Förändringar i utjämningssystemet för kommuner och landsting m.m. (prop. 1998/99:89)



<div class="sidhuvud_publikation">Finansutskottets betänkande</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">1998/99:FIU25</div>
<h1>Förändringar i utjämningssystemet för kommuner och
landsting m.m. (prop. 1998/99:89)</h1>
<hr class="sidhuvud_linje">
<h2>Innehåll</h2>
<ul><li class="innehall_lista"><a href="#bsam">Sammanfattning</li></a><li class="innehall_lista"><a href="#bprop">Propositionen</li></a><li class="innehall_lista"><a href="#bmot">Motionerna</li></a><li class="innehall_lista"><a href="#btext">Utskottet</li></a><li class="innehall_lista"><a href="#bhemst">Hemställan</li></a><li class="innehall_lista"><a href="#bres">Reservationer</li></a></ul>
<pre>1998/99</pre>
<pre></pre>
<pre>FiU25</pre>
<a name="bsam"></a><h2>Sammanfattning</h2><pre>Finansutskottet   tillstyrker   i  detta  betänkande
regeringens  förslag i proposition  1998/99:89  till
vissa förändringar i utjämningssystemet för kommuner
och  landsting  fr.o.m.  år  2000.  Utskottet  delar
regeringens bedömning att de grundläggande principer
som riksdagen  ställde sig bakom år 1995 skall ligga
fast.   Huvudsyftet    för   systemet   skall   även
fortsättningsvis   vara   att    skapa    likvärdiga
ekonomiska  förutsättningar  för kommuner respektive
landsting.</pre>
<pre>
Utskottet  ställer sig således  bakom  förslagen  i
propositionen  till förändringar av verksamheter och
kostnadsslag  i  kostnadsutjämningen   liksom   till
förslaget   till   riktlinjer   för  förändringar  i
utjämningssystemet.  Utskottet anser  också  att  de
föreslagna införandereglerna är väl avvägda. När det
gäller inkomstutjämningen  anser  utskottet i likhet
med  regeringen  att den nuvarande utformningen  bör
behållas. Samtidigt  ser utskottet det naturligt att
utjämningssystemet  enligt  regeringens  intentioner
skall bli föremål för ett fortsatt uppföljnings- och
utvecklingsarbete.</pre>
<pre>Utskottet  behandlar   i  betänkandet  också  de  6
motioner som väckts med anledning  av  propositionen
samt  ett  trettiotal  yrkanden  i  olika  kommunal-
ekonomiska  frågor  i motioner som väckts under  den
allmänna  motionstiden.   Samtliga   motionsyrkanden
avstyrks.</pre>
<pre>
Till betänkandet har fogats 15 reservationer.</pre>
<pre></pre>
<pre>Inledning</pre>
<pre></pre>
<pre>I detta betänkande behandlar utskottet</pre>
<pre></pre>
<pre>dels    proposition   1998/99:89   Förändringar    i
utjämningssystemet för kommuner och landsting,</pre>
<pre></pre>
<pre>dels  de  med   anledning  av  propositionen  väckta
motionerna</pre>
<pre>
1998/99:Fi37 av Carl Bildt m.fl. (m),</pre>
<pre>1998/99:Fi38 av Karin Pilsäter m.fl. (fp),</pre>
<pre>1998/99:Fi39 av Tommy Waidelich och Sylvia Lindgren
(s),</pre>
<pre>1998/99:Fi40 av Per Landgren m.fl. (kd),</pre>
<pre>1998/99:Fi41 av Rolf Kenneryd m.fl. (c),</pre>
<pre>1998/99:Fi42 av Stefan Attefall m.fl. (kd),</pre>
<pre>
dels  de med anledning  av  proposition  1998/99:100
väckta motionerna</pre>
<pre>
1998/99:Fi14  av  Carl  Bildt m.fl. (m) i vad avser
yrkande 9 och</pre>
<pre>1998/99:F27 av Kenth Skårvik m.fl. (fp, m, kd, c) i
vad avser yrkande 6,</pre>
<pre>
dels  de  under  allmänna motionstiden  1998  väckta
motionerna</pre>
<pre>
1998/99:Fi208 av  Carl  Bildt m.fl. (m) i vad avser
yrkandena 11-14,</pre>
<pre>1998/99:Fi210 av Lennart  Daléus  m.fl.  (c)  i vad
avser yrkandena 42 och  43,</pre>
<pre>1998/99:Fi502 av Olle Lindström (m),</pre>
<pre>1998/99:Fi601 av Per Erik Granström m.fl. (s),</pre>
<pre>1998/99:Fi602 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m),</pre>
<pre>1998/99:Fi603 av Inger Strömbom (kd),</pre>
<pre>1998/99:Fi604 av Urban Sahlin (s),</pre>
<pre>1998/99:Fi605 av Karin Olsson och Jan Björkman (s),</pre>
<pre>1998/99:Fi606   av   Lars  Leijonborg  och  Camilla
Dahlin-Andersson (fp) i vad avser yrkandena 2 och 3,</pre>
<pre>1998/99:Fi607 av Gunnel Wallin (c),</pre>
<pre>1998/99:Fi609  av  Lena  Sandlin  och  Karl  Gustav
Abramsson (s),</pre>
<pre>1998/99:Fi613 av Per  Westerberg  m.fl.  (m)  i vad
avser yrkande 1,</pre>
<pre>1998/99:K355  av Eva Flyborg m.fl. (fp) i vad avser
yrkande 1,</pre>
<pre>1998/99:So208 av Maud Ekendahl (m),</pre>
<pre>1998/99:N215 av  Carl  Bildt  m.fl. (m) i vad avser
yrkande 1,</pre>
<pre>1998/99:N237   av  Runar  Patriksson   och   Yvonne
Ångström (fp) i vad avser yrkandena 1 och 2,</pre>
<pre>1998/99:N275 av  Agne Hansson m.fl. (c) i vad avser
yrkande 6,</pre>
<pre>1998/99:N327 av Kenneth  Johansson  m.fl. (c) i vad
avser yrkande 4,</pre>
<pre>1998/99:N333 av Eva Flyborg m.fl (fp)  i  vad avser
yrkande 3,</pre>
<pre>1998/99:A811  av Lars Leijonborg m.fl. (fp)  i  vad
avser yrkande 13.</pre>
<pre></pre>
<pre>Regeringens lagförslag</pre>
<pre></pre>
<pre>
Regeringens  i  proposition   1998/99:89   framlagda
lagförslag återfinns i
bilaga 1 till detta betänkande.</pre>
<pre></pre>
<pre>
Offentlig utfrågning och inkomna skrivelser</pre>
<pre></pre>
<pre>
Den  18  mars  1999 anordnade utskottet en offentlig
utfrågning om det  kommunala  utjämningssystemet.  I
utfrågningen    deltog   företrädare   för   Svenska
Kommunförbundet,  Landstingsförbundet  och Kommunala
utjämningsutredningen. Dessutom medverkade professor
Ernst  Jonsson,  Stockholms  universitet och  ekonom
Mats  Morin,  LO.  Ett protokoll  från  utfrågningen
återfinns som bilaga 2 till betänkandet.</pre>
<pre>
Skrivelser   i   ärendet    har    inkommit    från
Kommunförbundet   Stockholms   län  (KSL)  och  från
professor   Brita   Schwarz,   Handelshögskolan    i
Stockholm.</pre>
<a name="bprop"></a><h2>Propositionen</h2><pre>I proposition 1998/99:89 föreslår regeringen</pre>
<pre>
1. att riksdagen antar regeringens förslag till</pre>
<pre>-   lag   om   ändring   i   lagen  (1995:1515)  om
utjämningsbidrag till kommuner</pre>
<pre>och landsting,</pre>
<pre>-   lag   om   ändring   i  lagen  (1995:1516)   om
utjämningsavgift för kommuner</pre>
<pre>och landsting,</pre>
<pre>- lag om ändring i lagen (1995:1517)  om  införande
av lagen (1995:1514)</pre>
<pre>om  generellt  statsbidrag  till  kommuner  och
landsting, lagen (1995:1515)</pre>
<pre>om utjämningsbidrag till kommuner och landsting
och lagen (1995:1516)</pre>
<pre>om utjämningsavgift för kommuner och landsting,</pre>
<pre>2. att  riksdagen  godkänner regeringens riktlinjer
för förändringar av utjämningssystemet (avsnitt 7).</pre>
<a name="bmot"></a><h2>Motionerna</h2><pre>Motionsyrkanden med anledning av
proposition 1998/99:89</pre>
<pre></pre>
<pre>1998/99:Fi37 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas</pre>
<pre>
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts om behovet av skyndsam
utredning   om   ett  nytt  statsbidragssystem   för
kommunsektorn fr.o.m. år 2002,</pre>
<pre>2.   att   riksdagen    beslutar    avskaffa    det
inomkommunala   utjämningssystemet   fr.o.m.  den  1
januari  2002  i  enlighet  med  vad  som anförts  i
motionen,</pre>
<pre>3.  att  riksdagen beslutar om temporära  ändringar
för  åren  2000   och   2001   av   i  dag  gällande
utjämningssystem  i enlighet med vad som  anförts  i
motionen.</pre>
<pre>
1998/99:Fi38 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) vari yrkas</pre>
<pre>
1. att riksdagen hos  regeringen begär förslag till
sådan ändring att ett nytt  förenklat system för den
kommunala    utjämningen   med   inriktningen    att
faktorerna  barn,   gamla,   glesbygd   och  sociala
kostnader utgör underlag för kostnadsutjämning  samt
att   inkomstutjämningen   sänks   till   80   %  av
medelskattekraften,</pre>
<pre>2.  att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan  ändring  att  inkomstutjämningen  i nuvarande
system sänks till 90 %.</pre>
<pre>
1998/99:Fi39 av Tommy Waidelich och Sylvia  Lindgren
(s)  vari  yrkas  att  riksdagen  som sin mening ger
regeringen  till  känna  vad i motionen  anförts  om
utvärdering av skatteutjämningssystemet.</pre>
<pre></pre>
<pre>1998/99:Fi40 av Per Landgren m.fl. (kd) vari yrkas</pre>
<pre>
1. att riksdagen avslår proposition 1998/99:89,</pre>
<pre>2. att riksdagen beslutar  att  det  regelverk  som
gäller för år 1999 skall gälla under tiden fram till
dess  att  ett  nytt  system  kan  träda  i  kraft i
enlighet med vad som anförts i motionen,</pre>
<pre>3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen anförts om behovet av en  ny
utredning om utjämningssystemet.</pre>
<pre>
1998/99:Fi41 av Rolf Kenneryd m.fl. (c) vari yrkas</pre>
<pre>
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  det  fortsatta
utredningsarbetet,</pre>
<pre>2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna     vad     i     motionen      anförts     om
befolkningsminskningen,</pre>
<pre>3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ö-variabeln.</pre>
<pre>
1998/99:Fi42  av  Stefan  Attefall  m.fl. (kd)  vari
yrkas</pre>
<pre>
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet  av ett nytt
förslag till kommunalt utjämningssystem,</pre>
<pre>2. att riksdagen avslår proposition 1998/99:89.</pre>
<pre></pre>
<pre>Motionsyrkanden med anledning av
proposition 1998/99:100</pre>
<pre></pre>
<pre>
1998/99:Fi14 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas</pre>
<pre>
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  den offentliga
sektorns ansvar för sina kärnuppgifter.</pre>
<pre>
1998/99:Fi27 av Kenth Skårvik m.fl. (fp,  m,  kd, c)
vari yrkas</pre>
<pre>
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad  i  motionen  anförts  om  åtgärder  mot
offentlig konkurrens med privat näringsverksamhet.</pre>
<pre></pre>
<pre>Motionsyrkanden från allmänna motionstiden
1998</pre>
<pre></pre>
<pre>
1998/99:Fi208 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas</pre>
<pre>
11. att  riksdagen  som  sin  mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om avreglering och
konkurrensutsättning av kommunernas och landstingens
verksamhet,</pre>
<pre>12. att riksdagen hos regeringen  begär  förslag om
ett grundlagsenligt utjämningssystem i enlighet  med
vad som anförts i motionen,</pre>
<pre>13.  att  riksdagen  hos  regeringen  begär vidgade
direktiv   för  den  kommitté  som  utvärderar   det
kommunala utjämningssystemet  i enlighet med vad som
anförts i motionen,</pre>
<pre>14. att riksdagen hos regeringen  begär  en översyn
av  uppgiftsfördelningen  mellan  stat och kommun  i
syfte att åstadkomma en långsiktigt  hållbar lösning
i enlighet med vad som anförts i motionen,</pre>
<pre>
1998/99:Fi210 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas</pre>
<pre>
42.  att  riksdagen  som sin mening ger  regeringen
till känna vad i motionen  anförts  om förändring av
kriterierna   i   skatteutjämningssystemet    mellan
kommunerna,</pre>
<pre>43.     att     riksdagen     beslutar    om    att
befolkningsminskningsfaktorn                       i
skatteutjämningssystemet   mellan  kommunerna  utgår
från jämförelsen 5 år tillbaka  samt att faktorn ges
en  högre  viktning i enlighet med  vad  i  motionen
anförts.</pre>
<pre>
1998/99:Fi502  av  Olle Lindström (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening  ger  regeringen till känna
vad  i  motionen  anförts  om att skattefinansierade
offentliga  företag  ej får konkurrera  med  privata
företag.</pre>
<pre></pre>
<pre>1998/99:Fi601 av Per Erik  Granström  m.fl. (s) vari
yrkas  att  riksdagen som sin mening ger  regeringen
till   känna   vad    i    motionen    anförts    om
tidigareläggning av avstämningsdatum för statsbidrag
till kommunerna.</pre>
<pre></pre>
<pre>1998/99:Fi602  av  Fredrik  Reinfeldt m.fl. (m) vari
yrkas  att riksdagen som sin mening  ger  regeringen
till känna  vad  i motionen anförts om att skyndsamt
avveckla     pomperipossaeffekterna     i     dagens
inomkommunala utjämningssystem.</pre>
<pre></pre>
<pre>1998/99:Fi603 av Inger Strömbom (kd) vari yrkas</pre>
<pre>
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i motionen  anförts  om  behovet  av  en
översyn    av    de    negativa    incitamenten    i
utjämningssystemet,</pre>
<pre>2. att riksdagen  hos regeringen begär förslag till
sådan ändring att den  s.k.  pomperipossaeffekten  i
det kommunala skatteutjämningssystemet elimineras.</pre>
<pre>
1998/99:Fi604  av  Urban  Ahlin  (s)  vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen  till  känna
vad   i   motionen   anförts   om   ett   nationellt
utjämningssystem   för   kostnadsskillnader   mellan
kommuner med funktionshindrade.</pre>
<pre></pre>
<pre>1998/99:Fi605  av Karin Olsson och Jan Björkman  (s)
vari  yrkas  att  riksdagen   som   sin  mening  ger
regeringen  till  känna  vad i motionen  anförts  om
interkommunal ersättning för hemtjänst.</pre>
<pre></pre>
<pre>1998/99:Fi606 av Lars Leijonborg och Camilla Dahlin-
Andersson (fp) vari yrkas</pre>
<pre>
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts   om  inkomst-  och
kostnadsutjämningssystemet,</pre>
<pre>3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om delat kostnadsansvar
för socialbidragen mellan kommuner och stat.</pre>
<pre>
1998/99:Fi607  av Gunnel Wallin (c) vari  yrkas  att
riksdagen som sin  mening  ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översynen av det kommunala
ersättningssystemet.</pre>
<pre></pre>
<pre>1998/99:Fi609  av  Lena  Sandlin   och  Karl  Gustav
Abramsson  (s)  vari  yrkas  att riksdagen  som  sin
mening  ger  regeringen till känna  vad  i  motionen
anförts beträffande framtidens socialbidragssystem.</pre>
<pre></pre>
<pre>1998/99:Fi613 av Per Westerberg m.fl. (m) vari yrkas</pre>
<pre>
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad   i   motionen   anförts   om   kommunal
näringsverksamhet.</pre>
<pre>
1998/99:K355 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari yrkas</pre>
<pre>
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts om en halvering av den
kommunala bolagssektorn till år 2002.</pre>
<pre>
1998/99:So208 av Maud Ekendahl  (m)  vari  yrkas att
riksdagen  som sin mening ger regeringen till  känna
vad i motionen  anförts  om att hemkommunen skall ha
det fulla betalningsansvaret  för  hemtjänstinsatser
oavsett i vilken kommun de tillhandahålls.</pre>
<pre></pre>
<pre>1998/99:N215 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas</pre>
<pre>
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om konkurrensutsättning
och försäljning av kommunala och landstingskommunala
företag och verksamheter.</pre>
<pre>
1998/99:N237 av Runar Patriksson och Yvonne Ångström
(fp) vari  yrkas</pre>
<pre>
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad   i   motionen  anförts  om  att   lokal
mobilisering  skall  vara  huvudinriktningen  i  den
regionalpolitiska inriktningen om en glesbygdsfaktor
i skatteutjämningen,</pre>
<pre>2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en glesbygdsfaktor i
skatteutjämningen.</pre>
<pre>
1998/99:N275 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas</pre>
<pre>
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om ändrade regler för
kommunal  skatteutjämning  i  syfte   att  förbättra
situationen för avfolkningskommuner.</pre>
<pre>
1998/99:N327 av Kenneth Johansson (c) vari yrkas</pre>
<pre>
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna      vad     i     motionen     anförts     om
skatteutjämningssystemet.</pre>
<pre>
1998/99:N333 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari yrkas</pre>
<pre>
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna    vad    i    motionen    anförts    om    en
valfrihetsrevolution i offentlig sektor.</pre>
<pre>
1998/99:A811  av Lars  Leijonborg  m.fl.  (fp)  vari
yrkas</pre>
<pre>
13. att riksdagen  som  sin  mening  ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en halvering av
den kommunala bolagssektorn till år 2000.</pre>
<a name="btext"></a><h2>Utskottet</h2><pre>Inledning</pre>
<pre></pre>
<pre>I  betänkandet  tar  utskottet  till behandling  upp
regeringens  proposition 1998/99:89  Förändringar  i
utjämningssystemet  för  kommuner och landsting samt
de  sex  motioner  som  väckts   i  anslutning  till
propositionen. Utskottet behandlar  i samband därmed
också      ett      antal     motionsyrkanden     om
utjämningssystemet   från   allmänna   motionstiden.
Slutligen tar utskottet ställning till ett femtontal
yrkanden  i motioner från  allmänna  motionstiden  i
olika    kommunalekonomiska     ämnen    samt    två
motionsyrkanden som väckts med anledning av 1999 års
ekonomiska vårproposition.</pre>
<pre>
Samtidigt  med  den  nu aktuella propositionen  har
regeringen  till  riksdagen   överlämnat   1999  års
ekonomiska  vårproposition  (prop. 1998/99:100)  med
bl.a.  förslag  till  utgiftstak   för   staten  och
preliminär     fördelning     av    utgifterna    på
utgiftsområden för åren 2000-2002.  Regeringen begär
också att riksdagen skall godkänna en  beräkning  av
de   offentliga   utgifterna   för   samma   period.
Utgifterna  för den offentliga sektorn beräknas  som
summan av det statliga utgiftstaket och de beräknade
kommunala  utgifterna   med   avdrag   för   interna
transaktioner.  I  det  statliga  utgiftstaket ingår
statens bidrag till kommunerna som  i  statsbudgeten
redovisas  under  utgiftsområde  25 Allmänna  bidrag
till kommuner. I den ekonomiska vårpropositionen gör
regeringen bedömningar av förutsättningarna  för den
kommunala  ekonomin för de närmaste åren samt lämnar
förslag till  beräkning  av  ramen för utgiftsområde
25.   Förslagen  i  vårpropositionen   tas   upp   i
utskottets betänkande 1998/99:FiU20.</pre>
<pre>Regeringen  har vidare samtidigt med den ekonomiska
vårpropositionen      och      propositionen      om
utjämningssystemet  överlämnat  skrivelse 1998/99:97
Utvecklingen inom den kommunala sektorn.  Där lämnar
regeringen   en   översiktlig   redovisning  av  hur
ekonomin och verksamheten i kommuner  och  landsting
har utvecklats de senaste åren. Skrivelsen behandlas
av utskottet i betänkande 1998/99:FiU24.</pre>
<pre></pre>
<pre>Avslag på propositionen m.m.</pre>
<pre></pre>
<pre>
Motionerna</pre>
<pre></pre>
<pre>Enligt  motion  Fi37  av  Carl  Bildt  m.fl. (m) bör
riksdagen    besluta   att   avskaffa   det   enligt
motionärerna grundlagsvidriga  och tillväxtfientliga
inomkommunala  utjämningssystemet   fr.o.m.   den  1
januari     2002.     Under    den    mellanliggande
tvåårsperioden bör temporära  förändringar  vidtas i
inkomstutjämningen. Dessutom bör enligt motionen  en
utredning   tillsättas  med  uppdrag  att  skyndsamt
presentera ett  nytt bidragssystem för kommunsektorn
med statligt bidrag  till kommuner och landsting med
för  sina  uppgifter otillräcklig  skattekraft.  Det
skall grundas, heter det i motionen, på att systemet
skall stimulera  tillväxt  samt vara grundlagsenligt
och  avsevärt  enklare  i sin uppbyggnad  än  dagens
svåröverskådliga system.</pre>
<pre>
I motion Fi40 av Per Landgren m.fl. (kd) hemställer
motionärerna  att  propositionen   skall  avslås  av
riksdagen.  Enligt  motionen  står Kristdemokraterna
bakom målet med utjämningssystemet,  dvs.  att  alla
kommuner   och   landsting   skall   ha   likvärdiga
ekonomiska  förutsättningar för sin verksamhet.  Men
systemet måste  förena  en långtgående utjämning med
starka  incitament  till  tillväxt   och  förnyelse.
Utjämningssystemet      måste      dessutom     vara
lättillgängligt,    begripligt    och   demokratiskt
förankrat   hos   alla   kommuner   och   landsting.
Motionärerna  ställer  sig vidare negativa till  att
inkomstutjämningen är inomkommunal  och  är kritiska
mot kostnadsutjämningens bristande träffsäkerhet.  I
motionen  föreslås,  förutom  att  propositionen bör
avslås, att 1999 års regler skall gälla tills vidare
och  att  en  utredning  tillsätts som skall  utreda
förutsättningarna  att  ersätta   den  inomkommunala
utjämningen med en statlig utjämning.</pre>
<pre>Även  i motion Fi42 av Stefan Attefall  m.fl.  (kd)
ställs  krav  på  att  propositionen  skall  avslås.
Enligt motionärernas  mening är förslaget dåligt och
kan därför ej antas. En  ny  utredning bör i stället
tillsättas för att utarbeta ett nytt förslag som mer
genomgripande  förändrar  det  nuvarande   systemet.
Motionärerna  betonar  att  det  är viktigt med  ett
kommunalt  utjämningssystem,  men ett  sådant  måste
utformas  så att de specifika problem  som  finns  i
alla delar  av  landet  beaktas på ett rimligt sätt.
Det    föreliggande    förslaget     sägs     drabba
Stockholmsregionen  på  ett  oacceptabelt  sätt. Den
föreslagna  modellen  för  kostnadsutjämning beaktar
t.ex. enligt motionärerna inte  storstadsregionernas
merkostnader på ett tillfredsställande  sätt. Skulle
regeringens  förslag  gå igenom, hävdas det,  skulle
det för Stockholms län  innebära dramatiska effekter
på vården och på den miljövänliga kollektivtrafiken.
I    förslaget    har   inte   heller    den    s.k.
pomperipossaeffekten eliminerats.</pre>
<pre></pre>
<pre>Finansutskottets ställningstagande</pre>
<pre></pre>
<pre>
Utskottet  ser  det  som   mycket   väsentligt   att
riksdagen  nu  tar ställning till de i propositionen
framlagda  förslagen   till   förändringar   i   det
nuvarande  utjämningssystemet.  Regeringens  förslag
bygger    på    ett    utredningsförslag   från   en
parlamentariskt sammansatt  utredning  som haft till
uppgift  att följa upp och utvärdera systemet  sedan
det trädde  i kraft den 1 januari 1996. Utredningens
förslag grundas  i  sin tur på ett mycket omfattande
utrednings-  och utvecklingsarbete.  Förslagen  från
utredningen   har   därefter   varit   föremål   för
remissbehandling.  Ett  flertal av remissinstanserna
har  ställt sig bakom huvudlinjerna  i  utredningens
förslag.</pre>
<pre>
Att nu  avstå  från  att fatta beslut om föreslagna
och väl underbyggda förändringar  innebär försummade
möjligheter    till    viktiga   förbättringar    av
utjämningssystemet.  Att   försöka   ersätta  det  i
propositionen  förordade utjämningssystemet  med  de
alternativ som vagt  skisseras  i  motionerna skulle
enligt utskottets mening riskera att leda till såväl
sämre effektivitet som sämre rättvisa.</pre>
<pre>Med  vad  utskottet här anfört avstyrks  motionerna
Fi37 (m) yrkande  2,  Fi40  (kd) yrkande 1 samt Fi42
(kd) yrkande 2.</pre>
<pre></pre>
<pre>Förändringar i det nuvarande
utjämningssystemet för kommuner och
landsting</pre>
<pre></pre>
<pre>
Principer för förändringar i utjämningssystemet</pre>
<pre></pre>
<pre>Propositionen</pre>
<pre></pre>
<pre>Enligt regeringens bedömning  i propositionen bör de
nuvarande  principerna för utjämningssystemet  ligga
fast. Huvudsyftet  skall  vara  att skapa likvärdiga
ekonomiska  förutsättningar för kommuner  respektive
landsting. Detta  ställer  enligt regeringen krav på
en  långtgående  utjämning  av  skattekraft  och  av
strukturellt betingade kostnadsskillnader.</pre>
<pre></pre>
<pre>
Motionerna</pre>
<pre></pre>
<pre>
I motion Fi37 av Carl Bildt m.fl.  (m)  sägs att det
gällande  inomkommunala  utjämningssystemet  strider
mot  den  svenska  grundlagen.   Av  regeringsformen
framgår  enligt  motionärerna tydligt  att  det  som
upptas  i  lokal  skatt   endast  får  användas  för
skötseln  av  den  egna  kommunens   angelägenheter.
Moderata  samlingspartiet finner det självklart  att
tillskott till  kommuner  och landsting med för sina
uppgifter otillräcklig skattekraft skall utgå i form
av  statsbidrag.  En  ordning   där   kommuner   och
landsting  själva  får  svara  för  hela  den mycket
långtgående  utjämningen  innebär,  enligt  vad  som
hävdas i motionen, att kommunalskatten förlorat  sin
legitimitet  som  lokal  skatt  och  att  kommunerna
alltmer     utvecklas     till    lokala    statliga
förvaltningskontor.</pre>
<pre>
Motionärerna anser att det  grundläggande problemet
är att så många kostnadskrävande  uppgifter lagts på
kommunerna.  Därav  följer  också ett  behov  av  en
omfattande utjämning av skattekraft och strukturella
kostnader.  Om  flera  av  dessa   uppgifter  skulle
finansieras nationellt av staten genom  en nationell
skolpeng     eller     genom     en     obligatorisk
sjukvårdsförsäkring skulle behovet av en långtgående
utjämning  av  skattekraften för återstående  lokala
uppgifter   vara   betydligt    mindre,   framhåller
motionärerna.</pre>
<pre>Enligt   motionen   bör   det  nuvarande   systemet
avskaffas från år 2002. För  de  två  mellanliggande
åren   föreslås  att  vissa  temporära  förändringar
genomförs.  Inom  ramen  för en i grunden oförändrad
utjämningsgrad bör inkomstutjämningen  ändras så att
alla  positiva relativa förändringar i skattekraften
får behållas  till 100 %. Kostnadsutjämningens olika
faktorer  bör däremot  inte  förändras  under  denna
övergångstid.    De    av    regeringen   föreslagna
justeringarna har, påpekar motionärerna,  till stora
delar  utsatts för hård expertkritik. Förändringarna
skulle därför  snarast  innebära  en förstärkning av
bristerna i gällande system.</pre>
<pre>I   motion   Fi40   av  Per  Landgren  m.fl.   (kd)
framhåller   motionärerna    att   Kristdemokraterna
ställer sig bakom målet att utjämningssystemet skall
ge   alla   kommuner   och   landsting    likvärdiga
förutsättningar  för  sin  verksamhet  oberoende  av
skattekraft och opåverkbara strukturella  kostnader.
Systemet  skall förena en långtgående utjämning  med
starka  incitament   för   tillväxt  och  förnyelse.
Utjämningssystemet     måste     dessutom     enligt
motionärerna   vara  tillgängligt,  begripligt   och
demokratiskt  förankrat   hos   alla   kommuner  och
landsting.</pre>
<pre>Kristdemokraterna  är  vidare  negativa  till   att
inkomstutjämningen   är   inomkommunal   med  enligt
motionärerna      tillväxthämmande     konsekvenser.
Motionärerna anser  att  den nuvarande ordningen med
inomkommunal   utjämning   går    emot   grundlagens
intentioner.    De    är    också    kritiska    mot
kostnadsutjämningens     bristande    träffsäkerhet.
Motionärerna anser att regeringen med propositionens
förslag inte kommer till rätta  med  de principiella
problem  och de skadliga effekter som det  nuvarande
systemet har.  Med några års mellanrum drabbas olika
landsting  och  kommuner.  Nu  ger  enligt  motionen
propositionens  förslag  orimliga  konsekvenser  för
Norrland och Stockholmsregionen.  Mot denna bakgrund
ställs krav på att det regelverk som  gäller  för år
1999 skall gälla även under tiden fram till dess att
ett nytt system kan träda i kraft.</pre>
<pre></pre>
<pre>Finansutskottets ställningstagande</pre>
<pre></pre>
<pre>
Finansutskottet   konstaterar   att   regeringen   i
propositionen uttalar att de grundläggande principer
för  utjämningsystemet  som  riksdagen  ställde  sig
bakom  år  1995  skall  ligga  fast. Utskottet delar
regeringens bedömning att huvudsyftet  med  systemet
även   fortsättningsvis   skall   vara   att   skapa
likvärdiga  ekonomiska  förutsättningar för kommuner
respektive  landsting.  Detta   förutsätter   enligt
utskottet   en   långtgående   utjämning   såväl  av
skattekraft    som    av    strukturellt   betingade
kostnadsskillnader. Enligt utskottets mening ger ett
väl fungerande utjämningssystem ett viktigt positivt
bidrag till den kommunala självstyrelsen.  Utskottet
vill   också   slå   fast   att   en  mycket  viktig
grundprincip är att systemet omfattar  alla kommuner
och landsting.</pre>
<pre>
Tyngdpunkten i den nu aktuella propositionen ligger
i  första  hand  på  att vidareutveckla den  del  av
systemet  som avser kostnadsutjämning.  De  konkreta
lagförslagen  gäller  också  att  inom ramen för det
befintliga  systemet  förbättra  tekniken   i  detta
avseende.</pre>
<pre>I några av de motioner som väckts med anledning  av
propositionen  har  frågan  om systemets förenlighet
med  grundlagen ånyo aktualiserats.  Utskottet  vill
erinra  om att frågan om systemets grundlagsenlighet
prövades     såväl     av     Lagrådet     som    av
konstitutionsutskottet  år  1995  i samband med  att
systemet infördes. Riksdagens ställningstagande till
det nuvarande utjämningssystemet föregicks vidare av
ett omfattande utredningsarbete.</pre>
<pre>Utskottet har vid ett flertal tillfällen  under den
mellanliggande  tiden  uttalat sig med anledning  av
likartade motionskrav. I  sitt betänkande våren 1996
(1995/96:FiU10 s. 146) anförde  utskottet följande i
grundlagsfrågan: "Mot bakgrund av  att  motionärerna
tidigare  fäst  avgörande  betydelse  vid  Lagrådets
bedömning   av  dessa  frågor  vill  finansutskottet
erinra  om  att   Lagrådet   godtagit  den  gällande
regleringen. Finansutskottet anser  för  sin del att
systemets  grundlagsenlighet  är  ställd  utom  allt
tvivel.             Finansutskottet            delar
konstitutionsutskottets  syn att någon omprövning av
det      nuvarande     statsbidragsystemet      från
konstitutionella    utgångspunkter   inte   behövs."
Utskottet gör fortfarande samma bedömning.</pre>
<pre>Utskottet avstyrker med det anförda motionerna Fi37
(m) yrkande 3 i denna del och Fi40 (kd) yrkande 2.</pre>
<pre></pre>
<pre>Kostnadsutjämningen</pre>
<pre></pre>
<pre>
Propositionen</pre>
<pre></pre>
<pre>I  propositionen  anges   att  utgångspunkterna  för
utjämningen      av      strukturellt      betingade
kostnadsskillnader skall ligga  fast.  Detta innebär
följande:</pre>
<pre>
-  Alla  kommuner  respektive landsting skall  efter
kostnads- och inkomstut-
jämningen    ha    likvärdiga     ekonomiska
förutsättningar att bedriva sin verk-
samhet.</pre>
<pre>-  Kostnadsutjämningen  skall  inte  kompensera  för
skillnader i servicenivå,
kvalitet, avgiftssättning och effektivitet.</pre>
<pre>- Kostnadsutjämningen  skall  baseras på mätbara och
för kommuner och
landsting  opåverkbara  faktorer   som   mäter
strukturella kostnadsskillnader.</pre>
<pre>
Regeringen  understryker vikten av att möjligheterna
att förenkla  utjämningssystemet  måste  undersökas.
Enligt propositionen måste frågan analyseras utifrån
bl.a. demokratiska, planeringsmässiga och  praktiska
aspekter     samt     ur    rättvisesynpunkt.    Ett
utredningsarbete kommer  därför  att igångsättas där
möjligheterna  till  ett  enklare  och  mer  stabilt
system kommer att undersökas.</pre>
<pre>
I  propositionen  redovisar regeringen  också  sina
förslag om vilka verksamheter  och  kostnadsslag som
skall  ingå  i kostnadsutjämningen (avsnitt  6)  och
sina bedömningar  av  vilka faktorer som skall ligga
till grund för beräkningarna  av kostnadsutjämningen
för olika verksamheter och kostnadsslag (avsnitt 7).</pre>
<pre>I  förhållande  till  utredningsförslaget   innebär
regeringens   förslag  vissa  förändringar.  Således
föreslås  det att  i  kommunernas  kostnadsutjämning
skall införas  ett  nytt  kostnadsslag  för barn och
ungdomar   med   utländsk   bakgrund.  Vidare  skall
byggkostnader   finnas  kvar  i  kostnadsutjämningen
liksom ett oförändrat  kallortstillägg  för kommuner
och   landsting.   Regeringen   delar   utredningens
bedömning att kostnadsskillnaderna för personer  som
omfattas  av  lagen  om  stöd och service till vissa
funktionshindrade (LSS) är  så  stora att någon form
av utjämning behövs. Utjämningen  bör  dock inte ske
inom ramen för utjämningsystemet.</pre>
<pre>När  det  gäller de faktorer som ligger till  grund
för beräkningen  av  kostnadsutjämningen  förordas i
propositionen större förändringar för i första  hand
områdena  individ-  och  familjeomsorg,  hälso-  och
sjukvård      och     kollektivtrafik.     Nuvarande
beräkningsmodeller för dessa verksamheter bör enligt
propositionen ersättas  med  nya  modeller.  För ett
antal  verksamheter  och kostnadsslag föreslås olika
kompletteringar  medan   förändringarna  för  övriga
verksamheter  och  kostnadsslag  föreslås  begränsas
till     uppdateringar     i      underlaget     för
kostnadsutjämningen.</pre>
<pre>Regeringen    föreslår    också    att    särskilda
införanderegler  tillämpas  för  åren 2000-2004.  De
innebär dels en förlängning av införandeperioden för
nuvarande  utjämningssystem  med  ett  år,  dels  en
ytterligare     begränsning     av     den    totala
bidragsminskning  som en kommun eller ett  landsting
kan få vidkännas under hela perioden 1996-2004.</pre>
<pre></pre>
<pre>Motionerna</pre>
<pre></pre>
<pre>
I motion Fi41 av Rolf Kenneryd m.fl. (c) noteras att
det  i  propositionen   genomförts   förändringar  i
enlighet med vad Centerpartiet reserverade sig för i
utredningsarbetet  vad  gäller bl.a. kallortstillägg
och integrationssatsningar.  I  motionen understryks
att  kommuner  som  har  vikande befolkningsunderlag
får    högre   kostnader   för   att    upprätthålla
samhällsstrukturen.  För  att  ge  möjlighet till en
anpassning av kostnaderna under lugna  former  krävs
en    faktor    som    tar    hänsyn    till   snabb
befolkningsminskning,    heter   det   i   motionen.
Centerpartiet anser därför  att  en  alternativregel
vid  större  minskning  än 2 % under en tvåårsperiod
bör införas.</pre>
<pre>
Motionärerna säger också  att  höga  kostnader  för
kollektivtrafiken skall kompenseras. Däremot beaktas
inte   strukturella  skillnader  i  form  av  privat
arbetspendling. Motionärerna pekar på risken för att
skillnader  i  avgiftssättning  i  kollektivtrafiken
delvis  kan  komma  att kompenseras genom  systemet.
Frågan om fördelningen  av kostnader mellan kommuner
och landsting bör också uppmärksammas. Centerpartiet
kräver också ett tillkännagivande till regeringen om
behovet  av en särskild ö-variabel  i  systemet  med
hänsyn till att förekomsten av öar i en kommun leder
till  högre   kostnader.  Motionärerna  ifrågasätter
också om faktorn  för  glesbebyggelsestruktur fångar
upp merkostnaderna för hälso-  och  sjukvård i t.ex.
Norrlands inland med dess extrema avstånd.</pre>
<pre>I motion Fi210 av Lennart Daléus m.fl.  (c) - väckt
under  den  allmänna  motionstiden  -  uttalas   att
utvärderingar  av  systemet  tydligt  indikerar  att
viktningen  av  olika  faktorer  inom  systemet inte
motsvarar  de  faktiska  kostnaderna  samt  att  det
missgynnat   de   kommuner   som   haft  en  negativ
befolkningsutveckling,  hög  arbetslöshet   och  hög
medelålder.   Större   vikt   bör   därför   ges  åt
befolkningsstrukturen  och  åt  de kommuner som haft
befolkningsminskning. En bromsmekanism bör byggas in
i   systemet   genom  en  förlängd  övergångs-period
samtidigt som kriterierna  för  kollektivtrafik  och
individ- och familjeomsorg bör förändras.</pre>
<pre>Enligt  motion  Fi604  av  Urban  Ahlin (s) - väckt
under  den allmänna motionstiden - har  överföringen
till  kommunerna   av   ansvaret  för  personer  med
funktionshinder enligt lagen  om  stöd  och  service
till vissa funktionshindrade (LSS) i många fall lett
till   en   snedfördelning   av   kostnader   mellan
kommunerna  inom  ett län. De kommuner som inom sina
gränser  hade det tidigare  institutionsboendet  har
fortfarande     en     betydligt     högre     andel
funktionshindrade i kommunen. Ett fyrtiotal kommuner
drabbas  av  denna  s.k. LSS-faktor. En sådan faktor
borde enligt motionären  infogas  i  det  nationella
statsbidrags- och utjämningssystemet. Regeringen bör
därför   skyndsamt   återkomma  till  riksdagen  med
förslag   om  en  nationell   utjämning   av   dessa
kostnadsskillnader.</pre>
<pre>Även i motion N327 av Kenneth Johansson m.fl. (c) -
väckt under  den  allmänna  motionstiden - framhålls
att utjämningssystemet bättre bör stödja de kommuner
och regioner som är svagast. Det kan bl.a. ske genom
att  större  hänsyn  tas  till befolkningsminskning,
olika  glesbygdsfaktorer  samt   spännvidden  mellan
högsta och lägsta kommunala utdebitering.</pre>
<pre>Enligt  motion  N275 av Agne Hansson  m.fl.  (c)  -
väckt  under  den allmänna  motionstiden  -  är  det
särskilt    angeläget     att    reformera    dagens
utjämningssystem när det gäller  de kommuner som har
en   snabbt   minskande   befolkning.   Därför   bör
kostnadsutjämningen beräknas utifrån ett  genomsnitt
av  befolkningen  de fem senaste åren i stället  för
som nu det senaste redovisningsåret.</pre>
<pre>Enligt motion N237  av  Runar Patriksson och Yvonne
Ångström   (fp)   -   väckt   under   den   allmänna
motionstiden    -    är    det    väsentligt     att
glesbygdsfaktorn  i  utjämningssystemet  utformas så
att  de  mindre glesbygdskommunerna får ännu  större
stöd till  skola,  vård  och  omsorg  för  att kunna
använda  den  egna  skattekraften i högre grad  till
regionalpolitiska åtgärder,  till  gagn för skapande
av riktiga arbetstillfällen i hela landet.</pre>
<pre></pre>
<pre>Finansutskottets ställningstagande</pre>
<pre></pre>
<pre>
Utskottet    ställer    sig   bakom   förslagen    i
propositionen till förändringar  av verksamheter och
kostnadsslag  i  kostnadsutjämningen   liksom   till
förslagen   till   riktlinjer   för  förändringar  i
utjämningssystemet. Utskottet anser  vidare  att  de
föreslagna   införandereglerna   är   väl   avvägda.
Utskottet  vill betona att en rad olika aspekter  på
strukturkostnadsskillnader   har   övervägts   under
utrednings-  och  beredningsarbetet. Samtidigt delar
utskottet regeringens  bedömning  att en fortlöpande
uppföljning av utjämningssystemet behövs och att det
kan  vara  lämpligt  att  anförtro uppgiften  åt  en
särskild delegation.</pre>
<pre>
Utskottet    noterar    att   flertalet    av    de
motionsyrkanden från den allmänna  motionstiden  som
tar  upp  kostnadsutjämningen  har  sin tyngdpunkt i
frågor om befolkningsminskning och glesbygdsproblem.
Enligt utskottets uppfattning har dessa  yrkanden  i
väsentliga   delar  tillgodosetts  i  propositionens
förslag.  Utskottet   vill   också   erinra  om  den
delegation som aviseras av regeringen  och som bl.a.
skall  lämna  förslag  till  förändringar  av  olika
faktorer   i  kostnadsutjämningen.  I  propositionen
framhålls      särskilt      att      frågan      om
befolkningsförändringarnas   konsekvenser   för  den
kommunala  verksamheten  skall behandlas med förtur.
Även  frågan  om  hur merkostnader  för  hälso-  och
sjukvård i storstadsregioner  och  i  glesbygd skall
beaktas på ett rimligt sätt skall övervägas.</pre>
<pre>I  motion  Fi41  (c)  hävdas  att skärgårdskommuner
drabbas av att den s.k. ö-variabeln tas bort. Enligt
vad utskottet erfarit påverkar ö-variabeln  inte den
interna  fördelningen  av  tillägg respektive avdrag
mellan  kommunerna  i länen inom  systemet.  Däremot
påverkar ö-variabeln  tillägg  respektive avdrag för
varje län i kollektivtrafikmodellen.  När det gäller
motionärernas synpunkter på effekterna  av  en snabb
befolkningsminskning  ingår  detta i den ovan nämnda
delegationens uppdrag.</pre>
<pre>I  motion  Fi604  (s)  aktualiseras  frågan  om  en
nationell  utjämning  av  kostnadsskillnaderna   för
personer   med   funktionshinder.   Utskottet  delar
regeringens och motionärens bedömning att någon form
av utjämning av s.k. LSS-verksamhet mellan  kommuner
är   nödvändig.   I   likhet   med   regeringen  och
Utjämningsutredningen anser dock utskottet att denna
utjämning    inte    bör    ske   inom   ramen   för
utjämningssystemet.    I    propositionen    anmäler
regeringen  att frågan om ett  särskilt  statsbidrag
avseende personer  med funktionshinder bereds vidare
inom Regeringskansliet.  Enligt  regeringens  mening
bör   kostnaderna   för   ett   sådant   statsbidrag
finansieras  genom  en  minskning  av  det generella
statsbidraget till kommunerna.</pre>
<pre>Med  det  anförda föreslår utskottet att  riksdagen
antar  de  i propositionen  framlagda  lagförslagen.
Utskottet föreslår  vidare  att  riksdagen godkänner
regeringens förslag till riktlinjer för förändringar
i utjämningssystemet. Utskottet avstyrker  samtidigt
motionerna  Fi41  (c)  yrkandena 2 och 3, Fi210  (c)
yrkandena 42 och 43, Fi604  (s), N237 (fp) yrkandena
1 och 2, N275 (c) yrkande 6 och N327 (c) yrkande 4.</pre>
<pre></pre>
<pre>Inkomstutjämningen</pre>
<pre></pre>
<pre>
Propositionen</pre>
<pre></pre>
<pre>I propositionen anger regeringen  att  den nuvarande
utformningen av inkomstutjämningen skall ligga fast.
Regeringen     aviserar     samtidigt     att    ett
utredningsarbete skall inledas i syfte att  finna en
alternativ   utformning  av  inkomstutjämningen  med
bibehållen långtgående  utjämning  men utan negativa
marginaleffekter.</pre>
<pre></pre>
<pre>
Motionerna</pre>
<pre></pre>
<pre>
I motion Fi37 av Carl Bildt m.fl. (m) förordas vissa
temporära     förändringar     i    den    nuvarande
inkomstutjämningen. Därigenom kan,  som motionärerna
uttrycker  det,  de  värsta  avarterna  justeras   i
avvaktan  på en ny ordning. Det viktigaste är enligt
motionen  att   alla   kommuners  åtgärder  för  att
åstadkomma ekonomisk tillväxt skall belönas och inte
som   i  dag  uttryckligen  motverkas.   Moderaterna
föreslår  därför  att  all positiv förändring av den
relativa  skattekraften i  en  kommun  eller  i  ett
landsting fr.o.m. år 1999 skall få behållas till 100
%. Motionärerna  hävdar  att  om  denna  bestämmelse
gällt för åren 1997 och 1998 skulle ca 120  kommuner
som  med  dagens  system  fått sin ökade skattekraft
konfiskerad i stället fått behålla den. Kommuner som
förlorar skattekraft föreslås  i motionen få behålla
sin nuvarande garanti genom ett  bidrag  som  täcker
bortfallet   av   skattekraft.  Kostnaderna  för  de
föreslagna  förändringarna   finansieras   genom  en
nivåjustering av det generella statsbidraget.</pre>
<pre>
I   motion   Fi38   av  Karin  Pilsäter  m.fl  (fp)
understryker motionärerna  att  en såväl långtgående
som felaktigt utformad inkomstutjämning  undergräver
den  kommunala  självstyrelsen  och  tar  bort  alla
incitament för kommunerna att anstränga sig  när det
gäller att förbättra förutsättningarna för människor
och  företag.  I  motionen  framhålls  att  det  med
nuvarande       inkomstutjämning      uppnås      en
utjämningseffekt  på  mellan  99  och 102 %. För ett
antal  kommuner  uppstår en s.k. pomperipossaeffekt,
dvs. vid en ökning  av skatteunderlaget får kommunen
betala en avgift till  systemet  som  är  större  än
skatteinkomstökningen.</pre>
<pre>Folkpartiet  föreslår därför att inkomstutjämningen
i det nuvarande systemet sänks till 90 % för att öka
incitamenten till förbättrad skattekraft och för att
minska kommunernas  marginalfälla.  Samtidigt  begär
motionärerna  förslag  till  ett  nytt och förenklat
utjämningssystem med en sänkning av utjämningen till
80 % av medelskattekraften.</pre>
<pre>I  motion Fi602 av Fredrik Reinfeldt  m.fl.  (m)  -
väckt  under den allmänna motionstiden - ställs krav
på   en   skyndsam    avveckling    av    de    s.k.
pomperipossaeffekterna    i   dagens   inomkommunala
utjämningssystem. Systemet  med  inkomstutjämning är
enligt motionärerna en tydlig ideologisk strävan att
utjämna   de   kommunala   utdebiteringsnivåerna   i
Sverige. Denna ideologiska strävan  att  tvinga  upp
skatten  i  landets  lågskattekommuner  har så stark
omfördelningseffekt  att den t.o.m. skapar  negativa
tillväxtincitament     i    flera     av     landets
tillväxtområden.  Enligt   motionen  uppträder  s.k.
pomperipossaeffekter  i elva  av  Stockhomsregionens
kommuner och berör ca 1,2 miljoner invånare.</pre>
<pre>Kommunerna     förlorar     pengar      på      att
förvärvsfrekvensen  stiger eller att medborgarna får
höjd lön hävdar motionärerna. Omvänt tjänar kommunen
pengar  på  att  arbetslösheten   stiger.   Den  mot
Stockholms län tillväxtfientliga utjämningspolitiken
har fått till effekt att Täby och Danderyds kommuner
tvingats höja kommunalskatten. Detta drabbar  i  sin
tur  inte  minst  hushåll  i  dessa  kommuner med de
minsta  marginalerna.  Regeringens utjämningspolitik
förstärker   därmed   enligt   motionen   de   redan
illavarslande segregationstendenserna  i  Stockholms
län.</pre>
<pre>Enligt motion Fi603 av Inger Strömbom (kd)  - väckt
under den allmänna motionstiden - måste det löna sig
för kommuninvånare och kommunpolitiker att anstränga
sig  för  att  skapa  en god ekonomi i kommunen. Det
nuvarande  utjämningssystemet   ger   helt  motsatta
signaler och tillväxten motverkas. Motionären  pekar
på   att   inkomstutjämningen  är  så  utformad  att
kommuner och  landsting med en egen utdebitering som
är  lägre  än  den   länsvisa  skattesatsen  får  en
minskning  av den samlade  inkomsten  när  det  egna
skatteunderlaget  ökar,  en s.k. pomperipossaeffekt.
Det  finns  därför  risk  att   systemet   premierar
kommuner  som  ur  ett samhällsekonomiskt perspektiv
vidtar  felaktiga  åtgärder.   Därigenom  cementeras
bidragsberoende  både  på  kommunal   nivå   och  på
individnivå,  heter  det  i  motionen.  Ett sätt att
eliminera de oönskade effekterna kan vara  att sänka
kompensationsgraden till 75 % från nuvarande 95 %.</pre>
<pre>I  motion  Fi606  av  Lars  Leijonborg  och Camilla
Dahlin-Andersson  (fp)  -  väckt  under den allmänna
motionstiden    -   framhåller   motionärerna    att
Folkpartiet   sedan    länge    har   förordat   att
inkomstutjämningen skall sättas till  90 % i stället
för  95  %  av  medelskattekraften.  Detta  för  att
minimera   antalet   kommuner   som   råkar   i   en
pomperipossasituation  och  för att det skall finnas
också  ett  kommunalpolitiskt  incitament   att  öka
kommunens   egen   skattekraft.   Det   har,  hävdar
motionärerna,   tydligt   visat  sig  att  kommunens
ekonomi i många fall inte vinner  på  att  fler  får
jobb  och blir skattebetalare, bl.a. beroende på den
höga      inkomstutjämningsnivån      och      vissa
kostnadskriteriers tyngd.</pre>
<pre></pre>
<pre>Finansutskottets ställningstagande</pre>
<pre></pre>
<pre>
Enligt utskottets  uppfattning är inkomstutjämningen
den kanske viktigaste enskilda faktorn för att skapa
likvärdiga   ekonomiska    förutsättningar    mellan
kommunerna.    Genom    en   långtgående   utjämning
garanteras alla kommuner  och  landsting  lika stora
beskattningsbara inkomster per invånare oavsett  det
egna      skatteunderlagets      storlek.      Genom
inkomstutjämningen   får  också  alla  kommuner  och
landsting del av den samlade ekonomiska tillväxten i
landet.  Som utskottet  tidigare  framhållit  gäller
propositionens   förslag   endast   förändringar   i
kostnadsutjämningen.       När       det      gäller
inkomstutjämningen aviserar regeringen att det finns
behov  av  ett fortsatt utredningsarbete.  Utskottet
delar  regeringens   bedömning   att  den  nuvarande
utformningen av inkomstutjämningen  bör  ligga  fast
och  finner  det  också  naturligt  att det sker ett
utvecklings-   och  utredningsarbete  i  syfte   att
förbättra systemet.</pre>
<pre>
Det finns enligt utskottet anledning att lyfta fram
det samband som  finns  mellan  kommunindelningen  i
storstadsområdena   och   behovet   av  att  utjämna
skatteinkomsterna. Storstadsregionerna  har  i  stor
utsträckning en gemensam arbets- och bostadsmarknad.
Grundläggande  för  de reformer av kommunindelningen
som genomfördes i Sverige under 1960- och 1970-talen
var   att   de   nya   kommunerna    skulle   utgöra
näringsgeografiskt sammanhängande områden.  Om dessa
principer  skulle  ha tillämpats i storstadsområdena
hade  antalet  kommuner   behövt   reduceras   högst
väsentligt,   med   betydande   kommunaldemokratiska
nackdelar  som  följd. För Stockholmsregionen  valde
statsmakterna i stället  en  modell  med  ett  stort
antal  kommuner  och ett landsting med i förhållande
till   övriga  landsting   utvidgade   befogenheter,
inklusive  bl.a.  möjlighet att ge ett inomregionalt
stöd till kommunerna i länet.</pre>
<pre>Utskottet   vill   understryka   att   syftet   med
inkomstutjämningen är  att  utjämna  mellankommunala
skillnader i skattekraft. Den stora spännvidd  som i
dag  finns  mellan skatteunderlaget i olika kommuner
förklaras bl.a.  av det mycket höga skatteunderlaget
i   vissa  förortskommuner.   Liknande   nivåer   på
skatteunderlaget  finns  emellertid också i delar av
t.ex.  Stockholms,  Göteborgs   och  Malmö  kommuner
samtidigt  som  skatteunderlaget i  andra  delar  av
dessa kommuner ligger  långt under riksgenomsnittet.
En utjämning av inkomsterna  sker i dessa fall genom
inomkommunal utjämning. På motsvarande  sätt sker en
omfattande   inomkommunal   utjämning   i  flertalet
kommuner. Utskottet vill med det anförda  påpeka att
skillnaden     i     skattekraft     mellan    vissa
förortskommuner  och  övriga kommuner -  och  därmed
också  i  förutsättningarna   att  bedriva  kommunal
verksamhet - till en mycket betydande  del förklaras
enbart   av  kommunindelningen.  Dessa  förhållanden
måste givetvis  enligt  utskottet  beaktas i samband
med att inkomstutjämningen övervägs.</pre>
<pre>I     flera     motioner    riktas    kritik    mot
inkomstutjämningen.   Bl.a.   hävdas  att  den  höga
utjämningsgraden undergräver kommunernas  incitament
att  genom egna insatser förbättra skatteunderlaget.
Enligt  utskottets  mening har det inte kunnat visas
att  det  finns  något  egentligt   samband   mellan
utjämningsgraden   i  systemet  och  hur  en  kommun
faktiskt agerar för att påverka sitt skatteunderlag.
Som påpekas i propositionen  finns det inte heller i
praktiken något exempel på att  en  kommun  haft  en
negativ  utveckling av sina absoluta skatteinkomster
efter inkomstutjämning.  När det gäller den relativa
utvecklingen av skatteunderlaget var det mellan 1998
och   1999   endast   fyra   kommuner    som   efter
inkomstutjämning hade lägre inkomsttillväxt än 0,1 %
under riksgenomsnittet.</pre>
<pre>En fråga som fått stor uppmärksamhet i debatten  om
inkomstutjämningen  är  i  vad  mån  det  kan uppstå
negativa  marginaleffekter i form av att kommunernas
skatteinkomster  efter  inkomstutjämning minskar när
deras   skatteunderlag  ökar   -   populärt   kallad
pomperipossaeffekt.  Rent  teoretiskt  kan  en sådan
effekt  uppstå  under  två bestämda förutsättningar.
För det första måste kommunen  ha  en skattesats som
är betydligt lägre än genomsnittet.  För  det  andra
måste   kommunens  eget  skatteunderlag  öka  mycket
kraftigt   i   förhållande   till   utvecklingen  av
skatteunderlaget i riket. Erfarenheterna  under  det
nuvarande  utjämningssystemet visar att ingen kommun
ännu har uppfyllt  detta  andra  villkor och att det
således      inte      förekommit     någon     s.k.
pomperipossaeffekt. I motionerna Fi602 (m) och Fi603
(kd)   påstås  felaktigt  att   flera   kommuner   i
verkligheten      skulle      ha     drabbats     av
pomperipossaeffekter av detta slag. Det rör sig dock
om  en sammanblandning av olika  argument,  där  man
ibland  tycks  använda  uttrycket pomperipossaeffekt
som  en  kritik  mot  själva   utjämningsinslaget  i
inkomstutjämningen.</pre>
<pre>Utskottet  vill i sammanhanget peka  på  att  vissa
kommuner med  hög tillväxt har låg skatt vilket till
stor del beror  på  att  de låg utanför det tidigare
skatteutjämningsystemet.  Därigenom  har  de  kunnat
tillgodogöra sig skatteintäkterna  på hela kommunens
skatteunderlag.  Enligt  utskottets  mening  är  det
vidare  högst  osannolikt  att någon kommunpolitiker
skulle avstå från att främja tillväxten i sin kommun
eller  effektivisera  verksamheten   om   den   egna
kommunen   inte   får   mer  än  den  genomsnittliga
skatteunderlagstillväxten i riket.</pre>
<pre>I motion Fi37 (m) förordas tillfälliga förändringar
i inkomstutjämningen med  innebörd att alla kommuner
och landsting under åren 2000 och 2001 till skillnad
från  i  det  gällande  systemet  skall  få  behålla
skatteintäkterna  från  tillväxten   av   den   egna
skattekraften   som   överstiger   riksgenomsnittet.
Utskottet  kan  konstatera  att  kommuner   med  hög
tillväxt  därigenom  skulle få större inkomster  som
finansieras av alla kommuner, inklusive de med lägre
tillväxt. Utskottet ställer sig avvisande till detta
eftersom det skulle bryta  mot  grundprinciperna för
inkomstutjämningen och innebära ökade inkomstklyftor
mellan kommunerna.</pre>
<pre>Utskottet  är  inte  heller berett  att  tillstyrka
förslaget  i  motion  Fi38  (fp)  att  direkt  sänka
utjämningsgraden i systemet  från  95  %  till 90 %,
eftersom  det  skulle leda till ökade inkomstklyftor
mellan kommunerna.  Förslaget i motionen innebär att
många kommuner och landsting  som har en skattekraft
som är lägre än riksgenomsnittet skulle få ett sämre
ekonomiskt utfall. Ambitionerna bör enligt utskottet
i stället vara att förbättra inkomstutjämningen  med
en  bibehållen  och långtgående utjämning. Utskottet
vill  också  i  detta   sammanhang   peka   på   att
inkomstutjämningen  skall  prövas  i  det  fortsatta
utredningsarbetet.</pre>
<pre>Utskottet avstyrker med det anförda motionerna Fi37
(m)  yrkande  3  i  denna del, Fi38 (fp) yrkande  2,
Fi602 (m), Fi603 (kd) och Fi606 (fp) yrkande 2.</pre>
<pre></pre>
<pre>Det fortsatta uppföljnings- och
utredningsarbetet</pre>
<pre></pre>
<pre>
Propositionen</pre>
<pre></pre>
<pre>I propositionen anmäler regeringen att en delegation
skall  tillsättas  med  uppgift  att  svara  för  en
fortlöpande uppföljning  av  utjämningssystemet  och
att  kontinuerligt  utvärdera  de  enskilda delarnas
träffsäkerhet  samt lämna förslag till  förändringar
av olika faktorer i kostnadsutjämningen.</pre>
<pre>
Regeringen gör  också den bedömningen att ett antal
frågor av mer principiell  karaktär  bör bli föremål
för   fortsatt  utredning.  Det  gäller  främst   de
negativa  marginaleffekterna  i  inkomstutjämningen,
möjligheterna  till  förenklingar  i  systemet  samt
frågan     om     alternativa     lösningar    efter
införandeperiodens slut, dvs. efter  år  2004. I den
fortsatta  uppföljningen  av utjämningssystemet  bör
även fördjupade jämställdhetsanalyser  göras i vissa
delar  av kostnadsutjämningen. Det gäller  i  första
hand individ-  och  familjeomsorg,  äldreomsorg samt
hälso- och sjukvård.</pre>
<pre></pre>
<pre>Motionerna</pre>
<pre></pre>
<pre>
I motion Fi37 av Carl Bildt m.fl. (m) ställs krav på
en skyndsam utredning om ett nytt statsbidragssystem
för   kommunsektorn  som  enligt  motionärerna   bör
införas fr.o.m. år 2002. I motionen anförs ett antal
önskemål  och  krav som ett sådant nytt system skall
tillgodose. Således  skall  enligt  motionen  dagens
tillväxtfientliga system ersättas med en ordning som
tydligt  belönar  tillväxt  och kostnadseffektivitet
för alla kommuner och landsting.</pre>
<pre>
I  motionen sägs också att dagens  grundlagsvidriga
system skall ersättas med ett system som respekterar
den    svenska     grundlagen.     Den     kommunala
beskattningsrätten  skall  säkras.  Det skall vidare
vara  staten  och  inte kommunsektorn som  skall  ge
bidrag till kommuner  och  landsting  med  för  sina
uppgifter   otillräcklig  skattekraft.  Motionärerna
framhåller också  att  dagens ogenomträngliga system
skall ersättas med ett enklare och mer genomskinligt
system  och  att  en  översyn  bör  göras  av  vilka
uppgifter  som  i  framtiden  bör  få  en  nationell
finansiering.</pre>
<pre>Även i motion Fi208 av Carl Bildt m.fl. (m) - väckt
under  den  allmänna  motionstiden   -   anförs  att
utjämningssystemet   är   i   strid  med  grundlagen
eftersom  kommuner och landsting  inte  får  behålla
intäkterna  av  den  skatt som för medborgarna anges
som kommunalskatt. Motionärerna  anser också det som
uppenbart att de för många kommuner  kraftigt  höjda
bidragen  inte  använts  till  vare  sig sänkt skatt
eller  förbättrat  resultat.  Systemets konstruktion
har bidragit till att såväl konservera höga  skatter
i  högskattekommuner  som  höjda  kostnadsnivåer.  I
motionen ställs krav på att en utvärdering  av dessa
effekter  av  utjämningssystemet  genomförs och  att
systemet i grunden förändras.</pre>
<pre>I   motion  Fi38  av  Karin  Pilsäter  m.fl.   (fp)
understryks    att    utjämningssystemets   historia
präglats av ständiga förändringar. Regeringen tar nu
ytterligare  ett steg i  denna  riktning  genom  att
föreslå   en   permanent   utredningsverksamhet   om
systemet.  Detta   leder  enligt  motionärerna  till
ständigt  nya  krav  på   att   nya  faktorer  skall
tillföras,  vilket  i sin tur försvårar  överblicken
och  bidrar  till  att  försvaga   den  demokratiska
legitimiteten.</pre>
<pre>Motionärerna  anser  att  det är dags  att  renodla
systemet och minska antalet  faktorer  i stället för
att  utveckla  det  genom att göra systemet  än  mer
komplicerat. Folkpartiet vill därför ha ett nytt och
förenklat system där  nivån  för  inkomstutjämningen
sänks till 80 % av medelskattekraften.  Detta medför
att  kommuner  med högre skattekraft men också  höga
strukturella kostnader i ökad utsträckning kan klara
dessa  själva. Inriktningen  av  kostnadsutjämningen
kan då samtidigt enligt motionen leda till färre och
mer renodlade faktorer.</pre>
<pre>En  av  de   viktigaste   faktorerna   i  en  sådan
kostnadsutjämning  bör,  framhålls  det  i motionen,
vara den demografiska strukturen. Vidare bör  hänsyn
tas    till    sociala    kostnader    liksom   till
glesbygdsförhållanden. Tillsammans med en lägre nivå
på  inkomstutjämningen  skulle  man då få en  rimlig
utjämning  där  rundgången i systemet  minskar.  Det
fortsatta  utredningsarbetet   bör  enligt  motionen
inriktas    på    ett   system   som   är   enklare,
överskådligare, mer  förutsägbart och genomskinligt.
Samtidigt kan man uppnå  en  utjämning  av kostnader
som  de  facto hör till det kommunala ansvarsområdet
och  som  samtidigt   i  praktiken  är  opåverkbara,
understryker motionärerna.</pre>
<pre>I motion Fi40 av Per Landgren  m.fl. (kd) framhålls
att  en  utredning snarast bör tillsättas.  Den  bör
pröva  förutsättningarna   för   en   övergång  från
inomkommunal    till    statlig    inkomstutjämning.
Motionärerna anser att den nuvarande  ordningen  med
inomkommunal    utjämning   går   emot   grundlagens
intentioner   med  den   kommunala   självstyrelsen,
lokaliseringsprincipen     och     den     kommunala
beskattningsrätten. Systemet leder vidare med  jämna
mellanrum   till   allvarliga  motsättningar  mellan
kommuner  och  mellan  landsting.  Kristdemokraterna
anser  att  det  enligt  subsidiaritetsprincipen  är
staten som skall stödja kommunsektorn och utjämna de
opåverkbara    ekonomiska     förutsättningar    som
föreligger  för kommuner och landsting  att  bedriva
den lagstadgade verksamheten.</pre>
<pre>Motionärerna  framhåller  också att en ny utredning
bör     pröva    en    radikal    förbättring     av
kostnadsutjämningssystemet      för      att     öka
träffsäkerheten. I uppdraget bör ingå att  eliminera
den  kostnadsutjämning som i realiteten går tillbaka
på påverkbara  faktorer  samt att tillföra relevanta
områden  och  variabler.  En   övergång   till   mer
generella  lösningar bör prövas om utredningsarbetet
inte leder till  ökad  träffsäkerhet.  Samtidigt  är
motionärerna  kritiska  mot att den s.k. LSS-faktorn
inte  ingår  i systemet liksom  till  propositionens
hantering    av   verksamhetsområdena    barnomsorg,
äldreomsorg och hälso- och sjukvård.</pre>
<pre>Enligt motion Fi41 av Rolf Kenneryd m.fl. (c) anser
Centerpartiet  att  ett  nytt system måste utvecklas
för framtiden med enklare  regler  som  stärker  den
demokratiska  kontrollen.  Det skall vara ett system
som  utgår  från  det  lokala  självstyret  och  den
kommunala  beskattningsrätten. När  det  gäller  det
kommande utredningsarbetet  menar  motionärerna  att
det är viktigt att utjämningssystemet finns kvar men
att  grunderna  för systemet utformas så att man får
större överblickbarhet och därmed legitimitet.</pre>
<pre>Översynen och uppföljningen  av  utjämningssystemet
måste  enligt  Centerpartiet  få fullföljas  utifrån
vidare  ramar än den nyss avslutade  utredningen.  I
det sammanhanget  finns skäl att även väcka frågan i
vad mån målen för inkomst-  och  kostnadsutjämningen
kan  uppnås  inom  ramen  för  ett statligt  system.
Grunden skall, framhålls det i motionen, självfallet
vara  likvärdiga förutsättningar  för  grundläggande
kommunal   service   i  hela  landet  och  förstärkt
kommunal   självstyrelse    utan    återgång    till
specialdestinerade statsbidrag.</pre>
<pre>I   motion  Fi39  av  Tommy  Waidelich  och  Sylvia
Lindgren  (s)  förordas  att  den  av  regeringen  i
propositionen   aviserade   delegationen   bör  ägna
uppmärksamhet åt hur systemet kan göras enklare  och
mer   lättöverskådligt.  Delegationen  bör  särskilt
pröva  hur   en   för   utjämningssystemet  gemensam
integrationsfaktor  kan  utformas,   den  bör  också
överväga  grunderna  för byggkostnadsfaktorn.  Trots
att systemet innehåller  en rad faktorer saknas ändå
enligt    motionärerna   några    tunga    kommunala
verksamheter som t.ex. psykiatri, LSS-verksamhet och
vuxenutbildning,    vilket   bör   uppmärksammas   i
delegationens   arbete.    I    motionen   framhålls
betydelsen av att delegationen arbetar skyndsamt.</pre>
<pre>I motion Fi42 av Stefan Attefall  m.fl. (kd) ställs
krav    på   ett   nytt   förslag   till   kommunalt
utjämningssystem.  Stockholmsregionen drabbas enligt
motionärerna hårt av  det föreliggande förslaget. De
förändringar som skett efter remissomgången har bara
på  papperet  förbättrat   läget   något.  Den  enda
"förbättringen" som regionen får är  att  tiden  för
systemets   införande   förlängs   ett  år.  Det  är
anmärkningsvärt,  heter det, att regeringen  i  sina
korrigeringar  av utredningsförslaget  tagit  hänsyn
till       ofta      socialdemokratiskt       styrda
Norrlandskommuner  men  undvikit  att ta hänsyn till
Stockholmsregionens ofta borgerligt  styrda kommuner
och landsting.</pre>
<pre>Motionärerna hävdar vidare att storstadsregionernas
merkostnader inte beaktats på ett tillfredsställande
sätt  bl.a. när det gäller vården, kollektivtrafiken
och   färdtjänsten.    Enligt   motionärerna   måste
kostnaderna för kollektivtrafiken  beaktas  fullt ut
och     inte     begränsas     till     75    %    i
kostnadsutjämningssystemet.  I motionen pekas  också
på behovet av att i samband med en översyn eliminera
den s.k. pomperipossaeffekten  i utjämningssystemet.
Motionärerna   framhåller  också  att   demokratiska
aspekter bör lyftas  fram.  Systemet  är  i  dag  så
krångligt  att  ingen  har  fullständig  kunskap  om
systemets  alla  effekter.  Enligt  motionen  kan en
vanlig  medborgare omöjligen sätta sig in i systemet
och förstå det.</pre>
<pre></pre>
<pre>Finansutskottets ställningstagande</pre>
<pre></pre>
<pre>
Utskottet    har   inledningsvis   i   samband   med
behandlingen  av  de  principiella  utgångspunkterna
tagit ställning för att de grundläggande principerna
för systemet bör  ligga  kvar oförändrade. Utskottet
har i samband därmed också  uttalat sin ståndpunkt i
grundlagsfrågan. Som utskottet  tidigare  framhållit
innebär regeringens förslag viktiga förbättringar  i
det kommunala utjämningssystemet.</pre>
<pre>
Utskottet konstaterar att utjämningssystemet enligt
regeringens  intentioner   skall bli föremål för ett
fortsatt    utrednings-    och    utvecklingsarbete.
Utskottet har redan i det föregående  berört behoven
av  översyn  av  olika delar av såväl kostnads-  som
inkomstutjämningen. Motionsvis har en rad krav förts
fram på förändringar  i  det  gällande systemet. Det
handlar  såväl om utjämningssystemets  grundläggande
syfte och inriktning som mer konkreta frågor om dess
utformning.</pre>
<pre>Utskottet  kan  inte  ställa  sig  bakom  kraven  i
motionerna Fi37 (m) och Fi40 (kd) på att övergå till
ett statligt finansierat utjämningssystem. Utskottet
vill   i  sammanhanget  peka  på  att  några  av  de
viktigaste motiven för övergången till det nuvarande
systemet  fr.o.m.  år 1996 var att samtliga kommuner
och landsting skulle omfattas av utjämningen och att
generella ekonomiska  regleringar  mellan staten och
kommunsektorn enligt den s.k. finansieringsprincipen
skulle kunna ske via det generella statsbidraget.  I
det   statliga   utjämningssystem  som  fanns   åren
1993-1995 var inget av dessa krav uppfyllda.</pre>
<pre>I flera motioner  tas frågan om ett enklare och mer
lättöverskådligt system upp, inte minst mot bakgrund
av behovet  av att ge  systemet ökad legitimitet och
förbättra  dess  demokratiska   förankring.   Enligt
utskottets  uppfattning  måste  en  avvägning  göras
mellan   enkelhet   och   graden  av  träffsäkerhet.
Problemet illustreras av vad  som  anförs  i  motion
Fi40   (kd).  Motionärerna  ställer  sig  bakom  att
systemet skall ge en långtgående utjämning och reser
krav  på   en   radikalt   förbättrad   precision  i
kostnadsutjämningen samtidigt som man vill  överväga
mer  generella  lösningar.  Det  senare  kan  enligt
utskottet uppfattas som att Kristdemokraterna inte i
praktiken  är  beredda  att  helhjärtat  stå  för en
långtgående utjämning av kostnader och intäkter.</pre>
<pre>Det  nuvarande  systemet  har  enligt utskottet den
fördelen  att det är lätt att se vad  varje  enskild
verksamhet ger i utfall samtidigt som det är lättare
att göra justeringar  jämfört  med  tidigare system.
Utskottet  vill också erinra om att förslag  om  att
lyfta ut vissa delar eller verksamheter hittills har
mötts  av  kraftiga   invändningar   från   enskilda
kommuner   eller   landsting.  Den  som  förespråkar
förenklingar  måste  också  som  utskottet  ser  det
acceptera att delar av  systemet  lyfts  ur  med  de
konsekvenser detta får på graden av utjämning och av
rättvisa.  Utskottet vill i sammanhanget peka på att
möjligheterna  att förenkla systemet skall övervägas
i det fortsatta utredningsarbetet.</pre>
<pre>I motion Fi42 (kd)  tar  man  upp olika aspekter på
propositionens  förslag  utifrån Stockholmsregionens
perspektiv. I motionen hävdas  att  de  förändringar
som   skett   efter   det   att  utredningsförslaget
presenterades  endast på papperet  förbättrat  läget
något. Utskottet  kan konstatera att i själva verket
får  21 av de 26 kommunerna  i  Stockholms  län  ett
förbättrat  utfall  och  två kommuner ett oförändrat
utfall i jämförelse med utredningens  förslag. Vissa
kommuner   får   dessutom  ett  kraftigt  förbättrat
utfall. Även i övrigt  är  flera av de uppgifter som
anges  i motionen felaktiga eller  missvisande.  Det
gäller  bl.a.   effekten   av   förändringarna   för
kollektivtrafiken  i  Stockholms läns landsting. Det
handlar enligt regeringens  förslag om ett försämrat
utfall på ca 180 miljoner kronor och inte som uppges
i motionen 640 miljoner kronor.  Utskottet  reagerar
också  med  skärpa mot påståendet i motionen att  de
förändringar som gjorts i utredningsförslaget skulle
vara manipulerade  för  att gynna socialdemokratiskt
styrda    kommuner.   En   seriös    genomgång    av
propositionen visar enligt utskottet att regeringens
förslag är  baserat på sakliga överväganden och inte
på hänsynstaganden att gynna någon speciell kommun.</pre>
<pre>Även i motion  Fi39  (s)  berörs konsekvenserna för
Stockholmsregionen      av      utjämningsförslaget.
Motionärerna anser bl.a. att den  delegation  som nu
skall  tillsättas skall arbeta med att göra systemet
enklare   och   pröva  hur  inkomst-utjämningen  kan
utvecklas för att undvika negativa marginaleffekter.
Utskottet har tidigare  berört dessa frågor. När det
gäller   den   s.k.   integrationsfaktorn   förordar
motionärerna  att delegationen  bör  pröva  om  inte
samma  definitioner  för  motsvarande  faktorer  bör
användas  inom  gymnasieskola respektive grundskola.
Vidare bör frågan  om en enhetlig byggkostnadsfaktor
för Stockholmsregionen  prövas. Utskottet utgår från
att     de     av     motionärerna     aktualiserade
frågeställningarna  kommer att uppmärksammas  i  det
fortsatta  arbetet liksom  verksamheterna  psykiatri
och vuxenutbildning, som också tas upp i motionen.</pre>
<pre>Med  hänvisning   till  vad  utskottet  här  anfört
avstyrks motionerna  Fi37  (m)  yrkande 1, Fi38 (fp)
yrkande 1, Fi39 (s), Fi40 (kd) yrkande  3,  Fi41 (c)
yrkande  1,  Fi42  (kd)  yrkande  1  samt  Fi208 (m)
yrkandena 12 och 13.</pre>
<pre></pre>
<pre>Övriga kommunalekonomiska frågor</pre>
<pre></pre>
<pre>
Utskottet  övergår  nu  till  att behandla ett antal
frågor i olika kommunalekonomiska ämnen väckta under
den  allmänna motionstiden. Dessutom  behandlas  två
motionsyrkanden  väckta  med  anledning  av 1999 års
ekonomiska vårproposition.</pre>
<pre></pre>
<pre>
Uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun</pre>
<pre></pre>
<pre>
Motionerna</pre>
<pre></pre>
<pre>I  motion  Fi14 av Carl Bildt m.fl. (m) uttalas  att
ett grundläggande  fel  är  att  välfärd  i  Sverige
kommit  att  bli  synonymt med offentlig verksamhet.
Utgångspunkten  för   en   välfärdsreform   är   att
medborgarna   skall   bli  mindre  beroende  av  det
offentliga.  Samtidigt måste  statens  grundläggande
ansvar  slås fast.  Kommunernas  ekonomiska  problem
skall enligt motionärerna lösas genom en politik som
leder till  att fler jobb växer fram i företagen och
att kunskapsinnehållet  ökar.  En  sådan  utveckling
underlättar    finansieringen   av   kärnuppgifterna
samtidigt som utrymmet för skattesänkningar växer. I
motionen ställs  krav  på  en  generell  översyn  av
kommunernas   uppgifter,   en   renodling   till  de
egentliga    kärnuppgifterna    och    en    klarare
rollfördelning  för  att underlätta samspelet mellan
den    kommunala    sektorn    och    den    privata
tjänstesektorn.</pre>
<pre>
Även enligt motion Fi208  av  Carl  Bildt m.fl. (m)
bör  en  allmän  översyn  göras av de uppgifter  som
kommunerna  ansvarar  för.  Syftet  skall  vara  att
åstadkomma   en   renodling   till    de   egentliga
kärnuppgifterna,   bl.a.   genom  en  minskning   av
kommunernas  obligatoriska  åtaganden.   Det  behövs
enligt  motionärerna en distinkt rollfördelning  som
ger   goda    förutsättningar    för   den   privata
tjänstesektorn att växa och skapa   nya jobb och för
att säkerställa en bättre valfrihet för medborgarna.</pre>
<pre>Samtidigt  är, sägs i motionen, det viktigaste  att
kommunerna  fortsätter   ett  förändringsarbete  som
innebär  att  medborgarna  kan   få  mer  för  varje
skattekrona.       Genom      avregleringar      och
konkurrensutsättning    i    förening   med   tydlig
prioritering   av   kärnuppgifterna    finns    goda
möjligheter till detta. Vad som krävs är långsiktiga
reformer  för att åtgärda systemfel i den offentliga
sektorn.</pre>
<pre></pre>
<pre>Finansutskottets ställningstagande</pre>
<pre></pre>
<pre>
Utskottet vill  betona  att det är väsentligt att en
fortlöpande  diskussion  förs    om   formerna   för
samarbetet   mellan   stat   och  kommun  liksom  om
omfattningen  av den kommunala  sektorn.  Utskottets
grundinställning  är att uppgiftsfördelningen mellan
den statliga och den  kommunala  nivån  främst är en
praktisk avvägningsfråga där beslut får fattas  från
fall   till   fall  i  samband  med  att  respektive
verksamhetsområde   tas  upp  till  utvärdering  och
prövning. Utskottet är  för  sin del inte berett att
förorda  omedelbara och vittomfattande  förändringar
när det gäller  arbetsfördelningen  mellan  de olika
nivåerna eller av det offentliga åtagandet.</pre>
<pre>
När   det  gäller  den  statliga  regleringen  vill
utskottet peka på att en särskild utredare i augusti
1998 till  regeringen överlämnade betänkandet Minska
regleringen   av   kommuner   och   landsting   (SOU
1998:105).   Betänkandet  har  remissbehandlats  och
bereds    för   närvarande    av    regeringen.    I
vårpropositionen   gör  regeringen  bedömningen  att
ytterligare avregleringar kan underlätta arbetet med
omstrukturering och  omprioritering.  Utskottet  kan
för  sin  del  instämma  i  att konkurrensutsättning
ibland   kan   innebära  en  stimulans   till   ökad
effektivitet i den  kommunala  verksamheten  och kan
bidra  till  att  reducera kostnader. Samtidigt vill
utskottet understryka  att  det  också  finns  många
exempel  på  mindre goda eller negativa erfarenheter
av en konkurrensutsättning.</pre>
<pre>Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi14
(m) yrkande 9 och Fi208 (m) yrkande 14.</pre>
<pre></pre>
<pre>Kommunal näringsverksamhet m.m.</pre>
<pre></pre>
<pre>
Motionerna</pre>
<pre></pre>
<pre>I motion Fi27  av Kenth Skårvik m.fl. (fp, m, kd, c)
- väckt med anledning  av  vårpropositionen - ställs
krav  på  åtgärder  mot  offentlig   konkurrens  med
privata   företag.  Enligt  motionen  uppstår   ofta
konkurrensproblem   i  samband  med  att  offentliga
aktörer i allt högre  grad  agerar  på marknader som
tidigare  var förbehållna det privata  näringslivet.
Konkurrensen  sker  emellertid inte på lika villkor,
något som enligt motionärerna  blivit  väl  belagt i
utredningar   under   senare  år.  Förändringar  bör
snarast göras i lagstiftning   för  att  komma  till
rätta med kommuner som i strid med kommunallagen går
ut på öppna marknaden och säljer varor och tjänster.
Motionärerna  förordar  också  att regler införs som
garanterar konkurrens på lika villkor  på  marknader
där offentliga och privata aktörer tävlar om  att få
utföra  uppdragen,  t.ex.  inom vården och omsorgen,
att  möjligheter  att  överklaga   kommunala  beslut
vidgas och att sanktioner införs i kommunallagen som
skapar  respekt  både  för  lagens gränser  och  för
domstolarnas beslut.</pre>
<pre>
I motion Fi208 av Carl Bildt  m.fl.  (m)  framhålls
att  kommunal  affärsverksamhet och kommunala  bolag
gett upphov till  förluster  som  är mycket stora. I
motionen   understryks   också   att   de   faktiska
möjligheterna för privata lösningar i tjänstesektorn
successivt  har  urgröpts under en lång följd av  år
genom politiska beslut. Det har lett till offentliga
monopol   på  flertalet  områden  som  direkt  berör
enskilda människors  välfärd.  Följdriktigt hade den
kommunala sektorn en mycket låg eller rentav negativ
produktivitetsutveckling nästan  alla  år utom under
1990-talets  första  hälft.  Då steg produktiviteten
som  en  direkt följd av den borgerliga  regeringens
valfrihetsrevolution   och   påbörjade  avreglering.
Enligt      motionärerna      kan     en     positiv
produktivitetsutveckling  endast  åstadkommas  genom
att  även  offentlig tjänsteproduktion  utsätts  för
konkurrens. Konkurrensutsättning ger bättre kvalitet
och valuta för pengarna.</pre>
<pre>I motion Fi502  av  Olle Lindström (m) sägs att det
pågår  en  osund offentlig  konkurrens  med  privata
företag.  Samtidigt,   understryker  motionären,  är
riksdag  och regering överens  om  att  företagarnas
villkor skall  förbättras  i  syfte  att  skapa ökad
tillväxt  och  fler arbetstillfällen. Det offentliga
företagandet är  omfattande  och  i hög grad kopplat
till  de  kommunala  bolagen.  Olika  undersökningar
visar  enligt  motionären  att  dessa  företag  inte
sällan  överträder  de  ramar som kommunallagen  och
andra lagar ställer upp.  Det  drabbar inte minst de
mindre  företagen  som i regel är  beroende  av  den
lokala marknaden. I  motionen  ställs  krav  på  att
skattefinansierade  offentliga  företag  ej skall få
konkurrera med privata företag.</pre>
<pre>I  motion Fi613 av Per Westerberg m.fl. (m)  hävdar
motionärerna  att  den kommunala näringsverksamheten
hotar småföretagen. Riktiga jobb och småföretag slås
ut  av  skattesubventionerad   kommunal  verksamhet.
Enligt   motionen   skall   kommuner  inte   bedriva
näringsverksamhet   eller   ge  stöd   till   privat
näringsverksamhet.   Genom   utökad    och   korrekt
upphandling av olika tjänster kan kommunerna däremot
medverka   till   ett   bättre   fungerande   lokalt
näringsliv.</pre>
<pre>De flesta kommuner har i dag, heter det i motionen,
börjat  tillämpa  ökad  konkurrensutsättning av sina
uppgifter  för  att  få  ut mer  av  skattepengarna.
Tyvärr  sker  konkurrensutsättningen   ofta  på  ett
valhänt   och   direkt   felaktigt   sätt.  Avbrutna
upphandlingar,  gynnande  av egen verksamhet,  dålig
kostnadsredovisning  och underprissättning  är  bara
några av de problem som  uppstår. Motionärerna anser
att  kommuner  och  landsting   skall  avveckla  den
näringsverksamhet de bedriver och  överlåta den till
den   privata  sektorn.  Detta  gäller  oavsett   om
näringsverksamheten    sker    i    bolags-    eller
förvaltningsform. En sådan förändring kommer att  ta
tid    beroende    såväl    av    omfattningen    av
näringsverksamheten som av den politiska viljan. Det
är därför viktigt att genom ändrade lagar och regler
se  till  att  skadeverkningarna  av  den  kommunala
näringsverksamheten begränsas omedelbart.</pre>
<pre>I motion K355 av Eva Flyborg m.fl. (fp) ställs krav
på en halvering av den kommunala bolagssektorn  till
år  2002.  Enligt  motionärerna finns det flera goda
skäl att under mandatperioden vidta en sådan åtgärd.
Redan i ett kort perspektiv  skulle en avveckling av
kommunala  bolag  kunna frigöra  resurser  för  hårt
ansträngda verksamheter  som vård, omsorg och skola.
Framför allt inom energisektorn  kan enligt motionen
många   bolag   säljas   utan   några   risker.   En
utförsäljning  av  hälften  av de kommunala  bolagen
skulle  kunna  ge  kommunerna  intäkter   på   60-75
miljarder kronor.</pre>
<pre>Ett annat skäl till att kommuner inte bör ägna  sig
åt   affärsverksamhet  är  enligt  motionärerna  att
offentlig  och privat verksamhet inte konkurrerar på
lika villkor.  Den  helt  övervägande  delen  av  de
kommunala  bolagen  konkurrerar  på redan fungerande
privata   marknader.   Affärsverksamhet   innefattar
dessutom alltid risker.  Den  som betalar skatt till
en kommun förväntar sig att pengarna  förvaltas  med
omsorg,  inte riskeras i affärer. Motionärerna pekar
också på att  det  i  praktiken  är mycket svårt att
överklaga kommunala beslut som fattas  av kommunägda
företag.</pre>
<pre>Motionärerna hävdar också att de kommunala  bolagen
årligen  dränerar landets kommuner på resurser.  Det
finns ca 1  500 bolag i kommunerna. Av dessa gick år
1994 ca 500 med  en  sammantagen  förlust  på  1 800
miljoner   kronor.  Enligt  uppgift  från  SCB  hade
bidragen från  kommunerna  till  de  egna bolagen år
1995 växt till 2 200 miljoner kronor. I motionen ges
exempel på att de kommunala bolagen bl.a.  ägnar sig
åt    korvtillverkning,    skidliftar,   tvätterier,
restauranger,   solarier,  gym   och   snöskottning.
Slutligen framhålls  i  motionen  att  bristerna  på
insyn  ökar  risken  för  korruption.  De  kommunala
skandaler  som  uppmärksammats under de senaste  tio
åren  har  nästan  alltid   haft   anknytning   till
kommunala bolag.</pre>
<pre>I  motion  N215 av Carl Bildt m.fl. (m) ställs krav
på   konkurrensutsättning    samt   försäljning   av
kommunala företag och verksamheter. Det finns enligt
motionärerna  uppenbara  brister   när   det  gäller
konkurrensvillkoren  mellan  offentliga och  privata
företag.  De  verksamheter  som  i   dag   drivs   i
bolagsform  skall privatiseras eller avvecklas. Även
de kommunala affärsliknande verksamheter som bedrivs
i förvaltningsform  bör  säljas eller avvecklas. För
att  underlätta försäljningar  av  verksamheter  bör
dessa     i   vissa   fall   avgränsas   till   egna
kostnadsställen     med     eget     budget-     och
förvaltningsansvar   för   att   sedan  bolagiseras.
Motionärerna  anser  även  att  lagen  om  offentlig
upphandling    bör    ändras   för   att   förbättra
konkurrensförhållandena    mellan    verksamhet    i
offentlig   respektive   privat   regi.  I  motionen
understryks också att privatisering  och  avveckling
av    kommunal    affärsverksamhet   innebär   stora
omvandlingsprocesser   som  måste  skötas  med  stor
varsamhet.</pre>
<pre>Enligt motion N333 av Eva  Flyborg  m.fl.  (fp)  om
konkurrenspolitik  har  den bristande konkurrensen i
den  offentliga  sektorn  lett   till   en   långsam
produktivitetsutveckling     och     en    begränsad
innovationsförmåga.  Priset  har  medborgarna   fått
betala  i  form  av högre skatter och sämre välfärd.
Motionärerna understryker  att Folkpartiet anser att
viktiga välfärdsutgifter som  vård, omsorg och skola
i   huvudsak   skall   finansieras   via    skatter.
Finansieringen   bör   således  vara  offentlig  men
driften av vårdinrättningar,  sjukhem  eller  daghem
måste   i   högre   grad   få   övertas  av  privata
entreprenörer.  Det  innebär  att  nya  metoder  kan
prövas, att kvaliteten förbättras snabbare  och  att
medborgarnas  valfrihet  ökar.  Enligt  motionärerna
måste  den  valfrihetsrevolution som inleddes  under
den  förra borgerliga  regeringen  1991-1994  drivas
vidare  och  politiken  behöver  inriktas på en ökad
konkurrensutsättning  av  traditionellt   offentligt
producerade varor och tjänster.</pre>
<pre>I   motion  A811  av  Lars  Leijonborg  m.fl.  (fp)
föreslås en halvering av den kommunala bolagssektorn
till  år   2000.   I  motionen  understryks  att  de
kommunala bolagen ofta - med skattebetalarnas pengar
i   ryggen   -   konkurrerar    ut    små    privata
tjänsteföretagare.</pre>
<pre></pre>
<pre>Finansutskottets ställningstagande</pre>
<pre></pre>
<pre>
Utskottet  behandlar  under  denna  punkt  ett antal
förslag   som  förts  fram  av  företrädare  för  de
borgerliga  partierna  och  som  i vid mening gäller
samspelet  mellan den kommunala sektorn  och  privat
näringsverksamhet.   Det   handlar   här  främst  om
omfattningen    och    inriktningen    av   kommunal
näringsverksamhet,   om  formerna  för  att  bedriva
kommunal  verksamhet  samt  om  konkurrensen  mellan
kommunal och privat sektor. Utskottet kan konstatera
att  frågorna berör flera  utskotts  ansvarsområden.
För finansutskottets egen del berörs främst områdena
kommunal ekonomi samt offentlig upphandling.</pre>
<pre>
Näraliggande   och   likartade  förslag  har  under
innevarande riksmöte tagits  upp i näringsutskottets
betänkande  1998/99:NU11  Vissa  konkurrenspolitiska
frågor  och  i  konstitutionsutskottets   betänkande
1998/99:KU24     Kommunala     kompetensfrågor.    I
näringsutskottets  betänkande  behandlas  bl.a.  ett
antal  motioner  om  konkurrens  mellan  privat  och
offentlig sektor. Näringsutskottet  framhåller,  när
det  gäller  förhållandet  mellan småföretag och den
offentliga  sektorn,  att  det   är   en   självklar
utgångspunkt   att   varken   kommunal  eller  annan
offentlig näringsverksamhet får  slå  ut  jobb eller
hindra tillväxtförutsättningarna i privata  företag.
Näringsutskottet betonar samtidigt att förhållandena
i   olika   landsting   och   kommuner  kan  variera
påtagligt.  På  vissa  håll är det  privata  utbudet
mycket  begränsat.  Ett  annat   argument   för  att
bibehålla  en  del av en verksamhet i kommunal  regi
är,   enligt   näringsutskottet,    att    därigenom
upprätthålla en kompetens att utvärdera anbud.</pre>
<pre>Finansutskottet    vill   peka   på   att   i   den
handlingsplan  för  att   förenkla   och   förbättra
villkoren  för  främst  små  företag  som regeringen
presenterade  i  december 1998 ingår att  åstadkomma
klarare  regler  mellan   kommuner,   landsting  och
småföretag. Ett inslag i detta är den verksamhet som
det  s.k.  Konkurrensrådet bedriver. Det  bör  också
understrykas   att   ett  samarbete  inletts  mellan
Näringsdepartementet och  de två kommunförbunden med
att utforma en långsiktig konkurrenspolicy  och  att
reglerna för offentlig upphandling är föremål för en
översyn.  I den senare frågan vill utskottet hänvisa
till riksdagens nyligen fattade beslut med anledning
av  utskottets  betänkande  1998/99:FiU17  Offentlig
upphandling.</pre>
<pre>I konstitutionsutskottets ovan nämnda betänkande om
kommunala kompetensfrågor behandlas en rad frågor om
kommunal      näringsverksamhet      med      främst
kommunalrättslig      anknytning.      Där     anför
konstitutionsutskottet bl.a. att det inte finns skäl
att  införa  regler  som  förbjuder  eller begränsar
kommunala företag. Utskottet anser att den kommunala
verksamheten  i  största  möjliga  utsträckning  bör
bedrivas  i nämndform men att det också  kan  finnas
skäl      som      talar      för      bolagsformen.
Konstitutionsutskottet   pekar   också  på  tidigare
uttalanden  som utskottet gjort med  innebörden  att
verksamhetens   speciella  förutsättningar  och  den
samlade kommunala  nyttan  bör  vara  avgörande  för
organisatoriska överväganden.</pre>
<pre>Finansutskottet  anser  att  kommuner och landsting
inom ramen för nuvarande regelsystem skall ha frihet
att  organisera  sin  verksamhet utifrån  de  lokala
förutsättningar   som   råder.   Enligt   utskottets
uppfattning fungerar den  nuvarande  ordningen  i de
allra flesta fall på ett tillfredsställande sätt.  I
likhet  med konstitutionsutskottet anser inte heller
finansutskottet  att  det för närvarande finns några
behov  av att ytterligare  precisera  kommunallagens
regler  om  den  kommunala  kompetensen  beträffande
kommunal näringsverksamhet.</pre>
<pre>Med vad  utskottet  här  anfört avstyrks motionerna
Fi27 (fp, m, kd, c) yrkande 6, Fi208 (m) yrkande 11,
Fi502 (m), Fi613 (m) yrkande 1, K355 (fp) yrkande 1,
A811 (fp) yrkande 13, N215  (m)  yrkande  1 och N333
(fp) yrkande 3.</pre>
<pre></pre>
<pre>Avstämningsdatum för statsbidrag till kommunerna</pre>
<pre></pre>
<pre>
Motionen</pre>
<pre></pre>
<pre>I  motion  Fi601  av  Per  Erik Granström m.fl.  (s)
konstateras att statsbidragen  till  kommunerna  för
närvarande  baseras  på  den  befolkning som finns i
respektive   kommun   den  1  november   året   före
bidragsåret. Det innebär  att  kommunerna  inte  vet
nivån  på  de  statsbidrag som tillfaller kommunerna
förrän  efter detta  datum.  Framförhållningen  blir
därmed endast  två  månader.  Motionärerna anser att
systemet inte fungerar bra eftersom  det innebär att
kommunerna  i sitt budgetarbete tvingas  arbeta  med
osäkra underlag  vad gäller inkomsterna för kommande
år.     I    motionen    föreslås     därför     att
avstämningsdatumet  för  antalet  invånare som utgör
underlag   för  beräkningen  av  statsbidrag   skall
tidigareläggas.</pre>
<pre></pre>
<pre>
Finansutskottets ställningstagande</pre>
<pre></pre>
<pre>
Enligt lagen  (1995:1514)  om  generellt statsbidrag
till kommuner och landsting skall  statsbidrag  till
kommuner  fördelas  med  ett  belopp  som baseras på
invånarantalet i kommunen den 1 november  året  före
det  år  bidraget  betalas  ut  (1 §). Ett skäl till
valet  av  datum är att folkbokföringen  per  den  1
november är avgörande för i vilken kommun som man är
skattskyldig  nästkommande år.  För kommuner med ett
vikande  befolkningsunderlag    kan   det   givetvis
marginellt  vara  en fördel om statsbidraget baseras
på befolkningsunderlaget  vid ett tidigare tillfälle
under   året.  Detta  kommer  å   andra   sidan   på
motsvarande  sätt  att  vara  en  viss  nackdel  för
kommuner   med   ett   växande  befolkningsunderlag.
Utskottet vill samtidigt  poängtera att kommuner med
en  väsentlig befolkningsminskning  kompenseras  via
kostnadsutjämningen       i       bidrags-       och
utjämningssystemet.</pre>
<pre>
Med  vad  utskottet  ovan  anfört  avstyrks  motion
Fi601(s).</pre>
<pre></pre>
<pre>Översyn av ersättningssystemet för hemtjänst i
samband med fritidsboende</pre>
<pre></pre>
<pre>
Motionerna</pre>
<pre></pre>
<pre>I motion Fi605 av Karin Olsson och Jan Björkman  (s)
pekas  på det förhållandet att många människor efter
pensioneringen  väljer att tillbringa en stor del av
sin tid i sin fritidsstuga. Ofta ligger fritidshuset
inte i den kommun  där  man  betalar  skatt.  Om man
behöver  hemtjänst innebär det en extra kostnad  för
den kommun  där  man  har sitt fritidshus. I och med
att alltfler väljer att bo längre tid av året i sitt
fritidshus kan detta skapa ekonomiska problem för en
kommun, anser motionärerna. Detta bör lösas genom en
interkommunal   ersättning     för    hemtjänst   på
motsvarande sätt som när ungdomar studerar  på annan
ort   och  får  ersättning  från  sin  hemkommun.  I
motionen begärs ett tillkännagivande till regeringen
med denna innebörd.</pre>
<pre></pre>
<pre>Motsvarande  fråga  tas  även  upp i motion Fi607 av
Gunnel Wallin (c). Motionären konstaterar att det är
vistelsekommunen   som  står  för  kostnaderna   för
hemtjänst och hemsjukvård  då  en  person  temporärt
vistas  i  annan  kommun än hemkommunen. Situationer
har nu uppstått i flera  små  kommuner som samtidigt
är turistkommuner att vistelsetider  på  3-6 månader
inte är ovanliga. I en situation med en kärv ekonomi
kan detta i sin tur leda till konflikter mellan  den
fast  boende befolkningen och de sommarboende, något
som  enligt  motionären  är  mycket  olyckligt.  Som
exempel   på  en  sådan  mindre  turistkommun  nämns
Båstads  kommun.  I  denna  kommun  har  man  enligt
motionären  haft  som praxis att stå för fyra veckor
och bedömt detta som rimlig tid för rekreation.</pre>
<pre>
Förhållandena i detta  hänseende för Båstads kommun
tas också upp i motion So208  av  Maud Ekendahl (m).
Motionären   understryker  att  det  till   kommunen
årligen kommer  många  sommarboende  med  omfattande
hemtjänstbehov. De stannar under flera månader - ett
förhållande  som  leder  till  stora kostnader.  Det
borde,  framhålls  det,  vara  en  självklarhet  att
hemkommunen  betalar  för  utförda tjänster.  Enligt
motionären vore det bästa en  omsorgspeng som följde
den hjälpbehövande men i avvaktan på en sådan reform
bör lagen ändras så att hemkommunen  får  det  fulla
betalningsansvaret.</pre>
<pre></pre>
<pre>Finansutskottets ställningstagande</pre>
<pre></pre>
<pre>
Utskottet konstaterar i likhet med motionärerna  att
det    enligt   socialtjänstlagen   är    den   s.k.
vistelsekommunen  som  har det yttersta ansvaret för
att den enskilde får det stöd och den hjälp som  han
eller  hon  behöver.  Med vistelsekommun  avses  den
kommun   där   den   enskilde   befinner   sig   när
hjälpbehovet inträder.  En  person  i behov av t.ex.
hemtjänst  kan  sålunda  ha rätt att få  sitt  behov
tillgodosett vid en tillfällig  vistelse  i en annan
kommun  än  hemkommunen.  Vistelsekommunen får  bära
kostnaderna för detta.</pre>
<pre>
Frågan   om  kommunernas  betalningsansvar   enligt
vistelsebegreppet    har    diskuterats    i   olika
sammanhang.   När   bestämmelsen  infördes  år  1982
befarades  från  olika   håll   att   de  attraktiva
turistkommunerna  skulle drabbas av stora  kostnader
till  följd av bestämmelsen.  Enligt  vad  utskottet
erfarit  har  det  inte  uppstått merkostnader av en
sådan omfattning att de kan  motivera  införandet av
ett  särskilt  ersättningssystem  mellan kommunerna.
Enligt    studier    som   genomförts   av   Svenska
Kommunförbundet anser en majoritet av kommunerna att
ett särskilt ersättningssystem mellan kommunerna bör
undvikas.  Utskottet vill  också  nämna  att  frågan
tagits  upp  i   två   skriftliga   frågesvar   från
socialministern  i augusti 1998. Socialministern såg
för  sin  del  ingen   anledning   att  vidta  några
åtgärder. Utskottet delar denna uppfattning.</pre>
<pre>Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet
motionerna Fi605 (s), Fi607 (c) och So208 (m).</pre>
<pre></pre>
<pre>Kostnadsansvaret för socialbidragen</pre>
<pre></pre>
<pre>
Motionerna</pre>
<pre></pre>
<pre>I  motion  Fi609  av  Lena  Sandlin och Karl  Gustav
Abramsson   (s)    om   socialbidragen    framhåller
motionärerna  att  den  snabba  kostnadsutvecklingen
till följd av den höga arbetslösheten  fräter sönder
det   gemensamma  trygghetssystemet  ute  i  landets
kommuner.   Den   av  riksdagen  år  1997  beslutade
riksnormen bör kompletteras  för att på sikt undvika
ytterligare påfrestningar på kommunsektorns ekonomi.
Enligt motionärerna är ett grundläggande problem att
det   i   praktiken   är   omöjligt   att    bedriva
konjunkturutjämnande   politik   på  kommunal  nivå.
Bekämpningen   av   den   ekonomiska   krisen    och
arbetslösheten är i första hand en fråga för staten.
Därför  bör  även  ansvaret  och  kostnaderna för de
sociala   konsekvenserna   vara  statliga   och   ej
kommunala.</pre>
<pre>
Motionärerna    menar    också   att    kommunernas
möjligheter att planera sin  ekonomi  för närvarande
omintetgörs av de sociala kostnadernas  tendens  att
skena   iväg   i   kristid.  Genom  att  kommunernas
skyldigheter  är lagfästa  finns  det  i  realiteten
inget kommunalt självstyre när det gäller de sociala
frågorna.     Ett    sätt     att     lösa     detta
legitimitetsproblem   är   att  staten  övertar  det
övergripande    ansvaret    och    fullföljer    det
reformarbete    som    inleddes    med    1997   års
riksdagsbeslut  om  en riksnorm. Enligt motionärerna
bör ett förstatligande av socialbidragen, omfattande
såväl administration  som  finansiering,  prövas som
ett  sätt att åstadkomma ett effektivare, rättvisare
och tryggare system.</pre>
<pre>Enligt  motion Fi606 av Lars Leijonborg och Camilla
Dahlin-Andersson (fp) borde staten och kommunerna ha
ett gemensamt  ansvar  och ett gemensamt intresse av
att människor kommer ut  ur  bidragssystemen och får
jobb   och   lön.   Motionärerna   pekar    på   att
socialbidragskostnaderna     växer     särskilt    i
storstadskommunerna.   I   dessa   kommuner   finns,
framhåller man, en större andel arbetslösa och äldre
som  får socialbidrag på grund av att de inte kommit
in  i  försäkrings-   och   pensionssystemen.  Detta
innebär dels att socialbidragskostnaderna tränger ut
reguljär kommunal verksamhet,  dels  att  arbetslösa
människor  får sämre stöd och möjligheter att  kunna
ta sig in på  arbetsmarknaden. Därför bör staten och
kommunerna dela  på  kostnaderna för socialbidragen.
Detta   skulle   enligt  motionens   förslag   kunna
genomföras genom att  staten  påtar  sig  ett direkt
kostnadsansvar  och att motsvarande summa dras  från
statsbidragen  till  kommunerna.  På  så  sätt  blir
reformen  statsfinansiellt   neutral  vid  nuvarande
socialbidragsnivå.</pre>
<pre></pre>
<pre>Finansutskottets ställningstagande</pre>
<pre></pre>
<pre>
Utskottet     kan     notera    att    frågan     om
ansvarsfördelningen  mellan   stat   och  kommun  på
socialtjänstområdet  har diskuterats ingående  under
senare år. En orsak till  detta är de kraftigt ökade
kostnaderna för socialbidragen  till  följd  av  den
höga   arbetslösheten.   I  den  år  1997  tillsatta
Socialtjänstutredningens uppgifter  ingår  bl.a. att
analysera  behovet  av att förändra principerna  för
socialtjänstens finansiering  för  att få till stånd
en    långsiktig   stabilitet   i   resurserna    på
socialtjänstens   alla  omsorgsområden.  Utredningen
skall överväga hur  en  balans kan uppnås mellan den
ambitionsnivå   som   socialtjänsten    anger    och
kommunernas ekonomiska resurser. Utredningsuppdraget
skall redovisas senast den 31 maj 1999.</pre>
<pre>
Utskottet   ser   ingen   anledning  att  föregripa
utredningen och kommande beredning  av dess förslag.
Riksdagen  bör  därför avslå motionerna  Fi606  (fp)
yrkande 3 och Fi609 (s).</pre>
<a name="bhemst"></a><h2>Hemställan</h2><pre>Utskottet hemställer</pre>
<pre>
1.  beträffande  avslag  på  propositionen
m.m.</pre>
<pre>att riksdagen  avslår  motionerna  1998/99:Fi37  yrkande  2,
1998/99:Fi40  yrkande 1 och 1998/99:Fi42 yrkande
2,</pre>
<pre>res. 1 (m)</pre>
<pre>res. 2 (kd)</pre>
<pre>2. beträffande  principer för förändringar
i utjämningssystemet</pre>
<pre>att riksdagen avslår  motionerna  1998/99:Fi37  yrkande  3 i
denna del och 1998/99:Fi40 yrkande 2,</pre>
<pre>res. 3 (m)</pre>
<pre>res. 4 (kd)</pre>
<pre>res. 5 (fp) - motiv.</pre>
<pre>3. beträffande kostnadsutjämningen</pre>
<pre>att   riksdagen   med  bifall  till  proposition  1998/99:89
yrkandena 1 och 2 samt  med avslag på motionerna
1998/99:Fi41 yrkandena 2  och  3,  1998/99:Fi210
yrkandena 42 och 43, 1998/99:Fi604, 1998/99:N237
yrkandena  1 och 2, 1998/99:N275 yrkande  6  och
1998/99:N327 yrkande 4</pre>
<pre>dels antar regeringens förslag till</pre>
<pre>1.  lag  om  ändring   i  lagen  (1995:1515)  om
utjämningsbidrag till kommuner och landsting,</pre>
<pre>2.  lag  om  ändring  i  lagen   (1995:1516)  om
utjämningsavgift för kommuner och landsting,</pre>
<pre>3.  lag  om  ändring  i  lagen  (1995:1517)   om
införande  av  lagen  (1995:1514)  om  generellt
statsbidrag  till kommuner och landsting,  lagen
(1995:1515) om  utjämningsbidrag  till  kommuner
och   landsting   och   lagen   (1995:1516)   om
utjämningsavgift för kommuner och landsting,</pre>
<pre>dels    godkänner   regeringens   förslag   till
riktlinjer       för       förändringar       av
utjämningssystemet,</pre>
<pre>res. 6 (m)</pre>
<pre>res. 7 (c)</pre>
<pre>4. beträffande inkomstutjämningen</pre>
<pre>att  riksdagen avslår motionerna 1998/99:Fi37  yrkande  3  i
denna    del,     1998/99:Fi38     yrkande    2,
1998/99:Fi602,  1998/99:Fi603  och 1998/99:Fi606
yrkande 2,</pre>
<pre>res. 8 (m)</pre>
<pre>res. 9 (fp)</pre>
<pre>5. beträffande det fortsatta uppföljnings- och
utredningsarbetet</pre>
<pre>att riksdagen avslår motionerna</pre>
<pre>1998/99:Fi37 yrkande 1, 1998/99:Fi38  yrkande 1,
1998/99:Fi39,     1998/99:Fi40     yrkande    3,
1998/99:Fi41 yrkande 1, 1998/99:Fi42  yrkande  1
och 1998/99:Fi208 yrkandena 12 och 13,</pre>
<pre>res. 10 (m)</pre>
<pre>res. 11 (kd)</pre>
<pre>res. 12 (c, fp)</pre>
<pre>6. beträffande uppgiftsfördelningen mellan
stat och kommun</pre>
<pre>att  riksdagen  avslår motionerna 1998/99:Fi14 yrkande 9 och
1998/99:Fi208 yrkande 14,</pre>
<pre>res. 13 (m)</pre>
<pre>7. beträffande  kommunal näringsverksamhet
m.m.</pre>
<pre>att  riksdagen avslår  motionerna  1998/99:Fi27  yrkande  6,
1998/99:
Fi208 yrkande  11,  1998/99:Fi502, 1998/99:Fi613
yrkande 1, 1998/99:
K355   yrkande   1,  1998/99:N215   yrkande   1,
1998/99:N333 yrkande  3 och 1998/99:A811 yrkande
13,</pre>
<pre>res. 14 (m, kd, c, fp)</pre>
<pre>8.   beträffande   avstämningsdatum    för
statsbidrag till kommunerna</pre>
<pre>att riksdagen avslår motion 1998/99:Fi601,</pre>
<pre>9.       beträffande       översyn      av
ersättningssystemet för hemtjänst  i samband med
fritidsboende</pre>
<pre>att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Fi605, 1998/99:Fi607
och</pre>
<pre>1998/99:So208,</pre>
<pre>10.   beträffande   kostnadsansvaret   för
socialbidragen</pre>
<pre>att riksdagen avslår motionerna  1998/99:Fi606 yrkande 3 och
1998/99:Fi609.</pre>
<pre>res. 15 (fp)</pre>
<pre>
Stockholm den 20 maj 1999</pre>
<pre></pre>
<pre>På finansutskottets vägnar</pre>
<pre></pre>
<pre>
Jan Bergqvist</pre>
<pre></pre>
<pre>I  beslutet har deltagit: Jan Bergqvist  (s),  Mats
Odell  (kd),  Bengt Silfverstrand (s), Lisbet Calner
(s), Lennart Hedquist (m), Sonia Karlsson (s), Carin
Lundberg (s), Sven-Erik  Österberg  (s),  Siv  Holma
(v),  Per  Landgren  (kd),  Anna Åkerhielm (m), Matz
Hammarström (mp), Lena Ek (c),  Karin Pilsäter (fp),
Gunnar Axén (m), Lars Bäckström (v)  och Bo Lundgren
(m).</pre>
<a name="bres"></a><h2>Reservationer</h2><pre>1. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1)
(m)</pre>
<pre></pre>
<pre>
Lennart Hedquist, Anna Åkerhielm, Gunnar  Axén och Bo
Lundgren (alla m) anser</pre>
<pre></pre>
<pre>dels  att  finansutskottets ställningstagande  under
rubriken  Avslag   på  propositionen  m.m.  bort  ha
följande lydelse:</pre>
<pre>
Enligt utskottets mening  bör,  i  enlighet med vad
som  anförts i motion Fi37 (m), det grundlagsvidriga
och         tillväxtfientliga          inomkommunala
utjämningssystemet avskaffas fr.o.m. den  1  januari
2002.  Under  den mellanliggande tvåårsperioden  bör
temporära förändringar  vidtas i inkomstutjämningen.
Utskottet  anser  vidare  att   en  utredning  skall
tillsättas  med uppgift att skyndsamt  utarbeta  ett
nytt bidragssystem  för  kommunsektorn  med statliga
bidrag  till kommuner och landsting som har för sina
uppgifter   otillräcklig   skattekraft.   Väsentliga
utgångspunkter   för  ett  nytt  system  bör  enligt
utskottets uppfattning  vara att det skall stimulera
tillväxt  samt  vara grundlagsenligt  och  betydligt
enklare  än  det nuvarande  mycket  svåröverskådliga
systemet.   Utskottet    konstaterar    också    att
utformningen  av  ett  sådant nytt system väsentligt
kommer att underlättas om  också vissa uppgifter som
i dag bekostas av kommuner och landsting finansieras
på  nationell nivå på det sätt  som  föreslagits  av
Moderata samlingspartiet.</pre>
<pre>Utskottet  tillstyrker  med det anförda motion Fi37
(m) yrkande 2 samt avstyrker proposition 1998/99:89.
Motionerna Fi40 (kd) yrkande 1 och Fi42 (kd) yrkande
2 är därmed tillgodosedda.</pre>
<pre>
dels  att  utskottets hemställan  under  1  bort  ha
följande lydelse:</pre>
<pre>
1. beträffande avslag på propositionen m.m.</pre>
<pre>att riksdagen  med  bifall  till motion 1998/99:Fi37 yrkande 2
och  med anledning av motionerna  Fi40 yrkande 1
och    Fi42   yrkande   2   avslår   proposition
1998/99:89,</pre>
<pre></pre>
<pre>2. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1)
(kd)</pre>
<pre></pre>
<pre>
Mats Odell och Per Landgren (båda kd) anser</pre>
<pre></pre>
<pre>dels  att finansutskottets  ställningstagande  under
rubriken   Avslag  på  propositionen  m.m.  bort  ha
följande lydelse:</pre>
<pre>
Enligt utskottets  mening bör regeringens förslag i
propositionen  till förändringar  i  det  befintliga
utjämningssystemet  avslås  mot  bakgrund av vad som
anförts  i  motionerna  Fi40  (kd)  och  Fi42  (kd).
Utskottet  står  för  sin del bakom de grundläggande
principerna för systemet, dvs. att alla kommuner och
landsting    skall    ha    likvärdiga    ekonomiska
förutsättningar  för  att  bedriva  sin  verksamhet.
Utskottet  anser  samtidigt  att   det  föreliggande
förslaget  är  dåligt  underbyggt  varför  1999  års
regler  bör  gälla  tills  vidare. En utredning  bör
vidare  tillsättas  med  uppgift   att  ersätta  den
inomkommunala utjämningen med en statlig utjämning.</pre>
<pre>Utskottet tillstyrker därmed motionerna  Fi40  (kd)
yrkande  1  och  Fi42  (kd) yrkande 2 samt avstyrker
proposition 1998/99:89 och  motion  Fi37 (m) yrkande
2.</pre>
<pre>
dels  att  utskottets  hemställan under  1  bort  ha
följande lydelse:</pre>
<pre>
1. beträffande avslag på propositionen m.m.</pre>
<pre>att riksdagen med bifall  till motionerna 1998/99:Fi40 yrkande
1 och 1998/99:Fi42 yrkande  2 avslår proposition
1998/99:89 och motion 1998/99:Fi37 yrkande 2,</pre>
<pre></pre>
<pre>3. Principer för förändringar i
utjämningssystemet (mom. 2) (m)</pre>
<pre></pre>
<pre>
Lennart Hedquist, Anna Åkerhielm, Gunnar Axén och Bo
Lundgren (alla m) anser</pre>
<pre></pre>
<pre>dels  att  finansutskottets ställningstagande  under
rubriken    Principer     för     förändringar     i
utjämningssystemet bort ha följande lydelse:</pre>
<pre>
Finansutskottet  anser  i  likhet  med motionärerna
bakom  motion Fi37 (m) att det grundlagsvidriga  och
tillväxtfientliga  inomkommunala  utjämningssystemet
bör avskaffas. Utskottet kan därför  inte ställa sig
bakom   de  principer  för  utjämningssystemet   som
propositionens  förslag  utgår  ifrån.  Tvärtom  kan
utskottet  konstatera  att  principen om "likvärdiga
förutsättningar"  fått en ny och  märklig  innebörd,
nämligen  att en kommun  eller  ett  landsting  inte
skall kunna påverka sin situation i positiv riktning
och  då skörda  några  frukter  av  en  framgångsrik
kommunal politik.</pre>
<pre>Enligt utskottet är det grundläggande problemet att
så  många   kostnadskrävande   uppgifter   lagts  på
kommunerna.  Därav  följer  också  ett  behov av  en
omfattande utjämning av skattekraft och strukturella
kostnader.  Flera  av  dessa  uppgifter  bör  enligt
utskottets  mening  i stället finansieras nationellt
genom  bl.a. en  nationell  skolpeng  och  genom  en
obligatorisk  sjukvårdsförsäkring.  Därigenom skulle
givetvis  behovet  av  en  långtgående utjämning  av
skattekraften för återstående  lokala uppgifter vara
betydligt mindre.</pre>
<pre>Utskottet  konstaterar  vidare  att   det  gällande
inomkommunala  utjämningssystemet  strider  mot  den
svenska grundlagen. I regeringsformen  anges tydligt
att  det  som  upptas  i  lokal  skatt endast  skall
användas   för   skötseln  av  den  egna   kommunens
angelägenheter.  Utskottet   anser  det  därför  som
självklart att dagens grundlagsvidriga  system skall
ersättas med en ordning som respekterar den  svenska
grundlagens  lydelse.  Det  nuvarande  systemet  bör
ersättas  med  en ordning där kommuner och landsting
med  för  sina  uppgifter  otillräcklig  skattekraft
skall erhålla ett  statsbidrag.  Utskottet menar att
ett system där kommuner och landsting  själva svarar
för en långtgående utjämning i praktiken innebär att
kommunalskatten förlorar sin legitimitet  som  lokal
skatt.  En  nytt  grundlagsenligt system med statlig
finansiering bör enligt  utskottet  införas  för att
utveckla och stärka den kommunala självstyrelsen.</pre>
<pre>Med vad utskottet här anfört tillstyrks motion Fi37
(m)  yrkande 3 i denna del. Motion Fi40 (kd) yrkande
2 avstyrks av utskottet.</pre>
<pre>
dels att  utskottets  hemställan  under  2  bort  ha
följande lydelse:</pre>
<pre>
2.  beträffande  principer  för förändringar i
utjämningssystemet</pre>
<pre>att riksdagen med bifall till motion  1998/99:Fi37 yrkande 3 i
denna  del och med avslag på motion 1998/99:Fi40
yrkande  2  som  sin  mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,</pre>
<pre></pre>
<pre>4. Principer för förändringar i
utjämningssystemet (mom. 2) (kd)</pre>
<pre></pre>
<pre>
Mats Odell och Per Landgren (båda kd) anser</pre>
<pre></pre>
<pre>dels  att  finansutskottets ställningstagande  under
rubriken    Principer     för     förändringar     i
utjämningssystemet bort ha följande lydelse:</pre>
<pre>
Utskottet  vill  i  enlighet  med  motion Fi40 (kd)
betona     vikten     av     att    det    kommunala
utjämningssystemet  i realiteten  skapar  likvärdiga
förutsättningar för kommuner  och landsting/regioner
oberoende    av    skattekraft    och    opåverkbara
strukturella  kostnader.  Det föreliggande förslaget
har sådana allvarliga brister  att  ett  nytt system
skyndsamt  bör  utredas och träda i kraft senast  år
2002.</pre>
<pre>Utskottet anser  att en utredning snarast bör pröva
en övergång från inomkommunal  till statlig inkomst-
och   kostnadsutjämning.   Nuvarande   ordning   med
inomkommunal   utjämning   går   emot    grundlagens
intentioner med kommunal självstyrelse och  kommunal
beskattningsrätt. Enligt subsidiaritetsprincipen  är
det   staten  som  skall  stödja  kommunsektorn  och
utjämna  de  opåverkbara  ekonomiska förutsättningar
som  föreligger  för  kommuner   och  landsting  att
bedriva den lagstadgade verksamheten.  Systemet  med
inomkommunal    utjämning   leder   till   konstlade
motsättningar mellan  kommuner och mellan landsting.
När  vissa  kommuner  och  landsting  betalar  stora
summor  i  avgift och andra  får  del  av  bidrag  i
motsvarande utsträckning skapas dessutom möjligheten
till och föreställningen om att medel från en kommun
används till  olika  icke  lagstadgade  verksamheter
eller investeringar. Utjämningen mellan kommuner och
landsting är enligt utskottet en statlig uppgift.</pre>
<pre>I  den  av  regeringen föreslagna modellen  med  en
långtgående inomkommunal  utjämning  är incitamenten
för tillväxt och expansion inte bara små utan direkt
kontraproduktiva.    Tillväxtkommuner    med     hög
skattekraft  riskerar  att på grund av sänkta bidrag
förlora ekonomiskt på företagsetablering  och  ökade
skatteintäkter.   Utskottet   ställer   sig  således
kritiskt  till  att  de  skadliga marginaleffekterna
inte eliminerats med liggande förslag.</pre>
<pre>Utskottet konstaterar vidare  att en omfattande och
allvarlig kritik under remisstiden  förts  fram  mot
utredningen  (SOU  1998:151),  som ligger till grund
för  propositionen.  Kritiken har  gått  ut  på  att
redskapet   för   kostnadsutjämningen,    den   s.k.
standardkostnadsmetoden,   räknar   in   även  högst
påverkbara   faktorer.   Detta   är   tvärtemot  vad
regeringen  hävdar  i  sin proposition. En  del  för
kommunerna opåverkbara faktorer  som  hyres-,  löne-
och   prisnivåer   finns   inte   med   i  systemets
uträkningar,  medan  andra  finns  med.  Till  detta
erkänner  utredningen  öppet att väsentlig statistik
saknas. Ytterligare kritik  riktas  mot  att man har
utgått  från  inaktuella  siffror på landstingssidan
samt    inte    kunnat    beakta   det    förändrade
huvudmannaskapet inom äldresjukvård  och  psykiatri,
vilket   inte  redovisas  separat  i  den  kommunala
bokslutsstatistiken.</pre>
<pre>Standardkostnadsmetoden  har enligt kritiken ibland
baserats  på  genomsnittlig servicestandard,  vilket
får  till  följd   att   utjämningen  premierar  hög
servicekostnad och bestraffar  tidigare  besparingar
och  effektivitet.  Utskottet  anser inte att  denna
kritik bemötts eller att bristerna  åtgärdats  under
remisstiden   eller   i   propositionen.  Vidare  är
utskottet  kritiskt  mot att  inte  LSS-verksamheten
förs in i systemet samt mot propositionens hantering
av t.ex. verksamhetsområdena  barnomsorg, hälso- och
sjukvård  och  äldreomsorg.  Med  nuvarande   system
premieras och permanentas den kommunala barnomsorgen
framför  andra omsorgsformer. Till detta kommer  att
underlaget  för  hälso- och sjukvårdsmodellen bygger
på statistik från  1995  i  Malmöhus läns landsting,
statistik vars relevans har ifrågasatts.</pre>
<pre>Mot  denna  bakgrund  anser utskottet  att  det  är
nödvändigt  med  en  ny  utredning,  som  prövar  en
radikal  förbättring  av kostnadsutjämningssystemets
träffsäkerhet, enligt principerna  ovan  med statlig
utjämning.  Om  utredningsarbetet inte skulle  kunna
leda   till   en   bättre    träffsäkerhet,    måste
ambitionsnivån  sänkas och inriktas på mer generella
lösningar. Utskottet  vill  vidare framhålla att med
den  politik som Kristdemokraterna  förordar  skulle
kommuner   och   landsting,   utöver  de  ramar  som
regeringen  föreslår,  tillföras  1,8  miljarder  år
2000, 1,4 miljarder år 2001  samt  1,0  miljarder år
2002.</pre>
<pre>Med vad utskottet här anfört tillstyrks motion Fi40
(kd)  yrkande 2. Motion Fi37 (m) yrkande 3  i  denna
del avstyrks.</pre>
<pre>
dels att  utskottets  hemställan  under  2  bort  ha
följande lydelse:</pre>
<pre>
2.  beträffande  principer  för förändringar i
utjämningssystemet</pre>
<pre>att riksdagen med bifall till motion  1998/99:Fi40  yrkande  2
och  med avslag på motion 1998/99:Fi37 yrkande 3
i denna  del  som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,</pre>
<pre></pre>
<pre>5. Principer för förändringar i
utjämningssystemet (mom. 2, motiveringen)
(fp)</pre>
<pre></pre>
<pre>
Karin  Pilsäter  (fp)   anser   att   den   del   av
finansutskottets  ställningstagande  under  rubriken
Principer för förändringar i utjämningssystemet  som
börjar  med  "Finansutskottet  konstaterar  att" och
slutar  med  "i  detta  avseende"  bort  ha följande
lydelse:</pre>
<pre>
Finansutskottet   konstaterar   att  regeringen   i
propositionen uttalar att de grundläggande principer
för  utjämningssystemet  som riksdagen  ställde  sig
bakom  år  1995 skall ligga  fast.  Utskottet  delar
regeringens  bedömning  att huvudsyftet med systemet
även fortsättningsvis skall vara att skapa likvärdi-
ga   ekonomiska   förutsättningar    för    kommuner
respektive landsting.</pre>
<pre>Detta    förutsätter   ett   utjämningssystem   för
strukturellt  betingade faktorer. Ett väl fungerande
utjämningssystem är ett viktigt positivt bidrag till
den kommunala självstyrelsen. En viktig grundprincip
är  att  systemet   omfattar   alla   kommuner   och
landsting.</pre>
<pre>Den   nu   aktuella   propositionen   avser  enbart
kostnadsutjämningen. I arbetet med denna uppföljning
har  systemet  blivit  än  mindre genomskinligt  och
förutsägbart.  De  metodproblem   som   funnits  har
bekräftats   och   snarare  förstärkts  genom  detta
arbete. Samtidigt har  svårigheten  i  att  separera
strukturella  kostnadsskillnader  från skattekraften
blivit  än  mer  uppenbar.  Flera  av de  föreslagna
förändringarna   är   sannolikt  till  det   bättre,
samtidigt   som  en  del  förändringar   förmodligen
försämrar    utjämningen    av    de    strukturella
kostnadsskillnaderna.</pre>
<pre>Mot bakgrund  av  detta  anser  utskottet att det i
avvaktan på ett nytt system varken  är  bättre eller
sämre   att   genomföra   flertalet   av  föreslagna
förändringar.</pre>
<pre></pre>
<pre>6. Kostnadsutjämningen (mom. 3) (m)</pre>
<pre></pre>
<pre>
Lennart Hedquist, Anna Åkerhielm, Gunnar Axén och Bo
Lundgren (alla m) anser</pre>
<pre></pre>
<pre>dels  att  finansutskottets ställningstagande  under
rubriken  Kostnadsutjämningen   bort   ha   följande
lydelse:</pre>
<pre>
Enligt  utskottets  mening  bör, såsom framhålls  i
motion  Fi37  (m),  den  nuvarande  uppbyggnaden  av
kostnadsutjämningen frysas  under de kvarvarande två
åren för systemet. Utskottet  är medvetet om att den
s.k. Kommunala utjämningsutredningen  föreslår vissa
förändringar  som är väl underbyggda. Samtidigt  kan
dock konstateras  att  stora  delar av de föreslagna
förändringarna har utsatts för en mycket tung saklig
metodkritik av erfarna forskare. Bland annat har det
med  rätta  hävdats  att  sambandet   mellan   vissa
strukturella kostnader och en högre skattekraft till
stora  delar  negligeras.  Detta  gäller  exempelvis
förhållandet  mellan  kommunens kostnader för  högre
löner i offentlig sektor  och en högre genomsnittlig
skattekraft  till  följd  av detta.  Det  föreslagna
systemet åtgärdar inte, utan  förstärker, de brister
som  finns  med dagens ordning. Mot  denna  bakgrund
anser    utskottet     att     en     frysning    av
kostnadsutjämningen sätter ett större tryck  på  den
nya utredningen att arbeta snabbt.</pre>
<pre>Mot  bakgrund  av  det  anförda anser utskottet att
regeringens    förslag    i    propositionen    till
lagstiftning om förändringar av  kostnadsutjämningen
bör  avslås av riksdagen. Utskottet  avstyrker  även
motionerna  Fi41  (c)  yrkandena  2 och 3, Fi210 (c)
yrkandena 42 och 43, Fi604 (s), N237  (fp) yrkandena
1 och 2, N275 (c) yrkande 6 och N327 (c) yrkande 4.</pre>
<pre>
dels  att  utskottets  hemställan  under 3  bort  ha
följande lydelse:</pre>
<pre>
3. beträffande kostnadsutjämningen</pre>
<pre>att riksdagen avslår proposition  1998/99:89 yrkandena 1 och 2
samt motionerna 1998/99:Fi41 yrkandena  2 och 3,
1998/99:Fi210     yrkandena     42    och    43,
1998/99:Fi604, 1998/99:N237 yrkandena  1  och 2,
1998/99:N275  yrkande 6 och 1998/99:N327 yrkande
4,</pre>
<pre></pre>
<pre>7. Kostnadsutjämningen (mom. 3) (c)</pre>
<pre></pre>
<pre>
Lena Ek (c) anser</pre>
<pre></pre>
<pre>dels  att finansutskottets  ställningstagande  under
rubriken   Kostnadsutjämningen   bort   ha  följande
lydelse:</pre>
<pre>
Utskottet noterar med tillfredsställelse  att det i
propositionen      genomförts     förändringar     i
kostnadsutjämningen i enlighet med vad Centerpartiet
reserverade sig för  i  utredningsarbetet, bl.a. vad
gäller  kallortstillägg och  integrationssatsningar.
Enligt utskottets  uppfattning  bör dock ytterligare
förändringar göras för att ge kommuner  med  vikande
befolkningsunderlag   bättre   förutsättningar   att
upprätthålla  en  rimlig samhällsservice. För att ge
möjlighet till en lugnare anpassning krävs en faktor
som tar hänsyn till  snabb  befolkningsminskning. En
alternativregel vid större minskning än 2 % under en
tvåårsperiod  bör  därför  införas.  En  motsvarande
regel behövs enligt utskottet  också för landstingen
när det gäller anpassning av hälso- och sjukvården.</pre>
<pre>Utskottet   anser  vidare  att  höga   strukturella
kostnader för  kollektivtrafiken  skall kompenseras.
Frågan om fördelningen mellan kommuner och landsting
i   detta   sammanhang   bör   också  uppmärksammas.
Utskottet anser också att en ö-variabel  måste  vara
kvar  då  förekomsten  av  öar  i  en  kommun  är en
opåverkbar  struktur som leder till ökade kostnader.
Merkostnader  för  att  driva  hälso- och sjukvård i
t.ex.  Norrlands inland bör enligt  utskottet  också
övervägas  ytterligare  och  i  avvaktan  därpå  bör
nuvarande faktor i denna del frysas.</pre>
<pre>Utskottet  anser  mot  bakgrund  av det anförda att
propositionens    förslag    till    ändringar     i
kostnadsutjämningen   bör   avslås   av   riksdagen.
Utskottet  tillstyrker motionerna Fi41 (c) yrkandena
2 och 3, Fi210  (c)  yrkandena  42  och 43, N275 (c)
yrkande  6  och  N327  (c) yrkande 4 samt  avstyrker
motionerna Fi604 (s) och  N237  (fp) yrkandena 1 och
2.</pre>
<pre>
dels  att  utskottets  hemställan under  3  bort  ha
följande lydelse:</pre>
<pre>
3. beträffande kostnadsutjämningen</pre>
<pre>att  riksdagen  med  anledning   av   motionerna  1998/99:Fi41
yrkandena  2  och 3, 1998/99:Fi210 yrkandena  42
och 43, 1998/99:N275  yrkande 6 och 1998/99:N327
yrkande  4  samt  med  avslag   på   proposition
1998/99:89  yrkandena  1  och  2  och motionerna
1998/99:Fi604 och 1998/99:N237 yrkandena 1 och 2
som  sin  mening ger regeringen till  känna  vad
utskottet anfört,</pre>
<pre></pre>
<pre>8. Inkomstutjämningen (mom. 4) (m)</pre>
<pre></pre>
<pre>
Lennart Hedquist, Anna Åkerhielm, Gunnar Axén och Bo
Lundgren (alla m) anser</pre>
<pre></pre>
<pre>dels  att finansutskottets  ställningstagande  under
rubriken   Inkomstutjämningen   bort   ha   följande
lydelse:</pre>
<pre>
Utskottet  anser att den allvarligaste invändningen
mot  dagens utjämningssystem  är  att  statsmakterna
därigenom  har  medverkat  till  att man på kommunal
nivå   har  ytterst  små möjligheter  att  öka  sina
intäkter  som  en följd  av  en  lokal  politik  som
stimulerar  till   ekonomisk   tillväxt  genom  ökad
sysselsättning  och  lägre arbetslöshet.  Kommunerna
saknar således incitament till att bidra till en för
landet nödvändig tillväxt  med  de  skador som detta
medför  för  samhällsekonomin.  Ekonomisk   tillväxt
ligger i hela nationens intresse och får bl.a.  till
följd att det finns mer resurser att fördela till de
delar av landet som har en sämre utveckling.</pre>
<pre>Utskottet  vill  understryka  att kommunerna har en
rad  verktyg  som  kan användas till  att  stimulera
tillväxt, allra viktigast  är  låg  skatt  men också
t.ex.  ett  bra  och  varierat  utbud  av skolor och
barnomsorg.  Med  dagens system får en tillväxt  som
skapats   genom   framgångsrika    satsningar   inte
behållas.  Alltfler  kommuner  upptäcker  att  deras
medverkan  i  välståndsbygget  lokalt   leder   till
minskade resurser och därmed sämre service och högre
skattenivå.  En sådan situation är enligt utskottets
mening givetvis ohållbar.</pre>
<pre>För många kommuner  i  Sverige  är det av avgörande
betydelse    att    landet    har    ett    positivt
företagarklimat, som stimulerar till nya företag och
fler  riktiga  jobb på arbetsmarknaden. Sker så  kan
kommunerna   i   sin    tur    medverka   till   att
förutsättningarna  lokalt tas till  vara.  Genom  en
tillväxtvänlig och offensiv  näringspolitik kan även
regioner i Sverige som på senare  år  haft  en  svag
utveckling  lyckas  vända  den.  Av  föregående  års
inkomststatistik  kan  man  utläsa  hur kommuner som
Aneby,  Sävsjö,  Eksjö,  Markaryd,  Boxholm,  Kumla,
Norberg, Krokom, Berg, Bjurholm och Vännäs   haft en
skattekraftstillväxt  per  invånare som ligger långt
över rikssnittet. Denna tillväxt har konfiskerats av
skatteutjämningssystemet,  vilket   ger  en  orimlig
signal.  En bättre regional balans åstadkommes  bäst
om hela landet  får  utvecklas till en tillväxt- och
företagarnation.</pre>
<pre>Enligt utskottets uppfattning  räcker  det  mot den
angivna  bakgrunden  inte med en marginell justering
av   utjämningsgraden   för   att   åstadkomma   den
nödvändiga  stimulansen.  Som  grund  kan  nuvarande
utjämningsgrad t.o.m. bibehållas  om  man  samtidigt
gör  andra  förändringar  i  systemet. Fokus bör  då
sättas  på  stimulans av all positiv  förändring  av
skattekraften.      Positiva     förändringar     av
skattekraften skall således  kunna behållas, oavsett
vilken skattekraften varit föregående år. På så sätt
ges  kommunerna,  som  utskottet   ser  det,  mycket
tydliga  signaler  om  att  medverka till  ekonomisk
tillväxt och att denna  belönas också lokalt.</pre>
<pre>Utskottet anser i likhet med  vad som sägs i motion
Fi37 (m) att det är viktigt att  snabbt  komma  till
rätta  med de groteskt tillväxtfientliga inslagen  i
dagen  system.   Därför   måste  alla  kommuner  och
landsting redan fr.o.m. 1999 få behålla 100 % av den
positiva förändringen av den relativa skattekraften.
Om en sådan regel gällt mellan  åren  1997  och 1998
hade  enligt vad utskottet erfarit 120 kommuner  som
med  dagens   system   fått  sin  ökade  skattekraft
konfiskerad i stället fått  behålla  denna. Kommuner
som förlorar  relativ skattekraft skall  få  behålla
sin nuvarande garanti och får därmed ett bidrag  som
täcker  bortfallet.  Dessa  förändringar  bör enligt
utskottet      finansieras     genom     att     det
invånarrelaterade  bidraget justeras, enligt  gjorda
beräkningar med ca 50 kr per invånare.</pre>
<pre>Utskottet tillstyrker  med  det  anförda motionerna
Fi37 (m) yrkande 3 i denna del och  Fi602  (m)  samt
avstyrker motionerna Fi38 (fp) yrkande 2, Fi603 (kd)
och Fi606 (fp) yrkande 2.</pre>
<pre>
dels  att  utskottets  hemställan  under  4  bort ha
följande lydelse:</pre>
<pre>
4. beträffande inkomstutjämningen</pre>
<pre>att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:Fi37  yrkande
3  i denna del och 1998/99:Fi602 samt med avslag
på   motionerna    1998/99:Fi38    yrkande    2,
1998/99:Fi603   och  1998/99:Fi606 yrkande 2 som
sin  mening  ger  regeringen   till   känna  vad
utskottet anfört,</pre>
<pre></pre>
<pre>9. Inkomstutjämningen (mom. 4) (fp)</pre>
<pre></pre>
<pre>
Karin Pilsäter (fp) anser</pre>
<pre></pre>
<pre>dels  att  finansutskottets ställningstagande  under
rubriken   Inkomstutjämningen   bort   ha   följande
lydelse:</pre>
<pre>
Utskottet delar  det som anförts i motion Fi38 (fp)
att  en  såväl långtgående  som  felaktigt  utformad
inkomstutjämning     undergräver    den    kommunala
självstyrelsen och tar  bort  alla incitament för de
enskilda kommunerna att anstränga sig när det gäller
att förbättra förutsättningarna  för  människor  och
företag   i  kommunen.  Utjämningseffekterna  i  det
nuvarande  systemet   är   mycket  långtgående.  Det
illustreras enligt utskottet  av  att  alla kommuner
har inkomster som motsvarar mellan 99 och  102  % av
medelskattekraften.</pre>
<pre>Utskottet kan konstatera att för ett antal kommuner
uppstår  en s.k. pomperipossaeffekt, dvs. att vid en
ökning  av  skatteunderlaget  får kommunen betala en
avgift    till    systemet   som   är   större    än
skatteinkomstökningen. Utskottet anser att detta bör
åtgärdas    med    en    omedelbar    sänkning    av
utjämningsgraden från nuvarande  95  % till 90 % för
att öka incitamenten till förbättrad skattekraft och
för att minska kommunernas marginalfälla.  Utskottet
anser   också  att  den  nuvarande  utformningen  av
inkomstutjämningen  drar  bort  uppmärksamheten från
det som är viktigare, nämligen att ekonomin kan växa
så  att kommuner och landsting får  ökade  resurser.
Tillväxt    är   enligt   utskottet   en   viktigare
förutsättning   för  kommunernas  ekonomi  än  ökade
bidrag.</pre>
<pre>Med det anförda  tillstyrker  utskottet  motionerna
Fi38  (fp) yrkande 2 och Fi606 (fp) yrkande  2  samt
avstyrker motionerna Fi37 (m) yrkande 3 i denna del,
Fi602 (m) och Fi603 (kd).</pre>
<pre>
dels att  utskottets  hemställan  under  4  bort  ha
följande lydelse:</pre>
<pre>
4. beträffande inkomstutjämningen</pre>
<pre>att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:Fi38  yrkande
2 och 1998/99:Fi606 yrkande 2 samt med avslag på
motionerna 1998/99:
Fi37  yrkande  3  i denna del, 1998/99:Fi602 och
1998/99:Fi603 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,</pre>
<pre></pre>
<pre>10. Det fortsatta uppföljnings- och
utredningsarbetet (mom. 5) (m)</pre>
<pre></pre>
<pre>
Lennart Hedquist, Anna Åkerhielm, Gunnar Axén och Bo
Lundgren (alla m) anser</pre>
<pre></pre>
<pre>dels  att finansutskottets  ställningstagande  under
rubriken    Det    fortsatta    uppföljnings-    och
utredningsarbetet bort ha följande lydelse:</pre>
<pre>
Utskottet  har  i det föregående - i likhet med vad
Moderata samlingspartiet  anfört i sin motion Fi37 -
framhållit att dagens inomkommunala utjämningssystem
bör avskaffas fr.o.m. den 1  januari 2002. Utskottet
har i avvaktan därpå förordat  att  vissa  temporära
förändringar    bör    genomföras   under   de   två
mellanliggande åren. Det fortsatta utredningsarbetet
bör mot den anförda bakgrunden  givetvis  ha en helt
annan  inriktning än den som redovisas av regeringen
i propositionen.</pre>
<pre>Den nya  utredningen bör i stället utforma ett nytt
utjämningssystem   med   en   struktur   som  enligt
utskottet  skall  tillgodose  följande grundläggande
önskemål:</pre>
<pre>
·  Dagens  tillväxtfientliga system  skall  ersättas
med en ordning  som  tydligt belönar tillväxt och
kostnadseffektivitet  för   alla   kommuner   och
landsting.</pre>
<pre>·
·  Dagens  grundlagsstridiga  system  skall ersättas
med   ett  system  som  respekterar  den  svenska
grundlagen.   Den  kommunala  självstyrelsen  med
bl.a.    dess    syn     på     den     kommunala
beskattningsrätten  skall säkras. Det skall  vara
staten   -  och  inte  kommuner   och   landsting
sinsemellan  -  som  ger bidrag till kommuner och
landsting  med  för sina  uppgifter  otillräcklig
skattekraft.
·
·  Dagens ogenomträngliga  system skall ersättas med
ett enklare och mer genomskinligt  system,  bl.a.
som  en  följd  av  att  en översyn görs av vilka
uppgifter som i framtiden  bör  ha  en  nationell
finansiering.
·</pre>
<pre>Med   hänvisning   till   det   anförda  tillstyrker
utskottet motionerna Fi37 (m) yrkande  1  och  Fi208
(m)  yrkandena  12  och 13 samt avstyrker motionerna
Fi38 (fp) yrkande 1,  Fi39 (s), Fi40 (kd) yrkande 3,
Fi41 (c) yrkande 1 och Fi42 (kd) yrkande 1.</pre>
<pre></pre>
<pre>dels  att  utskottets hemställan  under  5  bort  ha
följande lydelse:</pre>
<pre>
5. beträffande det fortsatta uppföljnings- och
utredningsarbetet</pre>
<pre>att riksdagen  med bifall till motionerna 1998/99:Fi37 yrkande
1 och 1998/99:Fi208  yrkandena 12 och 13 och med
avslag  på  motionerna 1998/99:Fi38  yrkande  1,
1998/99:Fi39,     1998/99:Fi40     yrkande    3,
1998/99:Fi41 yrkande 1 och 1998/99:Fi42  yrkande
1  som sin mening ger regeringen till känna  vad
utskottet anfört,</pre>
<pre></pre>
<pre>11. Det fortsatta uppföljnings- och
utredningsarbetet (mom. 5) (kd)</pre>
<pre></pre>
<pre>
Mats Odell och Per Landgren (båda kd) anser</pre>
<pre></pre>
<pre>dels att  finansutskottets  ställningstagande  under
rubriken    Det    fortsatta    uppföljnings-    och
utredningsarbetet bort ha följande lydelse:</pre>
<pre>
Utskottet har redan i det tidigare - med hänvisning
till  vad som framförs av Kristdemokraterna i motion
Fi40 -  förordat  att  propositionens  förslag  till
ändringar  i  det nuvarande utjämningssystemet skall
avslås.  Utskottet   har   också  haft  principiella
invändningar mot systemet och  pekat  på  brister  i
såväl  inkomstutjämningen som i kostnadsutjämningen.
Mot denna  bakgrund  är  det naturligt att utskottet
inte  heller  kan  ställa  sig   bakom   regeringens
uppläggning  enligt  propositionen  av det fortsatta
utredningsarbetet  inom  området.  Det  kan   finnas
anledning att återkomma under denna övergångstid för
eventuella justeringar för särskilt utsatta kommuner
och landsting om Fi40 (kd) vinner riksdagens bifall.</pre>
<pre>Enligt utskottets mening bör detta arbete i stället
utgå från följande förutsättningar:</pre>
<pre>
·  Utredningen  skall  beakta att utjämningssystemet
skall ses i sammanhang  med  andra instrument att
utjämna regionala skillnader.</pre>
<pre>·
·  Utredningen  skall  utreda förutsättningarna  för
att ersätta den inomkommunala  utjämningen med en
statlig utjämning. Utgångspunkten  bör  vara  att
det inte är en uppgift för kommuner och landsting
att utjämna förutsättningarna för varandra.
·
·  Utredningen skall pröva en radikal förbättring av
kostnadsutjämningssystemets    träffsäkerhet.   I
uppdraget   skall   ingå   att   eliminera    den
kostnadsutjämning   som   nu   i  realiteten  går
tillbaka  på  påverkbara faktorer  samt  tillföra
relevanta    områden     och     variabler.    Om
utredningsarbetet inte skulle leda till en bättre
träffsäkerhet  måste  ambitionsnivån  sänkas  och
inriktas på mer generella lösningar.
·
·  Utjämningssystemet  måste  bli  enklare  och  mer
begripligt för att dess  demokratiska  förankring
skall kunna förbättras.
·</pre>
<pre>Med  vad  utskottet här anfört tillstyrks motionerna
Fi40 (kd) yrkande  3  och  Fi42  (kd) yrkande 1 samt
avstyrks motionerna Fi37 (m) yrkande  1,  Fi38  (fp)
yrkande  1,  Fi39 (s), Fi41 (c) yrkande 1 samt Fi208
(m) yrkandena 12 och 13.</pre>
<pre></pre>
<pre>dels  att utskottets  hemställan  under  5  bort  ha
följande lydelse:</pre>
<pre>
5. beträffande det fortsatta uppföljnings- och
utredningsarbetet</pre>
<pre>att  riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:Fi40 yrkande
3 och  1998/99:Fi42 yrkande 1 samt med avslag på
motionerna  1998/99:Fi37 yrkande 1, 1998/99:Fi38
yrkande 1, 1998/99:Fi39,  1998/99:Fi41 yrkande 1
och 1998/99:Fi208 yrkandena  12  och  13 som sin
mening  ger  regeringen till känna vad utskottet
anfört,</pre>
<pre></pre>
<pre>12. Det fortsatta uppföljnings- och
utredningsarbetet (mom. 5) (c, fp)</pre>
<pre></pre>
<pre>
Lena Ek (c) och Karin Pilsäter (fp) anser</pre>
<pre></pre>
<pre>dels  att finansutskottets  ställningstagande  under
rubriken    Det    fortsatta    uppföljnings-    och
utredningsarbetet bort ha följande lydelse:</pre>
<pre>
Utskottet  anser  att  utjämningssystemet  bör  bli
föremål    för   ett   fortsatt   utvecklings-   och
utredningsarbete.   Enligt   utskottets  mening  bör
följande  utgångspunkter  vara  vägledande  i  detta
arbete:</pre>
<pre>·  Det  grundläggande  syftet med utjämningssystemet
skall bibehållas. Systemet  skall  således  bidra
till     att    skapa    likvärdiga    ekonomiska
förutsättningar   för  alla  kommuner  respektive
landsting att bedriva  sin  verksamhet.  Kommuner
och landsting skall ha förutsättningar att  kunna
erbjuda  medborgarna  i  hela landet en likvärdig
kommunal    service    inom    de   obligatoriska
sektorerna.
·
·  Systemet skall inte kompensera för  skillnader  i
servicenivå,    kvalitet,    effektivitet   eller
avgiftssättning. Detta är något  som den enskilda
kommunen  själv  eller  det enskilda  landstinget
självt  väljer  beroende  på   lokala  behov  och
prioriteringar.
·
·  Systemet  skall  baseras  på  för kommunerna  och
landstingen   opåverkbara  faktorer   som   mäter
strukturella kostnadsskillnader.  Mot bakgrund av
den  metodkritik  som  framförts bör nya  metoder
övervägas  i det fortsatta  arbetet.  Skattekraft
och strukturella  kostnadsskillnader  måste ses i
ett sammanhang och bör utjämnas tillsammans.
·
·  Den       s.k.       pomperipossaeffekten       i
inkomstutjämningen  måste avskaffas samtidigt som
en    relativt    långtgående     utjämning    av
skattekraften i förhållande till de  strukturella
förutsättningarna bibehålls.
·
·  Systemet behöver bli enklare, genomskinligare och
mer    förutsägbart    samtidigt   som   en   god
träffsäkerhet   är   nödvändig.    Därför   måste
metoderna utvecklas så att förklarande  variabler
kan     användas     snarare    än    statistiska
samvariationer.  Detta   är  nödvändigt  för  att
systemet  skall bli mer korrekt,  men  också  för
stabiliteten  över tiden. Ett tydligare system är
också nödvändigt  för  att  systemet skall få den
nödvändiga demokratiska förankringen.
·</pre>
<pre>Utskottet  tillstyrker  med  det anförda  motionerna
Fi38  (fp)  yrkande 1 och Fi41 (c)  yrkande  1  samt
avstyrker motionerna  Fi37  (m) yrkande 1, Fi39 (s),
Fi40 (kd) yrkande 3, Fi42 (kd)  yrkande  1 och Fi208
(m) yrkandena 12 och 13.</pre>
<pre></pre>
<pre>dels  att  utskottets  hemställan  under  5 bort  ha
följande lydelse:</pre>
<pre>
5. beträffande det fortsatta uppföljnings- och
utredningsarbetet</pre>
<pre>att riksdagen med bifall till motionerna  1998/99:Fi38 yrkande
1 och 1998/99:Fi41 yrkande 1 samt med avslag  på
motionerna  1998/99:Fi37 yrkande 1, 1998/99:F39,
1998/99:Fi40  yrkande  3, 1998/99:Fi42 yrkande 1
och 1998/99:Fi208 yrkandena  12  och  13 som sin
mening  ger  regeringen till känna vad utskottet
anfört,</pre>
<pre></pre>
<pre>13. Uppgiftsfördelningen mellan stat och
kommun (mom. 6) (m)</pre>
<pre></pre>
<pre>
Lennart Hedquist, Anna Åkerhielm, Gunnar Axén och Bo
Lundgren (alla m) anser</pre>
<pre></pre>
<pre>dels  att finansutskottets  ställningstagande  under
rubriken  Utgiftsfördelningen mellan stat och kommun
bort ha följande lydelse:</pre>
<pre>
Utskottet förespråkar att en allmän översyn görs av
kommunernas   uppgifter   och   ansvar.  Syftet  med
översynen skall vara att åstadkomma  en renodling av
de egentliga kärnuppgifterna. En viktig utgångspunkt
är att medborgarna skall bli mindre beroende  av det
offentliga.  Utskottet anser också att det tydligare
bör fastställas  vilka  uppgifter  en kommun får ha,
inte minst i relation till det privata näringslivet.
En  mer  distinkt rollfördelning ger förutsättningar
för den privata  tjänstesektorn  att  växa och skapa
nya  jobb och kan därmed bidra till att  säkerställa
en bättre valfrihet för medborgarna.</pre>
<pre>Utskottet  anser  också  att  det krävs långsiktiga
reformer för att åtgärda systemfel  i den offentliga
sektorn. Bland dessa reformer och riktlinjer märks:</pre>
<pre>·  En tillväxtfrämjande politik för att  stärka  den
kommunala skattebasen.
·
·  Större handlingsfrihet för kommunerna att bedriva
sin    verksamhet   anpassad   till   de   lokala
förutsättningarna.
·
·  En kraftfull prioritering av vård och omsorg, som
skall präglas av valfrihet och kvalitet.
·
·  Vårdgaranti,  som  ger patienten ovillkorlig rätt
till vård när den behövs.
·
·  Skolpeng, som garanterar familjens rätt att välja
skola.
·
·  Kunkurrensutsättning  och  ökat  kundval, som ger
ökad kvalitet och större valfrihet.
·</pre>
<pre>Med  det  anförda  tillstyrker utskottet  motionerna
Fi14 (m) yrkande 9 och Fi208 (m) yrkande 14.</pre>
<pre></pre>
<pre>dels  att utskottets  hemställan  under  6  bort  ha
följande lydelse:</pre>
<pre>
6.   beträffande  uppgiftsfördelningen  mellan
stat och kommun</pre>
<pre>att riksdagen  med bifall till motionerna 1998/99:Fi14 yrkande
9 och 1998/99:Fi208  yrkande  14  som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,</pre>
<pre></pre>
<pre>14. Kommunal näringsverksamhet m.m.
(mom. 7) (m, kd, c, fp)</pre>
<pre></pre>
<pre>
Mats Odell (kd), Lennart Hedquist (m),  Per Landgren
(kd),   Anna  Åkerhielm  (m),  Lena  Ek  (c),  Karin
Pilsäter  (fp),  Gunnar Axén (m) och Bo Lundgren (m)
anser</pre>
<pre></pre>
<pre>dels  att finansutskottets  ställningstagande  under
rubriken  Kommunal  näringsverksamhet  m.m.  bort ha
följande lydelse:</pre>
<pre>
Enligt   utskottets   uppfattning   är  det  mycket
väsentligt att all konkurrens mellan offentliga  och
privata  aktörer  sker  på lika villkor. Det är dock
vanligt    att   de   offentliga    aktörerna    har
konkurrensfördelar  framför  de  privata, främst när
det   gäller  tillgången  till  skattemedel.   Detta
snedvrider   konkurrensen  och  kan  leda  till  att
resurserna inte  används på bästa sätt samt till att
privata  företag  slås   ut   på   grund   av  osund
konkurrens.</pre>
<pre>För  att  komma  till  rätta  med  detta bör enligt
utskottets mening en rad olika åtgärder  vidtas.  Så
behöver      t.ex.     reglerna     för     kommunal
näringsverksamhet  bli  tydligare  och  lättare  att
upprätthålla.    Detta    har   bl.a.   belysts   av
Underprissättningsutredningen      i     betänkandet
Konkurrens i balans (SOU 1995:105).  Det  är  enligt
utskottet     mycket     otillfredsställande     att
kommunallagens  regler  om  kommuners och landstings
rätt   att   bedriva   näringsverksamhet   så   ofta
överträds.  En  förändring   av  lagstiftningen  bör
därför övervägas.</pre>
<pre>Utskottet anser att det också  bör  införas  regler
som   garanterar   konkurrens  på  lika  villkor  på
marknader där offentliga  och privata aktörer tävlar
om att få utföra uppdrag, t.ex.  inom  vården  eller
omsorgen.  Utskottet  konstaterar att ett lagförslag
med   en   sådan   modell   har    presenterats   av
Underprissättningsutredningen. Det bör vidare prövas
att införa mer långtgående möjligheter att överklaga
kommunala  beslut.  Det  bör  därvid  övervägas   om
möjligheten att klaga på en verksamhet bör finnas så
länge  den bedrivs. Klagorätten bör vidare inte bara
gälla om  verkamheten  drivs  inom  kompetensområdet
utan  även  frågan  om  den  snedvrider konkurrensen
eller   inte.   Slutligen  måste  enligt   utskottet
kommunallagen  tillföras   sanktionsmöjligheter  som
skapar  respekt  både  för lagens  gränser  och  för
domstolarnas beslut.</pre>
<pre>Utskottet tillstyrker med  det  anförda motion Fi27
(fp,  m,  kd,  c)  yrkande 6. Motionerna  Fi208  (m)
yrkande 11, Fi502 (m),  Fi613  (m)  yrkande  1, K355
(fp)  yrkande  1,  A811  (fp)  yrkande  13, N215 (m)
yrkande 1 och N333 (fp) yrkande 3 är därmed  i  viss
mån tillgodosedda.</pre>
<pre>
dels  att  utskottets  hemställan  under  7  bort ha
följande lydelse:</pre>
<pre>
7. beträffande kommunal näringsverksamhet m.m.</pre>
<pre>att  riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fi27  yrkande  6
och med  anledning  av  motionerna 1998/99:Fi208
yrkande 11, 1998/99:Fi502, 1998/99:Fi613 yrkande
1, 1998/99:K355 yrkande 1,  1998/99:N215 yrkande
1,  1998/99:N333  yrkande  3  och   1998/99:A811
yrkande  13  som sin mening ger regeringen  till
känna vad utskottet anfört,</pre>
<pre></pre>
<pre>15. Kostnadsansvaret för socialbidragen
(mom. 10) (fp)</pre>
<pre></pre>
<pre>
Karin Pilsäter (fp) anser</pre>
<pre></pre>
<pre>dels  att finansutskottets  ställningstagande  under
rubriken Kostnadsansvaret för socialbidragen bort ha
följande lydelse:</pre>
<pre>
Utskottet   kan   konstatera   att   individ-   och
familjeomsorgens andel i de kommunala budgetarna har
ökat.    Särskilt    i   storstadskommunerna   växer
socialbidragskostnaderna.  I dessa kommuner finns en
större   andel   arbetslösa  och   äldre   som   får
socialbidrag på grund  av  att  de  inte kommit in i
försäkrings-  och  pensionssystemen.  Detta  innebär
dels att socialbidragskostnaderna tränger  ut  annan
angelägen verksamhet, dels att dessa arbetslösa  får
sämre stöd och sämre möjligheter att kunna ta sig in
på arbetsmarknaden.</pre>
<pre>Staten  och  kommunerna bör enligt utskottet ta ett
gemensamt  ansvar   för   att  människor  kommer  ur
bidragssystemen och får jobb  och  lön.  Staten  och
kommunerna   bör   därför   dela  på  kostnaden  för
socialbidragen.  Detta  kan  genomföras   genom  att
staten påtar sig ett direkt kostnadsansvar  och  att
motsvarande    summa    dras   från   de   generella
statsbidragen till kommunerna. På detta sätt blir en
sådan reform statsfinansiellt  neutral vid nuvarande
socialbidragsnivå.</pre>
<pre>Med  vad  utskottet  här  anfört tillstyrks  motion
Fi606 (fp) yrkande 3 och avstyrks motion Fi609 (s).</pre>
<pre>
dels  att utskottets hemställan  under  10  bort  ha
följande lydelse:</pre>
<pre>
10.     beträffande    kostnadsansvaret    för
socialbidragen</pre>
<pre>att riksdagen  med bifall till motion 1998/99:Fi606
yrkande 3 och med avslag på motion 1998/99:Fi609 som
sin mening ger regeringen  till  känna vad utskottet
anfört.</pre>
<pre></pre>
<pre>Propositionens lagförslag</pre>
<pre>
1. Förslag till lag om ändring i lagen
(1995:1515) om utjämningsbidrag till
kommuner och landsting</pre>
<pre></pre>
<pre>
2. Förslag till lag om ändring i lagen
(1995:1516) om utjämningsavgift för
kommuner och landsting</pre>
<pre></pre>
<pre></pre>
<pre>3. Förslag till lag om ändring i lagen
(1995:1517) om införande av lagen
(1995:1514) om generellt statsbidrag till
kommuner och landsting, lagen (1995:1515)
om utjämningsbidrag till kommuner och
landsting och lagen (1995:1516) om utjäm-
ningsavgift för kommuner och landsting</pre>
<pre></pre>
<pre>
Finansutskottets   offentliga  utfrågning   om   det
kommunala utjämningssystemet</pre>
<pre></pre>
<pre>Tid:    Torsdagen den 18 mars 1999 kl. 08.00-10.55</pre>
<pre></pre>
<pre>
Lokal: Förstakammarsalen</pre>
<pre></pre>
<pre></pre>
<pre>Inbjudna</pre>
<pre></pre>
<pre>
Svenska Kommunförbundet</pre>
<pre>
- Margot Wikström, ordförande</pre>
<pre>- Johnny Magnusson, vice ordförande</pre>
<pre>
Landstingsförbundet</pre>
<pre>
- Lars Isaksson, ordförande</pre>
<pre>- Ralph Lédel, styrelseledamot</pre>
<pre>
Kommunala utjämningsutredningen</pre>
<pre>
- Lennart Tingvall, huvudsekreterare</pre>
<pre></pre>
<pre>Professor Ernst Jonsson, Stockholms universitet</pre>
<pre></pre>
<pre>Ekonom Mats Morin, LO</pre>
<pre></pre>
<pre></pre>
<pre>
Deltagande ledamöter</pre>
<pre></pre>
<pre>
Jan Bergqvist (s), ordförande</pre>
<pre>
Mats Odell (kd), vice ordförande</pre>
<pre>Lennart Hedquist (m)</pre>
<pre>Sonia Karlsson (s)</pre>
<pre>Fredrik Reinfeldt (m)</pre>
<pre>Sven-Erik Österberg (s)</pre>
<pre>Siv Holma (v)</pre>
<pre>Per Landgren (kd)</pre>
<pre>Lena Ek (c)</pre>
<pre>Karin Pilsäter (fp)</pre>
<pre>Marie Engström (v)</pre>
<pre>Agne Hansson (c)</pre>
<pre>
Protokoll    från    finansutskottets     offentliga
utfrågning   torsdagen  den  18  mars  1999  om  det
kommunala utjämningssystemet</pre>
<pre></pre>
<pre>Ordförande  Jan   Bergqvist   (s):   Välkomna   till
finansutskottets   utfrågning   om   det   kommunala
utjämningssystemet. Vi är glada att vi här hos oss i
dag   har   representanter   från   Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Kommunala utjämningsutredningen
samt  Ernst Jonsson från Stockholms universitet  och
Mats Morin  från  Landsorganisationen.  Vi skall med
intresse  lyssna  på  vad  ni har att säga. Jag  ber
först att få överlämna ordet  till  Kommunförbundets
ordförande Margot Wikström.</pre>
<pre></pre>
<pre>Margot  Wikström:  Tack,  herr ordförande.  Får  jag
först säga att vi har arbetat  ganska länge med vårt
yttrande   i   förbundsstyrelsen.  Det   började   i
december.  Sedan  har  vi  haft  dragningar  både  i
styrelsen och framför allt i vårt beredningsutskott.
Vi har vänt  och  vridit.  Vi  har  haft en gemensam
ambition att få fram ett yttrande där vi är eniga om
grundprinciperna. Det har vi lyckats  med. Vi har en
rad     särskilda    yttranden,    men    en    enig
förbundsstyrelse  står  bakom  det  förslag  som  är
insänt som yttrande.</pre>
<pre>
Man   kan   slå  fast  att  det  måste  finnas  ett
utjämningssystem  och att alla kommuner bör vara med
i det systemet. Detta  är  vår  grundinställning. Vi
ställer oss bakom huvudprinciperna i det förslag som
ligger  framme, men vi har också en  rad  synpunkter
som kräver justeringar.</pre>
<pre>Det handlar  om  viktiga  strukturella  behovs- och
kostnadsskillnader som vi inte anser återspeglas  på
ett  riktigt  sätt.  Det  första gäller invånare med
utländsk härkomst. Vi säger  att de kommuner som har
en stor andel invånare med utländsk  härkomst  i sin
befolkning    inte   kompenseras   för   detta.   Vi
konstaterar  vidare   att  statens  ersättning  till
kommunerna när det gäller  flyktingar och invandrare
inte täcker kostnaden för flyktingmottagningen,  som
var   avsikten   när  systemet  infördes  1991.  Det
återspeglas av det  faktum att kommunernas kostnader
är 15 % högre än den  ersättning  under  tre och ett
halvt år som generalschablonen täcker.</pre>
<pre>Vi  efterlyser egentligen ett nytt system  när  det
gäller flyktingar och invandrare. Det systemet måste
kompensera  kommunerna fullt ut. Vad vi säger är att
man bör införa  en  statlig  introduktionsersättning
som       garanterar       försörjningen       under
introduktionsperioden.  Introduktionsperioden  skall
avslutas  med  arbete eller arbetsmarknadsåtgärd som
kvalificerar till arbetslöshetsersättning.</pre>
<pre>Efter introduktionsperioden bör de merkostnader som
följer   av   flyktinginvandringen    beaktas    som
strukturella och utjämnas i kostnadsutjämningen. Men
vi  säger  också att det generella statsbidraget bör
ökas så att  det ger kommunkollektivet full täckning
för merkostnaderna.  Det problem vi ser i dag är att
det är kommunkollektivet  som tar dessa merkostnader
för  de kommuner som inte får  kostnadstäckning  för
flyktinginvandringen.  Detta  leder  till spänningar
internt i kommunerna. Det är naturligtvis  inte alls
bra  långsiktigt  vare  sig för demokrati eller  för
samhälle.</pre>
<pre>Sedan pekar vi på befolkningsminskningens effekter.
210  av Sveriges numera 289  kommuner  har  förlorat
folk den senaste treårsperioden. 45 000 invånare har
lämnat  bara  de s.k. skogslänen under denna period.
Detta ger väldiga  återeffekter  på  framför allt de
kommunala  bostadsföretagens  ekonomi.  Det   finns,
säger   vi,   ett   mycket  tydligt  samband  mellan
vakansgraderna och befolkningsminskningen.  Vi menar
att  det  är  strukturella  kostnader som kommunerna
inte rår på. Befolkningen flyttar,  men  husen  står
tomma kvar.</pre>
<pre>Vi     pekar     vidare    på    att    den    s.k.
pomperipossaeffekten   i   utjämningen   långsiktigt
undergräver systemets legitimitet. Vi menar  att den
på  något sätt måste elimineras om man skall få  ett
långsiktigt och hållbart utjämningssystem. I dag har
vi 18 kommuner som drabbas av pomperipossaeffekten.</pre>
<pre>Vi säger  vidare  att  de  fasta införandetilläggen
måste ligga kvar efter 2003 -  annars  kommer  många
kommuner  att  drabbas  av orimligt stora förluster.
Det är inte acceptabelt att låta övriga kommuner stå
för den kostnaden, eftersom  det  till största delen
handlar om att förhindra att systemet  får  orimliga
regionalpolitiska    konsekvenser.   Vi   slår   med
eftertryck fast att regionalpolitiken  är en statlig
uppgift. Därför bör staten också ta den kostnaden.</pre>
<pre>Vi  vill  ha  kvar kallortstillägget med hänvisning
till  att  utredningen  själv  inte  kan  avgöra  om
förändringen  när  det gäller kallorten beror på att
lönerna   för  människor   inom   samma   yrkesgrupp
utvecklas  olika   eller   om   den   beror  på  att
personalens sammansättning har utvecklats annorlunda
i    kallortskommunerna.   Det   föreligger   alltså
oklarheter  på  den  punkten, och mot den bakgrunden
säger vi att kallortstillägget  tills  vidare  skall
vara kvar.</pre>
<pre>Kollektivtrafiken   skriver   vi   en  del  om.  Vi
konstaterar  att  vi  egentligen inte är  nöjda  med
någon av modellerna. Vi  efterlyser  en  modell  med
bruttokostnader    som   på   ett   riktigare   sätt
återspeglar kollektivtrafikens kostnader.</pre>
<pre>Vi säger vidare att  byggkostnaderna  rimligen  bör
vara  kvar.  Man  kan  faktisk  inte bortse från att
byggkostnader   till   viss   del   är  strukturellt
betingade.   Men  vi  säger  också  att  det   måste
uppdateras.</pre>
<pre>
Detta  är huvuddragen.  Ni  från  tjänstemannasidan,
eller Johnny  Magnusson,  får komplettera mig om jag
har bommat någonting här. Det  är huvuddragen i vårt
förslag  till yttrande. Bakom det  som  jag  nu  har
talat om står  en enig förbundsstyrelse med samtliga
ingående partier.</pre>
<pre></pre>
<pre>Ordföranden:   Vi   tackar   Margot   Wikström   och
överlämnar ordet till Johnny Magnusson.</pre>
<pre></pre>
<pre>Johnny Magnusson:  Jag  kan  mycket kort komplettera
med att säga att det är riktigt som Margot säger att
vi i styrelsen har arbetat för att hitta en gemensam
linje.  Vi har då valt att redovisa  våra  speciella
synpunkter  i  särskilda yttranden som har bifogats.
Två saker har diskuterats  väldigt  mycket. Jag vill
understryka   att  en  långt  driven  inkomst-   och
kostnadsutjämning  är  en  besvärande faktor när det
gäller    det   kommunala   självstyret,    eftersom
manöverutrymmet   i   de  enskilda  kommunerna  blir
relativt litet. Ett annat problem med dessa komplexa
system är att det är svårt  för  medborgarna  att se
igenom  dem  och  ta  reda på hur inkomsterna kommer
till  kommunen. Vilka faktorer  är  inblandade?  För
många  aktiva   kommunalpolitiker   är   det   snart
nästintill   omöjligt   att  redovisa  hur  systemen
fungerar.</pre>
<pre>
Slutligen vill jag understryka det som Margot redan
har  sagt,  dvs.  att den s.k.  pomperipossaeffekten
fullkomligt  undergräver  systemets  legitimitet  på
längre  sikt.  Den   ger   så   uppenbart  felaktiga
incitament till vissa kommuner.</pre>
<pre>
Det kan räcka för nu. Jag kan återkomma.</pre>
<pre></pre>
<pre>Ordföranden:  Vi  tackar  Johnny Magnusson  och  ger
ordet  till  Landstingsförbundets   ordförande  Lars
Isaksson.</pre>
<pre></pre>
<pre>Lars  Isaksson:  Jag  tackar för detta.  Jag  tackar
också för att vi har fått  möjligheten  att redovisa
våra synpunkter. Förra gången förbundet skulle lämna
ifrån sig ett yttrande i denna fråga orkade  vi inte
igenom  processen. Denna gång har vi gjort det.  Jag
skall nu  redovisa  huvuddragen i styrelsens beslut,
som jag kan säga att  en relativt bred majoritet har
ställt  sig  bakom.  De  moderata  företrädarna  har
lämnat    en   reservation,   och    därför    skall
landstingsrådet    Ralph    Lédel   från   Stockholm
självfallet   sedan   få  tillfälle   att   utveckla
moderaternas  synpunkter.   Min  partikollega  Claes
Ånstrand   från  Stockholm  har  också   lämnat   en
reservation på några punkter.</pre>
<pre>
Jag vill inledningsvis  också,  som  Margot gjorde,
slå   fast  att  vi  självfallet  är  för  ett   väl
fungerande utjämningssystem och att det är av mycket
stor betydelse  för kommunsektorn. Syftet skall vara
att skapa lika förutsättningar  att bedriva kommunal
verksamhet i olika delar av landet.  Systemet  måste
ha  en  sådan  konstruktion att det kan uppnå en hög
grad av legitimitet i hela landet.</pre>
<pre>Det är också nödvändigt att utjämningen kan förenas
med en fortsatt reell kommunal beskattningsrätt. Det
är viktigt att understryka.</pre>
<pre>De  förslag  till   förändringar  som  föreslås  av
utredningen får naturligtvis  mycket  stor betydelse
för  de enskilda landstingens ekonomiska  situation.
För landsting  som  har  stora sparbeting för att nå
balans   till   år   2000   försvåras    situationen
naturligtvis   ytterligare   om   utjämningssystemet
medför ytterligare ekonomiska påfrestningar.  Därför
har  vi  sagt  i  ett  antal  olika rapporter att vi
behöver tillföra landstingssektorn  ca 5 miljarder i
ökade   resurser   om  vi  skall  återställa   samma
tillgänglighet och standard  i hälso- och sjukvården
som vi hade 1994. Vi menar att  utredningens förslag
inte  kan  genomföras  utan att man  samtidigt  från
riksdagens  sida  fattar beslut  om  att  man  skall
tillse  att  landstingssektorn   får  ett  generellt
tillskott i denna storleksordning enligt de krav som
vi tidigare har redovisat till regeringen.</pre>
<pre>Utredningens  förslag om ett fast  införandetillägg
som begränsar den maximala förlusten till 600 kr per
invånare gäller till år 2003. Om tiden därefter sägs
det   ingenting   från    utredningen.    Vi    från
Landstingsförbundet   menar   att  det  är  alldeles
uppenbart att riksdagen måste ta  ställning till vad
som  skall ske också efter år 2003.  Ett  alternativ
skulle  naturligtvis  vara  att  förlänga  det fasta
införandetillägget.</pre>
<pre>Dessutom  redovisar  vi  sedan  ett  antal konkreta
förslag     när     det    gäller    inkomst-    och
kostnadsutjämningen.   Jag   skall   ta  dem  ganska
rapsodiskt, herr ordförande.</pre>
<pre>Kompensationsgraden i inkomstutjämningen  anser  vi
bör  sänkas till 90 %, delvis därför att de effekter
som bl.a.  Margot  redovisade  skall  försvinna. Det
gäller  det  vi  uttrycker som pomperipossaeffekten.
Den  skulle  lindras   om   man  gick  ned  till  en
kompensationsgrad på 90 %.</pre>
<pre>Förändringarna av utjämningsmodellen när det gäller
hälso-  och  sjukvården  bör genomföras  enligt  det
förslag som ligger framme.  Vi  anser  att det finns
ett  antal  punkter  som  man på något sätt  behöver
bereda ytterligare antingen  nu  eller  i nästa fas.
Vad   vi   pekar   på   är   att   det  finns  vissa
storstadsproblem  som  vi  tycker  behöver   utredas
närmare.    Det    gäller    bl.a.    alkohol-   och
narkotikarelaterade    skador,   tortyrskador    hos
flyktingar osv.</pre>
<pre>Den föreslagna kompensationen  för  gles bebyggelse
behöver  ses  över.  Vi  har,  när vi har analyserat
materialet, kommit fram till att man behöver väga in
helikoptertransporter och annat som medför kostnader
för sjukvården i glesbygd. Det gäller  en del av det
som vi utgår från som standardkostnader.</pre>
<pre>Sedan    har    vi    frågan    om   utjämning   av
kollektivtrafiken. Den bör ske länsvis i en särskild
modell,  gemensam  för kommuner och  landsting.  Den
nuvarande 50/50-fördelningen av kostnadsersättningen
för kollektivtrafiken  mellan kommuner och landsting
måste  enligt  vår  uppfattning   ersättas   med  en
fördelning   efter  de  faktiska  kostnaderna  -  en
faktisk fördelning  utifrån de kostnader som man har
för respektive huvudman.</pre>
<pre>Jag vill bara göra ett  tillägg.  Den  situation vi
har  i  Stockholm  är,  förefaller det mig, alldeles
felaktig. Man kompenserar  Stockholms  kommuner  för
någonting  som  de  inte har utgifter för. Det är en
princip som jag absolut  inte kan förorda. Man skall
inte ersättas för något som  man  inte  har utgifter
för. Utskottet bör, tycker jag, ta sig en  ordentlig
titt på hur det fungerar.</pre>
<pre>Vi har också berört frågan om att kompensation  för
befolkningsminskning kanske också behöver införas  i
landstingssystemet.  Vi  ser  i  dag att detta leder
till anpassningskrav även på landstingsnivån.</pre>
<pre>
Slutligen, herr ordförande, kan jag  säga att vi har
lämnat    över    vår    skrift   Ekonominytt   till
sekretariatet, där bakgrunden  till  vårt förslag om
ekonomin och de fem miljarderna redovisas. Detta var
en mycket kort summering av förbundets uppfattning i
denna fråga.</pre>
<pre></pre>
<pre>Ordföranden:  Tack, Lars Isaksson. Då är  det  Ralph
Lédel som har ordet.</pre>
<pre></pre>
<pre>Ralph Lédel: Tack så mycket för att även vi har fått
komma hit och presentera  våra  synpunkter. Som Lars
Isaksson sade hade vi delade meningar i
Landstingsförbundets styrelse. Det  gällde  det  man
kan  kalla  huvudpunkten, dvs. om detta system skall
vara statligt  eller om kommuner och landsting skall
skicka pengar till  varandra.  Det  är bekant att vi
har    en    annan    uppfattning    från   Moderata
samlingspartiet i den frågan. Vi tycker att systemet
skall  vara  helt  statligt när det gäller  kommunal
skatteutjämning.</pre>
<pre>
I vår reservation, som det säkert kommer att pratas
mer om här i dag, tog  vi  också  upp att det system
som  nu  presenteras är tillväxtfientligt.  Det  kan
synas lite  konstigt.  När  man  skall satsa väldigt
mycket  på  tillväxt  drämmer  man  till  ett  antal
kommuner  och  landsting  som  skapar  tillväxt  och
bestraffar dem. Vi tycker alltså att ett nytt system
skall  utredas.  Jag  skall  inte prata mer  om  den
partipolitiska skillnaden.</pre>
<pre>I övrigt ställer även vi upp  på  de synpunkter som
Lars   Isaksson  har  talat  om.  Det  finns   vissa
felaktigheter.  På  min  första overheadbild ser man
när  det  gäller  landstingssektorn   att   systemet
dessvärre    ensidigt   drabbar   Sveriges   största
landsting - det  i Stockholm - med en förlust på 3,6
miljarder kronor,  medan  i  stort  sett  alla andra
landsting  går oskadda eller något stärkta ur  detta
system. Att  det är så fantastiska skillnader tycker
vi och även Landstingsförbundet  är  felaktigt. Från
socialdemokraterna i Landstingsförbundets  styrelse,
och från Claes Ånstrand som representerar Stockholm,
kommer en stor tveksamhet när det gäller hur man har
räknat  på  sjukvårdskostnaderna.  Vi  anser  nog  i
Stockholm att vi har ganska höga sjukvårdskostnader.
Vi skall inte bestraffas för detta.</pre>
<pre>Nästa  bild  gäller den helt felaktiga fördelningen
mellan  kommuner   och   landsting   vad   beträffar
kollektivtrafiken.  Lars  Isaksson  redogjorde   för
detta,   och   vi  har  en  gemensam  uppfattning  i
Landstingsförbundet.   I   Stockholmsområdet  gäller
detta även färdtjänsten. Jag  vill  exemplifiera med
en bild. I och med denna som vi tycker felaktiga och
orättvisa   beräkning   förlorar   Stockholms   läns
landsting 910 miljoner. Det har sagts  mig  att  det
beror på en teknisk fråga. Jag skulle vilja passa på
att  skicka  med  en fråga till utredningen. Det kan
väl inte vara så att Stockholms läns landsting skall
drabbas av en förlust  på  910  miljoner  kronor  på
grund  av  en  teknisk fråga och på grund av att man
inte    kan    ställa     om     datamaskiner    och
beräkningsmodeller? Då måste någonting vara fel.</pre>
<pre>
Den  sista  punkten som är viktig, som  även  Margot
talade om, handlar om legitimiteten. Den bild jag nu
visar är lite  skämtsam, men det ligger naturligtvis
väldigt mycket allvar  bakom.  Denna  bild har en av
mina medarbetare gjort. Så här skulle det  se  ut om
man  gjorde  en uträkning för varje kommun. Systemet
är  nästintill  obegripligt  för  alla  människor  i
Sverige.   Jag   tror   att   det  är  en  allvarlig
legitimitetsfråga.  I  framtiden  blir  det  väldigt
svårt att demokratiskt förklara  sådana  här knepiga
system för olika människor som följer detta.  Om man
skall  ha  ett  system måste man för Guds skull göra
det betydligt enklare, så att folk begriper det.</pre>
<pre></pre>
<pre>Ordföranden: Tack,  Ralph  Lédel. Så är det dags för
Kommunala utjämningsutredningen. Lars Eric Ericsson,
ordförande i utredningen, är  sjuk och kan inte vara
med i dag, men utredningens talan  kommer  att föras
av huvudsekreteraren Lennart Tingvall.</pre>
<pre></pre>
<pre>Lennart  Tingvall:  Tack så mycket. Jag utgår  ifrån
att utredningens förslag och effekterna av förslaget
är väl kända i denna krets. Vad jag tänker ta upp är
några   av   de  principiella   utgångspunkter   som
utredningen har  arbetat efter och som har lett till
det resultat som vi har fått.</pre>
<pre>
Först vill jag ta upp utredningens uppdrag. Det har
ju varit att se över  den  del  av  systemet som rör
kostnadsutjämningen, som infördes för  drygt  tre år
sedan.  Syftet  var då att man skulle utveckla detta
system.  Det  gällde  alltså  kostnadsutjämningen  i
första  hand.  Det   framgår  klart  av  direktiven.
Kommittén fick med andra  ord  ingen  beställning på
att göra ett nytt system, utan det var  fråga om att
man   skulle   göra  justeringar  i  det  befintliga
systemet i den mån som det behövdes.</pre>
<pre>I  sitt  arbete  har  utredningen  utgått  från  de
principer som riksdagen antog under 1995, dvs. målet
att man skall skapa  likvärdiga  förutsättningar för
alla kommuner och alla landsting när  det gäller att
kunna erbjuda likvärdig service till sina  invånare,
och   att   det   skall   kunna   ske  oberoende  av
inkomstförhållanden      och     av     strukturella
förutsättningar i kommunerna.  Detta ställer krav på
en  långtgående  utjämning  av  skatteinkomster  och
strukturella kostnadsskillnader.</pre>
<pre>Utredningen    har    vidare   utgått   från    den
utjämningsteknik  som riksdagen  fattade  beslut  om
1995, nämligen att  man  skall ha två delsystem: ett
system  som  utjämnar  inkomstskillnaderna  och  ett
system      som     utjämnar     de     strukturella
kostnadsskillnaderna.  Utjämningen sker genom bidrag
och avgifter från skatteinkomsterna.</pre>
<pre>Utredningen    har   också   utgått    ifrån    den
utjämningsmetod som  man  använder  i  detta system,
nämligen  standardkostnadsmetoden,  som innebär  att
man  räknar  ut de strukturella kostnadsskillnaderna
verksamhetsvis   -   en  för  barnomsorgen,  en  för
äldreomsorgen osv. - för  de  olika verksamheter som
ingår. I det sammanhanget har man  också utgått från
att skillnader i servicenivå, kvalitet, effektivitet
och    avgifter    inte    skall    ingå   i   denna
kostnadsutjämning.  Den skall ske utifrån  oberoende
och  för  kommunerna  och   landstingen  opåverkbara
faktorer.</pre>
<pre>Som  jag nämnde var beställningen  från  regeringen
till utredningen  att följa upp kostnadsutjämningen,
men utredningen såg  sig inte förhindrad att föreslå
förändringar  i andra delar  av  systemet.  När  det
gäller  inkomstutjämningen  har  utredningen  i  ett
avsnitt i  betänkandet  redovisat  problemet  med de
negativa           marginaleffekterna          eller
pomperipossaeffekten,   och   också   vilka  möjliga
tekniska förutsättningar som finns för  att reducera
pomperipossaeffekten eller helt få bort den. Det har
inte funnits majoritet i kommittén för att  göra  de
förändringarna   i   inkomstutjämningen  som  skulle
krävas för att få bort  dessa effekter. I ena fallet
skulle det leda till att  man  kom  i  konflikt  med
målet  om en långtgående utjämning mellan kommunerna
eller att  den  avgift som man betalar till systemet
skulle kunna komma att bli påverkbar. Det har alltså
inte  funnits  något   gehör   för   att   göra   de
förändringarna.    Dessutom    var   riksdagen   och
regeringen mycket väl medvetna om  problemet  med de
negativa marginaleffekterna när de fattade beslut om
systemet. Det är inget nytt som har kommit fram.</pre>
<pre>Man  kan  konstatera  utifrån  det jag har sagt att
mycket   av   den   kritik   som  har  riktats   mot
utredningens förslag egentligen  är  en  kritik  mot
hela  systemet  och  inte  mot  de  förändringar som
utredningen har föreslagit.</pre>
<pre>Inte  heller  när det gäller införandereglerna  och
infasningen av nuvarande  system, som påbörjades när
systemet  infördes  1996, har  kommittén  föreslagit
några förändringar. Man  fortsätter enligt förslaget
i samma riktning och med samma  takt fram till 2003.
Kommittén har alltså inte tagit ställning  till  vad
som skall hända efter 2003, men det är givet att man
måste göra det förr eller senare.</pre>
<pre>Utredningen  har inte heller funnit det möjligt att
täcka   in  behovet   av   regionalpolitik   i   ett
utjämningssystem   som  i  praktiken  bygger  på  en
inomkommunal finansiering,  utan det behovet måste i
stället täckas genom särskilda  statliga  medel, och
då vid sidan av utjämningssystemet.</pre>
<pre>De  förändringar  som  utredningen  föreslår gäller
alltså   kostnadsutjämningen.   När   detta   system
beslutades under 1995 påpekades en hel del brister i
kostnadsutjämningen,             t.ex.             i
kompletteringspropositionen  1995. Redan då sade man
att systemet måste utvecklas särskilt i de delar där
det  redan vid införandet står  klart  att  modellen
eller  faktorerna  behöver förbättras. Som exempel i
kompletteringspropositionen    angavs   hälso-   och
sjukvården  och  barnomsorgen.  I  de  direktiv  som
utredningen  sedan  fick har man också  angivit  att
kollektivtrafik och individ- och familjeomsorg också
skulle prioriteras. Man  var  alltså  på  ett tidigt
stadium - innan systemet infördes - medveten  om att
det  behövde  göras  förbättringar  därför  att  man
egentligen  inte  var  riktigt nöjd med de lösningar
som fanns.</pre>
<pre>Om jag skall komma in på det uppföljningsarbete som
utredningen  har gjort kan  jag  säga  att  man  har
kunnat se att  systemet  i  vissa delar har kommit i
otakt med utvecklingen under  1990-talet. En hel del
av det underlag som utjämningen  i  nuvarande system
bygger på är alltså samband och data  från början på
1990-talet.  Nu  är  det  alltså  1999. Det  främsta
exemplet  på  ett område där utjämningssystemet  har
kommit i otakt  med  verkligheten  är  individ-  och
familjeomsorgen,  där  sambanden  mellan de faktorer
som har betydelse fastställdes utifrån förhållandena
under 1990-talets början. Vi vet alla  vad som sedan
har hänt på detta område i Sverige. Det  har  alltså
visat sig att det inte håller måttet.</pre>
<pre>En  sak som utredningen har fått kritik för är  att
man har  utgått  från  de  faktiska  kostnaderna för
kommuner  och landsting; de kommuner som  har  gjort
besparingar  eller  blivit effektiva skulle då komma
att bestraffas när man gör en översyn av systemet på
det sätt som utredningen har gjort. Men den kritiken
är  felaktig.  Den  som  spar  eller  blir  effektiv
bestraffas inte i systemet  utan får mer pengar över
till annat. Man kan sänka skatten  eller avgifterna,
eller man kan göra någonting annat.</pre>
<pre>Individ-  och familjeomsorg och kollektivtrafik  är
de enda delar  i  kostnadsutjämningen  där man utgår
från de faktiska kostnaderna. Det är i och  för  sig
en brist, men det nuvarande systemet utgår precis på
samma sätt från de faktiska kostnaderna. Men när det
gäller   t.ex.   individ-   och   familjeomsorg   är
inflytandet  från  den enskilda kommunens värde, när
man  fastställer  relationerna   mellan   de   olika
faktorer  som  man  baserar  utjämningen  på, mycket
marginellt  för  totalresultatet.  Dessutom  är  det
relativt   svårt   att  göra  besparingar  inom  den
verksamheten, eftersom  det  i  stor utsträckning är
fråga om att betala ut pengar till  andra som kan gå
till en högre instans och klaga om de inte får rätt.</pre>
<pre>Slutligen vill jag säga att utredningen  har  varit
väldigt noga med att utjämningen skall bygga på  för
kommuner  och landsting opåverkbara faktorer för att
de inte skall  kunna manipulera systemet. Det är den
främsta anledningen  till  att  man  inte  har velat
utjämna   skillnader  när  det gäller LSS-verksamhet
inom ramen för systemet. Den  måste ju grundas på av
kommunerna fattade beslut. Och  trots  att det finns
ett stort behov av att utjämna skillnader  i den här
verksamheten tycker utredningen att det inte bör ske
inom systemet utan med särskilda statsbidrag.</pre>
<pre>Jag   tänkte   inledningsvis  inte  gå  in  mer  på
utredningens förslag,  men  jag  skall  naturligtvis
försöka besvara de frågor som ställs. Jag  kan  dock
mycket  kort kommentera den remissammanställning som
har  delats  ut.  Den  gäller  de  olika  delarna  i
utjämningssystemet,      inklusive      principiella
synpunkter och de verksamheter som ingår  i  det här
komplicerade  systemet.  Vi  ser  t.ex.  att 75 % av
kommunerna     tycker     att     de    principiella
utgångspunkterna  är  acceptabla.  Man   har  alltså
positiva   synpunkter.   När  det  gäller  flertalet
verksamheter   och   delar   av    systemet   ligger
procenttalen på mellan 70 och 80 %. Det är alltså en
stor andel av kommunerna och också av  landstingen -
fast det är färre landsting som har besvarat den här
enkäten.</pre>
<pre>Den del av kommunernas kostnadsutjämning som det är
lägst    acceptans   för   inom   kommunsektorn   är
kollektivtrafiken.   Det   är  ingen  som  är  nöjd.
Kommunerna   utanför   storstäderna    tycker    att
kollektivtrafiken  inte  skall  vara  med över huvud
taget    eller    kompenseras    i   väldigt   liten
utsträckning,   medan   kommunerna  som   ligger   i
storstadslänen  tycker  att   man  skall  kompensera
kollektivtrafiken  till  100 %.  Den   är   ju  bara
kompenserad  till  75 % i dag. Acceptansen är alltså
lägre från två olika utgångspunkter.</pre>
<pre>
Tack så mycket!</pre>
<pre></pre>
<pre>Ordföranden:   Vi  tackar   Lennart   Tingvall   och
överlämnar ordet till professor Ernst Jonsson.</pre>
<pre></pre>
<pre>Ernst  Jonsson:  Tack!   Jag  har  som  egenskap  av
remissinstans granskat utredningen.  Jag skrev först
en  rapport  som  skickades  in  till departementet.
Sedan  har  jag gått vidare och skrivit  en  rapport
till som heter  Den föreslagna kostnadsutjämningen -
når den sitt syfte?  Den kom från trycket i går, och
jag kommer att dela ut den här i dag.</pre>
<pre>
Vi kan titta på bild  nr  1.  Utredningen har gjort
klart de principiella utgångspunkterna.  Det har jag
inga  invändningar  mot.  Man betonar att man  skall
kompensera för opåverkbara  faktorer. Och i enlighet
med den kommunala självstyrelsen  får kommunerna ett
bidrag  eller ett avdrag via skatteutjämning.  Sedan
är det upp  till  kommunerna att avgöra hur långt de
vill gå. Om de t.ex.  vill  ha  en högre servicenivå
och en större grad av behovstäckning får de ta ut en
högre skatt eller högre avgifter.  De  kan välja att
ha en högre standard på ett sjukhem, t.ex.  en högre
personaltäthet   än  vad  genomsnittet av kommunerna
har för att det skall bli en  bättre  omvårdnad.  Då
får  de ta ut högre skatt. Omvänt kan ett sjukhem ha
en högre  personaltäthet  utan  att  det kommer till
uttryck i en bättre omvårdnad; det är  ett tecken på
en  lägre effektivitet. Det får man själv  stå  för.
Det innebär  att en kommun kan få en standardkostnad
för  äldreomsorg  som  avviker  från  dess  verkliga
kostnad   därför   att   servicenivån,   graden   av
behovstäckning    och    standarden   avviker   från
genomsnittet.   Standardkostnaden   bygger   på   en
genomsnittlig   behovstäckning    och   standard   i
kommunerna.</pre>
<pre>Det  jag  tycker  är  en  brist  i  utredningen  är
följande:</pre>
<pre>Man  borde  ha  kartlagt  i  vilken grad påverkbara
kostnadsskillnader mellan kommunerna  föreligger. Vi
kan titta på bild nr 2. Om man hade velat testa sina
beräkningar  av standardkostnader borde  utredningen
ha resonerat på  det  sättet. Och det har de gjort i
ett fall, nämligen när det gäller barnomsorg. Om man
jämför  den  beräknade  standardkostnaden   med  den
redovisade   kostnaden   kan  man,  när  det  gäller
barnomsorg,  visa  att  personaltätheten  är  mycket
lägre i förortskommunerna.  Då  finns  det  skäl att
förvänta  att  standardkostnaden  blir högre än  den
faktiska  kostnaden.  Omvänt: glesbygdskommuner  har
högre   personaltäthet.   Då   bör   den   beräknade
standardkostnaden  vara  lägre   än  den  redovisade
kostnaden.  Det här stämmer alltså  när  det  gäller
barnomsorgen.   Det   är   just  i  det  fallet  som
utredningen har gått in och  gjort en analys. Om man
tar    dessa   åtta   kommungrupper   stämmer    det
genomgående,   när   det  gäller  barnomsorgen,  att
avvikelserna mellan standardkostnader och redovisade
kostnader går i rätt riktning.</pre>
<pre>Men om vi tittar på äldreomsorgen  kan  vi  se  att
storstäder   och   förortskommuner   har   en  lägre
utbudsnivå. Den uppgiften bygger på Kommunförbundets
statistik.  De  har 14 % lägre utbudsnivå, dvs.  ett
lägre serviceindex.  Den skillnaden kan till en viss
del  bero på en lägre grad  av  behovstäckning,  men
också  lägre  personaltäthet.  Då borde man förvänta
sig att standardkostnaden väsentligt  överstiger den
redovisade.        Den       överstiger       något.
Glesbygdskommunerna  har omvänt en högre utbudsnivå,
en högre servicenivå och en högre personaltäthet. Då
borde  man  förvänta  sig   att   standardkostnaden,
korrekt   beräknad,   skall   vara  lägre   än   den
redovisade. Så är det inte. Vi  har gått igenom alla
områden   när   det   gäller   dessa  kommungrupper:
grundskola,     gymnasieskola,     individ-      och
familjeomsorg.  Vi  finner  att det i vartannat fall
stämmer; då är det alltså en träffsäker beräkning. I
vartannat fall stämmer det inte.  Det  innebär att i
50 % av fallen är beräkningen rättvisande. I 50 % av
fallen  är den missvisande. Detta gäller  alltså  på
kommungruppsnivå.</pre>
<pre>För att  man skall få en träffsäker omfördelning av
pengar bör  man  jämföra  på  kommunnivå.  Det finns
möjligheter  att  göra  sådana jämförelser, eftersom
det finns bra statistik över personaltäthet och grad
av behovstäckning.</pre>
<pre>På nästa bild har jag tagit  fram  en  beräkning på
länsnivå.   Man   sammanfattar   alla  kommuner   på
länsnivå.  Då  ser  ni  först  strukturkostnader   i
procent  av redovisad kostnad. I nuvarande läge, som
bygger på  den  föregående  utredningen,  ser ni att
Uppsala  län  har  12 %  högre standardkostnader  än
redovisade kostnader. För  att  det  skall  vara  en
korrekt  beräkning behöver Uppsala län antingen vara
effektivare  än  övriga  kommuner  eller ha en lägre
servicenivå  eller lägre servicestandard.   Värmland
får i nuvarande  läge  90 % av sina kostnader täckta
via standardkostnaden. Det  är korrekt förutsatt att
Värmland  har en högre servicenivå,  högre  standard
eller  är  mindre   effektiv.   Sedan   kan   ni  se
förändringarna med det nya förslaget. Då ser ni  att
det finns vissa kommuner i t.ex. Norrbotten, som får
16 %  lägre standardkostnader än faktiska kostnader.
Det  här  stämmer  om  det  återspeglar  motsvarande
skillnader   i   servicenivå,   servicestandard  och
effektivitet, men utredningen har  inte  gått  in på
den frågan och jämfört. Det innebär att man inte vet
i  vilken  mån  vi har en träffsäker omfördelning på
kommunnivå.</pre>
<pre>Vi kan sedan titta på landstingsnivå. Jag har gjort
samma  analys  på bild  nr 4.   Stockholm  hade  med
nuvarande utjämning  1 %  högre standardkostnader än
redovisade kostnader. Enligt  det  nya  förslaget är
standardkostnaden   8 %   lägre  än  den  redovisade
kostnaden. Omvänt ökar det  för  Jönköping från 98 %
till 108 % enligt förslaget. Standardkostnaden  blir
8 %  högre  än  den  redovisade kostnaden. Man måste
fråga  sig  om  det  finns  belägg  för  sådana  här
förändringar. Jag kan nämna att jag har jämfört alla
landsting i Sverige. Fem  landsting  har  prövat att
införa prestationsersättning, och fyra av dessa  fem
landsting   har   i   nuläget   visat   sig   ha  en
produktivitet  som  i snitt är 12 % högre än i andra
landsting. Av dessa landsting  - Stockholm, Dalarna,
Bohuslän, Örebro och Södermanland - går avvikelserna
i vissa fall i förväntad riktning. Man förväntar sig
t.ex.  att Dalarna skulle ha en standardkostnad  som
väsentligt  överstiger  den  redovisade. Det är inte
så.  Jönköping  är  däremot  ett  mycket   effektivt
landsting. En standardkostnad, som är 108 %  av  den
redovisade   kostnaden,   ligger  i  linje  med  den
forskning som jag har bedrivit.  Men det här stämmer
bara i vissa fall. Utredningen har inte frågat sig i
vilken mån det här är en träffsäker  omfördelning av
stora summor pengar.</pre>
<pre>Man  har i stället resonerat så här: I  vilken  mån
överensstämmer vår standardkostnad, strukturkostnad,
med  den   redovisade   kostnaden?   Man   tycks  ha
eftersträvat  en  överensstämmelse  med  de faktiska
kostnaderna. Det innebär att kommuner som har skurit
ned  sina kostnader under 1990-talet drabbas.  Nästa
bild visar  i  första  kolumnen förändring av bidrag
och  avgifter  i  kostnadsutjämningssystemet  enligt
förslaget.     Storstäderna      förlorar     3,7 %,
förortskommunerna 1,4 %. Sedan ser  ni att det ökar,
så  att  landsbygdskommunerna  får  4,4 %  mer.  Den
nuvarande utjämningen bygger på 1991  års kostnader.
Den föreslagna bygger på 1996 års kostnader. Jag har
tittat  på  utvecklingen  av kostnader per  invånare
mellan  1990  och  1997. Ni ser  att  det  är  lägst
tillväxt     i    storstäderna.     Sedan     kommer
förortskommunerna,  och sedan stiger det. Slutsatsen
är  att  kommuner  med  den   minsta  tillväxten  av
kostnader  drabbas  av  försämringar.   De  som  har
kraftiga  kostnadsökningar  får  mer  bidrag.  Detta
system innebär ett klart budskap till kommunerna: om
de  fortsätter  att  skära  ned  kan  de i efterhand
drabbas av försämringar när det gäller  bidrag.  Det
är en slutsats av det här.</pre>
<pre>Sedan   har   jag   tittat   på   landstingen.   På
landstingsnivå  föreligger  inte  det här sambandet.
Däremot   har   9   av  de  13  landsting  som   får
förbättringar  fler  vårddagar   per   invånare   än
snittet.  Av  dem som får försämringar har flertalet
färre vårddagar  per  invånare.  Det kan bero på att
landstingsmodellen  till  en  viss  del   bygger  på
faktisk  vårdkonsumtion i vårdtunga grupper.  I  det
fallet bestraffar  man  indirekt  landsting  som har
försökt föra över vård från sluten till öppen vård.</pre>
<pre>Sedan   har   jag   en   sista   bild.  Den  gäller
inkomstutjämningen.   Den   vänstra  stapeln   visar
snittet  för  glesbygdskommunerna.  De  har  85 %  i
skatteunderlag,  och  skattekraften  är 100 %. Sedan
kommer  förortskommunerna,  som  har 110 %.  Om  man
skall överföra skattekraft borde man först fråga sig
i  vilken  grad  man  kan  påverka skatteunderlagets
utveckling.    Rimligtvis   är   det    svårt    för
glesbygdskommunerna att påverka sin tillväxt. Därför
borde de kanske  kompenseras  till 95 %. Däremot har
ju  kommuner i tillväxtregioner  möjlighet  att  via
åtgärder stimulera företagandet. Då borde man kanske
i stället  sänka  kompensationsgraden till 80 %. När
det gäller mellanskillnaden  - det kommer att fattas
pengar  -  kan  man  i  stället sänka  de  generella
statsbidragen med 3 %. Då  täcker man det här gapet.
Sedan har man, när man omfördelar  skattekraft, inte
heller  frågat  sig  vilken  verksamhet   man  skall
finansiera. Om man skall ligga i linje med teorin om
fiskal rättvisa skall man kompensera enbart  för det
som är opåverkbart, dvs. man skall enbart kompensera
för obligatorisk service, inte frivillig, vilket man
gör  i  nuläget.  Även av detta skäl borde man sänka
kompensationsgraden till 80 %.</pre>
<pre>
Jag skall dela ut den rapport som finns.</pre>
<pre></pre>
<pre>Ordföranden: Det är utmärkt. Vi tackar Ernst Jonsson
och ger ordet till LO-ekonomen Mats Morin.</pre>
<pre></pre>
<pre>Mats Morin: Jag tackar  för  inbjudan  att komma hit
och ge mina synpunkter på det här utjämningssystemet
i kommun- och landstingssektorn. Jag tänkte  ta  min
utgångspunkt  i  bild  1.  Den  visar  hur  det  här
systemet  fungerar  om  man  delar  in landsting och
kommuner i regioner, alltså i län.</pre>
<pre>
Den  blå  stapeln visar regionernas skatteintäkter,
och   den  röda   visar   hur   det   ser   ut   med
statsbidragssystemet.  Man ser att alla regioner har
fått   del   av   statsbidragssystemet    men    att
Stockholmsregionen   har   fått   betydligt  mindre.
Stockholmsregionen har fått avstå från ungefär 5 000
kr  per invånare till övriga regioner.  Detta  är  i
stort  sett  vad det här systemet handlar om, om man
delar in landet i dessa regioner.</pre>
<pre>Jag tänkte försöka  besvara  och  ge min syn på två
frågor.   Den   ena   är   om  omfördelningen   från
Stockholmsregionen till övriga  landet är stor eller
liten. Den andra är om en sådan här omfördelning kan
ge negativa ekonomiska incitament. Det har ju talats
om pomperipossaeffekter i många sammanhang.</pre>
<pre>Vi  kan titta på bild 2. Först kan  jag  konstatera
att det  sker  en  annan  omfördelning  i  ekonomin.
Landet   har  genom  ett  kollektivt  beslut  utsett
Stockholm  till  huvudstad.  En  huvudstad,  och  en
storstadsregion,  samlar  på  sig  mycket ekonomiska
resurser.  Det  är förstås nödvändigt  för  att  man
skall  få  en  bra fungerande  ekonomi  och  en  bra
fungerande huvudstad.  Men  den  här  bilden  skulle
kunna  visa  vad  beslutet  att  utse Stockholm till
huvudstad också har fört med sig.  Jag kanske skulle
förklara   bilden  först.  Den  handlar  alltså   om
bruttoregionalprodukten.     Bruttonationalprodukten
känner ni ju till. Bruttoregionalprodukten  får  man
fram när man delar upp BNP på regioner och relaterar
till      invånare.      Då      ser     man     att
bruttoregionalprodukten i Stockholmsregionen  ligger
på  ungefär  235 000  kr  per  invånare.  Den summan
överstiger de övriga regionernas med ungefär  50 000
kr  per invånare. Man kan ju se en inkomstöverföring
från  övriga  regioner  just till Stockholmsregionen
som ett resultat av att det har bestämts att det här
skall ligga en huvudstad.  Detta kan man då relatera
till den återföring som sker  i  utjämningssystemet.
Det är i storleksordningen 5 000 kr som går tillbaka
till  övriga  regioner  för  att  de spänningar  som
förstås  kan  uppstå i en sådan här situation  skall
balanseras. Det  sker  ju  för att man skall se till
att alla regioner får likvärdig kommunal service.</pre>
<pre>Man kan ändå fråga sig om återföringen är för stor.
Gynnar man  regionerna för mycket?  Det är klart att
gynnade regioner bör locka till sig befolkning. Folk
vill  ju  helst  bo  i gynnade regioner och  inte  i
missgynnade. Ett svar  på  den här frågan kan man få
om    man    tittar    på   bild   3.   Den    visar
inkomstöverföringar  till  olika  regioner  och  hur
nettoutflyttningen från  regionerna ser ut. Har folk
flyttat  till  de  regioner som  har  fått  den  här
överföringen, eller  har  de  flyttat  därifrån?  De
genomskinliga  staplarna  visar inkomstöverföringens
storlek, och de blå staplarna visar om det har skett
en utflyttning eller inflyttning. Om den blå stapeln
är på minus handlar det förstås  om  en  utflyttning
och   om   den   är   på  plus  om  en  inflyttning.
Norrlandsregionen   har  fått   mest   bidrag.   Den
karakteriseras av en  kraftig utflyttning. Det visar
de  negativa blå staplarna.  Stockholmsregionen  har
betalat   avgift   i   systemet   -  det  visar  den
genomskinliga negativa stapeln - och  karakteriseras
av  den  största  inflyttningen.  Det  råder  alltså
snarast ett negativt samband.</pre>
<pre>Jag gjorde en regressionsanalys på nästa  bild  som
visar  att  det  här  sambandet  är negativt. Det är
statistiskt säkerställt. En slutsats av detta är att
utjämningssystemet har bromsat utflyttningen från de
här  regionerna,  men  ännu  har flyttströmmen  inte
vänt.</pre>
<pre>Jag tänkte gå in på negativa ekonomiska incitament,
bl.a. pomperipossaeffekten. Den  handlar  ju  om att
kommuner i inkomstutjämningssystemet får betala  mer
i   avgift   för   en  inkomstökning  än  de  får  i
skatteintäkt. Detta drabbar de kommuner som har låga
skattesatser och höga  skattekrafter.  Det är ganska
enkelt att konstruera ett exempel där den  kommunala
skattesatsen   ligger   4 %   under   den   länsvisa
skattesatsen.  Det  är  den  här  skillnaden  som är
kritisk.  Om  inkomsten ökar med 10 % får man alltså
betala    i    storleksordningen     600 kr    netto
(avgiftsökning   minus   skatteintäktsökning)    per
invånare  på  den inkomstökningen. Man skulle alltså
förlora på att  inkomsterna  ökar  i kommunerna. Jag
vill påstå att den analysen är felaktig.  Det  beror
framför   allt  på  utgångspunkterna  för  analysen.
Utgångspunkten  är  att  rikets  skattebas inte ökar
utan   ligger   still.  Det  visar  de  två   första
staplarna,  den  stora   blå  och  den  lilla  röda.
Avgiftsunderlaget i det här  systemet  får  man fram
när  man  relaterar  kommunens skattebas till rikets
skattebas. När rikets  skattebas  ligger  still blir
det    en    ganska   stor   ökning   av   det   här
avgiftsunderlaget,  som  den  blå stapeln visar, och
avgiften blir då relativt hög,  som  stapeln bredvid
visar. I det här exemplet handlar det  om  2 500  kr
per  invånare.  Den  mest realistiska situationen är
att rikets skattebas också  rör  sig.  Om man tänker
sig  att  rikets  skattebas  ökar  i samma takt  som
kommunens  blir  det en betydligt mindre  ökning  av
mellanskillnaden,  avgiftsunderlaget.  Det visar den
blå  stapeln  i  nästa parstapel. Avgiften  blir  då
också     avsevärt    mindre     och     understiger
skatteintäkterna från inkomstökningen.</pre>
<pre>Jag har lite  siffror  på det här på nästa bild. På
den översta delen ser man  att kommunens skattebas i
första kolumnen ökar med 10 %,  och rikets skattebas
ligger  på  0 %.  Det betyder att kommunen  förlorar
netto ungefär 600 kr  per  invånare. I nästa exempel
ökar skattebaserna i samma takt;  det  är  10 %  för
båda.   Då  ökar  kommunens  intäkter  netto,  efter
avgifter  och skatteintäkter, med 1 400 kr. Det blir
alltså en helt  annan  situation.  Man kan fråga sig
var brytpunkten är. När övergår en inkomstförsämring
till  att  bli  en inkomstförbättring?  Om  den  här
kommunens skattebas  ökar  med  10 % får inte rikets
öka med mer än 3 %. Ungefär där är  brytpunkten.  Om
rikets  skattebas  ökar med mer än 3 % när kommunens
ökar med 10 % blir det plus för kommunen.</pre>
<pre>Hur har det här sett  ut empiriskt? Det kan ju vara
så här stora skillnader.  Jag tittade på förra årets
statistik    över    det    här.   Riksgenomsnittets
skattebasökning  låg på 4 %. Jag  gick  igenom  alla
kommuner, och alla  låg  samlade  i intervallet från
0 %   till  7 %.  Avvikelsen  var  ungefär   +/-   3
procentenheter förra året. Det krävs en avvikelse på
över 7  procentenheter  för  att det skall uppstå en
pomperipossaeffekt.</pre>
<pre>Min slutsats av det här är att  det är orealistiskt
att en pomperipossaeffekt skall uppstå.  Man  nämner
att 18 kommuner drabbas av pomperipossaeffekten, men
de gör det i ett teoretiskt sammanhang, i en statisk
analys.  Jag  skulle gärna vilja se faktiska siffror
på att kommunerna  verkligen har drabbats av den här
pomperipossaeffekten.  Risken för att kommuner skall
drabbas av det här minskar  ännu mer om man dessutom
tar hänsyn till att kommunerna  inte bara får intäkt
från  skatten  utan  också  från  avgifter.  Det  är
rimligt  att  tänka  sig att också inkomsterna  från
avgifter  ökar när kommunens  totala  inkomst  ökar.
Riksgenomsnittet  ligger  på  ungefär  2 %  när  det
gäller  just  avgiftsuttaget  på skattebasen. Då går
brytpunkten  i stället vid 1,5 %.  Det  står  i  den
bortersta  kolumnen,   näst   sista   raden.  Rikets
skattebas  får alltså inte öka med mer än  1,5 %  om
kommunens skattebas ökar med 10 %. Sannolikheten för
att det här skall inträffa är alltså minimal.</pre>
<pre>
Tack!</pre>
<pre></pre>
<pre>Ordföranden:  Tack,  Mats  Morin!  Då  ber vi att få
tacka  för inledningarna och övergår nu till  själva
utfrågningen.</pre>
<pre></pre>
<pre>Den  första   frågeställaren   är   Sonia  Karlsson,
Socialdemokraterna.</pre>
<pre></pre>
<pre>Sonia Karlsson (s): Tack, herr ordförande!  Jag vill
först  höra efter om jag uppfattade Mats Morin  rätt
när det  gäller  att det skall till mycket speciella
förhållanden  för att  en  lågskattekommun  med  hög
skattekraft skall  drabbas  av pomperipossaeffekten.
Det händer inte så ofta i verkligheten.  Det var väl
ungefär så du sade?</pre>
<pre>
I  den  bilaga  som  du  har  lämnat  står  det att
Stockholmsregionen  bidrar  till  övriga  landet med
5 000 kr per invånare samtidigt som regionen  har en
ekonomisk  fördel av att Stockholm är huvudstad  och
att det motsvarar  ca  50 000  kr  per invånare. Jag
uppfattar det som att du bedömde det  som att det är
en rimlig och måttlig utjämning.</pre>
<pre>
Men min huvudfråga gäller ESO-rapporten  från  förra
året.  Där  framfördes  det som ett särskilt problem
att utjämningssystemet gör  att kommuner kan förlora
på att en arbetslös får jobb.  Jag  undrar  om  Mats
Morin  tycker  att det finns ett sådant problem. Och
vad kan man i så fall göra åt det?</pre>
<pre></pre>
<pre>Mats Morin: Det  är  riktigt uppfattat att jag anser
att    pomperipossaeffekten    är    en    teoretisk
konstruktion.  Det är ganska låg sannolikhet för att
den skall inträffa  i verkligheten. Min bedömning är
att sådana här incitament  inte kan påverka kommunal
verksamhet  om  man sätter sig  in  i  hur  systemet
fungerar. Utredningen  har, tycker jag, i grova drag
visat  att  det  är rimligt  att  hitta  system  för
inkomstöverföring. Det är det som är poängen med att
föra fram Stockholmsregionen  och visa på relationen
5-50, som du nämnde. Alla är mer  eller  mindre ense
om detta och att utredningen har kommit ganska långt
på  väg  i  rätt riktning. Jag tycker att man  skall
fortsätta i den  riktningen och inte låta sig störas
i det arbetet av att  det  skulle kunna uppstå några
negativa ekonomiska incitament.  Det är mitt svar på
din  tredje  fråga.  Jag  har  en  overheadbild  som
illustrerar detta.</pre>
<pre>
Du nämnde ESO-rapporten, som Fölster  har  skrivit.
Han  anger ett räkneexempel där han redogör för  vad
som händer då en person får jobb, men jag har räknat
upp hans  tal  till tio personer. Jag tycker att det
är enklare. Resultatet av hans beräkningar, som syns
i den bortersta  kolumnen,  är att kommunen förlorar
på inkomstutjämningen och kommunen  förlorar också i
kostnadsutjämningssystemet.     Ersättningen     för
arbetslösheten  minskar.  Även  om  man  får  mindre
utgifter för arbetsmarknadspolitik, det  står  110 i
kolumnen,  landar  man  netto  på en förlust. Om tio
personer får jobb skulle förlusten  kunna uppgå till
nästan 300 000 kr i det fallet.</pre>
<pre>Jag vill påstå att den analysen inte  alls  ger  en
rättvisande  bild  av  en  faktisk situation. Det är
klart att man teoretiskt kan  konstruera  sådana här
exempel.  Det  kan  ha  sitt intresse för att förstå
saker och ting. Men frågan  är:  Finns  det negativa
ekonomiska incitament för kommunalpolitiker?  Det är
huvudfrågan.  Det  är  inte  fråga  om  att hitta på
intressanta teoretiska exempel.</pre>
<pre>När det gäller den översta raden i tabellen  skulle
jag vilja säga att jag har helt andra tal än Fölster
för  inkomster av kommunalskatt. Det handlar om  att
empiriska  studier  visar  att  när sysselsättningen
ökar med tio personer drar detta inte bara folk från
a-kassekön.  De  tio kommer inte bara  från  a-kassa
till jobb, utan många  lämnar  hemmet  och går ut på
arbetsmarknaden eller avbryter studier och  söker  i
stället  jobb.  Det  finns någon enstaka som levt på
socialbidrag och också får jobb. Tar man hänsyn till
det  blir kommunernas skattebasförändring  betydligt
större.  Det var många personer som hade ganska låga
inkomster     i     utgångsläget,     därför    blir
kommunalskatteintäkten betydligt högre.</pre>
<pre>Den  nedersta  raden  visar  att man bör räkna  med
intäkter  från  minskade  socialbidrag.  I  det  här
fallet har jag uppskattat att  det  handlar om en av
tio som lever på detta sätt. Där får  kommunen också
en liten intäkt.</pre>
<pre>När     det     gäller     den     andra     raden,
inkomstutjämningssystemet, är vi återigen tillbaka i
samma    resonemang    som   när   jag   diskuterade
pomperipossaeffekten. Står  riket  still  så  händer
ingenting i riket. Om arbetslösheten minskar i samma
takt  i  hela  riket,  som  i det här exemplet, blir
relationen  mellan  arbetslösheten  i  kommunen  och
rikets    arbetslöshet,     som     är    basen    i
kostnadsutjämningssystemet...</pre>
<pre>Nu skall vi se, jag upptäckte ett fel  här. Det var
pinsamt att jag inte kunde se det direkt. Det här är
nämligen en studie som är så ny att inte  jag heller
har  räknat  med det i första varvet, men det  skall
förstås   stå   noll    i   båda   kolumnerna.   När
arbetslösheten sjunker i  samma  takt  i riket och i
kommunen       förändras      inte      basen      i
kostnadsutjämningssystemet.    Då    förlorar    man
ingenting på att folk i kommunen får jobb. Det skall
stå  noll,  noll.  Här  har jag räknat med att detta
inte sker. Då blir det de  här  effekterna.  Man får
också räkna upp slutsiffran till 388 000.</pre>
<pre>Det här är så komplicerat, så här lär man sig  hela
tiden hur det hänger ihop.</pre>
<pre>När     det     gäller    inkomstutjämningen    och
pomperipossaeffekten  vill  jag  påpeka att man inte
förlorar  någonting  i inkomstutjämningssystemet  om
riket också ökar i samma  takt.  Där  är det riktigt
med noll.</pre>
<pre>För  arbetsmarknadspolitiken har jag ungefär  samma
tal som Fölster.</pre>
<pre>
Slutsatsen  av  detta är att kommunerna inte behöver
vara  rädda  för  att   öka   sysselsättningen.  Den
kommunala  budgeten  kommer med största  sannolikhet
att  förstärkas. De negativa  effekterna  är  ganska
osannolika.</pre>
<pre></pre>
<pre>Sonia Karlsson (s): Jag tackar för informationen att
den risken inte heller var överhängande, som påstods
i ESO-rapporten.</pre>
<pre>
Jag hade  ytterligare en fråga. Jag skall fatta mig
mycket kort och vänder mig till Lennart Tingvall.</pre>
<pre>
Frågan har berörts  lite  tidigare,  men  den gäller
just  att  de  flesta, både från Landstingsförbundet
och Kommunförbundet, ställer krav på att grunden för
detta skall vara  likvärdiga  förutsättningar.  Även
jag  har  mött  många som anser att det är svårt att
avgöra    om    de    ingående    komponenterna    i
kostnadsutjämningssystemet    är   rättvisande   och
riktiga,  eftersom  det  är  så krångligt.  Eftersom
Lennart Tingvall mer än de flesta  har satt sig in i
det här systemet undrar jag om det går  att  utforma
systemet tydligare, så att det blir rättvist, enkelt
och lätt att förstå. Går det att vidareutveckla det?</pre>
<pre></pre>
<pre>Lennart  Tingvall:  Det  är  mycket  troligt att det
skulle kunna gå att vidareutveckla och förenkla. Jag
skall bara som kommentar nämna att när  man  är  ute
och  presenterar eller diskuterar utjämningssystemet
i  kommunerna,   i   ett   länsförbund  eller  någon
annanstans      och      redogör      t.ex.      för
barnomsorgsmodellen. Då kommer en uppsjö med frågor.
Varför  har man inte beaktat bebyggelsestrukturen  i
barnomsorgen?  Varför  har  man inte beaktat att det
finns  barn med utländsk bakgrund?  Varför  har  man
inte beaktat  lokalkostnader?  Det  finns  alltså en
mycket  stor  avvägning mellan enkelhet och det  som
upplevs som rättvisa,  som  är svår att hantera. Men
jag tror att man skulle kunna  göra förenklingar och
öka den pedagogiska förståelsen för systemet.</pre>
<pre></pre>
<pre>Lennart Hedquist (m): Det brukar  ibland  sägas  att
det  bara  är  en  handfull  personer  i  landet som
behärskar det här systemets uppbyggnad i detalj.  Vi
har hört att det är uppbyggt med olika faktorer både
vad        gäller       inkomstutjämningen       och
kostnadsutjämningen. För egen del har jag sedan lång
tid  tillbaka   inte  längre  ambitionen  att  kunna
systemet i dess detaljer.  Jag  skulle vilja göra en
enkät bland de inbjudna talarna.  Hur  många  av  er
anser  er  behärska  systemet  i dess detaljer? Hand
upp!</pre>
<pre>
Jag hade ett svar om några händer  hade åkt upp. Då
hade jag kunnat säga att systemet kanske  inte är så
komplicerat.</pre>
<pre>Jag vill ställa ett par frågor. Det gör jag närmast
med utgångspunkt från att regeringens mål,  som  det
uttrycks,  är att vi skall ha en hög tillväxt och en
god  sysselsättning.  Det  ligger  närmast  att  jag
skulle vilja fråga Ernst Jonsson om man kan säga att
inkomstutjämningssystemet                        och
kostnadsutjämningssystemet  på  något sätt medverkar
till  att de målen kan uppnås. Vi  hörde  nyss  Mats
Morins   något   egendomliga   uträkningar  när  han
ifrågasatte  pomperipossaeffekternas  existens.  Man
får räkna med  att det kan bli plus om det blir plus
för hela landet.  Då  får även de som förlorar på en
extra tillväxt del av den ökningen. Det är ett något
egendomligt  sätt  att  räkna.   Men   det  som  jag
uppfattar  som  det  viktiga  är  att  om en kommun,
oavsett  om  det  är  en  rik  eller  fattig kommun,
åstadkommer  en  ekonomisk  tillväxt  får  man  inte
behålla   frukterna   av   den  om  den  går  utöver
riksgenomsnittet.  Det  är  tydligen   det   som  är
innebörden av likvärdiga förutsättningar. Min  fråga
är  om  tillväxt  och  sysselsättning  stimuleras av
detta system. Det kanske Ernst Jonsson kan svara på.</pre>
<pre>
Jag    skall    också    ställa    en   fråga   till
Kommunförbundets       och      Landstingsförbundets
representanter.  Hur  upplever  ni  att  den  totala
frånvaron av incitament  långsiktigt  kommer att slå
på  kommunernas  och landstingens agerande?  Vi  har
bara haft det här  systemet  ett  par  år,  men  hur
kommer  det  långsiktigt  att slå att en kommun inte
kan påverka sin intäktsnivå?</pre>
<pre></pre>
<pre>Ernst  Jonsson:  Om  jag  först  svarar  utifrån  en
kostnadsutjämning. Det har  ibland  sagts i debatten
att vissa kommuner och landsting får  mer  pengar än
de  gör  av  med.  Då  kanske  man  inte  har insett
följande, som är utredningens utgångspunkt  och  som
är  utgångspunkt  i ett sådant här utjämningssystem,
att om en kommun har  valt  att  ha  lägre  grad  av
behovstäckning,   lägre  servicenivå  och  en  lägre
standard kan det mycket väl vara så att man har fått
en högre standardkostnad  än  som  motsvarar det man
har gjort av med.</pre>
<pre>
Om man har ett system och gör på rätt  sätt innebär
det  att man inte får revidera systemet vart  tredje
år. Om  man då tittar på de faktiska kostnaderna och
har som måttstock  att  försöka  få överensstämmelse
mellan standardkostnad och faktiska kostnader missar
man poängen, därför att om vissa kommuner  har legat
i   bräschen   och  effektiviserat  blir  det  lägre
kostnader än de standardkostnader som man har räknat
med att få. Detta  samband  är  enkelt för en kommun
som  har  satsat  på effektiviseringar  att  förstå.
Jaha, vi drabbas i efterhand av minskade bidrag. Det
kanske är bättre att vi i fortsättningen avstår från
att effektivisera.  Det  kan  vara enkelt att se det
sambandet.</pre>
<pre>
Hur sambanden i övrigt slår mot  arbetslöshet kommer
in   både   på   kostnadsutjämningssidan    och   på
inkomstutjämningen. Hur det påverkar incitamenten  i
kommunerna förutsätter först och främst att kommunen
har  insett  sambanden.  Det är ett komplext system.
Såvitt jag förstår finns inga  empiriska studier som
visar  hur  kommunen tänker och agerar.  Men  om  vi
antar  att  de   i   kommunledningen  är  någorlunda
rationella beslutsfattare  är  det klart att det kan
finnas  en  risk  för  att  de,  om  de   tror   att
verkligheten  är så här, funderar över att de kommer
att drabbas av  högre avgifter, inkomstutjämning, om
de  satsar på tillväxt.  Det  räcker  att  man  tror
detta. Om det påverkar beteendet är det en risk. Men
det finns  som  sagt  var inga empiriska studier som
säger hur kommunerna tänker  i det avseendet. Det är
mer tro än vetande.</pre>
<pre></pre>
<pre>Margot    Wikström:    Tro    mig,   med    mångårig
kommunalpolitisk            bakgrund,            som
kommunstyrelseordförande i många år och vid min sida
har  jag Johnny, som också har lång kommunalpolitisk
bakgrund,   när   jag   säger:  Det  finns  inte  så
beräknande kommunalpolitiker och kommunledningar att
de på det sättet sitter och  räknar  ut att de skall
förhindra människor att gå ut i jobb därför  att  de
kan  förlora  på  det i sin kommun, även om det, som
har  sagts  här, bara  är  teoretiskt  förekommande.
Skulle vi bete oss så skulle vi naturligtvis försöka
ragga upp varenda frisk 85-årig man i det här landet
och placera honom  i  vår  kommun,  för  det är rena
bingon i kostnadsutjämningen. Men det gör vi inte.</pre>
<pre>
Om pomperipossan vill jag säga att även om  det  är
en  rent  blott  och bart teoretisk hotbild så finns
den där. Det är så.  Det är klart att det system som
innehåller möjligheter  till pomperipossa hela tiden
undergrävs. Det är inte legitimt i det långa loppet.
Därför måste man göra någonting åt det.</pre>
<pre>
Nu förstod jag att Mats Morins resonemang gick ut på
att utvecklingen var lika  i  landet och att ungefär
detsamma händer i alla kommuner.  Det  är  dessvärre
inte  fallet.  Det är någon som har uttryckt det  så
att det enda som  Sveriges  kommuner  egentligen har
gemensamt  är  att  de  är  olika. Men pomperipossan
tycker vi skall bort.</pre>
<pre></pre>
<pre>Ralph  Lédel:  Som svar på Lennart  Hedquists  fråga
vill jag säga att  experterna  Morin  och Fölster nu
tvistar om den negativa tillväxtspiralen finns i sy-
stemet.  Men  om  det  är  så att den finns  är  det
naturligtvis   på  sikt  ganska   trist   att   vara
kommunpolitiker.  Om  man  kämpar, jobbar och sliter
för  att skaffa arbetstillfällen  och  utveckling  i
kommunen, bestraffas man för det. På sikt kommer det
inte att  vara speciellt kul för dem som jobbar inom
kommunerna. Man kommer att sluta aktivera sig.</pre>
<pre></pre>
<pre>Den bild som  jag visade upp och som flera har talat
om  här,  att  systemet  är  så  väldigt  svårt  och
komplicerat - det  har  vi  förstått av experterna i
dag - tror jag på sikt blir en  allvarlig  fråga  ur
demokratisk   synvinkel   för   både   kommuner  och
landsting. Det här glider mot någon form av kommunal
enhetsskatt. Då finns det inget incitament  alls för
politiker  från olika politiska partier att engagera
sig i den kommunala verksamheten. Om man bara har en
skatt som på  något  sätt är begränsad till 30 eller
31 kr, som det har pratats  om,  avtar  ju intresset
radikalt för att syssla med den här verksamheten.</pre>
<pre></pre>
<pre>Lennart  Tingvall:  Ernst Jonsson påpekar vid  flera
tillfällen att en kommun  som sparar pengar och blir
effektiv skulle komma att bestraffas  i systemet när
man uppdaterar, som han också påstår har skett i det
jobb  som  utredningen  har  gjort.  Men  detta   är
felaktigt. Jag måste påpeka att det är felaktigt att
man  utgår  från  den  enskilda  kommunens  faktiska
kostnader.  Om  man t.ex. räknar ut vad man får  för
ersättning för grundskolan multiplicerar man antalet
elever eller antalet  ungdomar  i den här åldern med
en  genomsnittlig  kostnad som är likadan  för  hela
landet. Sedan multiplicerar  man  andelen  barn  med
utländsk  bakgrund  med  ett  annat  tal.  Det  blir
summan.  Om  då  en kommun effektiviserar sin skola,
försämrar  kvaliteten   eller   vad   man   gör  för
någonting,  ändrar inte det resultatet i beräkningen
med en enda krona.</pre>
<pre></pre>
<pre>Mats Morin: Att  det  här systemet är komplicerat är
vi tydligen alla ense om.  Det  är  viktigt  att man
inte informerar kommunalpolitikerna på ett felaktigt
sätt.  Det  är  det  jag anser att man gör med dessa
teoretiska  exempel.  Man  bör  ge  mer  rättvisande
information, så att de  inte  felaktigt får negativa
ekonomiska incitament.</pre>
<pre></pre>
<pre>Det  var  någon  som  tyckte  att det  var  märkliga
exempel som jag visade, att kommunerna skulle växa i
samma takt som riket. Jag sade  att  det kan vara en
verklig situation. Men det är ännu mer  märkligt  om
riket  står  still  när kommunen växer med 10 %. Jag
sade  att  de  naturliga   skillnader   som   brukar
förekomma  mellan  kommuner och riksgenomsnittet  är
betydligt  mindre  än  vad  som  krävs  för  att  en
pomperipossaeffekt skall uppstå.</pre>
<pre></pre>
<pre>Lars Isaksson: Jag vill  bara svara Lennart Hedquist
på  hans fråga. När vi har  lämnat  ifrån  oss  vårt
remissvar   från   förbundet   har   vi   pekat   på
incitamentkraften. Det är därför vi föreslår att man
bör   gå  från  95 %  till  90 %.  Vi  har  fört  en
diskussion  och  jag har ibland fått höra att det är
alldeles orimligt  ur rättvisesynpunkt att man skall
göra en sänkning. Men  då bör man komma ihåg att när
man diskuterade det tidiga  förslaget  rörde man sig
omkring  90 %,  men  landade på 95 % i den  slutliga
uppgörelsen. Då var det inte alldeles tvärsäkert var
gränsen    låg.    Det   har   inte    enbart    med
pomperipossaeffekt att  göra.  Jag  delar alltså den
uppfattningen.</pre>
<pre></pre>
<pre>Jag  tycker  att  man måste vara lite försiktig  med
kommunal självbestämmanderätt  och  annat, så att vi
inte  får  ett system som gör att man tar  bort  den
egna initiativförmågan  när  det gäller att utveckla
regionen.</pre>
<pre></pre>
<pre>Johnny Magnusson: Jag kan mycket kort instämma i det
Isaksson  säger, att en långt driven  kostnads-  och
inkomstutjämning   innebär  att  kommunalpolitikerna
inte  har någon handlingsfrihet.  Man  administrerar
ett  mer  eller  mindre  statligt  system.  Det  ger
naturligtvis   inga   incitament   att   arbeta  för
utveckling  av  samhället lokalt, eftersom man  inte
har verktygen.</pre>
<pre></pre>
<pre>Siv Holma (v): Jag  tänkte  utgå  från metodikfrågor
när  det  gäller  utredningen. Jag vänder  mig  till
Lennart Tingvall.</pre>
<pre>
Såvitt jag har förstått  har  man  utgått  från den
utjämningsteknik  som  tillämpas i nuvarande system.
Det innebär att de förändringar  som man kan föreslå
är mycket begränsade. Precis som Tingvall nämnde har
den  kritik  som framfördes vid 1996  års  införande
återkommit. Jag  skulle  gärna vilja höra om man har
haft någon metodikanalys i utredningen. Du talade om
att  det  handlade  om  att man  skulle  göra  vissa
justeringar  för  att få snedsitsar  eller  vad  man
skall kalla det förändrade.  Jag  skulle gärna vilja
höra om syftet har varit att nå något mer än det man
lyckades uppnå i det här förslaget.</pre>
<pre>En  vanligt  förekommande  synpunkt  på  metodvalet
finner  man när man läser remissvaren. Man  upplever
ibland  att  det  finns  ett  godtycke  i  valet  av
metoder. Individ- och familjeomsorg, kollektivtrafik
har nämnts.  Där  har man en annan utgångspunkt. När
man skall beräkna t.ex.  äldreomsorgen  tillämpas en
mer behovsbaserad modell.</pre>
<pre>Jag skulle också när det gäller metodikfrågan vilja
att  man från utredningens sida utvecklade  vad  det
finns  för brister i standardkostnadsmodellen. Vilka
har  svårigheterna  främst  varit  att  ta  fram  de
strukturella kostnadsskillnaderna? När man tittar på
regionala  skillnader  och skillnader mellan män och
kvinnor, hur kan man definiera  dem som strukturella
och opåverkbara? Det är säkert mycket  svåra frågor,
men det handlar också om hur man skall bedöma dessa.</pre>
<pre>Tittar   man   närmare   på   t.ex.   individ-  och
familjeomsorg gör man ju en skillnad. Man räknar män
i åldern 25-64 år som tjänar under 140 000 kr som en
variabel. Det finns en grund för att den här gruppen
får mer stöd än motsvarande kvinnor i den åldern och
den  inkomstgruppen.  När  det  gäller  barnomsorgen
utgår man från kvinnors förvärvsfrekvens. Då kan man
fråga sig varför det inte finns en variabel  där man
utgår från båda föräldrarnas förvärvsfrekvens. Beror
det  på  bristande statistik? Tittar man närmare  på
äldreomsorgen  ser  man  också  skillnaden i hur man
räknar mellan män och kvinnor. Här  var  man inne på
vad som var mest fördelaktigt. Det var ju  att ha en
frisk 85-åring.</pre>
<pre>För  en  facklärd  ogift  manlig  arbetare i åldern
75-84  år  beräknas  normkostnaden till  51 310  kr,
medan kostnaden för motsvarande arbetare om han vore
gift  beräknas till 13 741  kr.  Det  är  alltså  en
skillnad  beroende  på civilstånd på över 37 000 kr.
Orsaken till den här  skillnaden  är  att  den gifte
mannen  väntas  ta  hand  om sin hustru. Jämför  man
motsvarande ogift kvinnas normkostnad  är den 22 163
kr,  och  för  en gift kvinna i samma ålder  är  den
lägre. I det första  exemplet  är det en skillnad på
19 200 kr och när det gäller kvinnorna  var  det  en
skillnad   på  37 000  kr.  De  här  kostnaderna  är
opåverkbara.</pre>
<pre>Sedan finns det regionala skillnader, som jag också
skulle vilja  veta  hur  man har diskuterat. När man
har   en   utflyttningsvariabel   räknar   man   med
befolkningsminskning.  Har  man  en kommun eller ett
landsting, framför allt kommun, som  får  inflyttade
finns  ett  generellt statsbidrag som ökar. Men  när
det     gäller     befolkningsminskning      minskar
statsbidraget.  Här  har man bara räknat med att  ta
hänsyn  till  de  kommuner   som   har  mer  än  2 %
minskning. Där går man in och gör en  förändring  så
att barn i åldern 7-15 år får en förstärkning.</pre>
<pre>De  exempel  som  jag tar är väldigt svåra, men som
någon har sagt finns  det  ändå  en viss principiell
frågeställning.   Det   är   just  den  som   gäller
metodiken,  hur man skall förklara  de  strukturella
opåverkbara kostnaderna  vad  gäller män och kvinnor
liksom regionala förhållanden.</pre>
<pre>Har ni haft någon ordentlig analys av metodiken?</pre>
<pre>
Lennart  Tingvall:  Detta var en  mycket  omfattande
fråga. Jag skall försöka  att  besvara den i så stor
utsträckning som möjligt.</pre>
<pre>
En  fråga  var  om  det har diskuterats  metoder  i
utjämningssystemet. Det har det naturligtvis gjorts,
men det har inte diskuterats  att  man skulle ha ett
helt   annat   system.   Som   jag   sade   i   mitt
inledningsanförande   har   man   utgått   från  den
utjämningsteknik  som  man  har  valt, nämligen  ett
system    för    inkomstutjämning   och   ett    för
kostnadsutjämning.</pre>
<pre>Det   finns   tidigare    erfarenheter    av    ett
utjämningssystem  för kostnadsstruktur, nämligen det
som utformades av Kommunalekonomiska  kommittén. Det
innebar  att  man  försökte  att  belysa  hela   den
kommunala  verksamheten  i  en  enda  liten  formel,
bestående    av   fyra   faktorer   med   bl.a.   en
klimatfaktor.  Men  den  metoden  ansågs  inte  vara
gångbar  när  det gällde att utjämna på kommunsidan,
så den dörren var egentligen stängd.</pre>
<pre>Anledningen    till     att    delmodellerna    för
kostnadsutjämningen är olika  är  att  det  är olika
experter  som har konstruerat dem. Det finns en  typ
av delmodeller  som  bygger  på multipel regression,
där man försöker att finna faktorer  som samvarierar
med t.ex. behovsstrukturen eller kostnadsstrukturen.
De är väldigt besvärliga att förstå. Vi har  försökt
att finna en annan lösning, därför att  de  statiska
modellerna  är  svåra  att  förklara  och  svåra att
förstå. På exempelvis sjukvårdsområdet har kommittén
föreslagit  att  man  skall  byta  ut  den nuvarande
modellen  mot en matrismodell, där man så  att  säga
sätter prislappar på olika befolkningsgrupper.</pre>
<pre>Du frågade  också om nackdelar med metoden att göra
en beräkning för  varje ingående verksamhet för sig.
Naturligtvis finns  det  då  en  risk  att  man i de
extrema  områdena,  som  storstäder  och glesbygder,
missar  någon strukturell kostnad som man  inte  kan
hitta  på  verksamhetsnivå  utan  som  finns  mer  i
miljön.  Att  det finns en del storstadsfaktorer och
en  del  glesbygdsfaktorer   beror  på  att  man  på
verksamhetsnivå inte riktigt hittar merkostnaderna.</pre>
<pre>
Du  nämnde  också  någonting om befolkningsminskning
och om fördelningen  män-kvinnor.  Det  skulle  föra
väldigt  långt om jag skulle resonera kring de olika
delmodellernas lösningar.</pre>
<pre></pre>
<pre>Per  Landgren   (kd):   Med   ambitionen  att  skapa
likvärdiga  förutsättningar för  alla  kommuner  och
landsting för  service  oberoende av skatteinkomster
och opåverkbara kostnader  och  mot  bakgrund av att
hela kommun- och landstingssektorerna  har  för lite
resurser och att vi i landet har en arbetslöshet som
kostar 150 miljarder är det, som vi tidigare  hörde,
viktigt  att  ha  en  incitamentsstruktur som gynnar
varje kommun och varje  region.  Jag  vill fullfölja
Lennart    Hedquists    frågeställning    och    den
efterföljande diskussionen med att fråga: Hur skulle
ett    system   med   en   regional   och   kommunal
incitamentsstruktur   för   ekonomisk  tillväxt  och
sysselsättning  kunna se ut? Vilka  variabler  borde
ändras? Lars Isaksson  var  ju inne på en sådan, och
Landstingsförbundet har ju i sitt remissvar förordat
en sänkning av inkomstutjämningen.</pre>
<pre></pre>
<pre>Margot   Wikström   talade   om   kommunalpolitikers
handlingsalternativ. Det har i alla fall kommit till
min kännedom att det i högskolekommuner lätt kan bli
någon typ av klappjakt på studenter för att de skall
skriva sig i högskolekommuner. Man  ägnar kanske mer
energi    åt    den    typen   av   aktiviteter   än
sysselsättnings-  och tillväxtåtgärder.  Jag  skulle
vilja höra vad Ernst  Jonsson  och  representanterna
för Landstings- och Kommunförbunden har  att säga om
detta.</pre>
<pre></pre>
<pre>Ernst Jonsson:  Om man skulle följa de principer som
är  uppställda  för  något som heter fiskal rättvisa
och enbart kompensera  för det som är opåverkbart på
både kostnads- och inkomstsidan,  tror  jag inte att
det är någon risk för att skapa negativa incitament.
Jag  vill  här  passa  på  att  genmäla  mot Lennart
Tingvall. Jag har inte ifrågasatt utredningens  sätt
att  göra  beräkningar. Det är inte heller så att ni
har utgått från  varje  kommuns  faktiska kostnader.
Men   när   ni  gör  avstämningar  för  att   bedöma
träffsäkerheten   och  hur  korrekt  beräkningen  av
standardkostnaden är,  jämför  ni  med de redovisade
kostnaderna  i de olika kommungrupperna  storstäder,
medelstora städer osv.</pre>
<pre>
Från ert betänkande har jag tagit ut 20 uttalanden,
vilka lyfter fram en enda måttstock för utredningens
arbete. Meningen  är  nämligen  att det skall bli en
överensstämmelse   mellan   standardkostnader    och
redovisade  kostnader.  Blir  det  så,  har man nått
rätt. Det innebär att ni har missat att undersöka om
det  finns skillnader i påverkbara kostnader  mellan
de olika  kommungrupperna.  Eftersom  storstäder och
förortskommuner har haft de största nedskärningarna,
borde   man   i   stället   ha   bedömt   att  deras
standardkostnad  borde vara högre än den redovisade.
De  facto visar det  sig  i  praktiken,  enligt  ert
förslag,  att  de  kommungrupper som haft de största
nedskärningarna och  den  lägsta  kostnadstillväxten
drabbas  av försämringar. De som däremot  har  legat
lågt och ökat  sina  kostnader  rätt  mycket får mer
bidrag.  Det  är  lätt  att  se  sambanden  här.  Om
kommunerna  fortsätter att effektivisera och om  man
tillämpar  samma   synsätt   som  har  tillämpats  i
utredningen,  kommer  det vid nästa  revidering  att
visa   sig   att   de  kommer   att   utsättas   för
försämringar.</pre>
<pre>
Mitt svar är att om  man  följer  de  principer  som
utredningen  har  ställt upp, vilka jag helt stöder,
och genomför ett förslag  i  linje med principen att
enbart kompensera för det som  är  opåverkbart,  kan
det inte uppstå några negativa incitament.</pre>
<pre></pre>
<pre>Lars  Isaksson:  Jag vill till Per Landgren säga att
jag  inte  tror  att   man  kan  ställa  kravet  att
kostnadsutjämningssystemet skall vara en lösning för
hela den frågeställning  som togs upp. Det remissvar
som vi ger från Landstingsförbundet tycker vi är det
bästa som går att göra inom  ramen för detta för att
ge handlingsutrymme för tillväxt.</pre>
<pre></pre>
<pre>Vi  från förbunden får inte så  ofta  möjlighet  att
möta  finansutskottet. Därför vill jag ta tillfället
i akt och  säga  att  när  det  i  övrigt gäller att
arbeta  för  tillväxt  och  regional  och   kommunal
utveckling       har       Kommunförbundet       och
Landstingsförbundet begärt en översyn av regelverket
för  vårt  arbete.  Det  finns  en  massa regler som
hämmar   intressanta  utvecklingssamarbeten   mellan
kommuner och  landsting.  Vi  har naturligtvis också
ett  mycket  stort  intresse  av att  få  en  tydlig
delaktighet  i  de  tillväxtavtal  som  utarbetas  i
respektive  län osv. Här  tror  jag  att  det  finns
större möjlighet  till  utveckling  av den regionala
initiativförmågan  än i det renodlade  förslaget  om
kostnadsutjämningen.</pre>
<pre></pre>
<pre>Ralph Lédel: Naturligtvis  är ett bra incitament för
att  öka  tillväxten i kommuner  och  landsting  att
utforma systemet  så att fler kommuner och landsting
kan sänka skatten. Det är alldeles självklart.</pre>
<pre></pre>
<pre>Nu  har  ju  statsmakterna   haft  ett  skattestopp.
Naturligtvis  är  tanken  densamma,   nämligen   att
skatten  inte  får  bli  högre.  Om  man drar ut den
tankelinjen måste det ju vara ganska bra  om skatten
blir lägre.</pre>
<pre></pre>
<pre>Margot Wikström: Det finns ju saker som kommuner har
för sig som inte finns med i utjämningssystemet  och
som     definitivt     inte     är     faktorer    i
kostnadsutjämningen. Två gånger per år går vi ut med
enkäter  till  alla  kommuner  och stämmer av  deras
ekonomiska läge. Jag kan då konstatera  att  det  är
minst  ett  sjuttiotal  kommuner  som sannolikt inte
kommer  att klara balanskravet år 2000  beroende  på
skilda faktorer,  varav  en  hel  del  inte går in i
kostnadsutjämningen.  När  man bedömer kommuner  och
säger att glesbygdskommunerna minsann inte har sänkt
standarden   lika  mycket  som  storstadskommunerna,
måste man också  ha  med  sig  att  det  finns andra
faktorer,  exempelvis  bostadsbolag, som frestar  på
kommunernas ekonomi väldigt  mycket  i  de  delar av
landet där befolkningsunderlaget sviktar.</pre>
<pre>
När    det   gäller   inkomstutjämningen   och   de
utjämningsgrader som diskuteras vill jag säga att om
man hamnar  på  en kompensationsgrad som går ned mot
75 % - också 80 %  har nämnts här - tror jag att man
spolar  systemet.  Då   uppfylls  nämligen  inte  de
kriterier som är ställda  på  systemet, nämligen att
ge  alla  kommuner  likvärdiga  förutsättningar  att
bedriva sin verksamhet. Det måste  man  också  ha  i
minnet när man diskuterar detta.</pre>
<pre>När det sedan gäller kollektivtrafiken handlade Siv
Holmas  frågor  lite  grann  om risken för över- och
underrepresentation, om jag förstod  henne rätt. Vad
jag  har  fått  lära  mig  är  att  den risken  bara
föreligger när man gör en regressionsanalys, som det
så vackert heter, av kommunernas faktiska kostnader.
Det gäller framför allt i modellen för  individ- och
familjeomsorg,  kollektivtrafiken  och  i  viss  mån
barnomsorgen.  Det gäller alltså inte äldreomsorgen.
När det gäller kollektivtrafiken  är det viktigt att
slå fast den diskussion som vi har haft.</pre>
<pre>
Om   jag   förstod  det  tidigare  resonemanget   om
bruttokostnader rätt är det på det sättet att om man
har gjort en  skatteväxling,  vilket man har gjort i
Stockholm, kan man ju inte ta betalt  två gånger och
få igen det också på kostnadsutjämningen.</pre>
<pre></pre>
<pre>Lena Ek (c): Allra först vill jag deklarera  att för
Centerpartiet är den bakomliggande principen att man
skall  ha  någotsånär  likvärdig  service oavsett  i
vilken kommun man bor i detta land. Den principen är
oerhört viktig, och det är den som  har  medfört att
detta system finns. Man bör långsiktigt försöka  att
hitta så enkla och klara regler som möjligt.</pre>
<pre>
Vad  man  kan  konstatera  är att det egentligen är
faktorer som vi inte skall diskutera i dag, nämligen
att vi inte har lyckats skapa tillräcklig tillväxt i
landet  och  att den tillväxt som  finns  är  mycket
ojämnt fördelad,  som  ger effekter på systemet. Det
syns väldigt tydligt när det gäller arbetslöshet och
när  det  gäller  socialbidrag,  för  att  ta  några
faktorer.</pre>
<pre>Det   som   vi  har  diskuterat   mycket   är   hur
kollektivtrafiken och det faktum att integrationen i
vissa kommuner kostar stora summor slår enligt detta
förslag. Vidare  är  det hur befolkningsminskningen,
som också flera av företrädarna  och forskarna i dag
har   tagit   upp,  slår  på  olika  sätt   både   i
storstadskommunerna  när  det  gäller  servicen  för
invånarna  där  och  i de kommuner och landsting där
man har en stark utflyttning.</pre>
<pre>
Jag skulle vilja be Lennart  Tingvall  att lite kort
kommentera  Ernst Jonssons kritik och diskussion  på
dessa områden.</pre>
<pre></pre>
<pre>Lennart Tingvall:  Du  tog  upp något om integration
och   befolkningsminskning.   I   utjämningssystemet
beaktas detta med utländskt ursprung  i  grundskolan
och,    enligt    utredningens   förslag,   även   i
äldreomsorgen när man  inför en etnisk faktor. Sedan
ändras   också,  enligt  förslaget,   individ-   och
familjeomsorg   såtillvida   att   man   stärker  de
variabler   som   har  att  göra  med  befolkningens
utländska bakgrund och behovet av socialbidrag.</pre>
<pre>
När  det gäller befolkningsminskningen  ges  det  i
nuvarande  system  en  kompensation vid en långvarig
befolkningsminskning över  en viss nivå. Utredningen
har väldigt mycket ägnat sig åt att titta närmare på
hur  denna  kompensation slår  mot  bakgrund  av  de
problem  som  finns  med  befolkningsutvecklingen  i
olika delar av  landet.  Problemet  med  att  få  en
bättre kompensation för befolkningsminskning har att
göra  med  marginaleffekterna, som det har talats så
mycket om. Om  man  rakt  upp  och  ned skulle ge en
högre  ersättning  än  vad man gör enligt  nuvarande
system,  skulle  det  i  vissa   fall  kunna  uppstå
negativa   marginaleffekter,  dvs.  att   kommunerna
skulle få mindre  pengar  om de genom olika åtgärder
kunde vända befolkningsströmmen.  I  stället har man
valt   att  höja  kompensationen  om  det  sker   en
minskning   av   antalet   skolbarn   samtidigt  som
befolkningen  minskar,  eftersom  det ger  en  sämre
ersättning  i  kostnadsutjämningen  när  det  gäller
grundskolan  som  kan  vara  svårt  att  parera  med
neddragningar i kommunen.</pre>
<pre>
Sedan  tog  du upp detta med befolkningsökning.  Det
har också diskuterats  en  hel  del i kommittén, men
det  finns  inget  förslag i det avseendet.  Vi  har
gjort analyser och funnit  att  de  kommuner som har
varit mycket expansiva, oftast förortskommuner, ofta
har    fått    en   relativt   kraftigt   förbättrad
kostnadsutjämning   till  följd  av  förändringar  i
åldersstrukturer - det föds fler barn osv.</pre>
<pre></pre>
<pre>Lennart  Tingvall: Jag  uppfattade  att  det  gällde
kostnadsjämförelserna.  Jag  hävdar att man i mycket
liten   utsträckning   utgår   från    de   faktiska
kostnaderna  i  utjämningssystemet  när  det  gäller
enskilda  kommuner  och landsting. Jag hävdar  också
att  man  inte  kommer  att  bestraffas  om  man  är
sparsam.</pre>
<pre></pre>
<pre>Sedan hänvisar Ernst Jonsson till vad vi har skrivit
i betänkandet. När vi jämför  utfallet  av nuvarande
system  med  de  förslag  som  kommittén  har lämnat
jämför  vi  strukturen  i  kostnadsutjämningen   med
strukturen på kommunernas faktiska kostnader. Det är
mer  som  en  jämförelse av överensstämmelsen mellan
kostnadsutjämningen och de faktiska kostnaderna. Jag
tycker att det  är en fördel om man har fått en bild
som någotsånär överensstämmer.  De  kommentarer  som
Ernst  Jonsson hänvisar till är förmodligen riktiga.
Men om vi  finner att t.ex. förortskommunerna har en
ersättning som är högre än deras kostnader har vi ju
inte  gått  in  och  korrigerat  i  utjämningen  för
barnomsorgen.  Det  är ju faktiskt så att exempelvis
förortskommuner, om vi  ser dem som en grupp, får en
ersättning för barnomsorgen i systemet som är ganska
mycket större än de redovisade  kostnaderna.  Därför
kan  man  säga  att  de,  trots att de har blivit så
effektiva  eller  har  sänkt kvaliteten  så  mycket,
faktiskt får pengar över för barnomsorgen.</pre>
<pre></pre>
<pre>Ernst Jonsson: Just det  som  Tingvall nämnde är det
enda exemplet där man har resonerat  rätt.  Man  har
alltså jämfört utfallet av redovisade kostnader. Det
behöver  inte  alls  vara  så  att standardkostnaden
skall vara lika med den faktiska  kostnaden. Det kan
i  stället  vara  så  att  man,  om  man  har  lägre
servicestandard,  kan få belöning för detta.  Men  i
övriga fall är det  inte  så.  I  övriga fall är det
genomgående så att standardkostnaderna  ligger  nära
de  faktiska  kostnaderna, vilket enligt utredningen
är bra.</pre>
<pre></pre>
<pre>Det finns 20 citat  från utredningen som klart visar
att måttstocken är att jämföra standardkostnaden med
den faktiska kostnaden,  och om de överensstämmer så
är  det  bra. Vad man har missat  att  kartlägga  är
vilka kostnadsskillnader  som  är påverkbara, och de
är stora. Det framgår inte minst av Kommunförbundets
utmärkta   studier.   Den   stora  missen   är   att
utredningen  inte  inser  att det  finns  påverkbara
kostnadsskillnader.</pre>
<pre></pre>
<pre>Karin Pilsäter (fp): Det har varit många frågor uppe
till  diskussion. Jag skulle  vilja  börja  med  att
ställa    en   fråga   till   Kommunförbundets   och
Landstingsförbundets företrädare. Vad nästan alla är
överens om  är  att  vi  skall  ha  ett  system  som
utjämnar  för  opåverkbara  kostnader.  Men systemet
skall  inte  ta hänsyn till skattesats, avgiftsnivå,
effektivitet och service, utan det är där det lokala
självbestämmandet    skall    ge   effekter.   Detta
illustreras dels av den diskussion  som  vi just har
haft   om   kompensationsnivå   i  förhållande  till
faktiska   kostnader,   dels   i   diskussionen   om
skattesats.   Jag   skulle  därför  vilja   ha   era
kommentarer till att  man, trots att detta sägs vara
ett underliggande statement,  ändå  alltid  använder
argumenten   om  olika  kommuners  skattesatser  och
eventuella skattesänkningar  som  bevis  för  att de
skall  anses vara överkompenserade. Kort sagt: Skall
det  i  fortsättningen   vara  möjligt  att  använda
effektivitet  eller dålig service  och  sänkt  skatt
utan att det påverkar utformningen av systemet?</pre>
<pre>
Den andra frågan  skulle  jag vilja rikta till våra
inbjudna  forskare.  Vi  ser  i  dag  att  man  från
Kommunförbundet inte så helt oväntat är nöjd med att
man  har en 50-50-fördelning för  kollektivtrafiken,
medan  Landstingsförbundet  tycker  att fördelningen
borde vara i enlighet med de faktiska förhållandena.
Det  är ju ganska begripligt att dessa  två  förbund
tycker  som  de  gör.  Men  hur ser ni på detta och,
framför allt, varför har utredningen inte föreslagit
en  fördelning  som  kompenserar  för  det  faktiska
utfallet? Jag vet att det förs en diskussion om hela
systemet, men man måste  ju  kunna  finna  en mycket
enklare  modell  som  innebär  att  man  bara lyfter
pengarna ur systemet.</pre>
<pre>
Till sist skulle jag också vilja be om en  kommentar
från  våra  forskare  på frågan om den inomregionala
fördelningen.  Vi  talar   ju   väldigt   mycket  om
tillväxtregioner  etc., men  inom regionerna  är  ju
situationen väldigt olika. Hur tycker ni att man bör
förhålla sig till inomregional fördelning?</pre>
<pre></pre>
<pre>Ernst Jonsson: För det första: Om man skulle nå fram
till ett perfekt system för kostnadsutjämning behövs
det ingen inomregional utjämning.</pre>
<pre></pre>
<pre>För  det  andra:  I vilken  mån  Stockholmsregionens
kollektivtrafik  är   ett   uttryck   för  en  högre
servicestandard och att man därför bara  kompenserar
delvis  är  en  empirisk fråga. Jag har inget  svar.
Utredningen har heller inte försökt kartlägga detta.
Det  är i och för  sig  möjligt  att  undersöka  och
kartlägga   om   det   är   en  större  turtäthet  i
storstadsområdena jämfört med  i  andra regioner och
om det är någon skillnad i servicestandard.  När man
sedan  har  gjort detta kan man få en grund för  att
bedöma hur mycket  man  skall  kompensera. I nuläget
bygger  man kompensationen enbart  på  en  subjektiv
bedömning.  Jag  har  på  en  månads  tid tagit fram
officiell statistik över servicenivå, personaltäthet
m.m. Här borde utredningen ha gjort mycket  mer, för
det  finns  mycket  bra data och forskningsrön.  Det
finns    empiriska   studier    när    det    gäller
kollektivtrafiken  i  olika län om relationen mellan
vad som är opåverkbart och skilda servicenivåer.</pre>
<pre></pre>
<pre>Johnny Magnusson: Jag skulle  vilja kommentera delar
av denna frågeställning. Det finns  ju ett inledande
problem  när  vi för den här diskussionen,  nämligen
att det finns vinnare och förlorare i ett system som
verkar när man  skall  gå över till ett nytt system.
När vi har fört resonemang på Kommunförbundet har vi
försökt  bortse från vinnare  och  förlorare  och  i
stället försökt  titta på systemet. Det finns då två
steg som jag tycker att man borde arbeta med.</pre>
<pre>
Först    och    främst     är     det    de    s.k.
pomperipossaeffekterna, som har med  frågan om skatt
att göra. I vissa kommuner skulle det  löna  sig att
höja  skatten  och sänka avgifterna, därför att  det
skulle kunna gynna  kommuner  i  form av bidrag. Det
måste vara ett enkelt system. Det  skall  inte  vara
svårt  eller  omöjligt  för en kommunalpolitiker att
veta hur han eller hon skall  bete  sig  för att det
inte  skall  uppstå  negativa  effekter  i systemet.
Därför skall det vara enkelt, och för att  det skall
vara  enkelt måste man göra avsteg från den yttersta
rättvisan,  som  vi  har hört tidigare här. Jag tror
alltså att man måste bestämma  sig för vilket som är
viktigast, att det skall vara rättvist  in  i minsta
detalj  eller  att  det skall vara enkelt. Jag menar
att det måste vara enkelt.  Detta  tycker  jag borde
vara   det  första  steget  just  nu,  eftersom  det
naturligtvis  tar tid och kräver mycket överväganden
att skapa enkelhet  i systemet. Det skall under inga
omständigheter finnas pomperipossaeffekter.</pre>
<pre>Jag vill inte argumentera  emot  Morin här, men det
är  ju  alldeles  uppenbart  att  ett  visst   antal
kommuner som vi kan namnge upplever att de är slagna
av pomperipossaeffekter och känner sig helt utanför,
och det undergräver totalt legitimiteten i systemet.</pre>
<pre>
För  min  del  konstaterar  jag  att  det måste vara
självklart att man kan sänka skatten, särskilt i ett
läge  där Sveriges ekonomi reser sig och  intäkterna
blir sådana  att  man  med  bibehållna  eller sänkta
skatter kan leverera lika mycket eller mer  service.
Ett  system som förhindrar skattesänkningar vore  ju
helt förödande.</pre>
<pre></pre>
<pre>Margot  Wikström:  Karin  Pilsäter  hade en halvtydd
frågeställning  om kollektivtrafiken.  Ansvaret  för
kollektivtrafiken  i  landet i stort delas ju mellan
kommuner  och  landsting   i   länen,  medan  det  i
Stockholm är bara Stockholms läns  landsting som har
ansvaret. Där har det skett en skatteväxling. Därför
menar jag att det är fel att använda  argumentet att
det är kommunerna som får bidraget men  att  det  är
landstinget  som  betalar. Man kan inte göra det två
gånger så att säga.</pre>
<pre></pre>
<pre>När det sedan gäller  skatter och utjämningssystemet
kan jag förstå att det  blir  en  konstig  debatt  i
Stockholm.  Om jag kommer ihåg rätt sänkte Stockholm
sin  skatt  innan   Utjämningskommittén   lade  sitt
betänkande. Jag inser att det är svårt att,  i varje
fall   med   stor   kraft   och  stor  trovärdighet,
argumentera att "det är så synd  om  oss".  Det blir
lite  ihåligt. Jag tror att man i Stockholmsregionen
själv inser att det är på det sättet.</pre>
<pre></pre>
<pre>Ralph Lédel:  Jag vill bara rätta till en felsägning
från  Margot Wikström.  Det  har  inte  skett  någon
skatteväxling  med kollektivtrafiken mellan kommuner
och landsting i Stockholm.</pre>
<pre></pre>
<pre>Det som Karin Pilsäter  frågade  om  är  det jag har
varnat för ett par gånger här. Nivån på skattesatsen
i kommuner och landsting och nivån och kvaliteten på
vård,  skola  och  omsorg  är  lokala  och regionala
frågor, som politikerna själva skall bestämma om. Ju
mer ett sådant här system börjar nagga i  kanten  på
båda  dessa områden, desto mer får man en antydan om
att staten  lägger  sig i för mycket. De här sakerna
skall egentligen inte  ha  med  varandra  att  göra,
därför  att  då kommer naturligtvis de kommunala och
regionala ambitionerna  att avta successivt, och man
blir mindre och mindre intresserad av att syssla med
det  här.  Såvitt  jag  vet  finns   det   varken  i
Kommunförbundets        yttrande       eller       i
Landstingsförbundets   yttrande    något    negativt
uttalande  om skattesänkningar. Man nämner det  över
huvud taget inte i något av yttrandena.</pre>
<pre></pre>
<pre>Margot  Wikström:  Jag  tar  tillbaka  det  där  med
skatteväxling,  när jag nu får veta att det inte har
skett. Men Stockholms  läns landsting har 2 kr högre
skatt för att finansiera  kollektivtrafiken. Om alla
bidrag gick till Stockholms  läns  landsting  skulle
man  också  behöva  kombinera  det  med  ett krav på
skatteväxling,  så  att kommunerna i Stockholms  län
fick likvärdiga förutsättningar med andra kommuner i
landet.</pre>
<pre></pre>
<pre>Lars Isaksson: Får jag  säga till Karin Pilsäter att
om man läser vårt yttrande finner man inte synsättet
att  landsting  skall  bestraffas   för  att  de  är
effektiva  eller  för att de vill sänka  eller  höja
skatten. Det finns  över  huvud  taget  ingen  sådan
värdering i vårt yttrande.</pre>
<pre>
Vi  är  inte  heller  drabbade  på  samma  sätt som
kommunerna när det gäller de här marginaleffekterna.
Jag  hävdar  att det finns en del negativa marginal-
effekter.   Vare    sig   vi   uttrycker   det   som
pomperipossaeffekter  eller inte, kan utskottet ändå
analysera det material  som finns, och då kommer man
att  se  ganska  tydligt att  det  finns  ett  antal
kommuner som har beskrivit  detta.  Det  finns några
landsting  som  är  i  gränslandet.  Om  man  sänker
skatten med bara fyra fem öre kommer man att hamna i
ett  läge där man upplever att det skulle kunna  bli
sådana effekter.</pre>
<pre>
Vi  från   Landstingsförbundet  och  Kommunförbundet
skall naturligtvis inte avhandla kollektivtrafiken i
Stockholm. Jag tror att Stockholm sköter det väldigt
bra själv. Vad  jag  har  pekat på är principen, att
jag inte kan begripa att vi har ett utjämningssystem
som innebär att när man inte  har  kostnaden ersätts
man för detta. Det är en grundläggande  princip  som
måste rensas bort. Man skall inte fastna i detta att
man  skall  fördela  en  kostnad  på 50-50 när en av
parterna  har kostnaden. Frågan om man  sedan  skall
sänka skatter,  skatteväxla  eller inte får man lösa
på hemmaplan, men principen är fastlagd i sy-
stemet. Detta bör tas bort.</pre>
<pre></pre>
<pre>Mats  Morin:  Jag  vill  bara  för   Karin  Pilsäter
kommentera  inomregional  fördelning.  Den  är  lika
viktig  som  mellanregional  fördelning. Där  tjänar
utjämningssystemet  den viktiga  funktionen  att  se
till  att  skattevillkoren   och   villkoren  i  den
kommunala  servicen  inte  blir  alltför  olika  och
därigenom         kan         skapa         oönskade
befolkningsomflyttningar  mellan regionerna. Det  är
väl så att de attraktivaste  regionerna många gånger
har den lägsta skatten och de  minst  attraktiva har
den  högsta  skatten,  och  det är viktigt  att  det
utjämnas.</pre>
<pre></pre>
<pre>Jag  vill  kort  säga  något  till   Magnusson,  som
kommenterade  mitt  inlägg om pomperipossaeffekterna
och sade att det väsentliga  är  att  man "upplever"
att  de  finns.  Min huvudpoäng är att det  inte  är
underligt att man  upplever att de finns när i stort
sett alla utan tvekan  talar  om  att  de finns. Min
poäng   är   att   visa   att  detta  finns  som  en
skrivbordsprodukt,  men  jag  skulle  vilja  se  den
kommun som har drabbats av denna pomperipossaeffekt.
Finns den verkligen? Det är  ju  detta  som  är  det
viktiga.  Upplevelsen  bör  vara  så  realistisk som
möjligt, och det skall vi bidra till.</pre>
<pre></pre>
<pre>Lennart   Tingvall:  Beträffande  kollektivtrafikens
fördelning  på kommun och landsting, företrädesvis i
Stockholm, har  den  frågan diskuterats en hel del i
kommittén, och det har  tagits  fram  och räknats på
andra  typer  av  fördelningar som utgår t.ex.  från
faktisk kostnadsfördelning.  Men när sedan kommittén
skulle bestämma sig visste man  att  den  fördelning
som   finns  i  nuvarande  system  har  riksdag  och
regering  fattat beslut om. Då visste man precis att
det var så  här,  att  i  Stockholm hade landstinget
100 %  och  kommunerna  0 %, men  man  fattade  ändå
beslutet att det skulle vara  50-50,  därför att det
var  så i genomsnitt i Sverige, som Margot  Wikström
sade.  Då  tyckte  kommittén  att  eftersom det inte
framkommit  något nytt och detta var  väl  känt  när
beslutet fattades  fanns  det  ingen  anledning  att
kommittén skulle ändra den fördelningen.</pre>
<pre></pre>
<pre>Johnny  Magnusson:  Jag föreslår att Mats Morin åker
till Täby och tar diskussionen  med  dem  om att det
inte finns pomperipossaeffekter.</pre>
<pre></pre>
<pre>Lars Isaksson: Med all respekt för Lennart Tingvalls
goda  arbete - jag vet att han har gjort ett  enormt
jobb - vill jag säga att den senaste argumentationen
inte var  speciellt  kraftfull.  Man konstaterar att
det har varit så här, och man vill därför inte ändra
på detta Jag trodde att man hade ett  uppdrag att se
över systemet. Vi kan väl hänvisa till  vad  vi från
Landstingsförbundet  sade  förra  året, då vi pekade
just på att detta var en orimlighet. Jag ber Lennart
om  ursäkt, men jag bara konstaterar  att  det  inte
blir godkänt på den punkten.</pre>
<pre></pre>
<pre>Fredrik  Reinfeldt  (m):  Jag är riksdagsledamot och
invald för Stockholms län, och jag kommer från Täby.
Jag  vet inte varför Mats Morin  var  inbjuden  från
början,  men  det  är  glasklart  att det skall vara
någon   sorts   bidrag   till   ett   korståg    mot
Stockholmsregionen.  Eftersom  vi just nu sitter och
räknar ...</pre>
<pre></pre>
<pre>Ordföranden: Nu får jag bryta. Du  tar en debatt där
du  påstår  att  vi i finansutskottet med  majoritet
skulle  ha  bestämt  att  bedriva  ett  korståg  mot
Stockholmsregionen.   Den  diskussionen  får  vi  ta
internt. Det är inte dags  att  ta  den  nu, utan nu
gäller det frågor till de inbjudna gästerna.</pre>
<pre></pre>
<pre>Fredrik  Reinfeldt  (m): Jag hävdar i alla fall  att
det  är  det som har förevisats  här.  Eftersom  jag
sitter i en  kommun  där vi uppenbarligen förlorar -
jag har att möta väljarna  där  -  och det kommer en
s.k. expert hit och säger att de här effekterna inte
existerar  blir  jag  upprörd.  Det får  ordföranden
ursäkta.</pre>
<pre>
Dessutom  bygger  allt  det  här på,  som  Tingvall
inledde med att säga, att uppgiften  var att se över
kostnadsutjämningen.     Det     var    naturligtvis
begränsande, eftersom vi diskuterar  hela  systemet.
Dessutom skulle man kunna tillägga att det har skett
saker   efter   det   att  utredningen  lades  fram.
Finansdepartementet sitter  och  arbetar  med detta,
och   dessutom   har   Socialdemokraterna   haft  en
presskonferens  där  de  har  meddelat att de tänker
göra förändringar i förhållande  till det system som
vi nu diskuterar. Där kan man också  konstatera  att
Kommunförbundets    remissvar    har    blivit   väl
tillgodosett; man kan i princip pricka av  de  olika
punkter  som  Margot  Wikström inledde med och finna
att  det är det som nu har  presenterats  här.  Lite
diskuterar  vi  alltså någonting som redan har tagit
ytterligare ett steg.</pre>
<pre>Jag  vill  bara inskärpa  det  som  Karin  Pilsäter
inledde med. Det framstår här som om det i botten på
detta enbart  skulle  finnas  resonemang  som syftar
till  att  låta opåverkbara kostnader utjämnas.  Men
det är uppenbart att skatterna har spelat en väldigt
stor  roll.  Nu   säger  Lars  Isaksson  att  det  i
Landstingsförbundets    remissyttrande   inte   står
någonting om skattesänkning  i  Stockholm.  Nej, men
han inledde själv Landstingsförbundets kongress  med
att beklaga denna skattesänkning. Det har ju använts
väldigt mycket även av ansvarigt statsråd i frågan.</pre>
<pre>Jag  vänder  mig  därför  till Kommunförbundets och
Landstingsförbundets representanter.  Jag tycker att
det  är  problematiskt  att skattesänkningar,  eller
synen  på skatter över huvud  taget,  blandas  in  i
diskussionen  om systemet. Det borde inte höra hemma
där. Vi har en  diskussion  där  vi  försöker  vinna
väljare med att vi vill sänka skatten eller inte som
är  väl  känd, men nu används det som ursäkt för att
man över huvud taget inte får ha några synpunkter på
konstigheter  i  systemet.  Det går alltid att hävda
att om man har råd att sänka skatten får man inte ha
några synpunkter på om man förlorar.  Får  jag  bara
påpeka  att  det  för  medborgarna  blir  en  dubbel
förlust.  Dels  förs det ett resonemang om att vissa
regioner skall tappas på pengar, dels återkommer man
och säger att de  dessutom  borde få höjd skatt. För
medborgarna blir det en dubbel  smäll.  Motparten är
här  inte kommuner och landsting utan medborgarna  i
dessa  kommuner  och landstingsområden. Det har fått
förekomma för ofta  att  man  försöker  uppnå  andra
syften  än  att  enbart  utjämna kostnadsskillnader,
eftersom det ofta refereras till detta.</pre>
<pre>
Jag skulle också vilja fråga Lennart Tingvall om det
inte är så att det i systemet finns inbyggt, förutom
det vi nu har diskuterat,  effekter  som  leder till
att   de  kommunala  skattenivåerna  utjämnas  eller
närmar sig varandra, att det finns som ett syfte med
systemet.</pre>
<pre></pre>
<pre>Lars Isaksson: Jag vill bara lugnt säga till Fredrik
Reinfeldt  att  om  jag  har  kommenterat Stockholms
skattesänkning  har  jag  inte gjort  det  på  någon
förbundskongress. Det skulle ha varit väldigt oklokt
av  mig,  som  ordförande i förbundet  för  samtliga
medlemmar. Jag har  säkert kommenterat det, men inte
utifrån   denna   utredning    och    förslaget   om
kostnadsutjämning. Däremot kan jag ha synpunkter  på
att    man    sänker    skatten   om   vi   för   en
sjukvårdspolitisk debatt.  Den  rättigheten  tar jag
mig som socialdemokratisk ordförande i förbundet.</pre>
<pre></pre>
<pre>Margot  Wikström: Jag kan försäkra Fredrik Reinfeldt
att Stockholms  sänkning av kommunalskatten inte har
diskuterats i Kommunförbundet,  vare sig i styrelsen
eller   någon   annanstans.  Jag  delar   fullt   ut
uppfattningen att  det  är  stockholmarnas  sak  att
avgöra  vilken  skattenivå  de skall ha. Men man kan
inte använda det argumentet att  man  har fått en så
försvagad ekonomi med det här utjämningssystemet att
man måste få ett bättre utfall. Det argumentet  blir
ihåligt   om   övriga  landet  skall  kompensera  en
skattesänkning i  Stockholm.  Det  upplevs ju på det
sättet.</pre>
<pre></pre>
<pre>Mats  Morin:  Du har tydligen missförstått,  Fredrik
Reinfeldt. Du påstår  att  jag bedriver korståg. Jag
kan till viss del hålla med  om  att  det handlar om
det  när det gäller synen på pomperipossaeffekterna.
Det är  framför  allt  det  som jag har attackerat i
mina inlägg. I Täby kommun är  man bekymrad över det
här. Mitt bidrag till Täby kommuns verksamhet är att
säga  att  de  lugnt  kan öka sysselsättningen,  och
detta  kommer att få positiva  effekter  för  övriga
regioner.  Sammantaget  kommer  även  rikets samlade
beskattningsbara inkomst att öka. Poängen  med detta
är  att  avgiftsunderlaget inte märkbart kommer  att
öka och störa  Täby  kommuns verksamhet. Det är mitt
bidrag. Det är mot dem  som  påstår  något annat som
jag bedriver korståg.</pre>
<pre></pre>
<pre>Lennart   Tingvall:   Förr   i   tiden   hette   det
skatteutjämningssystem,   och   nu  heter  det  bara
utjämningssystem. Tidigare var det  väl  mer uttalat
att  ett  sådant  här utjämningssystem skulle  kunna
leda till minskade  skatteskillnader, och regeringen
har  väl  i samband med  att  man  införde  systemet
uttalat att  det är önskvärt med mindre skillnader i
skattesatser.  Men så där otroligt klart uttalat att
de måste höja skatten  har  jag  inte  uppfattat det
som.</pre>
<pre></pre>
<pre>Ernst Jonsson: Det framgår klart av utredningen  att
man  skall hålla isär kostnads- och inkomstutjämning
och skatteutjämning.  I  den  mån man nu kompenserar
för kostnader som är opåverkbara  kan  det leda till
att skatteskillnaderna minskar. Förortskommunerna  i
Sverige    har    10 %    lägre    inkomstskatt   än
glesbygdskommunerna,  men förortskommunerna  har  en
lägre servicenivå och en  lägre  personaltäthet inom
barnomsorg  och  äldreomsorg.  Det innebär  att  den
lägre skatten motsvaras av en lägre  servicenivå och
lägre servicestandard. Jag har också reagerat på att
det i debatten sägs att man får sänka  skatten,  men
det  har  man  ju  redan  betalat i form av en lägre
servicenivå och lägre servicestandard.</pre>
<pre></pre>
<pre>Det har sagts en sak till i  debatten. Lars Isaksson
förstår  inte  hur  man kan få mer  pengar,  en  hög
standardkostnad, än man  har  kostnader för. Det kan
man  mycket  väl  få.  Ett  välskött  och  effektivt
landsting   som   t.ex.   Jönköping,    enligt   min
utvärdering, får en standardkostnad som är 8 % högre
än  sina  faktiska  kostnader därför att beräkningen
bygger    på    genomsnittlig    effektivitet    och
genomsnittlig servicestandard  i landstingen. Om ett
landsting    är   effektivare   får   det    behålla
mellanskillnaden. Det är inte så konstigt.</pre>
<pre></pre>
<pre>Sven-Erik  Österberg  (s):  Jag  tänkte  ställa  min
första fråga till Lennart Tingvall. I debatten i dag
förekommer det mer än en pomperipossa. Jag tänkte på
den  ursprungliga   pomperipossaeffekten,  som  Mats
Morin försökte redovisa,  dvs.  att  man  genom ökad
skattekraft  får mindre kvar eller t.o.m. får  lämna
ifrån sig pengar på grund av en utjämning och då får
ett negativt resultat  i  det  läge  som är. Det var
intressant att Mats Morin påvisade, som  ett ytterst
teoretiskt  exempel,  att  det  skulle kunna få  ett
utfall  på  det sättet, och att det  i  praktiken  i
princip inte  skulle kunna inträffa. Nu sägs det att
det har inträffat, och det förs en diskussion.</pre>
<pre>
Jag skulle vilja ha Lennart Tingvalls synpunkter på
detta, om han har  räknat på det i kommittén. Det är
en ganska avgörande  och  viktig bit. Det framställs
medialt som att det är 18 kommuner  som ständigt, så
fort  man  gör  någonting, får lämna ifrån  sig  mer
pengar än vad de  har fått in i skatteeffekt. Det är
en viktig bit i hela debatten.</pre>
<pre>
Det talas om manipulering av system. Man kan då lite
skämtsamt fråga hur  det  är  möjligt att manipulera
ett system som har framställts  som så krångligt att
i princip ingen förstår sig på det.  Jag skall vända
på det och säga så här: Har ni i Kommunförbundet och
Landstingsförbundet, som ju är erfarna kommunal- och
landstingspolitiker, någon allmän uppfattning om att
systemet är så krångligt att det påverkar så att man
blir uppgiven som landstings- och kommunalpolitiker,
därför  att  systemet är så krångligt att  man  inte
känner att man  gör sitt bästa? Det skulle jag också
vilja ha synpunkter på.</pre>
<pre></pre>
<pre>Lennart Tingvall:  När  man  säger  att  det  är  18
kommuner   som   drabbas   av  pomperipossaeffekten,
innebär det att det är 18 kommuner  som  har en egen
skattesats  som är lägre än den skattesats  som  man
använder när  man  räknar  ut  avgiften  i systemet.
Såtillvida är det riktigt att det är 18 kommuner.</pre>
<pre></pre>
<pre>Man  kan  säga  att hittills under det här systemets
levnad har den här  pomperipossaeffekten  -  vi  har
räknat  på  det  i Finansdepartementet i samband med
beredningsarbetet - inte drabbat någon kommun i form
av en negativ intäktsförändring  i summan av skatter
och inkomstutjämning under den tid  som  har  varit.
Naturligtvis  skulle  det kunna inträffa under vissa
omständigheter, som visats  här  förut.  Men vad man
skulle  kunna  konstatera  är  att  de kommuner  som
riskerar   att   drabbas   av   pomperipossaeffekten
naturligtvis skulle ha fått mer intäkter  av skatter
och  av  inkomstutjämning om den hade varit utformad
på ett annat sätt.</pre>
<pre></pre>
<pre>Margot Wikström: Jag skall svara direkt på frågan om
systemet är för krångligt. Ja, det är för krångligt.
Nu kan jag  tala  för en väldigt bred majoritet. Man
vill ha ett system som är förenklat. Det är det ena.
Men    när    man    talar   enskilt    med    olika
kommunalpolitiker  från   olika   delar   av  landet
efterlyser  de ofta ytterligare faktorer i systemet.
Jag  har  också   förstått   att  det  förekommer  i
riksdagen, på olika ställen och  i  olika  delar  av
landet.</pre>
<pre></pre>
<pre>Det   är   naturligtvis  ett  problem  att  förenkla
tillsammans  med  en  högre rättvisegrad i systemet.
Det är två oförenliga faktorer,  såvitt jag förstår.
Går  man på det ena får man också köpa  försämringar
på det  andra.  Jag  tror  att  det  är  ett växande
demokratiskt problem att inte bara kommunalpolitiker
utan också kommunalekonomer och tjänstemän  inte kan
det här systemet och inte heller kan se igenom  det.
Vi  måste  på  något  sätt  få  ett  system  som  är
transparent, och då måste vi också få ta debatten om
millimeterrättvisa,  därför  att  den  går  inte att
upprätthålla då.</pre>
<pre></pre>
<pre>Johnny Magnusson: Ja, systemet är väldigt krångligt,
och man märker en viss uppgivenhet.</pre>
<pre></pre>
<pre>Jag      skulle      också      vilja     kommentera
pomperipossadiskussionen. Det blir  så  konstigt när
Morin för in vissa faktorer och säger att  det  inte
spelar  någon roll vad som händer i en kommun därför
att det sannolikt  händer  i  de  andra kommunerna i
landet  också. Det känns väldigt konstigt  för  mig,
när vi för en mycket ingående debatt och känner stor
oro för den  stora befolkningsomflyttning som sker i
våra kommuner,  för  den stora dränering som sker av
vissa kommuner och den  starka  tillväxt  som sker i
andra  kommuner, där näringslivet är på väg  ned  på
vissa håll  och på väg upp på andra håll. Då kan man
inte  föra  det   resonemanget.   Det  blir  väldigt
konstigt.</pre>
<pre></pre>
<pre>Lars  Isaksson:  Jag  vill säga kort till  Sven-Erik
Österberg  att  vi  också   har  begärt  förenkling,
översyn osv. Men jag delar vad  Margot  Wikström har
sagt,  att varje gång vi kommer in i diskussionen  -
det har  varit  åtskilliga  dagar  och kvällar kring
detta   nu  -  är  det  uppenbart  att  alla   säger
"förenkla,  hitta enkla lösningar", men sedan ställs
det mängder av  krav på ännu mer komplicerade moment
som  skall  byggas   in   i  systemet.  Vi  är  inte
konsekventa någon av oss när vi hanterar frågan.</pre>
<pre></pre>
<pre>Det  finns  ändå  en  trygghet   i   att  säga  till
utskottets  ledamöter att min bild är att  det  inte
finns  några  kommunal-  och  landstingspolitiker  i
detta land som  när  de  arbetar  med  kommunal  och
regional  tillväxt och utveckling avhänder sig detta
beroende på  att  de går och tänker på att det finns
ett utjämningssystem.  I  den  tryggheten  tror  jag
trots allt att vi kan leva.</pre>
<pre></pre>
<pre>Mats  Morin:  Jag  vill bara förtydliga ett svar som
Tingvall nyss gav till Magnusson, där Tingvall klart
redogjorde för att oron för att pomperipossaeffekter
skall inträffa bör dämpas  av  att  de hittills inte
har inträffat. Jag hoppas att Magnusson  tar  del av
det svaret.</pre>
<pre></pre>
<pre>Jag  har  också en kommentar till det Tingvall säger
om att kommunerna  skulle  vinna  mer  med  en annan
utjämning.   Detta   är   ju   självklart.   I   ett
utjämningssystem   finns   det  alltid  vinnare  och
förlorare ekonomiskt sett. Min  poäng  är  att ingen
kommer  att  gå back i det här systemet, med största
sannolikhet.</pre>
<pre></pre>
<pre>Mats Odell (kd):  Låt mig först få deklarera min och
mitt partis uppfattning  i den här frågan. Efter att
ha tagit del av utredningen är vi helt övertygade om
att det omedelbart behövs  en  ny  översynsutredning
med sikte på ett statligt utjämningssystem.</pre>
<pre>
När jag lyssnade på Mats Morin blev  jag fascinerad
över  hans  forskning,  som  t.o.m. fortskrider  här
framme inför våra ögon och blir  alltmer  positiv ju
längre han talar. Han borde ha fått tala längre - då
hade  det  antagligen blivit ännu mera positivt  med
det här systemet.  Men det bygger på ett antal minst
sagt    halsbrytande   principer,    nämligen    att
pomperipossa  inte existerar och om det existerar så
är det ingen som  bryr sig om det. De arbetslösa går
inte  från  a-kassa till  arbete  utan  kommer  från
hemmet  eller   studier  osv.  Vi  har  hört  Johnny
Magnusson redogöra  för  den stora regionala obalans
som finns och som växer, samtidigt  som  vi  vet att
den  tillväxt  som Mats Morin förutsätter skall  ske
simultant  i hela  landet  absolut  inte  äger  rum,
snarare tvärtom.  Det är detta som är problemet, att
vi har alldeles för  låg  tillväxt  och att den sker
ojämnt fördelad.</pre>
<pre>
Jag  tycker  att  den  forskning  som Ernst  Jonsson
bygger sina slutsatser på verkar mer  tillförlitlig.
Jag   vill   då  ställa  frågan  till  Kommun-   och
Landstingsförbunden utifrån det Ernst Jonsson säger.
Han tycker inte  att  man  har kartlagt huruvida det
vid  sidan  av  barnomsorgskostnadernas   utveckling
finns en träffsäker omfördelning på kommunnivå.  Han
har   ett   förslag  om  att  man  skall  kompensera
glesbygden med  95 %  men tillväxtregioner med 80 %.
Vore detta en acceptabel  princip  för  Kommun-  och
Landstingsförbunden?</pre>
<pre></pre>
<pre>Mats  Morin:  Jag  vet  inte  om  det var i positiva
ordalag som Mats Odell uttalade sig om min forskning
som pågår även här på podiet. Min poäng  är  att när
man  gör beräkningsexempel har de hittills varit  av
statisk  natur,  men  hela systemet är ett dynamiskt
system, där både underlag  för avgifter och underlag
för  bidrag  beror  på  hur kommunen  utvecklar  sig
relativt riksgenomsnittet.  Därför kan man inte utgå
från att riksgenomsnittet ligger  still.  I  den mån
som  kommunerna  avviker från riksgenomsnittet visar
det  sig,  i alla fall  när  det  gäller  eventuella
pomperipossaeffekter,  att  detta  extremfall aldrig
har  inträffat  att  någon  kommun  väsentligt   har
avvikit  från  riksgenomsnittet. Det här gäller även
vid beräkningen  av  arbetsmarknadsexemplet, att man
får  ta  hänsyn  till att  arbetslösheten  sannolikt
också  minskar  i övriga  riket.  Mitt  exempel  var
extremen åt andra  sidan, att kommunen och riket går
i takt. Men det krävs ganska stora avvikelser mellan
kommunen och riket för  att  det  skall uppstå några
negativa ekonomiska incitament. Detta är osannolikt.</pre>
<pre></pre>
<pre>Lars Isaksson: Får jag säga till Mats  Odell att när
det   gäller  själva  hälso-  och  sjukvårdsmodellen
tycker  vi, som vi säger i vårt yttrande, att den är
bra mycket bättre nu än vad den har varit. Vi känner
större  tillförlitlighet  när  man  har  plockat  ut
områden och  försökt  väga  tyngden i dessa, och att
det har blivit bättre än tidigare.</pre>
<pre>
Däremot  pekar vi på att man  behöver  justera  ett
antal   frågor,    som   jag   också   inledningsvis
redovisade. Det är naturligtvis  oerhört  svårt  att
väga  av.  De som säger att man hamnar här med någon
exakt vetenskap har fel. Det är vissa antaganden och
bedömningar  som får ligga till grund, och man måste
hela tiden försöka förbättra systemet.</pre>
<pre>
När det gäller  olika procentsatser skulle jag vilja
säga att vi har lämnat  ifrån  oss vårt yttrande där
vi  föreslår  -  en del har tyckt att  det  är  lite
kontroversiellt, men  vi  har en stor enighet på den
punkten - en justering från 95 till 90. Att ha olika
procentsatser för olika landsting  ställer  jag  mig
personligen  väldigt  skeptisk  till, men den frågan
har vi över huvud taget inte prövat, och därför vill
jag i dag inte göra något kategoriskt  uttalande  ur
förbundssynpunkt.</pre>
<pre></pre>
<pre>Margot   Wikström:  Vi  har  aldrig  diskuterat  80-
procentsnivå inom Kommunförbundet. Vi har diskuterat
olika kompensationsgrader, men vi har inte kommit så
långt som  ned  till  80 %.  Om  jag förstått rätt -
rätta mig om jag har fel - föreslår Ernst Jonsson på
vissa  håll  75 %. Då faller utjämningssystemet  som
sådant, eftersom  det  då  inte  alls  uppfyller  de
kriterier som det är avsett att uppfylla.</pre>
<pre>
Nu  handlar  det  om inkomstutjämningen. Men om jag
också  har  förstått  detta   rätt  så  anser  Ernst
Jonsson,   utöver   de   delmodeller    som    avser
kärnverksamheten   i   kostnadsutjämningen   och  de
speciella  ersättningar  som  kommittén  föreslog  -
kallortstillägg,         byggkostnader,        svagt
befolkningsunderlag,     administration,      resor,
uppvärmning  och befolkningsminskning - att det  för
många av dessa modeller saknas sakskäl att innefatta
dem i kostnadsutjämningen.</pre>
<pre>
Jag  vill understryka  att  alla  delmodellerna  och
faktorerna gynnar glesbygdskommunerna.</pre>
<pre></pre>
<pre>Ralph  Lédel:  På  Mats  Odells  fråga har jag samma
uppfattning som Lars Isaksson. Jag tror inte att det
är bra om man använder olika procentsatser,  som  en
spontan uppfattning, utan att veta konsekvenserna av
detta.   I  grunden  instämmer  jag  i  Mats  Odells
uppfattning att detta helst skall omarbetas till ett
statligt system.</pre>
<pre>
Sedan vill  jag  svara  hur politikerna känner sig,
som du frågade lite om. Du  undrade om det var någon
fara. I Stockholmsområdet är  det definitivt det. Vi
ser  naturligtvis detta som ett  stort  hot  både  i
landstinget  och i länets kommuner och undrar hur vi
skall klara ekonomin.  Sannolikt  gör man det även i
landstingen i Norrbotten, Västerbotten och Jämtland.</pre>
<pre>Det  övriga  landstingen har inte så  väldigt  stor
anledning att göra  det.  De  behöver inte ens sätta
sig in i systemet. De ser att de  kommer  att  gå på
plus.   Då   är  de  varken  oroliga  eller  väldigt
intresserade av att sätta sig in i det. Men vi här i
Stockholmsområdet  har uppenbara problem att för det
första förklara det  här  för  människor. Det har vi
förstått här är omöjligt. Vi begriper  det  inte ens
själva.  Frågan är om våra experter riktigt begriper
det heller.</pre>
<pre>
Avslutningsvis  till frågan om pomperipossaeffekter.
Om  man tar Täby kommun  som  exempel  har  systemet
tvingat   Täby  kommun  att  höja  skatten.  Det  är
otvetydigt så.</pre>
<pre></pre>
<pre>Jonny Magnusson:  Jag  vill återkomma till detta med
asymmetri i utjämningen. Jag har ingenting emot det.
Vi har i Kommunförbundet  fört samtal kring det, som
redan har sagts. Men vad som är den stora risken med
detta  är att det blir ett ännu  krångligare  system
som är ännu  svårare  att  se  igenom. Det är skälet
till att vi lite grann har hållit  oss undan från de
förslagen.</pre>
<pre></pre>
<pre>Marie   Engström   (v):  Förut  när  vi  talade   om
pomperipossasystem var det någon talare som sade att
det inte finns någon  handlingsfrihet  i kommunerna.
Jag  vill  gärna  tala  om  två  andra åtgärder  som
kringskär  kommunernas handlingsfrihet.  Det  gäller
skattestoppet  och  balanskravet.  Jag  vänder mig i
första    hand    till    Margot    Wikström    från
Kommunförbundet.</pre>
<pre>
Jag  har  under veckan tagit del av den rapport som
Kommunförbundet har lämnat om kommunernas ekonomiska
läge. Där skriver  man  att  ca  25 %  av kommunerna
förutspår att de inte kommer att uppnå balanskravet.
I ert remissvar och din inledning pekar  du på några
strukturella   faktorer   som   borde   vägas  in  i
kostnadsutjämningsförslaget, t.ex. andelen utländska
invånare   och   påverkan   på   bostadsfrågorna   i
kommunerna.</pre>
<pre>
Min fråga blir då: Tror Margot Wikström  att man med
justeringar          inom          ramen         för
kostnadsutjämningssystemet på ett bättre sätt skulle
kunna  få kommunerna att uppnå balanskrav?  Om  inte
detta är  möjligt,  skulle  man i så fall kunna säga
att     det     är     ett     underkännande      av
kostnadsutjämningssystemet?   Eller   är   det   mer
resurser,  mer  generella  bidrag,  som  skall  in i
systemen?</pre>
<pre></pre>
<pre>Margot  Wikström:  Jag  kanske  inte  underströk det
tillräckligt  noga i min inledning. Vårt  krav  från
Kommunförbundet  är  att  staten  tillskjuter pengar
efter  år 2003 i en spärregel. Annars  står  en  del
kommuner  inför  bråddjupet.  Det  är  mycket starka
regionalpolitiska skäl som väger tungt. Det anser vi
vara statens uppgift.</pre>
<pre>
Självklart  vill  vi ha mer pengar i systemet.  När
det  gäller integrationsfaktorn  och  om  den  skall
ändras  och  få  någon  effekt  måste  staten  också
tillskjuta  pengar  till  just  den  faktorn. Staten
måste    ta    sitt   ansvar   för   flykting-   och
invandrarpolitiken.  Det är faktiskt vad det handlar
om.</pre>
<pre>
Får jag sedan också skyndsamt  säga  något  när  det
gäller  det  kommunala  självstyret.  Det  oroar oss
naturligtvis om det kringskärs. I dag har kommunerna
rent  generellt  19 %  statsbidrag  som andel i  sin
budget. När man tittar på rättighetslagarna,  som är
tvingande,   är   den  omfattningen  ca  30-35 %  av
budgeten. Det tycker  jag  det  finns  anledning för
riksdagen att grunna på.</pre>
<pre></pre>
<pre>Agne  Hansson  (c):  Det  har  sagts  bl.a. här  att
förslaget  skulle  vara  tillväxthämmande.   Det  är
allvarligt  i  sig om det är det. Mot den bakgrunden
skulle jag vilja ställa tre frågor.</pre>
<pre>
Den första frågan  vill jag ställa till Kommun- och
Landstingsförbundens representanter. Upplever ni det
här  förslaget  som tillväxthämmande?  Tror  ni  att
kommunpolitiker och landstingspolitiker skulle avstå
från att främja tillväxten  i sin kommun om man inte
får mer än den genomsnittliga tillväxten i landet?</pre>
<pre>Den andra frågan vill jag ställa  till forskarledet
och ekonomen Mats Morin - nu gick han  tyvärr  ut ur
kammaren. Den lyder ungefär så här: Hur påverkas den
totala   tillväxten  i  landet  om  de  strukturella
skillnaderna  och kommunalskatterna ytterligare ökar
mellan  kommunerna?  Hur  påverkar  det  den  totala
tillväxten i landet?</pre>
<pre>
Den tredje  frågan  skulle  jag  vilja  ställa  till
Tingvall  och  utredningen.  Har  ni funderat på och
finns  det något system som i sig har  en  utjämning
som skulle ge mer än den genomsnittliga tillväxten i
landet till  respektive kommuner, dvs. att de skulle
få 100 % av den tillväxt de åstadkommer?</pre>
<pre></pre>
<pre>Lars Isaksson:  Jag  har  egentligen  svarat  på den
frågeställning  jag fick. Rent allmänt tror jag  att
varje  kommunpolitiker   och  landstingspolitiker  i
detta land arbetar för att  ha sin kommun och region
i en utvecklande fas och inte  funderar  över  detta
utjämningssystem i det dagliga arbetet. Men jag  kan
också  säga  till  Agne  att  det är därför vi också
lägger fram ett antal förslag i  vårt  yttrande. Man
får naturligtvis inte tillskapa ett system  som ändå
innebär att man tar bort initiativkraften lokalt och
regionalt.</pre>
<pre></pre>
<pre>Trots  att  jag säger att det inte är något som  man
går dagligen  och  stundligen och tänker på tror jag
att det är ett viktigt  signalsystem  att  det  ändå
finns   en   viss   form   av  incitament  för  egen
kreativitet, och det gör det.  Det skulle förstärkas
lite med det förslag som vi har  lagt  fram  i  vårt
yttrande.</pre>
<pre></pre>
<pre>Margot  Wikström: Nej, det är inte tillväxthämmande.
Än så länge  har  vi  inte  sett  de tecknen. Det är
klart  att om det finns något slags  håglöshet,  som
sades här  tidigare,  att  det  är  så krångligt och
invecklat att man struntar i det, finns naturligtvis
den risken med.</pre>
<pre></pre>
<pre>Ralph Lédel: Jag tycker att det finns  en  risk  för
att det skulle vara tillväxthämmande. Jag tycker nog
att  Ernst  Jonsson och Stefan Fölster har beskrivit
detta på ett  tydligare  sätt än övriga ekonomer har
lyckats  beskriva  motsatsen.   Den   risken   finns
naturligtvis.</pre>
<pre></pre>
<pre>Gradvis   finns   risken   för   att  intresset  för
kommunalpolitik  och regionalpolitik  försvinner  om
man ser att man har  en mindre sfär att fatta beslut
om  eftersom staten i alla  fall  fattar  de  flesta
besluten.</pre>
<pre></pre>
<pre>Ordföranden:  Det  var  också  en  fråga  till Ernst
Jonsson och Mats Morin.</pre>
<pre></pre>
<pre>Mats Morin: Jag fick tydligen en fråga när  jag  var
tillfälligt  borta från kammaren om skatteskillnader
och kostnadsskillnader  mellan  kommuner  skulle öka
tillväxten.  Det  är  en  debatt  i  sig  om skatter
påverkar    tillväxten.    Det   är   mycket   stora
tveksamheter inom forskningsvärlden  om  en stor del
av de effekterna över huvud taget finns.</pre>
<pre></pre>
<pre>Man    kan    säga    om    kostnadsskillnader   och
skatteskillnader  att det är vad  utjämningssystemet
skall  jämna ut för  att  skapa  en  mer  balanserad
utveckling        och       förhindra       oönskade
befolkningsomflyttningar  som  skulle bli resultatet
om   man   hade   alltför   stora   kostnads-    och
skatteskillnader i riket.</pre>
<pre></pre>
<pre>Ernst  Jonsson:  Jag tog i min första rapport upp en
annan viktig punkt.  Man  har  räknat  fram  de  sex
specifika ersättningar som man ger: kallortstillägg,
kompensation  till  små  kommuner  m.m.  Det rör sig
totalt  om  2 ½ miljard. Det är sex ersättningar.  I
två fall finns  inga  sakliga  motiv  för att det är
fråga om opåverkbara kostnader.</pre>
<pre></pre>
<pre>Man  säger t.ex. att i små kommuner blir  det  högre
kostnader  för administration och ledning. Samtidigt
har jag visat  från  en  tabell från Kommunförbundet
att   jämför  man  olika  kommungrupper   har   inte
glesbygdskommunerna  högre kostnader för ledning och
administration än andra  kommungrupper. Sedan är det
också   kompensation   till   kommuner   med   svagt
befolkningsunderlag.   Det   sägs   att    de    får
merkostnader.  Vilka  de är framgår inte. Här saknas
det motiveringar.</pre>
<pre>
Totalbeloppet när man  skattar  är 2 ½ miljard. 1 ½
miljard   av  det  beloppet  bygger  på   subjektiva
bedömningar.  Det  finns  inga  fakta.  Bidragen går
främst  till glesbygdskommunerna. Utredningens  egen
misstanke om att det finns risk för överkompensation
finner   jag    belagd.    Min   slutsats   är   att
glesbygdskommunerna    överkompenseras    i    detta
föreslagna system.</pre>
<pre>Vidare till min rapport  som  kommer  i dag. Vi har
visat   att   de   kommuner   som   har  haft  lägst
kostnadstillväxt  drabbas  av  försämringar.  Om  vi
jämför har förortskommunerna de  lägsta  kostnaderna
per    invånare    av   alla   kommuner   i   snitt.
Glesbygdskommuner har  störst  kostnad.  Nu  drabbas
förortskommuner  av  försämringar.  Om de inte höjer
skatten  utan i stället skär ned kommer  de  att  få
ännu lägre kostnad per invånare.</pre>
<pre>
Det innebär  att  förslaget  bidrar till att utvidga
kostnadsskillnaderna snarare än att utjämna dem.</pre>
<pre></pre>
<pre>Margot Wikström: Får jag påpeka en sak. Det sade jag
heller  inte i min inledning. Från  Kommunförbundets
sida säger  vi  att  regionalpolitiken är en statlig
uppgift och att den inte  skall förekomma utöver vad
som ingår i systemet. Jag vill understryka det. Från
början   sade  man  att  man  skulle   ha   en   del
regionalpolitik  eller glesbygdsfaktorer i systemet.
Det är liksom spikat.  Det  tycker jag faktiskt inte
att utredningen skall stå till  svars  för. Detta är
grunderna för systemet som sådant.</pre>
<pre></pre>
<pre>Karin  Pilsäter  (fp): Jag skulle vilja gå  tillbaka
till       frågan       om      invandrar-       och
flyktingkompensationen.   Kommunförbundet    skriver
ganska  tydligt  i  sitt remissvar att det inte bara
handlar om faktiska kostnader  utan att det riskerar
att  skapa  stora spänningar mellan  människor  inom
kommunen. Trots  allt  har  vi  i  dag  den  största
kostnads- och inkomstutjämningen inom vissa kommuner
och   inte   mellan  kommuner.  På  grund  av  dessa
spänningar  och   problemen  människa  och  människa
emellan kan det ändå  finnas ett starkt behov av att
gå vidare.</pre>
<pre></pre>
<pre>Jag skulle vilja fråga  hur  Kommunförbundet  ser på
att   genomföra   en   förändring   inom  ramen  för
kostnadsutjämningen,  som  är  ett  ganska   passivt
kompenserande   för   att   kostnaderna   i   dagens
segregerade samhälle blir högre, i förhållande  till
att  använda  resurser,  pengar och eventuellt ändra
regelverk  utanför det kommunala  utjämningsystemet.
Nu är ju utjämningssystemet  dagens  tema. Men om ni
fick  välja,  var  är  det  viktigast  att sätta  in
stötarna?  Är  det  här,  eller  är  det inom  andra
sektorer på samma område?</pre>
<pre></pre>
<pre>Margot  Wikström:  Jag  hoppas  att det jag  sade  i
början  gick  fram.  Vi kräver egentligen  ett  nytt
system för flyktingar och invandrare. Nu får vi inte
det.  Men  det  som  nu  har   föreslagits  och  som
sannolikt kommer att finnas också  i  fortsättningen
är  en  förstärkning  av denna integrationsfaktor  i
systemet.  Där  menar  vi  att  staten  måste  satsa
pengar. Annars är det bara  en  omfördelning  mellan
kommunerna  från  de  kommuner  som inte har så stor
andel flyktingar till dem som har  det.  Det  är  en
omfördelning  i  storleksordningen 600 miljoner inom
systemet utan tillskott.</pre>
<pre></pre>
<pre>Får jag sedan säga  att vi är väldigt bekymrade över
segregationen som sådan.  Det  yttrar  sig  när  det
gäller  fördelning  inom  kommuner.  Man  får släppa
till,   som  man  upplever  det,  från  vissa  icke-
segregerade  stadsdelar  till  de  segregerade.  Där
uppstår  spänningarna. Det får också sin följd i att
det kommer  krav  på  kommundelningar  där de bättre
ställda  stadsdelarna  vill  dra sig undan  och  bli
egna.   I   förlängningen   är   detta   ett   svårt
demokratiskt  problem  som  vi måste  klara  av  att
hantera.</pre>
<pre></pre>
<pre>Lennart  Hedquist (m): Eftersom  Morins  beräkningar
har  diskuterats   en  del  och  kanske  väckt  lite
förvirring här skulle jag vilja ställa en fråga till
honom. Han kan egentligen svara ja eller nej på den.</pre>
<pre></pre>
<pre>Om vi tänker oss en  situation  där Täby kommun ökar
sin  skattekraft  med  5 procentenheter  och  rikets
medelskattekraft ökar med  3 procentenheter fungerar
det här systemet så, utan att  jag  har räknat exakt
på decimalen, att kommunsektorn får som genomsnitt i
olika  kommuner en ökning med 3 procentenheter.  Men
Täby kommun,  som  har  ökat  med  5 procentenheter,
kommer  att  få  öka sina intäkter med  ungefär  2,7
procentenheter. Är detta korrekt?</pre>
<pre></pre>
<pre>Mats Morin: Du verkar  ha förstått mina beräkningar.
Det verkar rimligt.</pre>
<pre></pre>
<pre>Lennart Hedquist (m): Men  detta  är  självfallet en
mycket  tydlig  pomperipossaeffekt.  Den kommun  som
bidrar  till  en  hög  grad  av tillväxt får  mindre
tillväxt än landet i övrigt.</pre>
<pre></pre>
<pre>Mats  Morin:  Nu  diskuterar vi fördelningssystemets
vara eller icke vara.  Tanken  är  att de som tjänar
mest skall bidra mer till dem som tjänar  minst. Men
det var inte det som var meningen med det här mötet,
antar  jag. Pomperipossaeffekten brukar man  benämna
den effekten  där  kommunerna går back för att de på
något  sätt ökar sin  sysselsättning.  Det  är  inte
fallet som du har beskrivit det här.</pre>
<pre></pre>
<pre>Ordföranden: Då ber jag att få tacka för att vi fått
detta tillfälle  att  ställa frågor om det kommunala
utjämningssystemet. Jag  har  känt att det har varit
en värdefull genomgång för finansutskottet  som  ett
led  i våra förberedelser inför det regeringsförslag
som kommer  den  14  april  och  som riksdagen efter
behandling   i   finansutskottet  sedan   skall   ta
ställning till den 14 juni.</pre>
<pre>
Jag vill tacka er  som har kommit hit och medverkat
med information och synpunkter. Jag förklarar härmed
utfrågningen avslutad.</pre>
<a name="bbil"></a><h2></h2>
<a name="binh"></a><h2></h2>


<LINK href="/debatt/dokument.css" type="text/css" rel="stylesheet">

<label id="statussida"></label><br>
<label id="div_debug" class="liten"></label>