I detta betänkande behandlar utskottet olika
straffrättsliga frågor i motioner som väckts under
den allmänna motionstiden år 1998. Motionerna gäller
bl.a. olaga diskriminering, otillåten utlämning av
videogram, psykiskt störda lagöverträdare och
påföljdsfrågor.
Utskottet avstyrker samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats elva reservationer och
tre särskilda yttranden.
Motionerna
1998/99:Ju208 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om krafttag mot klotter.
1998/99:Ju701 av Maud Ekendahl och Anita Sidén (m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att
återinföra olaga intrångsbegreppet för butiksägare.
1998/99:Ju703 av Ola Karlsson och Jeppe Johnsson (m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
avskaffande av mängdrabatt vid upprepad
brottslighet.
1998/99:Ju704 av Ragnwi Marcelind (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen angetts om särskild påföljd för
klottrare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts då det gäller
förebyggande informationsinsatser i skolorna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen angetts om att det ska vara
tillåtet att visitera misstänkta klottrare.
1998/99:Ju706 av Kerstin Kristiansson m.fl. (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om skärpt straff
för smuggling.
1998/99:Ju707 av Marie Granlund (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bristande regelverk för
utförsel av stöldgods.
1998/99:Ju709 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om översyn av
lagstiftningen som rör utdömning av straff för
riktat våld och brott mot homosexuella,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om Brottsförebyggande
rådets roll i arbetet med att förebygga våldsbrott
riktade mot homosexuella,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om polisens utredningar
av riktade brott och våld mot homosexuella,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om lokala insatser för
att förebygga våld mot homosexuella,
1998/99:Ju711 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vikten av att
bekämpa vardagsbrottslighet i form av klottring.
1998/99:Ju712 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vikten av att
bekämpa vardagsbrottslighet i form av cykelstölder.
1998/99:Ju713 av Kia Andreasson (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att domstolen skall avgöra
straffpåföljden elektronisk övervakning.
1998/99:Ju903 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
straffskärpning för grovt narkotikabrott i enlighet
med vad som anförts i motionen,
1998/99:Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
15. att riksdagen begär förslag om livstids
fängelse för grov narkotikabrottslighet i enlighet
med vad som anförts i motionen,
31. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
påföljd för behandling av psykiskt störda
brottslingar i enlighet med vad som anförts i
motionen,
1998/99:Ju907 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring enligt vad i motionen anförts om att
avskaffa livstidsstraff och ersätta det med
tidsbestämda straff,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att psykiskt
störda och sjuka inte skall dömas till
fängelsestraff,
1998/99:Ju908 av Jerry Martinger (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tulltjänstemans åligganden
och befogenheter.
1998/99:Ju916 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
ändring av delgivningsreglerna i enlighet med vad
som anförts i motionen,
1998/99:Ju917 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
ändring av de nuvarande bestämmelserna i 16 kap. 10
c § brottsbalken om otillåten utlämning av film
eller videogram i enlighet med vad som anförts i
motionen,
1998/99:Ju918 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari
yrkas
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
livstidsstraffet,
1998/99:Sf612 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ett vidgat
tillämpningsområde för brottet olaga diskriminering,
1998/99:Sf635 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att tillsätta
en utredning för att se över frågan om att omvandla
lagen om olaga diskriminering i brottsbalken till en
ren civilrättslig lagstiftning,
1998/99:So258 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om kriminalisering av
brukaren,
1998/99:So462 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari
yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om den lagändring som
Straffansvarsutredningen föreslår rörande skyldighet
att ingripa vid brott mot liv och hälsa,
Utskottet
Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet ett antal
motioner som väckts under den allmänna motionstiden
år 1998. Motionerna rör frågor om brott samt straff
och andra påföljder.
Utförsel av stöldgods
I motion Ju707 (s) förespråkas ett generellt
exportförbud avseende stulen egendom. Genom ett
sådant förbud skulle tullen enligt motionären få
rätt att göra ingripanden och få möjlighet att gå in
i polisens register. I motion Ju908 (m) efterfrågas
större möjligheter för tulltjänstemän att ingripa
mot utförsel av stöldgods.
Utskottet har tidigare behandlat liknande
motionsyrkanden. Senast skedde det i betänkandet
1997/98:JuU9 s. 6. Sammanfattningsvis innebär
regelverket på området att tullens personal inte kan
ingripa mot utförsel av stöldgods i andra fall än
när en misstänkt anträffas på bar gärning eller
flyende fot, dvs. här gäller den rätt att ingripa
mot brott som tillkommer envar enligt
rättegångsbalken. Detta hänger samman med att
tullens uppgift är att kontrollera att reglerna om
in- och utförsel av varor följs och inte att
efterforska och beivra brott. Tullens rätt generellt
att ingripa mot utförsel av gods begränsar sig
därför till sådant gods för vilket tull, annan skatt
eller avgift skall betalas till staten eller som
enligt stadgande i lag eller författning inte får
utföras. Stöldgods utgör inte sådant gods som inte
får föras ut ur landet. I det nyss nämnda
betänkandet avstyrkte utskottet ett motionsyrkande
liknande de nu aktuella med hänvisning till en
pågående översyn av lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling.
Inom Finansdepartementet har en översyn gjorts av
varusmugglingslagen. Resultatet av översynen har
presenterats i departementspromemorian Ny
smugglingslag m.m. (Ds 1998:53). I promemorian
föreslås bl.a. att varusmugglingslagen skall
upphävas och ersättas av en ny lag om straff för
smuggling.
När det gäller den typ av brottslighet som avses
med motionsyrkandena anförs sammanfattningsvis
följande i promemorian. I syfte att åstadkomma en
effektivare bekämpning av den ifrågavarande
brottsligheten och samtidigt få till stånd ett
bättre utnyttjande av tullens, Kustbevakningens och
polisens samlade resurser förordas att Tullverket
och Kustbevakningen ges särskilda befogenheter att
medverka vid bekämpning av brott som avses i 8-10
kap. brottsbalken (BrB) beträffande varor som någon
står i begrepp att föra ut ur landet. 8-10 kap. BrB
innehåller straffbestämmelser om egendomsbrott, dvs.
stöld-, bedrägeri- och förskingringsbrottslighet.
Inom ramen för dessa brotts-typer faller också
exempelvis häleribrottsligheten. Saken behöver
emellertid beredas ytterligare, framhålls det i
promemorian, varför något egentligt lagförslag inte
läggs fram i denna.
I promemorian presenteras emellertid en skiss som
går ut på att tulltjänstemän och tjänstemän vid
Kustbevakningen ges befogenheter att ingripa med
tvångsmedel vid misstanke om nu åsyftad
brottslighet. Sålunda förordas att dessa tjänstemän
ges rätt att hejda fordon eller andra
transportmedel, om det finns anledning anta att
transportmedlet eller egendom som fraktas med detta
varit föremål för brott enligt 8-10 kap. BrB. Rätten
att hejda transportmedel skall också gälla om det
annars behövs för att i brådskande fall gripa
personer som misstänks för dessa brott, för att ta
egendom i beslag och för att företa husrannsakan.
Det sistnämnda tvångsmedlet kan behövas ibland, när
egendomen exempelvis utgörs av en bil. Det är här
fråga om motsvarande befogenheter som tillkommer
polismän i brådskande fall. Tvångsmedelsanvändningen
förordas bli begränsad till de gränsnära områdena
eller annars sådana områden som har direkt
förbindelse med utlandet.
Avsikten är inte att Tullverket eller
Kustbevakningen skall ges rätt att inleda
förundersökning rörande de nu aktuella brotten.
Förundersökningarna skall alltså även
fortsättningsvis utföras av polis och åklagare. På
Tullverkets och Kustbevakningens tjänstemän skall
ankomma att ingripa primärt när egendom som
misstänks vara föremål för egendomsbrott skall föras
ut ur landet. När sålunda en misstänkt person har
gripits eller ett beslag gjorts skall den gripne och
det beslagtagna jämte en redogörelse för ärendet
skyndsamt överlämnas till undersökningsledaren eller
åklagaren, som omedelbart skall pröva om åtgärderna
skall bestå.
Promemorian har remissbehandlats och bereds nu i
Regeringskansliet. En proposition på grundval av
promemorians förslag kan komma i början av år 2000.
Utskottet anser att det är angeläget att frågan om
tullens möjligheter att agera mot utförsel av
stöldgods regleras på ett sätt som kan bidra till
att stävja sådan utförsel. Som ovan framgått
övervägs emellertid spörsmålet inom ramen för det
pågående arbetet med en ny lag om straff för
smuggling. Utskottet anser att det pågående
lagstiftningsarbetet inte bör föregripas, och
utskottet avstyrker motionerna Ju707 och Ju908.
Ansvar för varusmuggling
I motion Ju706 (s) yrkas - som motionen får förstås
- att strikt ansvar för varusmuggling införs för
ägare och förare av fordon, i vilka smuggelgods
anträffas. Fordon, som fraktar smuggelgods, bör
enligt motionärernas uppfattning förverkas.
Ansvar för överträdelse av straffbuden i
varusmugglingslagen förutsätter att gärningsmannen
handlat med uppsåt eller, i vissa särskilt angivna
fall, av grov oaktsamhet. Gärningsmannen skall
alltså ha förfarit på ett sätt som uppfyller de i
den tillämpliga paragrafen uppställda objektiva
förutsättningarna för straffansvar, och förfarandet
skall ha skett med den grad av subjektiv insikt som
krävs enligt det enskilda straffbudet. En person som
är ägare till eller förare av ett fordon, i vilket
smuggelgods anträffas, kan alltså inte straffas
enbart i sin egenskap av ägare eller förare.
En bestämmelse som i viss mån anknyter till
motionärernas önskemål finns i 7 §
varusmugglingslagen. Enligt den paragrafen gäller
att om gods påträffas undandolt i fartyg, luftfartyg
eller tåg, på plats som inte är upplåten till
medföljande resandes personliga begagnande, och
framgår av omständigheterna, att varusmuggling, som
inte är ringa, är tillämnad eller har ägt rum, döms
befälhavaren för bristande tillsyn över
transportmedel till böter, om han inte gjort sig
skyldig till något annat brott enligt
varusmugglingslagen. Har han gjort vad som på honom
skäligen ankommit för att förhindra varusmuggling,
undgår han dock ansvar. Motsvarande regel gäller när
tillsynen delegerats till annan person med
befälsgrad.
I departementspromemorian Ny smugglingslag föreslås
att den nu redovisade paragrafen skall avskaffas,
eftersom det i praktiken visat sig närmast omöjligt
att bevisa att en befälhavare eftersatt sin
tillsynsskyldighet.
När det gäller förverkande finns bestämmelser i
bl.a. varusmugglingslagens 9 och 10 §§. Enligt 9 §
skall gods som har varit föremål för varusmuggling
eller försök därtill förklaras förverkat jämte kärl
eller emballage, vari godset förvaras. Finns
egendomen inte i behåll, skall värdet av den
förverkas. Om ett förverkande är uppenbart obilligt,
får det helt eller delvis efterges. Har egendomen,
eller särskild rätt till den, förvärvats av någon
som var i god tro, skall förverkande inte ske.
Enligt varusmugglingslagen saknar det egentlig
betydelse för förverkandefrågan om brottet har
begåtts av ägaren till egendomen eller av någon
annan.
Enligt 10 § får hjälpmedel, som har använts vid
bl.a. varusmuggling eller försök till sådant brott,
förklaras helt eller delvis förverkade, om det är
påkallat till förebyggande av sådan brottslighet
eller det annars finns särskilda skäl, allt under
förutsättning att ägaren eller någon i dennes ställe
uppsåtligen har förövat gärningen eller medverkat
till denna och ett förverkande inte skulle vara
uppenbart obilligt. Finns egendomen inte i behåll,
får i stället värdet av den förverkas. Förverkande
får dock inte ske hos den som i god tro har
förvärvat egendomen eller rätt till den. Rätten kan
i stället för att besluta om förverkande föreskriva
åtgärd till förebyggande av missbruk.
Med hjälpmedel i 10 § avses i första hand
transportmedel som använts vid brottet samt väskor,
lådor och annat som smuggelgodset har förvarats i.
Föremålen behöver inte vara speciellt konstruerade
för smuggling, utan det är tillräckligt att de har
kommit till användning i samband med brottet.
De nu redovisade bestämmelserna är fakultativa. I
förarbetena framhöll emellertid departementschefen -
under hänvisning till förverkandereglernas förmodade
starkt brottsförebyggande effekt - att smuggelgods
som regel borde förverkas, så snart det inte
framstod som uppenbart obilligt (oskäligt).
Smugglade alkohol- och tobaksvaror liksom varor som
var förenade med säkerhetsrisker borde förverkas
undantagslöst. I fråga om hjälpmedel framhöll
departementschefen att förverkande borde ske först
och främst när det var påkallat för att förebygga
fortsatta brott men också som regel vid mycket grov
brottslighet (K M prop. nr 115 1960 s. 74 f).
I betänkandet Ny smugglingslag föreslås också
bestämmelser om förverkande. Dessa skiljer sig från
gällande regler bl.a. genom att de ger möjlighet
till förverkande även vid brott som begås av
oaktsamhet, som inte är grov.
Utskottet vill framhålla att i svensk rätt ansvar
för brott - med undantag för det formella
ensamansvaret för bl.a. ansvariga utgivare i
tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen - förutsätter att
gärningsmannen handlat uppsåtligen eller, när det
särskilt anges, av oaktsamhet. En bärande tanke
bakom kravet på att gärningsmannen skall ha handlat
uppsåtligen eller av oaktsamhet kan sägas vara att
endast den som haft möjlighet att rätta sig efter
lagen, men inte gjort det, skall kunna straffas. Ett
strikt ansvar för varusmuggling av det slag som
förordas i motionen är, enligt utskottets mening,
oförenligt med grundläggande straffrättsliga
principer. När det gäller förverkande av fordon som
fraktat smuggelgods ger, som framgått ovan, gällande
lag vidsträckta möjligheter och dessa kan komma att
utökas. Utskottet vill här särskilt understryka att
förverkande av transportmedel kan ske inte bara när
smuggelbrottet förövats av transportmedlets ägare
utan också när det förövats av någon som var i
ägarens ställe. Med det anförda avstyrker utskottet
motion Ju706.
Olaga diskriminering
I motion Sf612 (v) begärs att bestämmelsen i 16 kap.
9 § BrB om olaga diskriminering skall få ett
utvidgat tillämpningsområde. Motionärerna hänvisar
till en skrift med förslag från Ombudsmannen mot
etnisk diskriminering (DO).
Straff för olaga diskriminering infördes i svensk
rätt genom lagstiftning år 1970. Lagbestämmelsen,
som då hade beteckningen 16 kap. 8 a § BrB, tillkom
med anledning av Sveriges tillträde till Förenta
nationernas den 21 december 1965 dagtecknade
konvention om avskaffande av alla former av
rasdiskriminering ( K M prop. nr 87 år 1970).
Paragrafen, som alltså numera betecknas 16 kap. 9 §
BrB, har successivt utbyggts och har ett vidare
tillämpningsområde än som följer av konventionen.
I 16 kap. 9 § första stycket BrB föreskrivs att en
näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar
någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella
eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom
att inte gå honom till handa på de villkor som
näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar i
förhållande till andra skall dömas för olaga
diskriminering till böter eller fängelse i högst ett
år.
Enligt paragrafens andra stycke tillämpas den
nämnda bestämmelsen också på den som är anställd i
näringsverksamhet eller annars handlar på en
näringsidkares vägnar samt på den som är anställd i
allmän tjänst eller innehar allmänt uppdrag.
Vidare gäller, enligt paragrafens tredje stycke,
att ansvar för olaga diskriminering också drabbar
anordnare av allmän sammankomst eller offentlig
tillställning och medhjälpare till sådan anordnare,
om han diskriminerar någon på grund av hans ras,
hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller
trosbekännelse genom att vägra honom tillträde till
sammankomsten eller tillställningen på de villkor
som gäller för andra.
Slutligen gäller, enligt paragrafens fjärde stycke,
att om någon som avses i paragrafens första-tredje
stycke på där angivet sätt diskriminerar annan på
grund av att denne har homosexuell läggning,
inträder likaledes ansvar för olaga diskriminering.
För straffbarhet fordras att det avgörande motivet
för gärningen varit någons ras, hudfärg, nationella
eller etniska ursprung, trosbekännelse eller
homosexuella läggning.
DO har i en den 29 april 1996 dagtecknad skrift
till Justitiedepartementet lämnat förslag till ett
vidgat tillämpningsområde för 16 kap. 9 § BrB.
Förslagen innebär bl.a. att det för straffbarhet
skulle räcka att ett av motiven för gärningen varit
brottsoffrets ras, hudfärg, nationella eller etniska
ursprung, trosbekännelse eller homosexuella
läggning. DO anser vidare att försök, förberedelse
och stämpling till olaga diskriminering bör
kriminaliseras, och att det bör övervägas att
kriminalisera diskriminering som sker av oaktsamhet.
I motion Sf635 (mp) begärs att en utredning skall
tillsättas för att se över frågan om 16 kap. 9 § BrB
bör upphävas och ersättas av civilrättslig
lagstiftning. Motionärerna menar att en
civilrättslig reglering skulle leda till att flera
skadestånd utdömdes och vara mera effektiv än den
nuvarande ordningen.
Enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207)
tillämpas skadeståndslagens bestämmelser om
skyldighet att ersätta personskada också i fråga om
lidande som någon tillfogar annan genom bl.a. olaga
diskriminering. Bestämmelsen ger alltså rätt till
ersättning för den icke-ekonomiska skada som
lidandet innebär.
Skada som någon tillfogas på grund av olaga
diskriminering kan också vara s.k. ren
förmögenhetsskada, dvs. ekonomisk skada som
uppkommer utan att någon lider person- eller
sakskada. Utanför avtalsförhållanden är ren
förmögenhetsskada i princip ersättningsgill endast
om det särskilt anges i lag. Den som vållar ren
förmögenhetsskada genom brott är dock alltid
ersättningsskyldig enligt 2 kap. 4 §
skadeståndslagen.
Att de förfaringssätt som beskrivs i 16 kap. 9 §
BrB är kriminaliserade innebär alltså inget hinder
mot att skadeståndstalan förs. Kriminaliseringen är
tvärtom en förutsättning för rätt till sådan
ersättning som avses i 1 kap. 3 § skadeståndslagen.
Den är dessutom, med hänsyn till svensk rätts
reglering av ansvaret för ren förmögenhetsskada i
utomobligatoriska förhållanden, ofta en
förutsättning även för rätt till ersättning för
sådan skada.
I fråga om beviskravet för skadeståndstalan gäller
civilprocessuella regler, även om
skadeståndsanspråket grundas på brott.
Enligt vad utskottet inhämtat kommer regeringen
under år 1999 att besluta om en översyn av 16 kap. 9
§ BrB.
Enligt utskottets mening finns det inte skäl för
riksdagen att föregripa den aviserade översynen.
Utskottet vill dock redan nu framhålla att en
avkriminalisering av olaga diskriminering inte synes
ägnad att öka möjligheten att fordra skadestånd för
sådana förfaranden. Utskottet avstyrker såväl motion
Sf612 som motion Sf635.
Brott mot homosexuella
I motion Ju709 (fp) begärs att en översyn skall
göras av tillämpningen av brottsbalkens
straffvärdebestämmelser när det gäller brott mot
homosexuella. Vidare anser motionärerna att brott
som riktats mot homosexuella bör handläggas av
särskilda utredare inom polisen, och att lokala
brottsförebyggande insatser mot sådana brott bör
vidtas. Slutligen anser motionärerna att
brottsförebyggande rådet (BRÅ) bör få i uppdrag att
motverka våld och annan brottslighet som riktas mot
homosexuella.
I 29 kap. brottsbalken meddelas bestämmelser till
ledning för bl.a straffmätning.
Enligt 29 kap. 1 § BrB gäller sålunda att straff
skall, med beaktande av intresset av en enhetlig
rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den
tillämpliga straffskalan efter brottets eller den
samlade brottslighetens straffvärde. Vid bedömningen
av straffvärdet skall särskilt beaktas den skada,
kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad
den tilltalade insett eller borde ha insett om detta
samt de avsikter eller motiv som han haft.
I 29 kap. 2 § BrB räknas upp ett antal försvårande
omständigheter som särskilt skall beaktas vid
bedömningen av straffvärdet. Av intresse i
förevarande sammanhang är punkten 7. Av denna följer
att som en försvårande omständighet skall särskilt
beaktas om ett motiv för brottet varit att kränka en
person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av
personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller
etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan
liknande omständighet.
Den ifrågavarande bestämmelsen tillkom genom
lagstiftning år 1994 (prop. 1993/94:101, bet.
1993/94:JuU13, rskr. 1993/94:298). När det gäller
motiven för lagrummet anförde departementschefen,
såvitt nu är av intresse, följande i propositionen.
Skyddet enligt straffskärpningsgrunden borde inte
begränsas till dem som bestämmelsen om hets mot
folkgrupp tog sikte på utan borde också omfatta
andra diskriminerande motiv av jämförligt slag,
t.ex. fall där ett motiv för brottet varit att
kränka någon på grund av dennes sexuella läggning.
Den särskilda straffskärpningsgrunden borde således
erbjuda ett förstärkt skydd i sådana fall där ett
motiv för brottet varit att åstadkomma en kränkning
på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt
ursprung eller annan liknande omständighet. Det
borde därvid understrykas att något av de i
bestämmelsen upptagna motiven inte behöver ha varit
det enda eller ens det huvudsakliga motivet för
brottet för att bestämmelsen skall kunna tillämpas
(prop. s. 22 f).
Enligt vad utskottet inhämtat arbetar BRÅ med
bekämpandet av s.k. hatbrott, varmed förstås brott
som begås mot personer som uppfattas som avvikande.
Våldsbrott som riktas mot homosexuella på grund av
deras sexuella läggning anses tillhöra denna
brottskategori. BRÅ deltar i kampanjer mot hatbrott
i skolorna och stöder också studier på platser där
uppmärksammade hatbrott ägt rum.
Av regleringsbrevet för polisväsendet för
budgetåret 1999 framgår att kampen mot
våldsbrottslighet skall prioriteras.
Här kan nämnas att regeringen den 20 augusti 1998
tillsatte en parlamentariskt sammansatt utredning
med uppdrag att utreda frågor om straffansvar för
deltagande i vissa organisationer samt vissa andra
frågor med anknytning därtill (dir. 1998:66).
Utredningen, vars arbete skall vara slutfört den 31
oktober 2000, skall bl.a. ta upp frågan om att
straffbelägga hets mot homosexuella på liknande sätt
som hets mot folkgrupp och granska argumenten för
och emot en sådan kriminalisering.
Utskottet behandlade frågan om våld mot
homosexuella senast i betänkandet 1997/98:JuU1 s. 72
f. Med anledning av ett motionsyrkande att BRÅ
skulle ges i uppdrag att motverka våld mot
homosexuella uttalade utskottet den gången bl.a. att
det utgick från att frågan om brott m.m. mot
homosexuella bevakades av berörda myndigheter och
att så kom att ske även i framtiden. Utskottet
konstaterade vidare att våldsbrott tillhörde de
brott som skulle prioriteras av BRÅ. Med hänsyn
härtill och till den nyssnämnda utredningen om bl.a.
hets mot homosexuella fann utskottet att några
ytterligare åtgärder inte kunde anses behövliga och
avstyrkte motionen.
Vad gäller de nu förevarande motionsyrkandena får
utskottet anföra följande. När det gäller
tillämpningen av 29 kap. 2 § 7 BrB vid brott mot
homosexuella synes denna fråga inte ha kommit under
Högsta domstolens bedömning. Utskottet anser sig
därför inte ha fog för att ifrågasätta att
lagstiftarens avsikter beaktats i rättspraxis, och
utskottet finner inte skäl att nu förorda en översyn
av lagrummet. I fråga om övriga motionsyrkanden
konstaterar utskottet att brott mot homosexuella i
olika avseenden är föremål för åtgärder av berörda
myndigheter såsom polisen och BRÅ. Utskottet utgår
från att myndigheterna även i framtiden kommer att
ägna sådana brott erforderlig uppmärksamhet. Mot
bakgrund härav anser utskottet att några ytterligare
uttalanden av riksdagen inte kan anses erforderliga.
Utskottet avstyrker motion Ju709 i nu ifrågavarande
delar.
Preskriptionsavbrott
I motion Ju916 (m) begärs att preskriptionsavbrott
skall inträda redan när en misstänkt delges
förundersökningsprotokollet. Enligt motionärernas
uppfattning innebär nuvarande regler inte bara en
risk för åtalspreskription utan också för att
brottsoffret går miste om brottsskadeersättning
enligt brottsskadelagen (1978:413).
Vad först gäller frågan om åtalspreskription hade
utskottet att ta ställning till ett motsvarande
motionsyrkande vid riksmötet 1997/98 (1997/98:JuU1
s. 48). Utskottet anförde den gången följande.
Av 35 kap. 1 § BrB framgår att den tidsfrist efter
vars utgång påföljd för brott i allmänhet inte kan
ådömas, dvs. åtalspreskription inträder, endast kan
avbrytas genom att den misstänkte häktas eller
erhåller del av åtal för brottet. Frågan om på
vilket sätt åtalspreskription skall kunna avbrytas
övervägdes ingående under förarbetena till
brottsbalken. Departementschefen anförde i denna
fråga att det inte fanns tillräckliga skäl att låta
delgivning av misstanke om brott vara
preskriptionsavbrytande. En sådan ordning skulle i
många fall leda till en betydande förlängning av
preskriptionsfristerna och kunna leda till
processuella komplikationer, t.ex. i frågan om
huruvida delgiven misstanke avsett den sedermera
åtalade gärningen. Det kunde visserligen inte
förnekas att de möjligheter gällande ordning gav den
misstänkte att själv förhindra preskriptionsavbrott
kunde leda till föga tillfredsställande resultat.
Enligt departementschefen kunde emellertid varje
gränsdragning, hur den än skedde, i enskilda fall
medföra mindre gynnsamma konsekvenser (NJA II 1962
s. 564 f).
Efter att ha erinrat om att en annan ordning finns
i skattebrottslagen (1971:69) förklarade utskottet
att det inte var berett att frångå den reglering i
fråga om åtalspreskriptionen som kommit till uttryck
i brottsbalken och avstyrkte det då förevarande
motionsyrkandet.
Såvitt avser brottskadeersättning har riksdagen
nyligen antagit en lag om ändringar i
brottsskadelagen (prop. 1998/99:41, bet.
1998/99:JuU20, rskr. 1998/99:175). Ändringarna i
denna del innebär sammanfattningsvis att rätten till
brottsskadeersättning kvarstår under en längre
tidsperiod än tidigare. Om allmänt åtal har väckts,
skall ansökan om brottsskadeersättning göras inom
två år från det att dom eller slutligt beslut har
vunnit laga kraft. Har allmänt åtal inte väckts men
förundersökning inletts, skall ansökan göras inom
två år från det att förundersökningen lagts ned
eller avslutats. I övriga fall skall ansökan göras
inom två år från det att brottet begicks. Om det
finns synnerliga skäl, kan dock en ansökan prövas
även om den kommit in för sent.
I enlighet med gällande rätt skall alltjämt gälla
att ansökan prövas endast om brottet har anmälts
till polis eller åklagare eller om sökanden visar
giltig anledning till att någon sådan anmälan inte
har gjorts.
Vidare innebär den nya lagen att en särskild
bestämmelse om preskription av fordran på
brottsskadeersättning införs. Preskriptionstiden för
brottet gäller som en yttersta tidsgräns för rätt
till sådan ersättning oavsett vad som är föreskrivet
om tid för att ansöka om brottsskadeersättning. En
fordran på brottsskadeersättning skall preskriberas
enligt samma regler som gäller för en fordran på
skadestånd i anledning av brottet.
Särskilda regler om preskription av skadestånd på
grund av brott finns i 3 § preskriptionslagen
(1981:130). Dessa preskriptionsregler innebär bl.a.
att en fordran på skadestånd i anledning av brott
preskriberas tidigast tio år efter brottet men att
tiden förlängs i vissa fall. Förlängning kan ske i
de fall då tiden för åtalspreskription för brottet
är tio år eller längre. Den nya lagregleringen
innebär att också preskriptionstiden för anspråk på
brottsskadeersättning kan förlängas på motsvarande
sätt.
När det gäller åtalspreskription är utskottet inte
heller denna gång berett att frångå brottsbalkens
reglering. I fråga om risken för preskription av
rätt till brottsskadeersättning anser utskottet att
de nya bestämmelserna i brottsskadelagen måste anses
tillräckliga för att rättsförluster för brottsoffer
skall undvikas. Motion Ju916 i nu berörd del
avstyrks.
Otillåten utlämning av videogram
I motion Ju917 (m) begärs en skärpning av
bestämmelserna om videohandlares ansvar för
otillåten utlämning av film eller videogram.
Enligt 16 kap. 10 c § första stycket BrB döms den
som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i
yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte
till den som är under femton år lämnar ut en film,
ett videogram eller en annan upptagning av rörliga
bilder med ingående skildringar av verklighetstrogen
karaktär som återger våld eller hot om våld mot
människor eller djur för otillåten utlämning av film
eller videogram till böter eller fängelse i högst
sex månader. Från straffbestämmelsen görs vissa
undantag. Sålunda gäller bestämmelsen inte filmer
eller videogram som Statens biografbyrå har godkänt
för visning för någon åldersgrupp av barn under
femton år. Den gäller inte heller en upptagning av
rörliga bilder med samma innehåll som en film eller
ett videogram som har godkänts av biografbyrån.
Straffbestämmelsen gäller inte heller offentliga
förevisningar av filmer eller videogram.
Ansvar enligt straffbestämmelsen ådöms inte om en
upptagning av rörliga bilder försetts med ett intyg
om att en film eller ett videogram med samma
innehåll har godkänts av Statens biografbyrå för
visning för någon åldersgrupp av barn under femton
år, såvida inte intyget var oriktigt och den som har
lämnat ut upptagningen insett eller bort inse detta.
Allmänt åtal för brott mot paragrafen får enligt 16
kap. 19 § BrB väckas endast efter medgivande av
Statens biografbyrå.
Utskottet har flera gånger tidigare avstyrkt
liknande motionsyrkanden ( se 1996/97:JuU12 s. 10 f
och 1997/98:JuU21 s. 22). I det sistnämnda
betänkandet erinrade utskottet om att BRÅ
tillsammans med Våldsskildringsrådet genomfört ett
projekt där huvudfrågan varit vilken betydelse
visuella våldsskildringar har för kriminella
ungdomars tanke- och föreställningsvärld. Utskottet
framhöll vidare att Statens biografbyrå upplyst att
ansvar enligt den aktuella bestämmelsen för
videohandlare i praktiken bara utkrävts vid något
enstaka tillfälle. Vidare var förekomsten av olaga
våldsskildringar ett mindre problem på
videomarknaden i dag än tidigare.
Den nyssnämnda studien har publicerats i
Våldsskildringsrådets skriftserie nr 20. Den har
utförts genom intervjuer med pojkar i åldern 15-19
år, vilka vid intervjutillfället var omhändertagna
och placerade på ungdomshem enligt 12 § lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga.
I studien konstateras bl.a. att ungdomarna i första
hand förknippar våld med verklighetens våld.
Ungdomarna har klara regler och gränser för när och
hur våld får användas, men dessa tenderar att
upphöra i kritiska situationer. Sambandet mellan
ungdomarnas egna normer för våld och våldet i medier
är svagt, men ungdomarna låter sig inspireras av
filmer. Genom filmerna lär sig ungdomarna konkreta
våldshandlingar och förhållningssätt.
Även konstitutionsutskottet har flera gånger berört
frågan om spridning av våldsskildringar bland
ungdom. Senast skedde det i betänkande 1997/98:KU19
s. 56 f. Konstitutionsutskottet anförde då att det
utgick från att regeringen fortlöpande
uppmärksammade de frågor som var förknippade med
bl.a. medievåld och avstyrkte bl.a. ett
motionsyrkande motsvarande det nu aktuella.
Utskottet har erfarit att regeringen tänker ta
initiativ till att en utvärdering sker av
tillämpningen av den aktuella straffbestämmelsen. En
sådan utvärdering kommer också att beröra polisens
arbetsmetoder i frågan och syfta till att se över
hur närpolisverksamheten och det lokala
brottsförebyggande arbetet bättre kan utformas för
att komma till rätta med videohandlare som inte
följer bestämmelserna. Resultatet av utvärderingen
kommer att redovisas för utskottet. Utskottet anser
att utvärderingen inte bör föregripas och avstyrker
motion Ju917 i denna del.
Olaga intrång i butik
I motion Ju701 (m) begärs effektivare regler om
olaga intrång i butik. Motionärerna anser att den
som besöker en butik trots förbud av
butiksinnehavaren bör kunna dömas för olaga intrång.
Enligt 4 kap. 6 § andra stycket BrB döms den som
obehörigen intränger eller kvarstannar i kontor,
fabrik, annan byggnad eller fartyg, på upplagsplats
eller på annat dylikt ställe för olaga intrång till
böter. Är brottet grovt, är straffet fängelse i
högst två år.
I rättsfallet NJA 1995 s. 84 ansågs en person, som
trots att han av affärsinnehavaren förbjudits att
besöka en affärslokal gått in i lokalen, inte kunna
dömas för olaga intrång. Mot bakgrund av vad som
anförts i förarbetena till 4 kap. 6 § andra stycket
BrB och straffrättens legalitetsprincip kunde,
enligt vad Högsta domstolen uttalade i sina domskäl,
det nämnda stadgandet inte tolkas på annat sätt än
att det var avsett att utgöra ett skydd för lokaler
och vissa andra utrymmen som inte är tillgängliga
för allmänheten. Med hänsyn härtill kunde en
affärslokal, dit allmänheten har fritt tillträde
under dess öppethållande, inte anses vara en sådan
lokal som åsyftas i 4 kap. 6 § andra stycket BrB.
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade
justitieministern den
1 maj 1993 en kommitté med uppdrag att se över
frågor rörande trygghet i lokalsamhället. Kommittén,
som antog namnet Trygghetsutredningen, överlämnade i
november 1995 sitt slutbetänkande Trygghet mot brott
- Rollfördelning och samverkan (SOU 1995:146) till
regeringen. I betänkandet föreslås bl.a. att
bestämmelsen i BrB om olaga intrång skall göras
tillämplig på alla slag av lokaler och inhägnade
områden. Betänkandet bereds för närvarande i
Justitiedepartementet.
Utskottet kan för sin del hysa förståelse för att
en butiksinnehavare kan vilja freda sig mot t.ex.
snatterier genom att förbjuda en viss person
tillträde till butiken. Utskottet anser emellertid
att beredningen av Trygghetsutredningens betänkande
inte bör föregripas. Utskottet avstyrker motion
Ju701.
Cykelstölder
I motion Ju712 (kd) begärs ett tillkännagivande om
vikten av att bekämpa cykelstölder. Åtgärder mot
cykelstölder skulle enligt motionären vara ett sätt
att visa att statsmakterna tar kampen mot
vardagsbrottslighet på allvar.
Enligt kriminalstatistiken för år 1997 uppgick
antalet anmälda tillgrepp av cyklar under nämnda år
till 118 440. Under år 1997 klarades 1 771 sådana
brott upp, vilket gav en uppklarningsprocent på 1 %
(Kriminalstatistik 1997, BRÅ-rapport 1998:3, s. 58).
Regeringen framhåller i budgetpropositionen för
innevarande budgetår (prop. 1998/99:1, utgiftsområde
4, s. 45 f) att allmänhetens tilltro till polisen
och rättsväsendet i övrigt till stor del beror på
hur framgångsrik polisen är i arbetet mot
vardagsbrottsligheten. En del av de nya medel som
tillförs polisen för budgetåret 1999 skall användas
för att förstärka närpolisen i kampen mot denna
brottslighet. Regeringen framhåller i
budgetpropositionen att en effektivare och mera
utvecklad utredningsverksamhet kan vara
betydelsefull i kampen mot vardagsbrottsligheten.
Erfarenheter från försök på olika orter i landet har
visat att genomströmningstiderna för utredningar av
vardagsbrott har kunnat minskas.
Av regleringsbrevet för budgetåret 1999 avseende
polisväsendet framgår att i polisväsendets
verksamhetsmål ingår att insatserna mot
vardagsbrottsligheten skall öka.
Utskottet vill instämma i regeringens bedömning
angående betydelsen av att vardagbrottsligheten
bekämpas. Cykelstölder utgör ett typiskt exempel på
sådan brottslighet. Emellertid kan det knappast
ankomma på riksdagen att närmare specificera vilka
slag av vardagsbrottslighet som de
brottsförebyggande myndigheterna bör bekämpa.
Utskottet avstyrker motion Ju712.
Elektronisk kontroll
I motion Ju713 (mp) förordas att intensivövervakning
med elektronisk kontroll skall kunna beslutas av
domstol som en självständig påföljd.
Enligt 1 § lagen (1994:451) om intensivövervakning
med elektronisk kontroll är denna tillämplig vid
verkställighet av dom på fängelse, om den dömde
skall undergå fängelse i högst tre månader och det
inte är fråga om fängelse som förenats med
skyddstillsyn enligt 28 kap. 3 § BrB. I fall som
avses i 1 § får, på ansökan av den dömde, beslutas
att fängelsestraffet skall verkställas utanför
anstalt. En ansökan får inte bifallas, om den dömde
är häktad eller intagen i kriminalvårdanstalt av
någon annan anledning än för verkställighet av det
straff som ansökan avser eller om särskilda skäl
annars talar mot verkställighet utanför anstalt. Har
den dömde tidigare undergått verkställighet utanför
anstalt i form av intensivövervakning, får en
ansökan bifallas endast om det därefter förflutit en
period av minst tre år under vilken den dömde inte
begått något brott som har föranlett strängare
påföljd än böter. Verkställigheten sker i enlighet
med lagens bestämmelser under ledning av den lokala
kriminalvårdsmyndighet inom vars verksamhetsområde
den dömde har sin bostad (2 §).
Verkställigheten utanför anstalt sker i form av
intensivövervakning i för-ening med ett förbud för
den dömde att vistas utanför bostaden annat än på
särskilt angivna tider och för bestämda ändamål.
Efterlevnaden av förbudet skall kontrolleras med
elektroniska hjälpmedel (3 §).
Kriminalvårdsstyrelsen prövar på skriftlig ansökan
av den dömde frågan om denne skall få undergå
verkställighet av dom på fängelse utanför anstalt.
Styrelsen får föreskriva att frågan i stället skall
prövas av en regionmyndighet. Har ett beslut fattats
av en regionmyndighet, får det ändras av styrelsen.
Den som beslutet angår får påkalla styrelsens
prövning, om beslutet gått honom emot.
Kriminalvårdsstyrelsens beslut får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol (9 §).
Frågan om intensivövervakning bör vara en
verkställighetsform eller en självständig påföljd
berördes i propositionen 1997/98:96 Vissa reformer
av påföljdssystemet. Regeringen framhöll i
propositionen att utgångspunkten var att
intensivövervakning borde vara i princip lika
ingripande som verkställighet i anstalt av ett
kortare fängelsestraff, vilket talade för att
intensivövervakning borde användas som en
verkställighetsform och inte som en självständig
påföljd.
Av betydelse i sammanhanget var också att införande
av intensivövervakning med elektronisk kontroll som
ett permanent inslag i straffsystemet motiverades av
såväl humanitära som samhällsekonomiska skäl. Hur
stor betydelse i dessa hänseenden
intensivövervakningen kom att få, berodde emellertid
på möjligheterna att begränsa användning av
intensivövervakning till sådana fall där
alternativet verkligen var en anstaltsvistelse. Om
intensivövervakning kom att användas även i andra
fall, dvs. där påföljden annars hade blivit någon
form av kriminalvård i frihet skulle de humanitära
och samhällsekonomiska fördelarna av
intensivövervakningen minska i motsvarande mån.
Genom att införa intensivövervakning som en
verkställighetsform för kortare fängelsestraff kunde
sådana effekter minimeras. Intensivövervakning med
elektronisk kontroll borde därför komma till stånd
endast i fall där en domstol först kommit fram till
att påföljden skulle vara fängelse.
Vid bedömningen av om beslutanderätten borde ligga
på domstol eller inom kriminalvården borde vidare
beaktas vilken typ av beslut det här var fråga om.
Liksom hittills var avsikten att reglerna om
verkställighet av fängelsestraff genom
intensivövervakning skulle innehålla standardiserade
kriterier som endast gav det beslutande organet ett
begränsat utrymme för skönsmässiga bedömningar. En
huvudregel borde sålunda vara att de dömda som
önskade avtjäna kortare fängelsestraff genom
intensivövervakning med elektronisk kontroll också
skulle få göra det. Det blev därför inte fråga om
sådana kvalificerade bedömningar som domstolar var
särskilt lämpade för. I många fall kunde inte heller
det nödvändiga underlaget för de bedömningar som
trots allt måste göras föreligga vid den tidpunkt då
domstolen avgjorde målet. Om inte grundkriterierna
för intensivövervakningen gjordes om, vilket
regeringen inte fann motiverat, framstod domstolens
medverkan inte som ändamålsenlig (prop. s. 111 f).
Utskottet instämmer i regeringens här redovisade
överväganden och avstyrker motion Ju713.
Straffansvarsutredningen
En särskild utredare har haft i uppdrag att utreda
vissa frågor inom den allmänna straffrätten (dir.
1994:39). I uppdraget har ingått att överväga vissa
frågor med anknytning till det subjektiva rekvisitet
(frågor om uppsåt m.m.) vid brott. Utredaren har
övervägt om regelsystemet är ändamålsenligt utformat
vad avser den nedre gränsen för uppsåt och
bedömningen av gärningar som någon begått under
självförvållat rus eller under påverkan av allvarlig
psykisk störning eller under tillfällig
sinnesförvirring som någon råkat i utan egen skuld.
Utredaren har också utrett vissa frågor angående
bl.a. medverkansansvaret inom straffrätten. Vidare
har utredaren belyst ansvaret för underlåtenhet att
avslöja eller hindra brott. Dessutom har frågan om
en allmän skyldighet att bistå personer som befinner
sig i fara för liv eller hälsa behandlats.
Resultatet av Straffansvarsutredningens arbete
presenterades i december 1996 i betänkandet
Straffansvarets gränser (SOU 1996:185).
Psykiskt störda lagöverträdare
I 30 kap. 6 § brottsbalken finns ett förbud mot att
välja fängelse som påföljd om gärningsmannen har
begått det brott han döms för under påverkan av en
allvarlig psykisk störning. Om rätten i ett sådant
fall finner att inte heller någon annan påföljd bör
ådömas, skall gärningsmannen enligt samma paragraf
vara fri från ansvar.
I motion Ju904 (m) begärs att det nuvarande
förbudet mot att döma psykiskt störda till fängelse
avskaffas - i stället skall vård beredas den dömde
under verkställigheten. I motion Ju907 (v) anförs
tvärtom att psykiskt störda lagöverträdare bör dömas
till vård i stället för fängelse.
Frågan om påföljden för psykiskt störda
lagöverträdare har tagits upp av
Straffansvarsutredningen. Sammanfattningsvis kan
sägas att utredningen har lämnat vissa förslag till
ändringar såvitt gäller psykiskt störda
lagöverträdares ansvar men samtidigt gjort
bedömningen att det krävs ytterligare utredning av
reaktionssystemet.
I juni 1998 anordnade Justitiedepartementet en
hearing i ämnet för att på så sätt skaffa ett
underlag för den fortsatta beredningen av
Straffansvarsutredningens betänkande.
Här bör även nämnas att adekvat vård och behandling
av intagna med psykiska störningar är en prioriterad
fråga inom kriminalvården (prop. 1998/99:1,
utgiftsområde 4, s. 82).
Kriminalvårdsstyrelsen har tillsammans med
Rättsmedicinalverket genomfört en studie för att
belysa frågan om omfattningen och karaktären av
psykiska störningar i syfte att bereda de intagna
adekvat behandling. Studien kommer att presenteras
inom kort.
Vidare har stödavdelningar för psykiskt störda
inrättats på olika anstalter.
Frågan om påföljden för psykiskt störda
lagöverträdare har behandlats av utskottet vid flera
tillfällen under de senaste åren. Senast skedde det
vid riksmötet 1997/98 när utskottet behandlade ett
regeringsförslag om ändringar i
kriminalvårdslagstiftningen (1997/98:JuU19 s. 17 f).
Utskottet hänvisade då till sin vid flera tillfällen
intagna ståndpunkt, nämligen att beredningen av
Straffansvarsutredningens betänkande borde avvaktas.
Utskottet vidhöll den uppfattningen och avstyrkte
det då föreliggande motionsyrkandet.
Enligt vad utskottet erfarit avser regeringen att
under våren 1999 tillsätta en utredning som med
utgångspunkt i Straffansvarsutredningens förslag
skall arbeta vidare med frågan om påföljder för
psykiskt störda lagöverträdare.
Utskottet anser att det aviserade utredningsarbetet
inte bör föregripas och avstyrker såväl motion Ju904
som motion Ju907.
Underlåtenhet att bistå nödställda
I motion So462 (fp) yrkas att
Straffansvarsutredningens förslag till
lagbestämmelse om straff för den som underlåter att
bistå nödställd skall genomföras.
Beträffande frågan om skyldighet att bistå
nödställda innebär dagens regler att det inte finns
någon generell straffsanktionerad skyldighet att
ingripa i situationer som är farliga för andra
personer. Vissa regler finns dock som stipulerar en
skyldighet att vidta räddningsåtgärder. I 39 §
räddnings-tjänstlagen (1986:1102) föreskrivs sålunda
en allmän varnings- och alarmeringsskyldighet. Den
som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en
brand eller en olyckshändelse som innebär fara för
någons liv eller allvarlig risk för någons hälsa
eller för miljön skall, om det är möjligt, varna dem
som är i fara samt vid behov tillkalla hjälp.
Detsamma gäller den som får kännedom om att det
föreligger en överhängande fara för brand eller
liknande olyckshändelse. Skyldigheten att varna
eller tillkalla hjälp är straffsanktionerad. Här kan
även nämnas 5 § trafikbrottslagen (1951:649) vari
s.k. smitning straffbeläggs. Vidare finns en icke
straffsanktionerad bestämmelse i 14 §
vägtrafikkungörelsen (1972:603) vari föreskrivs att
den som med eller utan egen skuld haft del i
trafikolycka skall stanna och i mån av förmåga lämna
hjälp åt skadade. Även inom sjöfarten finns
bestämmelser som här är av intresse. Enligt 20 kap.
7 § sjölagen (1994:1009) straffas sålunda
befälhavare med böter eller fängelse i högst två år,
om han försummar att lämna den som han anträffar i
sjönöd all hjälp som är möjlig och behövlig för att
den nödställde skall kunna räddas, förutsatt att det
kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget
eller de ombordvarande. Samma gäller om han, efter
sammanstötning med annat fartyg, försummar att lämna
det andra fartyget och de ombordvarande där all
behövlig och möjlig hjälp för räddning ur den
uppkomna faran, förutsatt att det kan ske utan
allvarlig fara för det egna fartyget eller de
ombordvarande. Befälhavaren är även skyldig att göra
allt som står i hans makt för att rädda de
ombordvarande, om hans eget fartyg råkat i sjönöd.
Slutligen har befälhavare för luftfartyg enligt 5
kap. 7 § och 13 kap. 2 § 7 luftfartslagen
(1957:297) om luftfartyget råkar i nöd, en
straffsanktionerad skyldighet att göra allt vad han
kan för att rädda de ombordvarande samt flygplanet
och det gods som finns ombord.
Straffansvarsutredningen har föreslagit att det
införs en särskild straffbestämmelse avseende
underlåtenhet att bistå nödställd. Utredningen ansåg
att det i vissa situationer föreföll finnas ett väl
stort avstånd mellan vad som för gemene man torde
framstå som ett i hög grad straffvärt och moraliskt
förkastligt agerande och vad lagstiftningen pekade
ut som straffvärt. Utredningen anförde att det
framstod som i hög grad stötande att inte någon som
helst påföljd inträdde för en underlåtenhet att
bidra till räddandet av annans liv eller hälsa i
situationer där detta kunnat ske utan olägenhet för
den försumlige. En sådan underlåtenhet framstod
också enligt utredningen för de flesta som betydligt
mer straffvärd än andra beteenden som redan i dag är
straffbelagda, t.ex. underlåtenhet att lämna in
hittegods.
När det gällde straffbestämmelsens utformning
föreslog utredningen ett straffrättsligt ansvar för
den som underlät att ingripa för att bistå en person
som befann sig i allvarlig fara för liv eller hälsa
eller i en därmed jämförlig situation. En
förutsättning för straffansvar skulle dock enligt
utredningen vara att det med hänsyn till
omständigheterna skäligen kunde begäras att han
skulle ingripa. I ringa fall skulle inte dömas till
ansvar. Till ansvar skulle vidare - enligt förslaget
- endast dömas om ett ingripande kunde ske utan fara
för den handlande själv eller någon annan. När det
gällde kravet på åtgärder ansåg utredningen att det
generellt sett inte borde ställas höga krav. I många
olyckssituationer borde det räcka med att man
tillkallade hjälp av ambulanspersonal, polis eller
brandkår. I andra situationer kunde det enligt
utredningens uppfattning krävas en mer aktiv insats,
t.ex. att man bistod med transportmedel för skadade
personer eller att man drog upp en person, som höll
på att drunkna, ur vattnet. Det borde enligt
utredningen finnas en relativt god marginal till den
handlingsskyldiges förmån.
Utredningen föreslog att straffet för underlåtenhet
att bistå en nödställd skall vara böter eller
fängelse i högst två år.
Straffansvarsutredningens förslag i denna del har
remissbehandlats och förslaget bereds nu i
Justitiedepartementet. Enligt vad utskottet inhämtat
kommer frågan om straff för underlåtenhet att bistå
nödställd att behandlas i en proposition till
riksdagen under år 1999.
Utskottet behandlade vid riksmötet 1997/98 liknande
motionsyrkanden (1997/98:JuU9 s.17 f).
Inledningsvis konstaterade utskottet att frågan om
det bör vara straffbart att underlåta att bistå
nödställda är av stor betydelse. Utan att vilja
föregripa resultatet av beredningen av utredningens
arbete ville utskottet framhålla att en generell
straffrättslig reglering av frågan kunde bidra till
att lagens innehåll i högre utsträckning kom att
sammanfalla med det allmänna rättsmedvetandet.
Särskilt viktigt torde det vara att sådana
nödsituationer som bestod i att någon utsattes för
brott omfattades av en kommande reglering. Utskottet
avstyrkte med dessa uttalanden då aktuella motioner.
Utskottet står fast vid sina uttalanden i
betänkandet 1997/98:JuU9. Att en generell reglering
av frågan om straff för den som underlåter att bistå
nödställd har stöd i det allmänna rättsmedvetandet,
håller utskottet för sannolikt. Skäl talar också för
att Straffansvarsutredningens förslag utgör en
lämplig sådan reglering. Utskottet vill emellertid
inte föregripa det pågående lagstiftningsarbetet och
avstyrker motion So462 i denna del.
Narkotika
Påföljden för grovt narkotikabrott
I motionerna Ju903 och Ju904 (båda m) begärs en
lagändring så att livstids fängelse införs för grov
narkotikabrottslighet.
Påföljden för grovt narkotikabrott är fängelse i
lägst två och högst tio år. När fråga är om flera
brott får enligt 26 kap. 2 § BrB fängelse sättas
över det svåraste av det högsta straff som kan följa
på brotten. Detta innebär, när det gäller grovt
narkotikabrott, att påföljden som högst kan
bestämmas till fängelse i 14 år. Vid återfall kan
härutöver den särskilda straffskärpningsregeln i 26
kap. 3 § BrB användas. Det maximala straffet blir då
fängelse i 18 år.
Enligt vad utskottet inhämtat studerar
Narkotikakommissionen (dir. 1998: 18) frågan om
livstids fängelse som påföljd för grov
narkotikabrottslighet.
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden
liknande det nu aktuella. Senast skedde det i
betänkande 1997/98:JuU9 s. 19. Utskottet hänvisade
då till tidigare uttalanden vari bl.a. konstaterats
att de straff som mäts ut för grovt narkotikabrott
regelmässigt är långa och att något behov av
ytterligare straffskärpning inte förelåg. Utskottet
vidhöll sin tidigare intagna ståndpunkt och
avstyrkte motionsyrkandena.
Utskottet står alltjämt fast vid sin uppfattning
att någon ytterligare skärpning av straffen för
narkotikabrott inte är erforderlig. Utskottet
avstyrker motionerna Ju903 och Ju904 i nu
ifrågavarande delar.
Eget bruk av narkotika
I motion So258 (v) hävdas att användning av
narkotika inte bör medföra straff. Missbruket bör,
som motionen får förstås, bekämpas genom att
missbrukarna erbjuds rehabilitering.
Eget bruk av narkotika kriminaliserades år 1988
(prop. 1987/88:71, bet. 1987/88:JuU13, rskr.
1987/88:280). Då infördes också en särskild
straffskala för ringa narkotikabrott som bestått i
eget bruk; endast böter ingick i den. Vidare gällde
att det inte skulle dömas till ansvar, om en sådan
gärning uppdagats genom att gärningsmannen sökt
eller underkastat sig vård.
År 1993 slopades den särskilda straffskalan (prop.
1992/93:142, bet. 1992/93:JuU17, rskr. 1992/93:221).
Den allmänna straffskalan i 2 § narkotikastrafflagen
(1968:64) med böter eller fängelse i högst sex
månader gäller alltså även för eget bruk av
narkotika. Lagändringen innebar också att den
särskilda regeln om ansvarsfrihet togs bort.
Syftet med 1993 års ändring var att åstadkomma
utrymme för en mer differentierad påföljdspraxis
även om huvudregeln alltjämt borde vara att eget
bruk skall bestraffas med böter. Departementschefen
ansåg vidare att det inte fanns anledning att anta
att de rättstillämpande myndigheterna vid ett ringa
narkotikabrott skulle agera på ett sådant sätt att
möjligheterna till vård skulle spolieras. Vidare
framhölls bl.a. att reglerna om åtalsunderlåtelse i
rättegångsbalken gav åklagaren stort utrymme att
underlåta åtal i de fall som omfattades av den då
gällande särskilda regeln om ansvarsfrihet.
Utskottet delade departementschefens bedömningar
angående avskaffandet av särre- gleringen i 2 §
narkotikastrafflagen.
Här kan även redovisas en del uppgifter ur
kriminalstatistiken för år 1997. Totalt lagfördes
knappt 11 400 personer för narkotikabrott. Av de
personer som lagfördes genom dom eller
strafföreläggande hade 3 719 personer gjort sig
skyldiga till narkotikabrott bestående i eget bruk.
De brotten ansågs huvudsakligen som ringa
narkotikabrott.
Enligt vad utskottet inhämtat studerar
Narkotikakommissionen effekterna av kriminalisering
av eget bruk av narkotika.
I sammanhanget kan även nämnas att det pågår en
studie inom BRÅ för att bl.a. belysa effekterna av
nämnda kriminalisering.
Efter 1993 års lagändring beslutade
Rikspolisstyrelsen att genomföra en
försöksverksamhet med metoder för analys av
narkotika i urin. Verksamheten utvärderades i RPS
rapport 1995:9. I rapporten konstateras
sammanfattningsvis att den nya lagstiftningen om
eget bruk av narkotika blivit ett effektivt verktyg
för polisen i kampen mot narkotikahanteringen.
Lagändringen har enligt rapporten underlättat
polisens arbete när det gäller att upptäcka
missbrukare i början av karriären, att hålla
etablerade missbrukare under uppsikt och att
motivera dem till frivillig vård samt att visa unga
och presumtiva narkotikamissbrukare att
upptäcktsrisken är hög.
Av Polisväsendets årsredovisning för år 1997 (s.
37) framgår att antalet provtagningar i samband med
skälig misstanke om eget bruk av narkotika ökade
från 10 700 år 1996 till 11 500 år 1997.
Utskottet behandlade ett motionsyrkande av
motsvarande innebörd vid riksmötet 1997/98.
Utskottet ansåg då att starka kriminalpolitiska skäl
talade för att all befattning med narkotika skulle
vara kriminaliserad. Härtill kom att den nuvarande
straffskalan i praktiken inneburit ett effektivt
verktyg för polisen i kampen mot narkotikan.
Utskottet såg ingen anledning att avkriminalisera
bruket av narkotika och avstyrkte motionsyrkandet
(1997/98:JuU9 s. 20 f).
Utskottet står fast vid den uppfattning som
uttalades i det nämnda betänkandet och avstyrker
motion So258 i denna del.
Vissa påföljdsfrågor
Livstidsstraffet
I motionerna Ju907 (v) och Ju918 (mp) begärs att
livstidsstraffet skall avskaffas och ersättas med
ett tidsbestämt straff.
Fängelse på livstid stadgas för närvarande, förutom
för vissa av brotten i 22 kap. BrB om landsförräderi
m.m., för ett fåtal brott, bl.a. för mord, grov
mordbrand, grov allmänfarlig ödeläggelse, grovt
spioneri och folkmord.
Regeringen kan av nåd tidsbestämma ett
livstidsstraff. Under åren 1988-1998 tidsbestämdes
16 livstidsstraff. Tidsbestämningen beslutades efter
det att i genomsnitt mellan nio och tio år avtjänats
och fängelsestraffen tidsbestämdes till i genomsnitt
mellan 17 och 18 år. Det bör dock anmärkas att det
under periodens senare del finns en tendens mot en
senare tidsbestämning och en längre strafftid. Av de
båda personer som år 1998 fick sina livstidsstraff
omvandlade fick sålunda den ene sitt straff
omvandlat till fängelse 20 år efter det att han
avtjänat 12 år och 10 månader, under det att den
andre fick sitt straff bestämt till fängelse 21 år
och 5 månader efter avtjänade 14 år och 4 månader. I
sammanhanget bör även nämnas att reglerna om
villkorlig frigivning tillämpas i vanlig ordning
efter det att straffet tidsbestämts.
Utskottet har tidigare behandlat liknande
motionsyrkanden (se senast bet. 1997/98:JuU9 s. 26
). Utskottet kunde då inte se att det fanns skäl att
föreslå ett avskaffande av livstidsstraffet.
Utskottet anser alltjämt att det finns ett behov av
att kunna döma till fängelse på livstid vid särskilt
grova brott. Utskottet avstyrker motionerna Ju907
och Ju918 i nu aktuella delar.
Påföljd vid flera brott
I motion Ju703 (m) förespråkas ett avskaffande av
vad som kallats mängdrabatten vid flera brott.
Reglerna om hur fängelse får användas som straff
för flera brott finns i 26 kap. 2 § BrB. Av dem
följer att fängelse får användas som gemensamt
straff om fängelse kan följa på något av brotten.
Fängelse på viss tid får inte överstiga de högsta
straffen sammanlagda med varandra. Det får inte
heller överstiga det svåraste straffet med mer än
ett år om det svåraste straffet är kortare än
fängelse i fyra år. Om det svåraste straffet är
fängelse i fyra år men inte uppgår till fängelse i
åtta år får det svåraste straffet överskridas med
två år. Om slutligen det svåraste straffet är
fängelse i åtta år eller längre får det svåraste
straffet överskridas med fyra år.
Det anförda innebär t.ex. att straffet för två
eller flera fall av misshandel och/eller stöld
maximalt är fängelse i tre år. Om däremot flera fall
av t.ex. grov stöld föreligger till bedömning är
det maximala straffet fängelse i åtta år.
Här bör även nämnas att det enligt 29 kap. 1 § BrB
är den samlade brottslighetens straffvärde som skall
ligga till grund för domstolens bedömning
beträffande straffmätningen.
Utskottet behandlade vid riksmötet 1997/98 ett
motsvarande motionsyrkande (1997/98:JuU9 s. 26 f).
Utskottet konstaterade att straffmaximum i en
avsevärd utsträckning får överskridas när någon
skall dömas för flera brott. Härtill kommer att det
alltid är det samlade straffvärdet av de brott som
föreligger till bedömning som skall läggas till
grund för domstolens ställningstagande i
påföljdsfrågan. Utskottet ansåg mot denna bakgrund
att de nuvarande reglerna erbjuder goda möjligheter
att nyansera påföljdsbedömningen för det fall att
den tilltalade samtidigt skall dömas för flera
brott. Utskottet avstyrkte den då aktuella motionen.
Utskottet ser inget skäl att nu uttala en annan
uppfattning än den som utskottet gav uttryck för vid
riksmötet 1997/98. Motion Ju703 avstyrks.
Åtgärder mot klotter
Åtgärder mot klotter efterfrågas i motion Ju704
(kd). Motionären önskar en särskild
straffbestämmelse mot klotter, en översyn av
reglerna om kroppsvisitation och att skolan i sin
undervisning bör motverka klotter. Liknande önskemål
framförs i motionerna Ju208 (m) och Ju711 (kd).
Enligt 28 kap. 11 § rättegångsbalken får, om det
finns anledning anta att ett brott har begåtts på
vilket fängelse kan följa, kroppsvisitation göras på
den som skäligen kan misstänkas för brottet för att
söka efter föremål som kan tas i beslag eller annars
för att utröna omständigheter som kan vara av
betydelse för utredning om brottet. Annan än den som
misstänks för brottet får kropps-visiteras, om det
finns synnerlig anledning att anta att det därigenom
kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag
eller det annars är av betydelse för utredningen om
brottet. Med kroppsvisitation avses en undersökning
av kläder och annat som någon bär på sig samt av
väskor, paket och andra föremål som någon har med
sig.
För kroppsvisitation, liksom för övriga
straffprocessuella tvångsmedel, gäller att den får
vidtas endast om skälen för åtgärden uppväger det
intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för
den misstänkte eller för något annat motstående
intresse.
Av 12 kap. 1 § BrB framgår att straffet för
skadegörelse är böter eller fängelse i högst sex
månader. Enligt 12 kap. 3 § samma balk är straffet
för grov skadegörelse fängelse i högst fyra år.
Polisrättsutredningen föreslog i sitt
slutbetänkande Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB
samt polislagen (SOU 1995:47) inga förändringar av
förutsättningarna för kroppsvisitation. Betänkandet
bereds för närvarande i Justitiedepartementet.
Justitieministern besvarade den 17 mars 1999 en
fråga om klotter (fråga 1998/99:444). I frågesvaret
framhöll justitieministern att det, i fråga om
åtgärder mot klotter, var självklart att fortsätta
satsningen på ett systematiskt och lokalt bedrivet
brottsförebyggande arbete. Hon underströk samtidigt
att det fanns skäl att göra nya överväganden i fråga
om ändrad lagstiftning i vissa avseenden. När det
gällde lagstiftningen måste en noggrann analys göras
av vilka åtgärder som var motiverade för att på ett
effektivare sätt stävja klottret. Vad gällde bl.a.
förberedelsebrottets utformning och omfattning
pågick redan beredning inom Justitiedepartementet
och justitieministern avsåg att återkomma till
riksdagen beträffande vilka åtgärder regeringen
avsåg att vidta när det gällde att motverka klotter
(riksdagens snabbprotokoll den 23 mars 1999 s. 9 f).
Utskottet har tidigare flera gånger haft att ta
ställning till motionsyrkanden om åtgärder mot
klotter (senast 1997/98:JuU24 s. 18 f). Efter att ha
erinrat om att det tidigare avvisat krav på skärpt
lagstiftning mot klotter, framhöll utskottet den
vikt som uppfostran och annan normöverföring har när
det gäller att motverka klotter; att skolan
medverkade till denna normöverföring fann utskottet
självklart. Utskottet underströk vidare att
kroppsvisitation enligt gällande rätt kan äga rum
vid misstanke om skadegörelse. Utskottet fann inte
skäl att föreslå ändringar i rättegångsbalkens
bestämmelser om kroppsvisitation och avstyrkte det
då aktuella motionsyrkandet.
Vad gäller de nu aktuella motionsyrkandena vill
utskottet framhålla att det alltjämt står fast vid
sina uttalanden i 1997/98:JuU24. Utskottet vill
emellertid samtidigt instämma i justitieministerns
uttalanden om behovet av att överväga ändrad
lagstiftning i vissa avseenden. Utskottet
konstaterar med tillfredsställelse att överväganden
av vilka åtgärder som kan anses motiverade redan
pågår inom Regeringskansliet. Med hänsyn till det
pågående beredningsarbetet anser utskottet att det
inte nu erfordras några uttalanden från riksdagens
sida. Utskottet avstyrker motionerna Ju208, Ju704
och Ju711.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande utförsel av stöldgods
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju707 och
1998/99:Ju908,
2. beträffande ansvar för varusmuggling
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju706,
3. beträffande utvidgat förbud mot olaga
diskriminering
att riksdagen avslår motion 1998/99:Sf612 yrkande 3,
res. 1 (v, mp)
4. beträffande skadestånd för olaga
diskriminering
att riksdagen avslår motion 1998/99:Sf635 yrkande 10,
5. beträffande brott mot homosexuella
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju709 yrkandena 1 och
3-5,
res. 2 (fp)
6. beträffande preskriptionsavbrott
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju916 yrkande 5,
res. 3 (m)
7. beträffande otillåten utlämning av
videogram
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju917 yrkande 8,
8. beträffande olaga intrång i butik
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju701,
res. 4 (m, kd, fp)
9. beträffande cykelstölder
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju712,
10. beträffande elektronisk kontroll
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju713,
res.5 (mp)
11. beträffande psykiskt störda
lagöverträdare
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju904 yrkande 31 och
1998/99:Ju907 yrkande 13,
res. 6 (m)
res. 7 (v)
12. beträffande underlåtenhet att bistå
nödställda
att riksdagen avslår motion 1998/99:So462 yrkande 5,
13. beträffande påföljden för grovt
narkotikabrott
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju903 yrkande 8 och
1998/99:Ju904 yrkande 15,
res. 8 (m)
14. beträffande eget bruk av narkotika
att riksdagen avslår motion 1998/99:So258 yrkande 1,
15. beträffande livstidsstraffet
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju907 yrkande 12 och
1998/99:Ju918 yrkande 18,
res. 9 (v, fp, mp)
16. beträffande påföljden vid flera
brott
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju703,
res. 10 (m)
17. beträffande åtgärder mot klotter
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju208, 1998/99:Ju704
och 1998/99:Ju711,
res. 11 (kd)
Stockholm den 27 april 1999
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun
Hellsvik (m), Ingvar Johnsson (s),
Märta Johansson (s), Margareta
Sandgren (s), Alice Åström (v),
Ingemar Vänerlöv (kd), Maud
Ekendahl (m), Morgan Johansson (s),
Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m),
Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin
(c), Siw Persson (fp), Göran
Norlander (s), Anita Sidén (m) och
Yilmaz Kerimo (s).
Reservationer
1. Utvidgat förbud mot olaga diskriminering
(mom. 3)
Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v) och Kia
Andreasson (mp) anför:
Vi anser att det är mycket viktigt att rasism och
andra former av diskriminering bekämpas. Tyvärr
finns det i vårt samhälle en daglig rasism som
utövas av både enskilda medborgare och
myndighetsföreträdare. Arbetsgivare, hyresvärdar och
andra stänger ute mörkhyade människor som talar med
accent. Rasistisk diskriminering förekommer hos
bostadsföretag samt i butiker, på restauranger och i
andra offentliga lokaler. Polisen använder
rasistiska tillmälen och ingriper ofta i första hand
mot antirasister. Polis och domstolar blundar ofta
för de rasistiska motiv som ligger bakom en del
brottslighet. Vi anser att rättsväsendet måste
prioritera kampen mot brott med rasistiska
förtecken. Ett verksamt stöd i kampen mot rasism
vore att utvidga tillämpningsområdet för
bestämmelsen om straff för olaga diskriminering i 16
kap. 9 § BrB i enlighet med de förslag som DO den 29
april 1996 överlämnade till Justitiedepartementet.
Regeringen bör få i uppdrag att utarbeta en ny
avfattning av paragrafen i enlighet med DO:s förslag
och att återkomma till riksdagen med förslag till
lagändring. Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 3
bort ha följande lydelse:
3. beträffande utvidgat förbud mot olaga
diskriminering
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Sf612 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 1.
2. Brott mot homosexuella (mom. 5)
Siw Persson (fp) anför:
Enligt min mening är det nu tid att ta krafttag mot
våldet mot homosexuella. Var fjärde homosexuell har,
enligt en undersökning, någon gång blivit utsatt för
våld eller hot om våld. Detta är oacceptabelt.
En första åtgärd vore att se över
straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap.
2 § 7 BrB, som bl.a. avser att ett motiv för brottet
varit offrets homosexualitet. Det är oklart om
bestämmelsen fått någon praktisk betydelse och det
bör utredas om den behöver skärpas.
Polisens arbete med brott mot homosexuella bör
effektiviseras. Mycket talar för att särskilda
utredare med specialkunskaper bör ansvara för
polisutredningarna vid dessa brott. Det är också
nödvändigt att det lokala brottsförebyggande arbetet
särskilt tar sikte på brott mot homosexuella. Även
om BRÅ redan arbetar med brott som riktas mot
homosexuella på grund av deras läggning, är det
önskvärt att detta arbete intensifieras.
Regeringen bör få i uppdrag att göra en sådan
översyn av 29 kap. 2 § 7 BrB som jag nu förordat
samt att i det kommande budgetarbetet ange
prioriteringar för myndigheterna i enlighet med vad
jag nu angivit. Vad jag nu anfört bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 5
bort ha följande lydelse:
5. beträffande brott mot homosexuella
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju709 yrkandena
1 och 3-5 som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförts i reservation 2.
Nuvarande regler om preskription av brott innebär
att den misstänkte måste häktas eller få del av åtal
för att preskriptionsavbrott skall inträda. I vissa
fall har den misstänkte kunnat hålla sig undan
delgivning så länge att brottet preskriberats. För
brottsoffret innebär detta - förutom oro och
frustration över att gärningsmannen går fri - att
möjligheten att få bistånd av åklagare vid talan på
grund av brott går förlorad. Den som drabbats av
brottet är då hänvisad till att själv föra talan om
skadestånd, såvida inte detta anspråk preskriberats
enligt civilrättsliga regler. Om gärningsmannen
undandrar sig delgivning kan det i vissa fall också
påverka brottsoffrets möjligheter att erhålla
brottsskadeersättning. Ett sätt att komma till rätta
med de nu redovisade problemen skulle vara att ändra
delgivningsreglerna så att åtalspreskriptionen
avbröts redan genom att den misstänkte delgavs
förundersökningsprotokollet. Regeringen bör få i
uppdrag att till riksdagen återkomma med lagförslag
som tillgodoser det nu anförda. Detta bör ges
regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 6
bort ha följande lydelse:
6. beträffande preskriptionsavbrott
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju916 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 3.
Vi anser att Högsta domstolens dom i rättsfallet NJA
1995 s. 84 gör det nödvändigt med en ändring av
bestämmelsen om olaga intrång i 4 kap. 6 § andra
stycket BrB. Som Riksåklagaren påpekade i sin
revisionsinlaga i det målet används tillträdesförbud
av nu aktuellt slag framför allt för att komma till
rätta med personer som begått upprepade snatterier
eller uppträtt störande i butikslokalen. Sådana
förbud kan alltså vara väl motiverade och ägnade att
förebygga brott. Enligt en BRÅ-rapport Ökad säkerhet
inom handeln (BRÅ-rapport 1989:4 s. 110) är också
erfarenheterna av tillträdesförbud - under den tid
dessa ansågs giltiga - goda. Regeringen bör få i
uppdrag att till riksdagen återkomma med lagförslag
som tillåter tillträdesförbud av nu ifrågavarande
slag. Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 8
bort ha följande lydelse:
8. beträffande olaga intrång i butik
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju701 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 4.
5. Elektronisk kontroll (mom. 10)
Kia Andreasson (mp) anför:
Jag anser att det är domstolen som har det bästa
underlaget för att bedöma om ett utdömt
fängelsestraff skall verkställas genom
intensivövervakning med elektronisk kontroll. Detta
förhållande talar med styrka för att sådan
övervakning bör utgöra en självständig påföljd och
inte en verkställighetsform. Regeringen bör få i
uppdrag att utarbeta lagförslag som medför att
intensivövervakning med elektronisk kontroll blir en
självständig påföljd och alltså beslutas av
domstolen i det aktuella målet. Detta bör ges
regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 10
bort ha följande lydelse:
10. beträffande elektronisk kontroll
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju713 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 5.
Vi är starkt kritiska till den ordning som gäller i
fråga om påföljden för psykiskt störda
lagöverträdare. Många av de farligaste
brottslingarna finns bland dem som överlämnas till
psykiatrisk vård. Till saken hör också att det är
mycket svårt att bedöma om en psykiskt störd
brottsling kommer att återfalla i brottslighet.
Beslut om särskild utskrivningsprövning grundas i
realiteten på mer eller mindre kvalificerade
gissningar.
Mot denna bakgrund och med beaktande av
medborgarnas skyddsintressen anser vi att det
nuvarande förbudet mot att döma psykiskt störda
brottslingar till fängelse bör avskaffas. Det är
bara i ett fåtal fall som gärningsmannen är så
allvarligt störd att han över huvud taget inte är
medveten om vad han gör sig skyldig till. Endast i
dessa fall anser vi att det är berättigat att
straffriförklara och inte döma ut fängelse. Vård
måste vid straffriförklaring dock alltid ges under
sådana former att allmänhetens skyddsintresse
tillgodoses.
Övriga psykiskt störda brottslingar bör i stället
dömas till straff. Denna effekt har till viss del
redan uppnåtts genom den lagstiftning som trädde i
kraft den 1 januari 1992. Om de som döms till straff
är i behov av psykiatrisk vård skall de enligt vår
mening kunna avtjäna en del eller hela straffet på
psykiatrisk vårdinrättning under kriminalvårdens
ansvar. När vårdbehov inte längre föreligger skall
den dömde avtjäna eventuell resterande strafftid i
vanligt fängelse. På motsvarande sätt skall den som
fortfarande är psykiskt sjuk vid tiden för
frigivning med tvång kunna överföras till
psykiatrisk vårdinrättning för att där vårdas för
att bli frisk innan det kan bli aktuellt med ett liv
i frihet. En sådan ordning som vi nu skisserat
skulle gagna såväl den psykiskt sjuke som den
allmänna tryggheten i samhället.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag
till lagändringar i enlighet med vad vi nu anfört.
Vårt ställningstagande innebär att vi ställer oss
bakom motion Ju904 i denna del samtidigt som vi
avstyrker motion Ju907 i berörd del.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 11
bort ha följande lydelse:
10. beträffande psykiskt störda lagöverträdare
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju904 yrkande 31
och med avslag på motion 1998/99:Ju907 yrkande
13 som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts i reservation 6.
7. Psykiskt störda lagöverträdare (mom. 11)
Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:
Vi anser att psykiskt störda lagöverträdare inte
skall dömas till fängelse utan få vård på
institutioner som är uppbyggda för ändamålet.
En ny och växande grupp inom kriminalvården är de
psykiskt sjuka. Detta är en konsekvens av den
lagändring som beslutades våren 1991 och till viss
del ett resultat av att institutioner för psykiskt
sjuka har avvecklats.
Att antalet psykiskt störda på fängelserna ökar
medför en påfrestning på kriminalvården både vad
gäller utbildning av personal och utveckling av vård
och behandling. Speciellt en kategori av psykiskt
störda vållar problem för straffverkställigheten.
Det gäller intagna med personlighetsstörningar som
tar sig uttryck i utagerande beteende, förhöjd
aggressivitet och benägenhet för självdestruktiva
handlingar. Dessa störningar ligger ofta bakom de
brott de är dömda för. Många av dessa symptom skulle
enligt tidigare praxis ha jämställts med
sinnessjukdom och därmed föranlett psykiatrisk vård.
Att sluten psykiatrisk vård inte längre kommer i
fråga beror på att tillståndet i allmänhet inte
anses behandlingsbart och att psykiatrisk vård
därför skulle vara verkningslös. Enligt den nu
gällande ordningen kan dessa således lika gärna
sitta på anstalt.
Den beskrivna gruppen av intagna far ofta illa
under fängelsetiden och deras uppträdande inverkar
många gånger negativt på behandlingen av andra
intagna. Utvecklingen går mot att särskilda
stödavdelningar inrättas med mentalskötarutbildad
personal. Denna utveckling är enligt vår mening
felaktig, och vi förordar en återgång till den
tidigare gällande ordningen.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag
till lagändringar i enlighet med vad vi nu förordat
med anledning av motion Ju907 i nu ifrågavarande
del. Vårt ställningstagande innebär att vi inte kan
ställa oss bakom motion Ju904 i denna del.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 11
bort ha följande lydelse:
11. beträffande psykiskt störda lagöverträdare
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju907 yrkande 13
samt med avslag på motion 1998/99:Ju904 yrkande
31 som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts i reservation 7.
Vi anser att det behöver sättas in ytterligare
åtgärder för att bekämpa narkotikan. Bakgrunden till
denna uppfattning är att unga människors tidigare så
stränga attityd mot narkotika håller på att luckras
upp och att såväl läkare som polis varnar för att
narkotika och nya kemiska droger sprider sig allt
längre ned i åldrarna.
Inom narkotikahanteringen finns enorma vinster att
göra för dem som är tillräckligt hänsyns- och
samvetslösa. De grova narkotikabrottslingarna
profiterar cyniskt på andra människors beroende och
olycka. I detta perspektiv - och med hänsyn till det
allmänna rättsmedvetandet - är de straff som i dag
kan utdömas enligt vår mening inte tillräckliga.
Lagens strängaste straff, livstids fängelse, bör
därför kunna dömas ut för grovt narkotikabrott.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag
till lagändring i enlighet med vad vi nu förordat.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 13
bort ha följande lydelse:
13. beträffande påföljden för grovt
narkotikabrott
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju903
yrkande 8 och 1998/99:Ju904 yrkande 15 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 8.
9. Livstidsstraffet (mom. 15)
Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v), Kia
Andreasson (mp) och Siw Persson (fp) anför:
Vi anser att livstidsstraffet bör avskaffas.
Bakgrunden till vår uppfattning är att antalet
livstidsdömda har ökat kraftigt och att
benådningspraxis drastiskt har ändrats under den
senaste tioårsperioden. Vi förespråkar inte någon
generell sänkning av straffen. Däremot är det
orimligt att den faktiska strafftiden för personer
som dömts för brott, som ligger långt tillbaka i
tiden, skall påverkas av samhällsutvecklingen lång
tid efter brottet. Denna ordning strider som vi ser
det mot kravet på rättssäkerhet och mot principen
att påföljdssy-stemet skall vara rättvist och
förutsägbart. Härtill kommer att det är regeringen
som i dessa fall bestämmer strafftidens längd,
vilket enligt vår uppfattning strider mot principen
om att det är domstolarna som skall ha den dömande
makten; regeringen är ett verkställande organ.
Vi anser mot denna bakgrund att livstidsstraffet i
sin nuvarande form bör avskaffas och ersättas med
ett tidsbestämt straff. Det bör ankomma på
regeringen att återkomma till riksdagen med ett
förslag till lagändring.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 15
bort ha följande lydelse:
15. beträffande livstidsstraffet
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju907
yrkande 12 och 1998/99:Ju918 yrkande 18 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 9.
Enligt vår mening ger nuvarande regler inte utrymme
för en tillräckligt nyanserad bedömning av
påföljdsfrågan när straff samtidigt skall utmätas
för flera brott. Den s.k. mängdrabatten har flera
negativa effekter och kan medföra att
straffbestämmelsernas brottsavhållande effekt
minskar.
Ett regelsystem som innebar att mängdrabatten kunde
tillämpas på ett mera restriktivt sätt skulle enligt
vår mening ge flera goda effekter. Det skulle sända
en tydlig signal från samhället om att ytterligare
brottslighet inte accepteras. Det skulle dessutom
leda till färre brott och färre brottsoffer. Därmed
skulle fler kunna känna ökad trygghet i tillvaron.
Vi anser alltså att brottsbalkens bestämmelser om
användningen av fängelse som gemensamt straff för
flera brott bör ändras så att mängdrabatten används
mer restriktivt. Det bör ankomma på regeringen att
återkomma till riksdagen med ett förslag till
lagändring.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 16
bort ha följande lydelse:
16. beträffande påföljden vid flera brott
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju703 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 10.
11. Åtgärder mot klotter (mom. 17)
Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd)
anför:
Det är i och för sig tillfredsställande att frågan
om ändrad lagstiftning och andra åtgärder mot
klotter nu övervägs inom Regeringskansliet. Enligt
vår mening kan man emellertid inte nöja sig med
detta. Omedelbara åtgärder måste vidtas. Man kan
t.ex. redan nu använda samhällstjänst respektive
överlämnande till vård inom socialtjänsten med
föreskrift om ungdomstjänst som påföljd för
klottrare. I skolorna måste det förebyggande arbetet
mot klotter intensifieras. Regeringen måste också
skynda på beredningsarbetet. Regeringen bör få i
uppdrag att snarast återkomma till riksdagen med
förslag i linje med vad vi nu anfört. En proposition
bör kunna lämnas till riksdagen under hösten 1999.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 17
bort ha följande lydelse:
17. beträffande åtgärder mot klotter
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju208,
1998/99:
Ju704 och 1998/99:Ju711 som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i
reservation 11.
Vi konstaterar att regeringen efter flera års
agerande från vår sida äntligen insett att regler
rörande otillåten utlämning av videogram kräver
extra insatser för att fungera i praktiken. Vi utgår
nu från att den utvärdering som regeringen avser
genomföra inleds omgående och redovisas till
riksdagen innan vi på nytt måste aktualisera ett
beslut om tillkännagivande för att något verkligen
skall ske. Vi avstår därför från att reservera oss
till förmån för motion Ju917 i denna del.
Vi anser att det i svensk lag bör införas en
lagbestämmelse om straff för underlåtenhet att bistå
nödställda i enlighet med det förslag som Straff-
ansvarsutredningen presenterat. Vi delar emellertid
majoritetens uppfattning att det pågående
lagstiftningsarbetet inte bör föregripas. Vi har
därför inte avgivit någon reservation till förmån
för motion So462 i denna del.
När det gäller åtgärder för att förebygga klotter
vill vi särskilt peka på föräldrarnas ansvar att
fostra sina barn och att ha uppsikt över dem.
Skolans roll som normöverförare är också
betydelsefull. Vidare är det viktigt att polisen har
erforderliga resurser för att bekämpa denna typ av
brott. Vi noterar med tillfredsställelse att
regeringen nu ser över vilka åtgärder som behöver
vidtas mot klotter och avstår därför från att avge
en reservation med anledning av motionerna Ju208,
Ju704 och Ju711.