I detta ärende behandlar utskottet ett antal
motioner som väckts under den allmänna motionstiden
år 1998 och som rör påföljdsfrågor. Motionerna
gäller bl.a. utformningen av verksamheten vid
kriminalvårdsanstalterna, behandlingen av kvinnor
inom kriminalvården, situationen för barn vars
föräldrar är frihetsberövade,
frigivningsförberedelser och möjligheterna till
straff-verkställighet i andra länder.
Utskottet avstyrker samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats 18 reservationer och
ett särskilt yttrande.
Motionerna
Motioner väckta under den allmänna
motionstiden 1998
1998/99:Ju501 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström
(m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om ett
slopande av ersättning för fysisk träning under
häktningstiden.
1998/99:Ju502 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström
(m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
betalningsansvaret för behandling i anslutning till
villkorlig frigivning.
1998/99:Ju504 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att beslutanderätten för
behandling enligt paragraf 34-regeln, gällande en
strafftid på upp till två års fängelse, bör
tillfalla kriminalvårdsmyndighetens chef.
1998/99:Ju505 av Kjell Eldensjö (kd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande försöksverksamhet
med intensivövervakning med elektronisk kontroll
enligt back door-modellen.
1998/99:Ju507 av Christina Axelsson och Cinnika
Beiming (s) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att utreda vem som
skall bestämma om placering och vem som skall
bekosta frigivningsförberedelserna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om jämställdheten inom
kriminalvården.
1998/99:Ju509 av Inger Davidson m.fl. (kd, s, m, v,
c, fp, mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
plan för ombyggnad av anstalter i enlighet med vad
som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att barnpsykologisk
expertis bör finnas tillgänglig på anstalter där
barn vistas,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att vid
anstaltsplacering hänsyn tas till vikten av att
vidmakthålla eller bygga upp kontakten med familjen,
övervakaren, arbetskamraterna och andra
resurspersoner.
1998/99:Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
23. att riksdagen hos regeringen begär förslag
innebärande att manliga och kvinnliga fängelsedömda
skall avtjäna fängelsestraff åtskilda i enlighet med
vad som anförts i motionen,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om meningsfullt
utnyttjande av fängelsetiden,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om rymningar från
slutna anstalter,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om strikta
permissionsregler,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
intensivövervakning med elektronisk kontroll vid
permissioner och frigångar,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
disciplinåtgärder för livstidsdömda,
29. att riksdagen hos regeringen begär en utredning
om hur medicinsk behandling av sexualbrottslingar
skall kunna utvecklas i enlighet med vad som anförts
i motionen.
1998/99:Ju907 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att frivården bör
utveckla behandling och påföljder anpassade till
kvinnor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att närhetsprincipen
skall vägas in vid effektivisering av beläggningen
på fängelser,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om utvecklande av
rehabiliteringsinsatser för kvinnor,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om rättvis fördelning
av resurser på manliga respektive kvinnliga
anstaltsplatser,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att inte inrätta
särskilda avdelningar för interner med
avvisningsbeslut i domen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att förbättra
och utveckla undervisning på fängelserna,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att en
utredning bör tillsättas för att undersöka
möjligheterna till utökad användning av elektronisk
intensivövervakning,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att tillsätta
lekmannaövervakare direkt vid fängelsedomen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
rehabiliteringsplaner,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en översyn av
kostnadsansvaret för § 34-hemmen.
1998/99:Ju913 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om kvinnliga
fängelsedömda och meningsfullt utnyttjande av
fängelsetiden i enlighet med vad som anförts i
motionen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om rymningar från
slutna anstalter, strikta permissionsregler och
intensivövervakning med elektronisk kontroll vid
permissioner och frigångar i enlighet med vad som
anförts i motionen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
disciplinåtgärder för livstidsdömda och medicinsk
behandling och terapi för sexualbrottslingar i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1998/99:Ju917 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
en ny verkställighetslagstiftning i enlighet med vad
som anförts i motionen.
1998/99:Ju918 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari
yrkas
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om psykologisk
behandling.
1998/99:Sf622 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om utvisning på grund
av brott och överförande av lagföring till annan
stat.
1998/99:So462 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari
yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en oberoende
utvärdering av behandlingsmetoder för män som begått
vålds- och sexualbrott mot kvinnor.
1998/99:A810 av Maria Larsson m.fl. (kd) vari yrkas
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behandling av
misshandlande män under deras strafftid.
Utskottet
I detta betänkande behandlar utskottet ett antal
motioner som rör påföljdsfrågor. Motionerna har
väckts under den allmänna motionstiden år 1998.
En ny verkställighetslag
I motion Ju917 (m) begärs att regeringen snarast tar
initiativ till en ny verkställighetslag.
I proposition 1997/98:95 Ändringar i
kriminalvårdslagstiftningen, m.m. övervägde
regeringen Fängelseutredningens förslag till en ny
lag om verkställighet av fängelsestraff (SOU
1993:76). Regeringen gjorde därvid bedömningen att
det då inte fanns anledning att lägga fram något
förslag om en ny verkställighetslag.
Utskottet konstaterade vid behandlingen av
propositionen att det i och för sig fanns en del
omständigheter som talade för en ny lag om
verkställighet av fängelsestraff. Här tänkte
utskottet bl.a. på de förändringar som hade skett
när det gäller verkställighetsinnehållet. En ny lag
krävde dock enligt utskottet en mer genomgripande
redaktionell översyn av bestämmelserna i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Vidare
hade kriminalvårdens verksamhet efter det att
Fängelseutredningens arbete avslutats genomgått en
hel del förändringar, både organisatoriskt och vad
gällde den närmare utformningen av verkställighetens
innehåll. Detta innebar enligt utskottets
uppfattning att ytterligare överväganden i frågan
krävdes. Därtill konstaterade utskottet att några
mer påtagliga tillämpningsproblem inte hade visat
sig såvitt avsåg regleringen i KvaL. Utskottet
delade därför regeringens uppfattning att det just
då inte borde läggas fram något förslag om en ny lag
om verkställighet. Utskottet var inte heller berett
att förorda att ett ytterligare utredningsarbete
sattes i gång (bet. 1997/98:JuU19 s. 7).
Enligt vad utskottet inhämtat har regeringen för
avsikt att på nytt överväga frågan om en ny
verkställighetslag.
Som utskottet tidigare anfört finns det vissa
omständigheter som talar för att en ny
verkställighetslag bör införas. Utskottet kan också
konstatera att regeringen har för avsikt att ta
frågan under nytt övervägande. Det finns därför
enligt utskottet inte anledning för riksdagen att
vidta några åtgärder med anledning av motionen.
Motion Ju917 avstyrks i nu behandlad del.
Verksamheten vid kriminalvårdsanstalterna
Verkställighetsinnehållet
I motion Ju904 och Ju913 (båda m) förespråkas att
fängelsetiden bör användas till något meningsfullt,
t.ex. för arbete och utbildning och att tillräckliga
resurser måste tilldelas kriminalvården för detta
ändamål. Även motion Ju907 (v) tar upp frågan om
förbättrad utbildning för de intagna. I motion Ju918
(mp) begärs bl.a. att kognitiva behandlingsprojekt
utvecklas på anstalterna för att intagna med
psykiska störningar skall lära sig att hantera livet
utanför fängelset. Därigenom kan återfall i brott
förebyggas. Vidare begärs att personer med en
psykisk störning ges en adekvat medicinsk
behandling.
Av 10 § KvaL följer att en intagen under arbetstid
skall ges möjlighet till arbete, undervisning,
utbildning, arbetsträning, särskilt anordnad
verksamhet som syftar till att motverka brott eller
missbruk eller någon annan lämplig sysselsättning
som såvitt möjligt främjar utsikterna för honom att
efter frigivningen inordna sig i samhället. Av andra
stycket i bestämmelsen framgår vidare att en intagen
som har behov av medicinskpsykologisk eller någon
annan särskild behandling skall beredas sådan, om
det kan ske med hänsyn till anstaltstidens längd och
den intagnes förutsättningar.
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden
som tagit upp utbildningens och behandlingens
betydelse. I samband med behandlingen av
budgetpropositionen för år 1997 anförde utskottet
sammanfattningsvis att innehållet i verkställigheten
under senare år hade utvecklats och att utskottet
hade varit pådrivande i det arbetet. Utskottet
konstaterade också att ansträngningarna i det
avseendet fortsatt. Vad gällde den då behandlade
motionen ansåg utskottet att tankegångarna i denna
inte innehöll något nytt som borde föranleda en
åtgärd från riksdagens sida och avstyrkte motionen
(bet. 1996/97: JuU1 s. 57 f). Också i 1998 års
budgetbetänkande behandlade utskottet motioner med
detta innehåll. Utskottet fann då inte anledning att
frångå sina tidigare ställningstaganden och
avstyrkte motionerna (bet. 1997/98:JuU1 s. 59 f).
Regeringen anför i budgetpropositionen för år 1999
att verkställighetens innehåll skall syfta till att
motverka återfall i brott. Innehållet skall därvid
anpassas till de dömdas behov. Kriminalvården skall
enligt regeringen medverka till att de intagna i
anstalt får en sådan behandling och ett sådant stöd
att de efter frigivningen kan leva ett laglydigt och
värdigt liv. Av grundläggande betydelse är att de
som friges har tillfredsställande utbildning.
Inslaget av grundläggande praktisk och teoretisk
utbildning skall därför förstärkas ytterligare.
Utgångspunkten skall vara att alla intagna i anstalt
som har behov av det skall erbjudas
grundskoleutbildning och att de som så önskar skall
erbjudas gymnasieutbildning. Vidare är verksamheten
inom arbetsdriften väsentlig för att skapa
förutsättningar för de intagna att komma in i
arbetslivet efter frigivningen. Arbete bör
kombineras med praktisk och teoretisk utbildning.
Enligt regeringen skall de intagna under
verkställigheten även ges erforderlig behandling för
drogmissbruk, psykiska störningar, m.m. (prop.
1998/99:1 utg.omr. 4 avsnitt 7.4.2). I
regleringsbrevet för budgetåret 1999 för
kriminalvården understryker regeringen också att
inslagen av grundläggande praktisk och teoretisk
utbildning skall förstärkas ytterligare och att
möjligheten till arbete skall tillvaratas. Vidare
skall verksamheten med brotts- och
missbruksrelaterade påverkansprogram fortsätta att
utvecklas och kvalitetssäkras. Särskild
uppmärksamhet skall ägnas situationen för bl.a.
psykiskt störda intagna.
I kriminalvårdens budgetunderlag för år 2000 anges
att programverksamheten skall byggas ut och
kvalitetssäkras. För varje klient skall det
verkställighetsinnehåll kunna erbjudas som bäst
överensstämmer med hans behov. Härvid skall även
möjligheterna att förebygga återfall i brott beaktas
(s. 20).
Utskottet håller i och för sig med motionärerna om
att det är viktigt att fängelsetiden ges ett
meningsfullt innehåll och att de intagna därvid
erbjuds lämplig sysselsättning. Utskottet har också
varit pådrivande i arbetet med att förbättra
verkställighetsinnehållet. Numera är frågan om hur
verksamheten inom anstalterna skall utformas en
prioriterad fråga inom kriminalvården. Insatser görs
bl.a. för att förstärka utbildningsinsatserna och
förbättra programverksamheten. Enligt utskottets
mening fordras det för närvarande inte något
uttalande från riksdagens sida. Motionerna Ju904,
Ju907, Ju913 och Ju918 i nu behandlade delar
avstyrks.
Behandling av män som begått vålds- eller
sexualbrott
I motion A810 (kd) anförs att strafftiden för män
som begått vålds- och sexualbrott bör användas för
behandling, t.ex. genom psykoterapi och gruppterapi,
så att de inte återfaller i brott. I motion Ju904
(m) och Ju913 (m) begärs att regeringen utreder hur
den medicinska behandlingen av sexualbrottslingar
skall kunna utvecklas. Slutligen begärs i motion
So462 (fp) att planerad utvärdering av befintliga
behandlingsmetoder för män som begått vålds- och
sexualbrott skall göras av oberoende forskare.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen tidigare
tagit ställning till liknande yrkanden, senast under
riksdagsåret 1997/98. Utskottet uttalade därvid att
frågor om behandling av män som dömts för våldsbrott
mot kvinnor intar en särställning då det är
synnerligen angeläget att risken för återfall i
sådan brottslighet minimeras. Utskottet välkomnade
att regeringen tagit vissa ini-tiativ i
sammanhanget. Regeringen hade givit
Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att, i samråd med
Socialstyrelsen, kartlägga vilka metoder som används
för behandling av män som dömts för våldsbrott mot
kvinnor och att överväga behoven av en utbyggnad av
behandlingen för dessa män. Därutöver hade
regeringen aviserat att 2 miljoner kronor skulle
sättas av för en utvärdering av i vilken
utsträckning befintliga behandlingsmetoder för män
som begått våldsbrott och sexualbrott mot kvinnor är
lämpliga och verksamma. Enligt utskottet var det
uppenbart att det behövdes både en ökad överblick
över befintliga behandlingsformer och program och en
ökad kunskap om huruvida nuvarande program var
verkningsfulla. I fråga om hur utvärderingen skulle
göras konstaterade utskottet att det rådde olika
synsätt mellan företrädare för olika yrkesgrupper
och mellan olika vetenskapstraditioner i fråga om
vilken behandling av män som dömts för vålds- och
sexualbrott som är lämplig och verksam. Utskottet
utgick från att regeringen hade detta för ögonen när
formerna för utvärderingsarbetet bereddes vidare
inom Regeringskansliet. Något särskilt uttalande
från riksdagens sida var därför enligt utskottets
mening inte nödvändigt (bet. 1997/98:JuU13 s. 45 f).
Kriminalvårdsstyrelsen och Socialstyrelsen har
slutfört sitt uppdrag och återrapporterat det till
regeringen i februari i år. Kartläggningen av vilka
program som används för behandling av män som dömts
för våldsbrott mot kvinnor visar att sådana bedrivs
vid sju frivårdsenheter och fem
kriminalvårdsanstalter. Programmen genomförs
huvudsakligen i samtalsform i grupp och ofta i
samarbete med polis och socialtjänst. Problematiken
tas även upp i sex- och samlevnadskurser eller i
gruppsamtal om relationer, vid anstalter som har
allmänna våldsbrottsprogram.
Kartläggningen skall användas vid den utvärdering
av i vilken utsträckning befintliga metoder är
lämpliga och verksamma, som regeringen tidigare
aviserat och avsatt medel för. De närmare formerna
för denna utvärdering bereds för närvarande inom
Regeringskansliet.
Det kan i sammanhanget även nämnas att
kriminalvården avser att under de närmaste åren
utveckla insatserna för män som dömts för vålds-
eller sexualbrott mot kvinnor. Målsättningen är att
alla sexualbrottsdömda skall delta i
brottsrelaterade program som är direkt utformade för
dem. Under år 1999 inleds en försöksverksamhet för
sexualbrottsdömda på anstalterna med ett risk- och
behovsinstrument (SVR-20). Instrumentet är ett
hjälpmedel för att bedöma riskfaktorer för återfall
i likartade brott i syfte att möta den intagnes
behov av insatser, särskilt med avseende på
psykoterapeutisk behandling. Ett liknande
bedömningsinstrument (SARA) kommer att införas på
försök för att utveckla insatserna för dem som dömts
för misshandel av sin partner eller före detta
partner (Kriminalvårdens budgetunderlag för år 2000
s. 22).
Som ovan framgått pågår för närvarande arbete inom
Regeringskansliet med att göra en utvärdering av i
vilken utsträckning befintliga behandlingsmetoder
för män som har begått vålds- eller sexualbrott mot
kvinnor är lämpliga och verksamma. Utskottet anser
att denna utvärdering bör avvaktas. Motionerna
Ju904, Ju913 och A810 avstyrks i nu behandlade
delar.
I fråga om de närmare formerna för utvärderingen är
det självklart viktigt att utvärderingen blir så
objektiv som möjligt. Utskottet utgår därför från
att regeringen vid planeringen härav beaktar att
olika synsätt råder bland olika yrkesgrupper och
vetenskapstraditioner i fråga om lämpligheten av
olika metoder. Utskottet avstyrker motion So462 i
denna del.
Disciplinåtgärder för livstidsdömda
I motionerna Ju904 och Ju913 (båda m) efterlyses
regler som gör det möjligt att vidta
disciplinåtgärder gentemot livstidsdömda.
Tidigare fanns det i 47-49 §§ KvaL bestämmelser om
disciplinär bestraffning av intagna i
kriminalvårdsanstalt dels genom tidstillägg, dels
genom varning. I samband med att bestämmelserna om
villkorlig frigivning ändrades år 1998 togs
möjligheten till tidstillägg bort. I stället
infördes nya bestämmelser om möjligheten att
senarelägga den villkorliga frigivningen i 26 kap. 7
§ brottsbalken. Enligt dessa får tidpunkten för
villkorlig frigivning senareläggas med högst 15
dagar varje gång den dömde i väsentlig grad bryter
mot vad som gäller för verkställighet i anstalt
(prop. 1997/98:96, bet. JuU21, rskr. 275).
Reglerna om senareläggning av villkorlig frigivning
innebär att de livstidsdömda som fått sitt straff
tidsbestämt kan få sin frigivning framflyttad. För
övriga livstidsdömda innebär reglerna ingen ändring.
Frågan om disciplinär bestraffning av långtidsdömda
togs upp av Fängelseutredningen i betänkandet
Verkställighet av fängelsestraff (SOU 1993:76 s. 365
f). Utredningen ansåg bl.a. att det förelåg ett
behov av ytterligare sanktionsregler, och
utredningen föreslog därför att det skulle vara
möjligt att göra avdrag på den ersättning som utgår
till en intagen för deltagande i anvisad verksamhet
samt att besluta om ensamvistelse i den intagnes
bostadsrum. Fängelseutredningens förslag avseende
det disciplinära sanktionssystemet har inte lett
till lagstiftning.
Regeringen anförde i proposition 1997/98:95 att
frågan om det disciplinära sanktionssystemet borde
tas upp i samband med utformandet av en ny
verkställighetslag.
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden
rörande disciplinåtgärder, senast i samband med
behandlingen av den ovan nämnda propositionen.
Utskottet hänvisade då till de nya bestämmelserna om
senareläggning av den villkorliga frigivningen.
Utskottet utgick från att misskötsamhet från den
intagnes sida under verkställigheten men innan
straffet blivit tidsbestämt - i enlighet med
dittillsvarande praxis - beaktades vid prövningen av
om livstidsstraffet genom nåd borde omvandlas till
ett tidsbestämt straff. Något initiativ från
riksdagen var enligt utskottets mening inte påkallat
(bet. 1997/98:JuU19 s. 19 f).
Utskottet ser inget skäl att nu uttala en annan
uppfattning än den som utskottet gav uttryck för vid
riksmötet 1997/98. Motionerna Ju904 och Ju913
avstyrks i nu behandlade delar.
Rymningar
I motionerna Ju904 och Ju913 (båda m) betonas vikten
av att säkerheten i fängelserna även i
fortsättningen ligger på en hög nivå.
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare
behandlat motioner angående säkerheten i
anstalterna, senast i samband med
budgetpropositionen för år 1998. I propositionen
anförde regeringen att det totala antalet rymningar
direkt från anstalt fortsatt att minska. Till
belysning av detta redovisade regeringen en del
uppgifter från Kriminalvårdsstyrelsen. Uppgifterna
avsåg åren 1994, 1995 och 1996. Från anstalterna i
säkerhetsklass I hade ingen rymning skett under
perioden. Från anstalterna i klass II hade fem, noll
respektive tre rymningar ägt rum. Från anstalterna i
klasserna III och IV hade antalet rymningar i
vardera klassen varit betydligt högre men de hade å
andra sidan halverats under den aktuella perioden.
När det gällde permissioner som misskötts på så sätt
att den intagne inte återkommit i tid anförde
regeringen att dessa hade minskat från 0,8 procent
år 1992 till 0,3 procent år 1996. Utskottet
konstaterade med anledning av det anförda att
säkerheten inom kriminalvården var hög. Enligt
utskottets mening var det också självklart att det
skulle vara så. Något uttalande från riksdagens sida
i frågan var således inte påkallat, och utskottet
avstyrkte motionerna (bet. 1997/98:JuU1 s. 60 f).
I årets budgetproposition har regeringen
konstaterat att verksamhetsmålen är uppfyllda;
antalet avvikelser från anstalt är få och antalet
misskötta permissioner fortsätter att minska (prop.
1998/99:1 utg.omr. 4). Detta framgår även av
kriminalvårdens årsredovisning för år 1998. Enligt
denna ägde t.ex. ingen rymning rum från anstalterna
i de två högsta säkerhetsklasserna under år 1998.
Utskottet konstaterar att säkerheten inom
anstalterna är fortsatt mycket hög. Något uttalande
från riksdagens sida är inte erforderligt i frågan.
Utskottet avstyrker motionerna Ju904 och 913 i denna
del.
Kvinnor inom kriminalvården
Placering
I motionerna Ju904 och Ju913 (båda m) begärs att
regeringen snarast vidtar åtgärder i syfte att låta
kvinnliga och manliga fängelsedömda avtjäna
fängelsestraff på skilda anstalter. Regeringen bör
därvid enligt motionärerna ta initiativ för att
komplettera kriminalvården med ytterligare ett
kvinnofängelse på lämplig plats i Sverige.
Andelen kvinnor som är inskrivna i anstalt har mer
än fördubblats under den senaste tjugoårsperioden.
Numera utgör kvinnorna ca 5,5 % av anstalts-
populationen.
Förenta nationernas standardminimiregler för
behandling av interner föreskriver att män och
kvinnor, såvitt möjligt, skall placeras i skilda
anstalter. Vid anstalter som tar emot både män och
kvinnor skall den del av anläggningen som är avsedd
för kvinnor vara helt skild från andra delar av
anläggningen. Även enligt artikel 11 i de europeiska
fängelsereglerna skall manliga och kvinnliga intagna
i princip hållas skilda från varandra. De kan dock
delta tillsammans i organiserade aktiviteter, vilka
ingår som inslag i ett uppgjort behandlingsprogram.
Tidigare fanns det inom svensk lagstiftning inte
någon bestämmelse om att män och kvinnor skulle
hållas åtskilda. Med ikraftträdande den 1 januari
1999 infördes emellertid en bestämmelse härom i 8 a
§ KvaL (prop. 1997/98:95, bet. JuU19, rskr. 208).
Enligt denna bestämmelse skall en kvinna normalt
placeras i en anstalt som är avsedd för enbart
kvinnor. En kvinna får inte utan eget medgivande
placeras i en anstalt där även män placeras.
I samband med utskottets behandling av det nya
lagförslaget konstaterade utskottet att förslaget
låg i linje med vad utskottet tidigare hade uttalat
i fråga om kvinnors situation inom kriminalvården.
Förslaget innebar att kvinnor fick en ovillkorlig
och lagstadgad rätt att avtjäna fängelsestraffet
utan att behöva komma i kontakt med manliga intagna.
På så sätt skapades enligt utskottet förutsättningar
för en trygg och effektiv verkställighet för
kvinnor. Till det sagda lades att förslaget stod i
överensstämmelse med Sveriges internationella
åtaganden på området. När det gällde möjligheterna
till placering i blandad anstalt ansåg utskottet att
förslaget hade fått en lämplig utformning och att
kvinnors behov av skydd hade blivit tillräckligt
tillgodosett med den avfattning som bestämmelsen
fått. De motionsyrkanden som framställts rörande
kvinnors placering avstyrktes (bet. 1997/98:JuU19 s.
10 f).
Kriminalvårdsstyrelsen har utfärdat riktlinjer för
fängelsedömda kvinnor. Dessa gäller sedan den 1 juni
1998. I riktlinjerna har även frågan om kvinnors
placering uppmärksammats, bl.a. framgår att
fängelsedömda kvinnor skall placeras i anstalter som
är avsedda enbart för kvinnor eller i avdelning
avgränsad från manliga intagna. Vidare framgår att
ytterligare en anstalt skall inrättas i
Göteborgsområdet.
I fråga om inrättandet av ytterligare en anstalt
kan det nämnas att det den 13 april i år invigts en
ny anstalt för enbart kvinnor i Lindome utanför
Göteborg. Anstalten, Sagsjön, har såväl en öppen som
en sluten avdelning. Sammanlagt har anstalten 30
platser.
Utskottet är alltjämt av uppfattningen att den nya
lagstiftningen på ett tillräckligt sätt tillgodoser
det behov av skydd som fängelsedömda kvinnor har.
Utskottet vill härvid särskilt understryka att det,
sedan utskottet senast uttalade sig i frågan,
utfärdats riktlinjer inom kriminalvården som
föreskriver att kvinnor alltid skall placeras på ett
sådant sätt att de är skilda från manliga intagna.
Vidare har en ny anstalt för enbart kvinnor
inrättats. Motionerna Ju904 och Ju913 i nu behandlad
del avstyrks.
Behandlingsinnehållet m.m.
I motion Ju907 (v) tas frågan om ett efter kvinnors
behov särskilt anpassat behandlingsinnehåll upp.
Motionärerna efterlyser åtgärder inom både frivården
och anstaltsvården. Vidare anser motionärerna att
ytterligare resurser bör tillföras anstalter med
kvinnliga fängelsedömda för att ge kvinnorna
tillgång till terapi, psykologer etc.
Utskottet har tidigare behandlat liknande
motionsyrkanden, senast under riksdagsåret 1997/98.
Utskottet anförde därvid att det i och för sig
delade motionärernas uppfattning att det är
angeläget att kvinnors särskilda behov tillgodoses
under verkställigheten. Med hänsyn bl.a. till att
kriminalvården höll på att utveckla särskild
programverksamhet för kvinnor fann utskottet
emellertid att det inte fanns anledning för
riksdagen att ta något initiativ i frågan och
avstyrkte motionerna (bet. 1997/98:JuU19 s. 11 f).
I de riktlinjer som Kriminalvårdsstyrelsen utfärdat
behandlas frågan om särskild programverksamhet för
kvinnor. Av dessa följer att kvinnor i princip skall
erbjudas ett likartat programutbud som män.
Programmen skall dock speciellt uppmärksamma
kvinnors särskilda behov, bl.a. skall särskilda
föräldraprogram erbjudas intagna kvinnor. För att
stärka de intagna kvinnornas självkänsla och
identitet i kvinnorollen skall de erbjudas
brottsrelaterade program inriktade på bl.a.
könsroller, jämställdhet och konflikthantering.
Som ovan nämnts tillämpas riktlinjerna redan inom
kriminalvården. Kriminalvården har för avsikt att
under de närmaste åren utveckla programverksamheten
för kvinnor i enlighet med riktlinjerna.
Programverksamheten kommer att särskilt inriktas på
de områden som kvinnor har angivit som viktiga,
bl.a. utbildning, föräldraskap, hälsa och droger
(Kriminalvårdens budgetunderlag för år 2000).
Enligt vad utskottet inhämtat finns det i fråga om
frivårdspåföljderna inte några särskilda riktlinjer
utfärdade för kvinnor. Även inom frivården bedrivs
dock program särskilt inriktade på kvinnor och deras
behov. Kriminalvårdsstyrelsen har för avsikt att se
över situationen också för kvinnor dömda till
frivårdspåföljder.
Vad gäller frågan om resurser till anstalterna kan
det konstateras att flertalet kvinnor är placerade i
anstalter med säkerhetsklass III och IV. Skillnaden
i resursfördelning mellan kvinnliga och manliga
intagna kan något belysas med följande siffror.
Siffrorna är avrundade och därför ungefärliga.
Dygnskostnaden för kvinnliga intagna med
säkerhetsklass III, exklusive lokalkostnader,
uppgick år 1997 till mellan 900 och 1 350 kr.
Motsvarande kostnad för manliga intagna med
säkerhetsklass III var mellan 900 och 1 300 kr.
Dygnskostnaden för kvinnliga intagna med
säkerhetsklass IV, exklusive lokalkostnader, uppgick
till 800 kr. Motsvarande kostnad för manliga intagna
med säkerhetsklass IV var 750 kr.
Det är som utskottet tidigare framhållit angeläget
att kvinnors särskilda behov tillgodoses under
verkställigheten. Utskottet välkomnar därför de
riktlinjer som utfärdats av Kriminalvårdsstyrelsen
för fängelsedömda kvinnor. Genom dessa riktlinjer
får motionsönskemålen i Ju907 såvitt avser
behandlingsinnehållet vid anstalterna anses vara
tillgodosedda.
I fråga om frivården finns som ovan framgått inte
några särskilda riktlinjer utfärdade. Enligt vad
utskottet inhämtat planerar Kriminalvårdsstyrelsen
dock att se över situationen också för kvinnor dömda
till frivårdspåföljder. Utskottet finner inte skäl
för riksdagen att göra något särskilt uttalande i
frågan. Motion Ju907 avstyrks i denna del.
Vad slutligen gäller frågan om resursfördelningen
inom kriminalvården har utskottet inte kunnat
konstatera några missförhållanden. Inte heller i
denna del finner utskottet därför skäl föreligga för
riksdagen att göra något särskilt uttalande. Motion
Ju907 avstyrks även i denna del.
Jämställdheten inom kriminalvården
I motion Ju507 (s) begärs att regeringen ser över
jämställdheten inom kriminalvården, bl.a. kvinnors
rätt till samma arbete som män på anstalterna.
Inom kriminalvården bedrivs visst
jämställdhetsarbete. I fråga om de intagnas
situation ingår jämställdhetsfrågor i olika brotts-
och missbruksrelaterade program. Dessa frågor har
särskilt betonats i program för specifika målgrupper
såsom ungdomar, kvinnor och våldsbrottslingar med
relationsvåldsfokuserad brottslighet. Samlevnads-
och familjekurser på anstalten Gruvberget har
jämställdhetsfrågor som grund för
verksamhetsinnehållet. Dömda kvinnors situation har
hamnat i fokus under år 1998 genom bl.a. särskilda
regeringsuppdrag, såsom projekten med att utfärda
riktlinjer för fängelsedömda kvinnor och att se över
förhållandena för barn vars föräldrar är intagna i
häkte eller anstalt inom kriminalvården
(Kriminalvårdens Årsredovisning för år 1998 s. 80).
I fråga om arbete anger Kriminalvårdsstyrelsen i
riktlinjerna för fängelsedömda kvinnor att
målsättningen bör vara att i samarbete med
arbetsmarknadsverkets olika myndigheter erbjuda
ökade möjligheter till yrkesutbildningar. Dessa
skall vara anpassade till arbetsmarknadens krav men
också till kvinnornas förutsättningar och behov.
Det är i och för sig alltid av vikt att
jämställdhet eftersträvas inom myndigheternas
verksamhet. Som framgått ovan arbetar också
kriminalvården med dessa frågor. Enligt utskottets
mening finns det inte anledning för riksdagen att
göra något uttalande i frågan. Motion Ju507 avstyrks
i nu behandlad del.
Barn med frihetsberövade föräldrar
I motion Ju509 (kd, s, m, v, c, fp, mp) föreslås
olika åtgärder för att förbättra situationen för de
barn som har någon förälder som sitter i fängelse.
I augusti 1997 gav regeringen Socialstyrelsen och
Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att se över
förhållandena för barn vars föräldrar är intagna i
häkte eller anstalt samt att lämna förslag till
förändringar av gällande författningar och de andra
åtgärder som översynen kunde ge anledning till.
Socialstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen har
redovisat uppdraget i rapporten Barn med
frihetsberövade föräldrar. I rapporten lämnas ett
flertal förslag till åtgärder för att underlätta
kontakterna mellan intagna och barn. Flera förslag
lämnas också till hur de intagna skall kunna stödjas
i sin föräldraroll. Bland annat föreslås att fler
besökslägenheter inrättas vid anstalterna samt att
särskilda besöksrum tillskapas. Vidare föreslås att
särskild personal skall utses för att ansvara för
barns besök i anstalt och häkte. Den
föräldraverksamhet som pågår inom kriminalvården
skall fortsätta under år 1999 för att därefter
utvärderas. Utvärderingen skall utgöra underlag för
beslut om fortsatt omfattning och innehåll i
föräldraverksamheten. För att stärka intagna män i
deras föräldraroll föreslås också att resurser
avsätts för att starta försöksverksamhet med
föräldrautbildning vid tio anstalter för män.
Rapporten bereds för närvarande inom
Regeringskansliet.
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden
rörande situationen för barn med frihetsberövade
föräldrar. I samband med behandlingen av
budgetpropositionen för år 1998 behandlade utskottet
sålunda en motion vari föreslogs att fängelserna
skulle anpassas i syfte att förbättra barns
möjligheter till umgänge med sina föräldrar.
Utskottet anförde då att barn vars föräldrar är
intagna i kriminalvårdsanstalt befinner sig i en
svår situation. Utskottet ansåg dock att beredningen
av den rapport som Socialstyrelsen och
Kriminalvårdsstyrelsen skulle lägga fram i frågan
borde avvaktas (bet. 1997/98:JuU1
s. 60).
Senast behandlades frågan i betänkande
1997/98:JuU19. Härvid uttalade utskottet att det,
utan att vilja föregripa det arbete som pågick när
det gällde barn till intagna, ville framhålla att
barn med föräldrar på anstalt befinner sig i en svår
situation. Utskottet framhöll därvid att
utgångspunkten, när det gällde tänkbara åtgärder,
alltid måste vara barnens bästa och att man fick
räkna med olika lösningar i olika fall. Till exempel
kunde det enligt utskottets mening, såsom redan
skedde, undantagsvis få förekomma att mycket små
barn vistas i anstalt tillsammans med sin förälder.
När det gällde något större barn kunde detta
knappast anses lämpligt. Vidare vore det enligt
utskottets mening önskvärt om den redan förekommande
verksamheten med särskilda besökslägenheter kunde
byggas ut så att barn och föräldrar kan umgås under
så normala förhållanden som möjligt.
Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden.
Utskottet vill här särskilt understryka vikten av
att åstadkomma möjligheter för barn och föräldrar
att kunna umgås under så normala förhållanden som
möjligt. Som ovan framgått bereder Regeringskansliet
för närvarande Socialstyrelsens och
Kriminalvårdsstyrelsens rapport. Utskottet anser att
det pågående beredningsarbetet inte bör föregripas,
och utskottet avstyrker motion Ju509 i denna del.
Vistelser utanför anstalt
Permissionsregler m.m.
I motionerna Ju904 och Ju913 (båda m) understryks
att permissioner bör beviljas restriktivt då
allmänhetens skyddsintresse måste anses vara det
primära. I motionerna begärs vidare att regeringen
vidtar åtgärder för att genomföra en
försöksverksamhet med s.k. fotboja vid permissioner
och frigångar.
För att underlätta anpassningen i samhället kan en
intagen enligt 32 § första stycket KvaL beviljas
tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid
(normalpermission), om det inte finns påtaglig fara
för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd
fara för annat missbruk. Vid denna bedömning skall
särskilt beaktas om den intagne nyttjat eller
förfarit olagligt med narkotika inom anstalten eller
utan giltigt skäl vägrat att lämna urinprov.
Permission får enligt 32 § andra stycket också
beviljas om annan särskild anledning föreligger
(särskild permission).
För permission får ställas de villkor som anses
erforderliga beträffande vistelseort,
anmälningsskyldighet eller annat. Om noggrann
tillsyn behövs kan det föreskrivas att den intagne
under permissionen skall stå under bevakning.
I fråga om permissioner gäller dessutom vissa
kvalifikationstider. Sålunda bör enligt 12 § andra
stycket förordningen (1974:248) om kriminalvård i
anstalt (KvaF) den som dömts till minst två års
fängelse inte utan särskilda skäl beviljas
permission innan han avtjänat sex månader av
straffet. Bestämmelserna kompletteras av
Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter och allmänna
råd om permissioner (KVVFS 1998:9). Av 5 § i
föreskrifterna följer att permission skall föregås
av en individuellt bestämd kvalifikationstid. Vidare
följer av de till permissionsföreskrifterna
anslutande allmänna råden att minimitiderna inte
utgör någon utfästelse om permission vid en viss
tidpunkt. En intagen bör sålunda inte ges permission
vid minimitiden om han tidigare avtjänat längre
fängelsestraff, vid flera tillfällen återfallit i
brott som lett till fängelse, begått brott under
verkställighet av straff, misskött tidigare
permissioner eller om hans personliga förhållanden
är sådana att kvalifikationstiden bör förlängas.
Under senare år har det totala antalet permissioner
ökat, samtidigt som andelen misskötta permissioner
har minskat kraftigt. Enligt kriminalvårdens
verksamhetsstatistik för år 1997 har ca 99 % av de
påbörjade permissionerna (51 874 stycken) genomförts
utan känd misskötsamhet. Misskötsamhet genom
uteblivande skedde i 294 fall, dvs. ca 6 %. Under år
1998 påbörjades 51 898 permissioner. Andelen
misskötta permissioner genom avvikelse var även
detta år 6 %. De nu nämnda siffrorna kan jämföras
med början av 1990-talet när ca 1 000 fall årligen
missköttes genom uteblivande. Enligt regeringens
bedömning är den huvudsakliga förklaringen till
förändringen att planeringen inför permissionerna
har förbättrats avsevärt under senare år (prop.
1997/98:95 s. 57 f).
Utskottet har vid ett flertal tillfällen tidigare
tagit ställning till motionsyrkanden liknande de som
nu är aktuella. Senast skedde det under våren 1998.
Utskottet konstaterade då att möjligheterna till
permission var ett viktigt led i den intagnes
återanpassning i samhället. De regler som fanns på
området gav enligt utskottet uttryck för en lämplig
avvägning mellan de intressen som borde beaktas på
området. I det sammanhanget ville utskottet särskilt
framhålla den intagnes behov av att få tillfälle att
leva upp till ett visat förtroende. När det gällde
den rent konkreta tillämpningen av föreskrifterna
konstaterade utskottet att statistiken avseende
misskötta permissioner inte gärna kunde tolkas på
annat sätt än att reglerna tillämpades på ett väl
avvägt sätt och att man hade kommit till rätta med
många av de problem som tidigare förknippades med
permissionerna. Utskottet såg mot bakgrund av sina
ställningstaganden inget behov av att ytterligare
strama upp permissionsreglerna, t.ex. med
föreskrifter om elektronisk övervakning (bet.
1997/98:JuU19 s. 12 f).
Utskottet ser inget skäl att frångå sina tidigare
uttalanden i frågan. Motionerna Ju904 och Ju913
avstyrks i denna del.
Frigivningsförberedelser
I motionerna Ju505 (kd) och Ju907 (v) föreslås att
elektronisk övervakning skall kunna användas i
slutskedet av ett fängelsestraff när den intagne
skall slussas ut i samhället. I motion Ju907 begärs
vidare att frigivningsförberedelserna påbörjas redan
när den dömde anländer till fängelset. Härvid bör
särskilda lekmannaövervakare tillsättas. Vidare bör
en plan upprättas för hur det rehabiliteringsarbete
som påbörjats inne på anstalten skall fullföljas
efter avtjänat straff.
I regeringens proposition 1997/98:96 Vissa reformer
av påföljdssystemet konstaterade regeringen att det
hade framförts synpunkter om att det borde skapas en
möjlighet att förkorta anstaltstiden för vissa
långtidsdömda. Regeringen delade uppfattningen att
frågan om övergången från anstalt till ett liv i
frihet för dem som avtjänar långa fängelsestraff
borde ägnas särskild uppmärksamhet. Vad som därvid
borde vidareutvecklas var enligt regeringen formerna
för utslussning ur anstalt. Regeringen avsåg därför
att återkomma till frågan om möjligheterna till
strukturerad utslussning i ett senare sammanhang (s.
124).
Utskottet har inhämtat att frågan för närvarande
bereds inom Regeringskansliet. En
departementspromemoria om elektronisk övervakning
vid utslussning ur anstalt är att förvänta i slutet
av året.
Vad gäller frigivningsförberedelserna i övrigt fick
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) i december 1997
regeringens uppdrag att kartlägga kriminalvårdens
och andra myndigheters arbete med
frigivningssituationen för intagna i fängelse.
BRÅ har i augusti 1998 redovisat sitt uppdrag i
BRÅ-rapport 1998:6 Frigivning från fängelse. BRÅ har
i rapporten redovisat användningen av
fängelsestraff, de frigivnas situation och vilket
stöd kriminalvården och andra myndigheter erbjuder
den dömde. BRÅ har även redogjort för de områden som
bör förbättras och lämnat vissa förslag till
åtgärder. Bland annat föreslås att förberedelserna
inför frigivningen skall påbörjas snarast möjligt
efter det att en person tagits in i anstalt. Vidare
föreslås att realistiska rehabiliteringsplaner skall
läggas upp för de intagna.
Rapporten bereds för närvarande inom
Regeringskansliet.
Utskottet anser att det pågående beredningsarbetet
inte bör föregripas och avstyrker motionerna Ju505
och Ju907 i nu behandlade delar.
Kostnadsansvaret vid § 34-placering
Om en intagen genom vistelse utanför anstalt kan bli
föremål för särskilda åtgärder som kan antas
underlätta hans anpassning i samhället kan han
enligt 34 § KvaL få medgivande att för sådant
ändamål vistas utanför anstalten, om det finns
särskilda skäl. Vid bedömningen skall det särskilt
beaktas om den intagne behöver vård för eller annan
behandling mot missbruk av beroendeframkallande
medel. Så kallad § 34-placering medges i dag främst
för att den intagne skall få möjlighet att undergå
vård på behandlingshem, men även placering för andra
ändamål som studier vid internatskola och vård i
familjehem är möjliga. Fram till den villkorliga
frigivningen står kriminalvården för kostnaderna för
behandlingen. Därefter övergår betalningsansvaret på
den intagnes hemortskommun.
I motion Ju502 (m) ifrågasätts om inte
kriminalvården bör ta över kommunernas ansvar för §
34-placeringar. I motionerna Ju507 (s) och Ju907 (v)
begärs att regeringen ser över frågan om
kostnadsansvaret för sådana placeringar.
Utskottet har tidigare haft att ta ställning till
yrkanden om kostnadsansvaret för § 34-placeringar,
senast under våren 1998. Utskottet uttryckte då att
det i likhet med motionärerna kände viss oro när det
gällde kommunernas förmåga att bidra till
kostnaderna för vård utanför anstalt. Utskottet
kunde dock konstatera att regeringen var uppmärksam
på frågan och att det saknades skäl att föregripa
resultatet av det aviserade arbetet. Motionerna
avstyrktes (bet. 1997/98:JuU19 s. 14 f).
Regeringen har givit Narkotikakommissionen (dir.
1998:18) i uppdrag bl.a. att särskilt se över
finansieringsfrågor som gäller samarbetet mellan
kriminalvården och kommunerna vid kontraktsvård och
vistelse utanför anstalt för vård enligt 34 § KvaL.
Uppdraget skall redovisas före utgången av år 2000.
Utskottet konstaterar att regeringen har uppdragit
åt Narkotikakommissionen att utreda frågan.
Önskemålen i här aktuella yrkanden får därmed anses
tillgodosedda. Det pågående utredningsarbetet bör
inte heller föregripas. Utskottet avstyrker därför
motionerna Ju502, Ju507 och Ju907 i denna del.
Beslutanderätten avseende § 34-placeringar
Av 54 § KvaL följer att det ankommer på
övervakningsnämnderna att fatta beslut om § 34-
placering, om den intagne dömts till högst två års
fängelse. I annat fall prövas frågan av
Kriminalvårdsnämnden.
I motion Ju504 (m) begärs en ändring så att
beslutanderätten tillkommer
kriminalvårdsmyndighetens chef i de fall den intagne
dömts till högst två års fängelse.
Straffsystemkommittén föreslog i sitt betänkande
Ett reformerat påföljdssystem (SOU 1995:91) att
övervakningsnämnderna skulle ta över
Kriminalvårdsnämndens beslutsfunktion i fråga om
placering enligt 34 § KvaL. Förslaget var en
konsekvens av ett annat förslag från kommittén,
nämligen att Kriminalvårdsnämnden skulle upphöra och
att kriminalvårdsanstalterna i stället borde få
fatta beslut i fråga om senareläggning av villkorlig
frigivning. Regeringen behandlade förslaget i
proposition 1997/98:96. Regeringen fann därvid att
det saknades anledning att vid den tidpunkten ta
ställning till Kriminalvårdsnämndens framtid.
Regeringen tog inte heller ställning till
Straffsystemkommitténs förslag om att
beslutsfunktionen i fråga om § 34-placering skulle
ändras.
Enligt vad utskottet inhämtat pågår det för
närvarande inte något beredningsarbete på
Regeringskansliet vare sig i frågan om
Kriminalvårdsnämndens framtid eller beslutanderätten
avseende § 34-placeringar.
Utskottet behandlade frågan om beslutanderätten för
§ 34-placeringar under våren 1998. Utskottet såg då
inte något skäl att föreslå en ändring i den
gällande beslutsordningen vad gällde placering
enligt 34 § KvaL (bet. 1997/98:JuU19 s. 15).
Utskottet vidhåller sin tidigare uttalade
uppfattning och avstyrker motion Ju504.
Övriga frågor
Närhetsprincipen
I motionerna Ju509 (kd, s, m, c, fp, v, mp) och
Ju907 (v) anförs att den s.k. närhetsprincipen, dvs.
att närheten till hemorten skall bilda
utgångspunkten vid placeringen av den intagne på
anstalt, skall tillmätas större tyngd.
Bestämmelserna om anstaltsplaceringen finns intagna
i 7 § och 7 a § KvaL. Av dessa följer att såväl
säkerhetsskäl som den intagnes behov av t.ex.
utbildning och behandling skall beaktas vid
fördelningen av intagna mellan anstalter. Vidare
skall den placering eftersträvas som är ägnad att
främja en ändamålsenlig planering av frigivningen.
Hur placeringen bör ske i de enskilda fallen bestäms
inom kriminalvården. I Kriminalvårdsstyrelsens
allmänna råd om placering av dömda/intagna i
kriminalvårdsanstalt (ARK 1999:2) finns närmare
anvisningar härom. Av de allmänna råden följer bl.a.
följande. En intagen skall vara placerad så att,
förutom att det överordnade intresset av
samhällsskydd tillgodoses, anstalternas olika
programutbud utnyttjas effektivt samt antalet
förflyttningar minimeras. Vid valet av anstalt skall
samhällsskyddsfaktorer, bakgrundsfaktorer, t.ex. den
intagnes våldsbenägenhet och narkotikamissbruk, samt
den intagnes individuella behov beaktas. Härvid kan
bl.a. behovet av att vidmakthålla och bygga upp
kontakter med familj, myndigheter, övervakare,
arbetskamrater och andra resurspersoner beaktas.
Kriminalvårdsstyrelsen betonar i de allmänna råden
särskilt kraven på en individuell bedömning.
Utskottet har tidigare vid olika tillfällen haft
anledning att uttala sig om närhetsprincipen.
Vid riksdagsbehandlingen av den proposition som
grundades på Fängelseutredningens första betänkande
Verkställighet av fängelsestraff (SOU 1993:76)
tillstyrkte utskottet ett förslag från regeringen om
att utöka möjligheterna att placera en intagen i en
anstalt där han kan få adekvat vård och behandling
under anstaltstiden. Förslaget innebar bl.a. att
närhetsprincipen inte längre skulle ha samma
övergripande betydelse som tidigare. I stället
skulle den intagnes behov av behandling lyftas fram
(bet. 1994/95:JuU20 s. 4 f).
I samband med behandlingen av budgetpropositionen
för år 1998 behandlade utskottet ett motionsyrkande
liknande det nu aktuella. Utskottet konstaterade
därvid att flera olika intressen gör sig gällande
när en intagen skall placeras på anstalt.
Sammanfattningsvis måste kraven på säkerhet
uppfyllas samtidigt som den intagnes vård- och
behandlingsbehov skall tillgodoses. Dessutom bör den
intagne vistas nära hemorten för att möjliggöra
kontakt med familj och myndigheter. Det är även
nödvändigt att ta hänsyn till resursutnyttjandet på
de olika anstalterna. Sammantaget ansåg utskottet
att de nuvarande reglerna uppfyllde de krav som
borde ställas och avstyrkte motionen (bet.
1997/98:JuU1 s. 57 f).
Utskottet anser i likhet med vad det tidigare
uttalat att de nuvarande reglerna uppfyller de krav
som bör ställas. Motionerna Ju509 och Ju907 avstyrks
i denna del.
Särskilda avdelningar för interner med
utvisningsbeslut
I motion Ju907 (v) framförs att kriminalvårdens
förslag att inrätta en särskild avdelning för
interner med utvisningsbeslut i domen inte bör
införas.
Enligt vad utskottet har inhämtat har
kriminalvården särskilt uppmärksammat frågan om
anstaltsvistelsen för de intagna som efter avtjänat
straff skall utvisas från Sverige och de problem som
är förknippade härmed. Kriminalvårdsanstalten Kumla
har fått i uppdrag att på försök inrätta en särskild
avdelning för intagna som har beslut om utvisning i
domen. Syftet med verksamheten är att de utvisade
skall erhålla ett verksamhetsinnehåll som är
särskilt anpassat till att de är långtidsdömda och
har olika nationell, kulturell och religiös
bakgrund. Bland annat skall den intagne förberedas
mentalt, socialt och praktiskt för att återvända
till sitt hemland. Försöksverksamheten skall
preliminärt bedrivas fram t.o.m. maj månad år 2000
och därefter utvärderas.
Enligt vad utskottet inhämtat syftar den planerade
försöksverksamheten vid Kriminalvårdsanstalten Kumla
till att förbättra situationen för de intagna som
har utvisningsbeslut i domen genom att bl.a. erbjuda
dem ett behandlingsinnehåll anpassat till deras
särskilda behov. Verksamheten skall utvärderas efter
en förhållandevis kort tidsperiod. Utskottet anser
mot bakgrund av det anförda att det saknas skäl för
riksdagen att göra något uttalande i frågan. Motion
Ju907 avstyrks i denna del.
Utvisning och straffverkställighet
I motion Sf622 (m) begärs att utländska medborgare
som dömts för brott i Sverige i större utsträckning
skall avtjäna sitt straff i hemlandet.
Möjligheterna att utvisa en utländsk medborgare
följer av utlänningslagen (1989:529) som faller inom
socialförsäkringsutskottets beredningsområde. Enligt
4 kap. 7 § denna lag får en utlänning i vissa fall
utvisas ur Sverige om han döms för ett brott som kan
leda till fängelse. Normalt sker utvisningen först
efter det att straffet verkställts. Vissa
möjligheter till verkställighet i andra länder finns
dock. Av 8 § lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m.m. (nordiska
verkställighetslagen) följer att en dom som
meddelats i Sverige får verkställas i något av de nu
nämnda länderna. En förutsättning är att den dömde
är medborgare eller har hemvist i den andra staten.
Verkställighet i annat nordiskt land kan också ske
om den dömde uppehåller sig i den staten och det med
hänsyn till omständigheterna är lämpligt. Samtycke
krävs inte för överförande av verkställigheten.
Sverige har tillträtt två inom Europarådet
utarbetade konventioner på området, konventionen om
brottmålsdomars internationella rättsverkningar
(brottmålsdomskonventionen) och konventionen om
överförande av dömda personer
(överförandekonventionen). Överförandekonventionen
skiljer sig från brottmålsdomskonventionen bl.a. på
så sätt att den förutsätter den dömdes medgivande
till överförandet. Lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom (internationella verkställighetslagen)
bygger på dessa konventioner.
Överförandekonventionen har kompletterats med ett
tilläggsprotokoll som bl.a. innebär att
straffverkställighet skall kunna överföras utan den
dömdes samtycke, när domen innehåller ett beslut om
utvisning. Protokollet har varit öppet för
undertecknande sedan den 18 december 1997. Förutom
Sverige har bl.a. Island, Danmark, Nederländerna och
Tyskland undertecknat protokollet.
Överförande av straffverkställighet kan i vissa
fall ske också med stöd av andra internationella
överenskommelser. Vidare kan regeringen, enligt 3 §
internationella verkställighetslagen, om det finns
synnerliga skäl, för visst fall träffa
överenskommelse med främmande stat om överförande av
straffverkställighet.
Här kan nämnas att det i Schengenkonventionen
(artiklarna 67-69) finns regler som innebär att
straffverkställighet kan överföras mellan
medlemsstaterna, när den dömde genom att fly till
sitt hemland undandrar sig straffet. Sådan
överföring kan ske utan den dömdes samtycke.
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare
behandlat likartade motionsyrkanden (se bet.
1994/95:JuU16 s. 13 f med där gjorda hänvisningar).
Vid dessa tillfällen har utskottet
sammanfattningsvis ansett att Sverige borde arbeta
för att överförande av straffverkställighet bör
kunna ske utan den dömdes samtycke. Något initiativ
från riksdagens sida har dock inte ansetts
nödvändigt.
När utskottet senast behandlade frågan konstaterade
utskottet att den internationella utvecklingen låg
väl i linje med vad utskottet tidigare hade uttalat
i frågan. Utskottet utgick i sammanhanget från att
regeringen vidtog de åtgärder som erfordrades för
att innehållet i tilläggsprotokollet till
överförandekonventionen skulle kunna genomföras.
Utskottet ville dock i sammanhanget erinra om att
situationer finns när det inte är ett svenskt
intresse att verkställigheten sker utomlands, t.ex.
i fallet om en utlänning i Sverige dömts till ett
långt fängelsestraff för narkotikabrott och det är
realistiskt att räkna med en betydande nedsättning
av straffet om det får avtjänas i hemlandet (bet.
1997/98:JuU19 s. 22 f).
Frågan om överförande av straffverkställighet utan
den dömdes samtycke bereds för närvarande i
Regeringskansliet. En proposition beräknas komma
under hösten.
Enligt utskottets mening finns det inte anledning
att föregripa det pågående beredningsarbetet.
Utskottet avstyrker motion Sf622 i nu behandlad del.
Ersättning för fysisk träning under häktningstiden
I motion Ju501 (m) begärs att häktades rätt till
ersättning för fysisk träning inom ramen för
programverksamheten tas bort.
Enligt 5 § lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl. följer att den som är
häktad, om möjligt, skall erbjudas arbete eller
annan därmed jämförlig sysselsättning under
häktningstiden. För den sysselsättning som
tillhandahålls den häktade skall ersättning utgå
enligt de bestämmelser som meddelas av regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer.
Föreskrifter om ersättningen till intagna i anstalt
och häkte meddelas enligt 38 § KvaF och 7 §
förordningen (1976:376) om behandling av häktade
m.fl. av Kriminalvårdsstyrelsen. Dessa tas in i
Kriminalvårdsverkets författningssamling. För
närvarande pågår en översyn av bestämmelserna. Nya
föreskrifter kommer att meddelas under året.
Ersättning för fysiska aktiviteter utgår endast om
de ingår i programverksamhet som är strukturerad,
schemalagd och personalledd. Ersättning utgår alltså
endast undantagsvis, t.ex. när den intagne är i
dålig kondition på grund av missbruk och därför är i
stort behov av fysisk träning.
Utskottet konstaterar inledningsvis att en översyn
av föreskrifterna om ersättningen till intagna i
anstalt och häkte för närvarande pågår. Utskottet
utgår från att Kriminalvårdsstyrelsen vid denna
översyn finner en ändamålsenlig avvägning mellan
olika intressen. Enligt utskottets mening är det
knappast lämpligt att riksdagen bestämmer i vilka
enskilda situationer ersättning skall utgå.
Utskottet avstyrker motion Ju501.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande en ny verkställighetslag
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju917 yrkande 16,
res. 1 (m)
2. beträffande möjligheterna till
sysselsättning på anstalterna
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju904 yrkande 24,
1998/99:Ju907 yrkande 10 och 1998/99:Ju913
yrkande 16 (delvis),
res. 2 (m, kd)
res. 3 (v, fp)
3. beträffande behandlingen av psykiskt
störda
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju918 yrkande 17,
res. 4 (mp)
4. beträffande behandling av män som
begått vålds- eller sexualbrott
att riksdagen avslår motion 1998/99:A810 yrkande 22,
res. 5 (m, kd, c, fp)
5. beträffande användningen av medicinsk
behandling av sexualbrottslingar
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju904 yrkande 29 och
1998/99:Ju913 yrkande 18 (delvis),
res. 6 (m)
6. beträffande utvärderingen av
behandlingsmetoder
att riksdagen avslår motion 1998/99:So462 yrkande 9,
res. 7 (fp)
7. beträffande disciplinåtgärder för
livstidsdömda
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju904 yrkande 28 och
1998/99:Ju913 yrkande 18 (delvis),
res. 8 (m)
8. beträffande rymningar
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju904 yrkande 25 och
1998/99:Ju913 yrkande 17 (delvis),
res. 9 (m)
9. beträffande placeringen av
fängelsedömda kvinnor
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju904 yrkande 23 och
1998/99:Ju913 yrkande 16 (delvis),
res. 10 (m)
10. beträffande behandlingsinnehållet för
kvinnor
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju907 yrkandena 2 och 7,
res. 11 (v)
11. beträffande resurser till kvinnliga
intagna
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju907
yrkande 8,
12. beträffande jämställdheten inom
kriminalvården
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju507 yrkande 5,
13. beträffande barn med frihetsberövade
föräldrar
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju509 yrkandena 1 och 3,
14. beträffande permissionsregler m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju904 yrkandena 26
och 27 och 1998/99:Ju913 yrkande 17 (delvis),
res. 12 (m)
15. beträffande elektronisk övervakning
vid utslussning
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju505 och
1998/99:Ju907 yrkande 11,
res. 13 (kd, v, c, fp)
16. beträffande frigivningsförberedelser
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju907 yrkandena 14 och
15,
res. 14 (v)
17. beträffande kostnadsansvaret vid § 34-
placering
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju502, 1998/99:Ju507
yrkande 3 och 1998/99:Ju907 yrkande 16,
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju509 yrkande 5 och
1998/99:Ju907 yrkande 6,
res. 16 (kd, v, c)
20. beträffande särskilda avdelningar för
interner med utvisningsbeslut
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju907 yrkande 9,
21. beträffande utvisning och
straffverkställighet
att riksdagen avslår motion 1998/99:Sf622 yrkande 2,
res. 17 (m)
22. beträffande ersättning för fysisk
träning under häktningstiden
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju501.
res. 18 (m)
Stockholm den 4 maj 1999
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Ingvar
Johnsson (s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström
(v), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m),
Ann-Marie Fagerström (s), Maud Ekendahl (m), Helena
Frisk (s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind
(kd), Jeppe Johnsson (m), Kia Andreasson (mp),
Gunnel Wallin (c), Siw Persson (fp), Göran Norlander
(s) och Yilmaz Kerimo (s).
Reservationer
1. En ny verkställighetslag (mom. 1)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Regeringen har i och för sig uppgivit att den har
för avsikt att på nytt överväga frågan om en ny
verkställighetslag. Detta är inte tillräckligt. Vi
anser att regeringen snarast skall ta initiativ till
en utredning med uppdrag att lämna förslag till en
ny lagstiftning. Då det finns ett stort pedagogiskt
värde med att förse en ny
straffverkställighetslagstiftning med ett namn som
överensstämmer med lagstiftningens syfte, nämligen
att ange de regler som skall gälla för hur
fängelsestraff skall verkställas, bör den nya lagen
benämnas fängelselagen.
Det bör ankomma på regeringen att snarast vidta
åtgärder med anledning av vad vi nu anfört.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 1
bort ha följande lydelse:
1. beträffande en ny verkställighetslag
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju917 yrkande 16
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 1.
2. Möjligheterna till sysselsättning på
anstalterna (mom. 2)
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G
Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind
(kd) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Vi anser att det är av stor betydelse att
fängelsetiden används till något meningsfullt. Detta
bör ske så långt det är möjligt utan att syftet med
fängelsestraffet går förlorat.
Bland dem som tas in på anstalt finns det många som
inte kan läsa och skriva och som aldrig har haft en
anställning. Möjligheten till grundläggande
skolutbildning och arbete inom kriminalvården är en
förutsättning för att dessa personer skall ha en
rimlig chans till en ny start efter avtjänat straff.
Med vårt budgetförslag hade det funnits tillräckliga
resurser för bl.a. detta ändamål inom
kriminalvården. Förslaget godkändes dock inte av
riksdagen. Det får nu ankomma på regeringen att
föreslå tillräckliga resurser i nästa
budgetproposition. Detta är en förutsättning för att
fängelsetiden skall kunna användas till något
meningsfullt.
Det ankommer på regeringen att vidta erforderliga
åtgärder enligt vad vi nu anfört med anledning av
här aktuella yrkanden i motionerna Ju904, Ju907 och
Ju913.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 2
bort ha följande lydelse:
2. beträffande möjligheterna till
sysselsättning på anstalterna
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju904
yrkande 24, 1998/99:Ju907 yrkande 10 och
1998/99:Ju913 yrkande 16 (delvis) som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts i
reservation 2.
3. Möjligheterna till sysselsättning på
anstalterna (mom. 2)
Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v) och Siw
Persson (fp) anför:
Vi anser att en viktig fråga för att möjliggöra en
återanpassning till samhället är utbildning. En
mycket stor del av internerna saknar grundläggande
kunskaper och har läs- och skrivsvårigheter. Det är
därför viktigt att ge de intagna möjlighet att
komplettera sina kunskaper. Utbildningen inom
fängelserna måste även i andra avseenden utvecklas.
Inte minst gäller detta möjligheterna till
högskolestudier genom t.ex. distansutbildning. De
interner som har förutsättningar för högskolestudier
bör ges möjlighet till detta, eftersom det påverkar
återanpassningen positivt. Det ankommer på
regeringen att vidta erforderliga åtgärder i syfte
att stödja och öka intresset för alla former av
utbildning. Detta bör riksdagen med anledning av
motionerna Ju904, Ju907 och Ju913 som sin mening ge
regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 2
bort ha följande lydelse:
2. beträffande möjligheterna till
sysselsättning på anstalterna
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju904
yrkande 24, 1998/99:Ju907 yrkande 10 och
1998/99:Ju913 yrkande 16 (delvis) som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts i
reservation 3.
4. Behandlingen av psykiskt störda (mom. 3)
Kia Andreasson (mp) anför:
Många av de intagna inom kriminalvården lider av
någon form av psykisk störning. Med rätt behandling
skulle dessa personer kunna bryta sig ur missbruk
och kriminalitet, vilket bl.a. skulle medföra att
antalet återfallsbrott skulle kunna minskas.
Möjligheterna till vård och behandling för intagna
med psykiska störningar är i dag begränsade.
Lösningen på problemet är dock inte att döma fler
till rättspsykiatrisk vård, utan i stället bör
behandlingsprojekt startas ute på fängelserna.
Kognitiva behandlingsmetoder skall härvid utvecklas
för att lära de intagna att hantera livet utanför
fängelset. I dessa bör bl.a. ingå strategier för att
lära sig att bemästra hotfulla situationer. De
kognitiva behandlingarna måste kompletteras med
missbruksbehandling och allmänt psykosocialt stöd.
Självklart krävs även en adekvat medicinsk
behandling.
Det bör ankomma på regeringen att vidta åtgärder
med anledning av vad jag nu anfört.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 3
bort ha följande lydelse:
3. beträffande behandlingen av psykiskt störda
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju918 yrkande 17
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 4.
5. Behandling av män som har begått vålds-
eller sexualbrott (mom. 4)
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G
Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind
(kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c) och Siw
Persson (fp) anför:
Vi anser att män som på olika sätt våldfört sig på
kvinnor måste få en möjlighet att bearbeta sina
problem. Strafftiden för dessa män skall därför
användas för behandling genom bl.a. psykoterapi och
gruppterapi. Genom sådana åtgärder kan återfall i
brott förebyggas.
Det ankommer på regeringen att vidta åtgärder för
att utvidga möjligheterna till behandling enligt vad
vi nu anfört.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 4
bort ha följande lydelse:
4. beträffande behandling av män som
begått vålds- eller sexualbrott
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A810 yrkande
22 som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts i reservation 5.
6. Användningen av medicinsk behandling av
sexualbrottslingar (mom. 5)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Vi utgår från att regeringen inom ramen för det
arbete som pågår inom Regeringskansliet också kommer
att ta ställning till hur den framtida användningen
av medicinsk behandling (s.k. kemisk kastrering) av
sexualbrottslingar skall kunna utvecklas.
Sexualbrottslingar kan i dag som ett led i
behandlingen av sitt brottsliga beteende frivilligt
genomgå sådan behandling. Kriminalvården har dock
inte någon möjlighet att ensam besluta om behandling
utan den bestäms och utförs inom ramen för hälso-
och sjukvården oavsett om den medicinska
behandlingen påbörjats i frihet eller under
verkställighet. Det kan enligt vår uppfattning
finnas skäl att närmare överväga om inte medicinsk
behandling i kombination med terapi bör användas mer
frekvent inom kriminalvården, särskilt för de fall
brottslingen tidigare avböjt behandling och därefter
återfallit i brott av samma slag. Det får ankomma på
regeringen att utreda denna fråga.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 5
bort ha följande lydelse:
5. beträffande användningen av medicinsk
behandling av sexualbrottslingar
att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:Ju904
yrkande 29 och 1998/99:Ju913 yrkande 18 (delvis)
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 6.
7. Utvärderingen av behandlingsmetoder
(mom. 6)
Siw Persson (fp) anför:
Jag välkomnar att regeringen har för avsikt att
utvärdera i vilken utsträckning befintliga
behandlingsmetoder är lämpliga och verksamma. Det är
dock enligt min mening viktigt att denna utvärdering
görs av oberoende forskare. Det får ankomma på
regeringen att se till att så blir fallet. Vad jag
nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 6
bort ha följande lydelse:
6. beträffande utvärderingen av
behandlingsmetoder
att riksdagen med bifall till motion
1998/99:So462 yrkande 9 som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i
reservation 7.
8. Disciplinåtgärder för livstidsdömda
(mom. 7)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Det är enligt vår mening oacceptabelt att
livstidsdömda inte kan åläggas någon direkt kännbar
disciplinär bestraffning om de uppför sig illa eller
begår brott under tiden som fängelsestraffet
verkställs.
För att komma till rätta med problemet kan vi tänka
oss en rad nya åtgärder. Antalet permissioner kan
minskas för dem som missköter sig. Vidare bör
inskränkningar i möjligheten att ta emot besök kunna
utgöra en effektiv åtgärd. Slutligen vill vi nämna
möjligheten att införa löneavdrag.
Regeringen bör få i uppdrag att snarast utreda
frågan om ett nytt system för disciplinåtgärder för
livstidsdömda.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 7
bort ha följande lydelse:
7. beträffande disciplinåtgärder för
livstidsdömda
att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:Ju904 yrkande
28 och 1998/99:Ju913 yrkande 18 (delvis) som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 8.
9. Rymningar (mom. 8)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Vi anser att det i princip skall vara omöjligt att
rymma från de slutna anstalterna. Den borgerliga
regeringen satsade cirka 50 miljoner kronor på
säkerhetshöjande åtgärder på de tre tyngsta
anstalterna, och rymningarna har minskat de senaste
åren. De säkerhetshöjande åtgärder som den
föregående regeringen investerade i har således gett
god utdelning i form av ökad säkerhet framför allt
för allmänheten. Det är angeläget att säkerheten
bibehålls och även i framtiden ligger på en hög
nivå. Allmänhetens skyddsintresse måste alltid
sättas i främsta rummet. Det åligger regeringen att
bevaka dessa frågor och att därvid vidta
erforderliga åtgärder.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 8
bort ha följande lydelse:
8. beträffande rymningar
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju904
yrkande 25 och 1998/99:Ju913 yrkande 17 (delvis)
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 9.
10. Placeringen av fängelsedömda kvinnor
(mom. 9)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Vi anser att de åtgärder som hittills genomförts av
regeringen när det gäller anstaltsplaceringen av
kvinnor är steg i rätt riktning. Vi är också
positivt inställda till de riktlinjer som
Kriminalvårdsstyrelsen har utfärdat och till att
ytterligare en anstalt för kvinnor har inrättats.
Enligt vår mening skall emellertid kvinnor och män
aldrig ges möjlighet att avtjäna fängelsestraff på
samma anstalter. Många av de kvinnor som döms till
fängelse har i hela sitt liv dominerats och
utnyttjats av män. Manliga fängelsedömda har inte
sällan en kvinnosyn som inte är acceptabel i ett
samhälle som ser män och kvinnor som jämlika. Denna
kvinnosyn riskerar kvinnorna att utsättas för när de
placeras på blandade anstalter. Härtill kommer att
kvinnorna riskerar att utsättas för såväl fysiska
som psykiska övergrepp. Blandade anstalter bör
alltså inte förekomma. Det ankommer på regeringen
att lägga fram de lagförslag som krävs för att
åstadkomma detta. Regeringen måste också se till att
det finns tillräckligt många anstaltsplatser för
kvinnor. Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 9
bort ha följande lydelse:
9. beträffande placeringen av fängelsedömda
kvinnor
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju904
yrkande 23 och 1998/99:Ju913 yrkande 16 (delvis)
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 10.
11. Behandlingsinnehållet för kvinnor
(mom. 10)
Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:
Vi anser att det finns ett klart behov av
förändringar när det gäller
verkställighetsinnehållet så att det bättre svarar
mot de behov som kvinnliga intagna har. Detta är
särskilt viktigt eftersom kvinnor inom
kriminalvården har helt andra erfarenheter än män.
Kvinnorna har i många fall utsatts för våld och
övergrepp. Många av kvinnorna är också mödrar till
barn som omhändertagits, vilket skapar speciella
problem. Dessa skillnader måste beaktas vid
utformningen av program m.m. inom kriminalvården.
Vad vi nu anfört gör sig även starkt gällande inom
frivården eftersom de flesta kvinnor som döms för
brott döms till en frivårdspåföljd.
Det bör ankomma på regeringen att vidta åtgärder
med anledning av vad vi nu anfört.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 10
bort ha följande lydelse:
10. beträffande behandlingsinnehållet för
kvinnor
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju907 yrkandena
2 och 7 som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts i reservation 11.
12. Permissionsregler m.m. (mom. 14)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Vi anser att reglerna om permission måste vara
restriktiva. Beslutet om permission bör fattas med
utgångspunkt i en för den intagne fastlagd vårdplan.
Detta gör sig särskilt starkt gällande för
återfallsförbrytare. I dessa fall måste statens
intresse av att skydda medborgarna i samhället väga
tyngre än den intagnes intresse av permission.
Ett sätt att strama upp permissionerna skulle
enligt vår mening kunna vara att använda systemet
med elektronisk övervakning när den intagne befinner
sig utanför anstalten. En sådan ordning skulle även
kunna användas vid frigång. En utvidgning av
användningsområdet för intensivövervakning bör, som
vi ser det, föregås av en försöksverksamhet.
Det ankommer på regeringen att vidta erforderliga
åtgärder med anledning av vad vi nu anfört.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 14
bort ha följande lydelse:
14. beträffande permissionsregler m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju904
yrkandena 26 och 27 och 1998/99:Ju913 yrkande 17
(delvis) som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförts i reservation 12.
13. Elektronisk övervakning vid utslussning
(mom. 15)
Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv (kd), Yvonne
Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd), Gunnel Wallin
(c) och Siw Persson (fp) anför:
Personer som har dömts till långa fängelsestraff bör
under slutet av sin strafftid stegvis kunna slussas
ut i samhället. Genom en sådan ordning skulle den
intagne ges möjlighet att på ett bättre sätt anpassa
sig till livet utanför fängelset. Detta skulle kunna
ske genom en utökad användning av elektronisk
intensivövervakning, dvs. i ett s.k. back door-
system.
Regeringen bör snarast återkomma med förslag till
försöksverksamhet med elektronisk övervakning enligt
vad vi nu anfört.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 15
bort ha följande lydelse:
15. beträffande elektronisk övervakning vid
utslussning
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju505 och
1998/99:Ju907 yrkande 11 som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i
reservation 13.
14. Frigivningsförberedelser (mom. 16)
Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:
Enligt vår mening bör frigivningsförberedelser
påbörjas redan när den dömde anländer till
fängelset. En omsorgsfullt planerad frigivning
motverkar återfall i brottslig verksamhet. Den dömde
måste bl.a. ges möjlighet och uppmuntras till att
försöka ordna sig bostad och arbete samt att skapa
sociala kontakter utanför anstalten. Som ett led i
arbetet att skapa ett socialt nätverk för den dömde
bör det införas en ordning med tillsättande av
lekmannaövervakare direkt efter det att en
fängelsedom meddelats. Vidare bör det för varje
intagen upprättas en plan för hur det
rehabiliteringsarbete som påbörjats inne på
anstalten skall fullföljas efter avtjänat straff.
Det får ankomma på regeringen att vidta erforderliga
åtgärder för att åstadkomma detta.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 16
bort ha följande lydelse:
16. beträffande frigivningsförberedelser
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju907 yrkandena
14 och 15 som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförts i reservation 14.
15. Kostnadsansvaret vid § 34-placering
(mom. 17)
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G
Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind
(kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c) och Siw
Persson (fp) anför:
Vi anser att de missbrukare som påbörjat
missbruksbehandling inom kriminalvården bör ges
bättre möjligheter att fullfölja påbörjad
behandlingsplan. I annat fall riskerar de resurser
som dittills lagts ner på behandlingen att bli till
ingen nytta.
Tillgången till behandling utanför anstalt
försämras hela tiden. Med en hårt ansträngd ekonomi
i många kommuner finns det en risk för att
behandling som bör komma till stånd uteblir eftersom
kommunerna inte anser sig ha råd med den. En lösning
på detta skulle vara att låta kriminalvården ta över
det ekonomiska ansvaret.
Narkotikakommissionens uppdrag att se över denna
fråga skall inte redovisas förrän i slutet av år
2000. Enligt vår mening är frågan mycket angelägen.
Förslag om hur problemet skall lösas bör därför
lämnas snarast.
Det bör ankomma på regeringen att vidta åtgärder
med anledning av vad vi nu anfört.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 17
bort ha följande lydelse:
17. beträffande kostnadsansvaret vid § 34-
placering
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju502,
1998/99:Ju507 yrkande 3 och 1998/99:Ju907
yrkande 16 som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförts i reservation 15.
16. Närhetsprincipen (mom. 19)
Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv (kd), Yvonne
Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd) och Gunnel
Wallin (c) anför:
Vi anser i och för sig att det är viktigt att stor
hänsyn tas till den dömdes behov av vård och
behandling vid hans placering i anstalt. Större
hänsyn bör dock tas till den s.k. närhetsprincipen.
Det är viktigt att den dömde ges möjlighet att
vidmakthålla eller bygga upp kontakter med familj,
övervakare, arbetskamrater och andra personer i hans
närhet.
Det får ankomma på regeringen att vidta de åtgärder
som kan krävas.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 19
bort ha följande lydelse:
19. beträffande närhetsprincipen
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju509
yrkande 5 och 1998/99:Ju907 yrkande 6 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 16.
17. Utvisning och straffverkställighet
(mom. 21)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Vi anser att utländska brottslingar som döms till
fängelse här i större utsträckning bör avtjäna
straffet i sitt hemland. När en domstol har fattat
beslut om utvisning av en icke svensk medborgare
skall utvisningen kunna ske innan det utdömda
fängelsestraffet avtjänats.
Regeringen bör beakta vad vi nu anfört i det
pågående beredningsarbetet. Vidare bör regeringen
verka för att internationella överenskommelser om
överförande av straffverkställighet träffas med de
länder dit detta i dag inte är möjligt.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 21
bort ha följande lydelse:
21. beträffande utvisning och
straffverkställighet
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Sf622 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 17.
18. Ersättning för fysisk träning under
häktningstiden (mom. 22)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Vi anser att det ges helt fel signaler till dem som
är häktade när samhället bekostar deras fysiska
träning även om så sker inom ramen för
programverksamheten. Ute i samhället ägnar
åtskilliga människor en del av sin fritid till
fysisk träning, och de människor som väljer att
besöka en träningslokal får oftast betala för detta.
Den möjlighet som finns att erhålla ersättning för
fysiska aktiviteter bör därför tas bort.
Det bör ankomma på regeringen att vidta
erforderliga åtgärder enligt vad vi nu anfört.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 22
bort ha följande lydelse:
22. beträffande ersättning för fysisk träning
under häktningstiden
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju501 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 18.
Särskilt yttrande
Särskilda avdelningar för interner med
utvisningsbeslut (mom. 20)
Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:
Inom den grupp av fångar som är dömda till
utvisning från Sverige efter avtjänat straff finns
vissa problem vad gäller rehabilitering. Fångarna
saknar t.ex. motivation för de behandlingsprogram
som är inriktade på en anpassning till det svenska
samhället. Vi är trots detta tveksamma till
inrättandet av en särskild avdelning för interner
med utvisningsbeslut. Vi vill dock inte motsätta oss
en försöksverksamhet som får utvisa hur
verkställigheten bör utformas i framtiden.