Utskottet behandlar i betänkandet motioner som
väckts under den allmänna motionstiden 1998 och som
främst avser frågor med anknytning till plan- och
bygglagen. Även en motion som avser
länstillhörigheten för Heby kommun behandlas i
betänkandet. Samtliga motionsyrkanden avstyrks av
utskottet.
Till betänkandet har fogats 16 reservationer och 3
särskilda yttranden.
Motionerna m.m.
I betänkandet behandlas de under allmänna
motionstiden 1998 väckta motionerna
1998/99:Bo208 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om obligatoriskt
boendeplaneringsprogram,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om barns rätt och
ansvariga tjänstemän.
1998/99:Bo209 av Knut Billing m.fl. (m) vari yrkas
10. att riksdagen beslutar avskaffa
handelsändamålet vid detaljplan i PBL.
1998/99:Bo228 av Ronny Olander m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om utvecklingen av
kolonirörelsen.
1998/99:Bo237 av Ulla-Britt Hagström m.fl. (kd) vari
yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om kulturmiljöer och
arkitekturfrågor.
1998/99:Bo302 av Per Bill m.fl. (m, c, fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att skyndsamt
bifalla Heby kommuns framställan om att få tillhöra
Uppsala län.
1998/99:Bo502 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag om att avskaffa kommunernas rätt att i
detaljplaner precisera handelsändamålet i enlighet
med vad som anförts i motionen.
1998/99:Bo503 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en
utredning om möjligheten att införa servicezoner i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1998/99:Bo507 av Margareta Andersson m.fl. (c) vari
yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om riktlinjer för
framtidens stadsbyggande,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om om- och
nybyggnationer av befintliga bostadsområden,
experimentbygge och självbyggeri,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om stimulans av
kommunala kvalitetsprogram,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vattenkvalitet och
ombyggnation av ledningssystem,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om biologisk
mångfald i städerna,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en samlad
policy över användandet av strandnära mark i
tätorter och tätortsnära områden,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en ny
planeringsstrategi.
1998/99:Bo508 av Ola Karlsson och Lars Björkman (m)
vari yrkas att riksdagen i enlighet med vad som
anförts i motionen beslutar om avskaffande av
möjligheten att detaljplanelägga var handel skall
ske.
1998/99:Bo509 av Sten Lundström m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om kvalitetskontroll
och den kvalitetsansvarige,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om
kvalitetsbestämmelsernas säkrande.
1998/99:Bo511 av Sten Lundström m.fl. (v) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
PBL i enlighet med vad som anförts i motionen.
1998/99:Bo512 av Inger Segelström och Ingemar
Josefsson (s) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av möjligheten att i
framtiden skydda känsliga kulturbyggnader och
miljöer i hela landet.
1998/99:Bo515 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ge stat och
länsstyrelse en mer aktiv roll i planerandet
avseende nyetablering av externa köpcentrum,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att utreda ett
förbud mot nyetablering av externa köpcentrum.
1998/99:Bo522 av Karin Wegestål m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en samlad
strukturplan för Skåne.
1998/99:Bo523 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Boverket bör ges
i uppdrag att aktivt stödja kommunernas planering
för minskade och hållbara transporter genom
utbildning, material, rådgivning och
erfarenhetsspridning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att
forskningsverksamhet om samhällsplanering för
transportminimering bör främjas genom statliga
forskningsanslag,
3. att riksdagen hos regeringen begär att den
tillsätter en utredning om hur de nationella
miljömålen för trafiksektorn skall uppnås genom
samhällsplanering,
4. att riksdagen hos regeringen begär att den
återkommer med lagförslag som ålägger kommunerna att
upprätta miljöanpassade trafikplaner som visar hur
kommunerna avser att klara sin del av de nationella
miljömålen.
1998/99:MJ239 av Ola Rask och Claes-Göran Brandin
(s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att uppmärksamma
koloniträdgårdsverksamheten i den kommunala
planeringen.
1998/99:MJ406 av Carl G Nilsson (m) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om regler för byggande.
1998/99:MJ520 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av
säkerställande och skydd av viktiga vattenresurser.
1998/99:N291 av Ewa Larsson (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att införa ett moratorium
för köpcentrum och stormarknader nu.
1998/99:N326 av Per Westerberg och Göran Hägglund
(m, kd) vari yrkas
36. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
informations- och samrådsplikt vid markarbeten i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1998/99:N332 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om kommunernas
samrådsplikt med näringsidkare.
1998/99:N333 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari yrkas
5. att riksdagen beslutar om en återgång till de
bestämmelser i Plan- och bygglagen vad gäller
handelsändamålet i detaljplanen, som infördes 1992.
1998/99:T803 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
12. att riksdagen hos regeringen begär att Boverket
får i uppdrag att utreda IT:s betydelse för
byggsektorn.
Inför utskottet har synpunkter på frågan om
länstillhörigheten för Heby kommun lämnats av
företrädare för kommunen.
Utskottet
Inledning
De grundläggande bestämmelserna för planering och
byggande återfinns i plan- och bygglagen (1987:10;
PBL). Genom PBL ställs krav på kommunerna att
upprätta en aktuell översiktsplan som omfattar hela
kommunen. Planen skall ange hur mark- och
vattenområden är avsedda att användas och hur
bebyggelseutvecklingen bör ske. Planen är dock inte
bindande för myndigheter och enskilda. En bindande
reglering av markanvändningen sker genom detaljplan
eller områdesbestämmelser. En sådan plan får endast
omfatta en begränsad del av kommunen. Avsikten är
att översiktsplanen skall behandla långsiktiga och
strategiska frågor för markanvändningen sett i ett
helhets-perspektiv. Det innebär att planen förutom
riktlinjer för bebyggelseutvecklingen också skall
ange hur kommunen i den efterkommande
detaljplanläggningen m.m. avser att tillgodose
riksintressena som de sedan den 1 januari 1999
kommer till uttryck i miljöbalken jämte andra
allmänna intressen. Det innebär att översiktsplanen
skall grundas på de anspråk och intressen som finns
avseende såväl bevarande som förändringar av
markanvändning och miljö. Vilka övriga faktorer som
skall vägas in är i hög grad en fråga för den
enskilda kommunen. Staten har ett inflytande över
beslutsfattandet vilket främst utövas av
länsstyrelsen, bl.a. genom samråd och vissa
möjligheter till ingripande.
Andra viktiga delar av PBL rör bygglov, rivningslov
och marklov varigenom fastighetsägarnas möjligheter
till markanvändning prövas. Även byggande samt
tillsyn och kontroll regleras genom PBL.
PBL trädde i kraft den 1 juli 1987 samtidigt med
den med lagen samordnade naturresurslagen (NRL).
Bestämmelserna i NRL har inarbetats i den miljöbalk
som trätt i kraft den 1 januari 1999. PBL har
ändrats vid ett flertal tillfällen. Vanligen har
förändringarna varit av relativt begränsad
omfattning. Av ändringarna märks dock särskilt de
förändringar som trädde i kraft den 1 januari 1996
(prop. 1994/95:230, bet. 1995/96:BoU1, rskr.
1995/96:30). En utgångspunkt för de ändringarna var
att den fysiska planeringen skall ses om en
integrerad del i en samlad miljöpolitik.
Regionplanering
Mot bakgrund av de infrastrukturinvesteringar som
görs i Skåne tas i motion 1998/99:Bo522 (s) upp
frågan om en för Skåne sammanhållen planering. Den
i motionen förordade planeringen skall inte bara
gälla den traditionella fysiska planeringen utan
även omfatta investeringar i såväl järnvägs- som
vägnätet bl.a. i anslutning till den nya
förbindelsen över Öresund. Genom att ansvaret för
planeringen nu vilar på flera olika huvudmän saknas
enligt motionen den regionala koordinering som
erfordras. En för hela Skåne samlad strukturplan som
anger den huvudsakliga förläggningen och
markanvändningen för de större strukturbildande
elementen bör enligt motionen därför arbetas fram.
Vid sin behandling av ett motsvarande
motionsförslag om en strukturplan för Skåne under
föregående riksmöte uttalade utskottet och riksdagen
(bet. 1997/98:BoU5 s. 7) följande.
Som utskottet uppfattat motionsförslaget innebär
detta att det skall tillskapas ett nytt
planinstrument benämnt strukturplan. Utskottet är
inte berett att ställa sig bakom ett sådant förslag.
De behov av samordning av Skånes planering som
föreligger bör enligt utskottets mening kunna komma
till stånd inom ramen för de planeringsinstrument
som redan i dag finns tillgängliga.
Regionplaneinstitutet erbjuder en sådan möjlighet. I
en regionplan skall behandlas planfrågor som fordrar
samverkan mellan flera kommuner. Det gäller frågor
som är av gemensamt intresse för en viss region
såsom t.ex. anordningar för kollektivtrafik,
samarbete på undervisnings- och vårdområdet,
ordnande av vattenförsörjning och avlopp samt
avfallshanteringen. Det kan även avse en mera samlad
strategi för markanvändningen med avseende på
bostadsbyggande eller bebyggelseutvecklingen i
stort. Regionplanering är i första hand en kommunal
angelägenhet som det ankommer på kommunerna att ta
initiativ till. Genom regionplaneinstitutet erbjuds
de en lagreglerad samordnande planform. Om flera
kommuners översiktliga planering behöver samordnas
och samordningsverksamheten inte kommer till stånd
på annat sätt får regeringen utse ett
regionplaneorgan. Det skall dock inte ske om de
berörda kommunerna mera allmänt motsätter sig detta
(7 kap. 1 och 2 §§ PBL). Genom en ändring i PBL år
1996 har länsstyrelsens uppgift att verka för en
mellankommunal samordning särskilt betonats (4 kap.
5 §). Det kan också finnas skäl att erinra om
försöksverksamheten i bl.a. Skåne län där det
regionala utvecklingsansvaret förs över från
länsstyrelsen till ett kommunalt organ på regional
nivå (prop. 1996/97:36, bet. 1996/97:KU4). Också vid
en ökad samordning mellan den fysiska och ekonomiska
planeringen som utskottet i det föregående uttalat
sig för kommer bättre förutsättningar att ges för
att en planering med den i motionen önskade
inriktningen skall komma till stånd utan någon
riksdagens ytterligare åtgärd. Motion 1997/98:Bo522
om en strukturplan för Skåne avstyrks.
Utskottets ställningstagande i denna del står fast.
Motion 1998/99:Bo522 (s) avstyrks sålunda.
Handelsetableringar
Riksdagen beslutade hösten 1995 på förslag av
bostadsutskottet (bet. 1995/96:BoU1, rskr.
1995/96:30) att som sin mening ge regeringen till
känna vad utskottet anfört om möjligheten att i
detaljplan reglera handelsändamålet i huvudsak
enligt vad som gällt före den 1 april 1992. Genom
proposition 1996/97:34 lades det av riksdagen
efterfrågade förslaget fram. Riksdagen antog
propositionens förslag (bet. 1996/97:BoU6, rskr.
1996/97:77). Lag-ändringen trädde i kraft den 1
januari 1997. Avsikten med regeringsförslaget var
att ge kommunerna i allt väsentligt samma
möjligheter som de tidigare hade haft att i
detaljplaner precisera handelsändamålet. Det innebär
att kommunerna i detaljplan numera åter närmare kan
reglera handelsändamålet genom att särskilja
partihandel och detaljhandel och genom att inom
ändamålet detaljhandel särskilja handel med
skrymmande varor och handel med livsmedel.
Precisering av handelsändamålet får dock ske endast
om det finns skäl av betydande vikt. I propositionen
anfördes att de skäl som motiverade de bestämmelser
som gällde före lagändringen 1992 fortfarande äger
giltighet. Dessa var bl.a. att göra det möjligt att
åstadkomma en för konsumenterna lämplig
butiksstruktur. Andra skäl utgjordes av hänsynen
till omgivningen samt kvartersmarkens och
bebyggelsens lämpliga utformning i det aktuella
fallet. Beträffande handel med skrymmande varor
hänvisades till behovet av stora parkeringsplatser
och till att man genom att särskilja sådan form av
handel kan åstadkomma en lämplig lokalisering och
miljö för handeln. Som skäl för möjligheten att
begränsa eller helt förbjuda livsmedelshandel
nämndes kravet på en lämplig samhällsutveckling, och
som exempel nämndes stormarknader och
bensinstationer.
I de tre m-motionerna 1998/99:Bo209 yrkande 10,
1998/99:Bo502 och 1998/99:Bo508 samt i Folkpartiets
partimotion 1998/99:N333 yrkande 5 föreslås att de
nuvarande möjligheterna att i detaljplan reglera
handelsändamålet skall tas bort, dvs. att en
återgång skall ske till de bestämmelser som gällde
före den senaste lagändringen den 1 januari 1997. De
skäl som åberopas i motionerna avser främst att
dagens regler verkar hämmande för konkurrensen, och
att detta i sin tur drabbar konsumenterna genom
högre priser.
Utskottet anför följande i fråga om regleringen av
handelsändamålet i detaljplan.
Det huvudsakliga motivet för förslagen i m- och fp-
motionerna är att den nuvarande regleringen anses
drabba konsumenterna i form av högre priser i de
kommuner där man väljer att stoppa vissa
etableringar. De nya reglerna anges förutom en
försämrad konkurrens också ge utrymme för godtycke
och skönsmässiga bedömningar. Utskottet vill mot
bakgrund härav erinra om att riksdagens senaste
beslut ligger praktiskt taget helt i linje med
riksdagens begäran år 1995. De i motionerna
framförda farhågorna om att den nuvarande
regleringen bl.a. skulle innebära sådana
begränsningar i en effektiv konkurrens inom handeln
att den bör förändras kan utskottet inte dela. Som
framgår av redovisningen ovan fordras att det
föreligger "skäl av betydande vikt" för att en
precisering av handelsändamålet skall medges. Vad
som anförts i motionerna kan enligt utskottets
mening mot bakgrund härav inte anses väga särskilt
tungt. I propositionen nämndes som exempel på sådana
skäl av betydande vikt att övergripande miljömål kan
uppnås genom en närmare reglering av
handelsändamålet i det enskilda fallet. Utskottet
vill erinra om att man i tidigare förarbeten till
PBL inte särskilt nämnde hänsynen till miljön. I
1996/97 års proposition anfördes emellertid att i
kravet på lämplig samhällsutveckling får anses ingå
sådana hänsyn. Där underströks särskilt betydelsen
av att handeln lokaliseras så att den tätare
vägtrafiken begränsas och så att utvecklingen av en
god och långsiktigt hållbar livsmiljö främjas.
Utskottet avstyrker med hänvisning till det nu
anförda motionerna 1998/99:Bo209 (m) yrkande 10,
1998/99:Bo502 (m), 1998/99:Bo508 (m) samt
partimotion 1998/99:N333 (fp) yrkande 5.
Den kraftiga ökningen av antalet externa köpcentrum
utgör enligt de båda mp-motionerna 1998/99:Bo515 och
1998/99:N291 ett stort problem. Genom att
stormarknader och köpcentrum placeras utanför
stadskärnorna ökar biltrafiken och därmed också
belastningen på miljön. Samtidigt utarmas många
stadskärnor. Det leder enligt motionerna i sin tur
till en försämrad service för dem som inte har
tillgång till bil eller på annat sätt har svårt att
ta sig till dessa externa köpcentrum. Med hänvisning
härtill föreslås i den förstnämnda motionen dels att
stat och länsstyrelse skall ges en mer aktiv roll
vid planering och nyetablering av externa köpcentrum
- yrkande 1, dels att frågan om ett förbud mot
nyetablering av externa köpcentrum skall utredas -
yrkande 2. I den sistnämnda motionen föreslås att
ett omedelbart stopp för nya köpcen-trum och
stormarknader skall införas.
När det gäller frågan om stormarknadsetableringar
vill utskottet framhålla den reglering av
handelsändamålet som PBL medger bl.a. med hänsyn
till miljön. I den mån sådana etableringar bedöms få
sådan miljöpåverkan att de långsiktiga miljömålen
påverkas finns det alltså möjlighet för en kommun
att i olika avseenden styra tillkomsten av externa
köpcentrum. Vad gäller länsstyrelsens roll vid
etablering av externa köpcentrum vill utskottet
erinra om den skyldighet länsstyrelsen har enligt
PBL att pröva kommunala planbeslut om det kan
befaras att beslutet inte tillgodoser riksintressen
enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken. Länsstyrelsen har
även i övrigt att verka för att en lämplig
samordning kommer till stånd. Utskottet är med
hänsyn härtill inte berett att förorda en
ytterligare reglering av stormarknadsetableringar i
enlighet med förslagen i motionerna 1998/99:Bo515
(mp) samt 1998/99:N291 (mp). Motionerna avstyrks
sålunda.
Även i motion 1998/99:Bo511 (v) tas frågan om
lokaliseringen av externa köpcentrum upp. Mot
bakgrund av situationen i framför allt Skåne pekas i
motionen på de problem som uppkommer vid
lokaliseringen av externa köpcentrum inte bara för
den kommun som fattar erforderliga planbeslut m.m.
utan också för kringliggande kommuner. Vad som
erfordras är enligt motionen därför ett
förtydligande av PBL när det gäller
lokaliseringsbeslut som har mellankommunala och
regionala effekter utan att man därför gör
inskränkningar i det kommunala planmonopolet. Det
anges bl.a. gälla de formella kraven på
beslutsunderlaget inför beslut som får
mellankommunala och regionala konsekvenser och
skyldighet att belysa planläggningsbeslut i
översiktsplanen.
Som framhålls i motion 1998/99:Bo511 (v) har vi i
Sverige ett kommunalt planmonopol. Det innebär dock
inte att kommunerna helt fritt kan fatta planbeslut
med regionala konsekvenser. Av PBL framgår sålunda
att när en översiktsplan upprättas skall kommunen
samråda med bl.a. de övriga kommuner som berörs av
planen (4 kap. 3 §). Även vid detaljplanläggning och
fastställande av områdesbestämmelser skall ett
motsvarande samråd ske (5 kap. 20 §). När det
gäller frågor som angår flera kommuner och som
behöver utredas gemensamt eller om flera kommuners
översiktsplanering samordnas kan det ske genom att
en regionplan upprättas. Kommer en sådan samordning
inte till stånd på annat sätt har regeringen
möjlighet att utse ett regionplaneorgan som svarar
för denna regionplanering (7 kap. 1 §) .
Som framgår av den kortfattade beskrivningen ovan
finns det redan i dag bestämmelser som i olika
avseenden reglerar hur planärenden skall hanteras i
de fall andra kommuner än den beslutande kommunen
berörs av planen. Utskottet är mot bakgrund härav
inte nu berett förorda att en ytterligare reglering
av dessa frågor görs. Motionen avstyrks.
Servicezoner i kommunal planering
Enligt motion 1998/99:Bo503 (m) lägger bl.a.
kommunernas fysiska planering praktiska hinder i
vägen för bosättning i vissa kommundelar. Det anges
bl.a. gälla storstadskommunernas glesbygdsdelar. Ett
sätt att lösa dessa problem är enligt motionen att
dela in kommunen i servicezoner, där man anger
vilken service som den enskilde kan få. En utredning
om möjligheterna för kommunerna att besluta om
sådana servicezoner bör därför göras.
Ett i det närmaste identiskt motionsförslag med det
nu aktuella om kommunala servicezoner behandlades
under föregående riksmöte av konstitutionsutskottet
(bet. 1997/98:KU13 s. 19). I sitt betänkande redogör
konstitutionsutskottet ingående för de
planeringsinstrument som kommunerna i dag förfogar
över när det gäller såväl den fysiska planeringen
som annan planering.
Sammanfattningsvis konstaterar
konstitutionsutskottet att den information om
servicenivåer som efterlyses i motionen i de allra
flesta fall är tillgänglig i kommunens olika
plandokument, men att det torde vara mindre vanligt
att den finns sammanställd i ett enda dokument.
Utskottet uttrycker vidare uppfattningen att det är
naturligt att servicenivån varierar i olika
kommundelar. Att kommunen deklarerat att man inte
avser att bygga ut servicen i ett område är dock
inte detsamma som att kommunen därmed kan vägra att
tillhandahålla en viss service. För att en kommun
mera varaktigt skall kunna differentiera servicen
inom en kommuns geografiska område krävs enligt
konstitutionsutskottet att likställighetsprincipen
enligt 2 kap. 10 § kommunallagen frångås. Motionen
avstyrks avslutningsvis med hänvisning till att
konstitutionsutskottet inte är berett föreslå en
ändring av kommunallagen i detta avseende.
Bostadsutskottet delar vad konstitutionsutskottet
anfört om tillgången till kommunal service m.m.
Motion 1998/99:Bo503 (m) avstyrks sålunda.
Koloniträdgårdar
Förslag som syftar till att på olika sätt lyfta fram
och stödja koloniträdgårdsverksamheten förs fram i
de båda motionerna 1998/99:Bo228 (s) och
1998/99:MJ239 (s) yrkande 2.
Enligt den förstnämnda motionen bör villkoren för
byggande och köp av koloniträdgårdar ses över. I
motionen betonas särskilt koloniodlingens betydelse
för fritid och rekreation. Förslaget i den
sistnämnda motionen innebär bl.a. att
koloniträdgårdsverksamheten i högre grad än i dag
skall uppmärksammas i den lokala planeringen. Enligt
motionen leder en ökad egen odling till minskade
transporter samtidigt som den oftast är ekologiskt
riktig.
Det ligger även enligt utskottets mening ett stort
värde i att såväl existerande koloniträdgårdar
bevaras som att nya kommer till i en omfattning som
svarar mot de behov och den efterfrågan som finns.
Som framhålls i motionerna ger koloniodling många
människor möjlighet till en meningsfull fritid som
inte bara ger avkoppling och rekreation utan också
tillgång till egen odlad frukt och grönsaker. Inte
minst viktigt är detta i en tid där betydelsen av
att odla ekologiskt kommit att uppmärksammas
alltmer. Det är dock primärt en kommunal fråga att
avgöra vilka insatser som kan erfordras för att
koloniträdgårdsodlingen skall få en omfattning som
svarar mot de lokala behoven. I första hand bör det
därför ankomma på kommunerna att i den kommunala
planeringen och på annat sätt uppmärksamma behovet
av mark m.m. för koloniodling. Med tanke på den
långa tradition kolonirörelsen har i Sverige får det
förutsättas att frågorna uppmärksammas och att
kommunerna tar sitt ansvar på området utan att
riksdagen gör något tillkännagivande om detta.
Utskottet är mot bakgrund härav inte nu berett att
ställa sig bakom motionerna 1998/99:Bo228 (s) samt
1998/99:MJ239 (s) yrkande 2.
Barns och ungdomars intressen
Som en del i ett förslag till en social
bostadspolitik för hållbar utveckling tas i
Vänsterpartiets partimotion 1998/99:Bo208 yrkande 11
upp barnens rätt till goda boendemiljöer. Enligt
motionen har det bostadspolitiska målet att en god
uppväxt för barn och ungdom skall främjas en dålig
förankring i den svenska lagstiftningen. Inte minst
anges detta gälla redan byggda områden. Med
hänvisning härtill föreslås att lagstiftningen skall
ses över. I översynen bör enligt motionen ingå dels
vilka krav som skall gälla vid ny- och ombyggnader,
dels vilka krav som skall ställas på de fastigheter
som i dag inte omfattas av de säkerhetskrav som
följer av de nybyggnads- och ombyggnadsbestämmelser
som infördes 1973 respektive 1976. Med Norge som
förebild föreslås dessutom att planeringsarbetet
skall bedrivas så att barns och ungdomars synpunkter
kommer fram, bl.a. genom en för detta ansvarig
tjänsteman.
Förslaget i motion 1998/99:Bo208 (v) yrkande 11 om
hur barns och ungdomars intressen vid planeringen
skall tas till vara förs fram främst mot bakgrund av
att stora delar av fastighetsbeståndet, bl.a.
miljonprogramsområdena, inte omfattas av
säkerhetskrav som i dag ställs vid ny- och
ombyggnad. Frågor om barnsäkerhet har behandlats av
utskottet och riksdagen vid flera tidigare
tillfällen, och senast våren 1998 (bet.
1997/98:BoU5). Utskottet hänvisade härvid till det
tillkännagivande som riksdagen på förslag av
bostadsutskottet gjorde våren 1997 (bet. 1996/97:
BoU12).Tillkännagivandet - som tillkom bl.a. med
anledning av en motion som gällde bristerna i hus
byggda före 1973 - innebar att frågan om
barnsäkerhet i byggnader bör ges fortsatt hög
prioritet och att särskild vikt bör läggas på
informationsinsatser. För att dessa insatser skall
få största möjliga genomslagskraft borde en större
samordning ske mellan myndigheter, organisationer
och företag som har ett särskilt ansvar eller
intresse för barnsäkerhet.
Riksdagens ställningstagande skedde mot bakgrund av
att Boverket 1996 givit ut en handbok i
barnsäkerhetsfrågor. Barnkommittén som utrett olika
frågeställningar som berör barnen med utgångspunkt i
FN:s konvention om barnets rättigheter har, när den
behandlat barnens rätt till meningsfull fritid och
lek, ansett att regeringen bör överväga att ändra
reglerna så att även byggnader som har tillkommit
före 1973 omfattas av den strängare lagstiftningen
på barnsäkerhetsområdet (SOU 1997:116). Kommitténs
betänkande är föremål för beredning inom
Regeringskansliet.
Med anslutning till sina tidigare
ställningstaganden vill utskottet ånyo betona vikten
av att barns intressen beaktas vid planering och
byggande och att kommunernas ansvar är mycket stort.
Enligt utskottets mening bör barnens intressen på
ett naturligt sätt kunna tillgodoses genom den
politiska processen. Det finns därför inte nu
anledning att genom lagreglering eller på annat sätt
formalisera den av motionären väckta
inflytandefrågan. När det gäller frågorna om
barnsäkerhet i övrigt är dessa föremål för
kontinuerlig uppmärksamhet i Regeringskansliet och
Boverket. Det finns enligt utskottets mening
anledning att anta att de utan något nytt särskilt
tillkännagivande kommer att bli det även i
framtiden. Föräldrarnas ansvar inom detta område
måste få stöd förutom av regelsystemet också genom
saklig och aktiverande information. Sådana
informationsinsatser görs också redan i dag. De
ändringar i Boverkets byggregler som trätt i kraft
den 1 januari 1999 innebär dessutom att
säkerhetskraven har skärpts för bl.a. balkonger vid
ny- och ombyggnad. Utskottet avstyrker med
hänvisning till det nu anförda motion 1998/99:
Bo208(v) yrkande 11.
Boendeplaneringsprogram
Som en del i en social bostadspolitik för en hållbar
utveckling föreslås i motion 1998/99:Bo208 (v)
yrkande 6 att det skall vara obligatoriskt för
kommunerna att upprätta boendeplaneringsprogram.
Programmen skall enligt förslaget utgöra en naturlig
och självklar del av kommunernas översiktsplanering.
Innehållet i boendeplaneringsprogrammen skall bl.a.
beskriva kommunens planering för att tillgodose de
prioriterade gruppernas behov av bostäder, åtgärder
mot bostadssegregation och utvecklingen mot det
ekologiskt hållbara samhället.
Frågan om obligatoriska boendeplaneringsprogram har
behandlats av utskottet och riksdagen vid flera
tidigare tillfällen. Vid det senaste av dessa (yttr.
1997/98:BoU6y s. 9) erinrade utskottet om att det av
översiktsplanen bl.a. skall framgå kommunens syn på
hur de byggda miljön skall utvecklas och bevaras.
Det finns sålunda möjlighet för den kommun som har
ett behov av detta att i anslutning till
översiktsplanearbetet ta fram den typ av program som
motionärerna förespråkar. Däremot kan det enligt
utskottets mening inte anses erforderligt att göra
sådana program obligatoriska. Det bör även
fortsättningsvis överlåtas åt den enskilda kommunen
att i detta avseende ge planarbetet den inriktning
och omfattning som är betingat av de lokala
förhållandena och behoven. Motion 1998/99:Bo208 (v)
yrkande 6 avstyrks.
Vattenförsörjningen
Enligt motion 1998/99:MJ520 (kd) yrkande 1 hotas var
tredje kommun i Sverige av vattenbrist. För att
säkerställa vattenförsörjningen och skydda viktiga
vattenresurser erfordras enligt motionen därför en
rad olika åtgärder. Det gäller bl.a.
· en heltäckande kartläggning som redovisar
kommunernas nuvarande och framtida behov av
vattenförsörjning
·
· samplanering mellan kommunerna
·
· en tydlig redovisning av vattenförsörjningen i
översiktsplanen följt av ett handlingsprogram
·
· säkerställande av mark- och vattenområden,
viktiga för vattenförsörjningen, genom att ange
dem som riksintresse
·
· ökad kunskap och utbildning
·
Bestämmelser till skydd för hushållningen med vatten
gavs ursprungligen i NRL. Sedan den 1 januari 1999
ingår dessa bestämmelser i miljöbalken. I den anges
att mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga
för anläggningar för vattenförsörjningen skall så
långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt
försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av sådana
anläggningar. Områden som är av riksintresse för
sådana anläggningar skall skyddas mot åtgärder som
påtagligt kan försvåra tillkomsten eller
utnyttjandet av anläggningarna (3 kap. 8 §
miljöbalken). Är ett område av riksintresse för
flera oförenliga ändamål skall företräde ges åt
ändamål som på lämpligaste sätt främjar en
långsiktig hushållning med marken, vattnet och den
fysiska miljön i övrigt (3 kap. 10 § miljöbalken).
I PBL har alltsedan dess tillkomst funnits ett
obligatoriskt krav på redovisning av grunddragen i
fråga om den avsedda användningen av mark- och
vattenområden (4 kap. 1 § andra stycket). Det
innebär att tillgången på vatten, efterfrågan och
anspråk från olika intressenter samt problem när det
gäller användningen av vattenområden skall behandlas
i översiktsplanen. Vidare skall vattenresurserna
behandlas som en del i det ekologiska sammanhanget
och deras samband med markanvändningens utveckling
beaktas (prop. 1985/86:1 s. 530). Genom de av
utskottet ovan berörda ändringarna i PBL som varit i
kraft sedan den 1 januari 1996 har miljöhänsynen i
denna lag stärkts. I översiktsplanen skall förutom
de allmänna intressena enligt 2 kap. också redovisas
de miljö- och riskfaktorer som bör beaktas vid
beslut om användningen av mark- och vattenområden.
Vid redovisningen av de allmänna intressena skall
riksintressen enligt miljöbalken anges särskilt (4
kap. 1 § första stycket PBL). Syftet med
redovisningen skall bl.a. vara att kommunen skall ha
möjlighet att få statens syn på frågor om hälsa och
säkerhet i ett tidigt skede (genom länsstyrelsens
granskningsyttrande). Av översiktsplanen skall
framgå förutom grunddragen i fråga om den avsedda
användningen av mark- och vattenområdena också hur
kommunen avser att tillgodose de redovisade
riksintressena.
Mot bakgrund av den nuvarande regleringen av
vattenfrågorna finns det enligt utskottets mening
inte tillräckliga skäl att tillstyrka de förslag som
läggs fram i motion 1998/99:MJ520 (kd) yrkande 1 om
olika aspekter på vattenförsörjningen. Motionen
avstyrks.
Kulturbyggnader m.m.
I motion 1998/99:Bo237 (kd) yrkande 4 begärs ett
riksdagens tillkännagivande om kulturmiljöer och
arkitekturfrågor. Enligt motionen skall värdefulla
kulturmiljöer och byggnader som utgör prov på olika
tiders arkitektur bevaras för kommande generationer.
De arkitektoniska värdena vid om- och nybyggnad
måste stimuleras och ingå i en levande miljö liksom
konstnärlig utsmyckning - vilket kan leda till
minskad förstörelse, klotter och vandalisering.
Riksdagen antog våren 1998 ett handlingsprogram för
arkitektur, formgivning och design (prop.
1997/98:117, bet. 1997/98:KrU14, yttr.
1997/98:BoU6y). Genom handlingsprogrammet har de
övergripande målen för statens engagemang i
arkitektur, formgivning och design ställts upp.
Bland dessa mål märks bl.a. följande.
- Kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga
miljöer skall tas till vara och förstärkas.
-
- Intresset för hög kvalitet inom arkitektur,
formgivning, design och offentlig miljö skall
stärkas och breddas.
-
- Offentligt och offentlig understött byggande,
inredande och upphandlande skall på ett föredömligt
sätt behandla kvalitetsfrågor.
-
För att det tydligt skall framgå av lagstiftningen
att estetiska värden skall beaktas och tas till vara
vid utformningen av vår miljö gjordes också vissa
ändringar i bl.a. PBL. Ändringarna, som trätt i
kraft den 1 januari 1999, innebär i korthet
följande.
1. En estetiskt tilltalande utformning av bebyggelse
m.m. anges uttryckligen som ett allmänt intresse
som skall beaktas vid planläggning och vid
lokalisering av bebyggelse (2 kap. 2 §)
2.
3. Krav ställs på att byggnader skall ha en yttre
form och färg som är estetiskt tilltalande (3
kap. 1 §).
4.
5. Ändringar av byggnader skall utföras varsamt så
att byggnaders karaktärsdrag skall beaktas (3
kap. 10 §).
6.
7. Den eller de nämnder som fullgör kommunens
uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet skall
verka för estetiskt tilltalande stads- och
landskapsmiljö (11 kap. 1 §).
8.
Som framgår av de kortfattade redovisningen ovan har
de frågor om byggnaders kulturella och
arkitektoniska värden som tas upp i motion 1998/99:
Bo237 (kd) dels lyfts fram på ett övergripande plan
genom handlingsprogrammet för arkitektur,
formgivning och design, dels konkretiserats genom de
ändringar som gjorts i PBL. Vad i motionen förordats
får därmed anses vara tillgodosett. Motionens
yrkande 4 avstyrks.
Mot bakgrund av förhållandena i Gamla stan i
Stockholm förordas i motion 1998/99:Bo512 (s) att
översyn skall göras av möjligheterna att i framtiden
skydda känsliga kulturbyggnader och miljöer i hela
landet särskilt vad gäller interiören. Enligt
motionen är problemet i dag att ett lagbrott måste
vara begånget, dvs. att de kulturhistoriska värdena
gått förlorade, innan ett ingripande med stöd av
bestämmelserna i PBL kan ske.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om att
skyddet av kulturbyggnader och kulturmiljöer måste
vara mycket gott. Det innebär att lagstiftningen
måste vara så utformad att den erbjuder ett gott
skydd i de fall detta är motiverat av
kulturhistoriska eller liknande skäl. Gamla stan i
Stockholm liksom Visby innanför ringmuren utgör
exempel på sådana för vårt kulturarv värdefulla och
därmed också mycket skyddsvärda miljöer. Det råder
sålunda inte några delade meningar om behovet och
vikten av ett fullgott skydd för dessa och andra
kulturobjekt. Det frågan gäller är därför om de
skyddsmöjligheter som i dag finns har den omfattning
och den styrka som erfordras.
I motionen hävdas att PBL i sin nuvarande
utformning skulle erbjuda ett sämre skydd för
speciellt känsliga miljöer än tidigare. Utskottet
delar inte denna uppfattning. Det kan enligt
utskottets mening tvärtom hävdas att PBL i dag
erbjuder större möjligheter att skydda
kulturbyggnader och kulturmiljöer än tidigare. Genom
en ändring i PBL, som beslutades hösten 1995 (prop.
1994/95:230, bet. 1995/96:BoU1), ställs det sedan
den 1 januari 1996 större krav än tidigare på
kommunernas översiktsplaner vad gäller inventering
och redovisning av kulturmiljövärdena (4 kap. 1 §).
Samtidigt kompletterades PBL med uttryckliga regler
som ger kommunen möjlighet att i detaljplan eller
områdesbestämmelser meddela särskilda
varsamhetsbestämmelser för att precisera krav vid
ändring av byggnad (5 kap. 7 §). I anslutning till
att riksdagen antog ett handlingsprogram för
arkitektur, formgivning och design gjordes - som
framgår ovan - en ändring i PBL som innebär att
ändringar av byggnader skall utföras varsamt så att
byggnaders karaktärsdrag skall beaktas (3 kap. 10
§). I sammanhanget vill utskottet dessutom erinra om
de möjligheter som finns att med stöd av
kulturminneslagen (1988:950) skydda kulturbyggnader.
Även om möjligheterna att skydda byggnader och
miljöer med stort kulturvärde enligt utskottets
mening har förbättrats under senare år kan det
naturligtvis inte uteslutas att skyddet kan behöva
förstärkas ytterligare. Det får mot bakgrund härav
förutsättas att regeringen, utan någon riksdagens
särskilda begäran om detta, uppmärksamt följer
hithörande frågor och om så erfordras återkommer
till riksdagen med förslag om ett utökat skydd. I
anslutning härtill vill utskottet framhålla det
ansvar som kommunerna har på området. I den mån
skyddet av särskilt värdefulla objekt inte följer
direkt av lagstiftningen är det ett kommunalt ansvar
att med stöd av PBL utfärda erforderliga
skyddsbestämmelser m.m. Utskottet är med hänvisning
till det ovan anförda inte nu berett att ställa sig
bakom förslaget i motion 1998/99:Bo512 (s).
Stadsbyggande
I motion 1998/99:Bo507 (c) yrkande 1 förs fram ett
förslag till riktlinjer för framtidens stadsbyggande
i 14 punkter. De inledande riktlinjerna att
planeringen skall utgå från både mäns och kvinnors
behov av en bra boendemiljö, att byggandet skall
vara anpassat och tillgängligt för funktionshindrade
samt att strävan skall vara att befintliga byggnader
successivt kretsloppsanpassas. Förslaget till
riktlinjer följs dessutom upp med förslag till
konkreta åtgärder på en rad områden. Det gäller
bl.a.
- stimulans av experimentbyggande och av
självbyggeri (yrkande 3),
-
- stimulans av kommunala kvalitetsprogram för god
arkitektur (yrkande 5),
-
- förbättrat skydd av vattentäkter m.m. samt
ombyggnad av va-näten (yrkande 9),
-
- skydd för biologisk mångfald i städerna (yrkande
11),
-
- stärkt skydd för strandnära mark i tätorterna
(yrkande 12) samt
-
- införande av en ny planeringsstrategi med ett
"nerifrån och upp-perspektiv" (yrkande 15).
-
Utskottet kan i mångt och mycket dela vad som i
motion 1998/99:Bo507 (c) anförs om riktlinjer för
framtidens stadsbyggande. Som framgår ovan lyfts
bland riktlinjerna fram utgångspunkter som torde
delas av så gott som alla. Exempel på detta är att
det närmast får anses vara en självklarhet att både
mäns och kvinnors behov skall vara styrande och att
stadsmiljön skall vara tillgänglig också för
funktionshindrade. Enligt utskottets mening är
dagens regelverk så utformat att det verkar för ett
stadsbyggande med den huvudsakliga inriktning som
motionärerna i övrigt förordar.
När det gäller de konkreta förslag som förs fram i
motionen kan utskottet konstatera att motionärerna
också i denna del får anses vara väl tillgodosedda.
Utskottet vill här bara erinra om att stöd till
experimentbyggande kan utgå inom ramen för
byggforskningen och att riksdagen nyligen antagit
ett handlingsprogram för arkitektur, formgivning och
design som bl.a. innefattar frågor om stadsbyggande.
När det gäller frågan om vattenkvalitet m.m. har
utskottet ovan redogjort för det omfattande
regelsystem som redan i dag finns för att skydda och
säkra tillgången på vatten. I fråga om de förslag
som avser biologisk mångfald och användningen av
strandnära mark i tätorter m.m. vill utskottet dels
peka på dagens strandskyddsbestämmelser, dels
framhålla den nyligen antagna miljöbalkens betydelse
i sammanhanget. Slutligen när det gäller valet av
planeringsstrategi ser utskottet inget hinder för
att de kommuner som så vill genomför sin planering i
den ordning som förespråkas i motionen.
Den kortfattade redovisningen ovan ger enligt
utskottets mening uttryck för att förslagen i motion
1998/99:Bo507 (c) yrkandena 2, 3, 5, 9, 11, 12 samt
15 får i väsentliga delar anses redan tillgodosedda.
En tillstyrkan till förslagen kan därför inte anses
fylla något reellt syfte.
Byggande i skärgården
Som en del i ett samlat förslag om kust- och
skärgårdsbefolkningens villkor förordas i motion
1998/99:MJ406 (m) yrkande 3 att en förenkling och
samordning av reglerna för byggande skall göras.
Enligt motionen är byggande av nya hus vid våra
kuster vid t.ex. generationsväxling eller för
uthyrning omgärdat med onödiga restriktioner. Det
anges samtidigt vara förenat med en nästan
ogenomtränglig byråkratisk procedur. Regler som
inte behövs bör enligt motionen därför tas bort
och ett system där ansökan och prövning
förenklats införas.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om att
lagregler och andra bestämmelser bör utformas så att
de inte i onödan hindrar byggande och boende i
skärgården lika litet som i andra delar av landet.
Däremot delar inte utskottet uppfattningen i
motionen att dagens regelsystem är så utformat eller
i övrigt så krångligt att det skulle förhindra
tillkomsten av ny bebyggelse. Det är tvärtom så att
olika åtgärder har vidtagits för att underlätta ett
sådant byggande och boende, bl.a. genom ändringar i
fastighetsbildningslagen samt i plan- och
bygglagstiftningen. Utskottet vill i detta
sammanhang framhålla de möjligheter som PBL ger att
utan bygglov göra om- och tillbyggnader utanför
samlad bebyggelse. Det finns enligt utskottets
mening redan i dag en betydande frihet för dem som
bor utanför tätorterna när det gäller att utforma
sin bostad och sitt boende. Utskottet är således
inte berett att ställa sig bakom de förändringar som
motionärerna föreslår. Även vid byggande i
skärgården eller på övriga landsbygden finns det i
många situationer ett behov av att kunna väga den
enskildes intresse av att genomföra en
byggnadsåtgärd mot de allmänna intressen som kan
göra sig gällande. Det är dessutom inte ovanligt att
grannintressen behöver vägas in också vid byggande
utanför tätorterna. Den samlade avvägningen mellan
mot varandra stående intressen bör enligt utskottets
mening även fortsättningsvis ske genom planläggning
eller vid bygglovsprövningen. Motion 1998/99:MJ406
(m) yrkande 3 avstyrks med hänvisning till det nu
anförda.
Markarbeten
Enligt motionärerna bakom motion 1998/99:N326 (m,
kd) yrkande 36 drabbas många näringsidkare som i
hyrda lokaler driver småbutiker eller service-
inrättningar hårt när det lokala gatukontoret utför
arbeten av olika slag i gatan utanför lokalen. I
motionen föreslås därför att en informations- och
samrådsplikt skall gälla inför markarbeten.
Informationen och samrådet bör avse tidpunkten för
särskilt omfattande arbeten, hur tillgängligheten
för kunderna skall tillgodoses och hur skyltning och
liknande åtgärder skall ordnas för att minska
skadorna för näringsidkaren. Också i motion
1998/99:N332 (fp) yrkande 12 föreslås en
samrådsplikt i syfte att näringsidkarna inte skall
drabbas av ekonomiska avbräck.
Arbeten som innebär att gator, torg och andra
sådana platser grävs upp gäller i stor utsträckning
reparationer av olika ledningsnät, utbyte eller
omläggningar av ledningar och dylikt. I sådana fall
föreligger normalt inga krav enligt lag på att
information skall ha lämnats till eller att samråd
skall ha skett med nyttjanderättshavarna på de
fastigheter som påverkas av arbetena, t.ex.
näringsidkare. Denna typ av arbeten utförs inte bara
av kommunen utan också av ledningsägande bolag, och
de närmare förutsättningarna för när och hur
arbetena skall utföras kan vara reglerade i avtal
mellan kommunen och bolaget. Utskottet anser att ett
informations- och samrådsförfarande regelmässigt
framstår som eftersträvansvärt, bl.a. med de syften
som motionärerna anför. Särskilt gäller detta om
arbetena beräknas dra ut på tiden eller på annat
sätt är mer omfattande. Ett sådant förfarande har
fördelar för samtliga inblandade vilket bör utgöra
skäl nog för kommunerna till nu aktuella åtgärder.
Det torde också i praktiken vara det vanliga att
kommunerna informerar och bereder möjligheter till
samråd. Trots de värden som ligger i att så sker
anser utskottet att det skulle föra för långt att
införa ett generellt krav på kommunerna i dessa
avseenden. Utskottet anser således att den i
motionerna väckta frågan inte bör få sin lösning
genom lagstiftning. Utskottet avstyrker motionerna
1998/99:N326 (m, kd) yrkande 36 och 1998/99:N332
(fp) yrkande 12 om information och samråd inför
markarbeten.
Kvalitetskontroll och kvalitetsansvarig
Kvalitetsansvarig skall enligt PBL utses av
byggherren då mer omfattande byggåtgärder som kräver
bygganmälan genomförs eller då rivningsplan krävs.
Den kvalitetsansvarige skall se till att kontroller
utförs och kontrollplaner följs och dessutom närvara
vid byggsamråd, besiktningar och andra kontroller.
Regler om kvalitetsansvarig återfinns i 9 kap. PBL.
Enligt motion 1998/99:Bo509 (v) yrkande 2 bör
benämningen kvalitets-ansvarig ändras till
kontrollansvarig eftersom den kvalitetsansvarige
endast ansvarar för att kontrollplan upprättas och
följs, inte för vad som står i den. I motionens
yrkande 3 begärs dessutom att regeringen skall
återkomma till riksdagen med förslag om hur
kvalitetsbestämmelserna skall säkras. Dagens ordning
där kvalitetsbestämningen sker genom byggherrens
försorg bör enligt motionen ändras. I stället bör
kvalitetsbestämningen enligt motionen
intresseregleras mellan allmänna och enskilda
intressen och beslutas t.ex. vid
detaljplanläggningen.
När reglerna om kvalitetsansvarig infördes togs
frågan om benämningen upp av regeringen (prop.
1993/94:178, bet. 1993/94:BoU18, rskr. 1993/94:
372). I vissa remissvar hade nämligen kritik förts
fram mot benämningen som ansågs vilseledande. Varken
regering eller riksdag tog dock fasta på kritiken.
Regeringen anförde därvid att en kvalitetsansvarig
har flera uppgifter och att en duglig
kvalitetsansvarig i praktiken kan få mycket stor
betydelse när det gäller att uppnå en hög kvalitet i
byggandet.
Även enligt utskottets mening kan benämningen
kvalitetsansvarig i PBL uppfattas som något
missvisande. Då begreppet sedan flera år är
inarbetat med nästan 4 000 personer certifierade kan
det antas att en ändring nu skulle leda till
missförstånd och oklarheter. Boverket har intagit en
liknande ståndpunkt (rapport 1997:9 Utvärdering av
ändringar i byggregleringen). Utskottet anser med
hänsyn till det anförda att några vidare
överväganden om att ändra benämningen inte bör
göras. Motion 1998/99:Bo509 (v) yrkande 2 om
benämningen kvalitetsansvarig avstyrks.
Utskottet är inte heller berett att ställa sig
bakom förslaget i motionen när det gäller ordningen
för kvalitetsbestämningen vid byggande. De regler
som i dag finns bygger på att det i lagstiftningen
ställs upp de övergripande krav som en byggnad skall
svara mot, och att det är byggherren som har
ansvaret för att en byggnad också svarar mot dessa
krav. Enligt utskottets mening bör denna ordning
bestå. Motionens yrkande 3 avstyrks.
Trafiken
I motion 1998/99:Bo523 (v) förs fram en rad
förslag som syftar till att åstadkomma en
samhällsplanering som ger minskad
transportintensitet. Enligt motionen är den
fysiska planeringen ett av kommunernas tydligaste
redskap för att styra sin framtida utveckling.
Den anges därför också vara ett viktigt redskap
för att ställa om till ett hållbart samhälle.
Planeringsinstrumenten ger goda möjligheter att
minska transportbehoven genom att forma en
bebyggelsestruktur med god tillgänglighet, lokala
försörjningssystem samt planlösningar som ger
goda förutsättningar för kollektivtrafik och ett
väl utbyggt gång- och cykelnät. För att
kommunernas planering skall få denna inriktning
förordas i motionen att
· Boverket skall ges i uppdrag att aktivt stödja
kommunernas planering för minskade, hållbara
transporter genom utbildning m.m. (yrkande 1),
·
· forskningsverksamhet om samhällsplanering för
transportminimering bör främjas genom statliga
forskningsanslag (yrkande 2),
·
· en utredning tillsätts om hur de nationella
miljömålen för trafiksektorn skall uppnås
(yrkande 3),
·
· kommunerna genom lag skall åläggas att upprätta
miljöanpassade trafikplaner (yrkande 4).
·
Utskottet har ingen annan uppfattning än
motionärerna i fråga om den vikt som bör tillmätas
planarbetet då det gäller att åstadkomma en
miljöanpassning av trafiksystemen. Med stöd av
dagens lagstiftning har också kommunerna stora
möjligheter att ge frågorna den uppmärksamhet de
förtjänar. Regeringen har uppmärksammat
myndigheterna på trafiksystemens vikt inom ett
ekologiskt hållbart samhälle, bl.a. vad gäller en
hållbar stadsutveckling. Våren 1998 har också
riksdagen antagit ett förslag till transportpolitik
för en hållbar utveckling (prop. 1997/98:56, bet.
1997/98: TU10), ett förslag som bl.a. lägger fast
att det övergripande målet för transportpolitiken
skall vara att säkerställa en samhällsekonomiskt
effektiv och långsiktigt hållbar
transportförsörjning för medborgarna och
näringslivet i hela landet. Detta övergripande mål
har därutöver preciserats i ett antal delmål. Under
rubriken en god miljö uttrycks delmålet på följande
sätt: Transportsystemets utformning och funktion
skall anpassas till krav på en god livsmiljö för
alla, där natur och miljö skyddas för skador. En
effektiv hushållning med energi, mark och vatten och
andra naturresurser skall främjas.
Genom miljöbalken som trätt i kraft den 1 januari
1999 har också kraven på
miljökonsekvensbeskrivningar utökats och skärpts,
bl.a. skall regeringen pröva trafikanläggningar med
större miljöpåverkan.
Utskottet är mot bakgrund av det ovan anförda inte
berett att ställa sig bakom förslagen i motion
1998/99:Bo523 (v). Motionen avstyrks.
IT i byggsektorn
Som en del i ett samlat förslag om
informationstekniken förordas i Väns-terpartiets
partimotion 1998/99:T803 yrkande 12 att Boverket
skall få i uppdrag att utreda informationsteknikens
betydelse för byggsektorn. Enligt motionen kan
tekniken användas bl.a. för att dokumentera det
befintliga byggnadsbeståndet och för att
rationalisera byggandet.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten
av att modern teknik som IT kommer till användning
inom byggsektorn. Boverket har också uppmärksammat
frågan om byggsektorns IT-utveckling, bl.a. genom
inrättandet av en särskild tjänst med ansvar inom
verket för sådana teknikfrågor. På samma sätt som i
samhället i övrigt ökar användningen av IT-baserade
sy-stem redan i dag inom bygg- och bosektorn. Det
gäller t.ex. IT-baserade marknader för såväl nytt
som begagnat byggmaterial och kommuner som har IT-
dokumenterat sina byggbestånd ur bl.a.
tillgänglighetssynpunkt. Utvecklingen inom området
är mycket snabb och dynamisk. Uppbyggnaden av
informationsstrukturerna måste enligt utskottets
mening därför tillåtas ske stegvis och i huvudsak i
decentraliserade former. Det måste därför anses som
tveksamt om ett större samlat grepp ger ett sådant
underlag för beslut om framtida satsningar som
motionärerna eftersträvar. Det kan förutsättas att
frågorna om IT-användningen inom bygg- och bosektorn
kontinuerligt får nödvändig uppmärksamhet, förutom
av regeringen och Boverket också av övriga aktörer
inom sektorn. Ett tillkännagivande till regeringen i
enlighet med förslaget i partimotion 1998/99:T803
(v) yrkande 12 kan enligt utskottets mening mot
bakgrund härav inte anses erforderligt.
Länstillhörigheten för Heby kommun
Någon direkt reglering av rikets indelning i län
finns i dag inte. Länsindelningen framgår däremot
indirekt av det tillkännagivande (1998:1349) om
länens indelning i kommuner som regeringen utfärdat.
Av tillkännagivandet framgår bl.a. att en av de
kommuner som ingår i Västmanlands län är Heby
kommun. I Heby har frågan om att kommunen i stället
skall utgöra en del av Uppsala län väckts. Med
anledning härav beslutade kommunfullmäktige i Heby
att i samband med 1998 år val genomföra en
folkomröstning i frågan. Vid folkomröstningen
röstade 57,7 % för byte av länstillhörighet till
Uppsala län, medan 39,9 % röstade för att kommunen
även fortsättningsvis skulle tillhöra Västmanlands
län.
Med anledning av resultatet av folkomröstningen har
Heby kommun tillställt regeringen en begäran om
ändrad länstillhörighet. Ärendet har överlämnats
till Kammarkollegiet för utredning. Beslut i frågan
kommer att fattas av regeringen när resultatet av
Kammarkollegiets utredning föreligger.
Med hänvisning till resultatet av folkomröstningen
föreslås i motion 1998/99:Bo302 (m, c, fp) att
riksdagen genom ett tillkännagivande skall uppmana
regeringen att skyndsamt bifalla Heby kommuns
framställan om att få tillhöra Uppsala län.
Vid sin behandling av ett motionsförslag under
föregående riksmöte, ett förslag som avsåg
länstillhörigheten för Heby kommun, uttryckte
utskottet uppfattningen att det fanns grundad
anledning att förutsätta att regeringen vid sin
prövning av frågan skulle komma att ta tillbörlig
hänsyn till den lokala opinionen som den kom till
uttryck vid den då ännu ej genomförda
folkomröstningen. Frågan om länstillhörighet utreds
nu av Kammarkollegiet. Som framgår ovan är avsikten
att regeringen därefter skall fatta beslut i
ärendet. Utskottet har inte heller nu grund för
någon annan uppfattning än att regeringen vid den
förestående prövningen kommer att ta tillbörlig
hänsyn till resultatet av folkomröstningen hösten
1998. Mot bakgrund härav är utskottet inte nu berett
att göra det av motionärerna begärda
tillkännagivandet. Den nu pågående beredningen av
ärendet bör avvaktas. Motion 1998/99: Bo302 (m, c,
fp) avstyrks av utskottet.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande en strukturplan för Skåne
att riksdagen avslår motion 1998/99:Bo522,
2. beträffande handelsändamålet i
detaljplan
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Bo209 yrkande 10,
1998/99: Bo502, 1998/99:Bo508 och 1998/99:N333
yrkande 5,
res. 1 (m, kd, fp)
3. beträffande stormarknadsetableringar
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Bo515 och
1998/99:N291,
res. 2 (m, fp) - motiv.
res. 3 (mp)
4. beträffande beslut med regionala
konsekvenser
att riksdagen avslår motion 1998/99:Bo511,
res. 4 (v)
5. beträffande kommunala servicezoner
att riksdagen avslår motion 1998/99:Bo503,
6. beträffande koloniträdgårdar
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Bo228 och
1998/99:MJ239 yrkande 2,
7. beträffande barns och ungdomars
intressen vid planeringen
att riksdagen avslår motion 1998/99:Bo208 yrkande 11,
att riksdagen avslår motion 1998/99:Bo208 yrkande 6,
res. 6 (v)
9. beträffande hushållningen med vatten
att riksdagen avslår motion 1998/99:MJ520 yrkande 1,
res. 7 (kd, c)
10. beträffande byggnaders kulturella och
arkitektoniska värden
att riksdagen avslår motion 1998/99:Bo237 yrkande 4,
res. 8 (kd, fp)
11. beträffande skyddet av kulturbyggnader
och kulturmiljöer
att riksdagen avslår motion 1998/99:Bo512,
12. beträffande riktlinjer för framtidens
stadsbyggande
att riksdagen avslår motion 1998/99:Bo507 yrkandena 2, 3, 5,
9, 11, 12 och 15,
res. 9 (kd, c)
13. beträffande byggande och boende i
skärgården
att riksdagen avslår motion 1998/99:MJ406 yrkande 3,
res. 10 (m, kd, c, fp)
14. beträffande information och samråd
inför markarbeten
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:N326 yrkande 36 och
1998/99:N332 yrkande 12,
res. 11 (m, kd, fp)
15. beträffande kvalitetsansvarig
att riksdagen avslår motion 1998/99:Bo509 yrkande 2,
res. 12 (v)
16. beträffande ordningen för
kvalitetsbestämningen
att riksdagen avslår motion 1998/99:Bo509 yrkande 3,
res. 13 (v)
17. beträffande en miljöanpassning av
trafiksystemen
att riksdagen avslår motion 1998/99:Bo523,
res. 14 (v, mp)
18. beträffande byggsektorns IT-
utveckling
att riksdagen avslår motion 1998/99:T803 yrkande 12,
res. 15 (v, kd, c, fp)
19. beträffande länstillhörigheten för
Heby kommun
att riksdagen avslår motion 1998/99:Bo302.
res. 16 (m, kd, c, fp)
Stockholm den 18 februari 1999
På bostadsutskottets vägnar
Lennart Nilsson
I beslutet har deltagit: Lennart
Nilsson (s), Bengt-Ola Ryttar (s),
Lilian Virgin (s), Owe Hellberg
(v), Ulf Björklund (kd), Sten
Andersson (m), Carina Moberg (s),
Inga Berggren (m), Anders Ygeman
(s), Siw Wittgren-Ahl (s), Sten
Lundström (v), Ulla-Britt Hagström
(kd), Helena Hillar Rosenqvist
(mp), Rigmor Ahlstedt (c), Yvonne
Ångström (fp), Ewa Thalén Finné (m)
och Anna Lilliehöök (m).
Reservationer
1. Handelsändamålet i detaljplan (mom. 2)
Ulf Björklund (kd), Sten Andersson (m), Inga
Berggren (m), Ulla-Britt Hagström (kd), Yvonne
Ångström (fp), Ewa Thalén Finné (m) och Anna
Lilliehöök (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6
börjar med "Det huvudsakliga" och slutar med
"yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Den möjlighet till reglering av handelsändamålet i
detaljplan som den nuvarande regeringen på nytt har
infört är bara ett av många exempel på en
regleringsiver som gagnar de styrande på bekostnad
av den vanlige medborgaren. Som anförs i motionerna
leder den nuvarande regleringen av handels-ändamålet
i detaljplan till försämrad konkurrens och därmed
till högre priser för konsumenten. Det var också av
bl.a. detta skäl som den förra fyrpartiregeringen
tog bort den reglering som nu återinförts.
De argument för en reglering som förts gäller
framför allt att den skulle kunna bidra till bättre
tillgänglighet till dagligvaror m.m. Det är ett
enligt utskottets mening alltför enkelt sätt att
beskriva regleringens effekter. Visserligen har
detaljhandeln i ökad utsträckning flyttat ut till
tätorternas ytterområden, men skälen till detta är
bostadsbyggandets lokalisering, kraven på
framkomlighet, mark- och fastighetspriserna samt
tillgången till parkerings-ytor m.m. Det har dock
inte kunnat påvisas att denna handelns
strukturrationalisering på något påtagligt sätt
skulle ha försämrat hushållens tillgänglighet till
dagligvaror.
Det nu anförda talar enligt utskottets mening för
att möjligheterna att i detaljplan styra
handelsändamålet bör tas bort. Genom en sådan åtgärd
skulle konsumenternas ställning stärkas och därmed
också förutsättningar skapas för lägre priser i
detaljhandeln. Enligt utskottets mening bör
konkurrensen i handeln underlättas i stället för att
begränsas. Vad utskottet nu med anslutning till
förslagen i motionerna 1998/99:Bo209 (m) yrkande 10,
1998/99:Bo502 (m), 1998/99:Bo508 (m) samt
1998/99:N333 (fp) yrkande 5 anfört om att ta bort
möjligheterna att i detaljplan styra
handelsändamålet bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande handelsändamålet i detaljplan
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Bo209
yrkande 10, 1998/99:Bo502, 1998/99:Bo508 samt
1998/99:N333 yrkande 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
Sten Andersson (m), Inga Berggren (m), Yvonne
Ångström (fp), Ewa Thalén Finné (m) och Anna
Lilliehöök (m) anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 7 börjar med "När det" och slutar
med "avstyrks sålunda" bort ha följande lydelse:
De invändningar som kan riktas mot att det i
detaljplan skall vara möjligt att reglera
handelsändamålet gäller naturligtvis också den än
mer långtgående reglering som förslagen i de båda
mp-motionerna syftar till. Den politiskt betingade
styrning av detaljhandeln som nu förekommer i många
kommuner bidrar redan den till att försämra
konkurrensen inom detaljhandeln. Ett så omfattande
ingrepp som ett genomförande av motionärernas
förslag innebär skulle helt sätta konkurrensen ur
spel. Den mest påtagliga effekten av detta blir
naturligtvis ökade priser och därmed högre kostnader
för alla konsumenter. Utskottet är inte berett att
medverka till en sådan utveckling. Motionerna
1998/99:Bo515 (mp) samt 1998/99:N291 (mp) avstyrks
sålunda. Som utskottet ovan anfört bör konkurrensen
i handeln underlättas i stället för att begränsas.
3. Stormarknadsetableringar (mom. 3)
Helena Hillar Rosenqvist (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7
börjar med "När det" och slutar med "avstyrks
sålunda" bort ha följande lydelse:
De negativa konsekvenserna av dagens externa
stormarknader är väl kända. Genom att stormarknader
och köpcentrum lokaliseras till tätorternas
ytterområden ökar biltrafiken och därmed
belastningen på miljön. Den som tidigare kunna gå
eller cykla till sin affär tvingas nu ta bilen för
att kunna handla. Det är naturligtvis en ur
miljösynpunkt mycket olycklig utveckling. Ofta är
det också en medveten strävan att hitta en
lokalisering som underlättar för den som åker bil.
Det är inte sällan så att placeringen inte bara
styrs av behoven och förutsättningarna i den egna
kommunen utan att den också påverkas av möjligheten
att attrahera de boende i andra kommuner.
En annan mycket påtaglig effekt av att alltfler
externa köpcentrum växer upp är att de ursprungliga
stadskärnorna utarmas. Det finns därför en uppenbar
risk för att Sverige mer och mer kommer att visa upp
en amerikansk stadsbild, dvs. en stad utan något
tydligt centrum där bilen är en livsnödvändighet.
Det är en utveckling som enligt utskottets mening
måste brytas.
Den hittillsvarande utvecklingen när det gäller
stormarknadsetableringar är enligt utskottets mening
så oroande att åtgärder nu måste vidtas. I enlighet
med förslaget i motion 1998/99:Bo515 (mp) bör därför
staten genom länsstyrelserna ges en mera aktiv roll
vid planeringen av externa köpcentrum. Det innebär
bl.a. att det bör ankomma på länsstyrelserna att
beräkna miljöeffekterna och samordna planeringen av
nya köpcentrum. Avsikten med denna samordning skall
bl.a. vara att ge nytillkommande köpcentrum en ur
lokal och regional synpunkt så bra lokalisering som
möjligt och att verka för att alternativ till nya
externa köpcentrum arbetas fram. För att mera
varaktigt lösa problemen bör dessutom en utredning
tillsättas med uppgift att överväga
förutsättningarna för ett förbud mot nyetablering av
externa köpcentrum.
Vad utskottet nu med anledning av motionerna
1998/99:Bo515 (mp) samt 1998/99:N291 (mp) anfört om
stormarknadsetableringar bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande stormarknadsetableringar
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Bo515 samt
1998/99:N291 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
4. Beslut med regionala konsekvenser
(mom. 4)
Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7
börjar med "Som framhålls" och slutar med "Motionen
avstyrks" bort ha följande lydelse:
De problem som uppkommer vid lokalisering av
köpcentrum, särskilt externa eller halvexterna, är
väl kända. I spåren följer bl.a. utarmade
stadskärnor, minskad attraktionskraft på orten, ökat
buller, ökade luftföroreningar och försämrad service
för dem som inte har tillgång till egen bil. Bakom
denna utveckling ligger sex huvudsakliga faktorer.
De är i korthet följande:
- Det är svårt att förutse utvecklingen och behoven
i handeln och överblicka effekterna av
etableringarna.
-
- Beslut styrs ofta av förhoppningar på allmänt
positiva effekter som fler arbetstillfällen m.m. i
stället för av konsekvensutredningar.
-
- Etableringar av köpcentrum behandlas ofta som
enfrågeprojekt utan att hänsyn tas till
allmänintresset.
-
- Rädsla för att hämma konkurrensen leder till att
etableringar släpps fram trots att nyetableringarna
kan ge konkurrensfördelar gentemot andra.
-
- Det kommunala planmonopolet används som argument i
sig för att fatta dåliga eller otillräckligt
analyserade planbeslut.
-
- Länsstyrelserna intar en alltför passiv roll som
samordnare av mellankommunala, regionala och
nationella intressen.
-
Som framgår av den kortfattade redovisningen ovan
har dagens problem till stor del sin uppkomst i hur
planarbetet organiseras och genomförs. Som framhålls
i motion 1998/99:Bo511 (v) finns det därför
anledning att se över hur planarbetet bör bedrivas i
framtiden i de fall en plan får mellankommunala och
regionala konsekvenser - detta utan att
inskränkningar görs i det kommunala planmonopolet.
Den nu förordade översynen bör bl.a. avse
förutsättningarna för att ställa formella krav på
beslutsunderlaget inför planbeslut som får
mellankommunala och regionala konsekvenser samt
förutsättningarna för att ställa krav på att
planläggningsbeslut, oavsett vad som får ingripande
regionala effekter, skall belysas i översiktsplan
före detaljplanläggning.
Vad utskottet nu med anslutning till motion
1998/99:Bo511 (v) anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha
följande lydelse:
4. beträffande beslut med regionala
konsekvenser
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Bo511 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
5. Barns och ungdomars intressen vid
planeringen (mom. 7)
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9
börjar med "Förslaget i" och på s. 10 slutar med
"yrkande 11" bort ha följande lydelse:
Trots att frågan om barns säkerhet i det befintliga
bostadsbeståndet har uppmärksammats från en rad håll
har ännu inga konkreta åtgärder vidtagits för att
komma till rätta med problemen. Från bl.a.
Barnombudsmannen har det sålunda föreslagits att de
säkerhetskrav som utformats, särskilt med tanke på
barnen, i de byggregler som nu gäller vid ny- och
ombyggnader skall göras tillämpliga också på de
byggnader för vilka inga eller sämre krav har gällt.
Det gäller i princip för hus som byggts före år
1973, bl.a. de som finns i miljonprogramsområdena.
Utskottet tror inte att informationsinsatser, hur
väl de än genomförs, får till följd att särskilt
många fastighetsägare kommer att göra sina hus
barnsäkra. Det fordras enligt utskottets mening
därför lagstiftning som ålägger fastighetsägaren att
genomföra åtgärderna. Det är möjligt att de ökade
kraven kommer att medföra kostnader av inte ringa
omfattning. Några säkra beräkningar finns emellertid
inte. Mot denna bakgrund bör det utredas vilka
kostnaderna är för olika typer av åtgärder. Med
utgångspunkt däri bör ett förslag till
regelförändringar arbetas fram. Arbetet bör ske
skyndsamt.
Till skillnad från Norge är inte Sverige särskilt
framstående när det gäller att ta till vara barns
och ungdomars intressen i den kommunala planeringen.
Det innebär att viktiga frågor som hur dessa
gruppers miljö påverkas av åtgärder som förtätning
av bebyggelse, minskade resurser för anläggning,
underhåll och skötsel av friytor och grönområden
riskerar att inte beaktas i tillräcklig omfattning i
den kommunala planeringen. Åtgärder behöver enligt
utskottets mening därför vidtas för att också barns
och ungdomars intressen skall tas till vara i
arbetet med översiktsplaner och detaljplaner. Det är
naturligtvis så att barn och ungdomar själva är de
som har bäst kunskap om sin egen miljö. Enligt
barnkonventionen har barn rätt till inflytande. De
är goda observatörer, miljöorienterade och medvetna
om omgivningen. De behöver tränas i demokrati och
medborgarskap.
I Norge har man kommit långt på det här området. De
rikspolitiska riktlinjerna säger att kommunerna
skall lägga upp planeringsarbetet så att barnens och
ungdomarnas synpunkter kommer fram och så att de
själva får chansen att delta. En följd av detta är
att staten ålagt kommunerna att utse en särskild
tjänsteman som skall tillvarata barnens intressen i
vår motsvarighet till byggnadsnämnden.
Enligt utskottets mening bör PBL ses över i avsikt
att stärka de ungas intressen i den fysiska
planeringen. Därvid bör övervägas den i Norge
tillämpade ordningen. Utskottets ställningstagande i
denna del med anledning av förslaget i motion
1998/99:Bo208 (v) yrkande 11 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande barns och ungdomars intressen
vid planeringen
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Bo208 yrkande 11
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
6. Obligatoriska boendeplaneringsprogram
(mom. 8)
Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "Frågan om" och slutar med "6 avstyrks"
bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten
av att kommunerna upprättar särskilda
boendeplaneringsprogram. Syftet med
boendeplaneringsprogrammen bör vara att ge en bred
och samlad bild av bostads- och boendesituationen i
kommunen som underlag för kommande beslut på
området. I boendeplaneringsprogrammen bör därför
ingå en beskrivning av tillståndet i den byggda
miljön och hur man vill ändra förhållanden som rör
den fysiska miljön, trafikfrågor,
segregationsproblem, utvecklingen mot det ekologiskt
hållbara boendet och de estetiska värdenas
betydelse. Det bör därför vara obligatoriska för
kommunerna att upprätta boendeplaneringsprogram med
denna inriktning.
För att boendeplaneringsprogrammen skall få en
demokratisk förankring och därmed också slå igenom i
det kommunala agerandet bör de upprättas i samband
med den kommunala översiktsplaneringen. Ordningen
för att fastställa programmen bör också den motsvara
vad som gäller för den kommunala
översiktsplaneringen. Det innebär bl.a. att
boendeplaneringsprogrammen skall komma till genom
ett brett samrådsförfarande och att de slutligt
skall fastställas av kommunfullmäktige.
Vad utskottet nu med anslutning till förslaget i
motion 1998/99:Bo208 (v) yrkande 6 förordat om
obligatoriska kommunala boendeplaneringsprogram bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha
följande lydelse:
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar med "Bestämmelser till" och slutar med
"Motionen avstyrks" bort ha följande lydelse:
Trots den totalt sett goda tillgången på vatten i
Sverige hotas var tredje kommun av vattenbrist. Det
är naturligvis inte godtagbart. Bakom den hotande
vattenbristen i dessa kommuner ligger bl.a.
försummelser i planeringen för den framtida
vattenförsörjningen. Av den första generationen
översiktsplaner var sålunda många planer
bristfälliga i detta avseende. Som anförs i motion
1998/99:MJ520 (kd) finns det mot bakgrund härav
anledning att nu överväga åtgärder för att i
planhänseende trygga den framtida
vattenförsörjningen.
Det är enligt utskottets mening nödvändigt att det
görs en heltäckande kartläggning som på ett tydligt
sätt redovisar kommunernas nuvarande och framtida
behov när det gäller vattenförsörjningen. Det finns
flera konflikter mellan pågående markanvändning och
framtida behov av uthållig vattenförsörjning. Bland
hoten finns sjunkande grundvattennivåer och risken
för föroreningar från deponier, vägar samt sten-,
grus- och sandtäkter. Det är angeläget att få till
stånd en samplanering mellan kommunerna och från
centralt håll erbjuda stöd till kommunerna i deras
planering.
Vattenförsörjningen måste tydligt utpekas i
kommunernas översiktsplaner och dessutom följas
av kommunala handlingsprogram. Skyddsföreskrifter
bör meddelas och vissa näringar bör underkastas
restriktioner till skydd för vattnet.
Detaljplaneläggning och områdesbestämmelser bör
juridiskt säkra vattenförsörjningsresurserna.
Därutöver bör särskilt viktiga mark- och
vattenområden, lämpliga för vattenförsörjning av
större omfattning, utpekas som riksintressanta
enligt miljöbalken.
Vad utskottet nu med anslutning till motion
1998/99:MJ520 (kd) yrkande 1 anfört om
vattenförsörjningen bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha
följande lydelse:
9. beträffande hushållningen med vatten
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:MJ520 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
8. Byggnaders kulturella och arkitektoniska
värden (mom. 10)
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "Som framgår" och slutar med "4 avstyrks"
bort ha följande lydelse:
Ombyggnad och förtätningsverksamhet berör ofta
miljöer som många vill bevara. Det är därför viktigt
att åtgärder i sådana miljöer sker på ett sätt som
inte äventyrar deras kulturhistoriska och estetiska
värden. Målet bör sålunda vara att för kommande
generationer bevara såväl värdefulla kulturmiljöer
som enskilda byggnader som utgör prov på olika
tiders arkitektur. Arkitekturen är ett av många
uttryck för skiftande tiders livsstil och
levnadsförhållanden. Den utgör en viktig del i vårt
kulturarv som är väl värd att bevara. Åtgärder bör
därför vidtas för att yttterligare stärka skyddet
för byggnader och miljöer som återspeglar olika
tidsepokers arkitektur.
Den vikt som bör tillmätas arkitekturen motiverar
enligt utskottets mening att insatser görs för att
trygga att också dagens byggnader och anläggningar
ges en god estetisk utformning. Det är sedan länge
väl känt att för ögat och sinnet tilltalande miljöer
stimulerar och attraherar människor på ett positivt
sätt. Av en god arkitektur och en konstnärlig
utsmyckning av hög kvalitet följer inte bara ett
ökat välbefinnande för dem som vistas i sådana
miljöer utan också minskad förstörelse, klotter och
annan vandalisering. Åtgärder för att åstadkomma ett
byggande med denna inriktning bör därför vidtas.
Riksdagen beslutade våren 1998 om ett
handlingsprogram för arkitektur, formgivning och
design. Även om detta program är ett steg i rätt
riktning är det inte tillräckligt. Överväganden för
att ytterligare förstärka de kulturhistoriska och
estetiska aspekterna vid bevarande och byggande bör
därför komma till stånd.
Vad utskottet nu med anslutning till motion
1998/99:Bo237 (kd) yrkande 4 anfört om byggnaders
kulturella och arkitektoniska värden bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha
följande lydelse:
10. beträffande byggnaders kulturella och
arkitektoniska värden
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Bo237 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
9. Riktlinjer för framtidens stadsbyggande
(mom. 12)
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "Utskottet kan" och slutar med "reellt
syfte" bort ha följande lydelse:
Städer och tätorter är en tillgång för Sverige.
Stora städer står inte i motsättning till en levande
landsbygd. Däremot har obalanser uppstått som är
negativa både för miljö och människa. En följd av
detta är att många av våra städer i dag inte kan
erbjuda de goda livsbetingelser som de borde. Ett
sätt att komma till rätta med detta är att förbättra
planering och byggande i våra städer så att också
dessa utifrån sina förutsättningar kan ge en god
livskvalitet. För att nå detta mål måste nya
riktlinjer sättas upp för framtidens stadsbyggande.
Dessa riktlinjer, som skall tillämpas såväl vid
åtgärder i den befintliga miljön som vid nybyggande
och eventuell nyexploatering, är bl.a. följande:
· planeringen skall utgå från både mäns och
kvinnors behov av en bra boendemiljö,
·
· byggandet skall vara anpassat och tillgängligt
för funktionshindrade,
·
· allt framtida byggande skall inriktas på
kretsloppsanpassning,
·
· strävan skall vara att befintliga byggnader
successivt kretsloppsanpassas,
·
· en blandning av bostäder, arbetplatser och
service skall eftersträvas,
·
· byggande skall i första hand ske på redan
exploaterad mark, samtidigt som parker och andra
grönområden bevaras,
·
· hänsyn skall tas till befintlig arkitektur,
·
· bebyggelse skall ske med hänsyn till den lokala
miljön och till landskapet.
·
För att de nu förordade riktlinjerna skall få
genomslag i stadsbyggandet bör konkreta åtgärder
vidtas på en rad områden. I enlighet med förslaget i
motion 1998/99:B507 (c) bör därför följande
insatser genomföras:
- stimulans av experimentbyggande och av
självbyggeri,
-
- stimulans av kommunala kvalitetsprogram för god
arkitektur,
-
- förbättrat skydd av vattentäkter m.m. samt
ombyggnad av va-näten,
-
- skydd för biologisk mångfald i städerna,
-
- stärkt skydd för strandnära mark i tätorterna samt
-
- införande av en ny planeringsstrategi med ett
"nerifrån och upp-perspektiv".
-
Genom att tillämpa de ovan förordade riktlinjerna
och genom att göra de insatser som utskottet nu
förordat skapas förutsättningar för att ge också de
boende i våra städer en bättre livskvalitet. Vad
utskottet nu med anslutning till motion
1998/99:Bo507 (c) yrkandena 2, 3, 5, 9, 11, 12 och
15 anfört om framtidens stadsbyggande bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha
följande lydelse:
12. beträffande riktlinjer för framtidens
stadsbyggande
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Bo507 yrkandena
2, 3, 5, 9, 11, 12 och 15 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Byggande och boende i skärgården
(mom. 13)
Ulf Björklund (kd), Sten Andersson (m), Inga
Berggren (m), Ulla-Britt Hagström (kd), Rigmor
Ahlstedt (c), Yvonne Ångström (fp), Ewa Thalén Finné
(m) och Anna Lilliehöök (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "Utskottet delar" och på s. 15 slutar med
"nu anförda" bort ha följande lydelse:
Våra kuster och skärgårdsområden är en mycket
värdefull naturresurs. För att den skall förbli
detta även i framtiden fordras att den vårdas och
bevaras. En tillräckligt stor bofast befolkning är
ett absolut villkor för att garantera detta. En
levande skärgård förutsätter att de fastboende ges
sådana villkor att de kan fortsätta att leva och bo
där under hela året. Samtidigt tvingas utskottet
konstatera att möjligheterna och förutsättningarna
för de fastboende har försämrats kraftigt i olika
avseenden under senare år. Traditionella kust- och
skärgårdsnäringar som fiske och jordbruk har allt
svårare att bära sina egna kostnader, med minskade
arbetstillfällen som följd.
Samtidigt som de traditionella näringarna minskar i
omfattning har det visat sig svårt att ersätta dem
med andra lämpliga näringar. Till detta bidrar en
rad faktorer. En faktor som i inte ringa
utsträckning medverkat till att försvåra en omdaning
av näringslivet är de regler för byggande och boende
som i dag gäller. För stora delar av våra
kustområden är de restriktioner som satts upp för
byggandet så omfattande att det är näst intill
omöjligt att göra nödvändiga utbyggnader m.m.
Exempel på en situation där byggreglerna kan hindra
ett fortsatt fastboende är vid generationsväxling
där den yngre generationen inte får tillstånd att
bygga ytterligare en bostad på t.ex. familjegården.
På samma sätt kan en turistsatsning stoppas eller
försvåras av att byggandet av några mindre stugor
avsedda för uthyrning inte tillåts.
Vad som nu fordras är enligt utskottets mening en
förenkling och samordning av de regler som styr
byggande och boende i skärgården och längs våra
kuster. Det innebär att onödiga regler bör tas bort
samtidigt som ansöknings- och prövningsförfarandet i
de fall detta alls behövs görs enklare och snabbare.
Vad utskottet nu med anslutning till motion
1998/99:MJ406 (m) yrkande 3 anfört bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha
följande lydelse:
13. beträffande byggande och boende i
skärgården
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:MJ406 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
11. Information och samråd inför
markarbeten (mom. 14)
Ulf Björklund (kd), Sten Andersson (m), Inga
Berggren (m), Ulla-Britt Hagström (kd), Yvonne
Ångström (fp), Ewa Thalén Finné (m) och Anna
Lilliehöök (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "Arbeten som" och slutar med "inför
markarbeten" bort ha följande lydelse:
Vid grävarbeten på gator, torg och andra sådana
platser påverkas ofta näringsidkarna i området
negativt. Det kan leda till förluster och andra
avbräck som kan äventyra deras möjligheter till
fortsatt verksamhet. Särskilt utsatta är de mindre
företagarna. Det förekommer att berörda
näringsidkare inte erhåller någon information inför
de arbeten som skall genomföras, eller att de inte
ges tillräckliga möjligheter till samråd. Ett samråd
kan vara av värde för hur tillgängligheten till
lokalerna skall ordnas samt för hur skyltning och
liknande åtgärder vidtas för att minska
näringsidkarnas avbräck. Samrådet kan också ha
betydelse för att en företagarvänlig tidpunkt för
arbetena väljs. Samförståndslösningar torde vanligen
innebära fördelar också för kommunen eller andra som
utför grävningsarbetena. Även om det många gånger
förekommer att information lämnas och samråd sker
bör det införas en laglig skyldighet att vidta
sådana åtgärder i syfte att garantera att
näringsidkarna ges de bästa möjligheterna att
minimera skadorna på sina företag. Skyldigheten bör
naturligtvis inte omfatta brådskande arbeten eller
sådana som genomförs endast under kortare tid eller
på annat sätt är av mindre omfattning. Enligt
utskottets mening bör regeringen för riksdagen lägga
fram förslag till den lagstiftning som behövs för
att reglera en plikt till information och samråd i
de nu behandlade situationerna. Vad utskottet nu
anfört, med anledning av motionerna 1998/99:N326 (m,
kd) yrkande 36 och 1998/99:N332 (fp) yrkande 12 om
information och samråd inför markarbeten, bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha
följande lydelse:
14. beträffande information och samråd inför
markarbeten
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:N326 yrkande
36 och 1998/99:N332 yrkande 12 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Kvalitetsansvarig (mom. 15)
Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "När reglerna" och slutar med
"kvalitetsansvarig avstyrks" bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser att det var olyckligt att
benämningen kvalitetsansvarig infördes år 1994.
Kritiken mot benämningen har fortsatt. Från
byggbranschen, men även från
byggnadsnämndshandläggare, har framförts att
benämningen är missvisande och uppfattas som ett
hinder för förståelsen av tillsyns- och
kontrollsystemet. Vidare anser de att benämningen
bättre bör svara mot uppdragets art och därför bytas
till t.ex. kontrollansvarig. Boverket har behandlat
frågan i en rapport (1997:9) men inte föreslagit
någon förändring. Utskottet anser dock att de
framförda synpunkterna bör vinna beaktande och att
regeringen därför bör återkomma till riksdagen med
förslag att ändra benämningen kvalitetsansvarig i 9
kap. PBL. Alternativt bör kunna godtas att uppdraget
för den kvalitetsansvarige förändras så att
benämningen blir relevant.
Vad utskottet nu med anslutning till motion
1998/99:Bo509 (v) yrkande 2 anfört bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha
följande lydelse:
15. beträffande kvalitetsansvarig
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Bo509 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
13. Ordningen för kvalitetsbestämningen
(mom. 16)
Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "Utskottet är" och slutar med "3
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Kraven på bästa möjliga kvalitet när det gäller
tillgänglighet, materialval m.m. bestäms av
byggherren utifrån de egenskaper som PBL och annan
därtill relaterad lagstiftning föreskriver.
Kvalitetsbestämningen sker alltså endast genom
byggherrens försorg. Det finns i dag inget formellt
krav på byggherren att kontakta kommunen under
projekteringen. Kommunen eller
intresseorganisationer har därför ingen möjlighet
att bevaka kvalitetsintressen under
kvalitetsbestämningsskedet. Kvalitetssäkringen borde
kunna regleras efter en avvägning mellan allmänna
och enskilda intressen och beslutas t.ex. i
detaljplan eller områdesbestämmelser. Tillseendet av
att största möjliga hänsyn tas vid bestämmandet av
tillgänglighet och bästa möjliga kvalitet enligt de
krav som lagstiftningen föreskriver är ett sätt att
undvika framtida merkostnader. Enligt utskottets
mening bör regeringen till riksdagen återkomma med
förslag till hur kvalitetsbestämmelserna skall
säkras, så att samhällets mål och riktlinjer för den
framtida boendeplaneringen på bästa sätt kan
uppfyllas. Vad utskottet nu anfört, med anledning av
motion 1998/99:Bo509 (v) yrkande 3 om ordningen för
kvalitetsbestämningen vid byggande, bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha
följande lydelse:
16. beträffande ordningen för
kvalitetsbestämningen
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Bo509 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
14. En miljöanpassning av trafiksystemen
(mom. 17)
Owe Hellberg (v), Sten Lundström (v) och Helena
Hillar Rosenqvist (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17
börjar med "Utskottet har" och slutar med "Motionen
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening måste ett helhetsgrepp tas
på de frågor som gäller den fysiska planeringen och
trafiken. Det är långt kvar innan trafiksystemen,
särskilt i stadsmiljön, kan kallas miljöanpassade.
Samhällsplaneringen är ett viktigt instrument som
bl.a. bör inriktas på att skapa närhet mellan
arbetsplats, bostad och service. De lokala
försörjningssystemen måste alltså uppmärksammas. På
så sätt kan behovet av transporter minskas. Av
särskild vikt är att behovet av dagligvaror kan
tillgodoses inom varje bostadsområde.
Transportsnålhet bör också vara en ledstjärna när
det gäller planeringen av industriområden.
Trafikplaneringen utgår alltför ofta från bilismens
krav. Planeringen bör i stället utgå från att
lösningarna skall gynna gående och cyklande. Vägar
och platser bör generellt utformas så att de blir
praktiska och säkra för dessa trafikantgrupper.
Ambitionen skall vara att alla skall kunna leva med
god livskvalitet utan egen bil. Kollektivtrafiken
skall således uppmuntras, och de miljöanpassade
transportmedlen skall upplevas som bekväma och
attraktiva. För industrins behov bör järnvägen
utgöra grunden i transportnätet, kompletterat av
korta lastbilstransporter.
De kommunikationssystem som utskottet förordar
skall bygga på en insikt om behovet av en
omställning mot ett hållbart samhälle. Arbetet med
miljöanpassningen av transportsystemen, särskilt i
stadsmiljön, måste intensifieras. Plan- och
bygglagens regler bör ses över för att denna
lagstiftning bättre skall medverka till att nå målet
för anpassning av trafiksystemen till ett hållbart
samhälle. Översynen bör bl.a. ha som inriktning att
kommunerna skall åläggas att upprätta miljöanpassade
trafikplaner som visar hur kommunerna avser att
klara sin del av de nationella miljömålen. Därutöver
bör Boverket ges i uppdrag att aktivt stödja
kommunernas planering för minskade och hållbara
transporter genom utbildning liksom på andra sätt.
Forskningen om samhällsplanering för
transportminimering bör främjas. De nationella
miljömålen för trafiksektorn har enligt utskottet en
sådan vikt att en utredning bör ges i uppdrag att
föreslå åtgärder för hur dessa genom
samhällsplaneringsåtgärder i övrigt skall uppnås.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning
av motion 1998/99:Bo523 (v) om en miljöanpassning av
trafiksystemen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha
följande lydelse:
17. beträffande en miljöanpassning av
trafiksystemen
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Bo523 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17
börjar med "Utskottet delar" och på s. 18 slutar med
"anses erforderligt" bort ha följande lydelse:
IT kan användas för dokumentation av det befintliga
byggnadsbeståndet och för att rationalisera
byggandet. Inte minst ur miljösynpunkt är detta
välkommet. En byggnad kan enkelt dokumenteras vad
gäller material, konstruktionsmetoder o. dyl.
Dokumentationen underlättar en framtida
miljöanpassning av byggnaden liksom återvinning av
byggavfall från den. Ett steg att nå detta mål är
att IT-användningen förbereds vad gäller all
nybyggnation. Enligt utskottets mening finns skäl
som talar för ett lagligt krav på att sådana
förberedelser görs. I vart fall kan det behöva
övervägas att anpassa ROT-bidraget så att
förberedelserna underlättas. Ett problem är att inte
någon har en överblick av IT:s möjligheter inom
byggbranschen. Utskottet anser att Boverket bör ges
i uppdrag att utreda betydelsen av IT inom
byggbranschen. Utredningen bör ha som inriktning att
utarbeta förslag om hur IT-användningen kan
förberedas, hur detta bör genomföras och ekonomiskt
kan uppmuntras. Vad utskottet nu anfört med
anledning av motion 1998/99:T803 (v) yrkande 12 om
byggsektorns IT-utveckling bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha
följande lydelse:
18. beträffande byggsektorns IT-utveckling
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:T803 yrkande 12
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
16. Länstillhörigheten för Heby kommun
(mom. 19)
Ulf Björklund (kd), Sten Andersson (m), Inga
Berggren (m), Ulla-Britt Hagström (kd), Rigmor
Ahlstedt (c), Yvonne Ångström (fp), Ewa Thalén Finné
(m) och Anna Lilliehöök (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18
börjar med "Vid sin" och slutar med "av utskottet"
bort ha följande lydelse:
Den i samband med 1998 års val genomförda
folkomröstningen visar att en klar majoritet av de
boende i Heby vill att kommunen i framtiden skall
ingå i Uppsala län. Den på detta sätt uttalade
folkviljan måste enligt utskottets mening också bli
helt vägledande för regeringens beslut i fråga om
länstillhörigheten. Det bör därför uppdras åt
regeringen att skyndsamt fatta ett beslut om att
överföra Heby kommun till Uppsala län.
Vad utskottet nu med bifall till motion
1998/99:Bo302 (m, c, fp) anfört bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 19 bort ha
följande lydelse:
19. beträffande länstillhörigheten för Heby
kommun
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Bo302 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
Särskilda yttranden
1. Stormarknadsetableringar
Rigmor Ahlstedt (c) anför:
Det är väl känt att dagens stormarknader och andra
externa köpcentrum leder till en rad negativa
konsekvenser. Några av de mest påtagliga nackdelarna
är:
- ökad biltrafik med ökade luftföroreningar som
följd,
-
- försämrad tillgänglighet för konsumenter som inte
disponerar bil,
-
- utarmade stadskärnor genom att centralt belägna
butiker m.m. konkurreras ut.
-
Enligt min mening är det tveksamt om de möjligheter
som i dag finns att av t.ex. miljöskäl styra
etableringen av externa köpcentrum är tillräckliga.
Det finns därför anledning att hysa en viss oro för
den framtida utvecklingen. Mot denna bakgrund får
det förutsättas att regeringen liksom ansvariga
myndigheter noggrant följer utvecklingen när det
gäller tillkomsten av nya köpcentrum och deras
effekter på miljön m.m. Inte minst Boverket och
länsstyrelserna har ett ansvar för detta. Om det
visar sig erforderligt bör regeringen utan dröjsmål
förelägga riksdagen förslag till lagändringar eller
andra åtgärder för att komma till rätta med
situationen. Skulle så inte bli fallet är det min
avsikt att återkomma till riksdagen i frågan.
2. Riktlinjer för framtidens stadsbyggande
Sten Andersson (m), Inga Berggren (m), Yvonne
Ångström (fp), Ewa Thalén Finné (m) och Anna
Lilliehöök (m) anför:
Förslagen om hur framtidens stadsbyggande skall
utformas bygger till en del på att statsmakterna
centralt på olika sätt skall gripa in i den
kommunala verksamheten. Vi delar inte denna
uppfattning. Kommunerna bör i stället ges större
frihet att utifrån de lokala förutsättningarna och
behoven dra upp riktlinjerna för hur den egna
kommunen skall utvecklas. Flera av de restriktioner
som i dag har pålagts kommunerna bör tas bort. Det
gäller inte minst strandskyddsbestämmelserna. Som vi
tidigare hävdat bör utgångspunkten för strandskyddet
vara den motsatta jämfört med vad som nu gäller. Det
innebär att byggande vid stränder och i strandnära
lägen bör vara tillåtet om inte kommunen har bestämt
annat. I den mån förhållandena motiverar det bör
sålunda kommunen ges möjlighet att genom
detaljplanläggning införa skydd mot eller
restriktioner för bebyggelse längs våra stränder.
3. En miljöanpassning av trafiksystemen
Rigmor Ahlstedt (c) anför:
Det är min bestämda uppfattning att ett
helhetsgrepp måste tas när det gäller den fysiska
planeringen och trafiken. Kommunerna måste i sin
planering ta större hänsyn till de effekter som nya
planer ger på trafiksystemen. Strävan måste vara att
minimera transporter med bil och andra mindre
miljövänliga transportsätt. Det innebär att
planeringen måste utgå från närhet och
samlokalisering så att transportvägar kortas.
Samtidigt måste de gåendes och cyklisternas miljö
förbättras. Det kan ske genom att planeringen i
högre grad utgår från dessa gruppers behov än vad
som i dag är fallet.
Även om invändningar kan riktas mot den
transportpolitik för en hållbar utveckling som
riksdagen lade fast våren 1998 är den trots allt ett
steg i rätt riktning. Förutsättningarna för att få
ett transportsystem som bättre svarar mot
miljömässiga och andra krav har därför förbättrats.
Samtidigt är detta naturligtvis inte tillräckligt.
Det får därför förutsättas att regeringen liksom
ansvariga myndigheter verkar för att planering m.m.
får en sådan inriktning att målet om en långsiktigt
hållbar transportsektor kan uppnås. Om det visar sig
att utvecklingen inte går i denna riktning är det
min avsikt att framgent aktualisera frågan i
riksdagen.