Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1998/99:AU04

Ny lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet


Innehåll

1998/99

AU4

Sammanfattning

Utskottets förslag

I        detta        betänkande       föreslår
arbetsmarknadsutskottet  att det införs tre nya
lagar mot diskriminering i arbetslivet.
Lagarna bygger på tre propositioner.  De föreslagna
lagarna  har  till  stora delar likartad utformning.
Det som framför allt  skiljer  dem åt är grunden för
diskrimineringen.  Det  finns  också   vissa   andra
avvikelser.
Proposition 177 tar sikte på etnisk diskriminering,
dvs.   diskriminering  på  grund  av  ras,  hudfärg,
nationellt     eller    etniskt    ursprung    eller
trosbekännelse,  vilket  sammanförs  i en lagteknisk
term,  etnisk  tillhörighet. Proposition  179  avser
diskriminering    av     funktionshindrade,    medan
proposition 180 gäller diskriminering  på  grund  av
sexuell läggning.
Lagförslagen  har  arbetsrättslig karaktär. Lagarna
föreslås gälla på hela arbetsmarknaden och avse alla
kategorier arbetstagare  liksom  även arbetssökande.
De   omfattar   förbud   mot  direkt  och   indirekt
diskriminering.  Förbudet  mot   diskriminering   av
arbetssökande        skall        omfatta       hela
rekryteringsförfarandet  och  gälla oavsett  om  det
fattas ett anställningsbeslut.  Förbuden skall också
omfatta   arbetsgivarens   beslut   om    befordran,
utbildning  för befordran, tillämpning av löne-  och
andra anställningsvillkor,  arbetsledningsbeslut och
beslut om uppsägning, avskedande, permittering eller
annan ingripande åtgärd.
Arbetsgivare    åläggs    en    utrednings-     och
åtgärdsskyldighet   vid   trakasserier  arbetstagare
emellan    på   grund   av   etnisk    tillhörighet,
funktionshinder    eller   sexuell   läggning.   Med
trakasserier avses sådant  uppträdande i arbetslivet
som kränker en arbetstagares  integritet och som har
samband med etnisk tillhörighet  (proposition  177),
arbetstagarens   funktionshinder  (proposition  179)
eller   sexuella   läggning    (proposition    180).
Lagförslagen  omfattar  även förbud mot repressalier
till följd av en anmälan om diskriminering.
I  proposition  179  (diskriminering  på  grund  av
funktionshinder) föreslås  att  förbudet  mot direkt
diskriminering  skall  gälla även då en arbetsgivare
vid  anställning,  befordran  eller  utbildning  för
befordran    genom    att     vidta     stöd-    och
anpassningsåtgärder  kan skapa en situation  för  en
person med funktionshinder  som  är likartad som den
för  personer  utan sådant funktionshinder  och  det
skäligen kan krävas  att arbetsgivaren vidtar sådana
åtgärder.
Skadestånd   och  ogiltighet   föreslås   vara   de
rättsliga  påföljderna   vid   en   överträdelse  av
diskrimineringsförbuden.   Skadestånd  skall   också
kunna utgå om arbetstagaren utsätts för repressalier
eller om arbetsgivaren inte  fullgör sin utrednings-
och åtgärdsskyldighet vid trakasserier.
Proposition 177 (etnisk diskriminering)  innehåller
även  regler  om skyldighet för en arbetsgivare  att
vidta aktiva åtgärder för att främja etnisk mångfald
i      arbetslivet.       Skyldigheten      omfattar
arbetsförhållanden och rekrytering.
Tillsynen över efterlevnaden  av  lagarna  föreslås
ligga  på  tre  ombudsmän:  Ombudsmannen  mot etnisk
diskriminering           (proposition          177),
Handikappombudsmannen  (proposition   179)   och  en
nyinrättad      myndighet,      Ombudsmannen     mot
diskriminering   på   grund   av  sexuell   läggning
(proposition  180).  Ombudsmännen   föreslås  få  en
processförande  roll  med  rätt  att  föra  talan  i
Arbetsdomstolen.  Tvister  skall  handläggas  enligt
lagen om rättegången i arbetstvister.
Den  nuvarande  Nämnden  mot  etnisk diskriminering
föreslås byta namn till Nämnden  mot diskriminering.
Uppgiften   skall   bl.a.   vara  att  pröva   vissa
vitesförelägganden av ombudsmännen.
Den  nuvarande  lagen  mot  etnisk   diskriminering
föreslås bli upphävd.
Utskottet ställer sig i huvudsak bakom  regeringens
förslag  om  tre nya diskrimineringslagar. Utskottet
gör dock vissa  klarläggande  uttalanden beträffande
enskilda  delar  av  lagförslagen.  Vidare  föreslår
utskottet  att  uppgifterna   för  Ombudsmannen  mot
etnisk diskriminering (DO) utanför arbetslivet skall
regleras  i  en särskild lag i stället  för,  vilket
regeringen förordat,  i förordning. Utskottet lägger
fram  ett  lagförslag om  detta.  Ställningstagandet
överensstämmer med motionsyrkanden som lagts fram av
Kristdemokraterna och Miljöpartiet.
Utskottet föreslår  också  ett tillkännagivande som
innebär att det bör genomföras ett utredningsarbete.
I   detta   arbete   bör   man   på  sikt   överväga
möjligheterna att samordna diskrimineringslagarna.
Slutligen anser utskottet att lagarna  bör  träda i
kraft  vid  samma  tidpunkt. En lämplig tidpunkt  är
enligt utskottet den 1 maj 1999.

Reservationer och särskilda yttranden

Företrädarna  för  Moderaterna  resp.  Centerpartiet
anser i reservationer att propositionerna bör avslås
bl.a.       med      hänvisning       till       att
antidiskrimineringslagstiftningen bör samordnas.
I  övrigt avges  reservationer  av  Vänsterpartiet,
Folkpartiet  och  Miljöpartiet  beträffande enskilda
delar av lagförslagen. Det finns  även reservationer
som  gäller  allmänna  frågor  om  diskriminering  i
arbetslivet.
Särskilda yttranden har avgetts av företrädarna för
Moderaterna,    Vänsterpartiet,   Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Miljöpartiet.

Motionerna

Motioner som väckts med anledning av
propositionerna

1997/98:A67 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1.  att riksdagen hos regeringen begär tillsättande
av en  utredning  med uppdrag att i enlighet med vad
som anförts i motionen dels lägga fram förslag om en
samlad diskrimineringslagstiftning, dels föreslå hur
utbildnings- och värnpliktsväsendet  skall  omfattas
av lagstiftningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad   i   motionen   anförts   om  att  även
arbetsgivaren har vissa skyldigheter när  det gäller
att pröva en arbetssökandes kvalifikationer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i motionen anförts om att arbetsgivarens
ansvar    också     skall    omfatta    brott    mot
diskrimineringsförbudet     av     den    offentliga
arbetsförmedlingen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna    vad    i    motionen    anförts    om   att
diskrimineringsförbudet bör omfatta platsannonser,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att trakasserier som
tar  sig etniska uttryck måste anses ha samband  med
etnisk tillhörighet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  arbetsgivarens
utredningsskyldighet när det föreligger  motstridiga
uppgifter om etniska trakasserier,
7. att riksdagen beslutar om en ny 11 § i lagen med
följande  lydelse: "En arbetsgivare får inte  heller
utsätta  en  arbetssökande  eller  arbetstagare  för
etniska trakasserier",
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad  i  motionen  anförts om att arbetstagaren
inte  behöver  styrka  samband   mellan  den  mindre
förmånliga     behandlingen    och    den    etniska
tillhörigheten,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om rätt till ekonomiskt
skadestånd för diskriminerade arbetssökande,
10. att riksdagen  beslutar att näst sista meningen
i den föreslagna 24 § skall utgå,
11. att riksdagen beslutar om följande tillägg till
den  föreslagna  26 § första  stycket:  "Ett  sådant
föreläggande  kan  också   meddelas  av  nämnden  på
framställning    av    arbetstagarorganisation     i
förhållande  till  vilken arbetsgivaren är bunden av
kollektivavtal" och  att  i andra stycket lägga till
orden   "eller   arbetstagarorganisationen"    efter
"Ombudsmannen",
12.  att  riksdagen  beslutar att talefristen i den
föreslagna 41 § skall vara sex månader,
13. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande
av  en  utredning  med  uppdrag  att  lämna  närmare
förslag      om      hur     en     ordning      med
antidiskrimineringsklausuler      vid      offentlig
upphandling skall genomföras.
1997/98:A68 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts om behovet av enkla
rutiner för att översätta utländska utbildningar och
betyg,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts  om  att  politiken bör
läggas  om  i en riktning som skapar förutsättningar
för fler jobb genom företag,
3. att riksdagen  begär att regeringen utarbetar en
samlad   lag   där  all  diskrimineringslagstiftning
ingår,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna    vad    i    motionen    anförts    om    en
informationskampanj  mot   etnisk  diskriminering  i
arbetslivet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts  om  att den offentliga
sektorn måste vara ett föredöme i kampen  mot etnisk
diskriminering i arbetslivet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om oavsiktlig  indirekt
diskriminering,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  att ett större
ansvar   bör   läggas   på   den   arbetstagare  som
trakasserar en annan arbetstagare,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i motionen anförts om en precisering  av
vilka aktiva  åtgärder arbetsgivarna skall vidta för
att motverka etnisk diskriminering,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ombudsmannen mot
etnisk diskriminering skall ha en fristående roll.
1997/98:A69 av  Barbro  Johansson  m.fl.  (mp)  vari
yrkas
1.   att   riksdagen  antar  förslag  till  lag  om
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering,
2. att riksdagen  beslutar  att  8 § i förslag till
lag   om   åtgärder  mot  etnisk  diskriminering   i
arbetslivet  skall  ges  den  lydelse  som anförts i
motionen,
3.  att  riksdagen  beslutar  om  sådan  ändring  i
förslaget   till   lag   om   åtgärder   mot  etnisk
diskriminering  i  arbetslivet att en ny bestämmelse
införs  med följande  lydelse:  "Kollektivavtal  som
träffas i  hänseende som anges i 5-7 §§ befriar inte
arbetsgivaren    från    skyldighet    att    iaktta
föreskrifterna i dessa paragrafer.",
4.  att  riksdagen beslutar att 26 § förslaget till
lag  om  åtgärder   mot   etnisk   diskriminering  i
arbetslivet   skall   ges   följande  lydelse:   "En
arbetsgivare som inte följer en föreskrift som anges
i 5-7 §§, kan vid vite föreläggas  att fullgöra sina
skyldigheter.  Ett sådant föreläggande  meddelas  av
Nämnden mot diskriminering.  Ett sådant föreläggande
kan också meddelas av nämnden  på  framställning  av
den   arbetstagarorganisation   i  förhållande  till
vilken arbetsgivaren är bunden av  kollektivavtal. -
Ombudsmannen eller arbetstagarorganisationen skall i
framställningen ange vilka åtgärder  som bör åläggas
arbetsgivaren, vilka skäl som åberopas till stöd för
framställningen   och   vilken  utredning  som   har
gjorts.",
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad   i  motionen  anförts   om   ekonomiskt
skadestånd till den arbetssökande.
1997/98:A70 av Elving Andersson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen  avslår regeringens proposition om
ny  lag  om  åtgärder mot  etnisk  diskriminering  i
arbetslivet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om  en samlad lag med
bestämmelser och diskrimineringsförbud.
1998/99:A2 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär  förslag till
sådan  ändring i lagen om offentlig upphandling  att
statliga      myndigheter      åläggs     att     ta
antidiskrimineringsklausuler     i     avtal     med
leverantörer av varor och tjänster,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande  1, som sin
mening  ger  regeringen  till  känna  vad i motionen
anförts  om  att  regeringen  snarast  bör  överväga
frågan om antidiskrimineringsklausuler.
1998/99:A3 av Dan Ericsson m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad  i  motionen  anförts  om  en  samordnad
lagstiftning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad   i  motionen  anförts  om  en  samordnad
myndighet för ombudsmannaväsendet mot diskriminering
i arbetslivet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ombudsmannaväsendets
självständighet.
1998/99:A4 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om  funktionshindrade
invandrarkvinnor och deras roll på arbetsmarknaden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad i motionen anförts om att  lagstiftningen
skall utformas  på ett sätt så att uppkomsten av nya
jobb inte hindras,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i motionen  anförts  om  behovet  av  en
samordning av de olika diskrimineringslagarna.
1998/99:A5 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen  hos regeringen begär tillsättande
av en utredning med  uppdrag  att i enlighet med vad
som  anförts  i motionen lägga fram  förslag  om  en
samlad diskrimineringslagstiftning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna     vad     i     motionen      anförts     om
diskrimineringsförbudets omfattning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  beaktande   av
möjligheten   att   erhålla   statliga   bidrag  vid
skälighetsbedömningen i den föreslagna 6 § i lagen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om kravet på ingripande
följder     av    ett    arbetsledningsbeslut    för
arbetstagaren       som       förutsättning      för
diskrimineringsförbudets tillämplighet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om rätt till ekonomiskt
skadestånd för diskriminerade arbetssökande,
6.  att riksdagen beslutar att  tidsfristen  i  den
föreslagna 29 § skall vara sex månader i stället för
två månader.
1998/99:A6 av Dan Ericsson m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad  i  motionen  anförts  om  en  samordnad
lagstiftning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad   i  motionen  anförts  om  en  samordnad
myndighet för ombudsmannaväsendet mot diskriminering
i arbetslivet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ombudsmannaväsendets
självständighet.
1998/99:A7 av Tone Tingsgård och Elisebeht Markström
(s) vari yrkas  att  riksdagen  som  sin  mening ger
regeringen  till  känna  vad  i motionen anförts  om
lagen om diskriminering i arbetslivet  på  grund  av
sexuell läggning.

1998/99:A8 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari yrkas
1.   att   riksdagen   beslutar   om   ändringar  i
lagförslaget  i enlighet med vad i motionen  anförts
om trakasserier på arbetsplatsen på grund av sexuell
läggning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i motionen  anförts  om  att  frågor  om
diskriminering  på  grund  av sexuell läggning skall
handläggas  både  enligt den nya  lagen  och  enligt
brottsbalkens bestämmelser,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i motionen  anförts  om  behovet  av  en
genomgripande  översyn och samordning av alla dagens
bestämmelser mot diskriminering.
1998/99:A9 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen  hos regeringen begär tillsättande
av en utredning med  uppdrag att, i enlighet med vad
som anförts i motionen,  lägga  fram  förslag  om en
samlad diskrimineringslagstiftning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts om tilläggsdirektiv
till den särskilde utredare  som genomför en översyn
av vissa delar av jämställdhetslagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna    vad    i    motionen    anförts   om    att
diskrimineringsförbudet även skall  gälla  handlande
som riktar sig till arbetssökande i allmänhet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad i motionen anförts om att det inte  skall
krävas      ingripande      följder      av      ett
arbetsledningsbeslut  för att det skall kunna utgöra
diskriminering,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om rätt till ekonomiskt
skadestånd för arbetssökande,
6. att riksdagen beslutar  att  talefristen  i  den
föreslagna 28 § skall vara sex månader.
1998/99:A10 av Dan Ericsson m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad  i  motionen  anförts  om  en  samordnad
lagstiftning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad   i  motionen  anförts  om  en  samordnad
myndighet för ombudsmannaväsendet mot diskriminering
i arbetslivet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ombudsmannaväsendets
självständighet.

Motioner som väckts under den allmänna
motionstiden

1998/99:A703 av  Margareta  Andersson m.fl. (c) vari
yrkas
1.  att  riksdagen  avslår regeringens  proposition
1997/98:179 om ny lag om förbud mot diskriminering i
arbetslivet av personer med funktionshinder,
2.  att  riksdagen avslår  regeringens  proposition
1997/98:180 om ny lag om förbud mot diskriminering i
arbetslivet på grund av sexuell läggning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i  motionen  anförts  om en samlad lag med
bestämmelser och diskrimineringsförbud.
1998/99:A722 av Lars Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om förslaget  till
etnisk mångfald i arbetslivet,
3.   att   riksdagen   hos   regeringen  begär   en
utvärdering   av   lagarna   mot  diskriminering   i
arbetslivet    på   grund   av   etnisk    bakgrund,
funktionshinder eller sexuell läggning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen   anförts   om   en   samlad
antidiskrimineringslagstiftning.
1998/99:K330  av  Sofia  Jonsson och Åsa Torstensson
(c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen anförts  om  en  samlad  och
förstärkt diskrimineringslagstiftning.
1998/99:K336 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om  en  samordning av
lagstiftningen mot diskriminering.
1998/99:Sf611 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om människors  rätt att
ses   som   individer   och   bedömas   efter   sina
erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts om etnisk kvotering
till statliga tjänster,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad  i  motionen  anförts   om   regeringens
användning av invandrarbegreppet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad    i   motionen   anförts   om   "etnisk
självidentifiering".
1998/99:Sf612 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad   i   motionen    anförts   om   positiv
likabehandling på arbetsmarknaden  av  personer från
etniska minoriteter.
1998/99:Sf634  av  Lars  Leijonborg m.fl. (fp)  vari
yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts  om uppdrag till DO att
stödja och utveckla arbetet för  etnisk jämställdhet
i företagen.
1998/99:Sf635 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas
13.  att  riksdagen som sin mening  ger  regeringen
till känna vad  i  motionen anförts om att lagen mot
diskriminering på grund  av  etnisk  tillhörighet är
lika    stark   som   lagen   om   jämställdhet   på
arbetsmarknaden.
1998/99:So310 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om uppföljning av lagen
mot förbud av diskriminering av funktionshindrade.
1998/99:So376  av  Chatrine  Pålsson m.fl. (kd) vari
yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om  en generell lag mot
diskriminering av personer med funktionshinder.
Förslag till lag (1999:000) om
Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag har till ändamål att  motverka  etnisk
diskriminering. Med etnisk diskriminering avses  att
en  person  eller  en grupp av personer missgynnas i
förhållande till andra  eller  på annat sätt utsätts
för orättvis eller kränkande behandling  på grund av
ras,  hudfärg,  nationellt  eller  etniskt  ursprung
eller trosbekännelse.

2  §  Regeringen  utser en ombudsman som skall verka
för  att  etnisk diskriminering  inte  förekommer  i
arbetslivet eller på andra områden av samhällslivet.

3 § Ombudsmannen  skall  genom råd och på annat sätt
medverka  till  att  den  som   utsatts  för  etnisk
diskriminering kan ta till vara sina rättigheter.
Ombudsmannen skall vidare genom  överläggningar med
myndigheter, företag och organisationer  samt  genom
opinionsbildning,  information och på annat liknande
sätt   ta  initiativ  till   åtgärder   mot   etnisk
diskriminering.
4  §  Ombudsmannen   skall   särskilt  motverka  att
arbetssökande  utsätts  för  etnisk  diskriminering.
Ombudsmannen skall också i kontakt  med arbetsgivare
och  berörda  arbetstagarorganisationer  främja  ett
gott förhållande  mellan  olika  etniska  grupper  i
arbetslivet.
Ombudsmannen  skall  öva tillsyn över efterlevnaden
av   lagen  (1999:000)  om   åtgärder   mot   etnisk
diskriminering   i   arbetslivet   i   enlighet  med
bestämmelserna i den lagen.
___________

Denna lag träder i kraft den 1 maj
1999.

Socialförsäkringsutskottets
yttrande
1998/99:SfU3y
Ny lag om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet

Till arbetsmarknadsutskottet

Arbetsmarknadsutskottet  har  den  10 november  1998
beslutat att bereda bl.a. socialförsäkringsutskottet
tillfälle   att   yttra   sig  över  propositionerna
1997/98:   177  Ny  lag  om  åtgärder   mot   etnisk
diskriminering  i  arbetslivet,  1997/98:179  Lag om
förbud  mot diskriminering i arbetslivet av personer
med funktionshinder  och  1997/98:180  Lag om förbud
mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell
läggning,  jämte  motioner  väckta med anledning  av
propositionerna och vissa motioner från den allmänna
motionstiden 1998.

Socialförsäkringsutskottet yttrar  sig  främst  över
proposition    1997/98:177    samt    följande    av
arbetsmarknadsutskottet remitterade  motioner.

Motioner   väckta   med   anledning  av  proposition
1997/98:177:
1997/98:A67 av Gudrun Schyman m.fl. (v),
1997/98:A68 av Elver Jonsson m.fl. (fp),
1997/98:A69 av Barbro Johansson m.fl. (mp),
1997/98:A70 av Elving Andersson m.fl. (c),
1998/99:A2 av Yvonne Ruwaida (mp),
1998/99:A3 av Dan Ericsson m.fl. (kd).
Motioner  väckta  under  den  allmänna  motionstiden
1998:
1998/99:K330  yrkande 2 av Sofia  Jonsson  och  Åsa
Torstensson (c),
1998/99:K336 yrkande  1  av  Mikael  Odenberg m.fl.
(m),
1998/99:Sf611 yrkandena 2-4 av Sten Tolgfors (m),
1998/99:Sf612  yrkande  5  av Gudrun Schyman  m.fl.
(v),
1998/99:Sf634  yrkande 5 av Lars  Leijonborg  m.fl.
(fp),
1998/99:Sf635 yrkande 13 av Yvonne Ruwaida (mp),
1998/99:A703 yrkande 3 av Margareta Andersson m.fl.
(c),
1998/99:A722 yrkandena  1, 3 och 4 av Lars Lindblad
m.fl. (m).
Utskottet  yttrar sig även  över  motion  1998/99:A4
yrkande 1 av Elver Jonsson m.fl. (fp).
Härutöver behandlar  utskottet motion 1998/99:Sf611
yrkande 5 av Sten Tolgfors (m).
Utskottet  konstaterar att  vissa  samband  avseende
inriktning och  uppbyggnad  finns mellan å ena sidan
den  här behandlade propositionen  om  åtgärder  mot
etnisk   diskriminering   och   å   andra  sidan  de
propositioner som avser förbud mot diskriminering av
personer   med   funktionshinder   respektive    mot
diskriminering  på  grund  av  sexuell  läggning och
motsvarande motionsyrkanden.

Behandlingen i det följande innefattar inledningsvis
ett  ställningstagande till frågan om en ny  lag  om
åtgärder  mot  etnisk  diskriminering  i arbetslivet
samt  de därmed sammanhängande frågorna om en samlad
diskrimineringslagstiftning  och en utvidgning  till
även  andra  delar  av samhällslivet.  Därefter  tas
frågor upp som i huvudsak  gäller  enskilda delar av
regeringens lagförslag. Slutligen behandlas  förslag
i  motioner  som  tar sikte på andra åtgärder ägnade
att  motverka  diskriminering  på  grund  av  etnisk
tillhörighet.

En ny lag om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet

Gällande regler

Lagen (1994:134)  mot etnisk diskriminering har till
ändamål att motverka  etnisk  diskriminering.  Lagen
innehåller förbud mot otillbörlig särbehandling   på
etnisk  grund  av  arbetssökande  och  arbetstagare.
Tillsynen   utövas   av   Ombudsmannen   mot  etnisk
diskriminering  (DO) med uppgift att verka  för  att
etnisk diskriminering  inte förekommer i arbetslivet
eller  på  andra områden av  samhällslivet  samt  av
Nämnden mot etnisk diskriminering.

Propositionen

Regeringen konstaterar  att  kritik  har framförts i
flera   avseenden   mot   den  nuvarande  lagen   om
diskriminering  på etnisk grund  och  lägger  därför
fram ett förslag om en ny lag om åtgärder mot etnisk
diskriminering i  arbetslivet.  Förslaget  bygger  i
stora  delar på betänkandet Räkna med mångfald! (SOU
1997:174).
Den nya  lagens  ändamål  föreslås  vara att främja
etnisk         mångfald        i        arbetslivet.
Diskrimineringsgrunderna  bör  vara  samma  som i nu
gällande  lag;  ett  diskrimineringsförbud  föreslås
således  även  i  fortsättningen  avse ras, hudfärg,
nationellt     eller    etniskt    ursprung    eller
trosbekännelse. Förbuden mot diskriminering på grund
av   etnisk   tillhörighet   av   arbetstagare   och
arbetssökande  utvidgas  till  att  avse  inte  bara
direkt  utan även  indirekt  diskriminering.  Vidare
föreslås  att  förbuden  skall  gälla  oberoende  av
diskriminerande  avsikt  hos arbetsgivaren. Förbuden
bör   också  omfatta  hela  anställningsförfarandet,
vilket  betyder  att en arbetssökande kan göra lagen
gällande  även om ett  anställningsbeslut  inte  har
fattats. Ytterligare ett förbud införs, nämligen mot
repressalier vid anmälan om diskriminering.
Såsom  komplettering  till  förbuden  föreslås  att
arbetsgivaren    skall    ha   vissa   skyldigheter.
Arbetsgivaren skall vidta aktiva  åtgärder  för  att
främja  etnisk  mångfald i arbetslivet; skyldigheten
föreslås  omfatta   såväl   arbetsförhållanden   som
rekrytering.  Vid påståenden om etniska trakasserier
har arbetsgivaren  vidare  en  skyldighet att utreda
omständigheterna och - i förekommande  fall  - vidta
de   åtgärder   som  skäligen  kan  krävas  för  att
förhindra fortsatta trakasserier.
Påföljderna       vid        överträdelse        av
diskrimineringsförbuden  skall även i fortsättningen
vara ogiltighet och skadestånd.
Tillsynen  av lagens efterlevnad  skall  utövas  av
Ombudsmannen  mot  etnisk diskriminering och Nämnden
mot diskriminering.
Ingen ändring föreslås  beträffande de processuella
bestämmelserna.
I  propositionen,  som  lades   fram   våren  1998,
föreslås lagen träda i kraft den 1 januari 1999.
Regeringen förklarar i propositionen sin avsikt att
initiera   en   utvärdering   av  lagen  efter  dess
ikraftträdande.
Förslagen till lagar om förbud  mot diskriminering i
arbetslivet av personer med funktionshinder  och  på
grund   av   sexuell  läggning  har  en  sinsemellan
likartad utformning  och  liknar  i  många avseenden
även   den   föreslagna   nya   lagen   mot   etnisk
diskriminering. De föreslås båda ha till ändamål att
motverka  diskriminering i arbetslivet på respektive
grund. Förbud skall omfatta både direkt och indirekt
diskriminering     och     gälla     oberoende    av
diskriminerande avsikt hos arbetsgivaren.   Förbudet
mot diskriminering av arbetssökande föreslås omfatta
hela  anställningsförfarandet,  och  oavsett om  det
fattas   ett   anställningsbeslut.   Vidare   åläggs
arbetsgivaren  en  utrednings- och åtgärdsskyldighet
vid  trakasserier  på   grund   av   funktionshinder
respektive   sexuell   läggning.   Tillsynen   skall
beträffande    diskriminering   av   personer    med
funktionshinder  även  i  fortsättningen  utövas  av
Handikappombudsmannen    medan    det    beträffande
diskrimineringen   på   grund  av  sexuell  läggning
inrättas ett nytt ombudsmannainstitut,  Ombudsmannen
mot  diskriminering  på  grund  av sexuell läggning.
Nämnden mot diskriminering föreslås  få tillsyn även
enligt dessa båda lagar.

Motionerna

I motioner från flertalet partier har  frågor av mer
principiell vikt tagits upp. Ett förslag  går  ut på
att  riksdagen  bör  avslå  propositionen.  I  andra
förslag          efterlyses         en        samlad
diskrimineringslagstiftning.

Moderaterna  begär i motion 1998/99:K336  yrkande  1
(delvis)    av    Mikael    Odenberg    m.fl.    ett
tillkännagivande om  en samordning av lagstiftningen
mot diskriminering; en lagstiftning som tar sikte på
skyddet  av mänskliga rättigheter  är  att  föredra,
heter det.  Motionärerna anser att riksdagen inte nu
bör fatta beslut i enlighet med regeringens förslag;
något formellt  yrkande  härom  förs emellertid inte
fram.  I  motion  1998/99:A722  yrkande  4  av  Lars
Lindblad m.fl. (m) föreslås ett tillkännagivande  av
innebörden           att          en          samlad
antidiskrimineringslagstiftning   skall  utredas.  I
yrkande   3   begärs  en  utvärdering  av   de   tre
diskrimineringslagar  som  regeringen  föreslår.  En
sådan  åtgärd  bör ses som ett första steg i arbetet
för ett ökat skydd  för de grupper som skall skyddas
mot diskriminering, anser motionärerna.

Vänsterpartiet  säger   sig   i  motion  1997/98:A67
yrkande 1 (delvis) av Gudrun Schyman  m.fl. välkomna
lagförslaget. Motionärerna bedömer att den nya lagen
blir  effektivare  än den gällande. Samtidigt  talar
många   skäl   för   att   alla    bestämmelser   om
diskriminering på arbetsmarknaden skall  samlas i en
lag,  anförs  det. Riksdagen föreslås hos regeringen
begära en utredning med detta syfte.

Kristdemokraterna  förespråkar  i  motion 1998/99:A3
yrkande 1 av Dan Ericsson m.fl. ett tillkännagivande
om en samordnad lagstiftning. Tre lagar  med  nästan
identisk uppbyggnad innebär onödigt krångel för både
företagare och arbetstagare, hävdas det.

Centern föreslår i motion 1997/98:A70  yrkande  1 av
Elving Andersson m.fl. att lagförslaget skall avslås
av   riksdagen.   Motionärerna   anser  att  de  tre
propositionerna om diskriminering i arbetslivet till
sin  uppbyggnad  och utformning starkt  påminner  om
varandra.  Enskilda   företagare   att   kommer   få
betydande  svårigheter  att  hantera  en  så komplex
lagstiftning.    I    yrkande    2     begärs    ett
tillkännagivande    om    en    samlad    lag    med
diskrimineringsförbud    och   andra   bestämmelser.
Överväganden     bör     göras     huruvida     även
jämställdhetslagen kan inarbetas i en  sådan ny lag,
anser  motionärerna.  Förslaget  om  en  samlad  lag
återkommer  i  motion  1998/99:A703  yrkande  3   av
Margareta    Andersson   m.fl.   liksom   i   motion
1998/99:K330 yrkande  2  av  Sofia  Jonsson  och Åsa
Torstensson.

Folkpartiet begär i motion 1997/98:A68 yrkande  3 av
Elver  Jonsson  m.fl.  att  regeringen utarbetar ett
förslag               innefattande               all
diskrimineringslagstiftning;  även  i  denna  motion
nämns  jämställdhetslagen bland övriga. Motionärerna
vänder sig  mot  den  ökade  komplexitet som kan bli
följden av splittringen i olika  lagar.  Det befaras
att   detta   i   sin   tur   även  leder  till  att
lagstiftningen minskar i tyngd.

I motion 1998/99:Sf635 yrkande  13 av Yvonne Ruwaida
(mp) sägs att lagen mot diskriminering  på  grund av
etnisk tillhörighet borde vara lika stark som  lagen
om     jämställdhet    på    arbetsmarknaden.    Ett
tillkännagivande  av  riksdagen  av  denna  innebörd
föreslås.

Utskottet

Inledningsvis  vill  utskottet  - med instämmande  i
regeringens synpunkter - understryka att strävandena
att motverka etnisk diskriminering  är  en  fråga om
att  verka för alla människors lika rättigheter  och
möjligheter,   vilket  i  grunden  är  en  fråga  om
demokratiska och  humanistiska  ideal  och  om  alla
människors lika värde. Ett demokratiskt samhälle kan
aldrig  acceptera  att  människor  behandlas  olika,
alltefter sin etniska eller kulturella bakgrund.
Utskottet  erinrar  om vad utskottet anförde hösten
1997  vid  behandlingen  av  proposition  1997/98:16
Sverige,   framtiden    och    mångfalden   -   från
invandrarpolitik  till  integrationspolitik.  Därvid
framhölls (1997/98:SfU6)  att  det  är  viktigt  att
integrationsarbetet    inriktas    på    att   skapa
möjligheter till individens egen försörjning. Att ha
en egen försörjning är ytterst betydelsefullt,  inte
minst  för  individens självkänsla och möjlighet att
delta i samhällslivet.
Samtidigt   nödgas    utskottet    konstatera   att
arbetslösheten bland personer med utländsk  härkomst
är betydligt större än bland infödda svenskar. I den
nu  aktuella  propositionen redovisas uppgifter  som
belyser svårigheterna för invandrarna att få arbete,
och   för   vissa  grupper   bland   dem   betecknas
arbetslöshetssiffrorna som närmast katastrofala. Som
regeringen anför  tyder  många  tecken på att det är
attityder  till personer med annan  etnisk  bakgrund
som spelar en roll i detta sammanhang. Man bör också
hålla  i  minnet   att   etnisk  diskriminering  har
allvarliga konsekvenser som  går  vida  utöver den i
och för sig viktiga frågan om arbetslöshet.
Viktiga   insatser  mot  etnisk  diskriminering   i
arbetslivet  görs  på  många  håll,  inte minst inom
ramen  för  det  samarbete  mellan  arbetsmarknadens
parter  som  har  byggts  upp  och som nu  utvecklas
vidare. Ett viktigt instrument för att förebygga och
motverka etnisk diskriminering är  lagstiftning.  DO
inrättades  år  1986;  verksamheten reglerades genom
lagen (1986:442) mot etnisk diskriminering, den s.k.
DO-lagen.  Reglerna  i  denna  lag  kom  senare  att
inarbetas    i   lagen   (1994:134)    mot    etnisk
diskriminering,  som  innebar en ökad inriktning mot
det  arbetsrättsliga  området  genom  införandet  av
förbud  mot  diskriminering   av  arbetssökande  och
arbetstagare. Lagstiftningen har således skärpts vid
några tillfällen.
Även nuvarande lag har emellertid  kritiserats  för
att  inte  vara  tillräckligt effektiv; den har inte
kommit att tillämpas  i  avsedd utsträckning. Kraven
på bevisning har bedömts vara  för  högt ställda för
den   som   anser  sig  diskriminerad.  Likaså   har
påföljdssystemet   beträffande  bl.a.  skadeståndens
nivå ifrågasatts. Utskottet delar därför regeringens
uppfattning   om   att   såväl   en   skärpning   av
förbudsreglerna som ytterligare  åtgärder behövs för
att etnisk diskriminering skall kunna motverkas.
Regeringens nu presenterade förslag  till  en ny lag
om  åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet
innebär  på  flera  punkter  en  skärpt  reglering i
förhållande  till  den  nuvarande. Det gäller  t.ex.
införandet  av en skyldighet  för  arbetsgivare  att
vidta  aktiva   åtgärder,   förbudet   mot  indirekt
diskriminering,  slopandet  av kravet på avsikt  hos
arbetsgivaren    och    utvidgningen    till    hela
rekryteringsförfarandet.  Utskottet  välkomnar detta
och tillstyrker därmed regeringens förslag  om en ny
lag. Utskottet anser att det är angeläget att den nu
föreslagna  lagen  införs utan ytterligare dröjsmål;
det är inte skäl nog  att  avvakta  resultatet av en
utredning  om en samlad diskrimineringslagstiftning.
I  det följande  återkommer  utskottet  i  fråga  om
enskilda  delar  av lagförslaget. Med det nu anförda
avstyrks motion 1997/98:A70 yrkande 1.

Såvitt gäller motionsförslagen om en samlad
lagstiftning anser utskottet att en sådan
ordning är att föredra. För såväl
arbetsgivare som övriga berörda är det av
värde med en diskrimineringslagstiftning i
samlad form. Enligt utskottets mening bör
ett utredningsarbete med detta syfte kunna
inledas redan nu. Inget torde heller hindra
att den av regeringen aviserade
utvärderingen av lagstiftningen genomförs
parallellt med den nu förespråkade
utredningen. Utskottet föreslår sålunda att
regeringen med anledning av här behandlade
motioner i berört avseende ges detta till
känna. Genom ett uttalande med denna
innebörd blir följande motioner helt eller
delvis tillgodosedda, nämligen 1998/99:K330
yrkande 2, 1998/99:K336 yrkande 1 (delvis),
1998/99:A722 yrkandena 3 och 4, 1997/98:A67
yrkande 1 (delvis), 1998/99:A3 yrkande 1,
1997/98:A70 yrkande 2, 1998/99:A703 yrkande
3, 1997/98:A68 yrkande 3 och 1998/99:Sf635
yrkande 13.


Utvidgning av lagen till även andra
samhällsområden

Motionerna

Kritik  mot  att regeringens  förslag  till  lag  är
begränsat till sådan diskriminering som förekommer i
arbetslivet framförs i två motioner.
Även andra delar  av  samhället  borde  innefattas,
heter det i Moderaternas motion 1998/99:K336 yrkande
1 (delvis) av Mikael Odenberg m.fl. och en utredning
efterlyses.
Vänsterpartiets   motion   1997/98:A67  yrkande   1
(delvis)  av  Gudrun Schyman m.fl.  går  ut  på  att
riksdagen hos regeringen  skall  begära en utredning
med  uppdrag  att föreslå hur även utbildnings-  och
värnpliktsväsendena      skall      omfattas      av
lagstiftningen.

Utskottet

Den  nuvarande  lagen mot diskriminering är, som har
framgått,   en   del    av    den    arbetsrättsliga
lagstiftningen.  I  lagen regleras de uppgifter  som
ankommer på DO; denne  skall  verka  för  att etnisk
diskriminering  inte förekommer i arbetslivet  eller
på  andra  områden   av  samhällslivet.  Regeringens
förslag till en ny lag innebär att DO:s uppgifter på
andra  områden  än  arbetslivet   skall  regleras  i
förordningen med instruktion för DO.
Utskottet har förståelse för det syfte  som  kommer
till  uttryck  i  de  aktuella  motionerna.  Det  är
särskilt   angeläget   att   etnisk   diskriminering
motverkas  inom utbildnings- och värnpliktsområdena,
som representerar  perioder  i  människors liv under
vilka många värderingar grundläggs.
Tidigare har utskottet uttalat (bet.  1997/98:SfU6)
att  den princip som demokratin och rättssystemet  i
vårt land bygger på är respekten för människors lika
värde.  Det innebär bl.a. att ingen skall missgynnas
på grund  av  ursprung,   etnisk  tillhörighet eller
kön.  Principen om allas rätt till lika  möjligheter
oavsett   bakgrund   görs   vidare   tydlig   i   de
övergripande       målsättningar       för       det
integrationspolitiska   arbete  som  regeringen  har
formulerat. Det var utskottets  bestämda uppfattning
att   samhället   skall   bekämpa   förekomsten   av
handlingar  som kränker denna princip.  Det  innebär
att  arbetet  med   att   förebygga   och   motverka
främlingsfientlighet,  rasism och diskriminering  är
ett  prioriterat område inom  integrationspolitiken.
Utskottet  ansåg att arbetet bör föras på samhällets
samtliga nivåer.
I  detta  sammanhang  vill  utskottet  peka  på  de
uppgifter  som   det   nya  Inte-grationsverket  har
tilldelats.  I  denna  fråga  framhöll  utskottet  i
nyssnämnda betänkande att  myndigheten  skall ha det
övergripande   ansvaret   för  att  verka  för  lika
rättigheter och möjligheter  för alla oavsett etnisk
och  kulturell  bakgrund,  förebygga   och  motverka
diskriminering, främlingsfientlighet och rasism samt
för  att  nyanlända  invandrare  får  stöd  för  sin
integration  i  det  svenska samhället. Vidare skall
myndigheten följa och utvärdera samhällsutvecklingen
mot bakgrund av samhällets  etniska  och  kulturella
mångfald.
Såvitt gäller DO:s uppgifter inom  andra områden än
arbetslivet  utgår  utskottet  från  att  DO även  i
fortsättningen ges en opinionsbildande roll  och att
funktionen   inte   heller   i  övrigt  inskränks  i
förhållande till vad som nu gäller.
Enligt  vad  utskottet  har erfarit  planeras  inom
Regeringskansliet   en  översyn   av   brottsbalkens
bestämmelse om olaga  diskriminering  (16 kap. 9 §).
Denna tar sikte på det fall en näringsidkare  i  sin
verksamhet  diskriminerar  någon  på  grund av bl.a.
etniskt  ursprung. Bestämmelsen tillämpas  också  på
den som är  anställd  i  näringsverksamhet  eller  i
övrigt  handlar  på en näringsidkares vägnar samt på
den som är anställd  i  allmän  tjänst eller innehar
ett allmänt uppdrag. I arbetet, som  förutses  kunna
inledas under innevarande år, skall bl.a. frågan  om
bestämmelsens effektivitet tas upp.
Mot  bakgrund  av  vad  som  här har anförts finner
utskottet   inte   anledning  att  nu   föreslå   en
utvidgning   av   lagens    regelverk.    Motionerna
1998/99:K336  yrkande  1  (delvis)  och  1997/98:A67
yrkande 1 (delvis) avstyrks.

Förbud mot etnisk diskriminering

Propositionen

Som   har  nämnts  i  det  föregående  föreslås  att
förbudet  mot  diskriminering  på  grund  av  etnisk
tillhörighet  skall  gälla såväl direkt som indirekt
diskriminering.
Med   direkt   diskriminering    avses    att    en
arbetssökande  eller  arbetstagare  missgynnas genom
att arbetsgivaren behandlar honom eller henne mindre
förmånligt än arbetsgivaren behandlar  eller  skulle
ha  behandlat personer med annan etnisk tillhörighet
i en  likartad  situation.  Missgynnandet  skall  ha
samband med etnisk tillhörighet. Förbudet mot direkt
diskriminering  skall  inte gälla om behandlingen är
berättigad av hänsyn till  ett  sådant ideellt eller
annat   särskilt   intresse  som  uppenbarligen   är
viktigare  än  intresset  av  att  förhindra  etnisk
diskriminering i arbetslivet.
Med   indirekt   diskriminering    avses   att   en
arbetssökande  eller  arbetstagare missgynnas  genom
att  arbetsgivaren  tillämpar  en  bestämmelse,  ett
kriterium eller ett förfaringssätt, som framstår som
neutralt  men  som i praktiken  särskilt  missgynnar
personer  av  en  viss  etnisk  tillhörighet.  Detta
gäller   såvida  inte   syftet   med   bestämmelsen,
kriteriet  eller  förfaringssättet  kan motiveras av
sakliga skäl och åtgärden är lämplig  och  nödvändig
för att syftet skall uppnås.

Förfaranden under rekryteringen

Motionerna

Motionsvägen  aktualiseras  frågor  som  gäller  två
moment   under   rekryteringsförfarandet,   nämligen
platsannonsering och meritvärdering.

I  motion  1997/98:A67  yrkande  4 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) föreslås riksdagen göra  ett uttalande som
går ut på att förbuden mot etnisk diskriminering bör
omfatta även platsannonsering.

I  samma motion - 1997/98:A67 yrkande  2  av  Gudrun
Schyman  m.fl.  (v) - begärs ett tillkännagivande om
meritvärdering.  Även  arbetsgivaren  bör  ha  vissa
skyldigheter    när    det    gäller    att    pröva
arbetssökandens   kvalifikationer,    hävdas    det.
Reglerna  bör  kompletteras  med  en  bestämmelse av
innebörden  att  man  inte  kan godta som förklaring
från  en  arbetsgivare  att det  saknats  tid  eller
resurser att pröva sökandens kvalifikationer.
Motion 1997/98:A68 yrkande 1 av Elver Jonsson m.fl.
(fp)  innehåller  krav  på ett  tillkännagivande  om
behovet av enkla rutiner för att översätta utländska
utbildningar och betyg.

Utskottet

Utskottet,   som   först  tar   upp   frågan   om
platsannonsering, erinrar om att den i propositionen
föreslagna skyldigheten  för arbetsgivaren att vidta
aktiva åtgärder är avsedd  att förhindra även sådant
diskriminerande beteende som  inte  faller  in under
diskrimineringsförbudet.   Skyldigheten   att  vidta
aktiva  åtgärder  är  alltså  tänkt  att komplettera
förbudet  att  diskriminera.  Det  kan gälla  sådana
situationer  då  det  inte  går  att urskilja  några
enskilda   arbetssökande   eller   arbetstagare.   I
propositionen    framhålls    just   diskriminerande
platsannonser som ett exempel på sådana åtgärder.
Utskottet finner - med hänvisning  till det anförda
- inga skäl till åtgärd från riksdagens sida. Motion
1997/98:A67 yrkande 4 avstyrks.
Vad  härefter  gäller frågan om meritvärdering  vill
utskottet    anföra     följande.    Förbudet    mot
diskriminering  föreslås,  som  har  framgått,  hela
rekryteringsförfarandet.  I  lagförslaget preciseras
detta till att omfatta när arbetsgivaren  beslutar i
en  anställningsfråga, tar ut en arbetssökande  till
anställningsintervju eller vidtar annan åtgärd under
ett anställningsförfarande.  Beträffande  den del av
processen   som   gäller  meritvärderingen  sägs   i
propositionen att en  arbetssökande som vill åberopa
vissa  meriter,  t.ex.  utländska  examina,  har  en
grundläggande skyldighet att själv göra sina meriter
"förståeliga"   för  arbetsgivaren.   Detta   gäller
oavsett  etnisk  tillhörighet.  Utskottet  finner  -
liksom regeringen  - att bara den arbetssökande, som
har gjort vad som kan  krävas  av  honom eller henne
och  ändå blir mindre förmånligt behandlad,  kan  ha
fog  för   ett   påstående   om   diskriminering  om
arbetsgivaren inte bedömer meriterna rättvist.
Utskottet vill härutöver påminna om Högskoleverkets
uppgifter.  Enligt sin instruktion (1995:945)  skall
verket   svara    för   bedömningar   av   utländska
utbildningar på eftergymnasial nivå, dels enligt vad
som är särskilt föreskrivet,  dels för tillämpningen
i Sverige av direktiv och konventioner.  Huvudsyftet
med värderingsverksamheten, som har funnits  i drygt
tio  år,  är  att underlätta inträdet på den svenska
arbetsmarknaden  för  personer  med  utländsk  högre
utbildning.  En  enskild  arbetssökande  kan således
kostnadsfritt   göra   en   skriftlig   ansökan  hos
Högskoleverket  om  att  få  ett utlåtande över  sin
utländska   examen.   I  rapporten   Värdering   och
erkännande     av    utländsk     högskoleutbildning
(Högskoleverkets  rapportserie  1998:15 R) lämnas en
redovisning    av   principer   och   metodik    för
verksamheten.
Såvitt    gäller   främst    gymnasienivån    eller
motsvarande  vill  utskottet peka på förslagen i det
nyligen  presenterade   betänkandet   Validering  av
utländsk   yrkeskompetens    (SOU  1998:165).   Däri
förordas att alla vuxna som så  önskar  skall  kunna
genomgå prov för att få sin yrkeskompetens - oavsett
i  vilket  land  denna  har  erhållits - jämförd och
jämställd med den yrkeskompetens som har sin grund i
gymnasieskolans yrkesutbildning  eller utbildning på
angränsande nivåer.
Mot bakgrund av vad som nu har redovisats avstyrker
utskottet  motionerna  1997/98:A67  yrkande   2  och
1997/98:A68 yrkande 1.

Ansvar för arbetsförmedlingens överträdelse av
diskrimineringsförbudet

Motionen

I  motion  1997/98:A67  yrkande  3 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) sägs att arbetsgivarens ansvar också skall
omfatta         sådan         överträdelse        av
diskrimineringsförbudet    som    den     offentliga
arbetsförmedlingen har gjort sig skyldig till.

Utskottet

Utskottet  instämmer  med motionärerna om vikten  av
att etnisk diskriminering  motverkas i alla led i en
rekryteringsprocess. Samtidigt  erinras  om  vad som
sägs  i  propositionen,  nämligen att den offentliga
arbetsförmedlingen  är  en  statlig  myndighet.  Det
skulle, menar regeringen, leda för långt att låta en
arbetsgivares ansvar utsträckas  till att omfatta en
arbetsförmedlares  åtgärder, t.ex.  bortsållning  av
arbetssökande med en viss etnisk tillhörighet.
Utskottet  ansluter   sig  i  detta  avseende  till
regeringens redovisade uppfattning.  Därutöver  vill
utskottet  framhålla  det  angelägna  i att man ökar
kunskapen hos arbetsförmedlingen om de  resurser som
personer     med     olika    etnisk    tillhörighet
representerar.  Med  hänvisning   härtill   avstyrks
motion 1997/98:A67 yrkande 3.

Positiv särbehandling

Propositionen

Såsom   har   nämnts   i   det  föregående  föreslår
regeringen en möjlighet till  undantag från förbudet
mot  direkt  diskriminering,  nämligen  för  ideellt
eller  annat  särskilt  intresse.   I  propositionen
påpekas  att  utredningen därutöver hade  föreslagit
ett undantag för  s.k. positiv särbehandling. Därmed
avsågs  en  särbehandling   som  är  en  del  i  ett
planmässigt  främjande  av ett  visst  syfte,  t.ex.
etnisk  mångfald.  Med  hänvisning   till   den  nya
bestämmelsen om aktiva åtgärder anser regeringen det
emellertid  inte nödvändigt med ett sådant undantag.
Frågan kan dock  prövas  på  nytt  när effekterna av
lagen kan ses, sägs det i propositionen.

Motionerna

I  två motioner tas frågan om positiv  särbehandling
upp.
I motion 1998/99:Sf612 yrkande 5 (delvis) av Gudrun
Schyman  m.fl.  (v) anförs att Vänsterpartiet godtar
regeringens förslag  om  att  någon regel om positiv
särbehandling  inte skall införas  nu.  Motionärerna
vill   dock   att   riksdagen    skall    göra   ett
tillkännagivande om att - som de betecknar - positiv
likabehandling  på arbetsmarknaden av personer  från
etniska minoriteter fortfarande har stor aktualitet.
Samtidigt understryker man vikten av att det görs en
terminologisk  skillnad   jämfört  med  ordalydelsen
enligt jämställdhetslagen. Om nämligen samma begrepp
skulle  användas  både  vad gäller  kön  och  etnisk
tillhörighet skulle detta leda till en automatik där
en invandrad man utan vidare  prioriteras framför en
svensk kvinna. Turordningen bör i stället vara sådan
att  en  arbetsgivare  vid  rekryteringsbehov  först
konstaterar vilket kön som är underrepresenterat och
därefter - vid lika meriter hos två sökande av detta
underrepresenterade   kön   -   tillämpar    positiv
likabehandling  så  att  en  sökande  från en etnisk
minoritet ges företräde.
I motion 1997/98:A69 yrkande 2 av Barbro  Johansson
m.fl.  (mp)  förordas att riksdagen beslutar om  att
förbudet   mot   direkt   diskriminering   i   8   §
lagförslaget skall  ges  den lydelse som återfinns i
motionen och som går ut på att positiv särbehandling
skall tillåtas.

Utskottet

Utskottet    konstaterar    att     förbudet     mot
diskriminering   syftar   till   att  främja  etnisk
mångfald.  Det  undantag  som  regeringen   föreslår
gäller   ideellt   eller  annat  särskilt  intresse.
Utredningen   hade   föreslagit    ytterligare   ett
undantag, nämligen för positiv särbehandling för att
främja   etnisk   mångfald.  En  motsvarande   sådan
bestämmelse finns i jämställdhetslagen.
Med positiv särbehandling menas att en sökande från
en  underrepresenterad   grupp   ges  företräde  vid
tillsättning av en befattning, trots  att  det finns
mer    meriterade    sökande    som    tillhör    en
överrepresenterad  grupp.  En  förutsättning är dock
att   den  som  får  befattningen  har   erforderlig
kompetens.  Det  skall  vidare  vara  fråga  om  ett
planmässigt främjande av ett visst syfte. Regler och
riktlinjer  förutsätts  ha  fastställts i samråd med
arbetsgivarens fackliga motparter.
Utskottet delar regeringens  uppfattning,  nämligen
att  regler  om positiv särbehandling för att främja
etnisk mångfald  inte  bör införas. Det finns, menar
utskottet,  skäl  att  avvakta   resultatet  av  den
utvärdering  som  regeringen  har sagt  sig  ha  för
avsikt att initiera.
Med   hänvisning   till  vad  som  nu   har   sagts
tillstyrker utskottet  propositionen  i  denna  del.
Motion  1997/98:A69 yrkande 2 avstyrks liksom motion
1998/99:Sf612 yrkande 5 (delvis); den sistnämnda får
anses delvis tillgodosedd med det anförda.

Skyldighet att vidta aktiva åtgärder

Propositionen

Regeringen    föreslår    att    arbetsgivare    och
arbetstagare  skall   samverka för att främja etnisk
mångfald i arbetslivet  (2  §).  Vidare föreslås att
arbetsgivaren  inom  ramen för sin verksamhet  skall
bedriva ett målinriktat arbete för att aktivt främja
etnisk mångfald i arbetslivet (4 §). Det betonas att
skyldigheten att vidta aktiva åtgärder skall ses som
ett komplement till förbudet  mot  diskriminering  -
ett  sätt  att  påskynda  en förändring i människors
attityder.   Arbetsgivarens  skyldigheter   omfattar
såväl arbetsförhållanden som rekrytering (5-7 §§).
I propositionen  redovisas  vidare  ett  förslag av
utredningen  som  gick ut på att det i lagen  skulle
tas in en särskild  bestämmelse  om  att lagen skall
gälla  även  om det finns kollektivavtal  som  avser
aktiva  åtgärder.  Regeringen  har  emellertid  inte
följt utredningen  på  denna  punkt; det påpekas att
den föreslagna lagen är tvingande och en sådan regel
därför är onödig.

Motionerna

Två  motioner berör frågan om vilka  slags  åtgärder
som arbetsgivarens  skyldighet  avses  omfatta. I en
annan motion tas frågan om kollektivavtal upp.

I  motion  1998/99:A722  yrkande 1 av Lars  Lindblad
m.fl. (m) kritiseras bestämmelsen om aktiva åtgärder
för att vara alltför vag, och motionärerna begär ett
tillkännagivande om att bestämmelsen i 4 § bör utgå.
I motion 1997/98:A68 yrkande  8  av  Elver  Jonsson
m.fl. (fp) efterlyses en precisering av vilka aktiva
åtgärder  arbetsgivarna skall vidta för att motverka
etnisk  diskriminering.   I   motion   1998/99:Sf634
yrkande 5 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)  begärs  ett
tillkännagivande  om  att  DO  bör ges i uppdrag att
stödja och utveckla arbetet för  etnisk jämställdhet
i företagen.
I motion 1997/98:A69 yrkande 3 av  Barbro  Johansson
m.fl.   (mp)  begärs  att  det  i  lagen  införs  en
uttrycklig  regel om att arbetsgivarens skyldigheter
enligt lagen  skall gälla även om ett kollektivavtal
har träffats om aktiva åtgärder.

Utskottet

Bestämmelsen om  aktiva  åtgärder  går ut på att ett
mångfaldstänkande          hos         arbetsgivare,
arbetstagarorganisationer och  enskilda arbetstagare
skall främjas. Det förhållandet  att sådana åtgärder
också förutsätts bli genomförda i  samverkan  mellan
arbetsgivare  och  arbetstagare  ökar  möjligheterna
till  acceptans  hos  båda  parter.  Som  regeringen
påpekar  är  skyldigheten  att vidta aktiva åtgärder
avsedd att komplettera förbuden  mot diskriminering.
Regeringen   framhåller   att  en  skillnad   mellan
bestämmelserna är att förbuden - genom sin normativa
verkan  -  förutsätts  motverka   diskriminering  på
längre  sikt  medan  skyldigheten att  vidta  aktiva
åtgärder i första hand är inriktad på att åstadkomma
förändringar på kort sikt.
Utskottet  anser  mot  denna   bakgrund   att   den
föreslagna   bestämmelsen   om   skyldighet  för  en
arbetsgivare  att  vidta aktiva åtgärder  utgör  ett
välkommet tillskott när det gäller möjligheterna att
motverka etnisk diskriminering i arbetslivet.
I några av motionerna  kritiseras  föreskrifterna i
de  aktuella  paragraferna  för  att  de är  alltför
allmänt hållna. Denna omständighet, liksom  att  det
inte   heller   i   motivuttalanden  lämnas  närmare
anvisningar om vilka  åtgärder som kan komma ifråga,
har uppfattats som ett problem.
Med  anledning  av  dessa  aspekter  gör  utskottet
följande bedömning. Uttalandena  i  propositionen om
aktiva åtgärder är inte så tydliga att de kommer att
bli   styrande   för   hur  arbetet  med  de  aktiva
åtgärderna skall gå till. Således anges inte om krav
på t.ex. platsannonsering  kommer  att ställas på en
småföretagare som snabbt behöver anställa en person.
Eftersom arbetsplatser ser mycket olika  ut  är  det
varken  möjligt  eller  önskvärt  att  ge uttömmande
eller alltför detaljerade anvisningar för alla olika
åtgärder   som   bör   och   kan   komma   i  fråga.
Arbetsmarknadens  parter bör ges utrymme att  själva
finna  de arbetsmetoder  och  tillvägagångssätt  som
bäst  passar  deras  förhållanden.  Av  lagförslaget
framgår      att      arbetsgivaren      beträffande
arbetsförhållanden  skall genomföra sådana  åtgärder
som  med  hänsyn  till arbetsgivarens  resurser  och
omständigheterna  i   övrigt   kan   krävas  (5  §).
Utskottet  utgår  från att parterna i sin  samverkan
åstadkommer en god  avvägning  mellan lagens krav på
aktiva  åtgärder  för att främja etnisk  mångfald  i
arbetslivet och de  krav  som  ställs  på en enskild
arbetsgivare, så att arbetet med rekrytering m.m. på
den enskilda arbetsplatsen inte blir så otymplig att
det  hämmar  nyanställningar. Utskottet vill  betona
det  angelägna  i  att  denna  del  av  lagen  ägnas
särskild   uppmärksamhet   i   den  utvärdering  som
regeringen har aviserat och till  vilken utskottet i
det föregående har hänvisat.
Utskottet  vill  i  sammanhanget  upplysa   om  att
regeringen  den  29 oktober 1998 har givit i uppdrag
till DO att utforma råd för det målinriktade arbetet
för att främja etnisk  mångfald  i  arbetslivet.  DO
skall även redovisa hur information om dessa råd bör
ges.  Uppdraget  skall  redovisas  senast den 1 mars
1999.  Enligt  vad utskottet har erfarit  kan  råden
komma att ges ut  i  form  av  en handbok. Utskottet
förutsätter att detta underlag föreligger  senast  i
samband med lagens ikraftträdande.
Mot  bakgrund  av  vad utskottet nu anfört avstyrks
motionerna  1998/99:A722   yrkande   1,  1997/98:A68
yrkande 8 och 1998/99:Sf634 yrkande 5.
Vad härefter gäller motionsförslaget om  att  det  i
lagen    bör   införas   en   bestämmelse   om   att
arbetsgivarens  skyldighet  enligt lagen gäller även
om  kollektivavtal om aktiva åtgärder  har  träffats
vill   utskottet   framhålla   följande.   Utskottet
instämmer med motionärerna i att det är viktigt  att
en överenskommelse om aktiva åtgärder kan träffas  i
kollektivavtal. Däremot är det inte behövligt med en
särskild  bestämmelse  i lagen om en sådan möjlighet
eller om att lagen skall  gälla  även  om  det finns
kollektivavtal.  Skälet  är, som regeringen påpekar,
att lagen är tvingande. Utskottet  anser  det därför
inte  motiverat  att  ställa  sig bakom förslaget  i
motion 1997/98:A69 yrkande 3, varför det avstyrks.

Trakasserier

Propositionen

Regeringen föreslår att en arbetsgivare  skall vidta
åtgärder  för att förebygga och förhindra att  någon
arbetstagare  utsätts för etniska trakasserier eller
för repressalier  på  grund  av en anmälan om etnisk
diskriminering  (6  §).  En  arbetsgivare   som  får
kännedom om att en arbetstagare anser sig ha  blivit
utsatt   för   etniska   trakasserier  av  en  annan
arbetstagare skall utreda  omständigheterna kring de
uppgivna  trakasserierna  och  i  förekommande  fall
vidta de åtgärder som skäligen  kan  krävas  för att
förhindra fortsatta trakasserier (13 §).
Med   etniska   trakasserier  avses  uppträdande  i
arbetslivet som kränker  en arbetstagares integritet
och  som  har  samband  med  arbetstagarens  etniska
tillhörighet (3 § andra stycket).
Skadeståndsskyldighet  förslås  skall   åligga  den
arbetsgivare som underlåter att utreda ett påstående
om etniska trakasserier eller  att  - i förekommande
fall - vidta skäliga åtgärder (19 §).

Motionerna

Fyra   motionsförslag   berör   frågan   om  etniska
trakasserier.     Ett    förslag    gäller    främst
definitionen. Två förslag  har  att göra med vem det
är   som   utsätter  en  arbetstagare  för   etniska
trakasserier  och vem som skall bära ansvaret; i det
ena   fallet   gäller    det    trakasserier    från
arbetsgivarens  sida,  i  det  andra  när  det är en
arbetskamrat   som   trakasserar.  Slutligen  berörs
arbetsgivarens  skyldighet   att   utreda   påstådda
trakasserier.

I  motion  1997/98:A67  yrkande  5 av Gudrun Schyman
m.fl.  (v)  begärs  ett  tillkännagivande   om   att
trakasserier som tar sig etniska uttryck måste anses
ha  samband med etnisk tillhörighet. Motiveringen är
att en  arbetsgivare  inte  i  efterhand skall kunna
skylla på personliga motsättningar,  när skälet till
trakasserierna i själva verket har varit  av etniskt
slag.

I  motion  1997/98:A68  yrkande  7  av Elver Jonsson
m.fl. (fp) föreslås att ett större ansvar bör läggas
på   den  arbetstagare  som  trakasserar  en   annan
arbetstagare.    Regeringens    förslag    är   inte
tillräckligt  långtgående, hävdar motionärerna,  som
begär ett tillkännagivande härom.
I motion 1997/98:A67  yrkande  7  av Gudrun Schyman
m.fl.  (v) uttrycks önskemål om en ny  11  § i lagen
med  följande  lydelse:  "En  arbetsgivare  får inte
heller  utsätta  en arbetssökande eller arbetstagare
för etniska trakasserier".
I motion 1997/98:A67 yrkande 6 av Gudrun Schyman (v)
begärs att riksdagen skall göra ett tillkännagivande
om  arbetsgivarens   utredningsskyldighet   när  det
föreligger    motstridiga   uppgifter   om   etniska
trakasserier. Innebörden är att det bör ställas krav
på arbetsgivaren att vara aktiv.

Utskottet

Såsom framgår av propositionen avser flertalet av de
trakasserier  som   anmäls   till   DO   sådana  som
arbetstagare    utsätter    varandra   för.   Enligt
utskottets mening är det angeläget  att bestämmelser
införs som lägger ett ansvar på en arbetsgivare  att
utreda  påståenden  om  och  åtgärda  förekomsten av
etniska trakasserier mellan arbetstagare.
Det  förslag  som  förs  fram  i motion 1997/98:A67
yrkande 5 går ut på att även sådana trakasserier som
tar sig etniska uttryck måste anses  ha  samband med
etnisk tillhörighet. Vad motionärerna har  i  åtanke
är  en  situation  då en arbetstagare exempelvis ges
ett nedsättande tillmäle  med  etnisk anknytning men
då  orsaken  till  beteendet  inte är  vederbörandes
etniska   tillhörighet   utan   enbart    personliga
motsättningar.  Regeringen,  som  påpekar  att   ett
förslag   av  denna  innebörd  hade  lagts  fram  av
utredningen,  motsätter sig emellertid en sådan, mer
vidsträckt  definition.   Enligt   vad  som  sägs  i
propositionen  bör  sådana  handlingar  inte  utgöra
etniska trakasserier eftersom  de  inte  har samband
med den enskildes etniska tillhörighet.
Utskottet  ansluter  sig  till  vad regeringen  har
anfört.  Motion  1997/98:A67  yrkande   5   avstyrks
följaktligen.
Enligt  vad  som  sägs i motion 1997/98:A68 bör  ett
större  ansvar  läggas   på   den  arbetstagare  som
trakasserar en annan arbetstagare. Utskottet anser -
liksom  motionärerna  -  att  etniska   trakasserier
mellan  arbetstagare  på  alla  sätt  bör motverkas.
Såvitt gäller frågan om att i den nu aktuella  lagen
ta in bestämmelser om arbetstagarens ansvar hänvisar
utskottet  till  vad  som  sägs i propositionen. Där
understryks att det inte är  aktuellt  att i den nya
lagen införa ansvar för den som trakasserar.  Skälet
är att den arbetsrättsliga lagstiftningen bygger  på
ett   avtalsförhållande   mellan   arbetsgivare  och
arbetstagare; grunden för arbetsgivarens  ansvar  är
anställningsavtalet.      Något      avtalsrättsligt
förhållande finns däremot inte mellan  arbetstagare.
Det   skulle   strida  mot  principerna  för  lagens
uppbyggnad att införa  ett  sådant ansvar. Utskottet
ansluter sig till uppfattningen  om  att det i lagen
inte  bör  tas in någon bestämmelse som  riktar  sig
direkt till den arbetstagare som trakasserar.
Det  finns  emellertid   skäl  att  påminna  om  de
möjligheter som ändå står till  buds  när det gäller
att  den  arbetstagare  som  utsätter  en annan  för
trakasserier själv skall kunna "känna av" effekterna
av sitt handlande.
En    möjlighet    avser    sådana   åtgärder   som
arbetsgivaren  kan vidta. Enligt  det  nu  framlagda
lagförslaget har arbetsgivaren en skyldighet att - i
förekommande fall  -  vidta skäliga åtgärder. Syftet
är att få den arbetstagare  som trakasserar en annan
att upphöra med sitt beteende.  I  första hand torde
det, enligt vad som sägs i utredningen, bli fråga om
att  arbetsgivaren genom tillsägelse  eller  varning
försöker    få   arbetstagaren   att   upphöra   med
trakasserierna. Ytterst sett kan en bedömning enligt
reglerna om saklig grund för uppsägning eller avsked
i  lagen  (1982:80)  om  anställningsskydd  komma  i
fråga.  Det   bör   erinras   om   att  lagförslaget
innefattar  bestämmelse  om att en arbetsgivare  som
inte  fullgör sina skyldigheter  i  detta  hänseende
skall betala  skadestånd  till arbetstagaren för den
kränkning som underlåtenheten innebär.
En andra möjlighet avser sådana  åtgärder  som  den
trakasserade  själv  kan  vidta. Den som trakasserar
någon - handgripligen eller  genom annat hänsynslöst
beteende   -   kan   dömas   för   ofredande   eller
förolämpning enligt 4 kap. 7 § respektive 5 kap. 3 §
brottsbalken.  Möjligheter  till  skadestånd   finns
genom både en brottsmålsprocess och en civilrättslig
ordning genom talan om skadestånd på grund av brott.
Sammanfattningsvis  finner utskottet inte att någon
sådan  åtgärd  som  föreslås  i  motion  1997/98:A68
yrkande 7 är påkallad. Motionen avstyrks därför.
Vad  härefter gäller kravet  på  införandet  av  ett
förbud   för   en   arbetsgivare   att   utsätta  en
arbetssökande  eller  arbetstagare  för trakasserier
gör   utskottet  följande  bedömning.  Inledningsvis
erinras  om  att  det föreslagna förbudet mot etnisk
diskriminering även  kan  omfatta  trakasserier från
arbetsgivarens   sida;   förutsättningen    är   att
trakasserierna  innebär  ett  missgynnande  som  har
samband med den etniska tillhörigheten. Vidare kan -
som  nyss  har  nämnts   -  brottsbalkens regler bli
tillämpliga.
Samtidigt finns - som regeringen  anför  - skäl som
talar  emot  att  införa  en  särskild  förbudsregel
beträffande  trakasserier från en arbetsgivare.  Som
exempel nämns  då  någon är i arbetsgivarens ställe,
t.ex. en förman, och   trakasserar  en arbetstagare.
En sådan handling kan emellertid inte  anses ligga i
uppdraget  att representera arbetsgivaren.  Det  är,
menar regeringen,  inte lämpligt att en arbetsgivare
åläggs skadeståndsskyldighet  för sådana förfaranden
som någon i hans eller hennes ställe gör sig skyldig
till och ligger vid sidan av arbetsuppgiften och som
därtill kan utgöra brottsliga handlingar.
Utskottet delar denna uppfattning.  Mot bakgrund av
vad   här  har  sagts  avstyrker  utskottet   motion
1997/98:A67 yrkande 7.
Slutligen  tar  utskottet  upp  förslaget som gäller
arbetsgivarens   skyldighet   att  utreda   påstådda
trakasserier.  Motionärerna  menar   att  det  skall
ställas högre krav på arbetsgivaren att  vara  aktiv
när  det finns motstridiga uppgifter. Utskottet vill
här hänvisa  till  vad  som  sägs  i  propositionen,
nämligen att i de fall då de inblandade lämnar olika
uppgifter  och  förhållandena  i  övrigt  är  oklara
åligger   det   arbetsgivaren   att   bilda  sig  en
uppfattning och vara mera aktiv när det  gäller  att
bidra  till  att  ytterligare  utredning kommer till
stånd. Arbetsgivarens utredningsskyldighet  är,  som
det   påpekas,  slutförd  när  vederbörande  vid  en
objektiv  bedömning  har gjort vad han eller hon har
kunnat för att utreda  frågan.  Som har nämnts i det
föregående  är arbetsgivaren skadeståndsskyldig  vid
underlåtenhet att iaktta sin skyldighet.
Med hänsyn till  vad  som här har redovisats finner
utskottet inte skäl för  någon riksdagens åtgärd med
anledning  av  motion  1997/98:A67  yrkande  6,  som
alltså avstyrks.

Bevisbördan vid diskriminering

Gällande regler

Den  nuvarande  lagen  mot   etnisk   diskriminering
innehåller  inte  någon  regel  om  fördelningen  av
bevisbördan  mellan  parterna.  Viss vägledning  kan
dock  hämtas från proposition 1994/95:101,  där  det
sägs att  det  ligger  närmast  till  hands  med  en
uppdelning  av  bevisbördan  enligt  den  modell som
används i mål om kränkning av föreningsrätten.

På  EG-rättens  område  har  den  15  december  1997
beslutats ett direktiv (97/80/EG) om bevisbördan vid
mål  om  könsdiskriminering.  Enligt detta är det en
arbetstagare   eller   en  arbetssökande   som   har
bevisbördan     för     de     påstådda     faktiska
omständigheterna,    medan    det    ankommer     på
arbetsgivaren  att  motivera  uppenbara skillnader i
behandling.  Direktivet  skall  vara   genomfört   i
medlemsländerna senast den 1 januari år 2001.

Propositionen

Regeringen gör bedömningen att EG-direktivet i fråga
om  könsdiskriminering  bör kunna tjäna som förebild
för  bevisbördans placering  i  den  nya  lagen  mot
etnisk  diskriminering. Huvudregeln bör vara att den
som anser sig diskriminerad har att lägga fram fakta
som  ger  anledning  att  anta  att  det  förekommit
diskriminering.
Vid  direkt   diskriminering   föreslås   att   den
arbetssökande  eller  arbetstagaren skall styrka att
det finns en etnisk faktor och att arbetsgivaren har
behandlat  henne eller honom  mindre  förmånligt  än
arbetsgivaren   behandlar   andra  eller  skulle  ha
behandlat  andra  med  annan  etnisk   tillhörighet.
Härefter har arbetsgivaren att dels ange  orsak till
handlandet,  dels  styrka  att det inte är förbjudet
enligt lagen.
Vid  indirekt  diskriminering   föreslås   att  den
arbetssökande eller arbetstagaren skall visa att den
till  synes  neutrala bestämmelsen eller motsvarande
särskilt missgynnar  den  grupp  som  han  eller hon
anser  sig  tillhöra  jämfört  med  övriga  grupper.
Härefter  bör  arbetsgivaren  - för att freda sig  -
kunna  visa dels att syftet med  bestämmelsen  eller
motsvarande   är   sakligt   motiverad,   dels   att
bestämmelsen   eller   motsvarande  är  lämplig  och
nödvändig för att syftet skall nås.
I detta senare fall görs  i  propositionen följande
kommentar. Även om det kan förefalla  betungande för
arbetsgivaren att freda sig från antagande  om brott
mot  diskrimineringsförbuden skall dock beaktas  att
det   för    den    enskilde   arbetssökande   eller
arbetstagaren   kommer    att   vara   förenat   med
svårigheter att visa att det  har  förekommit mindre
förmånlig  behandling  som  har samband  med  etnisk
tillhörighet.

Motionen

I motion 1997/98:A67 yrkande  8  av  Gudrun  Schyman
m.fl.    (v)   begärs   ett    tillkännagivande   om
bevisbördans  placering vid indirekt diskriminering.
Motionärerna anser  att  regeringen felaktigt hävdar
att arbetstagaren även vid  sådan diskriminering har
att   visa  att  det  förekommit  mindre   förmånlig
behandling  som har samband med etnisk tillhörighet.
Något sådant  samband  behöver  inte  styrkas, anför
motionärerna.

Utskottet

Enligt   utskottets  mening  bör  det  vid  indirekt
diskriminering  åligga  arbetstagaren  att visa dels
förekomsten    av    en   viss   bestämmelse   eller
motsvarande, dels att bestämmelsen eller motsvarande
särskilt   missgynnar   den    etniska   grupp   som
arbetstagaren   anser  sig  tillhöra.   Därmed   har
arbetstagaren gjort  det antagligt att han eller hon
har blivit diskriminerad  på  grund  av  sin etniska
tillhörighet. Utskottet anser att motion 1997/98:A67
yrkande   8   är  tillgodosedd  och  bör  avslås  av
riksdagen.

Skadestånd vid diskriminering

Propositionen

Såvitt         gäller        överträdelse         av
diskrimineringsförbuden  föreslår  regeringen  ingen
ändring  i  påföljdssystemet;  även i fortsättningen
skall det således omfatta ogiltighet och skadestånd.
Allmänt skadestånd, som utgör kompensation  för den
kränkning  som  ett  lagbrott  har  inneburit, skall
kunna    lämnas   till   både   arbetssökande    och
arbetstagare.   Ekonomiskt   skadestånd,  som  utgör
kompensation för förlust i form  av t.ex. mistad lön
och andra förmåner, skall kunna lämnas  endast  till
arbetstagare.

Motionerna

I  tre  motioner berörs frågan om skadestånd. Två av
dem gäller  krav  på  att även ekonomiskt skadestånd
skall  kunna lämnas till  arbetssökande.  En  gäller
möjligheten att undkomma skadestånd i vissa fall.

I motion  1997/98:A67  yrkande  9  av Gudrun Schyman
m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande  om  att  även
arbetssökande  som  diskrimineras  bör  ha rätt till
ekonomiskt skadestånd.
I motion 1997/98:A69 yrkande 5 av Barbro  Johansson
m.fl.  (mp)  krävs  att  frågan  om möjligheten till
ekonomiskt    skadestånd    för   en   diskriminerad
arbetssökande övervägs ytterligare.
I  motion 1997/98:A68 yrkande  6  av  Elver  Jonsson
m.fl.  (fp)  sägs  att det är orimligt med påföljder
för en arbetsgivare  vid  en indirekt diskriminering
som är oavsiktlig. Motionärerna  framhåller  att  en
arbetsgivare   kan   sakna  insikt  om  den  etniska
tillhörigheten  hos en  arbetstagare.  Att  särskilt
småföretagare skall  kunna  drabbas av skadestånd är
inte acceptabelt. Ett tillkännagivande härom begärs.

Utskottet

I   fråga   om  ekonomiskt  skadestånd   även   till
arbetssökande   finner  utskottet  inget  skäl  till
ändring  i  den  föreslagna   ordningen.   Utskottet
instämmer   i  den  bedömning  som  regeringen  gör,
nämligen att arbetssökande av principiella skäl inte
skall kunna få ekonomiskt skadestånd. Ett anspråk på
ekonomisk kompensation  måste  grundas  på  att  den
arbetssökande  skulle ha en principiell rätt till en
viss anställning - eller åtminstone till de förmåner
som följer med en  anställning.  En sådan rätt finns
inte på den privata delen av arbetsmarknaden.
Motionerna  1997/98:A67 yrkande 9  och  1997/98:A69
yrkande 5 avstyrks mot bakgrund av det nu anförda.
När  det  härefter   gäller   möjligheten   för   en
arbetsgivare  att  i  vissa fall undkomma skadestånd
vill  utskottet framhålla  följande.  I  likhet  med
regeringen anser utskottet att om lagen skulle komma
att få  långtgående  negativa  ekonomiska  följder -
särskilt   för   arbetsgivare  med  få  anställda  -
riskerar man att den motverkar sitt syfte.
Såsom anförs i propositionen föreslås ingen ändring
i gällande ordning. Den berörda regeln innebär att -
om det är skäligt  -  ett  skadestånd kan sättas ned
eller helt falla bort. Regeringen anser att ett fall
som ligger särskilt nära till  hands för nedsättning
av skadeståndet är när en indirekt diskriminering är
helt  oavsiktlig  och  arbetsgivaren  varken  insett
eller bort inse att tillämpningen  av en bestämmelse
eller motsvarande skulle medföra en diskriminering.
I ett inledningsskede bör vidare, såsom framhålls i
propositionen,  t.ex. indirekt diskriminering  -  då
arbetsgivaren varken insåg eller borde ha insett den
diskriminerande  effekten   -  i  vissa  fall  kunna
medföra att ett skadestånd jämkas till noll.
Utskottet,  som  förutsätter  att  tillämpningen  i
detta  avseende  noga  följs upp, anser  att  motion
1997/98:A68 yrkande 6 härigenom  blir  tillgodosedd.
Den avstyrks följaktligen.

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering

Gällande regler

Enligt  lagen  mot  etnisk  diskriminering finns  en
ombudsman  (DO)  som  skall  verka  för  att  etnisk
diskriminering inte förekommer  i  arbetslivet eller
på  andra  områden  av  samhällslivet.  DO   är   en
självständig    myndighet   under   regeringen   och
samtidigt en av regeringen utsedd ombudsman.
Vidare  utser  regeringen   en   nämnd  mot  etnisk
diskriminering. Dess uppgifter är bl.a.  att  ge  DO
råd  i  principiellt viktiga frågor om tillämpningen
av lagen och pröva ärenden om överklagande av vite.

Propositionen

Regeringen  föreslår  att  DO  och  nämnden skall ha
tillsyn  över  arbetsgivarnas efterlevnad  av  såväl
diskrimineringsförbud   som   skyldighet  att  vidta
aktiva åtgärder. Samtidigt säger  sig  regeringen ha
för  avsikt  att  föreslå en utvidgning av  nämndens
arbetsuppgifter  till   att   omfatta   även   sådan
diskriminering  i  arbetslivet  som  är  grundad  på
funktionshinder   respektive  sexuell  läggning  och
föreslår  i  enlighet  därmed  en  namnändring  till
Nämnden mot diskriminering.
Enligt regeringens  uppfattning bör de bestämmelser
som  avser DO:s och nuvarande  Nämndens  mot  etnisk
diskriminering   uppgifter   på   andra  områden  än
arbetslivet  inte  ingå i den nya lagen.  I  stället
föreslås att bestämmelserna  tas  in i instruktionen
för respektive myndighet.

Motionerna

I  tre  motioner berörs frågan om DO:s  ställning  i
förhållande till regeringen. I en av dem förespråkas
härutöver  att  diskrimineringsombudsmannainstituten
slås ihop.

I motion 1998/99:A3  yrkande 3 av Dan Ericsson m.fl.
(kd)  hävdas  att  DO  bör   vara   fristående  från
regeringen. Motionärerna är kritiska mot regeringens
förslag  om att DO:s kompetens på andra  områden  än
arbetslivet    skall   tas   in   i   instruktionen;
uppgifterna bör i stället regleras genom lag och ett
tillkännagivande härom begärs.
Motsvarande   synpunkter    framförs    i    motion
1997/98:A69  yrkande  1  av  Barbro  Johansson m.fl.
(mp). Riksdagen föreslås anta motionärernas  förslag
till  en  särskild  lag  om  Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering och som avser även  andra  områden av
samhällslivet än arbetslivet.
I  motion  1997/98:A68  yrkande  9 av Elver Jonsson
m.fl.  (fp) begärs ett tillkännagivande  om  att  DO
skall ha  en  fristående roll.  Lojalitetskonflikter
skall aldrig kunna misstänkas, anförs det.
I motion 1998/99:A3  yrkande 2 av Dan Ericsson m.fl.
(kd)  begärs  ett  tillkännagivande   om   samordnad
myndighet för ombudsmannaväsendet mot diskriminering
i arbetslivet.

Utskottet

Motionsförslag beträffande ombudsmannainstitutet har
behandlats  vid  en rad tillfällen av riksdagen.  De
rör såväl frågan om  ombudsmännens  ställning som en
sammanslagning av olika ombudsmän.

I  samband med behandlingen av motioner  om  statlig
förvaltning        våren        1998        framhöll
konstitutionsutskottet  i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1997/98:KU21 inledningsvis att riksdagens
ombudsmän  (JO)  har en formell  ställning  och  ett
uppdrag     som     skiljer      sig     från     de
ombudsmannafunktioner som lyder under  regeringen. I
grundläggande  hänseenden vilar JO-institutionen  på
bestämmelser       i       grundlagen;        övriga
ombudsmannafunktioner regleras däremot i allmän lag.
Vidare är JO:s uppgift i främsta rummet att vara  en
kontrollinstans        gentemot       myndigheterna.
Konsumentombudsmannens                         (KO),
Jämställdhetsombudsmannens (JämO), Barnombudsmannens
(BO)  och  Handikappombudsmannens  (HO) uppgifter är
närmast  att implementera och/eller följa  upp  viss
lagstiftning  på  enskilda  politikområden eller att
allmänt  främja  utvecklingen  på   dessa   områden.
Utskottet  fortsatte med att konstatera att det  kan
finnas problem  som  har  att göra med mångfalden av
ombudsmannaorgan och en därav följande svårighet att
överblicka området. Regeringen borde därför överväga
en sådan utredning vid den fortsatta behandlingen av
de utredningsbetänkanden avseende  diskriminering på
grund   av   etnisk   tillhörighet,  funktionshinder
respektive   sexuell   läggning    som   just   hade
presenterats        vid        tidpunkten        för
konstitutionsutskottets     behandling.      Berörda
motioner         avstyrktes         därmed        av
konstitutionsutskottet.
Hösten  1998  behandlade socialförsäkringsutskottet
ett förslag beträffande  DO:s ställning i en motion,
1998/99:Sf634  yrkande 4 av  Lars  Leijonborg  m.fl.
(fp).  I  sitt  av   riksdagen  godkända  betänkande
1998/99:SfU2 påminde utskottet om att riksdagen året
dessförinnan hade avslagit  regeringens  förslag  om
att  inordna  DO  i  den föreslagna nya myndigheten,
Integrationsverket. Utskottet anförde att DO således
alltjämt   har   en  självständig   ställning.   Det
hänvisades  samtidigt   till   den   då  förestående
behandlingen av tre propositioner med  förslag  till
diskrimineringslagstiftning,   varigenom  DO  skulle
kunna komma att få utvidgade befogenheter. Utskottet
ansåg    att    den   fortsatta   behandlingen    av
propositionerna borde  avvaktas.  Frågan om huruvida
DO  skall  vara en myndighet under riksdagen  borde,
enligt utskottets  mening,  inte ses isolerat utan i
sammanhang med övriga ombudsmannainstitut.
Utskottet  noterar vidare att  HO:s  verksamhet  är
föremål för en översyn. Enligt direktiven (1997:131)
skall  en  utredare  bl.a.  kartlägga  likheter  och
olikheter mellan  HO:s verksamhet och den verksamhet
som  bedrivs  av  andra   ombudsmän  och  eventuella
oklarheter  i  fördelningen av  arbetsuppgifter  och
ansvarsområden mellan  HO  och  andra ombudsmän. Det
sägs samtidigt att översynen kan  komma att påverkas
av  resultatet  av  riksdagens  behandling   av   de
motioner  i  ämnet  som väckts under hösten 1997 och
till vilka det hänvisas  i direktiven. Resultatet av
uppdraget skall redovisas senast den 30 april 1999.
Regeringen har vidare uttalat  sin avsikt att under
år  1999  inleda  ett  arbete med inriktning  på  en
sammanslagning  av bl.a.  DO  och  Ombudsmannen  mot
diskriminering på  grund av sexuell läggning till en
gemensam myndighet.  Härvid  skall  effekterna på de
olika funktionerna analyseras (prop. 1997/98:180). I
denna analys bör även handikappombudsmannafunktionen
ingå, anför regeringen (prop. 1997/98:179).
Utskottet  finner att syftet med motion  1998/99:A3
yrkande 2 blir  tillgodosett  genom  vad som här har
anförts;   den  avstyrks  därför  liksom  motionerna
1998/99:A3 yrkande  3,  1997/98:A69  yrkande  1  och
1997/98:A68 yrkande 9.

Arbetstagarorganisations talerätt om
vitesföreläggande

Propositionen

Som  har  framgått  i det föregående föreslås att DO
skall ha tillsyn över  de  nya  reglerna  om  aktiva
åtgärder. Förslaget innebär att DO får rätt att föra
talan    om    vitesföreläggande   i   Nämnden   mot
diskriminering i  fråga  om  arbetsgivare  som  inte
fullgör   sina   skyldigheter   att   främja  etnisk
mångfald.    Bestämmelsen    återfinns    i   26   §
lagförslaget.
I    propositionen   redovisas   ett   förslag   av
utredningen  om att även en arbetstagarorganisation,
till   vilken   en   arbetsgivare   är   bunden   av
kollektivavtal, skall kunna göra en framställan till
Nämnden mot diskriminering  om att arbetsgivaren vid
vite skall föreläggas att fullgöra sina skyldigheter
beträffande aktiva åtgärder.  En  sådan  ordning kan
vara positiv, anför regeringen, som emellertid  inte
tar   fasta   på   förslaget.   Enligt   regeringens
uppfattning behöver frågan ytterligare belysning och
en samordning med jämställdhetslagen bör göras.

Motionerna

I två motioner förespråkas att det införs en regel i
lagen  om rätten även för en arbetstagarorganisation
att   göra   en   framställan   till   Nämnden   för
diskriminering      om     vitesföreläggande     för
arbetsgivaren.

I motion 1997/98:A67  yrkande  11  av Gudrun Schyman
m.fl.  (v)  sägs  att riksdagen bör besluta  om  ett
tillägg till 26 § om  att ett föreläggande också kan
meddelas    av   nämnden   på    framställning    av
arbetstagarorganisation  i  förhållande  till vilken
arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal.
Även  i  motion  1997/98:A69  yrkande  4  av Barbro
Johansson  m.fl.  (mp) begärs att riksdagen beslutar
om ett tillägg till 26 § av nu angiven innebörd.

Utskottet

Utskottet  konstaterar   att   regeringen   -  sedan
propositionen  lades  fram  våren  1998  -  har gått
vidare i enlighet med sin avsiktsförklaring.  Den  9
juli 1998 beslutade regeringen sålunda om en översyn
av vissa delar av jämställdhetslagen (dir. 1998:60).
I  uppdraget,  som  skall  redovisas  senast  den  1
september   1999,   ingår   att  pröva  om  fackliga
organisationer  skall ges rätt  att  föra  talan  om
vitesföreläggande   i   Jämställdhetsnämnden  och  i
Nämnden  mot etnisk diskriminering  samt  vid  behov
lämna förslag om utformning av sådana regler.
Utskottet  finner  det  välbetänkt att frågan om en
arbetstagarorganisations talerätt  i detta hänseende
utreds  ytterligare.  Enligt utskottets  uppfattning
torde  syftet  i motionsförslagen  i  huvudsak  vara
tillgodosett genom den nu tillsatta utredningen. Med
det   anförda  tillstyrker   utskottet   regeringens
förslag.   Motionerna  1997/98:A67  yrkande  11  och
1997/98:A69 yrkande 4 avstyrks.

Uppgiftsskyldighet

Propositionen

Regeringen föreslår  att  en arbetsgivare skall vara
skyldig att lämna de uppgifter om sin verksamhet som
kan vara av betydelse för bl.a. DO:s tillsyn (24 §).
I likhet med vad som anges i den nuvarande lagen mot
etnisk   diskriminering   får   arbetsgivaren   inte
betungas  onödigt  genom  denna  uppgiftsskyldighet.
Regeringen redovisar samtidigt att  utredningen  för
sin  del  hade föreslagit att sistnämnda bestämmelse
skulle  utgå   i   den  nya  lagen.  Emellertid  har
regeringen valt att  inte  ta  fasta på utredningens
förslag i denna del.

Motionen

I motion 1997/98:A67 yrkande 10  av  Gudrun  Schyman
m.fl. (v) ifrågasätts den föreslagna bestämmelsen om
att  arbetsgivare  inte  får  betungas onödigt genom
uppgiftsskyldigheten. Riksdagen föreslås besluta att
bestämmelsen skall utgå.

Utskottet

Utskottet ansluter sig till regeringens  uppfattning
att   den   nu   gällande  bestämmelsen  om  att  en
arbetsgivare inte  får  betungas  onödigt  genom den
lagstadgade uppgiftsskyldigheten skall ingå  även  i
den nya lagen. Som regeringen anför kvarstår de skäl
som  åberopades  då  bestämmelsen  en  gång infördes
(prop.   1993/94:101).   Bestämmelsen   ansågs    då
motiverad    mot   bakgrund   av   den   vidsträckta
definitionen av  begreppet  arbetsliv;  det var inte
rimligt att låta en arbetsgivares uppgiftsskyldighet
avse  även sådant som ligger utanför det område  som
en arbetsgivare  formellt  är  ansvarig  för. Vidare
ansågs  att  uppgiftsskyldigheten skulle falla  bort
när  det föreligger  särskilda  skäl  att  låta  ett
motstående intresse väga över.
Med  hänvisning   härtill   tillstyrker   utskottet
regeringens förslag och avstyrker motion 1997/98:A67
yrkande 10.

Preskription

Propositionen

När  det  gäller  preskription hänvisas i de berörda
bestämmelserna i lagförslaget  till  bestämmelser  i
viss annan lagstiftning.
Vid  talan  av  annan  anledning  än uppsägning och
avskedande   skall   angivna  paragrafer   i   lagen
(1976:580)  om medbestämmande  i  arbetslivet  (MBL)
tillämpas med  en  skillnad  som gäller tidsfristen.
Enligt MBL får den som är berörd  av  en tvist själv
väcka talan om den berörda organisationen  inte  har
iakttagit  föreskriven  tid, som enligt lagen är tre
månader efter det att en  förhandling har avslutats.
En sådan talan skall enligt  MBL göras inom en månad
från det att tiden har löpt ut. Vid tillämpningen av
lagen  mot  etnisk  diskriminering   föreslås  denna
tidsfrist i stället vara två månader.  I förhållande
till nuvarande lag innebär förslaget ingen ändring.

Motionen

I  motion  1997/98:A67 yrkande 12 av Gudrun  Schyman
m.fl.  (v)  föreslås   riksdagen   besluta   om  att
talefristen   i  stället  skall  vara  sex  månader.
Motionärerna anser  att  två månader är för kort tid
om  ambitionen  är  att  den  nya  lagen  skall  bli
praktiskt användbar.

Utskottet

Som   har  redovisats  i  det  föregående   föreslår
regeringen  ingen  ändring  beträffande tidsfristen.
Utskottet, som inte har någon erinran mot att frågan
tas upp i ett större sammanhang,  anser  dock att en
förlängning till sex månader knappast är rimlig. Med
vad  utskottet  nu har anfört tillstyrks regeringens
förslag. Motion 1997/98:A67 yrkande 12 avstyrks.

Antidiskrimineringsklausul vid offentlig
upphandling

Propositionen

I propositionen redovisas ett förslag av utredningen
om att statliga myndigheter  skall åläggas att ta in
s.k.  antidiskrimineringsklausuler   i   avtal   med
leverantörer.    Regeringens    bedömning   är   att
antidiskrimineringsklausuler kan  vara  av  intresse
för  att motverka etnisk diskriminering. Ytterligare
överväganden måste emellertid göras innan regeringen
kan ta  ställning  till om något initiativ bör tas i
frågan, anförs det.

Motionerna

I två motioner aktualiseras  frågan  om införande av
antidiskrimineringsklausuler      vid      offentlig
upphandling.
Förslaget  i   motion  1997/98:A67  yrkande 13   av
Gudrun  Schyman  m.fl.  (v)  innebär  krav   på   en
utredning  med  uppdrag  att lämna förslag om hur en
ordning    med   antidiskrimineringsklausuler    vid
offentlig upphandling skall genomföras.
I motion 1998/99:A2  yrkandena  1  och  2 av Yvonne
Ruwaida  (mp) sägs att riksdagen hos regeringen  bör
begära förslag  till  ändring  i  lagen om offentlig
upphandling  som går ut på att statliga  myndigheter
skall          åläggas           att          införa
antidiskrimineringsklausuler     i     avtal     med
leverantörer av varor och tjänster. Vid avslag på en
sådan  begäran, anförs det, bör riksdagen  göra  ett
tillkännagivande  till regeringen om att den snarast
bör överväga frågan om antidiskrimineringsklausuler.

Utskottet

Utskottet anser att  det  är av vikt att åtgärder av
olika slag kommer i fråga när  det gäller att främja
etnisk mångfald i arbetslivet liksom  i  andra delar
av  samhällslivet.  Regeringen anför att ytterligare
överväganden behövs innan  ett ställningstagande kan
göras    beträffande   antidiskrimineringsklausuler.
Utskottet  är  av  samma  uppfattning  och avstyrker
därmed   motionerna   1997/98:A67  yrkande  13   och
1998/99:A2 yrkandena 1 och 2.

Staten som arbetsgivare

Motionerna

I tre motioner framförs  förslag som särskilt gäller
den offentliga sektorns ansvar  som  arbetsgivare  i
fråga om att främja etnisk mångfald; i två av dem är
det är främst staten som är i åtanke.

I   motion   1998/99:Sf611  yrkandena  2-5  av  Sten
Tolgfors (m) framförs  olika  synpunkter  på statens
roll  som  arbetsgivare.  Ett  tillkännagivande   av
riksdagen  om  människors rätt att ses som individer
och bedömas efter sina erfarenheter, kvalifikationer
och ambitioner föreslås.  Motionären  vill också att
riksdagen  skall  ta  avstånd  från  ett  förslag  i
utredningen   om   etnisk  kvotering  till  statliga
tjänster.      Regeringens       användning       av
invandrarbegreppet    ifrågasätts   samtidigt.   Ett
uttalande om att myndigheterna  inte  skall  tvingas
undersöka  de anställdas ursprung begärs liksom  att
begreppet "etnisk självidentifiering" inte skall, på
motsvarande    sätt,    innebära   krav   på   sådan
kartläggning.
I motion 1998/99:Sf612 yrkande 5 (delvis) av Gudrun
Schyman m.fl. (v) sägs att  man  redan nu bör införa
möjligheten  för statliga myndigheter  att  upprätta
mångfaldsplaner  och  i  dessa ange vad motionärerna
betecknar som positiv likabehandling som ett mål för
deras  rekryteringsbehov. Ett  tillkännagivande  med
denna inriktning föreslås.
I motion  1997/98:A68  yrkande  5  av Elver Jonsson
m.fl.  (fp)  begärs  ett  tillkännagivande   om  att
offentliga  sektorn måste vara ett föredöme i kampen
mot etnisk diskriminering i arbetslivet.

Utskottet

Inledningsvis  vill  utskottet  slå  fast  att något
förslag   av   det   slag   som   åsyftas  i  motion
1998/99:Sf611 - t.ex. krav på mångfaldsplaner - inte
har  förts  fram  av  regeringen.  Utskottet   delar
motionärens  uppfattning  att en arbetssökande eller
en   arbetstagare   skall   behandlas   efter   sina
individuella   förutsättningar    och   inte   efter
uppfattningar  grundade på allmänna  föreställningar
eller fördomar om  vad  som kännetecknar den etniska
grupp  som  den  arbetssökande  eller  arbetstagaren
tillhör.
Enligt vad utskottet har erfarit har regeringen den
19 november 1998 beslutat  att  det skall tillsättas
en  arbetsgrupp inom Regeringskansliet  med  uppgift
att se  över  användningen av begreppet invandrare i
författningar som har utfärdats av regeringen samt i
myndigheters verksamhet.  En  viktig  utgångspunkt i
arbetet  skall vara att kategorisering av  människor
på grund av  nationellt eller etniskt ursprung eller
liknande inom  ramen för offentlig verksamhet alltid
noga  måste  övervägas.   Mot  nu  angiven  bakgrund
avstyrker utskottet motion  1998/99:Sf611  yrkandena
2-5.
Vad härefter gäller frågan om den offentliga sektorn
som  föredöme erinras om vad utskottet med anledning
av en motion (kd) om den offentliga sektorn framhöll
i     sitt      integrationspolitiska     betänkande
1997/98:SfU6. Utskottet sade sig instämma i att hela
den offentliga sektorn  har  ett  ansvar för en ökad
mångfald i arbetslivet och skall var  ett  föredöme.
Något   riksdagens   uttalande   i   frågan   ansågs
emellertid inte påkallat varför motionen avstyrktes.
I  anslutning  till  utskottets  behandling  i samma
betänkande  av  regeringens förslag till inrättandet
av en integrationsmyndighet  betonade  utskottet att
den  nya  myndighetens  ansvar  inte  förändrar  det
ansvar  för  integrationsfrågorna som varje  statlig
myndighet har inom sitt verksamhetsområde.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet att
motion   1997/98:A68    yrkande    5    och   motion
1998/99:Sf612 yrkande 5 (delvis) bör avslås.

Andra åtgärder mot diskriminering i
arbetslivet

Motionerna

I  motion  1997/98:A68  yrkande  2  av Elver Jonsson
m.fl.  (fp)  framhålls  behovet av en omläggning  av
politiken i en riktning som  skapar  förutsättningar
för   fler   arbetstillfällen  genom  företag.   Ett
tillkännagivande  av riksdagen av denna innebörd bör
göras. I yrkande 4 efterlyses en informationskampanj
mot etnisk diskriminering i arbetslivet.
I motion 1998/99:A4  yrkande  1  av  Elver  Jonsson
m.fl.   (fp)   berörs   särskilt   funktionshindrade
invandrarkvinnor  och deras roll på arbetsmarknaden.
Motionärerna anser  att  det  behövs ökad kunskap om
denna grupp.

Utskottet

Beträffande  förslaget  om  en  politik  som  skapar
förutsättningar  för  fler  arbetstillfällen   genom
företag vill utskottet anföra följande.
Inledningsvis   erinras  om  att  utskottet  i  det
integrationspolitiska     betänkande    1997/98:SfU6
behandlade frågan om eget företagande. Med anledning
av  ett  motionsförslag  (fp)   med   krav   på  ett
förbättrat näringslivsklimat betonade utskottet  den
generella   politikens   betydelse   även   i  detta
sammanhang.  En näringslivspolitik som främjar  eget
företagande  kommer   också  personer  med  utländsk
bakgrund  till  del, anförde  utskottet  som  därmed
avstyrkte motionsförslaget.
Vidare  avstyrkte   utskottet   hösten  1998  (bet.
1998/99:SfU2)  ett  antal  motioner rörande  utsatta
bostadsområden med hänvisning  till  bl.a. de frågor
som  hade  aktualiserats  i  proposition 1997/98:165
Utveckling och rättvisa - en politik  för storstaden
på  2000-talet.  Denna  innehöll  förslag  till   en
nationell   politik   för   storstadsregionerna  med
följande   mål.   Ett   första   mål   är   att   ge
storstadsregionerna  goda  förutsättningar   för  en
långsiktigt  hållbar  tillväxt  för att därmed kunna
bidra  till att nya arbetstillfällen  skapas,  såväl
inom regionen  som  i  övriga  delar  av landet. Det
andra  målet  är,  såsom  riksdagen  på  förslag  av
arbetsmarknadsutskottet   i  betänkande  1998/99:AU2
uttalat,   att  bryta  den  sociala,   etniska   och
diskriminerande segregationen i storstadsre-gionerna
och   att   verka   för   jämlika   och   jämställda
levnadsvillkor för storstädernas invånare.
I detta sammanhang  vill  utskottet  även  nämna de
förslag  till  förenklingar  framför allt för mindre
företag som regeringen presenterade i december 1998.
Bland de åtgärder som planeras återfinns även sådana
som   syftar  till  ett  bättre  tillvaratagande   i
näringslivet  av  invandrares  kompetens. Regeringen
har för avsikt att snabbt genomföra  en kartläggning
av  invandrarföretagens ökade betydelse  för  svensk
ekonomi.   Vidare   skall  en  förstärkt  rådgivning
erbjudas de invandrare som vill starta företag.
Enligt  utskottets mening  får  motion  1997/98:A68
yrkande 2  anses  besvarad  med  det nu anförda; den
avstyrks sålunda.
Såvitt  gäller  förslaget  om en informationskampanj
mot etnisk diskriminering vill  utskottet  erinra om
att   DO,   såsom  utskottet  har  redovisat  i  det
föregående, av regeringen fått i uppgift att utforma
råd för hur det  målinriktade arbetet för att främja
etnisk mångfald i arbetslivet kan bedrivas. DO skall
även redovisa hur  informationen  om  dessa  råd bör
ges.
Utskottet  utgår  vidare  från att arbetsmarknadens
parter tar en stor del av ansvaret  när  det  gäller
att    dels   motverka   etnisk   diskriminering   i
arbetslivet,  dels  bidra  till att kunskapen om den
nya lagen ges en bred spridning.
Det   nyligen   inrättade  Integrationsverket   har
dessutom ett övergripande  ansvar när det gäller att
integrationspolitiska mål och  synsätt får genomslag
på olika samhällsområden.
Mot  bakgrund  av  vad  utskottet  här  har  anfört
avstyrks  motion  1997/98:A68  även  såvitt   gäller
yrkande 4.
Vad  härefter  gäller förslaget om funktionshindrade
invandrarkvinnor   finns   skäl   att  hänvisa  till
utskottets     behandling    hösten    1998    (bet.
1998/99:SfU2) av  förslaget  i  en motion (s). Detta
gick  ut  på  att Integrationsverket  borde  få  ett
särskilt  kartläggnings-   och   uppföljningsuppdrag
avseende invandrare med funktionshinder.  Utskottet,
som ansåg att motionären pekade på en viktig  fråga,
hänvisade   bl.a.   till   betänkandet  En  särskild
utsatthet.  Om  personer  med  funktionshinder  från
andra  länder  (SOU  1998:139).  Det  framhölls  att
betänkandet  kan  användas  i sammanhang  där  dessa
frågor behöver diskuteras och åtgärdas.
Utskottet påminner om att Integrationsverket som en
av  sina  uppgifter  har  att  följa  och  utvärdera
samhällsutvecklingen  mot  bakgrund   av  samhällets
etniska  och  kulturella  mångfald. Utskottet  utgår
från  att  även  funktionshindrade  invandrarkvinnor
uppmärksammas  i detta  sammanhang.  Något  särskilt
uttalande av riksdagen  är  därför  inte  behövligt,
varför motion 1998/99:A4 yrkande 1 avstyrks.

Ekonomiska effekter

Propositionen

Regeringen förutser vissa ökade utgifter för  staten
som  en  följd av förslaget om en ny lag om åtgärder
mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Dels väntas
antalet anmälningar  till  DO att öka, dels tillförs
DO en helt ny uppgift, nämligen  att  utöva  tillsyn
över  arbetsgivarnas  arbete  med  att aktivt främja
etnisk  mångfald  i  arbetslivet. Även  Nämnden  mot
diskriminering förutsätts  få  ökade  kostnader till
följd av de utökade uppgifter som föreslås i den här
aktuella   propositionen  liksom  i  de  två   andra
propositionerna  om lag om förbud mot diskriminering
i  arbetslivet  av  personer   med   funktionshinder
respektive på grund av sexuell läggning.

Utskottet

Riksdagen har för budgetåret 1999 anvisat medel till
DO  och  Nämnden  mot  etnisk  diskriminering  (bet.
1998/99:SfU2,  rskr.  1998/99:103).   Som  utskottet
anförde   väntades  den  föreslagna  nya  lagen   om
åtgärder mot  etnisk  diskriminering  i  arbetslivet
medföra  att  antalet anmälningar till DO om  etnisk
diskriminering  skulle  öka.  Vidare skulle DO genom
förslaget tillföras en helt ny uppgift, nämligen att
utöva  tillsyn över arbetsgivarnas  arbete  med  att
aktivt främja  etnisk  mångfald i arbetslivet. Lagen
förutsågs  vid denna tidpunkt  inte  kunna  träda  i
kraft den 1  januari  1999.  Utskottet ansåg att det
får ankomma på regeringen att  bedöma  i  vilken mån
den föreslagna resursökningen under anslaget  skulle
få   disponeras   av   DO.  En  eventuell  reglering
härvidlag  kan  göras  vid   kommande  budgetbeslut,
anförde utskottet.
Enligt vad utskottet har erfarit  har  regeringen i
regleringsbrevet för budgetåret 1999 avseende anslag
till   DO   innehållit   medel   för   täckande   av
kostnadsökningarna.  Regeringen  har  dock förklarat
sin avsikt att under våren 1999 utfärda  en  ändring
av    regleringsbrevet    under   förutsättning   av
riksdagens beslut om den nya lagen.
Stockholm den 28 januari 1999

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Berit Andnor


I  beslutet  har  deltagit:  Berit  Andnor  (s),  Bo
Könberg (fp), Anita Jönsson (s),  Ulla Hoffmann (v),
Rose-Marie   Frebran  (kd),  Ulf  Kristersson   (m),
Mariann Ytterberg (s), Gustaf von Essen (m), Lennart
Klockare (s), Ronny Olander (s), Göran Lindblad (m),
Kerstin-Maria  Stalin  (mp),  Birgitta Carlsson (c),
Mona  Berglund Nilsson (s), Cecilia  Magnusson  (m),
Kenneth Lantz (kd) och Kalle Larsson (v).


Avvikande meningar

En ny lag om åtgärder mot etnisk diskriminering i
arbetslivet

1. Birgitta  Carlsson  (c)  anser  att  den  del av
utskottets yttrande som börjar med "Regeringens  nu"
och slutar med "yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Utskottet  anser - i likhet med Centerpartiet - att
regeringens förslag  till  en ny lag om åtgärder mot
etnisk diskriminering i arbetslivet  bör  avslås  av
riksdagen.  De  tre  nu  framlagda  lagförslagen mot
diskriminering  på  grund  av  etnisk  tillhörighet,
funktionshinder och sexuell läggning påminner starkt
om  varandra  till  syfte, omfattning och uppbyggnad
och de bör därför sammanfogas i en lag.
Utskottet vill understryka vikten av att en förnyad
lagstiftning införs i  fråga  om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet. Starka  skäl talar för
att  diskrimineringsförbuden  och  bestämmelserna  i
övrigt  i  de tre förslag till lagar som  regeringen
har lagt fram  bör  sammanföras  i en lag. Riksdagen
bör  därför  uppmana  regeringen att  återkomma  med
förslag till en samlad  diskrimineringslagstiftning.
De skäl emot en sådan samlad  lag som regeringen har
fört fram saknar enligt utskottets  mening bärkraft.
Regeringen         hänvisar        till        bl.a.
Jämställdhetsombudsmannens  uppfattning  om  att  en
sådan  lagstiftning skulle bli mycket omfattande och
skulle  komma  att  innebära  vissa  särregleringar.
Detta motsägs  av  DO,  som  i  sin  tur  anfört att
lagstiftningen bör sammanföras. Ett viktigt skäl för
en   sammanslagning   är   att  tillgodose  enskilda
företagares berättigade intresse  av att inte behöva
hantera   en   sådan   komplex  och  svåröverskådlig
lagstiftning som regeringens  nu  framlagda  förslag
innebär.    Det   bör   övervägas   om   inte   även
jämställdhetslagen  borde  inarbetas  i  en sådan ny
lag.  Utskottet  föreslår att riksdagen dels  avslår
propositionen,  dels   till  regeringen  riktar  ett
uttalande i enlighet med vad som nu har anförts.
Med  det sagda tillstyrks  motionerna  1997/98:A70,
1998/99:A703  yrkande  3 och 1998/99:K330 yrkande 2.
Härigenom  tillgodoses även  övriga  här  behandlade
motioner.

Utvidgning av lagen till även andra samhällsområden

2. Ulla Hoffmann  och  Kalle  Larsson (båda v) anser
att den del av utskottets yttrande  som  börjar  med
"Mot  bakgrund"  och  slutar med "(delvis) avstyrks"
bort ha följande lydelse:
Utskottet, som i det föregående  uttalat  sig  till
förmån  för  att  en  ny lag införs, vill emellertid
påtala att det finns vissa  brister i den nya lagen.
Två  viktiga samhällsområden faller  utanför  lagens
tillämpningsområde,    nämligen    värnplikts-   och
utbildningsväsendena. Argumentet att  det rör sig om
en arbetsrättslig lagstiftning är inte  bärkraftigt.
Så   har   t.ex.   arbetsmiljölagstiftningen   kunna
utsträckas   till   att   omfatta   även  icke  rent
arbetsrättsliga  förhållanden. Utskottet  anser  att
denna fråga bör tas  upp i samband med den utredning
som  bör  komma  till stånd  beträffande  en  samlad
diskrimineringslagstiftning.    Riksdagen   bör   ge
regeringen detta till känna.
Mot  nu  angiven  bakgrund  tillstyrker   utskottet
motion 1997/98:A67 yrkande 1 (delvis).

Förbud mot etnisk diskriminering

Förfaranden under rekryteringen

3.  Ulla  Hoffmann och Kalle Larsson (båda v)  anser
att den del  av  utskottets  yttrande som börjar med
"Utskottet, som" och slutar med "yrkande 1"  bort ha
följande lydelse:
Utskottet   anser  att  det  är  en   nackdel   att
diskrimineringsförbudet inte omfattar platsannonser.
Genom denna brist  kan  en  arbetsgivare i en annons
förklara att endast sökande med  en  viss hudfärg är
välkomna med en ansökan. Förbudet mot diskriminering
måste   alltså   utvidgas  till  att  omfatta   även
platsannonser. Riksdagen  bör  rikta  ett  uttalande
till regeringen av denna innebörd.
Vidare  finner utskottet beträffande meritvärdering
att vissa  kompletterande  uttalanden  bör  göras av
riksdagen.  Skall  diskrimineringsförbudet  få någon
verkan  kan  man  inte godta som förklaring från  en
arbetsgivare att anledningen  till att en person med
utländska  examina eller andra meriter  inte  blivit
kallad till  intervju eller anställts varit brist på
resurser att pröva sökandens kvalifikationer. Enligt
utskottets uppfattning  måste  det ställas krav inte
bara   på   den   sökande  att  göra  sina   meriter
"förståeliga" utan  även på arbetsgivaren att aktivt
göra  en sådan prövning  av  den  sökandes  meriter.
Riksdagen  bör göra  ett tillkännagivande härom till
regeringen.
Med det nu  anförda  tillstyrker  utskottet  motion
1997/98:A67 yrkandena 2 och 4.
4.  Bo  Könberg  (fp) och Gustaf von Essen (m) anser
att den del av utskottets  yttrande  som  börjar med
"Vad härefter" och slutar med "yrkande 1"   bort  ha
följande lydelse:
Enligt   utskottets  uppfattning  måste  utbildning
alltid löna  sig  -  även för människor med utländsk
bakgrund   och   examen.   Invandrare    med   långa
utbildningar  får emellertid ofta problem när  deras
examensbevis  skall   översättas  till  svenska  och
förstås av svenska arbetsgivare.  I  sin  tur  leder
detta    till    att    de    sorteras    bort   vid
anställningsförfarandet. Detta innebär inte  bara en
tragedi  för  den  enskilde  utan  även  förlust  av
kompetens   för   Sverige.   Bristande  rutiner  för
översättning och värdering av  utländska examina och
meriter är orsaken. Den verksamhet  som  bedrivs  av
Högskoleverket      har      uppenbarligen     vissa
begränsningar. Utskottet anser  därför  att  det  är
angeläget  att  regeringen lägger fram ett förslag i
syfte att nu nämnda missförhållanden undanröjs.
Mot bakgrund av det här sagda tillstyrker utskottet
motion 1997/98:A68 yrkande 1.

Ansvar för arbetsförmedlingens överträdelser av
diskrimineringsförbudet

5. Ulla Hoffmann  och  Kalle  Larsson (båda v) anser
att den del av utskottets yttrande  som  börjar  med
"Utskottet  instämmer"  och  slutar  med "yrkande 3"
bort ha följande lydelse:
Utskottet  konstaterar  att  en  arbetsgivare   som
anlitar  ett privat rekryteringsföretag föreslås bli
ansvarig    för     om    företaget    bryter    mot
diskrimineringsförbudet.  Detta förutsätts dock inte
gälla   om  den  offentliga  arbetsförmedlingen   på
motsvarande sätt bryter mot förbudet. Som förklaring
till  skillnaden   hänvisar   regeringen   till  att
arbetsförmedlingen    är   en   statlig   myndighet.
Utskottet   vill   dock   erinra    om   att   vissa
arbetsförmedlingar  -  på arbetsgivarens  begäran  -
systematiskt  har sorterat  bort  arbetssökande  med
invandrarbakgrund.  Det  är,  menar  utskottet, helt
oacceptabelt   att  arbetsförmedlingen  skall   vara
undantagen från  diskrimineringsförbudet. Regeringen
bör genom ett uttalande ges detta till känna.
Med  hänvisning  till   vad   som   nu   har  sagts
tillstyrker utskottet motion 1997/98:A67 yrkande 3.

Positiv särbehandling

6.  Ulla  Hoffmann och Kalle Larsson (båda v)  anser
att den del  av  utskottets  yttrande som börjar med
"Utskottet delar" och slutar med  "det anförda" bort
ha följande lydelse:
Utskottet kan i och för sig acceptera  att det inte
nu  förs  in  en  möjlighet  i  lagen  till  positiv
särbehandling. Det kan finnas skäl att den nya lagen
ges  en  möjlighet att verka innan man tar ställning
till om denna åtgärd skall vara tillåten.
I  likhet   med   Vänsterpartiet   vill   utskottet
understryka   att   frågan   fortfarande   har  stor
aktualitet.  Likaså  anser  utskottet  att begreppet
positiv    särbehandling    i   fortsättningen   bör
förbehållas  prövning  på  grund   av   kön,   medan
begreppet   positiv  likabehandling  bör  gälla  för
etnisk tillhörighet.  Skälet  är  att det annars kan
uppstå     oklarheter    vid    tillämpningen     av
lagstiftningen.  Om  begreppet positiv särbehandling
skulle  användas  vid  bedömning  av  diskriminering
enligt båda grunderna skulle  detta  innebära att en
invandrad man skulle prioriteras framför  en  svensk
kvinna.  Det  är  angeläget  att  regeringen  i  den
utlovade utvärderingen av lagen särskilt beaktar den
aspekt  som  här  har redovisats. Regeringen bör ges
detta till känna.
Mot  nu  angiven  bakgrund   tillstyrker  utskottet
motion 1998/99:Sf612 yrkande 5 (delvis).
7. Kerstin-Maria Stalin (mp) anser  att  den  del av
utskottets yttrande som börjar med "Utskottet delar"
och  slutar  med  "det  anförda"  bort  ha  följande
lydelse:
Enligt utskottets uppfattning är det angeläget  att
positiv   särbehandling   tillåts   för  att  etnisk
mångfald skall kunna främjas på ett effektivt  sätt.
Utskottet  vill  här  hänvisa  till vad Miljöpartiet
anför, nämligen att det i en rad  andra  rättssystem
förekommer  sådana möjligheter. I Sverige möjliggörs
positiv    särbehandling    i    jämställdhetslagen.
Utskottet föreslår  därför  att  riksdagen antar det
förslag till ändrad lydelse av 8 §  i propositionens
förslag som Miljöpartiet lägger fram i sin motion.
Med det sagda tillstyrks motion 1997/98:A69 yrkande
2.

Skyldighet att vidta aktiva åtgärder

8. Bo Könberg (fp) anser att den del  av  utskottets
yttrande som börjar med "Bestämmelser om" och slutar
med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Enligt  utskottets  uppfattning borde regeringen  i
propositionen ha preciserat  vilka  aktiva  åtgärder
som en arbetsgivare enligt lagens bestämmelser skall
vara    skyldig   att   vidta   för   att   motverka
diskriminering  på arbetsplatsen. Regeringen är föga
klargörande i sin  beskrivning  av  hur  systemet är
tänkt  att  fungera.  Företagare  måste  givetvis  i
förväg kunna känna till vad som förväntas av dem. DO
bör ha en uppgift att stödja och utveckla arbete för
etnisk   jämställdhet   i   företagen,  bl.a.  genom
metodutveckling och spridande  av  goda exempel. Det
uppdrag   som   regeringen  nu  har  givit   DO   är
visserligen   angeläget   men   det   är   dessvärre
senkommet. Det  hade  varit  en  avsevärd  fördel om
åtgärderna   hade   preciserats   i   propositionen.
Riksdagen    bör    till    regeringen   rikta   ett
tillkännagivande om en sådan precisering.
Mot  nu  angiven  bakgrund  tillstyrks   motionerna
1997/98:A68 yrkande 8 och 1998/99:Sf634 yrkande 5.
9.  Kerstin-Maria Stalin (mp) anser att den  del  av
utskottets   yttrande   som  börjar  med  "Utskottet
instämmer" och slutar med  "det  avstyrks"  bort  ha
följande lydelse:
Utskottet  anser  att  det  är  angeläget att det i
lagen  införs  en bestämmelse om att  lagens  regler
skall iakttas även  när  det  finns kollektivavtal i
dessa  frågor.  Det  är  å  ena  sidan  viktigt  att
parterna ges utrymme att själva finna de metoder och
åtgärder som bäst passar deras förhållanden. Å andra
sidan  måste det finnas en grundläggande  skyldighet
genom lag  att  vidta  aktiva  åtgärder. En regel av
detta  slag  är en nödvändig komplettering  i  detta
hänseende. Riksdagen  bör uttala sig till förmån för
detta förslag.
Med  hänvisning  till  vad   som  här  har  anförts
tillstyrks motion 1997/98:A69 yrkande 3.
10.  Gustaf von Essen (m) anser  att  den  delen  av
utskottets yttrande som börjar med "Bestämmelser om"
och slutar med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Vad gäller förslaget om arbetsgivarens skyldigheter
enligt  lag att vidta aktiva åtgärder för att främja
etnisk mångfald  i  arbetslivet  delar utskottet den
tveksamhet som flera av remissinstanserna, däribland
JO, ger uttryck för. Det är i och  för sig en riktig
tanke att en arbetsgivare skall ges  ett ökat ansvar
för  att  främja  etnisk  mångfald på arbetsplatsen.
Regeringens förslag är dock  alldeles  för  vagt och
lägger  ett  ansvar  på arbetsgivaren att göra något
som inte är klart definierat.  Lagstiftningen  måste
vara  tydlig  och förutsägbar, inte minst därför att
arbetsgivaren  förutsätts   kunna   bli  utsatt  för
vitesföreläggande om inte föreskrifterna följs.
Utskottet  påminner  också om att arbetsgivare  och
arbetstagare  enligt  2 §  skall  samverka  för  att
främja  etnisk  mångfald  i  arbetslivet.  En  sådan
samverkan kan i sin  tur  resultera i kollektivavtal
om aktiva åtgärder. När sådana har kommit till stånd
i tillräcklig omfattning bör  resultatet  av lagen i
denna del utvärderas. I avvaktan härpå bör  det inte
finnas  någon  lagreglering som avser arbetsgivarens
skyldighet  att  vidta  aktiva  åtgärder.  Utskottet
anser att 4-7 §§ lagförslaget därför bör utgå.
Motion 1998/99:A722 yrkande 1 tillstyrks således av
utskottet.

Trakasserier

11. Ulla Hoffmann  och  Kalle Larsson (båda v) anser
att de delar av utskottets  yttrande som dels börjar
med   "Det   förslag"  och  slutar   med   "avstyrks
följaktligen",  dels  börjar  med "Vad härefter" och
slutar  med  "alltså  avstyrks"  bort   ha  följande
lydelse:
Enligt utskottets uppfattning finns det skäl att på
flera  punkter skärpa den föreslagna lagen  när  det
gäller bestämmelserna om trakasserier.
Först och  främst gäller det frågan om definitionen
av   begreppet    etniska   trakasserier.   Att   en
arbetsgivare kallar  en  anställd  av en viss etnisk
tillhörighet för något nedsättande som  har  med den
etniska  tillhörigheten  att  göra  men  som har sin
grund  i  personliga  motsättningar, måste även  det
räknas som etniska trakasserier  och därmed omfattas
av  lagen. Skälet till en sådan utvidgad  definition
är att  motverka att en arbetsgivare i efterhand kan
skylla på  personliga  motsättningar när skälet till
trakasserierna de facto har varit av etniskt slag.
Vidare anser utskottet  att det bör ställas krav på
arbetsgivaren att han eller hon skall bidra till att
ytterligare   utredning  kommer   till   stånd   när
förhållandena  är   oklara   i   fråga   om  etniska
trakasserier. Arbetsgivaren skall inte tillåtas vara
passiv i de fall då de inblandade lämnar motstridiga
uppgifter  eller  där mer talar för att trakasserier
inte  förekommit  än   tvärtom.  Den  nu  föreslagna
skyldigheten  innebär  en   stark   begränsning   av
räckvidden,  och  en komplettering av lagen på denna
punkt är nödvändig  för  att  syftet  med  den skall
kunna uppnås.
Slutligen  finner utskottet att det bör införas  en
förbudsregel  av  innebörd  att en arbetsgivare inte
heller  skall  få  utsätta  en  arbetssökande  eller
arbetstagare för trakasserier på etnisk grund. Detta
var  ett  förslag  av  utredningen,  som  regeringen
emellertid inte tog fasta på; det hänvisas  till att
arbetstagarens           rättigheter          enligt
arbetsmiljölagstiftningen    är   tillräckliga.   En
kompletterande regel av det slag  som  utskottet  nu
förespråkar   innebär   att   arbetstagaren  -   när
arbetsgivaren är en fysisk person  -  i  vissa  fall
kommer  att  kunna  välja mellan två vägar att hävda
sin rätt till skadestånd.  En väg är att polisanmäla
gärningen  och  yrka  skadestånd  i  ett  eventuellt
brottmål. En annan väg är att föra talan med stöd av
den  nu föreslagna bestämmelsen.  Enligt  utskottets
uppfattning  finns det inte några olägenheter med en
sådan parallell  reglering.  Riksdagen bör rikta ett
uttalande till regeringen med nu angivet innehåll.
Med  hänvisning  till  vad  som  här   har  anförts
tillstyrker  utskottet motion 1997/98:A67  yrkandena
5-7.
12. Bo Könberg  (fp)  och Gustaf von Essen (m) anser
att den del av utskottets  yttrande  som  börjar med
"Enligt  vad" och slutar med "avstyrks därför"  bort
ha följande lydelse:
Utskottet  konstaterar  att  frågor om trakasserier
mellan  anställda  är  svårhanterliga.  Förslagen  i
propositionen går ut på  att  arbetsgivaren  har  en
skyldighet  att  utreda  påstådda  trakasserier  och
vidta  de  åtgärder  som kan behövas. Det är, enligt
utskottets uppfattning,  en  bra  lösning men den är
dessvärre  knappast  tillräcklig.  Utskottet   anser
därför  att  ett  ansvar  även  skall  läggas på den
arbetstagare   som  utsätter  en  arbetskamrat   för
trakasserier. Det  är viktigt att inte han eller hon
går utan ansvar för det som har inträffat. Riksdagen
bör  rikta  ett uttalande  av  denna  innebörd  till
regeringen.
Mot  nu  angiven   bakgrund  tillstyrker  utskottet
motion 1997/98:A68 yrkande 7.

Bevisbördan vid diskriminering

13. Ulla Hoffmann och  Kalle  Larsson (båda v) anser
att den del av utskottets yttrande  som  börjar  med
"Enligt  utskottets"  och  slutar med "av riksdagen"
bort ha följande lydelse:
Utskottet vill peka på att  vissa  formuleringar  i
propositionen  när det gäller bevisbördans placering
vid indirekt diskriminering kan vara missvisande.
I utredningen sägs  att  det  är den arbetssökandes
eller arbetstagarens sak att visa  att  det finns en
etnisk  faktor  och  att  den  till  synes  neutrala
bestämmelsen   eller   motsvarande   missgynnar   en
väsentligt  större del av den grupp den förfördelade
tillhör jämfört  med övriga grupper. Om detta kunnat
visas är det därefter arbetsgivaren som har att visa
att tillämpningen  av bestämmelsen eller motsvarande
dels är motiverad av  sakliga  skäl, dels är lämplig
och nödvändig för att syftet skall uppnås.
Motivuttalanden i propositionen  om att den sökande
eller  arbetstagaren skall visa att  det  förekommit
mindre förmånlig  behandling  som  har  samband  med
etniskt  tillhörighet  stämmer  inte;  något  sådant
samband  skall inte behöva styrkas. Utskottet finner
därför skäl att det i riksdagens behandling görs ett
tillrättaläggande   på   denna  punkt.  Därmed  blir
förslaget   i   motion   1997/98:A67    yrkande    8
tillgodosett.

Skadestånd vid diskriminering

14.  Ulla  Hoffmann och Kalle Larsson (båda v) anser
att den del av utskottets yttrande som börjar med "I
fråga" och slutar  med "nu anförda" bort ha följande
lydelse:
Utskottet   anser   att    en   arbetssökande   som
diskrimineras skall kunna erhålla  inte bara allmänt
utan   även   ekonomiskt   skadestånd.   Regeringens
motivering till att inte ekonomiskt skadestånd skall
kunna lämnas är att en sådan rätt skulle grundas  på
att  den arbetssökande skulle ha en principiell rätt
till en  viss  anställning  eller åtminstone till de
förmåner som följer med anställningen,  en  rätt som
enligt regeringens uppfattning inte finns. Detta  är
emellertid,   menar   utskottet,   uttryck  för  ett
cirkelresonemang. Om en sådan rätt inte  finns,  kan
den  eller  bör  den inte heller införas, tycks vara
regeringens ståndpunkt.
Enligt utskottets  uppfattning  kan  de svårigheter
som rent praktiskt kan finnas att genomdriva en rätt
till  en  viss  anställning  få  hanteras  genom  en
lämplig  anpassning till de rättsliga konsekvenserna
av lagbrott.  Den lämpligaste lösningen vore att den
som inte erbjudits  ett  arbete  - till följd av att
arbetsgivaren har brutit mot lagen  om  åtgärder mot
etnisk diskriminering i arbetslivet - skall  ha rätt
till  ekonomisk  kompensation,  både för kränkningen
och  den  ekonomiska  förlusten.  Storleken  på  det
ekonomiska  skadeståndet kan dock behöva  begränsas,
förslagsvis  efter   förebild   i   39  §  lagen  om
anställningsskydd. Riksdagen bör göra  ett uttalande
med denna inriktning till regeringen.
Mot  bakgrund av det anförda tillstyrker  utskottet
motion 1997/98:A67 yrkande 9.
15. Bo  Könberg  (fp) och Gustaf von Essen (m) anser
att den del av utskottets  yttrande  som  börjar med
"När  det"  och  slutar  med "avstyrks följaktligen"
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det kan  ligga en fara i att en
arbetsgivare skall kunna dömas för diskriminering om
han  eller  hon  har saknat insikt  om  den  etniska
tillhörigheten eller  om  diskrimineringen  i övrigt
varit   oavsiktlig.   Det   är  inte  acceptabelt  -
speciellt  när det gäller småföretagare  -  att  man
skall kunna  råka  ut  för skadestånd i sådana fall.
Bestämmelsen kan medföra  att  små  företag drar sig
för   att   över   huvud  taget  anställa  personal.
Utskottet anser därför att ett skadestånd bör jämkas
till  noll,  särskilt   då   det   rör   sig  om  en
småföretagare som varken insåg eller borde ha insett
den  diskriminerande  effekten  av  sitt  handlande.
Riksdagen bör rikta ett uttalande till regeringen av
denna innebörd.
Med  det  nu  anförda  tillstyrker utskottet motion
1997/98:A68 yrkande 6.
16. Kerstin-Maria Stalin  (mp)  anser att den del av
utskottets  yttrande som börjar med  "I  fråga"  och
slutar med "nu anförda" bort ha följande lydelse:
Utskottet erinrar  om  att utredningen inte ställde
sig  helt  avvisande  till  en   ordning   med  även
ekonomiskt    skadestånd    till    en   förbigången
arbetssökande. En förutsättning skulle dock vara att
den  arbetssökande  skulle ha erhållit  tjänsten  om
etnisk diskriminering  inte  hade förekommit. Enligt
utskottets  uppfattning  bör  denna   fråga  utredas
ytterligare.  Regeringen  bör  uppmanas  att   vidta
åtgärder i enlighet härmed.
Med   hänvisning   till   vad  som  här  har  sagts
tillstyrker utskottet motion 1997/98:A69 yrkande 5.

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering

17. Rose-Marie Frebran och Kenneth  Lantz  (båda kd)
anser att den del av utskottets yttrande som  börjar
med  "Utskottet  finner" och slutar med "yrkande  9"
bort ha följande lydelse:
Utskottet  anser  att   DO:s   kompetens   även   i
fortsättningen  bör regleras genom lag och inte, som
regeringen föreslår, i en förordning med instruktion
för  DO.  Om  förslaget  i  propositionen  genomförs
skulle det innebära  att  regeringen inte behöver gå
till riksdagen om den vill  ändra i uppgifterna. Det
betyder  en  ökad  styrning  av  regeringen  och  en
minskad   självständighet  för  ombudsmannaväsendet.
Från såväl principiella som praktiska utgångspunkter
är   det  angeläget   att   ombudsmannaväsendet   är
fristående från regeringen.
Mot bakgrund av vad som här har anförts tillstyrker
utskottet motion 1998/99:A3 yrkande 3.
18. Bo  Könberg  (fp) och Gustaf von Essen (m) anser
att den del av utskottets  yttrande  som  börjar med
"Utskottet finner" och slutar med "yrkande  9"  bort
ha följande lydelse:
Enligt  utskottets  uppfattning skall DO ha en från
alla aktörer fristående  ställning.  Det  är,  menar
utskottet,   angeläget   att   varje   misstanke  om
lojalitetskonflikt  kan undvikas. DO bör  i  stället
vara underställd riksdagen.  Med  ett  uttalande  av
denna  innebörd  blir motionen tillgodosedd i berörd
del. Utskottet noterar att denna fråga berörs även i
motion 1998/99:A722.
Med  hänvisning  till   vad   som   nu   har  sagts
tillstyrker utskottet motion 1997/98:A68 yrkande 9.
19. Kerstin-Maria Stalin (mp) anser att den  del  av
utskottets   yttrande   som  börjar  med  "Utskottet
finner" och slutar med "yrkande  9" bort ha följande
lydelse:
Utskottet  avvisar  regeringens  förslag   om   att
bestämmelser  som  avser  Ombudsmannens  mot  etnisk
diskriminering arbetsuppgifter på andra områden än i
arbetslivet  inte skall ingå i den nya lagen utan  i
stället  tas in  i  myndighetens  instruktion,  dvs.
genom en förordning,  vilken utfärdas av regeringen.
Detta  innebär  att  det  är   regeringen  och  inte
riksdagen som kan ändra kompetens-området för DO när
det gäller andra områden än arbetslivet.
Detta strider, som Miljöpartiet  påpekar,  mot  vad
regeringen  anförde  när  DO en gång infördes (prop.
1985/86:98).  Då  sades  bl.a.   följande:   "Stats-
makterna  bör reglera verksamheten i lag för att  ge
uttryck för  den  stora  vikt  som  tillmäts  aktiva
insatser  mot  etnisk diskriminering." Vidare sades:
"Ombudsmannen skall enligt min mening arbeta med ett
ganska fritt mandat, men stödd av vissa av riksdagen
i lagform angivna principer för verksamheten."
Vidare  kan ifrågasättas  om  inte  den  föreslagna
ordningen  strider mot de s.k. Parisprinciperna, som
har antagits  av FN:s generalförsamling. Jämförelser
kan göras med den  ordning som gäller för JämO:s och
HO:s respektive kompetens.
Utskottet förordar således  att  riksdagen antar det
förslag   till   lag  om  Ombudsmannen  mot   etnisk
diskriminering som  Miljöpartiet  har  föreslagit  i
motion   1997/98:A69  yrkande  1,  som  följaktligen
tillstyrks.

Arbetstagarorganisations talerätt om
vitesföreläggande

20. Ulla Hoffmann (v), Kerstin-Maria Stalin (mp) och
Kalle Larsson  (v)  anser  att den del av utskottets
yttrande  som  börjar  med  "Utskottet  finner"  och
slutar med "4 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet finner det väl motiverat  att  införa  en
regel  om  att  en arbetstagarorganisation - som har
kollektivavtal med  en  arbetsgivare  -  skall kunna
göra  en framställan till Nämnden mot diskriminering
om vitesföreläggande  för  arbetsgivaren beträffande
skyldighet att vidta aktiva  åtgärder.  Förslag till
en   sådan   regel   har   också   lagts   fram   av
Vänsterpartiet och Miljöpartiet. En komplettering av
detta  slag skulle stärka lagens effektivitet, anser
utskottet.  I  motsats  till  vad  regeringen hävdar
anser  utskottet att det inte finns något  behov  av
ytterligare  utredning  av  denna  fråga.  Riksdagen
föreslås göra en anpassning i den berörda paragrafen
i enlighet med förslagen i de två motionerna.
Mot  bakgrund  av  det  sagda tillstyrks motionerna
1997/98:A67 yrkande 11 och 1997/98:A69 yrkande 4.

Uppgiftsskyldighet

21. Ulla Hoffmann och Kalle  Larsson  (båda v) anser
att  den del av utskottets yttrande som  börjar  med
"Utskottet  ansluter"  och  slutar  med "yrkande 10"
bort ha följande lydelse:
Enligt  utskottets  uppfattning  bör  den  regel  i
lagförslaget  slopas som går ut på att arbetsgivaren
inte      får      betungas       onödigt      genom
uppgiftsskyldigheten. Visserligen finns regeln i den
nuvarande lagen mot etnisk diskriminering,  men  den
saknas  i  jämställdhetslagen. En sådan skillnad kan
inte vara motiverad,  anser  utskottet. Vidare finns
det skäl att dela den uppfattning som Vänsterpartiet
för fram, nämligen att DO har  ett sådant omdöme att
man inte onödigtvis betungar arbetsgivarna  med krav
på  uppgifter. Riksdagen bör uppmanas att besluta  i
enlighet med vad utskottet nu föreslår.
Mot  bakgrund  av  det  sagda tillstyrker utskottet
motion 1997/98:A67 yrkande 10.

Preskription

22. Ulla Hoffmann och Kalle  Larsson  (båda v) anser
att  den del av utskottets yttrande som  börjar  med
"Som har"  och  slutar  med  "12  avstyrks"  bort ha
följande lydelse:
Regeringen  föreslår  att  fristen för den enskilde
att  väcka  talan  - om organisationen  har  avstått
härifrån - skall vara två månader. Enligt utskottets
uppfattning är denna  tidrymd  alldeles  för kort om
ambitionen är att den nya lagen skall bli  praktiskt
användbar. Detta framgår bl.a. av remissutfallet.  I
stället  bör tidsfristen vara sex månader, vilket är
det  förslag   som   förs  fram  av  Vänsterpartiet.
Riksdagen bör besluta i enlighet med detta förslag.
Med  hänvisning  till  det  nu  anförda  tillstyrks
motion 1997/98:A67 yrkande 12.

Antidiskrimineringsklausul vid offentlig upphandling

23. Ulla Hoffmann och Kalle  Larsson  (båda v) anser
att  den del av utskottets yttrande som  börjar  med
"Utskottet  anser"  och  slutar  med "och 2" bort ha
följande lydelse:
Utskottet         vill         framhålla        att
antidiskrimineringsklausuler      vid      offentlig
upphandling  kan  vara  ett verksamt medel  för  att
motverka etnisk diskriminering. Sådana klausuler har
- enligt vad utskottet erfarit  -  använts   i  stor
omfattning i vissa andra länder. Statliga, kommunala
och  landstingskommunala  myndigheter bör - när inga
rättsliga hinder föreligger  - åläggas att i största
möjliga          utsträckning          ta         in
antidiskrimineringsklausuler     i     avtal     med
leverantörer av varor och tjänster. Utskottet anser,
i   likhet  med  Vänsterpartiet,  att  en  utredning
omgående   bör  tillsättas  med  uppgift  att  lämna
preciserade  förslag  för  genomförandet av en sådan
ordning. Riksdagen bör uppmanas  att  hos regeringen
begära åtgärder med detta syfte.
Mot   nu   angiven   bakgrund   tillstyrks   motion
1997/98:A67 yrkande 13.

Staten som arbetsgivare

24. Ulla Hoffmann och Kalle Larsson (båda v) anser att den del
av utskottets yttrande som börjar med "Vad härefter"
och   slutar  med  "bör  avslås"  bort  ha  följande
lydelse:
Utskottet  instämmer  med Vänsterpartiet om att man
redan  nu  bör  införa  möjligheten   för   statliga
myndigheter att upprätta mångfaldsplaner och i dessa
ange   positiv   likabehandling   som  ett  mål  för
myndigheternas         rekryteringsbehov.        Ett
tillkännagivande med denna  inriktning  bör göras av
riksdagen.
Med   det   sagda   tillstyrker   utskottet  motion
1998/99:Sf612 yrkande 5 (delvis).
25. Bo Könberg (fp) och Gustaf von Essen  (m)  anser
att  den  del  av utskottets yttrande som börjar med
"Vad härefter" och  slutar  med "bör avslås" bort ha
följande lydelse:
Utskottet  anser att den offentliga  sektorn  måste
vara ett föredöme i kampen mot etnisk diskriminering
i arbetslivet. Riksdagen bör göra ett uttalande till
regeringen av denna innebörd.
Mot bakgrund  av  vad  nu  har  anförts tillstyrker
utskottet motion 1997/98:A68 yrkande 5.

Andra åtgärder mot diskriminering i arbetslivet

26. Bo Könberg (fp) och Gustaf von  Essen  (m) anser
att  den  del av utskottets yttrande som börjar  med
"Beträffande  förslaget"  och  slutar  med "avstyrks
sålunda" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det är olyckligt att  regeringen
tror  att  problemen  med etnisk diskriminering  kan
undanröjas enbart med lagstiftning. Många gånger kan
de i stället lösas genom  information.  Därför borde
lagen kompletteras med en informationskampanj.
Vidare   menar   utskottet   att  ett  av  de  mest
verkningsfulla sätten att skapa  arbetstillfällen är
att  främja företagsetableringar. Fler  företag  kan
åstadkommas  genom  att  underlätta  etablering  och
utveckling  av  företag.  Det  är  angeläget att man
åstadkommer en balans mellan lagstiftningen  som  är
till    för    att   skydda   utsatta   grupper   på
arbetsmarknaden   -   exempelvis  det  nu  framlagda
lagförslaget    -    och    strävan    att    främja
företagsamheten. Staten måste se till att effekterna
av  det nu framlagda lagförslaget  inte  slår  undan
benen  för  företagare genom att orimliga krav läggs
på dem, t.ex.  när det gäller skadestånd. Det finns,
menar  utskottet,   skäl   att   uppmärksamt   följa
tillämpningen av vissa delar i lagen om åtgärder mot
etnisk diskriminering i arbetslivet.
Med  hänvisning  till vad här har sagts tillstyrker
utskottet motionerna  1997/98:A68  yrkandena 2 och 4
och 1998/99:A4 yrkande 1.

Särskilt yttrande

Cecilia   Magnusson,   Ulf  Kristersson  och   Göran
Lindblad (alla m) anför:

Alla människor skall ses och behandlas som individer
och    bli   bedömda   efter   sina    erfarenheter,
kvalifikationer   och   ambitioner.  Allt  annat  är
diskriminering, vare sig den av politiker anses vara
positiv eller negativ. När  människor formellt eller
informellt hindras från att göra  det  bästa  av sig
själva    är   det   diskriminering.   Övertron   på
socialstatens  förmåga att omhänderta och lägga till
rätta   har  lett  till   utanförskap,   maktlöshet,
arbetslöshet  och bidragsberoende. Politiken kan här
främst bidra med  att  ta  bort regler och trögheter
som missgynnar dem som redan är missgynnade.
Diskriminering  förekommer i  Sverige  och  är  ett
stort problem. Diskriminering handlar om värderingar
och  förhållningssätt   till   andra  människor.  De
förändras främst och bäst genom opinionsbildning och
genom goda exempel och föredömen.
En övergripande skyddslagstiftning  som skyddar mot
alla  former  av  diskriminering  i  alla  delar  av
samhället är bättre än långtgående, komplicerade och
avgränsande lagar som delar upp samhället i  grupper
och som graderar diskriminering.
Det  är farligt att börja legitimera att människors
ursprung   skall   bli   en   relevant   faktor  vid
anställning.  Kan argumentet användas åt ena  hållet
riskerar det också  att  missbrukas  åt  det  andra.
Legitimeras   ursprunget  som  en  faktor  värd  att
uppmärksamma kommer  detta  att ske både genom öppen
positiv och dold negativ särbehandling.  Målet måste
vara  det motsatta, att ursprung som sådant  beaktas
så lite  som  möjligt.  Ursprung är inte en egenskap
eller en färdighet. Att mer eller mindre godtyckligt
dela upp befolkningen i svenskar  och  icke svenskar
bidrar inte till integration.
Förslag om lagar mot diskriminering handlar ofta mer
om   viktiga   och   i   sig   riktiga  försök  till
opinionsbildning    än    om    uppfattningen    att
lagstiftning verkligen skulle fungera.  Lagstiftning
i den form som regeringen föreslår kommer  inte  att
hjälpa  dem som diskrimineras. De snåriga regler som
föreslås  kommer  i  stället att skapa oklarheter om
enskildas och företags skyldigheter och rättigheter.
Fokus   flyttas   från  de   viktiga   men   svårare
strukturella  samhällsförändringar   som  behövs  om
många i dag diskriminerade människor skall  kunna ta
sig in på arbetsmarknaden.
Flera   tunga   remissinstanser   är  också  mycket
skeptiska  till lagförslagen. Statens  invandrarverk
har i sitt remissyttrande anfört att en lagstiftning
om mänskliga  rättigheter  är att föredra framför en
separat lag mot etnisk diskriminering. Verket varnar
för att en sådan lag i praktiken  riskerar  att leda
till  en  institutionaliserad  etnisk kategorisering
som kan bli grogrund för rasism.  Statskontoret är i
sitt  remissyttrande  negativt  till att  lagförslag
läggs fram som inte innebär samordning  av  de olika
diskrimineringsregler som bör gälla.
Arbetsgivare kommer enligt förslaget att kunna dömas
till skadestånd för diskriminering även om de varken
syftat  till eller kunnat inse att ett beslut  eller
en  åtgärd   resulterat  i  en  oavsiktlig  indirekt
diskriminering.  Inför risken att begå fel eller att
riskera att tvingas  lägga  ned  tid på att förklara
sina  kompetensbehov  och  metoder för  rekrytering,
kommer  många  arbetsgivare  ännu  mer  att  undvika
nyanställningar eller låta bli  att  öppet  söka nya
medarbetare.  De minsta företagen som har begränsade
resurser är som vanligt mest utsatta.
Flera andra remissinstanser  påpekar  just  att det
finns stora risker att diskrimineringslagarna hämmar
företagande.  JO  anser  att  föreskrifterna  är  så
allmänt  formulerade  att  en  arbetsgivare i förväg
inte kan förutse vad som förväntas  av  honom.  Även
Sveriges  advokatsamfund  påpekar att arbetsgivarnas
skyldigheter   är   alltför   allmänt   formulerade.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid  Lunds  universitet
anser   att  beviskravet  för  diskriminering  under
anställningsförfarandet  strider  mot  respekten för
den        fria       anställningsrätten.       Även
Landstingsförbundet  påpekar  att  den  nya lagen om
etnisk  diskriminering avviker från principerna  för
bevisbördans     placering     inom    den    övriga
civilrättsliga lagstiftningen.
Den  mest  utbredda  formen  av  diskriminering  är
sannolikt    den   som   sker   på   etnisk   grund.
Mottagningssystemet   för   flyktingar   har  verkat
passiviserande, liksom kommunplaceringssystemet  och
formerna för svenskundervisning.
Kombinationen   av   en   arbetsrätt  som  gör  det
riskfyllt att anställa, en privat  tjänstesektor som
är  stängd  för  nya  jobb och ett stelt  ekonomiskt
klimat  där  alltför  få  nya  arbeten  och  företag
tillkommer,  gör  att  många  människor   döms  till
ekonomiskt utanförskap. Till detta skall läggas  att
det verkligen finns fördomar mot människor med annan
bakgrund,  att  många  invandrare  har  bristfälliga
språkkunskaper  och  upplever  problem  med  att  få
utländska examina accepterade i Sverige.
Det   är  viktigt  att  poängtera  att  invandrare,
homosexuella  eller  funktionshindrade inte är några
enhetliga  grupper. Att  människor  i  en  politiskt
definierad grupp  felbehandlas gör det inte rätt att
felbehandla  människor   i   någon  annan  politiskt
definierad  grupp.  Eller  annorlunda  uttryckt:  om
problemet  är  att  en  grupp  människor   verkligen
felbehandlas,   kan   lösningen  knappast  vara  att
riskera felbehandla en annan.
Slutligen bör framhållas att
Moderaterna inte har yrkat avslag
på propositionen och att
utskottsmajoriteten ställt sig
bakom ett förslag om en utredning
som syftar till en sammanläggning
av diskrimineringslagstiftningen.
Det kan även finnas skäl att i det
sammanhanget överväga möjligheterna
att utvidga lagstiftningens
tillämpningsområde till att avse
även övriga delar av samhällslivet.
Vi vill beträffande
ombudsmannafunktionen hänvisa till
de förslag i Moderaternas motion
1998/99:K336 yrkandena 2 och 3,
vilka  båda behandlas i
konstitutionsutskottet. De går ut
på att ombudsmannaväsendet för
frågor rörande diskriminering bör
samordnas och att det därtill bör
vara självständigt, dvs. inte lyda
under regeringen.

Socialutskottets yttrande
1998/99:SoU1y

Diskriminering i arbetslivet

Till arbetsmarknadsutskottet

Arbetsmarknadsutskottet  har  den  10  november 1998
beslutat bereda socialutskottet tillfälle  att  avge
yttrande över propositionerna 1997/98:177 Ny lag  om
åtgärder  mot  etnisk  diskriminering i arbetslivet,
1997/98:179  Lag  om  förbud  mot  diskriminering  i
arbetslivet  av  personer  med  funktionshinder  och
1997/98:180  Lag  om  förbud  mot  diskriminering  i
arbetslivet  på  grund  av  sexuell  läggning  jämte
motioner.
Socialutskottet begränsar  sitt  yttrande  till att
avse    frågan    om    en   samordning   av   olika
diskrimineringsregler,  frågor   som   särskilt  rör
diskriminering     av     funktionshindrade     samt
motionsyrkanden som berör dessa avsnitt.
Utskottet

Frågan om en samordnad lagstiftning m.m.

Propositionerna

I propositionerna anförs att det är angeläget att de
föreslagna  lagarna  införs  nu. Ikraftträdandet bör
inte försenas av eventuella fortsatta utredningar om
hur de olika antidiskrimineringslagarna skulle kunna
samordnas  ytterligare.  Det  är   dock   inte  helt
uteslutet     att    en    samordning    av    olika
diskrimineringsregler  kan  komma  att  övervägas på
längre sikt.

Motioner

I  motion 1998/99:A703 av Margareta Andersson  m.fl.
(c)   yrkas   att   riksdagen   avslår   proposition
1997/98:179  Lag  om  förbud  mot  diskriminering  i
arbetslivet av personer med funktionshinder (yrkande
1).
Ett flertal motioner behandlar frågan  om  att  all
diskrimineringslagstiftning bör samlas i en lag.
Sådana  yrkanden  finns  i motionerna 1998/99:A3 av
Dan Ericsson m.fl. (kd) (yrkande  1),  1998/99:A4 av
Elver Jonsson m.fl. (fp) (yrkande 3), 1998/99:A6  av
Dan  Ericsson  m.fl. (kd) (yrkande 1), 1998/99:A8 av
Helena Bargholtz m.fl. (fp) (yrkande 3), 1998/99:A10
av Dan Ericsson  m.fl. (kd) (yrkande 1), 1997/98:A68
av Elver Jonsson m.fl. (fp) (yrkande 3), 1997/98:A70
av  Elving  Andersson   m.fl.   (c)   (yrkande   2),
1998/99:A703   av   Margareta  Andersson  m.fl.  (c)
(yrkande 3), 1998/99:A722 av Lars Lindblad m.fl. (m)
(yrkande 4), 1998/99:K330  av  Sofia Jonsson och Åsa
Torstensson  (c)  (yrkande  2) och  1998/99:K336  av
Mikael Odenberg m.fl. (m) (yrkande  1). Motionärerna
anför bl.a. att det är omotiverat att  skapa tre nya
lagar   med  en  nästan  identisk  uppbyggnad.   Den
föreslagna ordningen innebär enligt motionärerna att
lagstiftningen   när  det  gäller  diskriminering  i
arbetslivet  blir  svår  att  överblicka  för  såväl
företagare som arbetstagare.
Även  i  motionerna 1998/99:A5  av  Gudrun  Schyman
m.fl. (v) (yrkande  1), 1998/99:A9 av Gudrun Schyman
m.fl.  (v) (yrkande 1)  och  1997/98:A67  av  Gudrun
Schyman m.fl. (v) (yrkande 1) behandlas frågan om en
samlad lagstiftning.  Motionärerna  anför  att  alla
bestämmelser  om  diskriminering  på arbetsmarknaden
bör  samlas  i  en  lag.  Eftersom arbetet  med  att
samordna lagstiftningen kan  bli relativt omfattande
bör   de  nu  föreslagna  lagarna  dock   antas   av
riksdagen.    Regeringen   bör   därefter   omgående
tillsätta en utredning  med  uppgift  att lägga fram
förslag            om            en           samlad
antidiskrimineringslagstiftning.
I  motion  1998/99:So376  (kd) av Chatrine  Pålsson
m.fl. begärs ett tillkännagivande  om vad i motionen
anförts  om  en  generell lag mot diskriminering  av
personer    med   funktionshinder    (yrkande    7).
Motionärerna    anför   att   grundlagen   förbjuder
diskriminering på grund av t.ex. kön och religion. I
allt kärvare tider  med  risk  för att olika grupper
hamnar  i  ett  utsatt  läge är det  nödvändigt  att
införa  lagar  mot diskriminering  av  personer  med
funktionshindrade.  Den  föreslagna  lagen om förbud
mot diskriminering i arbetslivet är ett steg framåt,
men   helhetsgreppet   saknas   enligt  motionärerna
fortfarande.

Utskottets bedömning

Varje individ som söker eller innehar en anställning
skall  ha rätt att bedömas utifrån  sina  personliga
egenskaper  och  förutsättningar att utföra arbetet.
Likaså bör varje individ  ha  rätt att i arbetslivet
slippa    bedömas    osakligt,   irrelevant    eller
godtyckligt.  Utskottet   anser  att  de  föreslagna
lagarna utgör mycket viktiga  steg  på vägen när det
gäller  att komma till rätta med schablonartade  och
osakliga   bedömningar.  Det  mest  angelägna  i  nu
förevarande  sammanhang är att de föreslagna lagarna
inte försenas utan i stället träder i kraft så snart
som möjligt. Enligt  utskottets  uppfattning kan det
emellertid finnas stora fördelar med  en  lagteknisk
samordning av olika diskrimineringsregler. Utskottet
ser  därför  positivt  på  en  samordning. Utskottet
noterar vidare att en särskild utredare nyligen fått
i uppdrag (dir. 1998:60) att - mot  bakgrund  av  de
krav  som  EG-rätten ställer och de tre förslag till
ny lagstiftning  mot  diskriminering  som regeringen
nyligen lagt fram - göra en översyn av  vissa  delar
av  jämställdhetslagen  och  lämna  de  förslag till
lagändringar  som  översynen  ger  anledning   till.
Motionerna  1998/99:A5 yrkande 1, 1998/99:A9 yrkande
1 och 1997/98:A67 yrkande 1 (alla v) bör avstyrkas i
den mån de inte anses tillgodosedda. Även motionerna
1998/99:A3 (kd)  yrkande  1, 1998/99:A4 (fp) yrkande
3,  1998/99:A6  (kd)  yrkande   1,  1998/99:A8  (fp)
yrkande 3, 1998/99:A10 (kd) yrkande  1,  1997/98:A68
(fp)   yrkande   3,   1997/98:A70   (c)  yrkande  2,
1998/99:A703 (c) yrkandena 1 och 3, 1998/99:A722 (m)
yrkande   4,   1998/99:K330   (c)   yrkande  2   och
1998/99:K336 (m) yrkande 1 bör avstyrkas.
Under  föregående  riksmöte föreslog utskottet  ett
tillkännagivande med  innebörd  att regeringen borde
utreda   formerna   för   en   reglering    av   ett
diskrimineringsförbud    av    funktionshindrade   i
näringslivet  (se  bet.  1997/98:SoU16).   Riksdagen
följde utskottet (rskr. 1997/98:154). Utskottet  har
erfarit   att  frågan  bereds  i  Regeringskansliet.
Regeringen  har,  enligt  ett frågesvar nyligen, för
avsikt att tillsätta en utredning  som skall få till
uppgift  bl.a.  att se över brottsbalkens  nuvarande
bestämmelse om olaga  diskriminering samt att utreda
formerna  för  en  reglering   av   ett  förbud  mot
diskriminering      av      funktionshindrade      i
näringsverksamhet. Utskottet anser att resultatet av
detta  arbete  samt  effekterna av den nu föreslagna
lagen  bör  avvaktas.  Motion   1998/99:So376   (kd)
yrkande 7 bör avstyrkas.

Diskriminering i arbetslivet av personer
med funktionshinder

Diskrimineringsförbudets omfattning m.m.

I  proposition 1997/98:179 föreslås en lag om förbud
mot  diskriminering  i  arbetslivet  av personer med
funktionshinder.  Lagförslaget  är en arbetsrättslig
lagstiftning    och    föreslås   gälla   på    hela
arbetsmarknaden.
I propositionen anförs  att  i  likhet  med vad som
gäller    enligt    jämställdhetslagen    skall   en
arbetsgivare        inte       anses       överträda
diskrimineringsförbudet   genom  ett  handlande  som
riktar sig mot arbetssökande  i allmänhet. Det skall
alltså   inte  anses  vara  någon  överträdelse   av
förbudet att  t.ex. enbart i en platsannons förklara
att  bara  arbetssökande   utan  funktionshinder  är
välkomna med en ansökan. En sådan åtgärd kan däremot
utgöra underlag vid bedömningen av om arbetsgivarens
handlande  varit  diskriminerande   i   något  annat
hänseende i ett rekryteringsärende.
Vidare  anförs  i  propositionen  att förbudet  mot
direkt  diskriminering även gäller då  arbetsgivaren
vid  anställning,  befordran  eller  utbildning  för
befordran     genom     att    vidta    stöd-    och
anpassningsåtgärder kan skapa  en  situation  för en
person  med funktionshinder som är likartad med  den
för personer  utan  sådant  funktionshinder  och det
skäligen  kan krävas att arbetsgivaren vidtar sådana
åtgärder. När  det  gäller  att  avgöra  vad  som är
skäligt får detta bedömas från fall till fall.
En  viktig  faktor  i detta sammanhang är kostnaden
för åtgärdens vidtagande.  Kostnaden  bör  ställas i
relation  till företagets ekonomiska situation,  och
bedömningen bör alltså ta sikte på förmågan att bära
kostnaden.       Arbetsgivarens      ansvar      för
anpassningsåtgärder  skall  gälla  oavsett  om denne
söker  eller  har  möjlighet  att  erhålla  statliga
bidrag  som  täcker  kostnaden  eller  delar av den.
Enligt regeringen skulle en ordning där  möjligheten
att erhålla statligt bidrag beaktas bli mycket  svår
att hantera i praktiken. En arbetsgivare kan hamna i
en   mycket   besvärlig   rekryteringssituation   om
arbetsgivaren tvingas avvakta besked om bidrag innan
han  kan  fatta beslut i en anställningsfråga. Vissa
av  remissinstanserna  har  häremot  invänt  att  en
möjlighet    till    förhandsbesked   bör   införas.
Regeringen ifrågasätter  dock  om  ett sådant system
skulle ge en effektiv lösning på problemet.  Om  det
under  rekryteringsförfarandet står klart att bidrag
kommer att  erhållas  kan  detta naturligtvis ingå i
skälighetsbedömningen.
I motion 1998/99:A5 av Gudrun  Schyman  m.fl.  (v)  begärs ett
tillkännagivande   om  vad  i  motionen  anförts  om
diskrimineringsförbudets  omfattning (yrkande 2). Av
lagförslaget följer att ett handlande som riktar sig
mot arbetssökande i allmänhet  inte  anses  vara  en
överträdelse av diskrimineringsförbudet. Ett exempel
härpå  är  att  en  arbetsgivare  i  en  platsannons
förklarar     att    endast    arbetssökande    utan
funktionshinder  är  välkomna  med  ansökan.  Enligt
motionärerna borde ett sådant förfarande träffas  av
diskrimineringsförbudet.  I  yrkande  3  anförs  att
möjligheten  att erhålla statliga bidrag bör beaktas
vid skälighetsbedömningen  i den föreslagna lagens 6
§.

Utskottets bedömning

Utskottet   anser   att   det  behövs   regler   mot
diskriminering  i  arbetslivet   av   personer   med
funktionshinder.  Sådana regler bedöms i första hand
få normbildande och attitydpåverkande effekter.
Utskottet har förståelse  för  att en platsannons i
vilken   anges   att   endast   arbetssökande   utan
funktionshinder är välkomna med ansökan i vissa fall
kan uppfattas som diskriminerande. Det är emellertid
i det fallet inte möjligt att urskilja  någon  eller
några   enskilda  diskriminerade  arbetssökande.  Av
rättsliga   och   praktiska   skäl  bör  ett  sådant
förfarande  därför inte i och för  sig  omfattas  av
diskrimineringsförbudet.     Som    framhållits    i
propositionen kan en sådan platsannonsering  däremot
utgöra underlag vid bedömningen av om arbetsgivarens
handlande   varit   diskriminerande  i  något  annat
hänseende    i   ett   rekryteringsärende.    Motion
1998/99:A5 (v) yrkande 2 bör avstyrkas.
Utskottet har också förståelse för invändningen att
möjligheten att  erhålla statligt bidrag bör beaktas
i  skälighetsbedömningen.   Utskottet   delar   dock
regeringens bedömning att en sådan ordning blir svår
att  hantera  i  praktiken och att arbetsgivaren kan
hamna  i en mycket  besvärlig  rekryteringssituation
för det  fall  att  besked  om bidrag måste avvaktas
innan beslut kan fattas i en  anställningsfråga.  En
möjlighet  till förhandsbesked skulle knappast ge en
effektiv  lösning   på   problemet.   Om  det  under
rekryteringsförfarandet står klart att bidrag kommer
att  erhållas,  kan  detta  som  regeringen   anfört
självfallet  ingå  i  skälighetsbedömningen.  Motion
1998/99:A5 (v) yrkande 3 bör också avstyrkas.

Frågan om en utvärdering av den nya lagen

Som  ovan  anförts  avser  den  lag  som  föreslås i
proposition 1997/98:179 förbud mot diskriminering  i
arbetslivet av personer med funktionshinder.
Med  funktionshinder  avses  i  förslaget varaktiga
fysiska,     psykiska     eller    begåvningsmässiga
begränsningar  av  en persons  funktionsförmåga  som
till följd av en skada  eller  en  sjukdom fanns vid
födelsen, har uppstått därefter eller  kan förväntas
uppstå.
Lagen  föreslås  omfatta  förbud  mot  direkt   och
indirekt   diskriminering  och  gälla  oberoende  av
diskriminerande  avsikt  hos arbetsgivaren. Förbudet
mot diskriminering av arbetssökande föreslås omfatta
hela  rekryteringsförfarandet  och  oavsett  om  det
fattas  ett  anställningsbeslut.  Förbudet  föreslås
också  omfatta  arbetsgivarens  beslut om befordran,
utbildning för befordran, tillämpning  av  löne- och
andra anställningsvillkor, arbetsledningsbeslut  och
beslut  om  uppsägning,  avsked,  permittering eller
annan   ingripande   åtgärd.  Vidare  föreslås   att
förbudet mot direkt diskriminering  skall gälla även
då en arbetsgivare vid anställning, befordran  eller
utbildning  för  befordran genom att vidta stöd- och
anpassningsåtgärder  kan  skapa  en situation för en
person med funktionshinder som är  likartad  med den
för  personer  utan  sådant  funktionshinder och det
skäligen kan krävas att arbetsgivaren  vidtar sådana
åtgärder.
Enligt förslaget åläggs arbetsgivare en utrednings-
och åtgärdsskyldighet vid trakasserier på  grund  av
funktionshinder     mellan     arbetstagare.     Med
trakasserier på grund av funktionshinder skall avses
sådant  uppträdande  i  arbetslivet  som  kränker en
arbetstagares  integritet  och  som har samband  med
arbetstagarens funktionshinder.
Lagförslaget omfattar även förbud  mot repressalier
till följd av en anmälan om diskriminering.
Skadestånd   och   ogiltighet   föreslås  vara   de
rättsliga påföljder som kan följa  på  överträdelser
av   diskrimineringsförbuden.   Skadestånd  föreslås
också  kunna  utgå  om  arbetstagare   utsätts   för
repressalier  och  om arbetsgivaren inte fullgör sin
utrednings- och åtgärdsskyldighet vid trakasserier.
Handikappombudsmannen föreslås få en processförande
roll  med  rätt att föra  talan  i  Arbetsdomstolen.
Enligt förslaget  skall  ombudsmannen  också se till
att  lagen  följs  och  kunna vid vite förelägga  en
arbetsgivare att inkomma  med  vissa  uppgifter. Ett
sådant  vitesföreläggande föreslås kunna  överklagas
till Nämnden mot diskriminering.
Vidare föreslås  att  tvister  enligt  lagen  skall
handläggas som arbetstvister enligt lagen (1974:371)
om rättegång i arbetstvister.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 april 1999.
I  propositionen  anförs  vidare att det är viktigt
att  lagen  blir  ett  verkningsfullt  instrument  i
arbetet mot diskriminering  av  funktionshindrade  i
arbetslivet.  Vidare  anförs  att  det  samtidigt är
nödvändigt  att  från början följa tillämpningen  av
lagen och analysera eventuella negativa effekter för
bl.a.  företagande   och  arbetsmarknad.  Regeringen
avser därför att initiera en sådan utvärdering efter
lagens ikraftträdande  med  sikte på att få fram ett
snabbt resultat.
I motion 1998/99:So310 av Thomas  Julin  m.fl. (mp)
begärs  ett  tillkännagivande om vad som anförts  om
uppföljning av  lagen om förbud mot diskriminering i
arbetslivet av personer med funktionshinder (yrkande
7). Motionärerna  anför  att det är av stor vikt att
den  nya  lagen  följs  upp.  De  funktionshindrades
rättigheter har tidigare behandlats  på ett sätt som
inte kan accepteras. Som exempel nämns  att kommuner
och landsting kan vägra verkställa domstolars beslut
om  funktionshindrades rätt till insatser  utan  att
några åtgärder vidtas från statens sida.
Även  i  motion 1998/99:A722 av Lars Lindblad m.fl.
(m) begärs  en  utvärdering av bl.a. lagen om förbud
mot diskriminering  i  arbetslivet  av  personer med
funktionshinder (yrkande 3). Motionärerna  anför att
en utvärdering bör göras efter två år för att avgöra
om lagen haft den effekt som varit syftet. Visar det
sig  inte  vara  fallet  bör  det övervägas om lagen
skall ändras eller avskaffas.
I  motion  1998/99:A4 av Elver Jonsson  m.fl.  (fp)
begärs  ett  tillkännagivande   om  vad  i  motionen
anförts om att lagstiftningen skall  utformas så att
den inte hindrar uppkomsten av nya jobb (yrkande 2).
Enligt  motionärerna  kan ett i och för  sig  mycket
lovvärt lagförslag få den  konsekvensen att man slår
undan benen för företagare genom  att lägga orimliga
krav på dem när det t.ex. gäller skadestånd m.m. Det
finns   därför   anledning  att  uppmärksamt   följa
tillämpningen av vissa delar i lagförslaget.

Utskottets bedömning

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är
av  stor  vikt  att  den   nya   lagen   följs  upp.
Självfallet  är  det också av största betydelse  att
lagen    inte    hindrar     uppkomsten    av    nya
arbetstillfällen. Eventuella negativa  effekter  för
företagande    och   arbetsmarknad   måste   således
analyseras  noga.   Utskottet   noterar  därför  med
tillfredsställelse att regeringen avser att initiera
en sådan utvärdering. Motionerna  1998/99:So310 (mp)
yrkande   7,   1998/99:A4   (fp)   yrkande   2   och
1998/99:A722  (m)  yrkande  3  är  därmed   i   allt
väsentligt tillgodosedda.

Stockholm den 2 februari 1999

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman


I  beslutet  har  deltagit: Ingrid Burman (v), Chris
Heister (m), Susanne Eberstein (s), Rinaldo Karlsson
(s), Chatrine Pålsson  (kd),  Leif Carlson (m), Hans
Karlsson  (s), Hans Hjortzberg-Nordlund  (m),  Conny
Öhman (s),  Rolf  Olsson  (v), Lars Gustafsson (kd),
Cristina Husmark Pehrsson (m),  Thomas  Julin  (mp),
Kenneth   Johansson  (c),  Kerstin  Heinemann  (fp),
Catherine Persson (s) och Tullia von Sydow (s).


Avvikande meningar

1. Frågan om en samordnad lagstiftning m.m.

Chris  Heister,   Leif   Carlson,  Hans  Hjortzberg-
Nordlund  och  Cristina Husmark  Pehrsson  (alla  m)
anför:

Alla människor skall ses och behandlas som individer
och   bli   bedömda    efter    sina   erfarenheter,
kvalifikationer  och  ambitioner.  Allt   annat   är
diskriminering, vare sig den av politiker anses vara
positiv  eller negativ. När människor formellt eller
informellt  hindras  från  att göra det bästa av sig
själva   är   det   diskriminering.    Övertron   på
socialstatens förmåga att omhänderta och  lägga till
rätta   har   lett   till  utanförskap,  maktlöshet,
arbetslöshet och bidragsberoende.  Politiken kan här
främst  bidra med att ta bort regler  och  trögheter
som missgynnar dem som redan är missgynnade.
Diskriminering  förekommer  i  Sverige  och  är ett
stort problem. Diskriminering handlar om värderingar
och   förhållningssätt   till  andra  människor.  De
förändras främst och bäst genom opinionsbildning och
genom goda exempel och föredömen.
En övergripande skyddslagstiftning  som skyddar mot
alla  former  av  diskriminering  i  alla  delar  av
samhället är bättre än långtgående, komplicerade och
avgränsande lagar som delar upp samhället i  grupper
och som graderar diskriminering.
Det  är farligt att börja legitimera att människors
ursprung   skall   bli   en   relevant   faktor  vid
anställning.  Kan argumentet användas åt ena  hållet
riskerar det också  att  missbrukas  åt  det  andra.
Legitimeras   ursprunget  som  en  faktor  värd  att
uppmärksamma kommer  detta  att ske både genom öppen
positiv och dold negativ särbehandling.  Målet måste
vara  det motsatta, att ursprung som sådant  beaktas
så lite  som  möjligt.  Ursprung är inte en egenskap
eller en färdighet. Att mer eller mindre godtyckligt
dela upp befolkningen i svenskar  och  icke svenskar
bidrar inte till integration.
Förslag  om  lagar mot diskriminering handlar  ofta
mer  om  viktiga  och  i  sig  riktiga  försök  till
opinionsbildning,    än    om    uppfattningen   att
lagstiftning verkligen skulle fungera.  Lagstiftning
i den form som regeringen föreslår kommer  inte  att
hjälpa  dem som diskrimineras. De snåriga regler som
föreslås  kommer  i  stället att skapa oklarheter om
enskildas och företags skyldigheter och rättigheter.
Fokus   flyttas   från  de   viktiga   men   svårare
strukturella  samhällsförändringar   som  behövs  om
många i dag diskriminerade människor skall  kunna ta
sig in på arbetsmarknaden.
Flera   tunga   remissinstanser   är  också  mycket
skeptiska  till lagförslagen. Statens  invandrarverk
har i sitt remissyttrande ansett att en lagstiftning
om mänskliga  rättigheter  är att föredra framför en
separat lag mot etnisk diskriminering. Verket varnar
för att en sådan lag i praktiken  riskerar  att leda
till  en  institutionaliserad  etnisk kategorisering
som kan bli grogrund för rasism.  Statskontoret är i
sitt  remissyttrande  negativa  till att  lagförslag
läggs fram som inte innebär samordning  av  de olika
diskrimineringsregler som bör gälla.
Arbetsgivare  kommer  enligt  förslaget  att  kunna
dömas till skadestånd för diskriminering även om  de
varken  syftat till eller kunnat inse att ett beslut
eller en  åtgärd resulterat i en oavsiktlig indirekt
diskriminering.  Inför risken att begå fel eller att
riskera att tvingas  lägga  ned  tid på att förklara
sina  kompetensbehov  och  metoder för  rekrytering,
kommer  många  arbetsgivare  ännu  mer  att  undvika
nyanställningar eller låta bli  att  öppet  söka nya
medarbetare.  De minsta företagen som har begränsade
resurser är som vanligt mest utsatta.
Flera andra remissinstanser  påpekar  just  att det
finns stora risker att diskrimineringslagarna hämmar
företagande.  JO  anser  att  föreskrifterna  är  så
allmänt  formulerade  att  en  arbetsgivare i förväg
inte kan förutse vad som förväntas  av  honom.  Även
Sveriges  advokatsamfund  påpekar att arbetsgivarnas
skyldigheter   är   alltför   allmänt   formulerade.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid  Lunds  universitet
anser   att  beviskravet  för  diskriminering  under
anställningsförfarandet  strider  mot  respekten för
den        fria       anställningsrätten.       Även
Landstingsförbundet  påpekar  att  den  nya lagen om
etnisk   diskriminering  avviker  från  bevisbördans
placering    inom    den    övriga    civilrättsliga
lagstiftningen.
Den  mest  utbredda  formen  av  diskriminering  är
sannolikt    den   som   sker   på   etnisk   grund.
Mottagningssystemet   för   flyktingar   har  verkat
passiviserande, liksom kommunplaceringssystemet  och
formerna för svenskundervisning.
Kombinationen   av   en   arbetsrätt  som  gör  det
riskfyllt att anställa, en privat  tjänstesektor som
är  stängd  för  nya  jobb och ett stelt  ekonomiskt
klimat  där  alltför  få  nya  arbeten  och  företag
tillkommer,  gör  att  många  människor   döms  till
ekonomiskt  utanförskap.  Till detta skall verkligen
läggas  att  det finns fördomar  mot  människor  med
annan   bakgrund,    att    många   invandrare   har
bristfälliga språkkunskaper och upplever problem med
att få utländska examina accepterade i Sverige.
Det  är  viktigt  att  poängtera   att  invandrare,
homosexuella eller funktionshindrade  inte  är några
enhetliga  grupper.  Att  människor  i  en politiskt
definierad grupp felbehandlas gör det inte  rätt att
felbehandla   människor   i  någon  annan  politiskt
definierad  grupp.  Eller  annorlunda  uttryckt:  om
problemet  är  att  en  grupp  människor   verkligen
felbehandlas,   kan   lösningen  knappast  vara  att
riskera  att  felbehandla   en   annan.   Vi   anser
sammanfattningsvis att det är nödvändigt att få till
stånd  en  samordnad lagstiftning. En samordning bör
syfta  till att  få  en  så  enhetlig  och  generell
lagstiftning  om  mänskliga rättigheter som möjligt.
Riksdagen bör därför inte nu fatta beslut i enlighet
med propositionerna.
Vad här anförts med anledning av motion 1998/99:K336
(m)  yrkande  1  bör riksdagen  som  sin  mening  ge
regeringen till känna.

2. Diskriminering  i  arbetslivet  av  personer  med
funktionshinder      -      diskrimineringsförbudets
omfattning m.m.

Ingrid Burman (v), Rolf Olsson  (v) och Thomas Julin
(mp) anför:

Enligt lagförslaget skall ett handlande  som  riktar
sig  mot arbetssökande i allmänhet inte anses utgöra
en överträdelse av diskrimineringsförbudet, t.ex. om
en arbetsgivare  i en platsannons förklarar att bara
arbetssökande utan  funktionshinder  är välkomna med
en   ansökan.  För  att  lagstiftningen  skall   bli
effektiv  måste  enligt  vår  uppfattning ett sådant
förfarande omfattas av diskrimineringsförbudet.

Vad här anförts med anledning av  motion  1998/99:A5
(v) yrkande 2 bör ges regeringen till känna.

3. Frågan om en samordnad lagstiftning m.m.

Chatrine  Pålsson  och  Lars  Gustafsson  (båda  kd)
anför:

Vi  anser  att  det  är  mycket angeläget att man  i
arbetslivet genom de föreslagna lagarna ges ett nytt
verktyg  för  att  ta  itu  med   olika   typer   av
diskriminering.   Respekten   för   alla  människors
personliga  integritet är en förutsättning  för  ett
civiliserat och  demokratiskt  samhälle.  Enligt vår
uppfattning  framstår  det  dock som omotiverat  att
skapa tre nya lagar med nästan  identisk uppbyggnad.
För   många  företagare,  men  också  för   enskilda
arbetstagare,  innebär  den föreslagna ordningen med
tre    lagar   onödigt   krångel    och    en    mer
svåröverblickbar situation vad gäller diskriminering
i arbetslivet.  Lagförslagen skulle med fördel kunna
samordnas till en lag.
Vi vill också framhålla  vikten  av  att  införa en
generell lagstiftning mot diskriminering av personer
med    funktionshinder.    I   grundlagen   förbjuds
diskriminering av människor  på  grund  av t.ex. kön
och religion. I allt kärvare tider med risk  för att
olika  grupper  hamnar  i  ett  utsatt  läge  är det
nödvändigt  att  införa lagar mot diskriminering  av
personer med funktionshinder.
Vad  här  anförts  med   anledning   av  motionerna
1998/99:A3  (kd) yrkande 1, 1998/99:A6 (kd)  yrkande
1, 1998/99:A10 (kd) yrkande 1 och 1998/99:So376 (kd)
yrkande 7 bör ges regeringen till känna.

4. Frågan om en samordnad lagstiftning m.m.

Kenneth Johansson (c) anför:
Jag vill framhålla  att  innehållet i de föreslagna
lagarna är väl avvägt. Det  finns  all anledning att
skärpa diskrimineringslagstiftningen  och  låta fler
grupper omfattas av lagstiftningen. Emellertid talar
enligt  min  uppfattning  starka  skäl  för att alla
bestämmelser och diskrimineringsförbud samlas  i  en
lag.   Detta   har  även  påpekats  av  ett  flertal
remissinstanser.  Det finns annars risk att enskilda
företagare kommer att  få  betydande svårigheter att
hantera  en så pass komplex lagstiftning  som  dessa
nya  separata   lagar  innebär.  En  samordning  bör
således göras. I  det  sammanhanget bör övervägas om
inte  även  förbud mot diskriminering  på  grund  av
någons kön, nuvarande  jämställdhetslag, även skulle
innefattas   i   en   sådan  ny   lag.   Proposition
1997/98:179  Lag  om  förbud  mot  diskriminering  i
arbetslivet av personer med funktionshinder bör till
följd av det ovan anförda  avslås.  Vad  här anförts
med anledning av motionerna 1997/98:A70 (c)  yrkande
2,   1998/99:A703   (c)   yrkandena   1  och  3  och
1998/99:K330  (c) yrkande 2 bör ges regeringen  till
känna.

Innehållsförteckning

Utskottet

Avsnitt 1 Inledning, disposition av
betänkandet m.m.

Ärendets beredning m.m.

Betänkandet omfattar  tre  propositioner  med delvis
likartat   innehåll  och  motioner  som  väckts  med
anledning   av    propositionerna.   I   betänkandet
behandlas  också  motioner   som   tar   upp   andra
diskrimineringsfrågor.      Utskottet      behandlar
propositionerna parallellt, delfråga för delfråga. I
vissa    hänseenden    avviker    betänkandet   från
propositionernas  disposition.  Så  behandlas  t.ex.
materiella  bestämmelser  och  bevisfrågor   i   ett
sammanhang.  I  vissa delar finns tämligen utförliga
referat  av propositionerna.  Syftet  är  bl.a.  att
åskådliggöra  i  vilken utsträckning propositionerna
sammanfaller  och i  vilka  delar  de  avviker  från
varandra.
Socialförsäkrings-    resp.   socialutskottet   har
avgivit yttranden. Dessa återfinns i bilaga 6.
Under ärendets beredning  har  utskottet uppvaktats
av företrädare för RFSL (Riksförbundet  för sexuellt
likaberättigande),  Stiftelsen  IM-IEKF InterEtniskt
KunskapsForum   och  Företagarnas  Riksorganisation.
Utskottet  har  också   tagit   emot  skrifter  från
enskilda.
Om inte annat anges har de motioner som behandlas i
betänkandet väckts under 1998/99 års riksmöte.

Disposition av betänkandet

Betänkandet har disponerats på följande sätt.

I avsnitt 2 behandlas frågan om behovet  av  och  de
allmänna utgångspunkterna för en ny lagstiftning. En
redovisning  lämnas  för lagförslagen i huvuddrag. I
detta sammanhang tar utskottet  även  ställning till
frågan om en samordnad lagstiftning och  till  vissa
övergripande synpunkter på ombudsmännen.

Avsnitt 3 tar upp lagförslagens ändamålsbestämmelser
och vissa definitionsfrågor.

Avsnitt 4 behandlar reglerna om samverkan och aktiva
åtgärder för etnisk mångfald.

Avsnitt   5  behandlar  diskrimineringsförbuden  och
anknytande bestämmelser.

Avsnitt 6 avser reglerna om trakasserier m.m.

I avsnitt 7 behandlas påföljdsfrågor.

Avsnitt  8  avser   frågor   om   tillsyn   och   om
ombudsmännens  roll m.m. i den del frågorna inte rör
samordning  av funktionerna  samt  skyldigheten  för
arbetsgivare att lämna uppgift om meriter.

Avsnitt 9 avser rättegången.

I  avsnitt  10  behandlas  frågor  om  antagande  av
lagförslagen,       ikraftträdande,       anknytande
lagstiftning m.m. och vissa utredningsfrågor.

De  följande  avsnitten  berör  frågor  utan  direkt
anknytning till propositionerna, nämligen:

Avsnitt  11  vissa allmänna frågor om diskriminering
m.m.

Avsnitt 12 antidiskrimineringsklausuler.

I avsnitt 13 finns utskottets hemställan.

Till betänkandet finns även fogat ett antal bilagor:

Bilaga 1 yrkanden

Bilaga 2 lagförslagen i proposition 177

Bilaga 3 lagförslagen i proposition 179

Bilaga 4 lagförslagen i proposition 180

Bilaga 5 Utskottets lagförslag

Bilaga 6 Yttranden från andra utskott

Avsnitt 2 Behovet av ny
lagstiftning m.m.

I detta avsnitt  behandlas  frågor om behovet av och
de allmänna utgångspunkterna för en ny lagstiftning.
En redovisning lämnas för lagförslagen i huvuddrag.
Utskottet  tar  först ställning  till  yrkanden  om
avslag på propositionerna. Därefter går utskottet in
på   frågan   om  samordning   av   diskriminerings-
lagstiftningen.  Vissa  övergripande  synpunkter  på
ombudsmännen  och  deras roll  tas också upp. Vidare
behandlas frågan om  lagarnas tillämpningsområde och
några andra mer övergripande  frågeställningar. Allt
detta är synpunkter som framförts i motioner.

Propositionerna i huvuddrag m.m.

De  tre  propositionerna  innehåller   var   och  en
lagförslag  mot  diskriminering  i  arbetslivet.  De
föreslagna  lagarna  är till stora delar likartade i
sin utformning. Det som  framför allt skiljer dem åt
är  grunden för diskrimineringen.  Det  finns  också
vissa andra avvikelser.
Proposition 177 tar sikte på etnisk diskriminering,
dvs.   diskriminering  på  grund  av  ras,  hudfärg,
nationellt     eller    etniskt    ursprung    eller
trosbekännelse,  vilket  sammanförs  i en lagteknisk
term,  etnisk  tillhörighet. Proposition  179  avser
diskriminering    av     funktionshindrade,    medan
proposition 180 gäller diskriminering  på  grund  av
sexuell läggning.
Propositionerna   har   föregåtts   av   tre  olika
utredningar  som  var  för sig lagt fram lagförslag.
Det är Räkna med mångfald!,  Förslag  till  lag  mot
etnisk   diskriminering   i  arbetslivet  m.m.  (SOU
1997:174), Förbud mot diskriminering  i  arbetslivet
på  grund  av  sexuell  läggning (SOU 1997:175)  och
Förbud mot diskriminering  i arbetslivet av personer
med funktionshinder (SOU 1997:176).
Lagförslagen har arbetsrättslig  karaktär.  Lagarna
föreslås gälla på hela arbetsmarknaden och avse alla
kategorier  arbetstagare  liksom även arbetssökande.
De   omfattar   förbud  mot  direkt   och   indirekt
diskriminering.  Förbudet   mot   diskriminering  av
arbetssökande  omfattar hela rekryteringsförfarandet
och   gäller   oavsett    om    det    fattas    ett
anställningsbeslut.  Förbuden  skall  också  omfatta
arbetsgivarens  beslut om befordran, utbildning  för
befordran,   tillämpning    av   löne-   och   andra
anställningsvillkor, arbetsledningsbeslut och beslut
om uppsägning, avskedande, permittering  eller annan
ingripande åtgärd.
Arbetsgivare     åläggs    en    utrednings-    och
åtgärdsskyldighet  vid   trakasserier   arbetstagare
emellan   på   etnisk   grund   eller  på  grund  av
funktionshinder   eller   sexuell   läggning.    Med
trakasserier  avses sådant uppträdande i arbetslivet
som kränker en  arbetstagares integritet och som har
samband  med  etnisk   tillhörighet   (prop.   177),
arbetstagarens  funktionshinder  (prop.  179)  eller
sexuella läggning (prop. 180). Lagförslagen omfattar
även  förbud  mot  repressalier  till  följd  av  en
anmälan om diskriminering.
I  proposition  179  (diskriminering  på  grund  av
funktionshinder)  föreslås  att  förbudet mot direkt
diskriminering skall gälla även då  en  arbetsgivare
vid  anställning,  befordran  eller  utbildning  för
befordran     genom     att    vidta    stöd-    och
anpassningsåtgärder kan skapa  en  situation  för en
person  med funktionshinder som är likartad som  den
för personer  utan  sådant  funktionshinder  och det
skäligen  kan krävas att arbetsgivaren vidtar sådana
åtgärder.
Skadestånd   och   ogiltighet   föreslås   vara  de
rättsliga   påföljderna   vid   en  överträdelse  av
diskrimineringsförbuden.  Skadestånd   skall   också
kunna utgå om arbetstagaren utsätts för repressalier
på  grund  av  en anmälan om diskriminering eller om
arbetsgivaren  inte   fullgör  sin  utrednings-  och
åtgärdsskyldighet vid trakasserier.
Proposition 177 (etnisk  diskriminering) innehåller
även regler om skyldighet för  en  arbetsgivare  att
vidta aktiva åtgärder för att främja etnisk mångfald
i       arbetslivet.      Skyldigheten      omfattar
arbetsförhållanden och rekrytering.
Tillsynen  över  efterlevnaden  av lagarna föreslås
ligga  på  tre  ombudsmän: Ombudsmannen  mot  etnisk
diskriminering  (prop.  177),  Handikappombudsmannen
(prop.   179)   och   en    nyinrättad    myndighet,
Ombudsmannen mot diskriminering på grund av  sexuell
läggning  (prop.  180). Ombudsmännen föreslås få  en
processförande  roll  med  rätt  att  föra  talan  i
Arbetsdomstolen.  Tvister  skall  handläggas  enligt
lagen om rättegången i arbetstvister.
Den  nuvarande  Nämnden  mot  etnisk diskriminering
förelås  byta namn till Nämnden mot  diskriminering.
Uppgiften   skall   bl.a.   vara   att  pröva  vissa
vitesförelägganden av ombudsmännen.
Den   nuvarande  lagen  mot  etnisk  diskriminering
föreslås  bli upphävd. De uppgifter som Ombudsmannen
mot etnisk  diskriminering  enligt lagen har i dag i
frågor   som  ligger  utanför  arbetslivets   område
föreslås       att        fortsättningsvis       bli
förordningsreglerade.
Propositionerna, som lades fram för riksdagen under
senvåren 1998, föreslås träda  i kraft den 1 januari
1999 (proposition 177) resp. den  1  april  1999 (de
övriga propositionerna).

Allmänna utgångspunkter för lagförslagen

Proposition 177, etnisk diskriminering

Förekomsten  av  etnisk  diskriminering  i samhället
måste  i  framtiden  motverkas på ett mer kraftfullt
sätt än i dag. I detta arbete är en effektiv lag mot
etnisk  diskriminering  i  arbetslivet  ett  viktigt
instrument.  Den  nuvarande  lagen,  som har varit i
kraft sedan den 1 juli 1994, måste skärpas  och  EU-
anpassas.  Utgångspunkten  bör  vara att skyddet mot
etnisk  diskriminering i den svenska  lagstiftningen
är lika omfattande  som  det skydd som EU-medborgare
har  när  det  gäller  diskriminering  på  grund  av
nationalitet.
Mot    denna    bakgrund    föreslår     regeringen
genomgripande  förändringar  av  lagstiftningen  mot
etnisk  diskriminering i arbetslivet  i  förhållande
till den  nu  gällande  lagen.  Denna lag bör därför
ersättas av en ny lag. På längre  sikt  kan  det bli
aktuellt   att   överväga  en  samordning  av  olika
antidiskrimineringsregler. Det är dock angeläget att
den   nya   lagen  mot   etnisk   diskriminering   i
arbetslivet införs  nu och inte försenas på grund av
sådana överväganden.
Det   är   viktigt  att  en   ny   lag   blir   ett
verkningsfullt   instrument  i  arbetet  mot  etnisk
diskriminering  i  arbetslivet.   Samtidigt  är  det
nödvändigt att från början följa tillämpningen av de
nya reglerna och analysera om de har  några negativa
effekter  på  bl.a.  företagande  och arbetsmarknad.
Regeringen avser därför att utvärdera  den nya lagen
när den trätt i kraft.
Bestämmelserna  i  den  gällande  lagen  som  avser
uppgifterna     för    Ombudsmannen    mot    etnisk
diskriminering   (DO)   och   Nämnden   mot   etnisk
diskriminering på  andra  områden än arbetslivet bör
inte tas in i den nya lagen  utan i stället regleras
i instruktionen för respektive myndighet. Regeringen
föreslår att Nämnden mot etnisk diskriminering byter
namn till Nämnden mot diskriminering.  Skälet är att
regeringen    avser   att   föreslå   att   nämndens
arbetsuppgifter   utvidgas   till  andra  områden  i
arbetslivet.

Proposition 179, diskriminering på grund av
funktionshinder

I propositionen hänvisas till  två undersökningar av
Statistiska  Centralbyrån  (SCB)  som   utförts   på
uppdrag  av  Handikappombudsmannen. Undersökningarna
visar  enligt  propositionen  att  funktionshindrade
förvärvsarbetar  i  mindre utsträckning än andra och
att det förekommer diskriminerande beteenden mot dem
i arbetslivet.
I gällande rätt finns  det  inte  något uttryckligt
förbud mot diskriminering i arbetslivet  av personer
med  funktionshinder.  De  bestämmelser som i  vissa
fall  kan  tillämpas  mot  diskriminering   är  inte
heltäckande  och  de  gäller inte alla arbetsgivare,
arbetssökande       och       arbetstagare.       De
funktionshindrades situation på  arbetsmarknaden och
i  arbetslivet  motiverar  åtgärder för  att  stärka
deras ställning.
Regeringen anser att det finns  behov  av en lag om
förbud mot diskriminering i arbetslivet av  personer
med   funktionshinder  och  föreslår  att  en  sådan
införs.  På  längre  sikt  kan  det bli aktuellt att
överväga       en      samordning      av      olika
antidiskrimineringsregler. Det är dock angeläget att
en lagstiftning  till  skydd  för  funktionshindrade
införs  nu  och  inte  försenas på grund  av  sådana
överväganden.
Det är viktigt att lagen  blir  ett  verkningsfullt
instrument   i   arbetet   mot   diskriminering   av
funktionshindrade  i  arbetslivet.  Även   i   denna
proposition  sägs  att  man  från  början  bör följa
tillämpningen av de nya reglerna och analysera om de
har några negativa effekter på bl.a. företagande och
arbetsmarknad. Regeringen avser därför att utvärdera
lagen när den trätt i kraft.
Varje  individ  som  söker eller har en anställning
skall  ha  rätt att bedömas  efter  sina  personliga
egenskaper och  förutsättningar  att  utföra arbetet
och inte efter schablonuppfattningar om personer som
tillhör en viss grupp. Syftet med lagen är att komma
till  rätta  med sådana schablonartade och  osakliga
bedömningar. Erfarenheter  från  USA tyder på att en
antidiskrimineringslag  främst har  en  normbildande
och  attitydpåverkande  effekt.   Regeringen   anser
emellertid  att  det  också  av  rättviseskäl  finns
anledning  att  ge  funktionshindrade  ett med andra
grupper jämförbart skydd. Till detta kommer  att  en
lag  om förbud mot diskriminering ger möjlighet till
kompensation i det enskilda fallet.

Proposition 180, diskriminering på grund av sexuell
läggning

Sexuell   läggning   är   en  privatsak  som  saknar
betydelse  i  arbetslivet. Arbetsgivare  bör  därför
inte alls beakta  arbetssökandes eller arbetstagares
sexuella läggning.  För  att arbetsgivare inte skall
göra detta kan olika medel  tillgripas. Vid sidan av
olika   slag  av  attitydpåverkande   åtgärder   kan
lagstiftning  vara  ett  sådant  medel. Lagstiftning
antas ju i sig ha en attitydpåverkande effekt.
I  gällande  rätt finns det inte något  uttryckligt
förbud mot diskriminering  i arbetslivet på grund av
sexuell läggning. De bestämmelser  som  i vissa fall
kan tillämpas mot diskriminering är inte heltäckande
och  de gäller inte alla arbetsgivare, arbetssökande
och arbetstagare.
Undersökningar visar att det förekommer otillbörlig
diskriminering  i  arbetslivet.  Enligt  regeringens
mening   är   den   attitydpåverkan  som  sker  inte
tillräcklig. Mot denna bakgrund anser regeringen att
det finns behov av lagstiftning  och att det är dags
att   genom   förbudsregler   i   lag  markera   ett
avståndstagande  mot diskriminering.  Det  bör  slås
fast att sexuell läggning  inte  har och inte får ha
betydelse i arbetslivet. På längre  sikt kan det bli
aktuellt   att  överväga  en  samordning  av   olika
antidiskrimineringsregler. Det är dock angeläget att
en lagstiftning  till  skydd  mot  diskriminering på
grund  av  sexuell  läggning  införs  nu   och  inte
försenas på grund av sådana överväganden.
Även  i  denna  proposition  betonas vikten av  att
lagen blir ett verkningsfullt instrument  i  arbetet
mot   diskriminering,   samtidigt   som  det  enligt
regeringen  är  nödvändigt  att  från  början  följa
tillämpningen av de nya reglerna och analysera om de
har några negativa effekter på bl.a. företagande och
arbetsmarknad. Regeringen avser därför att utvärdera
lagen när den trätt i kraft.
Varje  individ  som  söker eller har en anställning
skall  ha  rätt att bedömas  efter  sina  personliga
egenskaper och  förutsättningar  att utföra arbetet.
Det går inte att dra några slutsatser  om en persons
förutsättningar  att  utföra ett arbete  efter  hans
eller hennes sexuella läggning.
På längre sikt kan en  antidiskrimineringslag antas
ha en normbildande och attitydpåverkande effekt. Den
viktigaste effekten av en  sådan lag på kort sikt är
dock att den bidrar till upprättelse  och  ekonomisk
kompensation   för   den   som   blivit  utsatt  för
diskriminering.

Fråga om avslag på propositionerna

Avslagsyrkanden

Moderaterna    förklarar    i   motion   K336    att
diskriminering  i alla sina former  är  uttryck  för
mänskliga  fördomar.   Möjligheterna   att   påverka
mänskligt beteende med politiskt beslutsfattande  är
dock  begränsade.  En  grundval för ett humanistiskt
och  demokratiskt samhälle  är  att  varje  människa
bemöts  med respekt för den han eller hon är. Enligt
Moderaterna kan därför lagstiftning vara befogad för
att hävda  den  enskildes  rätt och okränkbarhet. De
förslag  som  lagts  fram  av  regeringen  uppfyller
emellertid inte de krav som bör  ställas på en sådan
lagstiftning.
Det finns enligt Moderaterna ett  flertal nackdelar
med   förslagen.   De   tar  uteslutande  sikte   på
arbetsmarknaden. Detta är  en  begränsning  eftersom
diskriminering  förekommer på olika samhällsområden.
Förslagen    är    även    begränsade    till    tre
diskrimineringsgrunder.  Även  om dessa sannolikt är
de  vanligaste  grunderna  för  diskriminering   kan
begränsningen     bidra     till    intrycket    att
diskriminering på andra grunder är godtagbart.
Sverige har redan en krånglig  och  svåröverskådlig
lagstiftning  på arbetsrättens område.  Utformningen
av de föreslagna lagarna medför betydande risker för
att ytterligare  sten  läggs på bördan. Detta gäller
särskilt  små  arbetsgivare.   De  bestämmelser  som
gäller   rekryteringsprocessen   leder    till   att
anställningsförfarandet blir byråkratiserat.
Förslagen  innebär också att arbetsgivaren  tvingas
att på olika  sätt  gardera  sig mot anklagelser för
diskriminering. Detta kan i sin  tur leda till andra
integritetskränkningar. Vidare kan  det ifrågasättas
om  det  är  rimligt  med en ordning där  någon  kan
ådömas skadestånd oavsett  om han eller hon har haft
för avsikt att direkt eller indirekt diskriminera.
Den  nuvarande  arbetsrättsliga  lagstiftningen  är
svåröverskådlig. Genom  utformningen av lagförslagen
kompliceras   den   arbetsrättsliga   lagstiftningen
ytterligare. Till detta  bidrar  den  omständigheten
att regeringen valt att föreslå tre parallella lagar
i stället för en gemensam.
Enligt Moderaterna blir det en ordning  där skyddet
mot  diskriminering  både omfattar olika områden  av
samhällslivet och är olika  långtgående.  Vissa slag
av diskriminering regleras civilrättsligt och  andra
straffrättsligt.  Tillsynen skiljer sig också mellan
de   olika   formerna   av    diskriminering.    Den
förfördelade skall ibland vända sig till polisen och
ibland  till  någon av ombudsmännen. Samtidigt pågår
bl.a.   översyn   av   jämställdhetslagen   och   en
utvärdering  av  likheter   och   olikheter   mellan
Handikappombudsmannens    verksamhet    och   övriga
ombudsmän.
Moderaterna  konstaterar  att Statens invandrarverk
ansett att en lagstiftning om  mänskliga rättigheter
är  att föredra framför en separat  lag  mot  etnisk
diskriminering  och  att  verket avvisar förslag som
inte   innebär   en   samordning    av    alla    de
diskrimineringsregler  som  bör gälla. Partiet delar
verkets uppfattning och anser  att det är nödvändigt
att  få  till  stånd  en samordnad lagstiftning.  En
sådan  samordning  bör  syfta  till  att  få  en  så
enhetlig  och  generell  lagstiftning  om  mänskliga
rättigheter som möjligt. Samordning är nödvändig för
att parterna på arbetsmarknaden skall kunna tillämpa
lagen.
Med hänvisning till motion  K336  har  Moderaternas
företrädare i utskottet framställt yrkande om avslag
på propositionerna.
Moderaterna  har  i samma motion (yrk. 2)  framfört
att   samordningen  även   bör   omfatta   de   fyra
ombudsmannainstituten,     Jämställdhetsombudsmannen
(JämO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO),
Handikappombudsmannen   (HO)  och   den   föreslagna
Ombudsmannen mot diskriminering  på grund av sexuell
läggning.     Detta     yrkande     behandlas     av
Konstitutionsutskottet.
Även Centerpartiet i kommittémotionerna 1997/98:A70
(yrk.  1)  och A703 (yrk. 1 och 2) yrkar  avslag  på
propositionerna med hänvisning till att lagförslagen
till sin uppbyggnad  och  tekniska utformning mycket
påminner om varandra och att  samordning  därför bör
ske.  -  Utskottet  återkommer  till motionen i  det
följande.

Utskottets ställningstagande i fråga om avslag på
propositionerna

Utskottet  kan  till  en  början konstatera  att  de
framställda avslagsyrkandena  inte  grundas  på  ett
avvisande  av lagstiftning mot diskriminering i sig.
Det   som   är  gemensamt   för   Moderaternas   och
Centerpartiets inställning är att lagstiftningen mot
diskriminering inte bör splittras upp i olika lagar.
Centerpartiet anser att de nu framlagda lagförslagen
borde    ha    samordnats,     medan    Moderaternas
argumentering  är mera vittsyftande  såtillvida  att
partiet ser en enhetlig och generell lagstiftning om
mänskliga rättigheter  som  en möjlighet. Som kommer
att  framgå efterlyser även andra  motioner  en  mer
samordnad  lagstiftning,  men  önskemålet leder inte
där till ett avvisande av de nu framlagda förslagen.
Även arbetsmarknadsutskottet kan se fördelar med en
mer   samordnad   lagstiftning,   vilket   utskottet
återkommer  till  nedan.  Denna  inställning   leder
emellertid  inte  fram  till  att  lagförslagen  bör
avslås.  Lagstiftning  på  de  områden  som  avses i
propositionerna   är  mycket  angelägen,  och  några
större olägenheter  bör  inte  vara  förknippade med
separata författningar. Det finns alltså  inte  skäl
att  skjuta  på  genomförandet  av  de  nu  aktuella
lagförslagen i avvaktan på en samordning av dem,  än
mindre  att  inte  genomföra  dem  av  de  skäl  som
Moderaterna framför.
Utskottet,  som  således anser att lagförslagen bör
genomföras, avstyrker  med  det anförda yrkandena om
avslag på propositionerna.

Samordnad lagstiftning m.m.

Motioner

I ett antal motioner framförs  krav  på en samordnad
lagstiftning.

Det  gäller  till  en  början  Moderaterna   i   den
förutnämnda  motionen  K336  i  enlighet med vad som
redovisats ovan.

Lars Lindblad m.fl. (m) begär i motion A722 (yrk. 4)
att  regeringen  skyndsamt skall utreda  ett  samlat
skydd som omfattar även andra delar av samhället och
inte bara arbetslivet.

Vänsterpartiet   framställer    i    tre   motioner,
1997/98:A67  (yrk.  1 delvis), A5 (yrk.  1)  och  A9
(yrk. 1), yrkanden om att en utredning tillsätts med
uppdrag att lägga fram  ett  förslag  om  en  samlad
lagstiftning. Partiet anser att det är glädjande att
Sverige  äntligen  får  en  lagstiftning  mot etnisk
diskriminering  värd namnet. Den nuvarande lagen  är
näst intill meningslös,  sägs  det  i  motionen. Det
påpekas  att  partiet  i  snart  tio  år  krävt   en
effektivare   lagstiftning.   Den  föreslagna  lagen
kommer att betyda att Sverige på  ett tydligare sätt
genomför   sina  konventionsåtaganden   vad   gäller
åtgärder    mot     etnisk     diskriminering     på
arbetsmarknaden.
Vänsterpartiet  delar också regeringens uppfattning
att  det  föreligger   behov   av  lagstiftning  mot
diskriminering   i  arbetslivet  av   personer   med
funktionshinder.   Partiet   hänvisar   till   flera
undersökningar - bl.a.  de  två SCB-undersökningarna
som  nämnts  ovan  - som visar att  arbetsgivare  är
negativt     inställda     till     att     anställa
funktionshindrade.  Enligt  partiet   är  det  också
viktigt  att det införs en lag mot diskriminering  i
arbetslivet  på  grund av sexuell läggning. En sådan
lag  skulle  kunna  bidra   till   upprättelse   och
ekonomisk  kompensation  för  den  som  utsatts  för
diskriminering, och den skulle mer långsiktigt kunna
påverka attityder och normbildning.
Enligt  Vänsterpartiet  finns  det mycket som talar
för att samla alla bestämmelser om diskriminering på
arbetsmarknaden i en lag. Arbetet med att åstadkomma
en  samordnad  lagstiftning  skulle   bli   relativt
omfattande. Partiet anser att det är viktigt  att de
föreslagna  lagarna  antas.  Regeringen bör därefter
omgående  tillsätta  en utredning  med  uppgift  att
lägga     fram     förslag     om      en     samlad
antidiskrimineringslagstiftning.
Kristdemokraterna förklarar i kommittémotionerna  A3
(yrk.  1  och  2), A6 (yrk. 1 och 2) och A10 (yrk. 1
och 2) att partiet  ser det som mycket angeläget att
man i arbetslivet genom  den  nya lagstiftningen kan
få ett nytt verktyg att ta itu  med  olika  typer av
diskriminering.   Respekten   för   alla  människors
integritet  är en förutsättning för ett  civiliserat
och demokratiskt  samhälle.  Enligt  partiet  är det
dock omotiverat att för detta ändamål skapa tre  nya
lagar  med  nästan  identisk  uppbyggnad.  För många
företagare,  men  också  för  enskilda arbetstagare,
innebär den föreslagna ordningen onödigt krångel och
en   mer  svåröverblickbar  situation   vad   gäller
diskriminering  i  arbetslivet. Partiet anser därför
att lagförslagen med  fördel skulle kunna samordnas.
Vidare  anser  Kristdemokraterna   att   det  verkar
omotiverat  att ha tre parallella myndigheter  eller
institut för  att hantera frågor om diskriminering i
arbetslivet. Partiet  föreslår  därför  att  de  tre
myndigheterna   samlas   i   en.   Härigenom  skulle
ombudsmännen kunna samarbeta på ett kraftfullt sätt.

Centerpartiet,  som  enligt  vad  som framgått  ovan
yrkar   avslag   på   propositionerna   främst   med
hänvisning till kravet på en samordnad lagstiftning,
anser  i  motionerna 1997/98:A70 (yrk. 2) respektive
A703 (yrk.  3)  att  det  i och för sig finns starka
skäl  att  skärpa diskrimineringslagstiftningen  och
att denna även bör omfatta fler grupper. Starka skäl
talar också för en sammanföring av alla bestämmelser
och diskrimineringsförbud  i  en  lag.  Frågan om en
samordning  har  inte  utretts  ordentligt.  Det  är
därför ett märkligt påstående att det skulle bli ett
alltför  omfattande  arbete  att  sammanföra lagarna
till en enda. Partiet anser att man vid utarbetandet
av  en ny lag även bör överväga om inte  förbud  mot
könsdiskriminering  borde  innefattas. Det skulle då
även      vara      möjligt      att      sammanföra
ombudsmannainstitutionerna          till          en
diskrimineringsombudsman.

Motsvarande  förslag  framställer  Sofia Jonsson och
Åsa Torstensson (båda c) i motion K330 (yrk. 2).

Folkpartiet  framför i de tre kommittémotionerna  A4
(yrk.  3), A8 (yrk.  3)  och  1997/98:A68  (yrk.  3)
uppfattningen att det behövs en övergripande översyn
och  samordning  av  alla  dagens  bestämmelser  mot
diskriminering.  Partiet,  som  ställer sig positivt
till förslagen, anser att de bara  är  en  av  många
insatser  som  måste  göras för att komma till rätta
med diskriminering i samhället.

Miljöpartiet genom Barbro  Johansson m.fl. instämmer
i motion 1997/98:A69 i regeringens ställningstagande
att   den   nya   lagen  om  åtgärder   mot   etnisk
diskriminering  i arbetslivet  i  nuläget  inte  bör
försenas av ytterligare  utredningar om hur de olika
antidiskrimineringslagarna  skall  samordnas.  Genom
motionärerna   har    Miljöpartiet  dock,  utan  att
framställa något särskilt yrkande, förklarat att man
på sikt vill ha en sådan samordning.

I detta sammanhang tar  utskottet  även två motioner
med förslag om utvärdering.

I motion So310 (yrk. 7) av Thomas Julin  m.fl.  (mp)
betonas   vikten   av   att   den   nya   lagen  mot
diskriminering av funktionshindrade följs upp på ett
bättre  sätt  än  vad som enligt motionärerna  varit
fallet beträffande  de  funktionshindrades rätt till
insatser.

Den  förutnämnda motionen  A722  (yrk.  3)  av  Lars
Lindblad  m.fl.  (m)  tar  också  upp  betydelsen av
utvärdering. Motionärerna pekar på risken att de nya
lagarna  blir  ett  slag  i  luften.  Därför är  det
centralt med en utvärdering efter två år  för att se
om  lagarna  givit  den  effekt  som  varit åsyftad.
Annars  måste man överväga att ändra eller  avskaffa
lagarna.

Utskottets ställningstagande i fråga om samordnad
lagstiftning m.m.

Gemensamt   för   flertalet   av  de  nu  behandlade
motionerna  är önskemålet om en  på  det  ena  eller
andra sättet  ökad  samordning av lagstiftningen mot
diskriminering    eller     av     tillsynen    över
lagstiftningen.

Ett antal linjer kan urskiljas:

- lagstiftningen bör inte begränsas till arbetslivet
(m)

-  lagstiftningen  bör  inte begränsas  till  de  nu
ifrågavarande diskrimineringsgrunderna (m)

-   en  samordnad  och  generell   lagstiftning   om
mänskliga     rättigheter     med    en    samordnad
ombudsmannainstitution direkt underställd  riksdagen
är att föredra (m)

-  alla bestämmelser om diskriminering i arbetslivet
bör  samlas i en lag och en utredning bör tillsättas
(v, c, mp - ej yrkande)

- de nu aktuella tre lagförslagen bör samordnas (kd)

- ombudsmannainstitutionerna  bör  samordnas (c - ej
särskilt yrkande)

- alla nuvarande bestämmelser mot diskriminering bör
samordnas (fp)

Som  framgår  av  utskottets ställningstagande  ovan
till  frågan  om  avslag  på  propositionerna  delar
utskottet  regeringens   ståndpunkt   att   det   är
angeläget  att  de föreslagna diskrimineringslagarna
införs  och  att de  inte  fördröjs  av  ytterligare
utredningar  om   samordning.   Utskottet  har  dock
förståelse för de synpunkter som  förs  fram  om det
önskvärda  i  att  försöka  åstadkomma  en samordnad
diskrimineringslagstiftning. Ett tungt skäl  är  att
en samordnad lagstiftning blir mer överskådlig än om
lagreglerna finns i olika författningar. Det är inte
uteslutet  att  en mer enhetlig lagstiftning ger ett
tydligare budskap  om  att  diskriminering  inte kan
accepteras.
Samtidigt   går   det  inte  att  bortse  från  att
karaktären hos de olika diskrimineringsgrunderna kan
medföra  att det behövs  speciella  regleringar  och
olika lagtekniska  lösningar.  Ett  exempel på detta
finns i de nu framlagda förslagen. Utskottet  syftar
på    den    särskilda    regeln    om   stöd-   och
anpassningsåtgärder      i      förhållande     till
funktionshindrade     arbetssökande.     Även     om
diskriminering i grunden  är  ett och samma fenomen,
kan  den ta sig olika uttryck beroende  på  vem  den
riktas  mot. Det är inte givet att den skall bemötas
på samma  sätt  oberoende  av vilken förklaringen är
till varför den förekommer.  Även det aktiva arbetet
mot  diskriminering kan behöva  utformas  olika  vid
skilda  slag  av  diskriminering.  Utskottet kan här
peka  på det mångfaldsarbete som föreslås  i   lagen
med åtgärder  mot etnisk diskriminering. Lagreglerna
motsvarar bara  delvis jämställdhetslagens regler om
aktiva åtgärder.
Socialförsäkringsutskottet  och socialutskottet har
båda i sina yttranden uttalat sig för en samordning.
Socialförsäkringsutskottet  anför   att   en  samlad
lagstiftning  är  att föredra, medan socialutskottet
ser fördelar med en  lagteknisk  samordning av olika
diskrimineringsregler.
Av propositionerna framgår att regeringen anser det
nödvändigt  att  från början följa tillämpningen  av
lagarna och analysera  eventuella  negativa effekter
för   bl.a.   företagande   och  arbetsmarknad.   En
utvärdering skall initieras efter ikraftträdandet.
Arbetsmarknadsutskottet anser att en samordning bör
övervägas och avser då i första  hand lagstiftningen
mot etnisk diskriminering, diskriminering  på  grund
av   funktionshinder   resp.  på  grund  av  sexuell
läggning. Av flera skäl  bör  man låta lagarna verka
under någon tid innan en utredning får uppdraget att
överväga  möjligheterna  till  samordning.   På  det
sättet  kommer  även erfarenheter från tillämpningen
att  kunna  ingå  i   underlaget   för   frågan   om
samordning.  Utskottet  utgår  alltså  från  att ett
sådant utredningsarbete kommer att sättas i gång  på
lite  sikt.  Utskottet  kan även tänka sig att man i
det   sammanhanget   överväger    vilka   för-   och
nackdelarna    skulle    vara    att    även    låta
jämställdhetslagstiftningen ingå i en samordning.
Frågan  om  ombudsmännen  och  deras  roll  och  om
eventuell  samordning  av ombudsmannainstitutionerna
har ett naturligt samband  med  lagstiftningsfrågan.
Utskottet utgår från att även den  saken  kommer att
ingå i en framtida utredning.
Vad som nu har anförts bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna. Utskottet avstyrker  de nu
behandlad  motionerna  1997/98:A67  (yrk.  1 delv.),
1997/98:A68 (yrk. 3), 1997/98:A70 (yrk. 2), A3 (yrk.
1 och 2), A4 (yrk. 3), A5 (yrk. 1), A6 (yrk.  1  och
2),  A8  (yrk.  3), A9 (yrk. 1), A10 (yrk. 1 och 2),
A703 (yrk. 3), A722  (yrk.  3 och 4), K330 (yrk. 2),
K336 (yrk. 1 delv.) och So310  (yrk. 7) i den mån de
inte  kan  anses  tillgodosedda  med  vad  utskottet
anfört.

Övergripande synpunkter på lagförslagen

Motion

Folkpartiet    betonar   i   två   kommittémotioner,
1997/98:A68  (yrk.  2)  och  A4  (yrk.  2),  att  en
huvudfråga är att skapa flera arbeten genom företag.
Ett i och för  sig  lovvärt  lagförslag  kan få till
konsekvens  att  man genom orimliga krav slår  undan
benen   på  företagare,   t.ex.   när   det   gäller
skadestånd.

Utskottets ställningstagande

De framlagda lagförslagen ger uttryck för den mycket
viktiga principen  om  varje  individs  rätt att bli
bedömd     efter     personliga    egenskaper    och
förutsättningar. För de  allra  flesta  människor är
arbetslivet   och   deltagande   i  det  av  största
betydelse för tillvaron, socialt och ekonomiskt. Att
bli  bemött  och bedömd på ett osakligt,  irrelevant
eller godtyckligt sätt är därför särskilt allvarligt
när det sker i arbetslivet. Lagstiftning är ett sätt
att motverka sådant beteende.
Lagarna bör kunna  bli  en maning till arbetsgivare
att vara mer noggranna och  omsorgsfulla  t.ex. i en
rekryteringsprocedur.  Utskottet  vill  inte förneka
att  de  nya  reglerna  kan  innebära merarbete  för
arbetsgivare   och  ökade  krav  på   administrativa
rutiner. Detta skall  å  andra  sidan  vägas mot att
arbetsgivaren   fortfarande   kommer   att   ha   en
principiell  val-  och handlingsfrihet så länge  som
diskriminerande orsaker  inte finns med i bilden och
så   länge  som  rutiner  och  liknande   inte   får
diskriminerande   effekter.   En   mer   omsorgsfull
rekryteringsprocess   bör   ligga  i  arbetsgivarens
intresse, eftersom förutsättningarna då  blir bättre
att  finna  den  som är mest lämpad  för  ett  visst
arbete, vilken i sin  tur  gagnar företaget. Att var
och  en  skall  bemötas  efter sina  egenskaper  och
förutsättningar betyder att  mänskliga resurser inte
hålls tillbaka. Lagstiftning mot  diskriminering kan
i en mening därför sägas vara en tillväxtfaktor.
Det  viktigaste med diskrimineringslagstiftning  är
de  mera   långsiktigt   normbildande  effekterna  i
samhället. Förekomsten av  lagstiftning är inte bara
en markering från statsmakterna.  Lagstiftningen kan
också  vara  ett  stöd för den som inte  själv  vill
diskriminera  men  som   känner   sig   tvungen  att
tillmötesgå verkliga eller inbillade krav från olika
håll.
Samtidigt   får   man   inte   ha   en  övertro  på
lagstiftningens effekter. Diskriminering  kan inte i
ett   slag   lagstiftas  bort.  Förbudsregler  måste
kompletteras av andra insatser, både från samhällets
och enskildas  sida. Den ordning som blir följden av
att de nu framlagda förslagen genomförs innebär inte
bara skadeståndssanktionerade förbudsregler. I lagen
med åtgärder mot  etnisk  diskriminering  införs ett
krav  på  arbetsgivaren att genomföra framåtsyftande
åtgärder för etnisk mångfald. De ombudsmän som skall
verka  på  de  olika  områdena  får  en  pådrivande,
opinionsbildande och rådgivande roll.
Utskottet  avstyrker  med  det  anförda  motionerna
1997/98:A68 (yrk. 2) och A4 (yrk. 2).

Lagarnas tillämpningsområde m.m.

Motion

Vänsterpartiet  föreslår  i  motion  1997/98:A67 att
riksdagen uppdrar åt regeringen att utreda  om lagen
om  åtgärder  mot  etnisk  diskriminering  också bör
omfatta utbildnings- och värnpliktsväsendena (yrk. 1
delv.).

Socialförsäkringsutskottet  har enligt sitt yttrande
inte funnit anledning att förorda  en  utvidgning av
tillämpningsområdet  bl.a. med hänvisning  till  den
roll som tilldelats Integrationsverket  att  ha  ett
övergripande   ansvar   för   att   verka  för  lika
rättigheter  och  möjligheter  oavsett etnisk  eller
kulturell  bakgrund,  att  förebygga   och  motverka
diskriminering, främlingsfientlighet och rasism samt
för  att  nyanlända  invandrare  får  stöd  för  sin
integration i det svenska samhället.

Utskottets ställningstagande

Den   föreslagna   lagen   om  åtgärder  mot  etnisk
diskriminering i arbetslivet  har, på samma sätt som
jämställdhetslagen, en arbetsrättslig karaktär, dvs.
den  reglerar förhållandet mellan  arbetsgivare  och
arbetstagare.   Den   är   även  anknuten  till  det
arbetsrättsliga regelverket  i  övrigt  exempelvis i
fråga om sanktionssystem och rättegångsregler. Detta
talar emot en utvidgning av tillämpningsområdet. Det
finns   dock  skäl  att  framhålla  att  de  berörda
grupperna  omfattas av arbetsmiljölagen (1977:1160).
Vid trakasserier  kan  enskilda  som  tillhör  dessa
grupper få ett visst skydd genom de föreskrifter  om
kränkande  särbehandling  som Arbetarskyddsstyrelsen
utfärdat. Utskottet ställer  sig  därför  inte bakom
kravet    på   en   utredning   om   utvidgning   av
tillämpningsområdet.   Motion  1997/98:A67  (yrk.  1
delv.) avstyrks.

Generell lagstiftning för funktionshindrade

Motion

Kristdemokraterna anser  i  kommittémotion So376 att
det   bör  införas  en  generell  lagstiftning   mot
diskriminering   av   funktionshindrade.   En  sådan
lagstiftning skulle alltså inte bara begränsas  till
arbetslivet (yrk. 7).

Socialutskottets yttrande

Enligt    yttrandet   från   socialutskottet   avser
regeringen  att  tillsätta en utredning som skall få
till uppgift bl.a.  att  se  över  formerna  för  en
reglering   av   förbudet   mot   diskriminering  av
funktionshindrade        i        näringsverksamhet.
Socialutskottet  förordar  att  resultatet   av  den
utredningens   arbete  samt  effekterna  av  den  nu
föreslagna lagen  om  förbud  mot  diskriminering av
funktionshindrade   i  arbetslivet  avvaktas   innan
frågan    om    en   generell    lagstiftning    mot
diskriminering av funktionshindrade övervägs.

Utskottets ställningstagande

Arbetsmarknadsutskottet      instämmer     i     vad
socialutskottet anfört.

Motion So376 (yrk. 7) avstyrks därför.

Förhållandet till jämställdhetslagen

Yvonne  Ruwaida  (mp)  anser  i  motion   Sf635  att
lagstiftningen  mot  etnisk diskriminering bör  vara
lika stark som jämställdhetslagen. Hon hänvisar till
en annan motion som behandlas  i  detta  betänkande,
1997/98:A69, i vilken bl.a. möjligheten till positiv
särbehandling förordas (yrk. 13). Motionären vill ha
ett tillkännagivande om att den lag som avser etnisk
diskriminering    skall    vara   lika   stark   som
jämställdhetslagen.
Arbetsmarknadsutskottet  kommer   i   den  följande
framställningen   in  på  frågor  om  bl.a.  positiv
särbehandling. Motionären  tycks  emellertid i denna
motion  skjuta in sig på hur lagarna  förhåller  sig
till   varandra,    inte   vad   reglerna   faktiskt
innehåller. Utskottet  kan  inte  se  hur  man genom
någon  enkel jämförelse skulle kunna fastställa  att
den ena  lagen  är  starkare  än den andra. Motionen
avstyrks.
Avsnitt 3 Ändamål och vissa
definitioner

Proposition 177, etnisk diskriminering

Ändamål

Lagens ändamål anges vara att främja etnisk mångfald
i  arbetslivet.  Det är ett vidare  ändamål  än  den
nuvarande  lagens  ändamål   att   motverka   etnisk
diskriminering.

Personkretsen

I     fråga     om    etnisk    diskriminering    är
diskrimineringsgrunderna desamma som i den nuvarande
lagen   och  i  brottsbalksbestämmelsen   om   olaga
diskriminering.  Diskrimineringsgrunderna är således
ras,  hudfärg,  nationellt  eller  etniskt  ursprung
eller  trosbekännelse,   sammanfört  till  begreppet
etnisk   tillhörighet.  Diskriminering   kan   anses
föreligga   även   om   den   drabbade   inte  själv
identifierar   sig   som  tillhörig  eller  faktiskt
tillhör  en  viss  etnisk   grupp,   vars  medlemmar
arbetsgivaren  inte vill anställa. Ett  exempel  som
nämns i propositionen  är  att  den drabbade har ett
namn som arbetsgivaren förmodar innebär  viss etnisk
tillhörighet   eller   att  en  arbetssökande  eller
arbetstagare är gift med  eller  sambo med en person
med viss etnisk tillhörighet. Det är alltså fråga om
såväl faktisk som förmodad etnisk tillhörighet.

Proposition 179, diskriminering på grund av
funktionshinder

Ändamål

Lagens    ändamål    anges    vara    att   motverka
diskriminering   i   arbetslivet  av  personer   med
funktionshinder. I detta ligger enligt propositionen
att  ge personer med funktionshinder  en  rätt  till
individuell       och       saklig       behandling.
Ändamålsbestämmelsen    skall   uppfattas   som   en
programförklaring   och   ett   sätt   att   markera
avståndstagande från diskriminering i arbetslivet av
personer med funktionshinder.

Personkretsen

Skyddskretsen  knyter  an till  den  definition  som
antagits  av  WHO. Med funktionshinder  avses  någon
form  av  fysisk,   psykisk  eller  begåvningsmässig
begränsning   av   en   persons    funktionsförmåga.
Begränsningen  skall  till  följd  av sjukdom  eller
skada    vara   medfödd   eller   förvärvad.    Även
begränsningar som kan förväntas uppkomma i framtiden
omfattas.   Funktionshindret  skall  därutöver  vara
varaktigt. Som  exempel  på sådana begränsningar som
kan  uppkomma  i  framtiden  nämns  i  propositionen
hivpositiva  liksom cancer- och  MS-sjuka.  Vad  som
avses är att en  person  är bärare av en sjukdom som
kan påverka funktionsförmågan i framtiden. Sjukdomen
skall vara konstaterad. Däremot avses inte att någon
har anlag för en sådan sjukdom.  Det  är inte graden
av   funktionsnedsättning  som  är  avgörande   utan
förekomsten av ett funktionshinder.
Att  funktionshindret   är  varaktigt  innebär  att
begränsningar till följd av  skada eller sjukdom som
är av övergående natur, t.ex.  en  bruten  arm, inte
omfattas    av    lagens    skydd.    Personer   med
socialmedicinska problem, t.ex. missbrukare,  faller
utanför  lagens  tillämpningsområde.  Dessa personer
omfattas dock om de kan anses vara funktionshindrade
enligt lagens definition.
Frågan   om   funktionshindret  även  innebär   ett
arbetshandikapp   har   inte   någon  betydelse  för
avgränsningen     av    personkretsen.     Begreppet
arbetshandikapp  har  däremot  betydelse  för  olika
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Begreppet   funktionshinder    omfattar   inte   av
arbetsgivaren felaktigt förmodade funktionshinder.

Proposition 180, diskriminering på grund av sexuell
läggning

Ändamål

Lagens    ändamål    anges    vara    att   motverka
diskriminering  i  arbetslivet  på grund av  sexuell
läggning. På motsvarande sätt som  i proposition 179
skall      bestämmelsen     uppfattas     som     en
programförklaring   och   ett   sätt   att   markera
avståndstagande  från  diskriminering  på  grund  av
sexuell läggning.

Personkretsen

Sexuell läggning är en lagteknisk term som anger den
skyddade personkretsen. Begreppet avgränsas till att
avse endast homosexuell, bisexuell och heterosexuell
läggning.  Alla  människor  har  någon  av dessa tre
typer  av  sexuell  läggning.  Andra typer av  sådan
läggning  är inte kända, sägs det  i  propositionen.
Olika sexuella  variationer eller sexuella beteenden
som finns hos såväl  hetero-,  bi-  som homosexuella
personer  faller  utanför lagens tillämpningsområde.
Utredningen  har  beskrivit  dessa  variationer  som
uttryck för sexualitet som ligger på toppen av eller
går  utöver  den sexuella  läggningen,  som  exempel
nämns pedofili  och exhibitionism. En person kan ses
som heterosexuell  och  pedofil  -  däremot inte som
enbart  pedofil.  Lagen  ger inte heller  skydd  för
transsexuella,   eftersom   transsexualitet   enligt
propositionen  är en fråga om  könstillhörighet  och
inte om sexuell läggning.
Vilken  sexuell   läggning  någon  har  bör  enligt
propositionen  bedömas   i  första  hand  efter  hur
personen själv identifierar sig.

Utskottets ställningstagande

Ändamålsreglerna

Varje individ bör ha rätt  att  i arbetslivet slippa
bli    bedömd    utifrån    osakliga,   irrelevanta,
godtyckliga   eller  kränkande  utgångspunkter.   En
arbetsgivare får därför inte bedöma en arbetssökande
eller arbetstagare  efter  schablonuppfattningar  om
egenskaper som tillskrivs personer som tillhör samma
grupp.
I  likhet  med  regeringen  anser utskottet att ett
viktigt  ändamål med de föreslagna  lagarna  är  att
markera avståndstagande från diskriminering på grund
av  etnisk   tillhörighet,   funktionshinder   eller
sexuell läggning. Utskottet utgår från att lagarna i
första     hand     får    en    normbildande    och
attitydpåverkande effekt.
Vad   gäller   lagen   om   åtgärder   mot   etnisk
diskriminering i arbetslivet  ansluter sig utskottet
också till att den ges ett vidare  ändamål, nämligen
att främja mångfald i arbetslivet.

Definitionen av begreppet etnisk tillhörighet

Etnisk tillhörighet är en lagteknisk  term som bl.a.
inbegriper  begreppet  "ras".  Utskottet  vill   här
erinra   om  vad  konstitutionsutskottet  uttalat  i
betänkandet  1997/98:KU29 om att regeringen bör göra
en genomgång av  i vilken utsträckning begreppet ras
förekommer i svenska  författningar som inte grundas
på internationella texter  och om möjligt föreslå en
annan definition. Som nämnts ovan överensstämmer den
nu   föreslagna  innebörden  av   begreppet   etnisk
tillhörighet med de diskrimineringsgrunder som redan
i dag  finns  såväl  i  brottsbalkens bestämmelse om
olaga diskriminering som  i  den nuvarande lagen mot
etnisk  diskriminering. Utskottet  ser  det  som  en
fördel om  samma  kriterier  används  här. Utskottet
ansluter  sig  till  den föreslagna definitionen  av
etnisk tillhörighet.
Regeringen har föreslagit  att såväl faktisk som av
arbetsgivaren  förmodad  etnisk  tillhörighet  skall
omfattas av lagen. Även personer  som  är  gifta med
eller   är   sambo   med   någon   med  viss  etnisk
tillhörighet   bör   omfattas.   Att   arbetsgivaren
medvetet   missgynnar   någon  som  han  eller   hon
uppfattar tillhöra en viss  etnisk grupp eller någon
som  har  anknytning  till  den etniska  gruppen  är
enligt  utskottet  inte  mindre   stötande   än   då
arbetsgivaren missgynnar någon som själv tillhör den
etniska  gruppen. Utskottet ansluter sig därför till
regeringens  förslag att dessa personer bör omfattas
av lagens skydd.

Definitionen av begreppet funktionshinder

Utskottet   delar    regeringens   uppfattning   att
skyddskretsen bör göras  vid.  Det  är inte lämpligt
att  i lagen räkna upp konkreta funktionshinder  som
skall  omfattas,  bl.a.  med hänsyn till att vad som
betraktas  som ett funktionshinder  kan  ändras  med
tiden, allt  eftersom  t.ex.  nya behandlingsmetoder
kommer  i  bruk. Det bör i stället  överlämnas  till
rättstillämpningen  att  utveckla  praxis  som mer i
detalj bestämmer personkretsen.
En grupp som omfattas av definitionen är de  som är
bärare av sjukdomar som har ett progressivt förlopp.
I propositionen nämns som exempel hiv-positiva eller
cancersjuka.    Dessa   sjukdomar   kan   med   stor
sannolikhet medföra  att  den  sjuke  med tiden blir
allt  sämre. Om, och i så fall i vilken  omfattning,
ett sådant  sjukdomstillstånd  kommer  att leda till
funktionshinder kan nog många gånger vara  svårt att
bedöma  på förhand. I propositionen föreslås  därför
att personer  med  sjukdomar  av  det  slag  som kan
förväntas   medföra   funktionshinder   i  framtiden
omfattas   så   snart   sjukdomen   är  konstaterad.
Utskottet behandlar diskrimineringsförbuden  nedan i
avsnitt  5, men vill redan nu påpeka att bedömningen
av  huruvida   någon  befinner  sig  i  en  likartad
situation som någon  annan  utan  samma  sjukdom får
bedömas  med  utgångspunkt i de funktionshinder  som
eventuellt finns vid jämförelsetidpunkten.
Utskottet ansluter  sig  också  till det som sägs i
propositionen om att det är funktionshindret  i  sig
och inte graden som skall vara avgörande för vem som
omfattas  av lagen samt att socialmedicinska problem
skall falla  utanför   såvida  de  inte  medfört ett
funktionshinder i lagens mening.
Till  skillnad från regeringen anser utskottet  att
lagen även  skall omfatta en missgynnande behandling
som har samband  med  ett  felaktigt  antagande från
arbetsgivarens  sida  om att arbetstagaren  har  ett
visst  funktionshinder.   Vad  utskottet  anfört  om
felaktigt förmodade funktionshinder bör godkännas av
riksdagen.

Definitionen av begreppet sexuell läggning

Med  den  föreslagna  definitionen   omfattas   alla
människor   av   lagens   skydd.  Begreppet  sexuell
läggning  är en lagteknisk term  som  kan  sägas  ta
sikte  på  en   individs  känslomässiga  relationer,
erotiska fantasier och fysiska sexuella aktiviteter.
Regeringen  har  föreslagit   att  vad  som  kallas
sexuella  variationer  eller  beteenden  inte  skall
omfattas  av  lagens  skydd. Det är  i  stället  den
sexuella läggningen som är grunden för skyddet.
Utskottet  ser  saken  på  följande  sätt.  Att  ha
homosexuellt  umgänge  eller   att   bo   och   leva
tillsammans  med någon av samma kön är ett naturligt
uttryck    för    den    homosexuella    läggningen.
Arbetsgivaren skall  därför  inte med framgång kunna
hänvisa till att det var detta  som  var  orsak till
hans handlande. Att t.ex. söka sig till miljöer  där
homosexuella möts kan också sägas vara ett naturligt
uttryck  för  en homosexuell läggning. Arbetsgivaren
skall därför inte  heller  kunna  freda  sig  med en
invändning av detta slag så länge som beteendet inte
har   betydelse  för  anställningen.  Utgångspunkten
måste enligt  utskottets  mening  vara att beteenden
som  har  ett  sådant  naturligt  samband   med  den
sexuella   läggningen,   och  detta  oavsett  vilken
läggning det är fråga om,  endast i mycket speciella
fall  skulle kunna tillåta några  slutsatser  om  en
persons  lämplighet  för en viss anställning. De nya
reglerna skulle annars  bara bli ett skenbart skydd.
För  att  arbetsgivaren skall  ha  framgång  med  en
invändning   om  att  det  var  beteendet  och  inte
läggningen som  styrt  hans  handlande  måste  saken
således  ha  relevans  för  frågan om arbetstagarens
eller arbetssökandens lämplighet för arbetet.
Som regeringen föreslagit bör däremot lagen inte ge
skydd åt sådana sexuella variationer  som kan finnas
hos  både hetero-, bi- och homosexuella  och  som  i
propositionen   exemplifieras   med  pedofili  eller
exhibitionism.  Sådant  beteende har  nämligen  inte
samband med den sexuella läggningen i sig.
Av samma skäl som beträffande  etnisk  tillhörighet
anser  utskottet  att  sådant  missgynnande som  har
samband  med arbetsgivarens felaktiga  antagande  om
viss  sexuell   läggning   hos  arbetstagaren  eller
arbetssökanden  skall omfattas  av  lagen.  Vad  som
anförts om felaktigt  förmodad  sexuell läggning bör
godkännas av riksdagen.
Vilken sexuell läggning en person har bör bedömas i
första  hand efter hur individen själv  identifierar
sig.

Bevisningen

I  avsnitt  5  tar  utskottet  upp  bevisfrågorna  i
diskrimineringstvister.  Redan  här skall dock något
kort  beskrivas  hur  förslagen  utformats  när  det
gäller bevisningen om diskrimineringsgrunderna, dvs.
att  den  som anser sig diskriminerad  har  en  viss
etnisk tillhörighet,  ett  funktionshinder  eller en
viss sexuell läggning.
Den  som  anser sig diskriminerad skall bevisa  att
det  föreligger   en   diskrimineringsgrund.   Detta
innebär   vid   direkt   etnisk  diskriminering  att
arbetstagaren eller arbetssökanden i ett första steg
skall styrka att det finns  en  etnisk  faktor.  Vid
diskriminering   av  en  funktionshindrad  skall  på
motsvarande sätt den  som  anser  sig  diskriminerad
styrka  att  han  eller  hon är funktionshindrad.  I
proposition  179 sägs att en  arbetssökande  lättast
lämnar information  om  sitt  funktionshinder  i sin
ansökan  om  anställning.  I fråga om diskriminering
som  har samband med sexuell  läggning  sägs  det  i
proposition  180  att  den som påstår sig vara t.ex.
homosexuell normalt bör anses ha den läggningen.
Utskottet konstaterar att  i  de fall påståendet om
diskriminering    grundas   på   att   arbetsgivaren
felaktigt förmodat  viss  etnisk tillhörighet, visst
funktionshinder eller viss  sexuell  läggning så får
arbetstagarens  eller  arbetssökandens bevisning  ta
sikte på detta förhållande.
Om      arbetstagaren      styrker      att      en
diskrimineringsgrund förelegat och därutöver att det
förekommit  en  mindre  förmånlig  behandling  i  en
likartad situation (utskottet  återkommer  som  sagt
till  detta  i  avsnitt 5) har diskriminering gjorts
antaglig. Arbetsgivaren  kan  i detta läge freda sig
bl.a.  med  att han inte känt till  eller  borde  ha
insett att det förelegat en diskrimineringsgrund.
Avsnitt 4 Samverkan och aktiva
åtgärder

Regler  om  samverkan  och  aktiva  åtgärder  finns  enbart  i
proposition 177 (etnisk diskriminering).

Proposition 177, etnisk diskriminering

Samverkan och målinriktat arbete för att främja
etnisk mångfald

I   lagförslaget    anges   att   arbetsgivare   och
arbetstagare har ett  ansvar  för  att främja etnisk
mångfald i arbetslivet.
Anställda kan inte göras ansvariga  för  brott  mot
diskrimineringsförbuden    enligt    lagen.    Detta
utesluter   enligt   propositionen  inte  att  också
arbetstagare   har  ett  ansvar   för   att   etnisk
diskriminering   motverkas,    vilket   fastslås   i
lagförslaget.
I  den  föreslagna  lagen  finns  bestämmelser   om
arbetsgivarens  ansvar  att  bedriva ett målinriktad
arbete  för  att  aktivt  främja etnisk  mångfald  i
arbetslivet.
Bestämmelserna     har    sin    motsvarighet     i
jämställdhetslagen och  har  samma  innebörd med den
skillnaden att de avser etnisk tillhörighet.

Allmänna överväganden

Ett diskrimineringsförbud och ett krav  på aktiva åtgärder har
samma  huvudsyfte  och  kompletterar  varandra.   En
skyldighet    att    vidta    aktiva   åtgärder   är
framåtsyftande, men i första hand  inriktad  på  att
åstadkomma  förändringar  på  kort sikt. En snabbare
integrering  i  arbetslivet  av  olika  grupper  kan
uppnås samtidigt som slentrianmässigt  tänkande  som
leder   till   diskriminering   kan  brytas.  Aktiva
åtgärder      förstärker     effekten     av     ett
diskrimineringsförbud.
I propositionen framhålls att personer med utländsk
bakgrund  ofta är  i  en  mer  utsatt  situation  på
arbetsmarknaden   än   andra,   bl.a.   beroende  på
svårigheter att bedöma utbildningen och på att dessa
personer kan ha kortare erfarenhet av arbete  på den
svenska arbetsmarknaden. Även om konkurrensvillkoren
är lika kan den enskilde ha svårare att hävda sig  i
konkurrens  med  en  infödd  svensk.  Ett  skydd mot
diskriminering  är därför inte tillräckligt för  att
ge lika rättigheter  och  möjligheter.  På lång sikt
kan  ett effektivt diskrimineringsförbud bidra  till
ändrade         attityder         och        normer.
Diskrimineringsförbudet kompletteras  med  regler om
aktiva   åtgärder   för   att   påskynda   en  sådan
förändring.  Med  krav  på  aktiva åtgärder kan  ett
mångfaldstänkande   föras   in   hos   arbetsgivare,
arbetstagarorganisationer och enskilda arbetstagare,
vilket kan bidra till att den etniska  mångfalden  i
samhället avspeglas i arbetslivet. Arbetsgivaren kan
se  fördelarna  med etnisk mångfald och ta till vara
erfarenhet och kompetens  oavsett  etnisk  bakgrund.
Arbetstagaren  får  möjlighet  till anställning  och
till att kompetensen utnyttjas bättre,  vilket i sin
tur  kan  ha  positiv  inverkan  på  organisationens
ekonomi.
Aktiva  åtgärder  är  även  avsedda  att  förhindra
sådant diskriminerande beteende som inte omfattas av
diskrimineringsförbudet,    t.ex.    diskriminerande
platsannonser   där   någon   enskild  diskriminerad
arbetssökande eller arbetstagare inte kan urskiljas.
Kravet  på  ett  målinriktat  arbete   innebär  att
arbetsgivaren  på  eget  initiativ skall främja  den
etniska  mångfalden på arbetsplatsen.  Det  är  inte
fråga   om   att    kartlägga    eller    registrera
arbetsstyrkans  etniska  tillhörighet. Arbetsgivaren
skall ha en klar målsättning för sitt aktiva arbete.
I kravet på målinriktade åtgärder ligger ett krav på
planmässighet,   vilket   innebär    planering    av
arbetstagarnas  kompetensutveckling,  utbildning och
liknande   med   utgångspunkten  att  mångfalden   i
organisationen skall  främjas i alla typer av arbete
och bland olika kategorier arbetstagare.
Planering och genomförande  av de aktiva åtgärderna
bör  utföras  i samverkan med de  anställda  och  de
fackliga organisationerna.
Arbetsmarknadens  parter bör ges utrymme att själva
finna lämpliga arbetsmetoder  och tillvägagångssätt.
Enligt propositionen förväntar  sig  regeringen  att
parterna    gemensamt    utformar    åtgärdsprogram.
Regeringen skall ge DO i uppdrag att utforma råd och
sprida  exempel  på  hur  arbetet  kan  bedrivas.  I
propositionen  finns en hänvisning till de  centrala
parternas deklaration Mångfald i arbetslivet.

Arbetsförhållanden

Arbetsgivaren  skall   genomföra   de  åtgärder  som
skäligen kan krävas med hänsyn till  dennes resurser
och    omständigheterna    i    övrigt    för    att
arbetsförhållandena   skall  vara  sådana  att  alla
anställda oavsett etnisk bakgrund skall ha möjlighet
att  utföra  arbete på arbetsplatsen.  Åtgärder  som
nämns   är  bl.a.   arbetets   organisation,   t.ex.
delegeringsrutiner och ansvarsfördelning.

Förebyggande av trakasserier m.m.

Bestämmelsen om förebyggande av trakasserier har sin
motsvarighet i jämställdhetslagen med den skillnaden
att den avser etnisk tillhörighet. Innebörden är att
arbetsgivaren  skall  förebygga  och  förhindra  att
arbetstagare  utsätts för dels etniska trakasserier,
dels  repressalier   (i  jämställdhetslagen  används
ordet trakasserier) på  grund  av  anmälan om etnisk
diskriminering.  De trakasserier eller  repressalier
som skall motarbetas är sådana som drabbar en person
i hans eller hennes egenskap av arbetstagare.
Bakgrunden    till   motsvarande    åligganden    i
jämställdhetslagen   är  att  sexuella  trakasserier
mellan  arbetskamrater  är  så  starkt  knutna  till
kvinnors   och   mäns   lika   rätt  och  villkor  i
arbetslivet  att  det  har  ansetts   lämpligt   att
behandla  frågan  inom  ramen  för  reglerna  om det
aktiva jämställdhetsarbetet. Samma synsätt är enligt
propositionen  tillämpligt  när  det  gäller etniska
trakasserier även om sambandet delvis är ett annat.
Regeringen pekar på betydelsen av att  i företagens
personalpolicy    klart   slå   fast   att   etniska
trakasserier   inte  tolereras   på   arbetsplatsen.
Information om att  affischer  med rasistiska motiv,
pamfletter  eller  klotter  med rasistiskt  innehåll
inte tolereras kan enligt propositionen ha betydelse
i  arbetet  mot  etniska trakasserier.  Återkommande
information om företagets policy och om följderna av
trakasserier  anges   som  ett  sätt  att  förebygga
övergrepp.

Rekrytering

Arbetsgivaren skall verka för att personer med olika
etnisk tillhörighet ges  möjlighet  att  söka lediga
anställningar. En första förutsättning för  detta är
kännedom om att arbetet är ledigt. Vid nyrekrytering
bör  därför  arbetsgivaren  sträva efter att använda
formella   kanaler   som  arbetsförmedlingen   eller
platsannonser  eller  på   annat  sätt  nå  dem  som
representerar olika etnisk bakgrund. I propositionen
framhålls att de informella kanaler som i dag spelar
en stor roll kan medföra att  arbetssökande med svag
anknytning  till arbetsmarknaden  riskerar  att  bli
utestängda. En  särskild rekryteringsinsats kan vara
att i en annons eller  till  arbetsförmedlingen ange
att  arbetsgivaren gärna ser att  bland  de  sökande
finns  personer  med olika etnisk bakgrund eller att
annonsera i media  som  speciellt  vänder  sig  till
sådana personer.

Kollektivavtal

De  föreslagna  reglerna  är  tvingande. En särskild
bestämmelse att reglerna gäller  även  om  det finns
kollektivavtal behövs därför inte enligt regeringen.
Inte   heller   anses   det  finnas  skäl  att  låta
kollektivavtal  gå  före  lagen.   I   propositionen
betonas  dock  att lagen inte hindrar kollektivavtal
om aktiva åtgärder.

Propositionerna 179, diskriminering på grund av
funktionshinder och 180, diskriminering på grund av
sexuell läggning

Bestämmelser  som  ålägger  arbetsgivare  att  genom
aktiva åtgärder förebygga och förhindra trakasserier
och repressalier  föreslås som nämnts inte när dessa
har samband med arbetstagarens funktionshinder eller
sexuella  läggning.   I  lagförslagen  finns  endast
regler om förbud mot repressalier  på  grund  av  en
anmälan  om  diskriminering  och  om  skyldighet för
arbetsgivaren  att  utreda  och  vidta åtgärder  mot
trakasserier  som  har  samband  med funktionshinder
resp.  sexuell läggning. Utskottet  återkommer  till
detta.

Motioner

Folkpartiet  efterlyser i kommittémotion 1997/98:A68
en   precisering    av    vilka    aktiva   åtgärder
arbetsgivarna  skall  vidta för att motverka  etnisk
diskriminering  (yrk.  8).   I  motion  Sf634  anser
partiet  att  DO bör ges i uppdrag  att  stödja  och
utveckla arbetet  för  det  som  i  motionen  kallas
etnisk   jämställdhet   i   företagen  (yrk.  5).  I
kommittémotion A8 förordar partiet  att  det i lagen
om förbud mot diskriminering i arbetslivet  på grund
av   sexuell   läggning   införs  en  regel  om  att
arbetsgivaren  skall ha en osanktionerad  skyldighet
att vidta åtgärder  för  att  förebygga trakasserier
som har samband med sexuell läggning (yrk. 1).

Liknande tankegångar framförs av  Tone Tingsgård och
Elisebeht Markström (båda s) i motion A7 delvis.

Lars  Lindblad m.fl. (m) kritiserar  i  motion  A722
bestämmelsen  om  målinriktat  arbete för att främja
etnisk  mångfald  i arbetslivet. Motionärerna  anser
att bestämmelsen är  alltför  vag och att den därför
bör utgå (yrk. 1).

Miljöpartiet genom Barbro Johansson  m.fl.  begär  i
motion   1997/98:A69  att  det  i  lagen  införs  en
uttrycklig  regel om att arbetsgivarens skyldigheter
enligt lagen  skall gälla även om kollektivavtal har
träffats om aktiva åtgärder (yrk. 3).

Socialförsäkringsutskottets yttrande

Socialförsäkringsutskottet  välkomnar  förslaget  om
bestämmelser  om  skyldighet  för  arbetsgivaren att
vidta  aktiva  åtgärder  för  att  motverka   etnisk
diskriminering i arbetslivet.
Vad  gäller  de  synpunkter  som  framförts  i  två
motioner  om  att paragraferna om aktiva åtgärder är
alltför         allmänt         hållna         anför
socialförsäkringsutskottet att det varken är möjligt
eller  önskvärt  att  ge  uttömmande  eller  alltför
detaljerade  anvisningar  för  de  olika  åtgärderna
eftersom arbetsplatser  ser  mycket  olika  ut.  Det
framhålls  dock  i  yttrandet  att  arbetsmarknadens
parter   bör   ges  utrymme  att  själva  finna   de
arbetsmetoder och  tillvägagångssätt som bäst passar
deras    förhållanden.    Socialförsäkringsutskottet
hänvisar  till   5  §  enligt  vilken  arbetsgivaren
beträffande  arbetsförhållandena   skall   genomföra
sådana  åtgärder  som  kan  krävas  med  hänsyn till
arbetsgivarens   resurser  och  omständigheterna   i
övrigt. I det sammanhanget  säger sig utskottet utgå
ifrån  att parterna i sin samverkan  åstadkommer  en
god avvägning  mellan lagens krav på aktiva åtgärder
för etnisk mångfald  och  de  krav  som ställs på en
enskild arbetsgivare, så att arbetet med rekrytering
m.m.  på  den  enskilda arbetsplatsen inte  blir  så
otympligt    att   det    hämmar    nyanställningar.
Socialförsäkringsutskottet    anser   att   särskild
uppmärksamhet bör ägnas denna del  av  lagen  i  den
utvärdering som regeringen aviserat.

Utskottets ställningstagande

Samverkan för etnisk mångfald och mot etnisk
diskriminering

Lagen   om  åtgärder  mot  etnisk  diskriminering  i
arbetslivet  har som ändamål bl.a. att främja etnisk
mångfald i arbetslivet. En viktig del i detta är att
arbetsmarknadens parter gemensamt anstränger sig för
att  nå målet.  Reglerna  om  samverkan  och  aktiva
åtgärder  har  sina förebilder i jämställdhetslagen.
På  samma  sätt  som   enligt   den   lagen  är  det
arbetsgivaren som har det yttersta ansvaret.  Det är
alltså  arbetsgivaren  som  skall  svara för att det
bedrivs ett aktivt mångfaldsarbete på arbetsplatsen.
Genom  samverkansregeln  understryks dock  att  även
arbetstagare   har  ett  ansvar   för   att   etnisk
diskriminering motverkas.
Utskottet ansluter  sig till regeringens förslag om
en samverkansregel.

Målinriktat arbete

Den  nya  lagen  består av  regler  om  dels  aktiva
mångfaldsåtgärder,    dels    förbud    mot   etnisk
diskriminering.   Liksom  regeringen  ser  utskottet
dessa regler som en  sammanhängande  enhet. De har i
grunden   samma   syfte,  nämligen  att  verka   mot
diskriminering  och   för   alla   människors   lika
rättigheter  och  möjligheter.  De syftar också till
att åstadkomma en integrering i arbetslivet av olika
grupper samt att bryta slentrianmässigt tänkande som
leder  till  diskriminering. Diskrimineringsförbudet
skall  förhindra   diskriminering   i  det  enskilda
fallet. De aktiva åtgärderna däremot  syftar  främst
till   att  komma  till  rätta  med  diskriminerande
förfaranden som riktar sig mot en grupp och inte mot
enskilda  individer.  I  propositionen nämns som ett
exempel  diskriminerande  platsannonser.  De  aktiva
åtgärderna syftar också till  att  främja en positiv
och framåtsyftande utveckling. Åtgärderna  kan  leda
till  att  andelen  personer från underrepresenterad
etnisk minoritet i en  viss typ av arbete ökar eller
att ny kompetens tillförs organisationen.
Utskottet ansluter sig  till  vad regeringen anfört
om att det i kravet på målinriktat arbete ligger ett
krav    på   planmässighet.   Detta   innebär    att
arbetsgivaren     bör     planera     arbetstagarnas
kompetensutveckling,  utbildning  och  liknande  med
syftet att mångfalden i organisationen skall främjas
i alla typer av arbete och bland olika kategorier av
arbetstagare.
Som regeringen anfört är det inte lämpligt  att  ge
detaljerade  anvisningar  om  hur  det  målinriktade
arbetet   skall   gå   till.   Mångfaldsarbetet  får
betecknas som ett utvecklingsarbete,  i vilket efter
hand  olika tänkbara åtgärder kan visa sig  lämpliga
och vinna efterföljd på arbetsplatserna. Arbetet med
att  planera   och  genomföra  aktiva  åtgärder  bör
utformas  i  samverkan   med  de  anställda  och  de
fackliga organisationerna.  I  sammanhanget  bör det
observeras  att  regeringen den 29 oktober 1998  har
gett  DO i uppdrag  att  utforma  råd  för  hur  det
målinriktade  arbetet för att främja etnisk mångfald
i arbetslivet kan  bedrivas,  i enlighet med vad som
förordas i proposition 177 (etnisk  diskriminering).
DO skall även redovisa hur information  om dessa råd
bör  ges.  Uppdraget skall redovisas till regeringen
senast den 1  mars  1999. Förebilder bör också kunna
hämtas från det aktiva  jämställdhetsarbetet  enligt
jämställdhetslagen.
Med   det   anförda  ställer  sig  utskottet  bakom
regeringens förslag  om  utformningen  av  de aktiva
åtgärderna.
Utskottet,        som        konstaterar        att
socialförsäkringsutskottet  har  samma  uppfattning,
anser  att  motionerna  1997/98:A68  (yrk. 8),  A722
(yrk. 1) och Sf634 (yrk. 5) bör avslås av riksdagen.

Arbetsförhållanden

Utskottet  delar  regeringens  uppfattning   att  en
arbetsgivare  bör  åläggas att aktivt verka för  att
arbetsförhållandena  på  arbetsplatsen är sådana att
arbetet   lämpar  sig  för  alla,   oavsett   etnisk
tillhörighet.
En     motsvarande      bestämmelse     finns     i
jämställdhetslagen.     Viss     vägledning      för
tillämpningen av bestämmelsen kan därför även hämtas
från jämställdhetsområdet.
De  krav  som  ställs på en arbetsgivare i fråga om
arbetsförhållandena  skall enligt lagtexten sättas i
relation    till   arbetsgivarens    resurser    och
omständigheterna  i  övrigt.  Det  innebär att olika
krav kan komma att ställas på arbetsgivare  beroende
på     arbetsplatsens     storlek,    arbetsstyrkans
sammansättning    och    liknande    omständigheter.
Åtgärderna  skall vara rimliga  ur  kostnadssynpunkt
med hänsyn till företagets omfattning och ekonomiska
förhållanden  i  övrigt (jämför förarbetena till den
äldre jämställdhetslagen, prop. 1978/79:175)
Vad gäller skyldigheten för arbetsgivaren att vidta
åtgärder  för  att  förebygga   och   förhindra  att
arbetstagaren  utsätts  för  trakasserier   som  har
samband med etnisk tillhörighet pekar regeringen  på
den   betydelse   det   kan   ha  att  i  företagens
personalpolicy  slå  fast  att etniska  trakasserier
inte tolereras på arbetsplatsen och att återkommande
information ges om denna policy  och  vilka  följder
trakasserier   av   detta  slag  kan  få.  Utskottet
instämmer   även   här   i   vad   som   anförts   i
propositionen.

Rekrytering

En arbetsgivare skall verka  för  att  personer  med
olika  etnisk  tillhörighet  ges  möjlighet att söka
lediga anställningar.
Utskottet  ansluter  sig  till  vad  som   sägs   i
propositionen angående detta.

Kollektivavtal

Socialförsäkringsutskottet   har   i  sitt  yttrande
anfört att parterna bör ges utrymme att själva finna
de  arbetsmetoder och tillvägagångssätt  som  passar
deras förhållanden. Utskottet instämmer i detta, men
med  den   reservationen   att  reglerna  om  aktiva
åtgärder  är tvingande. I sista  hand  är  det  ändå
Nämnden mot  diskriminering  som  avgör  vad  som är
rimligt  att  kräva  av  en  arbetsgivare. Utskottet
delar  socialförsäkringsutskottets  uppfattning  att
det inte  behövs någon uttrycklig bestämmelse om att
kollektivavtal   om  aktiva  åtgärder  inte  befriar
arbetsgivaren  från   skyldigheterna  enligt  lagen.
Motion 1997/98:A69 (yrk. 3) avstyrks därför.

Förebyggande åtgärder mot trakasserier på grund av
sexuell läggning

I  två  motioner  (A8  yrk.   1   respektive   A7  i
motsvarande  del)  har  det framförts förslag om att
arbetsgivare skall åläggas  en  skyldighet att vidta
förebyggande åtgärder mot trakasserier  på  grund av
sexuell    läggning.   Utskottet   kan   hålla   med
motionärerna  om  att  sådana  förebyggande åtgärder
skulle kunna vara av värde, inte  minst  för dem som
inte vågar tala öppet om sin sexuella läggning.  För
närvarande  är  inte utskottet berett att ställa sig
bakom  att  regler   om   en  sådan  skyldighet  för
arbetsgivaren  förs  in  i  lagen   om   förbud  mot
diskriminering  i  arbetslivet  på  grund av sexuell
läggning  (prop.  180). Saken kan dock  möjligen  få
aktualitet  igen i samband  med  den  utredning  som
utskottet förordat  tidigare i avsnitt 2. Motionerna
A8 (yrk. 1) och A7 i motsvarande del avstyrks.

Avsnitt 5 Förbud mot diskriminering

Förbuden mot diskriminering har utformats så att det
finns dels allmänna regler  om  i  vilka situationer
reglerna gäller, "När förbuden gäller",  dels regler
som   anger   innebörden   av  förbudet  mot  direkt
diskriminering  respektive indirekt  diskriminering.
Reglerna har i huvudsak  likartad lydelse men med de
skillnader      som      föranleds      av       att
diskrimineringsgrunderna är olika. Till förbudet mot
direkt   diskriminering   av   funktionshindrade   i
proposition  179  är  kopplad  en  särskild regel om
stöd- och anpassningsåtgärder.

Anställning, befordran, uttagning till
befordran

Nuvarande lagstiftning

Jämställdhetslagens diskrimineringsförbud  i samband
med  anställning,  befordran  eller  utbildning  för
befordran förutsätter att arbetsgivaren  fattar  ett
beslut  om  att  anställa,  befordra  etc.  En ensam
arbetssökande  kan  inte  anses diskriminerad enligt
jämställdhetslagens definitioner, och detta inte ens
om det är klarlagt att skälet att vägra anställa var
den   arbetssökandes  könstillhörighet.   Även   den
nuvarande   lagen   mot   etnisk  diskriminering  är
inriktad  på  fall  där arbetsgivaren  har  anställt
någon annan än den diskriminerade.  Lagöverträdelsen
sker  genom arbetsgivarens beslut att  anställa  den
andre.

Proposition 177, etnisk diskriminering

En  första   förutsättning  för  att  skyddet  under
anställningsförfarandet  skall  gälla är att den som
anser   sig   diskriminerad   kan   betraktas    som
arbetssökande, det räcker inte med att han eller hon
endast gjort en förfrågan om ett ledigt arbete.
Hela   anställningsförfarandet  skall  omfattas  av
förbudsreglerna.        Inte       bara       själva
anställningsbeslutet  utan   också   åtgärder  under
rekryteringsförfarandet,   t.ex.   behandling    och
gallring   av   ansökningshandlingar,  urvalet  till
anställningsintervjuer   och  lämplighetstester  och
andra åtgärder. Detta uttrycks  så  att förlusten av
en möjlighet skall kunna läggas till  grund  för ett
påstående  om  diskriminering.  Ett  diskriminerande
moment   kan   alltså   angripas   även   om   inget
anställningsbeslut   kommer  till  stånd.  Även  ett
beslut  att avbryta ett  anställningsförfarande  kan
utgöra diskriminering.  Detta  innebär  att en ensam
arbetssökande   som   inte   anställs   kan  åberopa
diskrimineringförbudet.
I propositionen (s. 31) slås fast att den som söker
ett  arbete  och  åberopar  vissa  meriter  har   en
grundläggande   skyldighet   att   själv  göra  sina
meriter, t.ex. utländska examina, "förståeliga"  för
arbetsgivaren,     och    detta    oavsett    etnisk
tillhörighet. Situationen  skiljer  sig inte från de
krav  som normalt ställs på en svensk  arbetssökande
med en  utländsk  utbildning  att  själv ta fram det
underlag, t.ex. s.k. ekvivalering, som krävs för att
arbetsgivaren    skall    kunna   bedöma   om    den
arbetssökande har den utbildning som är relevant för
ett viss arbete. På samma sätt  åligger  det  enligt
propositionen den arbetssökande att själv sörja  för
att arbetsgivaren får det underlag som han eller hon
behöver  för  att  kunna bedöma värdet för det sökta
arbetet   av  de  övriga   utländska   meriter   som
arbetssökanden  åberopar.  Bara en arbetssökande som
gjort vad som kan krävas och  ändå  blir oförmånligt
behandlad kan enligt propositionen ha  fog  för  ett
påstående  om  diskriminering  om arbetsgivaren inte
bedömer meriterna rättvist.
I   propositionen   nämns  det  fallet   att   s.k.
headhunters eller särskilda  rekryteringsföretag som
arbetsgivaren anlitat väljer bort  arbetssökande  på
ett  sätt  som  innebär  diskriminering. Även sådana
förfaranden  bör  enligt  regeringen   omfattas   av
diskrimineringsförbudet.  Arbetsgivaren  skall kunna
göras  ansvarig i förhållande till en arbetssökande.
Enligt   propositionen    får    det    ankomma   på
arbetsgivaren  att  i  sin  tur  vända sig till  sin
avtalspart  och  kräva  ersättning  regressvis.  Mot
bakgrund  av  att arbetsförmedlingen är  en  statlig
myndighet skulle  det enligt regeringens uppfattning
dock föra för långt  att  låta arbetsgivarens ansvar
utsträckas  till  att omfatta  en  arbetsförmedlares
åtgärder.

Proposition 179, diskriminering på grund av
funktionshinder

Skyddet för arbetssökande avser liksom i proposition
177 hela anställningsförfarandet. Som exempel anges,
liksom  i  den propositionen,  bl.a.  arbetsgivarens
behandling  och  gallring  av  ansökningshandlingar,
urval   till   intervjuer,   lämplighetstester   och
därutöver referenstagning  och  andra  kontakter med
tidigare  arbetsgivare.  Något  slutligt beslut  att
anställa krävs inte. Skyddet omfattar  även en ensam
arbetssökande.
Ett  handlande  som  riktas  mot  arbetssökande   i
allmänhet,  t.ex.  en platsannons som anger att bara
arbetssökande utan funktionshinder  är  välkomna med
en  ansökan, skall i sig inte utgöra en överträdelse
av förbudet.  En  sådan  åtgärd  kan  däremot utgöra
underlag för bedömningen om arbetsgivarens handlande
i rekryteringsärendet varit diskriminerande  i något
annat hänseende.
I   fråga  om  åtgärder  av  s.k.  headhunters  och
rekryteringsföretag  anförs  motsvarande  synpunkter
som  i  proposition  177.  Däremot  berörs inte  den
offentliga arbetsförmedlingen.
Den som endast lämnar en intresseanmälan skall inte
anses som arbetssökande. Enligt propositionen skulle
det innebära att det ställdes alltför  stora krav på
en arbetsgivare att dokumentera även mycket allmänna
förfrågningar  om anställning. Vem som är  att  anse
som arbetssökande får avgöras från fall till fall.

Proposition 180, diskriminering på grund av sexuell
läggning

Skyddet för arbetssökande  avser  liksom  i  de  två
andra  propositionerna hela anställningsförfarandet.
Diskrimineringsförbudet    gäller    t.ex.   om   en
arbetsgivare  inte vill anställa en homosexuell  och
därför inte anställer någon alls.
I  fråga  om  åtgärder   av  s.k.  headhunters  och
rekryteringsföretag  anförs  motsvarande  synpunkter
som  i  proposition  177.   Inte   heller   i  denna
proposition        berörs       den       offentliga
arbetsförmedlingen.
I  fråga  om  intresseanmälningar,   vem   som  kan
betraktas  som arbetssökande m.m. anförs motsvarande
som i proposition 179.

Motioner

Vänsterpartiet    riktar   i   sina   tre   motioner
(1997/98:A67 yrk. 4,  A5  yrk.  2,  A9  yrk.  3) som
väckts   med  anledning  av  respektive  proposition
kritik  mot  diskrimineringsförbudens  räckvidd  vid
anställningsförfarandet.   Partiet  anser  att  även
platsannonser som riktar sig  till  arbetssökande  i
allmänhet  bör  omfattas  av  förbuden.  Som exempel
anges  uttalanden  om  att  enbart sökande med  viss
hudfärg  (1997/98:A67),  utan  funktionshinder  (A5)
eller med viss sexuell läggning (A9) är välkomna med
en ansökan.
Motion 1997/98:A67 (yrk. 2) anknyter  till  de ovan
refererade   uttalandena   i   proposition   177  om
arbetssökandens skyldighet att klargöra sina meriter
för  arbetsgivaren.  Partiet har i och för sig ingen
invändning mot propositionens  resonemang  men anser
att det borde kompletteras med ytterligare ett  led,
nämligen  att  man  inte  kan godta en arbetsgivares
förklaring  att tiden eller  resurserna  inte  räckt
till för att  pröva  en  mer  kvalificerad  sökandes
meriter.  Enligt  Vänsterpartiet  måste  det i detta
sammanhang  ställas  krav  på både den arbetssökande
och arbetsgivaren.
I  samma  motion,  1997/98:A67  (yrk.  3),  framför
Vänsterpartiet  uppfattningen   att   arbetsgivarens
ansvar  även skall omfatta diskriminering  som  sker
hos  den  offentliga   arbetsförmedlingen.   Partiet
invänder  mot regeringens ovan redovisade ståndpunkt
i proposition  177 (s. 32) och hänvisar till att det
förekommit att arbetssökande  med  invandrarbakgrund
systematiskt  sorterats  bort  på begäran  av  vissa
arbetsgivare.  Det  vore  helt oacceptabelt  om  den
offentliga förmedlingen blev  ett slags frizon, sägs
det i motionen.

Bestående anställningsförhållanden

Proposition 177, etnisk diskriminering

Lagförslaget  tar  sikte på motsvarande  situationer
som den nuvarande lagen  mot  etnisk diskriminering.
För   att   diskrimineringsförbudet    skall   anses
överträtt   skall   det   vara   fråga   om  mer  än
bagatellartade    händelser,    förfaranden    eller
underlåtelser   -   en  enstaka  händelse  kan  vara
tillräcklig om den har  fått konkreta följder för en
arbetstagare.   Ständigt  upprepade   bagatellartade
händelser eller förfaranden  bör  sammantagna  kunna
innebära otillåten diskriminering.

Proposition 179, diskriminering på grund av
funktionshinder

Enligt  propositionen avses samma situationer som  i
jämställdhetslagen   och  den  nuvarande  lagen  mot
etnisk diskriminering.  På  motsvarande  sätt  som i
jämställdhetslagen   bör   förbudet   även   omfatta
arbetsgivares  beslut  om  befordran eller uttagning
till utbildning för befordran.
Diskriminering    i    fråga    om    löne-     och
anställningsvillkor   kan   bestå   i  att  en  viss
arbetstagare erhåller lägre lön än andra  eller inte
kommer i åtnjutande av samma förmåner eller  villkor
som  andra  personer  med  samma  eller näraliggande
arbetsuppgifter  hos samme arbetsgivare.  Det  skall
vara  mer  än  en bagatellartad  avvikelse  från  de
vanliga villkoren  som  framstår  som en nackdel för
den  enskilde.  Avvikelserna behöver  inte  vara  så
markanta som 36 §  avtalslagen förutsätter, dvs. det
krävs inte oskäliga  avtalsvillkor. Diskrimineringen
kan även avse en uppseendeväckande  låg  lön  för en
ensam anställd.
Som exempel på arbetsledningsbeslut anges beslut om
hur  många  och  vilka arbetstagare som skall sättas
att  utföra  ett visst  arbete,  hur  arbetet  skall
organiseras, vem  som  skall utses till förman eller
genomgå   utbildning   liksom    ett    beslut    om
ordningsföreskrifter.  Det  är  fråga  om sådant som
arbetsgivaren  typiskt  sett  ensidigt beslutar  om.
Förbuden  tar  enligt  denna  proposition  liksom  i
proposition  177  sikte  på  mer  än  bagatellartade
skillnader  i  behandlingen.  För  att   en  enstaka
händelse  skall  kunna rubriceras som diskriminering
bör det enligt proposition  179  normalt  krävas att
den  innebär  ingripande  följder för arbetstagaren.
Ständigt    upprepade    händelser     kan    enligt
propositionen vara av mindre betydelse var  och  en,
men     sammantagna    innebära    en    oacceptabel
arbetsledning.
I fråga om uppsägningar och avskedanden finns redan
ett     skydd      mot     diskriminering     enligt
anställningsskyddslagen.        Den       föreslagna
förbudsregeln skall enligt propositionen närmast ses
som en förstärkning och ett förtydligande.  Den  får
självständig   betydelse   för   de   kategorier  av
arbetstagare      som      inte      omfattas     av
anställningsskyddslagen.   Regeln   kan   också   få
betydelse vid avbrytande av en provanställning  före
prövotidens  utgång  eller  i  fall då arbetsgivaren
inte  vill  låta en sådan anställning  övergå  i  en
tillsvidareanställning.   Förutom   uppsägning   och
avskedande täcker denna punkt permittering och andra
konkreta,  ingripande  åtgärder  som är till nackdel
för  en arbetstagare, t.ex. indragning  av  förmåner
eller  utebliven  befordran  som  arbetstagaren haft
anledning   att   räkna  med.  Omplaceringar   eller
förflyttningar som  har  mindre ingripande verkan är
enligt  propositionen  snarast   att   hänföra  till
arbetsledningsbesluten,  medan  en  omplacering  som
påtagligt  försämrar  en arbetstagares  inkomst  och
arbetsförhållanden hänförs till denna punkt.

Proposition 180, diskriminering på grund av sexuell
läggning

Propositionen  är  i  denna   del   likalydande  med
proposition 179.

Motioner

I   två   motioner  som  väckts  med  anledning   av
propositionerna   179  respektive  180  (A5  yrk.  4
respektive A9 yrk.  4)  invänder  Vänsterpartiet mot
att diskriminerande arbetsledning skall  omfattas av
diskrimineringsförbudet enbart om den får ingripande
följder  för den enskilde. Partiet instämmer  i  att
det skall  krävas mer än en bagatellartad avvikelse,
men ser det  som motstridigt att en enstaka händelse
måste få ingripande följder för att kunna rubriceras
som diskriminering.  Detta  skulle enligt motionerna
innebära att förbudsreglerna  i  denna  del knappast
får någon praktisk betydelse.

Förbud mot direkt diskriminering

Reglerna med förbud mot direkt diskriminering  är  i
princip  likalydande  med den skillnad som föranleds
av att diskrimineringsgrunderna är olika.

Proposition 177, etnisk diskriminering

Enligt lagförslaget är  det direkt diskriminering om
en arbetssökande eller arbetstagare  blir missgynnad
genom  mindre  förmånlig behandling av arbetsgivaren
jämfört med hur  denne  behandlar  eller  skulle  ha
behandlat  personer  med annan etnisk tillhörighet i
en likartad situation,  om  inte arbetsgivaren visar
att   missgynnandet   saknar  samband   med   etnisk
tillhörighet.
Förbudet gäller inte om  behandlingen är berättigad
av  hänsyn  till  ett  sådant  ideellt  eller  annat
särskilt intresse som uppenbarligen  är viktigare än
intresset  av att förhindra etnisk diskriminering  i
arbetslivet.

Missgynnande behandling

Det  skall  vara  fråga  om  mer  än  bagatellartade
skillnader i  behandlingen,  och  behandlingen skall
vara  till  nackdel  för den enskilde.  Med  nackdel
avses det som typiskt  sett  är förenat med förlust,
obehag eller liknande. Det kan vara att gå miste om,
få   minskade   möjligheter   eller    berövas    en
valmöjlighet. Förlusten skall avse något som med fog
kan betraktas vara av värde, t.ex. minskad möjlighet
att  komma i fråga för en anställning, en befordran,
en utbildning,  mera  kvalificerade  arbetsuppgifter
eller en löneförhöjning. Även obehag till  följd  av
trakasserier  är  att  anse  som en nackdel. Etniska
trakasserier mot arbetssökande och arbetstagare från
arbetsgivarens     sida     kan     omfattas      av
diskrimineringsförbudet.

Annan etnisk tillhörighet

Det   skall   föreligga   en   skillnad   i   etnisk
tillhörighet.

"Likartad situation"

Behandlingen  skall avse en likartad situation.  Det
krävs  ingen  verklig   jämförelseperson,   utan  en
fiktiv, hypotetisk jämförelse kan räcka.

"Samband med"

Den  etniska  tillhörigheten  behöver inte vara  den
enda faktor som styr arbetsgivarens  handlande.  Det
räcker  att  faktorn  finns  med som en bland flera.
Faktorn   skall   ha   varit   av   betydelse    för
arbetsgivarens  behandling,  men  inte nödvändigtvis
avgörande.  En diskriminerande avsikt  behövs  inte,
utan det avgörande  är om resultatet av behandlingen
innebär diskriminering. Arbetsgivarens handlande kan
ha  samband  med  den diskriminerades  egen  etniska
tillhörighet eller den av arbetsgivaren - rätt eller
felaktigt   -  förmodade   etniska   tillhörigheten.
Samband anses t.ex. föreligga även om arbetsgivarens
vägran att anställa  en arbetssökande grundas på att
dennes  make  eller sambo  tillhör  en  viss  etnisk
grupp.

Undantag för ideellt eller annat särskilt intresse

Undantagen, som  i  den  nya  lagen  skall  anges  i
lagtexten,  avser  enligt  propositionen motsvarande
situationer som undantas enligt den nuvarande lagens
förarbeten.
Undantag skall gälla när det  finns  ett berättigat
intresse att välja en särskild sökande.  Som exempel
nämns  företräde åt vissa utsatta grupper.  Avsikten
är att inte  hindra  arbetsgivare från att ta hänsyn
till väsentliga samhälleliga,  sociala  och  ideella
intressen  som jämställdhet mellan kvinnor och  män,
främjande av arbetstillfällen för funktionshindrade,
rikets säkerhet  m.m.  I  propositionen  nämns  även
regler  om omplacering och återanställning. Undantag
bör medges  om det särskilda intresset uppenbarligen
är viktigare  än  intresset  av att förhindra etnisk
diskriminering i arbetslivet.
Regeringen  anser att det för  närvarande  inte  är
nödvändigt att  utöver  kravet  på  aktiva  åtgärder
införa  regler  om positiv särbehandling. Regeringen
utesluter dock inte  att  frågan  prövas på nytt när
lagen varit i kraft en tid och effekterna av den kan
ses.

Proposition 179, diskriminering på grund av
funktionshinder

Förbudet mot direkt diskriminering  har  motsvarande
uppbyggnad    som    i    proposition   177.   Sådan
diskriminering   föreligger   om   en   arbetsgivare
missgynnar  en arbetssökande eller  en  arbetstagare
med funktionshinder  genom  att behandla honom eller
henne  mindre förmånligt än arbetsgivaren  behandlar
eller  skulle  ha  behandlat  personer  utan  sådant
funktionshinder  i  en  likartad  situation, om inte
arbetsgivaren visar att missgynnandet saknar samband
med funktionshinder.
På  motsvarande  sätt  som  enligt proposition  177
gäller inte förbudet om behandlingen  är  berättigad
av  hänsyn  till  ett  sådant  ideellt  eller  annat
särskilt intresse som uppenbarligen är viktigare  än
intresset   av   att   förhindra   diskriminering  i
arbetslivet av personer med funktionshinder.
I  propositionens  6  § föreslås en regel  som  tar
sikte  på  vad  som  skall anses  vara  en  likartad
situation när arbetsgivaren  genom att vidta skäliga
stöd- och anpassningsåtgärder kan skapa en situation
för en funktionshindrad person  som  är likartad för
personer utan sådant funktionshinder.  Innebörden av
bestämmelsen redovisas nedan.

Missgynnande behandling

Missgynnandet  kan  bestå  i  en  handling eller  en
underlåtenhet.   Behandlingen   skall   medföra   en
nackdel. Arbetstagaren skall försättas i  ett  sämre
läge,  dvs. en diskriminerande effekt skall inträda.
Nackdelen,  som  bör  bestämmas  objektivt, kan vara
tydlig   för   envar,   t.ex.   nekad   anställning,
omplacering  eller  löneskillnad, eller mera  subtil
som t.ex. en utebliven  förmån.  Helt bagatellartade
skillnader  i  bemötande utgör inte  diskriminering.
Även obehag och  personligt  lidande  till  följd av
mobbning och trakasserier utgör en nackdel.
En    jämförelse    skall    göras    mellan    den
funktionshindrade  personen och en eller flera andra
utan   motsvarande   funktionshinder.    En   fiktiv
jämförelse  kan  räcka,  "skulle  ha  behandlats"  i
lagtexten.

"Likartad situation"

Med detta kriterium avses t.ex. att de  personer som
sökt  en  anställning i huvudsak har lika meriter  i
form  av  utbildning,   erfarenhet   och   personlig
lämplighet för ett visst arbete.
Ett funktionshinder kan till skillnad från  vad som
typiskt sett gäller vid andra diskrimineringsgrunder
som  kön,  etnisk  tillhörighet och sexuell läggning
påverka förmågan att  utföra  ett  arbete.  För  att
avgöra om personer befinner sig i likartad situation
måste  man  först pröva om funktionshindret påverkar
förmågan   att   utföra   arbetet,   dvs.   om   den
funktionshindrade   kan   utföra   de  väsentligaste
uppgifterna  av  arbetet.  Om funktionshindret  inte
påverkar   arbetsförmågan   och    personerna    kan
konstateras  ha  t.ex.  likvärdiga  arbetsuppgifter,
utbildningar och erfarenhet föreligger  en  likartad
situation.  Om  emellertid funktionshindret inverkar
menligt  på  arbetsförmågan   föreligger   inte   en
likartad    situation   och   därmed   inte   heller
diskriminering.
I propositionen  anges  som  exempel  att  en svårt
synskadad  person  inte får anställning som chaufför
med hänvisning till  funktionshindret. Att en person
med i övrigt motsvarande förutsättningar men med god
syn    behandlats    annorlunda     innebär     inte
diskriminering,  eftersom  den  synskadade  inte har
sakliga   förutsättningar   för   arbetet.  Även  en
hypotetisk  jämförelse  skall  kunna  göras.  Enligt
propositionen  förefaller  det lättare att  visa  en
skillnad vid en direkt jämförelse  mellan individer,
men i vart fall vid tydliga fall av direkt orättvisa
bör en skillnad kunna påvisas även utan  en  faktisk
jämförelseperson.

Skyldighet för arbetsgivaren att vidta stöd- eller
anpassningsåtgärder

Innebörden av denna bestämmelse, som begränsas  till
situationen   vid   anställning,   befordran   eller
utbildning  för  befordran,  är  att  det  är direkt
diskriminering  att  beakta en arbetssökandes  eller
arbetstagares funktionshinder om arbetsgivaren genom
stöd- och anpassningsåtgärder  kan skapa en likartad
situation    som    för    personer   utan    sådant
funktionshinder.  Arbetsgivaren   får   inte   fästa
avseende  vid  de  begränsningar  i förmågan eller i
möjligheten   att   utföra   ett   arbete  som   ett
funktionshinder  innebär,  om  begränsningarna   kan
elimineras  eller  reduceras så att de väsentligaste
uppgifterna kan utföras  om  sådana åtgärder vidtas.
Förbudet  innebär  inte  en  skyldighet   att  välja
personen  med  funktionshinder  sedan  hänsyn tagits
till  sådana  skäliga åtgärder och sökandena  därmed
blivit likvärdiga.
Behovet av stöd- eller anpassningsåtgärder kan vara
föranledda     av     svårigheter     att     utföra
arbetsuppgifterna men också  av  svårigheter  att ta
sig in i och ut ur en arbetslokal. Åtgärder som  kan
komma   i   fråga   är  att  förbättra  den  fysiska
tillgängligheten till  arbetsplatsen  och  lokalerna
(tillgänglighet),    liksom   att   göra   lokalerna
användbara för funktionshindrade (användbarhet). Det
som   kan   behöva   åtgärdas    är   arbetsplatsens
utformning, såsom höga trösklar, heltäckningsmattor,
avsaknad av hiss och liknande. Det  kan  också  vara
fråga  om  anskaffande  av  tekniska  hjälpmedel och
särskilda  arbetsredskap  samt  förändringar  i  den
fysiska  arbetsmiljön. Som exempel  nämns  förstärkt
belysning  för den som är synskadad, god ventilation
för den som  är  allergiker, anskaffande av tekniska
hjälpmedel   för   att    underlätta    lyft   eller
transporter,  datorstöd  m.m.  Det  kan  även  gälla
förändring av arbetsuppgifterna, arbetstiderna eller
arbetsmetoderna.  Arbetsgivaren  bör tillåtas  välja
mellan olika alternativa åtgärder.  En förutsättning
för  skyldigheten  att vidta anpassningsåtgärder  är
att de begränsningar  som  funktionshindret  innebär
kan elimineras så att de väsentligaste uppgifterna i
arbetet kan utföras.
De anpassningsåtgärder som är nödvändiga kan  i det
enskilda  fallet  ta  mer  tid eller innebära större
kostnader eller förändringar  än  vad  som  kan vara
rimligt  att  kräva  av  en arbetsgivare. Kravet  på
stöd- och anpassningsåtgärder  avser  sådant  som är
möjligt  och  skäligt.  I skälighetskriteriet ligger
att  hänsyn  skall  tas  till   både  de  ekonomiska
förhållandena, dvs. förmågan att bära kostnaden, och
arbetsgivarens  rätt  att  organisera   arbetet  som
arbetsgivaren   finner  lämpligt.  Möjligheten   att
erhålla statligt  bidrag  skall inte beaktas, men om
det  under rekryteringsförfarandet  står  klart  att
bidrag   kommer   att  erhållas  kan  detta  ingå  i
skälighetsbedömningen.  Förhållandena  som bör kunna
få betydelse är bl.a. de faktiska möjligheterna  att
vidta  en  viss  åtgärd  och  de  ansträngningar som
krävs,  förväntade  effekter av åtgärderna  för  den
funktionshindrades  förmåga   att   utföra  arbetet,
relationen    mellan   effekten   och   kostnaderna,
olägenheter såsom driftsinskränkning under eventuell
installation eller  byggande,  tiden  för  att vidta
åtgärden  och behovet av att vederbörande kan  börja
arbeta omedelbart.  Även  anställningens varaktighet
kan  påverka bedömningen. Vad  som  är  skäligt  får
bestämmas från fall till fall.
För att  arbetsgivaren  skall kunna bedöma om några
anpassningsåtgärder är erforderliga  och skäliga bör
viss  information  lämnas  om  arten  och graden  av
funktionshindret.   Enligt   propositionen    lämnas
informationen lättast i ansökan om anställning.  Den
sökande  bör  ange  sin  uppfattning  om  behovet av
anpassningsåtgärder.  Om  arbetsgivaren efter  dessa
upplysningar är osäker om vilka  åtgärder  som krävs
bör    kontakt   tas   med   den   funktionshindrade
arbetssökanden  för  diskussion.  Om  det  i ansökan
endast    anges    att    den    arbetssökande    är
funktionshindrad   men   ingenting   om   stöd-  och
anpassningsåtgärder  bör  arbetsgivaren  kunna  utgå
från att sådana inte är nödvändiga, såvida  inte vad
som kan anses allmänt veterligt motsäger detta.

"Samband med"

Ett   samband   krävs  mellan  funktionshindret  och
missgynnandet. Erforderligt  samband  föreligger  om
det  finns en avsikt att diskriminera. Samband finns
även om  arbetsgivaren  missgynnat  någon t.ex. till
följd av undfallenhet mot andras önskemål,  eftersom
arbetsgivaren   då   i   sitt  handlande  styrts  av
funktionshindret. Funktionshindret behöver inte vara
ensam  eller  ens  viktigaste  orsak  till  en  viss
behandling.  Det räcker  att  det  är  en  av  flera
omständigheter  som  orsakat  handlandet,  vilket  i
lagtexten  -  på  motsvarande sätt som i proposition
177  - uttrycks genom  att  missgynnandet  skall  ha
samband med, inte ske på grund av, funktionshindret.

Undantag från diskrimineringsförbudet

Den föreslagna  undantagsregeln,  som  är  i princip
likalydande med förslaget i proposition 177, har sin
motsvarighet  i  jämställdhetslagen  och  avser   de
situationer  som anges i förarbetena till den lagen.
Avsikten är att inte hindra en arbetsgivare från att
ta hänsyn till  väsentliga samhälleliga, sociala och
ideella intressen  som  jämställdhet  mellan kvinnor
och  män,  rikets säkerhet m.m. Undantag  kan  också
röra fall av omplacering och återanställning.
Något  undantag   för   positiv   särbehandling  av
funktionshindrade nämns inte.

Proposition 180, diskriminering på grund av sexuell
läggning

Propositionens     lagförslag,    motivering     och
författningskommentar är likalydande med motsvarande
delar av proposition  179  med  den  skillnaden  att
diskrimineringsgrunden  är  en  annan  och  att  det
saknas en regel om stöd- och anpassningsåtgärder.
När  det  gäller undantaget för ideellt eller annat
särskilt  intresse,  vilket  i  lagtexten  anges  på
motsvarande  sätt som i propositionerna 177 och 179,
berörs  frågan   om   undantagsregeln   skall  kunna
tillämpas  t.ex.  när  det  gäller  förhållandena  i
kyrkan eller annars i religiösa sammanhang  där även
trosuppfattningar  måste  vägas  in  i  bedömningen.
Exemplet  knyter  an  till uttalanden i  utredningen
(SOU 1997:175). I propositionen  sägs att syftet med
den  föreslagna  lagen  är att schablonuppfattningar
och fördomar mot arbetssökande  och  arbetstagare på
grund av deras sexuella läggning inte skall tillåtas
motivera otillbörlig särbehandling. Regeringen delar
därför    inte    utredningens    uppfattning    att
förhållanden  av  det  nyssnämnda slaget skall kunna
vägas in i bedömningen.

Bevisfrågor vid direkt diskriminering

Propositionerna

Som framgått har förbuden  mot direkt diskriminering
utformats  mot bakgrund av EG:s  bevisbördedirektiv.
Direktivets  artikel 4.1 anger att medlemsstaterna i
enlighet med sina nationella rättssystem skall vidta
nödvändiga åtgärder  för  att  säkerställa  att  det
skall  åligga  svaranden  att  bevisa  att  det inte
föreligger    något    brott    mot   principen   om
likabehandling när personer, som  anser  sig kränkta
genom  att  likabehandlingsprincipen inte tillämpats
på dem, lägger fram fakta som ger anledning att anta
att   det   förekommit    direkt    eller   indirekt
diskriminering.
En arbetstagare eller en arbetssökande  bör  enligt
propositionerna ha bevisbördan för de av henne eller
honom   påstådda   faktiska   omständigheterna.  Som
framgått ovan innebär det att han  eller  hon  skall
styrka att det finns en etnisk faktor respektive att
han  eller  hon  är  funktionshindrad.  I  fråga  om
sexuell   läggning   är  det  tillräckligt  med  ett
påstående om viss sexuell läggning.
Vidare  skall  arbetstagaren  eller  arbetssökanden
styrka att arbetsgivaren  har  behandlat henne eller
honom  mindre förmånligt än arbetsgivaren  behandlat
eller skulle  ha  behandlat  andra  med annan etnisk
tillhörighet etc.
Dessa styrkta fakta skall ge anledning att anta att
diskriminering har förekommit.
Bevisbördan övergår då på arbetsgivaren  som  skall
förklara   vad   som   ligger   bakom  behandlingen.
Diskriminering föreligger om inte  arbetsgivaren kan
visa att missgynnandet inte har samband  med  etnisk
tillhörighet,    funktionshinder    eller    sexuell
läggning. I propositionernas lagtexter, som i  denna
del  utformats  i  enlighet  med  Lagrådets förslag,
kommer  detta  till uttryck genom att  arbetsgivaren
skall  visa  att missgynnandet  saknar  samband  med
etnisk tillhörighet etc.
Arbetsgivaren kan även freda sig genom att visa att
han eller hon  inte  haft  eller bort ha kännedom om
den                 åberopade                etniska
tillhörigheten/funktionshindret/den         sexuella
läggningen.  Förbudet förutsätter alltså insikt  hos
arbetsgivaren         om         den         etniska
tillhörigheten/funktionshindret/sexuella läggningen.
I  fråga  om funktionshinder sägs det i proposition
179 att arbetsgivaren  skall  ha  haft   kännedom om
eller    bort    inse   att   arbetssökanden   eller
arbetstagaren  var   funktionshindrad.   Det  skulle
enligt  regeringen leda för långt om en arbetsgivare
ansågs   ha   brutit   mot   förbudet   mot   direkt
diskriminering  utan  att ha haft eller bort ha haft
kännedom om personens funktionshinder.
När det gäller den särskilda  regeln  i proposition
179  om  stöd- och anpassningsåtgärder i förhållande
till funktionshindrade bör arbetssökanden först visa
att det är  möjligt att eliminera eller reducera den
inverkan funktionshindret  kan  ha på arbetsförmågan
genom   vissa  stöd-  och  anpassningsåtgärder.   Om
bevisbördan   fullgörs  i  detta  avseende  bör  det
ankomma på arbetsgivaren  att  visa att det inte kan
anses  skäligt  att  vidta åtgärderna.  Motiveringen
till att bevisbördan här  har lagts på arbetsgivaren
är att denne typiskt sett bör  ha  lättast  att föra
bevisning  om  de omständigheter som är av betydelse
för en sådan avvägning.
Även  om diskriminering  enligt  lagens  definition
skulle  anses  vara  för  handen  kan  arbetsgivaren
hänvisa till att behandlingen ändå inte är förbjuden
med   åberopande    av   att   det   föreligger   en
intressekonflikt. Arbetsgivaren  skall då styrka att
hans eller hennes handlande är berättigat  av hänsyn
till    ett    sådant    intresse    som   avses   i
undantagsregeln.

Motioner

Två motionsyrkanden tar sikte på förbuden mot direkt
diskriminering.

Vänsterpartiets  motion A5 (yrk. 3) knyter  an  till
den     särskilda    regeln     om     stöd-     och
anpassningsåtgärder i proposition 179. Partiet anser
att arbetsgivarens  möjlighet att få statligt bidrag
som täcker hela eller  en  del  av  kostnaderna  för
stöd-  och  anpassningsåtgärder  skall  beaktas  vid
bedömningen  av  vad  som  är  skäligt  att kräva av
arbetsgivaren.

Miljöpartiet genom Barbro Johansson m.fl.  i  motion
1997/98:A69 (yrk. 2), som avser förslaget mot etnisk
diskriminering,   tar   också  upp  undantagsregeln.
Motionärerna  anser att s.k.  positiv  särbehandling
bör vara tillåten.  I  motionen  föreslås  en  annan
lydelse  av  8  §  i  regeringsförslaget,  som bl.a.
innebär att undantag skall gälla om "behandlingen är
led  i  strävanden  att  främja  etnisk  mångfald  i
arbetslivet".

Indirekt diskriminering

Propositionerna

Alla tre lagförslagen innehåller likalydande  förbud
mot  indirekt  diskriminering  med de avvikelser som
föranleds av att diskrimineringsgrunderna är olika.
Indirekt  diskriminering  anses föreligga  när  ett
krav som framstår som neutralt  medför  att  en viss
grupp  missgynnas  (proposition  177) eller sätts  i
sämre  läge (propositionerna 179 respektive  180)  i
förhållande  till  en annan. Indirekt diskriminering
uttrycks ofta som att olika fall behandlas lika.
Även  indirekt diskriminering  kan  vara  avsiktlig
eller  oavsiktlig.   Det   ställs   inget   krav  på
diskriminerande  syfte  vid indirekt diskriminering,
men syftet bör kunna få betydelse vid bedömningen av
allvaret i en kränkning. På motsvarande sätt bör det
kunna finnas ett utrymme  för jämkning av skadestånd
vid en indirekt diskriminering som är oavsiktlig.
Förebilden för utformningen  av  förbudet är hämtad
från    den   definition   av   begreppet   indirekt
diskriminering  som finns i rådets direktiv 97/80/EG
av den 15 december  1997  om  bevisbörda  i  mål  om
könsdiskriminering,  det  s.k.  bevisbördedirektivet
(EGT  14,  20.1.1998,  s.  6).  Enligt   direktivets
artikel 2 föreligger indirekt diskriminering "när en
skenbart  neutral  bestämmelse  eller  ett  skenbart
neutralt  kriterium  eller förfaringssätt missgynnar
en  väsentligt  större andel  personer  av  det  ena
könet,  såvida inte  bestämmelsen,  kriteriet  eller
förfaringssättet  är lämplig(t) och nödvändig(t) och
kan motiveras med objektiva  faktorer  som  inte har
samband med personernas kön".

Missgynnandet

Missgynnandet  består  i att arbetsgivaren tillämpar
en    bestämmelse,   ett   kriterium    eller    ett
förfaringssätt  som  verkar  neutralt men som vid en
närmare granskning i praktiken  särskilt  missgynnar
personer    med   viss   etnisk   tillhörighet/visst
funktionshinder/viss sexuell läggning. Missgynnandet
tar sig uttryck  i  att  de  personerna  jämfört med
andra  har  svårare  att  uppfylla  kriteriet  eller
bestämmelsen eller i att förfaringssättet medför  en
negativ effekt för dem.
I  fråga om etnisk diskriminering ges vissa exempel
i     proposition      177.      Utformningen     av
lämplighetstester, krav på språkkunskaper  eller  på
viss  utbildning  skulle kunna missgynna personer på
grund      av      etnisk      tillhörighet.       I
författningskommentaren  anges  ytterligare exempel:
krav  på  viss  minimilängd,  krav  på  svenska  som
modersmål  eller  krav på att viss utbildning  skall
vara genomgången i  Sverige. Det understryks att det
är tillåtet att ställa t.ex. språkkrav men att nivån
på kravet kan variera  beroende  på  det  arbete som
skall  utföras. Medan det för vissa typer av  arbete
inte   kan    vara    tillåtet    att    kräva   ens
gymnasiekunskaper   i   svenska,  torde  det  enligt
propositionen  vara tillåtet  att  t.ex.  för  vissa
läraruppgifter kräva utmärkta kunskaper i svenska. I
författningskommentaren    nämns    också   osakliga
bedömningar   av   utländsk  yrkeserfarenhet   eller
utländska examina. I  dessa  fall rör det sig enligt
propositionen   emellertid  vanligtvis   om   direkt
diskriminering.
I  propositionen   sägs   att  även  ett  krav  som
uppställs  i lag i vissa situationer  kan  missgynna
personer på grund av etnisk tillhörighet.
Proposition  179  exemplifierar med att ett krav på
viss fysisk prestationsförmåga  för att bli brandman
typiskt  sett  kan  missgynna  personer   med  vissa
rörelsehinder.

Jämförelsen

För att ett missgynnande skall anses föreligga skall
bestämmelsen,   kriteriet   eller   förfaringssättet
särskilt   missgynna   personer   med  viss   etnisk
tillhörighet/visst   funktionshinder/viss    sexuell
läggning. En bedömning bör göras av hur stor andelen
är  som  inte  kan  uppfylla kravet i de grupper som
jämförs. Skillnaden bör  vara  betydande  för att en
grupp skall anses ha särskilt missgynnats genom  det
uppställda  kravet.  Det är den faktiska situationen
som  skall bedömas och  inte  vad  som  skulle  vara
teoretiskt möjligt att uppfylla.
Även  den  grupp  med vilken jämförelsen görs måste
avgränsas för att det skall gå att fastställa om ett
särskilt  missgynnade   föreligger   eller  inte.  I
princip  bör omständigheterna vara så likartade  som
möjligt för  de  grupper  som jämförs. Avgränsningen
beror i det enskilda fallet på vilken jämförelse som
är  relevant  att  göra. Någon  statistisk  exakthet
behövs inte. I fråga  om  arbetstagare bör det många
gånger vara riktigt att jämföra  med  arbetstagare i
andra   grupper   hos   arbetsgivaren.  Den  närmare
avgränsningen av jämförelsegruppen  måste  bestämmas
med utgångspunkt i omständigheterna i varje  enskilt
fall.

Intresseavvägningen

Med   hänvisning  till  att  förbudet  mot  indirekt
diskriminering   inte   skall   få  för  långtgående
konsekvenser  bör det enligt propositionerna  finnas
ett  visst handlingsutrymme  för  arbetsgivaren  att
tillämpa  en  bestämmelse,  ett  kriterium eller ett
förfaringssätt  trots  att  detta  kan   medföra  en
negativ  effekt  för  personer  som tillhör en  viss
grupp.  I  vilken utsträckning det  kan  godtas  bör
avgöras genom  en  intresseavvägning, där vägledning
kan     hämtas     från     det     förut     nämnda
bevisbördedirektivet.
I  propositionerna  179  och  180   refereras  till
Bilkafallet i EG-domstolen (Mål C-170/84),  och  det
sägs  att  det  i  allt  väsentligt  handlar  om att
tillämpa den s.k. proportionalitetsprincipen. Frågan
i   målet   gällde   om  en  arbetsgivare  bröt  mot
könsdiskrimineringsförbudet  i  artikel  119  i  EG-
fördraget  när  deltidsanställda var uteslutna  från
ett pensionssystem.
I  dessa  två  propositioner   återges   även   hur
kommissionen uttryckt saken i sitt förslag 1996 till
bevisbördedirektiv  (KOM  (96)  340 slutlig, där det
sägs att indirekt diskriminering  föreligger "om det
mål  som  eftersträvas  vid tillämpningen  av  denna
bestämmelse, kriterium eller förfaringssätt inte kan
motiveras objektivt, och  de  medel  som används för
att uppnå målet inte är lämpliga och nödvändiga".  I
kommissionens motivering utvecklas saken så, att när
det  är  fastställt  att särbehandling till följd av
ett  neutralt  kriterium  föreligger  har  svaranden
möjlighet att bevisa  att  man  genom  att  tillämpa
detta  kriterium  eftersträvar ett viktigt mål.  För
det första skall målet  vara  värt  att skydda i sig
och vara tillräckligt viktigt för att  motivera  att
det    ges    företräde    framför    principen   om
likabehandling. Mål som anges är t.ex.  ett verkligt
behov  från  företagets  sida  eller sådana mål  som
ingår  i  medlemsstaternas  socialpolitik.  För  det
andra skall de medel som används för att uppnå målen
vara lämpliga och nödvändiga.
I  direktivet uttrycks intresseavvägningen  på  det
sättet    att    tillämpningen    medför    indirekt
diskriminering  såvida  inte bestämmelsen, kriteriet
eller förfaringssättet är  lämpligt  och  nödvändigt
och  kan  motiveras med objektiva faktorer som  inte
har samband med personernas kön.
Regeringen   anser  att  intresseavvägningen  inte,
vilket utredningarna föreslagit, bör inskränkas till
vad  som kan anses  vara  ett  objektivt  godtagbart
verksamhetsbehov.   I   proposition   177  sägs  att
diskrimineringsförbudet inte bör bli mer långtgående
i  den  nationella  lagstiftningen  än  i EG-rätten.
Enligt  alla  tre  lagförslagen  bör  inte bara  ett
godtagbart verksamhetsbehov kunna godtas  utan  även
viktiga samhälleliga mål.
I   proposition   177  anges  som  ett  sådant  mål
strävanden att främja  etnisk  mångfald.  Som  andra
väsentliga   samhälleliga,   sociala   och   ideella
intressen  nämns  främjande av arbetstillfällen  för
funktionshindrade,   rikets   säkerhet  m.m.  liksom
tillämpning    av   regler   om   omplacering    och
återanställning.
I  propositionerna   179   och   180  exemplifieras
väsentliga   samhälleliga,   sociala   och   ideella
intressen  med  jämställdhet  i arbetslivet,  rikets
säkerhet  m.m.,  liksom  tillämpning  av  regler  om
omplacering och återanställning.

Bevisfrågor vid indirekt diskriminering

Utgångspunkten    är    att   arbetstagaren    eller
arbetssökanden  har  bevisbördan   för  de  faktiska
omständigheterna,  som skall ge anledning  att  anta
att han eller hon blivit  diskriminerad.  Detta  gör
han  eller  hon  genom att styrka att det till synes
neutrala kriteriet,  bestämmelsen  eller förfarandet
särskilt missgynnar den grupp vederbörande anser sig
tillhöra  jämfört  med  övriga grupper.  Bevisbördan
övergår sedan till arbetsgivaren som skall visa dels
att   syftet  med  bestämmelsen,   kriteriet   eller
förfaringssättet motiveras av sakliga skäl, dels att
det är lämpligt och nödvändigt för att nå syftet.
I proposition  177  görs  ett  tillägg (s. 42). Det
sägs  att även om det kan förefalla  betungande  för
arbetsgivaren  att freda sig mot påståenden om brott
mot diskrimineringsförbuden  så  skall  det "beaktas
att   det  för  den  enskilde  arbetssökanden  eller
arbetstagaren    kommer   att   vara   förenat   med
svårigheter att visa  att  det har förekommit mindre
förmånlig  behandling  som har  samband  med  etnisk
tillhörighet".
I fråga om indirekt diskriminering anser regeringen
inte  att  det är nödvändigt  att  genom  uttrycklig
reglering ange  vilken  av parterna som skall bevisa
vad eller vilken styrka bevisningen skall ha.

Motioner

Folkpartiet  anser i sin kommittémotion  1997/98:A68
(yrk. 6), som  väckts med anledning av förslaget mot
etnisk  diskriminering,  att  det  är  orimligt  att
"bestraffa"  oavsiktlig  indirekt diskriminering. En
bestämmelse som innebär att en arbetsgivare döms för
diskriminering trots att han eller hon saknat insikt
om   den  etniska  tillhörigheten   är   oacceptabel
särskilt  för småföretagare. Det kan enligt motionen
leda till att  många mindre företag drar sig för att
över huvud taget anställa.

I den förutnämnda  motionen 1997/98:A67 (yrk. 8) som
avser förslaget mot  etnisk  diskriminering invänder
Vänsterpartiet mot den nyss återgivna  beskrivningen
i    proposition    177   av   bevisningen   i   ett
diskrimineringsmål.     Arbetstagaren/arbetssökanden
skall  inte,  som  det anges  i  propositionen,  vid
indirekt diskriminering  behöva  "visa  att  det har
förekommit   mindre  förmånlig  behandling  som  har
samband med etnisk  tillhörighet".  Enligt  motionen
skall något sådant samband inte behöva styrkas.

Utskottets ställningstagande

Allmänt om förbudet mot direkt diskriminering

För   att   förstå   innebörden   av   förbuden  mot
diskriminering räcker det inte att ta del  av de två
lagrum  som  i  respektive lagförslag innehåller  de
direkta förbudsreglerna  och kommentarerna till dem.
Dessa bestämmelser måste läsas  tillsammans  med  de
regler som anger i vilka situationer förbuden gäller
(10  §,  5  §  respektive  5 § i lagförslagen). Även
kommentarerna som rör bevisningen belyser innebörden
av förbuden.
Förbudet  mot direkt diskriminering  bygger  i  ett
första  steg   på   att   det   har   förekommit  en
missgynnande behandling av en person med viss etnisk
tillhörighet,  med  funktionshinder eller  med  viss
sexuell  läggning  i  förhållande   till  hur  andra
personer behandlats eller skulle ha behandlats  i en
likartad situation.

Diskrimineringsgrunderna

Förbudsreglerna  avser  diskriminering  på tre olika
grunder,  etnisk  tillhörighet  (proposition   177),
funktionshinder   (proposition   179)   och  sexuell
läggning   (proposition   180).   Dessa  lagtekniska
begrepp   definieras  i  lagförslagen.   Saken   har
behandlats i avsnitt 3.
En      första      förutsättning      för      att
diskrimineringsförbuden  skall  vara  tillämpliga är
att  det  föreligger  en  diskrimineringsgrund.  Vid
etnisk diskriminering omfattar  skyddet  som  nämnts
även   den   som   uppfattas   ha   en  viss  etnisk
tillhörighet,  utan att personen själv  identifierar
sig så. Även den  som  diskrimineras  därför att han
eller hon är gift med eller är sambo med  en  person
av  viss etnisk tillhörighet omfattas. Av avsnitt  3
framgår  att utskottet anser att definitionerna även
skall täcka  situationer där arbetsgivaren felaktigt
förmodar  att arbetstagaren/arbetssökanden  har  ett
visst  funktionshinder   eller   en   viss   sexuell
läggning.
I   bevishänseende   skall   den   som   anser  sig
diskriminerad    visa    att   det   föreligger   en
diskrimineringsgrund, dvs.  att  det finns en etnisk
faktor, att han eller hon är funktionshindrad  eller
har  en  viss  sexuell läggning. Det är den enskilde
som  i första hand  själv  definierar  sin  sexuella
läggning.  Därför  räcker  ett  påstående om att han
eller  hon  har en viss sådan läggning.  I  de  fall
påståendet  om   diskriminering   grundas   på   att
arbetsgivare felaktigt förmodat att det förelegat en
diskrimineringsgrund  får  bevisningen  ta  sikte på
detta.

"Missgynnande behandling"

I  propositionernas kommentarer till förbudsreglerna
utvecklas  i  mera  allmänna termer vad som ligger i
begreppet missgynnande.  Det  skall vara fråga om en
nackdel   eller   motsvarande   och   om   "mer   än
bagatellartade skillnader" i bemötande i förhållande
till  hur  en  verklig eller fiktiv jämförelseperson
behandlats.
Vad  detta  innebär   i   fråga   om  arbetsledning
utvecklas i kommentarerna till de regler  som  anger
när förbuden gäller. Det sägs i proposition 177  att
"en  enstaka  händelse  kan  vara tillräcklig om den
fått konkreta följder för arbetstagaren" medan det i
propositionerna  179  och  180  förutsätts   att  en
enstaka händelse bör innebära "ingripande följder".
Vänsterpartiets   invändning   mot  de  två  senare
propositionerna i motion A5 (yrk.  4)  respektive  i
motion  A9  (yrk.  4)  går ut på att förbudsreglerna
inte skulle få någon praktisk  betydelse  med ett så
strängt krav på följder för den enskilde.
Utskottet  vill  först klarlägga att någon skillnad
inte är avsedd mellan  de tre lagarna. Ett uttalande
om   "ingripande  följder"   fanns   också   i   den
proposition  som  låg till grund för den nu gällande
lagen mot etnisk diskriminering  som då knöt an till
den  lagens  begrepp "otillbörlig särbehandling".  I
jämställdhetslagen finns en liknande bestämmelse som
tar sikte på "påtagligt  oförmånlig behandling". Att
bagatellartade skillnader  hålls  utanför bör enligt
utskottets mening betyda att det måste vara fråga om
märkbara  och  tydliga skillnader i behandling.  Det
behöver  dock  inte  vara  fråga  om  så  ingripande
följder som avses  i den punkt av bestämmelserna som
rör  skiljande från anställningen  och  motsvarande.
Förbudet   mot   diskriminerande  arbetsledning  har
alltså en självständig  betydelse  vid  sidan  av de
andra  förbuden.  Utskottet  kan  därför  inte  dela
Vänsterpartiets  uppfattning att regeln skulle sakna
praktisk betydelse. I slutändan måste det ankomma på
domstolen  att avgöra  vilka  effekter  ett  enstaka
arbetsledningsbeslut   skall   ha   för   att  kunna
betraktas som ett missgynnande.
Utskottet  avstyrker med det anförda motionerna  A5
(yrk. 4) och A9 (yrk. 4). Riksdagen bör godkänna vad
utskottet anfört.
Till arbetsledningssituationen  kan  även  höra att
någon  utsätts  för trakasserier från arbetsgivarens
sida, förutsatt att  effekten  är  sådan som anges i
det föregående. Utskottet återkommer  till frågan om
trakasserier i avsnitt 6.

"Likartad situation"

Detta    begrepp    är    en    central    del    av
diskrimineringsförbuden.  Saken kan uttryckas på det
sättet att en "likartad situation"  utgör  den yttre
ramen  för  den  jämförelse som skall ske av hur  en
person behandlats  i förhållandet till en annan. Att
någon bemötts på ett  annat  och  mindre  förmånligt
sätt  än  en  annan  person  har relevans enbart  om
situationen var likartad. "Likartad situation" avser
förhållandena   hos   de   personer   som   jämförs,
eventuellt   fiktivt.  Vad  som   avses   är   bl.a.
jämförelsepersonernas förutsättningar för det arbete
som   är   i  fråga.   Vid   t.ex.   diskriminerande
lönevillkor    kan    det    förutom    detta   avse
jämförelsepersonernas   arbetsuppgifter  och   deras
likvärdighet.  En  person  som   inte  har  i  någon
bemärkelse likvärdiga förutsättningar  är  inte i en
likartad  situation  som den hon jämför sig med  och
kan därmed inte heller anses diskriminerad.
Det kan antas att diskrimineringstvister  enligt de
nya  lagarna  på  motsvarande  sätt  som  enligt  nu
gällande  lagstiftning  ofta kommer att kretsa kring
arbetssökandens eller arbetstagarens förutsättningar
för arbetet jämförda med någon annans. Detta är inte
bara  en  följd  av  lagreglernas   uppbyggnad.   En
bedömning  eller  behandling  av arbetssökande eller
arbetstagare som innebär att de  trots  goda meriter
behandlas oförmånligt eller orättvist eller  på  ett
sätt  som  inte  framstår som rimligt och rationellt
kan   i  sig  väcka  misstanke   om   arbetsgivarens
bevekelsegrunder.
I propositionerna  ges ingen närmare vägledning för
hur en jämförelse av meriter skall göras. Det ligger
nära till hands att jämförelsen kommer att utgå från
de    kriterier    som    vanligen    tillämpas    i
jämställdhetsmål, dvs. utbildning,  yrkeserfarenhet,
arbetslivserfarenhet  och personlig lämplighet.  Det
kan för övrigt konstateras  att Arbetsdomstolen i en
tvist   enligt   nu   gällande   lag    mot   etnisk
diskriminering   utgått   från  dessa  kriterier   i
enlighet med parternas sätt att formulera sin talan.
När det gäller att bedöma vad som utgör en "likartad
situation"  bör viss vägledning  även  kunna  hämtas
från regeln i  17  §  jämställdhetslagen  som  avser
könsdiskriminering     vid    "likvärdiga    sakliga
förutsättningar".
Vid uppställandet av krav  för ett visst arbete och
vid  värderingen av sökandenas  kvalifikationer  får
arbetsgivaren  tillämpa de normer som är brukliga på
arbetsmarknaden  i  stort,  i branschen eller på den
speciella   arbetsplatsen.  En  viktig   begränsning
ligger dock i  att  normerna  i  sig själva inte får
vara   diskriminerande.   Reglerna   mot    indirekt
diskriminering  innebär  att arbetsgivaren inte  får
ställa  upp kvalifikationskrav  som  till  synes  är
neutrala,  men  som personer tillhörande någon av de
grupper som skyddas  av  lagarna  har särskilt svårt
att uppfylla jämfört med andra. Utskottet återkommer
i  det  följande  till  förslagen  som rör  indirekt
diskriminering.
Lagförslagen  innebär  inte  att  arbetsgivaren  är
skyldig  att  välja  en viss sökande bland  dem  som
anses vara i en "likartad  situation".  Så länge som
den  etniska  faktorn,  funktionshindret  eller  den
sexuella  läggningen  hos  den som väljs bort  eller
blir sämre behandlad inte finns  med bland orsakerna
till arbetsgivarens beslut, föreligger  inte  heller
diskriminering i lagens mening.
Förbudsregeln tillämpad på en arbetssökande som har
ett   funktionshinder  som  påverkar  arbetsförmågan
negativt   kan  medföra  att  den  funktionshindrade
bedöms inte ha sakliga förutsättningar för ett visst
arbete. Därmed  är situationen inte heller likartad.
Den funktionshindrade  som  blir  mindre  förmånligt
behandlad  är definitionsmässigt inte diskriminerad.
Regeln i 6 §   förslaget till lag mot diskriminering
av funktionshindrade  skall  ses mot denna bakgrund.
Utskottet  återkommer  till detta  i  den  fortsatta
framställningen.

Särskilt om rekryteringssituationen

En viktig principiell skillnad i förhållande till nu
gällande  diskrimineringslagstiftning   är   att  de
framlagda     förslagen     skall    omfatta    hela
rekryteringsförfarandet  och  inte   enbart   själva
anställningsbeslutet. I lagtexterna preciseras detta
till    att    "ta    ut   en   arbetssökande   till
anställningsintervju eller  vidta annan åtgärd under
anställningsförfarandet".    Rekryteringsförfarandet
som sådant får därmed till skillnad  från  i  dag en
självständig betydelse.
Det   innebär   för   det   första   att   även  en
arbetssökande som inte kan göra anspråk på att  vara
den   som   borde  ha  anställts  ändå  kan  angripa
arbetsgivarens behandling före anställningsbeslutet.
Utskottet    välkomnar     denna    utvidgning    av
lagstiftningen. I praktiken  lär  en stor del av vad
som  i  dagligt  tal  rubriceras  som diskriminering
försiggå just under rekryteringen; arbetssökande med
utländskt namn eller som talar med  brytning möts av
besked  att  platsen redan är tillsatt,  ansökningar
med utländskt  namn  sorteras systematiskt bort osv.
Det bör dessutom många gånger vara lättare att sätta
fingret på diskriminerande  beteenden  av detta slag
än  att urskilja ett konkret beslut att anställa  en
viss sökande som diskriminering med tanke på alla de
faktorer som kan styra ett sådant beslut.
Utvidgningen  innebär  vidare  att  ett  beslut  av
arbetsgivaren  att inte alls anställa kan träffas av
diskrimineringsförbudet.  En ensam arbetssökande som
vägras  anställning trots goda  meriter  kan  alltså
åberopa diskrimineringsförbudet förutsatt att vägran
har samband med etnisk tillhörighet, funktionshinder
etc.

Uttalanden i platsannonser m.m.

Förbudsreglerna   tar  sikte  på  arbetssökande  och
arbetstagare. Kretsen  arbetssökande  har avgränsats
så  att  den som endast gör en förfrågan  om  arbete
inte anses  som  arbetssökande. En annan begränsning
ligger i att uttalanden  t.ex.  i  platsannonser att
enbart vissa kategorier sökande är välkomna  inte  i
sig  omfattas.  Arbetssökande i allmänhet kan alltså
inte angripa sådant.
Utskottet kan inte ansluta sig till Vänsterpartiets
uppfattning i motionerna  1997/98:A67  (yrk.  4), A5
(yrk.   2)   respektive   A9  (yrk.  3)  att  sådana
uttalanden borde omfattas av förbudet. Skälet är att
det är svårt att se hur den  krets  skulle avgränsas
som kunde anses diskriminerad. Därmed  är  det  inte
sagt  att  annonsen  i  mera  allmän bemärkelse inte
skulle kunna ses som diskriminerande.  Om  en person
trots  en  annons av detta slag söker arbete och  då
bemöts negativt  på  det  ena  eller  andra  sättet,
skulle  platsannonsen  givetvis  kunna  tala för att
arbetsgivarens handlande har samband med den etniska
tillhörigheten etc. Därmed skulle den kunna åberopas
i en tvist om diskriminering.
Arbetsmarknadsutskottet  anser med hänvisning  till
det  anförda  att motion 1997/98:A67  (yrk.  4),  A5
(yrk. 2) respektive  A9  (yrk. 3) bör avslås, vilket
även socialförsäkringsutskottet  och socialutskottet
förordat.
Utskottet  vill tillägga att en lämplig  utformning
av platsannonser  och liknande kan vara en del av de
aktiva åtgärderna för  etnisk mångfald. Det kan då i
sista hand bli fråga om  ett  vitesföreläggande  för
att  arbetsgivaren skall åstadkomma förändring eller
upphöra med ett visst förfarande.
Även  Handikappombudsmannen  bör inom ramen för den
del av verksamheten som mera allmänt syftar till att
förhindra  orättvis och kränkande  behandling  kunna
reagera mot  företeelser  av detta slag. Motsvarande
gäller för den nye Ombudsmannen  mot  diskriminering
på  grund  av sexuell läggning. Inom ramen  för  den
rådgivande    och    opinionsbildande    roll    som
ombudsmannen skall  ha  bör frågor kunna tas upp som
rör kränkande annonsering.

Dokumentation och prövning av meriter

En annan fråga med anknytning till rekryteringsfasen
är vilka krav som kan ställas  på  arbetsgivaren att
pröva en arbetssökandes kvalifikationer.  Frågan kan
komma   upp   i  flera  led  i  bevisföringen  i  en
diskrimineringstvist.
Vänsterpartiets  synpunkter  i  motion  1997/98:A67
(yrk.   2)   knyter   an  till  vissa  uttalanden  i
proposition 177 (s. 31)  där  det  sägs  att den som
söker ett arbete har en grundläggande skyldighet att
själv    göra   sina   meriter   "förståeliga"   för
arbetsgivaren.  Utskottet,  som  instämmer i vad som
sägs i propositionen, anser att uttalandet  i första
hand bör ses mot bakgrund av den tänkta fördelningen
av    bevisbördan.    En   arbetstagare   eller   en
arbetssökande   skall   ha   bevisbördan   för   att
arbetsgivaren  behandlat henne  eller  honom  mindre
förmånligt än andra  i  en "likartad situation". Som
framgått ovan innefattar  det  sistnämnda  begreppet
bl.a. förutsättningarna för arbetet. Det är alltså i
princip den arbetssökande som måste lägga fram fakta
om  sina kvalifikationer. Om dessa fakta leder  till
att  det  varit  ett  missgynnande  i  en  "likartad
situation",  har  arbetssökanden gjort antagligt att
det är fråga om diskriminering. Arbetsgivaren kan då
freda sig genom att  visa  att  det inte finns något
samband  med  etnisk  tillhörighet,  funktionshinder
eller sexuell läggning.
Frågan som Vänsterpartiet väckt är om arbetsgivaren
skall kunna vinna framgång  med  en  hänvisning till
att han eller hon inte haft tid eller  resurser  att
granska  kvalifikationerna.  Partiet  menar  att det
skall  ställas  vissa  krav på arbetsgivaren i detta
hänseende.
Utskottet vill till en  början  betona att det inte
är  möjligt  att  en  gång för alla mera  preciserat
fastställa vilka skyldigheter  en arbetsgivare skall
ha att bedöma personer som söker  arbete.  Saken kan
bero   bl.a.   av   sådant   som   anställningsform,
anställningens längd m.m. Läget kan kräva ett snabbt
rekryteringsförfarande.
En  arbetsgivare  som inte beaktar en  sökande  med
väldokumenterade meriter och sedan hänvisar till att
tiden inte medgav en noggrannare granskning riskerar
i själva verket att inte kunna övertyga domstolen om
att   behandlingen  saknade   samband   med   etnisk
tillhörighet  etc. Ju tydligare det är att meriterna
är likvärdiga eller  t.o.m. överlägsna dem hos någon
annan  som kallats till  intervju  eller  anställts,
desto tyngre  faller bördan på arbetsgivaren i fråga
om motbevisning.  Invänder  arbetsgivaren  t.ex. att
ansökningarna  varit  många  och  därför inte kunnat
granskas i detalj kan det krävas att  han  eller hon
hänvisar   till  en  urvalsmetod  som  framstår  som
godtagbar och självfallet inte i sig är direkt eller
indirekt diskriminerande.
Med hänvisning  till  det  anförda anser utskottet,
vilket även förordats av de yttrande  utskotten, att
motion 1997/98:A67 (yrk. 2) bör avslås.
Utskottet  vill  tillägga  följande. Lagstiftningen
ställer, med rätta, krav också på den som påstår sig
diskriminerad.          Som         anförs         i
socialförsäkringsutskottets yttrande är det bara den
arbetssökande som har gjort  vad  som  kan krävas av
honom  eller  henne  och ändå blir mindre förmånligt
behandlad  som  kan  ha fog  för  ett  påstående  om
diskriminering.
Arbetsmarknadsutskottet  vill  i  detta  sammanhang
hänvisa      till      vad      som      sägs      i
socialförsäkringsutskottets        yttrande       om
Högskoleverkets uppgifter m.m.
"Enligt  sin  instruktion  (1995:945)  skall  verket
svara  för bedömningar av utländska utbildningar  på
eftergymnasial nivå, dels enligt vad som är särskilt
föreskrivet,  dels  för  tillämpningen  i Sverige av
direktiv    och    konventioner.   Huvudsyftet   med
värderingsverksamheten,  som har funnits i drygt tio
år,  är  att  underlätta  inträdet  på  den  svenska
arbetsmarknaden  för  personer  med  utländsk  högre
utbildning.  En enskild  arbetssökande  kan  således
kostnadsfritt   göra   en   skriftlig   ansökan  hos
Högskoleverket  om  att  få  ett utlåtande över  sin
utländska   examen.   I  rapporten   Värdering   och
erkännande     av    utländsk     högskoleutbildning
(Högskoleverkets  rapportserie  1998:15 R) lämnas en
redovisning    av   principer   och   metodik    för
verksamheten."

Liksom        socialförsäkringsutskottet        vill
arbetsmarknadsutskottet  också  peka  på förslagen i
det  nyligen  framlagda  betänkandet  Validering  av
utländsk yrkeskompetens (SOU 1998:165).  Utredningen
föreslår  att  alla vuxna som så önskar skall  kunna
genomgå prov för  att  få sin yrkeskompetens jämförd
och  jämställd med den yrkeskompetens  som  har  sin
grund   i   gymnasieskolans   yrkesutbildning  eller
utbildning  på  angränsade nivåer.  Denna  möjlighet
skall gälla oavsett  i  vilket land yrkeskompetensen
erhållits.

Skyldigheten att vidta stöd- och anpassningsåtgärder
vid anställning eller befordran (proposition 179)

Innebörden av regeln i 6  §  förslaget  till  lag om
förbud  mot diskriminering i arbetslivet av personer
med funktionshinder (prop. 179) är att arbetsgivaren
i en rekryterings-  eller befordringssituation skall
beakta  sådana stöd- eller  anpassningsåtgärder  som
kan försätta  den  funktionshindrade  i en "likartad
situation"     som    en    person    utan    sådant
funktionshinder.   Om  åtgärder  av  detta  slag  är
möjliga          och          skäliga          skall
arbetssökanden/arbetstagaren anses  befinna sig i en
sådan situation. Arbetsgivarens val är  fritt  bland
arbetstagare  eller  arbetssökande som på detta sätt
kan anses vara i en "likartad  situation",  dock med
den viktiga inskränkningen att funktionshindret inte
får   finnas   med  som  orsak  till  arbetsgivarens
handlande.
Det bör klargöras  att det i förstone inte är fråga
om vad arbetsgivaren  faktiskt  måste göra, utan vad
han eller hon kan tänkas behöva göra.  Om  det finns
flera  sökande med funktionshinder kan arbetsgivaren
vara skyldig  att göra denna hypotetiska bedömning i
förhållande till  var  och  en  av dem. Skyldigheten
föreligger inte i förhållande till varje sökande med
funktionshinder. En sådan person  kan  ha  de  bästa
sakliga  förutsättningar  för  ett arbete utan några
särskilda  åtgärder likaväl som en  funktionshindrad
kan sakna förutsättningar  trots alla tänkbara stöd-
och anpassningsåtgärder. Innebörden av regeln är att
det  ställs  ett  krav  på att prövningen  av  vilka
åtgärder  som  är möjliga och  skäliga  för  att  en
sökande skall försättas  i  en  "likartad situation"
blir   en   del   av   underlaget  i  arbetsgivarens
beslutsprocess.  Den  som   åsidosätter  regeln  kan
åläggas skadestånd.
Som  anförs  i propositionen är  det  orimligt  att
kräva att arbetsgivaren  skall  äga kännedom om alla
de hinder eller begränsningar som  till följd av ett
funktionshinder   kan   uppstå   på   arbetsplatsen.
Sökanden  bör  ange  sin  uppfattning om behovet  av
anpassningsåtgärder. Han eller  hon  vet  själv bäst
vilka begränsningar som funktionshindret medför  och
därför  även vilka åtgärder som kan vara möjliga och
nödvändiga. Reglerna förutsätter att en arbetsgivare
som är osäker  bör  diskutera frågan tillsammans med
arbetssökanden.
I propositionen redovisas  vilka  faktorer  som kan
vägas in i skälighetsbedömningen, såsom förhållandet
mellan   kostnaderna   för   och   olägenheterna  av
åtgärderna    och    effekten    av    desamma   för
arbetssökandens       förmåga       att       utföra
arbetsuppgifterna,  anställningens  varaktighet m.m.
En sådan fråga är om möjligheten att erhålla statlig
bidrag bör vägas in.
Vänsterpartiet anser som framgått i motion A5 (yrk.
3)  att  möjligheten  till bidrag bör beaktas  medan
regeringens  ståndpunkt   är   den   motsatta.   Som
utskottet   förstår   motionen   menar  partiet  att
skälighetsprövningen annars skulle  kunna  utmynna i
att  de  möjliga stödåtgärderna bedömdes som alltför
kostsamma  för  arbetsgivaren  och  därmed oskäliga.
Regeringens    inställning    motiveras   med    att
arbetsgivaren  skulle  kunna hamna  i  en  besvärlig
rekryteringssituation om  besked  om  bidrag  skulle
behöva   avvaktas   innan   beslut   kan   fattas  i
anställningsfrågan.
Utskottet  delar regeringens uppfattning. Utskottet
instämmer också  i  regeringens uttalande om att ett
besked om att bidrag  kommer  att erhållas bör kunna
vägas   in   i   bedömningen.  Även  socialutskottet
ansluter sig till propositionen i denna del.
Utskottet avstyrker med det anförda motion A5 (yrk.
3).
Vid  skälighetsbedömningen  bör  enligt  utskottets
mening    också    vägas    in   vilka   möjligheter
arbetsgivaren  har  att  med rimliga  ansträngningar
klara ut vilka insatser som  behövs  och är möjliga.
Även     arbetssökandens     eller    arbetstagarens
beredvillighet att medverka bör  vägas  in.  Det bör
enligt  utskottets mening normalt inte ställas  krav
på arbetsgivaren  att  göra  en omfattande utredning
med inhämtande av utlåtanden och  liknande.  Vad som
kan  behöva  göras och förutsättningarna kring detta
bör    vara    i   någon    mening    överblickbart.
Rekryteringsförfarandet  får  alltså inte onödigtvis
fördröjas till följd av utredningen.  Även  här  bör
omständigheter  som  anställningens varaktighet m.m.
kunna vägas in i skälighetsbedömningen.

"Samband med"

Den  nuvarande  lagen  mot   etnisk   diskriminering
omfattar    enbart   avsiktliga   handlingar.    Ett
materiellt riktigt  resultat sågs som väsentligt vid
utformningen       av       diskrimineringsförbudet.
Orsakssambandet mellan arbetsgivarens  handlande och
den   etniska   faktorn   anges  i  den  nuvararande
lagtexten så att arbetsgivaren  skall  ha handlat på
grund  av  den etniska faktorn. Denna faktor  skall,
som  det  uttrycks   i   förarbetena,  ha  varit  en
nödvändig   förutsättning   eller   betingelse   för
handlandet. I bevishänseende tänkte sig lagstiftaren
att  den  som påstod sig diskriminerad  skulle  visa
sannolika  skäl  för  att  arbetsgivarens  handlande
berott på den  etniska  faktorn  och att förfarandet
varit   otillbörligt.  För  att  freda   sig   måste
arbetsgivaren därefter visa att handlandet berott på
någon annan omständighet än den etniska faktorn.
I två diskrimineringstvister  enligt  den nya lagen
som   handlagts   i  Arbetsdomstolen  har  domstolen
fastställt att det  avgörande  för  frågan  om disk-
rimininering förekommit är att diskriminering är den
verkliga  orsaken  till att någon fått stå tillbaka.
Om den som påstår sig diskriminerad inte lyckas göra
sannolikt  att  arbetsgivarens  handlande  skett  av
etniska skäl, har förbudet inte överträtts.
Utredningen (SOU 1997:174) åskådliggjorde kravet på
att den etniska faktorn  skall  vara  avgörande  för
arbetsgivarens    beslut   med   exemplet   att   en
arbetsgivare enbart  anställer  vita  män.  En svart
kvinna, som blivit avvisad på grund av både kön  och
etnisk  tillhörighet,  skulle inte kunna använda sig
av lagen (s. 174).
Beslut    i    anställningssammanhang     och     i
anställningsförhållanden utmärks i allmänhet av stor
komplexitet med hänsynstaganden av vitt skilda slag,
alltifrån  det  företagsekonomiskt strikt rationella
till sådant som brukar  benämnas  personkemi, social
kompetens  m.m. Det måste därför många  gånger  vara
svårt, för att inte säga omöjligt, att skilja ut vad
som faktiskt  varit  avgörande för ett visst beslut.
Mot  den  bakgrunden  är   det   logiskt  att  bygga
diskrimineringsförbudet på förutsättningen  att  det
kan  finnas  ett  antal orsaker bakom arbetsgivarens
handlande.
I  de  nu  behandlade   lagförslagen  skall  det  i
objektivt  hänseende  inte krävas  mer  än  att  den
etniska faktorn, funktionshindret etc. finns med som
en  av flera orsaker till  arbetsgivarens  handlade.
Faktorn  behöver  inte  vara  ensam  eller avgörande
anledning  till  handlandet.  Förbudet skall  alltså
omfatta      även     sådana     handlingar      där
diskriminineringsfaktorn   är  mindre  framträdande.
Detta uttrycks med att det skall  finnas ett samband
mellan  missgynnandet  och diskriminineringsfaktorn.
Utskottet ser detta som  en angelägen förstärkning i
förhållande till nuvarande lagstiftning.
Reglerna är i bevishänseende  uppbyggda  så att det
ligger på arbetsgivaren att visa att sådant  samband
saknas. Med tanke på svårigheterna att urskilja  vad
som  faktiskt  legat  bakom  ett  visst beslut eller
handlande  är det rimligt att beviskravet  i  första
hand  riktas   mot  arbetsgivaren.  Detta  utesluter
givetvis  inte  att   även   den   som   anser   sig
diskriminerad  för  fram  sådana  omständigheter som
talar  för  att  den etniska faktorn etc.  varit  av
betydelse.
Utskottet föreställer  sig att det även i detta led
kommer att föras bevisning  om  kvalifikationer m.m.
jämförelsepersonerna.  Frågan  är  vilken  vikt  som
skall   kunna   läggas   vid   en  invändning   från
arbetsgivaren om att han eller hon har utnyttjat den
principiella    valfrihet    som    råder    i    en
anställningssituation  mellan personer  i  "likartad
situation" och då låtit  valet  utfalla  till fördel
för den som "passade bäst in" eller liknande. Enligt
utskottets mening bör det ställas relativt höga krav
på  arbetsgivaren att visa på sakliga och rationella
överväganden.   De  måste  i  någon  mening  te  sig
förklarliga för utomstående  på  sådant  sätt att de
kan  tillmätas  betydelse  vid en domstols-prövning.
Även om starkt subjektiva värderingar  inte  har att
göra med etnisk tillhörighet, funktionshinder  eller
sexuell  läggning  följer  av  deras karaktär av att
vara subjektiva och irrationella  att  arbetsgivaren
inte  kan  räkna med att lyckas visa i en  rättegång
att de har fått bli avgörande. Utan en sådan kritisk
granskning  av  arbetsgivarens  invändningar  skulle
diskrimineringsförbudet få begränsad betydelse.

Undantag för ideellt eller annat särskilt intresse
m.m.

Undantag från  diskrimineringsförbudet  skall  gälla
när  behandlingen  är  berättigad av hänsyn till ett
sådant  ideellt eller annat  särskilt  intresse  som
uppenbarligen  är  viktigare  än  intresset  av  att
förhindra  diskriminering.  Termerna är hämtade från
jämställdhetslagen. Där kan undantagen  åberopas när
arbetsgivarens val faktiskt beror på kön  och  detta
kan  godtas  av  hänsyn  till  ett  sådant  särskilt
intresse.  I  jämställdhetslagen  godtas  även under
vissa  förutsättningar  att hänsyn tas till kön  när
syftet  är  att  främja jämställdhet  i  arbetslivet
(positiv särbehandling).
I  systematiskt hänseende  kan  man  skilja  mellan
sådan  behandling  som  faktiskt  beror på eller har
samband  med en etnisk faktor, funktionshinder  etc.
och sådan behandling som saknar detta samband. Några
av  de exempel  på  "ideellt  eller  annat  särskilt
intresse"  som  nämns  i propositionerna kan närmast
hänföras till den senare  kategorin.  Hit  hör t.ex.
hänsyn  till  jämställdhet  mellan  kvinnor och  män
eller     främjande    av    arbetstillfällen    för
funktionshindrade    i    en    tvist    om   etnisk
diskriminering,  eller  hänvisning  till omplacering
eller     återanställning    när    tvisten    avser
diskriminering   på  grund  av  funktionshinder.  Om
sådana  faktorer  är   orsaken  till  arbetsgivarens
handlande  har  detta  inte   samband   med   etnisk
tillhörighet  respektive funktionshinder. Annorlunda
förhåller det sig t.ex. när arbetsgivaren i en tvist
om  etnisk  diskriminering   hänvisar   till  rikets
säkerhet   med   därav   följande  krav  på  svenskt
medborgarskap.
I praktiskt hänseende har  saken  mindre betydelse.
En  arbetsgivare  bör  kunna  välja att  argumentera
efter   linjen   att   det   helt   oavsett   etnisk
tillhörighet   etc.   fanns  ett  särskilt   ideellt
intresse  att välja en viss  sökande  eller  att  ge
företräde åt  vissa  utsatta  grupper  och därmed gå
förbi frågan om samband.
I de fall arbetsgivaren i sin argumentering  direkt
riktar in sig på att det finns ett särskilt intresse
måste  det enligt utskottets mening ställas relativt
höga krav  inte  bara  i  fråga  om tyngden av detta
intresse i sig. Det måste stå klart  att  det  varit
detta  intresse  som  faktiskt  varit styrande i det
enskilda fallet. En arbetsgivare  skall  t.ex.  inte
kunna  hänvisa  till  ett  i  och för sig berättigat
intresse  när  detta framstår som  lägligt  för  att
slippa anställa en viss kategori sökande. Man skulle
i det fallet i själva  verket kunna hävda att kravet
på orsakssamband är uppfyllt.

Positiv särbehandling

Som framgått föreslås inte  några  regler om positiv
särbehandling i proposition 177 - liksom  för övrigt
inte    heller    i   de   övriga   propositionerna.
Utredningens förslag  om  sådana regler tog sikte på
behandling som är ett led i  strävanden  att  främja
etnisk  mångfald  i  arbetslivet. Regeringen ser det
inte   för  närvarande  som  nödvändigt  med  sådana
regler och hänvisar till betydelsen av att de aktiva
åtgärderna får genomslag.
Miljöpartiet genom Barbro  Johansson m.fl. i motion
1997/98:A69 efterlyser som framgått sådana regler.
Socialförsäkringsutskottet    delar     regeringens
bedömning  och  avstyrker  därför  motionen  i  sitt
yttrande.
Utskottet  kan  för  sin  del  se vissa problem med
uttryckliga      undantagsregler     för     positiv
särbehandling. Det är en sak att mera allmänt främja
den etniska mångfalden  på  en  arbetsplats  och att
t.ex.  vid  en  rekrytering  ha mångfaldsaspekten  i
åtanke, dvs. sådant som kraven  på  aktiva  åtgärder
syftar  till. Det är en annan och mer grannlaga  sak
att i ett  enskilt  fall  ge  företräde  åt  en viss
enskild eller en viss grupp med hänvisning till  den
etniska tillhörigheten, även om detta skulle vara en
del i ett planmässigt strävande mot etnisk mångfald.
Att  den nya lagen mot etnisk diskriminering saknar
uttryckliga  regler  om  positiv särbehandling skall
enligt utskottets mening emellertid  inte förstås så
att det inte skulle vara möjligt att t.ex.  anställa
en  invandrare  även om det skulle finnas likvärdiga
eller   t.o.m.  mera   meriterade   medsökande.   På
motsvarande  sätt  som  lagarna  skall tillåta t.ex.
främjande av arbetstillfällen för  funktionshindrade
bör   det   enligt  utskottets  mening  i  speciella
situationer  vara  möjligt  att  välja  en  särskild
sökande   som   tillhör    en    utsatt   grupp   på
arbetsmarknaden.  I  enlighet med resonemanget  ovan
kan det diskuteras om  ett  sådant  företräde  skall
hänföras  till en behandling utan samband med etnisk
tillhörighet  eller  ses  som  en  behandling som är
berättigad  av hänsyn till ett ideellt  eller  annat
särskilt intresse.  Frågan  är  dock mest teoretisk,
eftersom     arbetsgivaren     oavsett    eventuellt
orsakssamband  kan  hävda  att  det   föreligger  en
undantagssituation.
Utskottet  vill  i  sammanhanget  peka på  att  ett
främjande    av    etnisk   mångfald   under   vissa
förutsättningar inte  skall stå i strid med förbudet
mot indirekt diskriminering (prop. 177 s. 29).
Med det anförda avstyrks  motion  1997/98:A69 (yrk.
2),  i  den  mån  den inte är tillgodosedd  med  vad
utskottet anfört.

Andra frågor om undantagsregeln

I  proposition 180 berörs  frågan  om  hänsyn  skall
kunna  tas  t.ex.  till förhållandena i kyrkan eller
annars i religiösa sammanhang.
Utskottet instämmer  i  regeringens uppfattning att
schablonuppfattningar och fördomar mot arbetssökande
inte  skall tillåtas motivera  en  särbehandling  på
grund    av    sexuell    läggning.    Ett    sådant
förhållningssätt skall självfallet inte heller kunna
ursäkta   särbehandling    på    grund   av   etnisk
tillhörighet eller funktionshinder. Det är dock inte
uteslutet  att det i mycket speciella  undantagsfall
kan vara berättigat att väga in arbetstagarens eller
arbetssökandens         etniska        tillhörighet,
trosbekännelse,   funktionshinder   eller   sexuella
läggning. Det är då  inte  fråga  om att "legitimera
diskriminering".        T.ex.        måste        en
invandrarorganisation,  ett  religiöst  samfund,  en
handikapporganisation  eller en intresseorganisation
för  homosexuella enligt  utskottets  mening  ibland
kunna   beakta   sådant.   Det   är   här  fråga  om
verksamheter  som  bygger  på religiösa, ideologiska
eller  värderingsmässiga  grunder.   Delaktighet   i
åskådning   eller   värderingar   hos  dem  som  har
funktioner och arbetsuppgifter som  har nära samband
med  verksamhetens  kärna  kan sägas var  en  saklig
förutsättning  för  arbetet.  Det   är  inte  heller
uteslutet att legitimiteten hos en verksamhet kräver
att vissa kategorier personer anställs.  Man rör sig
alltså  här  mot  gränsen  för vad som i lagreglerna
hänförs till kriteriet "likartad situation".

Indirekt diskriminering

De  föreslagna reglerna mot indirekt  diskriminering
har redovisats  ovan.  I  korthet  innebär  indirekt
diskriminering    att    en    arbetssökande   eller
arbetstagare med viss etnisk tillhörighet, med visst
funktionshinder   eller   viss   sexuell    läggning
missgynnas  genom  att  arbetsgivaren  tillämpar  en
bestämmelse,  ett kriterium eller ett förfaringssätt
som  framstår  som  neutralt  men  som  i  praktiken
särskilt  missgynnar  sådana  personer  jämfört  med
andra, detta  såvida  inte  syftet  med bestämmelsen
etc. kan motiveras med sakliga skäl och  åtgärden är
lämplig och nödvändig för att syftet skall uppnås.
Utskottet  ser  dessa  regler  som  ett  väsentligt
inslag  för  att  motarbeta  diskriminering. I  stor
utsträckning  handlar  det  om  vilka  effekter  som
regler  eller  förfaranden kan få för  personer  som
skyddas av lagstiftningen.  Det kan finnas mönster i
de  krav som ställs på arbetstagare  som  visar  sig
vara    särskilt   oförmånliga   t.ex.   för   andra
generationens       invandrare       eller       för
funktionshindrade. Som utskottet redan varit inne på
i  avsnittet  om direkt diskriminering kan regler om
indirekt diskriminering  leda  till  att  uppställda
krav  blir  granskade  mera  kritiskt  efter  om  de
verkligen är nödvändiga för att ett arbete skall bli
bra  utfört.  Vid  sidan  av förbudsreglerna är även
olika  slag  av  aktiva  åtgärder   av   intresse  i
sammanhanget.
Som    framgått    bygger    de    nu    behandlade
förbudsreglerna    på   EG-rätten   och   det   s.k.
bevisbördedirektivet.
Indirekt diskriminering  omfattas  av förbudsregeln
även  om  den  är  oavsiktlig. Folkpartiet  har  som
framgått invänt mot detta i motion 1997/98:A68 (yrk.
6), som avser proposition  177,  och menar att sådan
diskriminering inte bör "bestraffas".
Enligt utskottets bedömning skulle  det stå i strid
med  EG-rätten att låta fall av oavsiktlig  indirekt
diskriminering    generellt    falla   utanför   det
skadeståndssanktionerade   området.   Som   sägs   i
propositionerna  bör  arbetsgivarens  syfte  däremot
kunna få betydelse vid  bedömningen av allvaret i en
kränkning.    Ett    oavsiktligt     diskriminerande
förfarande  bör  allmänt  sett kunna leda  till  ett
lägre  skadestånd än ett avsiktligt.  De  föreslagna
skadeståndsreglerna   ger   även   utrymme  för  att
skadeståndet  i ett enskilt fall jämkas  eller  helt
faller  bort.  Ett   tänkbart   sådant  fall  enligt
propositionernas           kommentarer          till
skadeståndsbestämmelserna är  i  ett inledningsskede
en helt oavsiktlig diskriminering  där arbetsgivaren
varken  insett eller bort inse att tillämpningen  av
bestämmelsen    medför   diskriminering.   Utskottet
återkommer till frågor om skadestånd i avsnitt 7.
Liksom       socialförsäkringsutskottet       anser
arbetsmarknadsutskottet att motion 1997/98:A68 (yrk.
6) bör avslås.
Några uttryckliga  regler  om bevisningen i tvister
som rör indirekt diskriminering  föreslås  inte. Som
framgått  är  dock tanken att bevisbördan i enlighet
med det s.k. bevisbördedirektivet  skall fördelas så
att  arbetstagaren eller arbetssökanden  skall  göra
antagligt  att  han  eller hon blivit diskriminerad.
Det sker genom att han  eller hon visar att den till
synes neutrala bestämmelsen etc. särskilt missgynnar
den  grupp  som hon eller han  tillhör  jämfört  med
personer med  annan etnisk tillhörighet, utan sådant
funktionshinder  eller  med  annan sexuell läggning.
Därefter ankommer det på arbetsgivaren att visa dels
att syftet med bestämmelsen etc.  kan  motiveras  av
sakliga  skäl,  dels  att  åtgärden  är  lämplig och
nödvändig för att syftet skall uppnås.
Vänsterpartiet reagerar som framgått ovan  i motion
1997/98:A67   (yrk.   8)   mot   en   formulering  i
proposition  177 (s. 42) och menar att arbetstagaren
inte skall behöva  styrka  att det förekommit mindre
förmånlig  behandling  som har  samband  med  etnisk
tillhörighet.
Propositionen bör inte  läsas på det sätt som anges
i motionen. Vid indirekt diskriminering  är det inte
fråga   om   att   som   vid  direkt  diskriminering
konstatera något "samband"  - eller snarare avsaknad
av  - mellan missgynnande och  etnisk  tillhörighet,
dvs.  att  den  etniska  faktorn  funnits med som en
bland  flera orsaker till arbetsgivarens  handlande.
Det avgörande  är  i  stället  vilken faktisk effekt
tillämpningen  av  en viss bestämmelse  etc.  får  i
förhållande till en viss grupp jämfört med en annan,
detta oavsett arbetsgivarens syfte.
Utskottet,        som        konstaterar        att
socialförsäkringsutskottet   instämmer    i   detta,
föreslår  att  riksdagen  avslår  motion 1997/98:A67
(yrk. 8).

Diskriminering hos den offentliga arbetsförmedlingen

Som framgått har propositionerna tagit upp frågan om
hur långt arbetsgivarens ansvar skall  sträcka sig i
förhållande  till  utomstående som varit behjälpliga
vid  rekryteringen. Regeringens  ståndpunkt  är  att
s.k. headhunters eller särskilda rekryteringsföretag
skall  omfattas  av  arbetsgivarens ansvar, men inte
den offentliga förmedlingen.  I  propositionerna 179
och  180  nämns  inte  den offentliga  förmedlingen.
Detta skall enligt utskottets mening inte förstås så
att en skillnad i synsätt är avsedd.
Vänsterpartiet  anser som  nämnts  för  sin  del  i
motion 1997/98:A67  (yrk.  3)  att ansvaret även bör
omfatta den offentliga förmedlingen.
Utskottet    kan    inte    dela    Vänsterpartiets
uppfattning. Det föreligger en skillnad så till vida
att  rekryteringsföretagets uppdrag grundas  på  ett
civilrättsligt  avtal  med  arbetsgivaren  medan den
offentliga      förmedlingen      verkar      enligt
offentligrättsliga   principer.   Skulle   det,  som
Vänsterpartiet antyder, förekomma att förmedlare  på
eget   bevåg   eller  på  begäran  av  arbetsgivaren
sorterar bort arbetssökande med invandrarbakgrund är
detta i första hand  en  fråga  för förmedlingen och
dess ledning eller för tillsynsmyndigheten att komma
till rätta med. Ytterst kan det också  bli  fråga om
straffrättsligt  ansvar.  Motionen  har  därför inte
heller  rätt  i  att förmedlingen skulle vara  något
slags frizon i fråga om diskriminering.
Utskottet      avstyrker       därför,       liksom
socialförsäkringsutskottet    i    sitt    yttrande,
Vänsterpartiets motion 1997/98:A67 (yrk. 3).
Avsnitt 6 Trakasserier m.m.

I    tre    hänseenden   innehåller   samtliga   tre
propositioner i huvudsak likartade regler med direkt
anknytning till trakasserier och repressalier:

1) Definition av begreppet

"Med /etniska  trakasserier/trakasserier på grund av
funktionshinder/på  grund  av sexuell läggning/avses
/i denna lag/ sådant/ uppträdande  i arbetslivet som
kränker  en  arbetstagares integritet  och  som  har
samband       med       arbetstagarens       etniska
tillhörighet/funktionshinder/sexuella läggning".

I  proposition  177  finns  definitionen   bland  de
inledande  bestämmelserna,  medan  den  i  de övriga
propositionerna placerats tillsammans med regeln  om
utredningsskyldighet m.m.

2)  Skyldighet  att  utreda  och  vidta åtgärder mot
trakasserier

"En  arbetsgivare  som  får  kännedom  om   att   en
arbetstagare  anser sig ha blivit utsatt för etniska
trakasserier/trakasserier      på      grund      av
funktionshinder/sexuell   läggning/   av   en  annan
arbetstagare skall utreda omständigheterna kring  de
uppgivna  trakasserierna  och  i  förekommande  fall
vidta  de  åtgärder  som skäligen kan krävas för att
förhindra fortsatta trakasserier."

3) Förbud mot repressalier på grund av en anmälan om
diskriminering

"En arbetsgivare får inte  utsätta  en  arbetstagare
för  repressalier på grund av att arbetstagaren  har
anmält   arbetsgivaren  för  etnisk  diskriminering-
/diskriminering enligt denna lag."

Proposition  177  innehåller därutöver som en del av
reglerna om aktiva  åtgärder  för etnisk mångfald en
bestämmelse   om   arbetsgivares   skyldighet    att
förebygga  och  förhindra etniska trakasserier eller
repressalier  på  grund  av  en  anmälan  om  etnisk
diskriminering. Utskottet har behandlat förslagen om
aktiva åtgärder ovan i avsnitt 4.

Förbuden mot diskriminering  kan  i  sig under vissa
förutsättningar    även    innebära    förbud    mot
trakasserier.

Definition av trakasserier

Proposition 177, etnisk diskriminering

Förebilden  till lagförslagets definition har hämtats  dels  i
jämställdhetslagen,  dels  i Arbetarskyddsstyrelsens
föreskrifter om åtgärder mot kränkande särbehandling
i arbetslivet.
Det  skall  enligt  propositionen   vara  fråga  om
handlingar eller beteenden som kränker den utsatte i
hans  eller  hennes egenskap av arbetssökande  eller
arbetstagare.    Som   exempel   anges   nedsättande
tillmälen  på grund  av  den  utsattes  eller  någon
annans  etniska   tillhörighet.  Handlingarna  skall
skada eller vålla obehag.  Trakasserierna  kan  avse
fysiskt, verbalt eller icke-verbalt uppträdande. Det
kan  handla om rasistiska texter, bilder, märken och
klotter.
För att  det skall vara fråga om trakasserier skall
handlandet   eller   beteendet   vara  oönskat.  Den
trakasserade bör göra klart för den  som trakasserar
att  beteendet upplevs som kränkande. I  vissa  fall
kan omständigheterna  vara sådana att detta måste ha
stått klart för den som trakasserar. En handling som
isolerad framstår som harmlös  kan när den upprepas,
och  då  den  drabbade  klargör  att   beteendet  är
kränkande, övergå till att bli trakasserande. Det är
den   utsatte   som   avgör   om   beteendet   eller
handlingarna är kränkande.
Trakasserierna  skall  ha samband med den enskildes
etniska  tillhörighet. På  motsvarande  sätt  som  i
diskrimineringsbestämmelserna  behöver  den  etniska
tillhörigheten inte vara ensam orsak till handlandet
eller beteendet. Den som trakasserar måste ha insikt
om  den  etniska tillhörigheten. Attityder och skämt
m.m. som inte  riktas  mot  en eller flera individer
omfattas  därmed  inte.  Det  betyder  i  praktiken,
såvida den etniska tillhörigheten  inte är uppenbar,
att  den  person  som inte låter arbetsgivare  eller
arbetstagare förstå  att  han  eller hon har en viss
etnisk   tillhörighet  inte  kan  påstå   sig   vara
trakasserad på grund av denna tillhörighet.
Enligt propositionen bör trakasserier som har annan
grund än den  utsattes etniska tillhörighet, men som
tar sig sådana  uttryck  att  den  drabbades etniska
tillhörighet    berörs,   inte   omfattas   eftersom
handlandet då inte  har  samband  med  den enskildes
etniska tillhörighet.
Genom  uttrycket  "samband  med"  kommer egentligen
även trakasserier som har sin grund  i en anmälan om
diskriminering att omfattas, men sådana trakasserier
behandlas särskilt (12 §).

Proposition 179, diskriminering på grund av
funktionshinder

Lagtextens  definition  överensstämmer  med   den  i
proposition     177     och     är    hämtad    från
jämställdhetslagen.  Kravet på orsakssamband  mellan
handlandet  och funktionshindret  har  motsvararande
innebörd som  i  förbudet mot direkt diskriminering,
dvs. funktionshindret  behöver inte vara ensam orsak
till  ett  visst  beteende   eller  handlande.  Till
skillnad från vad som förordas i proposition 177 för
motsvarande situation skall även sådana trakasserier
omfattas  som  tar  sig  uttryck i  anspelningar  på
funktionshindret men som har  sin grund i personliga
motsättningar.  Den som trakasserar  måste  dock  ha
insikt om funktionshindret.  Kravet på orsakssamband
innebär att attityder och skämt m.m. som inte riktar
sig till en eller flera individer  inte omfattas. En
enskild    som    inte   låter   arbetsgivare    och
arbetskamrater förstå  att  han  eller  hon  har ett
funktionshinder  kan  alltså  inte hävda att det  är
fråga om trakasserier, såvida inte  funktionshindret
är uppenbart. Liksom i proposition 177  sägs det att
den  som blir utsatt för det oönskade beteendet  kan
behöva  göra  klart  för den som trakasserar att det
inte accepteras.
Som   exempel   på   trakasserier   på   grund   av
funktionshinder nämns fysiskt,  verbalt  eller icke-
verbalt uppträdande, t.ex. att vissla, stirra  eller
göra   kränkande   gester.   Det   kan   också  avse
nedsvärtning    eller    ett   förlöjligande   eller
förnedrande  uppförande  som  t.ex.  kommentarer  om
utseende eller beteende.

Proposition 180, diskriminering på grund av sexuell
läggning

Definitionen  i  lagtexten  överensstämmer   med  de
övriga  propositionerna. Motivuttalandena är i  allt
väsentligt  likalydande  med  motsvarande  avsnitt i
proposition   179.   När   det   i   den  sistnämnda
propositionen sägs att den som trakasserar  måste ha
insikt  om  funktionshindret,  såvida detta inte  är
uppenbart,  anges i proposition 180  att  kravet  på
samband i praktiken  innebär att den person som inte
låter  förstå att han eller  hon  har  viss  sexuell
läggning  inte kan hävda sig vara trakasserad på den
grunden, såvida  den  sexuella  läggningen  inte  är
allmänt känd.

Motion

Vänsterpartiet   anser   i  motion  1997/98:A67  att
trakasserier som har annan  grund  än  den  utsattes
etniska  tillhörighet,  men  som  tar sig uttryck  i
anspelningar på etnisk tillhörighet,  skall omfattas
av lagens definition (yrk. 5).

Socialförsäkringsutskottets yttrande

Socialförsäkringsutskottet   har   i  sitt  yttrande
anslutit   sig   till   regeringens   förslag    att
nedsättande tillmälen med etnisk anknytning inte bör
omfattas, om grunden är personliga motsättningar.

Utskottets ställningstagande

De  skyldigheter  som  arbetsgivaren åläggs genom de
förslag  som  nu  lagts fram  -  och  som  utskottet
återkommer  till - syftar  till  att  skapa  en  god
arbetsmiljö       på        arbetsplatserna.       I
författningskommentaren till  den  föreslagna  3 § i
lagen   om  åtgärder  mot  etnisk  diskriminering  i
arbetslivet  (proposition  177) - och som innehåller
en  definition av etniska trakasserier  -  sägs  som
nämnts  att  det  är fråga om handlingar som kränker
den  utsatte  i  hans   eller   hennes  egenskap  av
arbetssökande  eller  arbetstagare.  Utskottet  vill
redan    i    detta    sammanhang     betona     att
utredningsskyldigheten      gäller      trakasserier
arbetstagare  emellan.  En  sådan  avgränsning  görs
också  i  de  föreslagna  lagtexterna. Arbetssökande
omfattas alltså inte av de nu berörda bestämmelser.
Det ligger i sakens natur att vad som betecknas som
integritetskränkande  är  oönskade   beteenden   och
handlingar.   Utskottet   delar  därför  regeringens
bedömning att detta inte särskilt  behöver framgå av
lagtextens  definitioner.  Utskottet  ansluter   sig
också till vad som sägs i propositionerna om att det
är den utsatte som avgör vad som skall anses vara en
integritetskränkning.    Ett   yttrande   som,   för
omgivningen, framstår som  harmlöst  kan  om den som
blir utsatt påtalar att han eller hon uppfattar  det
som  kränkande - och yttranden av liknande slag ändå
upprepas  -  utgöra  trakasserier. Den som anser sig
vara utsatt för trakasserier kan således behöva göra
klart   att   handlingen   eller    beteendet   inte
accepteras.  I  proposition 177 sägs det  emellertid
att det bör åligga  den  trakasserade att göra klart
för den som trakasserar att  beteendet  upplevs  som
kränkande.  Detta får inte förstås så att ett sådant
klargörande skulle  vara  en  förutsättning  för att
trakasserier  skall  anses föreligga. Som regeringen
påpekar i propositionerna  nr  179  och  180 kan man
anta att omständigheterna i många fall är sådana att
det  står  klart  för den som begår en handling  att
denna är oönskad.
I propositionerna  sägs det att den som trakasserar
måste  ha  insikt  om  den  etniska  tillhörigheten,
funktionshindret eller den  sexuella  läggningen för
att   trakasserier  skall  anses  föreligga   enligt
lagförslagens  definitioner.  Detta  innebär  enligt
utskottet  att,  om  en  sådan  insikt  inte  finns,
attityder  och  skämt,  kommentarer och anspelningar
som  inte riktar sig särskilt  mot  en  eller  flera
individer   inte   utgör   trakasserier  enligt  den
innebörd som lagreglerna har.  Upprepade nedsättande
uttalanden m.m. riktade till en  större  grupp kan å
andra sidan komma att betraktas som trakasserier  om
någon  i  gruppen gjort klart både att han eller hon
har  en  viss   etnisk  tillhörighet  etc.  och  att
yttrandena uppfattas som kränkande. Det måste finnas
ett samband mellan trakasserierna och exempelvis den
etniska tillhörigheten.
Den som inte låter  sina  arbetskamrater förstå att
han eller hon har en viss etnisk  tillhörighet  etc.
kan   inte  hävda  att  han  eller  hon  har  blivit
trakasserad  på den grunden. Detta gäller såvitt den
etniska tillhörigheten,  funktionshindret  eller den
sexuella  läggningen  inte är uppenbar eller allmänt
känd på arbetsplatsen.
Utskottet vill i detta  sammanhang  upprepa vad som
sagts i fråga om skyddskretsarna, i avsnitt  3 ovan,
om   att   även   en   felaktig  förmodan  från  den
trakasserandes   sida   om   etnisk    tillhörighet,
funktionshinder eller sexuell läggning hos  den  som
blir utsatt omfattas av lagreglerna.
En    annan   fråga   som   har   aktualiserats   i
propositionerna är huruvida trakasserier som tar sig
uttryck    i    anspelningar   på   någons   etniska
tillhörighet,  funktionshinder  respektive  sexuella
läggning  men  som   har   sin  grund  i  personliga
motsättningar  bör  omfattas  av  bestämmelserna.  I
proposition   177   föreslås   beträffande    etnisk
tillhörighet  att  så  inte skall vara fallet, medan
motsatt ställningstagande görs i propositionerna 179
och   180  beträffande  funktionshinder   respektive
sexuell  läggning.  Det  finns enligt utskottet inte
något  skäl  till att ge lagarna  olika  innebörd  i
detta avseende.  Utskottet  ansluter sig alltså till
den uppfattning som Vänsterpartiet  har i sin motion
att anspelningar på etnisk tillhörighet  som grundar
sig  i  personliga motsättningar skall anses  utgöra
trakasserier  enligt  lagen.  Riksdagen bör godkänna
vad  som  nu  anförts,  vilket  innebär  att  motion
1997/98:A67 (yrk. 5) bör bifallas.

Arbetsgivarens utrednings- och
åtgärdsskyldighet

Proposition 177, etnisk diskriminering

Lagförslaget   innehåller  inte  något   förbud   riktat   mot
arbetstagare som  trakasserar en annan arbetstagare.
Med hänsyn till de  möjligheter  som en arbetsgivare
har  att  vidta  olika  åtgärder  för att  förhindra
trakasserier  arbetstagare emellan anser  regeringen
dock att det är rimligt att ålägga arbetsgivaren att
utreda omständigheterna kring sådana trakasserier.
Denna skyldighet  inträder  när  arbetsgivaren  har
fått  kännedom  om  att en arbetstagare anser sig ha
blivit utsatt för etniska  trakasserier  av en annan
arbetstagare.  Det  åligger  i  första hand den  som
anser   sig  utsatt  att  påtala  förhållandet   för
arbetsgivaren.  Det  måste ha kommit fram något stöd
för   arbetstagarens   påstående.   Omständigheterna
sammantagna  måste  tala mer  för  att  trakasserier
förekommit än för motsatsen  för  att arbetsgivarens
skyldighet  att  vidta  åtgärder skall  inträda.  En
förutsättning är dock att arbetstagaren inte motsatt
sig att utredning sker.
När  de  inblandade  lämnar   olika  uppgifter  och
förhållandena  i  övrigt  är  oklara   åligger   det
arbetsgivaren   att   bilda   sig   en  uppfattning.
Arbetsgivaren  skall vara aktiv och bidra  till  att
ytterligare    utredning    kommer    till    stånd.
Arbetsgivarens utredningsskyldighet är uppfylld  när
han  eller  hon  vid en objektiv bedömning gjort vad
som kunnat göras för att utreda frågan.
När arbetsgivaren  fått  vetskap  om  eller  i  sin
utredning  kommit fram till att arbetstagaren blivit
utsatt skall arbetsgivaren vidta åtgärder för att få
stopp på trakasserierna. Vad som kan krävas beror på
omständigheterna.   Åtgärderna   skall  framstå  som
tillräckliga   mot   bakgrund   av  den  information
arbetsgivaren   har   i   fråga   om   allvaret    i
trakasserierna,   deras  omfattning,  tidslängd  och
övriga omständigheter.  I  vissa  fall kan det räcka
med   ett   samtal   med   den   som   ligger  bakom
trakasserierna   där   arbetsgivaren   klargör   sin
inställning,  i  andra  fall  kan det vara fråga  om
varning eller omplacering eller,  i  sista  hand, om
att skilja den trakasserande från anställningen.
Arbetsgivarens  skyldigheter  är inte uppfyllda  om
han eller hon dröjer för länge med  att genomföra en
utredning eller vidta åtgärder.
En  arbetsgivare som åsidosätter sina  skyldigheter
blir skadeståndsskyldig.  En  förutsättning  är  att
arbetsgivaren förhållit sig passiv eller inte agerat
tillräckligt  snabbt  eller  med  tillräcklig styrka
trots  att  trakasserierna fortsatt.  Trakasserierna
måste ha fortsatt  efter  det att arbetsgivaren fått
kännedom om att en arbetstagare anser sig utsatt för
att skadeståndsskyldighet skall inträda.

Proposition 179, diskriminering på grund av
funktionshinder

Den föreslagna bestämmelsen  är överensstämmande med
proposition 177 med den avvikelse  som  föranleds av
att grunden för trakasserierna skall utgöras  av den
utsattes funktionshinder.
Det bör enligt propositionen ankomma på den utsatta
arbetstagaren  att  se  till  att  arbetsgivaren får
kännedom om att han eller hon anser  sig trakasserad
på  grund  av  funktionshindret.  Även arbetsgivaren
själv   kan   iaktta   något   som   uppfattas   som
trakasserier.  Arbetsgivaren kan också  få  kännedom
via  den  fackliga  organisationen.  I  sådant  fall
inträder  skyldigheten   att   vidta   åtgärder   om
arbetstagaren   bekräftar   saken.   Vid   fall   av
trakasserier  skall  arbetsgivaren vidta de åtgärder
som skäligen kan krävas  för att förhindra fortsatta
trakasserier.
En arbetsgivare som får kännedom om att en anställd
anser sig utsatt för trakasserier  måste  enligt vad
som  sägs  i  propositionen ta uppgifterna på  stort
allvar  och  agera   snabbt.   Utan  dröjsmål  måste
arbetsgivaren   försöka  ta  reda  på   de   närmare
omständigheterna  för  att sedan i förekommande fall
gå vidare med de åtgärder  som  kan  anses befogade.
Det bör i första hand ske genom samtal  med  den som
anser  sig  trakasserad.  Lämpligen  bör frågan även
utredas genom samtal med den eller dem  som  utpekas
som  trakasserande.  I propositionen förutsätts  den
diskretion som situationen kräver. Vid misstanke att
flera orsaker utöver funktionshindret  ligger bakom,
bör  detta  vara  tillräckligt för att arbetsgivaren
skall vara utredningsskyldig.
Arbetsgivaren kan  underlåta  att  handla endast om
han  eller  hon  är  säker  på  att  påståendena  om
trakasserier  är  ogrundade. Endast om det  framstår
som  uppenbart  att  det   inte   förekommit   några
trakasserier   på   grund   av   funktionshinder  är
arbetsgivaren  befriad  från utredningsskyldigheten.
Arbetsgivaren kan inte låta  utredningen  stanna vid
ett  konstaterande att ord står mot ord, utan  måste
bilda  sig  en  egen  uppfattning  om riktigheten av
uppgifterna. Däremot ingår det inte  att  ta slutlig
ställning  till vem som talar sanning. De inblandade
bör kunna hänvisas till de utredningsmöjligheter som
kan erhållas genom samhällets försorg.
Med "i förekommande  fall"  avses att arbetsgivaren
har vetskap om eller vid sin utredning  kommit  fram
till   att   en   arbetstagare   blir   utsatt   för
trakasserier.   Om   vid   en   objektiv   bedömning
arbetsgivaren gjort vad han eller hon kunnat för att
utreda  frågan  och bilda sig en uppfattning om  vad
som skett men inte  kommit  fram  till att det varit
eller är fråga om trakasserier är arbetsgivaren inte
skyldig  att  vidta  ytterligare  åtgärder.  Om  det
senare skulle visa sig att det var  en  felbedömning
föreligger inte skadeståndsskyldighet.
I sådana förekommande fall är arbetsgivaren skyldig
att  vidta  de åtgärder som skäligen kan krävas  för
att få trakasserierna  att upphöra. Vid trakasserier
på   grund   av  funktionshinder   är   det   enligt
propositionen  angeläget  att  arbetsgivaren seriöst
lyssnar på den utsattes berättelse och hur han eller
hon ser på sin arbetssituation. Med ledning av detta
och med beaktande av de önskemål  arbetstagaren  kan
ha  om  den  fortsatta hanteringen bör arbetsgivaren
överväga åtgärder  som  stöd-  och  hjälpinsatser  i
enlighet med Arbetarskyddsstyrelsens allmänna råd.
Enligt  propositionen  kan  det  i  många fall vara
lämpligt     att    samråda    med    de    fackliga
organisationerna,    med    företagshälsovård    och
liknande. Vad som är skäligt beror på omständigheter
som     trakasseriernas    art    och    omfattning,
arbetsplatsens    storlek    och   utformning   samt
arbetsstyrkans  sammansättning.   Med  beaktande  av
allmänna   principer  om  anställningstrygghet   och
anställningsskydd   kan  arbetsgivaren  vidta  olika
åtgärder,   i   första   hand    tillsägelser    och
uppmaningar,  därefter varning eller omplacering och
ytterst  uppsägning   av   den  som  trakasserar.  I
propositionen  sägs  att  det är  angeläget  att  de
berörda   arbetstagarna   hålls    informerade    om
arbetsgivarens  avsikter  och  ställningstaganden, i
vilket  också  ingår att lämna besked  om  att  inga
ytterligare åtgärder skall vidtas.

Proposition 180, diskriminering på grund av sexuell
läggning

Lagregeln, motivtexten  och  författningskommentaren
är   överensstämmande  med  motsvarande   delar   av
proposition  179  med  den skillnad som föranleds av
att det gäller sexuell läggning.

Motion

Vänsterpartiet  anser  i  motion   1997/98:A67,  som
väckts  med  anledning  av  proposition   177,   att
utredningsskyldigheten      bör     innebära     att
arbetsgivaren inte kan förhålla sig passiv enbart av
det skälet att ord står mot ord.  När  förhållandena
är  oklara  och  de  inblandade  lämnar  motstridiga
uppgifter bör krav ställas på arbetsgivaren att vara
aktiv  och  bidra  till  att  ytterligare  utredning
kommer till stånd (yrk. 6).

Socialförsäkringsutskottets yttrande

Socialförsäkringsutskottet    hänvisar   beträffande
Vänsterpartiets   motion  till  vad   som   sägs   i
proposition     177    om     att     arbetsgivarens
utredningsskyldighet  är  uppfylld  när vederbörande
"vid en objektiv bedömning gjort vad  han kunnat för
att utreda frågan". Utskottet har därmed inte funnit
något skäl för någon riksdagens åtgärd med anledning
av motionen.

Utskottets ställningstagande

En   arbetsgivare   som  får  kännedom  om  att   en
arbetstagare anser sig  ha blivit utsatt för etniska
trakasserier   eller  trakasserier   på   grund   av
funktionshinder  eller  sexuell läggning av en annan
arbetstagare skall utreda  omständigheterna kring de
uppgivna  trakasserierna  och  i  förekommande  fall
vidta de åtgärder som skäligen  kan  krävas  för att
förhindra fortsatta trakasserier. Bestämmelserna  är
i  huvudsak  likalydande  i  de  tre  lagarna - utom
såvitt  avser grunden för trakasserierna.  Utskottet
vill betona  vikten  av  att  dessa regler ges samma
innebörd också i rättstillämpningen.
En  skyldighet  att inte förhålla  sig  passiv  vid
misstanke om trakasserier  följer  redan  i  dag  av
arbetsmiljölagen     och     Arbetarskyddsstyrelsens
föreskrifter om kränkande särbehandling.  Det nya är
att     arbetsgivaren     kan    komma    att    bli
skadeståndsskyldig  om  denne   inte   iakttar  sina
skyldigheter  när  trakasserierna  har  samband  med
etnisk  tillhörighet, funktionshinder eller  sexuell
läggning. Enligt utskottets mening bör tillämpningen
- så långt  det  är  möjligt  -  vara  densamma  som
beträffande    arbetsgivarens    skyldighet   enligt
jämställdhetslagen att utreda och vidta åtgärder vid
sexuella trakasserier.

Särskilt om utredningsskyldigheten

En   arbetsgivare   är   skyldig   att   utreda   om
trakasserier har förekommit så snart han eller hon -
genom  egna iakttagelser eller på annat sätt  -  får
kännedom  om  att  någon  anser  sig vara utsatt för
trakasserier  som  har  samband  med  arbetstagarens
etniska tillhörighet, funktionshinder eller sexuella
läggning.  I  första  hand ankommer det på  den  som
anser  sig ha blivit trakasserad  att  anmäla  detta
till arbetsgivaren.  I  enlighet  med  vad utskottet
uttalat      då     frågan     om     arbetsgivarens
utredningsskyldigheter    i    fråga   om   sexuella
trakasserier    behandlades    förra   året    (bet.
1997/98:AU10, rskr. 1997/98:186)  kan det också vara
en  eller  flera arbetskamrater eller  den  fackliga
organisationen  som  gör arbetsgivaren uppmärksam på
vad som sker. I propositionerna 179 och 180 sägs det
att arbetsgivarens skyldighet  att  vidta åtgärder i
sådant  fall  inträder  om  arbetstagaren  bekräftar
saken.   Detta   får  dock  inte  förstås   så   att
arbetsgivaren kan  underlåta att påbörja utredningen
till dess en sådan bekräftelse  erhålls. Däremot kan
arbetsgivaren inte anses vara skyldig  att gå vidare
med  sin  utredning  om  bekräftelsen  uteblir.  Med
anledning  av  vad  som  sägs i proposition  177  om
betydelsen av arbetstagarens  inställning  till  att
utredning  sker  (s. 36) vill utskottet klargöra att
det inte kan vara  någon  absolut  förutsättning att
han eller hon givit sitt medgivande.  Utskottet vill
i   sammanhanget   hänvisa   till   det   nyssnämnda
betänkandet  om  sexuella trakasserier där utskottet
betonade att reglerna  måste  hanteras  med  största
respekt  och  lyhördhet för den som påstås ha blivit
trakasserad. Det  kan finnas flera skäl till att den
drabbade drar sig för  att  berätta om vad han eller
hon  blivit  utsatt  för.  Det finns  anledning  att
anlägga samma synsätt här.
Arbetsgivaren kan inte låta  utredningen stanna vid
att konstatera att ord står mot  ord.  Han eller hon
bör bilda sig en egen uppfattning om påståendena  om
trakasserier  är  riktiga eller inte. Det finns dock
en    gräns    för    hur    långt    arbetsgivarens
utredningsskyldighet sträcker  sig.  Det  kan enligt
utskottets  mening  inte  krävas  att  arbetsgivaren
också tar slutlig ställning till vem av parterna som
talar  sanning  om  de  eller andra på arbetsplatsen
lämnar  helt  olika uppgifter  och  förhållandena  i
övrigt är oklara.
Utskottet  ställer  sig  med  hänvisning  till  det
anförda  inte   bakom   Vänsterpartiets  yrkande  om
ytterligare utredningsskyldighet. Motion 1997/98:A67
(yrk. 6) avstyrks.
Arbetsgivaren är inte skyldig att vidta ytterligare
åtgärder  om  han  eller  hon   enligt  en  objektiv
bedömning  gjort  vad  som  kunnats för  att  utreda
frågan och bilda sig en uppfattning  och därvid inte
kunnat   komma  fram  till  att  det  är  fråga   om
trakasserier.     Utskottet     delar    regeringens
uppfattning  att  skadeståndsskyldighet   inte   bör
föreligga   om   det  senare  skulle  visa  sig  att
arbetsgivaren gjort  en  felbedömning.  Däremot  bör
enligt  utskottets  mening  skadestånd kunna komma i
fråga för underlåtenhet att vidta  åtgärder  för att
förhindra trakasserier om arbetsgivaren mot bakgrund
av  den  utredning som föreligger rimligen borde  ha
dragit en  annan  slutsats i fråga om förekomsten av
trakasserier.
Arbetsgivaren får  underlåta  att göra en utredning
endast om han eller hon är säker  på att påståendena
är ogrundade.
I  likhet  med  regeringen  ser utskottet  det  som
angeläget att arbetsgivaren utan  dröjsmål  försöker
ta reda på vad som hänt för att han eller hon  sedan
skall  kunna  gå  vidare  med  åtgärder  i  de  fall
trakasserier visar sig ha förekommit.

Särskilt om arbetsgivarens skyldighet att i
förekommande fall vidta åtgärder

När  arbetsgivaren  fått  vetskap  om  eller  i  sin
utredning  kommit fram till att arbetstagaren blivit
utsatt för trakasserier skall arbetsgivaren vidta de
åtgärder som  skäligen  kan krävas för att förhindra
att  de fortsätter. I propositionerna  exemplifieras
vilka  åtgärder  som  kan  vara  aktuella. Det kan i
vissa fall vara tillräckligt med ett  samtal med den
som   trakasserar.   I   andra  fall  kan  det  vara
nödvändigt  att  arbetsgivaren   fattar   beslut  om
arbetsrättsliga   sanktioner,   såsom   omplacering,
varning  och, ytterst, skiljande från anställningen.
Utskottet upprepar det som tidigare sagts i fråga om
sexuella    trakasserier     (1997/98:AU10,    rskr.
1997/98:186),  nämligen  att  det   finns  skäl  att
uppmärksamma  att  de nya reglerna inte  främst  tar
sikte på att bestraffa den som trakasserar.
Vad som skäligen kan krävas i fråga om åtgärder får
bedömas från fall till  fall  mot bakgrund av sådana
faktorer   som  allvaret  i  trakasserierna,   deras
omfattning,   arbetsplatsens   storlek,   hur   fort
arbetsgivaren  har  agerat  m.m. Vid denna bedömning
bör man enligt utskottets mening  också  väga  in  i
vilken   omfattning   den   som  blivit  utsatt  för
trakasserier velat delta i utredningen.
I detta sammanhang vill utskottet  också  framhålla
att  det,  som regeringen anfört i proposition  179,
kan  vara angeläget  att  de  berörda  arbetstagarna
hålls  informerade  om  arbetsgivarens  avsikter och
ställningstaganden samt att denne ger besked om sitt
eventuella    ställningstagande   att   inte   vidta
ytterligare åtgärder.

Repressalier

Proposition 177, etnisk diskriminering

Ett   skydd  föreslås   för   en   arbetstagare   som   anmält
arbetsgivaren för diskriminering. Ett liknande skydd
finns i  jämställdhetslagen, men i den lagen används
ordet  trakasserier.   Förbudet   riktas   mot   ett
handlande eller en underlåtenhet från arbetsgivarens
sida  eller  från  den som beslutar i arbetsgivarens
ställe. Handlandet eller  underlåtenheten skall vara
till nackdel för arbetstagaren, vilket exemplifieras
med      försämrade     arbetsuppgifter,      större
arbetsbelastning,   onormala  krav  på  övertid  och
uteblivna förmåner. Det  skall  ha  samband  med att
arbetstagaren gjort anmälan. Förbudet omfattar  inte
den    som    påtalat    och   vittnat   om   etnisk
diskriminering.

Proposition 179, diskriminering på grund av
funktionshinder

Den föreslagna regeln med förbud mot repressalier på
grund av att arbetstagaren  har anmält arbetsgivaren
för  diskriminering överensstämmer  med  motsvarande
förslag   i   proposition   177.  Förbudet  omfattar
åtgärder som tar sig uttryck  i  ett handlande eller
en  underlåtenhet från arbetsgivarens  sida  som  är
till  nackdel för arbetstagaren, om anledningen till
trakasserierna (repressalierna) är att arbetstagaren
gjort en  anmälan  till  sin  fackliga  organisation
eller  till  Handikappombudsmannen.  Den  anställdes
villkor   eller   förhållanden   skall  faktiskt  ha
försämrats i förhållande till vad  som annars skulle
ha varit fallet. Detta exemplifieras  på  samma sätt
som i proposition 177 med tillägget att syftet skall
vara  att  "straffa". Eftersom syftet med handlingar
av  detta  slag   är  just  att  bestraffa  föreslås
benämningen repressalier.  Därmed  skiljer  man  dem
från  sådana  trakasserier  som  sker  på  grund  av
funktionshinder.
Såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd skall kunna
utges till den drabbade.

Proposition 180, diskriminering på grund av sexuell
läggning

Den föreslagna regeln med förbud mot repressalier på  grund av
att   arbetstagaren  har  anmält  arbetsgivaren  för
diskriminering   på   grund   av   sexuell  läggning
överensstämmer    med    motsvarande    förslag    i
propositionerna  177  och  179.  Motiveringarna   är
likalydande  med dem i den sistnämnda propositionen,
med  den  skillnaden   att   det  här  är  fråga  om
anmälningar till Ombudsmannen  mot diskriminering på
grund av sexuell läggning.

Utskottets ställningstagande

Utskottet ansluter sig till regeringens  förslag  om
ett  skadeståndssanktionerat förbud mot repressalier
på  grund   av   anmälan  om  diskriminering  enligt
respektive lag.

Arbetsgivares trakasserier m.m.

Proposition 177, etnisk diskriminering

Förbudet mot direkt  diskriminering  kan  även  avse
trakasserier från arbetsgivarens sida, förutsatt att
det är fråga om ett sådant förfarande som träffas av
förbudet  och  därtill  innebär ett missgynnande som
har samband med den etniska  tillhörigheten. Den som
har rätt att i arbetsgivarens  ställe  besluta om en
arbetstagares   förhållanden   är   att   anse   som
arbetsgivare.  En  arbetsledare  som trakasserar får
enligt  propositionen  emellertid anses  göra  detta
utanför sitt uppdrag att representera arbetsgivaren.
Skälen till trakasserierna i sådana fall står enligt
propositionen snarare att finna i omständigheter som
typiskt  sett inte har med  arbetsuppgifterna  eller
anställningen  att  göra.  De  föreslås därför falla
utanför förbudet. Inte heller anser  regeringen  det
lämpligt   att  låta  en  arbetsgivare  stå  för  de
rättsliga   följderna   av   att   en   arbetsledare
trakasserar  arbetstagare,   eftersom   det   skulle
innebära  en  skadeståndsskyldighet  för förfaranden
som   ligger   vid   sidan   av   arbetsuppgifterna.
Regeringen kommer till slutsatsen att det inte finns
skäl  till  en  särskild  förbudsregel   beträffande
trakasserier.

Proposition 179, diskriminering på grund av
funktionshinder

I denna proposition förs ett likartat resonemang som
i  proposition  177 i frågan om det bör införas  ett
uttryckligt förbud mot trakasserier vid sidan av det
ansvar  som  kan  följa  av  diskrimineringsförbuden
eller    på   grund   av   arbetsmiljölagen    eller
brottsbalken. Det utmynnar i ett avvisande av tanken
på en särskild förbudsregel för denna situation.
I denna proposition  avvisas  även  tanken  på  ett
förbud  mot  trakasserier  arbetstagare  emellan med
hänvisning  till  att  en  sådan  regel  inte skulle
stämma  väl  med  det  arbetsrättsliga  systemet   i
övrigt.

Proposition 180, diskriminering på grund av sexuell
läggning

Propositionen   är   i  denna  del  likalydande  med
proposition 179.

Motioner

Vänsterpartiet förordar  i  motion  1997/98:A67  ett
direkt  förbud  mot  arbetsgivarens trakasserier och
anser därför att riksdagen bör besluta om en ny 11 §
i  lagen  om åtgärder mot  etnisk  diskriminering  i
arbetslivet  med  följande lydelse: "En arbetsgivare
får  inte  heller  utsätta  en  arbetssökande  eller
arbetstagare för etniska trakasserier" (yrk. 7).

Folkpartiet anser i  kommittémotion  1997/98:A68 att
det   borde   läggas   ett   ansvar   också  på  den
arbetstagare  som  trakasserar en annan arbetstagare
(yrk. 7).

Socialförsäkringsutskottets yttrande

Socialförsäkringsutskottet   konstaterar   att   den
föreslagna    lagen    om    åtgärder   mot   etnisk
diskriminering i arbetslivet har  en  arbetsrättslig
karaktär.   Socialförsäkringsutskottet  delar   inte
Folkpartiets uppfattning att ett särskilt ansvar bör
åläggas den arbetstagare  som  trakasserar en annan.
Utskottet  ansluter  sig också till  vad  regeringen
anfört om ett uttryckligt  förbud mot arbetsgivarens
trakasserier och förordar därför att Vänsterpartiets
motion avslås i denna del.

Utskottets ställningstagande

Utskottet  instämmer i regeringens  uppfattning  att
det  inte finns  skäl  att  införa  ett  uttryckligt
förbud  mot arbetsgivarens trakasserier vid sidan om
det ansvar som följer av diskrimineringsförbuden, av
arbetsmiljölagen,    av   skyldigheten   att   vidta
utredningsåtgärder    vid     trakasserier    mellan
arbetstagare, eller, om det är fråga om arbetsgivare
som  är  fysiska  personer,  av  de  straffrättsliga
reglerna.   Utskottet   avstyrker   därför    motion
1997/98:A67 (yrk. 7).
Vad   beträffar   Folkpartiets   synpunkt   att  en
arbetstagare    som    trakasserar    någon    annan
arbetstagare  borde  bära  ett  ansvar  för  vad som
inträffat  vill  utskottet  anföra  följande. De tre
föreslagna lagarna är av arbetsrättslig karaktär och
reglerar    därför    enbart   förhållandet   mellan
arbetsgivare   och  arbetstagare/arbetssökande.   En
arbetstagare som  trakasserar  någon annan kan dömas
enligt  brottsbalken  och bli skadeståndsskyldig  på
grund  av brott. Något tillkännagivande  i  enlighet
med  vad   som  yrkats  är  inte  motiverat.  Motion
1997/98:A68 (yrk. 7) avstyrks.
Avsnitt 7 Påföljder

Proposition 177, etnisk diskriminering

I likhet med  vad som gäller enligt 1994 års lag mot
etnisk diskriminering  föreslås  att påföljderna för
överträdelse av diskrimineringsförbuden  skall  vara
ogiltighet   och  skadestånd.  Det  konstateras  att
skadeståndet är det dominerande sanktionsmedlet inom
det  arbetsrättsliga  området.  Skadeståndet  brukar
indelas  i  två  kategorier - i arbetsrätten benämnt
ekonomiskt  resp.  allmänt   skadestånd.  Ekonomiskt
skadestånd utgör ersättning för  ekonomisk  förlust,
exempelvis  utebliven  lön, medan allmänt skadestånd
avser ersättning för den  kränkning  ett  lag- eller
avtalsbrott inneburit.
I  likhet med vad som gäller i dag anser regeringen
att det när en arbetssökande blir diskriminerad bara
skall   kunna   utgå   allmänt   skadestånd.   Detta
ställningstagande  motiveras med att ett anspråk  på
ekonomisk kompensation  för  mistad  lön m.m. skulle
grundas på att den arbetssökande hade en principiell
rätt till en viss anställning eller åtminstone  till
de  förmåner  som  följer av anställningen. En sådan
rätt   finns   inte   på  den   privata   delen   av
arbetsmarknaden. Motsvarande  ställningstagande görs
beträffande det fall att en redan  anställd söker en
annan befattning hos sin arbetsgivare.  I dessa fall
skall  ekonomiskt  skadestånd  inte  kunna  utdömas.
Sådant   skadestånd   bör   inte  heller  utgå  till
arbetstagare som diskriminerats  genom att han eller
hon inte tagits ut till utbildning för befordran.
Arbetsgivaren kommer enligt regeringens förslag att
bli skyldig att vidta åtgärder vid  trakasserier. Om
arbetsgivaren  inte  uppfyller  sina  åtaganden  bör
endast   allmänt   skadestånd   kunna   utgå.  Detta
motiveras    med    svårigheten    att   bedöma   om
arbetstagarens   ekonomiska   skada   härrör    från
arbetsgivarens  underlåtenhet  eller  arbetstagarens
trakasserande. Enligt regeringen är det inte rimligt
att  en  arbetsgivare  skall vara ansvarig  för  den
ekonomiska skada som en arbetstagare vållar en annan
arbetstagare.   När   det   gäller    förbudet   mot
repressalier   på   grund   av   anmälan  om  etnisk
diskriminering anser regeringen att  det skall kunna
utgå både ekonomiskt och allmänt skadestånd till den
kränkte.
En    arbetsgivare    kan    på   grund   av   sitt
diskriminerande  förfarande  bli  skadeståndsskyldig
mot  flera  arbetssökande  eller  arbetstagare.  Som
exempel    nämns    att    i    ett    och     samma
anställningsförfarande    en    sökande    kan   bli
förbigången  på  grund  av  sitt  kön  och  en annan
sökande  på  grund  av  sin  etniska bakgrund. Flera
personer kan var för sig också  åberopa  flera olika
diskrimineringsgrunder.      Ett     diskriminerande
förfarande kan också innebära  att  en  arbetsgivare
blir skadeståndsskyldig på flera grunder  samtidigt.
Handlingen    kan    även    stå    i    strid   med
anställningsskyddslagen.
Den nuvarande jämställdhetslagen och 1994  års  lag
mot  etnisk diskriminering innebär att arbetsgivaren
då flera fall av diskriminering föreligger samtidigt
skall betala skadestånd med ett belopp som om endast
en arbetstagare  blivit  diskriminerad. Det beloppet
fördelas sedan lika mellan samtliga diskriminerade.
Regeringen   anser   att   det   är   viktigt   att
skadeståndet   bestäms   efter   en    prövning   av
omfattningen  av  den kränkning som diskrimineringen
innebär. Även om en  kränkning  ibland kan sägas bli
mindre  då den delas av flera är detta  inte  alltid
givet. Skadeståndspåföljden har även en förebyggande
effekt  eftersom   arbetsgivaren  inför  risken  att
tvingas    erlägga    skadestånd     avstår     från
diskriminerande  handlingar.  Ju  högre  det hotande
skadeståndet  är,  desto  större blir den preventiva
verkan.  Ett delat skadestånd  kan  därför  verka  i
motsatt riktning.
Regeringen  anser  därför  att  det inte bör finnas
någon  begränsning  vad  gäller allmänt  skadestånd.
Sådant  skadestånd  skall alltså  utges  till  varje
person efter den kränkning som han eller hon utsatts
för.
Den föreslagna ordningen  kan  enligt propositionen
medföra merarbete och högre kostnader  för  parterna
och  för  domstolen.  Det  behöver  emellertid  inte
betyda  att  domstolen  måste  göra  någon  form  av
rangordning  mellan  de  diskriminerade  personerna,
vare sig i frågan om vem av de förbigångna  som  var
"närmast" att bli anställd eller om det typiskt sett
skall anses vara mer kränkande att bli diskriminerad
på  grund  av  sitt  kön  än på grund av sin etniska
tillhörighet. Regeringen konstaterar att domstolarna
inte    är    ovana   att   göra   bedömningar    av
differentierade skadestånd. Förslaget innebär också,
till skillnad från  vad  som gäller enligt nuvarande
lagstiftning,  att alla diskriminerade  arbetstagare
inte  behöver  framställa   sina   anspråk  i  samma
rättegång.
I likhet med vad som gäller enligt 1994 års lag mot
etnisk  diskriminering  skall det vara  möjligt  att
jämka    skadestånd    om    detta    är    skäligt.
Jämkningsmöjligheten skall gälla  både  allmänt  och
ekonomiskt skadestånd.
Lagstiftningen  skall  fylla  både  en normativ och
opinionsbildande   funktion.  Om  lagen  skulle   få
alltför långtgående  negativa  ekonomiska följder är
det  risk  att  lagen motverkar sitt  syfte.  I  ett
inledningsskede    bör     t.ex.     vid    indirekt
diskriminering, där arbetsgivaren varken insåg eller
borde   ha   insett  den  diskriminerande  effekten,
skadeståndet kunna jämkas till noll.
Diskriminerande   avtal   skall   kunna   förklaras
ogiltiga. Avtal och rättshandlingar skall även kunna
ogiltigförklaras  alternativt jämkas om arbetstagare
begär det.

Proposition 179, diskriminering på grund av
funktionshinder

Påföljderna  för diskriminering  föreslås  liksom  i
proposition 177 vara skadestånd eller ogiltighet.
Med  i  stora  delar   likartade   argument  som  i
proposition   177   avvisas   tanken  på  ekonomiskt
skadestånd till en arbetssökande  som diskriminerats
eller  till  en  redan anställd som inte  befordrats
eller uttagits till utbildning för befordran.
I  propositionen  sägs   att   beräkningen  av  det
allmänna  skadeståndet bör ske enligt  de  principer
Arbetsdomstolen  regelmässigt  tillämpar.  Vid denna
bedömning  kan diskrimineringens art och de faktiska
omständigheterna    vara    av    betydelse.    Även
arbetsgivarens   avsikt  kan  i  någon  mån  påverka
bedömningen.  I  princip   gäller   att   avsiktligt
diskriminerande förfarande bör kunna leda till högre
skadestånd  än  oavsiktligt. Typiskt sett måste  det
också  enligt propositionen  vara  allvarligare  att
exempelvis  mista en anställning än att inte komma i
fråga för en anställning.
Regeringen  för   liksom   i  proposition  177  ett
resonemang   om  vad  som  skall  gälla   om   flera
arbetssökande  blir  diskriminerade  genom  ett  och
samma  förfarande.  Det  utmynnar i att det allmänna
skadeståndet inte, som enligt jämställdhetslagen och
den nuvarande lagen mot etnisk diskriminering, skall
delas utan utges till var och en efter den kränkning
som han eller hon blivit utsatt för.
När det gäller repressalier  anser  regeringen  att
det bör kunna utgå skadestånd till den som drabbats.
Den   som   utsatts  för  repressalier  skall  kunna
tillerkännas  ekonomiskt  skadestånd. Vidare bör det
kunna utgå allmänt skadestånd.
Arbetsgivarens  utrednings-  och  åtgärdsskyldighet
vid  trakasserier  bör  på  samma  sätt  som  enligt
jämställdhetslagen vara  skadeståndssanktionerad.  I
dessa  fall skall arbetsgivaren endast kunna åläggas
att utge allmänt skadestånd.
Det föreslås även en jämkningsregel enligt mönster
från 38 § tredje stycket anställningsskyddslagen och
andra  arbetsrättsliga   lagar  och  av  motsvarande
innebörd som i proposition 177.
Efter förebild i jämställdhetslagen  och  1994  års
lag  mot  etnisk  diskriminering föreslås regler som
innebär  att  avtal  som  föreskriver  eller  medger
diskriminering  som är  otillåten  enligt  lagen  är
ogiltiga.  Vägledning  för  tillämpningen  av  dessa
regler   kan  enligt   propositionen   hämtas   från
förarbetena till jämställdhetslagen.
Vidare   föreslås   en   regel   om   jämkning   av
diskriminerande bestämmelser. En sådan regel finns i
1994  års  lag   mot  etnisk  diskriminering  enligt
mönster från 36 §  avtalslagen. I propositionen sägs
att  vägledning  för  tillämpningenkan  hämtas  från
motsvarande reglering i avtalslagen.

Proposition 180, diskriminering på grund av sexuell
läggning

Förslagen i denna proposition  överensstämmer i allt
väsentligt   med   de   förslag   som  återfinns   i
proposition 179.

Motioner

Fyra    motioner    tar    upp    frågor   som   rör
skadeståndsreglerna.

Vänsterpartiet  anser i partimotionerna  1997/98:A67
(yrk. 9),  A5 (yrk.  5)  och  A9  (yrk.  5)  som rör
respektive proposition, att en arbetssökande som har
diskriminerats  även  skall  ha rätt till ekonomiskt
skadestånd.  Enligt  partiet kan  storleken  på  det
ekonomiska skadeståndet  begränsas  till maximalt 16
månader      efter      förebild      i     39     §
anställningsskyddslagen.

Miljöpartiet  genom Barbro Johansson m.fl.  anser  i
motion 1997/98:A69 (yrk. 5), som rör förslaget om en
ny  lag  om åtgärder  mot  etnisk  diskriminering  i
arbetslivet,  att  frågan  om  ekonomiskt skadestånd
till arbetssökande bör utredas ytterligare.

Yttranden från andra utskott

Socialförsäkringsutskottet har i sitt yttrande bl.a.
berört  frågan om ekonomiskt skadestånd  även  skall
kunna utgå till arbetssökande. Utskottet instämmer i
den  bedömning  som  regeringen  gör,  nämligen  att
arbetssökande  av principiella skäl inte skall kunna
få  ekonomiskt skadestånd,  och  hänvisar  till  den
motivering     som     finns     i    propositionen.
Socialförsäkringsutskottet finner  inget  skäl  till
ändring  i  den  föreslagna  ordningen och avstyrker
därför   motionerna   1997/98:A67   (yrk.   9)   och
1997/98:A69 (yrk. 5).

Utskottets ställningstagande

Som framgår av redogörelserna  för  lagförslagen  är
lagarnas   bestämmelser   om   påföljder  i  princip
identiska. Även motiveringarna är  likartade,  om än
med  något  olika infallsvinklar, och de utmynnar  i
samma slutsatser.  Förslagen innebär att påföljderna
enligt de nya lagarna  i  allt väsentligt utformas i
enlighet           med          nu          gällande
diskrimineringslagstiftning.    Det    innebär   man
använder sig av sådana påföljder som är brukliga och
kända  inom det arbetsrättsliga området.  Detta  gör
det enklare  för  parter  som  är berörda av den nya
lagstiftningen       och       underlättar       vid
rättstillämpningen,   vilket   utskottet   ser   som
tillfredsställande.  Den  skillnad  som  föreslås  i
förhållande  till  i  dag  gäller  det  ovan berörda
fallet  att  flera diskrimineras genom samma  beslut
eller  förfarande.  Utskottet  biträder  även  detta
förslag,  som  alltså  innebär att skadeståndet inte
skall behöva delas upp.  När det gäller bestämmandet
av   det   allmänna  skadeståndets   storlek   delar
utskottet regeringens åsikt att det bör ske efter de
principer  Arbetsdomstolen  regelmässigt  tillämpar.
Utskottet vill särskilt framhålla att utgångspunkten
måste  vara  att   det   typiskt   sett  måste  vara
allvarligare  att  genom  en  uppsägning   mista  en
anställning  än  att  inte  komma  i  fråga  för  en
anställning.   Utskottet   vill   även   instämma  i
regeringens uppfattning att avsiktlig diskriminering
bör kunna leda till högre skadestånd än oavsiktlig.
Vad sedan gäller frågan om det även bör kunna  utgå
ekonomiskt    skadestånd   i   det   fall   att   en
arbetssökande   har    blivit   diskriminerad   vill
utskottet  hänvisa  till  vad  utskottet  anförde  i
samband med riksdagens behandling  av  den nuvarande
lagen   mot  etnisk  diskriminering  (se  betänkande
1993/94:AU9  s.  10).  Utskottet  anförde  där bl.a.
följande.
"Utskottet  anser  att  det  finns starka skäl  som
talar  mot  att  införa  en  rätt  till   ekonomiskt
skadestånd   vid  diskriminering  av  arbetssökande.
Ekonomisk kompensation  för  utebliven lön och andra
förmåner  till den som inte fått  ett  arbete  måste
bygga på en  tanke  om rätt till anställning för den
mest kvalificerade sökanden.  Någon sådan rätt finns
inte.  Avsikten  är heller inte att  den  föreslagna
lagen skall medföra  en  ändring av principen om den
fria anställningsrätten. Den  ekonomiska  skadan  är
dessutom  svår att konstatera och uppskatta i sådana
fall.  Skulle  sökanden  ha  tillträtt?  Vilken  lön
skulle ha  utgått?  Hur  länge  skulle anställningen
varat?  En  annan  svårighet  uppkommer   när  flera
arbetssökande   blivit  diskriminerade  genom  samma
anställningsbeslut.  Utskottet  anser således att en
lag mot etnisk diskriminering i detta  avseende  bör
utformas  på  samma  sätt som jämställdhetslagen och
att endast allmänt skadestånd  skall  kunna utgå vid
diskriminering av arbetssökande."
Enligt   utskottets  mening  har  dessa  synpunkter
alltjämt  giltighet   i  förhållande  till  samtliga
lagförslag.  Utskottet  delar   därför   regeringens
slutsats  att  det  inte  bör  utgå något ekonomiskt
skadestånd  i  den  situation  som avses.  Utskottet
avstyrker således motionerna 1997/98:A67  (yrk.  9),
1997/98:A69 (yrk. 5), A5 (yrk. 5) och A9 (yrk. 5).
Utskottet  vill i detta sammanhang slutligen erinra
om  att  Folkpartiet  i  kommittémotion  1997/98:A68
(yrk. 6) vänder  sig  mot  att  oavsiktlig  indirekt
diskriminering   skall   kunna  "bestraffas".  Detta
yrkande har utskottet behandlat  i  avsnitt  5 ovan.
Där    konstateras    att    skadeståndet    i   ett
inledningsskede   skall   kunna   jämkas  vid  sådan
diskriminering.
Sammanfattningsvis  biträder utskottet  regeringens
förslag vad gäller påföljdsbestämmelser.
Avsnitt 8 Tillsynsfrågor,
ombudsmännen m.m.

Proposition 177, etnisk diskriminering

Ombudsmannen  mot  etnisk  diskriminering  (DO)  och
Nämnden mot diskriminering  skall  ha  tillsyn  över
efterlevnaden av lagen.
DO:s       uppgifter       när      det      gäller
diskrimineringsförbudens efterlevnad  föreslås  vara
oförändrade.
Uppgifterna  för  DO  utvidgas  till  att även avse
efterlevnaden av de nya reglerna om aktiva  åtgärder
för att främja etnisk mångfald. DO bör i första hand
förmå   arbetsgivare   att  frivilligt  följa  dessa
regler.  Av  det skälet föreslås  att  de  nuvarande
möjligheterna   för   ombudsmannen   att   vid  vite
förelägga   arbetsgivare   att   inställa  sig  till
överläggningar tas bort. Däremot bör  DO  kunna göra
en framställning till Nämnden mot diskriminering  om
att  en  arbetsgivare  skall föreläggas att vid vite
fullgöra  sina skyldigheter  avseende  dessa  aktiva
åtgärder.
I lagen införs  en  skyldighet för arbetsgivare att
på  begäran  av  en  arbetssökande   som   inte  har
anställts få skriftlig uppgift om vilken utbildning,
yrkeserfarenhet  och andra meriter den har som  fick
arbetet eller utbildningsplatsen.  Detta  skall även
gälla för arbetstagare som inte har befordrats eller
tagits ut till utbildning till befordran. Det  finns
liknande  bestämmelser  i  jämställdhetslagen  och i
1994 års lag mot etnisk diskriminering.
DO  skall, i likhet med vad som gäller i dag, kunna
förelägga  en arbetsgivare att vid vite fullgöra sin
uppgiftsskyldighet.  Den  nuvarande bestämmelsen att
uppgiftsskyldigheten inte får  vara  för  betungande
för arbetsgivaren förs över till den nya lagen.
Nämnden mot diskriminering föreslås få till uppgift
att    besluta    om   vitesförelägganden   när   en
arbetsgivare inte följer  föreskrifterna  om  aktiva
åtgärder.
Reglerna  för  DO:s  och  nämndens handläggning bör
enligt propositionen utformas i överensstämmelse med
förfarandet hos JämO och i jämställdhetsnämnden. Det
innebär bl.a. att nämnden som  huvudregel bör avgöra
ärenden om aktiva åtgärder efter muntlig förhandling
och  att  nämnden  får ett eget utredningsansvar.  I
nämndens  ärenden  om  vitesföreläggande  att  vidta
aktiva   åtgärder   bör    nämnden    kunna   ålägga
arbetsgivaren  andra  åtgärder  än  sådana   som  DO
begärt,   såvida   inte   dessa   är  uppenbart  mer
betungande  för  arbetsgivaren.  I åläggandet  skall
nämnden  även  kunna  ange hur och inom  vilken  tid
åtgärderna skall påbörjas eller genomföras.
Regeringen meddelar sin avsikt att se över nämndens
sammansättning med anledning av de nya uppgifter som
föreslås.
Med  anledning  av  utredningens   förslag  att  en
kollektivavtalsbunden arbetstagarorganisation  skall
kunna   göra   en   framställning   hos  nämnden  om
skyldighet   för  arbetsgivaren  att  vidta   aktiva
åtgärder  meddelar   regeringen   sin   avsikt   att
återkomma i frågan inom kort.
Genom den föreslagna lagen upphävs 1994 års lag mot
etnisk  diskriminering.  Den  lagen  innehåller även
regler   om  ombudsmannens  och  nämndens  uppgifter
utanför arbetslivets  område, vilket saknas i det nu
framlagda förslaget. Enligt  propositionen bör dessa
bestämmelser i stället tas in  i  instruktionen  för
respektive myndighet. Med hänsyn till att regeringen
avser  att  utvidga  nämndens  arbetsuppgifter  till
andra  områden  i  arbetslivet  föreslås  att namnet
ändras till Nämnden mot diskriminering.

Proposition 179, diskriminering på grund av
funktionshinder

Handikappombudsmannen  föreslås få en processförande
roll  med rätt att föra talan  i  Arbetsdomstolen  i
diskrimineringstvister    enligt    det    framlagda
lagförslaget.  I likhet med vad som gäller för  JämO
och DO förutsätter  rätten  att  föra  talan att den
enskilde medger det och att ombudsmannen  finner att
en    dom    i    tvisten   är   betydelsefull   för
rättstillämpningen   eller   att  det  annars  finns
särskilda  skäl  för det. Handikappombudsmannen  bör
även  ges rätt att,  om  det  bedöms  som  lämpligt,
tillsammans  med  en diskrimineringstvist föra talan
som ombud för den enskilde  i  tvist på annan grund,
t.ex. genom att angripa en uppsägning  även med stöd
av anställningsskyddslagen.
Den nya lagen bör enligt propositionen  ses  som en
förstärkning    av    och    ett   komplement   till
Handikappombudsmannens   verksamhet   såvitt   avser
arbetslivet.  I propositionen  konstateras  att  den
möjlighet som Handikappombudsmannen  enligt  lag har
redan i dag att ta initiativ till överläggningar med
myndigheter, företag, organisationer och andra,  och
genom  att bedriva informationsverksamhet m.m., även
gäller i arbetslivet.
Därutöver  föreslås  att  Handikappombudsmannen får
uppgiften att utöva tillsyn över lagens efterlevnad.
Det  bör  i första hand ske genom  att  arbetsgivare
förmås att  genom råd, anvisningar, information m.m.
följa lagens  föreskrifter  frivilligt.  Liksom JämO
och    DO    bör    Handikappombudsmannen    ha   en
vitessanktionerad  möjlighet  att  inhämta uppgifter
från arbetsgivare om förhållanden som  kan  vara  av
betydelse för tillsynen. Ett sådant föreläggande bör
dock   initieras   först   när   möjligheterna  till
frivillig samverkan är uttömda.
En  arbetstagare  eller arbetssökande  skall  kunna
vända sig till ombudsmannen  för att få uppgifter om
meriter   hos   den   som  fick  arbetet   etc.   En
vitesmöjlighet skall vara  kopplad  även till detta.
Arbetsgivaren   får  inte  onödigt  betungas   genom
uppgiftsskyldigheten.
Nämnden mot diskriminering bör enligt propositionen
ges rätt att pröva  vitesförelägganden  även  enligt
denna     lag.    Liksom    DO    och    JämO    bör
Handikappombudsmannen kunna föra talan vid tingsrätt
om utdömande av vite.

Proposition 180, diskriminering på grund av sexuell
läggning

I     propositionen      föreslås      ett      nytt
ombudsmannainstitut, Ombudsmannen mot diskriminering
på  grund  av  sexuell  läggning, som skall ha såväl
opinionsbildande,  rådgivande   som   processförande
roll.   Regeringen  avser  att  under  år  1999   ta
initiativ  till  ett  arbete  med  inriktning  på en
sammanslagning   av   DO   och   den  nu  föreslagna
ombudsmannen till en gemensam myndighet.  Redan från
början bör den nya ombudsmannen dock samverka med DO
i fråga om lokaler, telefonväxel m.m.
Enskilda  skall  kunna  vända sig till Ombudsmannen
mot diskriminering på grund  av sexuell läggning för
råd och stöd. Ombudsmannen föreslås  få  motsvarande
uppgifter som Handikappombudsmannen i fråga  om  att
föra talan i diskrimineringstvister.
Även  i  fråga  om  tillsyn  över  lagen  i  övrigt
föreslås motsvarande beträffande denna ombudsman som
för    Handikappombudsmannen.   Även   Nämnden   mot
diskriminering  skall  ha  motsvarande uppgifter som
enligt proposition 179.
Det  övergripande  ansvar  som  i  dag  ligger  hos
Folkhälsoinsitutet att följa  utvecklingen  av homo-
och bisexuellas situation, inklusive diskriminering,
beträffande   forskning   och  för  samordningen  av
insatser  föreslås  bli  överfört   till   den   nye
ombudsmannen.  Hur  fördelningen bör ske kräver dock
enligt propositionen  ytterligare  överväganden, och
regeringen  meddelar  sin  avsikt  att  återkomma  i
budgetpropositionen.

Motioner

Moderaterna vänder sig i sin kommittémotion K336 mot
att  DO:s  uppgifter på andra områden än arbetslivet
skall   regleras    i   förordning.   Av   de   s.k.
Parisprinciperna    som     antagits     av     FN:s
generalförsamling  följer  enligt motionen att sådan
reglering skall ske i lag. Motionen  är  i denna del
remitterad till konstitutionsutskottet.

Kristdemokraterna motsätter sig i kommittémotionerna
A3 (yrk. 3), A6 (yrk. 3) och A10 (yrk. 3)  att  DO:s
kompetens  utanför  arbetslivet endast regleras i en
förordning. Om frågan  inte  är  reglerad  i lag kan
regeringen  göra ändringar i ombudsmannens kompetens
utan  att  saken  underställs  riksdagens  prövning.
Detta  betyder   ökad  styrning  av  regeringen  och
minskad självständighet för ombudsmannaväsendet.

Folkpartiet anser i kommittémotion 1997/98:A68 (yrk.
9)  att det är viktigt  att  DO  har  en  fristående
ställning    gentemot    alla    aktörer    så   att
lojalitetskonflikter  aldrig  kan misstänkas. Vidare
anser partiet i kommittémotion  A8  (yrk. 2) att den
nya  Ombudsmannen  mot  diskriminering på  grund  av
sexuell läggning även skall  få mandat att handlägga
frågor enligt brottsbalkens bestämmelse.

Miljöpartiet genom Barbro Johansson  m.fl. avvisar i
motion 1997/98:A69 (yrk. 1) regeringens  förslag att
DO:s  uppgifter  på  andra  områden än i arbetslivet
endast skall regleras i en instruktion.  Det innebär
att  det  inte  kommer  att  finnas  någon  lag  mot
diskriminering  för  andra  områden  än arbetslivet.
Regeringen   ensam  kommer  att  kunna  ändra   DO:s
kompetensområde  på  andra  områden  än arbetslivet.
Även  Miljöpartiet  anser att detta strider  mot  de
s.k. Parisprinciperna  (Principles  relating  to the
status and functioning of national institutions  for
protection  of  human  rights, G A Resolution 48/134
den  20 december 1993, annex).  Enligt  punkten  A.2
skall  "A  national  institution be given as broad a
mandate  as possible, which  shall  be  clearly  set
forth  in  a  constitutional  or  legislative  text,
specifying  its   composition   and  its  sphere  of
competense".  Motionärerna  föreslår  att  riksdagen
antar      det      förslag      till     lag     om
diskrimineringsombudsman  som  föreslagits   av  den
utredning som föregick propositionen.

Tone  Tingsgård  och  Elisebeht  Markström  (båda s)
anser  i  motion  A7,  delvis,  att Ombudsmannen mot
diskriminering på grund av sexuell  läggning  bör få
ett så heltäckande mandat som möjligt. Mandatet  bör
inte  bara omfatta arbetslivet utan även sträcka sig
över andra områden i samhällslivet.

Utöver   dessa  motioner  om  ombudsmännen  har  det
framställts         yrkanden         som         rör
arbetstagarorganisationernas       talerätt      och
arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet.

I partimotion 1997/98:A67 framställer Vänsterpartiet
yrkanden  som rör båda frågeställningarna.  Motionen
avser endast  proposition  177. Vänsterpartiet anser
att arbetstagarorganisationer som har kollektivavtal
med en arbetsgivare skall kunna  göra en framställan
om vitesföreläggande till Nämnden mot diskriminering
(yrk. 11). Partiet motsätter sig att  frågan  utreds
ytterligare  och  föreslår  ett  tillägg  till  26 §
första och andra styckena i den föreslagna lagen  om
åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet med
innebörden  att  arbetstagarorganisationer  skall få
sådan   talerätt.   Vidare  yrkar  partiet  att  den
begränsning av arbetsgivarens uppgiftsskyldighet som
följer av  att denne  inte  onödigt får betungas tas
bort (yrk. 10). Partiet påpekar  att  det inte finns
någon        motsvarande        begränsning       av
uppgiftsskyldigheten enligt jämställdhetslagen eller
i utredningsförslaget.

Miljöpartiet genom Barbro Johansson  m.fl.  anser  i
motion  1997/98:A69  (yrk. 4), som avser proposition
177,    i    likhet    med    Vänsterpartiet     att
arbetstagarorganisationer   skall   ges  talerätt  i
Nämnden mot diskriminering.

Yttranden från andra utskott

Socialförsäkringsutskottet tar i sitt  yttrande över
proposition 177 upp flera av de frågor som behandlas
i motionerna.
När  det  gäller uppgiftsskyldigheten ansluter  sig
socialförsäkringsutskottet  till regeringens förslag
om   begränsning   av   uppgiftsskyldigheten.    Med
tillstyrkande  av  regeringens  förslag  i denna del
avstyrks motion 1997/98:A67 (yrk. 10).
I  fråga  om  arbetstagarorganisationernas talerätt
hänvisar socialförsäkringsutskottet till den översyn
av vissa delar av  jämställdhetslagen (dir. 1998:60)
som regeringen beslutat  om.  I  uppdraget ingår att
pröva om fackliga organisationer skall  ges rätt att
föra      talan      om      vitesföreläggande     i
Jämställdhetsnämnden  och  i  Nämnden   mot   etnisk
diskriminering samt att vid behov lämna förslag till
utformning         av         sådana         regler.
Socialförsäkringsutskottet finner det välbetänkt att
frågan  om  arbetstagarorganisationens  talerätt   i
detta    hänseende    utreds   ytterligare.   Enligt
utskottets     uppfattning     är     syftet     med
motionsförslagen  i  huvudsak tillgodosett genom den
tillsatta utredningen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet    vill   inledningsvis    hänvisa    till
behandlingen av  vissa samordningsfrågor i avsnitt 2
ovan. Utskottet vill  även  erinra om att frågor som
rör  diskrimineringsombudsmännens   ställning   mera
generellt, såsom huruvida de skall vara underställda
riksdagen i stället för regeringen, inte behandlas i
detta  sammanhang.  Sådana  yrkanden  kommer  senare
denna  vår  att behandlas av konstitutionsutskottet.
Detta gäller  bl.a. delar av Moderaternas ovannämnda
kommittémotion K336.

Uppgiftsskyldighet m.m.

Utskottet tar först  upp  två  frågor med anknytning
till handläggningen av ärenden enligt  lagförslagen.
Det  gäller  arbetsgivarnas  uppgiftsskyldighet  och
arbetstagarorganisationernas  talerätt  vid  Nämnden
mot diskriminering.
Som   framgår   av   redogörelsen   ovan   föreslår
regeringen  att  det  i var och en av lagarna  skall
införas regler om att arbetsgivaren  är  skyldig att
lämna  uppgifter  vid äventyr av vite. I likhet  med
vad  som  gäller enligt  1994  års  lag  mot  etnisk
diskriminering  anges  att  arbetsgivaren  inte  får
betungas  onödigt  genom  denna  uppgiftsskyldighet.
Vänsterpartiet anser att sistnämnda  bestämmelse bör
utgå. Yrkandet omfattar dock bara förslaget  till ny
lag   om   åtgärder   mot  etnisk  diskriminering  i
arbetslivet (proposition 177).
Den nu gällande bestämmelsen  är  motiverad  av att
det mot bakgrund av den vidsträckta definitionen  av
begreppet  arbetsliv  inte  ansågs  rimligt att låta
arbetsgivarens uppgiftsskyldighet avse  även  sådant
som ligger utanför det område som en arbetsgivare är
formellt    ansvarig    för.   Vidare   ansågs   att
uppgiftsskyldigheten  skulle   falla  bort  när  det
föreligger  särskilda skäl att låta  ett  motstående
intresse väga över.
Utskottet anser  liksom  regeringen  att de angivna
skälen   bakom   begränsningsregeln   alltjämt   har
giltighet.  Motion  1997/98:A67  (yrk. 10)  avstyrks
därför.

Arbetstagarorganisationernas talerätt

I fråga om arbetstagarorganisationernas talerätt kan
arbetsmarknadsutskottet                       liksom
socialförsäkringsutskottet  konstatera att det pågår
en översyn av vissa delar av jämställdhetslagen, som
även  innefattar  frågan om fackliga  organisationer
skall ges rätt att föra talan om vitesföreläggande i
Jämställdhetsnämnden   och   i  Nämnden  mot  etnisk
diskriminering. Utredningsuppdraget  skall redovisas
senast den 1 september 1999.
Utskottet vill inte föregripa resultatet  av  denna
utredning    och    avstyrker    därför   motionerna
1997/98:A67 (yrk. 11) och 1997/98:A69 (yrk. 4).

Lagreglering av DO:s uppgifter m.m.

I  flera  motioner framhålls att DO:s  uppgifter  på
andra områden  än  arbetslivet  borde regleras i lag
och inte som aviserats av regeringen  i  förordning.
Som  skäl  anförs  bl.a. att ombudsmannens ställning
blir    mer   självständig    om    kompetensområdet
lagregleras.  Vidare hänvisas till de ovan beskrivna
s.k.  Parisprinciperna   som   enligt   motionärerna
innebär att sådan reglering bör ske i lag.
Utskottet kan instämma i flera av de synpunkter som
förs  fram  i  motionerna. Enligt utskottets  mening
finns   det   skäl   som    talar   för   att   även
arbetsuppgifterna utanför arbetslivet skall regleras
i  lag.  Genom lagreglering blir  det  en  tydligare
markering  av  vilken betydelse de aktiva insatserna
mot etnisk diskriminering har. Även om avsikten inte
har varit att förändra ombudsmannens arbetsuppgifter
eller att på något  sätt "nedgradera" dem skulle det
förhållandet  att  saken  regleras  förordningsvägen
kunna uppfattas på det  sättet.  En  lag  bör  också
allmänt   sett   få  större  genomslagskraft  än  en
förordning.  En  lagreglering   betyder   också  att
ändringar av ombudsmannens arbetsuppgifter  inte kan
genomföras utan att frågan underställs riksdagen.
Vid en samlad bedömning kommer utskottet fram  till
att  DO:s  arbetsuppgifter  utanför  arbetslivet bör
regleras i lag. Det bör enligt utskottets mening ske
genom en separat lag. Utskottets förslag  framgår av
bilaga  5.  Lagförslaget  bygger på det förslag  som
utredningen lade fram.
Det anförda innebär att riksdagen  med anledning av
motionerna  1997/98:A69  (yrk. 1), A3 (yrk.  3),  A6
(yrk.  3)  och  A10  (yrk. 3)  bör  anta  utskottets
förslag   till  Lag  om  Ombudsmannen   mot   etnisk
diskriminering.  Detta innebär att även Moderaternas
synpunkter i denna  fråga  enligt  motion  K336 blir
tillgodosedda.
Den   i   detta   sammanhang   behandlade  motionen
1997/98:A68 (yrk. 9) om en fristående  ställning för
Ombudsmannen  mot  etnisk diskriminering avstyrks  i
den  mån den inte tillgodosetts  med  vad  utskottet
anfört.

Ytterligare lagreglering beträffande Nämnden mot
diskriminering

En annan  fråga  i  detta  sammanhang  är om det bör
genomföras   ytterligare   lagreglering  beträffande
Nämnden   mot  diskriminering.   De   nu   framlagda
lagförslagen  anger  bara  att  det  skall finnas en
nämnd mot diskriminering och att den skall  ha  till
uppgift  att  besluta  om vitesförelägganden och att
pröva överklaganden. Enligt vad utskottet erfarit är
regeringens avsikt att nämnden även i fortsättningen
skall ha en rådgivande funktion  i  förhållande till
DO,  något  som  inte  framgår av förslaget.  Enligt
underhandsuppgift   från  Regeringskansliet   kommer
detta att regleras i  förordning.  Denna  rådgivande
funktion  är enligt utskottets mening inte av  sådan
art att den  behöver regleras i lag. Utskottet utgår
från att regeringen också överväger om nämnden skall
ha en rådgivande  roll  i förhållande till de övriga
ombudsmännen.  Utskottet  anser   inte  att  det  är
nödvändigt  att  i  lag reglera frågor  om  nämndens
sammansättning eller om antalet ledamöter. Detta bör
således kunna överlåtas  till  regeringen. Utskottet
utgår dock från att det i nämnden  kommer att finnas
företrädare   för   arbetsmarknadens   parter   samt
ledamöter som har särskild insikt i de frågor som de
nya lagarna rör.

Mandatet för Ombudsmannen mot diskriminering på
grund av sexuell läggning

Utskottet övergår slutligen till att behandla frågan
om  mandatet  för  den  föreslagna Ombudsmannen  mot
diskriminering på grund av sexuell läggning.
Som framgår av redogörelsen ovan skall Ombudsmannen
mot diskriminering på grund av sexuell läggning ha i
uppdrag att se till att den  nya lagen om förbud mot
diskriminering på grund av sexuell  läggning  följs.
Ombudsmannen    skall    ha   en   opinionsbildande,
rådgivande och processförande  roll.  För närvarande
har Folkhälsoinstitutet i uppdrag att bl.a.  ansvara
för   övergripande   samordning  av  insatserna  för
homosexuella,  att  följa   utvecklingen   av  deras
situation,  att  vidta  och följa andra myndigheters
informationsinsatser och  att  lämna  över rapporter
över sin verksamhet.
I  proposition  180,  som  lades  fram i maj  1998,
uppgav regeringen att det övergripande  ansvaret att
följa   utvecklingen   av   homo-   och  bisexuellas
situation, inklusive diskriminering,  forskning  och
samordning   av  insatser,  skall  föras  över  från
Folkhälsoinstitutet  till  ombudsmannen.  Regeringen
aviserade    även    att    den    avsåg    att    i
budgetpropositionen  återkomma  med  förslag  om hur
uppgifterna skulle fördelas.
Utskottet   kan  nu  konstatera  att  regeringen  i
budgetpropositionen  hösten  1998  (prop. 1998/99:1)
ansåg   att   det   skulle   vara   värdefullt   att
ombudsmannens  uppdrag  även avsåg diskriminering  i
samhällslivet i övrigt. Regeringen  ansåg  dock  att
det  för  närvarande  saknades resurser för en sådan
utvidgning av ombudsmannens  uppdrag. Däremot skulle
regeringen    återkomma    till   frågan    om    en
sammanslagning  av  bl.a.  DO och  Ombudsmannen  mot
diskriminering på grund av sexuell  läggning till en
gemensam  myndighet  sedan frågan hade  analyserats.
Det skulle även gälla  frågan om hur fördelningen av
uppgifter     mellan     Folkhälsoinstitutet     och
Ombudsmannen mot diskriminering  på grund av sexuell
läggning skall genomföras och hur verksamheten skall
finansieras.
Med detta kan utskottet konstatera  att  det  pågår
ett  arbete  i syfte att vidga arbetsuppgifterna för
Ombudsmannen mot  diskriminering på grund av sexuell
läggning. Utskottet  anser att man bör avvakta detta
arbete  och är därför inte  berett  att  göra  något
tillkännagivande med anledning av motionsyrkandena i
denna del.  Utskottet avstyrker därför motionerna A7
i motsvarande  del  (s) och A8 (yrk. 2) i den mån de
inte  kan anses tillgodosedda  genom  vad  utskottet
anfört.
Avsnitt 9 Processuella regler

Proposition 177, etnisk diskriminering

Den  nuvarande   lagen   mot  etnisk  diskriminering
innehåller  bestämmelser om  gemensam  handläggning.
Med hänsyn till  att den föreslagna lagen inte skall
innehålla någon bestämmelse  om  delat skadestånd är
det  inte  nödvändigt  med  särskilda   processuella
regler  för  denna situation. I övrigt föreslås  att
reglerna om rättegången  i det väsentliga utformas i
enlighet med nuvarande lag.

Proposition 179, diskriminering på grund av
funktionshinder

Tvister enligt lagen bör enligt  regeringen  lösas i
enlighet    med   den   ordning   som   gäller   för
arbetsrättsliga tvister. Bestämmelserna bör därför i
allt väsentligt utformas som motsvarande reglering i
jämställdhetslagen  och  i  1994  års lag mot etnisk
diskriminering. Detta innebär en regel  som hänvisar
till    lagen    (1974:371)    om    rättegången   i
arbetstvister.   I   regeln   anges  att  också   en
arbetssökande skall anses som arbetstagare och också
den som någon har sökt arbete hos  som arbetsgivare.
Att   målen   skall  behandlas  som  arbetsrättsliga
tvister innebär att talan kan väckas, förutom av den
enskilde, av en  facklig organisation för en enskild
medlems räkning. Detta innebär att i första hand den
fackliga organisationen  har rätt att föra talan för
arbetstagaren eller arbetssökanden  i likhet med vad
som   gäller   för   övriga  arbetstvister.   Avstår
organisationen från att  föra talan får talan väckas
av den enskilde arbetstagaren  eller arbetssökanden.
I dessa fall skall talan väckas  vid  tingsrätt  som
första  instans.  Den enskilde skall kunna vända sig
till Handikappombudsmannen. Ombudsmannen skall kunna
föra talan i Arbetsdomstolen  på  samma sätt som den
fackliga organisationen.
En    talan    på   grund   av   överträdelse    av
förbudsreglerna  bör   på   samma   sätt  som  andra
arbetstvister  föregås av tvisteförhandlingar.  Även
en arbetssökandes  organisation  bör i dessa fall ha
förhandlingsrätt.
Preskriptionsregler föreslås i huvudsak  i enlighet
med  vad  som  gäller enligt jämställdhetslagen  och
1994 års lag mot  etnisk  diskriminering.  I mål med
anledning av uppsägning och avskedande bör det göras
en    hänvisning    till    anställningsskyddslagens
bestämmelser. Vid annan talan  än  sådan som förs på
grund av uppsägning eller avskedande  bör hänvisning
ske till medbestämmandelagen. I enlighet med vad som
gäller  enligt jämställdhetslagen och 1994  års  lag
mot etnisk  diskriminering  bör  tidsfristen  för en
enskild  person  att  väcka talan, i de fall där den
fackliga   organisationen    försuttit   tiden   för
förhandling eller för väckande  av  talan, bestämmas
till   två  månader.  Motsvarande  frist  i   66   §
medbestämmandelagen är en månad.
I  likhet   med   vad   som   gäller   för   övriga
arbetstvister tillämpas rättegångsbalkens regler  om
rättegångskostnader  i  dispositiva mål. Det innebär
att huvudregeln är att förlorande part skall ersätta
motparten     för     dennes    rättegångskostnader.
Arbetstvistlagen medger dock domstolen möjlighet att
i sådana tvister förordna  att  vardera parten skall
bära  sin  kostnad  om  den förlorande  parten  haft
skälig anledning att få tvisten prövad.
På  motsvarande  sätt  som   vid   tvister   enligt
jämställdhetslagen  eller  1994  års  lag mot etnisk
diskriminering    bör    det   införas   regler   om
handlingssekretess  hos domstol  och  möjlighet  att
hålla domstolsförhandlingar inom stängda dörrar.

Proposition 180, diskriminering på grund av sexuell
läggning

Förslagen  i  denna  del   överensstämmer   i   allt
väsentligt   med   de   förslag   som   återfinns  i
proposition     179.     Vad     som     sägs     om
Handikappombudsmannen  gäller i stället Ombudsmannen
mot diskriminering på grund av sexuell läggning.

Motioner

Var   och  en  av  propositionerna   har   föranlett
likalydande    yrkanden    från   Vänsterpartiet   i
motionerna 1997/98:A67 (yrk. 12), A5 (yrk. 6) och A9
(yrk. 6). Partiet yrkar att  riksdagen  beslutar att
talefristen för den enskilde att väcka talan när den
fackliga  organisationen  avstått  bör  vara  sex  i
stället för två månader.


Yttranden från andra utskott

Socialförsäkringsutskottet   har  yttrat  sig   över
preskriptionsfrågan  såvitt  den  avser  proposition
177. Utskottet har ingen invändning  mot  att frågan
tas  upp  i  ett större sammanhang men anser att  en
förlängning till  sex  månader  knappast  är rimlig.
Socialförsäkringsutskottet     tillstyrker    därför
regeringens  förslag  i  denna  del   och  avstyrker
Vänsterpartiets yrkande om en längre talefrist.


Utskottets ställningstagande

Utskottet   kan   konstatera   att  de  processuella
bestämmelserna i allt väsentligt överensstämmer i de
tre lagförslagen. Reglerna överensstämmer  både  med
jämställdhetslagen  och med motsvarande bestämmelser
i 1994 års lag mot etnisk  diskriminering. Utskottet
anser i likhet med regeringen  att  det  är lämpligt
att tvister enligt de föreslagna lagarna hanteras  i
enlighet    med   den   ordning   som   gäller   för
arbetsrättsliga  tvister  i  övrigt.  På  det sättet
uppnås    en    önskvärd   likformighet   över   det
arbetsrättsliga  området.   Utskottet   ställer  sig
därför bakom regeringens förslag i dessa delar.
När  det  sedan gäller yrkandena om att talefristen
bör förlängas  i  vissa  fall  vill utskottet anföra
följande.
Den  nu  aktuella  tidsfristen  reglerades   i  den
förutvarande jämställdhetslagens 14 §. Den motsvaras
av 54 § i nuvarande jämställdhetslag. I samband  med
att tidsfristen förlängdes till två månader angavs i
den  proposition som föregick lagändringen (se prop.
1984/85:60)  att  en  avvägning  måste  göras mellan
motstående intressen när det skall bestämmas vad som
är  en  lämplig  frist. På ena sidan finns intresset
att möjligheterna  att  utnyttja  lagen  för  att få
rättelse   inte   begränsas,   på   den   andra  att
rättstvister inom det arbetsrättsliga området får en
lösning    utan    onödigt    dröjsmål    och    att
preskriptionsreglerna   inom   olika  delar  av  det
arbetsrättsliga området inte alltför  mycket skiljer
sig  från  varandra.  En  förlängning av tidsfristen
till två månader ansågs inte  innebära att intresset
av snabba avgöranden alltför mycket sattes åt sidan.
Vidare     angavs     att     ett     avsteg    från
medbestämmandelagens    preskriptionsregler    kunde
motiveras med den speciella  ställning  som JämO har
inom det arbetsrättsliga tvisteförfarandet  och  att
JämO  som  myndighet inte har möjlighet att agera på
samma sätt som  den  som enbart företräder renodlade
partsintressen.
Utskottet anser att de  överväganden  som låg bakom
bestämmandet   av   fristen   i   jämställdhetslagen
alltjämt  bör vara vägledande. Några  omständigheter
har inte framkommit som ger anledning att frångå den
tidsfrist om två månader som gäller i dag. Utskottet
avstyrker därför  motionerna  1997/98:A67 (yrk. 12),
A5 (yrk. 6) och A9 (yrk. 6).
Sammanfattningsvis      tillstyrker       utskottet
regeringens  förslag  såvitt  gäller de processuella
bestämmelserna.
Avsnitt 10 Övriga frågor

Tidpunkten för ikraftträdande av lagarna

I proposition 177 som rör etnisk  diskriminering har
regeringen föreslagit att den nya lagen  skall träda
i kraft den 1 januari 1999 och att 1994 års  lag mot
etnisk  diskriminering  samtidigt skall upphöra  att
gälla. I propositionerna  179 resp. 180 föreslås att
lagen om förbud mot diskriminering  i arbetslivet av
personer med funktionshinder och lagen om förbud mot
diskriminering  i  arbetslivet på grund  av  sexuell
läggning skall träda i kraft den 1 april 1999.
Enligt  utskottets mening  är  det  av  flera  skäl
värdefullt  att samtliga diskrimineringslagar träder
i kraft samma  dag,  detta  gäller  inte  minst från
rättstillämpningssynpunkt.   Lämplig  tidpunkt   för
ikraftträdande är enligt utskottet  den  1 maj 1999.
Utskottet föreslår därför att riksdagen beslutar att
lagarna skall träda i kraft den dagen.

Lagförslagen i övrigt

Av  det  föregående har framgått att utskottet  inte
har någon  erinran  mot  lagförslagen i de delar som
där berörts. Utskottet har inte heller någon erinran
mot de framlagda förslagen  i  övrigt  såvitt  avser
lagen   om  åtgärder  mot  etnisk  diskriminering  i
arbetslivet,  lagen  om  förbud mot diskriminering i
arbetslivet  av  personer  med  funktionshinder  och
lagen om förbud mot diskriminering  i arbetslivet på
grund  av sexuell läggning. De bör alltså  antas  av
riksdagen  men den ändring av ikraftträdandereglerna
som följer av  att lagarna skall träda i kraft den 1
maj 1999.


Anknytande lagförslag

Regeringen föreslår  i  propositionerna  177 och 179
dels  ändringar  i  1  kap. 3 § lagen (1974:371)  om
rättegången i arbetstvister, dels ändringar i 9 kap.
20   och   21   §§  sekretesslagen   (1980:100).   I
proposition  179 föreslås  även  vissa  ändringar  i
lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen. Utskottet
har inte någon  erinran  mot  lagförslagen  och inte
heller mot den övergångsbestämmelse till ändringen i
sekretesslagen som är föreslagen i proposition 177.
I        propositionerna       föreslås       samma
ikraftträdandetidpunkter     för    de    anknytande
lagändringarna   som   för   diskrimineringslagarna.
Regeringen    har    beträffande   lagförslagen    i
proposition 179 utgått  från  att  de  ändringar som
föreslagits  i proposition 177 redan trätt  i  kraft
vid  tidpunkten   för   riksdagens   behandling   av
propositionerna   179  och  180  och  utformat  sina
förslag efter det. Utskottet förordar att även de nu
berörda lagändringarna  träder  i  kraft  den  1 maj
1999.  Detta  innebär  att  det  är tillräckligt att
riksdagen   antar   de  ändringar  som  föreslås   i
proposition 179. Det som i proposition 179 anges som
nuvarande lydelse av  lagreglerna grundas som nämnts
på att förslagen i proposition  177  skulle ha varit
genomförda.
Som konsekvens av det anförda bör de  ändringar som
föreslås  i  proposition  177  och som rör lagen  om
rättegången   i  arbetstvister  och   sekretesslagen
avslås.
Sammanfattningsvis  tillstyrker utskottet förslagen
i   proposition  179  om  ändringar   i   lagen   om
rättegången   i  arbetstvister,  sekretesslagen  och
lagen  om Handikappombudsmannen  med  den  ändringen
dels att lagarna skall träda i kraft den 1 maj 1999,
dels  att   det   i   en  övergångsbestämmelse  till
förslaget  som rör sekretesslagen  skall  anges  att
äldre föreskrifter  fortfarande  gäller om uppgifter
som hänför sig till mål och ärenden enligt den äldre
lagen mot etnisk diskriminering.
Avsnitt 11 Vissa allmänna frågor om
diskriminering m.m.

Motioner

Mångfaldsplaner m.m.

Vänsterpartiet anser i motion Sf612  att myndigheter
och  företag  bör  ha  en  lagstadgad möjlighet  att
införa  mångfaldsplaner och att  i  dessa  ange  vad
partiet benämner  positiv likabehandling som ett mål
vid myndigheters rekrytering (yrk. 5).

Folkpartiet   anser   i   motion   1997/98:A68   att
arbetsgivare  i  den  offentliga  sektorn  bör  vara
föredömen   vad   gäller   bekämpning    av   etnisk
diskriminering   (yrk.   5).   Partiet   betonar   i
kommittémotion  1997/98:A68  vikten av att det finns
enkla  rutiner  att  tillämpa  vid  översättning  av
utländsk utbildning och utländska  betyg  (yrk.  1).
Problemen  med  etnisk diskriminering kan inte lösas
enbart  med lagstiftning,  säger  partiet  vidare  i
samma motion. Lagen borde därför kompletteras med en
informationskampanj  för  att  minska förekomsten av
etnisk diskriminering (yrk. 4).

Sten  Tolgfors  (m)  för  i  motion Sf611  fram  sin
uppfattning att det är viktigt  att  alla  människor
får   ses  som  individer  och  bedömas  efter  sina
erfarenheter,  kvalifikationer och ambitioner. Målet
måste vara att en  persons  ursprung beaktas så lite
som  möjligt  (yrk. 2). Motionären  vänder  sig  mot
tanken på att kvotering skulle tillämpas vid statlig
anställning (yrk.  3).  Motionären  anser  också att
regeringens invandrarbegrepp är missvisande eftersom
det  inkluderar  människor som inte själva uppfattar
sig som invandrare (yrk. 4 och 5).

Funktionshindrade invandrare

I kommittémotion A4  tar Folkpartiet upp situationen
på     arbetsmarknaden     för     funktionshindrade
invandrarkvinnor. I motionen påtalar partiet behovet
av ökad kunskap på området (yrk. 1).

Diskriminering av transsexuella

Vänsterpartiet föreslår i motion  A9  att regeringen
ges  i uppdrag att besluta om tilläggsdirektiv  till
den särskilda  utredare  som  genomför en översyn av
jämställdhetslagen  för  ett ställningstagande  till
frågan om transsexuella bör  omfattas av lagen (yrk.
2).

Socialförsäkringsutskottets yttrande

Som      framgår      av      avsnitt      5     har
socialförsäkringsutskottet vad gäller meritvärdering
anfört   bl.a.   att   Högskoleverket   enligt   sin
instruktion skall svara för bedömningar av utländska
utbildningar  på  eftergymnasial nivå. Såvitt gäller
utbildning på gymnasienivå  eller  motsvarande pekar
socialförsäkringsutskottet     på     det    nyligen
presenterade  betänkandet  Validering  av   utländsk
yrkeskompetens (SOU 1998:165). Där förordas att alla
vuxna som så önskar skall kunna genomgå prov för att
få sin yrkeskompetens jämförd och jämställd med  den
yrkeskompetens  som  har sin grund i gymnasieskolans
yrkesutbildning  eller   utbildning  på  angränsande
nivåer.
Vad   gäller  Sten  Tolgfors   motion   konstaterar
socialförsäkringsutskottet  att  regeringen inte har
lämnat  något  förslag  av  det slag som  åsyftas  i
motionen    -   t.ex.   krav   på   mångfaldsplaner.
Socialförsäkringsutskottet   säger   sig  dock  dela
uppfattningen   att   en   arbetssökande  eller   en
arbetstagare skall behandlas efter sina individuella
förutsättningar   och   inte   efter   uppfattningar
grundade på allmänna föreställningar  eller fördomar
om  vad som kännetecknar den etniska grupp  som  den
arbetssökande   eller   arbetstagaren   tillhör.   I
yttrandet   lämnas   också   en  upplysning  om  att
regeringen i november 1998 beslutat att tillsätta en
arbetsgrupp inom Regeringskansliet  med  uppgift att
se  över  användningen  av  begreppet  invandrare  i
författningar  som  utfärdats av regeringen  samt  i
myndigheters verksamhet.
Med anledning av Folkpartiets  förslag  beträffande
funktionshindrade      invandrarkvinnor      påpekar
socialförsäkringsutskottet   att   frågor   som  rör
funktionshindrade  invandrare  tas upp i betänkandet
En   särskild   utsatthet   -   Om   personer    med
funktionshinder  från  andra  länder (SOU 1998:139).
Socialförsäkringsutskottet  erinrar   också  om  att
Integrationsverket har som en av sina uppgifter  att
följa   och   utvärdera   samhällsutvecklingen   mot
bakgrund   av   samhällets  etniska  och  kulturella
mångfald.   Utskottet    utgår    från    att   även
funktionshindrade invandrarkvinnor uppmärksammas  av
verket.

Utskottets ställningstagande

Mångfaldsplaner m.m.

Vad   först  gäller  frågan  om  mångfaldsarbetet  i
statliga myndigheter vill utskottet anföra följande.
Utskottet  delar  den  uppfattning  som  kommer till
uttryck  i motion 1997/98:A68 om att arbetsgivare  i
offentlig  sektor  bör  vara  föredömen  vad  gäller
strävan  att nå en ökad mångfald på arbetsplatserna.
Statliga myndigheter  bör  därför  arbeta aktivt för
att  öka andelen anställda med invandrarbakgrund.  I
förslaget   till   lag   om   åtgärder   mot  etnisk
diskriminering   i   arbetslivet   föreskrivs  ingen
skyldighet för arbetsgivare att upprätta  skriftliga
mångfaldsplaner.  Det  innebär dock inte att  sådana
inte  får  upprättas.  Vad   gäller   s.k.   positiv
särbehandling hänvisar utskottet till vad som  sagts
i  avsnitt  5,  nämligen att diskrimineringsförbudet
inte   hindrar   att    en    arbetsgivare    i   en
rekryteringssituation väljer en särskild sökande som
tillhör en utsatt grupp på arbetsmarknaden. Detta är
dock  någonting  annat  än  att  i lag föreskriva en
möjlighet   till   positiv   särbehandling,   vilket
utskottet i det föregående har  pekat  på  problemen
med.  Motion  Sf612 (yrk. 5) avstyrks i den mån  den
inte är tillgodosedd med vad utskottet anfört.
Utskottet har  tidigare,  i  avsnitt  4,  nämnt att
regeringen  givit  DO i uppdrag att utforma råd  för
målinriktat arbete för  att främja etnisk mångfald i
arbetslivet,  i enlighet med  vad  som  förordats  i
proposition  177.   DO   skall   även  redovisa  hur
information  om dessa råd bör ges.  Uppdraget  skall
redovisas till  regeringen  senast  den 1 mars 1999.
Utskottet  anser  därför inte att det är  nödvändigt
med en informationskampanj om etnisk diskriminering,
som föreslagits i motion  1997/98:A68  (yrk.  4) och
den  avstyrks  därför. Av vad som sagts ovan framgår
att utskottet instämmer i att den offentliga sektorn
bör  vara  ett föredöme  vad  gäller  bekämpning  av
etnisk diskriminering.  Även samma motions yrkande 5
avstyrks därför. Övriga frågor om ombudsmännens roll
och tillsyn behandlas i avsnitt 8.
Såvitt  avser frågan om översättning  av  utländska
betyg hänvisar  utskottet  till  de upplysningar som
lämnats     av     socialförsäkringsutskottet     om
Högskoleverkets  roll   vad   gäller   bedömning  av
utländska  utbildningar på eftergymnasial  nivå  och
till  den  nyligen   presenterade   utredningen   om
validering  av  utländsk  yrkeskompetens. (Saken har
berörts  ovan  i  anslutning  till  behandlingen  av
diskrimineringsförbuden i avsnitt  5.) Utskottet ser
med  anledning  av denna upplysning ingen  anledning
till  ett  sådant tillkännagivande  som  Folkpartiet
begärt i motion  1997/98:A68  (yrk.  1).  Motionen i
berörd del avstyrks därför.
Sten   Tolgfors   refererar   i   sin  motion  till
uttalanden  som skulle ha gjorts av företrädare  för
regeringen och  som  motionären  tolkar som stöd för
tanken på kvotering till statliga anställningar till
förmån för personer med invandrarbakgrund. Utskottet
konstaterar att regeringen i propositionen om lag om
åtgärder  mot  etnisk diskriminering  i  arbetslivet
inte förslagit en  lagreglering  ens  av möjligheten
till s.k. positiv särbehandling, än mindre regler om
kvotering.  Tvärtom skall de förslag som  nu  lämnas
ses som ett uttryck  för  det  motionären  förordar,
nämligen  att  människor  skall  ha rätt att bedömas
efter sina sakliga förutsättningar  för anställning.
Vad  gäller  invandrarbegreppet  hänvisar  utskottet
till   de   upplysningar  socialförsäkringsutskottet
lämnat i sitt yttrande om att regeringen tillsatt en
arbetsgrupp vars uppgift är att se över användningen
av invandrarbegreppet i författningar som regeringen
utfärdat samt  i  myndigheternas  verksamhet. Motion
1998/99:Sf611 (yrk. 2 - 5) avstyrks  i  den  mån den
inte tillgodosetts med vad som anförts.

Funktionshindrade invandrare

Som  framgår av socialförsäkringsutskottets yttrande
är  frågor   om   invandrare   och   funktionshinder
uppmärksammade i betänkandet En särskild utsatthet -
Om  personer med funktionshinder från andra  länder.
Något   sådant   tillkännagivande   som  Folkpartiet
föreslagit   är   enligt   utskottets  mening   inte
nödvändigt. Motion A4 (yrk. 1) avstyrks.

Diskriminering av transsexuella

I propositionen sägs det att  transsexualitet  är en
fråga  om  könstillhörighet.  Detta  betraktelsesätt
överensstämmer  också,  menar  regeringen,  med  EG-
rätten. Utskottet är inte berett  att  nu ställa sig
bakom Vänsterpartiets krav på tilläggsdirektiv  till
den     särskilda     utredare    som    ser    över
jämställdhetslagen     för     att     utröna     om
jämställdhetslagens   diskrimineringsförbud    också
skall  omfatta  transsexuella. Det är inte uteslutet
att frågan åter kan  få aktualitet i samband med att
en      utvärdering     görs     av      de      nya
diskrimineringslagarna.  Frågor  om  uppföljning och
utvärdering  av  de  nya  lagarna behandlas  ovan  i
avsnitt 2. Motion 1997/98:A9 (yrk. 2) avstyrks.

Avsnitt 12
Antidiskrimineringsklausuler

Motioner

Vänsterpartiet  förordar  i motion  1997/98:A67  att
statliga,    kommunala    och    landstingskommunala
myndigheter - när inga rättsliga hinder föreligger -
åläggs  att  i  största möjliga utsträckning  ta  in
antidiskrimineringsklausuler     i     avtal     med
leverantörer  av  varor och tjänster. Regeringen bör
tillsätta en utredning  med  uppdrag  att  återkomma
till    riksdagen   med   preciserade   förslag   om
genomförandet  av  en  sådan ordning (yrk. 13). Även
Yvonne Ruwaida (mp) efterlyser ett sådant lagförslag
från regeringen i motion  A2  (yrk.  1).  Motionären
begär  i  andra hand, för det fall riksdagen  avslår
detta yrkande,  att  riksdagen  ger  regeringen till
känna att regeringen snarast bör överväga  frågan om
antidiskrimineringsklausuler (yrk. 2 ).

Utskottets ställningstagande

Upphandling  som  görs  av  bl.a.  stat och kommuner
regleras    i   lagen   (1992:1528)   om   offentlig
upphandling.  Enligt  lagen  skall upphandling göras
med  utnyttjande  av  de  konkurrensmöjligheter  som
finns  och  även i övrigt genomföras  affärsmässigt.
Anbudsgivare,    anbudssökande   och   anbud   skall
behandlas utan ovidkommande hänsyn. I lagen regleras
vilka  krav  en  upphandlare   får   ställa   på  en
leverantör   och   under  vilka  förutsättningar  en
leverantör  kan  uteslutas   från   upphandling.  En
upphandlande enhet får t.ex. begära upplysningar  om
en  leverantörs  tekniska förmåga och kapacitet samt
om hans finansiella  ställning.  En  leverantör  får
uteslutas från deltagande i upphandling bl.a. om han
är   i   konkurs,   är   dömd   för  brott  avseende
yrkesutövningen enligt lagakraftvunnen dom eller har
gjort   sig   skyldig   till   allvarligt    fel   i
yrkesutövningen.
I  utredningen  Räkna  med mångfald! - Förslag till
lag  mot etnisk diskriminering  i  arbetslivet  m.m.
(SOU 1997:174)  föreslås  att  en  statlig myndighet
eller  en  kommun under vissa förutsättningar  skall
kunna ställa  krav  på  en leverantör att denne inte
diskriminerar eller att han  eller  hon bedriver ett
aktivt arbete för etnisk mångfald. Enligt  uppgift i
proposition 177 om etnisk diskriminering har Nämnden
för   offentlig   upphandling   i   remissvar   över
betänkandet  ställt sig negativ till förslaget, dels
med hänvisning  till  att nämnden ansåg det tveksamt
om förslaget var lagligt,  dels  mot bakgrund av den
tidsutdräkt  och  de  kostnader  som  nämnden  ansåg
skulle  kunna  uppstå både för upphandlande  enheter
och för leverantören.
Europeiska kommissionen  har  i  ett  meddelande  -
Offentlig  upphandling  inom  Europeiska  unionen  -
förra  året  framhållit att en upphandlare kan kräva
att leverantören  verkar för vissa "sociala mål". Av
meddelandet  framgår   att  kommissionen  avser  att
förtydliga gällande principer som tillåter beaktande
av sociala och arbetsmarknadspolitiska  hänsyn i ett
s.k. tolkningsmeddelande.
Av propositionen framgår att regeringen  i  och för
sig anser att antidiskrimineringsklausuler kan  vara
av  intresse  i  arbetet  med  att  motverka  etnisk
diskriminering.    Regeringen    anser    dock   att
ytterligare överväganden måste göras innan ställning
kan  tas  till  frågan. Utskottet ansluter sig  till
regeringens  uppfattning.   Motionerna   1997/98:A67
(yrk. 13) och A2 (yrk. 1 och 2) avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

Avsnitt 2

1.  beträffande  avslag på propositionerna
1997/98:177, 1997/98:179 och 1997/98:180
att  riksdagen  avslår  motionerna  1997/98:A70  yrkande  1,
1998/99:A703 yrkandena 1 och 2 samt 1998/99:K336
yrkande 1 i motsvarande del,
res. 1 (m)
res. 2 (c)
2.  beträffande   samordnad   lagstiftning
m.m.
att riksdagen dels avslår motionerna 1997/98:A67 yrkande 1 i
motsvarande   del,   1997/98:A68   yrkande    3,
1997/98:A70  yrkande  2,  1998/99:A3 yrkandena 1
och 2, 1998/99:A4 yrkande 3,  1998/99:A5 yrkande
1,  1998/99:A6  yrkandena  1  och 2,  1998/99:A8
yrkande  3,  1998/99:A9  yrkande 1,  1998/99:A10
yrkandena  1  och  2,  1998/99:A703  yrkande  3,
1998/99:A722  yrkandena 3  och  4,  1998/99:K330
yrkande 2, 1998/99:K336  yrkande 1 i motsvarande
del samt 1998/99:So310 yrkande  7,  dels som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
om en utredning om samordnad lagstiftning,
res. 3 (m)
res. 4 (c, fp)
3. beträffande diskrimineringslagstiftning
och företagande
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A68  yrkande  2  och
1998/99:A4 yrkande 2,
res. 5 (fp)
4.     beträffande     utbildnings-    och
värnpliktsväsendena
att  riksdagen  avslår  motion   1997/98:A67   yrkande  1  i
motsvarande del,
5.  beträffande  generell lagstiftning mot
diskriminering av funktionshindrade
att riksdagen avslår motion 1998/99:So376 yrkande 7,
6.    beträffande    förhållandet     till
jämställdhetslagen
att riksdagen avslår motion 1998/99:Sf635 yrkande 13,

Avsnitt 3

7.    beträffande    felaktigt    förmodat
funktionshinder
att  riksdagen  godkänner  vad  utskottet med  anledning  av
proposition  1997/98:179 i denna del  anfört  om
att  diskrimineringsreglerna   även  skall  avse
felaktig förmodan om funktionshinder,
8. beträffande felaktigt förmodad  sexuell
läggning
att  riksdagen  godkänner  vad  utskottet med  anledning  av
proposition  1997/98:180 i denna del  anfört  om
att  diskrimineringsreglerna   även  skall  avse
felaktig förmodan om viss sexuell läggning,

Avsnitt 4

9. beträffande utformningen av reglerna om
aktiva åtgärder m.m.
att  riksdagen  avslår  motionerna  1997/98:A68  yrkande  8,
1998/99:A722 yrkande 1 och 1998/99:Sf634 yrkande
5,
res. 6 (fp)
10. beträffande kollektivavtal  om  aktiva
åtgärder
att riksdagen avslår motion 1997/98:A69 yrkande 3,
11. beträffande förebyggande åtgärder  mot
trakasserier på grund av sexuell läggning
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:A7 i motsvarande del
och 1998/99:A8 yrkande 1,

Avsnitt 5

12.      beträffande      effekter      av
arbetsledningsbeslut
att  riksdagen dels avslår motionerna 1998/99:A5  yrkande  4
och 1998/99:A9  yrkande  4,  dels  godkänner vad
utskottet      anfört     om     effekter     av
arbetsledningsbeslut,
13. beträffande diskriminerande uttalanden
i platsannonser
att  riksdagen  avslår  motionerna  1997/98:A67  yrkande  4,
1998/99:A5 yrkande 2 och 1998/99:A9 yrkande 3,
14.  beträffande  dokumentation av meriter
m.m.
att riksdagen avslår motion 1997/98:A67 yrkande 2,
res. 7 (v)
15. beträffande betydelsen  av  bidrag för
stöd- och anpassningsåtgärder
att riksdagen avslår motion 1998/99:A5 yrkande 3,
16. beträffande undantagsregler om positiv
särbehandling
att riksdagen med anledning av motion  1997/98:A69 yrkande 2
godkänner   vad   utskottet  anfört  om  positiv
särbehandling,
17. beträffande  skadestånd  vid  indirekt
diskriminering
att riksdagen avslår motion 1997/98:A68 yrkande 6,
res. 8 (fp)

18.  beträffande  bevisningen vid indirekt
diskriminering

att riksdagen avslår motion 1997/98:A67 yrkande 8,
19. beträffande ansvar  för diskriminering
hos den offentliga arbetsförmedlingen
att riksdagen avslår motion 1997/98:A67 yrkande 3,
res. 9 (v)

Avsnitt 6

20. beträffande etniska anspelningar
att riksdagen med anledning av  motion 1997/98:A67 yrkande 5
godkänner   vad   utskottet  anfört  om  etniska
trakasserier och deras bakgrund,
21.    beträffande    utredningsskyldighet
rörande trakasserier
att riksdagen avslår motion 1997/98:A67 yrkande 6,
res. 10 (v)
22. beträffande  förbud  mot arbetsgivares
trakasserier m.m.
att riksdagen avslår motionerna  1997/98:A67  yrkande  7 och
1997/98:A68 yrkande 7,
res. 11 (fp)

Avsnitt 7

23. beträffande ekonomiskt skadestånd
att  riksdagen  avslår  motionerna  1997/98:A67  yrkande  9,
1997/98:A69  yrkande 5, 1998/99:A5 yrkande 5 och
1998/99:A9 yrkande 5,

Avsnitt 8

24. beträffande uppgiftsskyldighet
att riksdagen avslår motion 1997/98:A67 yrkande 10,
25.                              beträffande
arbetstagarorganisationernas talerätt
att  riksdagen  med  bifall till proposition  1997/98:177  i
motsvarande  del och med  avslag  på  motionerna
1997/98:A67 yrkande 11 och 1997/98:A69 yrkande 4
antar  det  i  propositionen   enligt  bilaga  2
framlagda  förslaget  till Lag om  åtgärder  mot
etnisk diskriminering i arbetslivet såvitt avser
26 §,
res. 12 (v)
26.     beträffande    lagreglering     av
uppgifterna   för    Ombudsmannen   mot   etnisk
diskriminering
att  riksdagen  med  anledning   av  motionerna  1997/98:A69
yrkande  1,  1998/99:A3  yrkande  3,  1998/99:A6
yrkande 3 och 1998/99:A10 yrkande 3 antar det av
utskottet  enligt  bilaga  5 framlagda förslaget
till    Lag    om   Ombudsmannen   mot    etnisk
diskriminering,
27. beträffande  fristående  ställning för
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
att riksdagen avslår motion 1997/98:A68 yrkande 9,
res. 13 (fp)
28.  beträffande  mandat  för Ombudsmannen
mot   diskriminering   på   grund   av   sexuell
läggning
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:A7 i motsvarande del
och 1998/99:A8 yrkande 2,
res. 14 (fp)

Avsnitt 9

29.     beträffande     förlängning     av
preskriptionsfrister
att  riksdagen  avslår  motionerna  1997/98:A67 yrkande  12,
1998/99:A5 yrkande 6 och 1998/99:A9 yrkande 6,

Avsnitt 10

30. beträffande lagförslagen i proposition
1997/98:177
att riksdagen
dels  antar det i propositionen enligt bilaga  2
framlagda  förslaget  till  Lag  om åtgärder mot
etnisk  diskriminering  i arbetslivet,  med  den
ändringen      att      ikraftträdande-      och
övergångsbestämmelsen skall ha följande lydelse:
"Denna lag träder i kraft  den  1  maj  1999, då
lagen (1994:134) mot etnisk diskriminering skall
upphöra att gälla.",
i  den  mån  det  inte omfattas av vad utskottet
hemställt ovan,
dels avslår förslagen till
a)  Lag  om  ändring  i   lagen   (1974:371)  om
rättegången i arbetstvister,
b) Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
31. beträffande lagförslagen i proposition
1997/98:179
att riksdagen
antar   de  i  propositionen  enligt  bilaga   3
framlagda förslagen till

a)   Lag  om   förbud   mot   diskriminering   i
arbetslivet av personer med funktionshinder, med
den  ändringen   att  ikraftträdandebestämmelsen
skall ha följande lydelse:
"Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999.",

b)  Lag  om  ändring   i   lagen  (1974:371)  om
rättegången i arbetstvister,  med  den ändringen
att ikraftträdandebestämmelsen skall ha följande
lydelse:
"Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999.",

c)  Lag  om ändring i sekretesslagen (1980:100),
med  den  ändringen   att   lagen  skall  ha  en
ikraftträdande-   och  övergångsbestämmelse   av
följande lydelse:
"Denna lag träder i  kraft den 1 maj 1999. Äldre
föreskrifter gäller fortfarande om uppgifter som
hänför  sig till mål och  ärenden  enligt  lagen
(1994:134) mot etnisk diskriminering.",

d)  Lag  om   ändring   i  lagen  (1994:749)  om
Handikappombudsmannen,  med  den  ändringen  att
ikraftträdandebestämmelsen   skall  ha  följande
lydelse:
"Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999.",
32. beträffande lagförslaget i proposition
1997/98:180
att riksdagen
antar  det  i  propositionen  enligt   bilaga  4
framlagda förslaget till
Lag  om  förbud mot diskriminering i arbetslivet
på grund av  sexuell läggning, med den ändringen
att ikraftträdandebestämmelsen skall ha följande
lydelse:
"Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999.",

Avsnitt 11

33.  beträffande   skyldighet  att  införa
mångfaldsplaner
att riksdagen avslår motion 1998/99:Sf612 yrkande 5,
34.  beträffande  informationskampanj  mot
etnisk diskriminering m.m.
att riksdagen avslår  motion  1997/98:A68 yrkandena 1, 4 och
5,
res. 15 (fp)
35. beträffande kvotering m.m.
att riksdagen avslår motion 1998/99:Sf611 yrkandena 2-5,
res. 16 (m)
36.      beträffande     funktionshindrade
invandrarkvinnor
att riksdagen avslår motion 1998/99:A4 yrkande 1,
37. beträffande transsexuella
att riksdagen avslår motion 1998/99:A9 yrkande 2,

Avsnitt 12

38.                              beträffande
antidiskrimineringsklausuler
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A67  yrkande 13 samt
1998/99:A2 yrkandena 1 och 2.
res. 17 (v)
Stockholm den 16 februari 1999

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Johnny Ahlqvist


I   beslutet  har  deltagit:  Johnny  Ahlqvist  (s),
Margareta  Andersson (c), Mikael Odenberg (m), Björn
Kaaling (s),  Martin  Nilsson  (s), Kent Olsson (m),
Laila  Bjurling  (s),  Patrik  Norinder  (m),  Sonja
Fransson (s), Kristina Zakrisson  (s), Camilla Sköld
(v),  Maria  Larsson  (kd), Christel Anderberg  (m),
Barbro Johansson (mp), Elver Jonsson (fp), Sven-Erik
Sjöstrand (v) och Magnus Jacobsson (kd).

Reservationer

1. Avslag på propositionerna 1997/98:177,
1997/98:179 och 1997/98:180 (mom. 1)

Mikael Odenberg, Kent Olsson,  Patrik  Norinder  och
Christel Anderberg (alla m) anser

dels   att   avsnitt   2,  underrubriken  Utskottets
ställningstagande    i   fråga    om    avslag    på
propositionerna,  bort ha följande lydelse:
Utgångspunkten för politiken  måste  vara att varje
människa  är  unik  och  har  ett  eget värde.  Alla
människor har rätt att ses som individer och bedömas
efter   sina   erfarenheter,   kvalifikationer   och
ambitioner.   Varje   avvikelse   från    detta   är
diskriminering,  vare  sig det av politiker beskrivs
som positivt eller negativt.  För att åstadkomma att
människor betraktas som enskilda  individer  oavsett
ursprung  finns i grunden bara en väg, nämligen  ett
tålmodigt och långsiktigt opinionsarbete. Som sägs i
Moderaternas  kommittémotion  K336  handlar  detta i
grunden om attitydfrågor.
Ett  humanistiskt  och  demokratiskt  samhälle  kan
aldrig   acceptera  att  människor  särbehandlas  på
godtyckliga grunder. Varje människa har rätt att bli
bemött med  respekt  för den han eller hon är, något
som    f.ö.    kommer   till   uttryck    redan    i
regeringsformen.  Diskriminering  är ett uttryck för
mänskliga  fördomar  men möjligheterna  att  påverka
mänskligt beteende med  politiskt beslutsfattande är
begränsade. Opinionsbildning och attitydpåverkan ter
sig därför mer angeläget än nya lagar.
De  människor som utsätts  för  diskriminering  bör
dock kunna påräkna samhällets stöd. Lagstiftning har
också  en  normbildande  effekt.  De  av  regeringen
framlagda  lagförslagen  motsvarar enligt utskottets
mening dock inte de krav som bör ställas på en sådan
lagstiftning.
Utskottet ansluter sig därmed  till  den kritik mot
lagförslagen  som  framförs  av  Moderaterna  i  den
tidigare nämnda motionen:
·  Det är en tveksam ordning med lagar som avgränsas
till  att  gälla på arbetsmarknaden.  Vad  gäller
etnisk diskriminering  är  detta  till  yttermera
visso  en begränsning i förhållande till vad  som
gäller  med   dagens   lagstiftning,   vilken  nu
föreslås upphävd.
·
·  Det    skapas   på   diskrimineringsområdet   ett
oöverskådligt lapptäcke av lagregler. Vissa typer
av diskriminering  regleras  civilrättsligt medan
andra regleras straffrättsligt.  Vissa  former av
diskriminering  blir otillåten gentemot anställda
men tillåten gentemot t.ex. kunder.
·
·  De  nya  lagarna  tar   sikte  på  tre  specifika
diskrimineringsgrunder, vilket riskerar att skapa
intrycket att diskriminering  på andra grunder än
de utpekade skulle vara mer godtagbar.
·
·  Utformningen  med  tre, delvis parallella,  lagar
bidrar till att ytterligare  komplicera  en redan
krånglig  och  svåröverskådlig  lagstiftning   på
arbetsrättens område. Detta riskerar att försvåra
start och vidareutveckling av företag.
·
·  De  nya  arbetsrättsliga  reglerna  tar  i vanlig
ordning  sin  utgångspunkt i de förhållanden  som
gäller för offentlig sektor och större företag. I
småföretagen     utgör      dock     inte     ett
anställningsförfarande den formaliserade, sakliga
och  på  strikt objektiv meritvärdering  grundade
procedur som de nya lagarna förutsätter.
·
·  De nya lagarna  riskerar  att tvinga arbetsgivare
att på olika sätt gardera sig  mot anklagelser om
diskriminering,  vilket  leder  till   risk   för
integritetskränkningar.
·
·  Lagstiftningen       bortser       från       att
anställningsrätten trots allt är fri.
·
·  Det  framstår  inte  som rimligt att arbetsgivare
kan komma att dömas till  skadestånd  även i fall
där de varken syftat till eller kunnat  inse  att
ett  beslut  eller  en  åtgärd  resulterat  i  en
oavsiktlig, indirekt diskriminering.
·
Slutsatsen av det anförda blir att riksdagen inte nu
bör   fatta   beslut   i   enlighet   med   de   tre
propositionerna.  I  stället  finner  utskottet  - i
likhet  med  Moderaterna  - att en samordnad och mer
generell lagstiftning om mänskliga  rättigheter  bör
övervägas.
Utskottet   anser  sålunda,  liksom  Moderaterna  i
motion K336, att  propositionerna  bör avslås. Detta
innebär  att  även motionerna 1997/98:A70  (yrk.  1)
samt A703 (yrk. 1 och 2) blir tillgodosedda.
dels  att utskottets  hemställan  under  1  bort  ha
följande lydelse:
1.   beträffande   avslag  på  propositionerna
1997/98:177, 1997/98:179 och 1997/98:180
att riksdagen med bifall  till motion 1998/99:K336 yrkande 1 i
motsvarande del och med anledning  av motionerna
1997/98:A70    yrkande   1   samt   1998/99:A703
yrkandena 1 och 2 avslår propositionerna,

2. Avslag på propositionerna 1997/98:177,
1997/98:179 och 1997/98:180 (mom. 1)

Margareta Andersson (c) anser

dels   att  avsnitt  2,   underrubriken   Utskottets
ställningstagande    i    fråga    om    avslag   på
propositionerna,  bort ha följande lydelse:
Att motverka diskriminering vare sig den  beror  på
etniska   faktorer,  funktionshinder  eller  sexuell
läggning är  synnerligen  viktigt.  Utskottet  anser
liksom  Centerpartiet i motionerna 1997/98:A70 (yrk.
1) och A703 (yrk. 1 och 2) att det finns starka skäl
att  skärpa  diskrimineringslagstiftningen  och  att
denna  skall omfatta fler grupper än för närvarande.
Kritiken  mot  de  nu framlagda förslagen avser inte
det  materiella  innehållet,  utan  det  faktum  att
regeringen  valt  att   lägga   fram   tre  separata
lagförslag.  Detta  har skett trots att lagförslagen
till uppbyggnad och utformning  starkt  påminner  om
varandra.  Enskilda  företagare  skulle få betydande
svårigheter  att  hantera den komplexa  lagstiftning
som förslagen innehåller.
Den  enda  rimliga  slutsatsen   blir   att  de  nu
framlagda lagförslagen bör avslås och att regeringen
bör återkomma med ett samlat lagförslag.
Utskottet  tillstyrker  således  Centerpartiets  nu
berörda motioner 1997/98:A70 (yrk. 1) och A703 (yrk.
1  och  2). Motion K336 yrkande 1 i motsvarande  del
får anses tillgodosedd med det anförda.
dels att  utskottets  hemställan  under  1  bort  ha
följande lydelse:
1.   beträffande   avslag  på  propositionerna
1997/98:177, 1997/98:179 och 1997/98:180
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:A70 yrkande 1
och 1998/99:A703 yrkandena  1  och  2  samt  med
anledning  av  motion  1998/99:K336  yrkande 1 i
motsvarande del avslår propositionerna,

3. Samordnad lagstiftning m.m. (mom. 2)

Mikael  Odenberg,  Kent Olsson, Patrik Norinder  och
Christel Anderberg (alla m) anser

dels   att  avsnitt  2,   underrubriken   Utskottets
ställningstagande  i fråga om samordnad lagstiftning
m.m., bort ha följande lydelse:
I reservation 1 har utskottet utvecklat skälen till
att  propositionerna   bör   avslås   av  riksdagen.
Utskottet  tar  där  inte  avstånd  från  tanken  på
lagstiftning  i  sig,  men  anser att skälen för  en
samordnad  lag  är  så starka att  de  nu  framlagda
förslagen bör avslås av riksdagen.
I   frågan   om  en  samordnad   lagstiftning   mot
diskriminering  anser utskottet att man bör ta fasta
på  synpunkterna  i  Moderaternas  motion  K336.  Av
motionens     redovisning     av     nu     gällande
antidiskrimineringslagstiftning      framgår     med
tydlighet att det är ett svåröverskådligt system som
skulle  kompliceras  ytterligare om de nu  framlagda
tre lagförslagen genomfördes.
Syftet  bör  vara  att skapa  en  så  enhetlig  och
generell  lagstiftning   som  möjligt  om  mänskliga
rättigheter. För arbetsmarknaden  är  en  samordning
dessutom  helt nödvändig om parterna på ett  vettigt
sätt skall  kunna  tillämpa  lagstiftningen.  Med av
regeringen  föreslagen utformning förstärks en redan
alltför  komplicerad   arbetsrättslig   lagstiftning
ytterligare.   Trösklarna   för   anställning   höjs
ytterligare, särskilt i små företag.
Utskottet  delar  Moderaternas  uppfattning  att de
fyra ombudsmannamyndigheterna bör sammanläggas  till
ett ämbete. Utskottet noterar vidare att Moderaterna
även   väckt   frågan   om   ett  mer  självständigt
ombudsmannaväsende,  direkt  underställt  riksdagen.
Dessa     frågor     kommer    att    beredas     av
konstitutionsutskottet.
Med det anförda tillstyrker  utskottet  motion K336
yrkande  1  i motsvarande del. Övriga i sammanhanget
behandlade motioner  avstyrks,  i den mån de inte är
tillgodosedda med vad utskottet anfört.
dels  att  utskottets  hemställan under  2  bort  ha
följande lydelse:
2. beträffande samordnad lagstiftning m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:K336 yrkande 1 i
motsvarande del samt  med  avslag  på motionerna
1997/98:A67   yrkande   1  i  motsvarande   del,
1997/98:A68  yrkande 3, 1997/98:A70  yrkande  2,
1998/99:A3 yrkandena 1 och 2, 1998/99:A4 yrkande
3, 1998/99:A5  yrkande 1, 1998/99:A6 yrkandena 1
och 2, 1998/99:A8  yrkande 3, 1998/99:A9 yrkande
1, 1998/99:A10 yrkandena  1  och 2, 1998/99:A703
yrkande  3,  1998/99:A722  yrkandena  3  och  4,
1998/99:K330   yrkande   2  samt   1998/99:So310
yrkande  7  som sin mening ger  regeringen  till
känna vad utskottet anfört,

4. Samordnad lagstiftning m.m. (mom. 2)

Margareta Andersson (c) och Elver Jonsson (fp) anser

dels  att  avsnitt   2,   underrubriken   Utskottets
ställningstagande  i fråga om samordnad lagstiftning
m.m., bort ha följande lydelse:
Det  är  synnerligen  viktigt  att  på  olika  sätt
motverka diskriminering  i arbetslivet. Därför finns
det        starka        skäl       att       skärpa
diskrimineringslagstiftningen  och  utvidga den till
grupper som tidigare inte omfattats av skyddsregler.
De  framlagda  förslagen  är  mycket  lika   i   sin
uppbyggnad, vilket gör det förvånande att regeringen
inte valt att lägga fram ett samlat lagförslag.
Eftersom   man  inte  utrett  möjligheten  till  en
samordning är  det  ett  märkligt  uttalande  att en
gemensam  lagstiftning skulle riskera att bli mycket
omfattande.   Trots   att  ett  ganska  stort  antal
remissinstanser  förordat   samordning  -  däribland
Ombudsmannen  mot  etnisk  diskriminering,   (DO)  -
väljer    regeringen   att   lägga   fram   separata
lagförslag.
Som utskottet bedömer saken kommer enskilda företag
att  få betydande  svårigheter  att  hantera  en  så
komplex  och svåröverskådlig lagstiftning. Det finns
också en risk  att  lagarna  förlorar  i tyngd om de
blir alltför många.
Enligt utskottets mening måste det nu tillsättas en
utredning    med   uppdrag   att   sammanföra   alla
bestämmelser och  diskrimineringsförbud  i en lag. I
sammanhanget  bör  man  överväga  om  inte även  den
nuvarande  jämställdhetslagen  bör inarbetas  i  det
kommande lagförslaget. På det sättet  skulle även de
olika  ombudsmannainstitutionerna kunna  sammanföras
till en enda myndighet.
Vad som  anförts innebär att motionerna 1997/98:A68
(yrk 3), 1997/98:A70 (yrk. 2), A4 (yrk. 3), A8 (yrk.
3), A703 (yrk.  3)  samt K330 (yrk. 2) tillstyrks av
utskottet.
dels  att  utskottets hemställan  under  2  bort  ha
följande lydelse:
2. beträffande samordnad lagstiftning m.m.

att riksdagen  med anledning av motionerna 1997/98:A68 yrkande
3, 1997/98:A70 yrkande  2, 1998/99:A4 yrkande 3,
1998/99:A8 yrkande 3, 1998/99:A703 yrkande 3 och
1998/99:K330  yrkande  2  samt   med  avslag  på
motionerna  1997/98:A67 yrkande 1 i  motsvarande
del,  1998/99:A3  yrkandena  1 och 2, 1998/99:A5
yrkande  1,  1998/99:A6  yrkandena   1   och  2,
1998/99:A9  yrkande  1, 1998/99:A10 yrkandena  1
och   2,  1998/99:A722  yrkandena   3   och   4,
1998/99:K336  yrkande  1  i motsvarande del samt
1998/99:So310  yrkande  7  som  sin  mening  ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,


5. Diskrimineringslagstiftning och
företagande (mom. 3)

Elver Jonsson (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande  i  avsnitt 2,
underrubriken     Övergripande     synpunkter     på
lagförslagen, bort ha följande lydelse:
Enligt  utskottets  mening  är  det  angeläget  med
lagstiftning  mot  diskriminering.  Men det är också
angeläget att det skapas fler arbeten genom företag.
Som  Folkpartiet  framhåller  i  sina båda  motioner
1997/98:A68 och A4 är en av huvudfrågorna  i dag hur
man     skall    kunna    underlätta    start    och
vidareutveckling  av företag. Politiken måste läggas
om  i  en sådan riktning.  Utskottet  instämmer  med
Folkpartiet att det är svårt att balansera detta mot
de lagförslag som regeringen nu lagt fram. Ett i och
för sig  mycket lovvärt lagförslag kan få till följd
att man slår  undan  benen  för företagare genom att
ställa  orimliga krav på dem t.ex.  när  det  gäller
skadestånd. Reglerna får till följd att arbetsgivare
drar sig för att över huvud taget anställa personal.
Vad som anförts med anledning av motionerna bör ges
regeringen till känna.
dels att  utskottets  hemställan  under  3  bort  ha
följande lydelse:
3. beträffande diskrimineringslagstiftning och
företagande
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A68  yrkande
2  och  1998/99:A4  yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Utformningen av reglerna om aktiva
åtgärder m.m. (mom. 9)

Elver Jonsson (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande  i  avsnitt 4,
Samverkan   och   aktiva   åtgärder,   underrubriken
Målinriktat arbete, bort ha följande lydelse:
Utskottet delar Folkpartiets uppfattning  i  motion
1997/98:A68  att det är önskvärt med etnisk mångfald
i arbetslivet och att det är bra om arbetsgivarna på
olika sätt kan främja detta.
Liksom  Folkpartiet   anser   utskottet   dock  att
regeringen  borde  ha  preciserat vilka åtgärder  en
arbetsgivare skall vara  skyldig  att  vidta för att
motverka  etnisk  diskriminering på arbetsplatserna.
Propositionen är föga  klargörande  på  denna punkt.
Utskottet anser, med instämmande i vad som anförts i
avvikande  mening nr 8 i socialförsäkringsutskottets
yttrande, att  företagare i förväg måste kunna känna
till vad som förväntas av dem. DO bör ha som uppgift
att   stödja  och  utveckla   arbetet   för   etnisk
jämställdhet     i     företagen,     bl.a.    genom
metodutveckling   och  spridande  av  goda  exempel.
Utskottet instämmer  också i vad som i den avvikande
meningen sägs om att uppdraget  till  DO visserligen
är angeläget men dessvärre senkommet. Det hade varit
en avsevärd fördel om åtgärderna hade preciserats  i
propositionen.
Det   anförda  innebär  att  utskottet  tillstyrker
motion 1997/98:A68 (yrk. 8) och Sf634 (yrk. 5).
dels att  utskottets  hemställan  under  9  bort  ha
följande lydelse:
9.  beträffande  utformningen  av  reglerna om
aktiva åtgärder m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna  1997/98:A68 yrkande
8 och 1998/99:Sf634 yrkande 5 och med avslag  på
motion 1998/99:A722 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Dokumentation av meriter m.m. (mom. 14)

Camilla Sköld och Sven-Erik Sjöstrand (båda v) anser

dels  att  utskottets ställningstagande i avsnitt 5,
underrubriken Dokumentation och prövning av meriter,
bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer  med  regeringen  i att det som
bör  krävas  av  arbetssökanden  är  att  göra  sina
meriter,  t.ex.  utländska examina, förståeliga  för
arbetsgivaren. Det är bara den som gjort vad som kan
krävas och ändå blir mindre förmånligt behandlad som
kan ha fog för sitt  påstående  om diskriminering om
meriterna   inte   skulle   bedömas   rättvist.    I
rekryteringssituationen måste det, enligt utskottets
mening, dock ställas krav både på arbetssökanden och
på    arbetsgivaren.    Därför   måste   regeringens
resonemang kompletteras med ytterligare ett led. Man
kan  inte  godta  en  arbetsgivares  förklaring  att
anledningen till att en sämre kvalificerad person av
viss etnisk tillhörighet  inte  blivit  kallad  till
anställningsintervju,   eller   t.o.m.  inte  blivit
anställd, är att det saknats tid  eller resurser att
pröva      sökandens      kvalifikationer.     Skall
diskrimineringsförbudet få  någon  verkan kan sådana
invändningar inte godtas.
Utskottet  vill  i  detta sammanhang även  peka  på
betydelsen   av   att  de  ansvariga   myndigheterna
bedriver ett effektivt  arbete med ekvivaleringen av
utländska examina.
Riksdagen  bör  godkänna  vad   som   anförts   med
anledning av motion 1997/98:A67 yrkande 2.
dels  att  utskottets  hemställan  under  14 bort ha
följande lydelse:
14. beträffande dokumentation av meriter m.m.
att  riksdagen med anledning av motion 1997/98:A67  yrkande  2
godkänner  vad  som  anförts  om  arbetsgivarens
ansvar att pröva sökandens kvalifikationer,

8. Skadestånd vid indirekt diskriminering
(mom. 17)

Elver Jonsson (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande i  avsnitt  5,
underrubriken   Indirekt   diskriminering,  bort  ha
följande lydelse:
Utskottet kan konstatera att det överensstämmer med
EG-rätten  att  förbudet  mot etnisk  diskriminering
skall  gälla  både direkt och  indirekt  sådan.  Som
påpekats av några remissinstanser och av Folkpartiet
i motion 1997/98:A68  ligger  det dock en fara i att
en arbetsgivare skall kunna dömas för diskriminering
om  han  eller  hon  saknar insikt  om  den  etniska
tillhörigheten eller om  diskrimineringen  genomförs
oavsiktligt.  Detta  är  oacceptabelt speciellt  för
småföretagare. En bestämmelser  av  detta  slag  kan
innebära  att  mindre  företag drar sig för att över
huvud taget anställa. Utskottet  anser att riksdagen
bör  uttala  att oavsiktlig indirekt  diskriminering
inte skall skadeståndsbeläggas.
Utskottet anser  att riksdagen bör godkänna vad som
nu  anförts. Detta innebär  att  motion  1997/98:A68
(yrk. 6) tillstyrks.
dels  att  utskottets  hemställan  under  17 bort ha
följande lydelse:
17.   beträffande   skadestånd   vid  indirekt
diskriminering
att riksdagen med anledning av motion  1997/98:A68  yrkande  6
godkänner  vad  som  anförts  om  skadestånd vid
oavsiktlig indirekt diskriminering,

9. Ansvar för diskriminering hos den
offentliga arbetsförmedlingen (mom. 19)

Camilla Sköld och Sven-Erik Sjöstrand (båda v) anser

dels att utskottets ställningstagande i  avsnitt  5,
underrubriken   Diskriminering  hos  den  offentliga
arbetsförmedlingen, bort ha följande lydelse:
I proposition 177  har  regeringen gjort åtskillnad
mellan olika kategorier utomstående  som  biträder i
ett rekryteringsärende. Arbetsgivarens ansvar  skall
kunna  omfatta  diskriminering som försiggår hos ett
rekryteringsföretag  men  inte  sådan diskriminering
som  arbetsförmedlingen  gör sig skyldig  till.  Att
arbetsgivarens   ansvar   bara    föreslås   omfatta
rekryteringsföretaget     motiveras     med      att
arbetsförmedlingen   är  en  myndighet.  Det  skulle
enligt  propositionen  föra   för   långt  att  låta
arbetsgivarens   ansvar   även   omfatta   t.    ex.
bortsållning   av   arbetssökande  med  viss  etnisk
tillhörighet.  Utskottet  anser  att  propositionens
resonemang  helt   saknar  bärkraft.  Som  uppges  i
Vänsterpartiets motion  1997/98:A67  förekommer  det
att arbetssökande med invandrarbakgrund systematiskt
sorteras  bort  på arbetsgivarens begäran. Utskottet
delar  partiets  uppfattning   att   det   är   helt
oacceptabelt  att  den  offentliga förmedlingen blir
något slags frizon. Undantag  bör  alltså inte göras
för    sådan    diskriminering    som    sker    hos
arbetsförmedlingen.
Riksdagen bör godkänna vad utskottet nu anfört.
dels  att  utskottets  hemställan  under  19 bort ha
följande lydelse:
19. beträffande ansvar för diskriminering  hos
den offentliga arbetsförmedlingen
att  riksdagen  med anledning av motion 1997/98:A67  godkänner
vad  som anförts om  arbetsgivarens  ansvar  för
diskriminering      hos      den      offentliga
arbetsförmedlingen,
10. Utredningsskyldighet rörande
trakasserier (mom. 21)

Camilla Sköld och Sven-Erik Sjöstrand (båda v) anser

dels  att utskottets ställningstagande i avsnitt  6,
underrubriken  Särskilt  om  utredningsskyldigheten,
bort ha följande lydelse:
Skyldigheten   att   utreda  omständigheterna   vid
trakasserier  får  enligt   utskottets  mening  inte
förstås  så  att en arbetsgivare  kan  förhålla  sig
passiv enbart  av  det  skälet att ord står mot ord.
Arbetsgivaren måste vara  aktiv  och  bidra till att
ytterligare   utredning   kommer   till  stånd.   En
förutsättning  skall alltså inte - som  det  sägs  i
proposition 177  - vara att mer talar för än mot att
trakasserier förekommit.  I  så  fall skulle regelns
betydelse vara starkt begränsad.
Riksdagen bör godkänna vad utskottet anfört.
dels  att  utskottets hemställan under  21  bort  ha
följande lydelse:
21. beträffande  utredningsskyldighet  rörande
trakasserier
att  riksdagen med anledning av motion 1997/98:A67  yrkande  6
godkänner  vad  som  anförts  om  arbetsgivarens
skyldighet  att  vara  aktiv  när det föreligger
motstridiga uppgifter om etniska trakasserier,

11. Förbud mot arbetsgivares trakasserier
m.m. (mom. 22)

Elver Jonsson (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande  i  avsnitt 6,
underrubriken Arbetsgivares trakasserier m.m.,  bort
ha följande lydelse:
Trakasserier   mellan   arbetstagare  eller  mellan
arbetstagare  och  arbetsgivare   är  svårhanterliga
problem. Som konstateras i motion 1997/98:A68 lägger
propositionerna  tyngdpunkten vid att  arbetsgivaren
skall  utreda  påstådda   trakasserier   och   vidta
åtgärder  mot  dem.  Detta är i och för sig bra, men
det   borde  också  läggas   ett   ansvar   på   den
arbetstagare  som  trakasserar  en arbetskamrat. Han
eller  hon  får  inte  gå utan ansvar  för  det  som
inträffat.
Utskottet  tillstyrker  därmed  motion  1997/98:A68
(yrk. 7).
dels  att utskottets hemställan  under  22  bort  ha
följande lydelse:
22.   beträffande   förbud  mot  arbetsgivares
trakasserier m.m.
att riksdagen med anledning  av  motion  1997/98:A68 yrkande 7
och  med avslag på motion 1997/98:A67 yrkande  7
godkänner  vad  som  anförts  om  ansvar för den
arbetstagare som trakasserar,
12. Arbetstagarorganisationernas talerätt
(mom. 25)

Camilla Sköld (v), Barbro Johansson (mp)  och  Sven-
Erik Sjöstrand (v) anser

dels  att utskottets ställningstagande i avsnitt  8,
underrubriken Arbetstagarorganisationernas talerätt,
bort ha följande lydelse:
Enligt  utskottets  uppfattning bör förutom DO även
kollektivavtalsbundna  organisationer  ha  möjlighet
att    göra   framställningar   till   Nämnden   mot
diskriminering   beträffande  skyldighet  att  vidta
aktiva  åtgärder för  etnisk  mångfald.  Detta  hade
utredningen  föreslagit. Det finns därför inget skäl
att  avvakta  ytterligare   utredning   av   frågan.
Riksdagen  bör  anta en lagregel om detta i enlighet
med vad som föreslås i motionen.
Det  anförda  innebär   att  utskottet  tillstyrker
motionerna 1997/98:A67 yrkande  11  och  1997/98:A69
yrkande 4.
dels  att  utskottets  hemställan  under 25 bort  ha
följande lydelse:
25.  beträffande  arbetstagarorganisationernas
talerätt
att riksdagen med anledning  av motionerna 1997/98:A67 yrkande
11 och 1997/98:A69 yrkande 4 antar  26  §  i det
enligt   bilaga   2  i  proposition  1997/98:177
framlagda förslaget  till  Lag  om  åtgärder mot
etnisk  diskriminering  i  arbetslivet  med  den
ändringen  att  första  stycket  andra  meningen
respektive   andra  stycket  skall  ha  följande
lydelse:
"Ett sådant  föreläggande  meddelas av Nämnden
mot    diskriminering   på   framställning    av
Ombudsmannen  mot etnisk diskriminering eller av
en arbetstagarorganisation  i  förhållande  till
vilken     arbetsgivaren     är     bunden    av
kollektivavtal.
Ombudsmannen  eller  arbetstagarorganisationen
skall i framställningen  ange vilka åtgärder som
bör  åläggas  arbetsgivaren,   vilka   skäl  som
åberopas   till  stöd  för  framställningen  och
vilken utredning som har gjorts.",

13. Fristående ställning för Ombudsmannen mot
etnisk diskriminering (mom. 27)

Elver Jonsson (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 8, i
den   del   som  avser   Ombudsmannen   mot   etnisk
diskriminering, bort ha följande lydelse:
Enligt  utskottets   mening   är  det  viktigt  att
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering  (DO)  har en
fristående   ställning   i   förhållande  till  alla
aktörer.   Utskottet   delar   i   detta   hänseende
Folkpartiets uppfattning som den kommit till uttryck
bl.a.  i  motion  1997/98:A68.  Varje  misstanke  om
lojalitetskonflikt  måste  undvikas. Om ombudsmannen
blir  direkt  underställd  riksdagen  garanteras  en
självständig ställning.
Det  anförda,  som innebär att  motion  1997/98:A68
(yrk. 9) tillstyrks, bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets  hemställan  under  27  bort  ha
följande lydelse:
27.   beträffande   fristående  ställning  för
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
att riksdagen med anledning  av  motion  1997/98:A68 yrkande 9
som  sin  mening  ger  regeringen till känna vad
utskottet anfört,

14. Mandat för Ombudsmannen mot
diskriminering på grund av sexuell läggning
(mom. 28)

Elver Jonsson (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 8, i
den del som avser Ombudsmannen mot diskriminering på
grund av sexuell läggning, bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer med Folkpartiet i motion A8 att
proposition   180   är   otydlig  när   det   gäller
ombudsmannens uppgifter. Det  sägs  nämligen att den
som  anser sig utsatt för diskriminering  bör  kunna
vända  sig  till  Ombudsmannen mot diskriminering på
grund av sexuell läggning  för  råd och stöd. Frågan
är  vad  som gäller om det är diskriminering  enligt
brottsbalkens    bestämmelser.   Ur   den   enskilda
människans   perspektiv    lär   det   framstå   som
obegripligt  att  man kan få råd  och  stöd  om  man
blivit diskriminerad som anställd i ett företag, men
inte om man av samma  företag  blivit  diskriminerad
som kund. Utskottet anser liksom Folkpartiet att den
kommande   instruktionen   för   Ombudsmannen    mot
diskriminering på grund av sexuell läggning bör ange
att    mandatet    även   skall   avse   frågor   om
diskriminering enligt brottsbalkens regel.
Det  anförda  bör  ges   regeringen   till   känna.
Utskottet tillstyrker därmed motion A8 yrkande 2.
dels  att  utskottets  hemställan  under  28 bort ha
följande lydelse:
28.  beträffande  mandat för Ombudsmannen  mot
diskriminering på grund av sexuell läggning
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A8 yrkande 2 och
med avslag på motion  1998/99:A7  i  motsvarande
del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
15. Informationskampanj mot etnisk
diskriminering m.m. (mom. 34)

Elver Jonsson (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande i avsnitt  11,
underrubriken  Mångfaldsplaner  m.m.,  i den del som
börjar med "Utskottet har" och slutar med  "avstyrks
därför" bort ha följande lydelse:
Utskottet   instämmer   med  Folkpartiet  i  motion
1997/98:A68 (yrk. 5) om att  den  offentliga sektorn
måste  vara  ett föredöme i bekämpningen  av  etnisk
diskriminering,  inte  minst  med tanke på att denna
sektor  är  en  stor  arbetsgivare.   Det   är  dock
olyckligt  om  regeringen  tror  att  problemen  med
etnisk    diskriminering    enbart    löses    genom
lagstiftning.  Utskottet  anser  liksom  Folkpartiet
(yrk.  4)  att  lagen  borde  kompletteras  med   en
informationskampanj  för  att  på  den  vägen minska
problemet med etnisk diskriminering.
Ett  problem  är  att  det  i dag inte finns  några
tydliga   regler   för  översättning   av   utländsk
utbildning. Utbildning  skall  alltid löna sig, även
för  människor  med  utländsk bakgrund  och  examen.
Invandrare med långa utbildningar kan få problem när
deras utbildningar skall  översättas,  vilket  i sin
tur   leder   till   att   de   sorteras   bort  vid
anställningsförfarandet.   Detta  är  olyckligt   av
dubbla skäl: Den enskilde får  inte  sin  utbildning
värdesatt,  och Sverige går miste om stor kompetens.
Utskottet delar  Folkpartiets  uppfattning  i motion
1997/98:A68 (yrk. 1) att det är av största vikt  att
det finns enkla rutiner för översättning av utländsk
utbildning och utländska betyg.
Vad  som  anförts med anledning av motion A68 (yrk.
1, 2 och 4) bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets  hemställan  under  34  bort  ha
följande lydelse:
34. beträffande informationskampanj mot etnisk
diskriminering m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A68 yrkandena 1,
4 och 5 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,


16. Kvotering m.m. (mom. 35)



Mikael  Odenberg,  Kent  Olsson, Patrik Norinder och
Christel Anderberg (alla m) anser

dels att utskottets ställningstagande  i avsnitt 11,
underrubriken  Mångfaldsplaner m.m., i den  del  som
börjar  med "Sten  Tolgfors"  och  slutar  med  "som
anförts" bort ha följande lydelse:
Utskottet   delar   den   kritik   mot  regeringens
integrationspolitik som framförs i motion Sf611. Att
människor   särbehandlas   och   diskrimineras    på
arbetsmarknaden är oacceptabelt och en kränkning för
dem  som  blir  utsatta. Det krävs en långsiktig och
tålmodig opinionsbildning för att förändra attityder
och skapa ett samhälle  byggt  på  respekt  för  den
enskilde individen.
Mångfald berikar och som konstateras i motion Sf611
skall  man  inte  reducera  människor  till delar av
kvotgrupper   eller  ovanifrån  placera  in  dem   i
kollektiv  som  "invandrare".  Det  är  fel  att  se
människors ursprung i sig som en relevant faktor vid
anställning. Ett  sådant  synsätt  legitimerar  inte
bara  en  öppen positiv särbehandling, utan också en
dold  negativ.   I  stället  måste  målet  vara  det
motsatta, att ursprung  beaktas så lite som möjligt.
Utskottet instämmer sålunda i vad i motion Sf611 har
anförts beträffande kvotering.
Utskottet  delar  också  motionens   farhågor   att
regeringens    användning    av   invandrarbegreppet
medverkar  till  att definiera ut  människor.  Många
utlandsfödda eller  personer  med  minst en förälder
född  utomlands  känner sig inte och betraktas  inte
heller som "invandrare".  Följaktligen  kan  de inte
heller  diskrimineras  av  detta  skäl. De har inget
intresse  av  att kvoteras eller att  betraktas  som
invandrare. Då bör inte heller samhället göra det. I
likhet med motionen avvisar utskottet alla tankar på
etnisk  kvotering  vid  anställning  hos  offentliga
myndigheter.
Vad som  anförts med anledning av motion Sf611 i nu
berörda delar bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets  hemställan  under  35  bort  ha
följande lydelse:
35. beträffande kvotering m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Sf611  yrkandena
2-5 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
17. Antidiskrimineringsklausuler (mom. 38)

Camilla Sköld och Sven-Erik Sjöstrand (båda v) anser

dels  att  utskottets ställningstagande i avsnitt 12
bort ha följande lydelse:
Enligt        utskottets         mening         kan
antidiskrimineringsklausuler      vid      offentlig
upphandling vara ett verksamt medel för att motverka
etnisk diskriminering. Erfarenheter av detta finns i
USA,  Kanada  och  Storbritannien.  Utskottet  delar
Vänsterpartiets uppfattning i motion 1997/98:A67 att
statliga,    kommunala    och    landstingskommunala
myndigheter bör åläggas att ta in sådana klausuler i
avtal med leverantörer av varor och tjänster när det
inte finns några rättsliga hinder mot detta.
Utskottet tillstyrker därför motionens  förslag att
en utredning bör tillsättas omgående med uppgift att
komma  med  preciserade  förslag  om  hur  en  sådan
ordning  skulle  kunna genomföras. Detta innebär att
även motion A2 tillstyrks i berörd del.
dels att utskottets  hemställan  under  38  bort  ha
följande lydelse:
38. beträffande antidiskrimineringsklausuler
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A67  yrkande
13  och  1998/99:A2  yrkande 1 och med avslag på
motion 1998/99:A2 yrkande  2  som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1 Särskilt yttrande (m)

Mikael  Odenberg, Kent Olsson, Patrik  Norinder  och
Christel Anderberg (alla m) anför:

Som framgår  av  reservation  nr 1 anser Moderaterna
inte  att regeringens tre propositioner  bör  läggas
till  grund   för   ett   riksdagens  beslut.  Sedan
utskottet  avvisat  vårt  yrkande   om   avslag   på
propositionerna  har vi följaktligen inte deltagit i
utskottets   beslut   om   lagstiftningens   närmare
utformning (mom. 3-32).
Beträffande ombudsmannaväsendet  har  vi motionsvis
framfört      uppfattningen      att     de     fyra
ombudsmannaämbetena   bör   sammanläggas   till   en
gemensam myndighet under riksdagen. Denna del av vår
motion kommer att beredas av konstitutionsutskottet.
Vi  konstaterar  dock  att  arbetsmarknadsutskottets
majoritet,  i  anslutning  till   sitt   förslag  om
utredning  av en samordnad lagstiftning, har  utgått
ifrån att också frågan om samordning av ombudsmännen
kommer att tas upp till prövning.
Slutligen har Moderaterna - bl.a. som en konsekvens
av   de   s.k.   Parisprinciperna   -   ansett   att
Diskrimineringsombudsmannens   uppgifter   på  andra
områden  än  arbetslivet  inte  bör  regleras  genom
förordning  från regeringen, utan genom lag. Med  av
utskottet framlagt  förslag till lag om Ombudsmannen
mot  etnisk  diskriminering   har  vår  principiella
ståndpunkt i denna del tillgodosetts.

2 Särskilt yttrande (v)

Camilla  Sköld  och  Sven-Erik  Sjöstrand  (båda  v)
anför:

Vi  välkomnar  de  nu  framlagda  lagförslagen.  Att
bekämpa  diskriminering  är  att föra  en  kamp  för
människors lika rättigheter och  för människors lika
värde. Det finns inte något utrymme för kompromisser
om dessa demokratiska och humanistiska ideal.
Den  nuvarande  lagen mot etnisk diskriminering  är
knappt värd namnet.  Med  den  nu  föreslagna  lagen
kommer  Sverige  att på ett tydligare sätt genomföra
sina konventionsåtaganden  vad  gäller  åtgärder mot
etnisk diskriminering på arbetsmarknaden.
Även  detta  lagförslag  liksom de övriga förslagen
har  dock  sina brister. En del  av  Vänsterpartiets
kritik mot enskilda delar framgår av reservationerna
nr 7, 9, 10 och 12 ovan.
En väsentlig  invändning  mot  förslaget  som avser
etnisk   diskriminering  är  att  lagen  inte  skall
omfatta  utbildnings-  och  värnpliktsväsendena.  Vi
känner oss inte övertygade av argumentet att det rör
sig    om    en     arbetsrättslig     lagstiftning.
Arbetsmiljölagen  har  ju  kunnat utsträckas  utöver
rent arbetsrättsliga förhållanden.  Vår  uppfattning
är  att  denna  fråga bör tas upp i samband med  den
utredning som skall  komma till stånd i enlighet med
vad utskottet tillstyrkt ovan.
En  invändning  som  kan   riktas   mot   alla  tre
lagförslagen  är  att  diskriminerande uttalanden  i
platsannonser        inte        omfattas         av
diskrimineringsförbudet.  Vi  kan inte acceptera att
det  t.ex.  skulle vara tillåtet  att  förklara  att
endast    sökande    med    viss    hudfärg,    utan
funktionshinder etc. är välkomna med en ansökan.
I  lagförslaget  mot  diskriminering  på  grund  av
funktionshinder  finns  en  regel  som  i vissa fall
ålägger  arbetsgivaren  vissa utredningsskyldigheter
om möjliga stöd- och anpassningsåtgärder.  Vi  anser
att  skälighetsprövningen  även skall omfatta frågan
om   arbetsgivaren   kan   få  statligt   stöd   för
åtgärderna. Annars riskerar man att de möjliga stöd-
och anpassningsåtgärderna bedöms  som  för kostsamma
och därmed oskäliga för arbetsgivaren.
Vi  invänder mot proposition 177 när den  beskriver
vilka  beviskrav  som  skall  gälla  i  en  tvist om
indirekt  diskriminering.  I  ett resonemang om  det
skulle bli alltför betungande för  arbetsgivaren att
freda    sig    mot    påståenden   om   brott   mot
diskrimineringsförbuden  uttalas i propositionen att
det   för   den   enskilde   arbetssökanden    eller
arbetstagaren    kommer   att   vara   förenat   med
svårigheter att visa  att  det har förekommit mindre
förmånlig  behandling  som har  samband  med  etnisk
tillhörighet. Vi menar att  regeringen  här rör till
begreppen.  Arbetstagaren  skall inte behöva  styrka
något sådant samband.
En  annan svaghet i lagen om  åtgärder  mot  etnisk
diskriminering, liksom även i de andra lagförslagen,
är  avsaknaden   av   en   direkt  förbudsregel  mot
trakasserier från arbetsgivarens  sida.  Vi kan inte
se  några olägenheter med att arbetstagaren  med  en
sådan  regel  -  för  det  fall  arbetsgivaren är en
fysisk person - skulle kunna välja  mellan två vägar
att begära skadestånd, den straffrättsliga eller den
arbetsrättsliga.
Regeringen  avvisar  möjligheten  till   ekonomiskt
skadestånd  för den som gått miste om en anställning
av diskriminerande skäl. Det uppgivna motivet är att
en sådan rätt  skulle  grundas på att arbetssökanden
har en principiell rätt  till  en  viss  anställning
eller   åtminstone   de   förmåner   som  följer  av
anställningen. Regeringen gör sig skyldig  till  ett
cirkelresonemang när den säger att eftersom en sådan
principiell  rätt  inte finns så bör den inte heller
införas.
Vänsterpartiet anser  att  det  bör införas en rätt
till  ekonomiskt skadestånd i dessa  fall.  Den  som
inte  erbjudits   ett   arbete   på   grund  av  att
arbetsgivaren brutit mot lagen skall alltså  ha rätt
till  kompensation  för  både  kränkningen  och  den
ekonomiska förlusten. Lämpligen kan storleken av det
ekonomiska  skadeståndet  begränsas till maximalt 16
månadslöner  efter  förebild   i   39   §  lagen  om
anställningsskydd.
I   fråga   om   de   processuella  reglerna  anser
Vänsterpartiet  att den föreslagna  fristen  på  två
månader som den enskilde  har  för att väcka talan i
det fall att organisationen avstått  är alldeles för
kort om ambitionen är att den nya lagen  skall  blir
praktiskt  användbar.  Vi  anser  att  tidsfristen i
stället bör vara sex månader.
Vi   vill   slutligen   betona   att   en  effektiv
lagstiftning  är  mycket  viktig,  men den får  inte
skymma  att  arbetet  med  attitydpåverkan  är  ännu
betydelsefullare.    Särskilt   viktigt    är    att
arbetsmarknadens parter  engagerar sig mer energiskt
på detta område.
Den av utskottsmajoriteten förordade utredningen om
en samordnad lagstiftning,  som  enligt  vår  mening
inte  får  fördröjas,  bör  när det gäller frågan om
jämställdhetslagen gå längre  än  att  bara  göra en
kartläggning av för- och nackdelar. Utredningen  bör
också  komma  med ett eget förslag i frågan. Den bör
även överväga ombudsmännens roll i mera övergripande
hänseende. Deras  oberoende ställning bör förstärkas
genom  att  de inordnas  direkt  under  riksdagen  i
stället för under regeringen.

3 Särskilt yttrande (kd)

Maria Larsson och Magnus Jacobsson (båda kd) anför:

Samordnad lagstiftning, samordnad myndighet för
ombudsmannaväsendet och lagreglering av DO:s
uppgifter

Som  Kristdemokraterna   har   framhållit   i   sina
respektive  motioner  A3,  A6  och A10 är det mycket
angeläget  att man genom de föreslagna  lagarna  får
ett nytt verktyg  för  att ta itu med olika typer av
diskriminering.  Respekten   för   alla   människors
personliga  integritet  oavsett ras, religion,  kön,
handikapp eller sexuell läggning är en förutsättning
för ett civiliserat och demokratiskt samhälle.
Vi kristdemokrater anser  det  omotiverat  att  för
detta  ändamål  införa  tre  nya  lagar  med  nästan
identisk   uppbyggnad.   För   både  företagare  och
enskilda   arbetstagare   innebär   den   föreslagna
ordningen med tre lagar onödigt krångel  och  en mer
svåröverblickbar situation vad gäller diskriminering
i  arbetslivet. De tre lagförslagen borde med fördel
ha kunnat samordnas i en lag.
Det   förefaller   också   omotiverat  att  ha  tre
parallella  myndigheter  eller   institut   för  att
hantera  frågor  om diskriminering i arbetslivet.  I
enlighet med vad som  förordas  i  motionerna bör de
tre ombudsmännen som berörs av lagförslagen samlas i
en  myndighet. De skulle då kunna samarbeta  på  ett
kraftfullt sätt.
Utskottsmajoriteten  har givit uttryck för liknande
tankegångar och utgått från att ett utredningsarbete
skall  komma  i  gång  på  sikt.   Detta   är  också
anledningen  till att vi kristdemokrater inte  anser
att det finns  tillräckliga  skäl  för  att fördröja
ikraftträdandet av föreslagen lagstiftning.
För  oss  är  det  angeläget att samordningen  inte
fördröjs. Den utredning  som  skall komma till stånd
måste  enligt  vår  mening  vara slutförd  inom  den
löpande mandatperioden.
Vid utformningen av denna typ av lagstiftning är det
viktigt  att  finna  en balans mellan  å  ena  sidan
enskildas skydd och å  andra  sidan  företagens, och
särskilt  småföretagens,  intresse  av  att   slippa
omfattande  och  krångliga regler. En samordning  av
lagarna mot de nu  berörda  slagen av diskriminering
är ett minimikrav. Vi vill betona  vikten av att man
i det kommande utredningsarbetet har båda aspekterna
för ögonen. Reglerna måste utformas  så  att de blir
ett  effektivt  verktyg mot diskriminering samtidigt
som de inte i onödan  hämmar  företagens  vilja  att
nyanställa.
Slutligen  noterar  vi  med  tillfredsställelse att
utskottet i enlighet med vad vi förordat i motion A3
lägger fram förslag om lagreglering  av  uppgifterna
för Ombudsmannen mot etnisk diskriminering.

Generell lagstiftning för funktionshindrade

I      Kristdemokraternas      kommittémotion     om
handikappolitiken, So376, framhålls  att  Sverige  i
dag  inte har någon lag som förbjuder diskriminering
av personer med funktionsnedsättning. I allt kärvare
tider  med  risk  för att olika grupper hamnar i ett
utsatt   läge   är   det   nödvändigt   att   införa
lagstiftning.  Lagförslaget  mot  diskriminering  av
funktionshindrade  i arbetslivet är ett steg framåt,
men alltjämt saknas  heltäckande skydd. Vi instämmer
i  motionens krav på en  generell  lagstiftning  mot
diskriminering av funktionshindrade och anser att en
utvidgning   av  diskrimineringslagstiftningen  inom
alla områden bör ingå i utredningens uppdrag.

4 Särskilt yttrande (c)

Margareta Andersson (c) anför:

För Centerpartiet  har  det avgörande i behandlingen
av detta ärende varit att  det  inte  kan godtas att
riksdagen antar tre separata lagar, när  möjligheten
hade  funnits att sammanföra diskrimineringsförbuden
i en enda  lag.  Detta  är  skälet till att vi yrkat
avslag   på   propositionerna   och   förordat   att
regeringen  i  stället skall återkomma  med  förslag
till samordnad lagstiftning.
Med  denna inställning  har  vi  avstått  från  att
framföra  synpunkter  på det materiella innehållet i
lagförslagen.
Centerpartiet  anser det  synnerligen  viktigt  att
diskriminering  motverkas,   men   lagstiftning   på
området  måste utformas så att enskilda företag inte
får större problem än nödvändigt med tillämpningen.

5 Särskilt yttrande (mp)

Barbro Johansson (mp) anför:

Av motion  1997/98:A69 framgår att vi i Miljöpartiet
delar regeringens  uppfattning  att det är angeläget
att  de  föreslagna lagarna genomförs  nu  och  inte
försenas av ytterligare utredningar.
Vi emotser  resultatet  av  den utredning som skall
ser över hur de olika diskrimineringslagarna  skulle
kunna samordnas ytterligare.
När  det  gäller  den föreslagna lagen med åtgärder
mot etnisk diskriminering  och hur den förhåller sig
till jämställdhetslagen kan  jag  instämma i vad som
sägs  i  motion  Sf635 om att den förstnämnda  lagen
inte   får  vara  svagare.   Jag   konstaterar   att
lagförslaget  i proposition 177 innebär en skärpning
i förhållande till  den  nuvarande  lagen mot etnisk
diskriminering.  Att  göra  direkta jämförelser  med
jämställdhetslagen kan vara svårt,  bl.a. därför att
lagarna   har   olika   utformning.   Den   allmänna
ambitionen bör dock vara att lagarna skall vara lika
starka och effektiva.
Skyldigheten  att  bedriva  ett  aktivt  arbete för
etnisk  mångfald  bör inte kunna avtalas bort  eller
bedrivas  med  en  alltför  låg  ambitionsnivå.  Det
skulle ha varit bättre  om  detta framgick direkt av
lagtexten,   som  föreslås  i  motion   1997/98:A69.
Samtidigt är det  viktigt  att  parterna ges utrymme
att    själva    finna    de    arbetsmetoder    och
tillvägagångssätt    som    bäst    passar     deras
förhållanden.
I  motion 1997/98:A69 har motionärerna förordat  en
särskild  regel  i  lagen  med  åtgärder  mot etnisk
diskriminering som skulle ge möjlighet till  positiv
särbehandling.  Även  om  jag med tillfredsställelse
noterar  att  utskottsmajoriteten  anser  att  lagen
skall ge möjligheter  att  i vissa fall ge företräde
för  personer som tillhör en  etnisk  minoritet  med
utsatt  position på arbetsmarknaden anser jag att en
uttrycklig regel om positiv särbehandling hade varit
att föredra.
Även  frågan  om  ekonomiskt  skadestånd  till  den
arbetssökande har tagits upp i motion 1997/98:A69.
Jag  noterar   att  den  utredningen  som  föregick
förslaget  om en ny  lag  med  åtgärder  mot  etnisk
diskriminering  inte  ställde sig avvisande till ett
sådant skadestånd. En förutsättning  skulle  då vara
att  den  arbetssökande är den som borde ha erhållit
tjänsten  om  diskriminering  inte  förekommit.  Jag
anser liksom  motionärerna  att frågan om ekonomiskt
skadestånd bör övervägas ytterligare.
Propositionerna

Proposition 1997/98:177

I   proposition   1997/98:177  föreslår   regeringen
(Arbetsmarknadsdepartementet)
1. att riksdagen antar regeringens förslag till lag
om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet,
2. att riksdagen antar regeringens förslag till lag
om  ändring  i lagen  (1974:371)  om  rättegången  i
arbetstvister,
3. att riksdagen antar regeringens förslag till lag
om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Proposition 1997/98:179

I  proposition   1997/98:179   föreslår   regeringen
(Arbetsmarknadsdepartementet)
1. att riksdagen antar regeringens förslag till lag
om  förbud  mot  diskriminering  i  arbetslivet   av
personer med funktionshinder,
2. att riksdagen antar regeringens förslag till lag
om  ändring  i  lagen  (1974:371)  om  rättegången i
arbetstvister,
3. att riksdagen antar regeringens förslag till lag
om ändring i sekretesslagen (1980:100),
4. att riksdagen antar regeringens förslag till lag
om     ändring     i     lagen     (1994:749)     om
Handikappombudsmannen.

Proposition 1997/98:180

I   proposition   1997/98:180   föreslår  regeringen
(Arbetsmarknadsdepartementet)  att  riksdagen  antar
regeringens   förslag   till  lag  om   förbud   mot
diskriminering i arbetslivet  på  grund  av  sexuell
läggning.