Finansutskottets betänkande
1998/99:FIU15

Investerarskydd (prop. 1998/99:30)


Innehåll

1998/99

FiU15

Sammanfattning

Utskottet   behandlar   i  detta  betänkande  det  i
proposition 1998/99:30 framlagda  förslaget  till en
lag   om   investerarskydd   samt  därav  föranledda
ändringsförslag   i   vissa  andra   lagar.   Vidare
behandlar  utskottet  en   motion   som  väckts  med
anledning av propositionen.
I   propositionen   föreslås   att   en   lag    om
investerarskydd  införs.  Förslaget  är föranlett av
ett  EG-direktiv. Genom lagen införs ett  skydd  för
investerares   finansiella  instrument  och  likvida
medel som handhas  av värdepappersinstitut i samband
med tjänster som instituten  utför.  Skyddet kan ses
som en motsvarighet till den garanti som  gäller för
insättningar  i  bank  enligt  lagen (1995:1571)  om
insättningsgaranti.
Investerarskyddet     träder     in     om      ett
värdepappersinstitut försätts i konkurs, eller om en
utländsk   myndighet   förklarar   att   finansiella
instrument  och  likvida medel är indisponibla,  och
investeraren inte  kan  få tillbaka sina tillgångar.
Värdepappersinstitut är i  regel  skyldiga att hålla
finansiella instrument och likvida medel som tillhör
investerare  åtskilda  från  sina  egna  tillgångar.
Investerarna  skall  därför ha separationsrätt  till
sina tillgångar om institutet  går  i konkurs. Först
om tillgångarna sammanblandats med institutets egna,
eller  om  de  på  grund av brottslig handling  inte
finns    kvar,   uppkommer    en    situation    där
investerarskyddet  kan  behöva  ersätta investerare.
Medel     som     finns    på    konto    hos    ett
värdepappersinstitut      täcks     i     dag     av
insättningsgarantin och kommer  även  att göra det i
fortsättningen.
Investerarskyddet     skall     enligt    förslaget
administreras  av Insättningsgarantinämnden  -  dvs.
den myndighet som  har  hand  om administrationen av
insättningsgarantin - och finansieras genom avgifter
av     de     institut    som    tillhör    skyddet.
Insättningsgarantinämnden    skall   fastställa   de
närmare grunderna för hur avgifterna skall beräknas.
Nämnden ges även stor valfrihet när det gäller valet
av  metod  för  att  säkerställa utbetalningar  från
investerarskyddet.
Den nya lagen föreslås  träda  i  kraft  den  1 maj
1999.  Övriga ändringsförslag föreslås träda i kraft
den 1 maj respektive den 1 juli 1999.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag. Motionen
avstyrks.
Till betänkandet har fogats 4
reservationer.

Proposition 1998/99:30

I  proposition  1998/99:30  föreslås  att  riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om investerarskydd,
2. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
3.   lag   om   ändring   i   lagen  (1991:981)  om
värdepappersrörelse och
4.   lag   om   ändring  i  lagen  (1995:1571)   om
insättningsgaranti.
Propositionens lagförslag  återfinna i bilaga 1 till
betänkandet.

Proposition 1997/98:186 i viss del

I   betänkande  1998/99:FiU14  behandlar   utskottet
proposition  1997/98:186  Ny beslutsordning på bank-
och  försäkringsområdet.  Utskottet  har  tillstyrkt
propositionen      men     har     överfört      den
författningstekniska   regleringen   rörande   vissa
lagrum till förevarande ärende för att en samordning
skall kunna ske med de ändringar i samma lagrum  som
föreslås   i  proposition  1998/99:30.  De  aktuella
lagrummen  är   1   kap.   4  §  och  7  kap.  18  §
bankrörelselagen (1987:617).
Propositionens  lagförslag såvitt  nu  är  i  fråga
återfinns i bilaga 2 till betänkandet.
Motionen

1998/99:Fi7 av Lars  Tobisson  m.fl.  (m) vari yrkas
att  riksdagen  avslår  propositionen  såvitt  avser
administrationen    av    investerarskyddet,   vilka
investerare som omfattas av  skyddet, övertagande av
fordran  och  investerarskyddets  finansiering  samt
begär nya förslag  i  enlighet med vad som anförts i
motionen.

Utskottet

Bakgrund

System som har till uppgift  att ersätta investerare
om  det  institut  som  in-vesteraren   anlitat  för
värdepappersaffärer  inte  kan återlämna värdepapper
eller       pengar       som      tillhör      denne
(investerarskyddssystem) finns  i  några länder inom
EU  sedan  flera  år.  Som  ett  led  i strävan  att
förbättra      den      inre      marknaden      för
värdepapperstjänster  antogs  Europaparlamentets och
rådets  direktiv av den 3 mars 1997  om  system  för
ersättning      till      investerare      (97/9/EG,
investerarskyddsdirektivet),  för  att  se till  att
liknande system skapas i alla medlemsländer.
EG:s  investerarskyddsdirektiv  har  utformats  med
inriktning   på   att   få   till   stånd   ett  för
medlemsländerna    gemensamt    lägsta   skydd   för
investerare  om  ett  värdepappersföretag  inte  kan
fullgöra sina skyldigheter  gentemot  dessa. Skyddet
är  avsett  att  komplettera  de  verksamhets-   och
tillsynsbestämmelser  som  finns  i  rådets direktiv
93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster
inom                             värdepappersområdet
(investeringstjänstedirektivet) och  rådets direktiv
93/6/EEG  av  den  15  mars 1993 om kapitalkrav  för
värdepappersföretag        och        kreditinstitut
(kapitalkravsdirektivet).
Till  skillnad  från  det skydd  som  föreskrivs  i
direktivet om insättningsgaranti  torde  det  främst
vara   omfattande   brottsliga   förfaranden   eller
hanteringsfel   som   kan   ge   upphov   till   att
investerarskyddet  aktualiseras. Att det är så beror
på att ett värdepappersföretag  vid utförandet av en
investeringstjänst  i  regel är skyldigt  att  hålla
kundens  likvida  medel och  finansiella  instrument
åtskilda  från  företagets   egna   tillgångar.  Det
innebär  i  sin  tur att kundernas tillgångar  skall
finnas i behåll även om företagets rörelse skulle gå
dåligt och att investerarna har separationsrätt till
dessa.  Ett  kreditinstitut   däremot   kan  använda
kundernas insatta medel i sin rörelse. Om rörelsen i
ett kreditinstitut går dåligt innebär det  samtidigt
att insättarnas medel sätts i fara. Fallissemang  av
det  slag  som  skulle  ha  kunnat  omfattas  av ett
investerarskydd enligt direktivet har hittills varit
sällsynta i Sverige.
Även  om  det  i dagsläget inte finns något svenskt
investerarskydd innebär  inte  detta  att kunder hos
värdepappersinstituten   saknar   varje   form    av
skyddsarrangemang.  Redan den omständigheten att den
verksamhet  som  värdepappersinstitut   bedriver  är
kringgärdad   av   regler  samt  föremål  för  till-
ståndsprövning     och    löpande     tillsyn     av
Finansinspektionen  innebär   ett  visst  skydd  för
institutens kunder, liksom för dess fordringsägare.
Som   framgått   ovan   är   värdepappersinstituten
regelmässigt   skyldiga  att  hantera   investerares
egendom  så  att  dessa   har   separationsrätt   om
institutet  går  i  konkurs. I undantagsfall kan det
emellertid förekomma  allvarliga  fel som medför att
en   investerare   inte  har  separationsrätt   till
egendomen vid en konkurs.  Ett  exempel kan vara att
den egendom det är fråga om helt enkelt inte finns i
behåll.   Detta   kan  ha  orsakats  av   brottsliga
förfaranden  antingen  inom  institutet  eller  från
någon utomstående.  En  annan tänkbar orsak kan vara
att  institutet  hanterat egendomen  oskickligt  och
brutit   mot  gällande   rutiner.   Datasystem   som
havererar eller andra tekniska missöden skulle också
kunna orsaka en situation där det t.ex. inte går att
avgöra vem  som  är  ägare  till  vissa  finansiella
instrument.
Det finns även andra arrangemang som ger  skydd  åt
investerare.   Enligt   ersättningsbestämmelserna  i
lagen  (1998:1479)  om  kontoföring  av  finansiella
instrument kan en investerare  som  förorsakas skada
till  följd  av fel vid hanteringen hos  en  central
värdepappersförvarare    eller    ett   kontoförande
institut    få    ersättning    av    den   centrala
värdepappersförvararen  och/eller  det  kontoförande
institutet.  En ytterligare skyddsanordning  är  den
ansvarsförsäkring  som ett värdepappersinsitut måste
ha för den skadeståndsskyldighet  som  det kan komma
att  ådra  sig  vid  utförande  av  tjänster  i  sin
värdepappersrörelse.
Med  tanke  på  de olika typer av skyddsanordningar
som   således   redan    finns    för   kunder   hos
värdepappersinstitut och den begränsade utsträckning
i  vilken  ekonomisk  skada  hittills uppkommit  för
kunderna vid fallissemang i sådana  institut kan det
ifrågasättas  om det utan investerarskyddsdirektivet
över huvud taget  skulle  ha  funnits något behov av
att införa ett investerarskyddssystem i Sverige. Det
finns emellertid inte någon sådan  valmöjlighet. Mot
bakgrund   av   nu   nämnda  förhållanden  kan   det
emellertid  inte  anses  motiverat  att  införa  ett
ersättningssystem som  skulle gå nämnvärt utöver vad
investerarskyddsdirektivet  kräver som lägsta skydd,
vare  sig i fråga om de situationer  där  ersättning
kan   bli    aktuell    eller    när    det   gäller
ersättningsnivåerna. Ett svenskt investerarskydd bör
därför i sina grunddrag ansluta till den  inriktning
och de nivåer som följer av direktivet. Skyddet  får
därmed    huvudsakligen   en   inriktning   på   små
investerare.  För  att det svenska investerarskyddet
ges  en  omfattning  och   nivå  som  anknyter  till
direktivets minimikrav talar  även  det förhållandet
att  insättningsgarantin utformats på  sådant  sätt.
Det finns  en  rad  praktiska fördelar med att dessa
båda  skydd  ges  liknande   huvuddrag  eftersom  de
föreslås få flera viktiga beröringspunkter.

Administrationen av investerarskyddet

Propositionen

I investerarskyddsdirektivet finns  inga  bestämmelser  om hur
ett investerarskydd skall vara organiserat eller hur
det  skall  administreras. Inte heller anges hur ett
investerarskydd  skall vara organisatoriskt placerat
i det finansiella systemet eller arten och graden av
regleringen. Dessa  frågor  måste därför bli föremål
för  nationella överväganden.  Investerarskyddet  är
ett statligt  åtagande  i så måtto att det är staten
som åtagit sig gentemot EU  - och investerarna - att
införa ett investerarskydd. Detta  innebär dock inte
att investerarskyddet också måste drivas i offentlig
regi. Regeringen kan inte se några principiella skäl
som talar mot att investerarskyddet  hanteras av ett
privat  organ. Emellertid måste man vid  bedömningen
beakta att  det  i  Insättningsgarantinämnden  redan
finns en organisation som synes vara lämplig för att
administrera   även   investerarskyddet.   En  sådan
ordning skulle också innebära att kostnader  för att
bygga upp och driva ytterligare en organisation  kan
undvikas.
De  två  systemen  -  insättningsgarantin  och  det
föreslagna  investerarskyddet - har i sina huvuddrag
likartade uppgifter.  De skall samla in medel i form
av  avgifter,  förvalta  dessa,   försäkra   sig  om
möjlighet    till    extra   resurser   för   större
ersättningfall samt -  i  händelse  av  konkurs i en
bank  eller ett värdepappersbolag - besluta  om  och
betala  ut ersättning. Inget av systemen skall driva
någon annan  verksamhet vid sidan om. Under perioder
då  hantering  av  ersättningsfall  inte  förekommer
består   göromålen    i    de   båda   systemen   av
administrativa uppgifter.
Härtill  kommer  att  både  banker   som   bedriver
värdepappersrörelse    och   värdepappersbolag   med
tillstånd till inlåning på konto kommer att tillhöra
och  betala  avgifter till  båda  systemen.  Vid  en
konkurs  i ett  sådant  institut  aktualiseras  båda
systemen samtidigt,  vilket  leder till att flera av
institutets kunder kan tänkas  ha krav på ersättning
enligt  båda  systemen.  Eftersom investerarskyddets
och insättningsgarantins tillämpningsområden  i viss
mån  överlappar  varandra  är  det  av  värde om den
rättsliga  regleringen  görs  likformig  vilket   är
möjligt    vid    en   gemensam   administration   i
myndighetsform.
Ett annat skäl som  talar för att låta en myndighet
administrera investe-rarskyddet  är  att  det  i  en
framtid  kan  bli aktuellt att ge garantisystemen en
befogenhet att  träda  in  redan  innan  en  konkurs
inträffar,  om det innebär att kostnaderna därigenom
kan  förväntas   bli   lägre   för  systemen.  Bank-
lagskommittén    (dir.   1995:86)   överväger    för
närvarande lämpligheten  av  en  sådan  ordning  för
insättningsgarantin.  Att låta ett privat organ, där
branschen  i fråga är representerad,  handha  sådana
frågor framstår enligt regeringen som tveksamt.
Regeringen  anser  att samordningsfördelarna med en
gemensam administration  av skydden i myndighetsform
är   tydliga.   Regeringen   föreslår   därför   att
investerarskyddet    -    på    samma    sätt    som
insättningsgarantin  -  bör drivas i offentlig  regi
och  att investerarskyddet  skall  administreras  av
Insättningsgarantinämnden.

Motionen

I motion  Fi7  av  Lars  Tobisson m.fl. (m), i denna
del, anför motionärerna att  det mesta talar för att
ett  privat  administrerat investerarskydd  är  mest
kostnadseffektivt.    Detta    föreslogs   även   av
Investerarskyddsutredningen.                  Tänkta
samordningsfördelar  mellan insättningsgarantin  och
investerarskyddet är mycket  små  eftersom systemens
uppgifter  är  av helt olika karaktär.  Motionärerna
förordar därför att propositionen avslås i denna del
och  att riksdagen  i  stället  förordar  en  privat
administratör av investerarskyddet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet  inleder  med  att  konstatera  att de två
systemen  -  insättningsgarantin  och det föreslagna
investerarskyddet - i sina huvuddrag  har  likartade
uppgifter.    Vid    bedömningen    av    hur    ett
investerarskydd  skall organiseras och administreras
anser utskottet att  man  måste  beakta  att  det  i
Insättningsgarantinämnden     redan     finns     en
organisation  som  måste  anses vara lämplig för att
administrera  även investerarskyddet.  Att  anförtro
Insättningsgarantinämnden denna uppgift medför också
att  kostnader  för   att   bygga   upp   och  driva
ytterligare  en  organisation  kan undvikas. Härtill
kommer     att     både    banker    som    bedriver
värdepappersrörelse    och   värdepappersbolag   med
tillstånd till inlåning på konto kommer att tillhöra
och  betala  avgifter till  båda  systemen.  Vid  en
konkurs  i  ett   sådant  institut  kommer  de  båda
systemen  att aktualiseras  samtidigt.  Eftersom  de
båda  systemens   tillämpningsområden   i  viss  mån
överlappar  varandra anser utskottet att det  är  av
värde om den  rättsliga  regleringen görs likformig,
vilket är möjligt vid en gemensam  administration  i
myndighetsform.
Med   hänvisning   till   det  ovan  anförda  delar
utskottet       regeringens      bedömning       att
samordningsfördelarna med en gemensam administration
av skydden i myndighetsform  är  tydliga.  Utskottet
tillstyrker    således   regeringens   förslag   att
investerarskyddet  bör  drivas  i offentlig regi och
att   investerarskyddet   skall   administreras   av
Insättningsgarantinämnden. Motion Fi7  (m)  i  denna
del avstyrks.

Investerarskyddets omfattning

Verksamheter och tillgångar som omfattas av
investerarskyddet

Propositionen

Regeringen föreslår att investerarskyddet skall  gälla  när en
investerare anlitar ett värdepappersinstitut för att
utföra  en  sådan  tjänst  som  är tillståndspliktig
enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse eller
när  ett värdepappersinstitut tar  emot  värdepapper
för    förvaring,     tar     emot     medel     med
redovisningsskyldighet  eller  är förvaringsinstitut
enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.
Investerarskyddet    skall   omfatta    finansiella
instrument enligt lagen  (1991:980)  om  handel  med
finansiella  instrument.  Instrumenten  omfattas  av
investerarskyddet  om  ett  värdepappersinstitut tar
befattning   med   dem   i  samband   med   att   en
investeringstjänst utförs.  Investerarskyddet  skall
även omfatta medel som ett värdepappersinstitut  har
tagit     emot     av     en     investerare     med
redovisningsskyldighet.  För medel som även omfattas
av lagen (1995:1571) om insättningsgaranti  skall  i
stället bestämmelserna i den lagen tillämpas.
Finansiella   instrument   eller  penningmedel  som
hanteras    inom    ramen   för   det   individuella
pensionssparandet   enligt   lagen   (1993:931)   om
individuellt pensionssparande skall inte omfattas av
investerarskyddet.  Frågan   om   skydd   för   IPS-
tillgångar    bör    enligt   regeringen   övervägas
ytterligare.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Vilka investerare omfattas av skyddet?

Propositionen

Enligt direktivet ges  medlemsländerna  möjlighet  att undanta
vissa    investerare,   bl.a.   professionella   och
institutionella  investerare.  I propositionen anför
regeringen    att    eftersom    kostnaderna     för
investerarskyddet  torde  komma  att  övervältras på
samtliga investerare kan det hävdas att  även  stora
företag  och  institutionella investerare är med och
betalar för skyddet  och  att  de därför också borde
komma   i   åtnjutande   av   det,   låt  vara   att
ersättningsbeloppet inte torde vara av  någon större
betydelse för dessa typer av investerare. Till detta
kan läggas att kostnaderna för investerarskyddet vid
en  ersättningssituation  sannolikt inte kommer  att
påverkas  nämnvärt av att även  större  företag  och
institutionella placerare omfattas, eftersom det rör
sig  om endast  ett  fåtal  av  den  totala  mängden
investerare.
När det  gäller insättningsgarantin har de institut
som omfattas  av  ga-rantisystemet  inte  rätt  till
ersättning   från   detta.   Mot   bakgrund  av  att
investerarskyddet   bör  ha  samma  omfattning   som
insättningsgarantin föreslår  regeringen att banker,
värdepappersbolag och utländska värdepappersinstitut
som tillhör det svenska skyddet  skall undantas från
rätt   till   ersättning   även   när   det   gäller
investerarskyddet.
När  det  gäller  fonder är det, enligt direktivet,
företaget  för  de kollektiva  investeringarna,  och
inte  fondandelsägarna,   som   är   att   anse  som
investerare avseende de tillgångar som fonden består
av.  För svenska förhållanden gäller således  enligt
direktivet  att  ett  fondbolag kan få ersättning om
finansiella instrument i ett förvaringsinstitut inte
skulle   finnas   kvar   vid   förvaringsinstitutets
konkurs.  Fondandelsägarna   har   dock  inte  någon
enskild  rätt  till  ersättning.  På  grund  av  det
anförda föreslår regeringen att fondandelsägare inte
skall  ha  rätt  till ersättning för tillgångar  som
ingår i en värdepappersfond.

Motionen

I motion Fi7 av Lars  Tobisson  m.fl.  (m),  i denna
del,  anförs  att  regeringen  -  i förhållande till
utredningens förslag - har vidgat den  krets som kan
komma i fråga för ersättning från investerarskyddet.
Detta  innebär att regeringen har avstått  från  att
utnyttja  de  undantagsregler som direktivet medger.
Motionärerna anser  att  detta innebär ett brott mot
grundtanken med investerarskyddet  som  ett i första
hand verksamt konsumentskydd för privatpersoner  och
mindre  företag.  Motionärerna  förordar  därför att
propositionen   avslås  i  denna  del  och  att  EG-
direktivets möjlighet  till  undantag för att minska
kretsen    av    potentiella   förmånstagare    från
investerarskyddet utnyttjas fullt ut.

Utskottets ställningstagande

Skyldigheten    för    institut    att    delta    i
garantisystemet  är  beroende   av   vilken  typ  av
verksamhet de bedriver. Vilken kategori  investerare
som  instituten  betjänar  saknar  därvid betydelse.
Utskottet   anser   liksom   regeringen   att    den
administrativa  vinsten av att minimera den kategori
av  investerare  som   omfattas   av   skyddet   kan
ifrågasättas. Tvärtom kan i stället en sådan ordning
leda till att administrationen ökar, eftersom man då
måste     särskilja     vissa     kategorier     vid
ersättningsfall.
Utskottet    delar    regeringens   bedömning   att
kostnaderna för investerarskyddet  torde  komma  att
övervältras  på  samtliga investerare. Eftersom även
stora   företag  och   institutionella   investerare
därigenom  är  med  och  betalar  för  skyddet anser
utskottet, i motsats till motionärerna, att de också
bör  komma  i  åtnjutande  av  skyddet. Det är  inte
heller   sannolikt   att   kostnaderna   för   inve-
sterarskyddet  vid  en  ersättningssituation  skulle
påverkas nämnvärt av att  även  större  företag  och
institutionella      investerare     omfattas     av
investerarskyddet.
Med det anförda tillstyrker  utskottet  regeringens
förslag. Motion Fi7 (m) i denna del avstyrks.

När skyddet aktualiseras och förhållandet till
utländska investerarskydd

Propositionen

En   förutsättning   för   rätt   till   ersättning   är   att
värdepappersinstitutet försatts i konkurs  eller att
en   behörig   utländsk   myndighet   förklarat  att
investeringar        hos        ett        utländskt
värdepappersinstitut, vars filial i Sverige  tillhör
det svenska investerarskyddet, inte är tillgängliga.
Regeringen    föreslår    att    om   ett   svenskt
värdepappersinstitut   driver   vär-depappersrörelse
från filial i ett annat EES-land  gäller det svenska
in-vesterarskyddet  även filialen. Investerarna  hos
filialen får dock inte  ett  bättre skydd än vad som
gäller enligt värdlandets investerarskydd  (det s.k.
exportförbudet).  Om  ett  svenskt  institut  driver
värdepappersrörelse  från  filial i ett land utanför
EES       får       institutet       ansöka      hos
Insättningsgarantinämnden  om  att investerarskyddet
skall     gälla     även    filialens    verksamhet.
Värdepappersinstitut  från  länder  inom  EES  skall
kunna  ansöka  om  att  en  filial  i  Sverige skall
tillhöra    det    svenska   investerarskyddet   som
komplettering  till  det   investerarskydd   som  de
tillhör i hemlandet.
Värdepappersinstitut från länder utanför EES med en
filial  i Sverige skall vara skyldiga att ansöka  om
att   en   filial   skall   tillhöra   det   svenska
investerarskyddet, om den inte tillhör ett skydd som
minst motsvarar  de krav som gäller inom EES. Vidare
skall sådana institut  kunna ansöka om att en filial
kompletteringsvis   skall   tillhöra   det   svenska
skyddet,  om filialen  omfattas  av  ett  skydd  som
uppfyller kraven  inom  EES, men som är sämre än det
svenska investerarskyddet.
Som framgått ovan får filialer  till  institut inom
EES inte ta med sig sitt hemlandsskydd till  Sverige
i  den mån skyddet är bättre än det som gäller  här.
Något  exportförbud  av hemlandsskyddet för filialer
till  institut  utanför   EES   finns  inte  i  dag.
Exportförbudet i investerarskyddsdirektivet - liksom
motsvarande förbud i insättningsgarantidirektivet  -
skall utvärderas före den 31 december 1999.
Regeringen gör bedömningen att det inte bör införas
något  förbud  för  värdepappersinstitut från länder
utanför  EES - som omfattas  av  ett  skydd  som  är
bättre än  vad som gäller inom EES - att etablera en
filial i Sverige  innan utvärderingen har gjorts. Av
samma  skäl  föreslår  regeringen  att  etablerings-
förbudet för filialer  till  bankföretag från länder
utanför  EES - som har ett bättre  hemlandsskydd  än
det skydd  som  gäller  inom  EES - tills vidare tas
bort.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens  förslag och delar
regeringens bedömning.

Ersättningens storlek

Propositionen

En    investerare    skall    kunna    få   ersättning    från
investerarskyddet  med sammanlagt högst 250  000  kr
per institut. Ingen självrisk tas ut vid ersättning.
Till  den  del investeraren  erhållit  utdelning  i
värdepappersinstitutets    konkurs,   betalning   ur
institutets   ansvarsförsäkring   eller   skadestånd
enligt   lagen   (1998:1427)   om   kontoföring   av
finansiella  instrument,  har  han  inte  rätt  till
ersättning av  investerarskyddet,  om det utbetalade
beloppet   avser   en   förlust   som  omfattas   av
investerarskyddet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Insättningsgarantinämndens handläggning av
investerarskyddet

Utredning av krav samt utbetalning och återbetalning
av ersättning

Propositionen

En investerare som vill ha ersättning  från  investerarskyddet
skall       framställa      sitt      krav      till
Insättningsgarantinämnden  inom  ett år från den dag
då institutet försattes i konkurs. Om en investerare
varit förhindrad att framställa krav,  skall fristen
räknas från den dag hindret upphörde.
Ansvaret  för  utredningen  av  investerarens  krav
skall     ligga    på    Insätt-ningsgarantinämnden.
Förvaltaren  i  institutets konkurs skall underrätta
investerare, om han anser att det kan föreligga rätt
till ersättning från investerarskyddet. Vidare skall
förvaltaren bistå  nämnden  med uppgifter som behövs
för utredningen.
Utbetalning  av ersättning skall  ske  snarast  och
senast 14 dagar  från  det  att  ersättningen blivit
slutligt   fastställd.   Om  ersättningskrav   avser
tillgångar  som är pantsatta  skall  panthavaren  ha
panträtt i ersättningen.
Om någon genom  oriktiga  uppgifter  eller på annat
sätt har orsakat att ersättning har betalats  ut med
för   högt   belopp,  får  Insättningsgarantinämnden
besluta  att  beloppet  jämte  ränta  skall  betalas
tillbaka. Nämnden får också besluta om återbetalning
om någon i annat  fall har tagit emot ersättning med
för högt belopp och  skäligen borde ha insett detta.
Beslut  om  återbetalning   får  verkställas  enligt
utsökningsbalken. Om det finns  särskilda  skäl, får
den  återbetalningsskyldighet  nämnden  beslutat  om
efterges helt eller delvis.
Den  som  har  dömts för häleri eller penninghäleri
skall    inte    kunna     få     ersättning    från
investerarskyddet,  om  investerarens   krav  gäller
tillgångar  som  kan härledas till någon transaktion
som haft samband med  den  eller  de  gärningar  som
domen avser. Om åtal har väckts för ett sådant brott
skall    Insättningsgarantinämnden    besluta    att
ersättning tills vidare inte skall betalas ut.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Övertagande av fordran

Propositionen

Enligt direktivet skall ersättningssystemen ha rätt  att träda
i  investerarens  ställe  mot  institutet intill ett
belopp  som motsvarar vad systemet  har  betalat  ut
till investeraren.  I  direktivet  regleras inte hur
prioriteringen  skall  ske  mellan  garantisystemets
regressrätt   och  insättarens  eller  investerarens
eventuella   restanspråk   om   utdelning   sker   i
institutets konkurs.  Samma fråga uppkommer även när
det  gäller rätt till ersättning  ur  ett  instituts
ansvarsförsäkring  och  rätt  till skadestånd enligt
lagen  (1998:1479)  om  kontoföring  av  finansiella
instrument.  Regeringen  anser   att   den  inbördes
konkurrensen       mellan      investeraren      och
investerarskyddet bör  regleras  på  samma sätt i de
ovan beskrivna situationerna.
Beträffande insättningsgarantin gäller  enligt 19 §
lagen  (1995:1571) om insättningsgaranti att  staten
träder in  i  insättarens  rätt  mot  institutet vad
gäller  utbetalade ersättningar enligt garantin.  Om
de insättningar  som ersatts omfattas av utdelning i
konkursen,  skall således  det  belopp  som  ersatts
enligt garantin tillfalla staten.
Regeringen föreslår  att  den inbördes konkurrensen
mellan investeraren och investerarskyddet  bör lösas
på   så   sätt  att  staten  ges  företräde  framför
investeraren.     Som     en    följd    av    detta
ställningstagande  bör det också  klargöras  att  en
investerare  inte  har   rätt   till  ersättning  av
investerarskyddet  till  den  del  han   redan   har
erhållit   ersättning  av  värdepappersinstitutet  i
konkurs, genom  institutets  ansvarsförsäkring eller
på grund av skadestånd enligt  lagen  (1998:1479) om
kontoföring    av    finansiella   instrument.    En
förutsättning  är  naturligtvis   att   ersättningen
utgått  för  en  förlust som i och för sig täcks  av
investerarskyddet.
Regeringen föreslår  vidare  att  om ersättning har
betalats  ut av ett utländskt investerarskyddssystem
skall detta  ges  samma ställning som den staten har
när   Insättningsgarantinämnden   har   betalat   ut
ersättning.

Motionen

I motion  Fi7  av  Lars  Tobisson m.fl. (m), i denna
del, anför motionärerna att såväl utredningen som de
flesta remissinstanserna var  av  uppfattningen  att
investeraren  och  staten  skall  ha  samma inbördes
prioritet  vid  utdelning  i konkursen. Motionärerna
delar  denna  uppfattning. De  föreslår  därför  att
propositionen skall  avslås i denna del och förordar
i  stället  att staten och  investerarna  ges  samma
inbördes prioritet vid utdelning i konkurs.

Utskottets ställningstagande

Motionärerna   har   föreslagit   att   staten   och
investeraren  skall  ha samma inbördes prioritet vid
utdelning   i  ett  värdepappersinstituts   konkurs.
Utskottet anser  att en sådan lösning skulle medföra
en utvidgning och fördyring av skyddet i förhållande
till  regeringens  förslag.   Den   av  motionärerna
föreslagna   lösningen  skulle  också  innebära   en
avvikelse från  den föreslagna allmänna inriktningen
på utformningen av  skyddet.  En  lösning  med samma
inbördes   prioritet  kan  också  medföra  praktiska
problem   om  investeraren   skulle   erhålla   viss
ersättning i konkursen eller ur en ansvarsförsäkring
innan han fått ersättning från investerarskyddet.
Utskottet är således av den uppfattningen att såväl
principiella  som  praktiska  skäl  talar för att ge
staten  företrädesrätt  framför investeraren.  Detta
överensstämmer också med  den ordning som gäller för
insättningsgarantin. Utskottet  tillstyrker  således
regeringens förslag i denna del. Utskottet har  inte
heller  något  att  erinra mot regeringens förslag i
övrigt. Motion Fi7 (m) i denna del avstyrks.

Sekretess och överklagande

Propositionen

Regeringen      gör     bedömningen      att      de
sekretessbestämmelser       som      gäller      vid
Insättningsgarantinämndens handläggning  av  ärenden
som  rör  insätt-ningsgarantin även kommer att gälla
när   nämnden    handlägger    ärenden    som    rör
investerarskyddet.

Regeringens  förslår  att Insättningsgarantinämndens
beslut avseende in-vesterarskyddet - med undantag av
normbeslut   -  skall  få  överklagas   hos   allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd skall krävas
för prövning i kammarrätten.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Värdepappersinstitutens skyldigheter

Propositionen

Regeringen  förslår   att  värdepappersinstitut  som
bedriver investeringsverksamhet skall informera sina
kunder  om  det  skydd som  gäller  för  finansiella
instrument och likvida  medel  hos  institutet,  den
ersättningsnivå som gäller för skyddet samt formerna
för utbetalning av ersättning från skyddet.
Regeringen föreslår vidare att värdepappersinstitut
som  är  skyldiga att tillhöra investerarskyddet men
underlåter  att  fullgöra  sina  skyldigheter enligt
detta skall kunna förlora sitt tillstånd  att  driva
värdepappersrörelse. In-sättningsgarantinämnden  kan
besluta att filialer utomlands till svenska institut
samt  filialer i Sverige till utländska institut som
frivilligt  tillhör  investerarskyddet  inte  längre
skall tillhöra det svenska skyddet, om de underlåter
att fullgöra sina skyldigheter.
De  tillgångar  som omfattades av skyddet när detta
upphörde att gälla  skall  vara  skyddade även efter
den tidpunkten

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Investerarskyddets finansiering

Propositionen

Investerarskyddet skall finansieras  genom  avgifter  från  de
institut   som   tillhör   skyddet.  De  sammanlagda
avgifterna skall motsvara vad  som är nödvändigt för
en  långsiktig  finansiering  av  investerarskyddet.
Vidare         skall         avgifterna        täcka
Insättningsgarantinämndens       kostnader       för
administration av skyddet.
När   avgifterna  beräknas  skall  nämnden   beakta
storleken  av  de tillgångar som är skyddade hos ett
institut  och  göra   en   jämförelse  med  samtliga
tillgångar som omfattas av skyddet.  Avgifterna  bör
fördelas    mellan   instituten   i   enlighet   med
försäkringsmässiga     principer.    Storleken    på
avgifterna och hur de fördelas  mellan  instituten -
avgiftssättningen  -  bör  vara  flexibel och  kunna
anpassas  beroende på om avgifterna  skall  gå  till
exempelvis    försäkrings-    premier   eller   till
fondering. Regeringen anser att  det  därför inte är
lämpligt att detaljreglera avgiftsuttaget  i  lag. I
stället       bör       det      överlåtas      till
Insättningsgarantinämnden  att   genom  föreskrifter
fastställa  de närmare grunderna för beräkningen  av
avgiften inklusive  hur  denna skall fördelas mellan
instituten.
Skyddets  kapacitet uppskattas  till  300  miljoner
kronor  utifrån   de  investeringar  som  nu  skulle
omfattas av skyddet  och  med  beaktande  av att det
maximala ersättningsbeloppet sätts till 250  000  kr
per investerare.
Insättningsgarantinämnden  ges  stor  valfrihet när
det   gäller   utformningen   av  investerarskyddet.
Nämnden     kan    t.ex.    fondera    medel     hos
Riksgäldskontoret eller teckna en försäkring. Vidare
ges   nämnden   möjlighet   att   låna   medel   hos
Riksgäldskontoret.

Motionen

I motion Fi7 av Lars  Tobisson  m.fl.  (m),  i denna
del,   anser   motionärerna  att  det  särskilt  bör
fastslås att ansvarig förvaltare skall ha skyldighet
att  välja  den  mest  kostnadseffektiva  lösningen,
vilket  talar mot det  förslag  till  fondering  som
regeringen  beskriver  i propositionen. Motionärerna
föreslår att propositionen avslås i denna del.

Utskottets ställningstagande

I  propositionen  understryker   regeringen  att  en
grundläggande utgångspunkt är att  investerarskyddet
bör utformas så att kostnaderna på längre  sikt blir
så   låga  som  möjligt  samtidigt  som  skyddet  är
effektivt.    Eftersom   de   marknader   på   vilka
värdepappersinstituten verkar ständigt utvecklas och
förändras anser  utskottet  att  lagstiftningen  bör
vara  flexibel  så  att  skyddet kan utformas på det
sätt  som  vid  varje  tidpunkt  framstår  som  mest
lämpligt. Den närmare utformningen av avgiftsuttaget
liksom  valet  av  lösningar   för  att  säkerställa
eventuella   utbetalningar   bör  därför   anförtros
Insättningsgarantinämnden. Med  hänvisning  till det
anförda  anser  inte  utskottet  att  det föreligger
något  behov  av  att,  som motionärerna föreslagit,
särskilt fastslå en skyldighet  att  välja  den mest
kostnadseffektiva lösningen.
Utskottet  tillstyrker  regeringens förslag. Motion
Fi7 (m) i denna del avstyrks.

Ikraftträdande m.m.

Propositionen

Enligt   direktivet   skulle   direktivets   bestämmelser   ha
genomförts senast den 27 september  1998. Regeringen
föreslår  därför  att bestämmelserna skall  träda  i
kraft vid tidigast  möjliga tidpunkt, nämligen den 1
maj 1999. Ikraftträdandet  av  de nya bestämmelserna
som gäller penningtvätt (14 och  18  §§  i förslaget
till  lag  om  investerarskydd)  bör  samordnas  med
proposition 1998/99:19 Ändringar i lagen  (1993:768)
om   åtgärder   mot  penningtvätt,  m.m.  De  i  den
propositionen  föreslagna   lagändringarna  föreslås
träda i kraft den 1 juli 1999.  Regeringen  föreslår
därför  att  14 och 18 §§ i lagen om investerarskydd
skall träda i kraft den 1 juli 1999.
Förslaget kommer  att leda till ökade kostnader för
instituten,  men det  är  inte  möjligt  att  bedöma
omfattningen  av   dessa  kostnader.  Det  kan  inte
uteslutas att de ökade  kostnaderna för instituten i
någon  mån kommer att återspeglas  i  priset  på  de
tjänster som instituten erbjuder kunderna.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Lagförslagen

Propositionen

I proposition  1998/99:30  framlagda  lagförslag  återfinns  i
bilaga   1   till   betänkandet.  De  i  proposition
1997/98:186 framlagda  lagförslagen,  såvitt nu är i
fråga, återfinns i bilaga 2 till betänkandet.

Utskottets ställningstagande

I   betänkande   1998/99:FiU14  behandlar  utskottet
proposition 1997/98:186  Ny  beslutsordning på bank-
och försäkringsområdet. Utskottet  har  i det nämnda
betänkandet  tillstyrkt  propositionen men  beslutat
att  överlämna den författningstekniska  regleringen
rörande vissa lagrum till förevarande ärende för att
en samordning  skall  kunna  ske  med de ändringar i
samma lagrum som föreslås i proposition  1998/99:30.
De aktuella lagrummen är 1 kap. 4 § och 7  kap. 18 §
bankrörelselagen (1987:617).
Med de ändringar som föranleds av det ovan  anförda
tillstyrker  utskottet  de i propositionen framlagda
lagförslagen. Utskottet förordar  således att 1 kap.
4 §   och   7 kap.   18 §   bankrörelselagen    samt
övergångsbestämmelserna till lagen skall erhålla den
lydelse som framgår av bilaga 3.

Hemställan

Utskottet hemställer
1.    beträffande    administrationen   av
investerarskyddet
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:30 i denna
del och med avslag på motion 1998/99:Fi7 i denna
del godkänner vad utskottet anfört,
res. 1 (m, kd, fp)
2. beträffande verksamheter och tillgångar
som omfattas av investerarskyddet
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:30 i denna
del godkänner vad utskottet anfört,
3. beträffande vilka investerare  som omfattas
av skyddet
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:30 i denna
del och med avslag på motion 1998/99:Fi7 i denna
del godkänner vad utskottet anfört,
res. 2 (m, kd, fp)
4.  beträffande  när  skyddet aktualiseras
och       förhållandet       till      utländska
investerarskydd
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:30 i denna
del godkänner vad utskottet anfört,
5. beträffande ersättningens storlek
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:30 i denna
del godkänner vad utskottet anfört,
6.  beträffande  utredning  av  krav  samt
utbetalning och återbetalning av ersättning
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:30 i denna
del godkänner vad utskottet anfört,
7. beträffande övertagande av fordran
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:30 i denna
del och med avslag på motion 1998/99:Fi7 i denna
del godkänner vad utskottet anfört,
res. 3 (m, kd, fp)
8.      beträffande     sekretess      och
överklagande
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:30 i denna
del godkänner vad utskottet anfört,
9.   beträffande   värdepappersinstitutens
skyldigheter
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:30 i denna
del godkänner vad utskottet anfört,
10.     beträffande     investerarskyddets
finansiering
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:30 i denna
del och med avslag på motion 1998/99:Fi7 i denna
del godkänner vad utskottet anfört,
res. 4 (m, kd, fp)
11. beträffande ikraftträdande m.m.
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:30 i denna
del godkänner vad utskottet anfört,
12.  beträffande  föreslagna  ändringar  i
bankrörelselagen (1987:617)
att riksdagen  med  anledning  av propositionerna 1998/99:30
och  1997/98:186  i  denna  del  antar   det  av
regeringen   framlagda  förslaget  till  lag  om
ändring i bankrörelselagen  (1987:617)  med  den
ändringen  dels  att  1 kap. 4 § och 7 kap. 18 §
skall  erhålla  den i bilaga  3  som  Utskottets
förslag betecknade lydelsen,
dels att övergångsbestämmelserna  till  lagen om
ändring   i  bankrörelselagen  (1987:617)  skall
erhålla den  i  bilaga  3 som Utskottets förslag
betecknade lydelsen,
13. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen med bifall  till  proposition 1998/99:30 antar
de av regeringen framlagda förslagen till
dels lag om investerarskydd,
dels  lag  om  ändring  i  lagen  (1991:981)  om
värdepappersrörelse och
dels  lag  om  ändring  i  lagen (1995:1571)  om
insättningsgaranti.
Stockholm den 2 februari 1999

På finansutskottets vägnar
Jan Bergqvist
I  beslutet har deltagit: Jan Bergqvist  (s),  Mats
Odell  (kd),  Lars Tobisson (m), Bengt Silfverstrand
(s), Lisbet Calner  (s), Johan Lönnroth (v), Lennart
Hedquist (m), Sonia Karlsson  (s), Fredrik Reinfeldt
(m),  Sven-Erik Österberg (s), Siv  Holma  (v),  Per
Landgren  (kd), Anna Åkerhielm (m), Matz Hammarström
(mp), Karin  Pilsäter  (fp), Kjell Nordström (s) och
Rolf Kenneryd (c).

Reservationer

1. Administrationen av investerarskyddet
(mom. 1) (m, kd, fp)

Mats Odell (kd), Lars Tobisson (m), Lennart Hedquist
(m), Fredrik Reinfeldt (m),  Per Landgren (kd), Anna
Åkerhielm (m) och Karin Pilsäter (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande under rubriken
Administrationen   av  investerarskyddet   bort   ha
följande lydelse:
Den      administrativa       uppbyggnaden       av
ersättningssystemen   för   respektive  medlemslands
investerarskydd  regleras  inte   i   EG-direktivet.
Investerarskyddsutredningen       föreslog       att
investerarskyddet   skall   drivas  i  privat  regi.
Regeringens     motivering     för     att     välja
Insättningsgarantinämnden är att förvaltningen  blir
mer  kostnadseffektiv.  Utskottet  anser  att  detta
verkligen   kan   ifrågasättas.  Utskottet  anser  i
stället  att det mesta  talar  för  att  ett  privat
administrerat      investerarskydd      är      mest
kostnadseffektivt. Tänkta samordningsfördelar mellan
insättningsgarantin  och investerarskyddet är mycket
små eftersom systemens  uppgifter  är  av helt olika
karaktär.
Med hänvisning till det anförda och med bifall till
motion  Fi7  (m)  i  denna  del anser utskottet  att
riksdagen skall förorda en privat  administratör  av
investerarskyddet och att regeringen skall återkomma
med   ett   nytt  förslag  i  enlighet  härmed.  Vad
utskottet anfört  bör  riksdagen  ge regeringen till
känna.
dels  att  utskottets  hemställan under  1  bort  ha
följande lydelse:
1.     beträffande     administrationen     av
investerarskyddet
att riksdagen med bifall till  motion  1998/99:Fi7 i denna del
och  med  anledning av proposition 1998/99:30  i
denna del som  sin  mening  ger  regeringen till
känna vad utskottet anfört,

2. Vilka investerare som omfattas av
skyddet (mom. 3)          (m, kd, fp)

Mats Odell (kd), Lars Tobisson (m), Lennart Hedquist
(m), Fredrik Reinfeldt (m), Per Landgren  (kd), Anna
Åkerhielm (m) och Karin Pilsäter (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande under rubriken
Vilka  investerare  omfattas  av  skyddet?  bort  ha
följande lydelse:
I   förhållande   till   utredningens  förslag  har
regeringen vidgat den krets  som  kan  komma i fråga
för ersättning från investerarskyddet. Detta innebär
att  regeringen  har  avstått  från att utnyttja  de
undantagsregler  som  direktivet  medger.  Utskottet
anser  att  detta innebär ett brott mot  grundtanken
med investerarskyddet som ett i första hand verksamt
konsumentskydd   för   privatpersoner   och   mindre
företag.    Utskottet   anser   att   EG-direktivets
möjlighet till  undantag  för  att minska kretsen av
potentiella förmånstagare från investerarskyddet bör
utnyttjas fullt ut.
Utskottet  ställer  sig således bakom  förslaget  i
motion  Fi7  (m) i denna  del,  och  regeringen  bör
återkomma med  ett  nytt  förslag i enlighet med vad
utskottet anfört. Detta bör  riksdagen ge regeringen
till känna.
dels  att  utskottets hemställan  under  3  bort  ha
följande lydelse:
3. beträffande  vilka investerare som omfattas
av skyddet
att riksdagen med bifall  till  motion 1998/99:Fi7 i denna del
och  med anledning av proposition  1998/99:30  i
denna  del  som  sin  mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

3. Övertagande av fordran (mom. 7) (m, kd,
fp)

Mats Odell (kd), Lars Tobisson (m), Lennart Hedquist
(m), Fredrik Reinfeldt (m),  Per Landgren (kd), Anna
Åkerhielm (m) och Karin Pilsäter (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande under rubriken
Övertagande av fordran bort ha följande lydelse:
Såväl  utredningen som de flesta  remissinstanserna
var av uppfattningen  att  investeraren  och  staten
skall  ha  samma inbördes prioritet vid utdelning  i
konkurs. Utskottet delar denna uppfattning och anser
att staten och investerarna skall ges samma inbördes
prioritet vid utdelning i konkurs.
Med anledning  av  motion Fi7 (m) i denna del anser
utskottet att regeringen  skall  återkomma  med  ett
nytt  förslag  i  enlighet med vad utskottet anfört.
Detta bör ges regeringen till känna.
dels  att utskottets  hemställan  under  7  bort  ha
följande lydelse:
7. beträffande övertagande av fordran
att  riksdagen med anledning av motion 1998/99:Fi7 i denna del
och med  anledning  av  proposition 1998/99:30 i
denna  del som sin mening  ger  regeringen  till
känna vad utskottet anfört,

4. Investerarskyddets finansiering
(mom. 10) (m, kd, fp)

Mats Odell (kd), Lars Tobisson (m), Lennart Hedquist
(m), Fredrik  Reinfeldt (m), Per Landgren (kd), Anna
Åkerhielm (m) och Karin Pilsäter (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande under rubriken
Investerarskyddets  finansiering  bort  ha  följande
lydelse:
I  motsats till regeringen anser utskottet att  det
särskilt  bör fastslås att ansvarig förvaltare skall
ha skyldighet  att  välja den mest kostnadseffektiva
lösningen. Detta talar  enligt utskottets mening mot
det förslag till fondering  som regeringen beskriver
i propositionen. Med bifall till  motion  Fi7  (m) i
denna   del   anser  utskottet  att  regeringen  bör
återkomma med ett  nytt  förslag  i enlighet med vad
utskottet anfört. Vad utskottet anfört bör riksdagen
ge regeringen till känna.
dels  att  utskottets hemställan under  10  bort  ha
följande lydelse:
10.       beträffande       investerarskyddets
finansiering
att riksdagen  med  bifall till motion 1998/99:Fi7 i denna del
och med anledning av  proposition  1998/99:30  i
denna  del  som  sin  mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
I proposition 1998/99:30 framlagda
lagförslag

1  Förslag till lag om investerarskydd

2  Förslag till lag om ändring i
bankrörelselagen (1987:617)

3  Förslag till lag om ändring i lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse

4  Förslag till lag om ändring i lagen
(1995:1571) om insättningsgaranti

I proposition 1997/98:186 framlagt
lagförslag i vad avser 1 kap. 4 §
och 7 kap. 18 § bankrörelselagen
(1987:617)
Förslag till lag om ändring i
bankrörelselagen (1987:617)

Härigenom  föreskrivs  i fråga  om  bankrörelselagen
(1987:617)[1]

dels att 9 kap. 5 § skall upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 2, 4 och  11 §§, 2 kap. 2, 5-6 a och
14 §§, 7 kap. 16-18, 24 och 25 §§, 8 kap. 4 § samt 9
kap.  3,  6,  23-26  och  28 §§  skall  ha  följande
lydelse.

- - - - -
1 kap.
4 §
-----------------------------------------------------
Ett            utländskt   Ett            utländskt
bankföretag får            bankföretag får
1.  efter  tillstånd  av   1. efter tillstånd driva
regeringen  eller,  efter  bankrörelse  från  filial
regeringens bemyndigande,  eller
Finansinspektionen  driva
bankrörelse  från  filial
eller
-----------------------------------------------------
2. efter anmälan till Finansinspektionen driva
verksamhet, som huvudsakligen avser representation
och förmedling av banktjänster, från kontor eller
annat fast driftställe (representationskontor).
-----------------------------------------------------
Ansökan   om   tillstånd
till     filialetablering
enligt första  stycket  1
prövas                 av
Finansinspektionen. Ären-
den som är av principiell
betydelse     eller    av
särskild vikt prövas dock
av regeringen.
-----------------------------------------------------
Tillstånd till filialetablering enligt första
stycket 1 skall lämnas om
1. den planerade rörelsen kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund bankverksamhet, och
2. insättningar hos filialen omfattas av garantin
enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti eller
av en utländsk garanti som omfattar insättningar som
anges i 2 § lagen om insättningsgaranti och har en
högsta ersättningsnivå som inte understiger ett
belopp motsvarande 20 000 ecu innan det i
förekommande fall har gjorts avdrag för en självrisk
med högst 10 procent av en enskild insättares
garanterade insättning.
Tillstånd till filialetablering får inte lämnas om
insättningar hos filialen omfattas av en utländsk
garanti med en ersättningsnivå som överstiger den
som gäller enligt lagen om insättningsgaranti.
Ersättningen får inte heller avse fler slag av
insättningar eller betalas till andra insättare än
vad som anges i den lagen.
Tillstånd får inte vägras på den grunden att det
inte behövs någon ytterligare bank.
- -  - - -
7 kap.
18 §
-----------------------------------------------------
Om  ett bankföretag, som   Om  ett bankföretag, som
är   hemmahörande  i  ett  är   hemmahörande  i  ett
land  utanför EES, driver  land  utanför EES, driver
bankrörelse  från  filial  bankrörelse  från  filial
här  i  landet och därvid  här  i  landet och därvid
överträder en bestämmelse  överträder en bestämmelse
som avses i 15 § eller på  som avses i 15 § eller på
annat   sätt   visar  sig  annat   sätt   visar  sig
olämpligt    att    utöva  olämpligt    att    utöva
bankverksamhet,       får  bankverksamhet,       får
Finansinspektionen         filialtillståndet
återkalla                  återkallas  eller, om det
filialtillståndet  eller,  är  tillräckligt, varning
om  det  är tillräckligt,  meddelas.
meddela varning.
Frågor  om  återkallelse
av  filialtillstånd   och
meddelande   av   varning
prövas                 av
Finansinspektionen.
Ärenden som är av princi-
piell  betydelse eller av
särskild vikt prövas dock
av            regeringen.
Regeringens prövning sker
efter      anmälan     av
inspektionen.
-----------------------------------------------------
Ett filialtillstånd skall också återkallas om
- insättningar hos filialen omfattas av en utländsk
garanti som har en högsta ersättningsnivå som
överstiger den som gäller enligt lagen (1995:1571)
om insättningsgaranti, eller
- ersättningen avser fler slag av insättningar,
eller
- betalas till andra insättare än vad som anges i
den lagen.
-----------------------------------------------------
Om    insättningar   hos   Om    insättningar   hos
filialen    omfattas   av  filialen    omfattas   av
garanti till följd av ett  garanti till följd av ett
beslut  enligt  3 § andra  beslut  enligt  3 § andra
stycket      lagen     om  stycket      lagen     om
insättningsgaranti    och  insättningsgaranti    och
tillstånd            till  tillstånd            till
filialetablering     inte  filialetablering     inte
skulle  ha meddelats utan  skulle  ha meddelats utan
ett  sådant  beslut,  får  ett  sådant  beslut,  får
inspektionen,   om  bank-  inspektionen,   om  bank-
företaget   inte  fullgör  företaget   inte  fullgör
sina  skyldigheter enligt  sina  skyldigheter enligt
lagen   om   insättnings-  lagen   om   insättnings-
garanti,        förelägga  garanti,        förelägga
bankföretaget  att  vidta  bankföretaget  att  vidta
rättelse  med  förklaring  rättelse  med  förklaring
att     filialtillståndet  att     filialtillståndet
annars  skall återkallas.  annars  skall återkallas.
Har   bankföretaget  inte  Har   bankföretaget  inte
vidtagit   rättelse  inom  vidtagit   rättelse  inom
ett        år        från  ett        år        från
föreläggandet,        får  föreläggandet,        får
inspektionen    återkalla  tillståndet   återkallas.
tillståndet.               Vid   en  sådan  prövning
gäller  andra  stycket  i
tillämpliga delar.
Om     filialtillståndet   Om     filialtillståndet
återkallas  gäller  16  §  återkallas  gäller  16  §
tredje     och     fjärde  femte och sjätte styckena
styckena   i  tillämpliga  i tillämpliga delar.
delar.
-----------------------------------------------------
Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i
det land där bankföretaget har sitt säte om åtgärder
som har vidtagits med stöd av denna paragraf.
- - - - -

**FOOTNOTES**
[1]: Lagen omtryckt 1996:1001.
Utskottets lagförslag
Av utskottet föreslagna ändringar i
regeringens förslag i proposition
1998/99:30 om ändringar i bankrörelselagen
(1987:617)

-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse          Utskottets förslag
-----------------------------------------------------
1 kap.
4 § [2]
-----------------------------------------------------
Ett            utländskt   Ett            utländskt
bankföretag får            bankföretag får
1.  efter  tillstånd  av   1. efter tillstånd driva
regeringen  eller,  efter  bankrörelse  från  filial
regeringens bemyndigande,  eller
Finansinspektionen  driva
bankrörelse  från  filial
eller
-----------------------------------------------------
2. efter anmälan till Finansinspektionen driva
verksamhet, som huvud-sakligen avser representation
och förmedling av banktjänster, från kontor eller
annat fast driftställe (representationskontor).
-----------------------------------------------------
Ansökan   om   tillstånd
till     filialetablering
enligt första  stycket  1
prövas                 av
Finansinspektionen. Ären-
den som är av principiell
betydelse     eller    av
särskild vikt prövas dock
av regeringen.
-----------------------------------------------------
Tillstånd till filialetablering enligt första
stycket 1 skall lämnas om
1. den planerade rörelsen kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund bankverksamhet, och
2. insättningar hos filialen omfattas av garantin
enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti eller
av en utländsk garanti som omfattar insättningar som
anges i 2 § lagen om insättningsgaranti och har en
högsta ersättningsnivå som inte understiger ett
belopp motsvarande 20 000 ecu innan det i
förekommande fall har gjorts avdrag för en självrisk
med högst 10 procent av en enskild insättares
garanterade insättning.
-----------------------------------------------------
Tillstånd           till
filialetablering får inte
lämnas   om  insättningar
hos filialen  omfattas av
en  utländsk garanti  med
en  ersättningsnivå   som
överstiger den som gäller
enligt      lagen      om
insättningsgaranti.
Ersättningen   får   inte
heller avse fler slag  av
insättningar        eller
betalas     till    andra
insättare  än   vad   som
anges i den lagen.
-----------------------------------------------------
Tillstånd får inte vägras på den grunden att det
inte behövs någon ytterligare bank.
7 kap.
18 §[3]
-----------------------------------------------------
Om  ett bankföretag, som   Om  ett bankföretag, som
är   hemmahörande  i  ett  är   hemmahörande  i  ett
land  utanför EES, driver  land  utanför EES, driver
bankrörelse  från  filial  bankrörelse  från  filial
här  i  landet och därvid  här  i  landet och därvid
överträder en bestämmelse  överträder en bestämmelse
som avses i 15 § eller på  som avses i 15 § eller på
annat   sätt   visar  sig  annat   sätt   visar  sig
olämpligt    att    utöva  olämpligt    att    utöva
bankverksamhet,       får  bankverksamhet,       får
Finansinspektionen         filialtillståndet
återkalla                  återkallas  eller, om det
filialtillståndet  eller,  är  tillräckligt, varning
om  det  är tillräckligt,  meddelas.
meddela varning.
-----------------------------------------------------
Ett filialtillstånd skall   Frågor  om  återkallelse
också återkallas om        av   filialtillstånd  och
meddelande   av   varning
-    insättningar    hos  prövas                 av
filialen  om-fattas av en  Finansinspektionen.
utländsk  garanti som har  Ärenden    som    är   av
en högsta ersättningsnivå  principiell     betydelse
som  överstiger  den  som  eller  av  särskild  vikt
gäller    enligt    lagen  prövas       dock      av
(1995:1571)            om  regeringen.   Regeringens
insättnings-garanti,       prövning    sker    efter
eller                      anmälan av inspektionen.
-   ersättningen   avser
fler        slag       av
insättningar, eller
-  betalas  till   andra
insättare   än   vad  som
anges i den lagen.
-----------------------------------------------------
Om    insättningar    hos   Om    insättningar   hos
filialen   om-fattas   av  filialen   om-fattas   av
garanti till följd av ett  garanti till följd av ett
beslut  enligt  3 § andra  beslut  enligt  3 § andra
stycket     la-gen     om  stycket            la-gen
insättningsgaranti    och  (1995:1571)            om
till-stånd           till  insättningsgaranti    och
filialetablering     inte  tillstånd            till
skulle  ha meddelats utan  filialetablering     inte
ett  sådant  beslut,  får  skulle  ha meddelats utan
inspektionen,          om  ett  sådant  beslut,  får
bankföretaget        inte  inspektionen,          om
fullgör sina skyldigheter  bankföretaget        inte
enligt      lagen      om  fullgör sina skyldigheter
insättningsgaranti,        enligt      lagen      om
förelägga   bankföretaget  insättningsgaranti,
att  vidta  rättelse  med  förelägga   bankföretaget
förklaring            att  att  vidta  rättelse  med
filialtillståndet  annars  förklaring            att
skall   återkallas.   Har  filialtillståndet  annars
bankföretaget        inte  skall   återkallas.   Har
vidtagit   rättelse  inom  bankföretaget        inte
ett        år        från  vidtagit   rättelse  inom
föreläggandet,        får  ett        år        från
inspektionen    återkalla  föreläggandet,        får
tillståndet.               tillståndet   återkallas.
Vid   en  sådan  prövning
gäller  andra  stycket  i
tillämpliga delar.
Om     filialtillståndet
återkallas  gäller  16  §   Om     filialtillståndet
tredje     och     fjärde  återkallas  gäller  16  §
styckena   i  tillämpliga  femte och sjätte styckena
delar.                     i tillämpliga delar.
-----------------------------------------------------
Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i
det land där bankföretaget har sitt säte om åtgärder
som har vidtagits med stöd av denna paragraf.
Ikraftträdande- och
övergångsbestämmelser
-----------------------------------------------------
Regeringens förslag        Utskottets förslag
-----------------------------------------------------
Denna  lag träder i kraft   1.  Denna  lag  träder i
den 1 maj 1999.            kraft den 1 maj 1999.
2.  Beträffande  det nya
andra stycket i 1 kap.  4
§ och beträffande det nya
andra stycket i 7 kap. 18
§   gäller  såvitt  avser
ansökningar    som    vid
utgången  av  april månad
1999 har kommit  in  till
regeringen    eller,    i
förekommande        fall,
Finansinspektionen    att
frågan,  huruvida  det är
regeringen          eller
Finansinspektionen    som
skall  pröva ansökningen,
skall   avgöras    enligt
äldre bestämmelser.
3.  Beträffande  det nya
andra stycket i 1 kap.  4
§ och beträffande det nya
andra  stycket   i 7 kap.
18 § gäller såvitt  avser
beslut  som har meddelats
före ikraftträdandet  att
de    skall    överklagas
enligt              äldre
bestämmelser.    Detsamma
gäller  beslut  i ärenden
efter  sådan ansökan  som
avses under 2.
-----------------------------------------------------

**FOOTNOTES**
[2]: Senaste lydelse 1995:1594.
[3]: Senaste lydelse 1995:1594.
Innehållsförteckning