Justitieutskottets betänkande
1998/99:JUU26

Processrättsliga frågor

Innehåll

1998/99


JuU26


Sammanfattning
I   detta   ärende  behandlar  utskottet  ett  antal
motioner som  väckts under den allmänna motionstiden
år 1998 och som  tar  upp  processrättsliga  frågor.
Motionerna    rör    bl.a.    domarnas    bisysslor,
specialdomstolarna,    hemlig   teknisk   avlyssning
(buggning) och bemötandet  av vittnen och målsägande
i domstol.


Utskottet avstyrker samtliga motioner.


Till betänkandet har fogats  11  reservationer  och
ett särskilt yttrande.




Motionerna
Motioner väckta under allmänna motionstiden
1998




1998/99:K231  av  Helena  Bargholtz  m.fl. (fp) vari
yrkas


4. att riksdagen avskaffar BBS-lagen.


1998/99:K282 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om kravet  på  ansvarig
utgivare för BBS:er.


1998/99:Ju222   av   Lars  U  Granberg  och  Lennart
Klockare (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna  vad i motionen anförts om
vikten av en översyn på de områden motionen berör.




1998/99:Ju402 av Yvonne Ångström (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger  regeringen  till känna
vad   i   motionen   anförts   om  att  förordningen
(1982:805)  om  ersättning  av allmänna  medel  till
vittnen  m.m.  bör ses över i syfte  att  möjliggöra
ökad ersättning för vittnen i domstol.




1998/99:Ju403 av  Chatrine  Pålsson  (kd) vari yrkas
att  riksdagen  som  sin mening ger regeringen  till
känna  vad  i motionen anförts  om  behovet  av  att
säkerställa  rättsväsendets   behov  av  psykologisk
expertis samt att därvid erforderligt  stöd  ges det
skisserade projektet.




1998/99:Ju404 av Johan Pehrson (fp) vari yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  utbildning  av
personal   vid   domstolar   för   förbättrandet  av
bemötande gentemot vittnen,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad i motionen anförts om bättre  information
till vittnen i samband med kallelsen,


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  tillgång  till
separata   väntrum  för  vittnen  och  målsägande  i
domstolen,


4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i   motionen   anförts   om  behovet  av
vittnesstöd,


5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om beslut om ersättning
till vittnen och om ersättningens storlek.


1998/99:Ju408 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas


1. att riksdagen hos regeringen begär  en utredning
om lämpligheten av domares olika bisysslor,


2.  att  riksdagen hos regeringen begär förslag  på
regler för  att  alla  domare  utan  uppmaning skall
redovisa alla bisysslor till Domstolsverket.


1998/99:Ju412 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari yrkas


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen anförts om Marknadsdomstolen
och partssammansatta domstolar,


3. att riksdagen  hos  regeringen  begär förslag om
hur  special-  och  partssammansatta  domstolar  kan
avvecklas och deras mål och ärenden inordnas  i  det
allmänna domstolsväsendet.


1998/99:Ju508 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas


1.  att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagändring  enligt  vad i motionen anförts om rätten
att    underrätta   anhörig    eller    annan    vid
frihetsberövanden,


2. att  riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagändring  enligt  vad i motionen anförts om rätten
att kontakta advokat vid frihetsberövanden,


3. att riksdagen hos  regeringen begär förslag till
lagändring enligt vad i  motionen  anförts om rätten
till läkare vid frihetsberövanden.


1998/99:Ju801 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad   i   motionen  anförts  om  att   utöka
häktningsberedskapen  till  att omfatta veckans alla
dagar,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna    vad    i    motionen   anförts    om    att
häktningsförhandlingarna förläggs till häktesorten.


1998/99:Ju802 av Jerry  Martinger (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening  ger  regeringen till känna
vad i motionen anförts om hemlig  teknisk avlyssning
som en arbetsmetod i det brottsbekämpande arbetet.




1998/99:Ju803 av Jerry Martinger (m)  vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen  till  känna
vad  i  motionen  anförts om användande av kräkmedel
som  en  metod  för  att   komma   till   rätta  med
gatulangningen av narkotika.




1998/99:Ju804 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari  yrkas
att  riksdagen  begär  att  regeringen tillsätter en
utredning med uppgift att se  över  forumreglerna  i
tvistemål i enlighet med vad i motionen anförts.




1998/99:Ju805  av  Carina  Hägg  (s)  vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen  till  känna
vad  i  motionen  anförts  om  att  en kamera som av
arbetsgivaren riktas för övervakning mot en anställd
även  på  enskilt  område  också  skall omfattas  av
tillståndskravet      i      lagen     om     allmän
kameraövervakning.




1998/99:Ju806  av  Carina Hägg (s)  vari  yrkas  att
riksdagen som sin mening  ger  regeringen till känna
vad  i  motionen  anförts  om  en  översyn   av  den
nuvarande lagstiftningen, tillika tillämpningen, som
reglerar  beslutsfattares ovidkommande hänsyn i  sin
tjänsteutövning, s.k. jäv.




1998/99:Ju807  av  Carina  Hägg  (s)  vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen  till  känna
vad  i  motionen  anförts  om  vikten  av bikten som
fredad zon för avlyssning med teknisk utrustning.




1998/99:Ju811  av  Agne  Hansson (c) vari yrkas  att
riksdagen hos regeringen begär  förslag  till  sådan
lagändring  att säkerheten ökas vid distribution  av
handlingar av särskild vikt eller där innehållet kan
vara till skada  för  enskild  person om uppgifterna
kommer i orätta händer.




1998/99:Ju903 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas


6. att riksdagen hos regeringen  begär  förslag  om
möjligheten att använda kräkmedel i enlighet med vad
som anförts i motionen,


7.  att  riksdagen  hos regeringen begär förslag om
möjlighet att använda  hemlig  teknisk  avlyssning i
enlighet med vad som anförts i motionen.


1998/99:Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas


14.  att  riksdagen  begär  förslag  som  möjliggör
användning  av  kräkmedel  i  enlighet  med  vad som
anförts i motionen,


16.  att riksdagen begär förslag som möjliggör  för
polisen  att  använda  hemlig teknisk avlyssning vid
spaning om grov narkotikabrottslighet  och brott mot
rikets  säkerhet  i  enlighet med vad som anförts  i
motionen.


1998/99:Ju905 av Margareta Viklund (kd) vari yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  att  barn  som
rättsoffer måste ges ökat stöd,


2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts  om  barns vittnesmål i
rättsliga sammanhang.


1998/99:Ju907 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad i motionen anförts om läkarundersökningar
vid häktning,


4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad   i   motionen  anförts  om  att  påbörja
behandlingsinsatser redan under häktningstiden.


1998/99:Ju910 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas


7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad i motionen  anförts  om  utformningen  av
domstolarnas lokaler.


1998/99:Ju916 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas


6. att  riksdagen  hos  regeringen begär förslag om
förbättringar av vittnens och målsägandens situation
i domstol i enlighet med vad som anförts i motionen.


1998/99:Ju918 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari
yrkas


7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om medborgarvittnen.


1998/99:Sf608 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas


5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om skydd för vittnen.


1998/99:T809 av Johnny Gylling  och  Amanda Grönlund
(kd) vari yrkas


1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad i motionen anförts om ansvariga  utgivare
för elektroniska anslagstavlor och Internettjänster.


1998/99:T818 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas


8.  att  riksdagen  beslutar  om  ändring  i  lagen
(1998:112)  om ansvar för elektroniska anslagstavlor
i enlighet med vad som anförts i motionen.


Utskottet
I detta betänkande  behandlar  utskottet  ett  antal
motioner   med   anknytning   till  processrättsliga
frågor.  Motionerna  har väckts under  den  allmänna
motionstiden år 1998.




Domares bisysslor




En utredning om lämpligheten  av  domares  bisysslor
efterfrågas  i  motion  Ju408 (v). I motionen begärs
vidare  regler  av innebörd  att  alla  domare  utan
uppmaning    skall    redovisa     bisysslor    till
Domstolsverket.   I  motion  Ju806  (s)  begärs   en
utredning av reglerna om jäv.


Av  1  kap. 9 § regeringsformen  (RF)  framgår  att
bl.a. domstolarna  i  sin  verksamhet  skall  beakta
allas  likhet inför lagen samt iaktta saklighet  och
opartiskhet.   I   princip   gäller   samma   regler
beträffande  bisysslor  för  domare  som  för  andra
statligt  anställda. Enligt 7 § lagen (1994:260)  om
offentlig   anställning    (LOA)   gäller   att   en
arbetstagare  inte  får ha någon  anställning  eller
något uppdrag eller utöva  någon  verksamhet som kan
rubba   förtroendet  för  hans  eller  någon   annan
arbetstagares  opartiskhet  i  arbetet eller som kan
skada myndighetens anseende. I ett  antal  särskilda
lagbestämmelser  förbjuds  domare  att  inneha vissa
uppdrag,    t.ex.    som    konkursförvaltare.   För
justitieråd och regeringsråd  gäller dessutom enligt
3  kap.  4 § rättegångsbalken (RB)  respektive  3  §
lagen (1971:289)  om  allmänna förvaltningsdomstolar
att  de  inte får inneha  eller  utöva  något  annat
ämbete.  I   sammanhanget   kan   också  erinras  om
bestämmelserna i 4 kap. RB om jäv mot  domare, vilka
också gäller för förvaltningsdomstolarnas del, se 41
§ förvaltningsprocesslagen (1971:291). Enligt 4 kap.
13 § 10 RB gäller sålunda att en domare, även om han
inte  är  jävig  enligt  någon  av  de  i paragrafen
särskilt  uppräknade  jävsgrunderna, kan vara  jävig
därför   att   det   föreligger    någon    särskild
omständighet som är ägnad att rubba förtroendet  för
hans opartiskhet i målet.


Enligt  11  §  anställningsförordningen  (1994:373)
skall  en  myndighet informera sina arbetstagare  om
vilka bisysslor  som  enligt  myndighetens bedömning
inte  är  förenliga  med  7 § LOA.  Av  12  §  samma
förordning  framgår att myndigheten  på  begäran  av
arbetstagaren  skall  lämna  skriftligt besked om en
viss bisyssla är förenlig med bestämmelserna i LOA.


Med    stöd   av   37   §   i   den   då   gällande
anställningsförordningen        (1965:601)       har
Domstolsverket   år   1983  lämnat  information   om
förtroendeskadliga bisysslor  (DVFS 1983:9, B 43). I
informationen  uttalas  att  i  första  hand  sådana
bisysslor är otillåtna som innebär att en tjänsteman
måste anmäla jäv i sin huvudtjänst. Vidare framhålls
att vikten av att rättskipningen omfattas av allmänt
förtroende  ställer  stränga  krav  på   en  domares
personliga  integritet  och  frihet  från  obehöriga
hänsyn. Risken för förtroendeskada medför att domare
måste   iaktta   stor  urskillning  när  det  gäller
bisysslor.   Samtidigt    framhålls   att   allmänna
intressen kan tala för att  en  domare åtar sig viss
syssla   som   kräver   särskild  erfarenhet   eller
specialkunskaper. En bisyssla  av  mera kvalificerat
slag kan ge domaren värdefull inblick  i olika sidor
av samhällslivet och skänka honom vidgad  erfarenhet
som kan komma hans arbete som domare till godo.


Domstolsverket  behandlar  i  informationen närmare
vissa slag av bisysslor. När det  gäller uppdrag som
skiljeman   anser   verket  att  det  sällan   torde
föreligga några betänkligheter  mot  att  en  domare
åtar  sig  uppdrag  som ordförande i en skiljenämnd.
Stor försiktighet bör  dock  iakttas  i fråga om att
motta   uppdrag   av   enskild   part  att  ingå   i
skiljenämnd.


Utskottet  har erfarit att det inom  Domstolsverket
pågår  ett  arbete   med   att   ta  fram  ett  nytt
informationsmaterial om bisysslor.


Besked om huruvida en bisyssla är  förenlig med LOA
lämnas  av  regeringen såvitt avser justitieråd  och
regeringsråd   samt   presidenter   i   hovrätt  och
kammarrätt. I fråga om andra ordinarie domare lämnas
besked       av      Tjänsteförslagsnämnden      för
domstolsväsendet (TFN).


I  de  instruktioner  som  gäller  för  domstolarna
erinras sedan  den 2 november 1998 om att skyldighet
att  anmäla  bisysslor   följer  av  kollektivavtal.
Ordförandena i Högsta domstolen  och Regeringsrätten
samt presidenterna i hovrätterna och  kammarrätterna
skall   anmäla   sina   bisysslor  till  regeringen.
Lagmännen  i tingsrätterna  och  länsrätterna  skall
fullgöra     sin      anmälningsskyldighet      till
Domstolsverket.  Övriga  domare  skall  anmäla  sina
bisysslor till respektive domstol.


Frågan  om domares bisysslor övervägdes av 1993 års
domarutredning.  I sitt betänkande Domaren i Sverige
inför  framtiden  (SOU   1994:99  del  A  s. 271  f)
uttalade  utredningen  bl.a.   att  något  generellt
förbud  för domare att inneha bisysslor  inte  borde
införas.  Inte  heller borde någon större förändring
ske av den gällande  gränsdragningen  mellan vad som
var    en   tillåten   eller   otillåten   bisyssla.
Utredningen   ville   dock   väcka  frågan  om  inte
spörsmålet om vad som är en otillåten  bisyssla  för
en domare borde regleras i lag i större utsträckning
än  i  dag.  Vad  särskilt  gällde  justitieråds och
regeringsråds    uppdrag    som    skiljeman   ansåg
utredningen att det fanns skäl som talade mot att de
högsta  domarna innehade skiljeuppdrag;  den  frågan
borde utredas vidare.


Vid 1990/91 års riksmöte uttalade justitieministern
att hon ansåg  det  värdefullt att de högsta domarna
kunde  åta  sig  t.ex.  skiljemannauppdrag.   Enligt
hennes   uppfattning  var  rådande  begränsningar  i
domarnas rätt  att inneha bisysslor tillräckliga för
att garantera såväl  domstolens  och  justitierådens
opartiskhet som kravet på att intrång inte får ske i
den ordinarie verksamheten. Hon framhöll  också  att
domare - inte minst ledamöterna i Högsta domstolen -
på  grund av sin utbildning och yrkeserfarenhet fick
anses  ha  särskilda  förutsättningar för att själva
avgöra  om en bisyssla var  förtroendeskadlig  eller
olämplig  av  annan  anledning. Hon tog avstånd från
tanken  på  att  införa  ett   totalt   förbud   mot
bisysslor.


Utskottet instämde i justitieministerns uppfattning
(bet. 1990/91:JuU16 s. 8 f).


Utskottet   behandlade   på   nytt  motionsyrkanden
rörande    bisysslor   under   våren   1998    (bet.
1997/98:JuU24  s.  5  f).  Utskottet  ansåg  att det
beredningsarbete  och  den  översyn  av  reglerna om
bisysslor som då pågick inom Regeringskansliet  inte
borde   föregripas  och  avstyrkte  de  då  aktuella
motionerna.


I  september   1998  beslutade  regeringen  att  en
särskild utredare  skall  tillkallas med uppgift att
genomföra  en  bred  översyn av  bisyssleregleringen
inom   den   offentliga  sektorn   (dir.   1998:79).
Utredaren skall särskilt analysera regleringen av de
förtroendeskadliga bisysslorna och kontrollen av hur
regleringen följs.  När  det  gäller regleringen för
domare  anges  i  direktiven att utredaren  särskilt
skall gå igenom bisysslebestämmelserna och undersöka
om  den nuvarande regleringen  är  tillräcklig.  Det
står  utredaren  fritt  att föreslå de ändringar som
kan anses vara nödvändiga  utöver  de förändringar i
allmänhet som kan komma att föreslås.  Vidare  anges
att  1993  års domarutredning är en god utgångspunkt
för regleringen.  Uppdraget skall vara slutfört före
utgången av år 1999.


Utskottet konstaterar  att  motionsönskemålet om en
utredning avseende domares bisysslor är tillgodosett
genom det utredningsarbete som  regeringen beslutade
om  förra  året.  Vad  sedan  gäller  frågan  om  en
reglering    av    anmälningsskyldigheten    noterar
utskottet   att   instruktionerna   för  domstolarna
nyligen  ändrats.  Det nyss nämnda utredningsarbetet
får visa om det behövs ytterligare förändringar, och
utskottet ser inget skäl att föregripa resultatet av
utredningens arbete.  Motion  Ju408  i  här aktuella
delar avstyrks.


När  det  gäller  motion Ju806 anser utskottet  att
gällande  regler  om  jäv   har   en   ändamålsenlig
utformning. Något utredningsbehov föreligger  alltså
inte, och utskottet avstyrker motionen.




Specialdomstolar




I   motion   Ju412   (m)   yrkas  att  special-  och
partssammansatta domstolar skall  avvecklas  och att
deras   uppgifter   skall  övertas  av  de  allmänna
domstolarna.


De helt fristående specialdomstolar som finns i dag
är   Patentbesvärsrätten,    Marknadsdomstolen   och
Arbetsdomstolen.  De tre domstolarna  är  belägna  i
Stockholm och deras  domkretsar omfattar hela riket.
Såväl Arbetsdomstolen  som  Marknadsdomstolen  är  i
vissa   typer  av  mål  den  enda  instansen.  Deras
avgöranden   kan   emellertid   komma  under  Högsta
domstolens  eller  Regeringsrättens   prövning   vid
frågor  om  resning  och  återställande av försutten
tid.


I   Arbetsdomstolen   utövas  beslutanderätten   av
lagfarna    ledamöter    tillsammans     med    s.k.
intresseledamöter.


Under   början   av  1990-talet  avvecklades  flera
specialdomstolar,   nämligen    försäkringsrätterna,
Försäkringsöverdomstolen  och Bostadsdomstolen,  och
utskottet   har  tidigare  intagit   en   restriktiv
hållning till  specialdomstolar. Våren 1994 uttalade
sålunda   utskottets    dåvarande    majoritet   att
specialdomstolar  i  möjligaste mån borde  avskaffas
(bet. 1993/94:JuU31 s.  9). I en reservation anförde
dock den socialdemokratiska  minoriteten  att  varje
specialdomstols  fortsatta  verksamhet borde bedömas
efter   dess   egna   meriter   och   inte   utifrån
principiella ståndpunkter.


Våren 1998 behandlade utskottet en motion  liknande
den   nu   aktuella  (bet.  1997/98:JuU24  s. 12 f).
Utskottet ansåg  då  att  det fanns anledning att se
mera nyanserat på frågan om  specialdomstolar. Dessa
fick  nämligen anses besitta en  särskild  kompetens
som leder till att målen behandlas skickligt, snabbt
och    ekonomiskt    effektivt.    De    återstående
specialdomstolarnas   fortsatta   verksamhet   borde
bedömas  efter  sina  egna  meriter  och inte endast
utifrån principiella ståndpunkter.


Vad gällde Patentbesvärsrätten ansåg  utskottet att
det  då  pågående beredningsarbetet borde  avvaktas.
Några  skäl   att   förorda   ett   avskaffande   av
Marknadsdomstolen    eller   Arbetsdomstolen   kunde
utskottet inte finna.  Utskottet  avstyrkte  den  då
aktuella motionen.


I detta sammanhang bör nämnas att riksdagen nyligen
har  beslutat  om  ändringar  i  instansordningen  i
marknadsföringsmål  (prop.  1997/98:188,  LU6). Från
och  med  den 1 april i år gäller att mål om  förbud
och  åläggande   i   princip   skall  handläggas  av
Marknadsdomstolen  som  första  och   enda  instans.
Syftet  med  ändringen  är att göra det möjligt  att
snabbt kunna få ett slutligt  avgörande  i frågan om
en   viss   marknadsföringsåtgärd  strider  mot   de
marknadsrättsliga bestämmelserna.


I budgetpropositionen  för år 1999 (prop. 1998/99:1
utg.omr. 24) har regeringen  gjort  bedömningen  att
Marknadsdomstolens verksamhet bedrivs i enlighet med
fastslagna  riktlinjer, och att domstolen har utfört
de uppdrag och bedrivit de aktiviteter som följer av
verksamhetsmålen.


Regeringen har  nyligen  beslutat  att  en särskild
utredare skall tillkallas för att se över  ordningen
för    prövning    av    mål   som   handläggs   vid
Patentbesvärsrätten samt av patentmål vid Stockholms
tingsrätt  (dir.  1999:28).   Utredaren   skall   ta
ställning  till  om  Patentbesvärsrättens verksamhet
helt  eller  delvis kan  överföras  till  Stockholms
tingsrätt. Det står dock utredaren fritt att föreslå
andra organisationslösningar.


Utskottet finner  inte skäl att nu göra någon annan
bedömning i fråga om  specialdomstolarnas framtid än
den   utskottet  gav  uttryck   för   förra   våren.
Specialdomstolarna   får  alltså  även  i  framtiden
bedömas  på  sina  egna meriter.  I  denna  del  kan
särskilt erinras om den bedömning regeringen gjort i
budgetpropositionen  i  fråga  om Marknadsdomstolen.
Utskottet  avstyrker  motion Ju412  i  här  aktuella
delar.




Straffprocessuella tvångsmedel




Kroppsbesiktning




Flera motioner tar upp  frågan  om  kroppsbesiktning
vid misstanke om narkotikabrott. I motionerna Ju803,
Ju903  och  Ju904  (samtliga  m)  yrkas sålunda  att
polisen,  under  medverkan  av sjukhuspersonal,  bör
kunna ge en misstänkt kräkmedel  i  syfte  att säkra
bevisning  om  narkotikabrott i sådana fall där  den
misstänkte svalt narkotikan.


Regler  om  undersökning   av  människokroppen  vid
brottsmisstanke  finns  i  28  kap.   12  §  RB.  Av
paragrafen, jämförd med 28 kap. 11 § RB, framgår att
på den som skäligen kan misstänkas för  ett brott på
vilket fängelse kan följa får kroppsbesiktning göras
för  att  söka  efter  föremål som kan tas i  beslag
eller annars för att utröna  omständigheter  som kan
vara  av  betydelse  för  utredning  av brottet. Med
kroppsbesiktning      avses      undersökning     av
människokroppens yttre och inre samt tagande av prov
från  människokroppen  samt undersökning  av  sådana
prov. En undersökning får  inte  utföras  så att den
undersökte riskerar framtida ohälsa eller skada.


Av  28  kap.  13  §  RB  följer att förordnande  om
kroppsbesiktning  meddelas av  undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten.  Är  fara  i  dröjsmål,  får
beslutet  fattas  av  polisman.  Annan mera ingående
undersökning  än  blodprov  får  endast  utföras  av
läkare. Vid kroppsbesiktning, liksom  vid användning
av övriga straffprocessuella tvångsmedel,  råder den
s.k.  proportionalitetsprincipen.  Sådan  besiktning
får  sålunda  beslutas  endast  om  skälen  för  den
uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden
medför  för  den  misstänkte  eller  för något annat
motstående intresse (28 kap. 13 § första  stycket RB
jämförd med 28 kap. 3 a § samma balk).


Rättegångsbalkens  bestämmelser om kroppsbesiktning
erhöll - med visst undantag  som här saknar intresse
-  sin  nuvarande utformning genom  lagstiftning  år
1993 (prop.  1993/94:24,  JuU7,  rskr.  67).  I  den
promemoria    (Ds   1991:56)   Ändrade   regler   om
kroppsvisitation och kroppsbesiktning, m.m., som låg
till  grund för  propositionen,  föreslogs  att  den
misstänkte skulle kunna medicineras mot sin vilja om
förfarandet      påtagligt     skulle     underlätta
möjligheterna  att  utföra  en  kroppsbesiktning.  I
propositionen anfördes  bl.a.  att det är ett mycket
allvarligt ingrepp i den kroppsliga integriteten att
utsätta någon för tvångsmedicinering  och att mycket
starka skäl därför krävdes för att införa  en  sådan
möjlighet i RB. Enligt departementschefen måste  vid
en       sådan       bedömning      brottsbekämpande
effektivitetshänsyn träda tillbaka. Något förslag om
tvångsmedicinering  lades   därför   inte   fram   i
propositionen (prop. s. 48).


Under  utskottets  behandling av propositionen hade
utskottet att ta ställning  till en motion, i vilken
föreslogs  att  begreppet  kroppsbesiktning   skulle
omfatta  även  åtgärder  i  form av medicinering med
kräkmedel samt magpumpning. Utskottet förklarade sig
inte ha någon annan uppfattning i denna fråga än vad
departementschefen  uttalat  i   propositionen   och
avstyrkte bifall till motionen (bet. 1993/94:JuU7 s.
7).


I  betänkande  1996/97:JuU8 vidhöll utskottet denna
uppfattning (bet. s. 4).


Frågan om tvångsmedicinering har även behandlats av
Polisrättsutredningen    i    dess    slutbetänkande
Tvångsmedel  enligt  27  och 28 kap. RB samt  polis-
lagen  (SOU 1995:47). Utredningen  fann  med  hänsyn
till vad  departementschefen  anfört  i  proposition
1993/94:24 inte anledning att närmare beröra  frågan
om  tvångsmedicinering  i  syfte  att  genomföra  en
kroppsbesiktning.  Inte  heller  borde  det  införas
några  bestämmelser som skulle göra det möjligt  att
med  stöd  av  den  misstänktes  samtycke  ge  honom
medicin  för  att  möjliggöra  en  kroppsbesiktning.
Skillnaden  för  den  misstänkte  mellan   att   bli
erbjuden  av  polisen att ta t.ex. kräkmedel och att
tvingas  att  ta   medlet   var   nämligen,   enligt
utredningens  uppfattning, mycket liten (SOU 1995:47
s. 337 f).


Polisrättsutredningens     slutbetänkande    bereds
alltjämt i Justitiedepartementet.


När utskottet senast (bet. 1997/98:JuU24  s.  14 f)
behandlade  liknande  yrkanden  fann  utskottet inte
skäl att frångå den uppfattning utskottet  intagit i
tidigare betänkanden och avstyrkte motionsyrkandena.


Våren  1998  beslutade regeringen att tillkalla  en
narkotikakommission    (dir.   1998:18).   Uppdraget
omfattar bl.a. rättsväsendets och tullens arbete med
narkotikabekämpningen. Kommissionen  skall  särskilt
analysera  behovet av förändringar av rättsväsendets
arbetsmetoder  samt  av  straffrättslig  och straff-
processuell  lagstiftning  samt  lägga  fram förslag
till  förändringar.  Vidare  anges  att kommissionen
skall  kartlägga och utvärdera de insatser  och  det
samarbete  som  redan förekommer inom rättsväsendet.
Kommissionen skall  vidare  göra en bedömning av det
befintliga     regelverkets     konsekvenser     och
effektivitet för bl.a. rättsväsendets arbetsmetoder,
resultat  och resursutnyttjande. Kommissionen  skall
redovisa sitt uppdrag före utgången av år 2000.


Enligt     vad     utskottet     erfarit     kommer
Narkotikakommissionen   att   behandla   frågan   om
användning av kräkmedel i kampen mot narkotikan.


Utskottet  finner  -  i  avvaktan  på resultatet av
Narkotikakommissionens arbete - ingen  anledning att
ändra uppfattning i frågan om huruvida kräkmedel bör
få  användas som ett straffprocessuellt tvångsmedel.
Motionerna  Ju803,  Ju903  och  Ju904 i här aktuella
delar avstyrks.




Hemlig teknisk avlyssning (buggning)




I  ett  flertal  motioner behandlas  frågan  om  att
tillåta  hemlig  teknisk  avlyssning  (buggning).  I
motion Ju802 (m) förespråkas  att  buggning skall få
användas  under  samma  förutsättningar  som  i  dag
gäller för hemlig teleavlyssning. I motionerna Ju903
och Ju904 (båda m) förordas att buggning tillåts vid
spaning  avseende  grov  narkotikabrottslighet   och
brott mot rikets säkerhet samtidigt som motionärerna
hävdar att vissa undantag bör göras, bl.a. vid bikt.
Även  motionären  bakom Ju807 (s) är inne på att det
krävs undantag för bikt.


I september 1996 beslöt regeringen att tillkalla en
särskild utredare som skulle utreda ett antal frågor
om kriminalpolisiära  arbetsmetoder  inom  ramen för
straffprocessuella  tvångsmedel.  Utredningen,   som
antog  namnet  Buggningsutredningen,  överlämnade  i
april 1998 betänkandet Om buggning och andra hemliga
tvångsmedel   (SOU   1998:46)   till  regeringen.  I
betänkandet   föreslås   bl.a.   att   det    införs
möjligheter till buggning som ett straffprocessuellt
tvångsmedel vid förundersökning. Enligt utredningens
förslag    skall    buggning    få    användas   vid
förundersökning   angående   brott   som   har   ett
minimistraff    på    fyra   års   fängelse,   grovt
narkotikabrott  och  grov   varusmuggling   avseende
narkotika   samt   vid  försök,  förberedelse  eller
stämpling  (dvs.  fall   som   i   princip   innebär
överenskommelse  att  begå ett brott eller uppmaning
till någon att begå brott) till nu nämnda brott. Med
ett krav på fyra års straffminimum  kommer  buggning
att   kunna   användas  endast  vid  de  allra  mest
allvarliga brotten,  bl.a.  mord, dråp, människorov,
grovt rån, grov mordbrand och grovt spioneri. Enligt
förslaget skall buggning bara  få  användas om någon
är skäligen misstänkt för brottet, om åtgärden är av
synnerlig vikt för utredningen samt  om  skälen  för
åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som
åtgärden  innebär  för  den  misstänkte  eller något
annat   motstående  intresse.  Åtgärden  får  vidare
endast avse  en  plats  där den misstänkte kan antas
komma att uppehålla sig.  Ett beslut om buggning får
inte  avse  samtal mellan den  misstänkte  och  hans
försvarare. En  fråga  om  buggning  skall prövas av
rätten på ansökan av åklagaren.


Buggningsutredningens         betänkande        har
remissbehandlats   och  bereds  för   närvarande   i
Justitiedepartementet.


Utskottet   har  vid  flera   tillfällen   tidigare
behandlat motionsönskemål  liknande  de nu aktuella.
Senast skedde det våren 1998 (bet. 1997/98:JuU12  s.
4  f).  Utskottet avstyrkte de då aktuella yrkandena
med hänvisning  till tidigare uttalanden, som går ut
på  att  det  då  pågående  utredningsarbetet  borde
avvaktas.  Utskottet   utgick  emellertid  från  att
regeringen skulle återkomma  till riksdagen med sina
överväganden  så  snart som möjligt  efter  det  att
utredaren redovisat sitt arbete.


Här kan även nämnas  att  justitieministern  den 21
januari  i  år  i  riksdagen  besvarat  en  fråga om
huruvida  regeringen  har  för  avsikt  att  föreslå
möjligheter till buggning (snabbprotokoll 1998/99:43
s.  49).  Hon  sade  då  att  det var för tidigt att
besvara   frågan  och  poängterade   att   när   nya
tvångsmedel  föreslås  skall förslagen alltid grunda
sig på en analys av den verklighet som de är avsedda
att tillämpas på, vilka  effekter  som man avser att
uppnå  med  dessa  tvångsmedel, och att  det  alltid
skall göras en analys  av vad som offras och det som
uppnås.


Utskottet kan i och för  sig hålla med motionärerna
om att buggning skulle kunna  vara  ett  sätt att ge
polisen  bättre  möjligheter  att  bekämpa allvarlig
brottslighet. Samtidigt utgör buggning ett intrång i
den  personliga  integriteten,  och  detta   ställer
särskilda  krav  på  de  regler  som skall gälla för
verksamheten. Som justitieministern  anfört  är  det
viktigt att ett förslag till riksdagen föregås av en
grundlig  analys.  Den  analysen  bör riksdagen inte
föregripa. Det sagda innebär att utskottet  inte kan
förorda  att  riksdagen nu uttalar sig i frågan  om,
och i så fall under  vilka förutsättningar, buggning
bör    få    komma   i   fråga.    Beredningen    av
Buggningsutredningens    betänkande    bör    alltså
avvaktas,  och utskottet avstyrker motionerna Ju802,
Ju807, Ju903 och Ju904 i här aktuella delar.




Behandlingen av frihetsberövade personer




I ett par motioner  förordas  olika åtgärder som tar
sikte  på  behandlingen  av  personer  som  berövats
friheten. I Ju907 (v) föreslås  att den som tas in i
häkte regelmässigt skall genomgå  läkarundersökning.
Vidare  hävdas att behandlingsinsatser  skall  kunna
vidtas  redan   under   häktningstiden.   I   motion
Ju508 (v)   efterfrågas  lagändringar  i  syfte  att
garantera den  som  berövats  sin  frihet rätten att
kontakta advokat, läkare och anhöriga.


I  samband  med  att  utskottet  under  våren  1998
behandlade   ett  regeringsförslag  som  i  huvudsak
handlade om bestämmelserna rörande restriktioner för
häktade hade utskottet  att pröva ett motionsyrkande
om  behandlingsinsatser redan  under  häktningstiden
(bet.  1997/98:JuU22 s. 3 f). Utskottet pekade först
på att den  häktade  enligt  1 § lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna  skall erbjudas
den personliga hjälp han behöver under förutsättning
av hans medgivande. Enligt 4 § samma lag  skall  han
också  beredas  läkarvård  och  psykiatrisk vård vid
behov. I fråga om tvångsvård gäller samma regler för
den  som är häktad som för andra.  Psykiatrisk  vård
ges    dock     enligt    lagen    (1991:1129)    om
rättspsykiatrisk   vård   och   inte   enligt  lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.


Utskottet  ansåg  att  dessa  regler  hade fått  en
lämplig utformning; det kunde inte komma i fråga att
utsätta en häktad för behandling tvångsvis  bara  på
den  grunden  att  han  är  häktad. En annan sak var
enligt  utskottet  att  det  kan   vara  synnerligen
lämpligt att under häktningstiden, som  redan  sker,
inleda  ett motivationsarbete för att få den häktade
att  upphöra  med  t.ex.  narkotikamissbruk.  Sådana
insatser  bygger  dock  -  framhöll  utskottet  - på
frivillighet. Utskottet ansåg sammanfattningsvis att
gällande    regler    tillgodosåg   de   behov   som
aktualiserades i motionen.


I  det  angivna  lagstiftningsärendet   tillstyrkte
utskottet  också  en  lagändring  som  innebär   att
häktade  som  huvudregel  skall  ges  tillfälle  att
vistas tillsammans.


Motionsönskemålen  i  motion  Ju508  baseras  på en
rapport  från Europarådets tortyrkommitté. Kommittén
har  rekommenderat  att  rätten  att  företrädas  av
advokat skall utsträckas till att avse alla personer
som grips  eller  på  annat  sätt  tas  om  hand  av
polisen.  Kommittén  har  vidare  rekommenderat  att
rätten till läkarbehandling skall regleras särskilt,
och att en sådan reglering bör innefatta en rätt att
välja    läkare.   Slutligen   har   tortyrkommittén
vidhållit en tidigare rekommendation om att alla som
grips av polisen  bör  ha rätt att kontakta anhöriga
omedelbart.


Regeringen har i en rapport  som  överlämnats  till
Europarådet  den  3 februari 1999 svarat på kritiken
från tortyrkommittén.  Vad  först  gäller rätten att
kontakta advokat och anhöriga har regeringen upplyst
att   dessa   frågor   är  föremål  för  översyn   i
Justitiedepartementet och  kommer  att  tas upp i en
departementspromemoria.    Vad    härefter    gäller
möjligheterna till läkarvård har regeringen hänvisat
till   de   ovan   nämnda   bestämmelserna  i  lagen
(1976:371) om behandlingen av  häktade  och anhållna
m.fl. samt till en bestämmelse i lagen (1976:511) om
omhändertagande av berusade personer m.m. Enligt den
sistnämnda  lagen  skall - om det behövs med  hänsyn
till  den omhändertagnes  tillstånd  -  vederbörande
undersökas av läkare så snart det kan ske (3 §).


Såvitt  gäller  möjligheten  att själv välja läkare
har     regeringen     anfört     att    den    s.k.
normaliseringsprincipen innebär att  frihetsberövade
personer  har rätt till sjukvård på samma  sätt  som
personer  som  inte  är  berövade  friheten.  Svensk
lagstiftning  på  området  innehåller ingen generell
rätt för enskilda att välja läkare, något som alltså
även     gäller     frihetsberövade.     Beträffande
specialistvård ansåg regeringen att ett behov av att
kunna välja läkare kunde  göra  sig  gällande, något
som dock kunde tillgodoses inom ramen  för  gällande
regler. Regeringen kunde inte finna att det behövdes
någon  lagändring  med  anledning av den kritik  som
tortyrkommittén riktat mot Sverige.


Utskottet vill till att börja med erinra om att den
som tas in i häkte skall beredas vård vid behov. Att
tvinga   en   person   som   häktats   att   genomgå
läkarundersökning   bara   på   den    grunden   att
vederbörande  häktats  kan knappast komma  i  fråga.
Problemen  med  självmord  i  häktena  kan  dessutom
knappast       lösas       genom       obligatoriska
läkarundersökningar. Här handlar  det  i  stället om
att se till att de häktade inte utsätts för  onödiga
påfrestningar,   t.ex.  i  form  av  isolering.  Den
lagstiftning som riksdagen  beslutade om förra våren
innebar också vissa förbättringar  i  det avseendet.
Vidare  har personalen på häktena en viktig  roll  i
sammanhanget;  det  är  genom deras kontakter med de
intagna som personer i riskzonen kan identifieras.


Vad    härefter    gäller   motionsönskemålet    om
behandlingsinsatser  redan  under  häktestiden  vill
utskottet,  i  likhet med  vad  som  anfördes  förra
våren, framhålla att det kan vara lämpligt att under
häktningstiden,   såsom   redan   sker,  inleda  ett
motivationsarbete för att få den häktade att upphöra
med t.ex. narkotikamissbruk. Detta bör dock bygga på
frivillighet.


Beträffande  kraven  på  en  lagreglerad  rätt  att
kontakta  anhöriga  och  att låta  sig  biträdas  av
advokat anser utskottet att det beredningsarbete som
regeringen aviserat i svaret  till  Europarådet  bör
avvaktas innan riksdagen tar ställning i saken.


Vad  slutligen  gäller  frågan  om att kontakta den
läkare man själv önskar ansluter utskottet  sig till
de  överväganden  regeringen  gjort  i  svaret  till
Europarådet. Gällande ordning på området får således
anses tillgodose de krav som rimligen kan ställas  i
detta avseende.


Det    anförda   innebär   sammanfattningsvis   att
utskottet avstyrker motionerna Ju508 och Ju907 i här
aktuella delar.




Häktningsberedskapen




I motion  Ju801  (m)  förordas att den samordning av
häktningsberedskapen som  sker under helgerna utökas
så att häktningsfrågorna även  under  vardagar  bara
prövas  av  en  domstol  i beredskapsområdet. Vidare
föreslås att häktningsförhandling regelmässigt skall
ske i den ort där häktet finns.


År 1988 ändrades reglerna som avgör inom vilken tid
en  anhållen  person  måste antingen  släppas  eller
begäras häktad. Ändringarna  innebar att tidsfristen
förkortades.  För  att  det  skulle   gå  att  hålla
fristerna  infördes  ett  system  med beredskap  vid
domstolarna       för      att      kunna      hålla
häktningsförhandlingar även på helgerna.


Genom en lagändring  år  1996  gjordes reglerna mer
flexibla.  Den  maximala tiden mellan  gripande  och
häktningsförhandling  -  fyra  dygn  - ändrades dock
inte (bet. 1995/96:JuU9).


Enligt 1 § förordningen (1988:31) om tingsrätternas
beredskap  för  prövning  av  häktningsfrågor  skall
tingsrätterna ha beredskap på helgerna för att pröva
frågor  om  häktning. Av 2 § i förordningen  framgår
att det ankommer  på Domstolsverket att efter samråd
med   Riksåklagaren   dela    in   tingsrätterna   i
beredskapsområden. Domstolsverket  skall  också utse
en   tingsrätt   att   svara   för  samordningen  av
beredskapen inom området.


Enligt  19  kap.  12 § RB skall vanliga  regler  om
forum i brottmål gälla  även  när domstolarna prövar
frågor    om    tvångsmedel.   Det    innebär    att
häktningsförhandlingar i regel hålls i den tingsrätt
inom vars domkrets  brottet  förövats.  Om det finns
särskilda  skäl  får frågor om häktning tas  upp  av
rätten i en annan ort än som eljest skulle ha skett.
Detta  undantag  kom   till   i  syfte  att  ge  den
tjänstgörande  tingsrätten  behörighet   att   pröva
häktningsfrågor  inom  hela beredskapsområdet (prop.
1986/87:112 s. 69).


Enligt regleringsbrevet  för domstolsväsendet skall
Domstolsverket vara en drivande  och stödjande kraft
i  reformarbetet som framför allt skall  bedrivas  i
syfte    att   säkerställa   en   hög   kvalitet   i
domstolsverksamheten. I samband med omorganisationen
av   Domstolsverket    har    det    inrättats    en
utvecklingsgrupp,       som       knutits       till
utvecklingsenheten. Enligt vad utskottet erfarit  är
frågan    om    att    organisera    prövningen   av
häktningsfrågor  på  det  sätt  som  förespråkas   i
motionen  aktuell inom ramen för utvecklingsgruppens
arbete.  Planer  på  en  sådan  verksamhet  finns  i
Västmanlands  län, där ett projekt skall inledas med
ökad samverkan mellan tingsrätterna.


Utskottet kan  alltså  konstatera  att vissa planer
redan finns på en försöksverksamhet som  går  ut  på
att    pröva    häktningsfrågor   såsom   motionären
föreslagit.  Den förordade  ordningen  skulle  kunna
innebära   beaktansvärda    rationaliseringsvinster,
vilket  i  och  för  sig  framstår   som   positivt.
Utskottet   kan   därför   känna  viss  sympati  för
motionsönskemålet.   Utskottet  ser  det  emellertid
också som betydelsefullt  att  framtida reformer när
det gäller domstolarna har en så fast förankring som
möjligt   på   alla   nivåer,  inte  minst   ute   i
domstolarna. Ett sätt att  tillgodose detta intresse
är  att ge utrymme för lokala  initiativ,  initiativ
som sedan  följs  upp  och utvärderas. De planer som
finns   när   det   gäller  häktningsberedskapen   i
Västmanlands län är ett  exempel  just på ett sådant
lokalt initiativ. Något uttalande från riksdagen bör
alltså inte göras. Utskottet avstyrker motion Ju801.




Satellit- och dataövervakning av transittrafik




I  motion  Ju222 (s) hävdas att lagstiftningen  inte
får hindra att ny teknik används vid bekämpningen av
internationell       organiserad      varusmuggling.
Motionärerna nämner bl.a. att s.k. GPS-teknik skulle
kunna användas för att övervaka transittrafiken.


Buggningsutredningen   har   i   sitt  ovan  nämnda
betänkande (SOU 1998:40 s. 355 f) beskrivit  vad som
kommit att kallas för pejling. Med pejling avses att
ett  objekt  följs  på  avstånd  med  hjälp  av  ett
tekniskt  hjälpmedel.  Det  tekniska  hjälpmedel som
används kan bestå av en radiosändare som  periodiskt
sänder  ut  radiosignaler.  Sändaren  kan exempelvis
fästas  på  ett  fordon.  Metoden används ibland  av
polisen och är inte lagreglerad.


Buggningsutredningen har övervägt  om det behövs en
lagreglering. Enligt utredningens uppfattning  torde
det  stå klart att den pejling som i dag används  av
svensk   polis  och  som  innebär  att  utrustningen
placeras utanpå  det  objekt  som  skall pejlas inte
kräver  lagstöd med hänsyn till bestämmelserna  i  2
kap. regeringsformen. Utredningens slutsats blev att
någon reglering  inte  behövdes  av  den pejling som
polisen använder i dag.


Utredningen  tog  också  upp frågan om att  tillåta
pejling  som går till så att  utrustningen  placeras
efter intrång  i fordon, containrar etc. I denna del
intog utredningen  den  ståndpunkten  att  en  sådan
ordning  skulle  innebära ett integritetsintrång som
skulle  vara  så  allvarligt  att  en  grundläggande
förutsättning för en  reglering  måste  vara att det
finns ett väl dokumenterat behov av sådana åtgärder.
Utredningen  konstaterade  att det inte råder  någon
entydig uppfattning om huruvida  det verkligen finns
ett  sådant  behov.  Vid  sådant  förhållande  ansåg
utredningen att man borde avstå från  att lägga fram
förslag om regler som skulle ge polisen rätt att vid
pejling göra intrång i annans egendom.


Utskottet  noterar att Buggningsutredningen  kommit
till   slutsatsen    att   den   spaningsmetod   som
motionärerna  förespråkar  inte  kräver  lagändring.
Motionsönskemålet  får  anses  tillgodosett genom de
möjligheter  som finns till pejling.  Utskottet  kan
inte finna något  behov  av  ytterligare utredning i
frågan, och utskottet avstyrker motion Ju222.




Distribution av vissa handlingar




I   motion   Ju811   (c)  efterfrågas   lagändringar
innebärande att handlingar  som  innehåller känsliga
uppgifter vid postbefordran alltid  skall sändas med
rekommenderat  brev.  Motionären vill åstadkomma  en
säkrare distribution av handlingar genom att utvidga
skyldigheten att använda delgivning.


Av  33  kap.  2  §  RB följer  att  delgivning  får
användas  när  rätten  skall   underrätta  någon  om
innehållet  i  en  handling  eller om  något  annat.
Delgivning  skall  användas  om  det   är   särskilt
föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet  med
den   bestämmelse   som   reglerar   en   fråga   om
underrättelse  framgår  att  delgivning  bör  ske. I
övrigt  bör  delgivning  tillgripas  bara  om det är
påkallat med hänsyn till omständigheterna.


En   motsvarande   regel  gäller  för  de  allmänna
förvaltningsdomstolarna,        se        47       §
förvaltningsprocesslagen (1971:291).


Av  1  §  delgivningslagen  (1970:428)  följer  att
delgivning normalt skall verkställas enligt lagen om
det  i  lag  eller annan författning föreskrivs  att
delgivning skall ske.


De olika sätten  för  delgivning  framgår  av  3  §
delgivningslagen.  Ordinär delgivning regleras i 3 §
och  innebär att handlingen  sänds  med  post  eller
överlämnas  med bud eller på annat sätt till den som
söks,  varvid   som  bevis  om  att  denne  mottagit
försändelsen begärs  kvitto.  Om det finns anledning
anta att sådant kvitto inte kommer  att  lämnas  får
delgivning  ske  genom s.k. särskild postdelgivning,
vilket innebär att  handlingen  överlämnas  till den
sökte       i       särskild      ordning      genom
postbefordringsföretag. Härutöver kan delgivning ske
bl.a.   med  hjälp  av  stämningsman   eller   genom
kungörelse.


Utskottet  har från Posten inhämtat vissa uppgifter
om  i  vilken  utsträckning   brev   försvinner  vid
posthanteringen. Siffrorna avser år 1998.  Under det
året förmedlades 3,4 miljarder vanliga brev.  Av  de
försändelser som reklamerades lyckades man återfinna
30  %. Resten - vilket motsvarar 10.000 brev - kunde
inte  spåras. Dessa 10.000 brev motsvarar 0,029 % av
det totala antalet försändelser. När det gäller s.k.
ESS-brev,  dvs.  rekommenderade  brev, kurirpost och
värdepost finns inga siffror om det  totala  antalet
sådana  försändelser. I denna kategori försvann  340
brev.


Utskottet  anser att det problem som motionären tar
upp    inte    bör     lösas    inom    ramen    för
delgivningsreglerna. Delgivning syftar nämligen till
att åstadkomma bevisning  om att den sökte verkligen
fått försändelsen i fråga.  Frågan om det finns skäl
att  utvidga  skyldigheten  att  använda  delgivning
eller inte kan utskottet bara  besvara såvitt gäller
författningar   inom   det  egna  beredningsområdet.
Enligt   utskottets   uppfattning   har   det   inte
framkommit  något  som talar  för  att  reglerna  om
delgivning  i  exempelvis   rättegångsbalken   eller
förvaltningsprocesslagen   skulle   behöva   ändras.
Utskottet är inte heller berett att förorda att  det
i  delgivningslagen  -  som  alltså  enbart reglerar
själva  verkställandet  av  delgivningen   -  införs
regler om vilken typ av handlingar som skall delges.
Denna  fråga bör även i framtiden vara en fråga  som
regleras  utanför  delgivningslagen. Ett bifall till
motionsyrkandet   skulle    alltså    innebära    en
systemfrämmande   förändring.   Avslutningsvis   kan
anmärkas  att  ingenting  hindrar  domstolarna eller
andra myndigheter från att sända känsliga handlingar
i rekommenderade brev, om man bedömer  att  detta är
ändamålsenligt.  Med det anförda avstyrker utskottet
motion Ju811.




Medborgarvittnen




I  motion  Ju918  (mp)   förordas   ett  system  med
medborgarvittnen   som  bör  få  till  uppgift   att
övervaka gripandet av misstänkta.


Enligt lagen (1981:324)  om medborgarvittnen får en
kommun i syfte att tillgodose  allmänhetens intresse
av   insyn   i  polisverksamheten  utse   trovärdiga
personer  att som  medborgarvittnen  följa  polisens
verksamhet. Lagen ger kommunerna en rätt men inte en
skyldighet att utse medborgarvittnen.


Här kan även  nämnas  bestämmelsen i 23 kap. 10 RB.
Enligt   den   skall   såvitt    möjligt    ett   av
undersökningsledaren   anmodat   trovärdigt   vittne
närvara under förhör.


Utskottet  har  tidigare  haft anledning att uttala
sig i frågan om medborgarvittnen.  Senast skedde det
hösten  1990  (bet.  1990/91:JuU1 s. 34).  Utskottet
noterade  då  att  en ordning  med  medborgarvittnen
funnits i Göteborg sedan  30  år.  I  andra  städer,
bl.a.     Stockholm,    hade    en    ordning    med
medborgarvittnen     tillämpats     i     varierande
utsträckning.       Utskottet      framhöll      att
medborgarvittnen  kunde  medverka  till  att  trygga
rättssäkerheten   och    stärka    förtroendet   för
polisverksamheten  samt  -  inte  minst  -  vara  en
garanti     mot     obefogade     anmälningar    mot
befattningshavare inom poliskåren. Utskottet vidhöll
en positiv grundsyn till ett vidgat bruk av systemet
med medborgarvittnen men konstaterade  samtidigt att
det ankom på de enskilda kommunerna att fatta beslut
i saken.


Utskottet  vidhåller  sin positiva grundinställning
till  medborgarvittnen  men   är   alltjämt  av  den
uppfattningen  att  det  ankommer på kommunerna  att
fatta beslut om man skall  utse  några  sådana eller
inte. Utskottet avstyrker motion Ju918 i här aktuell
del.




Forumreglerna i tvistemål




I motion Ju804 (v) begärs en översyn av reglerna  om
forum  i  tvistemål.  Motionärerna  ifrågasätter  om
dagens  regler  gör  det möjligt att i Sverige pröva
anspråk   som   avser   skadestånd   på   grund   av
krigsförbrytelser  och andra  grova  kränkningar  av
mänskliga rättigheter.


Motionsönskemålet  rör  i  första  hand  frågan  om
svensk  domstols  behörighet.  Bestämmelserna  i  RB
reglerar inte den frågan  direkt. Vissa bestämmelser
i ämnet finns däremot i lagen (1998:538) om domstols
internationella behörighet  och om verkställighet av
utländska  domar  enligt Brysselkonventionen  och  i
lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde
till  Luganokonventionen.   Luganokonventionen   har
ratificerats     av    EU:s    samtliga    nuvarande
medlemsstater och av EFTA-staterna Island, Norge och
Schweiz.  Brysselkonventionen  kan endast tillträdas
av  EU:s  medlemsstater. Båda konventionerna  gäller
som lag här i landet.


Enligt båda  konventionerna  kan  en talan avseende
skadestånd utanför avtalsförhållanden  mot  den  som
har  hemvist  i en konventionsstat väckas i en annan
konventionsstat  vid  domstolen i den ort där skadan
inträffade.


För det fall någon konventionsbaserad  lag  inte är
tillämplig  gäller  som  huvudregel att en tvist  är
underkastad svensk domsrätt,  om  svensk lag anvisar
ett  forum  här  i  landet.  Reglerna  om   forum  i
tvistemål  innebär  -  såvitt  nu  är  aktuellt  - i
huvudsak följande.


Enligt  22 kap. 1 § RB får talan mot den misstänkte
om enskilt  anspråk  i  anledning  av  brott föras i
samband med åtal för brottet. Om talan inte  förs  i
samband  med  åtalet  skall  talan  föras  i den för
tvistemål stadgade ordningen. Det sistnämnda innebär
att svarandens hemvist avgör i vilken domstol  talan
skall föras.


Mot  den  som  inte  har känt hemvist vare sig inom
eller utom riket får talan väckas där han uppehåller
sig.   Om  den  sökte  är  svensk   medborgare   som
uppehåller sig utom riket eller om hans uppehållsort
är okänd,  kan  talan  mot  honom föras där han inom
riket senast haft hemvist eller uppehållit sig.


Mot den som inte har känt hemvist inom riket får, i
fråga  om  tvist  som  gäller  betalningsskyldighet,
talan föras där vederbörande har egendom.


En  talan  i anledning av en skadegörande  handling
får vidare tas upp i den ort där handlingen företogs
eller där skadan uppkom.


Det  anförda  innebär  -  såvitt  gäller  utländska
medborgare  med hemvist utomlands - att en talan som
enbart avser  skadestånd  på grund av brott begånget
utomlands i praktiken inte kan föras här.


När   det  gäller  verkställighet   av   domar   är
huvudregeln  den  att domar som meddelats i en annan
stat  inte  erkänns,   om   det   inte  finns  någon
överenskommelse  om  annat. De ovan nämnda  Bryssel-
och    Luganokonventionerna     innehåller     bl.a.
bestämmelser  om  erkännande  av  utländska domar på
privaträttens område.


Utskottet håller i och för sig med  motionärerna om
att  skadestånd  många gånger är en viktig  sanktion
för att en målsägande  skall få upprättelse. När det
gäller motionsönskemålet  vill dock utskottet erinra
om att redan gällande regler  ger  en  möjlighet att
föra en skadeståndstalan här under förutsättning att
åtalet  prövas  här. Att föra en skadeståndstalan  i
den aktuella typen  av mål utan samband med ett åtal
framstår emellertid av  flera skäl som orealistiskt,
bl.a. skulle målsäganden  inte ha den fördel i fråga
om  utredningen om den skadegörande  handlingen  som
samordningen  med  ett  åtal  normalt  sett innebär.
Härtill kommer att en sådan dom med stor sannolikhet
endast  skulle  kunna verkställas i stater  inom  EU
eller  i  Norge,  Island   och  Schweiz.  Mot  denna
bakgrund är utskottet inte berett  att  förorda  att
ett  utredningsarbete  sätts i gång i frågan. Motion
Ju804 avstyrks.




Bemötande av vittnen och målsägande i
domstol




Motionerna




I flera motioner föreslås  olika  åtgärder  för  att
åstadkomma  ett  bättre  bemötande  av  vittnen  och
målsägande  i  domstol. I motionerna Ju402 och Ju404
(båda fp) begärs  en översyn av reglerna i syfte att
åstadkomma en höjning  av  ersättningen  för framför
allt förlorad arbetsinkomst. I motionerna  Ju404 och
Ju910  (kd)  föreslås  inrättandet  av  väntrum  för
vittnen  och  målsägande.  I  motion  Ju404 förordas
dessutom  att  utbildningen i hithörande  ämnen  för
personal inom rättsväsendet ökas och att information
till  målsägande  och  vittnen  om  hur  rättegången
kommer  att  gå  till  lämnas redan i kallelsen till
förhandlingen. I motionen  begärs  också  att staten
ekonomiskt   skall   stödja  en  verksamhet  med  en
koordinator för vittnesstödsprojekt  i  varje län. I
motion    Ju916    (m)   begärs   lagstiftning   med
utgångspunkt i departementspromemorian  Vittnen  och
målsägande  i domstol (Ds 1995:1), bl.a. efterfrågas
en möjlighet  för domstol att förordna en stödperson
för särskilt utsatta  vittnen.  I  motion  Sf608 (c)
förordas i mer allmänna ordalag ett bättre skydd för
utsatta vittnen.




Bakgrund




Enligt  36  kap.  24  §  RB  har  vittnen  rätt till
ersättning  för  inställelse. Vittnen och målsägande
som åberopats av åklagaren  har rätt till ersättning
av   allmänna   medel.   I  dessa  fall   fastställs
ersättningen  enligt  föreskrifter   som  regeringen
meddelar.  Sådana föreskrifter finns i  förordningen
(1982:805) om  ersättning  av  allmänna  medel  till
vittnen,  m.m.  Ersättning kan betalas för kostnader
för resa och uppehälle.  Den  kan även avse förlorad
arbetsinkomst   eller   annan   ekonomisk   förlust.
Ersättningen   för   förlorad   arbetsinkomst    får
bestämmas   till  det  belopp  som  svarar  mot  den
faktiska förlusten,  dock  högst 300 kr per dag. All
ersättning enligt förordningen i fråga är skattefri.


I departementspromemorian Vittnen  och målsägande i
domstol föreslås bl.a. att den maximala ersättningen
för förlorad inkomst höjs till 600 kr.


Domstolsverket  har  på  regeringens uppdrag  tagit
fram  ett  åtgärdsprogram  som   syftar   till   att
förbättra  domstolarnas  bemötande  av  vittnen  och
övriga som kommer i kontakt med domstolen. Rapporten
överlämnades  till  regeringen  i  juli  1998. I den
föreslås  bl.a.  att  frågan om vittnesersättningens
storlek tas under nytt övervägande.


I   den   nyss  nämnda  promemorian   Vittnen   och
målsägande i  domstol  diskuteras  också  bl.a.  hur
domstolsmiljön  skall  kunna  göras mer anpassad för
målsägande och vittnen. Det bör  enligt  promemorian
inte vara obligatoriskt för domstolarna att  inrätta
särskilda  väntrum  för målsägande och vittnen i  de
nuvarande domstolsbyggnaderna. När domstolsbyggnader
byggs  om bör man dock  ägna  frågan  uppmärksamhet.
Tills vidare  bör  enligt promemorian domstolarna ha
beredskap  för att ordna  ett  avskilt  väntrum  när
behovet uppstår.  I  promemorian föreslås vidare att
det  införs en möjlighet  för  domstolarna  att  för
vissa   särskilt   utsatta   vittnen   förordna   en
stödperson, ett s.k. vittnesbiträde.


I  promemorian  Domstolsförfarandet  - Förslag till
förbättringar       (Ds       1997:7)       föreslås
författningsändringar som gör det möjligt att  fatta
beslut  om  ersättning till vittnen m.fl. på rättens
kansli i stället  för  -  såsom  sker i dag - inne i
sessionssalen.  Bakgrunden till förslaget  är  bl.a.
att det inte sällan  är  plågsamt för målsägande och
vittnen att inför publik behöva  redogöra  för  sina
ersättningsanspråk och få dem ifrågasatta.


I  regleringsbrevet för år 1998 har regeringen gett
Domstolsverket   i   uppdrag   att   i   samråd  med
representanter    för   domstolarna   ta   fram   en
utbildningsplan som  syftar  till  en  utvidgad  och
breddad  kompetensutveckling  hos domstolsanställda.
Uppdraget skall redovisas senast den 1 juli 1999.


Brottsofferutredningen     har     i    betänkandet
Brottsoffer  - Vad har gjorts? Vad bör  göras?  (SOU
1998:40)  föreslagit   att   det   till   domstolens
kallelser   bör   fogas  information  bl.a.  om  hur
rättegången kommer  att gå till. Vid domstolarna bör
vidare  utses  någon eller  några  personer  som  är
ansvariga för att besvara frågor från målsägande och
vittnen. Domstolslokalerna  bör  enligt  utredningen
utformas så att målsägande och vittnen inte  behöver
konfronteras  med  den  tilltalade.  Domstolarna bör
också  se  till  att  det finns personal i  eller  i
anslutning till väntrummen och i större utsträckning
ge  expeditionsvakterna   arbetsuppgifter   som  rör
bemötande av målsägande och vittnen.


Domstolsverket  har  påbörjat en samlad översyn  av
samtliga  de  kallelser  och  andra  handlingar  som
domstolarna tillställer enskilda.


Vidare  har  Domstolsverket   i   det  ovan  nämnda
åtgärdsprogrammet föreslagit att det  i utbildningen
och  fortbildningen  för samtliga personalkategorier
vid domstolarna införs  beteendevetenskapliga moment
och  annan  utbildning  om  brottsofferfrågor   samt
utbildning i invandrarfrågor.


Domstolsverket    förordar    också   att   det   i
allmänhetens utrymmen vid alla domstolar  bör finnas
ett relevant och aktuellt informationsmaterial.  Vid
de domstolar där detta inte redan finns bör en eller
flera  personer  särskilt  ges i uppgift att ansvara
för informationsmaterialet.  Målsägande  och vittnen
bör tillställas information om rättegångsförfarandet
m.m.  med  kallelsen. Domstolsverket har för  avsikt
att utarbeta ett informationsblad till vittnen.


I åtgärdsprogrammet rekommenderas dessutom att alla
domstolar -  om möjligt - bör utse någon eller några
personer som ansvariga för att besvara frågor från i
första hand målsägande  och  vittnen  men även andra
enskilda som har frågor om inställelse m.m. På samma
sätt  bör personal, företrädesvis expeditionsvakter,
i större utsträckning än vad som är fallet i dag ges
arbetsuppgifter rörande bemötandet av målsägande och
vittnen m.fl.


Domstolsverket      rekommenderar      även     att
domstolslokalerna    vid   om-   och   tillbyggnader
förbättras  kontinuerligt,   bl.a.   såtillvida  att
enskildas behov av att vänta i separata rum beaktas.
Verket  rekommenderar  domstolarna  att  fortlöpande
överväga  om  fördelningen  av  separata  rum mellan
olika användarkategorier är ändamålsenlig och härvid
särskilt  beakta  målsägandes  och  vittnens  behov.
Vidare  bör  domstolarna  ombesörja  att de separata
rummen är tydligt skyltade och att om möjligt tillse
att  personal,  som  kan ge service åt besökare  och
bl.a. upplysa om separata  väntrum,  finns i eller i
direkt  anslutning  till  allmänhetens utrymmen.  Av
kallelsen till domstolen bör  framgå  bl.a.  att  en
möjlighet att vänta i separata rum finns.


Avslutningsvis  föreslås i åtgärdsprogrammet att en
försöksverksamhet   inleds   med   vittnesstöd   vid
domstolar  i  ett län med en gemensam administration
av    verksamheten.    Koordinatorn    anlitas    av
Domstolsverket  på  uppdragsbasis.  Försöksprojektet
genomförs  i  samarbete  mellan  Domstolsverket  och
Brottsofferjourernas riksförbund och  bör pågå under
ett år.


En   sammanfattning   av   åtgärdsprogrammet    har
distribuerats till domstolarna i juli 1998.


Justitieministern  har  i ett frågesvar i riksdagen
den 4 februari (fråga 1998/99:298) anknutit till den
beskrivna försöksverksamheten  och  upplyst  att  en
koordinator  med  ansvar  för  administrationen  och
samordningen   av   vittnesstödet  i  domstolarna  i
Jönköpings län har anställts.  Hon nämnde vidare att
flera vittnesstödsprojekt drivs  ute  i  landet  med
stöd av medel från Brottsofferfonden.


Regeringen    har    anslagit    medel   till   två
försöksverksamheter  i  syfte  att förbättra  stödet
till brottsoffer och vittnen. I den ena verksamheten
skall   en   av   Brottsoffermyndigheten    anställd
samordnare  verka  för ett förbättrat stöd inom  ett
större geografiskt område,  bl.a.  genom  att ideell
verksamhet stöds. I det andra projektet skall  en av
Brottsofferjourernas  riksförbund anställd person  -
en länsassistent - verka  för  att  brottsoffren ges
förbättrat  stöd inom ramen för brottsofferjourernas
verksamhet (se bet. 1998/99:JuU1 s. 52 f). Utskottet
har inhämtat att verksamheterna nu påbörjats.


Utskottet tog  våren  1997  ställning till yrkanden
liknande de nu aktuella (bet.  1996/97:JuU19  s. 5).
Utskottet  ansåg  efter  att ha noterat att frågorna
var      aktuella     i     den     då     arbetande
Brottsofferutredningen  att det inte fanns anledning
att ta något initiativ i frågan.


Enligt   vad   utskottet   erfarit    bereds   inom
Justitiedepartementet   för  närvarande  frågan   om
ändrade regler för ersättning till vittnen m.fl.


När  det  gäller  Brottsofferutredningen   kan   en
proposition  förväntas  bli  lämnad  till  riksdagen
under hösten.




Utskottets bedömning




Utskottet vill inledningsvis särskilt framhålla  att
en    rättssäker   och   effektiv   brottmålsprocess
förutsätter    att    allmänheten    medverkar   vid
utredningen  om  brott.  Rättsordningens   fundament
rubbas  om allmänheten av olika skäl inte vill,  kan
eller    vågar     medverka.     Vad    så    gäller
motionsönskemålen håller utskottet  med motionärerna
när det gäller vikten av att vittnen  och målsägande
bemöts på ett bra sätt i domstolarna. Utskottet  kan
vidare konstatera att en rad förslag som syftar till
att  förbättra bemötandet i domstolarna har arbetats
fram och bereds. Utskottet noterar också att en stor
del av  de  åtgärder som Domstolsverket föreslagit i
åtgärdsprogrammet  kan genomföras utan lagstiftning.
Här  tänker  utskottet   särskilt   på  frågorna  om
domstolslokalernas  utformning  och  på   frågan  om
vilken  information  som kallelser till vittnen  och
målsägande bör innehålla.  Utskottet  utgår från att
domstolarna beaktar de rekommendationer  som  ges  i
åtgärdsprogrammet.  Det  är  härtill  glädjande  att
Domstolsverkets  eget  arbete i fråga om kallelserna
kommit i gång.


I  de delar där det pågående  reformarbetet  kräver
författningsändringar   -   exempelvis  i  fråga  om
möjligheterna  att  förordna stödpersoner  -  saknar
utskottet  anledning att  utgå  från  annat  än  att
beredningen  sker  med  största möjliga skyndsamhet;
beredningen bör dock inte föregripas.


Med  det  anförda  avstyrker  utskottet  motionerna
Ju402, Ju404, Ju910,  Ju916 och Sf608 i här aktuella
delar.




Anlitande av psykologer inom rättsväsendet




I motion Ju403 (kd) yrkas  att  aktivt stöd av bl.a. ekonomisk
art  skall  lämnas  åt  Institutet   för   Forensisk
Psykologi.


Utskottet  behandlade  ett  liknande motionsyrkande
våren 1998 (bet. 1997/98:JuU24  s.  21  f).  För  en
utförlig redovisning av vad som gäller bl.a. i fråga
om  användning  av  sakkunniga i rättegångar och det
projekt  som  motionen   tar  sikte  på  kan  därför
hänvisas dit. Sammanfattningsvis går projektet ut på
att  Stockholms  Universitet  Holding  AB,  Sveriges
Psykologförbund och  Psykologiska  Institutionen vid
Stockholms  universitet  skall bilda ett  bolag  med
namnet    Institutet    för   Forensisk    Psykologi
Aktiebolag. Bolagets affärsidé  är att systematisera
formerna   för  hur  adekvat  psykologisk   kunskap,
kompetens  och   forskning  tillförs  rättsväsendets
olika delar. Målsättningen  för  bolaget  skall vara
att huvuddelen av de sakkunniguppdrag som lämnas  av
rättsväsendet  till  psykologer  skall  förmedlas av
bolaget.    Den    övergripande    tanken   är   att
rättsväsendet  alltid  skall  anlita  psykologer  av
erkänt hög kompetens.


Utskottet   anförde  att  frågan  om  huruvida   en
psykolog som anlitas  som  sakkunnig i ett mål eller
ärende har erforderlig kompetens för sitt uppdrag är
en fråga som måste bedömas av  den  myndighet  eller
domstol som anlitar honom. När det gäller psykologer
som  anlitas  av  domstol  ansåg  utskottet  att det
förtjänade att framhållas att domstolen alltid måste
avgöra  målet  på grundval av vad den finner bevisat
och alltså aldrig  kan  vara bunden av en sakkunnigs
uppfattning.  Det  nu  anförda   hindrade  inte  att
utskottet   delade  motionärernas  uppfattning   att
psykologer,  som   anlitas   av   rättsväsendet  som
sakkunniga, bör vara väl skickade för  sitt uppdrag.
Att olika initiativ tas av enskilda och  myndigheter
för  att  höja  kompetensen  bland  dessa psykologer
ansåg   utskottet   böra   välkomnas.   Vad   gäller
Institutet  för Forensisk Psykologi Aktiebolag ansåg
utskottet att  det  inte fanns tillräckligt underlag
för  att ta ställning  till  om  staten  bör  stödja
bolagets   verksamhet.  Med  det  anförda  avstyrkte
utskottet den då aktuella motionen.


Utskottet  har  inhämtat  att  någon  verksamhet  i
bolaget ännu  inte kommit i gång. Stöd har sökts hos
Humanistisk-Samhällsvetenskapliga   Forskningsrådet,
men något svar har ännu inte erhållits.


Utskottet gör samma bedömning nu som  förra  våren,
och utskottet avstyrker motion Ju403.




Barn som offer för brott




I  motion  Ju905 (kd) efterfrågas ett ökat stöd till
barn som utsatts  för sexuella övergrepp. Motionären
hävdar också att riksdagen  bör  uttala  att barnets
uppgifter   vid   exempelvis  vårdnadstvister  skall
tillmätas den allra största betydelse.


Utskottet  har den  25  mars  1999  tillstyrkt  ett
regeringsförslag  som bl.a. tar sikte på reglerna om
inom vilken tid en  ansökan om brottsskadeersättning
måste  lämnas  in  (bet.  1998/99:JuU20).  Förslaget
innebär  att  i  de  fall  där  förundersökning  har
inletts  skall en ansökan  om  brottsskadeersättning
göras inom  två  år  från  det  att  förfarandet hos
polis, åklagare och domstol avslutats. I de fall där
förundersökning inte har inletts skall ansökan göras
inom  två  år från brottet. Om det finns  synnerliga
skäl  skall Brottsoffermyndigheten  kunna  pröva  en
ansökan  även  om  den  kommit  in  för sent. Vidare
föreslås    en    lagändring    som    innebär   att
preskriptionstiden        för       anspråk       på
brottsskadeersättning skall  vara  densamma  som när
skadestånd  begärs  av gärningsmannen. Avsikten  med
förslagen är att ge brottsoffren  längre  tid på sig
att söka brottsskadeersättning.


I     en    promemoria    som    utarbetats    inom
Justitiedepartementet  föreslås  en  lag om särskilt
målsägandebiträde. Enligt förslaget skall  -  om det
inte  är obehövligt - ett särskilt målsägandebiträde
förordnas  när  en  vårdnadshavare kan misstänkas ha
begått brott mot den  underårige  och  det kan följa
fängelse på brottet. Detsamma föreslås gälla  om det
kan  antas  att  vårdnadshavaren  på  grund  av sitt
förhållande  till  den  som kan misstänkas ha begått
ett sådant brott inte kommer  att  ta  till vara den
underåriges   rätt.  Tanken  är  att  det  särskilda
målsägandebiträdet   skall  överta  vårdnadshavarens
befogenheter  att  fatta   beslut  som  rör  barnet.
Befogenheterna begränsas till  de  frågor  som  upp-
kommer  under  förundersökningen  och i rättegången,
t.ex.   när   det   gäller   läkarundersökning   och
polisförhör  och  till  att  föra  skadeståndstalan.
Syftet  med förslaget är att stärka  rättssäkerheten
för sådana  underåriga  som  utsatts för brott av en
närstående person.


Promemorian har remissbehandlats och en proposition
avses att bli lämnad till riksdagen under våren.


Den 10 december 1998 beslutade  regeringen  att  en
parlamentarisk kommitté skall tillkallas med uppdrag
att  utreda  frågan  om  barnmisshandel  och  därmed
sammanhängande  frågor  (dir. 1998:105). Utredningen
skall bl.a. redovisa de behov  av kunskaper och stöd
som  personal inom förskoleverksamheten,  skola  och
barnomsorg  har  i  syfte att förbättra deras arbete
med  barn  som  utsatts  för  eller  misstänks  vara
utsatta  för misshandel.  Utredningen  skall  vidare
överväga  och   föreslå   olika   insatser  för  att
förbättra  socialtjänstens  arbete  med   barn   som
utsatts  för  misshandel  och  med  deras  familjer.
Dessutom  skall  utredningen kartlägga polisens  och
åklagarnas  handläggningstider   och   metoder   för
arbetet  med  barnmisshandelsutredningar  samt lämna
förslag till åtgärder som kan krävas för att arbetet
skall effektiviseras och - om det behövs -  för  att
kvaliteten på utredningarna skall höjas.


Utredningsuppdraget    skall   i   sistnämnda   del
redovisas före utgången av  år  1999. I övrigt skall
uppdraget redovisas senast den 31 mars 2001.


Här kan även nämnas att justitieministern nyligen i
ett   frågesvar   (fråga   1998/99:434)   om   barns
rättssäkerhet uttalat sig i  hithörande  frågor. Hon
anförde    bl.a.    att    det    är   viktigt   att
brottmålsutredningar som rör barn handläggs  snabbt,
inte  minst  när ett barn misstänks ha blivit utsatt
för  ett  brott.   Hon   hänvisade  också  till  att
regeringen  i  budgetpropositionen  uttalat  att  en
skyndsam handläggning  är särskilt nödvändig när det
gäller övergrepp mot barn.  Hon  anförde  vidare att
det  å  andra  sidan  är viktigt att komma ihåg  att
misstankar om brott mot  barn  av många skäl ofta är
komplicerade till sin karaktär och  svåra att utreda
och  att  det därför är viktigt att tillräcklig  tid
ges för att  arbetet  skall  kunna genomföras på ett
rättssäkert sätt. En annan omständighet  som  spelar
in  är  att det ställs särskilda krav på utredningar
som rör barn, exempelvis i fråga om samverkan mellan
myndigheter.


Utskottet  har  inhämtat  att  det under ledning av
Riksåklagaren  pågår  ett  arbete för  att  utveckla
metoderna  för  utredningsarbetet   när  det  gäller
sexuella övergrepp mot barn.


Socialstyrelsen bedriver ett arbete som syftar till
att  ge ökad kunskap och förståelse för  de  problem
som   sexuella    övergrepp    orsakar    och    för
myndigheternas handläggning av enskilda ärenden. Som
ett led i det arbetet publicerade Socialstyrelsen  i
februari  i  år  ett  antal rapporter i dessa ämnen.
Rapporterna   finns   tillgängliga    på   Internet.
Ytterligare  tio rapporter skall publiceras.  Enligt
vad   utskottet    inhämtat    är    avsikten    att
Socialstyrelsen någon gång i höst skall ta ställning
till  hur  man  skall  ersätta  de  allmänna råd som
tidigare funnits i ämnet.


När  det  gäller  frågan  om  tilltron  till  barns
utsagor  kan  nämnas  att  det  i  35  kap.  1  § RB
föreskrivs att rätten efter en samvetsgrann prövning
av  allt  som förevarit i målet skall avgöra vad som
är   bevisat.    I   Sverige   råder   således   fri
bevisprövning.


Utskottet håller  med  motionären  om  att  det  är
viktigt  att barn som utsatts för sexuella övergrepp
ges bästa  tänkbara  stöd.  Det av utskottet nyligen
tillstyrkta           lagförslaget           rörande
brottsskadeersättning      innebär     också     att
möjligheterna till ersättning  förbättras.  När  det
gäller   barnets  ställning  i  rättsprocessen  vill
utskottet  - utan att föregripa det arbete som pågår
i  Regeringskansliet  -  påpeka  att  den  aviserade
propositionen  om  barns rätt till målsägandebiträde
kan förväntas innebära  att  barn  som  utsatts  för
brott från anhöriga får ett ökat stöd. Även i övrigt
pågår  på  flera  håll  arbete  i  den av motionären
efterfrågade   riktningen.   Något  behov   av   ett
initiativ  från  riksdagen  för att  få  till  stånd
ytterligare  åtgärder kan utskottet  för  närvarande
inte se. Utskottet  avstyrker  motion  Ju905 i denna
del.


Vad  härefter  gäller frågan om hur värderingen  av
barns utsagor bör  ske  i domstolarna vill utskottet
klargöra  att detta även i  framtiden  bör  vara  en
fråga för domstolarna att avgöra. Riksdagen bör inte
göra något  uttalande i frågan. Motion Ju905 i denna
del avstyrks.




Övrigt




Elektroniska anslagstavlor




Våren  1998  beslutade   riksdagen   på   utskottets
hemställan (bet. 1997/98: JuU11, rskr. 149) att anta
en lag om ansvar för elektroniska anslagstavlor. Med
elektronisk  anslagstavla förstås i lagen en  tjänst
för förmedling  av  elektroniska  meddelanden. Lagen
innebär att den som tillhandahåller  en  elektronisk
anslagstavla    skall    ha    uppsikt   över   den.
Tillhandahållaren  skall  vidare  vara  skyldig  att
lämna användare av tjänsten viss information och att
ta  bort  vissa  slag av straffbara meddelanden.  Om
tillhandahållaren     inte     lämnar    föreskriven
information  eller om han försummar  sin  skyldighet
att ta bort vissa meddelanden kan han straffas.


I  flera  motioner   tas   upp   olika   frågor  om
elektroniska anslagstavlor. I motionerna K231  (fp),
K282  (m)  och  T818 (m) begärs sålunda att den nyss
nämnda lagen skall  upphävas. Motionärerna menar att
det   är   orimligt   att  tillhandahållaren   skall
kontrollera  vad  som  finns  på  anslagstavlan.  De
hävdar dessutom att lagen  utgör  en särlagstiftning
för brott begångna genom datakommunikation. I motion
T809  (kd)  begärs en ändring av lagen  så  att  ett
system med ansvarig  utgivare införs motsvarande det
som gäller i dag för bl.a. tidningar.


I  samband  med att utskottet  tog  ställning  till
regeringens  förslag   om   en  lag  om  ansvar  för
elektroniska anslagstavlor hade  utskottet anledning
att uttala sig i de nu väckta frågorna.


I  den  proposition  som  föregick  lagen   berörde
regeringen  frågan  om  särlagstiftning  och anförde
bl.a.  att  det  finns  ett  flertal exempel på  att
elektroniska anslagstavlor använts  för  att  sprida
meddelanden  med  ett  innehåll  som typiskt sett är
straffbart. Spridningen av meddelanden  med hjälp av
elektroniska  anslagstavlor omfattas självfallet  av
gällande  straffrättsliga   regler.   Om   den   som
förmedlar  meddelanden  med  hjälp av en elektronisk
anslagstavla   inte  själv  är  att   betrakta   som
gärningsman, torde  ansvar  för  förmedlaren  ibland
kunna  komma  i  fråga  för medverkan till brott som
användaren gjort sig skyldig till genom spridning av
meddelandet. Det har emellertid  visat sig svårt att
spåra  de  användare  som ursprungligen  avsänt  det
straffbara meddelandet,  varför  det  inte alltid är
säkert    att    brottsbalkens    bestämmelser    är
tillräckliga   för  att  reglera  ansvaret  i  dessa
situationer. Det  har  också visat sig att det finns
en   brist   på   kontroll  över   de   elektroniska
anslagstavlorna som  kan  utnyttjas  för  brottsliga
ändamål.  Eftersom  de  elektroniska anslagstavlorna
medger att meddelanden med  straffbart  innehåll kan
nå ett stort antal personer och påverka framför allt
barn  och  ungdomar,  är det angeläget att förhindra
att vissa slag av meddelanden  sprids på detta sätt.
Det   finns  därför  starka  skäl  att   införa   en
särreglering  på  området  som  syftar  till  att ge
tjänsterna  en  acceptabel  struktur och som framför
allt klart fastställer tillhandahållarens ansvar för
förekomsten av vissa meddelanden.


Utskottet ansåg att det fanns  ett  klart  behov av
att   kunna   begränsa   spridningen  av  brottsliga
meddelanden  genom  elektroniska  anslagstavlor.  En
särskild  reglering  framstod   som   ett  effektivt
komplement till de vanliga straffrättsliga  reglerna
och    borde   kunna   bidra   till   att   utveckla
rättsmedvetandet på det IT-rättsliga området.


Vad härefter  gällde  frågan  om tillhandahållarens
uppsikt  över  anslagstavlan  anförde  regeringen  i
propositionen   att  som  tillhandahållare   av   en
elektronisk anslagstavla  anses den som kan bestämma
över tjänstens användning, inklusive de tekniska och
administrativa rutinerna.


Regeringen anförde vidare  att  utgångspunkten  för
regleringen   av  uppsiktsplikten  är  att  den  som
tillhandahåller en elektronisk anslagstavla inte bör
få  gå med på eller  passivt  se  på  när  användare
missbrukar   tjänsten.   Hur   en   tillhandahållare
praktiskt  skall  förfara  måste  bedömas   i  varje
enskilt   fall.   Det  kan  t.ex.  inte  krävas  att
tillhandahållaren ständigt aktivt kontrollerar varje
meddelande  som  sänds   in  till  den  elektroniska
anslagstavlan. Någon form  av  återkommande kontroll
borde dock fordras. Tillhandahållaren  borde  därför
regelbundet  gå igenom innehållet i den elektroniska
anslagstavlan.  Ett  riktmärke  borde  vara  att  en
tjänst inte borde kunna lämnas utan tillsyn i mer än
en  vecka.  Avsikten  är  inte  att tillhandahållare
skall   drabbas  på  ett  sådant  sätt   att   deras
verksamhet i någon väsentlig mån försvåras eller att
uppkomsten  av  nya  tjänster  äventyras. Om mängden
meddelanden gör det svårt att läsa  alla meddelanden
med  en  rimlig  arbetsinsats  eller  till   rimliga
kostnader   vore   ett  rimligt  sätt  att  uppfylla
uppsiktsplikten att  med  hjälp  av en "klagomur" ge
användarna möjligheter att nå tillhandahållaren  för
att  påtala  en  eventuell  förekomst  av straffbara
meddelanden.    Här    kan    även    noteras    att
tillhandahållaren   för   att   kunna  fullgöra  sin
uppsiktsplikt har rätt att ta del  av de meddelanden
som användare sänder in till anslagstavlan.


Utskottet  ansåg  att  det  med  beaktande   av  de
uttalanden  som  gjordes i propositionen inte syntes
möta  några  avgörande   praktiska   hinder  för  en
tillhandahållare  att  fullgöra  sin  uppsiktsplikt.
Utskottet  noterade  också  att  lagförslaget   inte
omfattade elektronisk post.


Vad  slutligen  gällde frågan om ansvariga utgivare
anförde   regeringen   att   regleringen   med   ett
ensamansvar   i  tryckfrihetsförordningen  (TF)  och
yttrandefrihetsgrundlagen  (YGL)  bygger  på att den
ansvarige förfogar över innehållet på ett mycket mer
konkret   sätt   och   att  ett  ansvar  därför  kan
presumeras. Vidare bygger  en sådan reglering på att
andra medverkande inte skall kunna hållas ansvariga.
En så ingripande reglering med  krav  på  anmälan av
något som motsvarar ansvarig utgivare syntes  därför
mindre lämpligt.


Här  kan  även  nämnas  att  Mediekommittén  i sitt
betänkande  Grundlagsskydd  för  nya medier påpekade
att  elektroniska anslagstavlor i vissa  fall  kunde
omfattas  av  bestämmelser  i  TF  och  YGL.  Om  en
elektronisk   anslagstavla   var   ordnad   så   att
införingar  som användare gör inte blir tillgängliga
för  andra användare  omedelbart  utan  först  efter
någon   åtgärd   av   den   som   tillhandahöll  den
elektroniska anslagstavlan, kunde denna  omfattas av
den  s.k.  databasregeln  i  1  kap.  9 § YGL, under
förutsättning   att   tillhandahållaren   var    ett
massmedieföretag.   Den  elektroniska  anslagstavlan
kunde också omfattas  av  den  s.k. bilageregeln i 1
kap.  7  § TF, om det var ägaren till  en  periodisk
skrift som  spred  skriftens  innehåll  med hjälp av
anslagstavlan (SOU 1997:49 s. 172 f).


I   de   nu  angivna  situationerna  gäller  alltså
grundlagarnas     ansvarsregler    beträffande    de
elektroniska   anslagstavlorna.   Under   hänvisning
härtill undantogs, i tydlighetens intresse, tjänster
som   omfattas   av   TF   och   YGL   från   lagens
tillämpningsområde.


Utskottet delade  regeringens  uppfattning  att ett
straffrättsligt  ensamansvar inte borde införas  för
den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla.
En  sådan  konstruktion   skulle  för  övrigt  kunna
medföra  att det inte blev möjligt  att  straffa  de
användare  som  sänt  in  meddelanden med straffbart
innehåll  till den elektroniska  anslagstavlan.  Den
straffsanktionerade  skyldigheten  att ta bort vissa
meddelanden måste anses bättre ägnad  att tillgodose
lagstiftningens  syfte att förhindra spridningen  av
straffbara meddelanden genom datanät.


Utskottet anser inte  att  det framkommit någonting
som  motiverar  en annan ståndpunkt  i  de  aktuella
frågorna  än  den  utskottet   intog   våren   1998.
Utskottet  anser alltså alltjämt att lagen om ansvar
för elektroniska  anslagstavlor behövs och att något
straffrättsligt  ensamansvar   inte   bör   införas.
Utskottet avstyrker motionerna K231, K282, T818  och
T809 i här aktuella delar.




Tillståndskravet för allmän kameraövervakning




I  motion  Ju805  (s)  begärs  en  ändring  i  lagen
(1998:150)  om  allmän  kameraövervakning  så att en
arbetsgivare som vill övervaka sina anställda  måste
ha tillstånd för det även om övervakningen avser  en
plats dit allmänheten inte har tillträde.


Lagen   om   allmän   kameraövervakning  antogs  av
riksdagen våren 1998 (prop. 1997/98:64, JuU14, rskr.
170). Lagen innehåller bestämmelser  om användningen
av  övervakningsutrustning.  Kameraövervakning   kan
också användas som ett tvångsmedel inom ramen för en
förundersökning  i  brottmål.  Regler om det finns i
lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning  och i
lagen   (1952:98)   med  särskilda  bestämmelser  om
tvångsmedel i vissa brottmål.


Bestämmelserna i lagen  om allmän kameraövervakning
på  det  nu  aktuella  området  innebär  i  huvudsak
följande.   Det   krävs   tillstånd   för   att   en
övervakningskamera skall få  vara uppsatt så att den
kan   riktas  mot  en  plats  dit  allmänheten   har
tillträde.  Undantag  gäller i flera fall, bl.a. när
övervakningen sker med  en övervakningskamera som av
trafiksäkerhetsskäl   eller    för    säkerheten   i
arbetsmiljön  är  uppsatt  på  fordon, maskin  eller
liknande  för  att  förbättra  sikten  för  föraren.
Tillstånd krävs inte heller om övervakningen sker på
områden  som  förklarats utgöra skyddsobjekt  enligt
lagen  (1990:217)   om   skydd  för  samhällsviktiga
anläggningar  m.m. Vidare gäller  att  polisen  inte
behöver   tillstånd    för    hastighetsövervakning.
Undantag från tillståndsplikten gäller också i vissa
fall vid olyckshändelser eller  om  det  av särskild
anledning finns risk för allvarlig brottslighet  och
syftet  med  övervakningen  är  att  förebygga eller
förhindra brott.


I vissa fall krävs bara att en anmälan görs för att
allmän kameraövervakning skall få ske.  Här  rör det
sig    bl.a.    om   banklokaler,   postkontor   och
butikslokaler. När  det  gäller  butikslokaler krävs
dock bl.a. att övervakningen har till enda syfte att
förebygga eller avslöja brott och  att den som avser
att  bedriva  övervakningen  träffat  en   skriftlig
överenskommelse    om   saken   med   skyddsombudet,
skyddskommittén eller en organisation som företräder
de anställda på arbetsplatsen.


Det   anförda  har  tagit   sikte   på   fall   där
övervakningen   riktar   sig   mot   en   plats  dit
allmänheten   har  tillträde.  För  övervakning   av
platser dit allmänheten  inte  har  tillträde gäller
den  allmänna  regeln  i lagen att den som  bedriver
övervakningen skall lämna  upplysning  om  det genom
tydlig skyltning eller på något annat verksamt sätt.
Om   ljud   kan   avlyssnas   eller   tas   upp  vid
övervakningen  skall  särskild upplysning lämnas  om
detta.


Länsstyrelsen    utövar   tillsyn    över    allmän
kameraövervakning av  en  plats  dit allmänheten har
tillträde.


Den som bryter mot bestämmelsen om upplysningsplikt
kan dömas till böter eller fängelse  i högst ett år.
Övervakningsutrustning  som  använts vid  brott  mot
lagen  om allmän kameraövervakning  skall  förklaras
förverkad, om det inte är oskäligt.


Utskottet   konstaterar   att   lagen   om   allmän
kameraövervakning    innehåller    bestämmelser   om
upplysningsplikt  och  om  straff för den  som  inte
iakttar den. Utskottet kan inte  finna  annat än att
reglerna  fått  en ändamålsenlig utformning.  Motion
Ju805 avstyrks.


Hemställan
Utskottet hemställer


1. beträffande domares bisysslor


att   riksdagen    avslår   motionerna   1998/99:Ju408   och
1998/99:Ju806,


2. beträffande specialdomstolar


att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju412 yrkandena 2 och 3,


res. 1 (m)


3. beträffande kroppsbesiktning


att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju803, 1998/99:Ju903
yrkande 6 och 1998/99:Ju904 yrkande 14,


res. 2 (m)


4. beträffande buggning


att    riksdagen    avslår     motionerna     1998/99:Ju802,
1998/99:Ju807,   1998/99:Ju903   yrkande  7  och
1998/99:Ju904 yrkande 16,


res. 3 (m, kd, fp)


res. 4 (mp)


5.     beträffande     behandlingen     av
frihetsberövade personer


att riksdagen avslår motionerna  1998/99:Ju508 yrkandena
1-3
               samt 1998/99:Ju907 yrkandena 3 och 4,


res. 5 (v)


6. beträffande häktningsberedskapen


att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju801,


res. 6 (m)


7.      beträffande      satellit-     och
dataövervakning av transittrafik


att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju222,


8.  beträffande  distribution   av   vissa
handlingar


att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju811,


res. 7 (c)


9. beträffande medborgarvittnen


att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju918 yrkande 7,


10.     beträffande     forumreglerna    i
tvistemål


att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju804,


res. 8 (v)


11. beträffande bemötande  av  vittnen och
målsägande i domstol


att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju402, 1998/99:Ju404
yrkandena    1-5,   1998/99:Ju910   yrkande   7,
1998/99:Ju916   yrkande   6   och  1998/99:Sf608
yrkande 5,


res. 9 (m, kd, c, fp)


12.     beträffande    psykologer     inom
rättsväsendet


att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju403,


13. beträffande barn som offer för brott


att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju905 yrkandena 1 och 2,


res. 10 (kd)


14.        beträffande        elektroniska
anslagstavlor


att riksdagen  avslår  motionerna  1998/99:K231  yrkande  4,
1998/99:K282  yrkande  2, 1998/99:T809 yrkande 1
och 1998/99:T818 yrkande 8,


res. 11 (m, c, fp)


15.   beträffande   tillståndskravet   för
allmän kameraövervakning


att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju805.


Stockholm den 22 april 1999




På justitieutskottets vägnar




Gun Hellsvik






I beslutet har deltagit: Gun  Hellsvik  (m),  Ingvar
Johnsson   (s),   Märta   Johansson  (s),  Margareta
Sandgren  (s),  Ingemar  Vänerlöv   (kd),  Anders  G
Högmark (m), Ann-Marie Fagerström (s), Maud Ekendahl
(m),  Morgan  Johansson  (s), Yvonne Oscarsson  (v),
Ragnwi  Marcelind  (kd),  Jeppe  Johnsson  (m),  Kia
Andreasson (mp), Siw Persson  (fp),  Göran Norlander
(s), Sven-Erik Sjöstrand (v) och Margareta Andersson
(c).


Reservationer
1. Specialdomstolar (mom. 2)




Gun  Hellsvik  (m),  Anders  G  Högmark  (m),   Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:




Vi står fast vid det principiella synsätt i fråga om
specialdomstolarna  som  utskottet  gav  uttryck för
under    riksmötet    år   1993/94,   nämligen   att
specialdomstolarna i möjligaste  mån  bör avskaffas.
Enligt  vår uppfattning bör deras uppgifter  övertas
av de allmänna  domstolarna. Vid en sådan överföring
är det givetvis av  stor  vikt att man tar till vara
den kompetens som utvecklats vid specialdomstolarna.


Särskilt    angeläget   är   det    att    avskaffa
Marknadsdomstolen  som till höga kostnader avgör ett
begränsat antal mål och ärenden.


Regeringen  bör  alltså   få  i  uppdrag  att  till
riksdagen  återkomma  med  ett  förslag  om  hur  de
återstående specialdomstolarna skall kunna avvecklas
och  deras  uppgifter  överföras  till  de  allmänna
domstolarna.


Vi anser att utskottets  hemställan  under  moment 2
bort ha följande lydelse:


2. beträffande specialdomstolar


att   riksdagen   med   anledning  av  motion  1998/99:Ju412
yrkandena 2 och 3 som sin mening  ger regeringen
till känna vad som anförts i reservation 1.




2. Kroppsbesiktning (mom. 3)




Gun  Hellsvik  (m),  Anders  G  Högmark  (m),   Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:




Vi  anser  att  det  är  av största vikt att polisen
förfogar  över  så effektiva  medel  som  möjligt  i
kampen mot den illegala narkotikahanteringen. Ett på
senare tid uppmärksammat  problem rör den nya formen
av heroinförsäljning som utvecklats.  Denna  innebär
att  heroinet säljs i inlindade kapslar som förvaras
i  munnen.  Vid  ett  polisingripande  mot  den  som
innehar   heroinet   kan   denne  omedelbart  svälja
kapslarna.  Nuvarande  regler   om  kroppsbesiktning
innebär  att polisen inte har någon  effektiv  metod
för att säkra  bevisning  om narkotikainnehavet. För
att råda bot på denna brist  anser  vi  att  det bör
vara  möjligt  för  polisen  att  i den nu beskrivna
situationen låta sjukvårdspersonal ge den misstänkte
kräkmedel. Visserligen kan en tvångsmedicinering  av
detta  slag vara diskutabel från etisk synpunkt, men
det    bör    framhållas    att    narkotikalangarna
systematiskt            utnyttjar           polisens
utredningssvårigheter.


Frågan   om  användning  av   kräkmedel   som   ett
tvångsmedel    har    utretts    och    beretts    i
Regeringskansliet i flera år. Mot den bakgrunden kan
vi  inte  finna  att  det  är  rimligt  att  avvakta
resultatet   av  ytterligare  ett  nyligen  påbörjat
utredningsarbete.  Det bör ankomma på regeringen att
snarast till riksdagen  återkomma  med ett förslag i
enlighet med vad vi nu anfört.


Vi  anser att utskottets hemställan under  moment  3
bort ha följande lydelse:


3. beträffande kroppsbesiktning


att  riksdagen  med  anledning  av motionerna 1998/99:Ju803,
1998/99:   Ju903  yrkande  6  och  1998/99:Ju904
yrkande 14 som  sin  mening  ger regeringen till
känna vad som anförts i reservation 2.




3. Buggning (mom. 4)




Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv  (kd),  Anders  G
Högmark  (m),  Maud  Ekendahl  (m), Ragnwi Marcelind
(kd), Jeppe Johnsson (m) och Siw Persson (fp) anför:




Brottsligheten     har     blivit    grövre,     mer
gränsöverskridande  och svårutredd,  vilket  ställer
nya    krav    på   polisens    arbetsmetoder    och
spaningsarbete.   Det  är  naturligtvis  av  central
betydelse   för   det   framtida   förtroendet   för
rättsstaten att polisen kan hävda sig gentemot såväl
internationella,  välorganiserade  brottslingar  som
mot  den  nationella  kvalificerade  brottsligheten.
Senare  års   datorisering   och  IT-utveckling  har
utnyttjats av brottslingar men  också visat sig vara
värdefulla hjälpmedel i polisens  arbete,  på  samma
sätt som det internationella polissamarbetet som  är
under  uppbyggnad  inom ramen för Schengensamarbetet
och EU. Ytterligare satsningar måste nu till för att
polisen  i  större utsträckning  än  hittills  skall
kunna utnyttja  den  nya  tekniken  på  ett  än  mer
effektivt  sätt.  Det  handlar  bl.a.  om  att förse
polisväsendet  med fler moderna datorer och att  öka
IT-medvetenheten inom polisen genom vidareutbildning
och andra kompetenshöjande åtgärder.


Ett  sätt  att ytterligare  höja  effektiviteten  i
brottsbekämpningsarbetet är att fullt ut utnyttja de
möjligheter som  polisen  redan  i dag har att efter
tillstånd av domstol använda tvångsmedel  som hemlig
telefonavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig
kameraövervakning.   Härtill   kommer  de  -  om  än
omstridda  -  möjligheter som införts  att  upprätta
dataregister    inom     polisen,     tullen     och
skattekriminalen över misstänkta och icke misstänkta
personer.


Inom   Regeringskansliet   bereds   för  närvarande
Buggningsutredningens (SOU 1998:46) förslag  om  att
införa  buggning  som  ett  nytt  straffprocessuellt
tvångsmedel att använda vid förundersökning angående
brott som har ett minimistraff på fyra års fängelse,
grovt narkotikabrott och grov varusmuggling avseende
narkotika   samt   vid   försök,  förberedelse   och
stämpling till nu nämnda brott.


De förhållanden som rådde  när utredningen kom fram
till sina förslag är i viss mån annorlunda i dag. Ny
och alltmer omfattande dataregisterlagstiftning  har
införts   på   det   nationella   planet  i  Europa.
Europolsamarbetet  går  snart  in  i  ett  operativt
skede, och EU kommer snart att anta en konvention om
rättshjälp   mellan   medlemsstaterna,  där   hemlig
teleavlyssning är en komponent.  I vårt land förs en
viktig  och  engagerad debatt om åsiktskontroll  och
registrering av  enskilda, vilket bl.a. resulterat i
beslutet att tillsätta en granskningskommission.


Mot denna bakgrund  framstår det som nödvändigt att
beslut om buggning föregås  av  ytterst omsorgsfulla
överväganden. Bland annat behöver  klargöras hur man
bäst  skall  förfara  för  att undvika kränkning  av
oskyldigas integritet och hur man skall handskas med
inhämtat material som inte är  av  primärt  intresse
för        den        aktuella       undersökningen.
Buggningsutredningens      förslag      är      från
brottsbekämpningssynpunkt  vällovliga   men  innebär
ofrånkomligen  ett  stort  intrång  i den personliga
integriteten och kan som förslaget nu  ser  ut  leda
till  att  många  personer  oavsiktligt  kommer  att
avlyssnas.        Handhavandet        av       denna
"överskottsinformation"  kräver  enligt  vår  mening
ytterligare överväganden. Vidare kan ifrågasättas om
det  kommer  att  vara möjligt att över huvud  taget
bortse från sådan "extra" information.


Tekniken är ett viktigt  kompletterande  instrument
för polisen men den förutsätter också att det  finns
tillräckligt  med  personal som kan avsättas för att
bearbeta materialet  på  ett  rättssäkert  sätt.  En
påtagligt  försvagad poliskår, som den nuvarande, är
en dålig garant  för att de tekniska landvinningarna
tas till vara på bästa sätt.


Som framgått ovan anser vi att den moderna tekniken
skall  utnyttjas effektivt  i  det  brottsbekämpande
arbetet.  Men statsmakternas önskemål om en effektiv
brottsbekämpning  måste  emellertid alltid vägas mot
den enskildes motstående intresse  av  skydd för den
personliga  integriteten.  Även  om  frågor  rörande
skyddet   för   den   personliga  integriteten   har
diskuterats i Sverige har  det  knappast  förekommit
någon  generell  diskussion av mer ingående slag  om
grunderna för detta  skydd  eller  var  tyngdpunkten
skall  ligga  när två motstående intressen  väger  i
stort sett jämt.  I  lagstiftningen  har denna fråga
hittills lösts från fall till fall och  då  i  regel
med  resultatet  att  statsmakternas  intresse av en
effektiv  brottsbekämpning har ansetts väga  tyngst.
Den förhärskande uppfattningen är emellertid att det
nuvarande integritetsskyddet  inte  är  tillräckligt
starkt. En viktig anledning till detta är  att det i
Sverige  fortfarande saknas en generell personrätts-
eller integritetsskyddslagstiftning. Bestämmelser av
betydelse för integritetsskyddet återfinns i stället
i  internationella   konventioner  som  Sverige  har
anslutit   sig   till,  i  regeringsformen   och   i
skyddsregler i vanlig lag.


Vad  som nu krävs  innan  ytterligare  steg  tas  i
riktning  mot  vad  som  på  mer  eller  mindre goda
grunder    skulle    kunna    uppfattas    som   ett
övervakningssamhälle  är  att regeringen inom  ramen
för en särskild utredning tar  ett  samlat  grepp om
integritetsfrågorna  och  väger dessa mot kraven  på
effektivitet i brottsbekämpningen.  Riksdagen bör ge
regeringen  i  uppdrag  att  snarast  tillsätta   en
utredning  med  denna  inriktning. Det sagda innebär
att vi ställer oss bakom motionerna Ju807, Ju903 och
Ju904 i här aktuella delar. Motion Ju802 bör däremot
inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.


Vi anser att utskottets  hemställan  under  moment 4
bort ha följande lydelse:


4. beträffande buggning


att  riksdagen  med  anledning av motionerna  1998/99:Ju807,
1998/99:  Ju903  yrkande  7   och  1998/99:Ju904
yrkande   16   samt   med   avslag   på   motion
1998/99:Ju802 som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförts i reservation 3.




4. Buggning (mom. 4)




Kia Andreasson (mp) anför:




Jag anser att det inte går att förena ett system som
tillåter  buggning  med  ett  starkt  skydd  för den
personliga integriteten. Här tänker jag särskilt  på
de  problem som uppkommer när det gäller hanteringen
av överskottsinformation  och  det intrång i hus och
rum som buggningen förutsätter. Jag anser därför att
Buggningsutredningens förslag inte  bör  läggas till
grund  för  lagstiftning.  Beredningen av ärendet  i
Regeringskansliet bör avbrytas.




Jag anser att utskottets hemställan  under  moment 4
bort ha följande lydelse:


4. beträffande buggning


att riksdagen


dels     avslår     motionerna    1998/99:Ju802,
1998/99:Ju807,  1998/99:Ju903   yrkande   7  och
1998/99:Ju904 yrkande 16,


dels  som  sin  mening ger regeringen till känna
vad som anförts i reservation 4.




5. Behandlingen av frihetsberövade personer
(mom. 5)




Yvonne Oscarsson (v)  och  Sven-Erik  Sjöstrand  (v)
anför:




Vi  anser  att det krävs en rad förändringar för att
förbättra situationen för dem som frihetsberövats.


Så fort någon blivit berövad friheten bör han eller
hon ha rätt att ta vissa kontakter med omvärlden. Vi
håller med Europarådets  tortyrkommitté  om  att den
svenska  lagstiftningen  bör  göras klarare på några
punkter    i    detta    avseende.    För   Sveriges
internationella  anseende  är  det  viktigt  att  vi
följer   de   rekommendationer  som  tortyrkommittén
lämnat. Vad som  behövs är en lagreglering av rätten
att kontakta anhöriga,  att  låta  sig  biträdas  av
advokat samt att kunna kontakta den läkare man själv
vill.  Utgångspunkten  för en sådan lagreglering bör
vara att rätten att kontakta anhöriga m.fl. inträder
omedelbart vid gripandet.


Vi    noterar   att   regeringen    aviserat    ett
beredningsarbete   som   tar  sikte  på  rätten  att
kontakta anhöriga och att företrädas av advokat. Med
tanke på att Sverige redan  tidigare  fått kritik av
tortyrkommittén  framstår  det som mycket  angeläget
att åtgärder kommer till stånd  snabbt. Det pågående
beredningsarbetet bör därför skyndas  på. Vidare bör
arbetet  kompletteras  med överväganden i  fråga  om
rätten att kontakta läkare.


Vad härefter gäller personer  som  häktas  anser vi
att  kraftfulla  åtgärder  måste  sättas  in för att
vända utvecklingen med alltfler självmord i häktena.
Rutinerna  i häktena bör ändras så att de intagna  i
högre utsträckning  blir  medvetna  om att de kan få
läkarvård.


Verksamheten i häktena bör också utvecklas  så  att
man  tar  vara på möjligheterna att påbörja insatser
för att motivera  den  häktade att leva ett liv utan
droger.


Det ankommer på regeringen  att  vidta åtgärder med
anledning av vad vi nu anfört.


Vi anser att utskottets hemställan  under  moment  5
bort ha följande lydelse:


5.     beträffande     behandlingen     av
frihetsberövade personer


att  riksdagen  med  anledning  av  motionerna 1998/99:Ju508
yrkandena 1-3 samt 1998/99:Ju907 yrkandena 3 och
4  som sin mening ger regeringen till känna  vad
som anförts i reservation 5.




6. Häktningsberedskapen (mom. 6)




Gun  Hellsvik   (m),  Anders  G  Högmark  (m),  Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:




Det   nuvarande   regelverket    för   prövning   av
häktningsfrågor  innebär att kriminalvården  tvingas
att        transportera       misstänkta        till
häktningsförhandlingar vid olika domstolar i ett och
samma beredskapsområde,  ofta med kort varsel. Detta
medför stora belastningar på personalresurserna inom
kriminalvårdens transportverksamhet.  Vi  anser  att
detta  problem  bör  lösas så att den samordning för
prövningen av häktningsfrågor  som  redan i dag sker
under  helgerna  bör utsträckas till att  även  avse
vardagar. Vidare anser vi att häktningsförhandlingar
alltid bör hållas  på den ort där häktet finns. Även
detta skulle innebära rationaliseringsvinster.


Vi  anser att det beskrivna  problemet  behöver  en
snar lösning.  Regeringen bör därför snarast se över
frågan och återkomma till riksdagen med förslag till
lagändringar.


Vi anser att utskottets  hemställan  under  moment 6
bort ha följande lydelse:


6. beträffande häktningsberedskapen


att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju801  som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 6.




7. Distribution av vissa handlingar (mom.
8)




Margareta Andersson (c) anför:




Jag anser  att  det  är  otillfredsställande att det
inte finns några klara regler  om att handlingar som
innehåller   känsliga   uppgifter,   exempelvis   en
sjukjournal,  skall  sändas med rekommenderat  brev.
För att minimera risken  för att sådana försändelser
försvinner vid posthanteringen  och  kommer i orätta
händer bör de sändas i rekommenderade brev.


Det  bör  ankomma på regeringen att vidta  lämpliga
åtgärder med  anledning av det anförda och vid behov
återkomma till riksdagen med ett lagförslag.


Jag anser att utskottets  hemställan  under moment 8
bort ha följande lydelse:


8.   beträffande  distribution  av   vissa
handlingar


att riksdagen  med anledning av motion 1998/99:Ju811 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 7.




8. Forumreglerna i tvistemål (mom. 10)




Yvonne  Oscarsson (v) och  Sven-Erik  Sjöstrand  (v)
anför:




För offren  för  krigsförbrytelser  och  andra grova
kränkningar av mänskliga rättigheter är det  viktigt
att   rättvisa   skipas  och  att  de  drabbade  ges
upprättelse.   Det  är   naturligtvis   av   största
betydelse att de  ansvariga  ställs  inför rätta och
döms  för  sina  brott.  För att offren skall  kunna
gottgöras  är  det  också  viktigt   att  det  finns
möjligheter  att  driva  en  skadeståndsprocess  mot
förövarna.


Vi ifrågasätter om de svenska  reglerna  om forum i
tvistemål  är tillräckliga i detta avseende.  Frågan
om  en  utvidgning  av  möjligheterna  att  föra  en
skadeståndstalan här i de aktuella fallen bör därför
utredas.


Det ankommer  på  regeringen att vidta åtgärder med
anledning av det anförda.


Vi anser att utskottets  hemställan  under moment 10
bort ha följande lydelse:


10. beträffande forumreglerna  i tvistemål


att riksdagen med anledning av motion  1998/99:Ju804 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 8.




9. Bemötande av vittnen och målsägande i
domstol (mom. 11)




Gun  Hellsvik  (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders  G
Högmark (m), Maud  Ekendahl  (m),  Ragnwi  Marcelind
(kd),  Jeppe  Johnsson  (m),  Siw  Persson  (fp) och
Margareta Andersson (c) anför:




Vi  anser  att  det är angeläget att åtgärder vidtas
snabbt för att åstadkomma  ett  bättre  bemötande av
vittnen  och målsägande i domstol. Vår omsorg  avser
främst de  vittnen  som  av  olika  skäl är särskilt
utsatta.  För  dem  är  det  viktigt  att kraftfulla
åtgärder sätts in. En sådan åtgärd vore  att  införa
en  möjlighet för domstolarna att förordna särskilda
stödpersoner  för  dem.  I  denna  del  finns  redan
förslag   som  skulle  kunna  föreläggas  riksdagen.
Regeringen bör snarast återkomma med ett sådant.


För  de vittnen  och  målsägande  som  är  särskilt
utsatta  är  det  också  viktigt  att  deras  första
kontakt  med domstolen inte avskräcker dem från  att
inställa sig  till  förhandlingen.  De  upplysningar
avseende vite m.m. som finns i kallelserna uppfattas
av  många  som  obehagliga.  Här  krävs  alltså   en
översyn.  Vid  en  sådan  översyn bör även frågan om
information om själva rättegångsförfarandet tas upp.
Regeringen   bör   snabba   på   den   översyn   som
Domstolsverket inlett i fråga om kallelserna.


Det  anförda  innebär  att  vi  ställer  oss  bakom
motionerna  Ju404,  Ju916  och Sf608  i  nu  berörda
delar. Motion Ju404 i övrigt liksom motionerna Ju402
och Ju910 i här aktuella delar  bör  emellertid inte
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.


Vi anser att utskottets hemställan under  moment  11
bort ha följande lydelse:


11.  beträffande  bemötande av vittnen och
målsägande i domstol


att  riksdagen  med anledning  av  motionerna  1998/99:Ju404
yrkande   2,   1998/99:Ju916   yrkande   6   och
1998/99:Sf608  yrkande   5  och  med  avslag  på
motionerna     1998/99:Ju402,      1998/99:Ju404
yrkandena 1 och 3-5 samt 1998/99:Ju910 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 9.




10. Barn som offer för brott (mom. 13)




Ingemar  Vänerlöv  (kd)  och  Ragnwi Marcelind  (kd)
anför:




Vi anser att barn som utsatts för brott befinner sig
i en särskilt utsatt position.  De  kan  inte själva
hävda  sin  rätt  utan  är  beroende  av  vuxna.  Om
förövaren  finns i den krets av vuxna som barnet  är
beroende av  accentueras  problemen.  Förutom att de
brottsliga övergreppen kan fortsätta kan  den  vuxne
ofta försvåra brottsutredningen.


Mot  den angivna bakgrunden är det mycket angeläget
att  stödet   till   barn   som  utsatts  för  brott
förbättras.   Här   handlar   det   inte   bara   om
lagstiftningsåtgärder; även på myndighetsnivå behövs
förändringar.  Det  bör  ankomma  på regeringen  att
påskynda det pågående arbetet och snarast  återkomma
till riksdagen med erforderliga förslag.


Det anförda innebär att vi ställer oss bakom motion
Ju905  i  denna  del.  I  övrigt  bör  motionen inte
föranleda någon åtgärd.


Vi anser att utskottets hemställan under  moment  13
bort ha följande lydelse:


13. beträffande barn som offer för brott


att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju905  yrkande
1 och med avslag på motion 1998/99:Ju905 yrkande
2  som  sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts i reservation 10.




11. Elektroniska anslagstavlor (mom. 14)




Gun  Hellsvik   (m),  Anders  G  Högmark  (m),  Maud
Ekendahl (m), Jeppe  Johnsson  (m), Siw Persson (fp)
och Margareta Andersson (c) anför:




Vi   anser   inte   att  det  är  rimligt   att   en
tillhandahållare  av  en   elektronisk  anslagstavla
skall kontrollera de meddelanden som skickas in till
den. De mängder av meddelanden som strömmar in låter
sig  i  praktiken  knappast  kontrolleras.   Härtill
kommer att kommunikation via en elektronisk anslags-
tavla snarast liknar kommunikation via telefon.  Att
införa  en  särskild  reglering  av  denna  form  av
kommunikation    bara    för   att   den   utnyttjar
datatekniken  innebär  en  onödig   särlagstiftning.
Problemen  med  elektroniska  anslagstavlor   bör  i
stället  lösas  inom  ramen  för  de straffrättsliga
regler som redan finns.


Ytterligare  ett  argument  är att lagen  inte  kan
antas bli särskilt effektiv eftersom den bara gäller
elektroniska  anslagstavlor  som   tillhandahålls  i
Sverige.  Som vi ser det finns det en  risk  att  de
svenska   reglerna    medverkar   till   att   driva
Internetleverantörer ur landet.


Vi ställer oss alltså  bakom  motionerna K231, K282
och T818 i här aktuella delar. Motion T809 i den del
som är aktuell här bör däremot inte  föranleda någon
åtgärd.


Regeringen  bör  återkomma till riksdagen  med  ett
lagförslag som tillgodoser vad vi nu anfört.


Vi anser att utskottets  hemställan  under moment 14
bort ha följande lydelse:


14. beträffande elektroniska anslagstavlor


att  riksdagen  med  anledning  av  motionerna  1998/99:K231
yrkande    4,   1998/99:K282   yrkande   2   och
1998/99:T818 yrkande 8 samt med avslag på motion
1998/99:T809   yrkande  1  som  sin  mening  ger
regeringen  till   känna   vad   som  anförts  i
reservation 11.


Särskilt yttrande




Medborgarvittnen (mom. 9)




Kia Andreasson (mp) anför:


Jag  anser  att  systemet med medborgarvittnen  kan
leda till att misstron  mot polisen kan minskas. Jag
vill  särskilt  framhålla  att  erfarenheterna  från
Göteborg  visar  att  olika konfliktsituationer  har
kunnat förebyggas. Eftersom  det  är  upp till varje
enskild   kommun  att  fatta  beslut  i  frågan   om
medborgarvittnen skall utses eller inte har jag valt
att inte reservera mig.