunskaper när det gäller
brottsutredningar. Detta kan exempelvis leda till
att miljööverträdelser inte dokumenteras på det sätt
som behövs för att kunna utgöra en utgångspunkt för
ett straffrättsligt förfarande. Inom polisen och
åklagarväsendet finns på motsvarande sätt bristande
kunskaper när det gäller miljörätt och miljöfrågor i
övrigt. Ett problem synes härvid vara att den
kompetens som finns inte alltid utnyttjas rätt.
Poliser och åklagare med god miljöbrottskompetens
används för handläggning av andra slags utredningar
medan miljöbrottsutredningar handläggs av poliser
och åklagare utan tillräcklig utbildning. Ett annat
problem är enligt regeringen att samarbetet mellan
tillsynsmyndigheter, polis och åklagare på många
håll fungerar mindre väl. Endast sällan förekommer
t.ex. samråd i fråga om sådant som
verksamhetsinriktning, prioriteringar eller
handläggningsrutiner. Där organiserat samarbete i
form av fasta samrådsgrupper eller liknande
förekommer fungerar utredningsarbetet mera
effektivt. Myndigheterna talar vidare olika språk
och har delvis oklara föreställningar om varandras
roller och förutsättningar i övrigt. Som exempel kan
nämnas att det förekommer att åklagare avskriver
miljöbrottsutredningar utan att särskilt utveckla
grunderna för beslutet och utan att ta kontakt med
tillsynsmyndigheten. Detta får till följd att den
sistnämnda har svårt att tolka avskrivningsbeslutet.
Därmed kan det inte heller utvecklas någon grund för
myndigheterna att diskutera praxis och
handläggningsfrågor med varandra för att förbättra
samarbetet.
Utskottet har flera gånger tidigare behandlat
frågor rörande miljöbrottsbekämpningen, senast under
riksdagsåret 1997/98. I samband med behandlingen av
budgetpropositionen för år 1998 underströk utskottet
att det var angeläget att frågan om hur miljöbrotten
organisatoriskt skulle handläggas snarast fick en
lösning. Enligt utskottets mening borde miljöbrott
ofta kunna betraktas som en kvalificerad typ av
ekonomisk brottslighet. Erfarenheterna under senare
år tydde enligt utskottet på att en mer sammanhållen
organisation skulle kunna vara en fördel. Enligt
utskottets mening borde i vart fall kvalificerad
miljöbrottslighet kunna handläggas av
Ekobrottsmyndigheten. Huruvida det var lämpligt att
handlägga alla typer av miljöbrott inom Ekobrotts-
myndigheten var inte lika tydligt. Resultatet av då
pågående utredningsarbete borde därför avvaktas
(bet. 1997/98:JuU1 s. 41 f). Utskottet vidhöll dessa
uttalanden i samband med att 1997 års lägesrapport
om den ekonomiska brottsligheten behandlades (bet.
1997/98:JuU8 s. 2 f).
I Riksåklagarens miljöbrottsutredning föreslås i
huvudsak följande om organisationen för
miljöbrottsbekämpningen. Det skall vara en uppgift
för samtliga myndigheter inom åklagarorganisationen
och polismyndigheterna att handlägga miljömål. På
detta sätt kan arbetet få en lokal förankring och ge
förutsättningar för ett nära samarbete mellan de
brottsbekämpande organen och tillsynsmyndigheterna.
Miljömålen skall handläggas av ett begränsat antal
åklagare och poliser med specialkompetens. Särskilda
tjänster för miljöåklagare och poliser skall härvid
inrättas. Det ankommer på åklagar- och
polismyndigheterna, samt i förekommande fall
Kustbevakningen, att i samverkan bestämma de närmare
formerna för handläggningen av miljöbrottmål. Vid
Ekobrottsmyndigheten skall en särskild enhet
inrättas med uppgift att stödja den lokala
miljöbrottsbekämpningen. Både åklagare, poliser och
miljöexperter skall arbeta vid enheten som skall ha
möjlighet att i viss utsträckning handlägga mål.
Vilka mål som skall handläggas av enheten beslutas
av Riksåklagaren. Enheten skall också ges nationell
behörighet vid operativ handläggning av miljömål,
samt tilldelas särskilda medel för att kunna bistå
vid utredningar i landet. Samverkan på central nivå
skall ske inom ramen för Ekorådet, som därför bör
döpas om till Eko- och miljörådet.
Utskottet är i huvudsak positivt inställt till
Riksåklagarens förslag. Utskottet konstaterar dock
att det finns ett flertal frågor av såväl
principiell som mera praktisk natur som måste
övervägas innan en ny organisation för
miljöbrottsbekämpningen kan införas. Utskottet vill
härvid inte föregripa de överväganden som sker i
Regeringskansliet. Dock vill utskottet i
sammanhanget understryka att utskottet alltjämt har
uppfattningen att miljöbrott ofta kan vara en
kvalificerad form av ekonomisk brottslighet. Med
dessa ord avstyrker utskottet motionerna Ju7, Ju910,
Ju918 och MJ803 i här behandlade delar.
I motion Ju7 framhålls vidare att det bör ske en
framtida resursförstärkning till
åklagarmyndigheterna, polisdistrikten och de
kommunala tillsynsmyndigheterna för att ge möjlighet
till en effektiv bekämpning av miljöbrotten.
I samband med behandlingen av budgetpropositionen
för år 1999 uttalade utskottet att
brottsbekämpningen var av stor betydelse. Utskottet
framhöll därvid att ekonomisk brottslighet inklusive
miljöbrott borde prioriteras. Bland annat ansåg
utskottet att polisen skulle sätta av tillräckliga
resurser för att bekämpa denna typ av brottslighet
(bet. 1998/99:JuU1 s. 10 f).
Enligt Riksåklagaren kan en satsning på
miljöbrottsligheten i enlighet med de framlagda
förslagen inte genomföras inom de ekonomiska ramarna
för de berörda myndigheterna. Enligt utredningen bör
därför ytterligare resurser tilldelas såväl
polisväsendet som åklagarorganisationen och
Ekobrottsmyndigheten.
Utskottet vidhåller sin uppfattning att
bekämpningen av miljöbrott är en prioriterad
verksamhet inom brottsbekämpningen. De berörda
myndigheterna skall därför avdela resurser och
inrikta verksamheten på ett sådant sätt att
statsmakternas prioriteringar får genomslag i det
praktiska arbetet. Vad gäller frågan om ytterligare
resurser behövs för miljöbrottsbekämpningen utgår
utskottet från att regeringen vid sin beredning av
Riksåklagarens miljöbrottsutredning ser över denna
fråga. Mot bakgrund härav finns det enligt utskottet
inte anledning för riksdagen att göra något
tillkännagivande i frågan. Motion Ju7 avstyrks i nu
behandlad del.
Oljeutsläpp
Flera motioner rör frågan om oljeutsläpp. I motion
U903 (fp) begärs en översyn av möjligheterna att
inom ramen för havsrättskonventionen skärpa den
svenska lagstiftningen. Vidare begärs en
kartläggning av hur förfarandet från upptäckt av
oljeutsläpp till dom fungerar i praktiken och att
åtgärder vidtas för att effektivisera detta
förfarande. I motionerna T615 (kd) och MJ748 (kd)
begärs bl.a. ökade resurser till Kustbevakningen och
åklagarmyndigheterna för att beivra oljeutsläpp.
Justitieutskottet har vid flera tillfällen uttalat
sig i dessa frågor.
I ett yttrande till utrikesutskottet över bl.a.
proposition 1995/96:140 Havsrättskonventionen och
tillämpningsavtalet uttryckte utskottet att det
snarast borde vidtas åtgärder för att effektivisera
det rättsliga förfarandet vad gäller att beivra
oljeutsläpp i bl.a. Östersjön. Här kunde enligt
utskottet olika vägar prövas. Bland annat borde
ansträngningar göras inom berörda myndigheter för
att föra ytterligare fall till åtal. Vidare borde
sanktionssystemet förbättras, inte minst genom ett
effektivare indrivningsförfarande. Utrikesutskottet
hemställde i sitt av riksdagen godkända betänkande
att riksdagen som sin mening skulle ge regeringen
till känna vad justitieutskottet hade anfört om
åtgärder för att effektivisera det rättsliga
förfarandet för att beivra oljeutsläpp (bet.
1995/96:UU17 s. 32 f, JuU9y, rskr. 271). Regeringen
tillsatte till följd av riksdagens tillkännagivande
den 24 oktober 1996 en särskild utredare (dir.
1996:82) med uppgift att göra en utvärdering av
gällande regler för de ingripanden som kan bli
aktuella när ett oljeutsläpp har skett till sjöss
och bl.a. föreslå åtgärder för att effektivisera det
rättsliga beivrandet av dessa utsläpp. Utredningen,
som skulle redovisa sitt uppdrag senast den 31
december 1997, antog namnet Oljeutsläppsutredningen.
Utskottet anförde i samband med budgetbehandlingen
för år 1997 att det såg med tillfredsställelse att
regeringen hade tillkallat en utredare för att se
över det rättsliga förfarandet när det gällde att
beivra oljeutsläpp. Utskottet, med vilket riksdagen
instämde, framförde dock att även Kustbevakningens
befogenheter att inleda och bedriva förundersökning
borde ses över i sammanhanget (bet. 1996/97:JuU1 s.
39 f, rskr. 96-98).
Vid budgetbehandlingen för år 1998 konstaterade
utskottet att Oljeutsläppsutredningen hade fått
förlängd tid för utredningen till utgången av
september 1998. Utskottet framhöll att det var
nödvändigt att snarast vidta åtgärder för att
effektivisera det rättsliga förfarandet när det
gällde att beivra oljeutsläpp i bl.a. Östersjön.
Utskottet ansåg härvid att frågan om vilka resurser
som krävs i sammanhanget måste bli belysta och att
den av regeringen tillsatta utredaren här hade en
central roll. Utskottet uttryckte oro över att
ärendet hade fördröjts, och utgick från att arbetet
skulle påskyndas och att ett förslag skulle komma
att läggas fram så snart som möjligt. Detta gav
riksdagen som sin mening regeringen till känna (bet.
1997/98:JuU1 s. 43, rskr. 87-89).
Oljeutsläppsutredningen överlämnade i januari 1999
betänkandet Att komma åt oljeutsläppen (SOU
1998:158). I betänkandet föreslås bl.a. följande.
Svensk domsrätt bör införas beträffande olagliga
utsläpp och andra brott mot lagen (1980:424) om
åtgärder mot förorening från fartyg som begås på
utländska fartyg inom Sveriges ekonomiska zon. Åtal
får dock enligt förslaget väckas endast om den stat
i vilken fartyget är registrerat, antingen i det
konkreta fallet eller upprepade gånger tidigare, har
underlåtit att vidta rättsliga åtgärder eller om
brottet avser ett förbjudet utsläpp i den ekonomiska
zonen som medfört eller kunnat medföra betydande
skada.
Ett totalförbud bör införas mot utsläpp av
oljehaltiga blandningar, oavsett koncentration, inom
Sveriges sjöterritorium. Förbudet skall även omfatta
fritidsfartyg. Även i fråga om andra skadliga ämnen
bör ett utvidgat förbud införas.
Bestämmelserna om straffansvar bör ändras så att
varje person som uppsåtligen eller av oaktsamhet
medverkar till att ett förbjudet utsläpp sker döms
för överträdelsen. Detsamma bör gälla för den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att vidta
åtgärder för att begränsa ett utsläpp som till följd
av olyckshändelse släppts ut från fartyget.
En ny administrativ sanktionsavgift bör införas.
Sjöfartsverket skall kunna påföra en administrativ
sanktionsavgift bl.a. om en föreskrift att föra
oljedagbok åsidosatts. Avgiften bestäms efter
principen om strikt ansvar. Avgiftsbeloppet skall
uppgå till lägst 3 000 kr och högst 30 000 kr och
bestämmas med ledning av särskilda tariffer.
En utvidgad möjlighet att påföra ägaren
vattenföroreningsavgift bör införas vid sidan av
redarens skyldighet att betala sådan avgift. Vidare
föreslås en generell höjning av
vattenföroreningsavgifterna för de vanligast
förekommande utsläppen.
En särskild handläggningsordning bör inrättas för
brottsutredningen av
oljeutsläpp. Denna bör kunna tillgodose kraven på
snabbhet, samordning, samarbete och
specialkompetens. Bland annat föreslås att en
särskild lag införs som reglerar
förundersökningsförfarandet vid brott mot
bestämmelser i lagen om åtgärder mot förorening från
fartyg. Vidare föreslås att Kustbevakningen, vid
sidan av och i samverkan med polisen, ges en
generell befogenhet att inleda och bedriva
förundersökning rörande olagliga utsläpp. Åklagaren
skall inträda i förundersökningen på ett mycket
tidigt stadium, i princip så snart ett olagligt
utsläpp skäligen kan antas misstänkas härröra från
ett visst eller vissa bestämda fartyg. För
handläggningen av denna typ av brott bör ett antal
särskilt utbildade polismän och åklagare svara.
Dessa bör utses inom ramen för nuvarande åklagar-
och polisorganisation. För att åstadkomma samverkan
mellan de myndigheter som är involverade i
brottsutredningar av olagliga utsläpp bör
kontaktpunkter inrättas vid Kustbevakningens region-
ledningar samt samverkansgrupper bildas på central
och regional nivå.
Möjligheterna att använda straffprocessuella
tvångsmedel bör anpassas till sjörättsliga
förhållanden och till det internationella
regelverket. Som ett särskilt tvångsmedel bör
införas en möjlighet att, i vissa situationer,
besluta om att ett fartyg skall stoppas, kvarhållas
eller inbringas till hamn om sådan åtgärd behövs för
att säkra bevisning. Kvarhållande skall också kunna
ske för att säkra betalning av böter.
Det internationella samarbetet måste
vidareutvecklas. Bland annat bör
Sverige inom ramen för Östersjö-, Nordsjö- och EU-
samarbetet verka för en gemensam, och för kuststater
förmånlig, tolkning av vissa av
havsrättskonventionens begrepp som är av avgörande
betydelse för ingripande- och
lagföringsmöjligheterna, t.ex. begreppet betydande
skada.
I betänkandet diskuteras vidare straffskalan vid
olagliga utsläpp. Någon förändring i denna föreslås
inte, utan utredningen är av uppfattningen att en
generellt skärpt inställning till dessa brott måste
komma till stånd i praxis.
Utredningen konstaterar att de föreslagna
ändringarna initialt kommer att kräva ytterligare
medel, främst för utbildningen av personal hos
Kustbevakningen. Med hänsyn till de
kostnadsbesparingar som kan uppnås om de olagliga
utsläppen minskar och genom förslagen om höjda
vattenföroreningsavgifter och administrativa
sanktionsavgifter bör dock ändringarna på längre
sikt inte medföra några kostnadsökningar.
Oljeutsläppsutredningens betänkande remissbehandlas
för närvarande. En proposition kan förväntas
tidigast under hösten innevarande år.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att
Oljeutsläppsutredningens betänkande nu är klart och
är under beredning i Regeringskansliet. Enligt vad
utskottet kan konstatera innehåller utredningen ett
antal förslag som kan bidra till ett effektivare
rättsligt förfarande när det gäller att beivra
oljeutsläpp. Utskottet vill dock inte i detta läge
ta ställning till de enskilda förslagen utan
pågående beredningsarbete bör avvaktas. Motionerna
U903, T615 och MJ748 i berörda delar avstyrks.
Som utskottet vid ett flertal tillfällen påtalat är
det nödvändigt att snarast vidta åtgärder för att
effektivisera det rättsliga förfarandet när det
gäller att beivra oljeutsläpp i bl.a. Östersjön.
Oljeutsläppsutredningens betänkande kom att
överlämnas mer än ett år efter den tid som
ursprungligen avsatts. Utskottet utgår nu från att
den pågående beredningen påskyndas och att en
proposition läggs fram före utgången av år 1999.
Den organiserade brottsligheten
I Ju7 (v) anförs att Sveriges ekobrottsbekämpande
strategi måste formas utifrån att Sverige redan i
dag har problem med grov organiserad brottslighet av
maffiabetonat slag.
Av regeringens skrivelse framgår att den
internationella ekobrottsligheten är mycket flexibel
och snabbt anpassar sig till förändringar. Vad
gäller de svenska förhållandena anförs att den
svenska ekobrottsligheten inte i samma grad som i
många andra länder har maffiabetonade inslag. I
skrivelsen påpekas dock att den ekonomiska
brottsligheten sannolikt kommer att öka
internationellt och att även Sverige förmodligen
kommer att beröras av en sådan ökning. Som en del av
hotbilden nämns att det finns risk för att
kriminella grupper i andra länder, inte minst i
Östeuropa, kommer att sträcka ut sin verksamhet till
Sverige. Olika åtgärder har därför föreslagits i
kampen mot internationell ekonomisk brottslighet.
Åtgärderna tar i första hand sikte på att förbättra
det internationella samarbetet. Här kan nämnas t.ex.
samarbetet inom EU, det nordiska samarbetet och
lagstiftningsprojekt som rör internationell
rättshjälp i brottmål och utvidgning av
straffansvaret vid korruption.
Utskottet konstaterar att regeringen inom ramen för
sin strategi mot den ekonomiska brottsligheten
regelbundet följt upp utvecklingen av den organ-
iserade brottsligheten. Utskottet utgår från att
regeringen även framöver kommer att följa upp denna
utveckling och vidta nödvändiga åtgärder. Något
uttalande härom från riksdagens sida erfordras inte.
Motion Ju7 avstyrks i nu behandlad del.
Skatte- och kronofogdemyndigheternas roll vid
brottsbekämpningen
Anslag till skatte- och kronofogdemyndigheterna
I Ju7 (v) begärs ökade anslag till skatte- och
kronofogdemyndigheterna för en mer effektiv
bekämpning av skattebrottsligheten.
Skattemyndigheternas möjlighet att medverka vid
brottsutredningar har förstärkts genom lagen
(1997:1024) om skattemyndigheters medverkan i
brottsutredningar som trädde i kraft den 1 januari
1998 (prop. 1997/98:10, bet. SkU10, rskr. 70).
Skattemyndigheterna skall enligt denna lag ansvara
för utredningar om brott - främst inom skatteområdet
- i den utsträckning åklagaren beslutar. Den
brottsutredande verksamheten kommer därvid att
bedrivas vid särskilda enheter inom
skatteförvaltningen, s.k. skattebrottsenheter. För
att underlätta samverkan mellan skatteförvaltningen
och Ekobrottsmyndigheten har en central samrådsgrupp
bildats. I gruppen ingår även företrädare från
Riksåklagaren.
Utskottet konstaterar först att skattemyndigheterna
genom ny lagstiftning har givits utökade möjligheter
att delta i ekobrottsbekämpningen. Vad sedan gäller
skatteförvaltningens resurser hör detta anslag inte
till det utgiftsområde som justitieutskottet svarar
för. Utskottet är således inte berett att föreslå
riksdagen något uttalande i den delen. Motion Ju7
avstyrks i nu behandlad del.
Frågan om kronofogdemyndigheternas resurser
behandlades senast av utskottet i 1999 års
budgetbetänkande, där utskottet tillstyrkte
regeringens förslag (bet. 1998/99:JuU1). Utskottet
finner inte anledning att nu föreslå ytterligare
resurser. Motion Ju7 avstyrks även i denna del.
Identitetskontroll
I motion Ju7 (v) begärs att skattemyndigheternas
revisorer skall ges möjlighet att utföra
legitimationskontroll vid revisioner och andra
kontroller hos arbetsgivare.
Utskottet har tidigare behandlat ett liknande
motionsyrkande. Utskottet hänvisade vid det
tillfället till Skatteflyktskommitténs
slutbetänkande Punktskattekontroll av alkohol, tobak
och mineralolja, m.m. (SOU 1997:86). I betänkandet
föreslogs det att skattemyndigheterna skulle få en
befogenhet att, i samband med skattekontroll i
verksamhetslokaler, begära att en person som befann
sig på platsen skulle legitimera sig. Utskottet
ansåg att beredningen av Skatteflyktskommitténs
betänkande inte borde föregripas och avstyrkte
motionen (1997/98:JuU2y s. 9).
Regeringen gjorde i proposition 1997/98:100
Förbättrade möjligheter till kontroll av vissa
punktskattepliktiga varor, m.m. bedömningen att
någon möjlighet för skattemyndigheten att företa
identitetskontroll inte borde införas. Som skäl
härför angavs bl.a. att det inte finns någon
generell skyldighet att bära en
legitimationshandling. Bestämmelser om att uppvisa
legitimation finns endast i särskilda situationer
som vid in- och utresa i riket, vid framförande av
motorfordon och vid kontroll av utlännings rätt att
uppehålla sig i riket. Vidare anfördes att
skattemyndigheterna, om de gavs möjlighet till
identitetskontroll, skulle få väsentligt mer
långtgående befogenheter än polisen.
I samband med att skatteutskottet under våren 1998
behandlade den ovan angivna propositionen
behandlades även en motion om att
Skatteflyktskommitténs förslag om identitetskontroll
borde genomföras. Skatteutskottet instämde härvid i
regeringens bedömning att förslaget framstod som
alltför långtgående och avstyrkte motionen (bet.
1997/98:SkU28 s. 48 f).
Utskottet finner inte skäl att göra någon annan
bedömning än den skatteutskottet gjort. Motion Ju7
avstyrks i denna del.
Övrigt
I övrigt har utskottet ingenting att anföra med
anledning av skrivelsen.
Utskottet föreslår att riksdagen lägger regeringens
skrivelse till handlingarna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande Ekobrottsmyndigheten och
Ekorådet
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju6,
res. 1 (fp)
2. beträffande organisationen för
miljöbrottsbekämpning
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju7 yrkandena 1 och
2, 1998/99:Ju910 yrkande 11, 1998/99:Ju918
yrkandena 14 och 15 och 1998/99:MJ803 yrkande 4,
res. 2 (kd, mp)
res. 3 (fp)
3. beträffande oljeutsläpp
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:U903 yrkandena 2 och
3, 1998/99:T615 yrkande 2 och 1998/99:MJ748
yrkande 4,
res. 4 (kd)
4. beträffande den organiserade
brottsligheten
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju7 yrkande 3,
5. beträffande anslag till skatte- och
kronofogdemyndigheterna
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju7 yrkande 4,
6. beträffande identitetskontroll
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju7 yrkande 5,
res. 5 (v)
7. beträffande lägesrapport i fråga om den
ekonomiska brottsligheten
att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1998/99:25 till
handlingarna.
Stockholm den 13 april 1999
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Ingvar
Johnsson (s), Märta Johansson (s), Margareta
Sandgren (s), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G
Högmark (m), Ann-Marie Fagerström (s), Maud Ekendahl
(m), Helena Frisk (s), Morgan Johansson (s), Yvonne
Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson
(m), Gunnel Wallin (c), Siw Persson (fp), Sven-Erik
Sjöstrand (v) och Barbro Johansson (mp).
Reservationer
1. Ekobrottsmyndigheten och Ekorådet (mom.
1)
Siw Persson (fp) anför:
Jag anser att man skulle uppnå en effektivare
brottsbekämpning av både ekobrott och miljöbrott med
en annan myndighetsorganisation än den nuvarande.
Detta kräver att man avskaffar Ekobrottsmyndigheten
i dess nuvarande form och att man inte skapar någon
ny miljöbrottsorganisation. Riksåklagaren bör återfå
huvudansvaret för all åklagarverksamhet i riket och
Ekobrottsmyndigheten bör inordnas under
Riksåklagaren. Så bör också ske anslagsmässigt. Om
man önskar kan Ekobrottsmyndigheten göras till en
särskild anslagspost inom åklagarväsendets anslag.
I avvaktan på en ny organisation bör vissa
brådskande åtgärder vidtas. Hit hör att förstärka
Ekorådet. Vidare bör den personaladministrativa och
ekonomiadministrativa verksamheten hos Riksåklagaren
respektive Ekobrotts-myndigheten samordnas.
Det ankommer på regeringen att vidta åtgärder med
anledning av det anförda.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 1
bort ha följande lydelse:
1. beträffande Ekobrottsmyndigheten och
Ekorådet
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju6 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 1,
2. Organisationen för miljöbrottsbekämpning
(mom. 2)
Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd) och
Barbro Johansson (mp) anför:
Vi anser att miljöbrotten skall ses som en del av
den ekonomiska brottsligheten. Miljöbrottens
karaktär är densamma som traditionell
ekobrottslighet på det sättet att brottet begås i
näringsverksamhet och utgör ett utpräglat
vinningsbrott. Bekämpandet av miljöbrott kräver hög
kompetens och en avancerad organisationsstruktur.
Det är därför naturligt att Ekobrottsmyndigheten
handlägger de ärenden som rör miljöbrott.
Organisationen bör härvid vara flexibel och utgå
från de behov som föreligger för att klara av de
kvalificerade operativa insatser som är nödvändiga
för att bekämpa brottsligheten. Detta bör regeringen
beakta vid beredningen av Riksåklagarens
miljöbrottsutredning.
Vad vi nu anfört innebär att vi föreslår ett
tillkännagivande med anledning av motion Ju910 och
motion Ju918 som har en liknande inriktning. När det
gäller motionerna Ju7 och MJ803 delar vi
majoritetens uppfattning.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 2
bort ha följande lydelse:
2. beträffande organisationen för
miljöbrottsbekämpning
att riksdagen dels med anledning av motionerna 1998/99:Ju910
yrkande 11 och 1998/99:Ju918 yrkandena 14 och 15
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 2, dels avslår motionerna
1998/99:Ju7 yrkandena 1 och 2 och 1998/99:MJ803
yrkande 4.
3. Organisationen för miljöbrottsbekämpning
(mom. 2)
Siw Persson (fp) anför:
Erfarenheter visar att åklagare i allmänhet har
bristande kunskaper om och intresse för att ta sig
an miljöbrott. Jag föreslår därför att en
miljöåklagare (MÅ) - med justitieombudsmannen som
förebild - inrättas med befogenheter att väcka åtal
mot dem som gör sig skyldiga till brott mot
miljöförfattningarna. MÅ skall vara underställd
Riksåklagaren.
MÅ bör ha till uppgift att ta emot och utreda
enskilda personers och organisationers klagomål över
olika förhållanden inom miljöområdet. Han skall
också kunna vidarebefordra klagomål och synpunkter
till tillståndsmyndigheter och till dem som
förorsakar miljöproblemen. Vidare bör MÅ ha till
uppgift att framföra förslag till nya eller ändrade
föreskrifter inom miljöområdet.
Om MÅ inrättas och erhåller den ställning och de
befogenheter som föreslås ovan kommer han att fylla
en viktig roll i skyddet av miljön. Regeringen bör
därför ta fram förslag till inrättande av en
miljöåklagare.
I övrigt har jag samma uppfattning som majoriteten.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 2
bort ha följande lydelse:
2. beträffande organisationen för
miljöbrottsbekämpning
att riksdagen dels med anledning av motion 1998/99:MJ803
yrkande 4 hos regeringen begär förslag till
miljöåklagare enligt vad som anförts i
reservation 3, dels avslår motionerna
1998/99:Ju7 yrkandena 1 och 2, 1998/99:Ju910
yrkande 11 och 1998/99:Ju918 yrkandena 14 och
15.
4. Oljeutsläpp (mom. 3)
Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd)
anför:
Enligt vår mening har regeringen inte agerat
tillräckligt kraftfullt i fråga om skyddet av
Östersjön. Resurser ur Östersjömiljarden bör anslås
till Kustbevakningen och åklagarväsendet. Dessa
myndigheter bör alltså få utökade resurser för att
öka övervakningen och för att ges möjlighet att
beivra brott i större utsträckning än vad som sker i
dag. Resurserna måste vara så stora att det är
möjligt att omedelbart sätta in åtgärder när det
behövs. Regeringen bör också återkomma till
riksdagen med förslag till åtgärder för att få
rimliga krav på bevisföring och ett bättre samarbete
för att säkra bevis när det gäller oljeutsläpp.
Detta är en angelägen uppgift vid beredningen av
Oljeutsläppsutredningens betänkande. Det ankommer på
regeringen att vidta åtgärder med anledning av vad
vi anfört.
Motion U903 bör inte föranleda någon
riksdagsåtgärd.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 3
bort ha följande lydelse:
3. beträffande oljeutsläpp
att riksdagen dels med anledning av motionerna 1998/99:T615
yrkande 2 och 1998/99:MJ748 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 4, dels avslår motion 1998/99:
U903 yrkandena 2 och 3.
5. Identitetskontroll (mom. 6)
Yvonne Oscarsson (v) och Sven-Erik Sjöstrand (v)
anför:
Vi anser att Skattemyndighetens revisorer bör ges
rätt att utföra identitetskontroll vid revisioner
och andra kontroller hos arbetsgivare. En sådan
möjlighet skulle vara speciellt verksam inom bygg-
och restaurangbranscherna. Om man vid en kontroll på
en restaurang kunde konstatera att det fanns
avvikelser mellan arbetande personal och de aktuella
arbetsgivaruppgifterna skulle man t.ex. kunna dra in
restaurangens tillstånd att servera alkohol. Ett
sådant förfarande skulle vara mycket effektivt. Med
tanke på att den organiserade brottsligheten delvis
bedrivs med vissa restauranger som bas vore det även
ett effektivt medel i kampen mot den organiserade
brottsligheten.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag
till lagstiftning enligt vad vi här har anfört.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 6
bort ha följande lydelse:
6. beträffande identitetskontroll
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju7 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 5.
Särskilda yttranden
1. Ekobrottsmyndigheten och Ekorådet (mom.
1)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Vi i Moderata Samlingspartiet har i flera motioner
under de senaste åren varit starkt kritiska mot att
tillskapa Ekobrottsmyndigheten. Förvisso kan redan
nu berättigad kritik riktas mot det arbete som
utförs inom myndigheten. Vi har emellertid avstått
från att motionsvägen föra fram våra kritiska
synpunkter i detta ärende. Det måste nu ankomma på
Ekobrottsmyndigheten att under den närmaste
framtiden bedriva kampen mot den ekonomiska
brottsligheten på ett sådant sätt att den motiverar
sin existens. Hur detta går kommer att visa sig i en
framtida utvärdering av verksamheten.
2. Organisationen för miljöbrottsbekämpning
(mom. 2)
Yvonne Oscarsson (v) och Sven-Erik Sjöstrand (v)
anför:
Vi anser att hanteringen av miljöbrott hittills har
varit minst sagt undermålig. Ett samlat och
genomgripande grepp är därför välkommet. De förslag
som lämnas i Riksåklagarens miljöbrottsutredning
kommer tillsammans med den nya miljöbalken att kunna
skapa möjligheter att hantera miljöbrott på ett
relevant sätt. En mer aktiv bekämpning av
miljöbrotten kommer emellertid att medföra en ökad
arbetsbelastning för polis, åklagare och kommunala
tillsynsmyndigheter. Detta problem kan lösas
antingen genom att mer resurser tillförs eller genom
en omfördelning av befintliga medel. Det senare
kommer i praktiken att innebära en neddragning av
annan verksamhet. Vi i Vänsterpartiet anser därför
att en framtida resursförstärkning behövs för att ge
möjlighet till en effektiv bekämpning av
miljöbrotten.
3. Organisationen för miljöbrottsbekämpning
(mom. 2)
Barbro Johansson (mp) anför:
Vi i Miljöpartiet har under de senaste åren skrivit
ett flertal motioner i syfte att nå en mer effektiv
bekämpning av miljöbrotten. Redan år 1995 framfördes
att begreppet ekobrott skulle innefatta både
ekonomiska brott och miljöbrott samt att utredandet
av ekobrott måste effektiviseras. Vi har även
föreslagit en del åtgärder i syfte att skapa en
effektivare organisation vid de berörda
myndigheterna, bl.a. vissa förslag till
samverkansformer för polis och tillsynsmyndigheter.
Efter att ha tagit del av Riksåklagarens
miljöbrottsutredning kan vi nu konstatera att våra
strävanden har givit resultat. De förslag som lämnas
i utredningen ligger i linje med vad vi i
Miljöpartiet har verkat för under ett flertal år.