I betänkandet föreslås att riksdagen bifaller
regeringens förslag till lag om utlandsstyrkan inom
Försvarsmakten. För den som tjänstgör i
internationell fredsfrämjande verksamhet är risken
att skadas och invalidiseras högre än i många andra
verksamheter. Vissa regler föreslås därför för att
förbättra det socialrättsliga skyddet.
Försvarsmaktens ansvar för rehabilitering av
personer som skadas under sin anställning i
utlandsstyrkan förtydligas och förstärks. På en
punkt vill emellertid utskottet gå längre än
regeringen. Utskottet vill att livränteunderlaget
skall vara minst sju basbelopp, i stället för
regeringens förslag om minst fem basbelopp, för den
som skadas i sin utlandstjänstgöring och får en
varaktig nedsättning av sin arbetsförmåga.
Som ett led i arbetet med att söka
minska risken för skador och
invaliditet för de anställda i
utlandsstyrkan föreslår regeringen
att vissa delar i arbetsmiljölagen
(1977:1160) skall gälla även
utomlands. Den nya lagen innehåller
också viss särreglering av
arbetsrättslig karaktär. Lagen
föreslås träda i kraft den 1 juli
1999.
Propositionen
Regeringen yrkar i proposition 1998/99:68 Lag om
utlandsstyrkan inom Försvarsmakten:
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
utlandsstyrkan inom Försvarsmakten.
Motionerna
Motioner med anledning av proposition
1998/99:68 Lag om utlandsstyrkan inom
Försvarsmakten
1998/99:Fö17 av Berit Jóhannesson m.fl. (v) vari
yrkas
1. att riksdagen beslutar om följande ändring av 5
§ tredje stycket i förslag till lag om
utlandsstyrkan inom Försvarsmakten: "Vid tillämpning
av lagen om arbetsskadeförsäkring utgör
livränteunderlaget minst sju basbelopp",
2. att riksdagen beslutar om följande ändring av 6
§ punkt 3 i förslag till lag om utlandsstyrkan inom
Försvarsmakten: "- - - ansvara för att den skadade
får tillgång till lämplig yrkesutbildning eller
fortbildning som är ägnad att stärka hans eller
hennes förvärvsförmåga.",
3. att riksdagen beslutar om följande ändring i 7 §
förslag till lag om utlandsstyrkan inom
Försvarsmakten: "Försvarsmakten har också ansvaret
för andra åtgärder som främjar den skadades återgång
till arbetslivet samt anskaffande av hjälpmedel som
den skadade behöver.",
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om
författningskommentaren till 8 § och om
rehabiliteringstidens längd,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om de anhörigas
situation när det gäller deras möjligheter att vara
nära den skadade,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om de anhörigas
situation när det gäller en skadads möjligheter att
få stöd av flera anhöriga än en person,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om de anhörigas
situation när det gäller anhörigas resmöjligheter
och möjligheter att besöka den skadade,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om de anhörigas
situation när det gäller ersättning i samband med en
anhörigs besök hos den skadade,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om de anhörigas
situation när det gäller ersättning för förlorad
arbetsinkomst vid besök hos den skadade,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om de anhörigas
situation och om att ersättning enligt 11 § till
dessa bör omfatta kostnader som uppkommit efter
utgången av 1992.
1998/99:Fö18 av Lars Ångström m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om den föreslagna
lagens tillämpningsområde,
2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 5 §
Förslag till lag om utlandsstyrkan inom
Försvarsmakten att livränteunderlaget skall utgöra
minst sju basbelopp,
3. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 8 §
Förslag till lag om utlandstyrkan inom
Försvarsmakten att Försvarsmaktens
rehabiliteringsansvar inte skall tidsbegränsas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om incidenter med
radiologiska, biologiska eller kemiska ämnen.
1998/99:Fö19 av Marianne Andersson (c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att förändra och
förtydliga i förslaget till lag om utlandsstyrkan.
1998/99:Fö20 av Henrik Landerholm m.fl. (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om ersättning,
rehabilitering och förebyggande arbete vid olyckor
och skador vid tjänstgöring i utlandsstyrkan och vid
värnpliktstjänstgöring.
1998/99:Fö21 av Jan Erik Ågren m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om livränteunderlaget,
2. att riksdagen beslutar att 6 § lag om
utlandsstyrkan inom Försvarsmakten skall ges
följande lydelse: 6 § Om någon skadas under
anställning i utlandsstyrkan, åligger det
Försvarsmakten i samråd med den skadade att
a) utreda behovet av åtgärder för att den skadade
skall återfå full arbetsförmåga eller för att stärka
den skadades möjligheter att i framtiden försörja
sig genom förvärvsarbete,
b) om det är möjligt, ge den skadade lämplig
arbetsträning inom ramen för Försvarsmaktens
verksamhet, samt
c) se till att den skadade får tillgång till
lämplig yrkesutbildning eller fortbildning som är
ägnad att stärka hans eller hennes förvärvsförmåga,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att skador skall
omfatta såväl psykiska som fysiska skador,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om social
rehabilitering,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ett livslångt
rehabiliteringsansvar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att jämförelsen
mellan anhöriga till skadade och vittnen i
lagförslaget bör strykas,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att de anhörigas
rättighet till ersättning skall börja tillämpas
samtidigt som den skadades,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att regeringen bör
återkomma till riksdagen med en redovisning för de
kostnader som den nya lagen medför,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en prövning av
huruvida bestämmelserna i lagen kan tillämpas för
skadade efter utgången av år 1948,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en utvärdering
av lagen inom fem år efter att den trätt i kraft.
Utskottet
Regeringen
Ärendet och dess beredning
Den 23 januari 1997 beslutade regeringen om direktiv
(dir. 1997:21) till en särskild utredare med uppdrag
att se över reglerna för Försvarsmaktens
fredsfrämjande verksamhet utomlands. Utredningen som
antog namnet Utredningen om utlandsstyrkan fick i
uppdrag att samla grunderna för verksamheten,
anställning av personal samt personalens
skyldigheter och förmåner i en förordning.
Utredningen skulle också göra en saklig prövning av
gällande regler och rutiner, främst med inriktning
på dem som tillämpas vid personskador, samt lämna
förslag till förbättringar. Utredningens förslag
kräver delvis lagform varför utredningen lämnat
förslag till en lag om utlandsstyrkan inom
Försvarsmakten. Huvuddelen av utredningens förslag
finns i en till lagen knuten förordning om
utlandsstyrkan inom Försvars-makten.
I propositionen har regeringen följt Lagrådets
förslag att inte genomföra ett förbud mot
överklagande i vissa fall. Detta har resulterat i
att regeringen har formulerat om lagförslaget i de
delar det behandlar rehabilitering och ersättning
till anhöriga så att det får karaktären av
rättighetslagstiftning och därmed bättre lämpar sig
för en eventuell domstolsprövning.
I propositionen föreslås en lag om utlandsstyrkan
inom Försvarsmakten. För den som tjänstgör i
internationell fredsfrämjande verksamhet är risken
att skadas och invalidiseras högre än i många andra
verksamheter. Regeringen föreslår därför vissa
regler för att förbättra det socialrättsliga
skyddet. Försvarsmaktens ansvar för rehabilitering
av personer som skadas under sin anställning i
utlandsstyrkan förtydligas och förstärks.
Som ett led i arbetet med att söka minska risken
för skador och invaliditet för de anställda i
utlandsstyrkan föreslår regeringen att vissa delar i
arbetsmiljölagen (1977:1160) skall gälla även
utomlands. Den nya lagen innehåller också viss
särreglering av arbetsrättslig karaktär. Lagen
föreslås träda i kraft den 1 juli 1999.
Lagförslaget framgår av bilaga 1 till detta
betänkande.
Lagens tillämpningsområde
Regeringen föreslår att den nya lagen skall
tillämpas på alla som är anställda i utlandsstyrkan
inom Försvarsmakten.
I utlandsstyrkan anställs endast den personal som
behövs för internationell verksamhet utomlands för
vissa i lagen angivna syften.
Som skäl för regeringens förslag anges att
särregleringarna som föreslås i denna lag är
motiverade med hänsyn till den specifika hotbild som
tjänstgöringen i utlandsstyrkan medför. Regeringen
vill med lagförslaget öka skyddet för den enskilde
när denne ställer upp i en för den enskilde,
relativt sett, farlig verksamhet. Arbetet utförs på
platser där väpnade konflikter pågår eller där det
finns risk för sådana. De föreslagna bestämmelserna
bör tillämpas på sådan personal som särskilt
anställs för tjänstgöring i utlandsstyrkan.
Bestämmelserna bör omfatta såväl militär som civil
personal. Utredningen har föreslagit att endast den
personal som behövs för internationell
fredsfrämjande verksamhet får anställas. Vidare har
utredningen ansett att man därför i lag måste
definiera vad som avses med internationell
fredsfrämjande verksamhet. Även regeringen anser att
det i lagen bör anges för vilken verksamhet som
personal får anställas i utlandsstyrkan.
Fredsfrämjande verksamhet är inte något helt
entydigt begrepp. Fredsfrämjande verksamhet bygger i
regel på beslut av Förenta nationerna. Någon
definition av begreppet finns dock inte i FN-
stadgan. I stället har en avgränsning av vad som hör
till fredsfrämjande verksamhet vuxit fram efter
hand.
I stället för en definition av vad som är
internationell fredsfrämjande verksamhet bör man i
lagen ange den verksamhet som avses och för vilken
anställning i utlandsstyrkan får ske. Denna
verksamhet är sådan som utförs i syfte att avvärja
risk för en väpnad konflikt, hejda en pågående
väpnad konflikt, övervaka överenskommelser om fred
och vapenstillestånd eller skapa förutsättningar för
varaktig fred och säkerhet genom humanitärt arbete i
samband med en väpnad konflikt. De nämnda
uppgifterna kan innebära såväl väpnad tjänst och
våldsanvändning som humanitärt arbete. I uppdraget
kan också utbildnings- och informationsinsatser
ingå. Avgränsningen i lagen innebär att man inte kan
anställa personer i utlandsstyrkan som tjänstgör
utomlands med enbart humanitärt arbete utan någon
anknytning till en väpnad konflikt, t.ex. personal
som deltar för att rädda liv eller bygga upp en
infrastruktur i ett land som drabbats av en
naturkatastrof. Däremot finns det inget som hindrar
att regeringen för ett visst uppdrag beslutar att
bl.a. motsvarande rehabiliteringsbestämmelser som
här föreslås för utlandsstyrkans personal skall
gälla även för grupper som tjänstgör under andra
mycket riskfyllda betingelser.
Att verksamheten skall vara internationell innebär
inte att all tjänstgöring måste ske utomlands men
att de huvudsakliga arbetsuppgifterna skall vara
förlagda till utlandet och att tiden i Sverige i
princip bara bör ägnas åt förberedelser och
efterarbete.
Tillämpningen av vissa lagar
Försvarsmaktens arbetsmiljöansvar
Regeringen föreslår att arbetsmiljölagen (1977:1160)
till viss del skall gälla även när utlandsstyrkan
inom Försvarsmakten tjänstgör utomlands.
Som skäl anger regeringen att grunden för
arbetsmiljöarbetet i Sverige är bestämmelserna i
arbetsmiljölagen. Syftet med arbetsmiljölagens
bestämmelser är att förebygga ohälsa och olycksfall
i arbetet samt att uppnå en god arbetsmiljö. Inom
Försvarsmakten har osäkerhet rått i fråga om i
vilken omfattning arbetsmiljölagen är tillämplig vid
utlandsstyrkans verksamhet utomlands.
Skadeförebyggande arbete har dock alltid förekommit.
I förarbetena till arbetsmiljölagen sägs att lagen i
princip inte är tillämplig utanför landets gränser.
Av förarbetena framgår dock också att lagen bör
tillämpas i möjlig utsträckning vid svenska
beskickningar och missioner.
Anställningsavtal i utlandsstyrkan får anses ha en
sådan anknytning till Sverige att svensk lag bör
tillämpas även när tjänstgöringen sker utomlands. De
ambitioner som finns på arbetsmiljöområdet bör om
möjligt även beaktas hos svenska myndigheter
utomlands. Regeringen anser därför att det finns
starka skäl för att delar av arbetsmiljölagen skall
gälla utlandsstyrkan även utomlands.
De delar av lagen som enligt regeringen bör
tillämpas finns främst i 2 och 3 kap. I 2 kap.
regleras närmare hur arbetsmiljön skall vara
beskaffad i olika hänseenden, medan bestämmelser om
arbetsgivarens och arbetstagarens allmänna
skyldigheter finns i 3 kap. Utöver detta finns det
anledning att tillämpa vissa av bestämmelserna i 6
kap. Detta behandlar samverkan mellan arbetsgivare
och arbetstagare och innehåller regler om
skyddsombud och skyddskommittéer.
Även om de ovan nämnda bestämmelserna i
arbetsmiljölagen som huvudregel bör tillämpas, kan
emellertid tjänstgöringsförhållandena vara sådana
att det i vissa fall inte är fullt möjligt. Det kan
därför finnas anledning att i viss mån begränsa
skyldigheten att tillämpa de nämnda bestämmelserna.
En lämplig begränsning är att de skall tillämpas om
inte tjänstgöringsförhållandena hindrar det. Denna
begränsning skall tolkas restriktivt. Det bör krävas
att varje enskilt undantag från tillämpning av
arbetsmiljölagen framstår som rimligt med hänsyn
till den rådande situationen. De skadeförebyggande
åtgärderna får inte innebära att Sverige inte kan
uppfylla sina åtaganden i den internationella
verksamheten. Att svensk trupp i vissa fall står
under utländskt befäl bör därför normalt sett inte
föranleda någon förändring i t.ex. skyddsombudens
och skyddskommittéernas verksamhet.
Anställningsform, semester och arbetstid m.m.
Regeringen föreslår att bestämmelsen i 12 §
semesterlagen (1977:480) hur semesterledighet skall
förläggas inte skall tillämpas på den som är
anställd i utlandsstyrkan. Inte heller
arbetstidslagen (1982:673) skall tillämpas på den
som är anställd i utlandsstyrkan.
I lagen regleras att en anställning i
utlandsstyrkan skall vara tidsbegränsad och vad som
skall gälla vid uppsägning av anställning före
anställningstidens utgång. I lagen skall också anges
att det inte behöver lämnas besked enligt 15-17 §§
lagen (1976:580) om anställningsskydd om att
tidsbegränsad anställning inte kommer att fortsätta.
Regler vid prövning av arbetsskada
Regeringen föreslår att vid tillämpning av lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring skall, om
övervägande skäl talar för det, alla skador som
inträffar från det att den första färden till
tjänstgöringsplatsen påbörjas och till det att den
sista färden från tjänstgöringsplatsen avslutats
anses som arbetsskada. Undantag görs för semester
eller motsvarande ledighet som tillbringas utom
tjänstgöringslandet.
De bevisregler i LAS eller LSP som är förmånligast
för den enskilde skall tillämpas vid prövning av om
en anställd har drabbats av en arbetsskada under
ifrågavarande period.
Livränteunderlaget utgör vid tillämpning av lagen
om arbetsskadeförsäkring minst fem basbelopp.
Som skäl för förslaget anger regeringen att i 17 §
förordningen (FFS 1984:31) om förmåner till anställd
i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten föreskrivs att
ersättning för sjukdom eller skada som uppkommit
under tjänstgöring utomlands utgår enligt de grunder
som anges i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring. I tjänstgöringen utomlands
inbegrips färd från Sverige till förrättningsplatsen
och åter. En förutsättning för ersättning är dock
att skadan eller sjukdomen skulle ha medfört rätt
till ersättning enligt lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd, om den lagen hade varit tillämplig
på den anställde. Regeln innebär att prövningen av
om en skada eller sjukdom ådragits i arbetet skall
göras enligt antingen lagen om arbetsskadeförsäkring
eller lagen om statligt personskadeskydd beroende på
vilken av lagarna som ger det förmånligaste
resultatet för den enskilde. Regleringen innebär
också att bevisreglerna i 7 och 8 §§ lagen om
statligt personskadeskydd skall tillämpas om dessa
är förmånligare än LAF:s bevisregler.
Utlandsstyrkans personal tjänstgör under speciella
förhållanden. Hotbilden är i princip densamma,
oavsett om utlandsstyrkans personal ligger och
sover, äter mat, ägnar sig åt vapenvård eller
tjänstgör i skarpa lägen. Med hänsyn till den
hotbild som finns på platser dit utlandsstyrkan
skickas och för att söka åstadkomma klara och enkla
regler anser regeringen att det finns skäl att i
denna lag särskilt klargöra vilken tid som det skydd
som skall gälla för anställda i utlandsstyrkan skall
omfatta och att även fritidsskador skall inbegripas.
Regeringen anser dock att det inte finns någon
anledning att låta det stärkta skyddet även omfatta
semestervistelse på orter där hotbilden saknas.
Undantag görs därför för ledighet som inte
tillbringas i tjänstgöringslandet, om inte särskilda
skäl talar för att skyddet skall gälla även då.
Särskilda skäl är t.ex. att kortare ledighet
förläggs till en plats i närheten av missionsområdet
där hotbilden för den enskilde på grund av hans
eller hennes anställning i utlandsstyrkan är
densamma som på tjänstgöringsplatsen.
Den som till följd av en arbetsskada har fått sin
förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt
har enligt lagen om arbetsskadeförsäkring i vissa
fall rätt till livränta. Regeringen anser att ett
garanterat livränteunderlag bör gälla för den
aktuella gruppen och att fem basbelopp är väl
avvägt.
Rehabiliteringsansvaret
Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar
Regeringen föreslår att om någon skadas under
anställningen i utlandsstyrkan skall Försvarsmakten
utreda rehabiliteringsbehovet, planera insatserna
samt stödja och hjälpa den skadade så att han eller
hon får lämplig arbetsträning eller utbildning.
Försvarsmakten skall ekonomiskt bidra till en
utbildning som motiveras av eller förlängs till
följd av skadan.
Försvarsmakten skall även ekonomiskt bidra till
andra särskilda rehabiliteringsinsatser.
Som skäl för regeringens förslag anges att sedan den
1 januari 1997 har Försvarsmakten ett
rehabiliteringsansvar för alla som varit anställda i
utlandsstyrkan och som skadats efter år 1992. Detta
är reglerat i 15 § förordningen (1984:309) om
utlandsstyrkan inom Försvarsmakten. Ansvaret innebär
att Försvarsmakten skall se till att de
rehabiliteringsuppgifter som en arbetsgivare har
enligt 22 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring
fullgörs. Ansvaret fråntar inte den skadades
eventuella arbetsgivare dess ansvar för
rehabilitering av den skadade.
Försvarsmakten är en arbetsgivare med goda
förutsättningar att ha en väl fungerande
organisation för att fullgöra ett långtgående
rehabiliteringsansvar. Det är en fördel för den
enskilde om rehabiliteringsansvaret ligger hos
Försvarsmakten. Försvarsmakten torde ha bättre
möjligheter att se till den enskildes särskilda
behov och situation eftersom myndigheten på ett
annat sätt än försäkringskassan kan ha förståelse
och kunskap om den mycket speciella verksamhet som
den skadade har tjänstgjort i. Sammantaget anser
regeringen att det finns skäl att komplettera
rehabiliteringsansvaret så som det är reglerat i 22
kap. lagen om allmän försäkring och att särskilt
ange Försvarsmaktens ansvar i detta avseende.
Försvarsmakten bör få så stor handlingsfrihet som
möjligt i sitt arbete med att rehabilitera personer
som skadas i sin tjänstgöring i utlandsstyrkan. Det
skall vara möjligt för Försvarsmakten att finna den
bästa möjliga lösningen för varje enskild person som
behöver sådana åtgärder. Ingen skada är lik den
andra och framför allt har varje enskild individ
sina specifika behov som behöver tillgodoses för att
det bästa möjliga rehabiliteringsresultatet skall
kunna uppnås.
Allmänna bestämmelser om rehabilitering av skadade
finns i 22 kap. lagen om allmän försäkring.
Regeringens lagförslag är att se som en förbättring
av, och ett komplement till, den lagens
bestämmelser. Lagförslagets bestämmelser är centrala
för den enskilde som skadats. Reglerna utgör en del
av ett regelkomplex för rehabilitering. Det är mest
naturligt och lämpligt att även dessa bestämmelser
regleras i lag. Samtliga bestämmelser om
rehabilitering som är av central betydelse får då
samma dignitet i lagteknisk mening.
En särskild fråga är vid vilka psykiska besvär
Försvarsmakten skall bistå en tidigare anställd.
Enligt regeringens uppfattning är det endast i de
fall då de psykiska besvären tydligt har sin orsak i
händelser efter det att anställningen upphört eller
i andra faktorer som uppenbart saknar samband med
tjänstgöringen som Försvarsmakten inte bör ha något
ansvar för att bistå med stöd till rehabiliteringen.
Begränsning av rehabiliteringsansvaret i tiden m.m.
Regeringen föreslår att Försvarsmaktens sociala och
arbetslivsinriktade rehabiliteringsansvar enligt
denna lag skall bestå under tre år. Tiden skall dock
kunna förlängas med ytterligare två år.
Försvarsmakten skall samarbeta med andra berörda
myndigheter och samordna sina
rehabiliteringsinsatser med eventuell annan
arbetsgivares åtgärder.
Som skäl för regeringens förslag anges att
rehabiliteringsinsatserna enligt lagen om allmän
försäkring under tid för utbildning i princip är
begränsade till ett års tid med
rehabiliteringspenning. Vissa möjligheter till
förlängning finns dock. Arbetsgivares
rehabiliteringsansvar gäller dock så länge
anställningen fortgår.
Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar bör bestå
under en längre tid. Regeringen anser att tre år är
en rimlig gräns. I vissa fall kan det dock vara
befogat med ännu längre tid. Vid vissa svårare
skador kan arbetsträning m.m. ta särskilt lång tid i
anspråk. Det kan också förekomma att den utbildning
som ansetts lämplig tar längre tid än tre år. Det
bör därför finnas möjlighet att utsträcka ansvaret
ytterligare två år om det finns särskilda skäl. Om
en rehabiliteringsåtgärd befinner sig i sitt
slutskede när denna tid löpt ut finns det inget som
hindrar Försvarsmakten att låta slutföra åtgärden.
Vid sidan av Försvarsmakten finns myndigheter och
andra som har ansvar för rehabiliteringen av en
skadad. I de flesta fall är deras inbördes samarbete
reglerat och beroende av vilken ställning den
skadade har, t.ex. som arbetstagare. Att någon
skyldighet för de andra inblandade att samarbeta med
Försvarsmakten inte följer av regleringen hindrar
inte att Försvarsmakten åläggs att samarbeta med
exempelvis försäkringskassan och länsarbetsnämnden.
Med hänsyn till att även dessa myndigheter har
ansvar för rehabilitering och att Försvarsmaktens
insatser kan främja rehabiliteringen borde inga
hinder föreligga för samarbetet.
Ersättning till anhöriga
Regeringen föreslår att anhöriga till den som skadas
skall få ersättning för vissa kostnader från
Försvarsmakten.
Som skäl för regeringens förslag anges att det ofta
är ytterst väsentligt för resultatet av övriga
rehabiliteringsinsatser att de anhöriga engagerar
sig i rehabiliteringen av en skadad. Försvarsmakten
bör därför sträva efter att i samråd med den skadade
uppmuntra och stödja sådant engagemang från de
anhörigas sida. Ibland kan dock en medverkan i
rehabiliteringen bli omfattande eller på annat sätt
mycket ekonomiskt kännbar för den anhörige,
samtidigt som rehabiliteringssynpunkter talar starkt
för att den anhöriges insatser bör fortsätta.
Regeringen anser att Försvarsmakten i sådana fall
skall ge den anhörige skälig ersättning för de
kostnader som uppstår. Det kan t.ex. röra sig om
ökade boendekostnader, kostnader för barntillsyn,
kostnader för resor till en plats där arbetsträning
eller andra rehabiliteringsinsatser äger rum eller
dylikt. Regeringen delar utredningens synpunkt att
ersättning inte skall utgå för utebliven
arbetsinkomst bl.a. med hänsyn till den rätt till
ledighet som i så fall också måste övervägas. Frågan
bör såsom utredningen konstaterat behandlas i ett
vidare sammanhang som beaktar också andra anhörigas
välmotiverade önskan att medverka i rehabilitering
av sina närmaste.
Om en anställd i utlandsstyrkan skadas svårt, är
det även rimligt att de anhöriga får möjlighet att
möta honom eller henne vid ankomsten till Sverige.
Motsvarande bör gälla även vid ett dödsfall. När
någon som skadats är i behov av långvarig läkarvård
kan det också finnas anledning att bistå de anhöriga
med ersättning för minst ett besök per månad under
tiden för sjukhusvistelsen. En sådan ersättning bör
ges för resa, uppehälle och för förlorad inkomst.
Regeringen anser att den lämpligen bör ges efter
samma grunder som gäller i fråga om ersättning av
allmänna medel till vittnen m.fl.
Som ovan nämnts har ofta anhörigas stöd avgörande
betydelse för en framgångsrik rehabilitering av den
skadade. Men även de anhöriga kan själva vara i
behov av psykosocialt stöd. Regeringen anser, i
likhet med utredningen, att Försvarsmakten bör ta
ett ansvar för att sådana behov hos de anhöriga
tillgodoses. Försvarsmakten skall därför vid behov
ge skäligt ekonomiskt bidrag till kostnader för
sådant psykosocialt stöd till anhöriga som Försvars-
makten inte själv kan tillhandahålla. Samtliga
regler om ersättning bör vara samlade på ett ställe.
Överklagande
Regeringen föreslår att beslut med stöd av
bestämmelserna om rehabilitering och ersättning till
anhöriga får överklagas till allmän
förvaltningsdomstol.
Utredningen, som till övervägande del inte
formulerat sitt förslag som rättighetslagstiftning,
har ansett att Försvarsmaktens beslut med stöd av
denna lag inte bör kunna överklagas. Däremot borde
det enligt utredningen finnas möjlighet för den
enskilde att begära omprövning av beslut inom
Försvars-makten, men på en högre nivå. Med hänsyn
till att regeringen omformulerat förslaget så att
det får karaktären av rättighetslagstiftning lämpar
sig bestämmelserna bättre för en eventuell
domstolsprövning. Skäl saknas därför att överväga en
möjlighet till omprövning av Försvarsmaktens beslut
i enlighet med utredningens förslag.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Författningsförslagen kan träda i kraft
tidigast den 1 juli 1999. De föreslagna
bestämmelserna bör gälla från
ikraftträdandet. Dock bör det
rehabiliteringssystem som Försvarsmakten
tillämpar för anställda i utlandsstyrkan
vara enhetligt. De nya
rehabiliteringsbestämmelserna bör därför
tillämpas även på tidigare anställda i
utlandsstyrkan som skadats efter utgången
av år 1992. I fråga om ersättning till
anhöriga innebär denna reglering att
ersättning i sådana fall kan betalas ut för
ersättningsgilla kostnader som uppkommit
efter det att lagen trätt i kraft. Skadan
som den enskilde drabbats av, och som en
anhörig grundar sitt anspråk på, måste dock
ha uppstått efter utgången av 1992.
Motionerna
Moderata samlingspartiet anser i Fö20 (m kommitté)
att de som tjänstgör för Sverige i utlandsstyrkan
måste känna att det finns ett säkert och fullgott
försäkringsskydd om olyckan skulle vara framme. Det
får inte finnas en tvekan om att staten är beredd
att ta ett mycket långtgående ansvar för att ta hand
om och sörja för framtiden för dem som skadats när
de frivilligt ställt upp för landet i fredsbevarande
insatser i konfliktdrabbade områden. Detta måste
vara vägledande vid utformningen av
försäkringsskyddet för utlandsstyrkan.
De som tjänstgör i utlandsstyrkan anställs som
kontraktsanställda. Kontraktstiden är ofta kort, i
många fall cirka sex månader. De flesta som
tjänstgör är unga och värvas i anslutning till sin
värnpliktsutbildning. De som nyligen har gjort sin
värnplikt är ofta de som har bäst kunskap om
materiel och system. Många i utlandsstyrkan har ännu
inte hunnit skaffa sig civil utbildning, än mindre
hunnit skaffa sig arbete och yrkeskarriär.
Vi Moderata samlingspartiet anser att statens
riskgaranti skall utgå åtminstone i enlighet med
utredningens förslag, dvs. ett engångsbelopp på 11
basbelopp samt ett årligt belopp på två basbelopp
vid full medicinsk invaliditet. Riskgarantin är
utformad som en statlig försäkring för dem som
tjänstgör i utlandsstyrkan. Den knyts direkt till
graden av medicinskt handikapp. Den är en skattefri
försäkringssumma som inte avräknas och som utfaller
utan villkor, såsom framtida arbete, framtida lön,
bostadsort etc. Staten ersätter på detta sätt
möjligheten att ta vanliga försäkringar. Det är
nästan omöjligt för den enskilde att få
tilläggsförsäkringar för en krigssituation.
Riskgarantin skall också utgöra ett ideellt
skadestånd för bestående men som förändrar
förutsättningarna för både arbete och privatliv.
Regeringen uppmanas därför att i förordningen
utforma den statliga riskgarantin från dessa
utgångspunkter. Detta skulle motivera att
utredarens förslag kompletteras så att förslagets
engångsbelopp höjs till nuvarande 22 basbelopp
samtidigt som förslaget med 2 basbelopp årligen
behålls. nuvarande engångsbelopp, 22 basbelopp,
bibehålls. Detta är ytterligare aspekter som bör
övervägas vid utformningen av garantin.
Det är viktigt att konsekvenserna av arbetsskada
kan försäkras på ett tryggt sätt. Livräntan vid
kvarstående handikapp bör baseras på minimum av den
inkomst som utlandsstyrkan har, vilket motsvarar sju
basbelopp.
Försvarsmakten skall ha rehabiliteringsansvaret för
den som skadats. Vi anser att det är viktigt att
rätten till rehabilitering kvarstår så länge det
behövs. Många skador visar sig långt efter
tjänstgöringen, inte minst vad gäller psykiska
skador. Det går inte att sätta absoluta tidsgränser
som tre eller fem år. Det är viktigt att de skadade
garanteras stöd så att de inte faller emellan
landstingens akutsjukvård och försäkringskassans
åtaganden eller ställs i långa sjukvårdsköer.
Anhöriga måste ges goda möjligheter till besök och
medverkan.
Det finns i detta sammanhang motiv för att även
beröra frågan om försäkringsskyddet för de
värnpliktiga som tjänstgör inom landet. Förändringar
i regelsystemet för de kontraktsanställda bör även
aktualisera en översyn av reglerna för värnpliktiga
som drabbas av skador vid tjänstgöring under grund-
eller fortsättningsutbildning inom landets gränser.
Vänsterpartiet pekar i motion Fö17 (v kommitté) att
länsrätten i sitt remissvar påtalat att
livränteunderlaget bör vara sju basbelopp - inte
fem. Grundlönen utgår med belopp motsvarande sju
basbelopp vilket inte var fallet för några år sedan
då grundlönen var lägre. Livränteunderlaget bör
därför höjas till minst sju basbelopp (yrkande 1).
Motionärerna vill även att Försvars-maktens ansvar
för rehabilitering och för att vidta olika
rehabiliteringsåtgärder bör förtydligas och föreslår
därför ändringar i detta syfte i 6 § och 7 §
(yrkandena 2 och 3). Beträffande den tid under
vilken Försvarsmakten skall ha
rehabiliteringsansvaret anser Vänsterpartiet att
den inte bör sättas för snävt. Man pekar i motionen
på att svåra psykiska effekter kan uppkomma långt
efter det att personen är medicinskt
färdigbehandlad. Det måste vara möjligt att
individuellt pröva denna tid så att man kan få den
mest lämpliga utbildningen (yrkande 4). Motionen
framhåller att det är av största vikt att de
anhöriga ges möjligheter att vara nära den skadade i
så stor utsträckning som möjligt (yrkande 5). Därför
är det viktigt att det klargörs att en skadad person
kan behöva stöd av flera anhöriga (yrkande 6). Det
är en på tok för låg norm som anges i
författningskommentaren med en resa/månad. Här bör i
stället behoven styra (yrkande 7). Att ersättningen
till vittnen skall vara normen för anhörigas
ersättning bör strykas. Ersättningen till de
anhöriga bör i stället motiveras ur
skälighetssynpunkt och utgå från de reala
kostnaderna (yrkande 8). För att göra det möjligt
för alla, även sådana med låga inkomster, att kunna
vara med sina anhöriga krävs att man dessutom får
ersättning för förlorad arbetsinkomst (yrkande 9).
Lagen bör enligt regeringens förslag gälla
retroaktivt för dem som skadats efter utgången av år
1992. Vänsterpartiet anser att även ersättningen
till anhöriga bör gälla från samma tidpunkt och inte
från 1 juli 1999 vilket regeringen föreslår (yrkande
10).
Kristdemokraterna anser i Fö21 (kd kommitté) att
ansvaret för eventuella skadade i utlandsstyrkan bör
ligga på den tillfälliga arbetsgivaren, dvs.
Försvarsmakten. Detta ansvar bör det lagstiftas om,
även om rehabiliteringen kan ske i samarbete med
övriga lämpliga myndigheter i samhället. Vi anser
att ansvaret skall vara livslångt. Det ger en tydlig
moralisk signal och även goda kostnadsincitament för
Försvarsmakten att utarbeta en fungerande och
effektiv rehabiliteringsorganisation. Det ger
dessutom incitament för försvaret att öka säkerheten
för personalen i utlandsstyrkan samt att förbättra
färdigheten för dem som skickas ut (yrkande 5).
Kristdemokraterna vill betona att de som
invalidiseras som en följd av sin tjänstgöring i
utlandsstyrkan ofta är unga vältränade människor som
kanske fått hela sin framtid förändrad. Enligt
lagförslaget riskerar de att för resten av livet
bedömas utifrån den utbildnings- och inkomstnivå som
de har vid skadetillfället. Många kanske inte ens
har hunnit fullfölja sin utbildning eller hunnit
komma ut i arbetslivet. Kristdemokraterna föreslår
därför att livränteunderlaget på sikt fastställs
till minst sju basbelopp (yrkande 1).
När det gäller Försvarsmaktens
rehabiliteringsansvar anser motionärerna att ordval
och formuleringar som "skall" och "medverka" i 6 §
om rehabilitering bör stärkas så att det tydligt
"åligger" Försvarsmakten att ta sitt ansvar i den
medicinska och yrkesmässiga rehabiliteringen
(yrkande 2).
Det är även viktigt att betona att eventuella
skador omfattar såväl psykiska som fysiska skador,
detta med hänsyn till att de psykiska skadorna ofta
nonchaleras av arbetsgivare. De psykiska skadorna är
ofta svårare att identifiera, och sviterna kan
återkomma i perioder (yrkande 3).
Den sociala rehabiliteringen är även av största
vikt, då personalen efter hemkomsten inte bara skall
fungera i sitt nya arbete utan även i sin sociala
omgivning. Kristdemokraterna anser att i den
rehabiliteringsorganisation som regeringen skall
återkomma med i en förordning, bör den sociala
rehabiliteringen inkluderas, vilket där så är
lämpligt bör ske i samarbete med familjemedlemmar
och den berörda personens närmaste omgivning
(yrkande 4).
Kristdemokraterna anser däremot att det är märkligt
att lagförslaget vad gäller ersättning jämför
anhöriga med vittnen. Detta anser Kristdemokraterna
skall strykas ur lagtexten. Det räcker att
konstatera att de anhöriga är en självklar del i
rehabiliteringsprocessen och har givna rättigheter
till skälig ersättning för de kostnader som
medverkan i rehabiliteringen kan medföra (yrkande
6).
Att sedan de anhöriga enbart skall få rätt till
ersättning för kostnader som har uppkommit efter den
30 juni 1999, medan bestämmelserna för den skadade
personalen skall tillämpas efter utgången av år
1992, är likaledes otillfredsställande (yrkande 7).
Återigen har regeringen lagt ett förslag utan att
tillföra de nödvändiga finansiella resurserna.
Kristdemokraterna begär en redovisning av regeringen
för de kostnader som lagen medför. Redovisningen bör
även inkludera kostnaderna för upprättandet av en
rehabiliteringsorganisation inom Försvars-makten
(yrkande 8).
Kristdemokraterna anser att det är mycket viktigt
att även skadad personal i utlandsstyrkan från
tidigare tjänstgöring än år 1992 får upprättelse för
sin sak. De som fortfarande lider av skador från
dessa utlandsinsatser bör i dag få rätt till
sjukvård och rehabilitering. Vi anser att det bör
prövas om huruvida startåret kan fastställas till
1948 då Sverige för första gången sände ut personal
i FN-ledda operationer (yrkande 9).
Kristdemokraterna anser att utformningen och
tillämpningen av lagen om utlandsstyrkan inom
Försvarsmakten bör utvärderas inom fem år efter att
den har trätt i kraft (yrkande 10).
Miljöpartiet de gröna pekar i motion Fö18 (mp
kommitté) på att det föreslagna tillämpningsområdet
styrs av bestämmelsen i 1 §. Bestämmelsen innebär
alltså inte att alla som tjänstgör inom
internationell verksamhet inom Försvarsmakten skall
vara anställda i utlandsstyrkan. Avgränsningen i
lagen innebär att man inte kan anställa personer i
utlandsstyrkan som tjänstgör utomlands med enbart
humanitärt arbete utan någon anknytning till en
väpnad konflikt, t.ex. personal som deltar för att
rädda liv eller bygga upp en infrastruktur i ett
land som drabbats av en naturkatastrof.
Avgränsningen innebär vidare att lagen inte kan
tillämpas på personal, inom t.ex. Försvars-makten,
som ingår i andra internationella uppdrag. Frågan är
om denna ordning är tillfredsställande. Miljöpartiet
anser att all personal som tjänstgör under
riskfyllda betingelser bör ha samma socialrättsliga
skydd (yrkande 1).
Enligt Miljöpartiet de grönas mening är fem
basbelopp ett för lågt livränteunderlag i detta
sammanhang. En person som engagerat sig i Sveriges
internationella fredsfrämjande verksamhet, och som
fått en arbetsskada under tjänstgöringen som lett
till inkomstförlust kanske för all framtid, skall
inte riskera sina fortsatta ekonomiska villkor på
grund av att de totalförsvarspliktiga får
motsvarande ersättning. En jämförelse kan göras med
den ersättning som norska anställda i FN-
kontingenter erhåller. Denna är av en helt annan
storlek än vad svenska anställda har. Miljöpartiet
föreslår därför ett livränteunderlag vid arbetsskada
om minst sju basbelopp (yrkande 2).
Miljöpartiet instämmer inte i regeringens bedömning
och föreslår i stället att någon tidsbegränsning
inte skall föreligga för Försvarsmaktens ansvar för
den enskildes rehabilitering. Som skäl härför kan
bl.a. anges att psykiska skador kan visa sig långt
efter det att tre- respektive femårsgränsen är
passerad. Det finns åtskilliga exempel på att
psykiska åkommor uppkommit åratal efter avslutad
mission (yrkande 3).
Motionärerna framhåller att särskild uppmärksamhet
skall ägnas åt incidenter med radiologiska,
biologiska eller kemiska ämnen samt olika typer av
höggradig smitta. Med tanke på de omständigheter som
råder i ett konfliktdrabbat område, bör riskerna för
denna typ av incidenter samt infektionssjukdomar
inte underskattas. En kunskapsbank med information
om t.ex. olika länders infektionspanorama är av vikt
vid planering och genomförande av fredsfrämjande
missioner (yrkande 4).
I motion 1998/99:Fö19 anser Marianne
Andersson (c) att förslaget bör kunna
tydliggöras på ett par punkter. Det bör
göras klart att förslaget är av karaktären
rättighetslagstiftning. Någon
tidsbegränsning av Försvarsmaktens
rehabiliteringsansvar, i enlighet med 8 § i
lagförslaget, synes onödig. Det förefaller
inte troligt att någon överkonsumerar
rehabiliteringsinsatser. Riksdagen bör
vidare betona att lagförslagets skrivning
om att livränteunderlaget skall utgöra
minst fem basbelopp just innebär en
lägstanivå. Ersättning till anhöriga bör
utgå för reella och skäliga kostnader och
omfatta ersättning för förlorad
arbetsinkomst.
Utskottets överväganden
En utvärdering av lagförslaget m.m.
Kristdemokraterna har i Fö21 yrkande 10 bl.a.
föreslagit att utformningen och tillämpningen av
lagen bör utvärderas inom fem år. Vidare begärs i
yrkande 8 en redovisning av de kostnader som lagen
medför.
Moderata samlingspartiet anser i Fö20 att det i
detta sammanhang finns motiv för att även beröra
frågan om försäkringsskyddet för de värnpliktiga som
tjänstgör inom landet. Förändringar i regelsystemet
för de kontraktsanställda bör även aktualisera en
översyn av reglerna för värnpliktiga som drabbas av
skador vid tjänstgöring under grund- eller
fortsättningsutbildning inom landets gränser.
Regeringen har lämnat förslag till en ny lag inom
utskottets ansvarsområde. Riksdagen lägger stor vikt
vid uppföljning och utvärdering av effekterna m.m.
av sina beslut. Kristdemokraternas förslag att följa
upp lagens effekter, dess tillämpning och eventuella
kostnader ligger således i linje med riksdagens
ambitioner i detta avseende. Regeringen bör därför
följa upp vilka konsekvenser som den nya
lagregleringen får i olika avseenden, och återkomma
till riksdagen med en redovisning vid den tidpunkt
som regeringen finner lämplig, dock senast inom
fem år.
Den s.k. Pliktutredningen (Fö 1998:01) har fått
tilläggsdirektiv (Dir. 1998:49) av regeringen att
bl.a. se över personskadeskyddet för de
totalförsvarspliktiga. Utredningen skall redovisa
sina överväganden och förslag senast den 1 februari
år 2000. En prövning av personskadeskyddet för de
totalförsvarspliktiga bör enligt utskottets mening
göras i ljuset av de regler som gäller för
korttidsanställda och för visstidsanställda.
Utskottet räknar med att regeringen återkommer till
riksdagen när den övervägt Pliktutredningens förslag
i dessa delar.
Vad utskottet nu har anfört om behovet av en
utvärdering av lagens effekter och dess tillämpning
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
Regeringen avser att meddela ytterligare föreskrifter genom
förordning. Detta gäller - enligt vad utskottet
erfarit - även de frågor som Moderata
samlingspartiet tar upp rörande utformningen av den
statliga riskgarantins förmånsregler som regeringen
har att beslutar om. Utskottet noterar att
regeringen i propositionen redovisar att den inte
avser att följa utredningens förslag till ändring av
denna. Regeringskansliet har inför utskottet
redovisat att några några försämringar av
riskgarantin inte är aktuella. Det är utskottets
mening att riskgarantin framgent skall utformas så
att minst nuvarande förmånsnivå upprätthålls.
Utskottet anser det därför inte nu motiverat med
några bindande riktlinjer från riksdagens sida när
det gäller det fortsatta författningsarbetet som
regeringen ansvarar för. Utskottet kommer emellertid
att inom ramen för sin uppföljnings- och
utvärderingsverksamhet följa upp hur de reglerna
utformas mer i detalj och vid behov ta erforderliga
initiativ till förbättringar. Något uttalandera
riktlinjer från riksdagens sida avseende t.ex.
riskgarantins närmare utformning behövs därför inte
nu.
Utskottet har övervägt möjligheten att komplettera
och förtydliga det förelagda lagförslaget på vissa
punkter. Detta skulle emellertid kräva ett fördjupat
författningstekniskt arbete och därmed riskera att
fördröja lagens ikraftträdande. Utskottet är
angeläget om att det kompletterande skydd som den
nya lagen ger de anställda i utlandsstyrkan träder i
kraft snarast.
Lagens tillämpningsområde
Regeringen föreslår att den nya lagen skall
tillämpas på alla som är anställda i utlandsstyrkan
inom Försvarsmakten. I utlandsstyrkan anställs
endast den personal som behövs för internationell
verksamhet utomlands för vissa i lagen närmare
angivna syften.
Miljöpartiet framhåller i Fö18 yrkande 1 att
avgränsningen innebär att lagen inte kan tillämpas
på personal som ingår i andra internationella
uppdrag, vilket inte är tillfredsställande.
Miljöpartiet anser att all personal som tjänstgör
under riskfyllda betingelser bör ha samma
socialrättsliga skydd.
Utskottet delar regeringens uppfattning att den
särreglering som nu föreslås är motiverad med hänsyn
till den specifika hotbild som tjänstgöringen i
utlandsstyrkan medför. Det är angeläget att öka
skyddet för de personer som ställer upp i dessa,
relativt sett, riskfyllda uppdrag. Utskottet
ifrågasätter emellertid inte att ett motsvarande
skydd kan vara motiverat även för vissa andra
kategorier vilka, på uppdrag av regeringen eller en
statlig myndighet, sänds ut i särskilt riskfyllda
internationella uppdrag, och därmed utvidga lagens
tillämpningsområde till att omfatta även dessa..
Utskottet noterar att det inte finns några hinder
mot att regeringen särskilt beslutar för ett visst
uppdrag att bl.a. motsvarande
rehabiliteringsbestämmelser som nu föreslås för
utlandsstyrkan skall gälla även för andra grupper.
Det bör emellertid enligt utskottets mening ankomma
på regeringen att under det kommande
utvärderingsarbetet närmare överväga om den
föreslagna lagens bestämmelser - helt eller delvis -
bör utvidgas även till andra kategorier än de nu
aktuella och i så fall återkomma till riksdagen.
Motion Fö18 yrkande 1 bör därför inte bifallas av
riksdagen.
Regler vid prövning av arbetsskada
I propositionen föreslås i 5 § första stycket att
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkringen (LAF)
skall gälla från det att den första färden till
tjänstgöringsplatsen påbörjas till det att den sista
färden från tjänstgöringsplatsen avslutas. Enligt
förslaget skall skada som inträffar under denna tid
anses som arbetsskada om övervägande skäl talar för
det.
För tydlighetens skull vill utskottet framhålla att
med arbetsskada menas i detta sammanhang skada till
följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan som
en anställd i utlandsstyrkan har varit utsatt för
under den i 5 § första meningen angivna tiden. Även
skador som uppkommit under fritid kommer därmed att
omfattas av lagens regler och således kunna
godkännas som arbetsskada. Skador som uppkommit
under semester eller motsvarande utanför
tjänstgöringslandet skall dock omfattas av lagens
skydd endast om det finns särskilda skäl för det.
Om det konstateras att den anställde har varit
utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan
under den skyddade tiden skall, i enlighet med den
s.k. bevisregeln i 2 kap. 2 § LAF, skada som han
eller hon har ådragit sig anses vara orsakad av den
skadliga inverkan om övervägande skäl talar för det.
Om det är förmånligare för den enskilde skall i
stället bevisreglerna i 7 och 8 §§ lagen (1977:265)
om statligt personskadeskydd (LSP) tillämpas. Med
detta förtydligande tillstyrker utskottet
propositionens förslag.
Underlaget för livränta
Livränteunderlaget bör enligt regeringen bestämmas
till minst fem basbelopp vid tillämpningen av lagen
om arbetsskadeförsäkring. Den som till följd av en
arbetsskada har fått sin förmåga att skaffa sig
inkomst genom arbete nedsatt har enligt lagen om
arbetsskadeförsäkring i vissa fall rätt till
livränta. Regeringen anser att ett garanterat
livränteunderlag om fem basbelopp är väl avvägt för
den ifrågavarande gruppen.
Moderata samlingspartiet, Vänsterpartiet,
Kristdemokraterna samt Miljöpartiet anser alla att
det garanterade livränteunderlaget bör bestämmas
till minst sju basbelopp. I motion Fö19 (c) betonar
motionären att lagförslagets skrivning om att
livränteunderlaget skall utgöra minst fem basbelopp
just skall innebära en lägstnivå.
Utskottet erinrar om att flertalet av dem som
tjänstgör i utlandsstyrkan är förhållandevis unga.
Många har inte hunnit fullfölja sin yrkesutbildning
eller högre studier och därmed kunnat etablera sig i
arbetslivet. Enligt utskottets mening talar
övervägande skäl för att underlaget för livränta bör
bestämmas till minst sju basbelopp. De är rimligt
att det fåtal personer som - ofta i unga år -
skadas så allvarligt under tjänstgöring inom
utlandsstyrkan, att den framtida
försörjningsförmågan blir allvarligt nedsatt, ges
en lägsta livränta som ligger i nivå med den inkomst
som huvuddelen har.
Utskottet är medvetet om att den något högre
garanterade livräntenivå som utskottet förordar,
skulle kunna medföra något högre kostnader än vad
regeringen föreslagit. Såvitt utskottet erfarit har
emellertid flertalet anställda i utlandsstyrkan en
inkomst som ligger i nivå med eller överstiger sju
basbelopp. Antalet personer som skadas och får
omfattande bestående skador bedöms - inte minst med
hänsyn till hittillsvarande erfarenheter - bli
litet. Den merkostnad som skulle kunna följa av
utskottets förslag torde i sammanhanget bli
försumbar och är motiverad. Lagförslaget bör sålunda
ändras i detta avseende. Utskottet anser därför att
motionerna Fö17 (v) yrkande 1, Fö18 (mp) yrkande 2,
Fö20 (m) i denna del samt Fö21 (kd) yrkande 1 bör
bifallas av riksdagen.
Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar
Försvarsmaktens ansvar för rehabilitering av den
skadade regleras i 6-10 §§. Regeringen föreslår att
Försvarsmakten skall utreda rehabiliteringsbehovet,
planera insatserna samt stödja och hjälpa den
skadade så att han eller hon får lämplig
arbetsträning eller utbildning. Försvarsmakten skall
ekonomiskt bidra till en utbildning som motiveras av
eller förlängs till följd av skadan. Försvarsmakten
skall även ekonomiskt bidra till andra särskilda
rehabiliteringsinsatser.
Ett stort antal motioner lämnar förslag som syftar
till att utvidga, precisera eller förlänga
Försvarsmaktens lagreglerade skyldigheter för den
skadades rehabilitering.
Moderata samlingspartiet anser i Fö20 att det är
viktig att rätten till rehabilitering kvarstår så
länge det behövs.
Vänsterpartiet vill i Fö17 förtydliga
Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar och föreslår
(yrkandena 2 och 3) sådana förändringar i 6 och 7
§§. Rehabiliteringstiden måste prövas individuellt
(yrkande 4).
Kristdemokraterna vill i Fö21 göra Försvarsmaktens
ansvar tydligare än vad regeringen gör (yrkande 2)
samt att ansvaret även skall omfatta såväl psykiska
som fysiska skador (yrkande 3) och även omfatta den
sociala rehabiliteringen (yrkande 4). Ansvaret för
Försvarsmakten bör vara livslångt (yrkande 5).
Miljöpartiet föreslår i Fö18 (yrkande 3) att någon
tidsbegränsning inte skall föreligga för
Försvarsmaktens ansvar för den enskildes
rehabilitering varvid uppmärksamhet även skall ägnas
åt incidenter med radiologiska, biologiska eller
kemiska ämnen (yrkande 4).
Marianne Andersson (c) anser i Fö19 att någon
tidsbegränsning av Försvarsmaktens
rehabiliteringsansvar synes onödig.
Utskottet vill inledningsvis erinra om att
lagförslagets bestämmelser är komplement till det
socialrättsliga skydd som finns för alla och en var.
Förslaget innebär således ingen inskränkning av det
ansvar som t.ex. den skadades ordinarie arbetsgivare
har enligt arbetsmiljölagen eller lagen om allmän
försäkring. Ansvaret för rehabilitering omfattar
såväl psykiska som fysiska skador.
Försvarsmakten kan i rehabiliteringsarbetet
medverka t.ex. till att hjälpa den enskilde att
komma fram till lämplig yrkesutbildning, stödja
ansökningsprocedurer m.m. samt att ge ekonomiska
förutsättningar för att den enskilde skall kunna
genomföra kompletterande grundutbildning m.m.
Däremot kan Försvarsmakten inte ges ett ansvar för
att den enskilde faktiskt antas till t.ex. olika
typer av högskoleutbildningar eftersom lärosätena
har sina egna antagningskrav och -former.
Enligt utskottets mening är de åtgärder som
Försvarsmakten åläggs att göra för den skadade
betydligt mer långtgående än vad som är normalt för
andra skadade. Inget hindrar att Försvarsmakten
medverkar i avsevärt större omfattning än vad som
framgår t.ex. av författningskommentarerna till 6
och 7 §§ om det behövs.
När det gäller frågan om Försvarsmaktens tidsmässiga
rehabiliteringsansvar föreslår regeringen att
Försvarsmaktens sociala och arbetslivsinriktade
rehabiliteringsansvar skall bestå under tre år.
Tiden skall dock kunna förlängas med ytterligare två
år. Försvarsmakten skall samarbeta med andra berörda
myndigheter och samordna sina
rehabiliteringsinsatser med eventuell annan
arbetsgivares åtgärder. I 8 § har Försvarsmaktens
tidsmässiga ansvar för rehabiliteringsåtgärderna
således begränsats till fem år.
I flera motioner krävs emellertid att tiden för
Försvarsmaktens ansvar förlängs. Utskottet erinrar
om att tiden för Försvarsmaktens ansvar inte räknas
från den tid då skadan uppkom. Tiden för
rehabiliteringsansvaret räknas först från den
tidpunkt då åtgärderna i 6 § punkterna 2 och 3 kan
inledas. Detta innebär oftast att den medicinska
rehabiliteringen redan är avslutad och att en
utredning gjorts om vilka specifika åtgärder som
behövs, för att den skadade skall kunna återfå full
arbetsförmåga eller för att hans eller hennes
möjligheter att i framtiden försörja sig genom
förvärvsarbete stärks. Utskottet räknar med att
Försvarsmakten naturligtvis utsträcker tiden -
utöver de sammanlagt minst fem år som föreslås i
lagen - för sina rehabiliteringsinsatser om detta
behövs för att rehabiliteringen skall bli
framgångsrik, vilket även torde ligga i
Försvarsmaktens intresse att så sker.
Utskottet har tidigare begärt att effekterna och
tillämpningen av lagen skall följas upp. Därmed får
riksdagen en möjlighet att ta ställning till om För-
svarsmaktens ansvar både vad gäller omfattningen av
åtgärder och under den tid som den skall lämnas
behöver utvidgas. Regeringens förslag bör sålunda
bifallas av riksdagen.
Motionerna Fö20 (m) i denna del, Fö17 (v) yrkandena
2-4, Fö21 (kd) yrkandena 2-5, Fö18(mp) yrkandena 2
och 3 samt Fö19 (c) i denna del bör således inte
bifallas av riksdagen.
Ersättning till anhöriga
I 11 § regleras dels vilken ersättning anhöriga
skall få när de medverkar vid den skadades
rehabilitering, dels vilken ersättning som anhöriga
kan få om en anställd i utlandsstyrkan förolyckas
eller skadas så svårt att sjukhusvård krävs.
I motion Fö20 anser Moderata samlingspartiet att
den anhöriga måste ges goda möjligheter till besök
och medverkan.
Vänsterpartiet anser i Fö17 yrkandena 5-10 att det
är av största vikt att de anhöriga ges möjligheter
att vara nära den skadade i så stor utsträckning som
möjligt och att det kan behövas att flera anhöriga
är närvarande. Den norm som anges i propositionens
författningskommentar är för låg, i stället bör
behovet styra. Ersättningen bör ske utifrån en
skälighetsbedömning och inte jämställas med den för
vittnen. Även ersättning för förlorad arbetsinkomst
bör utgå. Ersättning bör utgå för tiden efter år
1992.
Kristdemokraterna anser i Fö21 yrkandena 6 och 7
bl.a. att jämförelsen mellan anhöriga till skadade
och vittnen i lagförslaget bör strykas. De anhöriga
är en självklar del i rehabiliteringsprocessen och
har rätt till skälig ersättning för de kostnader som
den kan medföra. Att ersättning endast kan utgå för
kostnader som uppkommit efter 30 juni 1999 är
otillfredställande.
Marianne Andersson (c) framhåller i Fö19 att
ersättning till anhöriga bl.a. bör omfatta förlorad
arbetsinkomst.
Utskottet delar regeringens uppfattning att det ofta
är ytterst väsentligt för resultatet av övriga
insatser, att de anhöriga engagerar sig i
rehabiliteringen av en skadad. Försvarsmakten bör
därför sträva efter att i samråd med den skadade
uppmuntra och stödja sådant engagemang från de
anhörigas sida. Lagförslaget begränsar inte
ersättningen till endast en anhörig.
Utskottet vill erinra om att 11 § tar sikte på att
anhörigersättningen omfattar två principiellt skilda
fall. I det första fallet omfattas ersättning för
anhörigas medverkan i den skadades rehabilitering.
Lagförslaget tar i detta fall sin utgångspunkt i den
skadades behov av anhörignärvaro för sin
rehabilitering. Försvarsmakten skall i sådana fall
ge anhöriga skälig ersättning för de kostnader som
uppstår. Det kan t.ex. röra sig om ökade
boendekostnader, kostnader för barntillsyn,
kostnader för resor till en plats där arbetsträning
eller andra rehabiliteringsinsatser äger rum eller
dylikt. Utskottet delar regeringens uppfattning att
ersättning inte skall utgå för utebliven
arbetsinkomst bl.a. med hänsyn till den rätt till
ledighet som i så fall också måste övervägas.
I det andra fallet avses anhörigas behov att besöka
en skadad som vistas på sjukhus eller att få möta
honom eller henne vid ankomsten till Sverige.
Motsvarande bör gälla vid dödsfall. Utskottet anser
att den mer schablonmässiga ersättningnorm som anges
i propositionen i dessa fall därför är motiverad.
Utskottet anser därför att riksdagen bör bifalla
regeringens förslag till ersättning till anhöriga
och avslå förslagen i motionerna Fö19 yrkandena
5-10, Fö21 yrkandena 6 och 7 samt Fö19 i denna
del..
Övergångsbestämmelser
De föreslagna bestämmelserna bör gälla från den 1
juli 1999. De nya rehabiliteringsbestämmelserna bör
tillämpas även på tidigare anställda i
utlandsstyrkan som skadats efter utgången av år
1992. I fråga om ersättning till anhöriga innebär
denna reglering att ersättning i sådana fall kan
betalas ut för ersättningsgilla kostnader som
uppkommit sedan lagen trätt i kraft, dvs. den 1
juli 1999. Skadan som den enskilde drabbats av, och
som en anhörig grundar sitt anspråk på, måste dock
ha uppstått efter utgången av 1992.
Kristdemokraterna föreslår dock i Fö21 yrkande 9
att det bör prövas om startåret för dem som skall
omfattas av de nya reglerna bör bestämmas till år
1948.
Sen 1948 har cirka 80 000 svenskar
medverkat i internationella insatser.
Utskottet bedömer att det saknas praktiska
förutsättningar att låta alla dessa den
personalen omfattas av de nya reglerna. I
flertalet fall där aktiva och meningsfulla
rehabiliteringsinsatser kan göras från
Försvarsmaktens sida torde skadorna ha
inträffat efter 1992. Motion Fö21 yrkande 9
bör därför inte bifallas.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande lag om utlandsstyrkan inom
Försvarsmakten
att riksdagen med bifall till motionerna
1998/99:Fö17 yrkande 1, 1998/99:Fö18 yrkande 2,
1998/99:Fö20 i denna del och 1998/99:Fö21
yrkande 1 antar regeringens förslag i
proposition 1998/99:68 till lag om
utlandsstyrkan inom Försvarsmakten, med den
ändringen i 5 § tredje stycket att
livränteunderlaget skall utgöra minst sju
basbelopp,
res. 1(kd)
2. beträffande utvärdering av lagen m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Fö21 yrkandena
8 och 10 och med avslag på motionerna
1998/99:Fö17 yrkandena 2-10, 1998/99:Fö18
yrkandena 1, 3 och 4, 1998/99:Fö19, 1998/99:Fö20
i övriga delar samt 1998/99:Fö21 yrkandena 2-7
och 9 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om en utvärdering av lagen.
res. 2(m)
res. 3(v)
res. 4(mp)
Stockholm den 6 maj 1999
På försvarsutskottets vägnar
Henrik Landerholm
I beslutet har deltagit: Henrik
Landerholm (m), Tone Tingsgård (s),
Christer Skoog (s), Karin Wegestål
(s), Stig Sandström (v), Åke
Carnerö (kd), Olle Lindström (m),
Rolf Gunnarsson (m), Ola Rask (s),
Håkan Juholt (s), Berit Jóhannesson
(v), Margareta Viklund (kd), Anna
Lilliehöök (m), Lars Ångström (mp),
Erik Arthur Egervärn (c), Runar
Patriksson (fp) och Berndt
Sköldestig (s).
Reservationer
1. Lag om utlandsstyrkan inom
Försvarsmakten (mom. 1)
Åke Carnerö och Margareta Viklund (båda kd) anser
dels att den del av utskottets anförande som på s.
18 börjar med "I flera motioner" och slutar med
"bifallas av riksdagen" bort ha följande lydelse:
Proposition 1998/99:68 Lag om utlandsstyrkan inom
Försvarsmakten handlar om att öka den ekonomiska
säkerheten för de personer som inom Försvarsmakten
ingår i olika fredsuppdrag.
Den tillfälliga arbetsgivaren, dvs. Försvarsmakten,
skall ha det fulla ansvaret för eventuella skadade i
utlandsstyrkan. Detta gäller såväl ekonomisk
ersättning som rehabiliteringsansvar.
Enligt regeringens förslag begränsas
Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar till tre år
från det att åtgärder kan inledas. I särskilda fall
kan åtgärderna utsträckas ytterligare två år.
Även om behandlingen, rehabiliteringen, i många
fall kan rymmas inom den av regeringen föreslagna
tidsramen skall Försvarsmaktens ansvar vara
livslångt för den som skadat sig inom
Försvarsmaktens utlandstjänstgöring. Det ger en
tydlig normgivande signal innebärande bl.a. goda
kostnadsincitament för Försvarsmakten att utarbeta
en fungerande och effektiv
rehabiliteringsorganisation. Det ger dessutom
incitament för försvaret att öka säkerheten för
personalen i utlandsstyrkan samt att förbättra
färdigheten för dem som skickas ut för
utlandstjänstgöring. Motion 1998/99:Fö21 yrkandena
2 och 5 bör därför bifallas.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande lag om utlandsstyrkan inom
Försvarsmakten
dels att riksdagen med bifall till motionerna
1998/99:Fö17 yrkande 1, 1998/99:Fö18 yrkande 2,
1998/99:Fö20 i denna del och 1998/99:Fö21
yrkande 1 antar regeringens förslag i
proposition 1998/99:68 till lag om
utlandsstyrkan inom Försvarsmakten, med den
ändringen i 5 § tredje stycket att
livränteunderlaget skall utgöra minst sju
basbelopp,
dels att riksdagen med bifall till motion
1998/99:Fö21 yrkandena 2 och 5 med ändring av
regeringens förslag att 6 § skall ha följande
lydelse:
6 § Om någon skadas under anställning i
utlandsstyrkan, åligger det Försvarsmakten i
samråd med den skadade att
1. utreda behovet av åtgärder för att den
skadade skall återfå full arbetsförmåga eller
för att stärka den skadades möjligheter att i
framtiden försörja sig genom förvärvsarbete,
2. om det är möjligt, ge den skadade lämplig
arbetsträning inom ramen för Försvarsmaktens
verksamhet, samt
3. se till att den skadade får tillgång till
lämplig yrkesutbildning eller fortbildning som
är ägnad att stärka hans eller hennes
förvärvsförmåga.
2. Utvärdering av lagen m.m. (mom. 2)
Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf Gunnarsson
och Anna Lilliehöök (alla m) anser
dels att den del av utskottets anförande som på s.
15 börjar med "Regeringen avser att" och slutar med
"nuvarande förmånsnivå upprätthålls" bort ha
följande lydelse:
Regeringen avser att meddela ytterligare
föreskrifter genom förordning. Detta gäller - enligt
vad utskottet erfarit - även de frågor som Moderata
samlingspartiet tar upp rörande utformningen av den
statliga riskgarantins förmånsregler som regeringen
har att besluta om. Utskottet noterar att regeringen
i propositionen redovisar att den inte avser att
följa utredningens förslag till ändring av denna.
Regeringskansliet har inför utskottet redovisat att
några försämringar av riskgarantin inte är aktuella.
Det är utskottets mening att riskgarantin framgent
utformas i enlighet med det förslag som framförs i
Moderata samlingspartiets motion 1998/99:Fö20. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att den del av utskottets anförande som på s.
18 börjar med "I flera motioner" och slutar med
"bifallas av riksdagen" bort ha följande lydelse:
I flera motioner krävs emellertid att tiden för
Försvarsmaktens ansvar förlängs. Utskottet erinrar
om att tiden för Försvarsmaktens ansvar inte räknas
från den tid då skadan uppkom. Tiden för
rehabiliteringsansvaret räknas först från den
tidpunkt då åtgärderna i 6 § punkterna 2 och 3 kan
inledas. Detta innebär oftast att den medicinska
rehabiliteringen redan är avslutad och att en
utredning gjorts om vilka specifika åtgärder som
behövs för att den skadade skall kunna återfå full
arbetsförmåga eller för att hans eller hennes
möjligheter att i framtiden försörja sig genom
förvärvsarbete stärks.
Utskottet anser att de förändringar som blir
resultatet av liggande lagförslag är angelägna.
Därför är det väsentligt att lagstiftningen kan
träda i kraft redan den 1 juni 1999. Likväl är
frågan om Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar
enligt utskottets mening inte tillräckligt belyst.
Behovet snarare än de tidsbegränsningar som
regeringen föreslår bör vara styrande för
rehabiliteringsansvarets utsträckning i tid.
Utskottet förutsätter därför att regeringen snarast
återkommer till riksdagen med förslag om reglering
av tiden för rehabiliteringsansvaret för personal i
utlandsstyrkan. Detta bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna samtidigt som lagförslaget
bifalls i sitt nuvarande skick.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande utvärdering av lagen m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna
1998/99:Fö20 i denna del och 1998/99:Fö21
yrkandena 8 och 10 och med avslag på
motionerna 1998/99:Fö17 yrkandena 2-10,
1998/99:Fö18 yrkandena 1, 3 och 4,
1998/99:Fö19, 1998/99:Fö20 i övriga delar,
samt 1998/99:Fö21 yrkandena 2-7 och 9 som
sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört dels om en utvärdering av
lagen, dels om nivån på den statliga
riskgarantin och dels om förslag till
reglering av tiden för Försvarsmaktens
rehabiliteringsansvar.
3. Utvärdering av lagen m.m. (mom. 2)
Berit Jóhannesson och Stig Sandström (båda v) anser
dels att utskottets anförande på s. 18 som börjar
med "Utskottet räknar med" och slutar med "bifallas
av riksdagen" bort ha följande lydelse:
Utskottets uppfattning är att
rehabiliteringsbehovet i vissa fall kan överstiga
den tid som Försvarsmaktens ansvar föreslås få i det
av regeringen framlagda lagförslaget. Speciellt med
tanke på de psykiska skador som kan uppkomma långt
efter hemkomsten. Därför bör enligt utskottets
mening För-svarsmaktens ansvar inte begränsas till
dessa fem år utan behoven måste prövas mer
individuellt om detta behövs för att
rehabiliteringen skall bli framgångsrik. Utskottet
anser sålunda att riksdagen med bifall till motion
1998/99:Fö17 yrkande 4 bör begära förslag till sådan
lagändring från regeringen. Vad utskottet anfört om
behovet av en snabb lagändring för att utsträcka
Försvarsmaktens tidsmässiga ansvar bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande utvärdering av lagen m.m.
att riksdagen med bifall till motion
1998/99:Fö17 yrkande 4 och med anledning av
motion 1998/99:Fö21 yrkandena 8 och 10 och med
avslag på motionerna 1998/99:Fö17 yrkandena 2, 3
och 5-10, 1998/99:Fö18 yrkandena 1, 3 och 4,
1998/99:Fö19, 1998/99:Fö20 i övriga delar samt
1998/99:Fö21 yrkandena 2-7 och 9 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört
dels om en utvärdering av lagen, dels om förslag
till reglering av tiden för Försvarsmaktens
rehabiliteringsansvar.
4. Utvärdering av lagen m.m. (mom. 2)
Lars Ångström (mp) anser
dels att utskottets anförande på s. 15 som börjar
med "Utskottet noterar att" och som på s. 16 slutar
med "bifallas av riksdagen" bort ha följande
lydelse:
Vad gäller lagens tillämpningsområde innebär
avgränsningen att annan personal än den som inte
anställts i utlandsstyrkan ej omfattas. Utskottet
noterar att det inte finns några hinder mot att
regeringen beslutar särskilt för ett visst uppdrag
att bl.a. motsvarande rehabiliteringsbestämmelser
som nu föreslås utlandsstyrkan skall gälla även för
andra grupper. Men det utgör en brist att personal
som på uppdrag av regeringen eller en statlig
myndighet sänds ut i särskilt riskfyllda
internationella uppdrag i samband med väpnade
konflikter inte med automatik omfattas av lagen. Som
exempel kan nämnas totalförsvarspliktiga som deltar
i internationell minröjning och som inte är
anställda av utlandsstyrkan och således inte
omfattas av lagen till skillnad från minröjare
anställda av utlandsstyrkan. Utskottet vill därför
att regeringen vidgar lagen till att omfatta också
dem som utför uppdrag liknande de som utlandsstyrkan
utför men som av olika skäl ej är anställda av
utlandsstyrkan. Utskottet anser sålunda att
riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö18
yrkande 1 begär att regeringen snarast skall
återkomma med förslag till sådan lagändring som
utvidgar lagens tillämpningsområde. Vad utskottet
har anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets anförande på s. 18 som börjar
med "I flera motioner" och slutar med "bifallas av
riksdagen" bort ha följande lydelse:
Försvarsmaktens tidsmässiga rehabiliteringsansvar
för personal som deltagit i internationella insatser
bör ej vara tidsbegränsat till fem år. Många skador,
inte minst psykiska, kan återuppstå långt efter det
att de första rehabiliteringsinsatserna avslutats.
Försvarsmaktens ansvar bör därför vara obegränsat i
tid. Detta kräver en snar lagändring jämfört med det
nu liggande lagförslaget. Utskottet anser sålunda
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö18
yrkande 3 begär att regeringen snarast skall
återkomma med förslag till ändring av lagen i detta
avseende. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande utvärdering av lagen m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö18
yrkandena 1 och 3 samt med anledning av motion
1998/99:Fö21 yrkandena 8 och 10 och med avslag på
motionerna 1998/99:Fö17 yrkandena 2-10, 1998/99:Fö18
yrkande 4, 1998/99:Fö19, 1998/99:Fö20 i övriga
delar, samt 1998/99:Fö21 yrkandena 2-7 och 9 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört dels om en utvärdering av lagen, dels om en
utvidgning av lagens tillämpningsområde och dels om
förslag till lagreglering av tiden för
Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar.
Särskilt yttrande
Berit Jóhannesson och Stig Sandström (båda v) anför:
I Vänsterpartiets motion 1998/99:Fö17 har vi yrkat
på en mängd förändringar bl.a. vad gäller behovet av
ersättningar vid deltagande i rehabilitering av den
skadade. Med hänsyn till att dessa förändringar
kräver omfattande lagstiftningsarbete och då vi
anser det viktigt att lagen - trots ett antal
brister -snabbt träder i kraft yrkar vi inte nu
avslag på lagförslaget. Utskottet begär ju en
uppföljning och utvärdering av den nya lagen.
Utskottet kommer även självt att följa upp
detaljerna i lagens tillämpning. Vi räknar med att
ytterligare justeringar i lagen, som vi anser är
motiverade, kommer upp i det sammanhanget.
Förslag till lag om utlandsstyrkan inom
Försvarsmakten