I detta betänkande behandlar försvarsutskottet
proposition 1998/99:74 Förändrad omvärld - omdanat
försvar jämte tillhörande motioner. De delar av
propositionen som behandlar Försvarspolitikens
avgränsning och roll i säkerhetspolitiken och
säkerhetspolitikens mål m.m., jämte tillhörande
motioner, behandlas i betänkande 1998/99:UFöU1
Sveriges säkerhetspolitik.
Nu gällande försvarsbeslut omfattar åren 1997-2001.
Riksdagen har beslutat att s.k. säkerhetspolitiska
kontrollstationer skall genomföras under
försvarsbeslutsperioden. Kontrollstationerna skall
bidra till en fortsatt politisk prövning av det
säkerhetspolitiska läget och dess konsekvenser för
totalförsvaret. Den nu aktuella kontrollstationen är
den andra under den innevarande
försvarsbeslutsperioden.
Utskottet delar regeringens bedömning att den för
Sverige i grunden positiva säkerhetspolitiska
utvecklingen under 1990-talet fortsätter. Ett
invasionshot syftande till ockupation av Sverige ter
sig inte möjligt under de närmaste tio åren,
förutsatt att vi har en grundläggande
försvarsförmåga.
Utskottet anser att försvarsplaneringen inte som förr
bör bindas till femårsperioder. Utskottet förordar
därför att riksdagen godkänner regeringens förslag
att nästa försvarsbeslutsperiod skall vara treårig
och omfatta åren 2002-2004.
Utskottet anser liksom regeringen att av riksdagen
beslutade ekonomiska ramar för de återstående åren i
försvarsbeslutsperioden bör ligga fast. Det gynnsamma
säkerhetspolitiska läget motiverar däremot att
utgifterna för totalförsvarsändamål sänks från och
med år 2002. Utskottsmajoriteten förordar därför att
riksdagen godkänner regeringens förslag att den
årliga ramen för totalförsvarsändamål sänks med 4
miljarder kronor under perioden 2002-2004. Vidare bör
ett omställningsbidrag på 4 miljarder kronor anvisas
för att underlätta hanteringen av vissa
likviditetsproblem i närtid.
Utskottsmajoriteten föreslår också att riksdagen
godkänner regeringens förslag om att den s.k.
teknikfaktorn skall upphöra från och med år 2000.
Teknikfaktorn har tidigare utgjort grund för en
särskild omräkning av det militära materielanslaget
för att kompensera en snabbare kostnadsutveckling i
förhållande till andra varor.
Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Folkpartiet och Miljöpartiet de gröna reserverar sig
mot utskottsmajoriteten i fråga om de ekonomiska
riktlinjerna.
Utskottsmajoriteten ansluter sig till regeringens syn
på försvarspolitikens inriktning. Reducerade resurser
i form av förband, beredskap m.m. bör avsättas för
försvaret av Sverige mot väpnat angrepp. Relativt
sett ökade resurser bör på sikt kunna avdelas för
internationell verksamhet. Riksdagen föreslås
godkänna denna inriktning samt besluta om
totalförsvarets huvuduppgifter.
Moderata samlingspartiet föreslår en delvis annan
inriktning.
Utskottet kan vidare ansluta sig till vad regeringen
i propositionen anfört om anpassningsprincipen och om
vad som krävs för att totalförsvaret skall kunna ha
en reell anpassningsförmåga. Utskottsmajoriteten
förordar att riksdagen godkänner regeringens förslag
till fortsatt utveckling av förmågan till anpassning.
Moderata samlingspartiet reserverar sig häremot.
Regeringen ger i propositionen förslag till nya
formuleringar av s.k. operativa förmågor för det
militära försvaret samt till utvecklingen av
Försvars-maktens krigsorganisation. Den förändrade
inriktningen innebär bl.a. att Försvarsmakten skall
utvecklas mot en kärna av högt prioriterade
krigsförband, en s.k. insatsorganisation, samt ett
territorialförsvar. Framtida personalförsörjning och
materielanskaffning anpassas till de reducerade
behoven. Utskottsmajoriteten förordar att riksdagen
godkänner vad regeringen föreslagit.
Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna framför
reservationsvis andra förslag.
Utskottet ansluter sig till regeringens förslag till
övergripande mål för det civila försvaret och
föreslår att riksdagen godkänner detta mål.
Kristdemokraterna framför i en reservation vissa
förslag som rör det civila försvaret.
Härutöver behandlar utskottet ett antal
motionsyrkanden med anknytning till bl.a. det
militära försvarets materielförsörjning,
personalfrågor och utvecklingen av ledningssystem för
totalförsvaret. Utskottet föreslår att samtliga
yrkanden avslås av riksdagen.
Propositionen
Regeringen yrkar i proposition 1998/99:74 Förändrad
omvärld - omdanat försvar :
1. att riksdagen godkänner regeringens förslag att
nästa försvarsbeslutsperiod skall omfatta åren
2002-2004 (avsnitt 3.2),
3. att riksdagen godkänner regeringens förslag till
försvarspolitikens inriktning (avsnitt 5.3),
4. att riksdagen godkänner regeringens förslag i
fråga om fortsatt utveckling av förmågan till
anpassning (avsnitt 5.4.2),
5. att riksdagen godkänner regeringens förslag
beträffande inriktning i fråga om den ekonomiska
ramen och inriktning i fråga om omställningsbidrag
(avsnitt 6.3),
6. att riksdagen godkänner regeringens förslag att
den särskilda uppräkningen av anslaget för
anskaffning av materiel med den s.k. teknikfaktorn
skall upphöra från och med år 2000 (avsnitt 6.3),
7. att riksdagen godkänner regeringens förslag i
fråga om operativa förmågor för det militära
försvaret (avsnitt 7.1),
8. att riksdagen godkänner regeringens förslag till
utveckling av För-svarsmaktens krigsorganisation
(avsnitt 7.2),
9. att riksdagen godkänner regeringens förslag till
övergripande mål för det civila försvaret (avsnitt
9.1).
Motionerna
Motioner med anledning av proposition
1998/99:74 Förändrad omvärld - omdanat
försvar
1998/99:Fö5 av Elizabeth Nyström och Lars Björkman
(m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att starta utbildning
av miljösoldater lämpade för insatser nationellt och
internationellt,
2. att riksdagen, vid bifall till yrkande 1, som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utbildningen av miljösoldater förläggs
till Borås och det nedlagda regementet I 15.
1998/99:Fö6 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens förslag (yrk 1 i
propositionen) att nästa försvarsbeslutsperiod skall
omfatta åren 2002-2004 i enlighet med vad som anförts
i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att nästa
försvarsbeslutsperiod skall omfatta åren 2001-2003,
4. att riksdagen avslår regeringens förslag (yrk. 3)
till försvarspolitikens inriktning i enlighet med vad
som anförts i motionen,
5. att riksdagen avslår regeringens förslag (yrk. 4)
i fråga om fortsatt utveckling av förmågan till
anpassning i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen avslår regeringens förslag (yrk. 5)
i fråga om den ekonomiska ramen och inriktningen i
fråga om omställningsbidrag i enlighet med vad som
anförts i motionen,
7. att riksdagen avslår regeringens förslag (yrk. 6)
att den särskilda uppräkningen av anslaget för
anskaffning av materiel med den s.k. teknikfaktorn
skall upphöra fr.o.m. år 2000 i enlighet med vad som
anförts i motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om anpassning,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om Försvarspolitikens
inriktning och krigsorganisationens utveckling,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en utvärdering av
MAL-reformens effekter och en fördjupad analys av hur
kostnadsutvecklingen för försvarsmateriel skall
hanteras i framtiden som underlag inför kommande
försvarsbeslut,
12. att riksdagen avslår regeringens förslag (yrk.
7) i fråga om operativa förmågor för det militära
försvaret i enlighet med vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om nytt underlag
avseende operativa förmågor,
14. att riksdagen avslår regeringens förslag (yrk.
8) till utveckling av Försvarsmaktens
krigsorganisation i enlighet med vad som anförts i
motionen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att återkomma till
riksdagen med förslag om eventuell vakantsättning av
förband,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en samlad översyn av
totalförsvarets personalförsörjning i form av en
parlamentarisk utredning,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om avbrytande av
planerad utbildning av civila beredskapsmän,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en översyn av antalet
civilpliktiga som grundutbildas,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en samlad översyn av
kompetens avseende forskning och utveckling,
anskaffning och produktion av försvarsmateriel,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att klarhet måste
skapas i de åtgärder som bör vidtas för att få en
godtagbar säkerhet i telekommunikationssystemen,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en samlad översyn av
totalförsvarets ledningsfunktion i form av en
parlamentarisk utredning,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om Försvarsmaktens
ledningssystem ORION.
1998/99:Fö7 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om försvarets ekonomi
under perioden 2002-2004,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om inriktning av
Försvarsmakten,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om försvarets
materielförsörjning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om försvarets
personalförsörjning,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om dimensioneringen av
den militära pliktutbildningen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att avveckla
försöksverksamheten med korttidsutbildning av
värnpliktiga,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om
informationskrigföring.
1998/99:Fö8 av Berit Jóhannesson m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att i
försvarsbudgeten öka anslaget till minröjning från
nuvarande 70 miljoner kronor per år till 200 miljoner
kronor per år,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att omvandla militär
produktion till civil,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om försvarsindustrins
lokalisering,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att JAS-projektet
omvärderas och anpassas till den säkerhetspolitiska,
ekonomiska och politiska verklighet vi lever i i dag,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om betydelsen av att
totalförsvarsplikten upprätthålls,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att miljöbrigader
snarast skall byggas upp och organiseras i Borås och
att ytterligare utbyggnad och organisering av
miljöbrigader kan bli aktuell när en utvärdering av
denna första brigad ägt rum,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om samarbete mellan
högskolor och institutioner för att stärka kunskapen
bland de värnpliktiga när det gäller
säkerhetspolitiska och internationella frågor,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att de värnpliktiga i
så stor utsträckning som möjligt skall kunna göra sin
värnplikt nära hemorten.
1998/99:Fö9 av Åke Carnerö m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att sjukhusförband
bör utrustas med splitterskyddade transportfordon,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om resurser till
Försvarets sjukvårdscentrum,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att det bör skapas en
tydlig och fast struktur med öronmärkta pengar för
hur svenska internationella insatser skall
finansieras,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om balanserade förband
när det gäller vapenverkan, skydd,
underrättelseförmåga, ledning samt taktisk och
operativ rörlighet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att regeringen skall
redovisa vilken beredskapsnivå som krävs för att på
ett trovärdigt sätt kunna hävda Sveriges nationella
integritet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att regeringen skall
informera riksdagen om de beredskapssänkningar och
vakantsättningar av förband som planeras,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att definitionen av
förmågan att hävda svensk territoriell integritet bör
ha följande lydelse: "- - -alltid kunna upptäcka och
ingripa mot varje form av kränkning av territoriet.
Förmågan skall, särskilt i Östersjöområdet, snabbt
kunna ökas i anslutning till akuta kriser",
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att den marina
förbandsvolymen och beredskapen skall upprätthållas
på en nivå som säkerställer samtidiga insatser i
Östersjön och Västerhavet med ytstridsfartyg, ubåtar
och minröjningsfartyg,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att kvalitativ
förnyelse av de marina förbanden måste säkerställas,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en utredning om
hemvärnets framtida möjligheter att agera i freds-
och beredskapssituationer,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att det kommande
förslaget till grundorganisation bör redovisa en
jämförelse mellan de totala kostnaderna för nuvarande
organisation respektive föreslagen organisation,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att riksdagen årligen
i samband med budgetpropositionen bör få en särskild
skrivelse om anpassning,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om betydelsen av en
grundläggande och kontinuerlig verksamhet,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ett tillräckligt
skydd för telekommunikation vid ett väpnat angrepp,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om bevakning och skydd
av elförsörjningen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en grundläggande
analys av de nya hotens konsekvenser för
civilbefolkningen,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om obeväpnade
insatsenheter,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av att
reformera pliktsystemet,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en utredning om
frivilligorganisationernas medverkan i det fredstida
samhället,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om totalförsvarets
ekonomi,
23. att riksdagen avslår regeringens förslag till
ekonomisk ram för utgiftsområde 6 Totalförsvar,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om teknikfaktorn,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en granskning av
anslagsförordningens köpkraftseffekter,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att regeringen
snarast måste ge långsiktiga och säkra besked om den
framtida försvarsindustriella policyn,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om fortsatt utveckling
och anskaffning av robotsystem 23 BAMSE,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om inhemsk
ubåtskompetens,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att en översyn av
ledningssystemet med parlamentarisk insyn snabbt bör
genomföras,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en noggrann översyn
av samhällets informationsberedskap.
1998/99:Fö10 av Kjell Eldensjö (kd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett statligt försöksuppdrag
i utbildning av miljösoldater i Borås.
1998/99:Fö11 av Mariann Ytterberg och Barbro Hietala
Nordlund (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en översyn av
lagstiftningen om värnpliktsvägran,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om nuvarande
rättstillämpning i fråga om värnpliktsvägran.
1998/99:Fö12 av Krister Örnfjäder (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om plikttjänstgöring.
1998/99:Fö13 av Sonja Fransson och Arne Kjörnsberg
(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att
utreda möjligheterna att utnyttja Räddningsverkets
och Försvarsmaktens sammantagna resurser för insatser
vid kriser och miljökatastrofer.
1998/99:Fö14 av Lars Ångström m.fl. (mp, m, v, kd, c,
fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att regeringen bör
öronmärka exempelvis 200 miljoner kronor om året av
Försvarsmaktens budget till minröjningsverksamhet,
alternativt mer i detalj reglera vad Försvarsmakten
skall göra för att utöka den svenska
minröjningskapaciteten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vikten av att Statens
räddningsverk ges stöd i sin strävan att bli en
betydande svensk minröjningsaktör.
1998/99:Fö15 av Lars Ångström m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om utgiftsminskningarna
och att ett rimligt första steg skall vara en
minskning på 17 miljarder kronor,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en insatsstyrka för
nationella och internationella miljökatastrofer,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att det är bättre att
avveckla den verksamhet som inte längre behövs och gå
in med statliga arbetsmarknadspolitiska insatser till
orter som drabbas,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sveriges förmåga
att bidra med sjukvårdskompetens bör ökas,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att de fältsjukhus
som nu står outnyttjade i lager bör komma till
användning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Försvarsmakten
inom given ekonomisk ram om så är nödvändigt skall
omfördela medel för att säkra svenskt bidrag till
sjukvårdskompetens i internationella insatser samt
för att säkerställa att redan befintlig utrustning
kommer till praktisk användning.
1998/99:Fö16 av Barbro Hietala Nordlund m.fl. (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
vikten av att behålla ett folkförankrat försvar.
Motioner från den allmänna motionstiden
1999
1998/99:Fö317 av Henrik Landerholm m.fl. (m) vari
yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om tillämpningen av
teknikfaktorn i Försvarsmaktens planering 2000 och
2001.
1998/99:Fö402 av Rolf Kenneryd (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om helhetssyn på det
civila försvarets tre uppgifter,
2. att riksdagen begär att
regeringen återkommer med förslag
till tydligare mål för funktionerna
inom det civila försvaret i enlighet
med vad som anförts i motionen.
Utskottet
Ärendets beredning i utskottet
Nu gällande försvarsbeslut som omfattar åren
1997-2001 uppdelades i två etapper. Den första
etappen beslutade riksdagen om hösten 1995 (prop.
1995/96:12, bet.1995/96:UFöU1, rskr. 1995/96:44, bet.
1995/96:FöU1, rskr. 1995/96:45 och 46). Den omfattade
statsmakternas ställningstaganden till säkerhets- och
försvarspolitiken, övergripande mål och uppgifter för
totalförsvaret, övergripande principiella frågor om
totalförsvarets utformning och struktur samt
ekonomin.
Den andra etappen beslutade riksdagen om hösten 1996
(prop. 1996/97:4, bet. 1996/97:UFöU1, rskr.
1996/97:36, bet. 1996/97:FöU1, rskr. 1996/97:109).
Den omfattade statsmakternas ställningstagande till
den närmare inriktningen för det militära försvarets
krigsorganisation, det militära försvarets
grundorganisation i fred samt den närmare
inriktningen av det civila försvarets verksamhet i
krig och fred.
I den första etappen beslutade riksdagen att
säkerhetspolitiska kontrollstationer skulle
genomföras under försvarsbeslutsperioden.
Kontrollstationer skall enligt försvarsbeslutet bidra
till att det sker en fortlöpande politisk prövning av
det säkerhetspolitiska läget och dess konsekvenser
för totalförsvarets beredskap, omfattning, utveckling
och förnyelse. En kontrollstation genomfördes i
samband med försvarsbeslutets andra etapp medan
ytterligare en kontrollstation planerades till år
1998. Dock beslutade riksdagen på regeringens förslag
under våren 1998 att senarelägga den till år 1999
(prop. 1997/98:83, bet. 1997/98:FöU10, rskr.
1997/98:269).
Underlagsarbetet inför kontrollstationen har nu
genomförts och regeringens överväganden samt förslag
framgår av propositionen 1998/99:74 Förändrad omvärld
- omdanat försvar.
Propositionen remitterades i sin helhet till
försvarsutskottet. Utrikes- och försvarsutskotten har
därefter - med stöd av riksdagsordningens 4 kap. 8 §
- gemensamt beslutat att bereda propositionens
förslag till säkerhetspolitikens mål m.m., jämte
tillhörande motioner, i ett sammansatt utrikes- och
försvarsutskott (UFöU). Det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottets överväganden och förslag med
anledning av propositionen och motionerna redovisas i
betänkande 1998/99:UFöU1 Sveriges säkerhetspolitik.
Den fortsatta försvarspolitiska processen
I detta avsnitt behandlas propositionens avsnitt 3.2
Den fortsatta försvarspolitiska processen samt motion
Fö6 yrkandena 1 och 2.
Regeringen
Regeringen föreslår att nästa försvarsbeslutsperiod
skall omfatta åren 2002-2004.
Regeringen bedömer att den säkerhetspolitiska
utvecklingen även i framtiden kommer att förändras i
sådan omfattning och i sådan takt att den svenska
försvars- och säkerhetspolitiska inriktningen behöver
prövas oftare än som nu genom femåriga
försvarsbeslut.
Regeringen anser därför att nästa
försvarsbeslutsperiod bör vara tre år, vilket
möjliggör en tätare omprövning än hittills med ett
bibehållet långsiktigt perspektiv. Försvarsbeslutet
år 2001 bör därför omfatta en inriktning av
verksamheten för treårsperioden.
Mot bakgrund av ovanstående föreslår regeringen att
nästa försvarsbeslut skall avse perioden 2002-2004
och fattas i etapper, med början i och med denna
kontrollstationsproposition. Nödvändiga
omställningsåtgärder bör genomföras så snart som
möjligt redan under innevarande beslutsperiod.
Beträffande säkerhetspolitikens mål, vissa
övergripande frågor avseende försvarspolitikens
inriktning och ekonomin lämnar regeringen förslag
redan i denna proposition.
Regeringen avser att på grundval av den nu
föreliggande kontrollstationspropositionen och
riksdagens kommande ställningstaganden till den ta
fram ett fördjupat underlag så att ytterligare en
proposition om försvarspolitikens inriktning kan
lämnas till riksdagen hösten 1999. Därmed kan
riksdagen ta ställning till flertalet av
huvudfrågorna i försvarsbeslutet avseende åren
2002-2004.
Denna etapp i nästa försvarsbeslut bör enligt
regeringens mening bl.a. behandla
vilken operativ förmåga som Sverige i olika tidsperspektiv bör kunna utöva med
den militära insats- och grundorganisationens och övriga totalförsvarsresursers
*.
Under år 2000 kan kompletterande beslut behöva fattas
av riksdagen i vissa återstående större frågor, t.ex.
avseende pliktsystemets tillämpning, det samlade
systemet för personalförsörjning och inriktningen av
materielförsörjningen. Resterande ställningstaganden
i försvarsbeslutet avseende åren 2002-2004 bör göras
av riksdagen hösten 2001.
Den parlamentariskt sammansatta Försvarsberedningen
bör även i fortsättningen svara för samråd mellan
regeringen och riksdagspartierna om den långsiktiga
inriktningen av försvars- och säkerhetspolitiken.
Försvarsberedningen bör vidare följa den
säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden och inför
regeringens förslag till riksdagen i viktigare
långsiktiga försvars- och säkerhetspolitiska frågor
redovisa sin syn på dessa. Till de rapporter som
Försvarsberedningen lämnar skall ledamöterna ha
möjlighet att foga eventuella avvikande meningar.
Motionen
Moderata samlingspartiet föreslår i Fö6 (m parti)
yrkande 1, att regeringens förslag om att nästa
försvarsbeslutsperiod skall omfatta åren 2002-2004
bör avslås. Nästa försvarsbeslutsperiod bör i stället
omfatta åren 2001-2003 (yrkande 2). Kommande
försvarsbeslutsperiod bör delas upp i en kortsiktig
och en långsiktig del. Den ena delen är beslutet om
beredskap, uppgifter och förmågor i den befintliga
organisationen som bör omfatta de närmaste tre åren.
Den andra delen är beslut som omfattar kommande
investeringar och andra långsiktiga bindningar sett i
ett tioårsperspektiv. Nästa försvarsbeslutsperiod bör
sålunda omfatta verksamheten under åren 2001-2003
samt beslut om de långsiktiga bindningarna i ett
tioårsperspektiv.
Motionärerna konstaterar att regeringen anser att den
nuvarande försvarsberedningen bör leva vidare. Den
nuvarande ordningen med en tjänstemanna-ledd
försvarsberedning bör ersättas av en parlamentariskt
ledd kommitté. Det är viktigt att Försvarsmakten
kommer in tidigt i processen.
Utskottet
Regeringen föreslår att nästa försvarsbeslutsperiod
bör bestämmas till åren 2002-2004. Moderata
samlingspartiet föreslår att kommande
försvarsbesluts-period bör delas in i en kortsiktig
och en långsiktig del, samt att nästa
försvarsbeslutsperiod bör omfatta åren 2001-2003.
Utskottet vill peka på att genom etappindelningen av
det nu gällande försvarsbeslutet (åren 1997-2001) och
systemet med kontrollstationer har steg redan tagits
mot en flexiblare rytm i försvarsplaneringen än vad
som tidigare gällt. Olika försvarspolitiska beslut
får - som motionärerna påpekar - konsekvenser i olika
tidsmässiga perspektiv. Ett system med kortare
försvarsbeslutsperioder och återkommande säkerhets-
och försvarspolitiska kontrollstationer bidrar till
en fortlöpande politisk prövning av det
säkerhetspolitiska läget och dess konsekvenser för
totalförsvarets beredskap, omfattning, utveckling och
förnyelse. Därmed skapas det således förutsättningar
för att efterhand besluta om ny inriktning av
försvarspolitiken, om detta anses motiverat.
Regeringen redovisar i propositionen ett antal
viktiga principfrågor som regeringen avser att
förelägga riksdagen under hösten 1999, men även under
de kommande åren. Enligt utskottets bedömning kommer
därmed ett antal försvarspolitiskt viktiga beslut att
- vid sidan av den årliga budgetregleringen - fattas
successivt under de närmaste åren. Vissa av dessa
beslut kommer med nödvändighet att bli avsevärt mer
långsiktiga till sin karaktär än andra.
Försvarsplaneringen utvecklas sålunda mot att vara
mindre bunden till femårsperioder. Det hade varit en
fördel om regeringen i propositionen redovisat vilken
grad av långsiktig bindning som de kommande
försvarspolitiska besluten för med sig för den
framtida försvarsplaneringen. Utskottet räknar med
att regeringen under hösten 1999 redovisar en plan
över vilka förslag till försvarspolitiska beslut som
avses att föreläggas riksdagen och deras långsiktiga
innebörd. Därmed torde motionärernas önskemål om en
flexiblare försvarsplanering och beslut med
konsekvenser i olika tidsperspektiv, i allt
väsentligt komma att tillgodoses.
Utskottet anser i likhet med regeringen att nästa
försvarsbeslutsperiod bör omfatta åren 2002-2004.
Partimotion Fö6 (m) yrkandena 1 och 2 bör sålunda
inte bifallas av riksdagen.
Riktlinjer för totalförsvarets ekonomi
I detta avsnitt behandlas regeringens förslag i fråga
om den ekonomiska ramen och inriktningen i fråga om
omställningsbidrag (avsnitt 6.3) och att den
särskilda uppräkningen av anslaget för anskaffning av
materiel med den s.k. teknikfaktorn skall upphöra
från år 2000 (avsnitt 6.3) samt motionerna
1998/99:Fö317 yrkande 4, Fö6 yrkandena 6, 7 och 11,
motion Fö7 yrkande 4, Fö9 yrkandena 3 och 22-25 samt
Fö15 yrkande 1.
Regeringen
Regeringen föreslår att ett omställningsbidrag anslås
med 3 miljarder kronor år 2002 och med 1 miljard
kronor år 2003.
Inriktningen är vidare att den ekonomiska ramen för
utgiftsområde 6 Totalförsvar för varje år under
perioden 2002-2004 skall vara 4 miljarder kronor
mindre än den ram för 2001 som godkändes av riksdagen
våren 1998, exklusive den materielförskjutning som
riksdagen beslutade om våren 1996.
Den särskilda uppräkningen av anslaget för
anskaffning av materiel med den s.k. teknikfaktorn
skall upphöra från och med år 2000.
Regeringen föreslår riksdagen
dels att den godkänner regeringens förslag beträffande inriktningen i fråga om
dels att den godkänner regeringens förslag att den särskilda uppräkningen för a
Ekonomiska ramar och omställningsbidrag
Regeringen anser att de ekonomiska ramar för åren
2000 och 2001 för totalförsvaret som riksdagen
beslutade om våren 1998 skall vara oförändrade samt
att Försvarsmaktens anslag vid utgången av år 2001
inte skall ha någon kvarstående belastning i form av
utnyttjad anslagskredit.
Det är viktigt att åtgärder börjar vidtas redan
under år 1999 för att anpassa Försvarsmaktens krigs-
och grundorganisation till den framtida strukturen.
Vikten av detta understryks även av att det tar viss
tid innan beslut om förändringar i organisationen får
fullt verksamhetsmässigt och ekonomiskt genomslag.
Den omstrukturering som kommer att påbörjas under år
1999 medger att den ekonomiska ramen för
totalförsvaret kan minskas. Regeringen anser att
inriktningen skall vara den att den ekonomiska ramen
för totalförsvaret för varje år under perioden
2002-2004 skall vara 4 miljarder kronor mindre än den
ekonomiska ramen för år 2001, som riksdagen godkände
våren 1998, exklusive den materielförskjutning som
riksdagen beslutade för totalförsvaret med anledning
av den ekonomiska vårpropositionen budgetåret 1995/96
(prop. 1995/96:150, bet. 1995/96:FiU10, rskr.
1995/96:304). Förskjutningen innebar att
Försvarsmaktens anslag minskades med 2 miljarder
kronor år 1998. Detta belopp kommer enligt beslutet
att återläggas under åren 2000 och 2001.
Regeringen anser att ett omställningsbidrag
erfordras. Omställningsbidraget får användas för
kostnader som hänger samman med de
strukturförändringar inom Försvarsmaktens krigs- och
grundorganisation som påbörjas och genomförs under
innevarande försvarsbeslutsperiod samt för de
förskjutningar av materielleveranser som genomförs
för att lösa resursproblem före år 2002.
Regeringen bedömer att åtgärder bör vidtas redan
fr.o.m. innevarande år dels för att möjliggöra en
minskning av den ekonomiska ramen under nästa
försvarsbeslutsperiod, dels för att kunna hantera
problemen under innevarande försvarsbeslutsperiod,
vilka har medfört att den planerade verksamheten inte
ryms inom de av riksdagen och regeringen beslutade
ekonomiska ramarna. Utrymme behöver skapas för
teknisk utveckling och för de angelägna
materielprojekt som för närvarande inte inryms i
planeringen.
Regeringskansliet har under januari månad 1999
påbörjat ett arbete som syftar till att inventera
möjliga besparings- och rationaliseringsåtgärder
redan under innevarande år. Avsikten med
inventeringen är att undersöka möjligheterna till att
skapa ekonomiskt utrymme för att på kort sikt kunna
genomföra viktiga och tidskritiska materielprojekt.
För att hantera problemen under innevarande
försvarsbeslutsperiod anser regeringen att minst 1
miljard kronor kan frigöras genom främst minskade
värnplikts- och civilpliktsvolymer under åren 2000
och 2001 samt minskningar inom Försvarsmaktens krigs-
och grundorganisation. Vidare bör förhandlingar
inledas med berörd industri om förskjutningar av
materielleveranser i syfte att kunna frigöra medel
till angelägna utvecklingsprojekt. Även andra
besparingsåtgärder bör prövas.
Teknikfaktorn
Teknikfaktorn, som är en särskild omräkningsfaktor om
1,5 % utöver den gängse pris- och löneomräkningen på
materielandelen av Försvarsmaktens anslag
(försvarsprisindex), infördes genom 1992 års
försvarsbeslut. Enligt 1992 års
försvarsbeslutsproposition visade erfarenheterna att
den tekniska utvecklingen för försvarsmateriel
medförde ökade utgifter i förhållande till det som
var känt vid beställningstillfället. För att
säkerställa att planerad materielanskaffning skulle
kunna genomföras beslutade riksdagen på regeringens
förslag att Försvarsmaktens anslag för materiel
skulle räknas upp med teknikfaktorn.
I 1996 års totalförsvarsbeslut angavs att regeringen
avsåg att ta upp syst-emet med teknikfaktorn till
omprövning i anslutning till den säkerhetspolitiska
kontrollstationen år 1998. Kontrollstationen
flyttades sedermera till år 1999 (prop. 1997/98:84,
bet. 1997/98:FöU11, rskr. 1997/98:268).
Regeringen gav den 22 december 1998
Riksrevisionsverket i uppdrag att granska vilken
påverkan den tekniska utvecklingen haft på
kostnadsutvecklingen när det gäller försvarsmateriel.
Syftet med uppdraget var att erhålla ytterligare
underlag inför regeringens omprövning av
teknikfaktorn. Försvarets materielverk bistod
Riksrevisionsverket i arbetet. Uppdraget redovisades
den 10 februari 1999.
Riksrevisionsverket föreslår att
priskompensationssystemet med generell
teknikfaktoruppräkning efter noggrann prövning bör
ses över och eventuellt ersättas med ett system där
kompensation lämnas när det är motiverat av
teknikutvecklingen.
Regeringen anser för sin del att den årliga
uppräkningen med teknikfaktorn om 1,5 % av
Försvarsmaktens materielanslag skall avskaffas från
och med år 2000. Regeringen finner att motiv saknas
för en generell kostnadsuppräkning av Försvarsmaktens
materielanslag utöver försvarsprisindex. Regeringen
anser att utrymmet för teknisk förnyelse bör skapas
genom att reservera medel inom fastställda ekonomiska
ramar.
Anslagsförordningen
Regeringens och riksdagens uppfattning har varit att
övergången till full tillämpning av
anslagsförordningen (1996:1189) skall vara
verksamhetsneutral och statsfinansiellt neutral.
Ominriktningen av Försvarsmakten innebär att
materielanskaffningen anpassas till den nya
organisationens behov. Regeringen anser att
eventuella konsekvenser av anslagsförordningen därmed
inte är möjliga att urskilja och följa upp.
Regeringen avser därför inte att ytterligare följa
upp konsekvenserna av anslagsförordningen utan anser
att dessa tas om hand genom det föreslagna
omställningsbidraget.
Motionerna
Moderata samlingspartiet påpekar i motion
1998/99:Fö317 yrkande 4 (m kommitté) att det i 1996
års försvarsbeslut anges att tillämpningen av den
s.k. teknikfaktorn skulle omprövas i anslutning till
den aviserade kontrollstationen 1998, vilken senare
flyttades till år 1999. Teknikfaktorn bör enligt
motionärernas mening ligga till grund för
Försvarsmaktens planering även för år 2000 och 2001.
Moderata samlingspartiet föreslår i motion Fö6 (m
parti) att regeringens förslag om den ekonomiska
ramen och inriktningen av omställningsbidraget bör
avslås (yrkande 6). Vidare bör förslaget att från och
med år 2000 avskaffa den särskilda uppräkningen av
anslaget för anskaffning av materiel med den s.k.
teknikfaktorn avslås av riksdagen (yrkande 7).
Ambitionen att dra ned försvarsanslagen med 4
miljarder kronor årligen, motsvaras inte av något
försök till beskrivning av ambitionerna vad gäller
försvarets storlek och styrka. Moderata
samlingspartiet anser att i stället för att vara
resultatet av en rationell analys förvandlades
försvaret genom uppgörelsen mellan regeringen och
Centerpartiet till en restpost i en renodlad
ekonomisk kalkyl. Enligt motionärerna saknas det
närmare 2,5 miljarder kronor för att betala gjorda
åtaganden. Regeringen har angivit att verksamheten
under åren 1999-2001 skall hanteras med hjälp av
extraordinära budgettekniska åtgärder. Moderata
samlingspartiet ifrågasätter om denna korthusliknande
konstruktion av åtgärder står i samklang med
riksdagens intentioner i den nya budgetlagen.
Moderata samlingspartiet anser att utgångspunkterna
för Försvarsmaktens planering bör vara en oförändrad
ekonomisk ram, en full kompensation för effekterna av
likviditetsindragningen genom tillämpningen av
anslagsförordningen samt en fortsatt kompensation för
teknisk fördyring ("teknikfaktor").
Motionärerna pekar på att den s.k. MAL-reformen nu
har verkat ett antal år. Därför är det angeläget att
statens avkastningskrav på fastighetsförvaltningen
ses över. En utvärdering av dess effekter bör göras,
såväl vad gäller kostnader som intäkter. Vidare bör
en fördjupad analys ske av hur kostnadsutvecklingen
för försvarsmateriel skall hanteras i framtiden
(yrkande 11).
Kristdemokraterna konstaterar i motion Fö9 (kd
kommitté) att regeringens förslag innebär
nedskärningar med totalt cirka 16 miljarder kronor
under perioden 2002-2004. Teknikfaktorns framtida
utformning borde först ha klargjorts innan en
ekonomisk ram för totalförsvaret fastställdes.
Kristdemokraterna anser att det är nödvändigt att
konsekvenserna för krigs- och grundorganisationen
under den kommande perioden klargörs i samband med
att ramarna fastställs. Regeringens förslag bör
avslås (yrkande 23) och regeringen bör återkomma med
förslag som innefattar både ekonomiska ramar och
organisation av försvaret (yrkande 22).
En viktig förutsättning för kontinuerlig materiell
förnyelse av krigsorganisationen är att anslagen
anpassas till de verkliga kostnadsförändringarna.
Regeringen bör återkomma med en precisering av hur
teknisk och materiell förnyelse skall säkerställas
(yrkande 24).
För att bringa klarhet i de akuta försvarsekonomiska
problemen vidhåller Kristdemokraterna sin uppfattning
att anslagsförordningens köpkraftseffekter snarast
bör granskas. Denna granskning bör fungera som
underlag när regeringen återkommer till riksdagen med
förslag till ekonomisk ram och grund- och
krigsorganisation (yrkande 25).
Efterfrågan på bidrag till internationella insatser
varierar. Förutsättningarna för att i ökad
utsträckning kunna avge avsiktförklaringar för att
delta i fredsfrämjande insatser är att ekonomiska
resurser finns avsatta och kan användas över flera
budgetår. Därmed skapas en politisk handingsfrihet
och en bättre försvarsplanering. Det bör därför
skapas en fast och tydlig struktur med öronmärkta
medel för hur internationella insatser skall
finansieras (yrkande 3).
Miljöpartiet de gröna anser i motion Fö15 (mp
kommitté) att de av regeringen föreslagna
utgiftsminskningarna på 10 %, 12 miljarder kronor,
bör ses som ett blygsamt första steg. Ett mer rimligt
första steg hade enligt Miljöpartiet varit en
minskning på 17 miljarder kronor (yrkande 1).
Folkpartiet liberalerna anser i motion Fö7 (fp parti)
att det inte finns anledning för försvaret att
utesluta ramsänkningar från och med år 2002. Sådana
är enligt Folkpartiet liberalerna tvärtom önskvärda,
sett i ett statsfinansiellt perspektiv. Därför kan
Folkpartiet i princip ställa sig bakom en
ramminskning med 4 miljarder kronor per år under
perioden 2002-2004. Detta förutsätter emellertid en
inriktning som ger utrymme för bl.a. erforderlig
teknisk förnyelse. För att ge försvaret
förutsättningar för en sådan omställning bör
försvaret tillförsäkras ett omställningsbidrag på
totalt 7 miljarder kronor. 5 miljarder kronor för år
2002 och 2 miljarder kronor för år 2003 (yrkande 4).
Utskottet
Ekonomiska ramar och omställningsbidrag
Regeringen anser att de ekonomiska ramarna för
totalförsvaret, som riksdagen våren 1998 beslutade om
för åren 2000 och 2001, skall vara oförändrade samt
att Försvarsmaktens anslag vid utgången av år 2001
inte skall ha någon kvarstående belastning i form av
utnyttjad anslagskredit. Tiden därefter skall den
ekonomiska ramen för varje år under perioden
2002-2004 vara 4 miljarder kronor mindre än den
ekonomiska ramen för år 2001 som riksdagen godkände
våren 1998, exklusive den materielförskjutning som
riksdagen beslutade för totalförsvaret med anledning
av den ekonomiska vårpropositionen budgetåret
1995/96. Regeringen föreslår vidare att ett
omställningsbidrag anslås med 3 miljarder kronor år
2002 och med 1 miljard kronor år 2003.
Omställningsbidraget får användas för kostnader som
hänger samman med de strukturförändringar inom
Försvarsmaktens krigs- och grundorganisation som
påbörjas och genomförs under innevarande
försvarsbeslutsperiod samt för de förskjutningar av
materielleveranser som genomförs för att lösa
resursproblem före år 2002.
Moderata samlingpartiet föreslår i partimotion Fö6
yrkande 6 att förslaget om den ekonomiska ramen och
inriktningen av omställningsbidraget bör avslås.
Ambitionen att dra ned försvarsanslagen med 4
miljarder kronor årligen, motsvaras inte av något
försök till beskrivning av ambitionerna vad gäller
försvarets storlek och styrka. Utgångspunkterna för
Försvarsmaktens planering bör vara en oförändrad
ekonomisk ram, en full kompensation för effekterna av
likviditetsindragningen genom tillämpningen av
anslagsförordningen.
Kristdemokraterna konstaterar i kommittémotion Fö9
(kd) att förslaget innebär nedskärningar med ca 16
miljarder under perioden 2002-2004. Det är nödvändigt
att konsekvenserna under den kommande perioden
klargörs i samband med att ramarna fastställs.
Regeringens förslag bör avslås (yrkande 23) och
regeringen bör återkomma med förslag som innefattar
både ekonomiska ramar och organisation av försvaret
(yrkande 22). Efterfrågan på bidrag till
internationella insatser varierar. Förutsättningarna
för att i ökad utsträckning kunna avge
avsiktsförklaringar för att delta i fredsfrämjande
insatser är att ekonomiska resurser finns avsatta och
kan användas över flera budgetår. Det bör därför
skapas en fast och tydlig struktur med öronmärkta
medel för hur internationella insatser skall
finansieras (yrkande 3).
Miljöpartiet de gröna anser i kommittémotion Fö15
(yrkande 1) att ett mer rimligt första steg hade
varit en minskning med 17 miljarder kronor under
perioden.
Folkpartiet liberalerna kan i partimotion Fö7
(yrkande 4) i princip ställa sig bakom en
ramminskning med 4 miljarder kronor per år under
perioden 2002-2004. För att ge försvaret
förutsättningar för en omställning bör försvaret
tillförsäkras ett omställningsbidrag på totalt 7
miljarder kronor.
Utskottet delar regeringens uppfattning att de
ekonomiska ramar som riksdagen prelimiärt lagt fast
för de återstående åren i den nu gällande
försvarsbeslutsperioden, bör ligga till grund för den
fortsatta försvarsplaneringen. En närmare bedömning
av Sveriges säkerhetspolitiska läge redovisas i det
sammansatta utrikes- och försvarsutskottets
betänkande 1998/99:UFöU1 Sveriges säkerhetspolitik.
Utskottet anser att det i grunden gynnsamma
säkerhetspolitiska läget för Sverige motiverar en
substansiell sänkning av utgifterna för
totalförsvarsändamål från år 2002. Utskottet kan
därför ställa sig bakom förslaget att inriktningen
bör vara att ramen för totalförsvarsutgifterna under
perioden 2002-2004 skall vara 4 miljarder kronor
lägre varje år jämfört med tidigare. Hur dessa
utgifter närmare skall fördelas - t.ex. mellan
militärt respektive civilt försvar - kommer att
övervägas i den fortsatta planerings- och
avvägningsprocessen.
När det gäller frågan om budgetering av medel för
utlandsstyrkans verksamhet, vilken aktualiseras i Fö9
yrkande 3, har utskottet vid flera tillfällen
(1996/97:FöU4y och 1997/98:FöU1y) berört denna.
Utskottet anser det inte lämpligt att t.ex. i förväg
avsätta reserver i statsbudgeten för att kunna
finansiera snabbt beslutade fredsfrämjande insatser.
Utskottet anser - i likhet med tidigare - att om
behov uppkommer av Sveriges medverkan i
fredsfrämjande insatser av större omfattning än som
ryms inom ramen för de anslagsmedel som anvisats för
sådana ändamål, bör regeringen återkomma till
riksdagen med förslag till lämplig finansiering. Det
är dock angeläget att undvika omavvägningar inom
utgiftsområdet under pågående budget- och
verksamhetsår. Motion Fö9 (kd) yrkande 3 bör inte
föranleda något uttalande från riksdagens sida.
Den hittills tillämpade försvarsplaneringen medför
långsiktiga ekonomiska åtaganden, t.ex. för personal
och beställd försvarsmateriel. Förutsättningarna för
att åstadkomma snabba kostnadsbesparingar är
begränsade. Dessutom behöver de närtidsproblem och
obalanser som uppkommit för Försvarsmakten hanteras.
Ett omställningsbidrag av den omfattning som
regeringen föreslår behövs därför. Regeringen
redovisar därutöver ett antal åtgärder som kommer att
vidtas under de närmaste åren för att minska
utgiftstrycket för Försvarsmakten. Genom att bl.a.
reducera värnplikts- och civilpliktsvolymerna,
senarelägga materielleveranser m.m. samt genom att
anvisa ett omställningsbidrag om 4 miljarder kronor
bör likviditetsproblemen i närtid i huvudsak kunna
bemästras.
Teknikfaktorn
Regeringen anser för sin del att den årliga
uppräkningen med teknikfaktorn om 1,5 % av
Försvarsmaktens materielanslag skall avskaffas från
och med år 2000. Regeringen finner att motiv saknas
för en generell kostnadsuppräkning av Försvarsmaktens
materielanslag utöver försvarsprisindex.
Moderata samlingspartiet anser i motion
1998/99:Fö317 yrkande 4 att teknikfaktorn bör ligga
till grund för Försvarsmaktens planering även för år
2000 och 2001. I partimotion Fö6 (m) (yrkande 7)
begärs att regeringens förslag att avskaffa den
särskilda uppräkningen av anslaget för anskaffning av
materiel med den s.k. teknikfaktorn bör avslås av
riksdagen. En fortsatt kompensation för teknisk
fördyring behövs.
Enligt Kristdemokraternas kommittémotion Fö9 (kd)
borde teknikfaktorns framtida utformning först ha
klargjorts innan en ekonomisk ram för totalförsvaret
fastställdes. En viktig förutsättning för
kontinuerlig materiell förnyelse av
krigsorganisationen är att anslagen anpassas till de
verkliga kostnadsförändringarna. Regeringen bör
återkomma med en precisering av hur teknisk och
materiell förnyelse skall säkerställas (yrkande 24).
Utskottet erinrar om att riksdagen i 1996 års
försvarsbeslut beslutade att systemet med
teknikfaktorn skulle tas upp till omprövning i den
säkerhetspolitiska kontrollstationen, vilken genom
senare riksdagsbeslut flyttades från år 1998 till år
1999. Utskottet anser i likhet med regeringen att
motiv nu saknas för en generell och automatiskt
verkande kostnadsuppräkning av Försvarsmaktens
materielanslag utöver försvarsprisindex. Utrymme för
teknisk förnyelse - utöver den som skapas genom
uppräkningen av försvarsprisindex - bör därför skapas
inom ramen för de ekonomiska ramar som riksdagen
beslutar om.
Anslagförordningen
Regeringen anser att ominriktningen av Försvarsmakten
innebär att materiel-anskaffningen anpassas till den
nya organisationens behov. Regeringen anser att
eventuella konsekvenser av anslagsförordningen därmed
inte är möjliga att urskilja och följa upp.
Regeringen avser därför inte att ytterligare följa
upp konsekvenserna av anslagsförordningen utan anser
att dessa tas om hand genom det föreslagna
omställningsbidraget.
För att bringa klarhet i de akuta försvarsekonomiska
problemen vidhåller Kristdemokraterna i partimotion
Fö9 (kd) yrkande 25 sin uppfattning att
anslagsförordningens köpkraftseffekter snarast bör
granskas. Denna granskning bör fungera som underlag
när regeringen återkommer till riksdagen med förslag
till ekonomisk ram och grund- och krigsorganisation.
Genom det föreslagna omställningsbidraget samt de
åtgärder i närtid som regeringen i övrigt avser
vidta, bedömer utskottet att det bör vara möjligt att
möta de problem som uppkommer, bl.a. genom att
Försvarsmakten inte kompenseras för effekterna av
omläggningen till full tillämpning av
anslagsförordningen. Utskottet finner därför ingen
anledning för riksdagen att bifalla kommittémotion
Fö9 yrkande 25.
Vissa utredningsinsatser
Moderata samlingspartiet pekar i partimotion Fö6 (m)
yrkande 11, på att den s.k. MAL-reformen nu har
verkat ett antal år. Därför är det angeläget att
statens avkastningskrav på fastighetsförvaltningen
ses över. En utvärdering av dess effekter, såväl vad
gäller kostnader som intäkter, bör göras. Vidare bör
en fördjupad analys ske av hur kostnadsutvecklingen
för försvarsmateriel skall hanteras i framtiden.
Utskottet bedömer att den proposition som regeringen
aviserat till hösten 1999 medför stora
strukturförändringar inom Försvarsmaktens
grundorganisation och därmed för det framtida behovet
av mark, anläggningar och lokaler. Inte minst
aktualiseras då frågan hur - och av vem - det
fastighets- och markbestånd som inte längre behövs,
skall förvaltas och finansieras. Även behovet av den
framtida materielanskaffningen - samt omfattningen av
avvecklingen av övertalig materiel - för
Försvarsmakten kommer att tydliggöras. Utskottet
delar motionärernas syn på värdet av att följa upp
och utvärdera det system för förvaltning och
finansiering av försvarets mark, anläggningar och
lokaler som riksdagen beslutade om för ett antal år
sedan. Även det system för försvarets
materielförsörjning som numera tillämpas kan vara
motiverat att utvärdera. Utskottet anser emellertid
att det är rimligt att riksdagen först avvaktar
kommande försvarspolitiska beslut innan riksdagen
uppdrar åt regeringen att genomföra de översyner som
föreslås av Moderata samlingspartiet.
Utvärderingsinsatser av andra instanser, t.ex. av
Riksdagens revisorer, bör övervägas. Partimotion Fö6
(m) yrkande 11 bör sålunda inte bifallas.
Sammanfattning av riktlinjerna för totalförsvarets
ekonomi
Mot bakgrund av vad utskottet ovan anfört beträffande
riktlinjerna för totalförsvarets ekonomi föreslår
utskottet att riksdagen godkänner regeringens
förslag, dels beträffande inriktning i fråga om den
ekonomiska ramen och om omställningsbidraget, dels
att den särskilda uppräkningen av anslaget för
anskaffning av materiel med den s.k. teknikfaktorn
upphör från och med år 2000 samt avslår motionerna
1998/99:Fö317 (m) yrkande 4, Fö6 (m) yrkandena 6, 7
och 11, Fö7 (fp) yrkande 4, Fö9 (kd) yrkandena 3 och
22-25 samt Fö15 (mp) yrkande 1.
Inriktningen av försvarspolitiken m.m.
Utskottet behandlar här vad regeringen i
propositionen (s. 51-72) anfört om försvarspolitikens
inriktning samt om behov av beredskap och anpassning.
Utskottet behandlar även motionerna Fö6 (m) yrkandena
4, 5, 8 och 10 i denna del samt Fö9 (kd) yrkandena 5,
14 och 15.
De delar av propositionen som behandlar
Försvarspolitikens avgränsning och roll i
säkerhetspolitiken och säkerhetspolitikens mål m.m.
(s. 44-51) behandlas av det tillfälliga sammansatta
utskottet i betänkande 1998/99:UFöU1.
Försvarspolitikens inriktning
Regeringen
Regeringens förslag
Regeringen föreslår att totalförsvarsresurserna skall
kunna användas för fyra huvuduppgifter, nämligen för
att
försvara Sverige mot väpnat angrepp,
hävda vår territoriella integritet,
bidra till fred och säkerhet i omvärlden och
stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred.
Regeringen anser att reducerade resurser - förband,
beredskap, m.m. - skall avsättas för försvaret av
Sverige mot väpnat angrepp och för hävdandet av vår
territoriella integritet. Totalförsvaret skall
utformas så att det innehåller möjligheter till
anpassning mot uppkommande nya hot.
De resurser i form av förband m.m. som avdelas för
svenska insatser till fred och säkerhet i omvärlden
skall i flertalet fall vara desamma som de som avses
för försvaret mot väpnat angrepp och för att stärka
det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred.
När det gäller markförband och vissa specialresurser
skall dock de internationella behoven påverka
dimensioneringen.
Regeringen anser vidare att ökade resurser på sikt
skall kunna avdelas för internationell verksamhet
genom överföring av resurser som frigörs från
invasionsförsvaret. Detta kommer dock att ta tid.
Regeringen föreslår att förberedelserna inom det
civila försvaret för att möta ett väpnat angrepp
skall minska i omfattning. Samtidigt måste dock nya
hot och andra former av väpnat angrepp än invasion
uppmärksammas. Inom givna ekonomiska ramar bör
förmågan till internationella insatser förbättras,
liksom förmågan att stärka det svenska samhället vid
svåra påfrestningar i fred.
Regeringen anser att insatser med
massförstörelsevapen utgör ett hot som i ökad
utsträckning måste beaktas i totalförsvarets
planering mot väpnat angrepp, liksom vid insatser för
fred och säkerhet i omvärlden och när det gäller att
stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar
i fred.
Regeringen anser vidare att s.k. IT-relaterade hot
måste uppmärksammas på stor bredd såväl inom
totalförsvaret som inom annan samhällsverksamhet.
Regeringen hemställer att riksdagen godkänner
regeringens förslag till försvarspolitikens
inriktning.
Regeringen utvecklar skälen för sina förslag och
framhåller därvid bl.a.:
Försvar av Sverige mot väpnat angrepp och hävdande av
vår territoriella integritet
Regeringen anser att det är mycket svårt att
föreställa sig att ett invasionshot mot Sverige,
syftande till ockupation, skulle kunna utvecklas
under det närmaste decenniet, förutsatt att vi har
kvar en grundläggande försvarsförmåga.
Skälen för denna bedömning är dels att beredskapen
hos de militära styrkorna i vår omvärld är mycket
begränsad, dels att den säkerhetspolitiska
situationen i vårt närområde inte innehåller så
starka politiska motsättningar att Sverige riskerar
att dras in i ett krig. Tvärtom går utvecklingen mot
ett ökat säkerhetssamarbete, trots vissa kvarvarande
motsättningar och delvis motstridiga intressen.
Den politiska situationen kan dock relativt snabbt
förändras. Sverige måste därför ha en beredskap som
gör det möjligt att möta de mer begränsade väpnade
hot som direkt kan beröra Sverige vid kriser som kan
utvecklas ur nuvarande omvärldsläge.
Vidare måste det alltid finnas en förmåga att hävda
landets territoriella integritet. Sveriges
totalförsvar måste vid en krissituation i omvärlden
successivt kunna höja beredskapen.
Åtgärder måste även kunna vidtas i ett längre
tidsperspektiv mot förändrade hot. Förmågan till
anpassning blir här av central betydelse.
Även om det inom det närmaste decenniet inte ter sig
möjligt att genomföra en invasion syftande till
ockupation av Sverige, finns risk för våld eller hot
om våld och skadegörelse mot viktiga funktioner i det
svenska samhället liksom mot svenska intressen i
omvärlden. Syftet härmed skulle kunna vara att
påverka Sveriges agerande i någon internationell
fråga eller konflikt som berör oss.
Vidare kan omfattande sabotage eller terroraktioner
mot viktiga infrastruktursystem, som t.ex.
elförsörjning eller telekommunikationer, ingå i en
utveckling mot någon form av väpnat angrepp.
På lång sikt går det inte att utesluta möjligheten
av att ett invasionshot skulle kunna växa upp.
Militärstrategiska förändringar och en ny generation
av förband medför att ett sådant hot kommer att se
annorlunda ut än det gjorde under det kalla kriget.
Innan ett invasionshot aktualiseras bör dock det
säkerhetspolitiska läget ha försämrats, vilket kommer
att ta lång tid och vara iakttagbart genom omfattande
politiska och militära förändringar.
Regeringen anser därför att Sverige måste ha dels en
grundläggande förmåga att kunna möta angrepp mot
landet var de än kan komma att ske, dels betryggande
förutsättningar för att vid behov kunna anpassa
försvarsförmågan till utvecklingen i omvärlden.
Bidrag till fred och säkerhet i omvärlden
Sverige har en lång tradition av aktiv
säkerhetspolitisk och säkerhetsfrämjande verksamhet.
Efter det kalla krigets slut har det svenska
deltagandet i krishanteringsoperationer breddats och
fördjupats. Här har det svenska deltagandet i den
internationella krishanteringsinsatsen i Bosnien
spelat stor roll.
Regeringen anser att totalförsvaret skall kunna
bedriva verksamhet inom det säkerhetsskapande
området. Resurserna inom totalförsvaret skall vidare
kunna användas för humanitära och fredsfrämjande
insatser. Detta innebär, enligt regeringen, att den
berörda huvuduppgiften bör ges en något annorlunda
formulering än den fick i det senaste
försvarsbeslutet. Totalförsvarsresurserna bör sålunda
kunna användas för att bidra till fred och säkerhet i
omvärlden.
Världssamfundet och olika grupperingar av stater i
internationell samverkan söker genom olika åtgärder
bidra till fred och säkerhet. Förebyggande och
förtroendeskapande åtgärder skall sålunda minska
risken för att konflikter skall uppstå. Försök görs
att bilägga konflikter och att därefter medverka till
uppbyggnad av fungerande samhällen. Genom att delta i
detta arbete verkar Sverige också för sin egen
säkerhet.
Världssamfundet måste då kunna ingripa för att
bilägga konflikter och till sist med tvingande
åtgärder agera mot dem som hotar internationell fred
och säkerhet. Sverige har både intresse av och ansvar
för att medverka till att så kan ske. Vår
säkerhetspolitiska linje utgör därvid inget hinder
för att aktivt delta i arbetet med att utveckla den
europeiska eller den euro-atlantiska
krishanteringsförmågan.
Enligt regeringen måste alltid säkerheten i
närområdet stå i centrum för Sveriges
försvarsansträngningar. Det svenska försvaret måste
ha förmåga att hindra spridning till svenskt
territorium av kriser och väpnade konflikter i vårt
närområde. Samtidigt måste Sverige i samverkan med
andra länder kunna bidra till att bilägga konflikter
i vårt närområde samt, efter begäran av FN eller
OSSE, ställa väpnad styrka till förfogande.
Sveriges prioritering av närområdet och Europa bör
förenas med ett fortsatt engagemang för den globala
säkerheten.
Lokala konflikter i en rad stater kan, enligt
regeringen, få konsekvenser inte bara i ett regionalt
utan också i ett globalt perspektiv. Det finns
sålunda risk för allvarliga konfrontationer mellan
stater där en eller flera har eller är på väg att
skaffa massförstörelsevapen.
Med hänsyn till rådande säkerhetspolitiska läge och
Sveriges önskan att spela en viktig roll i det
internationella säkerhetssamarbetet bör således ökad
vikt, relativt sett, läggas vid
totalförsvarsresursernas bidrag till fred och
säkerhet i omvärlden.
Att stärka det svenska samhället vid svåra
påfrestningar i fred
Flertalet samhällssektorer måste kunna klara svåra
påfrestningar på samhället i fred. Grundprincipen är
därvid att varje sektor själv ansvarar för att kunna
hantera de störningar och påfrestningar som den kan
komma att utsättas för. Genom försvarspolitiken
skapas emellertid betydande resurser som kan bidra
till förmågan att hantera svåra påfrestningar.
Regeringen anser därför att försvarspolitiken bör
utformas med hänsyn härtill.
Regeringen har uttalat (prop. 1996/97:11) att
särskilt god beredskap bör finnas inom följande
områden:
nedfall av radioaktiva ämnen,
svåra störningar i samhällets infrastruktur (el, tele, vatten, radio/TV),
översvämningar och dammbrott,
massflykt av asyl- och hjälpsökande,
allvarlig smitta,
effekterna av terroristattacker, kemikalieolyckor och störningar i samhällsvikt
I rapporten (Ds 1998:32) Skyldigheter och
befogenheter vid svåra påfrestningar på samhället i
fred diskuteras vad som avses med en svår påfrestning
på samhället i fred. Enligt rapporten utgör en svår
påfrestning inte en enskild händelse i sig,
exempelvis en olycka, ett sabotage osv., utan det är
ett tillstånd som kan uppstå när en eller flera
händelser utvecklar sig eller eskalerar till att
omfatta flera delar av samhället. Tillståndet är av
en sådan omfattning att det uppstår allvarliga
störningar i viktiga samhällsfunktioner eller att det
hotar grundläggande värden av olika slag i samhället
och kräver att insatser från flera olika myndigheter
och organ samordnas för att kunna hantera situationen
och därmed begränsa konsekvenserna.
Enligt rapporten är det inte möjligt eller ens
önskvärt att i generella termer dra en skarp gräns
mellan vad som är en händelse som kan innebära en
svår påfrestning på samhället i fred och vad som inte
är det. Eftersom samhället skall ha en beredskap och
förmåga att hantera alla typer av händelser i fred är
det sålunda, enligt regeringen, inte heller
nödvändigt att definiera en sådan generell gräns.
Bistånd med totalförsvarsresurser skall syfta till
att i extraordinära lägen kunna stärka det normala
fredssamhällets förmåga att hantera risker och
störningar. Olika aspekter på användningen av
totalförsvarsresurser vid svåra påfrestningar måste
därför beaktas i totalförsvarets planering.
Hoten från kärnvapen samt biologiska och kemiska
vapen (N-, B- och C-vapen)
Flertalet länder har i dag tillträtt icke-
spridningsfördraget mot kärnvapen. Provstoppsavtalet
har skapat en stark politisk norm mot
kärnsprängningar. Nedrustningsprocessen fortsätter
men tar lång tid.
Risken för kärnvapenspridning och
kärnvapenanvändning kvarstår dock. Det finns också en
risk för att terrorister skulle kunna förvärva eller
utveckla kärnvapen.
Sannolikheten för ett kärnvapenkrig mellan de fem
kärnvapenstaterna har emellertid minskat dramatiskt
efter det kalla krigets slut. Risken för
kärnvapenanvändning torde främst kunna knytas till
uppblossande konflikter i Syd- och Nordostasien och i
Mellanöstern. Möjligheten av terroristaktioner
innefattande kärnvapen samt sabotage kan heller inte
uteslutas. Spridningen av vapenbärare, framför allt
sådana med längre räckvidder, utgör ett allvarligt
problem och gäller även för B- och C-vapen.
B- och C-vapenkonventionerna förbjuder utveckling,
produktion, innehav och användning av B- och C-
stridsmedel. Dessa konventioner har dock ännu inte
erhållit universell anslutning. Det finns tekniska
möjligheter att med begränsade resurser framställa B-
och C-stridsmedel. Inte bara stater utan också icke-
statliga aktörer skulle kunna utnyttja dessa
möjligheter.
Trots att den samlade säkerhetspolitiska situationen
har förbättrats finns, enligt regeringen, ett
relativt sett ökat hot från massförstörelsevapen,
såväl om Sverige trots allt skulle utsättas för
krigshandlingar som vid svenska insatser i
internationella operationer och i samband med
terrorism.
N-, B- eller C-insatser utgör således ett hot som i
ökad utsträckning bör beaktas.
Enligt regeringens uppfattning bör förberedelserna
för ett försvar mot väpnat angrepp även i
fortsättningen, när det gäller kärnvapen, inriktas på
åtgärder för att minska verkningarna av radioaktivt
nedfall och för att undvika brister i skyddet mot
s.k. elektromagnetisk puls (EMP).
Skyddet mot biologiska stridsmedel bör främst
inriktas mot antisabotageåtgärder och medicinsk
beredskap. Målet för vår beredskap mot kemiska vapen
skall vara att ett begränsat utnyttjande av sådana
vapen vid ett angrepp mot vårt land inte skall kunna
ge en angripare några avgörande fördelar.
Sammantaget bedömer regeringen att NBC-beredskapen
inom totalförsvaret måste förbättras. Forskning inom
området har grundläggande betydelse för kunskap och
beredskap mot NBC-hot. Den ger också grund för
statsmakternas hotbedömningar och andra
säkerhetspolitiska ställningstaganden.
Informationskrigföring
Regeringen anför att informationskrigföring består av
tre huvudelement:
hot rörande informationsteknikens funktionssätt (IT-säkerhet),
hot rörande informationens innehåll (underrättelsetjänst, psykologiska operatio
operationskonst för att kunna använda och samordna dessa hotformer i tid och ru
Enligt regeringen är det främst tillgången på
kompetens som avgör möjligheterna till kvalificerade
IT-relaterade angrepp. De globaliserade
kommunikationsnätverken medger att angrepp kan sättas
in från stort geografiskt avstånd. Brotts- och
terroristorganisationer kan, enligt regeringen, vara
lika aktuella och farliga angripare som stater.
Sammanfattningsvis talar sålunda mycket för att en
säkerhetsmiljö med komplexa och dynamiska
kvalificerade IT-relaterade hot måste beaktas. Det
kommer att krävas kvalificerad kompetens för att
följa och löpande bedöma utvecklingen och för att
hantera situationer som kan uppstå. Det är angeläget
att utveckla samarbete kring dessa säkerhetsfrågor
internationellt och mellan offentlig och privat
sektor.
Lagstiftning, internationella överenskommelser och
utveckling av andra regelverk är av stor betydelse
och bör kompletteras med aktiva försvarsåtgärder mot
IT-relaterade hot.
Motionen
Moderata samlingspartiet framför i partimotion Fö6
(m) att det traditionella invasionsförsvaret har
tonats ned under de senaste tio åren. Det är i dag
inte meningsfullt att dimensionera
försvarsansträngningarna mot just detta hot. Väpnade
hot - såväl över gräns, kust som via luften - mot
begränsade mål med strategiska insatsstyrkor bör vara
dimensionerade för det svenska försvarets förmåga.
Det innebär inte att försvaret av Sverige prioriteras
ned. Samtidigt får nu försvaret nya uppgifter. Dessa
ställer i sin tur nya krav.
Motionen redovisar Moderata samlingspartiets
utgångspunkter för försvarets utveckling:
Försvaret av Sverige är utgångspunkten och den dimensionerande uppgiften.
Förmågan att delta i militärt samarbete och internationella insatser skall öka.
Försvarsresurserna skall vara utformade både för det nationella försvaret och f
Försvaret skall anpassas till de euro-atlantiska säkerhetsstrukturerna.
Handlingsfrihet för ett Natomedlemskap skall upprätthållas och dessutom tillåta
Förmågan att bygga upp ett starkare försvar i framtiden skall säkerställas.
Försvarets viktigaste uppgifter anges vara:
Hela landet skall försvaras. Försvaret måste ha sådan förmåga och beredskap
att såväl avsiktliga som oavsiktliga kränkningar samt varje allvarligt
syftande militärt eller civilt hot kan mötas.
Försvaret skall ha
sådan styrka att Sverige kan stå emot försök till påverkan genom våld och
hot om våld.
Försvaret skall kunna ta del av ansvaret för fred och säkerhet i Europa i
allmänhet och i vårt närområde i synnerhet, i nivå med regeringens förslag.
Flyg- och marinstridskrafter bör delta fullt ut i internationella insatser
i takt med att förmågan utvecklas. För detta krävs dels investeringar, dels
att medel avdelas också för insatser.
Motionärerna anser att vad som i propositionen framförs om att det
traditionella invasionsförsvaret kan avskaffas är illa uttryckt. Det ger
intrycket av att försvaret av Sverige inte längre är den viktigaste
uppgiften, vilket är fel. Värnet av vår egen säkerhet, också territoriellt,
är fortfarande centralt. Att det inte kan ske på samma sätt som förr borde
däremot vara en självklarhet.
Enligt motionärerna måste inriktningen vara att skapa ett militärt försvar
som är relevant i hela spektret av nya hot och dessutom på alla nivåer från
fred till krig. Mycket av det gamla måste successivt fasas ut, utan att vi
för den skull helt gör oss av med arvet av materiel och kompetens. Mycket
av 1990-talets investeringar har bäring även i framtiden.
Motionärerna anser vidare att det inte behöver finnas någon motsättning
mellan internationella insatser och försvaret av vår egen självständighet
och nationella fortbestånd. De internationella insatserna breddar och
fördjupar det militära kunnandet. Värdet av interoperabilitet för att kunna
hjälpa, eller det faktum att vi har erfarenhet av samarbete med Nato, bör
öka chanserna att framtida beslut om vår säkerhetspolitik - oavsett utfall
- baseras på saklig grund snarare än på antaganden och känslor.
Med utgångspunkt i det anförda hemställer motionärerna
dels att riksdagen avslår regeringens förslag till försvarspolitikens
inriktning (yrkande 4),
dels att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motion
anförts om försvarspolitikens inriktning och krigsorganisationens
utveckling (yrkande 10 i denna del).
Utskottet
Utskottet konstaterar att de beslut som fattas inom ramen för
försvarspolitiken berör resurser och verksamhet inom Försvarsmakten, vad
som finansieras över totalförsvarsramen för olika funktioner av civilt
försvar, verksamheten vid vissa nämnder och vid försvarssektorns
stödmyndigheter samt all verksamhet som därutöver bedrivs för att förbereda
Sverige för krig.
Samtidigt måste försvarspolitiken bedrivas och försvarsresurser byggas upp
utifrån en helhetssyn på hur hot och risker skall hanteras. Detta gäller
inom alla samhällssektorer. Strävan bör vara att så effektivt som möjligt
utnyttja de samlade resurser som samhället satsar för att trygga sin
säkerhet.
Försvar av Sverige mot väpnat angrepp och hävdande av vår territoriella
integritet
Utskottet delar regeringens syn på det förändrade invasionshotet. Den
säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde präglas inte av så stora
motsättningar att Sverige riskerar att dras in i ett krig. Beredskapen hos
de militära styrkorna i vår omvärld är också mycket begränsad. Att
invasionshotet ter sig avlägset beror även på att Sverige har förmåga till
insats mot angreppsföretag mot landet redan i dag och att vi har skapat
förutsättningar för att denna förmåga vid behov kan anpassas till en
erforderlig nivå. Avsaknaden av sådana resurser skulle utgöra en situation
som gjorde oss utsatta för hot och påtryckningar och känsliga för de
politiska förändringar av läget som inte kan uteslutas. Därför krävs att
Sverige har en beredskap som gör det möjligt att möta de mer begränsade
väpnade hot som direkt kan beröra Sverige vid en kris som kan utvecklas ur
nuvarande omvärldsläge.
Utskottet delar vidare regeringens syn när det gäller territoriell
integritet. Sverige måste ständigt ha en förmåga att hävda sin
territoriella integritet. Likaså måste totalförsvaret vid en krissituation
i omvärlden successivt kunna höja beredskapen.
Åtgärder måste också kunna vidtas i ett längre tidsperspektiv mot
förändrade hot. Anpassningsfilosofin blir här av central betydelse. En
grundförutsättning för dess tillämpning är en god förmåga till analys av
det säkerhetspolitiska läget i vår omvärld.
Utskottet gör sålunda samma bedömning som regeringen och anser
sammanfattningsvis att Sverige måste ha dels en grundläggande förmåga att
kunna möta angrepp mot landet var de än kan komma, dels ha betryggande
förutsättningar för att vid behov kunna anpassa försvarsförmågan till
utvecklingen i omvärlden. Det skall inte råda något tvivel om vår förmåga
att stå emot militära påtryckningar i syfte att påverka vår politiska vilja
eller våra möjligheter att hålla Sverige utanför en väpnad konflikt.
Bidrag till fred och säkerhet i omvärlden
I likhet med regeringen anser utskottet det viktigt att fortsätta Sveriges
sedan länge aktiva säkerhetspolitik och säkerhetsfrämjande verksamhet. Det
svenska engagemanget i dessa delar utgår både från ett nationellt intresse
och från internationell solidaritet.
Världssamfundet och stater i olika grupperingar söker bidra till fred och
säkerhet, dels genom förebyggande åtgärder för att skapa förtroende och för
att minska risken för att konflikter skall uppstå, dels genom att medverka
för att bilägga konflikter och för att bygga upp fungerande samhällen efter
konflikter. Genom ett sådant deltagande verkar Sverige också för sin egen
säkerhet. Säkerhetssamarbetet är också i sig förtroendeskapande.
Utskottet delar regeringens uppfattning att det i rådande
säkerhetspolitiska läge bör vara möjligt att lägga relativt sett ökad vikt
vid totalförsvarsresursernas bidrag till fred och säkerhet i omvärlden.
Med hänsyn till de utökade uppgifter på det säkerhetsfrämjande området som
regeringen föreslår, och som utskottet alltså ställer sig bakom, anser
utskottet att det är befogat att formulera om den aktuella huvuduppgiften i
förhållande till lydelsen i 1996 års försvarsbeslut. Riksdagen bör sålunda
besluta i enlighet med regeringens förslag. De tidigare huvuduppgifterna
att totalförsvaret skall kunna
hantera konsekvenser av kriser och konflikter i vårt närområde och
delta i fredsfrämjande och humanitära insatser
bör således ersättas med att totalförsvaret skall kunna
bidra till fred och säkerhet i omvärlden.
Eftersom riksdagen tidigare beslutat om huvuduppgifternas lydelse bör
riksdagen nu fastställa den förändrade formuleringen.
Att stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred
I likhet med regeringen anser utskottet att syftet med bistånd av
totalförsvarsresurser, civila såväl som militära, skall vara att i
extraordinära lägen kunna stärka det normala fredssamhällets förmåga att
hantera risker och störningar. Olika aspekter på användningen av
totalförsvarsresurser vid svåra påfrestningar måste därför beaktas i
planeringen inom totalförsvaret.
För att resurserna skall kunna användas effektivt bör kontinuerliga
övningar i att hantera svåra påfrestningar genomföras. Särskilt viktigt
torde det vara att öva hur totalförsvarsresurserna på bästa sätt skall
underställas de ansvariga myndigheterna i deras reguljära
myndighetsutövning.
Utskottet är medvetet om att det kan innebära ledningsproblem då sektors-
övergripande resurser skall användas i akuta situationer. Därför bör också
ledningsseminarier och ledningsövningar ingå i utformningen av samhällets
totala resurser för att hantera svåra påfrestningar.
En helhetssyn bör också eftersträvas för att vi skall kunna utnyttja
samhällets samlade resurser för att hantera hot och risker i såväl krig som
fred.
Utskottet biträder sammanfattningsvis regeringens förslag om
försvarspolitikens inriktning i här aktuell del.
Hoten från kärnvapen samt biologiska och kemiska vapen (N-, B- och C-vapen)
Utskottet delar regeringens bedömning att oaktat det samlade
säkerhetspolitiska läget har förbättrats så finns ett hot från
massförstörelsevapen, såväl om Sverige skulle utsättas för krigshandlingar,
som vid svenska insatser i internationella operationer, som i samband med
terrorism. Detta hot har relativt sett ökat i betydelse.
Liksom regeringen anser utskottet att förberedelserna för ett försvar mot
väpnat angrepp även i fortsättningen - när det gäller skyddet mot kärnvapen
- inriktas på åtgärder för att minska verkningarna av radioaktivt nedfall
samt att undvika brister i skyddet mot s.k. elektromagnetisk puls (EMP).
Skyddet mot biologiska stridsmedel bör å sin sida främst inriktas på
antisabotageåtgärder och medicinsk beredskap. Vidare bör målet för vår
beredskap mot kemiska vapen vara att en begränsad insats inte skall kunna
ge en angripare några avgörande fördelar.
Härutöver anser utskottet att forskning inom området har grundläggande
betydelse för beredskapen inför N-, B- och C-hot. Kontinuerliga
forskningsinsatser ger också en grund för statsmakternas hotbedömningar,
för svenskt agerande i nedrustningssammanhang och för andra
säkerhetspolitiska ställningstaganden.
Informationskrigföring
Utskottet delar regeringens bedömning att kvalificerade IT-relaterade hot
måste uppmärksammas på stor bredd i samhället, såväl inom totalförsvaret
som inom annan samhällsverksamhet. Åtgärder för att hantera hot om
informationskrigföring bör härvid avvägas mot övriga säkerhetshöjande
åtgärder inom vår infrastruktur. Särskilt ledningssystemen bör utformas så
att de blir robusta.
Utskottets samlade bedömning av försvarspolitikens inriktning
Som framgått av det föregående delar utskottet regeringens syn på
förutsättningarna för försvarspolitikens inriktning. Utskottet biträder de
av regeringen föreslagna fyra huvuduppgifterna för totalförsvaret.
Utskottet finner att det i vissa delar kan ansluta sig till vad som i
partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.fl. anförs, dels om utgångspunkter för
försvarets utveckling, dels om vilka av försvarets uppgifter som är
viktigast. Utskottet anser dock att motionen som helhet ger uttryck för en
högre kostnadsnivå än vad som utskottet är berett att acceptera. Utskottet
föreslår därför att riksdagen
godkänner regeringens förslag till försvarspolitikens inriktning,
beslutar att den av regeringen föreslagna huvuduppgiften "bidra till fred
och säkerhet i omvärlden" skall ersätta de i 1996 års försvarsbeslut
angivna huvuduppgifterna "hantera konsekvenser av kriser och konflikter i
vårt närområde" respektive "delta i fredsfrämjande och humanitära
uppgifter",
avslår partimotion Fö6 (m) yrkandena 4 och 10 i denna del.
Behov av beredskap
Regeringen
Regeringen bedömer att Sverige i nuvarande omvärldsläge kan utsättas för
begränsade väpnade hot samt våld och skadegörelse riktade mot viktiga
samhällsfunktioner. Sverige måste därför ha beredskap att möta dessa slags
hot.
Härutöver skall beredskapen gälla även andra typer av hot och
påfrestningar som kan uppstå i det fredstida samhället. Ansvaret för att
hantera sådana hot eller händelser åligger alla berörda samhällssektorer.
Totalförsvarsresurserna bör emellertid utformas så att de också kan stärka
samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar.
I ett något längre tidsperspektiv, upp till ca ett år, finns det enligt
regeringen ett behov av beredskap att kunna möta begränsade väpnade angrepp
mot Sverige från en angripare som haft viss förberedelsetid att bygga upp
och iståndsätta sina styrkor. Även om Sverige inte skulle utgöra det
primära målet för angriparen eller centrum för stridshandlingarna, kan
landet komma att beröras av spridningseffekterna av en sådan konflikt.
Sverige bör därför ha en militär förmåga som gör att en angripare måste
vidta omfattande förberedelser för att kunna utsätta oss för ett trovärdigt
hot.
Sverige måste vidare ha en ständig beredskap att kunna möta och avvisa
kränkningar av Sveriges territorium och begränsade hot som skulle kunna
riktas mot oss i syfte att utöva påtryckningar. Hela totalförsvaret berörs
av detta beredskapskrav.
Enligt regeringen överensstämmer här redovisade beredskapskrav med de
förändrade beredskapsmål som riksdagen beslutade våren 1998 (prop. 1997/98:
84, bet. 1997/98:FöU11, rskr. 1997/98:268).
Motionen
Kristdemokraterna anför i sin kommittémotion Fö9 (kd) att det är nödvändigt
att på en trovärdig nivå behålla en personell och materiell bas, dels för
anpassning, dels för de försvarsbehov som alltid finns för att möta och
avvisa kränkningar av Sveriges nationella integritet, stöd till samhället
och för att delta i internationella insatser. Motionärerna hemställer
därför att regeringen redovisar vilken beredskapsnivå som krävs för att på
ett trovärdigt sätt kunna hävda Sveriges nationella integritet (yrkande 5).
Utskottet
Regeringen redogör i propositionen för sina bedömningar av behovet av
beredskap i nuvarande omvärldsläge och i ett något längre tidsperspektiv.
Regeringen pekar också på behovet av en ständig beredskap för att kunna
upptäcka och avvisa kränkningar av vårt territorium.
Utskottet kan ställa sig bakom regeringens bedömningar och anser att dessa
inte motsäger vad som i kommittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö m.fl. anförs
om nödvändigheten av att behålla en trovärdig personell och materiell nivå,
bl.a. för att kunna upprätthålla erforderlig beredskap. Utskottet utgår
från att regeringen i de årliga budgetförslagen tydligt redovisar
beredskapsläget, eventuella brister i detta i förhållande till beslutade
beredskapsmål samt härav föranledda förslag till riksdagen. Utskottet anser
därmed att motionens yrkanden om att regeringen skall informera riksdagen
om erforderliga beredskapsnivåer (yrkande 5) kommer att tillgodoses.
Yrkandet bör därför inte bifallas.
Utveckling av anpassningsförmågan
Regeringen
Regeringens förslag och bedömning
Regeringen föreslår att förmågan till anpassning även fortsättningsvis
skall tillmätas stor vikt när totalförsvarsresurserna utformas.
Anpassningsförmågan skall förbättras genom att
underrättelsetjänsten utvecklas med hänsyn till anpassningens behov,
kunnandet utvecklas om olika typer av hot och hur de kan mötas,
planer för anpassningsåtgärder utarbetas i ett femårsperspektiv,
åtgärder vidtas för att reducera bindningarna i personal och materiel,
materielförsörjning i internationellt samarbete främjas.
Regeringen hemställer att riksdagen godkänner regeringens förslag i fråga
om fortsatt utveckling av förmågan till anpassning.
Om totalförsvarsförmågan skall kunna anpassas i tid, är det enligt
regeringens bedömning nödvändigt med förmåga att tidigt kunna upptäcka och
tolka förändringar i omvärlden. Vidare krävs det en medvetenhet om vikten
av att fatta tidiga beslut.
Regeringen bedömer vidare det vara nödvändigt att förbereda såväl
tillförsel av nya försvarsförmågor som att minska ambitionerna inom lägre
prioriterade områden. Anpassningsåtgärder kommer annars inte att kunna
genomföras på ett effektivt sätt.
Anpassning kan ske inom befintliga eller förändrade ekonomiska ramar.
Regeringen utvecklar sina ställningstaganden i dessa delar och anför bl.a.
:
Behovet av anpassning
Tanken bakom den valda anpassningsfilosofin för försvaret är att tidiga
signaler om förändringar i vår säkerhetspolitiska situation skall kunna
upptäckas i så god tid att vi står väl rustade när förändringarna har
inträffat. För att filosofin skall fungera väl i sin tillämpning krävs en
medvetenhet om vikten av tidiga beslut och genomtänkta förberedelser.
Regeringen anger fyra frågeställningar som grund för en analys:
Vilka signaler om ett förändrat omvärldsläge kan vi få?
Vilka kapaciteter behövs för att upptäcka och tolka dessa signaler?
Vilka krav ställs på beslutsprocessen för att beslut om anpassningsåtgärder
skall tas i tid?
Vilka kompetenser, förberedda handlingsalternativ etc. bör finnas för att
beslut om anpassning skall kunna förändra försvaret inom rimlig tid?
När det gäller att identifiera och tolka de ofta svaga signaler som kan
föranleda anpassningsbeslut, dvs. bestämma en strategi för successiva
beslut om anpassningsåtgärder bör, enligt regeringen, bl.a. följande
beaktas:
Det är viktigt med en mångfald underrättelseinformation för att öka
sannolikheten att upptäcka kritiska signaler.
Förändringar i små steg kan vara svåra att tolka innan det blir för sent.
Det är ofta svårt att förutspå händelseutvecklingar som kraftigt avviker
från de senare årens mönster. Ännu svårare är det att ange tidpunkter för
kommande händelser.
Traditionell militär underrättelseverksamhet är, relativt sett, mindre
betydelsefull som grund för anpassningsbeslut än som underlag för
beredskapsbeslut.
Förmåga att vidta anpassningsåtgärder
Regeringen anser att signaler om en från våra utgångspunkter oönskad
utveckling i omvärlden kan mötas på några principiellt olika sätt:
Utvecklingen kan aktivt motverkas. Möjligheterna till detta är nu större
beroende på det kalla krigets slut och vårt medlemskap i EU och i andra
internationella organisationer.
En bred och flexibel totalförsvarsstruktur utformas för att kunna möta
många olika typer av hot.
En anpassningsförmåga för tillväxt eller förändrad inriktning.
Regeringen anser att man måste välja en kombination av de tre olika sätten.
Det är svårt att bedöma erforderlig tid för anpassningsåtgärder. En
säkerhetspolitisk förändring kan ställa krav på snabb anpassning i vissa
avseenden och mer långsiktig i andra. Dessa slags anpassningsåtgärder måste
således vägas mot varandra.
Sedan länge har totalförsvaret tillämpat en långsiktig planering. Såväl
personalutveckling som utveckling och produktion av materiel omspänner
långa tidsperioder. På den civila sidan har många infrastrukturella
investeringar lång livslängd. Enligt regeringen finns det i viss
utsträckning fortfarande goda skäl för sådan långsiktighet. Samtidigt
medför långsiktigheten omfattande bindningar i personal och materiel.
Utformningen av ett mer flexibelt totalförsvar kommer att innebära
genomgripande förändringar. Dessa kommer att ta relativt lång tid att
genomföra om personal och försvarsindustribeställningar skall reduceras. En
snabbare omställning innebär vissa tillkommande kostnader. Behovet av
förbättrad anpassningsförmåga gör dock att regeringen föredrar en snabb
omställning.
Regeringen anser att anpassningsförmågan skall förbättras genom att:
utveckla underrättelsetjänsten med hänsyn till anpassningens behov,
utveckla kunnandet om olika typer av hot och hur de kan mötas,
utarbeta femåriga planer för anpassningsåtgärder,
vidta åtgärder för att reducera bindningarna i personal och materiel,
främja materielförsörjning i internationellt samarbete.
Regeringskansliet avser att utveckla kompetens och arbetsformer för att
tidigt kunna upptäcka säkerhetspolitiska förändringar i omvärlden och
analysera deras konsekvenser för Sveriges säkerhet. Underlag skapas därmed
för eventuella anpassningsåtgärder. Arbetet inför den nu aktuella
kontrollstationen har, enligt regeringen, utgjort ett steg i denna riktning
.
För att kunna genomföra anpassningsåtgärder på medellång och lång sikt är
det enligt regeringen väsentligt att det inom totalförsvaret finns kunnande
om olika typer av hot och om vilka medel som är lämpliga mot olika typer av
hot.
För att skapa tilltro till anpassningsprincipen som styrande för
totalförsvarets dimensionering och utformning är det angeläget att även
utarbeta planer som på medellång sikt på ett övertygande sätt visar hur
försvarsförmågan kan ökas. Enligt regeringen är det således angeläget med
en planering som belyser vilken organisation i stort som kan bli
krigsduglig på mindre än fem år och vilken beredskap som kan utvecklas inom
det civila försvaret.
Vidare behövs - för att kunna skapa en fungerande krigsorganisation - en
planering dels för att säkerställa tillförsel av materiel som tar lång tid
att anskaffa, dels för att lämplig personal skall kunna disponeras i ett
utgångsläge.
Regeringen bedömer det mindre meningsfullt att ha anpassningsplaner som
omfattar längre tid än cirka fem år.
Följande systemförändringar kan enligt regeringen vidtas för att på sikt
utveckla ett totalförsvar där reduceringar underlättas:
En flexibel beredskapsplanering med nya former för samverkan inom civilt
försvar.
Försvarsmaterielkontrakten görs mindre långsiktigt bindande.
Styckkostnaderna för materiel kan då i vissa fall blir högre.
Ökad personalrörlighet.
Lokaler, mark och anordningar för utbildning och övning hyrs på kortare
sikt. Realiserbarheten och den ekonomiska rationaliteten för
hyresalternativ behöver dock först prövas.
Sveriges militära alliansfrihet förutsätter att vi har förmåga att
självständigt försvara vårt eget territorium. Denna förmåga har tidigare
understötts av en omfattande inhemsk försvarsindustri. Efter det kalla
krigets slut har de flesta länder minskat sina beställningar av
försvarsmateriel. Den internationella konkurrensen har ökat samtidigt som
försvarssystemen blivit mer komplexa. De internationella, liksom de svenska
, försvarsmaterielproducenterna söker därför ökat industriellt samarbete.
För att få till stånd ett aktivt internationellt samarbete fordras
gemensamma materielprojekt. Enligt regeringen räcker det således inte med
att delta i internationella samarbetsforum och i förändringar av
försvarsindustrins struktur och ägandeförhållanden.
Forskning kan ge värdefulla bidrag till förståelsen av
omvärldsutvecklingen och därmed av vår säkerhetspolitiska situation.
Analyser kräver bidrag från många forskningsområden, samhällsvetenskapliga
såväl som naturvetenskapliga och tekniska.
Väpnade konflikters framtida karaktär är enligt regeringen ett
forskningsområde av stor betydelse för utformningen av vår framtida
krishanteringsförmåga. Forskning är också ett sätt att skapa förvarning.
Forskning kan dessutom ta fram medel för att möta dessa hot och säkra att
också Sverige kan exploatera nya tekniska möjligheter som
teknikutvecklingen i hela dess bredd kan erbjuda.
Motionerna
I Moderata samlingspartiets partimotion Fö6 (m) anförs att
anpassningsprincipen kan ges ett reellt innehåll. Det kan ske dels genom en
relevant kompetensorganisation, dels genom successiv överföring av
insatsorganisationens äldre styrkor. Planerna för hur och med vad försvaret
skall kunna förstärkas måste fastställas löpande och avse såväl ettårs- som
femårsperspektiven.
Ett beslut om anpassning sägs innebära ett svårt ställningstagande grundat
på en hypotetisk utveckling. Risken sägs vara uppenbar att varje sådant
beslut kommer att fattas som en konsekvens av redan skedd förändring och
därmed till sin natur är reagerande i stället för förutseende och agerande.
Enligt motionärernas mening måste detta beaktas vid utformningen av
försvarets egenskaper och förmågor. Det är därför nödvändigt att regeringen
snarast uppfyller de av riksdagen ställda kraven på redovisning av gällande
krigsduglighet samt av förberedelserna hur denna kan höjas i såväl kortare
som längre tidsperspektiv. Propositionens förslag sägs i detta hänseende
vara långt ifrån tillräckliga. Motionärerna hemställer därför
dels att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om anpassning (yrkande 8),
dels att riksdagen avslår regeringens förslag i fråga om fortsatt
utveckling av förmågan till anpassning (yrkande 5).
·.
Kristdemokraterna pekar i sin kommittémotion Fö9 (kd) på
anpassningsprincipens centrala betydelse. Motionärerna anser att de
grundläggande förutsättningarna för anpassnings- och tillväxtförmågan är en
kvalitativt utvecklad och kompetent insatsorganisation. Härav följer att
riksdagen årligen i samband med budgetpropositionen bör få en särskild
skrivelse om anpassning i vilken det finns en tydlig redovisning av hur bl.
a. insatsorganisationen, beredskapsorganisationen och
tillväxtorganisationen utvecklas (yrkande 14).
Motionärerna anför vidare att det erfarenhetsmässigt är ett omfattande och
kostnadskrävande arbete att skapa och utveckla kompetens.
Övningsverksamheten har här en central roll. Den är nödvändig för att kunna
behålla och inspirera kvalificerad personal. Kristdemokraterna vill därför
betona betydelsen av en grundläggande och kontinuerlig verksamhet som
vidmakthåller och utvecklar erforderliga förmågor (yrkande 15).
Utskottet
Anpassningsprincipen är sedan 1996 års försvarsbeslut ett av
försvarspolitikens fundament. I anslutning till regeringens redovisning av
anpassningprincipens förutsättningar och tillämpning vid detta tillfälle
anförde utskottet (bet. 1996/97:FöU1 s. 40) att betydande utvecklingsarbete
återstod när det gällde att skapa grund för den långsiktiga
anpassningsförmågan. Det som då redovisades av regeringen var enligt
utskottet endast ett första steg. Resultatet av det fortsatta
utvecklingsarbetet borde redovisas så att riksdagen kunde följa upp och
kontrollera om - och hur - förmågan byggs upp för att dels höja
krigsdugligheten, dels mer långsiktigt anpassa totalförsvaret. Utskottet
förutsatte sålunda att regeringen skulle återkomma till riksdagen med en
redovisning av vidtagna åtgärder och kompletterande förslag. Därmed skulle
det bli möjligt för riksdagen att pröva hur anpassningsförmågan utvecklas
och om den gällande inriktningen behövde ändras.
Regeringen anmälde hösten 1997 i budgetförslaget för år 1998 att den i
samband med den säkerhetspolitiska kontrollstationen avsåg värdera
möjligheterna till att genomföra anpassning. Utskottet återkom då (bet.
1997/98:FöU1 s. 27 f.) till de synpunkter som det framfört ett år tidigare.
Utskottet kan konstatera att det som nu anförs i propositionen (prop. 1998/
99:74 s. 65-72) är den första samlade redovisningen till riksdagen av
förutsättningarna för anpassningprincipen och hur den avses bli tillämpad.
Utskottet delar regeringens uppfattning att förmåga till anpassning även
fortsättningsvis bör ha central betydelse vid totalförsvarets utformning.
De två motioner som uttalar sig i frågan - partimotion Fö6 (m) och
kommittémotion Fö9 (kd) - har också denna utgångspunkt.
I sin redogörelse över vad som krävs för en reell anpassningsförmåga
framhåller regeringen vikten av genomtänkta förberedelser och tidiga beslut
. Utskottet delar den uppfattningen. Det är ofrånkomligt att beslut om
anpassningsåtgärder kommer att behöva fattas under betydande osäkerhet och
med inslag av politiskt risktagande. Förmågan att kunna uppfatta och rätt
tolka de ofta svaga signalerna om säkerhetspolitiska förändringar blir
betydelsefull.
Hot och risker bedöms kunna komma att förändras snabbare än under det
kalla kriget. Behovet av att kunna vidta anpassningsåtgärder ökar därför.
Det är då rimligt att en större andel av resurserna går till åtgärder för
att förbättra anpassningsförmågan.
Utskottet biträder också vad som anförs om en flexibel
totalförsvarsstruktur för att kunna möta olika hot eller för att kunna
utvecklas mot att möta sådana hot. Det är då nödvändigt att utarbeta planer
som på medellång sikt klargör skilda handlingsmöjligheter för
totalförsvarets utveckling. Denna planering måste präglas av ett dynamiskt
synsätt. Den bör vara en kontinuerlig process där handlingsmöjligheter
successivt värderas och där alternativ eller optioner tillförs och
utmönstras i takt med ändrade förutsättningar.
Utskottet anser vidare det vara nödvändigt att reducera bindningarna i
personal och materiel. Samtidigt måste det, som motionärerna också påpekar
i kommittémotion Fö9 (kd), finnas grundläggande förutsättningar för
anpassning i form av en kvalitativt utvecklad och kompetent
insatsorganisation. Det måste också finnas häremot svarande
utbildningsanordningar, försvarsindustriella resurser och forskning.
Exempelvis bör materielförsörjning i internationellt samarbete främjas.
Enligt utskottet behövs vidare, vilket också framhålls i den nyss nämnda
motionen, en grundläggande och kontinuerlig verksamhet som vidmakthåller
och utvecklar erforderliga förmågor. Utskottet anser således att det i
denna del inte finns något motsatsförhållande mellan regeringens bedömning,
som alltså utskottet delar, och kommittémotion Fö9 (kd) yrkande 15. Detta
yrkande bör därför inte bifallas.
Som utskottet nämnt inledningsvis har utskottet förutsatt att regeringen
årligen informerar riksdagen för att denna skall kunna pröva hur
anpassningsförmågan utvecklas. Utskottet utgår således från att regeringen
i budgetförslaget, eller vid behov i annan ordning, lämnar en sådan
redogörelse. Beredskapskraven på insatsorganisationen och graden av
upprätthållen beredskap skall framgå. Härmed bör yrkande 14 i nämnda motion
tillgodoses. Yrkandet bör således inte bifallas.
I partimotion Fö6 (m) ställs krav på att regeringen snarast uppfyller de
av riksdagen ställda kraven på redovisning av gällande krigsduglighet och
förberedelser för hur denna skall kunna höjas. Med de uttalanden som
utskottet gjort i det föregående anser utskottet att också denna motions
redovisningskrav i fråga om anpassning bör bli tillgodosett. Härav följer
att yrkandena 5 och 8 inte bör bifallas av riksdagen.
Utskottet föreslår sammanfattningsvis att riksdagen med bifall till
propositionen och med avslag på motionerna Fö6 (m) yrkandena 5 och 8 och
Fö9 (kd) yrkandena 14 och 15 godkänner förslaget i fråga om fortsatt
förmåga till anpassning.
Det militära försvaret
Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen (s. 101-111 och 118-
125) anfört om operativa förmågor, krigsorganisationens utveckling,
grundorganisationens utveckling och materielförsörjning. Utskottet
behandlar även motionerna Fö5 (m) yrkandena 1 och 2, Fö6 (m) yrkandena 12-
15 och 19, Fö7 (fp) yrkande 5 och 6, Fö8 (v) yrkandena 2, 4, 6, 7 och 9,
Fö9 (kd) yrkandena 1, 2, 4, 6-11 och 26-28, Fö10 (kd), Fö13 (s), Fö14 (mp m
.fl.) yrkandena 1 och 2 samt Fö15 (mp) yrkandena 5-9.
Propositionens avsnitt 7.4 Förmåga och organisation för internationellt
säkerhetssamarbete inom det militära försvaret m.m. (s. 111-117) samt 7.5.6
Exportstödjande verksamhet och 7.5.7 Inriktning av mellanstatligt samarbete
på materielområdet (s. 125-128), jämte tillhörande motioner, behandlas av
det tillfälligt sammansatta utskottet i betänkande 1998/99:UFöU1.
Operativa förmågor och beredskap
Regeringen
Regeringen beskriver på annan plats i propositionen en metod för hur man i
planeringsprocessen, med utgångspunkt i säkerhetspolitikens mål och
försvarspolitikens inriktning, bedömer och formulerar s.k. målbilder. Dessa
tas i sin tur till utgångspunkt för krav på s.k. operativa förmågor för
Försvars-makten. Från de operativa förmågorna kan sedan behov av olika
slags förbandstyper härledas.
Regeringen anser att det förändrade omvärldsläget motiverar förändringar i
de operativa förmågorna för Försvarsmakten.
Regeringens förslag och bedömning
Regeringen föreslår att Försvarsmakten skall ha följande operativa förmågor
:
När det gäller uppgiften försvar mot väpnat angrepp skall Försvarsmakten:
ha förmåga att upptäcka, analysera och möta hot om begränsade insatser
mot Sverige med i första hand fjärrstridsmedel,
ha förmåga att minska verkningarna av nukleära, biologiska och kemiska
stridsmedel (NBC-stridsmedel),
ha förmåga som skapar handlingsfrihet att hantera förändrade
förutsättningar i framtiden,
ha förmåga till skyddsåtgärder vid begränsade insatser mot civila och
militära funktioner och infrastruktur,
ha förmåga att hantera informationskrigföring och bidra till samhällets
totala motståndsförmåga,
ha förmåga att möta avsiktliga intrång på vårt territorium.
·.
Försvarsmakten skall också på kort sikt (enstaka år):
Kunna utveckla förmåga till skyddsåtgärder som medför att samhället kan
motstå bekämpning av samhällsfunktioner och infrastruktur,
kunna utveckla förmåga att möta insatser av fjärrstridsmedel och
begränsade luftrörliga insatsstyrkor.
Försvarsmakten skall vidare på medellång sikt (inom fem år), efter beslut
om anpassningsåtgärder, kunna utveckla förmåga att möta mer omfattande
militära operationer och på lång sikt (mer än tio år) kunna utveckla
förmåga mot flera olika typer av väpnade angrepp.
Beträffande uppgiften att hävda svensk territoriell integritet skall
Försvarsmakten:
Kunna upptäcka och ingripa mot varje form av kränkning av territoriet.
Förmågan skall, särskilt i Östersjöområdet, snabbt kunna ökas i anslutning
till akuta kriser.
Beträffande uppgiften bidra till fred och säkerhet i omvärlden skall
Försvars-makten:
kunna delta i fredsframtvingande och fredsbevarande insatser med
markförband i Europa och dess närhet,
kunna genomföra fredsbevarande insatser med markförband även globalt,
kunna medverka globalt i fredsfrämjande och humanitär verksamhet med
transportresurser, minröjningskapacitet och andra specialenheter,
kunna delta med mark-, sjö- och luftstridskrafter i övningsverksamhet
inom ramen för det säkerhetsfrämjande samarbetet, främst i närområdet.
På medellång sikt skall Försvarsmakten även:
kunna delta i begränsade fredsframtvingande företag med markförband
globalt,
kunna delta i fredsbevarande insatser med sjö- och luftstridskrafter i
vårt närområde.
Uppgiften att stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred
skall inte vara dimensionerande. Uppgiften skall däremot beaktas vid den
närmare utformningen av de olika försvarsresurserna. Förberedelser i övrigt
som underlättar ett snabbt och smidigt resursutnyttjande skall vara
vidtagna.
Regeringen bedömer att Försvarsmakten måste kunna variera sin beredskap i
förhållande till akuta kriser och hot i vårt närområde. Det måste finnas en
grundberedskap och förmåga att höja beredskapen för att möta de hot som kan
uppstå inom ett år.
Regeringen hemställer att riksdagen godkänner regeringens förslag i fråga
om operativa förmågor för det militära försvaret.
Regeringen utvecklar sina ställningstaganden i dessa delar och anför bl.a.
Grunden för det militära försvaret är förmåga till väpnad strid.
Ett invasionsföretag syftande till ockupation av Sverige ter sig inte
möjligt att genomföra under det närmaste decenniet, förutsatt att vi har
kvar en grundläggande försvarsförmåga. Väpnade angrepp främst genom luften
eller genom sabotageinsatser mot begränsade mål i Sverige eller andra typer
av avsiktliga hot och påtryckningar är dock enligt regeringens bedömning
alltjämt möjliga att genomföra även i nuvarande omvärldsläge. De skulle
kunna aktualiseras i samband med akuta kriser i vårt närområde. Syftet
skulle kunna vara att störa det svenska samhällets funktion eller att
påverka Sveriges agerande. Den ökade spridningen av massförstörelsevapen
och den i vissa fall bristande kontrollen över dem ger i detta sammanhang
också anledning till oro.
Förmågan att möta sådana angrepp måste också kunna anpassas efter det
säkerhetspolitiska läget genom variationer i beredskap och förmåga att
omforma Försvarsmakten med hänsyn till de militära hot som kan uppkomma.
Enligt regeringen måste det finnas en grundberedskap med förmåga till
underrättelsetjänst och ledning
visst luftförsvar mot fjärrstridsmedel, bl.a. kryssningsrobotar
skadeavhjälpande förmåga mot insatser av sådana
viss bevakning och skydd mot sabotage
förmåga att möta mycket begränsade luftlandsättningar
förmåga att övervaka territoriet och förmåga att avvisa kränkningar mot
detta.
Försvarsmakten skall ha förmåga att höja beredskapen för att möta de hot
mot Sveriges territoriella integritet som kan uppstå redan i närtid.
Beredskap skall också finnas för att möta sådana hot som kan riktas mot
landet i syfte att utöva påtryckning. Beredskapsökningarna skall kunna
säkerställa att fortsatta beredskapshöjningar och beslut om
anpassningsåtgärder kan genomföras i tid.
Regeringen anser att det skall finnas förmåga att skydda känslig civil och
militär infrastruktur i storstadsområdena. Vidare skall civila
nyckelresurser och militära basområden kunna skyddas.
Resurser och förberedelser skall på kort sikt, enstaka år, möjliggöra en
höjning av förmågan att möta angrepp med fjärrstridsmedel och begränsade
militära aktioner till sjöss. Sådana resurser och förberedelser skall också
skapa förmåga att verka med sammansatta förband mot luftburna insatsstyrkor
.
Resurser och förberedelser skall vidare finnas för att på medellång sikt,
cirka fem år, ytterligare medge en väsentlig höjning av de angivna
förmågorna.
På lång sikt, mer än tio år, finns behov av förmåga att kunna möta mer
omfattande militära operationer mot Sverige.
Motionerna
Moderata samlingspartiet anför i sin partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.fl
. att det är viktigt att de operativa förmågorna och kraven på beredskap i
vid bemärkelse utformas på ett ändamålsenligt sätt och att de går att
omforma till målsättningar och därmed blir mätbara. Motionärerna håller med
regeringen i fråga om behovet att förändra de operativa förmågorna.
Förändringen bör då tillföra ett ökat värde och förbättra sammanhanget
mellan förmågor, målsättningar och mätbarhet. Enligt motionärerna utgör
regeringens förslag inte någon nämnvärd förbättring i detta avseende. Det
bör ankomma på regeringen att i samverkan med Försvarsmakten åstadkomma ett
bättre genomarbetat förslag (yrkande 13). Riksdagen bör därför avslå
regeringens förslag i fråga om operativa förmågor (yrkande 12).
I Kristdemokraternas kommittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö m.fl.
poängteras att Sverige måste ha en ständig beredskap för att kunna möta och
avvisa såväl kränkningar av Sveriges territoriella integritet som sådana
begränsade hot som kan riktas mot landet i syfte att utöva påtryckningar på
oss. Enligt motionärerna bör därför förmågan att hävda svensk territoriell
integritet ha följande lydelse:
"alltid kunna upptäcka och ingripa mot varje form av kränkning av
territoriet. Förmågan skall, särskilt i Östersjöområdet, snabbt kunna ökas
i anslutning till akuta kriser." (yrkande 7).
I sexpartimotionen Fö14 med Lars Ångström (mp) som första namn hävdas att
den svenska Försvarsmakten och Räddningsverket kan bli betydande aktörer i
kampen mot gömda minor i fattiga och krigshärjade länder. Enligt
motionärerna har det dock hittills saknats både ekonomiska resurser och en
tillräcklig vilja att omprioritera till fördel för minröjning.
Motionärerna anser att det finns en stark politisk vilja att utöka den
svenska minröjningsförmågan. Försvarsmakten sägs också ha föreslagit hur
minröjningsförmågan skulle kunna ökas under år 1998 och 1999. Det skulle
kosta 35 miljoner kronor per år.
Statens räddningsverk sägs planera för att bygga upp en omfattande
minröjningskapacitet, vilket motionärerna välkomnar. Verket hemställde i
januari 1999 om att få omfördela 10 miljoner kronor ur 1999 års budget för
att på bästa sätt utöka sin minröjningsförmåga. Motionärerna förutsätter
att denna hemställan bifalls av regeringen och att Räddningsverket också
fortsättningsvis ges stöd i sin strävan att bli en betydande svensk
minröjningsaktör.
Som följd av det anförda föreslår motionärerna att
regeringen antingen öronmärker 200 miljoner kronor om året av
Försvarsmaktens budget till minröjningsverksamhet, eller mer i detalj
reglerar vad Försvarsmakten skall göra för att utöka den svenska
minröjningskapaciteten (yrkande 1)
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om vikten av att Statens räddningsverk ges stöd i sin strävan att bli en
betydande svensk minröjningsaktör (yrkande 2).
Med ett i stora delar likartat resonemang förordar Vänsterpartiet i
kommittémotion Fö8 (v) av Berit Jóhannesson m.fl. att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i
försvarsbudgeten öka anslaget till minröjning från nuvarande 70 miljoner
kronor per år till 200 miljoner per år (yrkande 2).
Utskottet
Utskottet delar regeringens uppfattning att grunden för det militära
försvaret är förmågan till väpnad strid. Försvarsmakten skall kunna
försvara Sverige.
I framtiden kommer det att bli allt viktigare att kunna hantera hela
skalan av väpnade hot och angrepp med enklare vapensystem till ett
högteknologiskt krig med resurser som från långa avstånd kan slå ut vitala
samhällsfunktioner och militära enheter.
Riksdagen beslutade (bet. 1998/99:FöU1 s. 45 f., rskr. 1998/99:74) hösten
1998 att Försvarsmakten skall ha vissa definierade operativa förmågor i
anslutning till de fem huvuduppgifterna för Försvarsmakten, nämligen att:
kunna försvara landet mot väpnat angrepp,
kunna hävda vår territoriella integritet,
kunna genomföra internationella insatser,
kunna utnyttjas vid svåra påfrestningar på samhället i fred,
kunna genomföra anpassning till förändrade krav och förutsättningar.
Syftet med de operativa förmågorna är att de skall kunna tas till
utgångspunkt för krav på olika typer av förband eller försvarsfunktioner.
Förmågorna skall också kunna användas som en referens vid återrapportering
av genomförd verksamhet och upprätthållen beredskap. Det är viktigt att de
operativa förmågorna är tydliga för att de skall kunna fylla sin uppgift i
styr- och uppföljningssammanhang.
Regeringen föreslår nu i propositionen att 16 skilda operativa förmågor
skall ersätta dem som riksdagen beslutade om i december 1998. Förslaget i
denna del grundas på Försvarsberedningens rapport (Ds 1999:2 s. 163-166).
I partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.fl. kritiseras regeringen för att de
föreslagna operativa förmågorna inte nämnvärt tillför något nytt. Ett
bättre och mer genomarbetat förslag efterlyses.
Kommittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö m.fl. föreslår en ändring när det
gäller förmågan att hävda den territoriella integriteten.
Utskottet har erfarit att Försvarsmakten kommer att föreslå regeringen
vissa preciseringar av de operativa förmågorna.
Eftersom de operativa förmågorna skall användas för styrning och
uppföljning är det enligt utskottet naturligt med skilda förslag om ändrade
formuleringar. Utskottet anser emellertid att de politiska värderingar och
ställningstaganden som nyligen gjorts i Försvarsberedningen leder fram till
de nu aktuella formuleringarna. Visar tillämpningen eller ändrade
förutsättningar på behov av förändringar får regeringen återkomma till
riksdagen med förslag. Utskottet anser därmed sammanfattningsvis att
riksdagen skall
godkänna regeringens förslag i fråga om operativa förmågor för det militära
försvaret,
avslå motionerna Fö6 (m) yrkandena 12 och 13 samt Fö9 (kd) yrkande 7.
I sexpartimotion Fö14 med Lars Ångström (mp) som första namn förordas i två
yrkanden dels att ökade resurser avsätts för minröjningsverksamhet i
Försvarsmaktens budget, dels att Statens räddningsverk stöds att bli en
betydande svensk minröjningsaktör. I kommittémotion Fö8 (v) av Berit
Jóhannesson m.fl. förordas också ökade resurser för minröjning.
Utskottet har vid flera tillfällen haft anledning att behandla frågor med
anknytning till de utomordentligt svåra problemen med gömda personminor i
fattiga och krigshärjade länder. Utskottet delar motionärernas uppfattning
att det finns en politisk vilja att utöka den svenska minröjningsförmågan.
Den kommer också till uttryck i den föreliggande propositionen (prop. 1998/
99:74). Sålunda föreslår regeringen (s. 101) att Försvarsmakten skall ha
operativ förmåga att kunna medverka i global fredsfrämjande och humanitär
verksamhet med bl.a. minröjningskapacitet samt att minröjningsförmågan bör
utvecklas ytterligare (s. 114).
Regeringen har gett Försvarsmakten tydliga direktiv i denna fråga, vilket
också motionärerna påpekar. Regeringen styr verksamheten genom att ange mål
och förmåga. Utskottet har erfarit att regeringen inte funnit det
nödvändigt att ge detaljerade anvisningar om finansiering. Utskottet gör
ingen annan bedömning.
Utskottet har vidare erfarit att regeringen på tilläggsbudget för år 1999
(prop. 1998/99:100 s. 93) föreslagit att riksdagen beslutar omfördela 5
miljoner kronor för att möjliggöra ytterligare satsningar på
minröjningskapacitet vid Statens räddningsverk. Om det finns behov av
ytterligare åtgärder på detta område avser regeringen att återkomma till
riksdagen.
Mot bakgrund av det anförda ser utskottet för dagen inte anledning att
föreslå några riksdagens åtgärder i frågan. Följaktligen bör motion Fö14 (
mp m.fl.) yrkandena 1 och 2 samt kommittémotion Fö8 (v) yrkande 2 inte
bifallas av riksdagen.
Krigsorganisationens utveckling
Regeringen
Regeringens förslag och bedömning
Regeringen föreslår att Försvarsmakten skall utvecklas till en
insatsorganisation som kan lösa de uppgifter som riksdagen beslutar.
Insatsorganisationen skall bestå främst av krigsförband och dimensioneras
för att försvara landet mot väpnade angrepp, för att hävda territoriell
integritet samt för att kunna delta i internationell verksamhet.
För att säkerställa möjligheten till anpassning skall Försvarsmakten
organiseras så att den inom en femårsperiod kan växa eller i övrigt
förändras med hänsyn till den militärstrategiska utvecklingen i närområdet.
Kompetenser skall finnas som omfattar samtliga de operativa förmågor som
erfordras för att i ett längre perspektiv kunna möta andra former av
väpnade angrepp.
Regeringen bedömer att möjligheterna för Kustbevakningens samverkan med
Försvarsmakten och utnyttjande av Försvarsmaktens resurser måste förbättras
, liksom samordningen av ledningsresurserna.
Regeringen hemställer att riksdagen godkänner regeringens förslag till
utveckling av Försvarsmaktens krigsorganisation.
Regeringen anför att det med hänsyn till det förändrade omvärldsläget finns
skäl att det närmaste decenniet anpassa ambitionen för totalförsvarets
förmåga att möta väpnat angrepp till mer begränsade fall än tidigare. Det
militära försvaret måste dock kunna anpassas till nya typer av angreppshot
som kan uppstå på lång sikt.
Regeringen anser vidare, av samma skäl samt med hänsyn till den nya
organisationens förändrade behov, att materielanskaffningen kan reduceras.
En fortsatt utveckling och materielförnyelse kommer, trots begränsningarna
i invasionsförsvaret, ändå att erfordras. Den behövs för de internationella
insatserna, för att vi skall kunna följa med i den militärtekniska
utvecklingen och för den framtida handlingsfriheten.
Regeringen ser behov av förbättringar i samverkan och samutnyttjande av
Kustbevakningens och Försvarsmaktens resurser. Regeringen kommer därför att
uppdra åt de båda myndigheterna att föreslå förändringar.
Långsiktig inriktning
Regeringen anför att redan gjorda åtaganden i försvarsplaneringen begränsar
möjligheterna för snabba förändringar. En omedelbar omställning skulle
sålunda medföra svåra konsekvenser. Övergången till en ny organisation av
det militära försvaret bör därför omfatta den resterande tiden av
innevarande försvarsbeslutsperiod. Uppbyggnaden av nya krigsförband i
insatsorganisationen kan dock ta längre tid.
Den förändrade Försvarsmakten skall, enligt regeringen, organiseras med en
kärna som har förmåga att lösa de uppgifter som riksdagen beslutar. Kärnan
skall bestå av högt prioriterade krigsförband, en s.k. insatsorganisation,
och de kompetenser som tillgodoser förmågan att redan i grundberedskap lösa
prioriterade försvarsuppgifter. Krigsförbanden i insatsorganisationen
består inledningsvis av kvalificerade enheter som finns i dagens
krigsorganisation, t.ex. mekaniserade brigader, JAS 39-förband, de
modernaste fartygsförbanden m.m. Därutöver måste det finnas kompetenser för
tillkommande uppgifter, t.ex. beredskapshöjningar eller förändringar som
ställer krav på nya operativa förmågor.
Regeringen anser det viktigast att upprätthålla och utveckla den
personella kompetensen. Dessutom krävs utvecklings- och
produktionskompetens inom industrin, liksom en bred forskning. Den nämnda
kärnan utgör grund för den långsiktiga anpassningsförmågan.
För att utforma den framtida insatsorganisationen avser regeringen
tillämpa en modell som i olika steg beskriver behovet av operativ förmåga
och vilka krigsförband som erfordras för att lösa uppgifterna.
Regeringen har uppdragit åt Försvarsmakten att redovisa förslag till vilka
krigsförband som insatsorganisationen bör innehålla, vilka kompetenser som
behövs för den långsiktiga anpassningsförmågan, vilka ytterligare
beredskapssänkningar som kan ske samt hur grundorganisationen bör
dimensioneras.
Regeringen anser att beredskapssänkningar även bör kunna omfatta förslag
till vakantsättning av vissa förband. Regeringen antyder avsikten att fatta
beslut om beredskapssänkningar och vakantsättning av vissa förband i juni
1999. Regeringen anser sig ha fått denna möjlighet genom riksdagens beslut
våren 1998 om ändringen av målet för Försvarsmaktens beredskap (prop. 1997/
98:84, bet. 1997/98:FöU11, rskr. 1997/98:268). Under hösten 1999 avser
regeringen förelägga riksdagen förslag om när krigsförband kan utgå ur den
nuvarande krigsorganisationen.
De i insatsorganisationen ingående förbanden bör enligt regeringen
organiseras som krigsförband och ges en komplett utbildning som svarar mot
uppgifterna. Dessa förband skall kunna upprätthålla aktuell beredskap, ha
förmåga att upprätthålla territoriell integritet och kunna lösa de
internationella uppgifterna. Antalet krigsförband i insatsorganisationen
bör begränsas jämfört med dagens organisation.
De krigsförbandstyper som enbart har till uppgift att möta en större
invasion skall utgå eller begränsas till ett sådant antal att kompetensen
kan bevaras. Försvarsmaktens organisation skall vid behov, och som längst
inom ett år, kunna höja beredskapen för att var som helst i landet kunna
möta de begränsade väpnade angrepp som trots allt kan insättas i rådande
omvärlds-läge.
Insatsorganisationens krigsförband skall efter en veckas
mobiliseringsförberedelser kunna genomföra mobilisering inom några dygn. De
internationella insatserna kräver andra beredskapstider.
För att säkerställa möjligheterna till anpassning skall
insatsorganisationen utformas så att den inom en femårsperiod kan växa
eller i övrigt anpassas till den militärstrategiska utvecklingen i
närområdet.
Regeringen anser att tillväxt skall ske genom att befintliga krigsförband
ökar i storlek, genom ny eller kompletterad utbildning, genom förtätning
med kvalificerad förrådsställd eller nyanskaffad materiel samt genom att
nya krigsförband tillkommer.
Regeringen bedömer det vara tveksamt att från grunden skapa större
krigsförband inom fem år. Detta bör heller inte vara en planeringsgrund. En
hög personell kompetens, god materiell kvalitet, tillräcklig
produktionskapacitet i grundorganisationen och hög ledningsförmåga utgör
tillsammans med en försvarsmaterielförsörjning grunden för tillväxtförmågan
. Den i insatsorgani-sationen utbildade värnpliktiga personalen bör, enligt
regeringen, kvarstå i cirka fem år för att utgöra en grund för såväl
tillväxtförmågan som för territorialförsvaret.
Om den militärpolitiska situationen ytterligare förbättras skall det
militära försvaret kunna dimensioneras för en minskad resurstilldelning och
sänkt grundberedskap. Vid en sådan anpassning mot lägre försvarsförmåga
skall de för tillväxten av försvarsförmågan nödvändiga kompetenserna
bevaras.
Insatsorganisationen skall på lång sikt kunna ges förmåga att kunna möta
ett mer omfattande väpnat angrepp som berör landet. Detta förutsätter en
försvarsplanering som på ett betryggande sätt identifierar gränssättande
resurser och kontinuerligt analyserar omvärldsutvecklingen. Vidare skall
Försvarsmaktens operativa förmågor fortlöpande värderas.
Framtidens konflikter ställer även nya krav på ledningsförmågan.
Regeringen kommer därför att ge Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil
beredskap i uppdrag att se över ledningsorganisationen.
Stridskrafterna skall ha förmåga att uppträda i flexibla
krigsförbandsstrukturer, organiserade efter situationens behov. De skall
enligt regeringen ha hög taktisk och operativ rörlighet för att kunna föra
strid över stort djup. Insatser skall kunna genomföras i samordnade
operationer med alla typer av stridskrafter.
Territorialförsvaret skall enligt regeringen bestå av behovssammansatta
krigsförband med förmåga att skydda befolkningen och infrastrukturen. Det
skall också kunna stödja de operativa krigsförbanden på svenskt territorium
. De skall kunna lösa uppgifter med varierande krav på eldkraft, rörlighet
och skydd. Ett ökat behov av krigsförband för strid i tätbebyggda områden
skall kunna tillgodoses. Hemvärnet ingår i territorialförsvaret och får en
allt större betydelse. Hemvärnets uppgifter kommer sålunda att vidgas och
behovet av tillförsel av modern materiel att öka. Utbildningsmetoder och
samträning i krigsförband måste utvecklas för att hemvärnet skall kunna
anpassas, såväl vad avser uppgifter som volym, till behoven av operativa
förmågor.
Civila resurser bör i högre grad utnyttjas för t.ex.
förnödenhetsförsörjning. Skyddet mot verkningarna av nukleära, biologiska
och kemiska stridsmedel samt mot informationskrigföring skall
vidareutvecklas.
Inriktning för de närmaste åren
Regeringen anför att den framtida insatsorganisationen kommer att vara
mindre än dagens krigsorganisation. Den skall svara mot de höga krav som
kommer att ställas både i det korta och det långa perspektivet. Det är
därför av stor vikt att rätt kompetenser bevaras i de närtida
förändringarna. Regeringen pekar särskilt på vikten att fullfölja det
internationella materielsamarbetet.
Regeringen anför vidare att Försvarsmaktens uppgifter i de olika tidsper-
spektiven måste analyseras i förhållande till redan beslutade
beredskapssänkningar, aktuellt omvärldsläge och den föreslagna inriktningen
. Den operativa planeringen och beredskapen måste förändras för att svara
mot den föreslagna inriktningen. Regeringen anser att det finns möjligheter
till ytterligare beredskapssänkningar för sjö- och luftstridskrafterna.
Regeringen kan besluta om sådana beredskapssänkningar inom ramen för det
nämnda riksdagsbeslutet våren 1998 om ändring av målet för Försvarsmaktens
beredskap.
Regeringen framhåller behov av ökad satsning på internationell
fredsfrämjande verksamhet. Så snart det är möjligt bör den samlade förmågan
till internationell verksamhet med totalförsvarsresurser stärkas.
Inriktning för fortsatt materielanskaffning
Regeringen anmäler att Försvarsmakten i juni 1999 kommer att redovisa en
genomarbetad materielplan som skall utgå från den nya inriktningen för det
militära försvaret och de ekonomiska ramar som riksdagen har beslutat.
Regeringen avser att i budgetpropositionen för riksdagen redovisa
innehållet i denna materielplan och vilka materielobjekt som bör styras med
s.k. objektramar.
Regeringen anför att det i löpande materielkontrakt finns betydande belopp
bundna i redan gjorda materielbeställningar. Försvarsmakten skall som
utgångspunkt för materielplanen utgå från följande inriktning.
Samtliga planerade och pågående materielbeställningar skall omprövas mot
bakgrund av den nya organisationen, gällande ekonomiska förutsättningar,
krav på internationellt samarbete, exportstödjande verksamhet och behovet
att bevara prioriterad kompetens inom landet.
Leveranstakten av materiel i nu liggande beställningar bör omprövas för
att kunna frigöra medel i närtid.
Motionerna
Enligt Moderata samlingspartiets partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.fl.
måste försvaret inriktas mot hög flexibilitet och allsidighet. Den
erforderliga insatsorganisationen kan vara relativt liten, samtidigt som
beredskapen - men också förmågan - paradoxalt måste vara högre än i dag.
Detta sägs särskilt gälla för markstridskrafterna.
Dessutom erfordras ett territorialförsvar och en kompetensorganisation.
Den senare sägs utgöra grund för att stärka och/eller förändra försvaret
när omvärldsförutsättningarna så kräver.
Ur insatsorganisationen hämtas styrkor som helst direkt kan användas vid
internationella insatser. Målet bör vara att inga förband skräddarsys för
internationella uppgifter utan att alla är en del av det reguljära
försvaret. Hela försvaret bör, om än i olika takt, ges förmåga till
samverkan (interoperabilitet).
Motionärerna anser att dagens arméorganisation bör omprövas från ett
mobiliserande invasionsförsvars till en insats- och kompetensorganisation.
I stället för en relativt stor men kvalitetsmässigt begränsad armé bör ett
renodlat kvalitetskoncept väljas. Ett av de alternativ som åtminstone bör
prövas är att omorganisera armén i riktning mot mindre men mer aktiva
förband, t.ex. i bataljonsstridsgrupper, kompletterade med förberedelser
för ett större antal brigader. En utgångspunkt är att levererad och
beställd materiel räcker till cirka nio i huvudsak mekaniserade brigader.
Vidare anser motionärerna att dagens organisation av flygstridskrafterna
i tolv divisioner bör omprövas. Divisionskonceptet bör göras om genom att
antingen organisera ett antal reservdivisioner eller genom att integrera re
- servenheter i den aktiva insatsorganisationen. En möjlighet som därvid
bör prövas är att den mindre insatsorganisationen försörjs med relativt
unga flygförare som senare kan krigsplaceras som reservförare med årlig
tjänstgöringsskyldighet. På så sätt skapas utrymme för en långsammare
leveranstakt av Gripensystemet vars utveckling bör fokuseras på beväpning
och annan utrustning för förbanden.
Motionärerna menar att de nuvarande marina stridskrafterna till stora
delar redan är anpassade till konceptet med en insats- respektive
kompetensorganisation. Marinens fartyg och amfibieförband - som är
konstruerade för flexibelt utnyttjande vilket ger stora möjligheter till en
situationsanpassad förbandssammansättning - svarar också väl upp mot
uppgifter som övervakning, sjöräddning och understöd vid miljökatastrofer.
Nya stridsfartyg bör efterhand tillföras som ersättning. Uthållighet och
förmåga att klara många och olika uppgifter bör ges företräde vid den
framtida förbandsutvecklingen.
Med utgångspunkt i det anförda föreslår motionärerna
dels att riksdagen avslår regeringens förslag till utveckling av Försvars-
maktens krigsorganisation (yrkande 14),
dels att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om försvarspolitikens inriktning och krigsorganisationens
utveckling (yrkande 10 i denna del).
I samma motion noteras att regeringen kan komma att fatta beslut om
vakantsättning av vissa krigsförband. Enligt motionärerna ankommer det på
riksdagen att fatta sådana beslut, varför regeringen bör återkomma med
eventuella förslag (yrkande 15).
Folkpartiet står fast vid den i samband med 1996 års försvarsbeslut
formulerade inriktningen mot ett "smalare men vassare" militärt försvar. I
partimotion Fö7 (fp) av Lars Leijonborg m.fl. anförs att behovet av teknisk
förnyelse med sikte på ökad rörlighet och insatsförmåga snarare har ökat.
Det gäller också för förmågan att delta i internationella insatser. Enligt
motionärerna finns det anledning att överväga om brigadorganisationen är
den mest ändamålsenliga. Olika mindre enheter, vilka kan kombineras
beroende på uppdragets utformning, sägs med all sannolikhet komma att bli
huvudinriktningen framöver. Motionärerna framhåller vidare att även om
dimensioneringen sex brigader kan vara rimlig för det framtida försvaret så
kan formuleringen därför lätt leda fel när det gäller utformningen. Det är
angeläget att omstruktureringen påskyndas. Vad som i motionen anförts om
inriktning av För- svarsmakten bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna (yrkande 5).
I Kristdemokraternas kommittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö m.fl. framförs
yrkanden med anknytning till krigsorganisationen.
Utvecklingen inom informations- och ledningsområdena samt inom vapen- och
ammunitionsområdena går snabbt och det sägs därför vara viktigt att vi
kontinuerligt inhämtar kunskap. För att kunna hävda vår nationella
integritet, kunna försvara landet mot väpnat angrepp, kunna verka
krisdämpande och kunna delta vid krävande fredsframtvingande operationer,
måste våra förband vara balanserade när det gäller vapenverkan, skydd,
underrättelseförmåga och ledning samt taktisk och operativ rörlighet. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 4).
Motionärerna kräver att regeringen skall informera riksdagen om de
beredskapssänkningar och vakantsättningar av förband som planeras (yrkande
6).
I samma motion anförs att den marina förbandsvolymen och beredskapen måste
upprätthållas på en nivå som möjliggör samtidiga insatser med
ytstridsfartyg, ubåtar och minröjningsfartyg i Östersjön och i Västerhavet
(yrkande 8). Skälet till detta är Sveriges maritima beroende och de
fredstida kraven på kontinuerlig övervakning och kontroll av våra
vidsträckta skärgårdsområden, territorialhavet och den ekonomiska zonen.
Motionärerna pläderar också för att säkerställa den kvalitativa förnyelsen
av de marina förbanden (yrkande 9).
För att hemvärnets verksamhet skall förbli vital, kunna bedrivas med
kontinuitet och fortsatt engagemang, samt kunna växa, måste tillräckliga
resurser avsättas. Kristdemokraterna menar därför att en utredning bör
tillsättas för att säkerställa hemvärnets framtida möjligheter att agera i
både freds- och beredskapssituationer (yrkande 10).
Motionärerna anför att det vid olika typer av insatser bör vidtas åtgärder
så att svensk personal i möjligaste mån skyddas av verkningar från såväl
konventionella vapen som massförstörelsevapen. Det sägs vara viktigt att
stödfunktionerna har förmåga att uppträda nära och i samma insatsmiljö som
de stridande förbanden. I motionen föreslås därför att våra
sjukvårdsförband bör utrustas med splitterskyddade transportfordon (yrkande
1).
Ökande utlandsåtaganden förutsätter en väl fungerande och förberedd hälso-
och sjukvårdsorganisation. Försvarets sjukvårdscentrum är kompetens-centrum
för sjukvårdstjänsten inom Försvarsmakten. Försvarets sjukvårdscentrum bör
därför tilldelas resurser som täcker såväl förebyggande åtgärder på
veterinär- och hälsoskyddssidan som åtgärder för att kunna rekrytera och
utbilda sjukvårdspersonal för internationella insatser (yrkande 2).
Även kommittémotion Fö15 (mp) av Lars Ångström m.fl. tar upp frågan om
sjukvårdsresurserna. Motionärerna instämmer i vad regeringen anför i
propositionen om att Sverige särskilt skall kunna bidra till FN med viss
specialkompetens inom t.ex. sjukvårdsområdet. Det borde enligt motionärerna
gå att öka dessa insatser nu när invasionshotet är avskrivet (yrkande 7).
34 kom-pletta fältsjukhus sägs stå outtnyttjade i förråd. Efter
modernisering och komplettering borde utrustningarna kunna komma till aktiv
användning i internationella insatser (yrkande 8).
I den mån detta är en ekonomisk fråga bör regeringen genom omfördelningar
inom den givna ramen för Försvarsmaktens verksamhet säkra att svenskt
bidrag till sjukvårdskompetens i internationella insatser ökas (yrkande 9).
Vänsterpartiet tar i kommittémotion Fö8 (v) avstånd från vad som anses vara
en kraftig utbyggnad av JAS 39 Gripen med sin anpassning till det
invasionsförsvar som byggdes upp under det kalla krigets dagar.
Vänsterpartiet förespråkar därför att JAS-projektet omvärderas och anpassas
till den säkerhetspolitiska verklighet vi lever i i dag, vilket riksdagen
som sin mening bör ge regeringen till känna (yrkande 7).
Utskottet
Utskottet anser liksom regeringen att det förändrade omvärldsläget gör det
möjligt att för det närmaste decenniet anpassa förmågan att möta väpnade
angrepp till mer begränsade fall än tidigare. Det gynnsamma
säkerhetspolitiska läget och omstruktureringen från invasionsförsvar till
ett försvar mot mer mångfasetterade hot bör leda till en minskning och ny
inriktning av Försvarsmaktens krigsorganisation, av antalet enheter i olika
vapensystem, av antalet utbildningsplattformar och av olika stödfunktioner.
Materielanskaffningen behöver reduceras i förhållande till den nya
organisationens förändrade behov.
Utskottet biträder sålunda regeringens förslag om en insatsorganisation
som främst består av krigsförband som dimensioneras för försvar av Sverige
mot väpnat angrepp, för att hävda vår territoriella integritet och för att
delta i internationell verksamhet. Organisationen måste också kunna
förändras i enlighet med tillämpningen av anpassningsprincipen. På lång
sikt skall in- satsorganisationen kunna ges förmåga att möta mer omfattande
väpnade angrepp som berör landet och också andra slags hot. Utöver
insatsorganisationen kan då erfordras särskilda kompetenser för att möta
sådana förändringar i omvärldsläget. Dessa kompetenser eller
kompetensområden, som sålunda inte behöver ha någon given plats i
insatsorganisationen, bör utpekas.
Utskottet bedömer, liksom regeringen, att stridskrafterna skall kunna
uppträda i flexibla förbandssammansättningar organiserade efter behov. De
skall ha hög rörlighet och kunna strida i samordnade operationer över stort
djup.
Utskottet anser vidare att territorialförsvaret skall bestå av
krigsförband som har förmåga att skydda befolkningen och samhällets
infrastruktur. De skall också kunna understödja insatsstyrkorna.
Utskottet ansluter sig till regeringens bedömning att planerade
materielbeställningar måste omprövas, bl.a. mot bakgrund av den nya
organisationen, ekonomiska ramar, behov av inhemsk industriell kompetens
och tillverkningskapacitet samt förutsättningar för utländskt samarbete.
I motionerna Fö6 (m), Fö7 (fp) och Fö9 (kd) förs i vissa delar likartade
principiella resonemang om krigsorganisationens utveckling; om behovet av
teknisk förnyelse och kvalitet, om ökad flexibilitet och operativ rörlighet
m.m. Utskottet kan i dessa delar inte se några större åsiktsskillnader i
förhållande till propositionens bedömningar. I nämnda motioner förs sedan
resonemangen vidare till konkreta preferenser för vissa förbandstyper som t
.ex. brigader, bataljonsstridsgrupper och flygdivisioner. Det görs också
uttalanden om kvantitativa behov av vissa förbandstyper. Enligt utskottets
uppfattning för detta för långt i nuvarande skede. Det bör vara regeringens
uppgift att med utgångspunkt från ett riksdagsbeslut om en inriktning
återkomma till riksdagen i höst med ett närmare förslag till
krigsorganisation; olika slags förbandstyper, antal förband och hur dessa
skall avvägas mot varandra för att organisationen skall vara balanserad.
Riksdagen bör därför inte bifalla partimotion Fö6 (m) yrkande 10 i denna
del och 14, partimotion Fö7 (fp) yrkande 5 samt kommittémotion Fö9 (kd)
yrkande 4.
Regeringen antyder i propositionen möjligheten att vakantsätta vissa
förband. Regeringen anser sig ha fått denna möjlighet genom riksdagens
beslut våren 1998 om Försvarsmaktens ekonomi och verksamhet år 1998 (prop.
1998/99:84, bet. 1998/99:Fö11, rskr. 1998/99:268).
I partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.fl. anförs att det ankommer på
riksdagen att fatta sådana beslut och att därför regeringen bör återkomma
till riksdagen med förslag (yrkande 15). I kommittémotion Fö9 (kd) begärs
att regeringen skall informera riksdagen om de beredskapssänkningar och
vakantsättningar som planeras (yrkande 6).
Utskottet vill erinra om att det är riksdagen som beslutar om
krigsorganisationens omfattning och om i denna ingående viktigare
förbandstyper. Gällande beslut i detta avseende är 1996 års försvarsbeslut
i december 1996 (prop. 1996/97:4, bet. 1996/97:FöU1, rskr. 1996/97:109).
Innebörden i denna del framgår av betänkandet s. 65-67.
I maj 1998 beslutade riksdagen, på förslag av regeringen, om en ändring av
det övergripande målet för Försvarsmaktens beredskap. I utskottets
betänkande (bet. 1997/98:FöU11 s. 14) står:
Försvarsmaktens beredskap skall medge att utvalda delar av organisationen
inom ett år efter beslut har uppnått full krigsduglighet. Beredskap,
organisation och planläggning skall vidare medge att Försvarsmaktens
förmåga långsiktigt kan anpassas, dvs. utökas eller förändras för att
motsvara framtida krav.
Regeringen har sålunda fått ett bemyndigande att kunna sänka beredskapen
för delar av krigsorganisationen givet att de aktuella förbanden kan
aktiveras till full krigsduglighet inom de tidsramar som beslutet om
beredskap stipulerar. Utskottet har erfarit att regeringen inte för
närvarande avser att vakantsätta förband.
Regeringen skall, i förekommande fall, förelägga riksdagen förslag om
vilka viktigare krigsförband som bör utgå ur krigsorganisationen och om
förbanden dessförinnan skall vakantsättas.
Som utskottet anfört i det föregående under försvarspolitikens inriktning,
förutsätter utskottet att regeringen årligen informerar riksdagen om
beredskapsläget samt lämnar härav föranledda förslag.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att partimotion Fö6 (m)
yrkande 15 och kommittémotion Fö9 (kd) yrkande 6 blir tillgodosedda.
Yrkandena bör därför inte bifallas av riksdagen.
I kommittémotion Fö9 (kd) görs uttalanden om behovet av att med marina
resurser samtidigt kunna övervaka och ingripa i Östersjön och i Västerhavet
(yrkande 8). Motionärerna förordar också en kvalitativ förnyelse av Marinen
(yrkande 9).
Utskottet delar motionärernas uppfattning att Östersjön och Västerhavet
måste kunna övervakas och att det skall finnas enheter som kan ingripa för
kontroll m.m. Förmåga att hävda den territoriella integriteten är ju en av
försvarets huvuduppgifter. Uppgiften kräver att det successivt sker en
kvalitativ förnyelse. I vilket tempo en sådan kan genomföras får avvägas
mot andra angelägna behov. Regeringen förväntas hösten 1999 komma med
förslag till närmare utformning av krigsorganisationen och hur denna skall
utvecklas, bl.a. i kvalitativt avseende. Härav följer att yrkandena 8 och 9
i nämnda motion bör avslås.
I kommittémotion Fö8 (v) föreslås en omvärdering av JAS 39 Gripen.
Utskottet utgår från att nyss nämnda regeringsförslag om
krigsorganisationens sammansättning och utveckling i höst också innehåller
ställningstaganden om JAS 39 Gripen och dess anpassning till de förändrade
försvarsuppgifterna. Riksdagen bör därmed också avslå yrkande 7 i nämnda
motion.
Hemvärnet uppmärksammas i kommittémotion Fö9 (kd). Utskottet håller med
motionärerna om att tillräckliga resurser måste avsättas för att hemvärnet
skall kunna vara en vital organisation som kan engagera människor och som
kan fås att växa. Som regeringen framhåller i propositionen kommer
hemvärnet att ingå i territorialförsvaret och där få en allt större
betydelse. Dess uppgifter kommer att vidgas och kraven på tillförsel av
modern materiel kommer att öka. Utskottet ser därför inte behov av någon
särskild utredning om hemvärnets utveckling. Yrkande 10 i nämnda motion bör
därför inte bifallas.
Flera motionsyrkanden - kommittémotionerna Fö9 (kd) yrkandena 1 och 2 samt
Fö15 (mp) yrkandena 7-9 - behandlar sjukvårdsresurserna för internationella
insatser. Sverige har deltagit i olika konflikthärdar med sjukvårdsresurser
, t.ex. i Korea, i Saudiarabien under Gulfkriget och i Somalia. Sverige har
för närvarande ett betydande sjukvårdsengagemang på Balkan. Sedan oktober
1998 har Sverige övertagit samordningsansvaret för den nordisk-polska
brigadens sjukvårdsfunktioner. Enligt utskottets mening hålls således
resursfrågan i hög grad levande. En erfarenhet från detta slags insatser är
dock att det inte är materieltillgången som är gränssättande för vårt
deltagande utan möjligheterna att rekrytera utbildad personal, framför allt
läkare. Utskottet tar för givet att Sverige även fortsättningsvis efter
förmåga kommer att delta med sjukvårdsresurser inom ramen för
internationella humanitära operationer. Utskottet kan hålla med
motionärerna om att sjukvårdsinsatser bör kunna vara ett adelsmärke för
Sverige.
Utskottet bedömer att den kommande omstruktureringen av Försvarsmakten
också kommer att påverka sjukvårdsfunktionen. Tyngdpunktsförskjutningen
från invasionsförsvar, med förväntad masskadesjukvård i samband med
storanfall, mot volymmässigt mer begränsade sjukvårdsbehov bör medföra att
utrustning kan frigöras. En del utrustning har för övrigt sänts till de
baltiska staterna. Kvarvarande utrustning, som inte behövs i
insatsorganisationen eller för Försvarsmaktens anpassning, bör kunna säljas
eller skänkas bort.
På motsvarande sätt bör i den förestående omstruktureringen av
krigsorganisationen kunna friställas splitterskyddade
personaltransportfordon. Dessa kan bl.a. tillföras sjukvårdsförbanden.
När det gäller resurserna till Försvarets sjukvårdscentrum på veterinär-
och hälsoskyddsområdet för att kunna utbilda sjukvårdspersonal inför
internationella insatser - något som tas upp i motion Fö9 (kd) - utgår
utskottet från att det finns kompetens och resurser som svarar mot de
svenska ambitionerna att kunna delta i internationella insatser. Sjukvård
kan bedömas vara ett av det slags resurser som kommer att vara särskilt
efterfrågade av FN.
Utskottet gör, med utgångspunkt från det anförda, bedömningen att det inom
området inte nu påfordras någon av riksdagen beslutad åtgärd.
Kommittémotionerna Fö9 (kd) yrkandena 1 och 2 samt Fö15 (mp) yrkandena 7-9
bör därför avslås av riksdagen.
Utskottet föreslår sammanfattningsvis beträffande krigsorganisationen att
riksdagen
godkänner regeringens förslag till utveckling av Försvarsmaktens
krigsorganisation,
avslår motionerna Fö6 (m) yrkandena 10 i denna del, 14 och 15, Fö7 (fp)
yrkande 5, Fö8 (v) yrkande 7, Fö9 (kd) yrkandena 1, 2, 4, 6, 8-10 samt Fö15
(mp) yrkandena 7-9.
Grundorganisationens utveckling
Regeringen
Den framtida grundorganisationen måste enligt regeringens mening medge en
flexibel och rationell produktion av krigsförband. Den skall ge möjlighet
till utbildning och övning under olika militärgeografiska och
klimatologiska förutsättningar. Den skall vidare möjliggöra samträning av
operativa krigsförband samt kompetensuppbyggnad och personalutveckling.
Hänsyn skall också tas till det övriga totalförsvarets behov av och
förutsättningar för militär och civil samverkan.
Kraven på förmåga till anpassning i olika tidsperspektiv bör också ha
stort inflytande på den framtida grundorganisationen.
Regeringen anser att åtgärder bör inledas redan under år 1999 för att
anpassa grundorganisationen till en framtida struktur.
Regeringen pekar på ett antal faktorer av betydelse för omstruktureringen.
Grundorganisationen måste sålunda redan från början utvecklas mot den
långsiktiga inriktningen av insatsorganisationen och behovet av framtida
kompetenser. Utbildningsplatser bör samordnas regionalt för att möjliggöra
samövning av krigsförband och funktioner. Hänsyn behöver vidare tas till
behovet av stödkapacitet, krav på anpassningsförmåga, avståndet till
upptagningsområden av totalförsvarspliktiga samt lokala
utbildningsförutsättningar. Härutöver är det angeläget med övergripande
konsekvensvärderingar från miljösynpunkt. Samordningen kan föranleda behov
av kompletterande investeringar och kräva förnyade miljöprövningar på
kvarvarande orter.
Regeringen bedömer att dagens grundorganisation har en betydande
överkapacitet i förhållande till det framtida utbildningsbehovet. Enligt
regeringens mening är det därför nödvändigt att förändra den
organisatoriska grundstrukturen så att den blir mer ändamålsenlig.
Grundorganisationen måste utgå från Försvarsmaktens huvuduppgifter.
Regeringen avser att under hösten 1999 redovisa förslag till framtida
grundorganisation för riksdagen.
Motionerna
Kristdemokraterna anser i sin kommittémotion Fö9 (kd) att det kommande
förslaget till grundorganisation bör redovisa en jämförelse mellan
kostnaderna för den nuvarande organisationen och den totala kostnaden för
föreslagen organisation (yrkande 11). Härvid bör belysas hur alla viktiga
faktorer har hanterats.
Flera motioner behandlar frågan om utbildning av miljösoldater eller
uppsättning av en insatsstyrka för miljökatastrofer.
I motion Fö10 (kd) av Kjell Eldensjö anförs sålunda att en av de absolut
viktigaste uppgifterna är att värna livsbetingelserna och skydda mänskligt
och övrigt biologiskt liv vid miljökatastrofer. Ur det perspektivet bör
varje nation rusta upp för att kunna bekämpa såväl akuta miljöproblem som
den kontinuerligt pågående miljöförstöringen. Motionären anser att vi måste
öka våra ansträngningar att utveckla bättre beredskap för akuta
miljökatastrofer, så att tränad personal med tillräcklig och god materiel
snabbt kan sättas in i större omfattning för miljösanering när situationen
så kräver.
Enligt motionären behövs således en väl fungerande organisation,
insatsstyrkor och materiel för att vid behov kunna sättas in. Därför bör vi
kontinuerligt utbilda miljösoldater. En civilutbildning med denna
inriktning sägs från olika utgångspunkter vara mycket lämplig att förlägga
till Borås. Motionären föreslår därför att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om ett statligt försöksuppdrag
i utbildning av miljösoldater i Borås.
I Vänsterpartiets kommittémotion Fö8 (v) av Berit Jóhannesson m.fl. hävdas
med exempel att miljöpolitik också är säkerhetspolitik. Sverige bör därför
satsa på att organisera miljöbrigader - brigader där unga människor kan
göra sin värnplikt genom att utbilda sig i och delta i miljösanering.
Motionärerna föreslår att som ett första steg en miljöbrigad snarast byggs
upp och organiseras i Borås (yrkande 9).
Miljöpartiet pekar också på betydelsen av att uppvärdera de icke-militära
hoten. I kommittémotion Fö15 (mp) kritiseras regeringen för att den i
propositionen knapphändigt eller inte alls nämnt dessa icke-militära hot.
Det finns flera konkreta exempel på akuta miljökatastrofer där en
insatsstyrka skulle kunna användas. Motionärerna pekar på att det i Borås
finns ett koncept för att skapa en miljöbrigad för nationella och
internationella miljökatastrofer. En sådan insatsstyrka bör skapas (yrkande
5).
Med utgångspunkt i likartade resonemang föreslås i motion Fö5 (m) av
Elizabeth Nyström och Lars Björkman
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att starta utbildning av miljösoldater lämpade för insatser
nationellt och internationellt,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att denna utbildning förläggs till Borås och det nedlagda
regementet I 15.
Även i motion Fö13 (s) av Sonja Fransson och Arne Kjörnsberg påpekas att
nya hot har uppstått och att gränsen mellan det militära och det civila
blir allt otydligare. Lokala och regionala ekologiska problem kan få
avsevärda konsekvenser för internationella relationer. Dessa nya orsaker
till instabilitet och osäkerhet måste, enligt motionärerna, avspeglas i
innehållet och formen för hur nationer upprätthåller och skapar fred och
säkerhet.
Motionärerna anför att EU-parlamentet gett kommissionen i uppdrag att i
sin tur uppdra åt medlemsländerna att hålla beredskap för insatser vid
stora miljö- och naturkatastrofer.
Enligt motionärernas mening är det härvid mindre lämpligt att alltför hårt
binda sig till militära resurser. Räddningsverkets och de kommunala
räddningstjänsternas erfarenheter bör också utnyttjas. Frågan är komplex
och bör utredas ordentligt. Motionärerna hemställer därför att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att
utreda möjligheterna att utnyttja Räddningsverkets och Försvarsmaktens
sammantagna resurser avseende insatser vid kriser och miljökatastrofer.
Utskottet
Grundorganisationen skall medge en flexibel och rationell utbildning av
krigsförband. Den skall, som regeringen anger, ge möjligheter till övningar
i olika geografiska och klimatologiska miljöer. Den skall möjliggöra
samträning av förband, kompetensuppbyggnad och personalutveckling.
Utskottet delar regeringens bedömning att dagens grundorganisation har en
betydande överkapacitet i förhållande till de utbildningsuppgifter som kan
förutses. Den behöver reformeras för att medge en rationell utbildning av
krigsförbanden i det framtida försvaret. Utskottet kan också ställa sig
bakom de bedömningar som regeringen gör av vilka faktorer som har betydelse
för omstruktureringen, bl.a. krav som kan härledas från tillämpningen av
anpassningsprincipen.
Grundorganisationens omfattning och lokalisering är beslutade av riksdagen
dels i 1996 ås försvarsbeslut (prop. 1996/97:4, bet. 1996/97:FöU1, rskr.
1996/97:109) för huvuddelen av organisationen, dels i beslutet om 1998 års
budget (prop. 1997/98:1, bet. 1997/98:FöU1, rskr. 1997/98:82) gällande
vissa ändringar i indelningen av försvarsområden samt delar av Försvars-
maktens skolorganisation. Utskottet utgår från att regeringen i anslutning
till förslaget om ändrad grundorganisation, som man avser förelägga
riksdagen under hösten 1999, redovisar kostnadskonsekvenserna av förslaget.
Kommittémotion Fö9 (kd) yrkande 11 av Åke Carnerö m.fl. bör därmed avslås.
Utskottet har valt att här behandla de sex motionsyrkanden som rör
utbildning av miljösoldater i Borås och uppsättning av en insatsstyrka för
miljökatastrofer. I tre av dessa motioner refereras till en resolution i EU
-parlamentet. Utskottet har erfarit att den aktuella resolutionen (A4-0005/
99) Användning av militära resurser för miljöändamål antogs i februari i år
. Ministerrådet har inte tagit ställning till den. I resolutionen
rekommenderas medlemsstaterna att verka för användning av militärrelaterade
resurser för miljöskydd bl.a. genom att överväga vilka sådana resurser som
kan ställas till förfogande vid miljökatastrofer och miljökriser.
Resolutionen tar även upp andra frågor om militär verksamhet och miljön.
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat motionsyrkanden om
utbildning av miljösoldater. Lagstiftningen på området är entydig.
Utskottet vill sålunda erinra om att lagen (1994:1809) om
totalförsvarsplikt endast medger att pliktiga får skrivas in för
Försvarsmaktens och det civila försvarets behov vid höjd beredskap och för
försvarets fredstida beredskap. Den som utbildas skall krigsplaceras. Det
är alltså inte möjligt att utbilda totalförsvarspliktiga för fredstida
miljöuppgifter. Det är inte heller möjligt att utnyttja pliktlagstiftningen
för uppgifter utomlands. De som pliktutbildas för det svenska
totalförsvarets behov utgör dock en utmärkt bas för rekrytering till
frivilliga humanitära och fredsfrämjande insatser inom ramen för mandat av
FN och OSSE.
Utskottet erinrar vidare om att den parlamentariskt sammansatta
Pliktutredningen för närvarande ser över tillämpningen av
totalförsvarsplikten. Utredningen skall bl.a. överväga införandet av plikt
för att kunna ta i anspråk personal vid svåra påfrestningar på samhället i
fred.
Pliktlagstiftningen innefattar starka begränsningar av den enskildes
frihet i vissa allvarliga situationer. Enligt utskottet måste den därför
grundas på ett brett folkligt stöd. Plikten måste hanteras med stor omsorg
och bör inte utnyttjas för generella och permanenta samhällsåtaganden.
Med stöd av det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motion Fö5
(m) yrkandena 1 och 2, kommittémotion Fö8 (v) yrkande 9, motion Fö10 (kd)
samt kommittémotion Fö15 (mp) yrkande 5.
Motion Fö13 (s) av Sonja Fransson och Arne Kjörnsberg föreslår en utredning
om möjligheterna att utnyttja Räddningsverkets och Försvarsmaktens
sammantagna resurser avseende insatser vid kriser och miljökatastrofer.
Utskottet vill påpeka att utformningen av totalförsvaret sedan 1996 års
försvarsbeslut präglas av en helhetssyn. Ansvaret för att hantera
allvarliga olyckor i samhället i fred ligger på civila myndigheter. Dessa
myndigheter planerar för sådana insatser. Försvarsmakten har resurser som
ofta är ändamålsenliga vid allvarliga olyckor av skilda slag.
Försvarsmaktens personella och materiella resurser utnyttjas därför så
långt det är lämpligt vid insatser av detta slag.
Sverige genomför internationella insatser vid väpnade konflikter och
humanitära katastrofer. De humanitära insatserna genomförs i allmänhet av
Räddningsverket. Verket utnyttjar härvid ofta exempelvis Försvarsmaktens
transportresurser.
Utskottets bedömning är att samarbetet mellan Försvarsmakten och
Räddningsverket och andra civila myndigheter fungerar bra och utvecklas
kontinuerligt för att bli ännu effektivare vid svenska insatser utomlands.
Myndigheterna arbetar sålunda redan i linje med intentionerna i motionen.
Utskottet anser därför att det för närvarande saknas anledning att särskilt
utreda de sammantagna civila och militära resurserna för insatser vid
kriser och miljökatastrofer. Motion Fö13 (s) bör därför avslås.
Materielförsörjning
Regeringen
Det militära försvarets behov av materiel
Regeringen påpekar att det finns ett behov av materiell förnyelse även om
angreppshotet är begränsat. En på sikt höjd förmåga till internationella
insatser, liksom kravet på anpassningsförmåga, kan också kräva studier,
forskning, utveckling och kompletterande materielanskaffning.
Osäkerheterna om det militära försvarets framtida behov av materiel är i
dag större än under det kalla krigets dagar. I viss utsträckning kan,
enligt regeringen, osäkerheten mötas genom att mer flexibelt användbara
system anskaffas, genom kortare framtagningstider och genom att utveckla s.
k. demonstratorer utan direkta bindningar till en serietillverkning.
Beläggningen vid svensk försvarsmaterielindustri blir härigenom mer ojämn,
vilket åtminstone på kort sikt kan orsaka problem. Produktion kan också
behöva förberedas för materielsystem som anskaffas i små volymer men där
ytterligare tillverkning kan bli aktuell. Vidare bör utvecklingsmöjligheter
byggas in i system.
Enligt regeringen kan det militära försvarets materielförsörjning i ett
framtida anpassningsläge tillgodoses genom
användning av den materiel som redan finns inom det militära försvaret,
uppgradering av denna materiel,
inköp av ny materiel som produceras i Sverige och genom
import av materiel.
En höjning av krigsdugligheten inom ett år kan enligt regeringens mening
inte baseras på materiell förnyelse annat än i begränsad omfattning.
Däremot är möjligheterna till nyproduktion av materiel av central betydelse
när det gäller långsiktig anpassning.
Försvarsindustri
Försvarsindustrin i Europa kännetecknas av överkapacitet, varför en
konsoliderings- och rationaliseringsprocess pågår. Förändringarna i Europa
har dock inte kommit lika långt som i USA. Integrationen har i mycket liten
utsträckning medfört större sammanslagningar. Den europeiska
försvarsindustriella basen är därför fortfarande splittrad.
För att svensk försvarsindustri framgångsrikt skall kunna hävda sina
intressen i en europeisk omstrukturering krävs, enligt regeringen, dels att
industrin kan erbjuda intressant teknisk kompetens och förnyelseplaner på
viktiga materielområden, dels att gynnsamma förutsättningar skapas av
statsmakterna.
Enligt regeringen vilar ansvaret för den försvarsindustriella
omstruktureringen i huvudsak på industriföretagen. Nationella och
internationella regler för produktion av och handel med försvarsmateriel
innebär emellertid att staterna har ett stort ansvar för att möjliggöra och
underlätta önskvärd omstrukturering. Sverige bör därför delta aktivt i de
olika forum som har inflytande på den fortsatta processen och då hävda
svenska intressen. Vi bör sålunda medverka till en ökad samsyn mellan EU-
länderna på reglerna för upphandling av försvarsmateriel. Det är också
angeläget att svenska myndigheter i ökad utsträckning medverkar i
samarbetet i syfte att underlätta den industriella omstruktureringen.
Sverige kan därigenom säkerställa tillgång till väsentliga kompetenser och
underlätta materielförsörjningen i en anpassningssituation.
Möjligheterna att i större utsträckning utnyttja en stegvis process vid
materielupphandling bör tas till vara.
För ett aktivt internationellt samarbete fordras enligt regeringen
gemensamma projekt. Att delta i internationella forum och i förändringar av
försvarsindustrins struktur och ägandeförhållanden kan således inte ersätta
behovet av nya projekt som drivkraft i förändringsarbetet.
Regeringen bedömer att Försvarsmaktens materielanskaffning framöver inte
kommer att vara tillräcklig som en hemmamarknad för stora delar av den
svenska försvarsindustrin. Det är inte heller möjligt att genom särskilda
satsningar bevara inhemsk kompetens, annat än inom ett fåtal områden. Den
framtida industriella förmågan kommer därför att i väsentlig grad baseras
på ömsesidiga industriella beroenden och ett behov av ökat mellanstatligt
samarbete.
Regeringen betonar att minskade materielbeställningar från det svenska
försvaret kommer att utsätta svensk försvarsindustri för påfrestningar.
Enligt regeringens bedömning kan dock statsmakterna under ett
övergångsskede genom lämpliga utvecklingsuppdrag och upphandlingar
underlätta industrins omstrukturering och internationella samarbete.
Kompetensområden
I 1996 års totalförsvarsbeslut definierades vissa baskompetenser som ansågs
nödvändiga att behålla. Enligt regeringen kan dessa behöva omprövas mot
bakgrund av synen på behovet av anpassningsförmåga, minskade
materielbeställningar samt den pågående utvecklingen inom försvarsindustrin
.
I en första fas bör s.k. strategiska kompetensområden identifieras. Dessa
bör alltid finnas i Sverige, hos myndigheter, organisationer eller hos
industrin.
Den andra fasen är att identifiera nödvändiga utvecklings- och
produktionsresurser för att möjliggöra materiell anpassning. Identifierade
behov skall utgöra grunden för basresurser för materiell anpassningsförmåga
. Dessa benämns fortsättningsvis industriella kompetenser och återfinns
huvudsakligen i industrin.
Strategiska kompetenser
Riksdagen beslutade i 1996 års försvarsbeslut (etapp 1) att en inhemsk
kompetens skulle säkerställas inom områdena telekrigsteknik, avancerad
signa- turanpassningsteknik, undervattensteknik, flygteknik samt inom
underhåll och vidmakthållande av de system som ingår i krigsorganisationen.
Kompetensbehovet har nu förändrats. Regeringen vill i stället lyfta fram
fler men betydligt snävare avgränsade områden där den inhemska kompetensen
bör bevaras. De strategiska kompetenserna bör uppfylla något av följande
kriterier.
De skall avse specifika svenska förhållanden.
De skall omgärdas av hög sekretess, nationellt eller internationellt.
De skall vara väsentliga för vår förmåga att anpassa befintliga system till
ändrade krav och behov.
De strategiska kompetenserna bedöms utgöra delar av följande områden:
Telekrigsteknik, undervattensteknik, avancerad signaturanpassningsteknik,
flygteknik för vidmakthållande av JAS 39, vidmakthållande och underhåll av
system i krigsförbanden, ledningssystemteknik, vapenteknik och ballistiskt
skydd, Människa-System-Interaktion, systemteknik för obemannade farkoster,
informationskrigsteknik, skydd mot NBC-stridsmedel.
De strategiska kompetenserna är enligt regeringen en nödvändig
förutsättning för att staten skall kunna vara en kompetent beställare av
försvarsmateriel.
Industriella kompetenser
Det militära försvaret behöver en industriell förmåga på områden där
Sverige bör undvika ett ensidigt beroende. En industriell kompetens, även
utanför de strategiska områdena, förstärker trovärdigheten av förmågan. I
det senaste totalförsvarsbeslutet bestämde riksdagen att Sverige bör
inrikta sina ansträngningar på att skapa ett ömsesidigt internationellt
beroende för att därigenom ta till vara de fördelar och minimera de risker
som är förknippade med ett ensidigt internationellt beroende. Enligt
regeringen är denna inriktning fortsatt relevant.
Forskning och teknikutveckling
Regeringen bedömer att svensk försvarsforskning och teknikutveckling bör
inriktas för att dels skapa förutsättningar för det framtida militära
försvarets utveckling, dels för att upprätthålla de strategiska
kompetenserna och dels för att utveckla kompetenser inom områden där
Sverige har konkurrensfördelar. Regeringen bedömer det vidare önskvärt att
utveckla samverkansformerna mellan forsknings- och teknikutvecklingsorgan,
forskningsavnämare och industri.
Regeringen anser det vara nödvändigt med en internationell samverkan om
forskning och teknikutveckling i totalförsvarsfrågor. De internationella
insatserna, där en ökad förmåga eftersträvas, kan också ställa krav på den
framtida forskningen och teknikutvecklingen. Ett exempel härpå är medverkan
i olika typer av internationella minröjningsinsatser i drabbade länder. I
dag pågår en omfattande materielutveckling, främst inom sensorområdet och
för maskinell minröjning. Det krävs prov och försök med den nyutvecklade
materielen. Det största intresset bör därvid ägnas teknik och materiel som
i närtid kan få operativ användning.
Särskild vikt bör läggas på att sammanlänka civil forskning och
teknikutveckling med försvarets behov.
Regeringen framhåller att forskning har betydelse för vår förmåga till
anpassning. Det gäller i hela kedjan från tidig identifiering av
förändringar i omvärlden över värdering av alternativa handlingsmöjligheter
till beslut om anpassningsåtgärder.
Riksdagen beslutade år 1993 (prop. 1992/93:170, bet. 1992/93:FöU13, rskr.
1992/93:393) om förändringar i totalförsvarets forskning och utveckling.
Regeringen avser att under år 1999 besluta om en översyn av denna forskning
.
Materielförsörjningsprocessen
Regeringen bedömer att en effektivisering av materielförsörjningsprocessen
är en viktig förutsättning för att Försvarsmakten skall kunna utveckla en
större anpassningsförmåga. Regeringen avser därför att under år 1999
besluta om ett sådant effektiviseringsarbete. Viktiga inslag i detta är bl.
a.
Ökat internationellt samarbete.
Ökad satsning på tidiga skeden av materielprocessen genom forskning,
teknikutveckling, modellering och simulering samt utveckling och
anskaffning av demonstratorer.
Förbättrad samverkan mellan forskning, industri och försvar i integrerade
utvecklingsteam.
Ökad användning av civila industriella resurser.
Ökat inslag av direktanskaffning.
Leasing eller anskaffning tillsammans med andra länders försvarsmakter.
Anpassning av underhållsresurserna till beredskapskraven och
insatsorganisationen samt en översyn av fördelningen av ägandet av
resurserna mellan staten och industrin.
Regeringen har nyligen uppdragit åt Försvarets materielverk att i samverkan
med berörda göra en översyn av landets provningsresurser för
Försvarsmaktens behov.
Motionerna
Moderata samlingspartiet kritiserar i partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.
fl. regeringens överväganden om försvarsindustriella frågor som varande
alltför översiktliga. I flera avseenden sägs försvarsbeslutet sakna såväl
inriktning som medel för att förverkliga det regeringen säger sig vilja
värna av industriell kapacitet och kompetens. Enligt motionärerna vore
därför en naturlig slutsats av de stora förändringar som skett under de
senaste åren att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning med
uppgift att göra en genomgripande översyn av förutsättningarna för svensk
försvarsindustriell kompetens och dess betydelse, särskilt i
anpassningsperspektivet. De kort- och långsiktiga förutsättningarna för
försvarsindustrins överlevnad och utveckling bör följaktligen utredas.
Motionärerna hemställer därför att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad som i motionen anförts om en samlad översyn av kompetens
avseende forskning och utveckling, anskaffning och produktion av
försvarsmateriel (yrkande 19).
I Folkpartiets partimotion Fö7 (fp) av Lars Leijonborg m.fl. betonas att
den nya verkligheten för svensk och europeisk försvarsindustri präglas av
två förhållanden. Det ena är att efterfrågan på krigsmateriel i vår del av
världen har sjunkit kraftigt. Detta kan bara hälsas med tillfredsställelse
och Sverige har inget intresse av att medverka till att stimulera
efterfrågan på krigsmateriel. Det andra förhållandet är det växande
teknologigapet gentemot amerikansk krigsmaterielindustri. För svensk del
finns ingen anledning att, vare sig inför omstruktureringen till minskad
efterfrågan eller för att hänga med i den teknologiska utvecklingen, ställa
ökat samarbete med europeisk försvarsindustri i motsatsställning till
fortsatt samarbete med amerikanska partners. Frågan om ökat internationellt
försvarsmateriellt samarbete är av stor säkerhets- och utrikespolitisk vikt
och bör därför inte undergå stegvisa förändringar utan att de långsiktiga
konsekvenserna är klarlagda. Folkpartiet välkomnar att regeringen nu
förutser en samlad översyn av frågor som rör svensk
krigsmaterielförsörjning. Motionärerna hemställer att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om försvarets
materielförsörjning (yrkande 6).
Vänsterpartiet pekar i partimotion Fö8 (v) av Berit Jóhannesson m.fl. på
att ett minskat svenskt försvar inte kan hålla sig med en försvarsindustri
av samma omfattning som under det kalla kriget. Försvarsindustrins
kapacitet måste bygga på försvarets behov av materiel. Motionärerna anser
det nödvändigt med en omstrukturering och regeringen har ett ansvar för att
stimulera övergången från militär till civil produktion. Detta föreslås
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 4).
I samma motion sägs att det allt mer integrerade europeiska
försvarsindustrisamarbetet är förståeligt. Det är då viktigt att ta
tillvara den svenska försvarsindustrins kunskaper. Riksdag och regering bör
därför behålla möjligheten att styra och påverka detta samarbete.
Vänsterpartiet förespråkar därför en omställning där man tar hänsyn till
den sociala situationen på berörda orter och hos berörda personalgrupper.
Det är sålunda viktigt att hävda att den del av den gemensamma produktion
som kan komma i fråga, och som är grundad på svensk teknik och svenskt
kunnande, placeras i Sverige. Vad som i motionen anförts om
försvarsindustrins lokalisering bör riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna (yrkande 6).
Kristdemokraterna menar i sin kommittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö m.fl.
att det är väsentligt att reduceringen av materielanskaffningen inte ger
långsiktiga negativa konsekvenser för den inhemska kompetensen. Vi måste
upprätthålla en hög nivå på utvecklingsverksamheten för att behålla
nödvändig kompetens i ett tillväxtläge och för att svensk försvarsindustri
skall betraktas som en attraktiv samarbetspartner i den omstrukturering som
den europeiska försvarsindustrin befinner sig i. Eftersom det råder bred
politisk enighet om att försvarsindustrin måste söka utländskt samarbete i
allt högre grad, måste regeringen snarast ge långsiktiga och säkra besked
om den framtida försvarsindustriella policyn (yrkande 26).
I samma motion förordas fortsatt utveckling och anskaffning av
luftvärnsrobotsystemet 23 Bamse (yrkande 27) samt att den inhemska
ubåtskompetensen, som är strategisk, noga bör övervägas inför
försvarsbeslutet (yrkande 28).
I Miljöpartiets kommittémotion Fö15 (mp) av Lars Ångström m.fl. anförs att
regeringen vill uppmuntra till ett ökat samarbete mellan svenska och andra
europeiska krigsmaterieltillverkare. Det skulle innebära att framtida
vapensystem i än högre utsträckning blir tillverkade i samarbete mellan
svenska och utländska företag. Miljöpartiet menar att det är ett dåligt
sätt att hantera den överkapacitet som svensk vapenindustri har. Det vore
bättre att avveckla den verksamhet som inte längre behövs och gå in med
statliga arbetsmarknadspolitiska åtgärder på de orter som drabbas extremt
hårt (yrkande 6).
Näringsutskottet
Näringsutskottet, som beretts tillfälle att yttra sig över propositionen,
anför att den svenska försvarsindustrins förmåga att leverera
högteknologiska produkter till det svenska försvaret har ett stort försvars
- och säkerhetspolitiskt värde. Den industripolitiska betydelsen av denna
produktion sägs vara hög. Försvarsindustrin har frambringat ett
kvalificerat tekniskt kunnande. Spridningseffekter har i ett flertal fall
uppstått i form av civila tillämpningar av tekniken inom den övriga
industrin och genom civil användning i samhället.
När det svenska försvaret nu, mot bakgrund av det säkerhetspolitiska läget
, kommer att reduceras i storlek och ges en något annan inriktning får det
självfallet konsekvenser för den svenska försvarsindustrin. Det blir inte
längre möjligt att upprätthålla en bred inhemsk materielförsörjning inom
aktuella budgetramar. Näringsutskottet finner det naturligt att
materielförsörjningen anpassas till det nya säkerhetspolitiska läget och
till den nya försvarsorganisationens behov.
Den framtida industriella förmågan hos svensk försvarsindustri kommer att
i väsentlig omfattning baseras på ömsesidiga industriella beroenden över
nationsgränserna och på ett ökat mellanstatligt samarbete på
materielområdet. Näringsutskottet har därför inget att erinra mot vad som
sägs i propositionen om vikten av ökat mellanstatligt samarbete på
materielområdet. Utskottet vill dock peka på betydelsen av att den del av
den gemensamma produktion som kan komma i fråga och som är grundad på
svensk teknik och svenskt kunnande i så hög grad som möjligt blir placerad
i Sverige.
Näringsutskottet anser det vara ofrånkomligt att de minskande
materielbeställningarna från det svenska försvaret kommer att medföra stora
påfrestningar för den svenska försvarsindustrin. Staten har som huvudsaklig
beställare av försvarsmateriel ett stort ansvar för att möjliggöra och
underlätta denna omstrukturering, även om huvudansvaret ligger hos
industrin. I likhet med regeringen anser näringsutskottet att statsmakterna
under en övergångs-period genom lämpliga utvecklings- och
anskaffningsuppdrag kan underlätta omställningen hos sådan industri som av
försvarspolitiska skäl är av intresse för framtiden.
Näringsutskottets yttrande bifogas betänkandet.
Försvarsutskottet
Försvarsindustrin
Utskottet konstaterar, liksom regeringen, att den kommande förändringen av
Försvarsmakten ofrånkomligen leder till konsekvenser för
materielförsörjningen. Det säkerhetspolitiska läget, förändrade uppgifter
och de ekonomiska förutsättningarna kommer att medföra reduceringar i
försvarets organisation. Dessa förhållanden tillsammans med de nuvarande
osäkerheterna om försvarets framtida behov av materiel leder till
slutsatsen att Försvarsmaktens materielanskaffning framgent inte kommer att
vara tillräcklig som hemmamarknad för en utvecklande försvarsindustri av
dagens omfattning. Som framhålls i kommittémotion Fö8 (v) av Berit
Jóhannesson m.fl. måste försvarsindustrins kapacitet bygga på försvarets
behov av materiel. Verksamheter som inte längre behövs bör avvecklas,
vilket också sägs i kommittémotion Fö15 (mp) av Lars Ångström m.fl. Det
kommer sålunda inte längre att vara möjligt att med särskilda satsningar
bevara inhemsk kompetens annat än inom ett fåtal områden. Som regeringen
anför i propositionen och som också näringsutskottet betonar, kommer därför
den framtida industriella förmågan i väsentlig omfattning att baseras på
ömsesidiga industriella beroenden och på ett ökat mellanstatligt samarbete.
För ett aktivt internationellt samarbete kommer det att krävas gemensamma
projekt. Försvarsutskottet ansluter sig härvid till vad näringsutskottet
anfört om betydelsen av att sådan gemensam produktion som är grundad på
svensk teknik och svenskt kunnande, i så hög grad som möjligt blir placerad
i Sverige.
Vikten av ökat internationellt samarbete betonas också i partimotion Fö7 (
fp) av Lars Leijonborg m.fl., som också välkomnar att regeringen förutser
en samlad översyn av frågor som rör svensk krigsmaterielförsörjning.
Utskottet anser inte att motionärerna ger uttryck för någon principiellt
annan syn i frågan än vad utskottet ställer sig bakom. Motionens yrkande 6
bör därför inte bifallas av riksdagen.
De minskande materielbeställningarna kommer att medföra stora påfrestningar
för den svenska försvarsindustrin. Detta uppmärksammar såväl regeringen som
näringsutskottet. Omstruktureringar liksom avveckling av kompetenser och
tillverkningskapaciteter kan inte uteslutas. Som regeringen anför kan
statsmakterna under en övergångstid genom lämpliga utvecklings- och
anskaffningsuppdrag underlätta industrins omställning och internationella
samarbete. Utskottet förutsätter härutöver att arbetsmarknadspolitiska
åtgärder utnyttjas i erforderlig omfattning. Regeringen har också i
vårpropositionen (prop. 1998/99:100 s. 33) uppmärksammat att det nu
förestående försvarsbeslutet kommer att innebära påfrestningar på ett antal
orter i Sverige. Regeringen har därför tillsatt en arbetsgrupp med uppgift
att förbereda eventuella åtgärder för att dämpa effekterna av denna
omställning. Härmed anser utskottet att de stimulanser för övergång från
militär till civil produktion som förordas i kommittémotion Fö8 (v) yrkande
4 kan inrymmas. Utskottet anser också att det sociala hänsynstagande i
omställningen som efterlyses i motionen (yrkande 6) kommer att beaktas. De
båda motionsyrkandena bör därför inte bifallas av riksdagen. Utskottet
utgår vidare från att statliga arbetsmarknadspolitiska åtgärder sätts in på
de orter som drabbas extremt hårt, något som efterlyses i kommittémotion
Fö15 (mp) yrkande 6. Detta yrkande bör därför heller inte bifallas.
Kompetensområden samt forskning och teknikutveckling
Utskottet kan ansluta sig dels till regeringens indelning av det framtida
kompetensbehovet i s.k. strategiska kompetenser och industriella
kompetenser, dels till de kriterier som bör gälla för urvalet av de
strategiska kompetenserna. Utskottet ställer sig också bakom de i
propositionen angivna syftena för försvarsforskningen och
teknikutvecklingen.
Regering nämner i propositionen att den avser att i två på varandra
följande faser identifiera de strategiska kompetensområdena och de
nödvändiga utvecklings- och produktionsresurserna. Myndigheterna kommer ges
i uppdrag att lämna underlag härför. Utskottet har ingen invändning mot
denna ordning och kan därför inte ansluta sig till förslaget i partimotion
Fö6 (m) av Carl Bildt m.fl. om en parlamentarisk utredning om
förutsättningarna för svensk försvarsindustriell kompetens och dess
betydelse. Yrkande 19 i nämnda motion bör därför avslås. av riksdagen.
Utskottet håller med motionärerna i kommittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö
m.fl. att den förestående reduceringen av materielanskaffningen inte får
medföra negativa konsekvenser för tillväxtförmågan. Utskottet utgår från
att regeringen beaktar detta i det förestående arbetet med att definiera de
strategiska och industriella kompetenserna. Härav följer att motionens
yrkande 26 inte bör bifallas.
Samma motion förordar uttalanden om specifika kompetenser knutna till
materielsystem som luftvärnsroboten 23 Bamse och ubåtar. Utskottet är inte
berett att göra några sådana uttalanden utan anser att det är regeringens
sak att i höst förelägga riksdagen förslag om en avvägd framtida
krigsorganisation och vilka viktigare system som bör ingå i denna.
Yrkandena 27 och 28 bör därför avslås av riksdagen.
Det civila försvaret m.m.
Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen (s. 152-176) anfört
om det civila försvaret m.m. Utskottet behandlar här även motionerna Fö6
yrkande 21, Fö9 yrkandena 16-18 samt Fö402 yrkandena 1 och 2.
Förmågor inom det civila försvaret
Regeringen
Regeringen föreslår i propositionen att det övergripande målet för det
civila försvaret och för utformningen av resurserna skall vara att
värna civilbefolkningen, trygga en livsnödvändig försörjning, säkerställa
de viktigaste samhällsfunktionerna och bidra till Försvarsmaktens förmåga
vid ett väpnat angrepp och krig i vår omvärld
bidra till fred och säkerhet i omvärlden
stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på
samhället i fred.
I propositionen redovisas följande skäl för förslaget om det övergripande
målet för det civila försvaret och utformningen av resurserna.
Regeringen anser att för uppgiften försvar mot väpnat angrepp skall det
inom det civila försvaret genom en tillräckligt hög grundberedskap alltid
finnas en förmåga som skapar handlingsfrihet att hantera förändrade
förutsättningar i framtiden, att motstå hot om begränsade insatser mot
civila funktioner eller infrastruktur och att kunna stödja Försvarsmaktens
verksamhet.
Det civila försvaret skall vidare på kort sikt (enstaka år) kunna utveckla
en sådan förmåga hos viktiga samhällsfunktioner att samhället kan motstå
mer omfattande insatser av fjärrstridsmedel och begränsade luftrörliga
insatsstyrkor. Det civila försvaret skall kunna bidra till den samlade
förmågan att på medellång sikt (inom fem år) kunna möta ett väpnat angrepp
som innebär mer omfattande militära operationer och att på lång sikt (mer
än tio år) kunna möta flera olika typer av väpnade angrepp.
Regeringen anser också att en ändring bör göras i förhållande till det
tidigare försvarsbeslutet så att totalförsvarsresurserna skall kunna
användas för att bidra till fred och säkerhet i omvärlden.
Regeringen menar vidare också att resurserna inom det civila försvaret
snabbt och smidigt skall kunna utnyttjas för att stödja samhället vid svåra
påfrestningar i fred. Särskilt gäller detta vissa ledningssystem och
ledningsresurser, personal, materiel och varor i lager, sjukvårdsutrustning
, vattenreningsutrustning och resurser i övrigt som identifierats som
lämpliga vid svåra påfrestningar i fred.
Motionen
I motion Fö402 (c ) av Rolf Kenneryd anförs bl.a. att de mål som angavs i
budgetpropositionen för år 1999 för det civila försvaret skapar oklarhet
och kan försvåra tillämpningen av en helhetssyn på det civila försvarets
tre uppgifter (yrkande 1). Målformuleringen i budgetpropositionen kan,
enligt motionären, skapa intrycket av att regeringen tagit ett steg
tillbaka i det förnyelsearbete som riksdagens beslutat om. Målen för
funktionerna bör formuleras om så att de fortsättningsvis på ett tydligare
sätt kan kopplas till alla de tre uppgifterna som riksdagens beslutat om (
yrkande 2).
Utskottet
Utskottet instämmer i regeringens förslag att det övergripande målet för
det civila försvaret och utformningen av dess resurser skall vara att värna
civilbefolkningen, trygga en livsnödvändig försörjning, säkerställa de
viktigaste samhällsfunktionerna och att bidra till Försvarsmaktens förmåga
vid ett väpnat angrepp och krig i vår omvärld. Det övergripande målet skall
också vara att bidra till fred och säkerhet i omvärlden och stärka
samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på
samhället i fred.
Med anledning av yrkandena 1 och 2 i motion Fö402 (c) vill utskottet
framhålla att i försvarsbeslutets andra etapp hösten 1996 (prop. 1996/97:4,
bet. 1996/97:FöU1, rskr. 109) definierades begreppet totalförsvar i lagen (
1992:1403) om höjd beredskap. Definitionen är att totalförsvar är
verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig. Av propostionen
1996/97:4 framgår att genomförandet av internationella insatser och
stärkande av samhällets förmåga att möta svåra påfrestningar på samhället
inte är totalförsvarsverksamhet, men att totalförsvarsresurserna skall
utformas så att de också kan användas för dessa situationer. Någon ändring
av försvarsbeslutet i detta avseende har inte gjorts.
Utskottet vill i sammanhanget framhålla vad Försvarsberedningen i sitt
betänkande (Ds 1999:2) Förändrad omvärld - omdanat försvar anfört om den
fortsatta inriktningen av det civila försvarsresurserna. Beredningen anser
att de särskilda resurser som avdelas inom ramen för det civila försvaret
skall utformas för att kunna användas för tre huvudtyper av ändamål,
försvara Sverige mot väpnat angrepp, bidra till fred och säkerhet i
omvärlden samt stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra
påfrestningar i fred. Utskottet anser detta vara en bra utgångspunkt för
det forsatta arbetet.
Utskottet vill också peka på den särskilde utredare som regeringen avser
utse och som skall analysera och lämna förslag till vissa principer för att
åstadkomma en förbättrad helhetssyn när det gäller planeringen för civilt
försvar och beredskapen mot svåra påfrestningar. Utskottet utgår ifrån att
de frågor som motionären pekar på kommer att ligga inom ramen för det
översynsarbete som regeringen nu aviserar. Utskottet anser inte att det
finns anledning att föregripa resultatet av denna översyn. Något särskilt
uttalande från riksdagens sida - utöver vad utskottet ovan framhållit - bör
därför inte nu avges. Motion Fö402 (c) yrkandena 1 och 2 bör därför inte
bifallas av riksdagen.
Den fortsatta inriktningen av planeringen för det civila försvaret
Regeringen
Regeringen bedömer att resurserna inom det civila försvaret i allmänhet
skall, när så är möjligt, anpassas till och kunna ingå vid internationella
fredsfrämjande och humanitära insatser. Dessa resurser skall även kunna
användas vid svåra påfrestningar på samhället i fred. Den förändrade
hotbilden medför att satsningar även i fortsättningen behöver vidtas för
att minska sårbarheten i infrastrukturen, medan däremot åtgärder främst vad
gäller försörjningsberedskapen samt skyddsrumsbyggandet bör kunna minska
väsentligt.
I propositionen redovisas följande skäl för bedömningen av
planeringsinriktningen för det civila försvaret.
Regeringen anser att planeringen för det civila försvaret i ökad
utsträckning skall inriktas mot att säkra viktiga infrastrukturområden och
därmed minska sårbarheten i de för beredskapsförmågan gränssättande
faktorerna.
Genom att samhället blir alltmer beroende av sammansatta IT-system ökar
även sårbarheten. Beroendet gör att många vitala samhällsfunktioner har
svårigheter att lösa sina uppgifter om IT-system slås ut. Det kan gälla
system för värme, vatten, administrativa uppgifter m.m. Regeringen anser
därför att åtgärder skall vidtas för att minska sårbarheten i de
samhällsviktiga IT-systemen.
Regeringen uppdrog i december 1997 åt ÖCB att i samråd med berörda
funktionsansvariga myndigheter och Försvarsmakten redovisa i vilken
utsträckning sårbarheten hos den civila infrastrukturen, främst
telekommunikationerna, elförsörjningen och datasystemen, kan bedömas vara
gränssättande för totalförsvarsförmågan vid olika antaganden om de resurser
som en angripare kan sätta in. Slutredovisning skall ske senast den 1 mars
2000. Regeringen avser vidare uppdra åt Försvarets forskningsanstalt att
sammanfatta och utvärdera de studier som under senare år genomförts
avseende bl.a. hot mot infrastrukturen, främst elförsörjning och
telekommunikation.
När det gäller försörjningsberedskapen menar regeringen bl.a. att vårt
medlemskap i EU m.m. pekar mot att handeln kommer att fortgå någorlunda
ostörd långt in i en eventuell framtida kris. Den internationella
utvecklingen med ökad integration och starkare ömsesidigt beroende minskar
riskerna från försörjningssynpunkt. Samtidigt innebär den ökade globala
konkurrensen och den allt snabbare tekniska utvecklingen en förändring av
det svenska näringslivet. Regeringen anser att ovan nämnda förändringar,
tillsammans med den ändrade inriktningen för Försvarsmaktens planering,
medför nya förutsättningar för planering av försörjningsberedskapen.
Regeringen avser även att se över möjligheten att vid senare tillfälle
lyfta upp försörjningsfrågor på EU:s agenda.
I fråga om förmåga och organisation för internationellt säkerhetssamarbete
anför regeringen bl.a. att i totalförsvarspropositionen (1996/97:4) angavs
att resurser inom det civila försvaret skall kunna utnyttjas vid
genomförandet av internationella fredsfrämjande och humanitära insatser.
Överstyrelsen för civil beredskap har ett samordningsansvar och har på
regeringens uppdrag inventerat vilka resurser inom det civila försvaret som
kan nyttjas för internationella insatser. Ett eventuellt ianspråkstagande
för internationella insatser är emellertid förknippat med kostnader och bör
inte göras utan säkerhetspolitisk analys. Det krävs enligt regeringen en
mer ingående analys av vilka civila försvarsresurser som det finns behov av
och som är tillgängliga.
Statens räddningsverk (SRV) har till uppgift att upprätthålla beredskap
för att genomföra räddnings- och katastrofinsatser samt att ha kapacitet
för att medverka i den inledande återuppbyggnadsfasen i krigs- och
krisdrabbade länder. De svenska katastrof- och räddningsinsatser som kan
genomföras utformas i enlighet med vad som efterfrågas av internationella
organisationer och FN-systemet.
Utskottet
Utskottet instämmer i regeringens bedömning av hur den fortsatta
inriktningen av planeringen för det civila försvaret bör utformas.
Utskottet vill framhålla betydelsen av att satsningar görs för att minska
sårbarheten i infrastrukturen.
Utskottet vill med anledning av Statens räddningsverks uppgift att ha
kapacitet för att medverka i den inledande återuppbyggnadsfasen i krigs-
och krisdrabbade länder anföra följande.
På annan plats i detta betänkande redovisas regeringens syn på vissa
planeringsfrågor vad gäller det civila försvaret och beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred. Det framgår av redovisningen att
regeringen avser utse en särskild utredare som skall se över nu gällande
planeringssystem för civilt försvar och beredskapen mot svåra påfresningar
på samhället i fred. Enligt regeringen bör utredaren föreslå former för en
planering som bl.a. tillgodoser samhällets förmåga att kunna bidra till
fred och säkerhet i omvärlden. Utskottet anser att regeringen i detta
sammanhang även bör överväga en översyn av förordningen (1989:205) om
byggnads- och reparationsberedskapen så att denna organisation - med
uppgift att utföra nybyggnads-, reparations- och röjningsarbeten för
totalförsvaret - även kan utnyttjas för det internationella
säkerhetsfrämjande arbete som Sverige deltar i.
Funktionen Ordning och säkerhet
Regeringen
Regeringen bedömer att under försvarsbeslutsperioden skall 1 500
totalförsvarspliktiga utbildas till den särskilda
beredskapspolisorganisationen. Någon utbyggnad av den allmänna
beredskapspolisorganisationen skall inte ske under försvarsbeslutsperioden.
Det bör finnas en beredskap att kunna anpassa utbildning och uppgifter i
enlighet med vad som kan komma att bli resultatet av Kombattantutredningens
förslag, av sådana förslag som Pliktutredningen presenterar år 2000 samt av
en eventuell översyn enligt Överstyrelsen för civil beredskaps förslag om
bl.a. direktinskrivning av totalförsvarspliktiga.
I propositionen redovisas följande skäl för bedömningen av funktionen
Ordning och säkerhet.
Regeringen anmälde i 1996 års totalförsvarsproposition (prop. 1996/97:4)
att inriktningen bör vara att under försvarsbeslutsperioden utöka
beredskaps-polisens organisation till att totalt omfatta 15 000.
Regeringen informerade riksdagen i 1999 års budgetproposition (prop. 1998/
99:1 utg.omr. 6) om att utbyggnaden av den särskilda beredskapspolisen inte
har kunnat genomföras i den takt som var avsedd. Rikspolisstyrelsen har den
16 november 1998 på regeringens uppdrag redovisat vilka konsekvenser som
uppstår för funktionens förmåga om målsättningen i försvarsbeslutet inte
kan uppnås. Enligt Rikspolisstyrelsen minskar polisens förmåga att
kortsiktigt medverka i de planerade uppgifterna inom totalförsvaret. Detta
skall dock ställas mot att det säkerhetspolitiska läget gör att risken för
ett behov av insatser inom området är mycket liten.
Mot bakgrund av vad Rikspolisstyrelsen redovisat och av vad
Försvarsberedningen uttalat anser regeringen att en ominriktning av den
särskilda beredskapspolisorganisationen är motiverad. Antalet utbildade
totalförsvarspliktiga avsedda för denna bör kunna sänkas från 5 000 till 1
500 under försvarsbeslutsperioden. Någon utbyggnad av den allmänna
beredskapspolis-organisation bör inte ske under försvarsbeslutsperioden.
Utskottet
Utskottet instämmer i regeringens bedömning att antalet
totalförsvarspliktiga, som utbildas till den särskilda
beredskapspolisorganisationen, uppgår till 1 500 under
försvarsbeslutsperioden. Utskottet delar också regeringens syn på att det
under perioden inte sker någon utbyggnad av den allmänna
beredskapspolisorganisationen.
Funktionen Telekommunikationer
Regeringen
Regeringen bedömer att med nuvarande ekonomiska förutsättningar kommer
telekommunikationens säkerhet inför både allvarliga störningar i fred och
höjd beredskap i huvudsak att vara godtagbara inom några år. Bedömningen är
dock osäker eftersom utvecklingen inom telefunktionen går mycket snabbt och
nya sårbarheter men också nya möjligheter kan uppstå. Regeringen anser att
en uppföljning av genomgången av telefunktionen skall genomföras.
Som bakgrund till regeringens bedömning framhålls bl.a. uttalanden av
försvarsutskottet. Regeringen pekar härvid på utskottets uttalanden om att
det alltjämt föreligger avgörande brister inom telefunktionen, att det
krävs en utförlig redovisning av funktionen samt att en
funktionsutvärdering bör genomföras snarast (bet. 1998/99:FöU1).
Regeringen anför vidare som bakgrund till sin bedömning att samhällets
ökade beroende av väl fungerande telekommunikationer minskar toleransen för
avbrott och störningar. Den snabba teknikutvecklingen med nya tjänster
medför emellertid också en ökad sårbarhet. Internetutvecklingen medför en
ökad risk för att obehöriga, var som helst i världen, kan göra intrång och
manipulera i dåligt skyddade datasystem. Det blir ännu viktigare att kunna
skydda infrastrukturen inte endast mot fysiska angrepp utan även mot allt
mer sofistikerade attacker.
Telekommunikationsfunktionen är sårbar för precisionsbekämpning med
långräckviddiga luftburna vapen. Sårbarheten gäller alla samhällsviktiga
teleoperatörer och beror i huvudsak på att viss vital teleutrustning
fortfarande är koncentrerad i otillräckligt skyddade lokaler. Några viktiga
driftledningar saknar fortfarande tillräckligt skydd. Funktionen är också
sårbar för långa elavbrott. Mindre teleanläggningar klarar elavbrott
enstaka timmar och större teleanläggningar enstaka dygn. Möjligheter saknas
för närvarande att prioritera samhällsviktiga abonnenter.
I propositionen redovisas följande skäl för bedömningen av funktionen
Telekommunikationer.
Regeringen bedömer att, trots de åtgärder som vidtagits de senaste åren,
risken fortfarande är stor att telekommunikationerna kan lamslås vid en
stor insats över hela landet av precisionsstyrda luftburna vapen med lång
räckvidd eller en avancerad intrångsattack via telenät mot
teleoperatörernas styr- och övervakningsnät. Risk föreligger att ett sådant
angrepp kan sättas in med kort förvarning vid en konflikt som kan beröra
Sveriges säkerhet.
Regeringens bedömning är att med nuvarande ekonomiska förutsättningar
kommer telekommunikationernas säkerhet inför både allvarliga störningar i
fred och höjd beredskap att vara i huvudsak godtagbar inom några år.
Bedömningen är dock osäker eftersom utvecklingen inom området går mycket
fort och skyddet kan behöva anpassas därefter. Bedömningen utgår ifrån att
de åtgärder som framgår av nedan/ovan redovisad inriktning genomförs under
angiven tidsperiod.
Regeringen anser att funktionen Telekommunikationer är en nyckelfunktion
för totalförsvaret, som vid ett väpnat angrepp måste fungera med hög
säkerhet. Samhällets beroende av fungerande telekommunikationer gör att
funktionen kan vara en gränssättande faktor för hela totalförsvarets
samlade förmåga. Sårbarheten måste därför efterhand byggas bort eller
begränsas och säkerheten ökas i telenäten.
Motionerna
I partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.fl. sägs bl.a. att det inte är
tillfredsställande att säkerheten avseende telekommunikation anses bli
godtagbar först om några år. Våra telekommunikationer måste skyddas. De
utgör, som regeringen konstaterar, en gränssättande faktor för hela
totalförsvarets samlade förmåga. Enligt motionärernas mening är det
angeläget att skapa klarhet i de åtgärder som bör vidtas för att få en
godtagbar säkerhet i telekommunikationssystemen även sett i ett nära
framtidsperspektiv (yrkande 21).
I kommittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö m.fl. anförs bl.a. att regeringen
har mycket knapphändigt belyst specificering av och förslag om hur
infrastrukturen kan skyddas. Kristdemokraterna anser att skyddet för
telekommunikationer snarast måste sättas i sådant skick att det kan fungera
vid ett väpnat angrepp. Den av regeringen planerade inriktningen av
åtgärder för att garantera säkerheten i telenäten måste således snarast
påbörjas (yrkande 16).
Utskottet
Utskottet har vid upprepade tillfällen bl.a. framhållit samhällets stora
beroende av sårbara tekniska system inom viktiga infrastrukturområden.
Utskottet anser att en inbyggd robusthet och flexibilitet i samhällets
grundstruktur är avgörande för förmågan att klara extrema påfrestningar.
Uthålligheten inom telekommunikationsområdet i detta avseende bedömer
utskottet vara av särskilt vital betydelse.
Mot bakgrund av regeringens bedömning i propositionen om
telekommunikationens säkerhet, som huvudsakligen först inom några år kommer
att vara godtagbar vid nuvarande ekonomiska förutsättningar, anser
utskottet att den aviserade funktionsgenomgången är ytterst angelägen att
genomföra och förusätter att denna snarast kommer till stånd. Detta inte
minst med hänsyn till att regeringens bedömning är osäker eftersom
utvecklingen inom funktionen går mycket snabbt.
Utskottet anser att frågan om säkerheten i och skyddet av
telekommunikationssystemen som tas upp i motionerna Fö6 och Fö9 är ytterst
angelägna frågor. Utskottet utgår ifrån att den nu aviserade
funktionsgenomgången bl.a. kommer att behandla dessa frågor. Utskottet
finner därför inte skäl att nu föregripa resultatet av denna genomgång,
utan föreslår att riksdagen inte bifaller motionerna Fö6 (m) yrkande 21 och
Fö9 (kd) yrkande 16.
Delfunktionen Elförsörjning
Regeringen
Regeringen bedömer att vitala funktioner i samhället är beroende av
tillgång till el för att kunna upprätthållas. Det är inte möjligt att
säkerställa en helt störningsfri elförsörjning i händelse av krig.
Det är ett samhällsintresse att minska beroendet av en fungerande
ordinarie elförsörjning i vitala samhällsfunktioner. Samhällsviktig
verksamhet som oundgängligen måste fungera bör säkra tillgången till el för
situationer då den ordinarie elförsörjningen inte fungerar.
Åtgärder som vidtas för att kunna upprätthålla och återupprätta
elförsörjningen i krig är angelägna och bidrar långsiktigt till en höjd
beredskapsförmåga. De statliga insatserna inom området bör ges fortsatt hög
prioritet. En översyn av beredskapsplaneringen bör genomföras med syfte att
bl.a. pröva nivån i de statliga åtagandena inom området och utveckla målen
för verksamheten. Forskningsinsatserna på området skall tydligare kopplas
till de operativa beredskapsarbetet.
Arbetet med att utveckla en samordnad strategi för beredskapsåtgärder inom
elförsörjningen och hos elanvändare bör fortsätta. Ytterligare insatser för
att upprätta och upprätthålla försörjning med reservkraft hos viktiga
elanvändare i samband med störningar i krigs- och fredstid bör övervägas.
I propositionen redovisas följande skäl för bedömningen av delfunktionen
Elförsörjning.
Elförsörjningen kan göras mindre sårbar genom att elsystemet i
förebyggande syfte görs mer robust och motståndskraftigt i samband med om-
och utbyggnad och införande av ny teknik inom elförsörjningen, samt genom
en beredskap att vidta skadeavhjälpande åtgärder vid störningar.
Kostnaderna för och de tekniska svårigheterna med att helt förhindra att
det svenska elsystemet drabbas av störningar är emellertid mycket stora,
särskilt om de skulle genomföras på kort sikt. Åtgärderna måste därför
inriktas på att minska sårbarheten i elförsörjningen och beroendet inom
viktiga samhällsfunktioner av den ordinarie elförsörjningen.
Elberedskapslagen (1997:288) reglerar ansvaret för den planering och de
åtgärder som behövs för att kunna tillgodose elförsörjningen vid höjd
beredskap. Huvudprincipen är att elföretagen är skyldiga att vidta åtgärder
som beslutas med stöd av lagen för att tillgodose elförsörjningen vid höjd
beredskap. I lagen har inte närmare preciserats eller exemplifierats vilka
beredskapsåtgärder som skall vidtas.
Vid höjd beredskap skall Svenska kraftnät leda och samordna
elförsörjningens resurser och att ta fram underlag för beslut om
prioriteringar av elanvändningen. Vidare ingår ett övergripande ansvar för
reparationer och underhåll av anläggningar i elsystemet.
Elberedskapsarbetet bedrivs också på en regional nivå inom tre elregioner
som är Svenska kraftnäts regionala organ på elberedskapsområdet.
När det gäller inriktningen av beredskapsplaneringen anför regeringen bl.a
. att Svenska kraftnät har redovisat en verksamhetsplan för perioden 1997-
2001. Enligt planerna inriktas elberedskapen på åtgärder som ökar
elförsörjningens uthållighet i ett långsiktigt perspektiv och som skall ge
förutsättningar för anpassning av handlingsberedskapen till eventuella
förändringar i den säkerhetspolitiska bilden.
Åtgärder för ökad säkerhet i elförsörjningen i områden av betydelse för
totalförsvaret prioriteras. Anläggningar i stamnätet och regionala nät av
särskild betydelse för totalförsvaret skall skyddas genom fortifikatoriska
åtgärder och vara förberedda för personell bevakning.
Regeringens bedömning är att beredskapsläget inom delfunktionen har
förbättrats sedan år 1997. Regeringen har, under förutsättning av de
resurser som statsmakterna för närvarande anslår till verksamheten, ingen
anledning att befara att beredskapsarbetet inom elförsörjningen brister
eller bedrivs med en felaktig inriktning. En snabb höjning av förmågan inom
delfunktionen är svår och kostsam att genomföra och torde inte vara
förenlig med krav på kostnadseffektivtet. Det är, bl.a. mot bakgrund av de
förutsättningar som gäller för elsystemets sårbarhet, inte realistiskt att
förvänta några snabba höjningar i förmågan. Elberedskapen är ett
långsiktigt verkande arbete.
Pågående utrednings- och åtgärdsprojekt bedöms exempelvis av Svenska
kraftnät inom fem till tio år öka uthålligheten i de nationella och
regionala näten i Syd- och Mellansverige. Även möjligheterna att
upprätthålla en begränsad elproduktion i regionala och lokala nät (s.k. ö-
drift) inom Syd- och Mellansverige vid långvariga elavbrott bedöms öka.
Regeringen har i samband med 1999 års budgetproposition anfört att en
genomgång av funktionen Energiförsörjning skall ske inom de närmaste åren.
Försvarsutskottet har i denna fråga anfört att sådana utvärderingar snarast
bör genomföras. Mot denna bakgrund avser regeringen att genomföra en
översyn av delfunktionen Elförsörjning. En sådan översyn skall bl.a.
uppmärksamma de nuvarande beredskapsinsatsernas omfattning, inriktning och
förväntade resultat i förhållande till totalförsvarets behov samt överväga
behovet av förändringar i dessa avseenden. Härvid är det enligt regeringens
bedömning angeläget att utveckla mer detaljerade kvantitativa och
tidsmässiga mål beträffande förmågan att försörja geografiska områden och
viktiga samhällsfunktioner. Sådana mål skall tas fram för alternativa
antaganden om beredskapsinsatsernas finansiella omfattning. Regeringen
kommer i ett senare skede att ta ställning till närmare former för
översynen, bl.a. vad gäller en utvärdering av erfarenheterna av
elberedskapslagen med dess tillämpning.
När det gäller att minska beroendet av ordinarie elförsörjning överväger
regeringen för närvarande vilka ytterligare åtgärder som bör initieras för
att minska beroende av ordinarie kontinuerlig elförsörjning. Regeringen
avser inledningsvis bl.a. att ta initiativ till utredningar av frågorna om
den framtida stödgivningen till reservkraft, om fördelning av
reservkraftsaggergat och värmeförsörjningens elberoende. Berörda
myndigheter kommer att involveras i detta arbete.
Motionen
Motionärerna i komittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö m.fl. anser inte att
den bristande tillgången på personella bevakningsresurser, som regeringen
anger, skall vara ett skäl för att inte skydda viktiga anläggningar inom
elförsörjningen. En sådan brist måste med det snaraste kunna avhjälpas.
Bevakningen av den sårbara elförsörjningen måste intensifieras så att den
skyddas från såväl angrepp från nära håll som precisionsbekämpning med
långräckviddiga luftburna vapen (yrkande 17).
Utskottet
Utskottet har vid upprepade tillfällen bl.a. framhållit samhällets stora
beroende av sårbara tekniska system inom viktiga infrastrukturområden.
Utskottet anser att en inbyggd robusthet och flexibilitet i samhällets
grundstruktur är avgörande för förmågan att klara extrema påfrestningar.
Uthålligheten inom elförsörjningen i detta avseende bedömer utskottet vara
av särskilt vital betydelse.
Mot bakgrund av bl.a. utskottets tidigare uttalande om en snar
funktionsgenomgång av delfunktionen Elförsörjning välkomnar utskottet att
regeringen nu avser att genomföra en sådan översyn. Översynen skall bl.a.
uppmärksamma de nuvarande beredskapsinsatsernas omfattning, inriktning och
förväntade resultat i förhållande till totalförsvarets behov samt överväga
behovet av förändringar i dessa avseenden. Utskottet välkomnar också
regeringens avisering om närmare former för översynen, bl.a. vad gäller en
utvärdering av erfarenheterna av elberedskapslagen med dess tillämpning.
Utskottet anser att frågan om skyddet av den sårbara elförsörjningen som
tas upp i motion Fö9 är en ytterst angelägen fråga. Utskottet utgår ifrån
att den nu aviserade funktionsgenomgången bl.a. kommer att behandla denna
fråga. Utskottet finner därför inte skäl att nu föregripa resultatet av
denna genomgång, utan föreslår att riksdagen inte bifaller motion Fö9 (kd)
yrkande 17.
Ekonomisk politik i kriser och krig
Regeringen
Regeringen bedömer att planeringen av den ekonomiska politiken inför
krissituationer bör utgå från att det övervägande ansvaret för att målen
för den ekonomiska politiken skall kunna uppnås vilar på generella
ekonomisk-politiska åtgärder. Detta innebär att reglerande åtgärder av mer
omfattande slag förutsätts inte behöva sättas i kraft förrän i ett sent
skede i en krissituation.
Regeringen anser att denna bedömning även bör ligga till grund för den
planering och de övriga beredskapsförberedelser som olika
funktionsansvariga myndigheter inom den civila delen av totalförsvaret är
skyldiga att utföra. Regeringen har för avsikt att se över de instrument
som finns för att klara uppgifter i krissituationer av skilda slag.
I propositionen redovisas följande skäl för bedömningen av ekonomisk
politik i kriser och krig.
Inledningsvis framhåller regeringen att Beredskapsdelegationens förslag
överensstämmer med regeringens bedömning.
Utvecklingen såväl i Sverige som i vår omvärld har lett till att
traditionella regleringssinstrument, såsom bl.a. pris- och valutaegleringar
och ransonering, fått allt mindre relevans. Av mycket stor betydelse i
sammanhanget är också att Sveriges medlemskap i EU ger nya möjligheter och
förutsättningar för den ekonomiska politiken och försörjningspolitiken i
krissituationer.
De grundläggande förändringar som inträtt under senare år gör att
regeringen anser att det är både möjligt och nödvändigt att i viss
utsträckning omvärdera den för olika krissituationer planerade användningen
av nationella reglerande ingrepp i utrikeshandel och utrikes betalningar
samt ransonering och prisreglering som instrument i den ekonomiska
politiken i krissituationer.
De bedömningar regeringen gör innebär att nationella regleringar under de
nu aktuella förutsättningarna bör antas komma att sättas i kraft avsevärt
senare i krissituationer än vad som hittills antagits eller införas med
starkt begränsade tillämpningsområden. I båda fallen innebär det att den
allmänna ekonomiska politiken, som syftar till att stabilisera
samhällsekonomin, att styra resurser till angelägna användningsområden och
att motverka en ogynnsam inkomstfördelning, bör förutsättas komma att
bedrivas utan egentligt stöd av de traditionella regleringsinstrumenten
allt längre in i en krissituation. Ett större ansvar kommer därmed att vila
på mer generella ekonomisk-politiska åtgärder för att uppnå målen för den
ekonomiska politiken. Dessa instrument kan därför behöva utvecklas för att
kunna klara uppgifterna i krissituationer av skilda slag.
De bedömningar som nu redovisats avser krissituationer där störningarna är
måttliga eller ganska svåra. I mycket allvarliga kriser där väsentliga varu
- och finansmarknader i vårt land har upphört att fungera kan
statsledningen för att söka uppnå oavvisliga nationella mål behöva
tillgripa enkla och handfasta reglerande åtgärder. Regeringen anser därför
att de förändrade förutsättningarna för att använda regleringar i
krissituationer bör ligga till grund för en översyn av den planering och de
övriga beredskapsförberedelser som olika funktionsansvariga myndigheter
inom den civila delen av totalförsvaret är skyldiga att utföra.
Utskottet
Utskottet gör ingen annan bedömning än regeringen om den ekonomiska
politiken i kriser och krig.
Vissa planeringsfrågor vad gäller det civila försvaret och beredskapen mot
svåra påfrestningar på samhället i fred
Regeringen
Regeringen bedömer att formerna för att på ett effektivt och rationellt
sätt kunna möta ett bredare spektrum av hot och risker successivt måste
utvecklas. Utgångspunkten bör härvid vara en förbättrad helhetssyn.
En särskild utredare bör utses som skall analysera och lämna förslag till
vissa principer för att åstadkomma en förbättrad helhetssyn när det gäller
planeringen för civilt försvar och beredskapen mot svåra påfrestningar på
samhället i fred.
I propositionen redovisas följande skäl för bedömningen av vissa
planeringsfrågor vad gäller det civila försvaret och beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred.
Totalförsvarsresurserna skall utformas så att de även kan användas vid
internationella fredsfrämjande och humanitära insatser och stärka
samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på
samhället i fred. Det civila försvaret måste beakta även ett bredare
spektrum av hot och risker.
Det skall finnas en beredskap att hantera de påfrestningar som kan uppstå
i samhället. Beredskapen skall avse extraordinära situationer som kan
uppstå genom snabba och allvarliga försämringar av samhällets funktion.
Planeringen mot svåra påfrestningar på samhället i fred är inte en del av
totalförsvarsplaneringen utan genomförs inom ramen för berörda departements
och myndigheters normala planering.
Formerna för att på ett effektivt och rationellt sätt kunna möta ett
bredare spektrum av hot och risker måste emellertid enligt regeringen
successivt utvecklas. Utgångspunkten bör härvid vara en förbättrad
helhetssyn. Betydande samordningsvinster bör kunna uppnås med helhetsynen
som grund.
I dag delas samhället planeringsmässigt in i sektorer (svåra påfrestningar
) respektive funktioner (civilt försvar). I flera fall sammanfaller
indelningen och det är ofta samma myndigheter som ingår och har uppgifter
inom såväl en sektor som inom en funktion. Nuvarande funktionsindelning
inom det civila försvaret har använts under cirka tio år. Det gäller även
den ekonomiska planeringsramen.
Mot bakgrund av detta anser regeringen att en utredare skall se över nu
gällande planeringssystem för civilt försvar och för beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred. I detta ligger att pröva hur de
nuvarande samordningssystemen kan utvecklas. Utredaren bör föreslå former
för en planering som tillgodoser samhällets förmåga att möta olika slag av
hot och att kunna bidra till fred och säkerhet i omvärlden. Nuvarande
funktionsindelning inom det civila försvaret samt myndigheternas roller
skall prövas.
Regeringen anser vidare att en utgångspunkt för utredningen skall vara att
med tillämpning av ansvarsprincipen bygga beredskapen underifrån, dvs.
utgångspunkten skall vara det fredstida samhällets ansvarsfördelning samt
samlade förmåga och att åtgärder sedan successivt vidtas utefter hela
hotskalan från svåra påfrestningar till väpnat angrepp.
Motionen
Motionärerna i kommittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö m.fl. anser bl.a. att
det i avsnittet om det civila försvaret saknas en beskrivning av hur det
civila samhället i sin helhet kan skyddas och fungera vid en krissituation.
Länsstyrelsernas och kommunernas roll som områdesansvariga organ och deras
skyldigheter och befogenheter har inte klarats ut.
Kristdemokraterna kräver en grundläggande analys av de nya hotens
konsekvenser för civlbefolkningen, hur civilbefolkningen kan skyddas och
användas för att samhället skall fungera vid krissituationer (yrkande 18).
Utskottet
Utskottet instämmer i regeringens bedömning att formerna för att på ett
effektivt och rationellt sätt kunna möta ett bredare spektrum av hot och
risker successivt måste utvecklas och att utgångspunkten härvid bör vara en
förbättrad helhetssyn.
Med anledning av yrkande 18 i motion Fö9 (kd) vill utskottet framhålla att
inom ramen för den reguljära planeringen av åtgärder m.m. som
beredskapsmyndigheter och andra genomför för att skydda befolkningen i
händelse av bl.a. krig görs analyser över hur civilbefolkningen kan komma
att drabbas. Analyserna skall utgöra en grund för vilka åtgärder som de
olika funktionerna inom det civila försvaret bör genomföra samt
prioriteringar mellan funktionerna. Som framgått ovan kommer den nuvarande
funktionsindelningen inom det civila försvaret samt myndigheternas roller
att prövas av en utredare. Utskottet bedömer att de frågor som motionärerna
pekar på om de nya hotens konsekvenser för civilbefolkningen bör ligga inom
ramen för utredarens uppdrag.
Utskottet vill också framhålla att frågan om länsstyrelserna och
kommunernas roll som områdesansvariga organ och deras skyldigheter och
befogenheter har behandlats av utredningen Arbetsgruppen Ledningskedjan -
en utredning som initierades av utskottet våren 1997. Utredningen bereds nu
inom Regeringskansliet. Utskottet bedömer att resultatet av denna beredning
skall ge klarlägganden i fråga om länsstyrelserna och kommunernas
skyldigheter och befogenheter i enlighet med vad som anförs i motionen.
Något skäl att nu föregripa resultatet av detta arbete genom ett särskilt
uttalande från riksdagen anser utskottet inte föreligga. Mot bakgrund av
vad utskottet nu anfört anser utskottet att motion Fö9 (kd) yrkande 18 inte
bör bifallas av riksdagen.
Personal
Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen (s. 129-151) anfört
om personal. Utskottet behandlar även motionerna Fö6 (m) yrkandena 17 och
18, Fö7 (fp) yrkandena 7-9, Fö8 (v) yrkandena 8, 10 och 11, Fö9 (kd)
yrkandena 19-21, Fö11 (s) yrkandena 1 och 2, Fö12 (s) samt Fö16 (s).
Personalfrågornas handläggning
Regeringen
Regeringen ger inledningsvis en fyllig överblick över hur personalfrågorna
har handlagts sedan 1996 års försvarsbeslut.
I sammanhanget pekar regeringen på att Försvarsmakten i sitt underlag till
den säkerhetspolitiska kontrollstationen framhållit att dagens personal-
försörjningssystem för officerare inte svarar mot den framtida
organisationens krav. Ett nytt system bör därför tas fram och
Försvarsmakten avser genomföra en översyn så att statsmakterna kan få
underlag för erforderliga beslut. Regeringen har gett Försvarsmakten i
uppdrag att i maj i år redovisa en samlad principiell syn på den framtida
personalförsörjningen.
Mot bakgrund av vad som nu har anförts anser regeringen, särskilt med de
osäkerheter som råder i Försvarsmaktens underlag när det gäller
personalfrågorna i vid bemärkelse och de förestående omfattande
omstruktureringarna av Försvarsmakten, att det inte nu är möjligt att ge en
samlad syn på ett framtida personalförsörjningssystem för Försvarsmakten.
I övrigt hänvisas till propositionen s. 129-131.
Totalförsvarsplikt
Regeringen
Regeringen bedömer att det inte finns skäl att föreslå några ändringar av
de principer om totalförsvarets personalförsörjning som lades fast i
totalförsvarsbeslutet år 1996. Tillämpningen av pliktsystemet har
ifrågasatts och denna och flera andra frågor utreds för närvarande av 1998
års Pliktutredning.
Enligt regeringen måste grunden för ett framtida pliktsystems utformning
och tillämpning vara behoven baserade på vilka uppgifter som skall kunna
lösas med totalförsvaret. Antalet totalförsvarspliktiga som årligen skall
utbildas liksom utbildningens innehåll skall grundas på dessa behov.
Uppgiften att möta ett väpnat angrepp skall vara dimensionerande för det
framtida pliktsystemet. Antalet årligen utbildade totalförsvarspliktiga
måste även kunna vara basen för de krigsförband som skall ställas till
förfogande i internationella insatser. Frågan om viss pliktpersonal kan
behöva utbildas för att kunna göra insatser vid svåra påfrestningar på
samhället i fred utreds av Pliktutredningen.
Trots Pliktutredningens pågående arbete anser regeringen att det är
nödvändigt att redan nu ta ställning i vissa frågor. En sådan fråga är
fördelningen av pliktpersonalen till det militära respektive det civila
försvaret.
Beroende på övergången till ny krigsorganisation och förändringar i
grundorganisationen kommer värnpliktsvolymen för åren 2000 och 2001 att
reduceras till cirka 15 000 totalförsvarspliktiga per år.
Även för det civila försvaret bedömer regeringen att en minskning bör
göras. För det kommunala behovet bör utbildningsvolymen kunna minska från
innevarande års volym om ca 3 000 totalförsvarspliktiga till ca 1 500 per
år under åren 2000 och 2001. Regeringen avser att uppdra åt berörda
myndigheter att analysera konsekvenserna av den minskning av antal
utbildade totalförsvarspliktiga inom det civila försvaret som regeringen
beslutat för åren 2000 och 2001. Regeringen avser vidare att låta utreda
behovet av totalförsvarspliktiga för det civila försvaret efter år 2001.
Totalförsvarets pliktverk har mot bakgrund av den osäkerhet som råder om
Försvarsmaktens framtida utbildningsorganisation hemställt att få förenkla
i inskrivningsbesluten. Pliktverket anser sålunda bl.a. att
inskrivningsbesluten vid mönstringen bör ersättas med preliminära beslut
som senare följs av slutliga inskrivningsbeslut. Pliktverket har lämnat
förslag på hur detta författningstekniskt skall lösas genom bl.a. ändringar
i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt. Regeringen anser emellertid att
de problem som Pliktverket tar upp kan hanteras inom ramen för gällande
bestämmelser.
Regeringen anser härutöver att utbildningstidernas längd inom framför allt
det militära försvaret bör omprövas.
Motionerna
I Folkpartiets partimotion Fö7 av Lars Leijonborg m.fl. framhålls att
totalförsvarsplikten i framtiden bör vara könsneutral för hela
totalförsvaret. Ingen bör utbildas utan att det finns ett behov av dem i
krigsorganisationen. Enligt motionärerna är det ännu för tidigt att uttala
sig exakt om det framtida utbildningsbehovet. Däremot sägs det finnas
anledning att anta att detta med nu tänkt ominriktning av
krigsorganisationen skulle kunna bli väsentligt lägre än hittillsvarade
utpekade ca 25 000 årligen. Förmodligen ligger det kommande långsiktiga
behovet inte högre än i storleksordningen 10 000 till 12 000. Det bör vara
ett tydligt planeringsunderlag inför den fortsatta beredningen inför
försvarsbeslutet 2000/2001. Motionärerna hemställer att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försvarets
personalförsörjning (yrkande 7).
I samma motion pekas på det stora antalet utbildade värnpliktiga som finns
sedan tidigare år. En kraftigt minskad pliktutbildning under åren 2000 och
2001 skulle därför inte minska förutsättningarna för att kunna bemanna den
krympande krigsorganisationen. Ett kraftigt minskat värnpliktsuttag bör
således göras för att bl.a. skapa det ekonomiska utrymme som behövs för att
ersätta den borttagna teknikfaktorn (yrkande 8).
Av samma skäl - det finns med hänsyn till bemanningsbehovet i en framtida
reducerad krigsorganisation redan ett överskott på utbildade värnpliktiga -
bör det nu inledda försöket med korttidsutbildning snarast avvecklas (
yrkande 9).
Moderata samlingspartiet anser i sin partimotion Fö6 av Carl Bildt m.fl.
att ambitionerna att till varje pris utbilda så många unga män som möjligt
har lett till utbildningsvolymer och utbildningsformer som omedelbart bör
omprövas. Idéerna om att årligen utbilda 10 000 civila beredskapsmän sägs
nu slutligen kunna avvisas. Civil- och värnpliktsvolymer kan då anpassas
till försvarets behov snarare än till det föregivna behovet av
utbildningsplatser av mer principiella skäl. Motionärerna hemställer därför
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts
dels om att avbryta planerad utbildning av civila beredskapsmän (yrkande 17
),
dels om att se över antalet civilpliktiga som grundutbildas (yrkande 18).
Vänsterpartiet menar i sin partimotion Fö8 av Berit Jóhannesson m.fl. att
när den allmänna värnplikten inte är allmän i tidigare bemärkelse så måste
den civila nyttan av värnplikten lyftas fram. Poängen med plikt sägs vara
att den omfattar alla samhällsklasser och grupper i samhället. Det sägs
vidare att det är lätt att argumentera för frivillighet men att en sådan
har vissa negativa konsekvenser. Vänsterpartiet anser därför att det är
betydelsefullt att totalförsvarsplikten upprätthålls, vilket riksdagen som
sin mening bör ge regeringen till känna (yrkande 8).
Motionärerna anser att de värnpliktiga i så stor utsträckning som möjligt
bör kunna göra sin värnplikt nära hemorten (yrkande 11). Detta har
betydelse för de värnpliktiga när det gäller att hålla liv i deras sociala
relationer. Det betyder också åtskilligt när det gäller att förkorta
restider och hålla ned reskostnader.
I samma motion pekas på att de kunskaper om internationella frågor som
finns i olika institutioner skulle kunna anknytas till värnplikten.
Vänsterpartiet vill därför att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om samarbete mellan högskolor och
institutioner för att stärka kunskapen bland de värnpliktiga när det gäller
säkerhetspolitiska och internationella frågor (yrkande 10).
Kristdemokraterna delar regeringens syn på att totalförsvarets
personalförsörjning i huvudsak tryggas genom ett system med
plikttjänstgöring. I kommittémotion Fö9) av Åke Carnerö m.fl. beklagar
motionärerna att Pliktutredningen inte ligger i fas med övriga beslut om
totalförsvaret under våren. Eftersom pliktfrågan har central betydelse för
försvarets personalförsörjning är det angeläget att reformera pliktsystemet
och att detta sker i takt med övriga beslut, vilket riksdagen som sin
mening bör ge regeringen till känna (yrkande 20).
I samma motion framhålls att riksdagen i 1996 års försvarsbeslut ställde
sig bakom förslaget att totalförsvarspliktiga som utbildats med stöd av
civilplikt bör kunna ingå som en resurs vid civila internationella insatser
. Särskilda obeväpnade och civila insatsenheter bör därför utbildas för
fredsfrämjande och humanitära insatser där militära förband inte kan agera
(yrkande 19).
I motion Fö11 (s) av Mariann Ytterberg och Barbro Hietala Nordlund
uppmärksammas att propositionen antyder en nedgång i värnpliktsutbildningen
från 25 000 inkallade per år till 15 000. Motionärerna beklagar att
propositionen förbigår vad detta kan tänkas innebära för den som dömts för
eller hotas av åtal för värnpliktsvägran. Regeringen bör omgående inleda en
översyn av lagstiftningen om vapenvägran i syfte att ta bort
kriminaliseringen av densamma och med det snaraste återkomma till riksdagen
med förslag (yrkande 1).
Regeringen bör vidare utfärda amnesti för redan dömda värnpliktsvägrare
och allmän åtalseftergift för ännu icke dömda (yrkande 2).
I motion Fö12 (s) av Krister Örnfjäder uppmärksammas också den aviserade
reduceringen av värnpliktsutbildningen. Motionären anser att när en grupp
redan inkallade och placerade värnpliktiga reduceras, måste andra kriterier
än normalt gälla i denna Pliktverkets andra gallring. Det sägs sålunda vara
rimligt att arbete, eller möjlighet till arbete, skall kunna utgöra motiv
för frikallelse. I dag saknar Pliktverket möjlighet att ta denna hänsyn.
Enligt motionären borde en rad olika motiv kunna räknas in när Pliktverket
gör sin gallring, varav ställning på arbetsmarknaden bör vara en. Denna
princip föreslås riksdagen slå fast och den bör ges möjlighet att gälla
redan för år 2000.
I motion Fö16 (s) av Barbro Hietala Nordlund m.fl. håller motionärerna med
om att antalet värnpliktiga inte skall vara större än behovet. De anser
dock att den folkliga förankringen måste finnas kvar och de känner oro för
att utvecklingen går mot ett yrkesförsvar. Motionärerna anser att hemvärnet
och de frivilliga organisationerna tillsammans med värnplikten utgör de
viktigaste delarna i begreppet folkförankring. Det är därför viktigt att vi
håller fast vid allmän värnplikt och att så många som möjligt får möjlighet
att genomföra sin värnplikt. Antalet värnpliktiga som skall utbildas bör
sålunda inte låsas till 15 000 utan ses över vid varje
försvarsbeslutsperiod. Vad som i motionen anförts om vikten av att behålla
ett folkförsvar bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet
Utskottet delar regeringens uppfattning att det inte finns skäl att föreslå
några ändringar av principerna för totalförsvarets personalförsörjning i
förhållande till vad som lades fast i 1996 års totalförsvarsbeslut.
Systemet måste dock reformeras och anpassas till de nya förutsättningarna
för försvarets utveckling, något som stått klart i flera år och också
särskilt påpekats i propositionen. Även kommittémotion Fö9 (kd) av Åke
Carnerö m.fl. betonar behovet av en sådan reform. Skolutredningen, liksom
den parlamentariskt sammansatta pliktutredningen, skall ge underlag för
sådana reformbeslut. Pliktutredningen skall redovisa sitt resultat senast
den 1 februari år 2000. Utskottet håller med motionärerna om att det hade
varit en fördel att redan nu ha haft ett samlat förslag från utredningen.
Oaktat detta bör det, precis som regeringen framhåller i propositionen,
vara möjligt med ställningstaganden i vissa frågor. Något särskilt
uttalande i enlighet med vad som föreslagits i nämnda motion anser inte
utskottet motiverat. Motionens yrkande 20 bör därför inte bifallas.
Grunden för det framtida pliktsystemet bör, som regeringen anger, vara
vilka uppgifter som försvaret skall lösa. Den årliga utbildningens omfång
bör avgöras med hänsyn härtill. Uppgiften att möta väpnat angrepp bör vara
dimensionerande. Totalförsvaret bör vara folkligt förankrat. Härav följer
att yrkandet i kommittémotion Fö8 (v) av Berit Jóhannesson om att
upprätthålla totalförsvarsplikten bör vara tillgodosett. Motionens yrkande
8 får därmed anses vara tillgodosett och bör inte bifallas.
Motionärerna i motion Fö16 (s) av Barbro Hietala Nordlund m.fl. vill att
riksdagen betonar vikten av ett folkförsvar. Utskottet anser att
motionärerna blir tillgodosedda i denna del. Motionen bör därför inte
bifallas.
Utskottet kan också ansluta sig till regeringens bedömning av de årliga
utbildningsvolymernas storlek med stöd av värnplikt och civilplikt. En
översyn härav skall naturligtvis ske om de grundläggande förutsättningarna
ändras. Regeringen har också, som framgår av propositionen, bl.a. förutsatt
en utredning av behovet av totalförsvarspliktiga för det civila försvaret
efter år 2001. Utskottet delar således inte Folkpartiets uppfattning i
partimotion Fö7 (fp) att planeringsinriktningen bör vara ett
utbildningsbehov på 10 000-12 000 värnpliktiga årligen. Utskottet kan dock
hålla med motionärerna att det finns ett stort antal redan utbildade som
skulle krigsplaceras i en framtida mindre organisation och därmed reducera
utbildningsbehovet i närtid. Utskottet anser emellertid att den av
regeringen föreslagna nivån på ungefär 15 000 värnpliktiga är nödvändig,
dels för att upprätthålla en utbildningsnivå som ger erforderlig träning
och utveckling för anställt befäl och reservofficerare, dels för att det
skall finnas en tillräckligt stor rekryteringsbas för de internationella
insatserna. Utskottet delar heller inte motionärernas syn att den
försöksvisa korttidsutbildningen bör avbrytas. Erfarenheterna från denna
utbildning är betydelsefulla. En utvärdering skall ske i höst. Det anförda
innebär att partimotion Fö7 (fp) yrkandena 7-9 bör avslås.
Det anförda innebär vidare att partimotion Fö6 (m) yrkandena 17 och 18
bör avslås.
I motion Fö12 (s) av Krister Örnfjäder förordas en ordning där erhållet
arbete skall kunna utgöra grund för att bli frikallad från tjänstgöring.
1998 års pliktutredning har bl.a. till uppgift att se över reglerna om
uppskov och anstånd. En av de aspekter som skall beaktas av utredningen är
den förändrade arbetsmarknadssituationen. Utskottet anser därför att
motionens förslag blir behandlat. Motionen bör därför avslås.
Pliktutredningen skall enligt tilläggsdirektiv (dir. 1998:9) också granska
om plikttjänstgöring i större utsträckning än tidigare kan fullgöras i
eller i närheten av den ort där den totalförsvarspliktige bor. Yrkande 11 i
kommittémotion Fö8 (v) av Berit Jóhannesson m.fl. bör därmed bli beaktat.
Yrkandet bör således avslås.
I samma motion förordas ett bättre samarbete med bl.a. högskolor för att
öka kunskaperna hos värnpliktiga i säkerhetspolitiska frågor. Enligt
utskottets mening förekommer sådant samarbete. Det är
utbildningsanordnarens, inte riksdagens, ansvar att ta initiativ till
eventuella förbättringar av samarbetet. Yrkande 10 i nämnda motion bör
därför avslås.
I motion Fö11 (s) av Mariann Ytterberg och Barbro Hietala Nordlund förordas
bl.a. en översyn av lagstiftningen om vapenvägran (yrkande 1) och amnesti
för dömda värnpliktsvägrare (yrkande 2). För att pliktsystemet skall kunna
upprätthållas måste det enligt utskottets mening finnas fungerande och
trovärdiga påföljder för underlåtenhet att fullgöra sådan tjänstgöring som
omfattas av totalförsvarsplikten. För närvarande tillämpas en mycket fast
praxis när det gäller val av påföljd och straffmätning för s.k. totalvägran
. Pliktutredningen skall behandla frågan om hur vägran att fullgöra
tjänstgöring bör bedömas i fråga om påföljd. Bland annat skall utredningen
undersöka om de olika alternativen till fängelse på anstalt kan komma till
användning i större utsträckning än i dag som påföljd för totalvägran.
Utskottet anser som följd av det anförda att riksdagen inte för närvarande
bör ta något initiativ i frågan. Motionen bör sålunda avslås.
Kommittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö m.fl. föreslår utbildning av
särskilda civila enheter för fredsfrämjande och humanitära insatser (
yrkande 19). Regeringen anför i propositionen att resurserna inom det
civila försvaret, när så är möjligt, skall anpassas till och kunna ingå i
internationella fredsfrämjande och humanitära insatser. Enligt utskottets
mening finns emellertid redan i dag civila resurser som kan utnyttjas i
olika katastrofer. Så har också skett vid flera tillfällen. Det gäller t.ex
. de s.k. insatspaket som Räddningsverket utvecklat sedan år 1995. Som
utskottet framhållit i det föregående är det inte möjligt att utnyttja den
nuvarande pliktlagstiftningen för uppgifter utomlands. De som
pliktutbildats för det svenska totalförsvarets behov bör dock ses som en
god bas för rekrytering till frivilliga humanitära och fredsfrämjande
insatser. Motionsyrkandet bör därför inte bifallas.
Försvarsmaktens utbildningsverksamhet
Regeringen
Regeringen redogör i propositionen för bakgrunden till utredningen om en
samordnad militär utbildningsorganisation, den s.k. Skolutredningen, och
för utredningens förslag.
Nivåhöjande yrkesofficersutbildning
Utredningen föreslår bl.a. att det inrättas ett yrkesofficersprogram
motsvarande 80 poäng för den grundläggande yrkesofficersutbildningen. Det
ersätter de nuvarande officershögskoleprogrammen.
Utredningen föreslår vidare att det inrättas ett taktiskt program för den
nivåhöjande utbildningen motsvarande 40 poäng. Programmet ersätter det
nuvarande krigshögskoleprogrammet.
Inom ramen för den högre nivåhöjande yrkesofficersutbildningen föreslår
utredningen ett stabsprogram omfattande 40 poäng och ett chefsprogram
omfattande högst 100 poäng.
Regeringen bedömer den föreslagna programstrukturen för den grundläggande
och de nivåhöjande yrkesofficersutbildningarna vara ändamålsenlig. Den bör
införas och ersätta nuvarande utbildningar.
Icke nivåhöjande yrkesofficersutbildning
Utredningen föreslår att det skapas ett ettårigt fackprogram motsvarande 40
poäng. Utgångspunkten för förslaget har varit ett uttalat behov av att
kunna förse Försvarsmakten med officerare som har fördjupade kunskaper,
insikter och färdigheter för att kunna tjänstgöra och utvecklas i
befattningar. Det blir därmed också lättare att uppfylla den enskildes
önskemål om utveckling och karriär utan att denne behöver byta nivå i den
militära hierarkin. Regeringen gör bedömningen att ett särskilt fackprogram
bör införas inom ramen för den icke nivåhöjande yrkesofficersutbildningen.
Reservofficersutbildning
Utredningen föreslår att det inrättas ett reservofficersprogram för den
grundläggande reservofficersutbildningen. Programmet föreslås omfatta 40
poäng och ersätta nuvarande reservofficerskurs inom
officershögskoleprogrammet. Den därpå följande nivåhöjande utbildningen
föreslås för majoriteten omfatta en kurs om fem poäng och ersätta nuvarande
reservofficerskurs inom krigshögskoleprogrammet. Den högre
reservofficersutbildningen föreslås omfatta en kurs om sex poäng och
ersätta både nuvarande taktisk kurs och chefskurs vid Försvarshögskolan.
Reservofficersutbildningen bör enligt utredningen i första hand utformas
som en befattningsutbildning och i största möjliga mån samordnas med yr-
kesofficersutbildningen. Utredningen betonar dock att
reservofficersprogrammet måste kunna kompletteras med alternativa
utbildningsformer för att tillgodose både individens önskemål och
Försvarsmaktens behov av olika kompetenser.
Utredningen föreslår för de efterföljande nivåhöjande utbildningarna att
nuvarande utbildningsprogram utgår och ersätts med en högre reservofficers-
kurs.
Regeringens bedömning är att en ny programstruktur för
reservofficersutbildningen bör införas och ersätta nuvarande utbildningar.
Kvalitetssäkring, meritvärdering m.m.
Skolutredningen föreslår att en gemensam utbildningsstruktur för alla
nivåer skapas genom att Försvarshögskolan får en samordnande roll för
kvalitetssäkring och meritvärdering, samarbete med övriga högskoleväsendet
samt för kontinuiteten i utbildningsverksamheten.
Regeringen bedömer, i likhet med utredningen och vad som framkommit i en
rapport från Högskoleverket, att det är av stor betydelse att frågorna om
kvalitetssäkring och meritvärdering, samarbete med övrigt högskoleväsende
samt kontinuiteten ges en lösning. Det är i första hand en uppgift för
Försvarshögskolan att vidta de åtgärder som behövs. Regeringen kommer
successivt att pröva behovet av särskilda beslut.
Resurser och genomförande
Regeringen bedömer att den nya utbildningsstrukturen medför lägre kostnader
i förhållande till hittillsvarande utbildningsstruktur. Emellertid bör en
samlad analys göras av samtliga kostnader för utbildningssystemet. En sådan
analys bör bl.a. beakta konsekvenserna av ett nytt personalförsörjningssy-
stem, den nya organisatoriska strukturen och utbildningsvolymer. Regeringen
avser att under innevarande år ge Försvarsmakten och Försvarshögskolan i
uppdrag att skyndsamt genomföra analysen.
Regeringen anser att det är betydelsefullt att den nya
utbildningsstrukturen införs redan innevarande år.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen om vilka eventuella åtgärder
och beslut som framdeles kan behöva vidtas, t.ex. beträffande
studiefinansieringen.
Enligt regeringens bedömning är de redovisade principerna för en ny
utbildningsstruktur inte beroende av eventuella förändringar av
Försvarsmaktens struktur och volym.
Utskottet
Utskottet har inga synpunkter på regeringens redogörelse för den s.k.
skolutredningens förslag om en samordnad officersutbildning och vissa
därmed sammanhängande frågor.
Övriga personalfrågor
Regeringen
Regeringen bedömer det vara av stor vikt att ett nytt
personalförsörjningssystem för Försvarsmakten tas fram.
Regeringen bedömer vidare att anställningsbeslut och vissa
befattningsplaceringar på överstenivå bör delegeras från regeringen till
Försvarsmakten.
Ett reformerat personalförsörjningssystem bör innefatta alla
personalkategorier, således anställda, reservofficerare, pliktpersonal och
frivilliga. Jämställdhetsfrågorna bör få en framträdande roll. Regeringen
har, som nämnts tidigare, uppdragit åt Försvarsmakten att i maj i år
redovisa en samlad syn på myndighetens framtida personalförsörjning.
Därefter avser regeringen att överväga om det behövs ytterligare
utredningar eller uppdrag.
Regeringen utvecklar motiven för sin bedömning och pekar på vissa problem.
Regeringen framhåller bl.a.:
Anställda
Det finns vissa strukturella obalanser när det gäller Försvarsmaktens
anställda personal. En fråga som därvid måste lösas är hur
officerskollektivet skall kunna ges en gynnsammare åldersstruktur.
Regeringen pekar bl.a. på åtgärder som yrkesväxling och utnyttjande av
reservofficerare.
Ett annat problem är att åldersprofilen för de civilanställda har blivit
alltmer ogynnsam. Regeringen markerar sin oro och framhåller behovet av att
finna ansvarsfulla lösningar.
En tredje viktig fråga är om yrkesofficeren skall ha skyldighet att
tjänstgöra i utlandsstyrkan. Regeringen anser att det är viktigt att
yrkesofficeren framdeles ser den internationella tjänstgöringen som en
naturlig och integrerad del av yrket.
Reservofficerare
I anslutning till 1996 års försvarsbeslut anförde regeringen att det inte
fanns något behov av att minska reservofficerarna med något bestämt antal.
Reservofficerarnas avtalade tjänstgöring måste dock, enligt regeringen,
avpassas mot den nya insatsorganisationen och behovet av anpassning.
I takt med att repetitionsövningar och andra övningstillfällen minskat i
stor omfattning har reservofficerarnas möjligheter att få den övning som de
behöver för sin kompetensutveckling nästan försvunnit.
Regeringen pekar på reservofficerarnas stora betydelse och anser att en
god kompetensutveckling för dessa bäst ges genom att reservofficerarna får
ordentliga möjligheter till tjänstgöring. I den framtida
försvarsmaktsstrukturen bedömer regeringen, som nyss nämnts, att
reservofficerarna kan få en avsevärt ökad betydelse, bl.a. för tjänstgöring
i grundorganisationen.
Frivilligpersonal
Regeringen anser att all frivilligverksamhet har stor betydelse men att
dess inriktning måste anpassas till de förändringar som sker i
totalförsvaret i övrigt. Regeringen har i det föregående redovisat sin syn
på hemvärnets framtida roll.
Överstyrelsen för civil beredskap har föreslagit en modifierad inriktning
för de frivilliga försvarsorganisationerna inom det civila försvaret. Man
föreslår att de skall ges en omedelbar förmåga att medverka vid svåra
påfrestningar på samhället i fred och vid internationella insatser samt en
förmåga att på sikt kunna medverka till att personalförsörja totalförsvaret
inför ett väpnat angrepp.
Regeringen anser att det föreslagna kan ligga till grund för en djupare
analys och utredning.
Chefstillsättningar i Försvarsmakten, m.m.
Regeringen redogör i propositionen för reglerna för tillsättning av högre
tjänster inom Försvarsmakten. Innebörden är att anställning som överste
eller kommendör och högre sker genom separata beslut för varje särskild
gradnivå. Tjänstegraderna som uttryck för anställningen är därvid knutna
till olika nivåer i organisationen och möjliggör placering på en stor mängd
chefsbefattningar, ca 300 stycken, vilka anses kräva den aktuella
kompetensnivån. Huvuddelen av dessa chefsbefattningar ligger i det tredje
och fjärde ledet under myndighetschefens nivå. Reglerna skiljer sig således
från vad som i övrigt gäller i statsförvaltningen. Regeringen utser där
normalt endast myndighetschefen och dennes ställföreträdare.
När myndigheten Försvarsmakten skapades den 1 juli 1994 ändrades
förutsättningarna för det nuvarande regelverket. Regeringen anser därför
att det inte längre finns samma anledning för regeringen att tillsätta
chefer på de lägre nivåerna. En rimlig anpassning bör därför vara att
regeringen har kvar tillsättningarna för den chefsnivå som ligger närmast
under myndighetschefen men delegerar anställningarna på de lägre nivåerna
till Försvarsmakten. De ärenden som alltså bör delegeras gäller
anställningarna som överste eller kommendör. Antalet sådana anställningar
uppgår till ca 200. Anställningar på avdelningschefsnivån bör också
delegeras.
Regeringen bör vidare besluta om placering på vissa chefsbefattningar som
kan anses särskilt viktiga och förenade med stort ansvar. Även placering
som försvarsattaché och militär rådgivare bör beslutas av regeringen.
Det är en uppgift för regeringen att närmare utforma de författningar som
reglerar dessa frågor.
Sedan några år har Försvarsmakten på olika sätt anmält att man önskar
ändra i nuvarande tjänstegradssystem för yrkesofficerare. Tanken är att den
nuvarande tjänstegraden överste av första graden eller kommendör av första
graden (ca 80 stycken) skall utmönstras. För ungefär hälften av dagens
befattningar med denna grad bör enligt Försvarsmakten införas tjänstegraden
brigadgeneral (30-40 stycken). Motivet för detta har angetts vara att det
numera nästan bara är Sverige som inte har brigadgeneraler. Det utökade
internationella samarbetet har härigenom försvårats. De övriga nordiska
länderna har nyligen infört brigadgeneralsgraden. Regeringen anser att
denna fråga bör beredas ytterligare innan ställning tas till förslaget.
Frågor som särskilt bör analyseras rör antal befattningshavare med den nya
graden, införande och övergångsbestämmelser samt konsekvenser i övrigt.
Även Försvarsmaktens redovisning angående personalförsörjning har betydelse
. Regeringen avser att återkomma till riksdagen i frågan.
Motionerna
Moderata samlingspartiet anför i sin partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.fl
. att de förändringar av försvaret som aktualiseras de närmaste åren kräver
en samlad översyn av hela systemet för personalförsörjning. I det
sammanhanget bör behovet av alla personalkategorier avvägas samtidigt.
Behovet av en ny personalkategori - kontraktsanställda soldater i
specialist- och beredskapsbefattningar - sägs stå klart för alltfler.
Den samlade översynen bör syfta till att utarbeta ett system för bästa
möjliga rekrytering och kompetensutveckling. För yrkesofficerarna bör
övervägas en ordning med en karriär som mer än den nuvarande är inriktad på
fackmanna- och utbildarbanan. Reservofficerarna är enligt motionärerna en
nödvändig del av Försvarsmaktens personalförsörjning. I ett anpassnings-
perspektiv är ett stort antal reservofficerare också en ovärderlig tillgång
. Vidare bör frågan om vilken civil kompetens som bör tillföras försvaret
övervägas. Kvalificerade civilanställda sägs ha en given plats även i det
framtida försvaret. Härutöver konstateras att frivilligorganisationernas
betydelse för försvarets folkliga förankring inte kan överskattas.
Regeringen sägs i propositionen uttala sig för ett behov av en samlad
översyn av personalförsörjningen men vill inte binda sig för formerna innan
Försvarsmakten lämnat sitt underlag i maj 1999. Enligt motionärernas mening
finns det anledning att från riksdagens sida redan nu markera vikten av
dessa frågor genom att uttala sig till förmån för en dylik utredning, som
med hänsyn till frågornas politiska vikt bör vara parlamentariskt
sammansatt (yrkande 16). Förslag bör lämnas under våren år 2000.
Kristdemokraterna anser att frivilligverksamheten har stor betydelse. I
kommitémotion Fö9 av Åke Carnerö m.fl. anförs att de frivilliga
försvarsorganisationerna inom det civila försvaret arbetar med att skapa en
omedelbar förmåga att medverka vid svåra påfrestningar på samhället i fred
och vid internationella insatser. Detta underlättar för frivilligrörelsen
att upprätthålla sin förmåga under en anpassningsperiod och kan bidra till
personalförsörjningen inför ett väpnat angrepp. Kristdemokraterna anser
därför att det är angeläget att medvetet stimulera och stödja de frivilliga
försvarsorganisationerna, men också att dra nytta av dem i samhällsarbetet.
En utredning bör därför snarast tillsättas och utifrån en tydlig
viljeinriktning säkerställa frivilligorganisationernas medverkan i det
fredstida samhället (yrkande 21).
Utskottet
Utskottet har vid fyra tidigare tillfällen, senast hösten 1997 (bet. 1997/
98:FöU1 s. 55) begärt förslag från regeringen om ett sammanhållet
reformerat personalförsörjningssystem gällande samtliga personalkategorier
inom Försvarsmakten. Utskottet poängterade att frågan om
personalförsörjningen till Försvarsmakten är viktig samt förutsatte att
regeringen skulle återkomma i frågan i samband med 1998 års kontrollstation
.
Utskottet kan konstatera att regeringen nu aviserar en sådan redogörelse
jämte förslag i frågan. Utskottet kan ansluta sig till den
problembeskrivning som regeringen gör i propositionen.
Även partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.fl. betonar behovet av en samlad
och genomgripande översyn av hela systemet för personalförsörjning.
Motionärerna kritiserar regeringen för att den inte är tydlig när det
gäller formerna för en sådan utredning. De anser att frågorna är så
politiskt betydelsefulla att riksdagen bör uttala sig för parlamentariskt
inflytande i utredningen (yrkande 16).
Utskottet håller med motionärerna om frågans politiskt stora betydelse.
Utskottet har erfarit att det pågår diskussioner om ärendets fortsatta
beredning. Något ställningstagande från riksdagen härom just nu anser inte
utskottet erforderligt. Motionsyrkandet bör därför inte bifallas av
riksdagen.
Kristdemokraterna, liksom Moderata samlingspartiet, gör i sina respektive
huvudmotioner speciella uttalanden om frivilligorganisationernas stora
betydelse. I kommittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö m.fl. anses det
exempelvis vara angeläget att stimulera och stödja de frivilliga
försvarsorganisationerna och också dra nytta av dem i samhällsarbetet.
Motionärerna förordar därför att en utredning snarast tillsätts för att
säkerställa frivilligorganisationernas medverkan i det fredstida samhället
(yrkande 21).
Utskottet delar motionärernas uppfattning om frivilligorganisationernas
betydelse. Genom sitt starka engagemang och sin breda kompetens inom skilda
områden utgör dessa organisationer en viktig resurs för landets försvar.
Deras verksamhet ger breda medborgargrupper en chans att engagera sig i och
göra en insats i totalförsvaret. Frivilligorganisationerna bidrar även till
en bred och djup folklig förankring av totalförsvaret. De har vidare en
viktig roll i totalförsvarets personalförsörjningssystem. Med den breddning
av totalförsvarets uppgifter som nu sker bör det finnas nya och utmanande
uppgifter för de frivilliga försvarsorganisationerna, även i det fredstida
samhället. En aktiv dialog mellan frivilligorganisationerna och
myndigheterna, en dialog som bör uppmuntras, bör kunna underlätta
identifieringen av sådana nya uppgifter.
Utskottet konstaterar att regeringen i propositionen redogör för att
Överstyrelsen för civil beredskap föreslagit en modifierad inriktning för
de frivilliga försvarsorganisationerna inom det civila försvaret. Utskottet
har erfarit att frågan bereds inom Regeringskansliet. Utskottet förutsätter
att regeringen återkommer till riksdagen i frågan. Motionsyrkandet bör
därför inte bifallas.
Ledningsfrågor
Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen anfört om
Ledningsfrågor (s. 177-191). Utskottet behandlar vidare motionerna Fö6 (m)
yrkandena 22 och 23, Fö7 (fp) yrkande 10 och Fö9 (kd) yrkande 30 och 31.
Behov av en förändrad ledning. Samlad översyn av ledningssystemet
Regeringen
Regeringen redogör för bakgrunden till behovet av reformerade
ledningssystem och för vissa utgångspunkter som därvid bör gälla.
Redogörelsen utgår från Försvarsberedningens rapport (Ds 1999:2).
Regeringen anför bl.a.
De förändrade kraven och förutsättningarna, främst den nya hotbilden,
aktualiserar relativt stora förändringar av det nuvarande ledningssystemet.
Det handlar om väsentliga förändringar av den organisation och det
arbetssätt som efter hand utvecklats under en femtioårsperiod. Det krävs
därför en samlad översyn av ledningssystemet. En sådan översyn hindrar dock
inte att man redan i närtid kan genomföra vissa förändringar, t.ex. en
reducering av antalet regionala ledningsnivåer och införande av en
internationell ledningsstab.
Enligt Försvarsberedningen bör ledningssystemet utformas så att ett
tydligt sammanhang och en kontinuitet över hela spektrumet av hot och
risker kan uppnås. Beredningen menar att det inte längre finns lika tydliga
steg eller skeden som man kan knyta förändringar av ansvarsförhållanden
eller organisationsmönster till. Vardagsförhållandena bör vara
utgångspunkten. Ansvaret skall vara odelat och omfatta hela spektrumet av
hot och risker. Avvägningar, prioriteringar och samordning skall ske,
förutom av riksdag och regering, även på läns- och kommunnivå.
Beredningen anser att de särskilda kraven på uthållighet vid krigs- och
krigsfara kan reduceras när det gäller ledningssystemet och ledningen av
totalförsvaret. En mera uttalad prioritering mellan olika samhällssektorer
avseende deras roll i ledningssystemet torde vara möjlig.
Försvarsberedningen anser vidare att man måste beakta kraven på snabbhet i
beslutsfattandet, förmåga att kunna leda flera samhällssektorer samt risken
för informationskrigföring.
Även för ledningssystemet är förmågan till anpassning av central betydelse
.
Från ledningssynpunkt bör ansvar för att fastlägga krav, genomföra
förberedelser och utöva ledning i en akut situation hänga samman
sinsemellan och med ansvaret för finansieringen.
En grundläggande utgångspunkt bör vara det odelade ansvaret. En ansvarig
myndighet har härigenom en skyldighet att klarlägga vilka åtgärder som
krävs för verksamheten vid olika former av påfrestningar och för olika
uppgifter över hela skalan, från vardag till relevanta former av väpnade
angrepp. Kraven bör formuleras av regeringen, som också ansvarar för
avvägning och samordning på nationell nivå.
Frågan om huruvida de nuvarande två regionala nivåerna bör behållas har
varit aktuell vid flera tillfällen under 1990-talet. Försvarsmakten har i
underlaget inför den säkerhetspolitiska kontrollstationen redovisat en
inriktning som innebär en territoriell nivå. Överstyrelsen för civil
beredskap (ÖCB) anser att en annan territoriell indelning eller färre
nivåer inom det militära försvaret aktualiserar frågan om
civilbefälhavarorganisationens framtid. ÖCB anser vidare att det måste
finnas en viss civil operativ kompetens och förmåga mellan nivåerna
regering och länsstyrelse för att klara de länsövergripande uppgifter som
kvarstår.
Enligt regeringen understryker den förändrade synen på hotbilden de redan
kända praktiska problemen att vid beredskapshöjningar förändra
ledningssystemet genom att införa ytterligare en civil nivå. Kravet på en
överensstämmelse mellan ledningsstruktur i den normala verksamheten och vid
en svår påfrestning eller i krig förstärks. Utgångspunkten bör därför vara
en reduktion till en regional ledningsnivå, vilket innebär att ett antal
länsstyrelser samverkar med en militär territoriell chef. En ändamålsenlig
geografisk indelning måste därvid utformas. Vidare krävs en analys av vilka
av civilbefälhavarnas nuvarande uppgifter som bör omfördelas till central
nivå respektive länsnivå.
I sammanhanget bör framhållas betydelsen av att Försvarsmaktens interna
ledningssystem utformas för att underlätta samordningen med samhället i
övrigt. Samverkanslinjerna bör t.ex. vara desamma, oberoende av vilken
uppgift som för tillfället är aktuell.
Den förändrade synen på hotbilden påverkar direkt utformningen av
ledningsorganisationen för att kunna möta väpnade angrepp. Eftersom risken
för invasion syftande till ockupation inte bör vara dimensionerande kan
kraven på uthållighet reduceras. För det civila försvaret innebär detta att
de tidsmässiga kraven på varje funktions förmåga att fungera under
krigsliknande förhållanden kan minskas. Det innebär också att behovet av
att samordna all samhällsverksamhet kan reduceras eftersom många funktioner
som har stor betydelse under ett långt krigsförlopp, där hela landet
utsätts för krigets påfrestningar, inte spelar samma roll vid kortare och
mera begränsade angrepp. Ledningssystem för det civila försvaret bör därmed
i ökad utsträckning kunna koncentreras till en kärna av vitala
samhällsfunktioner. Grundprincipen från 1992 års försvarsbeslut att
myndigheterna bedriver verksamheten på ordinarie platser så länge det är
möjligt blir emellertid än mer tillämplig.
Regeringen delar Försvarsberedningens uppfattning att de förändrade kraven
och förutsättningarna aktualiserar relativt stora förändringar av nuvarande
ledningssystem i vid mening. Som framgått av det föregående avser
regeringen att låta utreda lednings- och samordningsfrågor inom det
militära och det civila försvaret samt för svåra påfrestningar på samhället
i fred. En samlad översyn av lednings- och samordningsfrågorna bör därefter
göras. Enligt regeringens bedömning bör denna samlade översyn genomföras så
att ett övergripande beslut om lednings- och samordningsfrågorna kan fattas
senast år 2001. Försvarsberedningen bör ges möjlighet att följa arbetet.
Regeringen bedömer det dock möjligt att redan nu göra vissa förändringar i
enlighet med beredningens rekommendationer.
Motionerna
Moderata samlingspartiet framhåller i partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.
fl. att varje beslut fattas på grundval av bristande information och inför
en okänd framtid. Det är därför viktigt att det regelverk som styr
verksamheten förmår skapa förutsättningar för att fatta beslut med
anledning av den breddade hot- och riskbilden. Enligt motionärerna bör
därför regelverket anpassas så att det blir bättre anpassat till den
förändrade inriktningen av totalförsvaret.
Motionärerna anser vidare att ledningssystemet måste anpassas till de nya
förutsättningarna. Det är därför nödvändigt, som regeringen anger i
propositionen, att ställa ökade krav på överensstämmelsen mellan
ledningsstrukturen i den normala verksamheten och vid svåra påfrestningar
eller i krig.
Eftersom utformningen av ledningsfunktionerna i hög grad kommer att
påverka den politiska ledningens möjligheter för beslutsfattande,
genomförande av fattade beslut och uppföljning måste, enligt motionärerna,
det politiska ansvaret för utformningen av ledningsfunktionerna tydliggöras
. Det sägs därför vara angeläget att den av regeringen aviserade översynen
snarast genomförs. En parlamentarisk utredning bör tillsättas med uppgift
att utforma ledningsfunktionen inom totalförsvaret (yrkande 22). Arbetet
bör bedrivas så att riksdagen kan fatta beslut våren år 2000.
I Kristdemokraternas kommittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö m.fl. förs ett
liknande resonemang. Motionärerna menar att den nya hotbilden och den
förändrade organisationen kräver en samlad översyn av ledningssystemet.
Utgångspunkten bör vara att totalförsvarskonceptet skall utvecklas genom en
så långt möjligt samordnad civil och militär ledning i hela skalan från
fred till krig. Länsstyrelsernas kompetens i totalförsvarsfrågor måste
säkerställas liksom god förankring hos de frivilliga
försvarsorganisationerna.
Motionärerna anser att den översyn som aviserats bör genomföras så snabbt
så att beslut kan fattas i takt med den övriga omstruktureringen av grund-
och krigsorganisationen. Några större förändringar bör inte genomföras i
närtid. Motionärerna hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att en översyn av ledningssystemet
under parlamentarisk insyn snabbt bör genomföras (yrkande 30).
Utskottet
Utskottet har vid ett flertal tillfällen, och från något olika
utgångspunkter, påtalat vikten av ett utvecklingsarbete inom
totalförsvarets ledningsfunktioner och att detta arbete rimligtvis bör bli
relativt genomgripande. Utskottet har sålunda under åren 1995, 1996 och
1997 efterlyst (bet. 1995/96:FöU1, 1996/97:FöU1 och 1997/98:FöU1) ett
underlag för principställningstaganden om det framtida ledningssystemets
utveckling. Inför 1996 års försvarsbeslut preciserade sig utskottet
beträffande utgångspunkterna för en sådan översyn (bet. 1996/97:FöU1 s. 53)
. Den bör bl.a. utgå från:
Ledningsbehovet med avseende på de nya uppgifter som skall lösas, varvid
hänsyn skall tas till det vidgade säkerhetsbegreppet.
Den framtida ledningsmiljön innefattande teknisk utveckling - möjligheter
och hot - samt framtida konflikters bedömda karaktär.
Behovet av samordning och en effektiv, fungerande beslutsprocess inom
totalförsvaret för att kunna hantera de mycket snabba förlopp som kan komma
i fråga. Härvid bör antalet ledningsnivåer granskas kritiskt.
Kravet på robusthet och flexibilitet för att inte en eventuell angripare
skall finna det särskilt lönsamt att bekämpa vårt ledningssystem för att nå
sina politiska syften.
Utskottet konstaterar att regeringen nu lämnar en samlad beskrivning till
riksdagen i frågan, dock utan underlag för ett principställningstagande.
Utskottet kan ansluta sig till regeringens beskrivning i propositionen om
behovet av en samlad översyn av totalförsvarets ledningssystem. Det samma
gäller om regeringens redogörelse för vilka utgångspunkter som bör gälla
för översynen.
Regeringen avser återkomma med förslag till ett övergripande beslut senast
år 2001 men anför samtidigt att vissa delbeslut bör kunna fattas
dessförinnan. Enligt utskottet vore det en fördel med ett grundläggande
beslut redan under våren 2000 samordnat med övriga omstruktureringsbeslut,
vilket också framhålls i såväl partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.fl. som
i kommittémotion Fö9 (kd) av Åke Carnerö m.fl. Utskottet har dock viss
förståelse för att översynen kan behöva ta längre tid. Som följd härav ökar
betydelsen av att kunna genomföra vissa förändringar redan i närtid, t.ex.
reduktion av antalet regionala ledningsnivåer och organiserandet av en
internationell ledningsstab.
Nämnda motioner förordar parlamentarisk insyn i översynsarbetet med hänsyn
till det politiska ansvaret för utformningen av ledningsfunktionerna.
Utskottet kan instämma i detta och anser att en sådan insyn och påverkan
kan tillgodoses genom Försvarsberedningen, vilket också regeringen
förutskickar i propositionen. Härav följer att partimotion Fö6 (m) yrkande
22 och kommittémotion Fö9 (kd) yrkande 30 inte bör bifallas.
Det militära ledningssystemet
Regeringen
Regeringen redovisar sin bedömning av vilka utgångspunkter som bör gälla
för det militära ledningssystemets utveckling och anför bl.a.:
Framtidens konflikter ställer nya krav på ledningsförmåga. Det krävs god
ledningsförmåga som kan hantera ett brett spektrum angrepp av mer eller
mindre traditionellt slag och också den oklara övergången mellan fred och
krig. Ledningsstrukturen bör därför ges god förmåga att utnyttja
teknikutvecklingen. Detta gäller inte minst civil ledningsteknik och
tekniker för samverkan med civila och internationella ledningsorgan.
Ledningen skall tillgodose både organisationens omedelbara ledningsbehov
och tillkommande ledningsbehov i en anpassningssituation när
krigsorganisationen växer. Ledningssystemet skall ha god uthållighet och
förmåga att kunna fungera även i starkt störd miljö. Ansvarsförhållanden,
samverkans-, lednings- och rapporteringslinjer bör vara desamma i alla
lägen och om möjligt även vid internationella insatser. Ledning och
samverkan på den högsta nivån måste kunna ske från geografiskt skilda
platser som funktionellt utgör en enhet. Det är därutöver nödvändigt att
koncentrera kompetensen till färre nivåer och enheter än för närvarande.
Regeringen anför vidare att Försvarsmaktens högsta ledning består av ett
högkvarter. Högkvarteret bör disponera en eller flera insatsledningar utan
territoriellt ansvar, varvid möjligheterna att integrera de operativa och
taktiska ledningsnivåerna skall tillvaratas. Insatsledningarna skall kunna
leda behovssammansatta styrkor av krigsförband. Delar av insatsledningar
skall kunna ingå i multinationella styrkor samt i en internationell
ledningsstab.
Den regionala ledningsnivån bör bestå av en territoriell ledning med
ansvar för samverkan med totalförsvarets civila delar. Den skall också
utgöra stöd till de operativa styrkorna. Den territoriella
ledningsorganisationen bör vara behovssammansatt beroende på
militärgeografi, infrastruktur och uppgifter. Även den civila
ledningsstrukturens utformning bör beaktas.
Regeringen avser att mot denna bakgrund uppdra åt Försvarsmakten att
närmare redovisa förslag till utformning av det militära ledningssystemet.
Motionen
I partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.fl. påpekas att utvecklingen och
införandet av Försvarsmaktens ledningssystem ORION upprepade gånger har
drabbats av förseningar. Det sägs vara djupt otillfredsställande att
Försvars-maktens ledningsstöd inte är godtagbart, speciellt som det äldre
ledningssystemet uppenbarligen inte klarar millenieskiftet. Enligt
motionärerna bör riksdagen hos regeringen begära en utvärdering av hittills
genomfört utvecklingsarbete (yrkande 23). Denna bör redovisas senast under
tredje kvartalet år 1999.
Utskottet
Utskottet kan ansluta sig till regeringens beskrivning i propositionen av
utgångspunkterna för det militära ledningssystemets utveckling.
I partimotion Fö6 (m) av Carl Bildt m.fl. begärs att riksdagen skall anmoda
regeringen att utvärdera hittills genomfört utvecklingsarbete på det
operativa ledningssystemet ORION och redovisa detta senast under tredje
kvartalet 1999 (yrkande 23). Utskottet delar motionärernas oro för att
Försvarsmakten i närtid inte kommer att ha ett godtagbart ledningsstöd.
Utskottet har erfarit att regeringen ålagt Försvarsmakten att före beslut
om driftsättning redovisa det hittillsvarande arbetet med systemet ORION.
Bland annat måste kraven på säkerhet mot intrång i systemet vara uppfyllda.
Utskottet håller med motionärerna om behovet av att regeringen informerar i
frågan. Ärendets karaktär talar dock för att företrädare för
Regeringskansliet direkt bör informera utskottet. Motionsyrkandet bör
därmed kunna bli tillgodosett, varför det inte bör bifallas av riksdagen.
Ledningssystem för det civila försvaret
Regeringen
Regeringen redovisar sin bedömning av vilka utgångspunkter som bör gälla
för ledningssystem för det civila försvarets utveckling och anför bl.a.:
Den förändrade hotbilden ställer krav på en ny form av ledningsstruktur
inom det civila försvaret. Denna struktur skall vara så utformad att
ledning kan utföras vid olika slags hot och väpnade angrepp.
Sammanhanget mellan olika delar av hotspektret måste säkerställas.
Ansvaret för att lägga fast krav, genomföra förberedelser och utöva ledning
i en akut situation måste hänga samman sinsemellan och med ansvaret för
finansieringen.
För att säkerställa en tillräcklig ledningsförmåga måste
ansvarsförhållandena, både när det gäller ansvar inom en samhällssektor och
ansvar inom ett geografiskt område, vara tydliga. Regeringen,
länsstyrelserna och kommunerna har viktiga roller, både vad gäller
samordning av förberedelser, dvs. beredskap i vid mening, och ledning i
akuta situationer. Organisation och kompetens, liksom befogenheter och
skyldigheter, måste motsvara kraven på krishanteringsförmåga.
Regeringen avser att ge ÖCB uppdrag rörande underlag för en förändring av
ledningssystemet för det civila försvaret.
Utskottet
Utskottet kan ansluta sig till regeringens beskrivning i propositionen av
utgångspunkterna för utvecklingen av ledningssystem för det civila
försvaret.
Ledning och samordning vid svåra påfrestningar på samhället i fred
Regeringen
Regeringen redovisar sin bedömning av vilka utgångspunkter som bör gälla
för ledning och samordning vid svåra påfrestningar på samhället i fred och
anför bl.a:
Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred har behandlats vid
ett flertal tillfällen under senare år. Ett av de områden som ägnats
särskild uppmärksamhet är hur samhällets åtgärder vid svåra påfrestningar
skall ledas och samordnas. Enligt regeringen behöver frågan om ändrad
lagstiftning i detta sammanhang övervägas ytterligare.
Regeringen påpekar att försvarsutskottet i betänkande 1996/97:FöU5 i stort
ställt sig bakom vad regeringen föreslagit om åtgärder mot svåra
påfrestningar på samhället i fred samt att utskottet ansett att regeringen
med förtur borde se över frågan om ledningsprinciperna och återkomma till
riksdagen med förslag till erforderliga författningsändringar. Utskottet
menade härvid bl.a. att uppgifterna för en krishantering måste kunna
delegeras i ledningskedjan regering-länsstyrelse-kommun. Vidare anförde
utskottet att regeringens, länsstyrelsernas och kommunernas skyldigheter
och befogenheter vid hanteringen av en svår påfrestning mot samhället i
fred måste vila på en tydlig grund.
Regeringen anför att den bl.a. som följd av försvarsutskottets uttalande
tillsatte en arbetsgrupp inom Regeringskansliet för att utreda vissa frågor
om skyldigheter och befogenheter vid svåra påfrestningar på samhället i
fred. Arbetsgruppen överlämnade sin rapport i maj 1998. Rapporten
behandlade generella utgångspunkter för arbetet med att hantera svåra
påfrestningar i fred samt hur ansvars-, kompetens- och
befogenhetsfördelningen mellan olika aktörer bör fördelas. Rapporten
avslutades med förslag till hur arbetet med författningsreglering bör
bedrivas.
Enligt arbetsgruppen har ett av problemen i det hittillsvarande arbetet
varit att det inte finns någon enhetlig uppfattning om vad en svår
påfrestning på samhället i fred innebär. Det är därför inte möjligt att i
generella termer ange alla de åtgärder som kommer att behöva vidtas inom
staten, kommunerna eller landstingen. Bland annat mot denna bakgrund anser
arbetsgruppen att behovet av ytterligare åtgärder och åtföljande
författningsreglering bör granskas genom att man inom varje berörd
samhällssektor går igenom den lagstiftning som kan bli aktuell att tillämpa
vid händelser som kan utvecklas till en svår påfrestning på samhället i
fred.
Regeringen bedömer att hanteringen av svåra påfrestningar på samhället i
fred måste beaktas i flertalet samhällssektorer. Grundprincipen bör vara
att varje sektor själv ansvarar för att kunna hantera de störningar och
påfrestningar som kan drabba sektorn. Inte minst bör detta ske genom att
man redan från början bygger in en robusthet mot störningar. Genom
försvarspolitiken skapas emellertid betydande resurser som kan bidra till
förmågan att hantera svåra påfrestningar. Försvarspolitiken bör utformas
med hänsyn härtill. Detta innebär inte, enligt regeringen, någon förändring
av ansvars- och rollfördelningen.
Syftet med att kunna bistå med totalförsvarsresurser skall vara att i
extraordinära lägen kunna stärka det normala fredssamhällets förmåga att
hantera risker och störningar. En kontinuerlig övnings- och
utbildningsverksamhet i att delta i hanterandet av svåra påfrestningar bör
därför äga rum. Särskilt viktigt är det att öva hur totalförsvarsresurserna
på bästa sätt skall underställas de ansvariga myndigheterna i deras
reguljära myndighetsutövning.
Regeringen pekar på att utnyttjandet av sektorsövergripande resurser i
akuta situationer kan innebära ett ledningsproblem. Regeringen har beslutat
att inom Regeringskansliet genomföra en sektorsvis genomgång av behovet av
åtgärder och en översyn av författningsreglering m.m. inom de områden som
kan bli berörda vid svåra påfrestningar på samhället i fred.
Genomgången av sektorslagstiftningen bör härutöver kunna ligga till grund
för en bedömning av behovet av eventuell generell författningsreglering och
överväganden av vissa andra frågor inom området som exempelvis finansiering
. En fråga som därvid särskilt bör prövas är hur Försvarsmaktens kostnader
för insatser som genomförs vid svåra påfrestningar på samhället i fred
skall täckas.
Utskottet
Utskottet kan ansluta sig till regeringens beskrivning i propositionen av
vilka utgångspunkter som bör gälla för ledning och samordning vid svåra
påfrestningar på samhället i fred.
Informationskrigföring
Regeringen
Regeringen pekar på att det växande hotet inom området
informationskrigföring särskilt uppmärksammades i 1996 års försvarsbeslut.
Regeringen tillsatte som följd härav i december en arbetsgrupp om
informationskrigföring inom Regeringskansliet. I gruppens uppgifter ingick
bl.a. att föreslå ansvarsfördelning samt föreslå riktlinjer för en strategi
på området. Arbetsgruppen har hittills lämnat två rapporter till regeringen
.
Regeringen uppdrog vidare våren 1997 åt Statskontoret att utarbeta en
sammanhållen strategi för IT-säkerhet avseende samhällets
informationsförsörjning. I uppdraget ingick att precisera statens ansvar
och ange hur säkerhetsarbete kan inordnas i det nationella
handlingsprogrammet för IT, samt hur arbetet med IT-säkerhetsfrågorna bör
organiseras och fördelas mellan olika statliga myndigheter.
Regeringens bedömning är att gränsen mellan vad som är att betrakta som
åtgärder för att motstå informationskrigföring och åtgärder för att öka IT-
säkerheten i stor utsträckning är diffus. Utvecklingen av hot och risker
inom området informationskrigföring ställer ökade krav på den grundläggande
IT-säkerheten i samhället och accentuerar behovet av en sammanhållen
strategi för informationskrigföring och samhällets IT-säkerhet.
Såväl Statskontoret som arbetsgruppen om informationskrigföring har i sina
rapporter understrukit vikten av en bättre samordning av IT-
säkerhetsarbetet och skyddet mot informationskrigföring. Regeringen delar
utredningarnas bedömningar att samordningen behöver förbättras. Frågan om
vad samordningsansvaret bör omfatta och hur det skall organiseras kommer
att behandlas inom ramen för den utredning om planeringssystem för det
civila försvaret och beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i
fred som berörts i det föregående. Vidare anser regeringen att de ovan
nämnda åtgärderna kan medföra att lagstiftningen bör ses över.
En fortsatt och fördjupad analys av frågor som rör skyddet mot
informationskrigföring är enligt regeringens bedömning nödvändig. Likaså är
det angeläget att i det fortsatta arbetet belysa förutsättningarna för
internationell samverkan och de folkrättsliga frågorna.
Motionen
Folkpartiets partimotion Fö7 (fp) av Lars Leijonborg m.fl. välkomnar att
frågorna om informationskrigföring nu lyfts in i behandlingen av den
förändrade försvarspolitiken. Motionärerna är däremot missnöjda med att
propositionen endast förespråkar en fortsatt analys. De anser nämligen att
det är hög tid att nu ta ett samlat grepp om informationskrigföringens
olika frågor. Det gäller särskilt frågan om ett samordningsorgan på central
nivå, där den interdepartementala arbetsgruppen föreslår att detta ansvar
åläggs Överstyrelsen för civil beredskap, och frågan om att inrätta en
permanent samordningsgrupp på hög nivå inom Regeringskansliet. Motionärerna
anser att dessa förslag bör behandlas med förtur i den fortsatta analysen,
så att styrproblemen sätts i centrum med en tydlig helhetssyn. Likaså anses
det välkommet att få förutsättningarna för en internationell samverkan inom
området belysta i det fortsatta arbetet. Vad som sålunda anförts i motionen
om informationskrigföring bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna (yrkande 10).
Utskottet
Utskottet kan ansluta sig till regeringens bedömning om behovet av en
sammanhållen strategi för informationskrigföring och samhällets IT-säkerhet
. Det är nödvändigt med ett fortsatt och fördjupat arbete kring frågor som
rör skyddet mot informationskrigföring. Det krävs ett samlat grepp om detta
nya område och ansvaret på myndighetsnivå måste definieras och läggas fast.
Utskottet ansluter sig sålunda till synsättet i partimotion Fö7 (fp) av
Lars Leijonborg m.fl. om det nödvändiga i att ta ett samlat grepp om
informationskrigföringens olika frågor och att då sätta styrproblemen i
centrum. Enligt vad utskottet erfarit utgör också detta en av
utgångspunkterna för vad som kommer att behandlas inom ramen för en
utredning om planeringssy-stem för det civila försvaret mot svåra
påfrestningar i fred. Det är viktigt att detta arbete kommer i gång snabbt
och inriktas på ett sätt som minskar risken för att olika myndigheter, i
brist på styrning, agerar självständigt till förfång för möjligheten att få
till stånd en samlad lösning.
Motionens yrkande 10 bör därmed bli tillgodosett varför det inte bör
bifallas av riksdagen.
Informationsberedskap inför svåra påfrestningar på samhället i fred
Regeringen
Regeringen har i skrivelse 1998/99:33 Beredskap vid svåra påfrestningar på
samhället i fred anmält att bl.a. informationsberedskapen kommer att
behandlas i 1999 års kontrollstation. Regeringen återkommer nu till frågan
och framhåller följande.
En god informationsberedskap innebär att de verksamheter som omfattas av
beredskapskrav har sådana planer, sådana personalresurser inte minst i form
av erfaren, utbildad och övad personal, och sådana tekniska hjälpmedel att
informationsverksamheten vid extrema situationer snabbt kan påbörjas och
sedan fortgå under lång tid och med hög belastning.
Att kunna hantera kriskommunikationen blir i situationer av detta slag
avgörande för möjligheterna att vidmakthålla förtroende och förmedla
information som leder till rationella åtgärder hos berörda myndigheter och
människor.
Under normala förhållanden arbetar de offentliga organen och massmedierna
kontinuerligt med olika informationsinsatser. Medierna är vana vid och har
beredskap för omfattande och kontinuerliga informationsinsatser, även under
störda förhållanden i samhället. För de olika offentliga organen är däremot
svåra fredstida påfrestningar något som kan leda till stora problem för de
enskilda verksamheternas informationsinsatser, om inte särskilda
beredskapsplaner för information snabbt kan sättas i verket.
Händelseförlopp av allvarlig karaktär ger oftast återverkningar i en eller
flera kommuners verksamhet. Det är också här som medborgarnas krav på
fullständig och konkret information från ansvariga organ, liksom snabb och
korrekt nyhetsförmedling snabbast gör sig märkbar. En erfarenhet från olika
övningar som genomförts torde också vara att det från de offentliga
organens sida på alla nivåer är vanligt att kraftigt underskatta det stora
informationsbehov som uppstår vid en samhällsstörning.
Det är viktigt att framhålla betydelsen av att myndigheter som kan komma
att omfattas av svåra påfrestningar på samhället i fred har en inövad
förmåga att finna former för samråd och samverkan kring
informationsgivningen. Om så inte är fallet finns uppenbara risker för att
den information som lämnas från olika håll kan bli svårbegriplig och
tvetydig. Detta kan innebära en allvarlig informationskris som snabbt kan
leda till stor misstro mot samhällsorganen och skapa långvariga
förtroendekriser.
Som nämnts i det föregående har regeringen beslutat om en sektorsvis
genomgång av de författningar som kan ha betydelse för beredskapen mot
svåra fredstida påfrestningar. Genomgången kommer även att avse andra
frågor av betydelse för beredskapen. En av dessa frågor gäller
informationsberedskapen inom olika samhällssektorer. Det är enligt
regeringens mening ytterst angeläget att de eventuella brister som kan
framkomma vid en sådan genomgång avhjälps.
Motionen
Kristdemokraterna anför i kommittémotion Fö9 (kd) att erfarenheterna visar
att det inte är ovanligt att underskatta det stora informationsbehovet vid
en svår samhällsstörning. I vårt moderna informationssamhälle ställs extra
stora krav från medborgare på medierna att information snabbt når ut om den
aktuella situationen. Myndigheterna måste därför ha förmåga att samordna
enkel och tydlig information till allmänheten. Motionärerna menar därför
att det är angeläget att göra en noggrann översyn av samhällets
informationsberedskap (yrkande 31).
Utskottet
Utskottet kan ansluta sig till regeringens bedömning om
informationsberedskapen inför svåra påfrestningar på samhället i fred.
Regeringen påpekar att den beslutat om en sektorsvis genomgång av
författningar som kan ha betydelse för beredskapen mot svåra påfrestningar.
Genomgången kommer också att avse andra frågor av betydelse för beredskapen
. Utskottet utgår från att den noggranna översyn av samhällets
informationsberedskap som i kommittémotion Fö9 (kd) anses angelägen därmed
kommer till stånd. Motionens yrkande 31 bör sålunda inte bifallas.
Samhällets räddningstjänst
Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen (s. 192-196) anfört
om samhällets räddningstjänst.
Regeringen
Regeringen avser att låta genomföra en översyn av räddningstjänstlagen (
1986:1102) och följdförfattningar till denna. För denna översyn skall bl.a.
lämnade bedömningar och förslag i Räddningsverksutredningens betänkande
Räddningstjänsten I Sverige - Rädda Och Skydda (SOU 1998:59) i huvudsak
ligga till grund.
Som bakgrund till regeringens avisering om en översyn av
räddningstjänstlagen och följdförfattningar till denna anförs bl.a. att
verksamheten under 1900-talet präglats av internationaliseringen, t.ex. EU-
samarbetet, genomförande av internationella civila humanitära katastrof-
och räddningsinsatser samt det säkerhetsfrämjande arbetet i Central- och
Östeuropa. Vidare har införandet den 1 juli 1995 av lagen (1994:1720) om
civilt försvar och ändringar i räddningstjänstlagen haft betydelse genom
att kommuner nu fått ett ansvar för att organisera och planera för en
räddningstjänst under höjd beredskap.
Genom riksdagens beslut med anledning av 1996 års totalförsvarsproposition
(prop. 1996/97:4, bet. FöU1, rskr. 109) har fastställts att principen om
helhetssyn skall tillämpas. En helhetssyn bör således prägla samhällets
satsningar och åtgärder för att förebygga och hantera hot och risker i
såväl fred som krig. Detta innebär bl.a. att totalförsvarsresurserna skall
utformas så att de även kan användas vid internationella fredsfrämjande och
humanitära insatser och stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera
svåra påfrestningar på samhället i fred.
I propositionen redogör regeringen för Räddningsverksutredningens förslag.
Av redogörelsen framgår bl.a. att utredningen gör bedömningar och lämnar
förslag om principer för det offentliga åtagandet när det gäller
verksamhetsområdet Skydd mot olyckor. Utgångspunkten i fråga om
fördelningen mellan enskilda och det offentliga är att enskilda personer
och företag har ansvar för att skydda sitt liv, sin egendom samt för att
inte förorsaka olyckor, medan det offentliga ansvarar för skydd av miljön
och andra samhälleliga intressen. Först när den enskilde inte själv klarar
att skydda sig är det ett offentligt ansvar att ingripa.
Utredningen föreslår vidare en total översyn av räddningstjänstlagen,
räddningstjänstförordningen samt vissa författningar som är kopplade till
dessa. Utredningen lämnar härutöver bl. a. följande konkreta förslag.
Ansvaret för den operativa insatsen vad gäller eftersökning av försvunna
personer, även vad gäller fjällräddning, bör enligt utredningen flyttas
från polisen till den kommunala räddningstjänsten.
Enligt utredningen finns behov att inrätta nationella och regionala
förstärkningsresurser i form av personal och materiel.
Finansieringsfrågorna i de olika skeendena har belysts av utredningen, som
konstaterar att nu gällande praxis fungerar väl och bör tillämpas även i
fortsättningen. Verksamhetsutövarna bör också framgent, efter en olycka,
bära kostnaderna för återställningsskedet. Vissa finansieringsfrågor bör
prövas i en författningsöversyn.
Beträffande Statens räddningsverks framtida ansvar och uppgifter föreslår
utredningen en indelning i nya verksamhetsgrenar. Vidare föreslår utredaren
vad beträffar verksamhet under höjd beredskap en uppdelning av anslaget för
Statens räddningsverk i en fredsdel och en del för höjd beredskap,
befolkningsskydd, utbildning och övning samt tillsyn, riskhantering,
forskning, utveckling och tillsyn. Förslaget innebär att funktionen
Befolkningsskydd och räddningstjänst förändras innehålls- och
ansvarsmässigt. Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) föreslås
tillsammans med Boverket svara för befolkningsskyddet och Räddningsverket
för samhällets räddningstjänst. För räddnings- och ledningscentraler bör
fördelningskriterier tas fram vad avser fredsnytta respektive nytta under
höjd beredskap.
Utbildningen av civilpliktiga bör i fortsättningen samordnas och
administreras av Räddningsverket.
I propositionen redovisas följande skäl för bedömningen av samhällets
räddningstjänst.
Regeringen ansluter sig i stort till de principer utredningen har fört
fram om det offentliga åtagandet och anser att det kan finnas skäl att
fortsatt överväga arbetsformerna avseende samhällets skydd mot olyckor och
de myndighetsuppgifter m.m. som sammanhänger med detta.
Ett flertal av de frågor som behandlas i betänkandet är av sådan karaktär
att de fordrar ändringar i gällande föreskrifter. Regeringen avser att låta
göra en översyn av räddningstjänstlagen och följdförfattningar. För denna
översyn skall utredningens bedömningar och förslag i huvudsak ligga till
grund.
Eftersökning av försvunna personer bör alltjämt vara en polisiär uppgift,
men ökad samordning med den kommunala räddningstjänsten bör eftersträvas.
Vad gäller frågan om nationella och regionala förstärkningsresurser har
regeringen under år 1998 uppdragit åt Statens räddningsverk att inrätta
sådana på sju platser i landet. Vidare genomförs i dag s.k.
olycksförloppsutredningar.
Det tidigare anslaget Statens räddningsverk samt verksamhet inom
funktionen Befolkningsskydd och räddningstjänst har fr.o.m. år 1999
uppdelats på två anslag - ett anslag avseende Statens räddningsverk inom
funktionen Befolkningsskydd och räddningstjänst och ett anslag avseende
Statens räddningsverk: Samhällets skydd mot olyckor.
Förslag om en förändring innehålls- och ansvarsmässigt av funktionen
Befolkningsskydd och räddningstjänst samt vissa utbildningsfrågor vad
gäller civilpliktiga bör närmare prövas av den ovan nämnda utredningen om
vissa principer för att åstadkomma en förbättrad helhetssyn när det gäller
planeringen för det civila försvaret och beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället.
Regeringen delar i huvudsak utredningens syn på finansiering av åtgärder
vid de olika skedena av en räddningsinsats. Frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun bör lösas genom förhandlingar.
Utskottet
Utskottet delar regeringens bedömning att en översyn av
räddningstjänstlagen (1986:1102) och följdförfattningar till denna bör
genomföras. Utskottet kan se fördelar med att utredningen får en allsidig
och bred kompetens med bl.a. kommunal förankring. En sådan förankring
kompletterad med särskild expertis m.m. torde säkra den kompetens i
utredningen som utskottet nu förordat.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande nästa försvarsbeslutsperiod
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:74 yrkande 1
samt med avslag på motion 1998/99:Fö6 yrkandena 1 och 2 godkänner förslaget
att nästa försvarsbeslutsperiod skall omfatta åren 2002-2004,
res. 1 (m) - delvis
2. beträffande riktlinjerna för totalförsvarets ekonomi
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:74 yrkande 5
samt med avslag på motionerna 1998/99:Fö6 yrkandena 6 och 11, 1998/99:Fö7
yrkande 4, 1998/99:Fö9 yrkandena 3, 22, 23 och 25 samt 1998/99:Fö15 yrkande
1 godkänner förslaget beträffande inriktning i fråga om den ekonomiska
ramen och inriktning i fråga om omställningsbidrag,
res. 1 (m) - delvis
res. 2 (kd)
res. 3 (mp)
res. 4 (fp)
3. beträffande teknikfaktorn
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:74 yrkande 6
samt med avslag på motionerna 1998/99:Fö6 yrkande 7, 1998/99:Fö9 yrkande 24
och 1998/99:Fö317 yrkande 4 godkänner förslaget att den särskilda
uppräkningen av anslaget för materiel med den s.k. teknikfaktorn skall
upphöra fr.o.m. år 2000,
res. 1 (m) - delvis
res. 5 (kd)
4. beträffande försvarspolitikens inriktning
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:74 yrkande 3
samt med avslag på motion 1998/99:Fö6 yrkandena 4 och 10 i denna del
godkänner förslaget till försvarspolitikens inriktning,
res. 1 (m) - delvis
5. beträffande totalförsvarets huvuduppgifter
att riksdagen med anledning av proposition 1998/99:74 beslutar
att den av regeringen föreslagna huvuduppgiften "bidra till fred och
säkerhet i omvärlden" skall ersätta de i 1996 års försvarsbeslut angivna
huvuduppgifterna "hantera konsekvenserna av kriser och konflikter i vårt
närområde" respektive "delta i fredsfrämjande och humanitära uppgifter",
6. beträffande behov av beredskap
att riksdagen avslår motion 1998/99:Fö9 yrkande 5,
7. beträffande utveckling av anpassningsförmågan
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:74 yrkande 4
samt med avslag på motionerna 1998/99:Fö6 yrkandena 5 och 8 samt 1998/99:
Fö9 yrkandena 14 och 15 godkänner förslaget i fråga om fortsatt utveckling
av förmågan till anpassning,
res. 1 (m) - delvis
8. beträffande operativa förmågor
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:74 yrkande 7
samt med avslag på motionerna 1998/99:Fö6 yrkandena 12 och 13 samt 1998/99:
Fö9 yrkande 7 godkänner förslaget i fråga om operativa förmågor för det
militära försvaret,
res. 1 (m) - delvis
9. beträffande minröjningsverksamhet
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Fö8 yrkande 2 samt 1998/
99:Fö14 yrkandena 1 och 2,
res. 6 (v, fp, mp)
10. beträffande krigsorganisationens utveckling
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:74 yrkande 8
samt med avslag på motionerna 1998/99:Fö6 yrkandena 10 i denna del, 14 och
15, 1998/99:Fö7 yrkande 5, 1998/99:Fö8 yrkande 7, 1998/99:Fö9 yrkandena 1,
2, 4, 6 och 8-10 samt 1998/99:Fö15 yrkandena 7-9 godkänner förslaget till
utveckling av Försvarsmaktens krigsorganisation,
res. 1 (m) - delvis
res. 7 (kd)
res. 8 (fp)
res. 9 (mp)
11. beträffande grundorganisationens utveckling
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Fö5 yrkandena 1 och 2,
1998/99:Fö8 yrkande 9, 1998/99:Fö9 yrkande 11, 1998/99:Fö10, 1998/99:Fö13
samt 1998/99:Fö15 yrkande 5,
res. 10 (v)
res. 11 (mp)
12. beträffande materielförsörjning
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Fö6 yrkande 19, 1998/99:
Fö7 yrkande 6, 1998/99:Fö8 yrkandena 4 och 6, 1998/99:Fö9 yrkandena 26-28
samt 1998/99:Fö15 yrkande 6,
res. 12 (m, kd, fp)
13. beträffande mål för det civila försvaret, m.m.
att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:74 yrkande 9
samt med avslag på motionerna 1998/99:Fö6 yrkande 21, 1998/99:Fö9 yr-
kandena 16-18 samt 1998/99:Fö402 yrkandena 1 och 2 godkänner
förslaget till övergripande mål för det civila försvaret,
res. 13 (kd)
14. beträffande totalförsvarsplikt
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Fö6 yrkandena 17 och 18,
1998/99:Fö7 yrkandena 7-9, 1998/99:Fö8 yrkandena 8, 10 och 11, 1998/99:Fö9
yrkandena 19 och 20, 1998/99:Fö11 yrkandena 1 och 2, 1998/99:Fö12 samt 1998
/99:Fö16,
res. 1 (m) - delvis
res. 14 (fp)
15. beträffande övriga personalfrågor
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Fö6 yrkande 16 och 1998/
99:Fö9 yrkande 21,
res. 1 (m) - delvis
16. beträffande översyn av ledningssystemet
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Fö6 yrkandena 22 och 23
samt 1998/99:Fö9 yrkande 30,
res. 15 (m, kd)
17. beträffande informationskrigföring
att riksdagen avslår motion 1998/99:Fö7 yrkande 10,
18. beträffande informationsberedskap inför svåra
påfrestningar i fred
att riksdagen avslår motion 1998/99:Fö9 yrkande 31.
Stockholm den 11 maj 1999
På försvarsutskottets vägnar
Henrik Landerholm
I beslutet har deltagit: Henrik Landerholm (m), Tone Tingsgård (s),
Christer Skoog (s), Stig Sandström (v), Åke Carnerö (kd), Olle Lindström (m
), Ola Rask (s), Håkan Juholt (s), Berit Jóhannesson (v), Margareta Viklund
(kd), Anna Lilliehöök (m), Lars Ångström (mp), Erik Arthur Egervärn (c),
Runar Patriksson (fp), Laila Bäck (s), Björn Leivik (m) och Berndt
Sköldestig (s).
Henrik Landerholm, Olle Lindström, Anna Lilliehöök och Björn Leivik (alla m
) anför:
I regeringens proposition 1998/99:74 Förändrad omvärld - omdanat försvar
inför årets säkerhetspolitiska kontrollstation redovisas en prövning av det
säkerhetspolitiska läget och dess konsekvenser för försvarets beredskap,
omfattning och utveckling.
Inledande utgångspunkter
Sverige befinner sig i ett säkerhetspolitiskt övergångsskede - europeiskt
och nationellt. Det kommer att ta tid för en ny struktur att etablera sig.
Vi har lämnat bakom oss det kalla kriget och Berlinmurens fall och framför
oss ligger full medverkan i alla de europeiska freds- och
säkerhetsstrukturerna som håller på att växa sig allt starkare.
I stället för att analysera det förändrade säkerhetspolitiska läget väljer
Försvarsberedningens majoritet att mekaniskt upprepa 1992 års
neutralitetspolitiska formulering. De stora förändringar i det
säkerhetspolitiska läget i Europa och Östersjöområdet som pågår och som
snarast kommer att accentueras i framtiden tillåts inte nämnvärt påverka
den säkerhetspolitiska analysen.
Sedan år 1995 är Sverige medlem i Europeiska unionen. Detta medlemskap
innebär att vi också är en del av en säkerhetsgemenskap. Detta faktum
ställer sig regeringen bakom. Men trots detta driver regeringen i ord ett
slags fortsatt neutralitetspolitik, vilket snarast är en vilseledande
beskrivning av svensk politik.
Som medlem i Europeiska unionen kan inte Sverige stå neutralt i händelse
av att ett annat medlemsland angrips. Formuleringar som inte längre har
någon täckning i verkligheten bör enligt vår mening utmönstras ur den
säkerhetspolitiska begreppsapparaten.
Alliansfriheten betyder allt mindre som beskrivning av Sveriges
säkerhetspolitik annat än som uttryck för att Sverige ännu inte är medlem i
Nato. Men för "att undvika konflikter och spänning i norra Europa" är det
samarbete som tar sitt intryck i EU och Nato viktigare än den svenska
alliansfriheten.
Det är en allvarlig begränsning för vårt land om vi inte fullt ut kan
delta i uppbyggnaden av den euroatlantiska säkerhetsordningen.
Utanförskapet minskar våra möjligheter att ta till vara svenska
säkerhetsintressen såväl som att påverka arbetet för stabilitet och fred i
Europa. Ett framtida svenskt medlemskap i Nato är en naturlig fortsättning
på den säkerhetspolitiska samarbetsväg som varit Sveriges sedan det kalla
krigets slut.
Det brittiska förslaget om att i olika steg ge den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken en tydlig militär komponent stöds nu av samtliga stater
inom Europeiska unionen. Detta blev klart då toppmötet i Wien i december
välkomnade den brittisk-franska Saint-Malo-deklarationen om europeiskt
försvarssamarbete och där nästa steg skall diskuteras vid mötet i Köln i
juni i år.
Regeringen väljer i propositionen att inte dra några slutsatser för
svenskt vidkommande av den snabba utvecklingen vad gäller försvarssamarbete
inom EU. Konsekvenserna av en sådan säkerhetspolitisk analys skulle ha
inneburit att Sverige behöver förnya den samlade säkerhetspolitiken som ett
vidare steg på vägen mot en alliansanslutning.
Relationerna till Ryssland förblir av central betydelse när det gäller vår
del av Europa. Dagens problem får dock inte undanskymma att Ryssland med
sina starka militära traditioner alltjämt fortsätter att vara den
dominerande militära makten i vår närhet. Det senaste året visar att den
ryska dramatiken inte är över. Visserligen befinner sig den militära
apparaten i förfall och det kommer att ta avsevärd tid att skapa en modern
rysk försvarsmakt. I det längre perspektivet skall dock inte uteslutas att
Ryssland åter satsar på sin krigsmakt.
Den fortsatta försvarspolitiska processen
Redan i december 1997 stod det klart att 1996 års försvarsbeslut havererat.
Moderata samlingspartiet har som följd av detta vid återkommande tillfällen
framfört krav på att förbereda ett nytt genomgripande försvarsbeslut. Nästa
försvarsbeslut borde fattas så snart som är praktiskt möjligt. Detta bör
kunna ske redan hösten 2000. Analogt med detta borde nästa
försvarsbeslutsperiod omfatta åren 2001-2003 i stället för av
utskottsmajoriteten föreslagna 2002-2004. I enlighet med detta bör
partimotion Fö6 (m) yrkandena 1 och 2 bifallas av riksdagen, vilket bör ges
regeringen till känna.
Riktlinjer för totalförsvarets ekonomi
Utskottsmajoriteten har valt att i stort sett utan koppling till försvarets
förmåga och tänkbara förbandsvolymer bifalla regeringens förslag avseende
framtida besparingsmöjligheter. Det är inte meningsfullt att innan ett
genomarbetat underlag föreligger dra den typen av slutsatser. Varje
diskussion om försvarets framtida ekonomi måste bygga på ett tydligt
resonemang om försvarets förmåga.
Krigsorganisationens kvalitet och kvantitet, liksom ambitionsnivån för de
internationella insatserna, måste sålunda klargöras innan slutsatser dras
om framtida ekonomisk ram. Majoritetens slutsats om en ramsänkning på 4
miljarder årligen fr.o.m. år 2002 bör därför avvisas. I verkligheten
handlar minskningen av försvarsanslagen om avsevärt mer pengar. Eftersom
teknikfaktorn samtidigt tas bort undandras från försvarsanslagen närmare 6
miljarder kronor under slutåret 2004.
Riksdagen bör därför avslå propositionen i denna del och bifalla
partimotion Fö6 (m) yrkandena 6 och 11.
Teknikfaktorn och anslagsförordningen
Vi delar inte majoritetens uppfattning vad gäller teknikfaktorn och
Försvars-maktens kompensation för den likviditetsindragning som skedde till
följd av anslagsförordningens fulla tillämpning för Försvarsmakten.
Teknikfaktorn bör även fortsättningsvis ligga till grund för
Försvarsmaktens planering för att underlätta den alltjämt nödvändiga
tekniska förnyelsen. Effekterna av anslagsförordningens fulla tillämpning
bör kompenseras snarast möjligt i stället för att skjutas upp till en
osäker och statsfinansiellt sannolikt än kärvare framtid.
Med en omedelbar kompensation av nyss nämnda effekter av det nya sy-stemet
för finansiering av förskott skulle den försvarsindustriella kollaps som vi
nu ser närma sig kunna undvikas. I stället för att utan möjlighet till
närmare överväganden bryta upp hela försvarets materielplanering och
äventyra i stort sett samtliga nya projekt skulle det ges möjlighet till en
ansvarsfull försvarsindustriell omstrukturering i internationell samverkan.
Utgångspunkterna för Försvarsmaktens planering bör vara en oförändrad
ekonomisk ram, en full kompensation för effekterna av
likviditetsindragningen till följd av tillämpningen av anslagsförordningen
samt bibehållen teknikfaktor även i nästa försvarsbeslutsperiod.
Partimotion Fö6 (m) yrkande 7 och motion Fö317 (m) yrkande 4 bör därför
bifallas av riksdagen.
Inriktningen av försvarspolitiken
Vi delar den ofta framförda åsikten att betydelsen av det traditionella
invasionsförsvaret kan och bör tonas ned till förmån för annan förmåga. Det
är i dag inte meningsfullt att dimensionera försvarsansträngningarna mot
enbart det traditionella invasionshotet. Men det väpnade angreppet - såväl
över gräns, kust som via luften - mot begränsade mål med strategiska
insatsstyrkor ("strategiskt överfall") bör vara dimensionerade för det
svenska försvarets förmåga. Det innebär inte att försvaret av Sverige
prioriteras ned. Samtidigt får nu försvaret nya uppgifter. Dessa ställer i
sin tur nya krav.
De moderata utgångspunkterna för försvarets utveckling är följande:
Försvaret av Sverige är utgångspunkten och den dimensionerande uppgiften.
Förmågan att delta i militärt samarbete och i internationella insatser
skall öka.
Försvarsresurserna skall vara utformade både för det nationella försvaret
och för internationella insatser.
Försvaret skall anpassas till de euro-atlantiska säkerhetsstrukturerna.
Handlingsfrihet för ett Natomedlemskap skall upprätthållas och dessutom
tillåtas påverka våra egna avvägningar redan nu.
Förmågan att bygga upp ett starkare försvar i framtiden skall säkerställas.
Vägledande för försvarets förmåga bör vara följande:
Hela landet skall försvaras. Försvaret måste ha sådan förmåga och beredskap
att såväl avsiktliga som oavsiktliga kränkningar samt varje allvarligt
syftande militärt eller civilt hot kan mötas.
Försvaret skall ha sådan styrka att Sverige kan stå emot försök till
påverkan genom våld och hot om våld.
Försvaret skall kunna ta en del av ansvaret för fred och säkerhet i Europa
i allmänhet, och i vårt närområde i synnerhet, i nivå med regeringens
förslag. Flyg- och marinstridskrafter bör delta fullt ut i internationella
insatser i takt med att förmågan utvecklas. För detta krävs dels
investeringar, dels att medel avdelas också för insatser.
Vi anser att det som framförs i propositionen om att det traditionella
invasionsförsvaret kan avskaffas är illa uttryckt. Det ger intrycket av att
försvaret av Sverige inte längre är den viktigaste uppgiften, vilket är fel
. Värnet av vår egen säkerhet, också territoriellt, är fortfarande centralt
. Att det inte kan ske på samma sätt som förr borde däremot vara en
självklarhet.
Inriktningen bör vara att skapa ett militärt försvar som är relevant i
hela spektret av nya hot och dessutom på alla nivåer från fred till krig.
Mycket av det gamla måste successivt fasas ut, utan att vi för den skull
gör oss av med arvet av materiel och kompetens. Mycket av 1990-talets
investeringar har bäring även i framtiden.
Vi anser vidare att det inte behöver finnas någon motsättning mellan
internationella insatser och försvaret av vår egen självständighet och vårt
nationella fortbestånd. De internationella insatserna breddar och fördjupar
det militära kunnandet. Värdet av interoperabilitet för att kunna hjälpa,
eller det faktum att vi har erfarenhet av samarbete med Nato, bör öka
chanserna att framtida beslut om vår säkerhetspolitik - oavsett utfall -
baseras på saklig grund snarare än på antaganden och känslor.
Dessa utgångspunkter bör ersätta regeringens förslag till inriktning av
försvarspolitiken. Därmed bör riksdagen avslå regeringens förslag till
försvarspolitikens inriktning (yrkande 3 i propositionen) och bifalla
partimotion Fö6 yrkandena 4 och 10 i denna del, vilket bör ges regeringen
till känna.
Utveckling av anpassningsförmågan
Återkommande har Moderata samlingspartiet kritiserat de bristfälliga
förberedelser som gjorts för att ge anpassningsfilosofin ett reellt
innehåll. Den grundade misstanken är att denna filosofi huvudsakligen
betonades av dåvarande försvarsministern Thage G Peterson som ursäkt för de
nedskärningar som beslutades i det förra försvarsbeslutets etapp 1 hösten
1995.
Varken myndigheterna eller regeringen har givit anpassningsfilosofin ett
sådant konkret innehåll att planeringen utgjort en trovärdig grund för
tillväxt respektive ominriktning av totalförsvaret. Försvarsutskottet har
återkommande kritiserat regeringens oförmåga att förvandla
anpassningsfilosofin till ett konkret planeringsinstrument. I regeringens
överväganden avseende den framtida tillämpningen av anpassningsfilosofin
konstateras att den spelar en central roll samtidigt som dess betydelse i
övrigt tonas ned. Enligt vår mening bör varje försvarsorganisation
innehålla komponenter som gör att försvaret så snabbt och effektivt som
möjligt kan anpassas till förändrade omvärldsförutsättningar.
Väl medveten om att anpassningsplaneringen måste ske rullande och dessutom
mot ett "rörligt mål" finns det anledning att betona betydelsen av att
särskilt en relativt begränsad krigsorganisation i sig innehåller dessa
möjligheter. I regeringens förslag, som godtas av utskottets majoritet,
tydliggörs inte dessa förutsättningar. Det gäller också otydligheten vad
gäller redovisning av krigsduglighet samt förberedelserna för hur denna kan
höjas i såväl kortare som längre tidsperspektiv. De förslag som framförs i
partimotion Fö6 (m) yrkandena 5 och 8 bör sålunda bifallas av riksdagen och
regeringens förslag bör avslås.
Operativa förmågor och beredskap
Det är väsentligt att de operativa förmågorna och kraven på beredskap i vid
bemärkelse utformas på ett ändamålsenligt sätt och så att de går att
omforma till målsättningar och därmed vara mätbara. Vi delar regeringens
uppfattning i fråga om behovet av att förändra de operativa förmågorna.
Förändringen bör då tillföra ett ökat värde och förbättra sammanhanget
mellan förmågor, målsättningar och mätbarhet. Enligt motionärerna utgör
regeringens förslag inte någon nämnvärd förbättring i detta avseende. Det
bör ankomma på regeringen att i samverkan med Försvarsmakten åstadkomma ett
bättre genomarbetat förslag. Riksdagen bör därför bifalla partimotion Fö6 (
m) yrkandena 12 och 13 samt avslå regeringens förslag i fråga om operativa
förmågor.
Krigsorganisationens utveckling
Den inriktning som utskottets majoritet ställer sig bakom ställer fler
frågor än den ger svar vad gäller försvarets framtida förmåga och
organisation. Det framtida militära försvaret skall inriktas mot hög
flexibilitet och allsidighet. Den erforderliga insatsorganisationen kan
vara relativt liten, samtidigt som beredskapen men också förmågan
paradoxalt måste vara högre än i dag. Detta gäller särskilt för
markstridskrafterna.
Dessutom erfordras ett territorialförsvar och en kompetensorganisation.
Den senare utgör grund för att stärka och/eller förändra försvaret när
omvärldsförutsättningarna så kräver. Ur insatsorganisationen hämtas styrkor
som helst direkt kan användas vid internationella insatser. Målet bör vara
att inga förband skräddarsys för internationella uppgifter utan att alla är
en del av det reguljära försvaret. Hela försvaret bör, om än i olika takt,
ges förmåga till samverkan (interoperabilitet).
Vi menar att dagens arméorganisation bör omprövas från ett mobiliserande
invasionsförsvar till en insats- och kompetensorganisation. I stället för
en relativt stor men kvalitetsmässigt begränsad armé bör ett renodlat
kvalitetskoncept väljas. Ett av de alternativ som bör prövas är att
omorganisera armén i riktning mot mindre men mer aktiva förband, t.ex. i
bataljonsstridsgrupper, kompletterade med förberedelser för ett större
antal brigader. En viktig utgångspunkt är att levererad och beställd
materiel räcker till cirka nio i huvudsak mekaniserade brigader.
Attackhelikopterförband hör till de enheter som är mest väsentliga att
tillföra.
Vidare anser vi att dagens organisation av flygstridskrafterna i tolv
divisioner bör omprövas. Divisionskonceptet bör göras om genom att antingen
organisera ett antal reservdivisioner eller genom att integrera
reservenheter i den aktiva insatsorganisationen. En möjlighet som därvid
bör prövas är att den mindre insatsorganisationen försörjs med relativt
unga flygförare som senare kan krigsplaceras som reservförare med årlig
tjänstgöringsskyldighet. På så sätt skapas utrymme för en långsammare
leveranstakt av Gripensy-stemet vars utveckling bör fokuseras dels på
beväpning och annan utrustning för förbanden, dels på den långsiktiga
utvecklingen av systemet.
Vi menar vidare att de marina stridskrafterna till stora delar redan är
anpassade till konceptet med en insats- respektive kompetensorganisation.
Marinens fartyg och amfibieförband - som är konstruerade för flexibelt
utnyttjande vilket ger stora möjligheter till en situationsanpassad
förbandssammansättning - svarar också väl mot uppgifter som övervakning,
sjöräddning och understöd vid miljökatastrofer. Nya stridsfartyg bör
efterhand tillföras som ersättning. Uthållighet och förmåga att klara många
och olika uppgifter bör ges företräde vid den framtida förbandsutvecklingen
.
Ovanstående utgångspunkter för krigsorganisationens utveckling bör
fastslås. Därmed menar vi dels att riksdagen bör avslå regeringens förslag
till utveckling av Försvarsmaktens krigsorganisation, dels att riksdagen
bör bifalla partimotion Fö6 (m) yrkandena 10 i denna del och 14.
I frågan om vakantsättning av förband gör utskottet ett tydligt och
självklart ställningstagande vad gäller riksdagens inflytande och den
faktiska befintligheten av krigsförband. De viktigare krigsförbanden såväl
som eventuell vakantsättning av dessa är en exklusiv riksdagsfråga. I sak
föreligger sålunda enighet i utskottet. Frågans principiella vikt motiverar
enligt vår mening ett tillkännagivande till regeringen och därmed bifall
till partimotion Fö6 (m) yrkande 15.
Totalförsvarsplikt
Utformningen av dagens totalförsvarsplikt lämnar mycket i övrigt att önska.
En genomgripande översyn bör ske inom ramen för den parlamentariska
utredning om hela totalförsvarets personalförsörjning som vi föreslagit. I
väntan på denna kan redan nu konstateras en omfattande överutbildning inom
främst de civila delarna av totalförsvaret. Den av Riksrevisionsverket hårt
kritiserade utbildningen av civila beredskapsmän saknar tillräckligt starka
motiv för att fullföljas. Vidare bör utgångspunkten i övrigt vara en
anpassning till dagens behov snarare än till den civila riskanalys som
gjordes i samband med 1992 års försvarsbeslut. I enlighet med detta
resonemang bör utbildningen av civila beredskapsmän avbrytas och en översyn
göras av antalet civilpliktiga som bör grundutbildas. Yrkandena 17 och 18 i
partimotion Fö6 (m) bör således bifallas.
Övriga personalfrågor
När den militära organisationen genomgår en kraftig omstrukturering finns
det anledning att också från grunden genomlysa de system för
personalförsörjning som det svenska försvaret hittills vilat på. Dagens mix
mellan pliktpersonal, anställda yrkes- och reservofficerare, civilanställda
och frivilliga är sannolikt långt ifrån optimal. Den bygger på ett försvar
av en helt annan storlek och med annan inriktning än det vi i dag ser
framför oss. I ljuset av dessa stora förändringar bör därför hela det
militära försvarets personalförsörjning ses över samlat. Detta bör ske i
syfte att bedöma rekryteringsbehov, befälsordning och utbildningssystem för
inte bara yrkesofficerare utan också för värnpliktiga, reservofficerare,
civilanställda och frivilliga. Behoven skall vara styrande för denna
översyn. Översynen bör i enlighet med förslaget i partimotion Fö6 (m)
yrkande 16 ske i form av en parlamentarisk utredning. Detta yrkande bör
därför bifallas.
Det finns vidare anledning att kommentera regeringens redovisning av
Försvarsmaktens utbildningsverksamhet. Vi ställde oss i samband med
beslutet om inrättande av försvarsmaktsgemensamma militärhögskolor för den
grundläggande officersutbildningen frågande till denna modell. Ännu har
inga relevanta erfarenheter vunnits av det nya systemet. Farhågorna har
sålunda ännu inte besannats. Frågan om utbildningssystem och skolstruktur
är intimt förknippade med frågorna om personalförsörjningen i allmänhet för
vilka regeringen bejakat behovet av en översyn. Frågan om en försvars-
maktsgemensam grundläggande officersutbildning torde därmed komma att
belysas i en framtida översyn av personalstrukturen.
Ledningsfrågor
Utskottsmajoriteten bejakar det moderata förslaget om parlamentarisk insyn
i arbetet med att se över ledningsfunktionerna och hänvisar till den
sittande Försvarsberedningen. Med hänsyn till att partierna inte kunnat
komma överens om arbetsformer och uppgifter för beredningen ter sig detta
något oegentligt. Försvarsberedningen har enligt vår mening varit ett
utmärkt forum för de säkerhetspolitiska överväganden som skett i samband
med tidigare beslutade kontrollstationer. I en situation där två partier
kommit överens om huvuddragen i nästa försvarsbeslut och dessutom fått
accept av ytterligare två partier som tillsammans formar en majoritet i
Sveriges riksdag finns det anledning att ifrågasätta vilken nytta ett
försvarsberedningsarbete på nuvarande premisser skulle göra. Att nyttja
beredningen som parlamentarisk referensgrupp för de löpande förberedelserna
inför försvarsbeslutet 2000 anser vi vara mindre välbetänkt. En översyn av
ledningssystemet är ett exempel på en fråga som kräver såväl ett väl
definierat direktiv som möjlighet till djuplodande analys av en komplex
problematik. Därför vore en parlamentarisk översyn i enlighet med
reservation 15 (m, kd) att föredra.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 1, 2, 3, 4, 7, 8, 10, 14
och 15 bort ha följande lydelse:
1. beträffande nästa försvarsbeslutsperiod
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö6 yrkandena 1 och 2
och med avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. beträffande riktlinjerna för totalförsvarets ekonomi
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö6 yrkandena 6 och 11
samt med avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 5 och motionerna 1998/99:
Fö7 yrkande 4, 1998/99:Fö9 yrkandena 3, 22, 23 och 25 samt 1998/99:Fö15
yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. beträffande teknikfaktorn
att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:Fö6 yrkande 7 och
1998/99:Fö317 yrkande 4, med anledning av motion 1998/99:Fö9 yrkande 24
samt med avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 6 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. beträffande försvarspolitikens inriktning
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö6 yrkandena 4 och 10
i denna del och med avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. beträffande utveckling av anpassningsförmågan
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö6 yrkandena 5 och 8
samt med avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 4 och motion 1998/99:Fö9
yrkandena 14 och 15 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
8. beträffande operativa förmågor
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö6 yrkandena 12 och
13 samt med avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 7 och motion 1998/99:
Fö9 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
,
10. beträffande krigsorganisationens utveckling
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö6 yrkandena 10 i
denna del, 14 och 15 samt med avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 8
och motionerna 1998/99:Fö7 yrkande 5, 1998/99:Fö8 yrkande 7, 1998/99:Fö9
yrkandena 1, 2, 4, 6 och 8-10 samt 1998/99:Fö15 yrkandena 7-9 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. beträffande totalförsvarsplikt
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö6 yrkandena 17 och
18 samt med avslag på motionerna 1998/99:Fö7 yrkandena 7-9, 1998/99:Fö8
yrkandena 8, 10 och 11, 1998/99:Fö9 yrkandena 19 och 20, 1998/99:Fö11
yrkandena 1 och 2, 1998/99:Fö12 samt 1998/99:Fö16 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. beträffande övriga personalfrågor
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö6 yrkande 16 och med
avslag på motion 1998/99:Fö9 yrkande 21 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
2. Riktlinjerna för totalförsvarets ekonomi (mom. 2)
Åke Carnerö och Margareta Viklund (båda kd) anför:
Finansiering av fredsfrämjande insatser
Efterfrågan på bidrag till internationella insatser varierar.
Förutsättningar för att i ökad utsträckning kunna avge avsiktsförklaringar,
planera för och delta i fredsfrämjande insatser som leds av t.ex. Nato, VEU
eller FN är att erforderliga ekonomiska resurser finns och kan användas
över flera budgetår. En mer långsiktig planering av Sveriges deltagande i
internationella insatser bör eftersträvas vilket möjliggör att de resurser
som ställs till förfogande kan användas mer flexibelt. Därigenom skapas en
bättre politisk handlingsfrihet och en bättre försvarsplanering.
För år 1999 är 392 miljoner kronor tilldelade inom anslaget A 2
Fredsfrämjande truppinsatser för svenskt deltagande i internationella
militära krishanteringsinsatser. Den ökade ambitionen inom det
internationella området innebär ett behov av att öka anslaget A 2.
Kristdemokraterna har tidigare framfört att resurser för fredsfrämjande
verksamhet inte får urholka totalförsvarets ekonomiska ramar, vilket
försvarsutskottet (bet. 1994/95:FöU4) instämde i. Det bör därför skapas en
tydlig och fast struktur med öronmärkta pengar för hur svenska
internationella insatser skall finansieras i framtiden.
Riksdagen bör därför bifalla kommittémotion Fö9 (kd) yrkande 3.
Totalförsvarets ekonomi
I försvars- och säkerhetspolitiken är det nödvändigt med stabilitet och
långsiktighet. Att projektera och utveckla materiel, att utbilda och
bedriva en trovärdig och kontinuerlig verksamhet samtidigt som en
omfattande omstrukturering förestår ställer nu Försvarsmaktens och
försvarsindustrins personal inför stora utmaningar. Den nu rådande
situationen med en för- svarsmakt med låg verksamhetsnivå som får allt
modernare materiel men där personalen får allt sämre möjligheter att lära
sig använda den nya materielen är ohållbar. Stora nedskärningar i ett skede
när Försvarsmaktens ekonomi har utsatts för enorma påfrestningar och
instabila regler ger ingen trovärdighet åt viljan att utforma ett nytt
försvar. Viktig kompetens riskerar att gå förlorad och arbetet med
ominriktningen försvåras.
De ekonomiska ramar som regeringen och Centerpartiet kommit överens om
innebär dramatiska nedskärningar för totalförsvaret. Förslaget innebär
anslagsminskningar för försvarsbeslutsperioden med 12 miljarder kronor.
Till detta kommer borttagandet av teknikfaktorn som innebär minskad
köpkraft med ca 4 miljarder kronor, dvs. från verksamhetssynpunkt en
nedskärning med totalt ca 16 miljarder kronor under perioden 2002-2004.
Under återstoden av innevarande försvarsbeslutsperiod har dessutom ramen
urholkats med ca 7 miljarder kronor genom bl.a. anslagsförordningens
effekter. Det bör noteras att omställningsbidraget om totalt 4 miljarder
kronor skall användas för att bestrida kostnader som uppkommer i samband
med strukturförändringarna. Det kommer alltså inte den egentliga
verksamheten till godo.
Teknikfaktorns framtida utformning borde först ha klargjorts innan en
ekonomisk ram för totalförsvaret fastställdes. Under rubriken Ekonomiska
ramar skriver regeringen att "Försvarsmaktens anslag vid utgången av år
2001 inte skall ha någon kvarstående belastning i form av utnyttjad
anslagskredit". Detta betyder att Försvarsmakten måste planera in en större
reserv än normalt för att kunna täcka in oförutsedda händelser.
Att på en kort tid genomföra en planerad ominriktning och reduktion av
Försvarsmakten inför ett nytt försvarsbeslut innebär stora kostnader. När
det gäller de framtida försvarskostnaderna är det för tidigt att uttala sig
om hur mycket billigare ett sådant försvar kan bli. En rad osäkra faktorer
finns. Det finns ingen samlad syn på hur den framtida personalförsörjningen
skall utformas. Investeringar i försvarsmateriel är långsiktiga och
kontraktsbundna. Kostnader för personalavveckling, pliktpersonalens
framtida förmåner och avveckling av mark, anläggningar och förnödenheter är
omfattande samtidigt som en förtätning av grundorganisationen kan medföra
stora investeringar. Ökad förmåga att i samverkan med andra länder delta i
internationella operationer kräver resurser som måste kartläggas.
Kristdemokraterna kan inte medverka till den föreslagna ramreduktionen i
ett läge där konsekvenserna inte kan överblickas. Det är därför absolut
nödvändigt att konsekvenserna för grund- och krigsorganisationen under den
kommande försvarsbeslutsperioden klargörs i samband med att ramarna
fastställs. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förslag som
innefattar både ekonomiska ramar och organisation av försvaret. Mot denna
bakgrund avstyrker Kristdemokraterna regeringens föreslagna inriktning till
ekonomiska ramar för perioden 2002-2004.
Riksdagen bör som följd härav bifalla kommittémotion Fö9 (kd) yrkandena 22
och 23.
Anslagsförordningen
Regeringen konstaterar att anslagsförordningens konsekvenser inte är
möjliga att följa upp trots att riksdagen vid två tillfällen betonat att
övergången till anslagsförordningens fulla tillämpning skulle vara
verksamhetsneutral för Försvarsmakten och att regeringen i
budgetpropositionen 1998 (prop. 1998/99:1) avsåg att utvärdera dess
effekter år 2002. För att bringa klarhet i de akuta försvarsekonomiska
problemen vidhåller Kristdemokraterna sin uppfattning att
anslagsförordningens köpkraftseffekter snarast bör granskas. Denna
granskning bör utgöra underlag när regeringen återkommer till riksdagen med
förslag till ekonomisk ram och till grund- och krigsorganisation.
Riksdagen bör således bifalla kommittémotion Fö9 (kd) yrkande 25.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande riktlinjerna för totalförsvarets ekonomi
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö9 yrkandena 3, 22,
23 och 25 samt med avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 5 och
motionerna 1998/99:Fö6 yrkandena 6 och 11, 1998/99:Fö7 yrkande 4 och 1998/
99:Fö15 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
3. Riktlinjerna för totalförsvarets ekonomi (mom. 2)
Lars Ångström (mp) anser
dels att den del av utskottets anförande som på s. 18 börjar med "Utskottet
delar" och på s. 20 slutar med "samt Fö15 (mp) yrkande 1" bort ha följande
lydelse:
Utskottet delar inte regeringens uppfattning att de ekonomiska ramar som
riksdagen preliminärt lagt fast för de återstående åren i den nu gällande
försvarsbeslutsperioden bör ligga till grund för den fortsatta
försvarsplaneringen. En närmare bedömning av Sveriges säkerhetspolitiska
läge redovisas i det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande
1998/99:UFöU1 Sveriges säkerhetspolitik. Utskottet anser att det gynnsamma
säkerhetspolitiska läget för Sverige motiverar en ytterligare sänkning av
utgifterna för totalförsvarsändamål från år 2002. Utskottet kan därför
ställa sig bakom förslaget i kommittémotion Fö15 (mp) att inriktningen bör
vara att ramen för totalförsvarsutgifterna under perioden 20020-2004 skall
vara 17 miljarder kronor lägre än tidigare. Hur dessa utgifter närmare
skall fördelas - t.ex. mellan militärt respektive civilt försvar - kommer
att övervägas i den fortsatta planerings- och avvägningsprocessen. Mot
bakgrund av det anförda bör därför kommittémotion Fö15 (mp) yrkande 1
bifallas av riksdagen.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande riktlinjerna för totalförsvarets ekonomi
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö15 yrkande 1 samt
med avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 5 och motionerna 1998/99:Fö6
yrkandena 6 och 11, 1998/99:Fö7 yrkande 4 samt 1998/99:Fö9 yrkandena 3, 22,
23 och 25 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Riktlinjerna för totalförsvarets ekonomi (mom. 2)
Runar Patriksson (fp) anför:
Folkpartiet liberalerna vill ha en teknisk förnyelse av försvaret. I
princip ställer vi oss bakom ramsänkningen på 4 miljarder kronor per år men
anser att omställningsbidraget bör vara 1 miljard större år 2002. Vi anser
också att ett mindre uttag av värnpliktiga skulle ge utrymme för ett
vassare försvar.
Riksdagen bör därför bifalla partimotion Fö7 (fp) yrkande 4 och avslå
propositionens yrkande 5.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse
:
2. beträffande riktlinjerna för totalförsvarets ekonomi
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö7 yrkande 4 samt med
avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 5 och motionerna 1998/99:Fö6
yrkandena 6 och 11, 1998/99:Fö9 yrkandena 3, 22, 23 och 25 samt 1998/99:
Fö15 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
5. Teknikfaktorn (mom. 3)
Åke Carnerö och Margareta Viklund (båda kd) anför:
En viktig förutsättning för kontinuerlig förnyelse av den materiel som
krävs för att upprätthålla en hög försvarsförmåga är att anslagen anpassas
till de verkliga kostnadsförändringarna. Teknikfaktorn, som ingick i 1992
års försvarsbeslut, är av avgörande betydelse för den fortsatta
utvecklingen mot ett modernt och allsidigt försvar. Teknikfaktorns relativa
betydelse ökar i takt med omstruktureringen.
Regeringen anför att motiv saknas för en generell kostnadsuppräkning med
teknikfaktorn och hänvisar till Riksrevisionsverkets rapport per den 10
februari 1999 men tillägger att medel för teknisk förnyelse bör reserveras
inom fastställda ekonomiska ramar. Teknikfaktorn kan hanteras på två sätt;
om den behålls kan den ekonomiska ramen vara mindre och om den avskaffas
behöver ramen vara större. Kristdemokraterna menar att regeringens förslag
måste utformas så att inte övriga anslag inom fastställd ram urholkas.
Regeringen bör återkomma med en precisering om hur teknisk och materiell
förnyelse skall säkerställas.
Riksdagen bör därför bifalla kommittémotion Fö9 (kd) yrkande 24.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande teknikfaktorn
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö9 yrkande 24, med
anledning av motionerna 1998/99:Fö6 yrkande 7 och 1998/99:Fö317 yrkande 4
och med avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 6 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Minröjningsverksamhet (mom. 9)
Stig Sandström och Berit Jóhannesson (båda v), Runar Patriksson (fp) och
Lars Ångström (mp) anför:
Utskottet har vid flera tillfällen haft anledning att behandla frågor med
anknytning till de utomordentligt svåra problemen med gömda personminor i
fattiga och krigshärjade länder. Utskottet delar motionärernas uppfattning
att det finns en politisk vilja att utöka den svenska minröjningsförmågan.
Denna vilja kommer också till uttryck i den nu aktuella propositionen.
Sålunda föreslår regeringen att Försvarsmakten skall ha operativ förmåga
att kunna medverka i global fredsfrämjande och humanitär verksamhet samt
att minröjningsförmågan bör utvecklas ytterligare.
För att understryka behovet av en förbättrad minröjningskapacitet och för
att ge reala möjligheter till en förbättring anser vi att resurserna för
denna verksamhet skall utökas från nuvarande ca 70 miljoner kronor till 200
miljoner kronor per år. Resursökningen bör ske genom en omfördelning inom
Försvarsmaktens budget.
Härutöver bör regeringen aktivt stödja Statens räddningsverk i dess
strävan att bli en betydande svensk minröjningsaktör.
Vad vi här har anfört om en utökad svensk minröjningsförmåga bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna. Sålunda bör riksdagen bifalla
motionerna Fö8 yrkande 2 och Fö14 yrkandena 1 och 2.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande minröjningsverksamhet
att riksdagen bifaller motionerna 1998/99:Fö8 yrkande 2 samt 1998/
99:Fö14 yrkandena 1 och 2,
7. Krigsorganisationens utveckling (mom. 10)
Åke Carnerö och Margareta Viklund (båda kd) anför:
Regeringen avser att i juni 1999 fatta beslut om beredskapssänkningar och
vakantsättning av vissa förband. Vår beredskap måste beakta att vårt land
är en halvö i norra Europa med 2 746 km kust samt att avståndet från den
nordligaste platsen - Treriksröset - till den sydligaste platsen -Smygehuk
- är 1 571 km. Minskningen av antalet förband och de neddragningar av
beredskapen som diskuteras får inte leda till att det blir luckor i våra
övervaknings- eller insatssystem. En personell och materiell bas, dels för
anpassning, dels till de försvarsbehov som alltid finns för att hävda
nationell inte-gritet, stöd till samhället och deltagande i internationella
insatser, måste bibehållas på en trovärdig nivå.
Förbanden i den framtida insatsorganisationen skall bl.a. ha förmåga att
upprätthålla territoriell integritet. Kristdemokraterna vill därför betona
att Sverige måste ha en ständig beredskap att kunna upptäcka, möta och
avvisa kränkningar av Sveriges territoriella integritet och sådana
begränsade hot som kan riktas mot landet i syfte att utöva påtryckningar på
oss.
Även om utskottet erfarit att regeringen för närvarande inte avser att
vakantsätta förband bör riksdagen få ta ställning till vilka förband som
skall vakantsättas eller utgå ur krigsorganisationen. Kristdemokraterna
kräver därför att regeringen dels redovisar vilken beredskapsnivå som
behövs för att på ett trovärdigt sätt kunna hävda Sveriges nationella
integritet, dels informerar riksdagen om de beredskapssänkningar och
vakantsättningar av förband som planeras.
Riksdagen bör därför bifalla kommittémotion Fö9 (kd) yrkande 6.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse
:
10. beträffande krigsorganisationens utveckling
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö9 yrkande 6, med
anledning av motion 1998/99:Fö9 yrkandena 1, 2, 4 och 8-10 och med avslag
på proposition 1998/99:74 yrkande 8 och motionerna 1998/99:Fö6 yrkandena 10
i denna del, 14 och 15, 1998/99:Fö7 yrkande 5, 1998/99:Fö8 yrkande 7 samt
1998/99:Fö15 yrkandena 7-9 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
8. Krigsorganisationens utveckling (mom. 10)
Runar Patriksson (fp) anför:
Folkpartiet står fast vid den av oss i samband med försvarsbeslutet 1996
formulerade inriktningen av ett "smalare och vassare" militärt försvar.
Behovet av teknisk förnyelse med sikte på ökad rörlighet och insatsförmåga
har snarare accentuerats. Det gäller också förmågan att delta i
internationella insatser. Detta är en fråga i närtid och inte - som
regeringen ser det - när vi i en framtid får ekonomiska resurser, vilket
dagens utveckling i Kosovo klart visar.
Det finns anledning att överväga om nuvarande inriktning på
brigadorganisationen är den mest ändamålsenliga. Olika mindre enheter,
vilka kan kombineras beroende på uppdragets utformning, kommer med all
sannolikhet att bli huvudinriktningen framöver. Även om dimensioneringen
med sex brigader kan vara rimlig för det framtida försvaret, kan
formuleringen därför lätt leda fel när det gäller utformningen.
Eftersom 1996 års beslut redan lett till att stora resurser gått om intet
genom att det satsas på förband som skall läggas ned och värnpliktiga som
aldrig kommer till användning, är det angeläget att den kommande
omstruktureringen påskyndas. Det gäller inte minst den omfattande
nedläggningen av fredstida utbildningsförband. Det är angeläget att inte en
krona ytterligare försvinner i förbandsstrukturer som inom kort inte längre
kommer att ingå i det framtida försvaret.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande
lydelse:
10. beträffande krigsorganisationens utveckling
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö7 yrkande 5 samt med
avslag på proposition 1998/99:74 yrkande 8 och motionerna 1998/99:Fö6
yrkandena 10 i denna del, 14 och 15, 1998/99:Fö8 yrkande 7, 1998/99:Fö9
yrkandena 1, 2, 4, 6 och 8-10 samt 1998/99:Fö15 yrkandena 7-9 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Krigsorganisationens utveckling (mom. 10)
Lars Ångström (mp) anser
dels att den del av utskottets anförande som på s. 51 börjar med "Flera
motionsyrkanden" och slutar med "yrkandena 7-9 " bort ha följande lydelse:
Sverige har deltagit i olika konflikthärdar med sjukvårdsresurser, t.ex. i
Korea, i Saudiarabien under Gulfkriget och i Somalia. Sverige har för
närvarande ett betydande sjukvårdsengagemang på Balkan. Sedan oktober 1998
har Sverige övertagit samordningsansvaret för den nordisk-polska brigadens
sjukvårdsfunktioner. Enligt utskottets mening hålls således resursfrågan i
hög grad levande. En erfarenhet från detta slags insatser är dock att det
inte är materieltillgången som är gränssättande för vårt deltagande utan
möjligheterna att rekrytera utbildad personal, framför allt läkare.
Utskottet tar för givet att Sverige även fortsättningsvis kommer att delta
med sjukvårdsresurser inom ramen för internationella humanitära operationer
. Utskottet instämmer med motionären i motion Fö15 (mp) att
sjukvårdsinsatserna bör vara ett adelsmärke för Sverige.
Utskottet bedömer att den kommande omstruktureringen av Försvarsmakten
också kommer att påverka sjukvårdsfunktionen. Tyngdpunktsförskjutningen
från invasionsförsvar, med förväntad masskadesjukvård i samband med
storanfall, mot volymmässigt mer begränsade sjukvårdsbehov bör medföra att
utrustning kan frigöras. En del utrustning har för övrigt sänts till de
baltiska staterna. Kvarvarande utrustning, som inte behövs i
insatsorganisationen eller för Försvarsmaktens anpassning, bör kunna säljas
eller skänkas bort.
Mot bakgrund av det nu anförda bör regeringen utreda hur den outnyttjade
sjukhusmaterielen kan moderniseras för att sedan kunna komma till praktisk
användning samt hur bemanningen av svenska sjukvårdsinsatser skall kunna
ökas. I den mån detta är en ekonomisk fråga bör regeringen genom
omfördelningar inom den angivna ramen för Försvarsmaktens verksamhet säkra
att svenskt bidrag till sjukvårdskompetens i internationella insatser ökas.
Med hänsyn till det anförda bör kommittémotion Fö15 (mp) yrkande 7 bifallas
av riksdagen.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande krigsorganisationens utveckling
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö15 yrkandena 7-9,
med anledning av proposition 1998/99:74 yrkande 8 och med avslag på
motionerna 1998/99:Fö6 yrkandena 10 i denna del, 14 och 15, 1998/99:Fö7
yrkande 5 samt 1998/99:Fö9 yrkandena 1, 2, 4, 6 och 8-10 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Grundorganisationens utveckling (mom. 11)
Stig Sandström och Berit Jóhannesson (båda v) anför:
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat motionsyrkanden om
utbildning av miljösoldater. Även om den nuvarande lagstiftningen om
totalförsvarsplikt inte medger att pliktiga får skrivas in för annat än
Försvars-makten och det civila försvarets behov vid höjd beredskap och för
försvarets fredstida beredskap anser vi att miljöpolitik också är
säkerhetspolitik. Sverige bör därför satsa på att organisera miljöbrigader
- brigader där unga människor kan göra sin värnplikt genom att utbilda sig
i och delta i miljösanering. Vi föreslår att som ett första steg en
miljöbrigad snarast byggs upp och organiseras i Borås.
Kommittémotion Fö8 (v) yrkande 9 bör således bifallas av riksdagen.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse
:
11. beträffande grundorganisationens utveckling
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö8 yrkande 9 och med
anledning av motionerna 1998/99:Fö5 yrkandena 1 och 2, 1998/99:Fö9 yrkande
11, 1998/99:Fö10, 1998/99:Fö13 samt 1998/99: Fö15 yrkande 5 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Grundorganisationens utveckling (mom. 11)
Lars Ångström (mp) anser
dels att den del av utskottets anförande på s. 54 som börjar med "Utskottet
har" och på s. 55 slutar med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Utskottet har valt att här behandla motionsyrkandena i de fem motioner som
rör utbildning av miljösoldater i Borås och uppsättning av en insatsstyrka
för miljökatastrofer. I tre av dessa motioner refereras till en resolution
i Europaparlamentet. Utskottet har erfarit att den aktuella resolutionen (
A4-0005/99) Användning av militära resurser för miljöändamål antogs i
februari i år. Ministerrådet har inte tagit ställning till den. I
resolutionen rekommenderas medlemsstaterna att verka för användning av
militärrelaterade resurser för miljöskydd bl.a. genom att överväga vilka
sådana resurser som ställs till förfogande vid miljökatastrofer och
miljökriser. Resolutionen tar även upp andra frågor om militär verksamhet
och miljö.
Utskottet vill erinra om att lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt
endast medger att pliktiga får skrivas in för Försvarsmaktens och det
civila försvarets behov vid höjd beredskap och för försvarets fredstida
beredskap. Den som utbildas skall krigsplaceras. Det är alltså i dag inte
möjligt att utbilda totalförsvarspliktiga för fredstida miljöuppgifter. Det
är inte heller möjligt att utnyttja pliktlagstiftningen för uppgifter
utomlands.
Med stöd av det anförda bör regeringen överväga huruvida lagstiftningen
skall ändras för att möjliggöra uppbyggandet av en insatsstyrka för
nationella och internationella miljökatastrofer. Motionerna Fö5 (m)
yrkandena 1 och 2, kommittémotion Fö8 (v) yrkande 9, motion Fö10 (kd),
kommittémotion Fö15 (mp) yrkande 5 samt Fö13 (s) bör därför bifallas av
riksdagen.
dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande grundorganisationens utveckling
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö15 yrkande 5 och med
anledning av motionerna 1998/99:Fö5 yrkandena 1 och 2, 1998/99: Fö8 yrkande
9, 1998/99:Fö9 yrkande 11, 1998/99:Fö10 och 1998/99: Fö13 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Materielförsörjning (mom. 12)
Henrik Landerholm, Olle Lindström, Anna Lilliehöök och Björn Leivik (alla m
), Åke Carnerö och Margareta Viklund (båda kd) samt Runar Patriksson (fp)
anför:
Den svenska försvarsindustrins förmåga att leverera högteknologiska
produkter till det svenska försvaret har ett stort försvars- och
säkerhetspolitiskt värde. Vidare gäller att den industripolitiska
betydelsen av denna produktion är hög. Ett kvalificerat tekniskt kunnande
har frambringats i försvarsindustrin. Spridningseffekter har i ett flertal
fall uppstått i form av civila tillämpningar av tekniken inom den övriga
industrin och genom civil användning i samhället. Den höga tekniska nivån
grundar sig bl.a. på ett väl fungerande samspel mellan forskning och
industriproduktion. Inom delar av försvarsindustrin är den civila
verksamheten av större omfattning än den rent militära verksamheten.
Det är emellertid uppenbart att den svenska försvarsindustrin i framtiden
inte kan upprätthålla sin breda kompetens. Den tekniska utvecklingen
fordrar samarbete mellan företag och över nationsgränserna. Härtill kommer
att efterfrågan på försvarsmateriel - både den inhemska och utländska -
minskar och får en delvis annan inriktning. Den svenska
försvarsmaterielindustrin står därför inför en omfattande omstrukturering
som starkt kommer att påverka företagen och deras anställda.
Även om ansvaret för omstruktureringen av försvarsindustrin i väsentlig
del vilar på företagen har staten som huvudsaklig beställare av
försvarsmateriel ett stort ansvar för att möjliggöra och underlätta denna
omstrukturering. Från statens sida är det också av väsentligt intresse att
den kvarvarande inhemska försvarsindustrin kan försörja det svenska
försvaret med den kompetens och det materiel som behövs i kristider. Mot
bakgrund av denna utveckling finns det enligt vår mening - och i linje med
vad som i denna del anförs i motionerna Fö6 (m), Fö7 (fp) och Fö9 (kd) -
anledning att överväga om de förutsättningar som har gällt för den svenska
försvarsmaterielindustrin är optimala med de nya förutsättningarna.
Härutöver har regeringens handläggning av olika försvarsindustriella
frågor under senare tid skapat ytterligare osäkerhet om försvarsindustrins
framtida verksamhet. De tvära kasten beträffande de ekonomiska
förutsättningarna - främst på grund av den ändrade tillämpningen av
anslagsförordningen men också genom förslaget att teknikfaktorn skall
slopas - har försatt stora delar av den svenska försvarsindustrin i en akut
situation. Det är förvånande att effekterna av den ändrade tillämpningen av
anslagsförordningen inte klargjordes mer i detalj i samband med beslutet om
den förändrade tillämpningen. Jämfört med planeringen enligt gällande
försvarsbeslut saknas nu betydande medel för materielanskaffning. Denna
brist leder till att erforderliga beställningar i fråga om de s.k.
tidskritiska materielprojekten uteblir. De uteblivna besluten från
regeringens sida riskerar därmed att slå sönder stora delar av den svenska
försvarsindustrin med betydande personalinskränkningar som följd.
Regeringens oklara besked medför också att förutsättningarna för den
svenska försvarsindustrin att delta i internationellt samarbete försvåras
avsevärt.
Med hänsyn till den akuta situationen för försvarsmaterielindustrin i
Sverige och regeringens oklara handläggning av de försvarsindustriella
frågorna bör riksdagen, menar vi, nu anmoda regeringen att tillsätta en
utredning om försvarsindustrin med syfte att mer långsiktiga - och över
åren stabila - besked om policyn för försvarsmaterielindustrin skall kunna
lämnas. Förutom prioriteringar avseende kompetens och struktur inom den
svenska försvarsmaterielindustrin bör i en sådan utredning analyseras bl.a.
förutsättningarna för internationellt samarbete, exportvillkoren och
möjligheterna att skapa gemensamma exportregler för försvarsmaterielföretag
inom EU. Eftersom situationen för försvarsindustrin är akut bör utredningen
bedrivas med skyndsamhet.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse
:
12. beträffande materielförsörjning
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö6 yrkande 19, med
anledning av motionerna 1998/99:Fö7 yrkande 6 och 1998/99:Fö9 yrkandena 26-
28 samt med avslag på motionerna 1998/99:Fö8 yrkandena 4 och 6 och 1998/99:
Fö15 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
13. Mål för det civila försvaret, m.m. (mom. 13)
Åke Carnerö och Margareta Viklund (båda kd) anför:
Hotbilden för det civila samhället är ganska dyster. Därför kommer det
civila försvaret att ha en mycket viktig roll i det framtida försvaret. Den
rollen måste lyftas fram mer i totalförsvarsdebatten.
Bland hoten finns organiserad terrorverksamhet, sabotage, specialinriktade
aktiviteter på såväl centrala, som regionala och lokala institutioner och
verksamheter. Det kan också handla om utifrån kommande massförstörelsevapen
, s.k. NBC-vapen och missiler. Det kan även handla om aktiviteter riktade
mot telekommunikationer, elförsörjning, vattensystem och institutioner av
olika slag. Eftersom hoten är oförutsägbara kommer civilbefolkningen att
vara mycket utsatt och sårbar.
Regeringen har mycket knapphändigt belyst specificering av och förslag om
hur infrastrukturen kan skyddas. Visserligen talas om att säkerheten måste
utvecklas och systemen ses över, men några direkta förslag om hur detta
skall ske finns inte utan det talas i stället om att enskilda enheter och
verksamheter själva måste ordna sitt försvar.
Kristdemokraterna anser att den av regeringen planerade inriktningen av
åtgärder för att garantera säkerheten i exempelvis telenäten måste påbörjas
snarast.
Den bristande tillgången på personella bevakningsresurser, som regeringen
anger, skall inte tillåtas vara ett skäl för att inte skydda viktiga
anläggningar inom elförsörjningen. Bevakningen av den sårbara
elförsörjningen måste intensifieras så att den skyddas från såväl angrepp
från nära håll som precisionsbekämpning med långräckviddiga luftburna vapen
.
Regeringen berör inte hur civilbefolkningen skall skyddas och/eller kan
användas för att det civila samhället skall fortsätta att fungera fastän
det kanske är belägrat och utsatt för svåra påfrestningar.
Regeringen talar om risken för hot och användning av NBC-vapen, men nämner
inget om hur befolkningen skall skyddas vid sådana hot och risker. Däremot
föreslås en minskning av antalet skyddsrum.
Kristdemokraterna kräver en grundläggande analys av de nya hotens
konsekvenser för civilbefolkningen, hur civilbefolkningen kan skyddas och
användas för att samhället skall fungera vid krissituationer. I det
sammanhanget bör också försörjningsberedskapen och behoven av skyddsrum
utredas. Den offentliga sektorns plats måste belysas i det arbetet, dvs.
sjukvård, barnomsorg och äldreomsorg. Polis och brandväsende ingår också i
den bilden liksom integrering av räddningstjänsten i civilförsvaret.
Riksdagen bör sålunda bifalla kommittémotion Fö9 yrkandena 16-18.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse
:
13. beträffande mål för det civila försvaret, m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö9 yrkandena 16-18,
med anledning av proposition 1998/99:74 yrkande 9 och motion 1998/99:Fö6
yrkande 21 samt med avslag på motion 1998/99:Fö402 yrkandena 1 och 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Totalförsvarsplikt (mom. 14)
Runar Patriksson (fp) anför:
Folkpartiet avvisar tanken på att i princip pliktutbilda alla vapenföra
unga män utan att det finns behov av dem i krigsorganisationen. Det är
varken från principiell utgångspunkt för den enskilde eller
statsfinansiellt för samhället acceptabelt, att den som tvingats fullgöra
pliktutbildning inte i första hand ges möjlighet att fylla de behov som
föreligger i krigsorganisationen. Om det inte sker minskar såväl
skattebetalarnas som den enskildes tilltro till grundfundamentet för
totalförsvaret.
Den s.k. folkförsvarstanken är en myt utan verklighetsförankring. Den
saknar grundläggande respekt för den enskilde individens frihet och
integritet. Den bör en gång för alla förpassas till historiens skräpkammare
. Totalförsvarsplikten bör i fortsättningen utformas som en könsneutral
pliktuttagning för hela totalförsvaret. I vårt förslag till utformning av
försvarets krigsorganisation skulle väsentligt färre tas ut till militär
grundutbildning.
Det är givetvis för tidigt att uttala sig exakt om behovet av den framtida
pliktutbildningen. Däremot finns det anledning att anta att
utbildningsbehovet med den nu tänkta omriktningen av krigsorganisationen
skulle kunna bli väsentligt lägre än hittillsvarande antagna ca 15 000
årligen. Förmodligen ligger det kommande långsiktiga behovet inte högre än
i storleksordningen 10 000 till 12 000. Det bör vara ett tydligt
planeringsunderlag inför den fortsatta beredningen inför försvarsbeslutet
år 2000/2001. I sammanhanget bör det också klargöras att pliktuttagningen i
fortsättningen bör göras könsneutral. Sammantaget gör detta att
möjligheterna att i betydligt högre utsträckning ta hänsyn till den
enskildes önskningar kan tillgodoses.
Med regeringens förslag skall inom löpande försvarsbeslutsperiod inom den
ekonomiska ramen skapas utrymme för den borttagna teknikfaktorn för åren
2000-2001. Detta bör ske genom att besparingar görs på andra områden där så
är möjligt. Försvarsmakten har mot bakgrund av den ekonomiska situationen
föreslagit att endast ca 5 000 kallas in årligen till pliktutbildning de
närmaste åren. Mot bakgrund av det stora antalet sedan tidigare år
färdigutbildade värnpliktiga, skulle ett tillfälligt minskat antal till
pliktutbildning inkallade under åren 2000 och 2001 inte minska
förutsättningarna att bemanna krigsorganisationen. Ett minskat uttag bör
således göras för att bl.a. skapa det ekonomiska utrymme som krävs när
teknikfaktorn avskaffas.
I det fortsatta arbetet inför kommande försvarsbeslut blir det alltmer
angeläget att se försörjningen av personal totalt sett inom försvaret i ett
samlat sammanhang. Det gäller såväl hur behovet av pliktutbildade,
officerare, reservofficerare och civil personal tillgodoses som hur
utbildningsfrågorna hanteras. Regeringen förefaller främst inriktad på att
ytterligare korta utbildningstiderna, när det finns större anledning att
framför allt beakta behovet av ytterligare differentiering och då också i
form av längre utbildningstider. Det finns vidare anledning att pröva i
vilken utsträckning vissa befattningar, som hittills bemannats av
värnpliktiga, i framtiden bättre kan tillgodoses genom kontraktsanställning
av personal på viss tid.
Folkpartiet liberalerna anser också, mot bakgrund av sparbehovet under
resten av försvarsbeslutsperioden, att det redan nu finns anledning att för
överskådlig tid avskriva tankarna på korttidsutbildning av värnpliktiga.
Hittillsvarande grundutbildning gör att det finns ett mycket stort antal
redan utbildade som inte längre kommer att ha någon plats i
krigsorganisationen. Att i detta läge korttidsutbilda ytterligare människor
med plikt är principiellt oacceptabelt och ett stort slöseri med
skattebetalarnas pengar. Det nu inledda försöket med korttidsutbildning bör
därför avvecklas snarast.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande
lydelse:
14. beträffande totalförsvarsplikt
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö7 yrkandena 7-9 och
med avslag på motionerna 1998/99:Fö6 yrkandena 17 och 18, 1998/99:Fö8
yrkandena 8, 10 och 11, 1998/99:Fö9 yrkandena 19 och 20, 1998/99:Fö11
yrkandena 1 och 2, 1998/99:Fö12 samt 1998/99: Fö16 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Översyn av ledningssystemet (mom. 16)
Henrik Landerholm, Olle Lindström, Anna Lilliehöök och Björn Leivik (alla m
) samt Åke Carnerö och Margareta Viklund (båda kd) anför:
dels att den nya hotbilden och totalförsvarets förändrade organisation
kräver en samlad översyn av försvarets ledningssystem. Det vidgade
säkerhetsbegreppet och avsikten att använda totalförsvarsresurser inom ett
brett spektrum vid extraordinära händelser gör att det civila och det
militära ledningssystemet måste ses i ett sammanhang.
I konceptet för totalförsvarets ledning måste ingå en så långt möjligt
samordnad civil och militär ledning för såväl freds- som krigstid.
Konceptet inkluderar hänsyn till vardagsförhållanden, förmåga till
anpassning, krav på snabbhet i beslutsfattande samt risk för
informationskrigföring. Länsstyrelsernas kompetens i totalförsvarsfrågor
måste säkerställas och ledningssy-stemet måste vara väl förankrat hos de
frivilliga försvarsorganisationerna.
Den översyn med parlamentarisk insyn som aviseras måste sättas i gång
snabbt så att beslut kan fattas samordnat och i takt med den övriga
omstruktureringen av grund- och krigsorganisationen. Innan den översynen
gjorts bör inte några större förändringar vidtas beträffande
ledningssystemen.
Riksdagen bör således bifalla partimotion Fö6 (m) yrkande 22 och
kommittémotion Fö9 (kd) yrkande 30.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande lydelse
:
16. beträffande översyn av ledningssystemet
att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:Fö6 yrkande 22 och 1998/99
:Fö9 yrkande 30 och med avslag på motion 1998/99:Fö6 yrkande 23 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Krigsorganisationens utveckling (mom. 10)
Stig Sandström och Berit Jóhannesson (båda v) anför:
Den slutliga behandlingen och beslutet om det framtida försvarets
materielbehov kommer upp till behandling under hösten 1999 och våren 2000.
Vi vill dock redan nu framhålla vår syn i en fråga som har betydelse för
krigsorganisationens utveckling.
JAS 39 Gripen är ett materielsystem som utvecklats och anpassats för det
kalla krigets försvarsdoktrin. Men den nya inriktningen för Försvarsmakten
kommer det, om lagda beställningar genomförs, att bli en stark kantring mot
flygstridskrafter i framtiden. Dessutom är kostnaderna för Gripensystemet
så höga att de starkt påverkar möjligheterna att satsa på annan materiel.
Härutöver kan vi konstatera att bristen på flygförare redan i dag gör det
svårt att klara den flygtid som krävs för att hålla systemet i trim.
Regeringen bör därför omförhandla den ingångna beställningen i syfte att
avbeställa leveranser av JAS 39 Gripen.
2. Informationskrigföring (mom. 17)
Runar Patriksson (fp) anför:
Det är välkommet att frågorna rörande informationskrigföring nu lyfts in i
behandlingen av den förändrade försvarspolitiken. Regeringen redovisar
förslagen från arbetsgruppen om informationskrigföring men nöjer sig med
att i propositionen förespråka en fortsatt och fördjupad analys. Det är
emellertid nu hög tid att ett samlat grepp tas om dessa frågor.
Det gäller särskilt frågan om ett samordningsorgan på central nivå, där
arbetsgruppen föreslår att detta ansvar läggs på Överstyrelsen för civil
beredskap, och frågan om att inrätta en permanent samordningsgrupp på hög
nivå inom Regeringskansliet. Dessa förslag bör behandlas med förtur i den
fortsatta analysen, så att styrproblemen sätts i centrum med en tydlig
helhetssyn. Likaså är det välkommet att få förutsättningarna för
internationell samverkan inom detta område belysta i det fortsatta arbetet.
3. Avvägningen inom totalförsvaret
Lars Ångström (mp) anför:
Miljöpartiet anser fortfarande att alldeles för stor del av
totalförsvarsresurserna läggs vid den militära delen av försvaret och
alltför lite vid det civila försvaret och den internationella verksamheten.
Att det militära invasionshotet har upphört att existera motiverar större
nedskärningar än vad utskottet föreslår. Sveriges militärutgifter ligger,
med undantag för åren 1990 och 1991, i dag högre än de gjort någon gång
tidigare, över 100 miljoner kronor varje dag. Samtidigt har sedan slutet av
1980-talet militärutgifterna halverats i Europa och minskat med över 80 % i
Ryssland. Mot den bakgrunden är den föreslagna 10-procentiga neddragningen
i Sverige från år 2002 mycket blygsam.
I avsnittet om anpassning läggs mycket stor vikt vid anpassningen uppåt,
dvs. återupprustning. Men minst lika viktigt borde det vara att ha en god
anpassningsförmåga nedåt. Sönderfallet inom spillrorna av den ryska röda
armén fortsätter och tiden för möjlig återupprustning blir längre för varje
dag. Att ha en planering och en beredskap för ytterligare kraftiga
nedskärningar i det militära försvaret är därför en viktig
anpassningsförmåga. Regeringens formulering om att vidta åtgärder för att
reducera bindningar i personal och materiel är en viktig förutsättning för
detta, men det är långt ifrån tillräckligt.
Miljöpartiet har också uppfattningen att alltför lite resurser läggs vid
organisation för att hantera nya hot inom det vidgade hotbildsbegreppet som
t.ex. sönderrostande atomubåtar i Murmansk, miljöförstöring och IT-sabotage
. Vi kan också konstatera att t.ex. minröjning som sägs vara en prioriterad
del inom försvarets internationella verksamhet får mindre än 2 % av
försvarsbudgeten.
Det förs också resonemang om att försöka bibehålla vapenindustrin som inte
längre behövs genom att stimulera ett ökat internationellt arbete. Med
detta ökar risken att olika vapenprojekt fjärmar sig från nationell
vapenexportlagstiftning och att svenska företag därmed lagligt kan bidra
till att beväpna t.ex. diktaturer, en utveckling som står i konflikt med
Sveriges utrikespolitiska målsättning om att främja demokrati och fredlig
utveckling. Miljöpartiet vill i stället se en avveckling av den
vapenindustri som inte längre behövs och att staten bidrar med
arbetsmarknadspolitiska åtgärder till de orter som drabbas extremt hårt.
Näringsutskottets yttrande 1998/99:NU2y
Försvarsmaterielindustrin
Till försvarsutskottet
Försvarsutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att avge yttrande
över proposition 1998/99:74 om förändrad omvärld - omdanat försvar jämte
motioner.
Näringsutskottet kommenterar i detta yttrande yrkanden i fyra av de tolv
motioner som väckts med anledning av propositionen, nämligen yrkanden i
motionerna 1998/99:Fö6 (m), 1998/99:Fö7 (fp), 1998/99:Fö8 (v), 1998/99: Fö9
(kd) och 1998/99:Fö15 (mp).
Företrädare för riksdagens budgetkontor har inför utskottet redovisat en
analys av konsekvenserna för försvarsmaterielindustrin av den förändrade
tillämpningen av anslagsförordningen.
Näringsutskottet
Bakgrund
Underlag för propositionen
Det nu gällande försvarsbeslutet omfattar perioden 1997-2001 och togs i två
etapper. Den första delen av beslutet fattades av riksdagen i december 1995
(prop. 1995/96:12, bet. 1995/96:UFöU1 och 1995/96:FöU1) och omfattade
säkerhetspolitiken, försvarspolitiken, målen för totalförsvaret,
övergripande principiella frågor om totalförsvarets utformning och struktur
samt ekonomin. I den andra delen av beslutet, som fattades i december 1996
(prop. 1996/97:4, bet. 1996/97:UFöU1 och 1996/97:FöU1), beslutades om den
närmare inriktningen av det militära försvarets krigsorganisation, det
militära försvarets grundorganisation i fred samt den närmare inriktningen
av det civila försvarets verksamhet i krig och fred.
Enligt riksdagens beslut skall säkerhetspolitiska kontrollstationer
genomföras under försvarsbeslutsperioden. Syftet med dessa
kontrollstationer är att det skall ske en fortlöpande prövning av det
säkerhetspolitiska läget och dess konsekvenser för totalförsvarets
beredskap, omfattning, utveckling och förnyelse. En första kontrollstation
genomfördes i samband med den andra delen av försvarsbeslutet.
Med proposition 1998/99:74 sker en andra kontrollstation. Till grund för
denna ligger Försvarsberedningens rapporter Svensk säkerhetspolitik i ny
omvärldsbelysning (Ds 1998:9) och Förändrad omvärld - omdanat försvar (Ds
1999:2). Den senare rapporten utgjorde utgångspunkten för de överläggningar
som försvarsminister Björn von Sydow i början av år 1999 förde med
företrädare för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet
och Folkpartiet. Överläggningarna resulterade i att företrädare för
Socialdemokraterna och Centerpartiet i februari 1999 träffade en
överenskommelse om försvarspolitikens inriktning samt den ekonomiska ramen
för perioden 2002-2004. Den nu aktuella propositionen baseras på denna
överenskommelse.
Allmänt om utvecklingen av totalförsvarsutgifterna
Riksdagen har till det militära försvaret för år 1999 anvisat totalt ca 40
miljarder kronor (prop. 1998/99:1, bet. 1998/99:FöU1). Härav har anvisats
19,4 miljarder kronor till förbandsverksamhet och beredskap m.m., 0,4
miljarder kronor till fredsbefrämjande truppinsatser och 20,1 miljarder
kronor till utveckling och investeringar beträffande försvarsmateriel.
Av propositionen framgår att försvarsutgifterna i Sverige - i fasta priser
- år 1998 låg på ungefär samma nivå som år 1970. Utgifterna ökade något i
slutet av både 1970- och 1980-talen men är nu tillbaka på samma nivå som i
början av 1970-talet.
Riksdagens revisorer har efter förslag av försvarsutskottet granskat hur
anpassningsfrågorna inom totalförsvaret redovisats till riksdagen och
regeringen. I rapporten 1998/99:4, som nyligen har publicerats och nu är
föremål för remissbehandling, konstateras att de svenska försvarsutgifterna
är höga i en internationell jämförelse. Även om skillnader i definitioner
och försvarsstrukturer kan göra det svårt att jämföra försvarsutgifter
mellan olika länder påpekas i rapporten att insamlade uppgifter indikerar
att Sverige återfinns bland de länder i Västeuropa som har högst
försvarsutgifter per invånare. Av rapporten framgår t.ex. att
försvarsutgifterna per invånare år 1997 var 62 % högre i Sverige än i
Finland. Mot bakgrund av att budgetpropositionerna under senare år inte
innehållit någon redovisning av hur försvaret utvecklats under senare år
eller i förhållande till utvecklingen i andra länder föreslås i rapporten
att regeringen i kommande budgetpropositioner skall redogöra för hur
försvarets utgifter och omfattning har utvecklats under de senaste tio åren
, inklusive i förhållande till andra länder.
Propositionen
Huvudsakligt innehåll
I propositionen beskrivs de senaste årens utveckling i omvärlden och dess
betydelse för Europas och Sveriges säkerhet. Regeringen bedömer att den för
Sverige grundläggande positiva säkerhetspolitiska utvecklingen under 1990-
talet fortsätter, även om osäkerheten om utvecklingen i Ryssland består.
Enligt regeringens bedömning ter sig ett invasionsföretag syftande till
ockupation av Sverige inte möjligt att genomföra under de närmaste tio åren
, förutsatt att vi har en grundläggande försvarsförmåga. Väpnade angrepp
främst genom luften eller genom insatser mot begränsade mål i Sverige eller
andra typer av avsiktliga hot och påtryckningar är dock enligt regeringens
bedömning möjliga att genomföra även i nuvarande omvärldsläge.
Regeringen föreslår att nästa försvarsbeslut skall omfatta åren 2002-2004.
Regeringen lägger vidare fram förslag om säkerhetspolitikens mål och om
försvarspolitikens inriktning samt beträffande förmågan till anpassning.
Sveriges nuvarande invationsförsvar skall ersättas med en organisation som
främst utformas för att under det närmaste decenniet kunna hävda Sveriges
territoriella integritet, försvara landet mot vapeninsatser genom luften
och andra typer av mer begränsade angrepp samt kunna skydda landet mot
allvarliga konsekvenser av angrepp mot infrastruktur. Den nya
organisationen skall stärka landets förmåga att delta i det internationella
säkerhetssamarbetet.
Med hänsyn till den omvärldsbedömning som görs i propositionen och den
förändrade hotbilden föreslås att den ekonomiska ramen för utgiftsområdet (
6) Totalförsvar för varje år under perioden 2002-2004 skall vara 4
miljarder kronor mindre än ramen för år 2001. Ett omställningsbidrag skall
anslås med 3 miljarder kronor år 2002 och med 1 miljard kronor år 2003. Den
s.k. teknikfaktorn föreslås bli avskaffad fr.o.m. år 2000.
I propositionen lämnas också förslag i fråga om operativa förmågor för det
militära försvaret och om Försvarsmaktens krigsorganisation. Vidare
föreslås övergripande mål för det civila försvaret.
I propositionen redovisar regeringen sina bedömningar bl.a. när det gäller
personal, materielförsörjning och ledningsfrågor.
Teknikfaktorn
Genom 1992 års försvarsbeslut infördes en särskild omräkningsfaktor -
teknikfaktorn - om 1,5 % utöver den gängse pris- och löneomräkningen på
materielandelen av Försvarsmaktens anslag. Motivet angavs vara att
erfarenheterna visade att den tekniska utvecklingen för försvarsmateriel
medförde ökade utgifter i förhållande till det som var känt vid
beställningstillfället. På regeringens uppdrag har Riksrevisionsverket (RRV
) granskat vilken påverkan som den tekniska utvecklingen haft på
kostnadsutvecklingen när det gäller försvarsmateriel. RRV:s analys visar
att Försvarsmakten fått en procentuellt kraftig överkompensation för
försvarsmateriel med en liten andel utvecklingskostnader, medan man för ett
högteknologiskt system (STRIC) blivit underkompenserad. RRV föreslår att
det nuvarande systemet skall ses över och eventuellt ersättas med ett
system där kompensation lämnas när det är motiverat av teknikutvecklingen.
Enligt regeringen bör försvarets priskompensationssystem vara jämförbart
med vad som gäller för den övriga statsförvaltningen. Därför föreslås i
propositionen att teknikfaktorn skall avskaffas fr.o.m. år 2000. Utrymme
för teknisk förnyelse bör enligt regeringen skapas genom att medel
reserveras inom fastställda ramar. Detta kan ske, sägs det i propositionen,
genom att regeringen tydligare målstyr användningen av medel för forsknings
- och teknikutveckling samt föreskriver att medel inom ramen för nuvarande
anslag reserveras för detta ändamål.
Anslagsförordningen
I anslagsförordningen (1996:1189) finns bestämmelser i anslutning till
lagen (1996:1059) om statsbudgeten som gäller för myndigheternas hantering
av tilldelade anslag. Enligt 16 § skall utgifter avräknas mot anslag det
budgetår till vilket utgifterna hänför sig. Fram till juni 1996 gällde
undantag i den delen för Försvarsmakten genom att förskott som utbetalades
till leverantörer avräknades mot anslag. På regeringens förslag beslutade
riksdagen i mars 1996 (prop. 1995/96:105, bet. 1995/96:FöU3) att undantaget
skulle upphävas och att förskotten i stället skulle finansieras genom
räntebelagda lån hos Riksgäldskontoret.
I propositionen konstaterar regeringen att ominriktningen av Försvars-
makten innebär att materielanskaffningen anpassas till den nya
organisationens behov. Därmed anser regeringen att det inte är möjligt att
urskilja eventuella konsekvenser av beslutet om anslagsförordningen.
Regeringen avser därför inte att följa upp dessa konsekvenser utan anser
att de tas om hand genom det föreslagna omställningsbidraget.
Ekonomiska ramar
Regeringen anser att de ekonomiska ramar som riksdagen beslutade om våren
1998 för åren 2000 och 2001 för totalförsvaret skall vara oförändrade samt
att Försvarsmaktens anslag vid utgången av år 2001 inte skall ha någon
kvarstående belastning i form av utnyttjad anslagskredit.
Regeringen bedömer att åtgärder bör vidtas redan fr.o.m. innevarande år
dels för att möjliggöra en minskning av den ekonomiska ramen under nästa
försvarsbeslutsperiod, dels för att kunna hantera problemen under
innevarande försvarsbeslutsperiod, vilka har medfört att den planerade
verksamheten inte ryms inom de av riksdagen och regeringen beslutade
ekonomiska ramarna. Utrymme behöver skapas för teknisk utveckling och för
de angelägna materielprojekt som för närvarande inte inryms i planeringen.
Under de politiska överläggningarna inför kontrollstationen har
identifierats ett antal åtgärder som bedöms kunna frigöra minst 1 miljard
kronor under åren 1999-2001. Åtgärderna omfattar främst minskade värn- och
civilpliktsvolymer under åren 2000 och 2001 samt reduceringar av Försvars-
maktens krigs- och grundorganisation.
Regeringen har uppdragit till Försvarsmakten att senast den 19 maj 1999
redovisa förslag till vilka krigsförband som insatsorganisationen bör
innehålla och vilka kompetenser som behövs därutöver för den långsiktiga
anpassningsförmågan samt förslag till dimensionering av grundorganisationen
. Regeringen har tidigare i regleringsbrevet för år 1999 uppdragit till
Försvars-makten att senast den 19 maj 1999 redovisa förslag till
ytterligare beredskapssänkningar. Regeringen anser bl.a. mot bakgrund av
Försvarsberedningens rapport och de politiska överläggningar som därefter
skett i försvarsfrågan att förslagen till beredskapssänkningarna även bör
kunna omfatta förslag till vakantsättning av vissa förband. Regeringen
avser att fatta beslut om beredskapssänkningar och vakantsättning av vissa
förband i juni 1999.
Regeringen avser vidare att pröva om förhandlingar kan inledas med berörd
industri för att kunna avtala om förskjutningar av materielleveranser för
att kunna frigöra medel till angelägna utvecklingsprojekt. Regeringen
prövar vidare andra möjligheter till besparingar inom utgiftsområdet.
Regeringskansliet har i januari 1999 påbörjat ett arbete som syftar till
att inventera möjliga besparings- och rationaliseringsåtgärder redan under
innevarande år. Avsikten med inventeringen är att undersöka möjligheterna
att skapa ekonomiskt utrymme för att kunna genomföra viktiga och
tidskritiska materielprojekt på kort sikt.
Regeringen har vidare i 1999 års regleringsbrev gett Försvarsmakten i
uppdrag att senast den 15 juni 1999 redovisa en genomarbetad materielplan i
1999 års prisläge. Denna materielplan skall utgå från den framtida
inriktningen av det militära försvaret och de ekonomiska ramar som har
beslutats av riksdagen. Regeringen kommer därefter att i
budgetpropositionen redovisa för riksdagen om innehåll, omfattning m.m. i
denna materielplan och även redovisa för riksdagen de materielobjekt som
fortsättningsvis bör styras med objektsramar.
Försvarsmakten har ett stort innehav av försvarsmateriel, konstateras det
i propositionen. I löpande försvarsmaterielkontrakt finns betydande belopp
bundna i redan gjorda materielbeställningar. Försvarsmakten skall enligt
regeringen som utgångspunkt för materielplanen utgå från att samtliga
planerade och pågående materielbeställningar skall ses över och omprövas
mot bakgrund av den nya organisationen, gällande ekonomiska förutsättningar
, krav på internationellt samarbete, exportstödjande verksamhet och
bevarande av prioriterad kompetens inom landet. Vidare bör leveranstakten
av materiel i nu liggande beställningar omprövas för att kunna frigöra
medel i närtid.
Regeringen anser, som tidigare nämnts, att ett omställningsbidrag
erfordras. Detta skall få användas för kostnader som hänger samman med de
strukturförändringar inom Försvarsmaktens krigs- och grundorganisation som
påbörjas och genomförs under innevarande försvarsbeslutsperiod samt för de
förskjutningar av materielleveranser som genomförs för att lösa
resursproblem före år 2002.
Regeringen föreslår därför att ett omställningsbidrag anslås med 3
miljarder kronor år 2002 och 1 miljard kronor år 2003.
Materielförsörjningen
I propositionen konstateras att minskningen av försvarets storlek, till
följd av det säkerhetspolitiska läget, ofrånkomligen leder till
konsekvenser även för materielsidan. Det blir inte längre möjligt att
upprätthålla en bred övervägande inhemsk materielförsörjning inom de
budgetramar som förutses. Samtidigt, fortsätter regeringen, måste Sverige
kunna få tillgång till den kompetens och materiel som behövs i kristider.
Av stor vikt är att tillgodose luftförsvarets behov av kvalificerad
materiel, där bl.a. Gripensystemet spelar en central roll. Enligt
regeringen kommer det att behövas ett utökat internationellt samarbete inom
en rad områden. Detta samarbete skall säkra strategiska kompetenser, skapa
ömsesidiga industriella beroenden över nationsgränserna och säkra en
framsynt försörjnings- och forskningsprocess.
I den första delen av försvarsbeslutet bestämdes att en inhemsk kompetens
skulle säkerställas inom vissa angivna områden, nämligen beträffande
telekrigteknik, avancerad signaturanpassningsteknik, undervattensteknik och
flygteknik samt i fråga om underhåll och vidmakthållande av de system som
ingår i krigsorganisationen. Enligt regeringen bör behovet av
baskompetenser nu förändras. Regeringen vill lyfta fram fler men betydligt
snävare avgränsade områden för att bevara den inhemska kompetensen. Urvalet
av sådana s.k. strategiska kompetenser skall baseras på att de skall
uppfylla något av följande kriterier:
de skall avse specifika svenska förhållanden,
de skall omgärdas av hög sekretess, nationellt eller internationellt,
de skall vara av väsentlig betydelse för vår förmåga att anpassa befintliga
system till ändrade krav och behov.
I propositionen anges att de strategiska kompetenserna utgör delar av
följande områden: telekrigteknik, undervattensteknik, avancerad
signaturanpassningsteknik, flygteknik för vidmakthållande av JAS 39,
vidmakthållande och underhåll av system i krigsförbanden,
ledningssystemteknik, vapenteknik och ballistiskt skydd, Människa-System-
Interaktion, systemteknik för obemannade farkoster, informationskrigsteknik
samt skydd mot NBC-stridsmedel. Det meddelas i propositionen att regeringen
avser att i särskild ordning pröva vilka strategiska kompetenser som
Sverige behöver, omfattningen av dessa, hur de kan säkerställas och var de
bör finnas.
Regeringen anser vidare att internationell samverkan beträffande forskning
och teknikutveckling för Sveriges del är nödvändig. Det leder bl.a. till
delade kostnader, större forskningsgrupper och möjligheter att delta i
projekt som annars skulle vara för stora för ett enskilt land. Det betonas
att särskild vikt bör läggas på att sammanlänka civil forskning och
teknikutveckling med försvarets behov.
I propositionen redovisas också regeringens bedömningar rörande
exportstödjande verksamhet och inriktningen av mellanstatligt samarbete på
materielområdet. Regeringen avser att se över om nuvarande stöd till svensk
försvarsindustris exportansträngningar och internationell samverkan är
tillräckligt. I budgetpropositionen för år 2000 kommer regeringen att lämna
de förslag som behövs och informera riksdagen om de åtgärder och
förändringar som eventuellt behöver vidtas för att skapa erforderligt stöd
till exportframgångar.
Beträffande mellanstatligt samarbete på materielområdet erinras om att
försvarsministrarna i Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien, Sverige
och Tyskland i en avsiktsförklaring i juli 1998 gett uttryck för en
gemensam vilja att samarbeta för att underlätta en omstrukturering av
europeisk försvarsindustri. Arbetet skall vara slutfört under år 1999.
Vidare har industriministrarna i de angivna länderna redovisat en gemensam
inställning till vissa industripolitiska förutsättningar, avsedda att
underlätta samarbete inom den europeiska flyg- och flygrelaterade
försvarsindustrin. Enligt regeringen är det angeläget att samarbetet med
andra stater på materielområdet ökar. Samarbetet bör bedrivas med sådan
inriktning och omfattning som långsiktigt tillgodoser det militära
försvarets intresse av att kunna skaffa materiel av hög kvalitet till bra
villkor.
Regeringen understryker i propositionen att ansvaret för den
försvarsindustriella omstruktureringen i huvudsak vilar på
industriföretagen. Samtidigt har staten ett stort ansvar för att möjliggöra
och underlätta önskvärd omstrukturering. Regeringen pekar på att minskade
materielbeställningar från det svenska försvaret kommer att utsätta svensk
försvarsindustri för påfrestningar. Enligt regeringens bedömning kan
statsmakterna dock under ett övergångsskede genom lämpliga
utvecklingsuppdrag och upphandling söka underlätta industrins möjligheter
att medverka i pågående omstrukturering och internationellt samarbete.
Detta, betonas det, gäller sådan industri som av försvarspolitiska skäl är
av intresse för framtiden.
Här bör vidare påpekas att det i den nyligen avlämnade ekonomiska
vårpropositionen (prop. 1998/99:100) framhålls att det nu aktuella
försvarsbeslutet kommer att innebära påfrestningar på ett antal orter i
Sverige. Det meddelas att det inom Regeringskansliet har tillsatts en
särskild arbetsgrupp med uppdrag att förbereda eventuella åtgärder för att
dämpa effekterna av denna omställning.
Motionerna
Svensk försvarsindustri har under lång tid haft en unik bredd, framhålls
det i motion 1998/99:Fö6 (m). Sveriges alliansfria politik har medfört ett
behov av självständig förmåga till anskaffning av i det närmaste samtliga
av de i det svenska försvaret förekommande syst-emen. Detta har också
inneburit att en för ett litet land unik systemkompetens kunnat
upprätthållas. Det panikstopp som Försvarsmakten tvingas till som följd av
likviditetsindragningen i samband med den fulla tillämpningen av
anslagsförordningen försätter nu stora delar av försvarsindustrin i en akut
krissituation, påpekar motionärerna och erinrar om att drygt tre miljarder
kronor saknas för materielanskaffning under de närmaste tre åren jämfört
med planeringen i enlighet med nu gällande försvarsbeslut.
Ingen kan förneka de förändringskrav som följer av de senaste årens
förändrade förutsättningar, fortsätter motionärerna. Svensk
försvarsindustri kommer i framtiden inte att kunna upprätthålla samma breda
kompetens på samma mängd områden som tidigare. Varken inhemsk eller
utländsk efterfrågan är tillräcklig för detta, samtidigt som den tekniska
utvecklingen accentuerar behovet av ett allt närmare samarbete med
utländska partner.
Regeringens överväganden kring försvarsindustriella frågor har emellertid
enligt motionärerna under lång tid varit alltför översiktliga. I flera
avseenden saknas i försvarsbeslutet såväl inriktning som medel att
förverkliga det regeringen säger sig vilja värna av industriell kapacitet
och kompetens. I motionen föreslås därför att det tillsätts en
parlamentarisk utredning med uppgift att göra en genomgripande översyn av
förutsättningarna för svensk försvarsindustriell kompetens och dess
betydelse särskilt i anpassningsperspektivet. Motionärerna menar att en
utredning om försvarsindustrins förutsättningar och villkor bör omfatta:
en översyn av prioriteringarna beträffande kompetens och struktur avseende
forskning och utveckling, anskaffning och produktion av försvarsmateriel,
förutsättningarna för internationellt samarbete med andra länders
försvarsindustrier,
en granskning av hur exportmöjligheterna redan kan förbättras genom
förändrad tillämpning av gällande lag,
en översyn av nuvarande lagstiftning och en analys av möjligheterna att
skapa gemensamma exportregler för försvarsmaterielföretag inom hela EU.
I fråga om de ekonomiska förutsättningarna för försvaret förordas i
motionen sammanfattningsvis oförändrad ekonomisk ram, full kompensation för
effekterna av likviditetsindragningen i samband med den fulla tillämpningen
av anslagsförordningen samt fortsatt kompensation för teknisk fördyring för
försvarsmateriel, dvs. teknikfaktorn bör ej avskaffas.
I motion 1998/99:Fö8 (v) konstateras att Vänsterpartiet länge har krävt
att det militära försvaret skall minskas till förmån för andra verksamheter
inom den offentliga sektorn. Med ett minskat svenskt försvar följer också
en minskad försvarsindustri. Enligt motionärerna är en omstrukturering
nödvändig för att stimulera försvarsindustrin att övergå från militär till
civil produktion. Vänsterpartiets långsiktiga mål är att all
försvarsindustri skall omstruktureras till civil produktion och nytta. Även
om många företag redan har påbörjat en omställning har regeringen ett
ansvar för att stimulera en fortsatt utveckling på området, anför
motionärerna och föreslår ett uttalande av riksdagen i frågan.
Vidare uppmärksammas i motionen det ökande europeiska
försvarsindustrisamarbetet. Mot bakgrund av de minskande försvarsbudgetarna
, som motionärerna ansluter sig till, är det förståeligt med ett sådant
samarbete. Dock menar motionärerna att det därvid är viktigt att hävda att
den del av den gemensamma produktion som kan komma i fråga och som är
grundad på svensk teknik och svenskt kunnande skall placeras i Sverige.
Detta borde riksdagen som sin mening ge regeringen till känna, yrkas det i
motionen.
I motion 1998/99:Fö9 (kd) understryks att den svenska försvarsindustrins
förmåga att leverera kvalificerade högteknologiska system har ett stort
försvars- och säkerhetspolitiskt värde och att det är väsentligt att
reduceringen av materielanskaffningen inte får ge långsiktiga negativa
konsekvenser för den inhemska kompetensen. En hög nivå på
utvecklingsverksamheten är nödvändig för att erforderlig kompetens skall
kunna bibehållas i ett tillväxtläge och för att svensk försvarsindustri
skall betraktas som en attraktiv samarbetspartner i den omstruktureringsfas
som den europeiska försvarsindustrin befinner sig i. Vidare pekar
motionärerna på att försvarsindustrin även har betydelse för det civila
samhället eftersom dess spetsteknologier ger spridningseffekter till
utveckling av civila produkter. Enligt motionärerna bör det uppdras åt
regeringen att snarast ge långsiktiga besked om den framtida
försvarsindustriella policyn.
I fråga om strategiska kompetenser inom försvarsmaterielindustrin vill
motionärerna särskilt lyfta fram två områden, nämligen missiler och ubåtar.
Utvecklingen av robotsystemet BAMSE bör enligt motionärerna fortsätta och
fullföljas till anskaffning. De menar också att en inhemsk ubåtskompetens
tillhör en av de strategiska kompetenser som noga bör övervägas.
Beträffande de ekonomiska ramarna anför motionärerna att de inte kan
ansluta sig till förslaget i propositionen innan konsekvenserna för grund-
och krigsorganisationen under den kommande försvarsbeslutsperioden har
klargjorts. I motionen förordas vidare i fråga om teknikfaktorn att
regeringen bör återkomma med en precisering av hur teknisk och materiell
förnyelse skall säkerställas när teknikfaktorn har avskaffats. Motionärerna
efterlyser härutöver en analys av köpkraftseffekterna av den förändrade
tillämpningen av anslagsförordningen.
Också motion 1998/99:Fö7 (fp) innehåller ett yrkande om försvarets
materielförsörjning. Enligt motionärerna ligger svensk försvarsindustri
inom åtskilliga områden på en hög internationell nivå. Ju fler intressanta
materielprojekt som svensk försvarsindustri kan erbjuda desto intressantare
blir den som partner i det alltmer internationella
försvarsindustrisamarbetet, sägs det. Härutöver pekas på behovet av
fortsatt samarbete med lämpliga partners i Förenta staterna och att detta
samarbete inte får ställas mot ett ökat samarbete med europeisk
försvarsindustri.
I fråga om ekonomiska ramar ansluter sig motionärerna i princip till
förslaget i propositionen. Därvid förutsätter motionärerna att ramarna ger
utrymme för erforderlig teknisk förnyelse. Vidare förordas ett något högre
omställningsbidrag än vad regeringen föreslagit.
Enligt vad som anförs i motion 1998/99:Fö15 (mp) är det bättre att
avveckla den försvarsindustriella verksamhet som inte längre behövs och i
stället vidta statliga arbetsmarknadspolitiska insatser på de berörda
orterna. Motionärerna avvisar förslag om ett ökat samarbete mellan svenska
och andra europeiska tillverkare av försvarsmateriel. Ett sådant samarbete
skulle innebära att framtida vapensystem i än högre utsträckning blir
tillverkade i samarbete mellan svenska och utländska företag, sägs det.
Beträffande de ekonomiska ramarna förordas i motionen en neddragning av
ramarna för perioden 2002-2004 med 5 miljarder kronor utöver regeringens
förslag till neddragning.
Näringsutskottets ställningstagande
Näringsutskottet vill inledningsvis framhålla - med instämmande i vad
utskottet tidigare (senast 1997/98:NU7y) anfört - att den svenska
försvarsindustrins förmåga att leverera högteknologiska produkter till det
svenska försvaret har ett stort försvars- och säkerhetspolitiskt värde.
Vidare gäller att den industripolitiska betydelsen av denna produktion är
hög. Ett kvalificerat tekniskt kunnande har frambringats i
försvarsindustrin. Spridningseffekter har i ett flertal fall uppstått i
form av civila tillämpningar av tekniken inom den övriga industrin och
genom civil användning i samhället. Den höga tekniska nivån grundar sig bl.
a. på ett väl fungerande samspel mellan forskning och industriproduktion.
Inom delar av försvarsindustrin är den civila verksamheten av större
omfattning än den rent militära verksamheten.
När nu det svenska försvaret, mot bakgrund av det säkerhetspolitiska läget
, kommer att reduceras i storlek och ges en något annan inriktning får det
självfallet konsekvenser för den svenska försvarsmaterielindustrin. Det
blir inte längre möjligt att upprätthålla en bred inhemsk
materielförsörjning inom de skisserade budgetramarna. Näringsutskottet
finner det naturligt att materielförsörjningen anpassas till det nya
säkerhetspolitiska läget och till den nya försvarsorganisationens behov.
Härtill kommer effekterna av de uppkomna ekonomiska problemen under
innevarande försvarsbeslutsperiod.
Näringsutskottet har noterat regeringens uppdrag till Försvarsmakten att
senast den 15 juni 1999 redovisa en genomarbetad materielplan som skall
utgå från den framtida inriktningen av det militära försvaret och de
ekonomiska ramar som har beslutats av riksdagen. Som tidigare nämnts kommer
regeringen därefter i budgetpropositionen för år 2000 att redovisa innehåll
, omfattning m.m. i materielplanen. Riksdagen får sålunda under hösten 1999
anledning att återkomma till denna materielplan.
Som påpekas i propositionen kommer den framtida industriella förmågan hos
svensk försvarsindustri att i väsentlig omfattning baseras på ömsesidiga
industriella beroenden över nationsgränserna och på ett ökat mellanstatligt
samarbete på materielområdet. Denna utveckling mot ett ökat internationellt
samarbete beträffande försvarsmateriel är inte unik för Sverige. Till följd
av minskade försvarsbeställningar, ökad internationell konkurrens och en i
många fall allt större teknisk komplexitet måste även de utländska
försvarsmaterielindustrierna söka ökat internationellt samarbete.
Näringsutskottet har därför inget att erinra mot vad som sägs i
propositionen om vikten av ökat mellanstatligt samarbete på materielområdet
. Utskottet vill dock peka på betydelsen av att den del av den gemensamma
produktion som kan komma i fråga och som är grundad på svensk teknik och
svenskt kunnande i så hög grad som möjligt blir placerad i Sverige. Utan
att gå in på frågan om riktlinjer för den svenska krigsmaterielexporten,
som inte är en fråga för näringsutskottet att ta ställning till, välkomnar
utskottet vad som anförs i propositionen om att regeringen skall se över om
nuvarande stöd till den svenska försvarsindustrins exportansträngningar och
till internationell samverkan är tillräckligt. Vidare är det angeläget att
svensk försvarsindustri får delta på likvärdiga villkor i den europeiska
omstruktureringen på försvarsmaterielområdet. Med sin höga kompetens inom
flera områden torde den svenska försvarsindustrin ha goda möjligheter att
vara en attraktiv partner i den förestående europeiska omstruktureringen på
materielområdet.
Det är ofrånkomligt att de minskande materielbeställningarna från det
svenska försvaret kommer att medföra stora påfrestningar för den svenska
försvarsindustrin. Även om ansvaret för omstruktureringen av
försvarsindustrin i väsentlig del vilar på företagen har staten som
huvudsaklig beställare av försvarsmateriel ett stort ansvar för att
möjliggöra och underlätta denna omstrukturering. I likhet med regeringen
anser näringsutskottet att statsmakterna under en övergångsperiod genom
lämpliga utvecklings- och anskaffningsuppdrag kan underlätta omställningen
hos sådan industri som av försvarspolitiska skäl är av intresse för
framtiden. Vidare har utskottet noterat vad regeringen framhållit i den
ekonomiska vårpropositionen om att försvarsbeslutet kommer att innebära
påfrestningar på ett antal orter i Sverige och att en särskild arbetsgrupp
tillsatts med uppdrag att förbereda eventuella åtgärder för att dämpa
effekterna av denna omställning.
Med det sagda ansluter sig näringsutskottet till vad som anförs i
propositionen om försvarsmaterielindustrin och avstyrker samtliga här
behandlade motionsyrkanden.
Stockholm den 29 april 1999
På näringsutskottets vägnar
Barbro Andersson Öhrn
I beslutet har deltagit: Barbro Andersson Öhrn (s), Reynoldh Furustrand (s)
, Lennart Beijer (v), Karin Falkmer (m), Sylvia Lindgren (s), Ola Karlsson
(m), Nils-Göran Holmqvist (s), Gunilla Wahlén (v), Inger Strömbom (kd), Ola
Sundell (m), Ingegerd Saarinen (mp), Åke Sandström (c), Eva Flyborg (fp),
Anne Ludvigsson (s), Karl Gustav Abramsson (s), Harald Bergström (kd) och
Jan Backman (m).
Avvikande meningar
1. Karin Falkmer (m), Ola Karlsson (m), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell (m
), Eva Flyborg (fp), Harald Bergström (kd) och Jan Backman (m) anser att
näringsutskottets ställningstagande bort ha följande lydelse:
Näringsutskottet vill inledningsvis framhålla - med instämmande i vad
utskottet tidigare (senast 1997/98:NU7y) anfört - att den svenska
försvarsindustrins förmåga att leverera högteknologiska produkter till det
svenska försvaret har ett stort försvars- och säkerhetspolitiskt värde.
Vidare gäller att den industripolitiska betydelsen av denna produktion är
hög. Ett kvalificerat tekniskt kunnande har frambringats i
försvarsindustrin. Spridningseffekter har i ett flertal fall uppstått i
form av civila tillämpningar av tekniken inom den övriga industrin och
genom civil användning i samhället. Den höga tekniska nivån grundar sig bl.
a. på ett väl fungerande samspel mellan forskning och industriproduktion.
Inom delar av försvarsindustrin är den civila verksamheten av större
omfattning än den rent militära verksamheten.
Det är emellertid uppenbart att den svenska försvarsindustrin i framtiden
inte kan upprätthålla sin breda kompetens. Den tekniska utvecklingen
fordrar samarbete mellan företag och över nationsgränserna. Härtill kommer
att efterfrågan på försvarsmateriel - både den inhemska och utländska -
minskar och får en delvis annan inriktning. Den svenska
försvarsmaterielindustrin står därför inför en omfattande omstrukturering
som starkt kommer att påverka företagen och deras anställda.
Även om ansvaret för omstruktureringen av försvarsindustrin i väsentlig
del vilar på företagen har staten som huvudsaklig beställare av
försvarsmateriel ett stort ansvar för att möjliggöra och underlätta denna
omstrukturering. Från statens sida är det också av väsentligt intresse att
den kvarvarande inhemska försvarsindustrin kan försörja det svenska
försvaret med den kompetens och det materiel som behövs i kristider. Mot
bakgrund av denna utveckling finns det enligt näringsutskottets mening -
och i linje med vad som i denna del anförs i motionerna 1998/99:Fö6 (m),
1998/99:Fö9 (kd) och 1998/99:Fö7 (fp) - anledning att överväga om de
förutsättningar som har gällt för den svenska försvarsmaterielindustrin är
optimala med de nya förutsättningarna.
Härutöver har regeringens handläggning av olika försvarsindustriella
frågor under senare tid skapat ytterligare osäkerhet om försvarsindustrins
framtida verksamhet. De tvära kasten beträffande de ekonomiska
förutsättningarna - främst på grund av den ändrade tillämpningen av
anslagsförordningen men också genom förslaget att teknikfaktorn skall
slopas - har försatt stora delar av den svenska försvarsindustrin i en akut
situation. Det är förvånande att effekterna av den ändrade tillämpningen av
anslagsförordningen inte klargjordes mer i detalj i samband med beslutet om
den förändrade tillämpningen. Jämfört med planeringen enligt gällande
försvarsbeslut saknas nu betydande medel för materielanskaffning. Denna
brist leder till att erforderliga beställningar i fråga om de s.k.
tidskritiska materielprojekten uteblir. De uteblivna besluten från
regeringens sida riskerar därmed att slå sönder stora delar av den svenska
försvarsindustrin med betydande personalinskränkningar som följd.
Regeringens oklara besked medför också att förutsättningarna för den
svenska försvarsindustrin att delta i internationellt samarbete försvåras
avsevärt.
Med hänsyn till den akuta situationen för försvarsmaterielindustrin i
Sverige och regeringens oklara handläggning av de försvarsindustriella
frågorna bör riksdagen, menar näringsutskottet, nu anmoda regeringen att
tillsätta en utredning om försvarsindustrin med syfte att mer långsiktiga -
och över åren stabila - besked om policyn för försvarsmaterielindustrin
skall kunna lämnas. Förutom prioriteringar avseende kompetens och struktur
inom den svenska försvarsmaterielindustrin bör i en sådan utredning
analyseras bl.a. förutsättningarna för internationellt samarbete,
exportvillkoren och möjligheterna att skapa gemensamma exportregler för
försvarsmaterielföretag inom EU. Eftersom situationen för försvarsindustrin
är akut bör utredningen bedrivas med skyndsamhet.
Med det anförda tillstyrker näringsutskottet de nu aktuella yrkandena i
motionerna 1998/99:Fö6 (m), 1998/99:Fö9 (kd) och 1998/99:Fö7 (fp). De
övriga här behandlade motionsyrkandena avstyrks.
2. Ingegerd Saarinen (mp) anser att näringsutskottets ställningstagande
bort ha följande lydelse:
I linje med vad som anförs i motionerna 1998/99:Fö8 (v) och 1998/99:Fö15 (
mp) anser näringsutskottet att en övergång till mer civil produktion inom
försvarsindustrin är både nödvändig och önskvärd. Med ett minskat försvar i
Sverige följer också en minskad svensk försvarsindustri. Även om ansvaret
för omstruktureringen av försvarsindustrin i väsentlig del vilar på
företagen har staten som huvudsaklig beställare av försvarsmateriel ett
stort ansvar för att möjliggöra och underlätta denna omstrukturering.
Regeringen bör därför på lämpligt sätt stimulera företagen att i ökad
utsträckning övergå från militär till civil produktion.
Omstruktureringen av den svenska försvarsmaterielindustrin kommer att
utsätta företagen och deras anställda för stora påfrestningar. På de orter
i Sverige som i hög grad är beroende av försvarsindustrin kan effekterna av
omstruktureringen bli kännbara. Näringsutskottet förutsätter att regeringen
vid behov vidtar arbetsmarknadspolitiska åtgärder på de berörda orterna.
Utskottet har vidare i den frågan noterat vad som anförs i den ekonomiska
vårpropositionen om att regeringen har tillsatt en särskild arbetsgrupp med
uppdrag att förbereda eventuella åtgärder för att dämpa effekterna av
omställningen till följd av försvarsbeslutet.
Enligt näringsutskottets mening bör riksdagen i ett uttalande till
regeringen ansluta sig till vad utskottet här anfört. Därmed tillstyrks de
nu aktuella yrkandena i nyssnämnda motioner. Övriga motionsyrkanden rörande
försvarsmaterielindustrin avstyrks av utskottet.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 2
Motionerna 3
Motioner med anledning av proposition 1998/99:74 Förändrad omvärld
- omdanat försvar 3
Motioner från den allmänna motionstiden 1999 8
Utskottet 8
Ärendets beredning i utskottet 8
Den fortsatta försvarspolitiska processen 10
Riktlinjer för totalförsvarets ekonomi 13
Inriktningen av försvarspolitiken m.m. 21
Försvarspolitikens inriktning 21
Behov av beredskap 30
Utveckling av anpassningsförmågan 31
Det militära försvaret 37
Operativa förmågor och beredskap 37
Krigsorganisationens utveckling 42
Grundorganisationens utveckling 52
Materielförsörjning 55
Det civila försvaret m.m. 64
Förmågor inom det civila försvaret 64
Den fortsatta inriktningen av planeringen för det civila försvaret
66
Funktionen Ordning och säkerhet 67
Funktionen Telekommunikationer 68
Delfunktionen Elförsörjning 70
Ekonomisk politik i kriser och krig 73
Vissa planeringsfrågor vad gäller det civila försvaret och
beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred 74
Personal 77
Personalfrågornas handläggning 77
Totalförsvarsplikt 77
Försvarsmaktens utbildningsverksamhet 82
Övriga personalfrågor 84
Ledningsfrågor 89
Behov av en förändrad ledning. Samlad översyn av ledningssystemet
89
Det militära ledningssystemet 92
Ledningssystem för det civila försvaret 94
Ledning och samordning vid svåra påfrestningar på samhället i fred
94
Informationskrigföring 96
Informationsberedskap inför svåra påfrestningar på samhället i fred
97