Utskottet behandlar i detta betänkande de i
proposition 1998/99:87 föreslagna ändringarna i
försäkringsrörelselagen (1982:713) m.fl. lagar.
Vidare behandlar utskottet två motioner som väckts
med anledning av propositionen och fyra motioner som
väckts under allmänna motionstiden 1998.
I propositionen föreslås en modernisering av
försäkringsrörelsereglerna och en renodling av
tillsynen för svenska försäkringsbolag. Förslagen
berör i första hand livbolagens verksamhet.
Förändringarna syftar till att underlätta
produktutveckling och konkurrens samt till att ge
försäkringstagarna ett ökat skydd.
Den nuvarande s.k. skälighetsprincipen slopas och
ersätts av andra skyddsregler som bl.a. skall främja
en god ekonomisk genomlysning av försäkringarna och
en avtalsreglering av rätten till överskott. Den
s.k. sundhetsprincipen ersätts av en tydligare
handlingsregel för försäkringsbolagen med krav på en
tillfredsställande stabilitet, god information om
försäkringsvillkor och en god försäkringsstandard på
verksamheten.
Vinstutdelning tillåts även i försäkringsbolag som
bedriver konventionell livförsäkringsrörelse.
Särskilda begränsningar för att säkerställa
försäkringstagarnas avtalade rätt till överskott
ställs upp. Livbolag som bedrivit verksamhet med ett
vinstutdelningsförbud får ta in villkor i
bolagsordningen om vinstutdelning endast om bestämda
villkor till skydd för försäkringstagarna är
uppfyllda.
Vissa restriktioner för försäkringsbolagens
kapitalförvaltning lättas upp, bl.a. reglerna om var
skuldtäckningstillgångar skall få finnas. Det
konstateras att den s.k. femprocentsregeln bör
ändras och utformas mot bakgrund av bl.a. EG-rätten
och ett ställningstagande till motsvarande
bestämmelser för banker. Regeln innebär i dag ett
förbud att utan Finansinspektionens medgivande äga
mer än fem procent av rösterna i ett aktiebolag
utanför försäkringsbranschen.
Följdändringar föreslås även i bestämmelserna om
utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige.
Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari
2000 med ett utrymme för att tillämpa äldre
bestämmelser om bl.a. försäkringstekniska grunder
under en tvåårig övergångsperiod.
I proposition 1998/99:87 föreslås att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713),
2. lag om ändring i lagen (1995:779) om ändring i
försäkringsrörelselagen (1982:713),
3. lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska
försäkringsgivares verksamhet i Sverige,
4. lag om ändring i lagen (1995:1560) om
årsredovisning i försäkringsföretag,
5. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
6. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),
7. lag om ändring i konsumentförsäkringslagen
(1980:38),
8. lag om ändring i lagen (1984:292) om
avtalsvillkor mellan näringsidkare,
9. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska
filialer m.m.
Propositionens lagförslag återfinns i bilaga till
betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av
propositionen
1998/99:Fi9 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att öppna möjlighet även
för vinstdelande försäkringsbolag att avsätta medel
till konsolideringsfond i enlighet med vad som
anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar avskaffa nu gällande
placeringsbegränsningar vad avser innehav i publika
bolag och fastigheter i livförsäkringsbolag i
enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen beslutar att tillåta användande av
derivatinstrument för hantering av
livförsäkringsbolagens skuldsida i balansräkningen i
enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en förändring av
gällande femprocentsregel,
5. att riksdagen beslutar att avskaffa
skälighetsprincipen även för den obligatoriska
trafikförsäkringen i enlighet med vad som anförts i
motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om flyttning utan
skattekonsekvenser av livförsäkringar mellan bolag.
1998/99:Fi10 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) vari yrkas
att riksdagen med avslag på proposition 1998/99:87 i
motsvarande delar hos regeringen begär ett nytt
förslag i enlighet med vad som anförts i motionen.
Motioner väckta under allmänna motionstiden
1998
1998/99:Fi701 av Kent Olsson och Inger René (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om kollektiva
hemförsäkringar.
1998/99:Fi702 av Karin Falkmer (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att kollektiv
sakförsäkring endast får tecknas med den
individuelle försäkringstagarens aktiva samtycke i
enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar att kollektiv
sakförsäkring skall upphandlas i fri konkurrens i
enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om organisationers befogenheter
gentemot sina medlemmar i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1998/99:Fi703 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna att förslag till ny försäkringslagstiftning
skyndsamt bör överlämnas till riksdagen för
behandling i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1998/99:N326 av Per Westerberg och Göran Hägglund
(m, kd) vari yrkas
61. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
ändrade placerings- regler för fonder, banker och
försäkringsbolag i enlighet med vad som anförts i
motionen.
Utskottet
Reformbehovet
Propositionen
- Näringsrättsliga regler
I Sverige kan försäkringsrörelse bedrivas i
försäkringsbolag och försäkringsföreningar
(understödsföreningar). Även i de offentliga
försäkringarna, t.ex. i den allmänna
socialförsäkringen, finns försäkringsinslag. I den
aktuella propositionen behandlas endast den
privaträttsliga försäkringsverksamheten.
Vissa försäkringar som bolagen erbjuder, t.ex.
trafikförsäkringen, är obligatoriska enligt
föreskrifter i lag. Dessa försäkringar har ett
tydligt offentligrättsligt inslag men handhas helt
eller delvis av privaträttsliga subjekt.
Försäkringsbolagen är endera aktiebolag eller
ömsesidiga bolag. Försäkringsaktiebolagen ägs av
sina aktieägare. De ömsesidiga bolagen ägs av sina
försäkringstagare.
De näringsrättsliga reglerna delar upp
försäkringsbolagens verksamhet i
skadeförsäkringsrörelse och livförsäkringsrörelse.
Dessa verksamheter skall i princip drivas i olika
bolag. Vissa försäkringar kan dock förekomma i såväl
skade- som livförsäkringsbolag.
De svenska försäkringsbolagens verksamhet regleras
i huvudsak i försäkringsrörelselagen (1982:713;
FRL). Lagen innehåller dels näringsrättsliga regler,
dels associationsrättsliga regler. De senare
reglerna motsvarar ofta bestämmelserna i
aktiebolagslagen (1975:1385).
De utländska försäkringsbolagens verksamhet
regleras i lagen (1998:293) om utländska
försäkringsgivares verksamhet i Sverige. I lagen
finns regler som är gemensamma för alla utländska
försäkringsgivare men även regler som varierar
beroende på om försäkringsgivaren finns inom eller
utanför det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
EES. En stor del av rörelsereglerna för de utländska
försäkringsgivarna överensstämmer med vad som gäller
för svenska försäkringsbolag.
En särskild form av försäkring är livförsäkring med
anknytning till värdepappersfonder.
Försäkringsformen kallas fondförsäkring eller unit-
linked-försäkring och skall drivas i särskilt bolag.
I lagen (1989:1079) om livförsäkringar med
anknytning till värdepappersfonder finns särskilda
regler för denna livförsäkring.
Reformarbetet på det näringsrättsliga området är
också kopplat till regleringen av de avtalsrättsliga
försäkringsreglerna. De civilrättsliga
bestämmelserna om avtalsförhållandet mellan
försäkringsbolagen och deras kunder finns i lagen
(1927:77) om försäkringsavtal (FAL) och i
konsumentförsäkringslagen (1980:38).
En särskild form av försäkringsverksamhet bedrivs i
understödsföreningarna. En understödsförening är en
sådan förening för inbördes bistånd som har till
ändamål att, utan affärsmässigt drivande av
försäkringsrörelse, meddela annan personförsäkring
än arbetslöshetsförsäkring. Föreningarna skall
normalt endast vara öppna för en bestämd grupp
försäkringstagare, t.ex. en viss yrkesgrupp.
Verksamheten i föreningarna regleras i lagen
(1972:272) om understödsföreningar.
Försäkringsavtalslagen reglerar avtalsförhållandet
mellan föreningen och medlemmen.
En försäkringsrörelse står under tillsyn av
Finansinspektionen. Försäkringsbolagens verksamhet
kan i vissa delar granskas av Konsumentombudsmannen
och Konsumentverket med stöd av marknadsföringslagen
(1995:450) och lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden. Även Konkurrensverket utövar
tillsyn på området.
I EG:s försäkringsdirektiv finns ett omfattande
regelverk för direkt försäkringsverksamhet.
Direktiven avser endera liv- eller skadeförsäkring
och delas in i tre "generationer". Det grundläggande
syftet med EG-regleringen har varit att genomföra en
inre marknad för försäkringstjänster. Målsättningen
uppnåddes i huvudsak genom godkännandet och
införlivandet av tredje generationens
försäkringsdirektiv i den nationella lagstiftningen
i respektive medlemsland. I Sverige fullbordades
genomförandet av tredje generationens direktiv genom
ändringar i lagstiftningen för såväl svenska som
utländska försäkringsföretag den 1 juli 1995 (prop.
1994/95:184, bet. NU24, rskr. 392).
Den rent allmänt ökade internationaliseringen och
de i väsentliga avseenden gemensamma
försäkringsrörelsereglerna i Europa har fört med sig
en ökad konkurrens på den svenska marknaden.
- Reformbehovet
Försäkringsbolagens verksamhet har sedan länge
reglerats av speciallagstiftning och varit
underordnad särskild tillsyn. Redan på slutet av
1800-talet påbörjades arbetet med en lagstiftning
som skyddade de befintliga bolagen. Konkurser i
försäkringsbolag skulle förhindras.
På 1950-talet stod det klart att den gamla
regleringen av bolagen medförde
effektivitetsförluster. För att uppnå
kostnadseffektivitet infördes skälighetsprincipen
och för att uppnå en lämplig marknadsstruktur
infördes behovs- och sundhetsprinciperna.
Behovsprincipen innebar att man gav koncession om
konkurrenssituationen medgav det, och sundhets-
principen innebar att man gav koncession om bolaget
kunde antas bidra till en sund utveckling av
försäkringsväsendet.
Denna reglering kvarstår i inte obetydliga delar i
dag. Det har i realiteten hämmat nyetableringar och
produktutveckling på området. Regleringen har på så
sätt delvis motverkat konsumenternas behov av pris-
och produktkonkurrens.
Regeringen gör bedömningen att försäkringsmarknaden
torde fungera dåligt utan någon form av
särreglering. Informationen om försäkringstjänsterna
är i utgångsläget ofullständig och ojämnt fördelad
mellan parterna. Försäkringstekniken är ofta så
komplicerad att det är svårt för den enskilde att
bilda sig en uppfattning om försäkringsbolagets
ekonomi och förmåga att fullgöra sina förpliktelser.
Informationen från försäkringsbolagen är ofta
bristfällig. De flesta försäkringstagarna saknar
tillräckliga kunskaper för att avgöra om
försäkringsbolaget hanterar sina risker på ett
ändamålsenligt och effektivt sätt.
Att minska denna obalans i information utgör ett
motiv för statliga ingrepp i marknadens funktion.
Det gäller inte minst på grund av att obalansen kan
få allvarliga konsekvenser för den svagare parten,
försäkringstagaren. Skyddsmotivet har störst tyngd
då det gäller försäkringstjänster som bjuds ut till
hushållen.
De förslag till näringsrättsliga regler som lämnas
i propositionen avser att skydda försäkringstagare
och andra ersättningsberättigade och har utformats
för att ge bättre förutsättningar för effektiv
produktion av främst livförsäkringar. Ändringarna är
även tänkta att underlätta prisbildningen på
marknaden.
Förslagen i propositionen har även en koppling till
flera andra lagstiftningsärenden. Nämnas kan bl.a.
att ett förslag till ny försäkringsavtalslag för
närvarande övervägs inom Justitiedepartementet och
att en lagrådsremiss är planerad att avlämnas under
innevarande år. De ändringar som nu föreslås för
försäkringsbolagen aktualiserar ett antal
följdändringar i skattelagstiftningen. Sådana
förslag kommer att föreläggas riksdagen under år
1999 så att ändringar i skattelagarna kan träda i
kraft samtidigt med de näringsrättsliga ändringarna.
Motionen
I motion Fi703 av Lars Tobisson m.fl. (m), som
väcktes under allmänna motionstiden 1998, anför
motionärerna att försäkringsbranschen är inne i en
snabb utveckling och internationalisering. Med denna
nya och mer globala marknadssituation skärps
konkurrensen. Därmed ökar kraven på att den svenska
lagstiftningen följer med i utvecklingen så att det
inte uppstår snedvridningar på marknaden genom
dröjsmål i regelanpassningen. Att den svenska
lagstiftningen följer den internationella är viktigt
såväl för de svenska aktörerna som för
försäkringstagarna. Motionärerna anför vidare att
viktigt lagstiftningsarbete tyvärr har dragits i
långbänk av den nuvarande regeringen. De två lagar
som utan jämförelse är av störst betydelse för
branschen är försäkringsrörelselagen och
försäkringsavtalslagen. Lagarna är föremål för
översyn sedan mycket lång tid inom
Finansdepartementet respektive
Justitiedepartementet. Motionärerna anser att
förslag till ny försäkringslagstiftning skyndsamt
bör överlämnas till riksdagen för behandling.
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet konstaterar att det i den aktuella
propositionen föreslås en modernisering av
försäkringsrörelsereglerna. Förslagen syftar till
att underlätta produktutveckling och konkurrens samt
till att ge försäkringstagarna ett ökat skydd. De
nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari
2000. Enligt uppgift från Justitiedepartementet är
en lagrådsremiss beträffande en ny
försäkringsavtalslag planerad att avlämnas under
hösten 1999. På grund av det anförda anser inte
utskottet att det finns skäl att föreslå något
tillkännagivande med anledning av motion Fi703 (m).
Motionen avstyrks.
Utgångspunkter för försäkringsrörelseregler
Propositionen
Försäkringsbolagens verksamhet har sedan längre
reglerats av speciallagstiftning och varit
underordnad särskild tillsyn. Under åren har olika
motiv anförts för särskilda rörelseregler och
särskild statlig tillsyn av rörelsen.
Den särskilda rörelselagstiftningen och tillsynen
för försäkringsföretag baserar sig i huvudsak på
motiv som formulerades i samband med införandet av
1948 års försäkringsrörelselag. Sedan dess har
emellertid de finansiella marknaderna genomgått
stora förändringar, genom bl.a.
värdepappersmarknadernas tillväxt och genomförandet
inom EU av en gemensam inre marknad på det
finansiella tjänsteområdet. Regeringen gör
bedömningen att det även i framtiden behövs
rörelseregler och särskild tillsyn för
försäkringsbolag. Motivet för detta är att skydda
direktförsäkringstagarnas och jämställda
ersättningsberättigades intressen. Ett sådant skydd
är motiverat av de allvarliga konsekvenser som kan
uppkomma för dessa om försäkringsbolag inte kan
fullgöra sina åtaganden samt de särskilda
förhållandena som hör samman med försäkringar.
Regeringen föreslår att rörelsereglerna och
Finansinspektionens tillsyn skall tillgodose att
försäkringsbolag kan fullgöra åtaganden mot
direktförsäkringstagarna och andra
ersättningsberättigade på grund av försäkringar, att
tydlig och relevant information lämnas till
direktförsäkringstagare och de som erbjuds att
teckna en sådan försäkring, samt att bl.a.
anskaffning av försäkringar och skaderegleringen
bedrivs på ett för försäkringstagarna och andra
ersättningsberättigade tillfredsställande sätt.
Regeringen föreslår att skyddet för
direktförsäkringstagarnas och motsvarande
ersättningsberättigades intressen skall tillgodoses
genom en allmän rörelseregel för försäkringsbolag.
Vidare föreslås att regeln bör kompletteras av
särskilda rörelseregler om bl.a. koncession och
ägarprövning, förbud mot främmande verksamhet,
beräkning av försäkringstekniska avsättningar,
solvenskrav och begränsningar för
placeringsverksamheten samt tillsyn av
försäkringsbolag. Regeringen gör vidare bedömningen
att allmänna associationsrättsliga regler som
huvudregel bör gälla även för försäkringsbolag, om
inte avvikelser motiveras av försäkringsbolagens
särart.
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens bedömning och
tillstyrker regeringens förslag.
Skälighets- och sundhetskravet
Propositionen
Skälighetsprincipen är den allmänna princip som
jämte soliditetsprincipen ligger till grund för
försäkringsrörelselagstiftningen. Den inrymmer
skälighetsaspekter i tre olika delar: ett krav på
skälighet i premier och kostnader (premie- och
kostnadsskälighet), ett krav på skäliga villkor
utöver premier (villkorsskälighet) och ett krav på
skälighet i skaderegleringen
(skaderegleringsskälighet).
Skälighetsprincipen har under lång tid präglat
rörelsereglerna för svenska försäkringsbolag.
Principen har fått stor betydelse för bolagens
hantering av försäkringstekniska frågor. För
tillsynsmyndigheten har principen varit svår att
tillämpa, framför allt i fråga om premie- och
kostnadsskälighetskraven.
Frågan blir då om nuvarande skälighetsprincip skall
behållas eller om försäkringstagarnas intresse
tillgodoses bättre på ett annat sätt än genom
skälighetsprincipen.
Regeringen anser att ett premie- och
kostnadsskälighetskrav inte bör behållas som grund
för rörelsereglerna och Finansinspektionens tillsyn.
Det mål som nuvarande skälighetsprincip har med
hänsyn till försäkringstagarnas intresse av skäliga
och rättvisa premier bör i stället främjas genom
regler som ger bättre förutsättningar för konkurrens
samt ställer större krav på tydlig och relevant
information. De aspekter som skälighetsprincipen
skall uppfylla genom att premierna inte blir för
låga bör i stället tillgodoses genom andra slag av
rörelseregler: främst placeringsregler, regler om
god soliditet och likviditet samt en allmän
bestämmelse om premiesättning, vilka mera direkt
skall säkerställa att bolaget har en tillräcklig god
ekonomisk stabilitet för att kunna fullgöra
åtagandena mot försäkringstagarna.
En fråga som kvarstår är dock om inte premie- och
kostnadsskäligheten ändå i någon mån borde behållas
för vissa obligatoriska försäkringar.
Regeringen anser att det inte finns skäl att
behålla något premie- och kostnadsskälighetskrav i
FRL som generellt sett tar sikte på obligatoriska
försäkringar eller vissa grupper av
försäkringstagare. Regeringen kommer noga att följa
tillämpningen av de nya reglerna med inriktning på
ett starkt konsumentskydd. För den obligatoriska
trafikförsäkringen anser regeringen dock att
förhållandena är speciella. Som regeringen uttalat i
proposition 1998/99:42, Ändringar i
trafikskadelagen, finns det ett klart samband mellan
kontraheringsplikten och skälighetsprincipen.
Regeringen anser därför att principen tills vidare
bör kvarstå på detta område.
Regeringen föreslår att skälighetsprincipen även
bör slopas såvitt avser villkors- och
skaderegleringsskäligheten.
Slopandet av skälighetsprincipen ger anledning till
flera ändringar i nuvarande försäkringsrörelselag.
Det bör dock understrykas att principen alltjämt
kvarstår i rörelsereglerna för befintliga avtal.
Som tidigare fastslagits bör de intressen som
försäkringsrörelsereglerna skall tillgodose komma
till tydligt uttryck i FRL och sammanfattas i en
allmän rörelseregel för försäkringsbolagens
verksamhet. Regeringen föreslår att en allmän
rörelseregel införs för försäkringsbolagen som mot
bakgrund av motiven för särskilda rörelseregler på
försäkringssidan anger de allmänna krav som skall
vara styrande för verksamheten. Därigenom lagfästs
en stabilitetsprincip, en genomlysningsprincip och
en princip om att verksamheten skall bedrivas enligt
god försäkringsstandard. De rörelseregler som ger
uttryck för sundhetsprincipen justeras.
Motionen
I motion Fi9 av Lars Tobisson m.fl. (m) yrkande 5
motsätter sig motionärerna att skälighetsprincipen
tills vidare kvarstår beträffande den obligatoriska
trafikförsäkringen. Motionärerna anser att det
förhållandet att försäkringsinnehavet är
obligatoriskt inte kan läggas till grund för att
behålla en kostnadsdrivande reglering. Enligt
motionärerna bör riksdagen besluta att avskaffa
skälighetsprincipen även för den obligatoriska
trafikförsäkringen.
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet anser att det inte finns skäl att behålla
något premie- och kostnadsskälighetskrav i FRL som
generellt sett tar sikte på obligatoriska
försäkringar. Utskottet anser dock, i motsats till
motionärerna, att förhållandena för den
obligatoriska trafikförsäkringen är speciella
eftersom det finns ett klart samband mellan
kontraheringsplikten och skälighetsprincipen. Om
försäkringsgivarna fick bestämma premierna för
trafikförsäkringar helt och hållet utifrån
marknadsöverväganden, skulle de kunna kringgå en
skyldighet att meddela försäkring genom att kräva
mycket höga premier för sådana försäkringar som de
helst inte vill erbjuda. Utskottet anser därför,
liksom regeringen, att skälighetsprincipen tills
vidare bör kvarstå på detta område. Utskottet
tillstyrker således regeringens förslag. Motion Fi9
(m) yrkande 5 avstyrks.
Avsättning till konsolideringsfond
Propositionen
Regeringen föreslår att livförsäkringsbolag som inte
får dela ut vinst bör inrätta en särskild fond för
de överskott som får användas för förlusttäckning.
Denna fond kan lämpligen benämnas
konsolideringsfond. Fondens primära syfte skall vara
att fungera som konsolideringsbuffert i bolaget.
Lagen bör dock inte förhindra att medel i
konsolideringsfonden även används för återbäring
till försäkringstagarna till den del fonden
överstiger vad som behövs för bolagets
konsolidering. Lagen bör också ge utrymme för annan
användning än för förlusttäckning och återbäring,
t.ex. bidrag till för verksamheten nyttig forskning.
Konsolideringsfondens användning för olika ändamål
bör regleras i bolagsordningen. Reglerna om
användningen måste givetvis vara förenliga med andra
regler. Dispositionen av konsolideringsfonden bör
ankomma på bolagsstämman.
En konsolideringsfond skall alltså inrättas i
livförsäkringsbolag, såväl aktiebolag som ömsesidiga
bolag, som inte får dela ut vinst. De flesta
företrädare för försäkringsbranschen har ansett att
vinstutdelande försäkringsbolag av konkurrensskäl
bör få inrätta en motsvarande konsolideringsfond. De
har pekat på svårigheterna för dagens
livförsäkringsbolag att övergå till en vinst-
utdelande verksamhet om inte återbäringsmedel får
utnyttjas i kapitalbasen.
I propositionen anförs att en av de grundläggande
målsättningarna för arbetet med
försäkringsrörelsereformen är att en klar åtskillnad
görs mellan försäkringstagarnas medel och bolagets
riskkapital i livförsäkringsaktiebolag som får dela
ut vinst till ägarna. Det kan ifrågasättas om det är
möjligt att utforma bestämmelser som kan trygga
försäkringstagarnas intressen med en
konsolideringsfond i vinstutdelande bolag. Förslaget
är neutralt mellan aktiebolag och ömsesidiga bolag.
Regeringen anser att en konsolideringsfond inte bör
medges i vinstutdelande livförsäkringsbolag.
Regeringen framhåller att regleringen inte i sig
förhindrar att vinstutdelande livförsäkringsbolag
meddelar långa försäkringar med utjämnad avkastning
som dagens pensionsförsäkringar.
Regeringen anser att konsolideringsfondens framtid
bör bli föremål för fortsatta överväganden. En
översyn skall inom kort påbörjas av de
associationsrättsliga reglerna för
försäkringsföretag. Förutsättningarna skall
undersökas för en ordning där företagen i stor
utsträckning följer reglerna för allmänna företag.
Konsolideringsfonden tas upp i detta sammanhang.
Några remissinstanser, bl.a. Försäkringsförbundet,
har påpekat att en övergång till vinstutdelning i
befintliga äldre livförsäkringsbolag, med inriktning
på pensionsförsäkringar, kräver ett så stort
tillskott av kapital att åtgärden är orealistisk.
Det finns inte nu skäl att ifrågasätta denna
bedömning. Det är därför möjligt att
försäkringsrörelse i vinstutdelande
livförsäkringsbolag framför allt kommer att avse
kort sjuk- och olycksfallsförsäkring,
fondlivförsäkring samt lång utjämnande livförsäkring
med nya former av återbäring inom ramen för
villkorad återbäring.
Motionerna
I motion Fi9 av Lars Tobisson m.fl. (m) yrkande 1
anser motionärerna att om även vinstutdelande bolag
skulle få göra avsättningar till en
konsolideringsfond så skulle det kunna innebära att
försäkringstagarnas pengar på ett olämpligt sätt
slussas över till försäkringsbolagens ägare.
Motionärerna förordar därför i stället att lagen bör
stadga att ett vinstutdelande livförsäkringsbolag
äger rätt att avsätta premiemedel till en
konsolideringsfond som får användas som buffert
efter det att de fonder som aktieägarna skapat
tagits i anspråk. Det förutsätter också att det
vinstutdelande försäkringsbolaget på ett utförligt
sätt informerat sina kunder om förekomsten av en
konsolideringsfond i verksamheten och hur den kan
komma att användas. På detta sätt utjämnas
konkurrensförhållandena. Motionärerna anser att
lagstiftningen bör ändras i enlighet med vad de
föreslagit.
I motion Fi10 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) anförs
att livförsäkringstjänster med lång avtalstid kräver
ett ansenligt riskkapital. Den kollektiva
riskutjämningen kräver ett buffertkapital. De icke-
utdelande bolagen kommer att få en sådan möjlighet
genom att de kan bygga upp en buffert, en s.k.
konsolideringsfond. Sådana avsättningsmöjligheter
krävs också i utdelande bolag som vill
tillhandahålla livförsäkringar. Motionärerna anser
att det inte är realistiskt att tro att enbart
aktieägarna skall kunna ställa upp med det kapital
som erfordras. Enligt motionärerna är det därför
rimligt att även utdelande bolag skall kunna få
bygga upp konsolideringsfonder. I annat fall kommer
knappast några utdelande bolag att bildas och den
förbättring av konkurrenssituationen som det slopade
utdelningsförbudet syftar till åstadkoms inte.
Riksdagen bör hos regeringen begära ett nytt förslag
i enlighet med vad motionärerna föreslagit.
Finansutskottets ställningstagande
En av de grundläggande målsättningarna för arbetet
med försäkringsrörelsereformen är att en klar
åtskillnad görs mellan försäkringstagarnas medel och
bolagets riskkapital i livförsäkringsaktiebolag som
får dela ut vinst till ägarna. Det torde vara mycket
komplicerat att utforma bestämmelser som kan trygga
försäkringstagarnas intressen med en
konsolideringsfond i vinstutdelande bolag. Som
redovisats ovan avser Finansdepartementet att inom
kort påbörja en översyn där bl.a.
konsolideringsfondens framtid kommer att behandlas.
Mot den angivna bakgrunden anser inte utskottet att
det finns skäl att föreslå någon riksdagens åtgärd
med anledning av motionerna. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag. Motionerna Fi9 (m) yrkande 1
och Fi10 (fp) avstyrks.
Placeringsfrågor
Placeringskrav för tillgångar som svarar mot
återbäring
Propositionen
Ett direktförsäkringsbolag skall vid varje tidpunkt
ha tillgångar till ett värde som motsvarar
försäkringstekniska avsättningar och depositioner
från återförsäkringsgivare. Dessa tillgångar kallas
skuldtäckningstillgångar. Ett återförsäkringsbolag
som bedriver liv- eller lång skadeåterförsäkring
skall ha tillgångar till ett belopp som behövs för
att säkerställa direktförsäkringsbolagets
förmånsrätt. För skuldtäckningstillgångar gäller
vissa placeringsrestriktioner.
Placeringsreglerna fick sin huvudsakliga utformning
vid genomförandet av tredje generationens
försäkringsdirektiv. Regeringen redovisade då sin
principiella syn på försäkringsbolagens
medelsförvaltning. Denna syn innebär
sammanfattningsvis att tillgångarna skall placeras
med beaktande av försäkringsrörelsens art, att
tillgångarna är avpassade till de åtaganden som
bolaget har, s.k. matchning, och att
kapitalförvaltningen bör präglas av ett
portföljtänkande (prop. 1994/95:184 s. 141). De
placeringar som inte är skuldtäckningstillgångar
kallas fria tillgångar.
Placeringsreglerna innebär bl.a. att det
sammanlagda beloppet av vad som skall skuldtäckas,
dvs. försäkringstekniska avsättningar för egen
räkning med tillägg för depositioner från
återförsäkringsgivare, får täckas med aktier i
publika bolag till en andel om högst 25 % och med
fastigheter till en andel om högst samma nivå.
Regeringen anser att det saknas anledning att
ompröva den principiella syn på försäkringsbolagens
medelsförvaltning som regeringen gav uttryck för vid
införandet av tredje generationens
försäkringsdirektiv. Samma gäller bl.a. de allmänna
bedömningsgrunder som åberopades i proposition
1994/95:184 för bestämmande av gränserna för innehav
av olika tillgångsslag (prop. 1994/95:184 s. 141).
Det bör också framhållas att placeringsreglerna
utgör viktiga och mera konkreta hjälpregler inom
ramen för den stabilitetsprincip som lagfästs i den
allmänna rörelseregeln för försäkringsbolag och som
särskilt avser att säkerställa att åtagandena mot
försäkringstagarna och motsvarande
ersättningsberättigade alltid skall kunna
fullföljas. En självklar ledstjärna för
medelsförvaltningen bör också vara att inget
tillgångsslag i ett försäkringsbolag blir alltför
dominerande.
De placeringsregler som infördes i samband med
införlivandet av EG:s försäkringsdirektiv har nu
tillämpats under ett antal år. En remissinstans,
Försäkringsförbundet, har i detta sammanhang också
tagit upp frågan om möjligheten att använda
derivatinstrument för att hantera risker på
balansräkningens skuldsida.
Enligt regeringen finns det skäl att på ett mera
grundläggande sätt se över nuvarande
placeringsregler för försäkringsbolag. En sådan
översyn bör påbörjas inom kort och även omfatta den
frågeställning som Försäkringsförbundet väckt.
Regeringen anser att fråga nu snarast är om det
finns skäl att justera begränsningsreglerna för
aktier och fastigheter, främst med anledning av de
övriga förslag som lämnas i detta sammanhang.
Regeringen anser att sådana belopp som motsvarar
dagens försäkringstekniska avsättningar (ej
intjänade premier och kvardröjande risker,
oreglerade skador, livförsäkringsavsättningar och
garanterad återbäring) alltid måste vara tryggade.
Genom matchningskravet utgör visserligen åtagandenas
karaktär och löptid en spärr för
placeringsmöjligheterna oavsett vilken gräns som
bestäms i lag.
De reformerade rörelsereglerna innebär dock stora
förändringar på kort tid. Det är därför mycket svårt
att förutse vilka effekter en höjning av
tillgångsbegränsningarna för sådana avsättningar
skulle få. Det är därför inte lämpligt att nu ändra
tillgångsgränserna för sådana belopp som motsvarar
dagens försäkringstekniska avsättningar. En
eventuell justering av tillgångsbegränsningarna kan
med fördel invänta erfarenheterna från tillämpningen
av den nya särregleringen. Regeringen anser
emellertid att det finns anledning att återkomma
till denna fråga i samband med den översyn av
placeringsreglerna som aviserats.
Regeringen föreslår således att nuvarande
placeringsregler skall gälla för tillgångar
motsvarande garanterad återbäring och andra
försäkringstekniska avsättningar än villkorad
återbäring och fondförsäkringsåtaganden som
försäkringstagarna står risken för. Som i dag får
därför bl.a. högst 25 % av sådana avsättningar
skuldtäckas med aktier i publika bolag och högst 25
% med fastigheter.
Regeringen föreslår vidare att en allmän
placeringsregel skall gälla för tillgångar som
skuldtäcker avsättningar för villkorad återbäring
och åtaganden inom fondförsäkring som
försäkringstagaren står risken för. Tillgångarna
skall placeras på ett lämpligt sätt med hänsyn till
försäkringsåtagandenas karaktär. Sådana tillgångar
skall däremot inte omfattas av
tillgångsbegränsningarna för aktier och fastigheter
eller andra detaljerade placeringsregler.
Tillgångarna skall omfattas av försäkringsbolagets
egna placeringsriktlinjer.
Motionen
I motion Fi9 av Lars Tobisson m.fl. (m) yrkandena 2
och 3 anför motionärerna att de anser att gällande
placeringsregler är föråldrade. De anser att det
inte bör ankomma på lagstiftaren att stipulera
exakta procentgränser för försäkringsbranschens
interna riskspridning. Livförsäkringarna är
långsiktiga till sin karaktär och konkurrerar i dag
dessutom med sparalternativ för vilka några
placeringsbegränsningar inte gäller. Det följer
dessutom av matchningsprincipen att
försäkringsbolagen inte kan tillåta sig stor
riskexponering i sin placeringsprofil. God
konkurrens och den utökade upplysningsplikten räcker
för att skydda försäkringstagarna. Nuvarande
procentbegänsningar till 25 % innehav av såväl
aktier i publika bolag som fastigheter är ingen
garanti för en fullgod riskspridning. Regeringen
öppnar i propositionen för vidare utredning av
frågan men väljer att behålla nuvarande reglering.
Enligt motionärerna borde en förändring i stället ha
föreslagits i propositionen. Motionärerna anser att
riksdagen bör besluta att avskaffa nu gällande
placeringsbegränsningar i livförsäkringsbolag vad
avser innehav i publika bolag och fastigheter.
Motionärerna anser vidare att riksdagen bör besluta
att tillåta användande av derivatinstrument för
hantering av livförsäkringsbolagens skuldsida i
balansräkningen. Moderna derivatinstrument sänker
kostnaderna och bidrar till en bättre riskspridning,
vilket är till fördel för försäkringskonsumenterna.
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet vill inledningsvis framhålla att
regeringens förslag innebär att nuvarande
placeringsregler skall gälla för tillgångar
motsvarande garanterad återbäring och andra
försäkringstekniska avsättningar än villkorad
återbäring och fondförsäkringsåtaganden som
försäkringstagarna står risken för. Detta innebär
bl.a. att högst 25 % av sådana avsättningar får
skuldtäckas med aktier i publika bolag och högst 25
% med fastigheter. Regeringens förslag innebär
vidare att en allmän placeringsregel skall gälla för
tillgångar som skuldtäcker avsättningar för
villkorad återbäring och åtaganden inom
fondförsäkring som försäkringstagaren står risken
för. Tillgångarna skall placeras på ett lämpligt
sätt med hänsyn till försäkringsåtagandenas
karaktär. Sådana tillgångar skall däremot inte
omfattas av tillgångsbegränsningarna för aktier och
fastigheter eller andra detaljerade
placeringsregler. Tillgångarna skall omfattas av
försäkringsbolagets egna placeringsriktlinjer.
Det förslag till reformerade rörelseregler som
finns i propositionen innebär stora förändringar på
kort tid. Det är därför mycket svårt att förutse
vilka effekter t.ex. en höjning av
tillgångsbegränsningarna för sådana belopp som
motsvarar dagens försäkringstekniska avsättningar
skulle få. Utskottet anser att det därför inte är
lämpligt att nu ändra tillgångsgränserna för sådana
belopp. Utskottet anser att en eventuell justering
av tillgångsbegränsningarna med fördel kan invänta
erfarenheterna från tillämpningen av den nya sär-
regleringen. Regeringen har aviserat att den på ett
mera grundläggande sätt skall se över nuvarande
placeringsregler för försäkringsbolag och att en
sådan översyn bör påbörjas inom kort. Regeringen har
vidare aviserat att översynen även bör omfatta den
frågeställning som motionärerna tar upp om
möjligheten att använda derivatinstrument för att
hantera risker på balansräkningens skuldsida. Med
hänvisning till det anförda anser inte utskottet att
det finns skäl att föregripa det arbete som inom
kort kommer att påbörjas i Finansdepartementet.
Utskottet tillstyrker således regeringens förslag.
Motion Fi9 (m) yrkandena 2 och 3 avstyrks.
Femprocentsregeln
Propositionen
För närvarande finns en begränsning för
försäkringsbolag att - utan Finansinspektionens
medgivande - inneha en större andel av ett allmänt
aktiebolag än 5 % av rösterna (femprocentsregeln).
Frågan om försäkringsbolagens ägande i andra bolag
bör bedömas bl.a. mot bakgrund av förbudet för
försäkringsbolag att bedriva annan verksamhet än
försäkringsrörelse. Även EG:s regler innehåller ett
sådant förbud. Regeringen har tidigare gjort
bedömningen att femprocentsregeln är förenlig med
EG-rätten. Denna fråga prövas för närvarande av EG-
domstolen.
Regeringen anser att femprocentsregeln inte har en
lämplig utformning. En ändring kan ge förbättrade
möjligheter till riskkapital för små
tillväxtföretag. Försäkringsbolagen får samtidigt
bättre placeringsmöjligheter och möjligheter att
konkurrera med utländska försäkringsföretag där
motsvarande snäva begränsningar är ovanliga.
Frågan om vilka begränsningar som bör finnas när
det gäller försäkringsfrämmande verksamhet bör
övervägas ytterligare. Frågan bör, som nämnts, bl.a.
behandlas mot bakgrund av EG-reglernas förbud om
försäkringsfrämmande rörelse. Förutsättningarna för
sådana begränsningar behandlas helt eller delvis av
EG-domstolen i det mål som för närvarande pågår.
Banklagskommittén har först nyligen redovisat sitt
ställningstagande till ägarbegränsningen på
banksidan. Regeringen gör således bedömningen att en
ändring bör utformas mot bakgrund av bl.a. EG-rätten
och ett ställningstagande till motsvarande reglering
för banker.
Motionerna
I motion Fi9 av Lars Tobisson m. fl. (m) yrkande 4
anförs att nuvarande reglering är orimlig i det
avseendet att utländska försäkringsbolag är
oförhindrade att placera upp till 100 % av värdet i
svenska aktiebolag. Ägarbegränsningen försämrar
också tillgången på riskkapital för de minsta
allmänna aktiebolagen. Enligt motionärerna talar
detta för att en förändring bör göras. Det är dock
inte okomplicerat för livförsäkringsbolag att ta ett
mer omfattande ägaransvar i enskilda bolag.
Motionärerna anser att en förändring av
begränsningsregeln bör sammanfalla med andra
förändringar som uppmuntrar långsiktigt individuellt
sparande i aktier.
I motion N326 av Per Westerberg och Göran Hägglund
(m, kd) yrkande 61 föreslås att femprocentsregeln
bör anpassas till omvärlden på så sätt att
institutionernas ägandegräns bör höjas till 10 % av
röstetalet eller maximalt 69 % av ägandet. Detta
överensstämmer med ett förslag som Småföretags-
delegationen presenterat i (SOU 1998:93)
Kapitalförsörjning till småföretag.
Finansutskottets ställningstagande
EG-domstolen har den 20 april 1999 meddelat ett
förhandsavgörande i det ovan nämnda målet som är
anhängigt i Regeringsrätten. Med anledning av de
frågor som Regeringsrätten ställt beslutade EG-
domstolen en dom enligt vilken domstolen förklarade
dels att vissa angivna direktivartiklar utgör hinder
för tillämpningen av en nationell rättsregel som
innebär att försäkringsföretag, såvitt avser deras
fria medel, inte utan särskilt administrativt
medgivande får äga en större andel av aktierna i ett
inhemskt eller utländskt aktiebolag än som svarar
mot 5 % av det totala röstetalet i bolaget i fråga,
dels att de angivna direktivartiklarna är
tillräckligt precisa och ovillkorliga för att kunna
åberopas vid nationell domstol gentemot en myndighet
och medföra att en nationell rättsregel som strider
mot dem inte får tillämpas.
Utskottet anser att försäkringsbolagens ägande i
andra bolag bör bedömas bl.a. mot bakgrund av
förbudet för försäkringsbolag att bedriva annan
verksamhet än försäkringsrörelse. Även EG:s regler
innehåller ett förbud mot försäkringsfrämmande
verksamhet. Frågan vilka begränsningar som bör
finnas när det gäller försäkringsfrämmande
verksamhet är föremål för överväganden inom
Finansdepartementet. En ändring bör utformas bl.a.
mot bakgrund av EG-rätten och ett ställningstagande
till motsvarande reglering för banker. En
proposition i ämnet kommer enligt uppgift från
departementet att avlämnas den 28 maj 1999.
Med hänvisning till det arbete som pågår inom
departementet och som inom kort kommer att redovisas
för riksdagen i en proposition anser inte utskottet
att det finns anledning att föreslå någon riksdagens
åtgärd med anledning av motionerna. Utskottet delar
regeringens bedömning och avstyrker motionerna Fi9
(m) yrkande 4 och N326 (m, kd) yrkande 61.
Gruppförsäkringar
Propositionen
Med individuell försäkring brukar avses sådana
försäkringar där försäkringstagarna var för sig
ansvarar för premier m.m. sedan de enskilt ingått
ett försäkringsavtal med försäkringsgivaren.
Kollektiva försäkringar finns i två former. En typ
är gruppförsäkringar där en gruppföreträdare
förhandlat fram standardiserade villkor för
medlemmar i en på förhand avgränsad grupp. En annan
form är kollektivavtalsgrundade försäkringar som
baseras på kollektivavtal eller i övrigt förhandlas
fram mellan parter som har rätt att träffa bindande
kollektivavtal enligt arbetsrättsliga principer.
Gruppförsäkringar avtalas efter förhandlingar
mellan en gruppföreträdare och en försäkringsgivare.
Gruppförsäkring meddelas genom ett gruppavtal som
utgör en plan för försäkringen för en i avtalet
angiven grupp personer. Gruppförsäkringsavtalet är
vanligtvis en ensidigt utfärdad handling, varigenom
försäkringsbolaget förbinder sig att meddela
försäkring i enlighet med i avtalet angivna villkor.
Avtalet brukar vanligtvis grundas på en av
försäkringsbolaget upprättad offert där det anges
t.ex. beräkningsgrunder för premier, hur många
personer som minst måste ansluta sig för att avtal
skall komma till stånd, eventuella hälsokrav,
försäkringsbelopp, förmånstagarförordnande och
tidpunkt för försäkringens ikraftträdande.
Inte sällan kan medverkan från andra än medlemmen
ställas upp som en förutsättning för gruppavtalet,
t.ex. genom medverkan i rutinerna för inkassering
och redovisning av premier eller genom intyg att
nyanmälda personer är fullt arbetsföra.
Gruppförsäkringar avtalas ofta utanför
arbetsmarknaden men kan många gånger ha anknytning
dit genom arbetsgivarens eller fackföreningens
medverkan vid premieinbetalningen.
Försäkringsvillkoren kan anknyta till regler i lag
eller avtal om anställningsförhållanden.
Medverkan av någon annan än gruppmedlemmen är en
förutsättning i s.k. obligatoriska gruppförsäkringar
där den enskilde inte kan välja att stå utanför
försäkringen. I dessa fall har de försäkrade normalt
inte någon kontakt med försäkringsgivaren som i sin
tur oftast inte känner till vilka de enskilda
försäkrade är. De obligatoriska försäkringarna
lägger normalt inte några skyldigheter på
gruppmedlemmen, t.ex. att betala premier. På den
svenska marknaden förekommer obligatoriska
grupplivförsäkringar och olycksfallsförsäkringar vid
fritidsskador eller i samband med idrottsutövning.
En medverkan av annan är också vanlig vid
gruppförsäkringar där medlemmen endast kan reservera
sig mot försäkringsavtalet. Andra gruppförsäkringar
är däremot utformade som ramavtal mellan gruppföre-
trädaren och försäkringsgivaren där medlemmen själv
har att ta ställning till om han vill ingå
försäkringsavtalet i enlighet med ramavtalet.
Medlemmen är därefter själv ansvarig för
premiebetalningarna m.m. Gruppförsäkringar där den
enskilde har reservationsrätt eller skall ansluta
sig till försäkringen med ansvar för premier o.d.
brukar betecknas frivillig gruppförsäkring.
Gällande rörelseregler för försäkringsbolag är i
huvudsak utformad med tanke på individuella
försäkringar och med utgångspunkt från skyddet för
enskilda försäkringstagare. I nuvarande
försäkringsrörelselagstiftning saknas i princip
särbestämmelser för kollektiva försäkringar. I
praxis har avsteg från skälighetsprincipens
traditionella tillämpningsområde ansetts godtagbara
för kollektivavtalsgrundade försäkring och frivillig
gruppförsäkring. I stället för att kräva att premien
är skälig i förhållande till den enskildes risk har
det ansetts tillräckligt att kollektivets totala
premie är skälig i förhållande till vad försäkringen
avser att täcka. En utjämnad premiesättning har
skett inom kollektivet och en annorlunda hantering
av överskottsmedlen har då godtagits. Den gällande
soliditetsprincipen har inte heller förhindrat de
kollektiva försäkringarnas utveckling.
Särbehandlingen av kollektiva försäkringar har i
större utsträckning gjorts på civilrättens område.
Således gäller t.ex. inte konsumentförsäkringslagen
(1980:38) för försäkringar som grundas på
kollektivavtal eller på gruppavtal som handhas av
företrädare för gruppen. Särskilda regler för
kollektiva försäkringar har även föreslagits i ett
promemoriaförslag till ny försäkringsavtalslag (Ds
1993:39) som nu är föremål för beredning inom
Justitiedepartementet.
Regeringen gör bedömningen att det inte bör införas
några särskilda rörelse- eller tillsynsregler för
gruppförsäkringar. De särförhållanden som finns för
sådana försäkringar skall i stället beaktas inom
ramen för de allmänna rörelsereglerna. Ett antal
frågor, t.ex. om förslaget tillgodoser
konsumentintresset av information om de kollektiva
försäkringarnas omfattning, rör ställningstaganden
som i första hand bör göras inom ramen för en ny
försäkringsavtalslagstiftning.
Motionerna
I två motioner anförs stark kritik mot det sätt på
vilket kollektiva hemförsäkringar är utformade.
I motionerna Fi701 av Kent Olsson och Inger René
(m) och Fi702 av Karin Falkmer (m) anför
motionärerna att varje individ själv måste få välja
vilket försäkringsbolag han eller hon vill anlita.
Kollektiva sakförsäkringar bör vara baserade på
individuell anslutning. I motion Fi702 (m) anförs
att det finns en uppenbar risk för att ett hushåll
dubbelförsäkras eller t.o.m. trippelförsäkras.
Motionären anför vidare att även om det finns en
reservationsrätt är anslutningsformen en form av
negativ avtalsbindning som inte är tillåten på
marknaden i övrigt. Det saknas i dag klara regler
för de enskilda medlemmarnas ställning i förhållande
till medlemsorganisationerna. Det finns därför behov
av en lagstiftning som klargör hur långt
organisationers befogenheter sträcker sig i
förhållande till den enskilde medlemmen. I motion
Fi701 (m) förespråkas att ett förbud mot kollektiva
hemförsäkringar införs.
I motionerna Fi701 (m) och Fi702 (m) anser
motionärerna att det beträffande kollektiva
sakförsäkringar av typen hemförsäkringar, som
tecknas av fackliga eller andra organisationer i en
omfattning som kan påverka försäkringsbranschens
sunda utveckling, bör vara ett oavvisligt krav att
den avtalsslutande organisationen inhämtar anbud
från flera konkurrerande försäkringsbolag. I motion
Fi701 (m) anförs att samtliga fackförbund som har
valt att teckna kollektiva hemförsäkringar för sina
medlemmar har tecknat sina försäkringar i Folksam.
Andra bolag har inte givits tillfälle att vara med
och konkurrera. Fackförbunden har valt att stödja
det fackföreningsägda Folksam utan att veta om deras
medlemmar gynnas. Detta är ett oansvarigt sätt att
handskas med medlemmarnas pengar och i allra högsta
grad konkurrenshämmande och stötande. I motion Fi702
(m) anför motionären att kollektivets medlemmar
mister sin valfrihet samtidigt som
försäkringslösningar för dem som inte tillhör
kollektivet riskerar att bli dyrare. Bristen på sund
konkurrens på försäkringsområdet kan försvåra för
dem som inte tillhör en organisation att få
försäkringsskydd till rimlig kostnad. Dessutom
föreligger det en uppenbar risk för att det
uppkommer en monopolliknande situation på
försäkringsmarknaden som måste undvikas. Bl.a. av
dessa skäl anser motionären att det är viktigt att
kollektiv sakförsäkring upphandlas i fri konkurrens
på lika villkor.
Tidigare riksdagsbehandling
Finansutskottet har tidigare behandlat likalydande
motioner angående kollektiva gruppsakförsäkringar i
betänkandena 1997/98:FiU15 och 1996/97: FiU18.
Utskottet avstyrkte motionerna och riksdagen
beslutade i enlighet med utskottets förslag.
Motionsyrkanden om kollektiva gruppsakförsäkringar
har även behandlats av näringsutskottet vid ett
flertal tillfällen, senast i betänkande 1993/94:NU5.
En rad uttalanden rörande kollektiva
gruppsakförsäkringar har förekommit från olika
myndigheters sida. För en redogörelse för dessa
hänvisas till den tidigare riksdagsbehandlingen av
frågan.
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet anser liksom regeringen att det inte bör införas
några särskilda rörelse- eller tillsynsregler för
gruppförsäkringar. De särförhållanden som finns för
sådana försäkringar får i stället beaktas inom ramen
för de allmänna rörelsereglerna. Som regeringen
påpekar rör ett antal frågor ställningstaganden som
i första hand bör göras inom ramen för en ny
försäkringsavtalslagstiftning som för närvarande
övervägs inom Justitiedepartementet. Utskottet delar
således regeringens bedömning och avstyrker
motionerna Fi701 (m) och Fi702 (m).
Flyttning av livförsäkringssparande
Propositionen
På den svenska försäkringsmarknaden förekommer med
avseende på de aspekter som nu är aktuella i princip
två olika former av livförsäkringar. Den ena är
fondförsäkringar som ger en rätt att flytta
försäkringssparandet mellan de värdepappersfonder
som försäkringsavtalet pekar ut. Bytet av
värdepappersfond görs alltså inom ramen för ett och
samma avtal hos ett fondförsäkringsbolag. Den andra
formen av livförsäkringar är konventionella
livförsäkringar där en generell rätt att flytta ett
tillgodohavande för en livförsäkring från ett bolag
till ett annat sedan avtal väl har slutits i princip
saknas. I det senare fallet blir en flyttning
således normalt beroende av försäkringsgivarens
samtycke.
I det pensionssparande som omfattas av lagen
(1993:931) om individuellt pensionssparande kan ett
pensionssparavtal flyttas till ett nytt
pensionssparinstitut. Det nya pensionssparavtalet
ses som en direkt fortsättning på det gamla avtalet.
Det finns emellertid bestämmelser som oavsett
försäkringsgivarens samtycke begränsar möjligheten
att återköpa ett försäkringssparande.
Begränsningarna tar sikte på det skattegynnade
sparandet i pensionsförsäkringar och i individuellt
pensionsparande utan försäkringsinslag (IPS). Syftet
med begränsningarna är att inskränka
skattesubventionen till sparande som fyller ett
verkligt pensionsändamål. En rad villkor ställs
därför upp såväl i inkomstskattereglerna som i FAL
för att skattelättnaden skall inskränkas till ett
långsiktigt bundet sparande. En sådan inskränkning
är ett principiellt förbud mot förtida uttag som i
fråga om försäkringar benämns återköp. De
livförsäkringar som är skattegynnade på detta sätt
kallas i inkomstskattereglerna för
pensionsförsäkringar.
Möjligheten att få en pensionsförsäkring återköpt
behandlas i punkt 1 av anvisningarna till 31 §
kommunalskattelagen. Återköpsbegränsningarna för
pensionsförsäkringar innehåller inget uttryckligt
undantag för försäkringstagare som med stöd av
avtalsvillkoren eller försäkringsgivarens samtycke
enbart vill flytta sitt avtal till andra
försäkringsgivare och som inte har någonting emot
att där binda sparandet den tid som krävs för att
erhålla skatteförmånen.
I propositionen anförs att den fråga som först
måste besvaras är om FRL bör innehålla regler som
ger försäkringstagarna en generell rätt att få
återköpa eller, efter mönster från det individuella
pensionssparandet, flytta livförsäkringssparandet
till andra bolag. Regeringen anser att en sådan
bestämmelse skulle innebära ett långtgående ingrepp
i avtalsfriheten. En sådan bestämmelse bör inte
införas annat än om tunga skäl talar för detta med
hänsyn till försäkringstagarnas intressen.
Inledningsvis kan konstateras att det, som nämnts
ovan, redan i dag finns fondlivförsäkringar med en
rätt att flytta mellan olika värdepappersfonder.
Dessutom finns det möjligheter att flytta mellan
olika institut inom ramen för det individuella
pensionssparandet. Båda fallen kan ses som
alternativ till traditionell livförsäkring vilka är
särskilt utformade för att tillgodose intresset av
valfrihet för det långssiktiga sparandet. Det bör
även poängteras att förslagen i detta sammanhang,
bl.a. att upphäva nuvarande skälighetsprincip, ger
nya och förbättrade förutsättningar att utforma nya
livförsäkringsprodukter efter försäkringstagarnas
behov. Ändringarna möjliggör också konventionella
livförsäkringsprodukter i ny form där en
flyttningsrätt kan föreligga och där kostnaderna för
en flyttning och konsekvenserna för
kapitalförvaltningen kan beaktas och regleras redan
vid avtalets ingående.
Regeringen anser att konkurrensen och valfriheten
på livförsäkringsområdet väl kan tillgodoses utan
att man måste gå så långt som att införa en generell
rätt till flyttning av allt livförsäkringssparande.
Det bör därför inte införas en lagfäst rätt att
återköpa eller flytta tillgodohavandet i en
konventionell livförsäkring, vare sig för nya eller
gamla avtal. Det finns skäl att understryka att
frågan om en sådan reglering kan väckas på nytt om
oacceptabla hinder för spararnas rörlighet mellan
försäkringsgivarna ställs upp.
För att inte förhindra möjligheterna att flytta ett
livförsäkringssparande i de fall parterna träffat
ett avtal med en sådan flyttningsrätt anser
regeringen att i vart fall reglerna om återköp av en
pensionsförsäkring bör förtydligas. Regeringen
föreslår därför att det bör införas ett uttryckligt
undantag från reglerna i kommunalskattelagen om
återköp av pensionsförsäkringar för flyttning av
livförsäkringssparande. Som en förutsättning skall
gälla att hela värdet överförs direkt till en ny
pensionsförsäkring. Det innebär att försäkringen
skall uppfylla kraven för den erhållna
skatteförmånen, såväl före som efter flyttningen,
samt, om flyttningen skall ske till en försäkring
hos annan försäkringsgivare, att försäkringens
behållning överförs direkt till den nya
försäkringsgivaren. Från skattesynpunkt torde de
olika försäkringarna vid flyttning därmed kunna
betraktas som samma avtal. Regeringen anser inte att
det finns skäl att undanta
tjänstepensionsförsäkringar från den föreslagna
lagbestämmelsen.
I propositionen anförs vidare att det kan
ifrågasättas om inte fler steg bör tas för att öka
konkurrensen mellan olika finansiella företag som
handhar det skattegynnade pensionssparandet. Det
framstår som angeläget att också införa en möjlighet
att på ett skatteneutralt sätt flytta en försäkring
från ett försäkringsbolag till ett individuellt
pensionssparande och tvärtom. Denna fråga kräver
dock ytterligare överväganden kring olika juridisk-
tekniska problem. Ett sådant problem är skilda
regler om utmätningsfrihet och återkrav i konkurs.
Den sistnämnda flyttningsfrågan kräver ytterligare
beredning och förslag kan därför inte lämnas nu.
Motionen
I motion Fi9 av Lars Tobisson m.fl. (m) yrkande 6
instämmer motionärerna i det resonemang som förs i
propositionen angående svårigheten att tillåta
flyttningar av livförsäkringssparande mellan olika
bolag. Motionärerna anser dock att ett framtida
regelverk bör tillåta att livförsäkringsprodukter
utvecklas där flyttningar möjliggörs utan
skattekonsekvenser.
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet konstaterar inledningsvis att det redan i
dag finns fondlivförsäkringar med en rätt att flytta
mellan olika värdepappersfonder. Dessutom finns det
möjligheter att flytta mellan olika institut inom
ramen för det individuella pensionssparandet. I
propositionen föreslår regeringen att reglerna om
återköp av en pensionsförsäkring bör förtydligas på
så sätt att det bör införas ett uttryckligt undantag
från reglerna i kommunalskattelagen om återköp av
pensionsförsäkringar för flyttning av
livförsäkringssparande. Mot denna bakgrund delar
utskottet regeringens bedömning att konkurrensen och
valfriheten på livförsäkringsområdet väl kan
tillgodoses utan att man måste gå så långt som att
införa en generell rätt till flyttning av allt
livförsäkringssparande. I motsats till motionärerna
anser utskottet således att det inte bör införas en
lagfäst rätt att återköpa eller flytta
tillgodohavandet i en konventionell livförsäkring,
vare sig för nya eller gamla avtal. I propositionen
betonar regeringen att frågan om en sådan reglering
kan väckas på nytt om oacceptabla hinder för
spararnas rörlighet mellan försäkringsgivarna ställs
upp.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens
förslag. Motion Fi9 (m) yrkande 6 avstyrks.
Förslaget i övrigt
Propositionen
Vinstutdelning tillåts även i försäkringsbolag som
bedriver konventionell livförsäkringsrörelse.
Särskilda begränsningar för att säkerställa
försäkrings- tagarnas avtalade rätt till överskott
ställs upp. Livbolag som bedrivit verksamhet med ett
vinstutdelningsförbud får ta in villkor i
bolagsordningen om vinstutdelning endast om bestämda
villkor till skydd för försäkringstagarna är
uppfyllda.
Bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar
ändras i flera avseenden. Avsättningar skall göras
för återbäring som försäkringstagaren står en
finansiell eller försäkringsteknisk risk för
(villkorad återbäring).
Nuvarande s.k. försäkringstekniska grunder slopas
och ersätts av en ordning där samtliga rättigheter
och skyldigheter mellan bolaget och
försäkringstagaren skall framgå av
försäkringsavtalet. Bolagen skall fortsättningsvis
upprätta försäkringstekniska riktlinjer för
planerings- och kontrolländamål.
Kravet på minsta driftskapital (solvensmarginalen)
i livbolag skärps. Bestämmelser införs om
försäkringsbolagens upplåning som i huvudsak
ansluter till dagens restriktiva praxis.
Reglerna för ömsesidiga försäkringsbolag där
försäkringstagarna är delägare närmar sig
försäkringsaktiebolagens regler. Den särskilda
möjligheten för dessa bolag att göra uttaxeringar
hos försäkringstagarna slopas för
konsumentförsäkringar. Anställda som omfattas av
försäkringar som en arbetsgivare tecknat och som
grundas på ett kollektivavtal skall kunna göras till
delägare i bolaget.
Det föreslås vidare att fondförsäkringar och
konventionella livförsäkringar får meddelas i samma
juridiska person.
I propositionen föreslås även vissa ändringar i
reglerna om revision och aktuariell kontroll i
försäkringsbolag. Det föreslås också en rad
följdändringar av i huvudsak teknisk natur i
redovisningsreglerna. Följdändringar föreslås även i
bestämmelserna om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige.
Lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan
näringsidkare föreslås bli utvidgad så att den även
täcker de finansiella företagens avtalsvillkor.
Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari
2000 med ett utrymme för att tillämpa äldre
bestämmelser om bl.a. försäkringstekniska grunder
under en tvåårig övergångsperiod.
Skälighetsprincipen skall gälla även i
fortsättningen för sådana liv- och skadeförsäkringar
som meddelats före den 1 januari år 2000 (äldre
försäkringar), om inget annat har avtalats mellan
försäkringsbolaget och försäkringstagaren.
Finansinspektionens arbetsuppgifter påverkas i inte
obetydlig grad av de nya näringsrättsliga reglerna.
Inte minst viktigt är arbetet med att utveckla nya
modeller för tillsyn. Detsamma gäller omarbetningen
av allmänna råd och föreskrifter. I flera fall krävs
omfattande samråd med bransch och berörda
myndigheter, främst Konsumentverket. De ändringar
som föreslås beträffande de utländska
försäkringsgivarna torde endast marginellt påverka
Finansinspektionens arbetsbelastning.
En engångsvis förstärkning av inspektionens
resurser har beslutats för år 1999 mot bakgrund av
bl.a. försäkringsrörelsereformen. Förstärkningen
beslutades med reservation för riksdagens
godkännande av ett förslag i ämnet
(budgetpropositionen 1998/99:1, utg.omr. 2).
Finansieringen av de ökade kostnaderna för år 2000
och framåt kommer att beaktas i den långsiktiga
översyn av Finansinspektionens uppgifter och
kostnader som pågår. Regeringen räknar med att de
ökade arbetsuppgifter som de nya näringsrättsliga
reglerna innebär kommer att uppvägas av
omprioriteringar i arbetsuppgifter i samband med
denna översyn.
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande reformbehovet
att riksdagen avslår motion 1998/99:Fi703,
2. beträffande utgångspunkter för
försäkringsrörelseregler
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:87 i denna
del godkänner vad utskottet anfört,
3. beträffande skälighets- och
sundhetskravet
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:87 i denna
del och med avslag på motion 1998/99:Fi9 yrkande
5 godkänner vad utskottet anfört,
res. 1 (m)
4. beträffande avsättning till
konsolideringsfond
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:87 i denna
del samt med avslag på motionerna 1998/99:Fi9
yrkande 1 och 1998/99:Fi10 godkänner vad
utskottet anfört,
res. 2 (m, kd)
res. 3 (fp)
5. beträffande placeringskrav för
tillgångar som svarar mot återbäring
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:87 i denna
del och med avslag på motion 1998/99:Fi9
yrkandena 2 och 3 godkänner vad utskottet
anfört,
res. 4 (m, kd, fp)
6. beträffande femprocentsregeln
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:87 i denna
del och med avslag på motionerna 1998/99:Fi9
yrkande 4 och 1998/99:N326 yrkande 61 godkänner
vad utskottet anfört,
res. 5 (m, kd, c, fp)
7. beträffande gruppförsäkringar
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:87 i denna
del samt med avslag på motionerna 1998/99:Fi701
och 1998/99:Fi702 godkänner vad utskottet
anfört,
res. 6 (m, kd, fp)
8. beträffande flyttning av
livförsäkringssparande
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:87 i denna
del och med avslag på motion 1998/99:Fi9 yrkande
6 godkänner vad utskottet anfört,
res. 7 (m, kd)
9. beträffande förslaget i övrigt
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:87 i denna
del godkänner vad utskottet anfört,
10. beträffande lagförslagen
att riksdagen till följd av vad utskottet ovan anfört och
hemställt och med bifall till proposition
1998/99:87 antar de av regeringen framlagda
förslagen till
dels lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713),
dels lag om ändring i lagen (1995:779) om
ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),
dels lag om ändring i lagen (1998:293) om
utländska försäkringsgivares verksamhet i
Sverige,
dels lag om ändring i lagen (1995:1560) om
årsredovisning i försäkringsföretag,
dels lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370),
dels lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979),
dels lag om ändring i konsumentförsäkringslagen
(1980:38),
dels lag om ändring i lagen (1984:292) om
avtalsvillkor mellan näringsidkare,
dels lag om ändring i lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m.
Stockholm den 4 maj 1999
På finansutskottets vägnar
Jan Bergqvist
I beslutet har deltagit: Jan Bergqvist (s), Mats
Odell (kd), Bengt Silfverstrand (s), Lisbet Calner
(s), Lennart Hedquist (m), Sonia Karlsson (s),
Fredrik Reinfeldt (m), Carin Lundberg (s), Sven-Erik
Österberg (s), Siv Holma (v), Per Landgren (kd),
Anna Åkerhielm (m), Matz Hammarström (mp), Lena Ek
(c), Karin Pilsäter (fp), Gunnar Axén (m) och Lars
Bäckström (v).
Reservationer
1. Skälighets- och sundhetskravet (mom. 3)
(m)
Lennart Hedquist, Fredrik Reinfeldt, Anna Åkerhielm
och Gunnar Axén (alla m) anser
dels att finansutskottets ställningstagande under
rubriken Skälighets- och sundhetskravet bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att det förhållandet att
försäkringsinnehavet är obligatoriskt inte kan
läggas till grund för att behålla en
kostnadsdrivande reglering. Utskottet motsätter sig
därför regeringens förslag att skälighetsprincipen
tills vidare skall kvarstå beträffande den
obligatoriska trafikförsäkringen. Utskottet anser i
stället, med bifall till motion Fi9 (m) yrkande 5,
att skälighetsprincipen bör avskaffas även för den
obligatoriska trafikförsäkringen.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande skälighets- och sundhetskravet
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fi9 yrkande 5 och
med avslag på proposition 1998/99:87 i denna del
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
2. Avsättning till konsolideringsfond
(mom. 4) (m, kd)
Mats Odell (kd), Lennart Hedquist (m), Fredrik
Reinfeldt (m), Per Landgren (kd), Anna Åkerhielm (m)
och Gunnar Axén (m) anser
dels att finansutskottets ställningstagande under
rubriken Avsättning till konsolideringsfond bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att regeringens förslag skapar en
konkurrensfördel för icke vinstutdelande ömsesidiga
bolag. Några remissinstanser, bl.a.
Försäkringsförbundet, har hävdat att
konkurrensnackdelen för vinstutdelande bolag är så
stor att den produktutveckling som lagen avser att
uppmuntra i praktiken går förlorad till följd av
denna åtskillnad.
Enligt utskottets uppfattning måste regelverket
garantera den enskilde försäkringstagaren bästa och
billigaste utbud av försäkringsprodukter. Den av
regeringen föreslagna gränsdragningen framstår då
som väl skarp. Om även vinstutdelande bolag skulle
få göra avsättningar till en konsolideringsfond
skulle det emellertid kunna innebära att
försäkringatagarnas pengar slussas över till
försäkringsbolagens ägare på ett olämpligt sätt.
Utskottet förordar därför i stället att lagen bör
stadga att ett vinstutdelande livförsäkringsbolag
äger rätt att avsätta premiemedel till en
konsolideringsfond som får användas som buffert
efter det att de fonder som aktieägarna skapat
tagits i anspråk. Förslaget förutsätter också att
det vinstutdelande försäkringsbolaget på ett
utförligt sätt informerat sina kunder om förekomsten
av en konsolideringsfond i verksamheten och hur den
kan komma att användas. På detta sätt utjämnas
konkurrensförhållandena. Utskottet anser att
riksdagen med bifall till motion Fi9 (m) yrkande 1
som sin mening bör ge regeringen till känna vad
utskottet anfört. Motion Fi10 (fp) avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha
följande lydelse:
4. beträffande avsättning till
konsolideringsfond
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fi9 yrkande 1 och
med avslag på proposition 1998/99:87 i denna del
och motion 1998/99:Fi10 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Avsättning till konsolideringsfond
(mom. 4) (fp)
Karin Pilsäter (fp) anser
dels att finansutskottets ställningstagande under
rubriken Avsättning till konsolideringsfond bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att livförsäkringstjänster med lång
avtalstid kräver ett ansenligt riskkapital. Den
kollektiva riskutjämningen kräver ett
buffertkapital. De icke-utdelande bolagen kommer att
få en sådan möjlighet genom att de kan bygga upp en
buffert, en s.k. konsolideringsfond. Enligt
utskottets uppfattning krävs sådana
avsättningsmöjligheter också i utdelande bolag som
vill tillhandahålla livförsäkringar. Det är inte
realistiskt att tro att enbart aktieägarna skall
kunna ställa upp med det kapital som erfordras.
Utskottet anser att det därför är rimligt att även
utdelande bolag skall kunna få bygga upp
konsolideringsfonder. I annat fall kommer knappast
några utdelande bolag att bildas och den förbättring
av konkurrenssituationen som det slopade
utdelningsförbudet syftar till åstadkoms inte.
Utskottet anser att riksdagen med bifall till motion
Fi10 (fp) hos regeringen bör begära ett nytt förslag
i enlighet med vad utskottet anfört. Motion Fi9 (m)
yrkande 1 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha
följande lydelse:
4. beträffande avsättning till
konsolideringsfond
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fi10 och med
avslag på proposition 1998/99:87 i denna del och
motion 1998/99:Fi9 yrkande 1 godkänner vad
utskottet anfört och hos regeringen begär ett
nytt förslag i enlighet med vad utskottet
anfört,
4. Placeringskrav för tillgångar som svarar
mot återbäring (mom. 5) (m, kd, fp)
Mats Odell (kd), Lennart Hedquist (m), Fredrik
Reinfeldt (m), Per Landgren (kd), Anna Åkerhielm
(m), Karin Pilsäter (fp) och Gunnar Axén (m) anser
dels att finansutskottets ställningstagande under
rubriken Placeringskrav för tillgångar som svarar
mot återbäring bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att gällande placeringsregler är
föråldrade. Det bör inte ankomma på lagstiftaren att
stipulera exakta procentgränser för
försäkringsbranschens interna riskspridning.
Livförsäkringarna är långsiktiga till sin karaktär
och konkurrerar i dag dessutom med sparalternativ
för vilka några placeringsbegränsningar inte gäller.
Det följer dessutom av matchningsprincipen att
försäkringsbolagen inte kan tillåta sig stor
riskexponering i sin placeringsprofil. God
konkurrens och den utökade upplysningsplikten räcker
för att skydda försäkringstagarna. Nuvarande
procentbegänsningar till 25 % innehav av såväl
aktier i publika bolag som fastigheter är ingen
garanti för en fullgod riskspridning. Regeringen
öppnar i propositionen för vidare utredning av
frågan men väljer att behålla nuvarande reglering.
Utskottet anser att en förändring i stället borde ha
föreslagits i propositionen.
Utskottet anser att nu gällande
placeringsbegränsningar i livförsäkringsbolag vad
avser innehav i publika bolag och fastigheter bör
avskaffas. Utskottet anser vidare att
derivatinstrument bör få användas för hantering av
livförsäkringsbolagens skuldsida i balansräkningen.
Moderna derivatinstrument sänker kostnaderna och
bidrar till en bättre riskspridning, vilket är till
fördel för försäkringskonsumenterna. Vad utskottet
anfört med anledning av motion Fi9 (m) yrkandena 2
och 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande placeringskrav för tillgångar
som svarar mot återbäring
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Fi9 yrkandena 2
och 3 och med avslag på proposition 1998/99:87 i
denna del som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
5. Femprocentsregeln (mom. 6) (m, kd, c,
fp)
Mats Odell (kd), Lennart Hedquist (m), Fredrik
Reinfeldt (m), Per Landgren (kd), Anna Åkerhielm
(m), Lena Ek (c), Karin Pilsäter (fp) och Gunnar
Axén (m) anser
dels att finansutskottets ställningstagande under
rubriken Femprocentsregeln bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet så är nuvarande reglering orimlig
i det avseendet att utländska försäkringsbolag är
oförhindrade att placera upp till 100 % av värdet i
svenska aktiebolag medan svenska försäkringsbolag -
utan Finansinspektionens medgivande - inte får äga
mer än 5 % av rösterna i samma bolag.
Ägarbegränsningen försämrar också tillgången på
riskkapital för de minsta allmänna aktiebolagen.
Enligt motionärerna talar detta för att en
förändring bör göras. Därtill kommer att EG-
domstolen i en dom av den 20 april 1999 bl.a.
konstaterade att befintliga direktiv på området
innebär att medlemsstaterna inte får utfärda några
som helst regler beträffande valet av de tillgångar
som utgör försäkringsföretagens fria medel. Den
svenska femprocentsregeln strider således mot
befintliga direktiv på försäkringsområdet.
Utskottet anser emellertid att det inte är
okomplicerat för livförsäkringsbolag att ta ett mer
omfattande ägaransvar i enskilda bolag. Det blir i
praktiken försäkringstagarnas pengar som satsas i
företag, där i värsta fall betydande resurser kan
behöva sättas in för att uppfylla ägaransvaret. Ett
försäkringsbolag bör kunna lämna ett
investeringsobjekt som börjar gå dåligt för att
kunna uppfylla rimliga förväntningar om ett sunt
riskbeteende. Ett betydande ägaransvar försvårar den
typen av riskhantering. Försäkringsbolagen hamnar i
målkonflikter och ställs inför strategiska beslut av
en typ som är artfrämmande för
försäkringspecialister.
Det ökade institutionella ägandet av bolagen som är
registrerade på den svenska börsen har diskuterats
till och från. Det har då påpekats att såväl det
institutionella som det utländska ägandet är
skattemässigt gynnat framför svenska medborgares
möjligheter att äga andelar i svenska aktiebolag.
Detta har lett till en obalans i ägarprofilen på den
svenska börsen. Långsiktigt ägaransvar är missgynnat
på bekostnad av mer kortsiktigt institutionellt
investeringskapital. Utskottet anser att den
skattediskriminering som svenska direktägande
småsparare och investerare drabbas av då de söker
ett mer direkt inflytande över börsbolag måste
upphöra. Enligt utskottet bör en förändring av
femprocentsregeln sammanfalla med andra förändringar
som uppmuntrar långsiktigt individuellt sparande i
aktier.
Vad utskottet anfört med anledning av motion Fi9
(m) yrkande 4 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Motion N326 (m, kd) yrkande
61 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande femprocentsregeln
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Fi9 yrkande 4
och proposition 1998/99:87 i denna del samt med
avslag på motion 1998/99:N326 yrkande 61 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
6. Gruppförsäkringar (mom. 7) (m, kd, fp)
Mats Odell (kd), Lennart Hedquist (m), Fredrik
Reinfeldt (m), Per Landgren (kd), Anna Åkerhielm
(m), Karin Pilsäter (fp) och Gunnar Axén (m) anser
dels att finansutskottets ställningstagande under
rubriken Gruppförsäkringar bort ha följande lydelse:
Alltsedan 1982 har frågan om kollektiva
hemförsäkringar med obligatorisk anslutning varit
föremål för stark kritik. Frågan har återigen
aktualiserats genom det ramavtal som tecknats mellan
LO och Folksam som ger de olika LO-förbunden
möjlighet att teckna kollektiva hemförsäkringar som
omfattar samtliga medlemmar.
Förhållandet att fackliga organisationer tecknar
kollektiva sakförsäkringar för medlemskollektivet
utan individuell anslutning innebär att enskilda
medlemmar tvingas underkasta sig fackliga beslut
inom områden som helt saknar anknytning till
anställningen. Utan samband med den anställdes
intressen i egenskap av arbetstagare vidgar den
fackliga organisationen sitt verksamhetsområde in i
medlemmarnas privata sfär på ett sätt som försätter
den enskilde fackmedlemmen i ett underläge.
När en facklig organisation tecknar sakförsäkring
för medlemmar kollektivt, utan intresseanmälan,
binds den enskilde fackföreningsmedlemmen till ett
visst försäkringsbolag och till en viss
försäkringsprodukt, utan att medlemmen ges reell
möjlighet att själv välja det som passar honom eller
henne bäst. Det finns också en uppenbar risk för att
ett hushåll dubbelförsäkras, eller t.o.m.
trippelförsäkras.
Det är inte rimligt att en enskild person, som är
medlem i en facklig organisation som skall
tillvarata hans eller hennes intressen som
arbetstagare, därmed också måste acceptera ingrepp i
den privata ekonomin för ändamål som inte har någon
anknytning till arbetsförhållandena. Den enskilda
organisationsmedlemmen måste skyddas från kollektiva
försäkringslösningar som inskränker valfriheten,
kränker den personliga integriteten och som
försätter individen i underläge. Kollektiv
sakförsäkring bör därför vara baserad på individuell
anslutning.
Kollektiva sakförsäkringar utan krav på individuell
anslutning, som tecknas utan upphandlingsförfarande,
med ensidigt gynnande av ett försäkringsbolag och på
andra grunder än affärsmässiga, sätter den fria
konkurrensen på försäkringsmarknaden ur spel.
Kollektivets medlemmar mister sin valfrihet,
samtidigt som försäkringslösningar för dem som inte
tillhör kollektivet riskerar att bli dyrare. Bristen
på sund konkurrens på försäkringsområdet kan
försvåra för den som inte tillhör en organisation
att få försäkringsskydd till rimlig kostnad.
Dessutom föreligger en uppenbar risk för att det
uppkommer en monopolliknande situation på
försäkringsmarknaden, vilket måste undvikas. Bland
annat av dessa skäl är det viktigt att kollektiv
sakförsäkring upphandlas i fri konkurrens på lika
villkor.
Även om det finns en reservationsrätt är
anslutningsformen en form av negativ avtalsbindning
som inte är tillåten på marknaden i övrigt. Det
saknas i dag klara regler för de enskilda
medlemmarnas ställning i förhållande till
medlemsorganisationerna. Det finns därför behov av
en lagstiftning som klargör hur långt
organisationers befogenheter sträcker sig i
förhållande till den enskilde medlemmen.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna
Fi701 (m) och Fi702 (m) bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande gruppförsäkringar
att riksdagen med anledning av proposition 1998/99:87 i denna
del samt motionerna 1998/99:Fi701 och
1998/99:Fi702 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
7. Flyttning av livförsäkringssparande
(mom. 8) (m, kd)
Mats Odell (kd), Lennart Hedquist (m), Fredrik
Reinfeldt (m), Per Landgren (kd), Anna Åkerhielm (m)
och Gunnar Axén (m) anser
dels att finansutskottets ställningstagande under
rubriken Flyttning av livförsäkringssparande bort ha
följande lydelse:
Utskottet instämmer i det resonemang som förs i
propositionen angående svårigheten att tillåta
flyttningar av livförsäkringssparande mellan olika
bolag. Utskottet anser dock att ett framtida
regelverk bör tillåta att livförsäkringsprodukter
utvecklas där flyttningar möjliggörs utan
skattekonsekvenser. Vad utskottet anfört med bifall
till motion Fi9 (m) yrkande 6 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha
följande lydelse:
8. beträffande flyttning av
livförsäkringssparande
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fi9
yrkande 6 och med anledning av proposition
1998/99:87 i denna del som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
Propositionens lagförslag
1. Förslag till lag om ändring i
försäkringsrörelselagen (1982:713)
2. Förslag till lag om ändring i lagen
(1995:779) om ändring i
försäkringsrörelselagen (1982:713)
3. Förslag till lag om ändring i lagen
(1998:293) om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige
4. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1560)
om årsredovisning i försäkringsföretag
5. Förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370)
6. Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979)
7. Förslag till lag om ändring i
konsumentförsäkringslagen (1980:38)
8. Förslag till lag om ändring i lagen
(1984:292) om avtalsvillkor mellan
näringsidkare
9. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m.