I detta betänkande föreslår
arbetsmarknadsutskottet att det införs tre nya
lagar mot diskriminering i arbetslivet.
Lagarna bygger på tre propositioner. De föreslagna
lagarna har till stora delar likartad utformning.
Det som framför allt skiljer dem åt är grunden för
diskrimineringen. Det finns också vissa andra
avvikelser.
Proposition 177 tar sikte på etnisk diskriminering,
dvs. diskriminering på grund av ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung eller
trosbekännelse, vilket sammanförs i en lagteknisk
term, etnisk tillhörighet. Proposition 179 avser
diskriminering av funktionshindrade, medan
proposition 180 gäller diskriminering på grund av
sexuell läggning.
Lagförslagen har arbetsrättslig karaktär. Lagarna
föreslås gälla på hela arbetsmarknaden och avse alla
kategorier arbetstagare liksom även arbetssökande.
De omfattar förbud mot direkt och indirekt
diskriminering. Förbudet mot diskriminering av
arbetssökande skall omfatta hela
rekryteringsförfarandet och gälla oavsett om det
fattas ett anställningsbeslut. Förbuden skall också
omfatta arbetsgivarens beslut om befordran,
utbildning för befordran, tillämpning av löne- och
andra anställningsvillkor, arbetsledningsbeslut och
beslut om uppsägning, avskedande, permittering eller
annan ingripande åtgärd.
Arbetsgivare åläggs en utrednings- och
åtgärdsskyldighet vid trakasserier arbetstagare
emellan på grund av etnisk tillhörighet,
funktionshinder eller sexuell läggning. Med
trakasserier avses sådant uppträdande i arbetslivet
som kränker en arbetstagares integritet och som har
samband med etnisk tillhörighet (proposition 177),
arbetstagarens funktionshinder (proposition 179)
eller sexuella läggning (proposition 180).
Lagförslagen omfattar även förbud mot repressalier
till följd av en anmälan om diskriminering.
I proposition 179 (diskriminering på grund av
funktionshinder) föreslås att förbudet mot direkt
diskriminering skall gälla även då en arbetsgivare
vid anställning, befordran eller utbildning för
befordran genom att vidta stöd- och
anpassningsåtgärder kan skapa en situation för en
person med funktionshinder som är likartad som den
för personer utan sådant funktionshinder och det
skäligen kan krävas att arbetsgivaren vidtar sådana
åtgärder.
Skadestånd och ogiltighet föreslås vara de
rättsliga påföljderna vid en överträdelse av
diskrimineringsförbuden. Skadestånd skall också
kunna utgå om arbetstagaren utsätts för repressalier
eller om arbetsgivaren inte fullgör sin utrednings-
och åtgärdsskyldighet vid trakasserier.
Proposition 177 (etnisk diskriminering) innehåller
även regler om skyldighet för en arbetsgivare att
vidta aktiva åtgärder för att främja etnisk mångfald
i arbetslivet. Skyldigheten omfattar
arbetsförhållanden och rekrytering.
Tillsynen över efterlevnaden av lagarna föreslås
ligga på tre ombudsmän: Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering (proposition 177),
Handikappombudsmannen (proposition 179) och en
nyinrättad myndighet, Ombudsmannen mot
diskriminering på grund av sexuell läggning
(proposition 180). Ombudsmännen föreslås få en
processförande roll med rätt att föra talan i
Arbetsdomstolen. Tvister skall handläggas enligt
lagen om rättegången i arbetstvister.
Den nuvarande Nämnden mot etnisk diskriminering
föreslås byta namn till Nämnden mot diskriminering.
Uppgiften skall bl.a. vara att pröva vissa
vitesförelägganden av ombudsmännen.
Den nuvarande lagen mot etnisk diskriminering
föreslås bli upphävd.
Utskottet ställer sig i huvudsak bakom regeringens
förslag om tre nya diskrimineringslagar. Utskottet
gör dock vissa klarläggande uttalanden beträffande
enskilda delar av lagförslagen. Vidare föreslår
utskottet att uppgifterna för Ombudsmannen mot
etnisk diskriminering (DO) utanför arbetslivet skall
regleras i en särskild lag i stället för, vilket
regeringen förordat, i förordning. Utskottet lägger
fram ett lagförslag om detta. Ställningstagandet
överensstämmer med motionsyrkanden som lagts fram av
Kristdemokraterna och Miljöpartiet.
Utskottet föreslår också ett tillkännagivande som
innebär att det bör genomföras ett utredningsarbete.
I detta arbete bör man på sikt överväga
möjligheterna att samordna diskrimineringslagarna.
Slutligen anser utskottet att lagarna bör träda i
kraft vid samma tidpunkt. En lämplig tidpunkt är
enligt utskottet den 1 maj 1999.
Reservationer och särskilda yttranden
Företrädarna för Moderaterna resp. Centerpartiet
anser i reservationer att propositionerna bör avslås
bl.a. med hänvisning till att
antidiskrimineringslagstiftningen bör samordnas.
I övrigt avges reservationer av Vänsterpartiet,
Folkpartiet och Miljöpartiet beträffande enskilda
delar av lagförslagen. Det finns även reservationer
som gäller allmänna frågor om diskriminering i
arbetslivet.
Särskilda yttranden har avgetts av företrädarna för
Moderaterna, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Miljöpartiet.
Motionerna
Motioner som väckts med anledning av
propositionerna
1997/98:A67 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande
av en utredning med uppdrag att i enlighet med vad
som anförts i motionen dels lägga fram förslag om en
samlad diskrimineringslagstiftning, dels föreslå hur
utbildnings- och värnpliktsväsendet skall omfattas
av lagstiftningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att även
arbetsgivaren har vissa skyldigheter när det gäller
att pröva en arbetssökandes kvalifikationer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att arbetsgivarens
ansvar också skall omfatta brott mot
diskrimineringsförbudet av den offentliga
arbetsförmedlingen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att
diskrimineringsförbudet bör omfatta platsannonser,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att trakasserier som
tar sig etniska uttryck måste anses ha samband med
etnisk tillhörighet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om arbetsgivarens
utredningsskyldighet när det föreligger motstridiga
uppgifter om etniska trakasserier,
7. att riksdagen beslutar om en ny 11 § i lagen med
följande lydelse: "En arbetsgivare får inte heller
utsätta en arbetssökande eller arbetstagare för
etniska trakasserier",
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att arbetstagaren
inte behöver styrka samband mellan den mindre
förmånliga behandlingen och den etniska
tillhörigheten,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om rätt till ekonomiskt
skadestånd för diskriminerade arbetssökande,
10. att riksdagen beslutar att näst sista meningen
i den föreslagna 24 § skall utgå,
11. att riksdagen beslutar om följande tillägg till
den föreslagna 26 § första stycket: "Ett sådant
föreläggande kan också meddelas av nämnden på
framställning av arbetstagarorganisation i
förhållande till vilken arbetsgivaren är bunden av
kollektivavtal" och att i andra stycket lägga till
orden "eller arbetstagarorganisationen" efter
"Ombudsmannen",
12. att riksdagen beslutar att talefristen i den
föreslagna 41 § skall vara sex månader,
13. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande
av en utredning med uppdrag att lämna närmare
förslag om hur en ordning med
antidiskrimineringsklausuler vid offentlig
upphandling skall genomföras.
1997/98:A68 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av enkla
rutiner för att översätta utländska utbildningar och
betyg,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att politiken bör
läggas om i en riktning som skapar förutsättningar
för fler jobb genom företag,
3. att riksdagen begär att regeringen utarbetar en
samlad lag där all diskrimineringslagstiftning
ingår,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en
informationskampanj mot etnisk diskriminering i
arbetslivet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att den offentliga
sektorn måste vara ett föredöme i kampen mot etnisk
diskriminering i arbetslivet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om oavsiktlig indirekt
diskriminering,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ett större
ansvar bör läggas på den arbetstagare som
trakasserar en annan arbetstagare,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en precisering av
vilka aktiva åtgärder arbetsgivarna skall vidta för
att motverka etnisk diskriminering,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ombudsmannen mot
etnisk diskriminering skall ha en fristående roll.
1997/98:A69 av Barbro Johansson m.fl. (mp) vari
yrkas
1. att riksdagen antar förslag till lag om
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering,
2. att riksdagen beslutar att 8 § i förslag till
lag om åtgärder mot etnisk diskriminering i
arbetslivet skall ges den lydelse som anförts i
motionen,
3. att riksdagen beslutar om sådan ändring i
förslaget till lag om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet att en ny bestämmelse
införs med följande lydelse: "Kollektivavtal som
träffas i hänseende som anges i 5-7 §§ befriar inte
arbetsgivaren från skyldighet att iaktta
föreskrifterna i dessa paragrafer.",
4. att riksdagen beslutar att 26 § förslaget till
lag om åtgärder mot etnisk diskriminering i
arbetslivet skall ges följande lydelse: "En
arbetsgivare som inte följer en föreskrift som anges
i 5-7 §§, kan vid vite föreläggas att fullgöra sina
skyldigheter. Ett sådant föreläggande meddelas av
Nämnden mot diskriminering. Ett sådant föreläggande
kan också meddelas av nämnden på framställning av
den arbetstagarorganisation i förhållande till
vilken arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal. -
Ombudsmannen eller arbetstagarorganisationen skall i
framställningen ange vilka åtgärder som bör åläggas
arbetsgivaren, vilka skäl som åberopas till stöd för
framställningen och vilken utredning som har
gjorts.",
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ekonomiskt
skadestånd till den arbetssökande.
1997/98:A70 av Elving Andersson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens proposition om
ny lag om åtgärder mot etnisk diskriminering i
arbetslivet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en samlad lag med
bestämmelser och diskrimineringsförbud.
1998/99:A2 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring i lagen om offentlig upphandling att
statliga myndigheter åläggs att ta
antidiskrimineringsklausuler i avtal med
leverantörer av varor och tjänster,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen snarast bör överväga
frågan om antidiskrimineringsklausuler.
1998/99:A3 av Dan Ericsson m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en samordnad
lagstiftning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en samordnad
myndighet för ombudsmannaväsendet mot diskriminering
i arbetslivet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ombudsmannaväsendets
självständighet.
1998/99:A4 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om funktionshindrade
invandrarkvinnor och deras roll på arbetsmarknaden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att lagstiftningen
skall utformas på ett sätt så att uppkomsten av nya
jobb inte hindras,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en
samordning av de olika diskrimineringslagarna.
1998/99:A5 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande
av en utredning med uppdrag att i enlighet med vad
som anförts i motionen lägga fram förslag om en
samlad diskrimineringslagstiftning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om
diskrimineringsförbudets omfattning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om beaktande av
möjligheten att erhålla statliga bidrag vid
skälighetsbedömningen i den föreslagna 6 § i lagen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om kravet på ingripande
följder av ett arbetsledningsbeslut för
arbetstagaren som förutsättning för
diskrimineringsförbudets tillämplighet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om rätt till ekonomiskt
skadestånd för diskriminerade arbetssökande,
6. att riksdagen beslutar att tidsfristen i den
föreslagna 29 § skall vara sex månader i stället för
två månader.
1998/99:A6 av Dan Ericsson m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en samordnad
lagstiftning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en samordnad
myndighet för ombudsmannaväsendet mot diskriminering
i arbetslivet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ombudsmannaväsendets
självständighet.
1998/99:A7 av Tone Tingsgård och Elisebeht Markström
(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
lagen om diskriminering i arbetslivet på grund av
sexuell läggning.
1998/99:A8 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om ändringar i
lagförslaget i enlighet med vad i motionen anförts
om trakasserier på arbetsplatsen på grund av sexuell
läggning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att frågor om
diskriminering på grund av sexuell läggning skall
handläggas både enligt den nya lagen och enligt
brottsbalkens bestämmelser,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en
genomgripande översyn och samordning av alla dagens
bestämmelser mot diskriminering.
1998/99:A9 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande
av en utredning med uppdrag att, i enlighet med vad
som anförts i motionen, lägga fram förslag om en
samlad diskrimineringslagstiftning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv
till den särskilde utredare som genomför en översyn
av vissa delar av jämställdhetslagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att
diskrimineringsförbudet även skall gälla handlande
som riktar sig till arbetssökande i allmänhet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att det inte skall
krävas ingripande följder av ett
arbetsledningsbeslut för att det skall kunna utgöra
diskriminering,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om rätt till ekonomiskt
skadestånd för arbetssökande,
6. att riksdagen beslutar att talefristen i den
föreslagna 28 § skall vara sex månader.
1998/99:A10 av Dan Ericsson m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en samordnad
lagstiftning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en samordnad
myndighet för ombudsmannaväsendet mot diskriminering
i arbetslivet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ombudsmannaväsendets
självständighet.
Motioner som väckts under den allmänna
motionstiden
1998/99:A703 av Margareta Andersson m.fl. (c) vari
yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens proposition
1997/98:179 om ny lag om förbud mot diskriminering i
arbetslivet av personer med funktionshinder,
2. att riksdagen avslår regeringens proposition
1997/98:180 om ny lag om förbud mot diskriminering i
arbetslivet på grund av sexuell läggning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en samlad lag med
bestämmelser och diskrimineringsförbud.
1998/99:A722 av Lars Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om förslaget till
etnisk mångfald i arbetslivet,
3. att riksdagen hos regeringen begär en
utvärdering av lagarna mot diskriminering i
arbetslivet på grund av etnisk bakgrund,
funktionshinder eller sexuell läggning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en samlad
antidiskrimineringslagstiftning.
1998/99:K330 av Sofia Jonsson och Åsa Torstensson
(c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en samlad och
förstärkt diskrimineringslagstiftning.
1998/99:K336 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en samordning av
lagstiftningen mot diskriminering.
1998/99:Sf611 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om människors rätt att
ses som individer och bedömas efter sina
erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om etnisk kvotering
till statliga tjänster,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om regeringens
användning av invandrarbegreppet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om "etnisk
självidentifiering".
1998/99:Sf612 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om positiv
likabehandling på arbetsmarknaden av personer från
etniska minoriteter.
1998/99:Sf634 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om uppdrag till DO att
stödja och utveckla arbetet för etnisk jämställdhet
i företagen.
1998/99:Sf635 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att lagen mot
diskriminering på grund av etnisk tillhörighet är
lika stark som lagen om jämställdhet på
arbetsmarknaden.
1998/99:So310 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om uppföljning av lagen
mot förbud av diskriminering av funktionshindrade.
1998/99:So376 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari
yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en generell lag mot
diskriminering av personer med funktionshinder.
Förslag till lag (1999:000) om
Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag har till ändamål att motverka etnisk
diskriminering. Med etnisk diskriminering avses att
en person eller en grupp av personer missgynnas i
förhållande till andra eller på annat sätt utsätts
för orättvis eller kränkande behandling på grund av
ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung
eller trosbekännelse.
2 § Regeringen utser en ombudsman som skall verka
för att etnisk diskriminering inte förekommer i
arbetslivet eller på andra områden av samhällslivet.
3 § Ombudsmannen skall genom råd och på annat sätt
medverka till att den som utsatts för etnisk
diskriminering kan ta till vara sina rättigheter.
Ombudsmannen skall vidare genom överläggningar med
myndigheter, företag och organisationer samt genom
opinionsbildning, information och på annat liknande
sätt ta initiativ till åtgärder mot etnisk
diskriminering.
4 § Ombudsmannen skall särskilt motverka att
arbetssökande utsätts för etnisk diskriminering.
Ombudsmannen skall också i kontakt med arbetsgivare
och berörda arbetstagarorganisationer främja ett
gott förhållande mellan olika etniska grupper i
arbetslivet.
Ombudsmannen skall öva tillsyn över efterlevnaden
av lagen (1999:000) om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet i enlighet med
bestämmelserna i den lagen.
Ny lag om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet
Till arbetsmarknadsutskottet
Arbetsmarknadsutskottet har den 10 november 1998
beslutat att bereda bl.a. socialförsäkringsutskottet
tillfälle att yttra sig över propositionerna
1997/98: 177 Ny lag om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet, 1997/98:179 Lag om
förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer
med funktionshinder och 1997/98:180 Lag om förbud
mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell
läggning, jämte motioner väckta med anledning av
propositionerna och vissa motioner från den allmänna
motionstiden 1998.
Socialförsäkringsutskottet yttrar sig främst över
proposition 1997/98:177 samt följande av
arbetsmarknadsutskottet remitterade motioner.
Motioner väckta med anledning av proposition
1997/98:177:
1997/98:A67 av Gudrun Schyman m.fl. (v),
1997/98:A68 av Elver Jonsson m.fl. (fp),
1997/98:A69 av Barbro Johansson m.fl. (mp),
1997/98:A70 av Elving Andersson m.fl. (c),
1998/99:A2 av Yvonne Ruwaida (mp),
1998/99:A3 av Dan Ericsson m.fl. (kd).
Motioner väckta under den allmänna motionstiden
1998:
1998/99:K330 yrkande 2 av Sofia Jonsson och Åsa
Torstensson (c),
1998/99:K336 yrkande 1 av Mikael Odenberg m.fl.
(m),
1998/99:Sf611 yrkandena 2-4 av Sten Tolgfors (m),
1998/99:Sf612 yrkande 5 av Gudrun Schyman m.fl.
(v),
1998/99:Sf634 yrkande 5 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp),
1998/99:Sf635 yrkande 13 av Yvonne Ruwaida (mp),
1998/99:A703 yrkande 3 av Margareta Andersson m.fl.
(c),
1998/99:A722 yrkandena 1, 3 och 4 av Lars Lindblad
m.fl. (m).
Utskottet yttrar sig även över motion 1998/99:A4
yrkande 1 av Elver Jonsson m.fl. (fp).
Utskottet konstaterar att vissa samband avseende
inriktning och uppbyggnad finns mellan å ena sidan
den här behandlade propositionen om åtgärder mot
etnisk diskriminering och å andra sidan de
propositioner som avser förbud mot diskriminering av
personer med funktionshinder respektive mot
diskriminering på grund av sexuell läggning och
motsvarande motionsyrkanden.
Behandlingen i det följande innefattar inledningsvis
ett ställningstagande till frågan om en ny lag om
åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet
samt de därmed sammanhängande frågorna om en samlad
diskrimineringslagstiftning och en utvidgning till
även andra delar av samhällslivet. Därefter tas
frågor upp som i huvudsak gäller enskilda delar av
regeringens lagförslag. Slutligen behandlas förslag
i motioner som tar sikte på andra åtgärder ägnade
att motverka diskriminering på grund av etnisk
tillhörighet.
En ny lag om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet
Gällande regler
Lagen (1994:134) mot etnisk diskriminering har till
ändamål att motverka etnisk diskriminering. Lagen
innehåller förbud mot otillbörlig särbehandling på
etnisk grund av arbetssökande och arbetstagare.
Tillsynen utövas av Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering (DO) med uppgift att verka för att
etnisk diskriminering inte förekommer i arbetslivet
eller på andra områden av samhällslivet samt av
Nämnden mot etnisk diskriminering.
Propositionen
Regeringen konstaterar att kritik har framförts i
flera avseenden mot den nuvarande lagen om
diskriminering på etnisk grund och lägger därför
fram ett förslag om en ny lag om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet. Förslaget bygger i
stora delar på betänkandet Räkna med mångfald! (SOU
1997:174).
Den nya lagens ändamål föreslås vara att främja
etnisk mångfald i arbetslivet.
Diskrimineringsgrunderna bör vara samma som i nu
gällande lag; ett diskrimineringsförbud föreslås
således även i fortsättningen avse ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung eller
trosbekännelse. Förbuden mot diskriminering på grund
av etnisk tillhörighet av arbetstagare och
arbetssökande utvidgas till att avse inte bara
direkt utan även indirekt diskriminering. Vidare
föreslås att förbuden skall gälla oberoende av
diskriminerande avsikt hos arbetsgivaren. Förbuden
bör också omfatta hela anställningsförfarandet,
vilket betyder att en arbetssökande kan göra lagen
gällande även om ett anställningsbeslut inte har
fattats. Ytterligare ett förbud införs, nämligen mot
repressalier vid anmälan om diskriminering.
Såsom komplettering till förbuden föreslås att
arbetsgivaren skall ha vissa skyldigheter.
Arbetsgivaren skall vidta aktiva åtgärder för att
främja etnisk mångfald i arbetslivet; skyldigheten
föreslås omfatta såväl arbetsförhållanden som
rekrytering. Vid påståenden om etniska trakasserier
har arbetsgivaren vidare en skyldighet att utreda
omständigheterna och - i förekommande fall - vidta
de åtgärder som skäligen kan krävas för att
förhindra fortsatta trakasserier.
Påföljderna vid överträdelse av
diskrimineringsförbuden skall även i fortsättningen
vara ogiltighet och skadestånd.
Tillsynen av lagens efterlevnad skall utövas av
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och Nämnden
mot diskriminering.
Ingen ändring föreslås beträffande de processuella
bestämmelserna.
I propositionen, som lades fram våren 1998,
föreslås lagen träda i kraft den 1 januari 1999.
Regeringen förklarar i propositionen sin avsikt att
initiera en utvärdering av lagen efter dess
ikraftträdande.
Förslagen till lagar om förbud mot diskriminering i
arbetslivet av personer med funktionshinder och på
grund av sexuell läggning har en sinsemellan
likartad utformning och liknar i många avseenden
även den föreslagna nya lagen mot etnisk
diskriminering. De föreslås båda ha till ändamål att
motverka diskriminering i arbetslivet på respektive
grund. Förbud skall omfatta både direkt och indirekt
diskriminering och gälla oberoende av
diskriminerande avsikt hos arbetsgivaren. Förbudet
mot diskriminering av arbetssökande föreslås omfatta
hela anställningsförfarandet, och oavsett om det
fattas ett anställningsbeslut. Vidare åläggs
arbetsgivaren en utrednings- och åtgärdsskyldighet
vid trakasserier på grund av funktionshinder
respektive sexuell läggning. Tillsynen skall
beträffande diskriminering av personer med
funktionshinder även i fortsättningen utövas av
Handikappombudsmannen medan det beträffande
diskrimineringen på grund av sexuell läggning
inrättas ett nytt ombudsmannainstitut, Ombudsmannen
mot diskriminering på grund av sexuell läggning.
Nämnden mot diskriminering föreslås få tillsyn även
enligt dessa båda lagar.
Motionerna
I motioner från flertalet partier har frågor av mer
principiell vikt tagits upp. Ett förslag går ut på
att riksdagen bör avslå propositionen. I andra
förslag efterlyses en samlad
diskrimineringslagstiftning.
Moderaterna begär i motion 1998/99:K336 yrkande 1
(delvis) av Mikael Odenberg m.fl. ett
tillkännagivande om en samordning av lagstiftningen
mot diskriminering; en lagstiftning som tar sikte på
skyddet av mänskliga rättigheter är att föredra,
heter det. Motionärerna anser att riksdagen inte nu
bör fatta beslut i enlighet med regeringens förslag;
något formellt yrkande härom förs emellertid inte
fram. I motion 1998/99:A722 yrkande 4 av Lars
Lindblad m.fl. (m) föreslås ett tillkännagivande av
innebörden att en samlad
antidiskrimineringslagstiftning skall utredas. I
yrkande 3 begärs en utvärdering av de tre
diskrimineringslagar som regeringen föreslår. En
sådan åtgärd bör ses som ett första steg i arbetet
för ett ökat skydd för de grupper som skall skyddas
mot diskriminering, anser motionärerna.
Vänsterpartiet säger sig i motion 1997/98:A67
yrkande 1 (delvis) av Gudrun Schyman m.fl. välkomna
lagförslaget. Motionärerna bedömer att den nya lagen
blir effektivare än den gällande. Samtidigt talar
många skäl för att alla bestämmelser om
diskriminering på arbetsmarknaden skall samlas i en
lag, anförs det. Riksdagen föreslås hos regeringen
begära en utredning med detta syfte.
Kristdemokraterna förespråkar i motion 1998/99:A3
yrkande 1 av Dan Ericsson m.fl. ett tillkännagivande
om en samordnad lagstiftning. Tre lagar med nästan
identisk uppbyggnad innebär onödigt krångel för både
företagare och arbetstagare, hävdas det.
Centern föreslår i motion 1997/98:A70 yrkande 1 av
Elving Andersson m.fl. att lagförslaget skall avslås
av riksdagen. Motionärerna anser att de tre
propositionerna om diskriminering i arbetslivet till
sin uppbyggnad och utformning starkt påminner om
varandra. Enskilda företagare att kommer få
betydande svårigheter att hantera en så komplex
lagstiftning. I yrkande 2 begärs ett
tillkännagivande om en samlad lag med
diskrimineringsförbud och andra bestämmelser.
Överväganden bör göras huruvida även
jämställdhetslagen kan inarbetas i en sådan ny lag,
anser motionärerna. Förslaget om en samlad lag
återkommer i motion 1998/99:A703 yrkande 3 av
Margareta Andersson m.fl. liksom i motion
1998/99:K330 yrkande 2 av Sofia Jonsson och Åsa
Torstensson.
Folkpartiet begär i motion 1997/98:A68 yrkande 3 av
Elver Jonsson m.fl. att regeringen utarbetar ett
förslag innefattande all
diskrimineringslagstiftning; även i denna motion
nämns jämställdhetslagen bland övriga. Motionärerna
vänder sig mot den ökade komplexitet som kan bli
följden av splittringen i olika lagar. Det befaras
att detta i sin tur även leder till att
lagstiftningen minskar i tyngd.
I motion 1998/99:Sf635 yrkande 13 av Yvonne Ruwaida
(mp) sägs att lagen mot diskriminering på grund av
etnisk tillhörighet borde vara lika stark som lagen
om jämställdhet på arbetsmarknaden. Ett
tillkännagivande av riksdagen av denna innebörd
föreslås.
Utskottet
Inledningsvis vill utskottet - med instämmande i
regeringens synpunkter - understryka att strävandena
att motverka etnisk diskriminering är en fråga om
att verka för alla människors lika rättigheter och
möjligheter, vilket i grunden är en fråga om
demokratiska och humanistiska ideal och om alla
människors lika värde. Ett demokratiskt samhälle kan
aldrig acceptera att människor behandlas olika,
alltefter sin etniska eller kulturella bakgrund.
Utskottet erinrar om vad utskottet anförde hösten
1997 vid behandlingen av proposition 1997/98:16
Sverige, framtiden och mångfalden - från
invandrarpolitik till integrationspolitik. Därvid
framhölls (1997/98:SfU6) att det är viktigt att
integrationsarbetet inriktas på att skapa
möjligheter till individens egen försörjning. Att ha
en egen försörjning är ytterst betydelsefullt, inte
minst för individens självkänsla och möjlighet att
delta i samhällslivet.
Samtidigt nödgas utskottet konstatera att
arbetslösheten bland personer med utländsk härkomst
är betydligt större än bland infödda svenskar. I den
nu aktuella propositionen redovisas uppgifter som
belyser svårigheterna för invandrarna att få arbete,
och för vissa grupper bland dem betecknas
arbetslöshetssiffrorna som närmast katastrofala. Som
regeringen anför tyder många tecken på att det är
attityder till personer med annan etnisk bakgrund
som spelar en roll i detta sammanhang. Man bör också
hålla i minnet att etnisk diskriminering har
allvarliga konsekvenser som går vida utöver den i
och för sig viktiga frågan om arbetslöshet.
Viktiga insatser mot etnisk diskriminering i
arbetslivet görs på många håll, inte minst inom
ramen för det samarbete mellan arbetsmarknadens
parter som har byggts upp och som nu utvecklas
vidare. Ett viktigt instrument för att förebygga och
motverka etnisk diskriminering är lagstiftning. DO
inrättades år 1986; verksamheten reglerades genom
lagen (1986:442) mot etnisk diskriminering, den s.k.
DO-lagen. Reglerna i denna lag kom senare att
inarbetas i lagen (1994:134) mot etnisk
diskriminering, som innebar en ökad inriktning mot
det arbetsrättsliga området genom införandet av
förbud mot diskriminering av arbetssökande och
arbetstagare. Lagstiftningen har således skärpts vid
några tillfällen.
Även nuvarande lag har emellertid kritiserats för
att inte vara tillräckligt effektiv; den har inte
kommit att tillämpas i avsedd utsträckning. Kraven
på bevisning har bedömts vara för högt ställda för
den som anser sig diskriminerad. Likaså har
påföljdssystemet beträffande bl.a. skadeståndens
nivå ifrågasatts. Utskottet delar därför regeringens
uppfattning om att såväl en skärpning av
förbudsreglerna som ytterligare åtgärder behövs för
att etnisk diskriminering skall kunna motverkas.
Regeringens nu presenterade förslag till en ny lag
om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet
innebär på flera punkter en skärpt reglering i
förhållande till den nuvarande. Det gäller t.ex.
införandet av en skyldighet för arbetsgivare att
vidta aktiva åtgärder, förbudet mot indirekt
diskriminering, slopandet av kravet på avsikt hos
arbetsgivaren och utvidgningen till hela
rekryteringsförfarandet. Utskottet välkomnar detta
och tillstyrker därmed regeringens förslag om en ny
lag. Utskottet anser att det är angeläget att den nu
föreslagna lagen införs utan ytterligare dröjsmål;
det är inte skäl nog att avvakta resultatet av en
utredning om en samlad diskrimineringslagstiftning.
I det följande återkommer utskottet i fråga om
enskilda delar av lagförslaget. Med det nu anförda
avstyrks motion 1997/98:A70 yrkande 1.
Såvitt gäller motionsförslagen om en samlad
lagstiftning anser utskottet att en sådan
ordning är att föredra. För såväl
arbetsgivare som övriga berörda är det av
värde med en diskrimineringslagstiftning i
samlad form. Enligt utskottets mening bör
ett utredningsarbete med detta syfte kunna
inledas redan nu. Inget torde heller hindra
att den av regeringen aviserade
utvärderingen av lagstiftningen genomförs
parallellt med den nu förespråkade
utredningen. Utskottet föreslår sålunda att
regeringen med anledning av här behandlade
motioner i berört avseende ges detta till
känna. Genom ett uttalande med denna
innebörd blir följande motioner helt eller
delvis tillgodosedda, nämligen 1998/99:K330
yrkande 2, 1998/99:K336 yrkande 1 (delvis),
1998/99:A722 yrkandena 3 och 4, 1997/98:A67
yrkande 1 (delvis), 1998/99:A3 yrkande 1,
1997/98:A70 yrkande 2, 1998/99:A703 yrkande
3, 1997/98:A68 yrkande 3 och 1998/99:Sf635
yrkande 13.
Utvidgning av lagen till även andra
samhällsområden
Motionerna
Kritik mot att regeringens förslag till lag är
begränsat till sådan diskriminering som förekommer i
arbetslivet framförs i två motioner.
Även andra delar av samhället borde innefattas,
heter det i Moderaternas motion 1998/99:K336 yrkande
1 (delvis) av Mikael Odenberg m.fl. och en utredning
efterlyses.
Vänsterpartiets motion 1997/98:A67 yrkande 1
(delvis) av Gudrun Schyman m.fl. går ut på att
riksdagen hos regeringen skall begära en utredning
med uppdrag att föreslå hur även utbildnings- och
värnpliktsväsendena skall omfattas av
lagstiftningen.
Utskottet
Den nuvarande lagen mot diskriminering är, som har
framgått, en del av den arbetsrättsliga
lagstiftningen. I lagen regleras de uppgifter som
ankommer på DO; denne skall verka för att etnisk
diskriminering inte förekommer i arbetslivet eller
på andra områden av samhällslivet. Regeringens
förslag till en ny lag innebär att DO:s uppgifter på
andra områden än arbetslivet skall regleras i
förordningen med instruktion för DO.
Utskottet har förståelse för det syfte som kommer
till uttryck i de aktuella motionerna. Det är
särskilt angeläget att etnisk diskriminering
motverkas inom utbildnings- och värnpliktsområdena,
som representerar perioder i människors liv under
vilka många värderingar grundläggs.
Tidigare har utskottet uttalat (bet. 1997/98:SfU6)
att den princip som demokratin och rättssystemet i
vårt land bygger på är respekten för människors lika
värde. Det innebär bl.a. att ingen skall missgynnas
på grund av ursprung, etnisk tillhörighet eller
kön. Principen om allas rätt till lika möjligheter
oavsett bakgrund görs vidare tydlig i de
övergripande målsättningar för det
integrationspolitiska arbete som regeringen har
formulerat. Det var utskottets bestämda uppfattning
att samhället skall bekämpa förekomsten av
handlingar som kränker denna princip. Det innebär
att arbetet med att förebygga och motverka
främlingsfientlighet, rasism och diskriminering är
ett prioriterat område inom integrationspolitiken.
Utskottet ansåg att arbetet bör föras på samhällets
samtliga nivåer.
I detta sammanhang vill utskottet peka på de
uppgifter som det nya Inte-grationsverket har
tilldelats. I denna fråga framhöll utskottet i
nyssnämnda betänkande att myndigheten skall ha det
övergripande ansvaret för att verka för lika
rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk
och kulturell bakgrund, förebygga och motverka
diskriminering, främlingsfientlighet och rasism samt
för att nyanlända invandrare får stöd för sin
integration i det svenska samhället. Vidare skall
myndigheten följa och utvärdera samhällsutvecklingen
mot bakgrund av samhällets etniska och kulturella
mångfald.
Såvitt gäller DO:s uppgifter inom andra områden än
arbetslivet utgår utskottet från att DO även i
fortsättningen ges en opinionsbildande roll och att
funktionen inte heller i övrigt inskränks i
förhållande till vad som nu gäller.
Enligt vad utskottet har erfarit planeras inom
Regeringskansliet en översyn av brottsbalkens
bestämmelse om olaga diskriminering (16 kap. 9 §).
Denna tar sikte på det fall en näringsidkare i sin
verksamhet diskriminerar någon på grund av bl.a.
etniskt ursprung. Bestämmelsen tillämpas också på
den som är anställd i näringsverksamhet eller i
övrigt handlar på en näringsidkares vägnar samt på
den som är anställd i allmän tjänst eller innehar
ett allmänt uppdrag. I arbetet, som förutses kunna
inledas under innevarande år, skall bl.a. frågan om
bestämmelsens effektivitet tas upp.
Mot bakgrund av vad som här har anförts finner
utskottet inte anledning att nu föreslå en
utvidgning av lagens regelverk. Motionerna
1998/99:K336 yrkande 1 (delvis) och 1997/98:A67
yrkande 1 (delvis) avstyrks.
Förbud mot etnisk diskriminering
Propositionen
Som har nämnts i det föregående föreslås att
förbudet mot diskriminering på grund av etnisk
tillhörighet skall gälla såväl direkt som indirekt
diskriminering.
Med direkt diskriminering avses att en
arbetssökande eller arbetstagare missgynnas genom
att arbetsgivaren behandlar honom eller henne mindre
förmånligt än arbetsgivaren behandlar eller skulle
ha behandlat personer med annan etnisk tillhörighet
i en likartad situation. Missgynnandet skall ha
samband med etnisk tillhörighet. Förbudet mot direkt
diskriminering skall inte gälla om behandlingen är
berättigad av hänsyn till ett sådant ideellt eller
annat särskilt intresse som uppenbarligen är
viktigare än intresset av att förhindra etnisk
diskriminering i arbetslivet.
Med indirekt diskriminering avses att en
arbetssökande eller arbetstagare missgynnas genom
att arbetsgivaren tillämpar en bestämmelse, ett
kriterium eller ett förfaringssätt, som framstår som
neutralt men som i praktiken särskilt missgynnar
personer av en viss etnisk tillhörighet. Detta
gäller såvida inte syftet med bestämmelsen,
kriteriet eller förfaringssättet kan motiveras av
sakliga skäl och åtgärden är lämplig och nödvändig
för att syftet skall uppnås.
Förfaranden under rekryteringen
Motionerna
Motionsvägen aktualiseras frågor som gäller två
moment under rekryteringsförfarandet, nämligen
platsannonsering och meritvärdering.
I motion 1997/98:A67 yrkande 4 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) föreslås riksdagen göra ett uttalande som
går ut på att förbuden mot etnisk diskriminering bör
omfatta även platsannonsering.
I samma motion - 1997/98:A67 yrkande 2 av Gudrun
Schyman m.fl. (v) - begärs ett tillkännagivande om
meritvärdering. Även arbetsgivaren bör ha vissa
skyldigheter när det gäller att pröva
arbetssökandens kvalifikationer, hävdas det.
Reglerna bör kompletteras med en bestämmelse av
innebörden att man inte kan godta som förklaring
från en arbetsgivare att det saknats tid eller
resurser att pröva sökandens kvalifikationer.
Motion 1997/98:A68 yrkande 1 av Elver Jonsson m.fl.
(fp) innehåller krav på ett tillkännagivande om
behovet av enkla rutiner för att översätta utländska
utbildningar och betyg.
Utskottet
Utskottet, som först tar upp frågan om
platsannonsering, erinrar om att den i propositionen
föreslagna skyldigheten för arbetsgivaren att vidta
aktiva åtgärder är avsedd att förhindra även sådant
diskriminerande beteende som inte faller in under
diskrimineringsförbudet. Skyldigheten att vidta
aktiva åtgärder är alltså tänkt att komplettera
förbudet att diskriminera. Det kan gälla sådana
situationer då det inte går att urskilja några
enskilda arbetssökande eller arbetstagare. I
propositionen framhålls just diskriminerande
platsannonser som ett exempel på sådana åtgärder.
Utskottet finner - med hänvisning till det anförda
- inga skäl till åtgärd från riksdagens sida. Motion
1997/98:A67 yrkande 4 avstyrks.
Vad härefter gäller frågan om meritvärdering vill
utskottet anföra följande. Förbudet mot
diskriminering föreslås, som har framgått, hela
rekryteringsförfarandet. I lagförslaget preciseras
detta till att omfatta när arbetsgivaren beslutar i
en anställningsfråga, tar ut en arbetssökande till
anställningsintervju eller vidtar annan åtgärd under
ett anställningsförfarande. Beträffande den del av
processen som gäller meritvärderingen sägs i
propositionen att en arbetssökande som vill åberopa
vissa meriter, t.ex. utländska examina, har en
grundläggande skyldighet att själv göra sina meriter
"förståeliga" för arbetsgivaren. Detta gäller
oavsett etnisk tillhörighet. Utskottet finner -
liksom regeringen - att bara den arbetssökande, som
har gjort vad som kan krävas av honom eller henne
och ändå blir mindre förmånligt behandlad, kan ha
fog för ett påstående om diskriminering om
arbetsgivaren inte bedömer meriterna rättvist.
Utskottet vill härutöver påminna om Högskoleverkets
uppgifter. Enligt sin instruktion (1995:945) skall
verket svara för bedömningar av utländska
utbildningar på eftergymnasial nivå, dels enligt vad
som är särskilt föreskrivet, dels för tillämpningen
i Sverige av direktiv och konventioner. Huvudsyftet
med värderingsverksamheten, som har funnits i drygt
tio år, är att underlätta inträdet på den svenska
arbetsmarknaden för personer med utländsk högre
utbildning. En enskild arbetssökande kan således
kostnadsfritt göra en skriftlig ansökan hos
Högskoleverket om att få ett utlåtande över sin
utländska examen. I rapporten Värdering och
erkännande av utländsk högskoleutbildning
(Högskoleverkets rapportserie 1998:15 R) lämnas en
redovisning av principer och metodik för
verksamheten.
Såvitt gäller främst gymnasienivån eller
motsvarande vill utskottet peka på förslagen i det
nyligen presenterade betänkandet Validering av
utländsk yrkeskompetens (SOU 1998:165). Däri
förordas att alla vuxna som så önskar skall kunna
genomgå prov för att få sin yrkeskompetens - oavsett
i vilket land denna har erhållits - jämförd och
jämställd med den yrkeskompetens som har sin grund i
gymnasieskolans yrkesutbildning eller utbildning på
angränsande nivåer.
Mot bakgrund av vad som nu har redovisats avstyrker
utskottet motionerna 1997/98:A67 yrkande 2 och
1997/98:A68 yrkande 1.
Ansvar för arbetsförmedlingens överträdelse av
diskrimineringsförbudet
Motionen
I motion 1997/98:A67 yrkande 3 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) sägs att arbetsgivarens ansvar också skall
omfatta sådan överträdelse av
diskrimineringsförbudet som den offentliga
arbetsförmedlingen har gjort sig skyldig till.
Utskottet
Utskottet instämmer med motionärerna om vikten av
att etnisk diskriminering motverkas i alla led i en
rekryteringsprocess. Samtidigt erinras om vad som
sägs i propositionen, nämligen att den offentliga
arbetsförmedlingen är en statlig myndighet. Det
skulle, menar regeringen, leda för långt att låta en
arbetsgivares ansvar utsträckas till att omfatta en
arbetsförmedlares åtgärder, t.ex. bortsållning av
arbetssökande med en viss etnisk tillhörighet.
Utskottet ansluter sig i detta avseende till
regeringens redovisade uppfattning. Därutöver vill
utskottet framhålla det angelägna i att man ökar
kunskapen hos arbetsförmedlingen om de resurser som
personer med olika etnisk tillhörighet
representerar. Med hänvisning härtill avstyrks
motion 1997/98:A67 yrkande 3.
Positiv särbehandling
Propositionen
Såsom har nämnts i det föregående föreslår
regeringen en möjlighet till undantag från förbudet
mot direkt diskriminering, nämligen för ideellt
eller annat särskilt intresse. I propositionen
påpekas att utredningen därutöver hade föreslagit
ett undantag för s.k. positiv särbehandling. Därmed
avsågs en särbehandling som är en del i ett
planmässigt främjande av ett visst syfte, t.ex.
etnisk mångfald. Med hänvisning till den nya
bestämmelsen om aktiva åtgärder anser regeringen det
emellertid inte nödvändigt med ett sådant undantag.
Frågan kan dock prövas på nytt när effekterna av
lagen kan ses, sägs det i propositionen.
Motionerna
I två motioner tas frågan om positiv särbehandling
upp.
I motion 1998/99:Sf612 yrkande 5 (delvis) av Gudrun
Schyman m.fl. (v) anförs att Vänsterpartiet godtar
regeringens förslag om att någon regel om positiv
särbehandling inte skall införas nu. Motionärerna
vill dock att riksdagen skall göra ett
tillkännagivande om att - som de betecknar - positiv
likabehandling på arbetsmarknaden av personer från
etniska minoriteter fortfarande har stor aktualitet.
Samtidigt understryker man vikten av att det görs en
terminologisk skillnad jämfört med ordalydelsen
enligt jämställdhetslagen. Om nämligen samma begrepp
skulle användas både vad gäller kön och etnisk
tillhörighet skulle detta leda till en automatik där
en invandrad man utan vidare prioriteras framför en
svensk kvinna. Turordningen bör i stället vara sådan
att en arbetsgivare vid rekryteringsbehov först
konstaterar vilket kön som är underrepresenterat och
därefter - vid lika meriter hos två sökande av detta
underrepresenterade kön - tillämpar positiv
likabehandling så att en sökande från en etnisk
minoritet ges företräde.
I motion 1997/98:A69 yrkande 2 av Barbro Johansson
m.fl. (mp) förordas att riksdagen beslutar om att
förbudet mot direkt diskriminering i 8 §
lagförslaget skall ges den lydelse som återfinns i
motionen och som går ut på att positiv särbehandling
skall tillåtas.
Utskottet
Utskottet konstaterar att förbudet mot
diskriminering syftar till att främja etnisk
mångfald. Det undantag som regeringen föreslår
gäller ideellt eller annat särskilt intresse.
Utredningen hade föreslagit ytterligare ett
undantag, nämligen för positiv särbehandling för att
främja etnisk mångfald. En motsvarande sådan
bestämmelse finns i jämställdhetslagen.
Med positiv särbehandling menas att en sökande från
en underrepresenterad grupp ges företräde vid
tillsättning av en befattning, trots att det finns
mer meriterade sökande som tillhör en
överrepresenterad grupp. En förutsättning är dock
att den som får befattningen har erforderlig
kompetens. Det skall vidare vara fråga om ett
planmässigt främjande av ett visst syfte. Regler och
riktlinjer förutsätts ha fastställts i samråd med
arbetsgivarens fackliga motparter.
Utskottet delar regeringens uppfattning, nämligen
att regler om positiv särbehandling för att främja
etnisk mångfald inte bör införas. Det finns, menar
utskottet, skäl att avvakta resultatet av den
utvärdering som regeringen har sagt sig ha för
avsikt att initiera.
Med hänvisning till vad som nu har sagts
tillstyrker utskottet propositionen i denna del.
Motion 1997/98:A69 yrkande 2 avstyrks liksom motion
1998/99:Sf612 yrkande 5 (delvis); den sistnämnda får
anses delvis tillgodosedd med det anförda.
Skyldighet att vidta aktiva åtgärder
Propositionen
Regeringen föreslår att arbetsgivare och
arbetstagare skall samverka för att främja etnisk
mångfald i arbetslivet (2 §). Vidare föreslås att
arbetsgivaren inom ramen för sin verksamhet skall
bedriva ett målinriktat arbete för att aktivt främja
etnisk mångfald i arbetslivet (4 §). Det betonas att
skyldigheten att vidta aktiva åtgärder skall ses som
ett komplement till förbudet mot diskriminering -
ett sätt att påskynda en förändring i människors
attityder. Arbetsgivarens skyldigheter omfattar
såväl arbetsförhållanden som rekrytering (5-7 §§).
I propositionen redovisas vidare ett förslag av
utredningen som gick ut på att det i lagen skulle
tas in en särskild bestämmelse om att lagen skall
gälla även om det finns kollektivavtal som avser
aktiva åtgärder. Regeringen har emellertid inte
följt utredningen på denna punkt; det påpekas att
den föreslagna lagen är tvingande och en sådan regel
därför är onödig.
Motionerna
Två motioner berör frågan om vilka slags åtgärder
som arbetsgivarens skyldighet avses omfatta. I en
annan motion tas frågan om kollektivavtal upp.
I motion 1998/99:A722 yrkande 1 av Lars Lindblad
m.fl. (m) kritiseras bestämmelsen om aktiva åtgärder
för att vara alltför vag, och motionärerna begär ett
tillkännagivande om att bestämmelsen i 4 § bör utgå.
I motion 1997/98:A68 yrkande 8 av Elver Jonsson
m.fl. (fp) efterlyses en precisering av vilka aktiva
åtgärder arbetsgivarna skall vidta för att motverka
etnisk diskriminering. I motion 1998/99:Sf634
yrkande 5 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett
tillkännagivande om att DO bör ges i uppdrag att
stödja och utveckla arbetet för etnisk jämställdhet
i företagen.
I motion 1997/98:A69 yrkande 3 av Barbro Johansson
m.fl. (mp) begärs att det i lagen införs en
uttrycklig regel om att arbetsgivarens skyldigheter
enligt lagen skall gälla även om ett kollektivavtal
har träffats om aktiva åtgärder.
Utskottet
Bestämmelsen om aktiva åtgärder går ut på att ett
mångfaldstänkande hos arbetsgivare,
arbetstagarorganisationer och enskilda arbetstagare
skall främjas. Det förhållandet att sådana åtgärder
också förutsätts bli genomförda i samverkan mellan
arbetsgivare och arbetstagare ökar möjligheterna
till acceptans hos båda parter. Som regeringen
påpekar är skyldigheten att vidta aktiva åtgärder
avsedd att komplettera förbuden mot diskriminering.
Regeringen framhåller att en skillnad mellan
bestämmelserna är att förbuden - genom sin normativa
verkan - förutsätts motverka diskriminering på
längre sikt medan skyldigheten att vidta aktiva
åtgärder i första hand är inriktad på att åstadkomma
förändringar på kort sikt.
Utskottet anser mot denna bakgrund att den
föreslagna bestämmelsen om skyldighet för en
arbetsgivare att vidta aktiva åtgärder utgör ett
välkommet tillskott när det gäller möjligheterna att
motverka etnisk diskriminering i arbetslivet.
I några av motionerna kritiseras föreskrifterna i
de aktuella paragraferna för att de är alltför
allmänt hållna. Denna omständighet, liksom att det
inte heller i motivuttalanden lämnas närmare
anvisningar om vilka åtgärder som kan komma ifråga,
har uppfattats som ett problem.
Med anledning av dessa aspekter gör utskottet
följande bedömning. Uttalandena i propositionen om
aktiva åtgärder är inte så tydliga att de kommer att
bli styrande för hur arbetet med de aktiva
åtgärderna skall gå till. Således anges inte om krav
på t.ex. platsannonsering kommer att ställas på en
småföretagare som snabbt behöver anställa en person.
Eftersom arbetsplatser ser mycket olika ut är det
varken möjligt eller önskvärt att ge uttömmande
eller alltför detaljerade anvisningar för alla olika
åtgärder som bör och kan komma i fråga.
Arbetsmarknadens parter bör ges utrymme att själva
finna de arbetsmetoder och tillvägagångssätt som
bäst passar deras förhållanden. Av lagförslaget
framgår att arbetsgivaren beträffande
arbetsförhållanden skall genomföra sådana åtgärder
som med hänsyn till arbetsgivarens resurser och
omständigheterna i övrigt kan krävas (5 §).
Utskottet utgår från att parterna i sin samverkan
åstadkommer en god avvägning mellan lagens krav på
aktiva åtgärder för att främja etnisk mångfald i
arbetslivet och de krav som ställs på en enskild
arbetsgivare, så att arbetet med rekrytering m.m. på
den enskilda arbetsplatsen inte blir så otymplig att
det hämmar nyanställningar. Utskottet vill betona
det angelägna i att denna del av lagen ägnas
särskild uppmärksamhet i den utvärdering som
regeringen har aviserat och till vilken utskottet i
det föregående har hänvisat.
Utskottet vill i sammanhanget upplysa om att
regeringen den 29 oktober 1998 har givit i uppdrag
till DO att utforma råd för det målinriktade arbetet
för att främja etnisk mångfald i arbetslivet. DO
skall även redovisa hur information om dessa råd bör
ges. Uppdraget skall redovisas senast den 1 mars
1999. Enligt vad utskottet har erfarit kan råden
komma att ges ut i form av en handbok. Utskottet
förutsätter att detta underlag föreligger senast i
samband med lagens ikraftträdande.
Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört avstyrks
motionerna 1998/99:A722 yrkande 1, 1997/98:A68
yrkande 8 och 1998/99:Sf634 yrkande 5.
Vad härefter gäller motionsförslaget om att det i
lagen bör införas en bestämmelse om att
arbetsgivarens skyldighet enligt lagen gäller även
om kollektivavtal om aktiva åtgärder har träffats
vill utskottet framhålla följande. Utskottet
instämmer med motionärerna i att det är viktigt att
en överenskommelse om aktiva åtgärder kan träffas i
kollektivavtal. Däremot är det inte behövligt med en
särskild bestämmelse i lagen om en sådan möjlighet
eller om att lagen skall gälla även om det finns
kollektivavtal. Skälet är, som regeringen påpekar,
att lagen är tvingande. Utskottet anser det därför
inte motiverat att ställa sig bakom förslaget i
motion 1997/98:A69 yrkande 3, varför det avstyrks.
Trakasserier
Propositionen
Regeringen föreslår att en arbetsgivare skall vidta
åtgärder för att förebygga och förhindra att någon
arbetstagare utsätts för etniska trakasserier eller
för repressalier på grund av en anmälan om etnisk
diskriminering (6 §). En arbetsgivare som får
kännedom om att en arbetstagare anser sig ha blivit
utsatt för etniska trakasserier av en annan
arbetstagare skall utreda omständigheterna kring de
uppgivna trakasserierna och i förekommande fall
vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att
förhindra fortsatta trakasserier (13 §).
Med etniska trakasserier avses uppträdande i
arbetslivet som kränker en arbetstagares integritet
och som har samband med arbetstagarens etniska
tillhörighet (3 § andra stycket).
Skadeståndsskyldighet förslås skall åligga den
arbetsgivare som underlåter att utreda ett påstående
om etniska trakasserier eller att - i förekommande
fall - vidta skäliga åtgärder (19 §).
Motionerna
Fyra motionsförslag berör frågan om etniska
trakasserier. Ett förslag gäller främst
definitionen. Två förslag har att göra med vem det
är som utsätter en arbetstagare för etniska
trakasserier och vem som skall bära ansvaret; i det
ena fallet gäller det trakasserier från
arbetsgivarens sida, i det andra när det är en
arbetskamrat som trakasserar. Slutligen berörs
arbetsgivarens skyldighet att utreda påstådda
trakasserier.
I motion 1997/98:A67 yrkande 5 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om att
trakasserier som tar sig etniska uttryck måste anses
ha samband med etnisk tillhörighet. Motiveringen är
att en arbetsgivare inte i efterhand skall kunna
skylla på personliga motsättningar, när skälet till
trakasserierna i själva verket har varit av etniskt
slag.
I motion 1997/98:A68 yrkande 7 av Elver Jonsson
m.fl. (fp) föreslås att ett större ansvar bör läggas
på den arbetstagare som trakasserar en annan
arbetstagare. Regeringens förslag är inte
tillräckligt långtgående, hävdar motionärerna, som
begär ett tillkännagivande härom.
I motion 1997/98:A67 yrkande 7 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) uttrycks önskemål om en ny 11 § i lagen
med följande lydelse: "En arbetsgivare får inte
heller utsätta en arbetssökande eller arbetstagare
för etniska trakasserier".
I motion 1997/98:A67 yrkande 6 av Gudrun Schyman (v)
begärs att riksdagen skall göra ett tillkännagivande
om arbetsgivarens utredningsskyldighet när det
föreligger motstridiga uppgifter om etniska
trakasserier. Innebörden är att det bör ställas krav
på arbetsgivaren att vara aktiv.
Utskottet
Såsom framgår av propositionen avser flertalet av de
trakasserier som anmäls till DO sådana som
arbetstagare utsätter varandra för. Enligt
utskottets mening är det angeläget att bestämmelser
införs som lägger ett ansvar på en arbetsgivare att
utreda påståenden om och åtgärda förekomsten av
etniska trakasserier mellan arbetstagare.
Det förslag som förs fram i motion 1997/98:A67
yrkande 5 går ut på att även sådana trakasserier som
tar sig etniska uttryck måste anses ha samband med
etnisk tillhörighet. Vad motionärerna har i åtanke
är en situation då en arbetstagare exempelvis ges
ett nedsättande tillmäle med etnisk anknytning men
då orsaken till beteendet inte är vederbörandes
etniska tillhörighet utan enbart personliga
motsättningar. Regeringen, som påpekar att ett
förslag av denna innebörd hade lagts fram av
utredningen, motsätter sig emellertid en sådan, mer
vidsträckt definition. Enligt vad som sägs i
propositionen bör sådana handlingar inte utgöra
etniska trakasserier eftersom de inte har samband
med den enskildes etniska tillhörighet.
Utskottet ansluter sig till vad regeringen har
anfört. Motion 1997/98:A67 yrkande 5 avstyrks
följaktligen.
Enligt vad som sägs i motion 1997/98:A68 bör ett
större ansvar läggas på den arbetstagare som
trakasserar en annan arbetstagare. Utskottet anser -
liksom motionärerna - att etniska trakasserier
mellan arbetstagare på alla sätt bör motverkas.
Såvitt gäller frågan om att i den nu aktuella lagen
ta in bestämmelser om arbetstagarens ansvar hänvisar
utskottet till vad som sägs i propositionen. Där
understryks att det inte är aktuellt att i den nya
lagen införa ansvar för den som trakasserar. Skälet
är att den arbetsrättsliga lagstiftningen bygger på
ett avtalsförhållande mellan arbetsgivare och
arbetstagare; grunden för arbetsgivarens ansvar är
anställningsavtalet. Något avtalsrättsligt
förhållande finns däremot inte mellan arbetstagare.
Det skulle strida mot principerna för lagens
uppbyggnad att införa ett sådant ansvar. Utskottet
ansluter sig till uppfattningen om att det i lagen
inte bör tas in någon bestämmelse som riktar sig
direkt till den arbetstagare som trakasserar.
Det finns emellertid skäl att påminna om de
möjligheter som ändå står till buds när det gäller
att den arbetstagare som utsätter en annan för
trakasserier själv skall kunna "känna av" effekterna
av sitt handlande.
En möjlighet avser sådana åtgärder som
arbetsgivaren kan vidta. Enligt det nu framlagda
lagförslaget har arbetsgivaren en skyldighet att - i
förekommande fall - vidta skäliga åtgärder. Syftet
är att få den arbetstagare som trakasserar en annan
att upphöra med sitt beteende. I första hand torde
det, enligt vad som sägs i utredningen, bli fråga om
att arbetsgivaren genom tillsägelse eller varning
försöker få arbetstagaren att upphöra med
trakasserierna. Ytterst sett kan en bedömning enligt
reglerna om saklig grund för uppsägning eller avsked
i lagen (1982:80) om anställningsskydd komma i
fråga. Det bör erinras om att lagförslaget
innefattar bestämmelse om att en arbetsgivare som
inte fullgör sina skyldigheter i detta hänseende
skall betala skadestånd till arbetstagaren för den
kränkning som underlåtenheten innebär.
En andra möjlighet avser sådana åtgärder som den
trakasserade själv kan vidta. Den som trakasserar
någon - handgripligen eller genom annat hänsynslöst
beteende - kan dömas för ofredande eller
förolämpning enligt 4 kap. 7 § respektive 5 kap. 3 §
brottsbalken. Möjligheter till skadestånd finns
genom både en brottsmålsprocess och en civilrättslig
ordning genom talan om skadestånd på grund av brott.
Sammanfattningsvis finner utskottet inte att någon
sådan åtgärd som föreslås i motion 1997/98:A68
yrkande 7 är påkallad. Motionen avstyrks därför.
Vad härefter gäller kravet på införandet av ett
förbud för en arbetsgivare att utsätta en
arbetssökande eller arbetstagare för trakasserier
gör utskottet följande bedömning. Inledningsvis
erinras om att det föreslagna förbudet mot etnisk
diskriminering även kan omfatta trakasserier från
arbetsgivarens sida; förutsättningen är att
trakasserierna innebär ett missgynnande som har
samband med den etniska tillhörigheten. Vidare kan -
som nyss har nämnts - brottsbalkens regler bli
tillämpliga.
Samtidigt finns - som regeringen anför - skäl som
talar emot att införa en särskild förbudsregel
beträffande trakasserier från en arbetsgivare. Som
exempel nämns då någon är i arbetsgivarens ställe,
t.ex. en förman, och trakasserar en arbetstagare.
En sådan handling kan emellertid inte anses ligga i
uppdraget att representera arbetsgivaren. Det är,
menar regeringen, inte lämpligt att en arbetsgivare
åläggs skadeståndsskyldighet för sådana förfaranden
som någon i hans eller hennes ställe gör sig skyldig
till och ligger vid sidan av arbetsuppgiften och som
därtill kan utgöra brottsliga handlingar.
Utskottet delar denna uppfattning. Mot bakgrund av
vad här har sagts avstyrker utskottet motion
1997/98:A67 yrkande 7.
Slutligen tar utskottet upp förslaget som gäller
arbetsgivarens skyldighet att utreda påstådda
trakasserier. Motionärerna menar att det skall
ställas högre krav på arbetsgivaren att vara aktiv
när det finns motstridiga uppgifter. Utskottet vill
här hänvisa till vad som sägs i propositionen,
nämligen att i de fall då de inblandade lämnar olika
uppgifter och förhållandena i övrigt är oklara
åligger det arbetsgivaren att bilda sig en
uppfattning och vara mera aktiv när det gäller att
bidra till att ytterligare utredning kommer till
stånd. Arbetsgivarens utredningsskyldighet är, som
det påpekas, slutförd när vederbörande vid en
objektiv bedömning har gjort vad han eller hon har
kunnat för att utreda frågan. Som har nämnts i det
föregående är arbetsgivaren skadeståndsskyldig vid
underlåtenhet att iaktta sin skyldighet.
Med hänsyn till vad som här har redovisats finner
utskottet inte skäl för någon riksdagens åtgärd med
anledning av motion 1997/98:A67 yrkande 6, som
alltså avstyrks.
Bevisbördan vid diskriminering
Gällande regler
Den nuvarande lagen mot etnisk diskriminering
innehåller inte någon regel om fördelningen av
bevisbördan mellan parterna. Viss vägledning kan
dock hämtas från proposition 1994/95:101, där det
sägs att det ligger närmast till hands med en
uppdelning av bevisbördan enligt den modell som
används i mål om kränkning av föreningsrätten.
På EG-rättens område har den 15 december 1997
beslutats ett direktiv (97/80/EG) om bevisbördan vid
mål om könsdiskriminering. Enligt detta är det en
arbetstagare eller en arbetssökande som har
bevisbördan för de påstådda faktiska
omständigheterna, medan det ankommer på
arbetsgivaren att motivera uppenbara skillnader i
behandling. Direktivet skall vara genomfört i
medlemsländerna senast den 1 januari år 2001.
Propositionen
Regeringen gör bedömningen att EG-direktivet i fråga
om könsdiskriminering bör kunna tjäna som förebild
för bevisbördans placering i den nya lagen mot
etnisk diskriminering. Huvudregeln bör vara att den
som anser sig diskriminerad har att lägga fram fakta
som ger anledning att anta att det förekommit
diskriminering.
Vid direkt diskriminering föreslås att den
arbetssökande eller arbetstagaren skall styrka att
det finns en etnisk faktor och att arbetsgivaren har
behandlat henne eller honom mindre förmånligt än
arbetsgivaren behandlar andra eller skulle ha
behandlat andra med annan etnisk tillhörighet.
Härefter har arbetsgivaren att dels ange orsak till
handlandet, dels styrka att det inte är förbjudet
enligt lagen.
Vid indirekt diskriminering föreslås att den
arbetssökande eller arbetstagaren skall visa att den
till synes neutrala bestämmelsen eller motsvarande
särskilt missgynnar den grupp som han eller hon
anser sig tillhöra jämfört med övriga grupper.
Härefter bör arbetsgivaren - för att freda sig -
kunna visa dels att syftet med bestämmelsen eller
motsvarande är sakligt motiverad, dels att
bestämmelsen eller motsvarande är lämplig och
nödvändig för att syftet skall nås.
I detta senare fall görs i propositionen följande
kommentar. Även om det kan förefalla betungande för
arbetsgivaren att freda sig från antagande om brott
mot diskrimineringsförbuden skall dock beaktas att
det för den enskilde arbetssökande eller
arbetstagaren kommer att vara förenat med
svårigheter att visa att det har förekommit mindre
förmånlig behandling som har samband med etnisk
tillhörighet.
Motionen
I motion 1997/98:A67 yrkande 8 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om
bevisbördans placering vid indirekt diskriminering.
Motionärerna anser att regeringen felaktigt hävdar
att arbetstagaren även vid sådan diskriminering har
att visa att det förekommit mindre förmånlig
behandling som har samband med etnisk tillhörighet.
Något sådant samband behöver inte styrkas, anför
motionärerna.
Utskottet
Enligt utskottets mening bör det vid indirekt
diskriminering åligga arbetstagaren att visa dels
förekomsten av en viss bestämmelse eller
motsvarande, dels att bestämmelsen eller motsvarande
särskilt missgynnar den etniska grupp som
arbetstagaren anser sig tillhöra. Därmed har
arbetstagaren gjort det antagligt att han eller hon
har blivit diskriminerad på grund av sin etniska
tillhörighet. Utskottet anser att motion 1997/98:A67
yrkande 8 är tillgodosedd och bör avslås av
riksdagen.
Skadestånd vid diskriminering
Propositionen
Såvitt gäller överträdelse av
diskrimineringsförbuden föreslår regeringen ingen
ändring i påföljdssystemet; även i fortsättningen
skall det således omfatta ogiltighet och skadestånd.
Allmänt skadestånd, som utgör kompensation för den
kränkning som ett lagbrott har inneburit, skall
kunna lämnas till både arbetssökande och
arbetstagare. Ekonomiskt skadestånd, som utgör
kompensation för förlust i form av t.ex. mistad lön
och andra förmåner, skall kunna lämnas endast till
arbetstagare.
Motionerna
I tre motioner berörs frågan om skadestånd. Två av
dem gäller krav på att även ekonomiskt skadestånd
skall kunna lämnas till arbetssökande. En gäller
möjligheten att undkomma skadestånd i vissa fall.
I motion 1997/98:A67 yrkande 9 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om att även
arbetssökande som diskrimineras bör ha rätt till
ekonomiskt skadestånd.
I motion 1997/98:A69 yrkande 5 av Barbro Johansson
m.fl. (mp) krävs att frågan om möjligheten till
ekonomiskt skadestånd för en diskriminerad
arbetssökande övervägs ytterligare.
I motion 1997/98:A68 yrkande 6 av Elver Jonsson
m.fl. (fp) sägs att det är orimligt med påföljder
för en arbetsgivare vid en indirekt diskriminering
som är oavsiktlig. Motionärerna framhåller att en
arbetsgivare kan sakna insikt om den etniska
tillhörigheten hos en arbetstagare. Att särskilt
småföretagare skall kunna drabbas av skadestånd är
inte acceptabelt. Ett tillkännagivande härom begärs.
Utskottet
I fråga om ekonomiskt skadestånd även till
arbetssökande finner utskottet inget skäl till
ändring i den föreslagna ordningen. Utskottet
instämmer i den bedömning som regeringen gör,
nämligen att arbetssökande av principiella skäl inte
skall kunna få ekonomiskt skadestånd. Ett anspråk på
ekonomisk kompensation måste grundas på att den
arbetssökande skulle ha en principiell rätt till en
viss anställning - eller åtminstone till de förmåner
som följer med en anställning. En sådan rätt finns
inte på den privata delen av arbetsmarknaden.
Motionerna 1997/98:A67 yrkande 9 och 1997/98:A69
yrkande 5 avstyrks mot bakgrund av det nu anförda.
När det härefter gäller möjligheten för en
arbetsgivare att i vissa fall undkomma skadestånd
vill utskottet framhålla följande. I likhet med
regeringen anser utskottet att om lagen skulle komma
att få långtgående negativa ekonomiska följder -
särskilt för arbetsgivare med få anställda -
riskerar man att den motverkar sitt syfte.
Såsom anförs i propositionen föreslås ingen ändring
i gällande ordning. Den berörda regeln innebär att -
om det är skäligt - ett skadestånd kan sättas ned
eller helt falla bort. Regeringen anser att ett fall
som ligger särskilt nära till hands för nedsättning
av skadeståndet är när en indirekt diskriminering är
helt oavsiktlig och arbetsgivaren varken insett
eller bort inse att tillämpningen av en bestämmelse
eller motsvarande skulle medföra en diskriminering.
I ett inledningsskede bör vidare, såsom framhålls i
propositionen, t.ex. indirekt diskriminering - då
arbetsgivaren varken insåg eller borde ha insett den
diskriminerande effekten - i vissa fall kunna
medföra att ett skadestånd jämkas till noll.
Utskottet, som förutsätter att tillämpningen i
detta avseende noga följs upp, anser att motion
1997/98:A68 yrkande 6 härigenom blir tillgodosedd.
Den avstyrks följaktligen.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
Gällande regler
Enligt lagen mot etnisk diskriminering finns en
ombudsman (DO) som skall verka för att etnisk
diskriminering inte förekommer i arbetslivet eller
på andra områden av samhällslivet. DO är en
självständig myndighet under regeringen och
samtidigt en av regeringen utsedd ombudsman.
Vidare utser regeringen en nämnd mot etnisk
diskriminering. Dess uppgifter är bl.a. att ge DO
råd i principiellt viktiga frågor om tillämpningen
av lagen och pröva ärenden om överklagande av vite.
Propositionen
Regeringen föreslår att DO och nämnden skall ha
tillsyn över arbetsgivarnas efterlevnad av såväl
diskrimineringsförbud som skyldighet att vidta
aktiva åtgärder. Samtidigt säger sig regeringen ha
för avsikt att föreslå en utvidgning av nämndens
arbetsuppgifter till att omfatta även sådan
diskriminering i arbetslivet som är grundad på
funktionshinder respektive sexuell läggning och
föreslår i enlighet därmed en namnändring till
Nämnden mot diskriminering.
Enligt regeringens uppfattning bör de bestämmelser
som avser DO:s och nuvarande Nämndens mot etnisk
diskriminering uppgifter på andra områden än
arbetslivet inte ingå i den nya lagen. I stället
föreslås att bestämmelserna tas in i instruktionen
för respektive myndighet.
Motionerna
I tre motioner berörs frågan om DO:s ställning i
förhållande till regeringen. I en av dem förespråkas
härutöver att diskrimineringsombudsmannainstituten
slås ihop.
I motion 1998/99:A3 yrkande 3 av Dan Ericsson m.fl.
(kd) hävdas att DO bör vara fristående från
regeringen. Motionärerna är kritiska mot regeringens
förslag om att DO:s kompetens på andra områden än
arbetslivet skall tas in i instruktionen;
uppgifterna bör i stället regleras genom lag och ett
tillkännagivande härom begärs.
Motsvarande synpunkter framförs i motion
1997/98:A69 yrkande 1 av Barbro Johansson m.fl.
(mp). Riksdagen föreslås anta motionärernas förslag
till en särskild lag om Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering och som avser även andra områden av
samhällslivet än arbetslivet.
I motion 1997/98:A68 yrkande 9 av Elver Jonsson
m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om att DO
skall ha en fristående roll. Lojalitetskonflikter
skall aldrig kunna misstänkas, anförs det.
I motion 1998/99:A3 yrkande 2 av Dan Ericsson m.fl.
(kd) begärs ett tillkännagivande om samordnad
myndighet för ombudsmannaväsendet mot diskriminering
i arbetslivet.
Utskottet
Motionsförslag beträffande ombudsmannainstitutet har
behandlats vid en rad tillfällen av riksdagen. De
rör såväl frågan om ombudsmännens ställning som en
sammanslagning av olika ombudsmän.
I samband med behandlingen av motioner om statlig
förvaltning våren 1998 framhöll
konstitutionsutskottet i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1997/98:KU21 inledningsvis att riksdagens
ombudsmän (JO) har en formell ställning och ett
uppdrag som skiljer sig från de
ombudsmannafunktioner som lyder under regeringen. I
grundläggande hänseenden vilar JO-institutionen på
bestämmelser i grundlagen; övriga
ombudsmannafunktioner regleras däremot i allmän lag.
Vidare är JO:s uppgift i främsta rummet att vara en
kontrollinstans gentemot myndigheterna.
Konsumentombudsmannens (KO),
Jämställdhetsombudsmannens (JämO), Barnombudsmannens
(BO) och Handikappombudsmannens (HO) uppgifter är
närmast att implementera och/eller följa upp viss
lagstiftning på enskilda politikområden eller att
allmänt främja utvecklingen på dessa områden.
Utskottet fortsatte med att konstatera att det kan
finnas problem som har att göra med mångfalden av
ombudsmannaorgan och en därav följande svårighet att
överblicka området. Regeringen borde därför överväga
en sådan utredning vid den fortsatta behandlingen av
de utredningsbetänkanden avseende diskriminering på
grund av etnisk tillhörighet, funktionshinder
respektive sexuell läggning som just hade
presenterats vid tidpunkten för
konstitutionsutskottets behandling. Berörda
motioner avstyrktes därmed av
konstitutionsutskottet.
Hösten 1998 behandlade socialförsäkringsutskottet
ett förslag beträffande DO:s ställning i en motion,
1998/99:Sf634 yrkande 4 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp). I sitt av riksdagen godkända betänkande
1998/99:SfU2 påminde utskottet om att riksdagen året
dessförinnan hade avslagit regeringens förslag om
att inordna DO i den föreslagna nya myndigheten,
Integrationsverket. Utskottet anförde att DO således
alltjämt har en självständig ställning. Det
hänvisades samtidigt till den då förestående
behandlingen av tre propositioner med förslag till
diskrimineringslagstiftning, varigenom DO skulle
kunna komma att få utvidgade befogenheter. Utskottet
ansåg att den fortsatta behandlingen av
propositionerna borde avvaktas. Frågan om huruvida
DO skall vara en myndighet under riksdagen borde,
enligt utskottets mening, inte ses isolerat utan i
sammanhang med övriga ombudsmannainstitut.
Utskottet noterar vidare att HO:s verksamhet är
föremål för en översyn. Enligt direktiven (1997:131)
skall en utredare bl.a. kartlägga likheter och
olikheter mellan HO:s verksamhet och den verksamhet
som bedrivs av andra ombudsmän och eventuella
oklarheter i fördelningen av arbetsuppgifter och
ansvarsområden mellan HO och andra ombudsmän. Det
sägs samtidigt att översynen kan komma att påverkas
av resultatet av riksdagens behandling av de
motioner i ämnet som väckts under hösten 1997 och
till vilka det hänvisas i direktiven. Resultatet av
uppdraget skall redovisas senast den 30 april 1999.
Regeringen har vidare uttalat sin avsikt att under
år 1999 inleda ett arbete med inriktning på en
sammanslagning av bl.a. DO och Ombudsmannen mot
diskriminering på grund av sexuell läggning till en
gemensam myndighet. Härvid skall effekterna på de
olika funktionerna analyseras (prop. 1997/98:180). I
denna analys bör även handikappombudsmannafunktionen
ingå, anför regeringen (prop. 1997/98:179).
Utskottet finner att syftet med motion 1998/99:A3
yrkande 2 blir tillgodosett genom vad som här har
anförts; den avstyrks därför liksom motionerna
1998/99:A3 yrkande 3, 1997/98:A69 yrkande 1 och
1997/98:A68 yrkande 9.
Arbetstagarorganisations talerätt om
vitesföreläggande
Propositionen
Som har framgått i det föregående föreslås att DO
skall ha tillsyn över de nya reglerna om aktiva
åtgärder. Förslaget innebär att DO får rätt att föra
talan om vitesföreläggande i Nämnden mot
diskriminering i fråga om arbetsgivare som inte
fullgör sina skyldigheter att främja etnisk
mångfald. Bestämmelsen återfinns i 26 §
lagförslaget.
I propositionen redovisas ett förslag av
utredningen om att även en arbetstagarorganisation,
till vilken en arbetsgivare är bunden av
kollektivavtal, skall kunna göra en framställan till
Nämnden mot diskriminering om att arbetsgivaren vid
vite skall föreläggas att fullgöra sina skyldigheter
beträffande aktiva åtgärder. En sådan ordning kan
vara positiv, anför regeringen, som emellertid inte
tar fasta på förslaget. Enligt regeringens
uppfattning behöver frågan ytterligare belysning och
en samordning med jämställdhetslagen bör göras.
Motionerna
I två motioner förespråkas att det införs en regel i
lagen om rätten även för en arbetstagarorganisation
att göra en framställan till Nämnden för
diskriminering om vitesföreläggande för
arbetsgivaren.
I motion 1997/98:A67 yrkande 11 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) sägs att riksdagen bör besluta om ett
tillägg till 26 § om att ett föreläggande också kan
meddelas av nämnden på framställning av
arbetstagarorganisation i förhållande till vilken
arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal.
Även i motion 1997/98:A69 yrkande 4 av Barbro
Johansson m.fl. (mp) begärs att riksdagen beslutar
om ett tillägg till 26 § av nu angiven innebörd.
Utskottet
Utskottet konstaterar att regeringen - sedan
propositionen lades fram våren 1998 - har gått
vidare i enlighet med sin avsiktsförklaring. Den 9
juli 1998 beslutade regeringen sålunda om en översyn
av vissa delar av jämställdhetslagen (dir. 1998:60).
I uppdraget, som skall redovisas senast den 1
september 1999, ingår att pröva om fackliga
organisationer skall ges rätt att föra talan om
vitesföreläggande i Jämställdhetsnämnden och i
Nämnden mot etnisk diskriminering samt vid behov
lämna förslag om utformning av sådana regler.
Utskottet finner det välbetänkt att frågan om en
arbetstagarorganisations talerätt i detta hänseende
utreds ytterligare. Enligt utskottets uppfattning
torde syftet i motionsförslagen i huvudsak vara
tillgodosett genom den nu tillsatta utredningen. Med
det anförda tillstyrker utskottet regeringens
förslag. Motionerna 1997/98:A67 yrkande 11 och
1997/98:A69 yrkande 4 avstyrks.
Uppgiftsskyldighet
Propositionen
Regeringen föreslår att en arbetsgivare skall vara
skyldig att lämna de uppgifter om sin verksamhet som
kan vara av betydelse för bl.a. DO:s tillsyn (24 §).
I likhet med vad som anges i den nuvarande lagen mot
etnisk diskriminering får arbetsgivaren inte
betungas onödigt genom denna uppgiftsskyldighet.
Regeringen redovisar samtidigt att utredningen för
sin del hade föreslagit att sistnämnda bestämmelse
skulle utgå i den nya lagen. Emellertid har
regeringen valt att inte ta fasta på utredningens
förslag i denna del.
Motionen
I motion 1997/98:A67 yrkande 10 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) ifrågasätts den föreslagna bestämmelsen om
att arbetsgivare inte får betungas onödigt genom
uppgiftsskyldigheten. Riksdagen föreslås besluta att
bestämmelsen skall utgå.
Utskottet
Utskottet ansluter sig till regeringens uppfattning
att den nu gällande bestämmelsen om att en
arbetsgivare inte får betungas onödigt genom den
lagstadgade uppgiftsskyldigheten skall ingå även i
den nya lagen. Som regeringen anför kvarstår de skäl
som åberopades då bestämmelsen en gång infördes
(prop. 1993/94:101). Bestämmelsen ansågs då
motiverad mot bakgrund av den vidsträckta
definitionen av begreppet arbetsliv; det var inte
rimligt att låta en arbetsgivares uppgiftsskyldighet
avse även sådant som ligger utanför det område som
en arbetsgivare formellt är ansvarig för. Vidare
ansågs att uppgiftsskyldigheten skulle falla bort
när det föreligger särskilda skäl att låta ett
motstående intresse väga över.
Med hänvisning härtill tillstyrker utskottet
regeringens förslag och avstyrker motion 1997/98:A67
yrkande 10.
Preskription
Propositionen
När det gäller preskription hänvisas i de berörda
bestämmelserna i lagförslaget till bestämmelser i
viss annan lagstiftning.
Vid talan av annan anledning än uppsägning och
avskedande skall angivna paragrafer i lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL)
tillämpas med en skillnad som gäller tidsfristen.
Enligt MBL får den som är berörd av en tvist själv
väcka talan om den berörda organisationen inte har
iakttagit föreskriven tid, som enligt lagen är tre
månader efter det att en förhandling har avslutats.
En sådan talan skall enligt MBL göras inom en månad
från det att tiden har löpt ut. Vid tillämpningen av
lagen mot etnisk diskriminering föreslås denna
tidsfrist i stället vara två månader. I förhållande
till nuvarande lag innebär förslaget ingen ändring.
Motionen
I motion 1997/98:A67 yrkande 12 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) föreslås riksdagen besluta om att
talefristen i stället skall vara sex månader.
Motionärerna anser att två månader är för kort tid
om ambitionen är att den nya lagen skall bli
praktiskt användbar.
Utskottet
Som har redovisats i det föregående föreslår
regeringen ingen ändring beträffande tidsfristen.
Utskottet, som inte har någon erinran mot att frågan
tas upp i ett större sammanhang, anser dock att en
förlängning till sex månader knappast är rimlig. Med
vad utskottet nu har anfört tillstyrks regeringens
förslag. Motion 1997/98:A67 yrkande 12 avstyrks.
Antidiskrimineringsklausul vid offentlig
upphandling
Propositionen
I propositionen redovisas ett förslag av utredningen
om att statliga myndigheter skall åläggas att ta in
s.k. antidiskrimineringsklausuler i avtal med
leverantörer. Regeringens bedömning är att
antidiskrimineringsklausuler kan vara av intresse
för att motverka etnisk diskriminering. Ytterligare
överväganden måste emellertid göras innan regeringen
kan ta ställning till om något initiativ bör tas i
frågan, anförs det.
Motionerna
I två motioner aktualiseras frågan om införande av
antidiskrimineringsklausuler vid offentlig
upphandling.
Förslaget i motion 1997/98:A67 yrkande 13 av
Gudrun Schyman m.fl. (v) innebär krav på en
utredning med uppdrag att lämna förslag om hur en
ordning med antidiskrimineringsklausuler vid
offentlig upphandling skall genomföras.
I motion 1998/99:A2 yrkandena 1 och 2 av Yvonne
Ruwaida (mp) sägs att riksdagen hos regeringen bör
begära förslag till ändring i lagen om offentlig
upphandling som går ut på att statliga myndigheter
skall åläggas att införa
antidiskrimineringsklausuler i avtal med
leverantörer av varor och tjänster. Vid avslag på en
sådan begäran, anförs det, bör riksdagen göra ett
tillkännagivande till regeringen om att den snarast
bör överväga frågan om antidiskrimineringsklausuler.
Utskottet
Utskottet anser att det är av vikt att åtgärder av
olika slag kommer i fråga när det gäller att främja
etnisk mångfald i arbetslivet liksom i andra delar
av samhällslivet. Regeringen anför att ytterligare
överväganden behövs innan ett ställningstagande kan
göras beträffande antidiskrimineringsklausuler.
Utskottet är av samma uppfattning och avstyrker
därmed motionerna 1997/98:A67 yrkande 13 och
1998/99:A2 yrkandena 1 och 2.
Staten som arbetsgivare
Motionerna
I tre motioner framförs förslag som särskilt gäller
den offentliga sektorns ansvar som arbetsgivare i
fråga om att främja etnisk mångfald; i två av dem är
det är främst staten som är i åtanke.
I motion 1998/99:Sf611 yrkandena 2-5 av Sten
Tolgfors (m) framförs olika synpunkter på statens
roll som arbetsgivare. Ett tillkännagivande av
riksdagen om människors rätt att ses som individer
och bedömas efter sina erfarenheter, kvalifikationer
och ambitioner föreslås. Motionären vill också att
riksdagen skall ta avstånd från ett förslag i
utredningen om etnisk kvotering till statliga
tjänster. Regeringens användning av
invandrarbegreppet ifrågasätts samtidigt. Ett
uttalande om att myndigheterna inte skall tvingas
undersöka de anställdas ursprung begärs liksom att
begreppet "etnisk självidentifiering" inte skall, på
motsvarande sätt, innebära krav på sådan
kartläggning.
I motion 1998/99:Sf612 yrkande 5 (delvis) av Gudrun
Schyman m.fl. (v) sägs att man redan nu bör införa
möjligheten för statliga myndigheter att upprätta
mångfaldsplaner och i dessa ange vad motionärerna
betecknar som positiv likabehandling som ett mål för
deras rekryteringsbehov. Ett tillkännagivande med
denna inriktning föreslås.
I motion 1997/98:A68 yrkande 5 av Elver Jonsson
m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om att
offentliga sektorn måste vara ett föredöme i kampen
mot etnisk diskriminering i arbetslivet.
Utskottet
Inledningsvis vill utskottet slå fast att något
förslag av det slag som åsyftas i motion
1998/99:Sf611 - t.ex. krav på mångfaldsplaner - inte
har förts fram av regeringen. Utskottet delar
motionärens uppfattning att en arbetssökande eller
en arbetstagare skall behandlas efter sina
individuella förutsättningar och inte efter
uppfattningar grundade på allmänna föreställningar
eller fördomar om vad som kännetecknar den etniska
grupp som den arbetssökande eller arbetstagaren
tillhör.
Enligt vad utskottet har erfarit har regeringen den
19 november 1998 beslutat att det skall tillsättas
en arbetsgrupp inom Regeringskansliet med uppgift
att se över användningen av begreppet invandrare i
författningar som har utfärdats av regeringen samt i
myndigheters verksamhet. En viktig utgångspunkt i
arbetet skall vara att kategorisering av människor
på grund av nationellt eller etniskt ursprung eller
liknande inom ramen för offentlig verksamhet alltid
noga måste övervägas. Mot nu angiven bakgrund
avstyrker utskottet motion 1998/99:Sf611 yrkandena
2-5.
Vad härefter gäller frågan om den offentliga sektorn
som föredöme erinras om vad utskottet med anledning
av en motion (kd) om den offentliga sektorn framhöll
i sitt integrationspolitiska betänkande
1997/98:SfU6. Utskottet sade sig instämma i att hela
den offentliga sektorn har ett ansvar för en ökad
mångfald i arbetslivet och skall var ett föredöme.
Något riksdagens uttalande i frågan ansågs
emellertid inte påkallat varför motionen avstyrktes.
I anslutning till utskottets behandling i samma
betänkande av regeringens förslag till inrättandet
av en integrationsmyndighet betonade utskottet att
den nya myndighetens ansvar inte förändrar det
ansvar för integrationsfrågorna som varje statlig
myndighet har inom sitt verksamhetsområde.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet att
motion 1997/98:A68 yrkande 5 och motion
1998/99:Sf612 yrkande 5 (delvis) bör avslås.
Andra åtgärder mot diskriminering i
arbetslivet
Motionerna
I motion 1997/98:A68 yrkande 2 av Elver Jonsson
m.fl. (fp) framhålls behovet av en omläggning av
politiken i en riktning som skapar förutsättningar
för fler arbetstillfällen genom företag. Ett
tillkännagivande av riksdagen av denna innebörd bör
göras. I yrkande 4 efterlyses en informationskampanj
mot etnisk diskriminering i arbetslivet.
I motion 1998/99:A4 yrkande 1 av Elver Jonsson
m.fl. (fp) berörs särskilt funktionshindrade
invandrarkvinnor och deras roll på arbetsmarknaden.
Motionärerna anser att det behövs ökad kunskap om
denna grupp.
Utskottet
Beträffande förslaget om en politik som skapar
förutsättningar för fler arbetstillfällen genom
företag vill utskottet anföra följande.
Inledningsvis erinras om att utskottet i det
integrationspolitiska betänkande 1997/98:SfU6
behandlade frågan om eget företagande. Med anledning
av ett motionsförslag (fp) med krav på ett
förbättrat näringslivsklimat betonade utskottet den
generella politikens betydelse även i detta
sammanhang. En näringslivspolitik som främjar eget
företagande kommer också personer med utländsk
bakgrund till del, anförde utskottet som därmed
avstyrkte motionsförslaget.
Vidare avstyrkte utskottet hösten 1998 (bet.
1998/99:SfU2) ett antal motioner rörande utsatta
bostadsområden med hänvisning till bl.a. de frågor
som hade aktualiserats i proposition 1997/98:165
Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden
på 2000-talet. Denna innehöll förslag till en
nationell politik för storstadsregionerna med
följande mål. Ett första mål är att ge
storstadsregionerna goda förutsättningar för en
långsiktigt hållbar tillväxt för att därmed kunna
bidra till att nya arbetstillfällen skapas, såväl
inom regionen som i övriga delar av landet. Det
andra målet är, såsom riksdagen på förslag av
arbetsmarknadsutskottet i betänkande 1998/99:AU2
uttalat, att bryta den sociala, etniska och
diskriminerande segregationen i storstadsre-gionerna
och att verka för jämlika och jämställda
levnadsvillkor för storstädernas invånare.
I detta sammanhang vill utskottet även nämna de
förslag till förenklingar framför allt för mindre
företag som regeringen presenterade i december 1998.
Bland de åtgärder som planeras återfinns även sådana
som syftar till ett bättre tillvaratagande i
näringslivet av invandrares kompetens. Regeringen
har för avsikt att snabbt genomföra en kartläggning
av invandrarföretagens ökade betydelse för svensk
ekonomi. Vidare skall en förstärkt rådgivning
erbjudas de invandrare som vill starta företag.
Enligt utskottets mening får motion 1997/98:A68
yrkande 2 anses besvarad med det nu anförda; den
avstyrks sålunda.
Såvitt gäller förslaget om en informationskampanj
mot etnisk diskriminering vill utskottet erinra om
att DO, såsom utskottet har redovisat i det
föregående, av regeringen fått i uppgift att utforma
råd för hur det målinriktade arbetet för att främja
etnisk mångfald i arbetslivet kan bedrivas. DO skall
även redovisa hur informationen om dessa råd bör
ges.
Utskottet utgår vidare från att arbetsmarknadens
parter tar en stor del av ansvaret när det gäller
att dels motverka etnisk diskriminering i
arbetslivet, dels bidra till att kunskapen om den
nya lagen ges en bred spridning.
Det nyligen inrättade Integrationsverket har
dessutom ett övergripande ansvar när det gäller att
integrationspolitiska mål och synsätt får genomslag
på olika samhällsområden.
Mot bakgrund av vad utskottet här har anfört
avstyrks motion 1997/98:A68 även såvitt gäller
yrkande 4.
Vad härefter gäller förslaget om funktionshindrade
invandrarkvinnor finns skäl att hänvisa till
utskottets behandling hösten 1998 (bet.
1998/99:SfU2) av förslaget i en motion (s). Detta
gick ut på att Integrationsverket borde få ett
särskilt kartläggnings- och uppföljningsuppdrag
avseende invandrare med funktionshinder. Utskottet,
som ansåg att motionären pekade på en viktig fråga,
hänvisade bl.a. till betänkandet En särskild
utsatthet. Om personer med funktionshinder från
andra länder (SOU 1998:139). Det framhölls att
betänkandet kan användas i sammanhang där dessa
frågor behöver diskuteras och åtgärdas.
Utskottet påminner om att Integrationsverket som en
av sina uppgifter har att följa och utvärdera
samhällsutvecklingen mot bakgrund av samhällets
etniska och kulturella mångfald. Utskottet utgår
från att även funktionshindrade invandrarkvinnor
uppmärksammas i detta sammanhang. Något särskilt
uttalande av riksdagen är därför inte behövligt,
varför motion 1998/99:A4 yrkande 1 avstyrks.
Ekonomiska effekter
Propositionen
Regeringen förutser vissa ökade utgifter för staten
som en följd av förslaget om en ny lag om åtgärder
mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Dels väntas
antalet anmälningar till DO att öka, dels tillförs
DO en helt ny uppgift, nämligen att utöva tillsyn
över arbetsgivarnas arbete med att aktivt främja
etnisk mångfald i arbetslivet. Även Nämnden mot
diskriminering förutsätts få ökade kostnader till
följd av de utökade uppgifter som föreslås i den här
aktuella propositionen liksom i de två andra
propositionerna om lag om förbud mot diskriminering
i arbetslivet av personer med funktionshinder
respektive på grund av sexuell läggning.
Utskottet
Riksdagen har för budgetåret 1999 anvisat medel till
DO och Nämnden mot etnisk diskriminering (bet.
1998/99:SfU2, rskr. 1998/99:103). Som utskottet
anförde väntades den föreslagna nya lagen om
åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet
medföra att antalet anmälningar till DO om etnisk
diskriminering skulle öka. Vidare skulle DO genom
förslaget tillföras en helt ny uppgift, nämligen att
utöva tillsyn över arbetsgivarnas arbete med att
aktivt främja etnisk mångfald i arbetslivet. Lagen
förutsågs vid denna tidpunkt inte kunna träda i
kraft den 1 januari 1999. Utskottet ansåg att det
får ankomma på regeringen att bedöma i vilken mån
den föreslagna resursökningen under anslaget skulle
få disponeras av DO. En eventuell reglering
härvidlag kan göras vid kommande budgetbeslut,
anförde utskottet.
Enligt vad utskottet har erfarit har regeringen i
regleringsbrevet för budgetåret 1999 avseende anslag
till DO innehållit medel för täckande av
kostnadsökningarna. Regeringen har dock förklarat
sin avsikt att under våren 1999 utfärda en ändring
av regleringsbrevet under förutsättning av
riksdagens beslut om den nya lagen.
Stockholm den 28 januari 1999
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Berit Andnor
I beslutet har deltagit: Berit Andnor (s), Bo
Könberg (fp), Anita Jönsson (s), Ulla Hoffmann (v),
Rose-Marie Frebran (kd), Ulf Kristersson (m),
Mariann Ytterberg (s), Gustaf von Essen (m), Lennart
Klockare (s), Ronny Olander (s), Göran Lindblad (m),
Kerstin-Maria Stalin (mp), Birgitta Carlsson (c),
Mona Berglund Nilsson (s), Cecilia Magnusson (m),
Kenneth Lantz (kd) och Kalle Larsson (v).
Avvikande meningar
En ny lag om åtgärder mot etnisk diskriminering i
arbetslivet
1. Birgitta Carlsson (c) anser att den del av
utskottets yttrande som börjar med "Regeringens nu"
och slutar med "yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser - i likhet med Centerpartiet - att
regeringens förslag till en ny lag om åtgärder mot
etnisk diskriminering i arbetslivet bör avslås av
riksdagen. De tre nu framlagda lagförslagen mot
diskriminering på grund av etnisk tillhörighet,
funktionshinder och sexuell läggning påminner starkt
om varandra till syfte, omfattning och uppbyggnad
och de bör därför sammanfogas i en lag.
Utskottet vill understryka vikten av att en förnyad
lagstiftning införs i fråga om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet. Starka skäl talar för
att diskrimineringsförbuden och bestämmelserna i
övrigt i de tre förslag till lagar som regeringen
har lagt fram bör sammanföras i en lag. Riksdagen
bör därför uppmana regeringen att återkomma med
förslag till en samlad diskrimineringslagstiftning.
De skäl emot en sådan samlad lag som regeringen har
fört fram saknar enligt utskottets mening bärkraft.
Regeringen hänvisar till bl.a.
Jämställdhetsombudsmannens uppfattning om att en
sådan lagstiftning skulle bli mycket omfattande och
skulle komma att innebära vissa särregleringar.
Detta motsägs av DO, som i sin tur anfört att
lagstiftningen bör sammanföras. Ett viktigt skäl för
en sammanslagning är att tillgodose enskilda
företagares berättigade intresse av att inte behöva
hantera en sådan komplex och svåröverskådlig
lagstiftning som regeringens nu framlagda förslag
innebär. Det bör övervägas om inte även
jämställdhetslagen borde inarbetas i en sådan ny
lag. Utskottet föreslår att riksdagen dels avslår
propositionen, dels till regeringen riktar ett
uttalande i enlighet med vad som nu har anförts.
Med det sagda tillstyrks motionerna 1997/98:A70,
1998/99:A703 yrkande 3 och 1998/99:K330 yrkande 2.
Härigenom tillgodoses även övriga här behandlade
motioner.
Utvidgning av lagen till även andra samhällsområden
2. Ulla Hoffmann och Kalle Larsson (båda v) anser
att den del av utskottets yttrande som börjar med
"Mot bakgrund" och slutar med "(delvis) avstyrks"
bort ha följande lydelse:
Utskottet, som i det föregående uttalat sig till
förmån för att en ny lag införs, vill emellertid
påtala att det finns vissa brister i den nya lagen.
Två viktiga samhällsområden faller utanför lagens
tillämpningsområde, nämligen värnplikts- och
utbildningsväsendena. Argumentet att det rör sig om
en arbetsrättslig lagstiftning är inte bärkraftigt.
Så har t.ex. arbetsmiljölagstiftningen kunna
utsträckas till att omfatta även icke rent
arbetsrättsliga förhållanden. Utskottet anser att
denna fråga bör tas upp i samband med den utredning
som bör komma till stånd beträffande en samlad
diskrimineringslagstiftning. Riksdagen bör ge
regeringen detta till känna.
Mot nu angiven bakgrund tillstyrker utskottet
motion 1997/98:A67 yrkande 1 (delvis).
Förbud mot etnisk diskriminering
Förfaranden under rekryteringen
3. Ulla Hoffmann och Kalle Larsson (båda v) anser
att den del av utskottets yttrande som börjar med
"Utskottet, som" och slutar med "yrkande 1" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att det är en nackdel att
diskrimineringsförbudet inte omfattar platsannonser.
Genom denna brist kan en arbetsgivare i en annons
förklara att endast sökande med en viss hudfärg är
välkomna med en ansökan. Förbudet mot diskriminering
måste alltså utvidgas till att omfatta även
platsannonser. Riksdagen bör rikta ett uttalande
till regeringen av denna innebörd.
Vidare finner utskottet beträffande meritvärdering
att vissa kompletterande uttalanden bör göras av
riksdagen. Skall diskrimineringsförbudet få någon
verkan kan man inte godta som förklaring från en
arbetsgivare att anledningen till att en person med
utländska examina eller andra meriter inte blivit
kallad till intervju eller anställts varit brist på
resurser att pröva sökandens kvalifikationer. Enligt
utskottets uppfattning måste det ställas krav inte
bara på den sökande att göra sina meriter
"förståeliga" utan även på arbetsgivaren att aktivt
göra en sådan prövning av den sökandes meriter.
Riksdagen bör göra ett tillkännagivande härom till
regeringen.
Med det nu anförda tillstyrker utskottet motion
1997/98:A67 yrkandena 2 och 4.
4. Bo Könberg (fp) och Gustaf von Essen (m) anser
att den del av utskottets yttrande som börjar med
"Vad härefter" och slutar med "yrkande 1" bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning måste utbildning
alltid löna sig - även för människor med utländsk
bakgrund och examen. Invandrare med långa
utbildningar får emellertid ofta problem när deras
examensbevis skall översättas till svenska och
förstås av svenska arbetsgivare. I sin tur leder
detta till att de sorteras bort vid
anställningsförfarandet. Detta innebär inte bara en
tragedi för den enskilde utan även förlust av
kompetens för Sverige. Bristande rutiner för
översättning och värdering av utländska examina och
meriter är orsaken. Den verksamhet som bedrivs av
Högskoleverket har uppenbarligen vissa
begränsningar. Utskottet anser därför att det är
angeläget att regeringen lägger fram ett förslag i
syfte att nu nämnda missförhållanden undanröjs.
Mot bakgrund av det här sagda tillstyrker utskottet
motion 1997/98:A68 yrkande 1.
Ansvar för arbetsförmedlingens överträdelser av
diskrimineringsförbudet
5. Ulla Hoffmann och Kalle Larsson (båda v) anser
att den del av utskottets yttrande som börjar med
"Utskottet instämmer" och slutar med "yrkande 3"
bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att en arbetsgivare som
anlitar ett privat rekryteringsföretag föreslås bli
ansvarig för om företaget bryter mot
diskrimineringsförbudet. Detta förutsätts dock inte
gälla om den offentliga arbetsförmedlingen på
motsvarande sätt bryter mot förbudet. Som förklaring
till skillnaden hänvisar regeringen till att
arbetsförmedlingen är en statlig myndighet.
Utskottet vill dock erinra om att vissa
arbetsförmedlingar - på arbetsgivarens begäran -
systematiskt har sorterat bort arbetssökande med
invandrarbakgrund. Det är, menar utskottet, helt
oacceptabelt att arbetsförmedlingen skall vara
undantagen från diskrimineringsförbudet. Regeringen
bör genom ett uttalande ges detta till känna.
Med hänvisning till vad som nu har sagts
tillstyrker utskottet motion 1997/98:A67 yrkande 3.
Positiv särbehandling
6. Ulla Hoffmann och Kalle Larsson (båda v) anser
att den del av utskottets yttrande som börjar med
"Utskottet delar" och slutar med "det anförda" bort
ha följande lydelse:
Utskottet kan i och för sig acceptera att det inte
nu förs in en möjlighet i lagen till positiv
särbehandling. Det kan finnas skäl att den nya lagen
ges en möjlighet att verka innan man tar ställning
till om denna åtgärd skall vara tillåten.
I likhet med Vänsterpartiet vill utskottet
understryka att frågan fortfarande har stor
aktualitet. Likaså anser utskottet att begreppet
positiv särbehandling i fortsättningen bör
förbehållas prövning på grund av kön, medan
begreppet positiv likabehandling bör gälla för
etnisk tillhörighet. Skälet är att det annars kan
uppstå oklarheter vid tillämpningen av
lagstiftningen. Om begreppet positiv särbehandling
skulle användas vid bedömning av diskriminering
enligt båda grunderna skulle detta innebära att en
invandrad man skulle prioriteras framför en svensk
kvinna. Det är angeläget att regeringen i den
utlovade utvärderingen av lagen särskilt beaktar den
aspekt som här har redovisats. Regeringen bör ges
detta till känna.
Mot nu angiven bakgrund tillstyrker utskottet
motion 1998/99:Sf612 yrkande 5 (delvis).
7. Kerstin-Maria Stalin (mp) anser att den del av
utskottets yttrande som börjar med "Utskottet delar"
och slutar med "det anförda" bort ha följande
lydelse:
Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att
positiv särbehandling tillåts för att etnisk
mångfald skall kunna främjas på ett effektivt sätt.
Utskottet vill här hänvisa till vad Miljöpartiet
anför, nämligen att det i en rad andra rättssystem
förekommer sådana möjligheter. I Sverige möjliggörs
positiv särbehandling i jämställdhetslagen.
Utskottet föreslår därför att riksdagen antar det
förslag till ändrad lydelse av 8 § i propositionens
förslag som Miljöpartiet lägger fram i sin motion.
Med det sagda tillstyrks motion 1997/98:A69 yrkande
2.
Skyldighet att vidta aktiva åtgärder
8. Bo Könberg (fp) anser att den del av utskottets
yttrande som börjar med "Bestämmelser om" och slutar
med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning borde regeringen i
propositionen ha preciserat vilka aktiva åtgärder
som en arbetsgivare enligt lagens bestämmelser skall
vara skyldig att vidta för att motverka
diskriminering på arbetsplatsen. Regeringen är föga
klargörande i sin beskrivning av hur systemet är
tänkt att fungera. Företagare måste givetvis i
förväg kunna känna till vad som förväntas av dem. DO
bör ha en uppgift att stödja och utveckla arbete för
etnisk jämställdhet i företagen, bl.a. genom
metodutveckling och spridande av goda exempel. Det
uppdrag som regeringen nu har givit DO är
visserligen angeläget men det är dessvärre
senkommet. Det hade varit en avsevärd fördel om
åtgärderna hade preciserats i propositionen.
Riksdagen bör till regeringen rikta ett
tillkännagivande om en sådan precisering.
Mot nu angiven bakgrund tillstyrks motionerna
1997/98:A68 yrkande 8 och 1998/99:Sf634 yrkande 5.
9. Kerstin-Maria Stalin (mp) anser att den del av
utskottets yttrande som börjar med "Utskottet
instämmer" och slutar med "det avstyrks" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att det är angeläget att det i
lagen införs en bestämmelse om att lagens regler
skall iakttas även när det finns kollektivavtal i
dessa frågor. Det är å ena sidan viktigt att
parterna ges utrymme att själva finna de metoder och
åtgärder som bäst passar deras förhållanden. Å andra
sidan måste det finnas en grundläggande skyldighet
genom lag att vidta aktiva åtgärder. En regel av
detta slag är en nödvändig komplettering i detta
hänseende. Riksdagen bör uttala sig till förmån för
detta förslag.
Med hänvisning till vad som här har anförts
tillstyrks motion 1997/98:A69 yrkande 3.
10. Gustaf von Essen (m) anser att den delen av
utskottets yttrande som börjar med "Bestämmelser om"
och slutar med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Vad gäller förslaget om arbetsgivarens skyldigheter
enligt lag att vidta aktiva åtgärder för att främja
etnisk mångfald i arbetslivet delar utskottet den
tveksamhet som flera av remissinstanserna, däribland
JO, ger uttryck för. Det är i och för sig en riktig
tanke att en arbetsgivare skall ges ett ökat ansvar
för att främja etnisk mångfald på arbetsplatsen.
Regeringens förslag är dock alldeles för vagt och
lägger ett ansvar på arbetsgivaren att göra något
som inte är klart definierat. Lagstiftningen måste
vara tydlig och förutsägbar, inte minst därför att
arbetsgivaren förutsätts kunna bli utsatt för
vitesföreläggande om inte föreskrifterna följs.
Utskottet påminner också om att arbetsgivare och
arbetstagare enligt 2 § skall samverka för att
främja etnisk mångfald i arbetslivet. En sådan
samverkan kan i sin tur resultera i kollektivavtal
om aktiva åtgärder. När sådana har kommit till stånd
i tillräcklig omfattning bör resultatet av lagen i
denna del utvärderas. I avvaktan härpå bör det inte
finnas någon lagreglering som avser arbetsgivarens
skyldighet att vidta aktiva åtgärder. Utskottet
anser att 4-7 §§ lagförslaget därför bör utgå.
Motion 1998/99:A722 yrkande 1 tillstyrks således av
utskottet.
Trakasserier
11. Ulla Hoffmann och Kalle Larsson (båda v) anser
att de delar av utskottets yttrande som dels börjar
med "Det förslag" och slutar med "avstyrks
följaktligen", dels börjar med "Vad härefter" och
slutar med "alltså avstyrks" bort ha följande
lydelse:
Enligt utskottets uppfattning finns det skäl att på
flera punkter skärpa den föreslagna lagen när det
gäller bestämmelserna om trakasserier.
Först och främst gäller det frågan om definitionen
av begreppet etniska trakasserier. Att en
arbetsgivare kallar en anställd av en viss etnisk
tillhörighet för något nedsättande som har med den
etniska tillhörigheten att göra men som har sin
grund i personliga motsättningar, måste även det
räknas som etniska trakasserier och därmed omfattas
av lagen. Skälet till en sådan utvidgad definition
är att motverka att en arbetsgivare i efterhand kan
skylla på personliga motsättningar när skälet till
trakasserierna de facto har varit av etniskt slag.
Vidare anser utskottet att det bör ställas krav på
arbetsgivaren att han eller hon skall bidra till att
ytterligare utredning kommer till stånd när
förhållandena är oklara i fråga om etniska
trakasserier. Arbetsgivaren skall inte tillåtas vara
passiv i de fall då de inblandade lämnar motstridiga
uppgifter eller där mer talar för att trakasserier
inte förekommit än tvärtom. Den nu föreslagna
skyldigheten innebär en stark begränsning av
räckvidden, och en komplettering av lagen på denna
punkt är nödvändig för att syftet med den skall
kunna uppnås.
Slutligen finner utskottet att det bör införas en
förbudsregel av innebörd att en arbetsgivare inte
heller skall få utsätta en arbetssökande eller
arbetstagare för trakasserier på etnisk grund. Detta
var ett förslag av utredningen, som regeringen
emellertid inte tog fasta på; det hänvisas till att
arbetstagarens rättigheter enligt
arbetsmiljölagstiftningen är tillräckliga. En
kompletterande regel av det slag som utskottet nu
förespråkar innebär att arbetstagaren - när
arbetsgivaren är en fysisk person - i vissa fall
kommer att kunna välja mellan två vägar att hävda
sin rätt till skadestånd. En väg är att polisanmäla
gärningen och yrka skadestånd i ett eventuellt
brottmål. En annan väg är att föra talan med stöd av
den nu föreslagna bestämmelsen. Enligt utskottets
uppfattning finns det inte några olägenheter med en
sådan parallell reglering. Riksdagen bör rikta ett
uttalande till regeringen med nu angivet innehåll.
Med hänvisning till vad som här har anförts
tillstyrker utskottet motion 1997/98:A67 yrkandena
5-7.
12. Bo Könberg (fp) och Gustaf von Essen (m) anser
att den del av utskottets yttrande som börjar med
"Enligt vad" och slutar med "avstyrks därför" bort
ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att frågor om trakasserier
mellan anställda är svårhanterliga. Förslagen i
propositionen går ut på att arbetsgivaren har en
skyldighet att utreda påstådda trakasserier och
vidta de åtgärder som kan behövas. Det är, enligt
utskottets uppfattning, en bra lösning men den är
dessvärre knappast tillräcklig. Utskottet anser
därför att ett ansvar även skall läggas på den
arbetstagare som utsätter en arbetskamrat för
trakasserier. Det är viktigt att inte han eller hon
går utan ansvar för det som har inträffat. Riksdagen
bör rikta ett uttalande av denna innebörd till
regeringen.
Mot nu angiven bakgrund tillstyrker utskottet
motion 1997/98:A68 yrkande 7.
Bevisbördan vid diskriminering
13. Ulla Hoffmann och Kalle Larsson (båda v) anser
att den del av utskottets yttrande som börjar med
"Enligt utskottets" och slutar med "av riksdagen"
bort ha följande lydelse:
Utskottet vill peka på att vissa formuleringar i
propositionen när det gäller bevisbördans placering
vid indirekt diskriminering kan vara missvisande.
I utredningen sägs att det är den arbetssökandes
eller arbetstagarens sak att visa att det finns en
etnisk faktor och att den till synes neutrala
bestämmelsen eller motsvarande missgynnar en
väsentligt större del av den grupp den förfördelade
tillhör jämfört med övriga grupper. Om detta kunnat
visas är det därefter arbetsgivaren som har att visa
att tillämpningen av bestämmelsen eller motsvarande
dels är motiverad av sakliga skäl, dels är lämplig
och nödvändig för att syftet skall uppnås.
Motivuttalanden i propositionen om att den sökande
eller arbetstagaren skall visa att det förekommit
mindre förmånlig behandling som har samband med
etniskt tillhörighet stämmer inte; något sådant
samband skall inte behöva styrkas. Utskottet finner
därför skäl att det i riksdagens behandling görs ett
tillrättaläggande på denna punkt. Därmed blir
förslaget i motion 1997/98:A67 yrkande 8
tillgodosett.
Skadestånd vid diskriminering
14. Ulla Hoffmann och Kalle Larsson (båda v) anser
att den del av utskottets yttrande som börjar med "I
fråga" och slutar med "nu anförda" bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser att en arbetssökande som
diskrimineras skall kunna erhålla inte bara allmänt
utan även ekonomiskt skadestånd. Regeringens
motivering till att inte ekonomiskt skadestånd skall
kunna lämnas är att en sådan rätt skulle grundas på
att den arbetssökande skulle ha en principiell rätt
till en viss anställning eller åtminstone till de
förmåner som följer med anställningen, en rätt som
enligt regeringens uppfattning inte finns. Detta är
emellertid, menar utskottet, uttryck för ett
cirkelresonemang. Om en sådan rätt inte finns, kan
den eller bör den inte heller införas, tycks vara
regeringens ståndpunkt.
Enligt utskottets uppfattning kan de svårigheter
som rent praktiskt kan finnas att genomdriva en rätt
till en viss anställning få hanteras genom en
lämplig anpassning till de rättsliga konsekvenserna
av lagbrott. Den lämpligaste lösningen vore att den
som inte erbjudits ett arbete - till följd av att
arbetsgivaren har brutit mot lagen om åtgärder mot
etnisk diskriminering i arbetslivet - skall ha rätt
till ekonomisk kompensation, både för kränkningen
och den ekonomiska förlusten. Storleken på det
ekonomiska skadeståndet kan dock behöva begränsas,
förslagsvis efter förebild i 39 § lagen om
anställningsskydd. Riksdagen bör göra ett uttalande
med denna inriktning till regeringen.
Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet
motion 1997/98:A67 yrkande 9.
15. Bo Könberg (fp) och Gustaf von Essen (m) anser
att den del av utskottets yttrande som börjar med
"När det" och slutar med "avstyrks följaktligen"
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det kan ligga en fara i att en
arbetsgivare skall kunna dömas för diskriminering om
han eller hon har saknat insikt om den etniska
tillhörigheten eller om diskrimineringen i övrigt
varit oavsiktlig. Det är inte acceptabelt -
speciellt när det gäller småföretagare - att man
skall kunna råka ut för skadestånd i sådana fall.
Bestämmelsen kan medföra att små företag drar sig
för att över huvud taget anställa personal.
Utskottet anser därför att ett skadestånd bör jämkas
till noll, särskilt då det rör sig om en
småföretagare som varken insåg eller borde ha insett
den diskriminerande effekten av sitt handlande.
Riksdagen bör rikta ett uttalande till regeringen av
denna innebörd.
Med det nu anförda tillstyrker utskottet motion
1997/98:A68 yrkande 6.
16. Kerstin-Maria Stalin (mp) anser att den del av
utskottets yttrande som börjar med "I fråga" och
slutar med "nu anförda" bort ha följande lydelse:
Utskottet erinrar om att utredningen inte ställde
sig helt avvisande till en ordning med även
ekonomiskt skadestånd till en förbigången
arbetssökande. En förutsättning skulle dock vara att
den arbetssökande skulle ha erhållit tjänsten om
etnisk diskriminering inte hade förekommit. Enligt
utskottets uppfattning bör denna fråga utredas
ytterligare. Regeringen bör uppmanas att vidta
åtgärder i enlighet härmed.
Med hänvisning till vad som här har sagts
tillstyrker utskottet motion 1997/98:A69 yrkande 5.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
17. Rose-Marie Frebran och Kenneth Lantz (båda kd)
anser att den del av utskottets yttrande som börjar
med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 9"
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att DO:s kompetens även i
fortsättningen bör regleras genom lag och inte, som
regeringen föreslår, i en förordning med instruktion
för DO. Om förslaget i propositionen genomförs
skulle det innebära att regeringen inte behöver gå
till riksdagen om den vill ändra i uppgifterna. Det
betyder en ökad styrning av regeringen och en
minskad självständighet för ombudsmannaväsendet.
Från såväl principiella som praktiska utgångspunkter
är det angeläget att ombudsmannaväsendet är
fristående från regeringen.
Mot bakgrund av vad som här har anförts tillstyrker
utskottet motion 1998/99:A3 yrkande 3.
18. Bo Könberg (fp) och Gustaf von Essen (m) anser
att den del av utskottets yttrande som börjar med
"Utskottet finner" och slutar med "yrkande 9" bort
ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning skall DO ha en från
alla aktörer fristående ställning. Det är, menar
utskottet, angeläget att varje misstanke om
lojalitetskonflikt kan undvikas. DO bör i stället
vara underställd riksdagen. Med ett uttalande av
denna innebörd blir motionen tillgodosedd i berörd
del. Utskottet noterar att denna fråga berörs även i
motion 1998/99:A722.
Med hänvisning till vad som nu har sagts
tillstyrker utskottet motion 1997/98:A68 yrkande 9.
19. Kerstin-Maria Stalin (mp) anser att den del av
utskottets yttrande som börjar med "Utskottet
finner" och slutar med "yrkande 9" bort ha följande
lydelse:
Utskottet avvisar regeringens förslag om att
bestämmelser som avser Ombudsmannens mot etnisk
diskriminering arbetsuppgifter på andra områden än i
arbetslivet inte skall ingå i den nya lagen utan i
stället tas in i myndighetens instruktion, dvs.
genom en förordning, vilken utfärdas av regeringen.
Detta innebär att det är regeringen och inte
riksdagen som kan ändra kompetens-området för DO när
det gäller andra områden än arbetslivet.
Detta strider, som Miljöpartiet påpekar, mot vad
regeringen anförde när DO en gång infördes (prop.
1985/86:98). Då sades bl.a. följande: "Stats-
makterna bör reglera verksamheten i lag för att ge
uttryck för den stora vikt som tillmäts aktiva
insatser mot etnisk diskriminering." Vidare sades:
"Ombudsmannen skall enligt min mening arbeta med ett
ganska fritt mandat, men stödd av vissa av riksdagen
i lagform angivna principer för verksamheten."
Vidare kan ifrågasättas om inte den föreslagna
ordningen strider mot de s.k. Parisprinciperna, som
har antagits av FN:s generalförsamling. Jämförelser
kan göras med den ordning som gäller för JämO:s och
HO:s respektive kompetens.
Utskottet förordar således att riksdagen antar det
förslag till lag om Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering som Miljöpartiet har föreslagit i
motion 1997/98:A69 yrkande 1, som följaktligen
tillstyrks.
Arbetstagarorganisations talerätt om
vitesföreläggande
20. Ulla Hoffmann (v), Kerstin-Maria Stalin (mp) och
Kalle Larsson (v) anser att den del av utskottets
yttrande som börjar med "Utskottet finner" och
slutar med "4 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet finner det väl motiverat att införa en
regel om att en arbetstagarorganisation - som har
kollektivavtal med en arbetsgivare - skall kunna
göra en framställan till Nämnden mot diskriminering
om vitesföreläggande för arbetsgivaren beträffande
skyldighet att vidta aktiva åtgärder. Förslag till
en sådan regel har också lagts fram av
Vänsterpartiet och Miljöpartiet. En komplettering av
detta slag skulle stärka lagens effektivitet, anser
utskottet. I motsats till vad regeringen hävdar
anser utskottet att det inte finns något behov av
ytterligare utredning av denna fråga. Riksdagen
föreslås göra en anpassning i den berörda paragrafen
i enlighet med förslagen i de två motionerna.
Mot bakgrund av det sagda tillstyrks motionerna
1997/98:A67 yrkande 11 och 1997/98:A69 yrkande 4.
Uppgiftsskyldighet
21. Ulla Hoffmann och Kalle Larsson (båda v) anser
att den del av utskottets yttrande som börjar med
"Utskottet ansluter" och slutar med "yrkande 10"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör den regel i
lagförslaget slopas som går ut på att arbetsgivaren
inte får betungas onödigt genom
uppgiftsskyldigheten. Visserligen finns regeln i den
nuvarande lagen mot etnisk diskriminering, men den
saknas i jämställdhetslagen. En sådan skillnad kan
inte vara motiverad, anser utskottet. Vidare finns
det skäl att dela den uppfattning som Vänsterpartiet
för fram, nämligen att DO har ett sådant omdöme att
man inte onödigtvis betungar arbetsgivarna med krav
på uppgifter. Riksdagen bör uppmanas att besluta i
enlighet med vad utskottet nu föreslår.
Mot bakgrund av det sagda tillstyrker utskottet
motion 1997/98:A67 yrkande 10.
Preskription
22. Ulla Hoffmann och Kalle Larsson (båda v) anser
att den del av utskottets yttrande som börjar med
"Som har" och slutar med "12 avstyrks" bort ha
följande lydelse:
Regeringen föreslår att fristen för den enskilde
att väcka talan - om organisationen har avstått
härifrån - skall vara två månader. Enligt utskottets
uppfattning är denna tidrymd alldeles för kort om
ambitionen är att den nya lagen skall bli praktiskt
användbar. Detta framgår bl.a. av remissutfallet. I
stället bör tidsfristen vara sex månader, vilket är
det förslag som förs fram av Vänsterpartiet.
Riksdagen bör besluta i enlighet med detta förslag.
Med hänvisning till det nu anförda tillstyrks
motion 1997/98:A67 yrkande 12.
Antidiskrimineringsklausul vid offentlig upphandling
23. Ulla Hoffmann och Kalle Larsson (båda v) anser
att den del av utskottets yttrande som börjar med
"Utskottet anser" och slutar med "och 2" bort ha
följande lydelse:
Utskottet vill framhålla att
antidiskrimineringsklausuler vid offentlig
upphandling kan vara ett verksamt medel för att
motverka etnisk diskriminering. Sådana klausuler har
- enligt vad utskottet erfarit - använts i stor
omfattning i vissa andra länder. Statliga, kommunala
och landstingskommunala myndigheter bör - när inga
rättsliga hinder föreligger - åläggas att i största
möjliga utsträckning ta in
antidiskrimineringsklausuler i avtal med
leverantörer av varor och tjänster. Utskottet anser,
i likhet med Vänsterpartiet, att en utredning
omgående bör tillsättas med uppgift att lämna
preciserade förslag för genomförandet av en sådan
ordning. Riksdagen bör uppmanas att hos regeringen
begära åtgärder med detta syfte.
Mot nu angiven bakgrund tillstyrks motion
1997/98:A67 yrkande 13.
Staten som arbetsgivare
24. Ulla Hoffmann och Kalle Larsson (båda v) anser att den del
av utskottets yttrande som börjar med "Vad härefter"
och slutar med "bör avslås" bort ha följande
lydelse:
Utskottet instämmer med Vänsterpartiet om att man
redan nu bör införa möjligheten för statliga
myndigheter att upprätta mångfaldsplaner och i dessa
ange positiv likabehandling som ett mål för
myndigheternas rekryteringsbehov. Ett
tillkännagivande med denna inriktning bör göras av
riksdagen.
Med det sagda tillstyrker utskottet motion
1998/99:Sf612 yrkande 5 (delvis).
25. Bo Könberg (fp) och Gustaf von Essen (m) anser
att den del av utskottets yttrande som börjar med
"Vad härefter" och slutar med "bör avslås" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att den offentliga sektorn måste
vara ett föredöme i kampen mot etnisk diskriminering
i arbetslivet. Riksdagen bör göra ett uttalande till
regeringen av denna innebörd.
Mot bakgrund av vad nu har anförts tillstyrker
utskottet motion 1997/98:A68 yrkande 5.
Andra åtgärder mot diskriminering i arbetslivet
26. Bo Könberg (fp) och Gustaf von Essen (m) anser
att den del av utskottets yttrande som börjar med
"Beträffande förslaget" och slutar med "avstyrks
sålunda" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det är olyckligt att regeringen
tror att problemen med etnisk diskriminering kan
undanröjas enbart med lagstiftning. Många gånger kan
de i stället lösas genom information. Därför borde
lagen kompletteras med en informationskampanj.
Vidare menar utskottet att ett av de mest
verkningsfulla sätten att skapa arbetstillfällen är
att främja företagsetableringar. Fler företag kan
åstadkommas genom att underlätta etablering och
utveckling av företag. Det är angeläget att man
åstadkommer en balans mellan lagstiftningen som är
till för att skydda utsatta grupper på
arbetsmarknaden - exempelvis det nu framlagda
lagförslaget - och strävan att främja
företagsamheten. Staten måste se till att effekterna
av det nu framlagda lagförslaget inte slår undan
benen för företagare genom att orimliga krav läggs
på dem, t.ex. när det gäller skadestånd. Det finns,
menar utskottet, skäl att uppmärksamt följa
tillämpningen av vissa delar i lagen om åtgärder mot
etnisk diskriminering i arbetslivet.
Med hänvisning till vad här har sagts tillstyrker
utskottet motionerna 1997/98:A68 yrkandena 2 och 4
och 1998/99:A4 yrkande 1.
Särskilt yttrande
Cecilia Magnusson, Ulf Kristersson och Göran
Lindblad (alla m) anför:
Alla människor skall ses och behandlas som individer
och bli bedömda efter sina erfarenheter,
kvalifikationer och ambitioner. Allt annat är
diskriminering, vare sig den av politiker anses vara
positiv eller negativ. När människor formellt eller
informellt hindras från att göra det bästa av sig
själva är det diskriminering. Övertron på
socialstatens förmåga att omhänderta och lägga till
rätta har lett till utanförskap, maktlöshet,
arbetslöshet och bidragsberoende. Politiken kan här
främst bidra med att ta bort regler och trögheter
som missgynnar dem som redan är missgynnade.
Diskriminering förekommer i Sverige och är ett
stort problem. Diskriminering handlar om värderingar
och förhållningssätt till andra människor. De
förändras främst och bäst genom opinionsbildning och
genom goda exempel och föredömen.
En övergripande skyddslagstiftning som skyddar mot
alla former av diskriminering i alla delar av
samhället är bättre än långtgående, komplicerade och
avgränsande lagar som delar upp samhället i grupper
och som graderar diskriminering.
Det är farligt att börja legitimera att människors
ursprung skall bli en relevant faktor vid
anställning. Kan argumentet användas åt ena hållet
riskerar det också att missbrukas åt det andra.
Legitimeras ursprunget som en faktor värd att
uppmärksamma kommer detta att ske både genom öppen
positiv och dold negativ särbehandling. Målet måste
vara det motsatta, att ursprung som sådant beaktas
så lite som möjligt. Ursprung är inte en egenskap
eller en färdighet. Att mer eller mindre godtyckligt
dela upp befolkningen i svenskar och icke svenskar
bidrar inte till integration.
Förslag om lagar mot diskriminering handlar ofta mer
om viktiga och i sig riktiga försök till
opinionsbildning än om uppfattningen att
lagstiftning verkligen skulle fungera. Lagstiftning
i den form som regeringen föreslår kommer inte att
hjälpa dem som diskrimineras. De snåriga regler som
föreslås kommer i stället att skapa oklarheter om
enskildas och företags skyldigheter och rättigheter.
Fokus flyttas från de viktiga men svårare
strukturella samhällsförändringar som behövs om
många i dag diskriminerade människor skall kunna ta
sig in på arbetsmarknaden.
Flera tunga remissinstanser är också mycket
skeptiska till lagförslagen. Statens invandrarverk
har i sitt remissyttrande anfört att en lagstiftning
om mänskliga rättigheter är att föredra framför en
separat lag mot etnisk diskriminering. Verket varnar
för att en sådan lag i praktiken riskerar att leda
till en institutionaliserad etnisk kategorisering
som kan bli grogrund för rasism. Statskontoret är i
sitt remissyttrande negativt till att lagförslag
läggs fram som inte innebär samordning av de olika
diskrimineringsregler som bör gälla.
Arbetsgivare kommer enligt förslaget att kunna dömas
till skadestånd för diskriminering även om de varken
syftat till eller kunnat inse att ett beslut eller
en åtgärd resulterat i en oavsiktlig indirekt
diskriminering. Inför risken att begå fel eller att
riskera att tvingas lägga ned tid på att förklara
sina kompetensbehov och metoder för rekrytering,
kommer många arbetsgivare ännu mer att undvika
nyanställningar eller låta bli att öppet söka nya
medarbetare. De minsta företagen som har begränsade
resurser är som vanligt mest utsatta.
Flera andra remissinstanser påpekar just att det
finns stora risker att diskrimineringslagarna hämmar
företagande. JO anser att föreskrifterna är så
allmänt formulerade att en arbetsgivare i förväg
inte kan förutse vad som förväntas av honom. Även
Sveriges advokatsamfund påpekar att arbetsgivarnas
skyldigheter är alltför allmänt formulerade.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet
anser att beviskravet för diskriminering under
anställningsförfarandet strider mot respekten för
den fria anställningsrätten. Även
Landstingsförbundet påpekar att den nya lagen om
etnisk diskriminering avviker från principerna för
bevisbördans placering inom den övriga
civilrättsliga lagstiftningen.
Den mest utbredda formen av diskriminering är
sannolikt den som sker på etnisk grund.
Mottagningssystemet för flyktingar har verkat
passiviserande, liksom kommunplaceringssystemet och
formerna för svenskundervisning.
Kombinationen av en arbetsrätt som gör det
riskfyllt att anställa, en privat tjänstesektor som
är stängd för nya jobb och ett stelt ekonomiskt
klimat där alltför få nya arbeten och företag
tillkommer, gör att många människor döms till
ekonomiskt utanförskap. Till detta skall läggas att
det verkligen finns fördomar mot människor med annan
bakgrund, att många invandrare har bristfälliga
språkkunskaper och upplever problem med att få
utländska examina accepterade i Sverige.
Det är viktigt att poängtera att invandrare,
homosexuella eller funktionshindrade inte är några
enhetliga grupper. Att människor i en politiskt
definierad grupp felbehandlas gör det inte rätt att
felbehandla människor i någon annan politiskt
definierad grupp. Eller annorlunda uttryckt: om
problemet är att en grupp människor verkligen
felbehandlas, kan lösningen knappast vara att
riskera felbehandla en annan.
Slutligen bör framhållas att
Moderaterna inte har yrkat avslag
på propositionen och att
utskottsmajoriteten ställt sig
bakom ett förslag om en utredning
som syftar till en sammanläggning
av diskrimineringslagstiftningen.
Det kan även finnas skäl att i det
sammanhanget överväga möjligheterna
att utvidga lagstiftningens
tillämpningsområde till att avse
även övriga delar av samhällslivet.
Vi vill beträffande
ombudsmannafunktionen hänvisa till
de förslag i Moderaternas motion
1998/99:K336 yrkandena 2 och 3,
vilka båda behandlas i
konstitutionsutskottet. De går ut
på att ombudsmannaväsendet för
frågor rörande diskriminering bör
samordnas och att det därtill bör
vara självständigt, dvs. inte lyda
under regeringen.
Socialutskottets yttrande
1998/99:SoU1y
Diskriminering i arbetslivet
Till arbetsmarknadsutskottet
Arbetsmarknadsutskottet har den 10 november 1998
beslutat bereda socialutskottet tillfälle att avge
yttrande över propositionerna 1997/98:177 Ny lag om
åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet,
1997/98:179 Lag om förbud mot diskriminering i
arbetslivet av personer med funktionshinder och
1997/98:180 Lag om förbud mot diskriminering i
arbetslivet på grund av sexuell läggning jämte
motioner.
Socialutskottet begränsar sitt yttrande till att
avse frågan om en samordning av olika
diskrimineringsregler, frågor som särskilt rör
diskriminering av funktionshindrade samt
motionsyrkanden som berör dessa avsnitt.
Utskottet
Frågan om en samordnad lagstiftning m.m.
Propositionerna
I propositionerna anförs att det är angeläget att de
föreslagna lagarna införs nu. Ikraftträdandet bör
inte försenas av eventuella fortsatta utredningar om
hur de olika antidiskrimineringslagarna skulle kunna
samordnas ytterligare. Det är dock inte helt
uteslutet att en samordning av olika
diskrimineringsregler kan komma att övervägas på
längre sikt.
Motioner
I motion 1998/99:A703 av Margareta Andersson m.fl.
(c) yrkas att riksdagen avslår proposition
1997/98:179 Lag om förbud mot diskriminering i
arbetslivet av personer med funktionshinder (yrkande
1).
Ett flertal motioner behandlar frågan om att all
diskrimineringslagstiftning bör samlas i en lag.
Sådana yrkanden finns i motionerna 1998/99:A3 av
Dan Ericsson m.fl. (kd) (yrkande 1), 1998/99:A4 av
Elver Jonsson m.fl. (fp) (yrkande 3), 1998/99:A6 av
Dan Ericsson m.fl. (kd) (yrkande 1), 1998/99:A8 av
Helena Bargholtz m.fl. (fp) (yrkande 3), 1998/99:A10
av Dan Ericsson m.fl. (kd) (yrkande 1), 1997/98:A68
av Elver Jonsson m.fl. (fp) (yrkande 3), 1997/98:A70
av Elving Andersson m.fl. (c) (yrkande 2),
1998/99:A703 av Margareta Andersson m.fl. (c)
(yrkande 3), 1998/99:A722 av Lars Lindblad m.fl. (m)
(yrkande 4), 1998/99:K330 av Sofia Jonsson och Åsa
Torstensson (c) (yrkande 2) och 1998/99:K336 av
Mikael Odenberg m.fl. (m) (yrkande 1). Motionärerna
anför bl.a. att det är omotiverat att skapa tre nya
lagar med en nästan identisk uppbyggnad. Den
föreslagna ordningen innebär enligt motionärerna att
lagstiftningen när det gäller diskriminering i
arbetslivet blir svår att överblicka för såväl
företagare som arbetstagare.
Även i motionerna 1998/99:A5 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) (yrkande 1), 1998/99:A9 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) (yrkande 1) och 1997/98:A67 av Gudrun
Schyman m.fl. (v) (yrkande 1) behandlas frågan om en
samlad lagstiftning. Motionärerna anför att alla
bestämmelser om diskriminering på arbetsmarknaden
bör samlas i en lag. Eftersom arbetet med att
samordna lagstiftningen kan bli relativt omfattande
bör de nu föreslagna lagarna dock antas av
riksdagen. Regeringen bör därefter omgående
tillsätta en utredning med uppgift att lägga fram
förslag om en samlad
antidiskrimineringslagstiftning.
I motion 1998/99:So376 (kd) av Chatrine Pålsson
m.fl. begärs ett tillkännagivande om vad i motionen
anförts om en generell lag mot diskriminering av
personer med funktionshinder (yrkande 7).
Motionärerna anför att grundlagen förbjuder
diskriminering på grund av t.ex. kön och religion. I
allt kärvare tider med risk för att olika grupper
hamnar i ett utsatt läge är det nödvändigt att
införa lagar mot diskriminering av personer med
funktionshindrade. Den föreslagna lagen om förbud
mot diskriminering i arbetslivet är ett steg framåt,
men helhetsgreppet saknas enligt motionärerna
fortfarande.
Utskottets bedömning
Varje individ som söker eller innehar en anställning
skall ha rätt att bedömas utifrån sina personliga
egenskaper och förutsättningar att utföra arbetet.
Likaså bör varje individ ha rätt att i arbetslivet
slippa bedömas osakligt, irrelevant eller
godtyckligt. Utskottet anser att de föreslagna
lagarna utgör mycket viktiga steg på vägen när det
gäller att komma till rätta med schablonartade och
osakliga bedömningar. Det mest angelägna i nu
förevarande sammanhang är att de föreslagna lagarna
inte försenas utan i stället träder i kraft så snart
som möjligt. Enligt utskottets uppfattning kan det
emellertid finnas stora fördelar med en lagteknisk
samordning av olika diskrimineringsregler. Utskottet
ser därför positivt på en samordning. Utskottet
noterar vidare att en särskild utredare nyligen fått
i uppdrag (dir. 1998:60) att - mot bakgrund av de
krav som EG-rätten ställer och de tre förslag till
ny lagstiftning mot diskriminering som regeringen
nyligen lagt fram - göra en översyn av vissa delar
av jämställdhetslagen och lämna de förslag till
lagändringar som översynen ger anledning till.
Motionerna 1998/99:A5 yrkande 1, 1998/99:A9 yrkande
1 och 1997/98:A67 yrkande 1 (alla v) bör avstyrkas i
den mån de inte anses tillgodosedda. Även motionerna
1998/99:A3 (kd) yrkande 1, 1998/99:A4 (fp) yrkande
3, 1998/99:A6 (kd) yrkande 1, 1998/99:A8 (fp)
yrkande 3, 1998/99:A10 (kd) yrkande 1, 1997/98:A68
(fp) yrkande 3, 1997/98:A70 (c) yrkande 2,
1998/99:A703 (c) yrkandena 1 och 3, 1998/99:A722 (m)
yrkande 4, 1998/99:K330 (c) yrkande 2 och
1998/99:K336 (m) yrkande 1 bör avstyrkas.
Under föregående riksmöte föreslog utskottet ett
tillkännagivande med innebörd att regeringen borde
utreda formerna för en reglering av ett
diskrimineringsförbud av funktionshindrade i
näringslivet (se bet. 1997/98:SoU16). Riksdagen
följde utskottet (rskr. 1997/98:154). Utskottet har
erfarit att frågan bereds i Regeringskansliet.
Regeringen har, enligt ett frågesvar nyligen, för
avsikt att tillsätta en utredning som skall få till
uppgift bl.a. att se över brottsbalkens nuvarande
bestämmelse om olaga diskriminering samt att utreda
formerna för en reglering av ett förbud mot
diskriminering av funktionshindrade i
näringsverksamhet. Utskottet anser att resultatet av
detta arbete samt effekterna av den nu föreslagna
lagen bör avvaktas. Motion 1998/99:So376 (kd)
yrkande 7 bör avstyrkas.
Diskriminering i arbetslivet av personer
med funktionshinder
Diskrimineringsförbudets omfattning m.m.
I proposition 1997/98:179 föreslås en lag om förbud
mot diskriminering i arbetslivet av personer med
funktionshinder. Lagförslaget är en arbetsrättslig
lagstiftning och föreslås gälla på hela
arbetsmarknaden.
I propositionen anförs att i likhet med vad som
gäller enligt jämställdhetslagen skall en
arbetsgivare inte anses överträda
diskrimineringsförbudet genom ett handlande som
riktar sig mot arbetssökande i allmänhet. Det skall
alltså inte anses vara någon överträdelse av
förbudet att t.ex. enbart i en platsannons förklara
att bara arbetssökande utan funktionshinder är
välkomna med en ansökan. En sådan åtgärd kan däremot
utgöra underlag vid bedömningen av om arbetsgivarens
handlande varit diskriminerande i något annat
hänseende i ett rekryteringsärende.
Vidare anförs i propositionen att förbudet mot
direkt diskriminering även gäller då arbetsgivaren
vid anställning, befordran eller utbildning för
befordran genom att vidta stöd- och
anpassningsåtgärder kan skapa en situation för en
person med funktionshinder som är likartad med den
för personer utan sådant funktionshinder och det
skäligen kan krävas att arbetsgivaren vidtar sådana
åtgärder. När det gäller att avgöra vad som är
skäligt får detta bedömas från fall till fall.
En viktig faktor i detta sammanhang är kostnaden
för åtgärdens vidtagande. Kostnaden bör ställas i
relation till företagets ekonomiska situation, och
bedömningen bör alltså ta sikte på förmågan att bära
kostnaden. Arbetsgivarens ansvar för
anpassningsåtgärder skall gälla oavsett om denne
söker eller har möjlighet att erhålla statliga
bidrag som täcker kostnaden eller delar av den.
Enligt regeringen skulle en ordning där möjligheten
att erhålla statligt bidrag beaktas bli mycket svår
att hantera i praktiken. En arbetsgivare kan hamna i
en mycket besvärlig rekryteringssituation om
arbetsgivaren tvingas avvakta besked om bidrag innan
han kan fatta beslut i en anställningsfråga. Vissa
av remissinstanserna har häremot invänt att en
möjlighet till förhandsbesked bör införas.
Regeringen ifrågasätter dock om ett sådant system
skulle ge en effektiv lösning på problemet. Om det
under rekryteringsförfarandet står klart att bidrag
kommer att erhållas kan detta naturligtvis ingå i
skälighetsbedömningen.
I motion 1998/99:A5 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om
diskrimineringsförbudets omfattning (yrkande 2). Av
lagförslaget följer att ett handlande som riktar sig
mot arbetssökande i allmänhet inte anses vara en
överträdelse av diskrimineringsförbudet. Ett exempel
härpå är att en arbetsgivare i en platsannons
förklarar att endast arbetssökande utan
funktionshinder är välkomna med ansökan. Enligt
motionärerna borde ett sådant förfarande träffas av
diskrimineringsförbudet. I yrkande 3 anförs att
möjligheten att erhålla statliga bidrag bör beaktas
vid skälighetsbedömningen i den föreslagna lagens 6
§.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att det behövs regler mot
diskriminering i arbetslivet av personer med
funktionshinder. Sådana regler bedöms i första hand
få normbildande och attitydpåverkande effekter.
Utskottet har förståelse för att en platsannons i
vilken anges att endast arbetssökande utan
funktionshinder är välkomna med ansökan i vissa fall
kan uppfattas som diskriminerande. Det är emellertid
i det fallet inte möjligt att urskilja någon eller
några enskilda diskriminerade arbetssökande. Av
rättsliga och praktiska skäl bör ett sådant
förfarande därför inte i och för sig omfattas av
diskrimineringsförbudet. Som framhållits i
propositionen kan en sådan platsannonsering däremot
utgöra underlag vid bedömningen av om arbetsgivarens
handlande varit diskriminerande i något annat
hänseende i ett rekryteringsärende. Motion
1998/99:A5 (v) yrkande 2 bör avstyrkas.
Utskottet har också förståelse för invändningen att
möjligheten att erhålla statligt bidrag bör beaktas
i skälighetsbedömningen. Utskottet delar dock
regeringens bedömning att en sådan ordning blir svår
att hantera i praktiken och att arbetsgivaren kan
hamna i en mycket besvärlig rekryteringssituation
för det fall att besked om bidrag måste avvaktas
innan beslut kan fattas i en anställningsfråga. En
möjlighet till förhandsbesked skulle knappast ge en
effektiv lösning på problemet. Om det under
rekryteringsförfarandet står klart att bidrag kommer
att erhållas, kan detta som regeringen anfört
självfallet ingå i skälighetsbedömningen. Motion
1998/99:A5 (v) yrkande 3 bör också avstyrkas.
Frågan om en utvärdering av den nya lagen
Som ovan anförts avser den lag som föreslås i
proposition 1997/98:179 förbud mot diskriminering i
arbetslivet av personer med funktionshinder.
Med funktionshinder avses i förslaget varaktiga
fysiska, psykiska eller begåvningsmässiga
begränsningar av en persons funktionsförmåga som
till följd av en skada eller en sjukdom fanns vid
födelsen, har uppstått därefter eller kan förväntas
uppstå.
Lagen föreslås omfatta förbud mot direkt och
indirekt diskriminering och gälla oberoende av
diskriminerande avsikt hos arbetsgivaren. Förbudet
mot diskriminering av arbetssökande föreslås omfatta
hela rekryteringsförfarandet och oavsett om det
fattas ett anställningsbeslut. Förbudet föreslås
också omfatta arbetsgivarens beslut om befordran,
utbildning för befordran, tillämpning av löne- och
andra anställningsvillkor, arbetsledningsbeslut och
beslut om uppsägning, avsked, permittering eller
annan ingripande åtgärd. Vidare föreslås att
förbudet mot direkt diskriminering skall gälla även
då en arbetsgivare vid anställning, befordran eller
utbildning för befordran genom att vidta stöd- och
anpassningsåtgärder kan skapa en situation för en
person med funktionshinder som är likartad med den
för personer utan sådant funktionshinder och det
skäligen kan krävas att arbetsgivaren vidtar sådana
åtgärder.
Enligt förslaget åläggs arbetsgivare en utrednings-
och åtgärdsskyldighet vid trakasserier på grund av
funktionshinder mellan arbetstagare. Med
trakasserier på grund av funktionshinder skall avses
sådant uppträdande i arbetslivet som kränker en
arbetstagares integritet och som har samband med
arbetstagarens funktionshinder.
Lagförslaget omfattar även förbud mot repressalier
till följd av en anmälan om diskriminering.
Skadestånd och ogiltighet föreslås vara de
rättsliga påföljder som kan följa på överträdelser
av diskrimineringsförbuden. Skadestånd föreslås
också kunna utgå om arbetstagare utsätts för
repressalier och om arbetsgivaren inte fullgör sin
utrednings- och åtgärdsskyldighet vid trakasserier.
Handikappombudsmannen föreslås få en processförande
roll med rätt att föra talan i Arbetsdomstolen.
Enligt förslaget skall ombudsmannen också se till
att lagen följs och kunna vid vite förelägga en
arbetsgivare att inkomma med vissa uppgifter. Ett
sådant vitesföreläggande föreslås kunna överklagas
till Nämnden mot diskriminering.
Vidare föreslås att tvister enligt lagen skall
handläggas som arbetstvister enligt lagen (1974:371)
om rättegång i arbetstvister.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 april 1999.
I propositionen anförs vidare att det är viktigt
att lagen blir ett verkningsfullt instrument i
arbetet mot diskriminering av funktionshindrade i
arbetslivet. Vidare anförs att det samtidigt är
nödvändigt att från början följa tillämpningen av
lagen och analysera eventuella negativa effekter för
bl.a. företagande och arbetsmarknad. Regeringen
avser därför att initiera en sådan utvärdering efter
lagens ikraftträdande med sikte på att få fram ett
snabbt resultat.
I motion 1998/99:So310 av Thomas Julin m.fl. (mp)
begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om
uppföljning av lagen om förbud mot diskriminering i
arbetslivet av personer med funktionshinder (yrkande
7). Motionärerna anför att det är av stor vikt att
den nya lagen följs upp. De funktionshindrades
rättigheter har tidigare behandlats på ett sätt som
inte kan accepteras. Som exempel nämns att kommuner
och landsting kan vägra verkställa domstolars beslut
om funktionshindrades rätt till insatser utan att
några åtgärder vidtas från statens sida.
Även i motion 1998/99:A722 av Lars Lindblad m.fl.
(m) begärs en utvärdering av bl.a. lagen om förbud
mot diskriminering i arbetslivet av personer med
funktionshinder (yrkande 3). Motionärerna anför att
en utvärdering bör göras efter två år för att avgöra
om lagen haft den effekt som varit syftet. Visar det
sig inte vara fallet bör det övervägas om lagen
skall ändras eller avskaffas.
I motion 1998/99:A4 av Elver Jonsson m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen
anförts om att lagstiftningen skall utformas så att
den inte hindrar uppkomsten av nya jobb (yrkande 2).
Enligt motionärerna kan ett i och för sig mycket
lovvärt lagförslag få den konsekvensen att man slår
undan benen för företagare genom att lägga orimliga
krav på dem när det t.ex. gäller skadestånd m.m. Det
finns därför anledning att uppmärksamt följa
tillämpningen av vissa delar i lagförslaget.
Utskottets bedömning
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är
av stor vikt att den nya lagen följs upp.
Självfallet är det också av största betydelse att
lagen inte hindrar uppkomsten av nya
arbetstillfällen. Eventuella negativa effekter för
företagande och arbetsmarknad måste således
analyseras noga. Utskottet noterar därför med
tillfredsställelse att regeringen avser att initiera
en sådan utvärdering. Motionerna 1998/99:So310 (mp)
yrkande 7, 1998/99:A4 (fp) yrkande 2 och
1998/99:A722 (m) yrkande 3 är därmed i allt
väsentligt tillgodosedda.
Stockholm den 2 februari 1999
På socialutskottets vägnar
Ingrid Burman
I beslutet har deltagit: Ingrid Burman (v), Chris
Heister (m), Susanne Eberstein (s), Rinaldo Karlsson
(s), Chatrine Pålsson (kd), Leif Carlson (m), Hans
Karlsson (s), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Conny
Öhman (s), Rolf Olsson (v), Lars Gustafsson (kd),
Cristina Husmark Pehrsson (m), Thomas Julin (mp),
Kenneth Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp),
Catherine Persson (s) och Tullia von Sydow (s).
Avvikande meningar
1. Frågan om en samordnad lagstiftning m.m.
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-
Nordlund och Cristina Husmark Pehrsson (alla m)
anför:
Alla människor skall ses och behandlas som individer
och bli bedömda efter sina erfarenheter,
kvalifikationer och ambitioner. Allt annat är
diskriminering, vare sig den av politiker anses vara
positiv eller negativ. När människor formellt eller
informellt hindras från att göra det bästa av sig
själva är det diskriminering. Övertron på
socialstatens förmåga att omhänderta och lägga till
rätta har lett till utanförskap, maktlöshet,
arbetslöshet och bidragsberoende. Politiken kan här
främst bidra med att ta bort regler och trögheter
som missgynnar dem som redan är missgynnade.
Diskriminering förekommer i Sverige och är ett
stort problem. Diskriminering handlar om värderingar
och förhållningssätt till andra människor. De
förändras främst och bäst genom opinionsbildning och
genom goda exempel och föredömen.
En övergripande skyddslagstiftning som skyddar mot
alla former av diskriminering i alla delar av
samhället är bättre än långtgående, komplicerade och
avgränsande lagar som delar upp samhället i grupper
och som graderar diskriminering.
Det är farligt att börja legitimera att människors
ursprung skall bli en relevant faktor vid
anställning. Kan argumentet användas åt ena hållet
riskerar det också att missbrukas åt det andra.
Legitimeras ursprunget som en faktor värd att
uppmärksamma kommer detta att ske både genom öppen
positiv och dold negativ särbehandling. Målet måste
vara det motsatta, att ursprung som sådant beaktas
så lite som möjligt. Ursprung är inte en egenskap
eller en färdighet. Att mer eller mindre godtyckligt
dela upp befolkningen i svenskar och icke svenskar
bidrar inte till integration.
Förslag om lagar mot diskriminering handlar ofta
mer om viktiga och i sig riktiga försök till
opinionsbildning, än om uppfattningen att
lagstiftning verkligen skulle fungera. Lagstiftning
i den form som regeringen föreslår kommer inte att
hjälpa dem som diskrimineras. De snåriga regler som
föreslås kommer i stället att skapa oklarheter om
enskildas och företags skyldigheter och rättigheter.
Fokus flyttas från de viktiga men svårare
strukturella samhällsförändringar som behövs om
många i dag diskriminerade människor skall kunna ta
sig in på arbetsmarknaden.
Flera tunga remissinstanser är också mycket
skeptiska till lagförslagen. Statens invandrarverk
har i sitt remissyttrande ansett att en lagstiftning
om mänskliga rättigheter är att föredra framför en
separat lag mot etnisk diskriminering. Verket varnar
för att en sådan lag i praktiken riskerar att leda
till en institutionaliserad etnisk kategorisering
som kan bli grogrund för rasism. Statskontoret är i
sitt remissyttrande negativa till att lagförslag
läggs fram som inte innebär samordning av de olika
diskrimineringsregler som bör gälla.
Arbetsgivare kommer enligt förslaget att kunna
dömas till skadestånd för diskriminering även om de
varken syftat till eller kunnat inse att ett beslut
eller en åtgärd resulterat i en oavsiktlig indirekt
diskriminering. Inför risken att begå fel eller att
riskera att tvingas lägga ned tid på att förklara
sina kompetensbehov och metoder för rekrytering,
kommer många arbetsgivare ännu mer att undvika
nyanställningar eller låta bli att öppet söka nya
medarbetare. De minsta företagen som har begränsade
resurser är som vanligt mest utsatta.
Flera andra remissinstanser påpekar just att det
finns stora risker att diskrimineringslagarna hämmar
företagande. JO anser att föreskrifterna är så
allmänt formulerade att en arbetsgivare i förväg
inte kan förutse vad som förväntas av honom. Även
Sveriges advokatsamfund påpekar att arbetsgivarnas
skyldigheter är alltför allmänt formulerade.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet
anser att beviskravet för diskriminering under
anställningsförfarandet strider mot respekten för
den fria anställningsrätten. Även
Landstingsförbundet påpekar att den nya lagen om
etnisk diskriminering avviker från bevisbördans
placering inom den övriga civilrättsliga
lagstiftningen.
Den mest utbredda formen av diskriminering är
sannolikt den som sker på etnisk grund.
Mottagningssystemet för flyktingar har verkat
passiviserande, liksom kommunplaceringssystemet och
formerna för svenskundervisning.
Kombinationen av en arbetsrätt som gör det
riskfyllt att anställa, en privat tjänstesektor som
är stängd för nya jobb och ett stelt ekonomiskt
klimat där alltför få nya arbeten och företag
tillkommer, gör att många människor döms till
ekonomiskt utanförskap. Till detta skall verkligen
läggas att det finns fördomar mot människor med
annan bakgrund, att många invandrare har
bristfälliga språkkunskaper och upplever problem med
att få utländska examina accepterade i Sverige.
Det är viktigt att poängtera att invandrare,
homosexuella eller funktionshindrade inte är några
enhetliga grupper. Att människor i en politiskt
definierad grupp felbehandlas gör det inte rätt att
felbehandla människor i någon annan politiskt
definierad grupp. Eller annorlunda uttryckt: om
problemet är att en grupp människor verkligen
felbehandlas, kan lösningen knappast vara att
riskera att felbehandla en annan. Vi anser
sammanfattningsvis att det är nödvändigt att få till
stånd en samordnad lagstiftning. En samordning bör
syfta till att få en så enhetlig och generell
lagstiftning om mänskliga rättigheter som möjligt.
Riksdagen bör därför inte nu fatta beslut i enlighet
med propositionerna.
Vad här anförts med anledning av motion 1998/99:K336
(m) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
2. Diskriminering i arbetslivet av personer med
funktionshinder - diskrimineringsförbudets
omfattning m.m.
Ingrid Burman (v), Rolf Olsson (v) och Thomas Julin
(mp) anför:
Enligt lagförslaget skall ett handlande som riktar
sig mot arbetssökande i allmänhet inte anses utgöra
en överträdelse av diskrimineringsförbudet, t.ex. om
en arbetsgivare i en platsannons förklarar att bara
arbetssökande utan funktionshinder är välkomna med
en ansökan. För att lagstiftningen skall bli
effektiv måste enligt vår uppfattning ett sådant
förfarande omfattas av diskrimineringsförbudet.
Vad här anförts med anledning av motion 1998/99:A5
(v) yrkande 2 bör ges regeringen till känna.
3. Frågan om en samordnad lagstiftning m.m.
Chatrine Pålsson och Lars Gustafsson (båda kd)
anför:
Vi anser att det är mycket angeläget att man i
arbetslivet genom de föreslagna lagarna ges ett nytt
verktyg för att ta itu med olika typer av
diskriminering. Respekten för alla människors
personliga integritet är en förutsättning för ett
civiliserat och demokratiskt samhälle. Enligt vår
uppfattning framstår det dock som omotiverat att
skapa tre nya lagar med nästan identisk uppbyggnad.
För många företagare, men också för enskilda
arbetstagare, innebär den föreslagna ordningen med
tre lagar onödigt krångel och en mer
svåröverblickbar situation vad gäller diskriminering
i arbetslivet. Lagförslagen skulle med fördel kunna
samordnas till en lag.
Vi vill också framhålla vikten av att införa en
generell lagstiftning mot diskriminering av personer
med funktionshinder. I grundlagen förbjuds
diskriminering av människor på grund av t.ex. kön
och religion. I allt kärvare tider med risk för att
olika grupper hamnar i ett utsatt läge är det
nödvändigt att införa lagar mot diskriminering av
personer med funktionshinder.
Vad här anförts med anledning av motionerna
1998/99:A3 (kd) yrkande 1, 1998/99:A6 (kd) yrkande
1, 1998/99:A10 (kd) yrkande 1 och 1998/99:So376 (kd)
yrkande 7 bör ges regeringen till känna.
4. Frågan om en samordnad lagstiftning m.m.
Kenneth Johansson (c) anför:
Jag vill framhålla att innehållet i de föreslagna
lagarna är väl avvägt. Det finns all anledning att
skärpa diskrimineringslagstiftningen och låta fler
grupper omfattas av lagstiftningen. Emellertid talar
enligt min uppfattning starka skäl för att alla
bestämmelser och diskrimineringsförbud samlas i en
lag. Detta har även påpekats av ett flertal
remissinstanser. Det finns annars risk att enskilda
företagare kommer att få betydande svårigheter att
hantera en så pass komplex lagstiftning som dessa
nya separata lagar innebär. En samordning bör
således göras. I det sammanhanget bör övervägas om
inte även förbud mot diskriminering på grund av
någons kön, nuvarande jämställdhetslag, även skulle
innefattas i en sådan ny lag. Proposition
1997/98:179 Lag om förbud mot diskriminering i
arbetslivet av personer med funktionshinder bör till
följd av det ovan anförda avslås. Vad här anförts
med anledning av motionerna 1997/98:A70 (c) yrkande
2, 1998/99:A703 (c) yrkandena 1 och 3 och
1998/99:K330 (c) yrkande 2 bör ges regeringen till
känna.
Innehållsförteckning
Utskottet
Avsnitt 1 Inledning, disposition av
betänkandet m.m.
Ärendets beredning m.m.
Betänkandet omfattar tre propositioner med delvis
likartat innehåll och motioner som väckts med
anledning av propositionerna. I betänkandet
behandlas också motioner som tar upp andra
diskrimineringsfrågor. Utskottet behandlar
propositionerna parallellt, delfråga för delfråga. I
vissa hänseenden avviker betänkandet från
propositionernas disposition. Så behandlas t.ex.
materiella bestämmelser och bevisfrågor i ett
sammanhang. I vissa delar finns tämligen utförliga
referat av propositionerna. Syftet är bl.a. att
åskådliggöra i vilken utsträckning propositionerna
sammanfaller och i vilka delar de avviker från
varandra.
Socialförsäkrings- resp. socialutskottet har
avgivit yttranden. Dessa återfinns i bilaga 6.
Under ärendets beredning har utskottet uppvaktats
av företrädare för RFSL (Riksförbundet för sexuellt
likaberättigande), Stiftelsen IM-IEKF InterEtniskt
KunskapsForum och Företagarnas Riksorganisation.
Utskottet har också tagit emot skrifter från
enskilda.
Om inte annat anges har de motioner som behandlas i
betänkandet väckts under 1998/99 års riksmöte.
Disposition av betänkandet
Betänkandet har disponerats på följande sätt.
I avsnitt 2 behandlas frågan om behovet av och de
allmänna utgångspunkterna för en ny lagstiftning. En
redovisning lämnas för lagförslagen i huvuddrag. I
detta sammanhang tar utskottet även ställning till
frågan om en samordnad lagstiftning och till vissa
övergripande synpunkter på ombudsmännen.
Avsnitt 3 tar upp lagförslagens ändamålsbestämmelser
och vissa definitionsfrågor.
Avsnitt 4 behandlar reglerna om samverkan och aktiva
åtgärder för etnisk mångfald.
Avsnitt 5 behandlar diskrimineringsförbuden och
anknytande bestämmelser.
Avsnitt 6 avser reglerna om trakasserier m.m.
I avsnitt 7 behandlas påföljdsfrågor.
Avsnitt 8 avser frågor om tillsyn och om
ombudsmännens roll m.m. i den del frågorna inte rör
samordning av funktionerna samt skyldigheten för
arbetsgivare att lämna uppgift om meriter.
Avsnitt 9 avser rättegången.
I avsnitt 10 behandlas frågor om antagande av
lagförslagen, ikraftträdande, anknytande
lagstiftning m.m. och vissa utredningsfrågor.
De följande avsnitten berör frågor utan direkt
anknytning till propositionerna, nämligen:
Avsnitt 11 vissa allmänna frågor om diskriminering
m.m.
Avsnitt 12 antidiskrimineringsklausuler.
I avsnitt 13 finns utskottets hemställan.
Till betänkandet finns även fogat ett antal bilagor:
Bilaga 1 yrkanden
Bilaga 2 lagförslagen i proposition 177
Bilaga 3 lagförslagen i proposition 179
Bilaga 4 lagförslagen i proposition 180
Bilaga 5 Utskottets lagförslag
Bilaga 6 Yttranden från andra utskott
Avsnitt 2 Behovet av ny
lagstiftning m.m.
I detta avsnitt behandlas frågor om behovet av och
de allmänna utgångspunkterna för en ny lagstiftning.
En redovisning lämnas för lagförslagen i huvuddrag.
Utskottet tar först ställning till yrkanden om
avslag på propositionerna. Därefter går utskottet in
på frågan om samordning av diskriminerings-
lagstiftningen. Vissa övergripande synpunkter på
ombudsmännen och deras roll tas också upp. Vidare
behandlas frågan om lagarnas tillämpningsområde och
några andra mer övergripande frågeställningar. Allt
detta är synpunkter som framförts i motioner.
Propositionerna i huvuddrag m.m.
De tre propositionerna innehåller var och en
lagförslag mot diskriminering i arbetslivet. De
föreslagna lagarna är till stora delar likartade i
sin utformning. Det som framför allt skiljer dem åt
är grunden för diskrimineringen. Det finns också
vissa andra avvikelser.
Proposition 177 tar sikte på etnisk diskriminering,
dvs. diskriminering på grund av ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung eller
trosbekännelse, vilket sammanförs i en lagteknisk
term, etnisk tillhörighet. Proposition 179 avser
diskriminering av funktionshindrade, medan
proposition 180 gäller diskriminering på grund av
sexuell läggning.
Propositionerna har föregåtts av tre olika
utredningar som var för sig lagt fram lagförslag.
Det är Räkna med mångfald!, Förslag till lag mot
etnisk diskriminering i arbetslivet m.m. (SOU
1997:174), Förbud mot diskriminering i arbetslivet
på grund av sexuell läggning (SOU 1997:175) och
Förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer
med funktionshinder (SOU 1997:176).
Lagförslagen har arbetsrättslig karaktär. Lagarna
föreslås gälla på hela arbetsmarknaden och avse alla
kategorier arbetstagare liksom även arbetssökande.
De omfattar förbud mot direkt och indirekt
diskriminering. Förbudet mot diskriminering av
arbetssökande omfattar hela rekryteringsförfarandet
och gäller oavsett om det fattas ett
anställningsbeslut. Förbuden skall också omfatta
arbetsgivarens beslut om befordran, utbildning för
befordran, tillämpning av löne- och andra
anställningsvillkor, arbetsledningsbeslut och beslut
om uppsägning, avskedande, permittering eller annan
ingripande åtgärd.
Arbetsgivare åläggs en utrednings- och
åtgärdsskyldighet vid trakasserier arbetstagare
emellan på etnisk grund eller på grund av
funktionshinder eller sexuell läggning. Med
trakasserier avses sådant uppträdande i arbetslivet
som kränker en arbetstagares integritet och som har
samband med etnisk tillhörighet (prop. 177),
arbetstagarens funktionshinder (prop. 179) eller
sexuella läggning (prop. 180). Lagförslagen omfattar
även förbud mot repressalier till följd av en
anmälan om diskriminering.
I proposition 179 (diskriminering på grund av
funktionshinder) föreslås att förbudet mot direkt
diskriminering skall gälla även då en arbetsgivare
vid anställning, befordran eller utbildning för
befordran genom att vidta stöd- och
anpassningsåtgärder kan skapa en situation för en
person med funktionshinder som är likartad som den
för personer utan sådant funktionshinder och det
skäligen kan krävas att arbetsgivaren vidtar sådana
åtgärder.
Skadestånd och ogiltighet föreslås vara de
rättsliga påföljderna vid en överträdelse av
diskrimineringsförbuden. Skadestånd skall också
kunna utgå om arbetstagaren utsätts för repressalier
på grund av en anmälan om diskriminering eller om
arbetsgivaren inte fullgör sin utrednings- och
åtgärdsskyldighet vid trakasserier.
Proposition 177 (etnisk diskriminering) innehåller
även regler om skyldighet för en arbetsgivare att
vidta aktiva åtgärder för att främja etnisk mångfald
i arbetslivet. Skyldigheten omfattar
arbetsförhållanden och rekrytering.
Tillsynen över efterlevnaden av lagarna föreslås
ligga på tre ombudsmän: Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering (prop. 177), Handikappombudsmannen
(prop. 179) och en nyinrättad myndighet,
Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell
läggning (prop. 180). Ombudsmännen föreslås få en
processförande roll med rätt att föra talan i
Arbetsdomstolen. Tvister skall handläggas enligt
lagen om rättegången i arbetstvister.
Den nuvarande Nämnden mot etnisk diskriminering
förelås byta namn till Nämnden mot diskriminering.
Uppgiften skall bl.a. vara att pröva vissa
vitesförelägganden av ombudsmännen.
Den nuvarande lagen mot etnisk diskriminering
föreslås bli upphävd. De uppgifter som Ombudsmannen
mot etnisk diskriminering enligt lagen har i dag i
frågor som ligger utanför arbetslivets område
föreslås att fortsättningsvis bli
förordningsreglerade.
Propositionerna, som lades fram för riksdagen under
senvåren 1998, föreslås träda i kraft den 1 januari
1999 (proposition 177) resp. den 1 april 1999 (de
övriga propositionerna).
Allmänna utgångspunkter för lagförslagen
Proposition 177, etnisk diskriminering
Förekomsten av etnisk diskriminering i samhället
måste i framtiden motverkas på ett mer kraftfullt
sätt än i dag. I detta arbete är en effektiv lag mot
etnisk diskriminering i arbetslivet ett viktigt
instrument. Den nuvarande lagen, som har varit i
kraft sedan den 1 juli 1994, måste skärpas och EU-
anpassas. Utgångspunkten bör vara att skyddet mot
etnisk diskriminering i den svenska lagstiftningen
är lika omfattande som det skydd som EU-medborgare
har när det gäller diskriminering på grund av
nationalitet.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen
genomgripande förändringar av lagstiftningen mot
etnisk diskriminering i arbetslivet i förhållande
till den nu gällande lagen. Denna lag bör därför
ersättas av en ny lag. På längre sikt kan det bli
aktuellt att överväga en samordning av olika
antidiskrimineringsregler. Det är dock angeläget att
den nya lagen mot etnisk diskriminering i
arbetslivet införs nu och inte försenas på grund av
sådana överväganden.
Det är viktigt att en ny lag blir ett
verkningsfullt instrument i arbetet mot etnisk
diskriminering i arbetslivet. Samtidigt är det
nödvändigt att från början följa tillämpningen av de
nya reglerna och analysera om de har några negativa
effekter på bl.a. företagande och arbetsmarknad.
Regeringen avser därför att utvärdera den nya lagen
när den trätt i kraft.
Bestämmelserna i den gällande lagen som avser
uppgifterna för Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering (DO) och Nämnden mot etnisk
diskriminering på andra områden än arbetslivet bör
inte tas in i den nya lagen utan i stället regleras
i instruktionen för respektive myndighet. Regeringen
föreslår att Nämnden mot etnisk diskriminering byter
namn till Nämnden mot diskriminering. Skälet är att
regeringen avser att föreslå att nämndens
arbetsuppgifter utvidgas till andra områden i
arbetslivet.
Proposition 179, diskriminering på grund av
funktionshinder
I propositionen hänvisas till två undersökningar av
Statistiska Centralbyrån (SCB) som utförts på
uppdrag av Handikappombudsmannen. Undersökningarna
visar enligt propositionen att funktionshindrade
förvärvsarbetar i mindre utsträckning än andra och
att det förekommer diskriminerande beteenden mot dem
i arbetslivet.
I gällande rätt finns det inte något uttryckligt
förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer
med funktionshinder. De bestämmelser som i vissa
fall kan tillämpas mot diskriminering är inte
heltäckande och de gäller inte alla arbetsgivare,
arbetssökande och arbetstagare. De
funktionshindrades situation på arbetsmarknaden och
i arbetslivet motiverar åtgärder för att stärka
deras ställning.
Regeringen anser att det finns behov av en lag om
förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer
med funktionshinder och föreslår att en sådan
införs. På längre sikt kan det bli aktuellt att
överväga en samordning av olika
antidiskrimineringsregler. Det är dock angeläget att
en lagstiftning till skydd för funktionshindrade
införs nu och inte försenas på grund av sådana
överväganden.
Det är viktigt att lagen blir ett verkningsfullt
instrument i arbetet mot diskriminering av
funktionshindrade i arbetslivet. Även i denna
proposition sägs att man från början bör följa
tillämpningen av de nya reglerna och analysera om de
har några negativa effekter på bl.a. företagande och
arbetsmarknad. Regeringen avser därför att utvärdera
lagen när den trätt i kraft.
Varje individ som söker eller har en anställning
skall ha rätt att bedömas efter sina personliga
egenskaper och förutsättningar att utföra arbetet
och inte efter schablonuppfattningar om personer som
tillhör en viss grupp. Syftet med lagen är att komma
till rätta med sådana schablonartade och osakliga
bedömningar. Erfarenheter från USA tyder på att en
antidiskrimineringslag främst har en normbildande
och attitydpåverkande effekt. Regeringen anser
emellertid att det också av rättviseskäl finns
anledning att ge funktionshindrade ett med andra
grupper jämförbart skydd. Till detta kommer att en
lag om förbud mot diskriminering ger möjlighet till
kompensation i det enskilda fallet.
Proposition 180, diskriminering på grund av sexuell
läggning
Sexuell läggning är en privatsak som saknar
betydelse i arbetslivet. Arbetsgivare bör därför
inte alls beakta arbetssökandes eller arbetstagares
sexuella läggning. För att arbetsgivare inte skall
göra detta kan olika medel tillgripas. Vid sidan av
olika slag av attitydpåverkande åtgärder kan
lagstiftning vara ett sådant medel. Lagstiftning
antas ju i sig ha en attitydpåverkande effekt.
I gällande rätt finns det inte något uttryckligt
förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av
sexuell läggning. De bestämmelser som i vissa fall
kan tillämpas mot diskriminering är inte heltäckande
och de gäller inte alla arbetsgivare, arbetssökande
och arbetstagare.
Undersökningar visar att det förekommer otillbörlig
diskriminering i arbetslivet. Enligt regeringens
mening är den attitydpåverkan som sker inte
tillräcklig. Mot denna bakgrund anser regeringen att
det finns behov av lagstiftning och att det är dags
att genom förbudsregler i lag markera ett
avståndstagande mot diskriminering. Det bör slås
fast att sexuell läggning inte har och inte får ha
betydelse i arbetslivet. På längre sikt kan det bli
aktuellt att överväga en samordning av olika
antidiskrimineringsregler. Det är dock angeläget att
en lagstiftning till skydd mot diskriminering på
grund av sexuell läggning införs nu och inte
försenas på grund av sådana överväganden.
Även i denna proposition betonas vikten av att
lagen blir ett verkningsfullt instrument i arbetet
mot diskriminering, samtidigt som det enligt
regeringen är nödvändigt att från början följa
tillämpningen av de nya reglerna och analysera om de
har några negativa effekter på bl.a. företagande och
arbetsmarknad. Regeringen avser därför att utvärdera
lagen när den trätt i kraft.
Varje individ som söker eller har en anställning
skall ha rätt att bedömas efter sina personliga
egenskaper och förutsättningar att utföra arbetet.
Det går inte att dra några slutsatser om en persons
förutsättningar att utföra ett arbete efter hans
eller hennes sexuella läggning.
På längre sikt kan en antidiskrimineringslag antas
ha en normbildande och attitydpåverkande effekt. Den
viktigaste effekten av en sådan lag på kort sikt är
dock att den bidrar till upprättelse och ekonomisk
kompensation för den som blivit utsatt för
diskriminering.
Fråga om avslag på propositionerna
Avslagsyrkanden
Moderaterna förklarar i motion K336 att
diskriminering i alla sina former är uttryck för
mänskliga fördomar. Möjligheterna att påverka
mänskligt beteende med politiskt beslutsfattande är
dock begränsade. En grundval för ett humanistiskt
och demokratiskt samhälle är att varje människa
bemöts med respekt för den han eller hon är. Enligt
Moderaterna kan därför lagstiftning vara befogad för
att hävda den enskildes rätt och okränkbarhet. De
förslag som lagts fram av regeringen uppfyller
emellertid inte de krav som bör ställas på en sådan
lagstiftning.
Det finns enligt Moderaterna ett flertal nackdelar
med förslagen. De tar uteslutande sikte på
arbetsmarknaden. Detta är en begränsning eftersom
diskriminering förekommer på olika samhällsområden.
Förslagen är även begränsade till tre
diskrimineringsgrunder. Även om dessa sannolikt är
de vanligaste grunderna för diskriminering kan
begränsningen bidra till intrycket att
diskriminering på andra grunder är godtagbart.
Sverige har redan en krånglig och svåröverskådlig
lagstiftning på arbetsrättens område. Utformningen
av de föreslagna lagarna medför betydande risker för
att ytterligare sten läggs på bördan. Detta gäller
särskilt små arbetsgivare. De bestämmelser som
gäller rekryteringsprocessen leder till att
anställningsförfarandet blir byråkratiserat.
Förslagen innebär också att arbetsgivaren tvingas
att på olika sätt gardera sig mot anklagelser för
diskriminering. Detta kan i sin tur leda till andra
integritetskränkningar. Vidare kan det ifrågasättas
om det är rimligt med en ordning där någon kan
ådömas skadestånd oavsett om han eller hon har haft
för avsikt att direkt eller indirekt diskriminera.
Den nuvarande arbetsrättsliga lagstiftningen är
svåröverskådlig. Genom utformningen av lagförslagen
kompliceras den arbetsrättsliga lagstiftningen
ytterligare. Till detta bidrar den omständigheten
att regeringen valt att föreslå tre parallella lagar
i stället för en gemensam.
Enligt Moderaterna blir det en ordning där skyddet
mot diskriminering både omfattar olika områden av
samhällslivet och är olika långtgående. Vissa slag
av diskriminering regleras civilrättsligt och andra
straffrättsligt. Tillsynen skiljer sig också mellan
de olika formerna av diskriminering. Den
förfördelade skall ibland vända sig till polisen och
ibland till någon av ombudsmännen. Samtidigt pågår
bl.a. översyn av jämställdhetslagen och en
utvärdering av likheter och olikheter mellan
Handikappombudsmannens verksamhet och övriga
ombudsmän.
Moderaterna konstaterar att Statens invandrarverk
ansett att en lagstiftning om mänskliga rättigheter
är att föredra framför en separat lag mot etnisk
diskriminering och att verket avvisar förslag som
inte innebär en samordning av alla de
diskrimineringsregler som bör gälla. Partiet delar
verkets uppfattning och anser att det är nödvändigt
att få till stånd en samordnad lagstiftning. En
sådan samordning bör syfta till att få en så
enhetlig och generell lagstiftning om mänskliga
rättigheter som möjligt. Samordning är nödvändig för
att parterna på arbetsmarknaden skall kunna tillämpa
lagen.
Med hänvisning till motion K336 har Moderaternas
företrädare i utskottet framställt yrkande om avslag
på propositionerna.
Moderaterna har i samma motion (yrk. 2) framfört
att samordningen även bör omfatta de fyra
ombudsmannainstituten, Jämställdhetsombudsmannen
(JämO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO),
Handikappombudsmannen (HO) och den föreslagna
Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell
läggning. Detta yrkande behandlas av
Konstitutionsutskottet.
Även Centerpartiet i kommittémotionerna 1997/98:A70
(yrk. 1) och A703 (yrk. 1 och 2) yrkar avslag på
propositionerna med hänvisning till att lagförslagen
till sin uppbyggnad och tekniska utformning mycket
påminner om varandra och att samordning därför bör
ske. - Utskottet återkommer till motionen i det
följande.
Utskottets ställningstagande i fråga om avslag på
propositionerna
Utskottet kan till en början konstatera att de
framställda avslagsyrkandena inte grundas på ett
avvisande av lagstiftning mot diskriminering i sig.
Det som är gemensamt för Moderaternas och
Centerpartiets inställning är att lagstiftningen mot
diskriminering inte bör splittras upp i olika lagar.
Centerpartiet anser att de nu framlagda lagförslagen
borde ha samordnats, medan Moderaternas
argumentering är mera vittsyftande såtillvida att
partiet ser en enhetlig och generell lagstiftning om
mänskliga rättigheter som en möjlighet. Som kommer
att framgå efterlyser även andra motioner en mer
samordnad lagstiftning, men önskemålet leder inte
där till ett avvisande av de nu framlagda förslagen.
Även arbetsmarknadsutskottet kan se fördelar med en
mer samordnad lagstiftning, vilket utskottet
återkommer till nedan. Denna inställning leder
emellertid inte fram till att lagförslagen bör
avslås. Lagstiftning på de områden som avses i
propositionerna är mycket angelägen, och några
större olägenheter bör inte vara förknippade med
separata författningar. Det finns alltså inte skäl
att skjuta på genomförandet av de nu aktuella
lagförslagen i avvaktan på en samordning av dem, än
mindre att inte genomföra dem av de skäl som
Moderaterna framför.
Utskottet, som således anser att lagförslagen bör
genomföras, avstyrker med det anförda yrkandena om
avslag på propositionerna.
Samordnad lagstiftning m.m.
Motioner
I ett antal motioner framförs krav på en samordnad
lagstiftning.
Det gäller till en början Moderaterna i den
förutnämnda motionen K336 i enlighet med vad som
redovisats ovan.
Lars Lindblad m.fl. (m) begär i motion A722 (yrk. 4)
att regeringen skyndsamt skall utreda ett samlat
skydd som omfattar även andra delar av samhället och
inte bara arbetslivet.
Vänsterpartiet framställer i tre motioner,
1997/98:A67 (yrk. 1 delvis), A5 (yrk. 1) och A9
(yrk. 1), yrkanden om att en utredning tillsätts med
uppdrag att lägga fram ett förslag om en samlad
lagstiftning. Partiet anser att det är glädjande att
Sverige äntligen får en lagstiftning mot etnisk
diskriminering värd namnet. Den nuvarande lagen är
näst intill meningslös, sägs det i motionen. Det
påpekas att partiet i snart tio år krävt en
effektivare lagstiftning. Den föreslagna lagen
kommer att betyda att Sverige på ett tydligare sätt
genomför sina konventionsåtaganden vad gäller
åtgärder mot etnisk diskriminering på
arbetsmarknaden.
Vänsterpartiet delar också regeringens uppfattning
att det föreligger behov av lagstiftning mot
diskriminering i arbetslivet av personer med
funktionshinder. Partiet hänvisar till flera
undersökningar - bl.a. de två SCB-undersökningarna
som nämnts ovan - som visar att arbetsgivare är
negativt inställda till att anställa
funktionshindrade. Enligt partiet är det också
viktigt att det införs en lag mot diskriminering i
arbetslivet på grund av sexuell läggning. En sådan
lag skulle kunna bidra till upprättelse och
ekonomisk kompensation för den som utsatts för
diskriminering, och den skulle mer långsiktigt kunna
påverka attityder och normbildning.
Enligt Vänsterpartiet finns det mycket som talar
för att samla alla bestämmelser om diskriminering på
arbetsmarknaden i en lag. Arbetet med att åstadkomma
en samordnad lagstiftning skulle bli relativt
omfattande. Partiet anser att det är viktigt att de
föreslagna lagarna antas. Regeringen bör därefter
omgående tillsätta en utredning med uppgift att
lägga fram förslag om en samlad
antidiskrimineringslagstiftning.
Kristdemokraterna förklarar i kommittémotionerna A3
(yrk. 1 och 2), A6 (yrk. 1 och 2) och A10 (yrk. 1
och 2) att partiet ser det som mycket angeläget att
man i arbetslivet genom den nya lagstiftningen kan
få ett nytt verktyg att ta itu med olika typer av
diskriminering. Respekten för alla människors
integritet är en förutsättning för ett civiliserat
och demokratiskt samhälle. Enligt partiet är det
dock omotiverat att för detta ändamål skapa tre nya
lagar med nästan identisk uppbyggnad. För många
företagare, men också för enskilda arbetstagare,
innebär den föreslagna ordningen onödigt krångel och
en mer svåröverblickbar situation vad gäller
diskriminering i arbetslivet. Partiet anser därför
att lagförslagen med fördel skulle kunna samordnas.
Vidare anser Kristdemokraterna att det verkar
omotiverat att ha tre parallella myndigheter eller
institut för att hantera frågor om diskriminering i
arbetslivet. Partiet föreslår därför att de tre
myndigheterna samlas i en. Härigenom skulle
ombudsmännen kunna samarbeta på ett kraftfullt sätt.
Centerpartiet, som enligt vad som framgått ovan
yrkar avslag på propositionerna främst med
hänvisning till kravet på en samordnad lagstiftning,
anser i motionerna 1997/98:A70 (yrk. 2) respektive
A703 (yrk. 3) att det i och för sig finns starka
skäl att skärpa diskrimineringslagstiftningen och
att denna även bör omfatta fler grupper. Starka skäl
talar också för en sammanföring av alla bestämmelser
och diskrimineringsförbud i en lag. Frågan om en
samordning har inte utretts ordentligt. Det är
därför ett märkligt påstående att det skulle bli ett
alltför omfattande arbete att sammanföra lagarna
till en enda. Partiet anser att man vid utarbetandet
av en ny lag även bör överväga om inte förbud mot
könsdiskriminering borde innefattas. Det skulle då
även vara möjligt att sammanföra
ombudsmannainstitutionerna till en
diskrimineringsombudsman.
Motsvarande förslag framställer Sofia Jonsson och
Åsa Torstensson (båda c) i motion K330 (yrk. 2).
Folkpartiet framför i de tre kommittémotionerna A4
(yrk. 3), A8 (yrk. 3) och 1997/98:A68 (yrk. 3)
uppfattningen att det behövs en övergripande översyn
och samordning av alla dagens bestämmelser mot
diskriminering. Partiet, som ställer sig positivt
till förslagen, anser att de bara är en av många
insatser som måste göras för att komma till rätta
med diskriminering i samhället.
Miljöpartiet genom Barbro Johansson m.fl. instämmer
i motion 1997/98:A69 i regeringens ställningstagande
att den nya lagen om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet i nuläget inte bör
försenas av ytterligare utredningar om hur de olika
antidiskrimineringslagarna skall samordnas. Genom
motionärerna har Miljöpartiet dock, utan att
framställa något särskilt yrkande, förklarat att man
på sikt vill ha en sådan samordning.
I detta sammanhang tar utskottet även två motioner
med förslag om utvärdering.
I motion So310 (yrk. 7) av Thomas Julin m.fl. (mp)
betonas vikten av att den nya lagen mot
diskriminering av funktionshindrade följs upp på ett
bättre sätt än vad som enligt motionärerna varit
fallet beträffande de funktionshindrades rätt till
insatser.
Den förutnämnda motionen A722 (yrk. 3) av Lars
Lindblad m.fl. (m) tar också upp betydelsen av
utvärdering. Motionärerna pekar på risken att de nya
lagarna blir ett slag i luften. Därför är det
centralt med en utvärdering efter två år för att se
om lagarna givit den effekt som varit åsyftad.
Annars måste man överväga att ändra eller avskaffa
lagarna.
Utskottets ställningstagande i fråga om samordnad
lagstiftning m.m.
Gemensamt för flertalet av de nu behandlade
motionerna är önskemålet om en på det ena eller
andra sättet ökad samordning av lagstiftningen mot
diskriminering eller av tillsynen över
lagstiftningen.
Ett antal linjer kan urskiljas:
- lagstiftningen bör inte begränsas till arbetslivet
(m)
- lagstiftningen bör inte begränsas till de nu
ifrågavarande diskrimineringsgrunderna (m)
- en samordnad och generell lagstiftning om
mänskliga rättigheter med en samordnad
ombudsmannainstitution direkt underställd riksdagen
är att föredra (m)
- alla bestämmelser om diskriminering i arbetslivet
bör samlas i en lag och en utredning bör tillsättas
(v, c, mp - ej yrkande)
- de nu aktuella tre lagförslagen bör samordnas (kd)
- ombudsmannainstitutionerna bör samordnas (c - ej
särskilt yrkande)
- alla nuvarande bestämmelser mot diskriminering bör
samordnas (fp)
Som framgår av utskottets ställningstagande ovan
till frågan om avslag på propositionerna delar
utskottet regeringens ståndpunkt att det är
angeläget att de föreslagna diskrimineringslagarna
införs och att de inte fördröjs av ytterligare
utredningar om samordning. Utskottet har dock
förståelse för de synpunkter som förs fram om det
önskvärda i att försöka åstadkomma en samordnad
diskrimineringslagstiftning. Ett tungt skäl är att
en samordnad lagstiftning blir mer överskådlig än om
lagreglerna finns i olika författningar. Det är inte
uteslutet att en mer enhetlig lagstiftning ger ett
tydligare budskap om att diskriminering inte kan
accepteras.
Samtidigt går det inte att bortse från att
karaktären hos de olika diskrimineringsgrunderna kan
medföra att det behövs speciella regleringar och
olika lagtekniska lösningar. Ett exempel på detta
finns i de nu framlagda förslagen. Utskottet syftar
på den särskilda regeln om stöd- och
anpassningsåtgärder i förhållande till
funktionshindrade arbetssökande. Även om
diskriminering i grunden är ett och samma fenomen,
kan den ta sig olika uttryck beroende på vem den
riktas mot. Det är inte givet att den skall bemötas
på samma sätt oberoende av vilken förklaringen är
till varför den förekommer. Även det aktiva arbetet
mot diskriminering kan behöva utformas olika vid
skilda slag av diskriminering. Utskottet kan här
peka på det mångfaldsarbete som föreslås i lagen
med åtgärder mot etnisk diskriminering. Lagreglerna
motsvarar bara delvis jämställdhetslagens regler om
aktiva åtgärder.
Socialförsäkringsutskottet och socialutskottet har
båda i sina yttranden uttalat sig för en samordning.
Socialförsäkringsutskottet anför att en samlad
lagstiftning är att föredra, medan socialutskottet
ser fördelar med en lagteknisk samordning av olika
diskrimineringsregler.
Av propositionerna framgår att regeringen anser det
nödvändigt att från början följa tillämpningen av
lagarna och analysera eventuella negativa effekter
för bl.a. företagande och arbetsmarknad. En
utvärdering skall initieras efter ikraftträdandet.
Arbetsmarknadsutskottet anser att en samordning bör
övervägas och avser då i första hand lagstiftningen
mot etnisk diskriminering, diskriminering på grund
av funktionshinder resp. på grund av sexuell
läggning. Av flera skäl bör man låta lagarna verka
under någon tid innan en utredning får uppdraget att
överväga möjligheterna till samordning. På det
sättet kommer även erfarenheter från tillämpningen
att kunna ingå i underlaget för frågan om
samordning. Utskottet utgår alltså från att ett
sådant utredningsarbete kommer att sättas i gång på
lite sikt. Utskottet kan även tänka sig att man i
det sammanhanget överväger vilka för- och
nackdelarna skulle vara att även låta
jämställdhetslagstiftningen ingå i en samordning.
Frågan om ombudsmännen och deras roll och om
eventuell samordning av ombudsmannainstitutionerna
har ett naturligt samband med lagstiftningsfrågan.
Utskottet utgår från att även den saken kommer att
ingå i en framtida utredning.
Vad som nu har anförts bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna. Utskottet avstyrker de nu
behandlad motionerna 1997/98:A67 (yrk. 1 delv.),
1997/98:A68 (yrk. 3), 1997/98:A70 (yrk. 2), A3 (yrk.
1 och 2), A4 (yrk. 3), A5 (yrk. 1), A6 (yrk. 1 och
2), A8 (yrk. 3), A9 (yrk. 1), A10 (yrk. 1 och 2),
A703 (yrk. 3), A722 (yrk. 3 och 4), K330 (yrk. 2),
K336 (yrk. 1 delv.) och So310 (yrk. 7) i den mån de
inte kan anses tillgodosedda med vad utskottet
anfört.
Övergripande synpunkter på lagförslagen
Motion
Folkpartiet betonar i två kommittémotioner,
1997/98:A68 (yrk. 2) och A4 (yrk. 2), att en
huvudfråga är att skapa flera arbeten genom företag.
Ett i och för sig lovvärt lagförslag kan få till
konsekvens att man genom orimliga krav slår undan
benen på företagare, t.ex. när det gäller
skadestånd.
Utskottets ställningstagande
De framlagda lagförslagen ger uttryck för den mycket
viktiga principen om varje individs rätt att bli
bedömd efter personliga egenskaper och
förutsättningar. För de allra flesta människor är
arbetslivet och deltagande i det av största
betydelse för tillvaron, socialt och ekonomiskt. Att
bli bemött och bedömd på ett osakligt, irrelevant
eller godtyckligt sätt är därför särskilt allvarligt
när det sker i arbetslivet. Lagstiftning är ett sätt
att motverka sådant beteende.
Lagarna bör kunna bli en maning till arbetsgivare
att vara mer noggranna och omsorgsfulla t.ex. i en
rekryteringsprocedur. Utskottet vill inte förneka
att de nya reglerna kan innebära merarbete för
arbetsgivare och ökade krav på administrativa
rutiner. Detta skall å andra sidan vägas mot att
arbetsgivaren fortfarande kommer att ha en
principiell val- och handlingsfrihet så länge som
diskriminerande orsaker inte finns med i bilden och
så länge som rutiner och liknande inte får
diskriminerande effekter. En mer omsorgsfull
rekryteringsprocess bör ligga i arbetsgivarens
intresse, eftersom förutsättningarna då blir bättre
att finna den som är mest lämpad för ett visst
arbete, vilken i sin tur gagnar företaget. Att var
och en skall bemötas efter sina egenskaper och
förutsättningar betyder att mänskliga resurser inte
hålls tillbaka. Lagstiftning mot diskriminering kan
i en mening därför sägas vara en tillväxtfaktor.
Det viktigaste med diskrimineringslagstiftning är
de mera långsiktigt normbildande effekterna i
samhället. Förekomsten av lagstiftning är inte bara
en markering från statsmakterna. Lagstiftningen kan
också vara ett stöd för den som inte själv vill
diskriminera men som känner sig tvungen att
tillmötesgå verkliga eller inbillade krav från olika
håll.
Samtidigt får man inte ha en övertro på
lagstiftningens effekter. Diskriminering kan inte i
ett slag lagstiftas bort. Förbudsregler måste
kompletteras av andra insatser, både från samhällets
och enskildas sida. Den ordning som blir följden av
att de nu framlagda förslagen genomförs innebär inte
bara skadeståndssanktionerade förbudsregler. I lagen
med åtgärder mot etnisk diskriminering införs ett
krav på arbetsgivaren att genomföra framåtsyftande
åtgärder för etnisk mångfald. De ombudsmän som skall
verka på de olika områdena får en pådrivande,
opinionsbildande och rådgivande roll.
Utskottet avstyrker med det anförda motionerna
1997/98:A68 (yrk. 2) och A4 (yrk. 2).
Lagarnas tillämpningsområde m.m.
Motion
Vänsterpartiet föreslår i motion 1997/98:A67 att
riksdagen uppdrar åt regeringen att utreda om lagen
om åtgärder mot etnisk diskriminering också bör
omfatta utbildnings- och värnpliktsväsendena (yrk. 1
delv.).
Socialförsäkringsutskottet har enligt sitt yttrande
inte funnit anledning att förorda en utvidgning av
tillämpningsområdet bl.a. med hänvisning till den
roll som tilldelats Integrationsverket att ha ett
övergripande ansvar för att verka för lika
rättigheter och möjligheter oavsett etnisk eller
kulturell bakgrund, att förebygga och motverka
diskriminering, främlingsfientlighet och rasism samt
för att nyanlända invandrare får stöd för sin
integration i det svenska samhället.
Utskottets ställningstagande
Den föreslagna lagen om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet har, på samma sätt som
jämställdhetslagen, en arbetsrättslig karaktär, dvs.
den reglerar förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare. Den är även anknuten till det
arbetsrättsliga regelverket i övrigt exempelvis i
fråga om sanktionssystem och rättegångsregler. Detta
talar emot en utvidgning av tillämpningsområdet. Det
finns dock skäl att framhålla att de berörda
grupperna omfattas av arbetsmiljölagen (1977:1160).
Vid trakasserier kan enskilda som tillhör dessa
grupper få ett visst skydd genom de föreskrifter om
kränkande särbehandling som Arbetarskyddsstyrelsen
utfärdat. Utskottet ställer sig därför inte bakom
kravet på en utredning om utvidgning av
tillämpningsområdet. Motion 1997/98:A67 (yrk. 1
delv.) avstyrks.
Generell lagstiftning för funktionshindrade
Motion
Kristdemokraterna anser i kommittémotion So376 att
det bör införas en generell lagstiftning mot
diskriminering av funktionshindrade. En sådan
lagstiftning skulle alltså inte bara begränsas till
arbetslivet (yrk. 7).
Socialutskottets yttrande
Enligt yttrandet från socialutskottet avser
regeringen att tillsätta en utredning som skall få
till uppgift bl.a. att se över formerna för en
reglering av förbudet mot diskriminering av
funktionshindrade i näringsverksamhet.
Socialutskottet förordar att resultatet av den
utredningens arbete samt effekterna av den nu
föreslagna lagen om förbud mot diskriminering av
funktionshindrade i arbetslivet avvaktas innan
frågan om en generell lagstiftning mot
diskriminering av funktionshindrade övervägs.
Utskottets ställningstagande
Arbetsmarknadsutskottet instämmer i vad
socialutskottet anfört.
Motion So376 (yrk. 7) avstyrks därför.
Förhållandet till jämställdhetslagen
Yvonne Ruwaida (mp) anser i motion Sf635 att
lagstiftningen mot etnisk diskriminering bör vara
lika stark som jämställdhetslagen. Hon hänvisar till
en annan motion som behandlas i detta betänkande,
1997/98:A69, i vilken bl.a. möjligheten till positiv
särbehandling förordas (yrk. 13). Motionären vill ha
ett tillkännagivande om att den lag som avser etnisk
diskriminering skall vara lika stark som
jämställdhetslagen.
Arbetsmarknadsutskottet kommer i den följande
framställningen in på frågor om bl.a. positiv
särbehandling. Motionären tycks emellertid i denna
motion skjuta in sig på hur lagarna förhåller sig
till varandra, inte vad reglerna faktiskt
innehåller. Utskottet kan inte se hur man genom
någon enkel jämförelse skulle kunna fastställa att
den ena lagen är starkare än den andra. Motionen
avstyrks.
Avsnitt 3 Ändamål och vissa
definitioner
Proposition 177, etnisk diskriminering
Ändamål
Lagens ändamål anges vara att främja etnisk mångfald
i arbetslivet. Det är ett vidare ändamål än den
nuvarande lagens ändamål att motverka etnisk
diskriminering.
Personkretsen
I fråga om etnisk diskriminering är
diskrimineringsgrunderna desamma som i den nuvarande
lagen och i brottsbalksbestämmelsen om olaga
diskriminering. Diskrimineringsgrunderna är således
ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung
eller trosbekännelse, sammanfört till begreppet
etnisk tillhörighet. Diskriminering kan anses
föreligga även om den drabbade inte själv
identifierar sig som tillhörig eller faktiskt
tillhör en viss etnisk grupp, vars medlemmar
arbetsgivaren inte vill anställa. Ett exempel som
nämns i propositionen är att den drabbade har ett
namn som arbetsgivaren förmodar innebär viss etnisk
tillhörighet eller att en arbetssökande eller
arbetstagare är gift med eller sambo med en person
med viss etnisk tillhörighet. Det är alltså fråga om
såväl faktisk som förmodad etnisk tillhörighet.
Proposition 179, diskriminering på grund av
funktionshinder
Ändamål
Lagens ändamål anges vara att motverka
diskriminering i arbetslivet av personer med
funktionshinder. I detta ligger enligt propositionen
att ge personer med funktionshinder en rätt till
individuell och saklig behandling.
Ändamålsbestämmelsen skall uppfattas som en
programförklaring och ett sätt att markera
avståndstagande från diskriminering i arbetslivet av
personer med funktionshinder.
Personkretsen
Skyddskretsen knyter an till den definition som
antagits av WHO. Med funktionshinder avses någon
form av fysisk, psykisk eller begåvningsmässig
begränsning av en persons funktionsförmåga.
Begränsningen skall till följd av sjukdom eller
skada vara medfödd eller förvärvad. Även
begränsningar som kan förväntas uppkomma i framtiden
omfattas. Funktionshindret skall därutöver vara
varaktigt. Som exempel på sådana begränsningar som
kan uppkomma i framtiden nämns i propositionen
hivpositiva liksom cancer- och MS-sjuka. Vad som
avses är att en person är bärare av en sjukdom som
kan påverka funktionsförmågan i framtiden. Sjukdomen
skall vara konstaterad. Däremot avses inte att någon
har anlag för en sådan sjukdom. Det är inte graden
av funktionsnedsättning som är avgörande utan
förekomsten av ett funktionshinder.
Att funktionshindret är varaktigt innebär att
begränsningar till följd av skada eller sjukdom som
är av övergående natur, t.ex. en bruten arm, inte
omfattas av lagens skydd. Personer med
socialmedicinska problem, t.ex. missbrukare, faller
utanför lagens tillämpningsområde. Dessa personer
omfattas dock om de kan anses vara funktionshindrade
enligt lagens definition.
Frågan om funktionshindret även innebär ett
arbetshandikapp har inte någon betydelse för
avgränsningen av personkretsen. Begreppet
arbetshandikapp har däremot betydelse för olika
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Begreppet funktionshinder omfattar inte av
arbetsgivaren felaktigt förmodade funktionshinder.
Proposition 180, diskriminering på grund av sexuell
läggning
Ändamål
Lagens ändamål anges vara att motverka
diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell
läggning. På motsvarande sätt som i proposition 179
skall bestämmelsen uppfattas som en
programförklaring och ett sätt att markera
avståndstagande från diskriminering på grund av
sexuell läggning.
Personkretsen
Sexuell läggning är en lagteknisk term som anger den
skyddade personkretsen. Begreppet avgränsas till att
avse endast homosexuell, bisexuell och heterosexuell
läggning. Alla människor har någon av dessa tre
typer av sexuell läggning. Andra typer av sådan
läggning är inte kända, sägs det i propositionen.
Olika sexuella variationer eller sexuella beteenden
som finns hos såväl hetero-, bi- som homosexuella
personer faller utanför lagens tillämpningsområde.
Utredningen har beskrivit dessa variationer som
uttryck för sexualitet som ligger på toppen av eller
går utöver den sexuella läggningen, som exempel
nämns pedofili och exhibitionism. En person kan ses
som heterosexuell och pedofil - däremot inte som
enbart pedofil. Lagen ger inte heller skydd för
transsexuella, eftersom transsexualitet enligt
propositionen är en fråga om könstillhörighet och
inte om sexuell läggning.
Vilken sexuell läggning någon har bör enligt
propositionen bedömas i första hand efter hur
personen själv identifierar sig.
Utskottets ställningstagande
Ändamålsreglerna
Varje individ bör ha rätt att i arbetslivet slippa
bli bedömd utifrån osakliga, irrelevanta,
godtyckliga eller kränkande utgångspunkter. En
arbetsgivare får därför inte bedöma en arbetssökande
eller arbetstagare efter schablonuppfattningar om
egenskaper som tillskrivs personer som tillhör samma
grupp.
I likhet med regeringen anser utskottet att ett
viktigt ändamål med de föreslagna lagarna är att
markera avståndstagande från diskriminering på grund
av etnisk tillhörighet, funktionshinder eller
sexuell läggning. Utskottet utgår från att lagarna i
första hand får en normbildande och
attitydpåverkande effekt.
Vad gäller lagen om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet ansluter sig utskottet
också till att den ges ett vidare ändamål, nämligen
att främja mångfald i arbetslivet.
Definitionen av begreppet etnisk tillhörighet
Etnisk tillhörighet är en lagteknisk term som bl.a.
inbegriper begreppet "ras". Utskottet vill här
erinra om vad konstitutionsutskottet uttalat i
betänkandet 1997/98:KU29 om att regeringen bör göra
en genomgång av i vilken utsträckning begreppet ras
förekommer i svenska författningar som inte grundas
på internationella texter och om möjligt föreslå en
annan definition. Som nämnts ovan överensstämmer den
nu föreslagna innebörden av begreppet etnisk
tillhörighet med de diskrimineringsgrunder som redan
i dag finns såväl i brottsbalkens bestämmelse om
olaga diskriminering som i den nuvarande lagen mot
etnisk diskriminering. Utskottet ser det som en
fördel om samma kriterier används här. Utskottet
ansluter sig till den föreslagna definitionen av
etnisk tillhörighet.
Regeringen har föreslagit att såväl faktisk som av
arbetsgivaren förmodad etnisk tillhörighet skall
omfattas av lagen. Även personer som är gifta med
eller är sambo med någon med viss etnisk
tillhörighet bör omfattas. Att arbetsgivaren
medvetet missgynnar någon som han eller hon
uppfattar tillhöra en viss etnisk grupp eller någon
som har anknytning till den etniska gruppen är
enligt utskottet inte mindre stötande än då
arbetsgivaren missgynnar någon som själv tillhör den
etniska gruppen. Utskottet ansluter sig därför till
regeringens förslag att dessa personer bör omfattas
av lagens skydd.
Definitionen av begreppet funktionshinder
Utskottet delar regeringens uppfattning att
skyddskretsen bör göras vid. Det är inte lämpligt
att i lagen räkna upp konkreta funktionshinder som
skall omfattas, bl.a. med hänsyn till att vad som
betraktas som ett funktionshinder kan ändras med
tiden, allt eftersom t.ex. nya behandlingsmetoder
kommer i bruk. Det bör i stället överlämnas till
rättstillämpningen att utveckla praxis som mer i
detalj bestämmer personkretsen.
En grupp som omfattas av definitionen är de som är
bärare av sjukdomar som har ett progressivt förlopp.
I propositionen nämns som exempel hiv-positiva eller
cancersjuka. Dessa sjukdomar kan med stor
sannolikhet medföra att den sjuke med tiden blir
allt sämre. Om, och i så fall i vilken omfattning,
ett sådant sjukdomstillstånd kommer att leda till
funktionshinder kan nog många gånger vara svårt att
bedöma på förhand. I propositionen föreslås därför
att personer med sjukdomar av det slag som kan
förväntas medföra funktionshinder i framtiden
omfattas så snart sjukdomen är konstaterad.
Utskottet behandlar diskrimineringsförbuden nedan i
avsnitt 5, men vill redan nu påpeka att bedömningen
av huruvida någon befinner sig i en likartad
situation som någon annan utan samma sjukdom får
bedömas med utgångspunkt i de funktionshinder som
eventuellt finns vid jämförelsetidpunkten.
Utskottet ansluter sig också till det som sägs i
propositionen om att det är funktionshindret i sig
och inte graden som skall vara avgörande för vem som
omfattas av lagen samt att socialmedicinska problem
skall falla utanför såvida de inte medfört ett
funktionshinder i lagens mening.
Till skillnad från regeringen anser utskottet att
lagen även skall omfatta en missgynnande behandling
som har samband med ett felaktigt antagande från
arbetsgivarens sida om att arbetstagaren har ett
visst funktionshinder. Vad utskottet anfört om
felaktigt förmodade funktionshinder bör godkännas av
riksdagen.
Definitionen av begreppet sexuell läggning
Med den föreslagna definitionen omfattas alla
människor av lagens skydd. Begreppet sexuell
läggning är en lagteknisk term som kan sägas ta
sikte på en individs känslomässiga relationer,
erotiska fantasier och fysiska sexuella aktiviteter.
Regeringen har föreslagit att vad som kallas
sexuella variationer eller beteenden inte skall
omfattas av lagens skydd. Det är i stället den
sexuella läggningen som är grunden för skyddet.
Utskottet ser saken på följande sätt. Att ha
homosexuellt umgänge eller att bo och leva
tillsammans med någon av samma kön är ett naturligt
uttryck för den homosexuella läggningen.
Arbetsgivaren skall därför inte med framgång kunna
hänvisa till att det var detta som var orsak till
hans handlande. Att t.ex. söka sig till miljöer där
homosexuella möts kan också sägas vara ett naturligt
uttryck för en homosexuell läggning. Arbetsgivaren
skall därför inte heller kunna freda sig med en
invändning av detta slag så länge som beteendet inte
har betydelse för anställningen. Utgångspunkten
måste enligt utskottets mening vara att beteenden
som har ett sådant naturligt samband med den
sexuella läggningen, och detta oavsett vilken
läggning det är fråga om, endast i mycket speciella
fall skulle kunna tillåta några slutsatser om en
persons lämplighet för en viss anställning. De nya
reglerna skulle annars bara bli ett skenbart skydd.
För att arbetsgivaren skall ha framgång med en
invändning om att det var beteendet och inte
läggningen som styrt hans handlande måste saken
således ha relevans för frågan om arbetstagarens
eller arbetssökandens lämplighet för arbetet.
Som regeringen föreslagit bör däremot lagen inte ge
skydd åt sådana sexuella variationer som kan finnas
hos både hetero-, bi- och homosexuella och som i
propositionen exemplifieras med pedofili eller
exhibitionism. Sådant beteende har nämligen inte
samband med den sexuella läggningen i sig.
Av samma skäl som beträffande etnisk tillhörighet
anser utskottet att sådant missgynnande som har
samband med arbetsgivarens felaktiga antagande om
viss sexuell läggning hos arbetstagaren eller
arbetssökanden skall omfattas av lagen. Vad som
anförts om felaktigt förmodad sexuell läggning bör
godkännas av riksdagen.
Vilken sexuell läggning en person har bör bedömas i
första hand efter hur individen själv identifierar
sig.
Bevisningen
I avsnitt 5 tar utskottet upp bevisfrågorna i
diskrimineringstvister. Redan här skall dock något
kort beskrivas hur förslagen utformats när det
gäller bevisningen om diskrimineringsgrunderna, dvs.
att den som anser sig diskriminerad har en viss
etnisk tillhörighet, ett funktionshinder eller en
viss sexuell läggning.
Den som anser sig diskriminerad skall bevisa att
det föreligger en diskrimineringsgrund. Detta
innebär vid direkt etnisk diskriminering att
arbetstagaren eller arbetssökanden i ett första steg
skall styrka att det finns en etnisk faktor. Vid
diskriminering av en funktionshindrad skall på
motsvarande sätt den som anser sig diskriminerad
styrka att han eller hon är funktionshindrad. I
proposition 179 sägs att en arbetssökande lättast
lämnar information om sitt funktionshinder i sin
ansökan om anställning. I fråga om diskriminering
som har samband med sexuell läggning sägs det i
proposition 180 att den som påstår sig vara t.ex.
homosexuell normalt bör anses ha den läggningen.
Utskottet konstaterar att i de fall påståendet om
diskriminering grundas på att arbetsgivaren
felaktigt förmodat viss etnisk tillhörighet, visst
funktionshinder eller viss sexuell läggning så får
arbetstagarens eller arbetssökandens bevisning ta
sikte på detta förhållande.
Om arbetstagaren styrker att en
diskrimineringsgrund förelegat och därutöver att det
förekommit en mindre förmånlig behandling i en
likartad situation (utskottet återkommer som sagt
till detta i avsnitt 5) har diskriminering gjorts
antaglig. Arbetsgivaren kan i detta läge freda sig
bl.a. med att han inte känt till eller borde ha
insett att det förelegat en diskrimineringsgrund.
Avsnitt 4 Samverkan och aktiva
åtgärder
Regler om samverkan och aktiva åtgärder finns enbart i
proposition 177 (etnisk diskriminering).
Proposition 177, etnisk diskriminering
Samverkan och målinriktat arbete för att främja
etnisk mångfald
I lagförslaget anges att arbetsgivare och
arbetstagare har ett ansvar för att främja etnisk
mångfald i arbetslivet.
Anställda kan inte göras ansvariga för brott mot
diskrimineringsförbuden enligt lagen. Detta
utesluter enligt propositionen inte att också
arbetstagare har ett ansvar för att etnisk
diskriminering motverkas, vilket fastslås i
lagförslaget.
I den föreslagna lagen finns bestämmelser om
arbetsgivarens ansvar att bedriva ett målinriktad
arbete för att aktivt främja etnisk mångfald i
arbetslivet.
Bestämmelserna har sin motsvarighet i
jämställdhetslagen och har samma innebörd med den
skillnaden att de avser etnisk tillhörighet.
Allmänna överväganden
Ett diskrimineringsförbud och ett krav på aktiva åtgärder har
samma huvudsyfte och kompletterar varandra. En
skyldighet att vidta aktiva åtgärder är
framåtsyftande, men i första hand inriktad på att
åstadkomma förändringar på kort sikt. En snabbare
integrering i arbetslivet av olika grupper kan
uppnås samtidigt som slentrianmässigt tänkande som
leder till diskriminering kan brytas. Aktiva
åtgärder förstärker effekten av ett
diskrimineringsförbud.
I propositionen framhålls att personer med utländsk
bakgrund ofta är i en mer utsatt situation på
arbetsmarknaden än andra, bl.a. beroende på
svårigheter att bedöma utbildningen och på att dessa
personer kan ha kortare erfarenhet av arbete på den
svenska arbetsmarknaden. Även om konkurrensvillkoren
är lika kan den enskilde ha svårare att hävda sig i
konkurrens med en infödd svensk. Ett skydd mot
diskriminering är därför inte tillräckligt för att
ge lika rättigheter och möjligheter. På lång sikt
kan ett effektivt diskrimineringsförbud bidra till
ändrade attityder och normer.
Diskrimineringsförbudet kompletteras med regler om
aktiva åtgärder för att påskynda en sådan
förändring. Med krav på aktiva åtgärder kan ett
mångfaldstänkande föras in hos arbetsgivare,
arbetstagarorganisationer och enskilda arbetstagare,
vilket kan bidra till att den etniska mångfalden i
samhället avspeglas i arbetslivet. Arbetsgivaren kan
se fördelarna med etnisk mångfald och ta till vara
erfarenhet och kompetens oavsett etnisk bakgrund.
Arbetstagaren får möjlighet till anställning och
till att kompetensen utnyttjas bättre, vilket i sin
tur kan ha positiv inverkan på organisationens
ekonomi.
Aktiva åtgärder är även avsedda att förhindra
sådant diskriminerande beteende som inte omfattas av
diskrimineringsförbudet, t.ex. diskriminerande
platsannonser där någon enskild diskriminerad
arbetssökande eller arbetstagare inte kan urskiljas.
Kravet på ett målinriktat arbete innebär att
arbetsgivaren på eget initiativ skall främja den
etniska mångfalden på arbetsplatsen. Det är inte
fråga om att kartlägga eller registrera
arbetsstyrkans etniska tillhörighet. Arbetsgivaren
skall ha en klar målsättning för sitt aktiva arbete.
I kravet på målinriktade åtgärder ligger ett krav på
planmässighet, vilket innebär planering av
arbetstagarnas kompetensutveckling, utbildning och
liknande med utgångspunkten att mångfalden i
organisationen skall främjas i alla typer av arbete
och bland olika kategorier arbetstagare.
Planering och genomförande av de aktiva åtgärderna
bör utföras i samverkan med de anställda och de
fackliga organisationerna.
Arbetsmarknadens parter bör ges utrymme att själva
finna lämpliga arbetsmetoder och tillvägagångssätt.
Enligt propositionen förväntar sig regeringen att
parterna gemensamt utformar åtgärdsprogram.
Regeringen skall ge DO i uppdrag att utforma råd och
sprida exempel på hur arbetet kan bedrivas. I
propositionen finns en hänvisning till de centrala
parternas deklaration Mångfald i arbetslivet.
Arbetsförhållanden
Arbetsgivaren skall genomföra de åtgärder som
skäligen kan krävas med hänsyn till dennes resurser
och omständigheterna i övrigt för att
arbetsförhållandena skall vara sådana att alla
anställda oavsett etnisk bakgrund skall ha möjlighet
att utföra arbete på arbetsplatsen. Åtgärder som
nämns är bl.a. arbetets organisation, t.ex.
delegeringsrutiner och ansvarsfördelning.
Förebyggande av trakasserier m.m.
Bestämmelsen om förebyggande av trakasserier har sin
motsvarighet i jämställdhetslagen med den skillnaden
att den avser etnisk tillhörighet. Innebörden är att
arbetsgivaren skall förebygga och förhindra att
arbetstagare utsätts för dels etniska trakasserier,
dels repressalier (i jämställdhetslagen används
ordet trakasserier) på grund av anmälan om etnisk
diskriminering. De trakasserier eller repressalier
som skall motarbetas är sådana som drabbar en person
i hans eller hennes egenskap av arbetstagare.
Bakgrunden till motsvarande åligganden i
jämställdhetslagen är att sexuella trakasserier
mellan arbetskamrater är så starkt knutna till
kvinnors och mäns lika rätt och villkor i
arbetslivet att det har ansetts lämpligt att
behandla frågan inom ramen för reglerna om det
aktiva jämställdhetsarbetet. Samma synsätt är enligt
propositionen tillämpligt när det gäller etniska
trakasserier även om sambandet delvis är ett annat.
Regeringen pekar på betydelsen av att i företagens
personalpolicy klart slå fast att etniska
trakasserier inte tolereras på arbetsplatsen.
Information om att affischer med rasistiska motiv,
pamfletter eller klotter med rasistiskt innehåll
inte tolereras kan enligt propositionen ha betydelse
i arbetet mot etniska trakasserier. Återkommande
information om företagets policy och om följderna av
trakasserier anges som ett sätt att förebygga
övergrepp.
Rekrytering
Arbetsgivaren skall verka för att personer med olika
etnisk tillhörighet ges möjlighet att söka lediga
anställningar. En första förutsättning för detta är
kännedom om att arbetet är ledigt. Vid nyrekrytering
bör därför arbetsgivaren sträva efter att använda
formella kanaler som arbetsförmedlingen eller
platsannonser eller på annat sätt nå dem som
representerar olika etnisk bakgrund. I propositionen
framhålls att de informella kanaler som i dag spelar
en stor roll kan medföra att arbetssökande med svag
anknytning till arbetsmarknaden riskerar att bli
utestängda. En särskild rekryteringsinsats kan vara
att i en annons eller till arbetsförmedlingen ange
att arbetsgivaren gärna ser att bland de sökande
finns personer med olika etnisk bakgrund eller att
annonsera i media som speciellt vänder sig till
sådana personer.
Kollektivavtal
De föreslagna reglerna är tvingande. En särskild
bestämmelse att reglerna gäller även om det finns
kollektivavtal behövs därför inte enligt regeringen.
Inte heller anses det finnas skäl att låta
kollektivavtal gå före lagen. I propositionen
betonas dock att lagen inte hindrar kollektivavtal
om aktiva åtgärder.
Propositionerna 179, diskriminering på grund av
funktionshinder och 180, diskriminering på grund av
sexuell läggning
Bestämmelser som ålägger arbetsgivare att genom
aktiva åtgärder förebygga och förhindra trakasserier
och repressalier föreslås som nämnts inte när dessa
har samband med arbetstagarens funktionshinder eller
sexuella läggning. I lagförslagen finns endast
regler om förbud mot repressalier på grund av en
anmälan om diskriminering och om skyldighet för
arbetsgivaren att utreda och vidta åtgärder mot
trakasserier som har samband med funktionshinder
resp. sexuell läggning. Utskottet återkommer till
detta.
Motioner
Folkpartiet efterlyser i kommittémotion 1997/98:A68
en precisering av vilka aktiva åtgärder
arbetsgivarna skall vidta för att motverka etnisk
diskriminering (yrk. 8). I motion Sf634 anser
partiet att DO bör ges i uppdrag att stödja och
utveckla arbetet för det som i motionen kallas
etnisk jämställdhet i företagen (yrk. 5). I
kommittémotion A8 förordar partiet att det i lagen
om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund
av sexuell läggning införs en regel om att
arbetsgivaren skall ha en osanktionerad skyldighet
att vidta åtgärder för att förebygga trakasserier
som har samband med sexuell läggning (yrk. 1).
Liknande tankegångar framförs av Tone Tingsgård och
Elisebeht Markström (båda s) i motion A7 delvis.
Lars Lindblad m.fl. (m) kritiserar i motion A722
bestämmelsen om målinriktat arbete för att främja
etnisk mångfald i arbetslivet. Motionärerna anser
att bestämmelsen är alltför vag och att den därför
bör utgå (yrk. 1).
Miljöpartiet genom Barbro Johansson m.fl. begär i
motion 1997/98:A69 att det i lagen införs en
uttrycklig regel om att arbetsgivarens skyldigheter
enligt lagen skall gälla även om kollektivavtal har
träffats om aktiva åtgärder (yrk. 3).
Socialförsäkringsutskottets yttrande
Socialförsäkringsutskottet välkomnar förslaget om
bestämmelser om skyldighet för arbetsgivaren att
vidta aktiva åtgärder för att motverka etnisk
diskriminering i arbetslivet.
Vad gäller de synpunkter som framförts i två
motioner om att paragraferna om aktiva åtgärder är
alltför allmänt hållna anför
socialförsäkringsutskottet att det varken är möjligt
eller önskvärt att ge uttömmande eller alltför
detaljerade anvisningar för de olika åtgärderna
eftersom arbetsplatser ser mycket olika ut. Det
framhålls dock i yttrandet att arbetsmarknadens
parter bör ges utrymme att själva finna de
arbetsmetoder och tillvägagångssätt som bäst passar
deras förhållanden. Socialförsäkringsutskottet
hänvisar till 5 § enligt vilken arbetsgivaren
beträffande arbetsförhållandena skall genomföra
sådana åtgärder som kan krävas med hänsyn till
arbetsgivarens resurser och omständigheterna i
övrigt. I det sammanhanget säger sig utskottet utgå
ifrån att parterna i sin samverkan åstadkommer en
god avvägning mellan lagens krav på aktiva åtgärder
för etnisk mångfald och de krav som ställs på en
enskild arbetsgivare, så att arbetet med rekrytering
m.m. på den enskilda arbetsplatsen inte blir så
otympligt att det hämmar nyanställningar.
Socialförsäkringsutskottet anser att särskild
uppmärksamhet bör ägnas denna del av lagen i den
utvärdering som regeringen aviserat.
Utskottets ställningstagande
Samverkan för etnisk mångfald och mot etnisk
diskriminering
Lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i
arbetslivet har som ändamål bl.a. att främja etnisk
mångfald i arbetslivet. En viktig del i detta är att
arbetsmarknadens parter gemensamt anstränger sig för
att nå målet. Reglerna om samverkan och aktiva
åtgärder har sina förebilder i jämställdhetslagen.
På samma sätt som enligt den lagen är det
arbetsgivaren som har det yttersta ansvaret. Det är
alltså arbetsgivaren som skall svara för att det
bedrivs ett aktivt mångfaldsarbete på arbetsplatsen.
Genom samverkansregeln understryks dock att även
arbetstagare har ett ansvar för att etnisk
diskriminering motverkas.
Utskottet ansluter sig till regeringens förslag om
en samverkansregel.
Målinriktat arbete
Den nya lagen består av regler om dels aktiva
mångfaldsåtgärder, dels förbud mot etnisk
diskriminering. Liksom regeringen ser utskottet
dessa regler som en sammanhängande enhet. De har i
grunden samma syfte, nämligen att verka mot
diskriminering och för alla människors lika
rättigheter och möjligheter. De syftar också till
att åstadkomma en integrering i arbetslivet av olika
grupper samt att bryta slentrianmässigt tänkande som
leder till diskriminering. Diskrimineringsförbudet
skall förhindra diskriminering i det enskilda
fallet. De aktiva åtgärderna däremot syftar främst
till att komma till rätta med diskriminerande
förfaranden som riktar sig mot en grupp och inte mot
enskilda individer. I propositionen nämns som ett
exempel diskriminerande platsannonser. De aktiva
åtgärderna syftar också till att främja en positiv
och framåtsyftande utveckling. Åtgärderna kan leda
till att andelen personer från underrepresenterad
etnisk minoritet i en viss typ av arbete ökar eller
att ny kompetens tillförs organisationen.
Utskottet ansluter sig till vad regeringen anfört
om att det i kravet på målinriktat arbete ligger ett
krav på planmässighet. Detta innebär att
arbetsgivaren bör planera arbetstagarnas
kompetensutveckling, utbildning och liknande med
syftet att mångfalden i organisationen skall främjas
i alla typer av arbete och bland olika kategorier av
arbetstagare.
Som regeringen anfört är det inte lämpligt att ge
detaljerade anvisningar om hur det målinriktade
arbetet skall gå till. Mångfaldsarbetet får
betecknas som ett utvecklingsarbete, i vilket efter
hand olika tänkbara åtgärder kan visa sig lämpliga
och vinna efterföljd på arbetsplatserna. Arbetet med
att planera och genomföra aktiva åtgärder bör
utformas i samverkan med de anställda och de
fackliga organisationerna. I sammanhanget bör det
observeras att regeringen den 29 oktober 1998 har
gett DO i uppdrag att utforma råd för hur det
målinriktade arbetet för att främja etnisk mångfald
i arbetslivet kan bedrivas, i enlighet med vad som
förordas i proposition 177 (etnisk diskriminering).
DO skall även redovisa hur information om dessa råd
bör ges. Uppdraget skall redovisas till regeringen
senast den 1 mars 1999. Förebilder bör också kunna
hämtas från det aktiva jämställdhetsarbetet enligt
jämställdhetslagen.
Med det anförda ställer sig utskottet bakom
regeringens förslag om utformningen av de aktiva
åtgärderna.
Utskottet, som konstaterar att
socialförsäkringsutskottet har samma uppfattning,
anser att motionerna 1997/98:A68 (yrk. 8), A722
(yrk. 1) och Sf634 (yrk. 5) bör avslås av riksdagen.
Arbetsförhållanden
Utskottet delar regeringens uppfattning att en
arbetsgivare bör åläggas att aktivt verka för att
arbetsförhållandena på arbetsplatsen är sådana att
arbetet lämpar sig för alla, oavsett etnisk
tillhörighet.
En motsvarande bestämmelse finns i
jämställdhetslagen. Viss vägledning för
tillämpningen av bestämmelsen kan därför även hämtas
från jämställdhetsområdet.
De krav som ställs på en arbetsgivare i fråga om
arbetsförhållandena skall enligt lagtexten sättas i
relation till arbetsgivarens resurser och
omständigheterna i övrigt. Det innebär att olika
krav kan komma att ställas på arbetsgivare beroende
på arbetsplatsens storlek, arbetsstyrkans
sammansättning och liknande omständigheter.
Åtgärderna skall vara rimliga ur kostnadssynpunkt
med hänsyn till företagets omfattning och ekonomiska
förhållanden i övrigt (jämför förarbetena till den
äldre jämställdhetslagen, prop. 1978/79:175)
Vad gäller skyldigheten för arbetsgivaren att vidta
åtgärder för att förebygga och förhindra att
arbetstagaren utsätts för trakasserier som har
samband med etnisk tillhörighet pekar regeringen på
den betydelse det kan ha att i företagens
personalpolicy slå fast att etniska trakasserier
inte tolereras på arbetsplatsen och att återkommande
information ges om denna policy och vilka följder
trakasserier av detta slag kan få. Utskottet
instämmer även här i vad som anförts i
propositionen.
Rekrytering
En arbetsgivare skall verka för att personer med
olika etnisk tillhörighet ges möjlighet att söka
lediga anställningar.
Utskottet ansluter sig till vad som sägs i
propositionen angående detta.
Kollektivavtal
Socialförsäkringsutskottet har i sitt yttrande
anfört att parterna bör ges utrymme att själva finna
de arbetsmetoder och tillvägagångssätt som passar
deras förhållanden. Utskottet instämmer i detta, men
med den reservationen att reglerna om aktiva
åtgärder är tvingande. I sista hand är det ändå
Nämnden mot diskriminering som avgör vad som är
rimligt att kräva av en arbetsgivare. Utskottet
delar socialförsäkringsutskottets uppfattning att
det inte behövs någon uttrycklig bestämmelse om att
kollektivavtal om aktiva åtgärder inte befriar
arbetsgivaren från skyldigheterna enligt lagen.
Motion 1997/98:A69 (yrk. 3) avstyrks därför.
Förebyggande åtgärder mot trakasserier på grund av
sexuell läggning
I två motioner (A8 yrk. 1 respektive A7 i
motsvarande del) har det framförts förslag om att
arbetsgivare skall åläggas en skyldighet att vidta
förebyggande åtgärder mot trakasserier på grund av
sexuell läggning. Utskottet kan hålla med
motionärerna om att sådana förebyggande åtgärder
skulle kunna vara av värde, inte minst för dem som
inte vågar tala öppet om sin sexuella läggning. För
närvarande är inte utskottet berett att ställa sig
bakom att regler om en sådan skyldighet för
arbetsgivaren förs in i lagen om förbud mot
diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell
läggning (prop. 180). Saken kan dock möjligen få
aktualitet igen i samband med den utredning som
utskottet förordat tidigare i avsnitt 2. Motionerna
A8 (yrk. 1) och A7 i motsvarande del avstyrks.
Avsnitt 5 Förbud mot diskriminering
Förbuden mot diskriminering har utformats så att det
finns dels allmänna regler om i vilka situationer
reglerna gäller, "När förbuden gäller", dels regler
som anger innebörden av förbudet mot direkt
diskriminering respektive indirekt diskriminering.
Reglerna har i huvudsak likartad lydelse men med de
skillnader som föranleds av att
diskrimineringsgrunderna är olika. Till förbudet mot
direkt diskriminering av funktionshindrade i
proposition 179 är kopplad en särskild regel om
stöd- och anpassningsåtgärder.
Anställning, befordran, uttagning till
befordran
Nuvarande lagstiftning
Jämställdhetslagens diskrimineringsförbud i samband
med anställning, befordran eller utbildning för
befordran förutsätter att arbetsgivaren fattar ett
beslut om att anställa, befordra etc. En ensam
arbetssökande kan inte anses diskriminerad enligt
jämställdhetslagens definitioner, och detta inte ens
om det är klarlagt att skälet att vägra anställa var
den arbetssökandes könstillhörighet. Även den
nuvarande lagen mot etnisk diskriminering är
inriktad på fall där arbetsgivaren har anställt
någon annan än den diskriminerade. Lagöverträdelsen
sker genom arbetsgivarens beslut att anställa den
andre.
Proposition 177, etnisk diskriminering
En första förutsättning för att skyddet under
anställningsförfarandet skall gälla är att den som
anser sig diskriminerad kan betraktas som
arbetssökande, det räcker inte med att han eller hon
endast gjort en förfrågan om ett ledigt arbete.
Hela anställningsförfarandet skall omfattas av
förbudsreglerna. Inte bara själva
anställningsbeslutet utan också åtgärder under
rekryteringsförfarandet, t.ex. behandling och
gallring av ansökningshandlingar, urvalet till
anställningsintervjuer och lämplighetstester och
andra åtgärder. Detta uttrycks så att förlusten av
en möjlighet skall kunna läggas till grund för ett
påstående om diskriminering. Ett diskriminerande
moment kan alltså angripas även om inget
anställningsbeslut kommer till stånd. Även ett
beslut att avbryta ett anställningsförfarande kan
utgöra diskriminering. Detta innebär att en ensam
arbetssökande som inte anställs kan åberopa
diskrimineringförbudet.
I propositionen (s. 31) slås fast att den som söker
ett arbete och åberopar vissa meriter har en
grundläggande skyldighet att själv göra sina
meriter, t.ex. utländska examina, "förståeliga" för
arbetsgivaren, och detta oavsett etnisk
tillhörighet. Situationen skiljer sig inte från de
krav som normalt ställs på en svensk arbetssökande
med en utländsk utbildning att själv ta fram det
underlag, t.ex. s.k. ekvivalering, som krävs för att
arbetsgivaren skall kunna bedöma om den
arbetssökande har den utbildning som är relevant för
ett viss arbete. På samma sätt åligger det enligt
propositionen den arbetssökande att själv sörja för
att arbetsgivaren får det underlag som han eller hon
behöver för att kunna bedöma värdet för det sökta
arbetet av de övriga utländska meriter som
arbetssökanden åberopar. Bara en arbetssökande som
gjort vad som kan krävas och ändå blir oförmånligt
behandlad kan enligt propositionen ha fog för ett
påstående om diskriminering om arbetsgivaren inte
bedömer meriterna rättvist.
I propositionen nämns det fallet att s.k.
headhunters eller särskilda rekryteringsföretag som
arbetsgivaren anlitat väljer bort arbetssökande på
ett sätt som innebär diskriminering. Även sådana
förfaranden bör enligt regeringen omfattas av
diskrimineringsförbudet. Arbetsgivaren skall kunna
göras ansvarig i förhållande till en arbetssökande.
Enligt propositionen får det ankomma på
arbetsgivaren att i sin tur vända sig till sin
avtalspart och kräva ersättning regressvis. Mot
bakgrund av att arbetsförmedlingen är en statlig
myndighet skulle det enligt regeringens uppfattning
dock föra för långt att låta arbetsgivarens ansvar
utsträckas till att omfatta en arbetsförmedlares
åtgärder.
Proposition 179, diskriminering på grund av
funktionshinder
Skyddet för arbetssökande avser liksom i proposition
177 hela anställningsförfarandet. Som exempel anges,
liksom i den propositionen, bl.a. arbetsgivarens
behandling och gallring av ansökningshandlingar,
urval till intervjuer, lämplighetstester och
därutöver referenstagning och andra kontakter med
tidigare arbetsgivare. Något slutligt beslut att
anställa krävs inte. Skyddet omfattar även en ensam
arbetssökande.
Ett handlande som riktas mot arbetssökande i
allmänhet, t.ex. en platsannons som anger att bara
arbetssökande utan funktionshinder är välkomna med
en ansökan, skall i sig inte utgöra en överträdelse
av förbudet. En sådan åtgärd kan däremot utgöra
underlag för bedömningen om arbetsgivarens handlande
i rekryteringsärendet varit diskriminerande i något
annat hänseende.
I fråga om åtgärder av s.k. headhunters och
rekryteringsföretag anförs motsvarande synpunkter
som i proposition 177. Däremot berörs inte den
offentliga arbetsförmedlingen.
Den som endast lämnar en intresseanmälan skall inte
anses som arbetssökande. Enligt propositionen skulle
det innebära att det ställdes alltför stora krav på
en arbetsgivare att dokumentera även mycket allmänna
förfrågningar om anställning. Vem som är att anse
som arbetssökande får avgöras från fall till fall.
Proposition 180, diskriminering på grund av sexuell
läggning
Skyddet för arbetssökande avser liksom i de två
andra propositionerna hela anställningsförfarandet.
Diskrimineringsförbudet gäller t.ex. om en
arbetsgivare inte vill anställa en homosexuell och
därför inte anställer någon alls.
I fråga om åtgärder av s.k. headhunters och
rekryteringsföretag anförs motsvarande synpunkter
som i proposition 177. Inte heller i denna
proposition berörs den offentliga
arbetsförmedlingen.
I fråga om intresseanmälningar, vem som kan
betraktas som arbetssökande m.m. anförs motsvarande
som i proposition 179.
Motioner
Vänsterpartiet riktar i sina tre motioner
(1997/98:A67 yrk. 4, A5 yrk. 2, A9 yrk. 3) som
väckts med anledning av respektive proposition
kritik mot diskrimineringsförbudens räckvidd vid
anställningsförfarandet. Partiet anser att även
platsannonser som riktar sig till arbetssökande i
allmänhet bör omfattas av förbuden. Som exempel
anges uttalanden om att enbart sökande med viss
hudfärg (1997/98:A67), utan funktionshinder (A5)
eller med viss sexuell läggning (A9) är välkomna med
en ansökan.
Motion 1997/98:A67 (yrk. 2) anknyter till de ovan
refererade uttalandena i proposition 177 om
arbetssökandens skyldighet att klargöra sina meriter
för arbetsgivaren. Partiet har i och för sig ingen
invändning mot propositionens resonemang men anser
att det borde kompletteras med ytterligare ett led,
nämligen att man inte kan godta en arbetsgivares
förklaring att tiden eller resurserna inte räckt
till för att pröva en mer kvalificerad sökandes
meriter. Enligt Vänsterpartiet måste det i detta
sammanhang ställas krav på både den arbetssökande
och arbetsgivaren.
I samma motion, 1997/98:A67 (yrk. 3), framför
Vänsterpartiet uppfattningen att arbetsgivarens
ansvar även skall omfatta diskriminering som sker
hos den offentliga arbetsförmedlingen. Partiet
invänder mot regeringens ovan redovisade ståndpunkt
i proposition 177 (s. 32) och hänvisar till att det
förekommit att arbetssökande med invandrarbakgrund
systematiskt sorterats bort på begäran av vissa
arbetsgivare. Det vore helt oacceptabelt om den
offentliga förmedlingen blev ett slags frizon, sägs
det i motionen.
Bestående anställningsförhållanden
Proposition 177, etnisk diskriminering
Lagförslaget tar sikte på motsvarande situationer
som den nuvarande lagen mot etnisk diskriminering.
För att diskrimineringsförbudet skall anses
överträtt skall det vara fråga om mer än
bagatellartade händelser, förfaranden eller
underlåtelser - en enstaka händelse kan vara
tillräcklig om den har fått konkreta följder för en
arbetstagare. Ständigt upprepade bagatellartade
händelser eller förfaranden bör sammantagna kunna
innebära otillåten diskriminering.
Proposition 179, diskriminering på grund av
funktionshinder
Enligt propositionen avses samma situationer som i
jämställdhetslagen och den nuvarande lagen mot
etnisk diskriminering. På motsvarande sätt som i
jämställdhetslagen bör förbudet även omfatta
arbetsgivares beslut om befordran eller uttagning
till utbildning för befordran.
Diskriminering i fråga om löne- och
anställningsvillkor kan bestå i att en viss
arbetstagare erhåller lägre lön än andra eller inte
kommer i åtnjutande av samma förmåner eller villkor
som andra personer med samma eller näraliggande
arbetsuppgifter hos samme arbetsgivare. Det skall
vara mer än en bagatellartad avvikelse från de
vanliga villkoren som framstår som en nackdel för
den enskilde. Avvikelserna behöver inte vara så
markanta som 36 § avtalslagen förutsätter, dvs. det
krävs inte oskäliga avtalsvillkor. Diskrimineringen
kan även avse en uppseendeväckande låg lön för en
ensam anställd.
Som exempel på arbetsledningsbeslut anges beslut om
hur många och vilka arbetstagare som skall sättas
att utföra ett visst arbete, hur arbetet skall
organiseras, vem som skall utses till förman eller
genomgå utbildning liksom ett beslut om
ordningsföreskrifter. Det är fråga om sådant som
arbetsgivaren typiskt sett ensidigt beslutar om.
Förbuden tar enligt denna proposition liksom i
proposition 177 sikte på mer än bagatellartade
skillnader i behandlingen. För att en enstaka
händelse skall kunna rubriceras som diskriminering
bör det enligt proposition 179 normalt krävas att
den innebär ingripande följder för arbetstagaren.
Ständigt upprepade händelser kan enligt
propositionen vara av mindre betydelse var och en,
men sammantagna innebära en oacceptabel
arbetsledning.
I fråga om uppsägningar och avskedanden finns redan
ett skydd mot diskriminering enligt
anställningsskyddslagen. Den föreslagna
förbudsregeln skall enligt propositionen närmast ses
som en förstärkning och ett förtydligande. Den får
självständig betydelse för de kategorier av
arbetstagare som inte omfattas av
anställningsskyddslagen. Regeln kan också få
betydelse vid avbrytande av en provanställning före
prövotidens utgång eller i fall då arbetsgivaren
inte vill låta en sådan anställning övergå i en
tillsvidareanställning. Förutom uppsägning och
avskedande täcker denna punkt permittering och andra
konkreta, ingripande åtgärder som är till nackdel
för en arbetstagare, t.ex. indragning av förmåner
eller utebliven befordran som arbetstagaren haft
anledning att räkna med. Omplaceringar eller
förflyttningar som har mindre ingripande verkan är
enligt propositionen snarast att hänföra till
arbetsledningsbesluten, medan en omplacering som
påtagligt försämrar en arbetstagares inkomst och
arbetsförhållanden hänförs till denna punkt.
Proposition 180, diskriminering på grund av sexuell
läggning
Propositionen är i denna del likalydande med
proposition 179.
Motioner
I två motioner som väckts med anledning av
propositionerna 179 respektive 180 (A5 yrk. 4
respektive A9 yrk. 4) invänder Vänsterpartiet mot
att diskriminerande arbetsledning skall omfattas av
diskrimineringsförbudet enbart om den får ingripande
följder för den enskilde. Partiet instämmer i att
det skall krävas mer än en bagatellartad avvikelse,
men ser det som motstridigt att en enstaka händelse
måste få ingripande följder för att kunna rubriceras
som diskriminering. Detta skulle enligt motionerna
innebära att förbudsreglerna i denna del knappast
får någon praktisk betydelse.
Förbud mot direkt diskriminering
Reglerna med förbud mot direkt diskriminering är i
princip likalydande med den skillnad som föranleds
av att diskrimineringsgrunderna är olika.
Proposition 177, etnisk diskriminering
Enligt lagförslaget är det direkt diskriminering om
en arbetssökande eller arbetstagare blir missgynnad
genom mindre förmånlig behandling av arbetsgivaren
jämfört med hur denne behandlar eller skulle ha
behandlat personer med annan etnisk tillhörighet i
en likartad situation, om inte arbetsgivaren visar
att missgynnandet saknar samband med etnisk
tillhörighet.
Förbudet gäller inte om behandlingen är berättigad
av hänsyn till ett sådant ideellt eller annat
särskilt intresse som uppenbarligen är viktigare än
intresset av att förhindra etnisk diskriminering i
arbetslivet.
Missgynnande behandling
Det skall vara fråga om mer än bagatellartade
skillnader i behandlingen, och behandlingen skall
vara till nackdel för den enskilde. Med nackdel
avses det som typiskt sett är förenat med förlust,
obehag eller liknande. Det kan vara att gå miste om,
få minskade möjligheter eller berövas en
valmöjlighet. Förlusten skall avse något som med fog
kan betraktas vara av värde, t.ex. minskad möjlighet
att komma i fråga för en anställning, en befordran,
en utbildning, mera kvalificerade arbetsuppgifter
eller en löneförhöjning. Även obehag till följd av
trakasserier är att anse som en nackdel. Etniska
trakasserier mot arbetssökande och arbetstagare från
arbetsgivarens sida kan omfattas av
diskrimineringsförbudet.
Annan etnisk tillhörighet
Det skall föreligga en skillnad i etnisk
tillhörighet.
"Likartad situation"
Behandlingen skall avse en likartad situation. Det
krävs ingen verklig jämförelseperson, utan en
fiktiv, hypotetisk jämförelse kan räcka.
"Samband med"
Den etniska tillhörigheten behöver inte vara den
enda faktor som styr arbetsgivarens handlande. Det
räcker att faktorn finns med som en bland flera.
Faktorn skall ha varit av betydelse för
arbetsgivarens behandling, men inte nödvändigtvis
avgörande. En diskriminerande avsikt behövs inte,
utan det avgörande är om resultatet av behandlingen
innebär diskriminering. Arbetsgivarens handlande kan
ha samband med den diskriminerades egen etniska
tillhörighet eller den av arbetsgivaren - rätt eller
felaktigt - förmodade etniska tillhörigheten.
Samband anses t.ex. föreligga även om arbetsgivarens
vägran att anställa en arbetssökande grundas på att
dennes make eller sambo tillhör en viss etnisk
grupp.
Undantag för ideellt eller annat särskilt intresse
Undantagen, som i den nya lagen skall anges i
lagtexten, avser enligt propositionen motsvarande
situationer som undantas enligt den nuvarande lagens
förarbeten.
Undantag skall gälla när det finns ett berättigat
intresse att välja en särskild sökande. Som exempel
nämns företräde åt vissa utsatta grupper. Avsikten
är att inte hindra arbetsgivare från att ta hänsyn
till väsentliga samhälleliga, sociala och ideella
intressen som jämställdhet mellan kvinnor och män,
främjande av arbetstillfällen för funktionshindrade,
rikets säkerhet m.m. I propositionen nämns även
regler om omplacering och återanställning. Undantag
bör medges om det särskilda intresset uppenbarligen
är viktigare än intresset av att förhindra etnisk
diskriminering i arbetslivet.
Regeringen anser att det för närvarande inte är
nödvändigt att utöver kravet på aktiva åtgärder
införa regler om positiv särbehandling. Regeringen
utesluter dock inte att frågan prövas på nytt när
lagen varit i kraft en tid och effekterna av den kan
ses.
Proposition 179, diskriminering på grund av
funktionshinder
Förbudet mot direkt diskriminering har motsvarande
uppbyggnad som i proposition 177. Sådan
diskriminering föreligger om en arbetsgivare
missgynnar en arbetssökande eller en arbetstagare
med funktionshinder genom att behandla honom eller
henne mindre förmånligt än arbetsgivaren behandlar
eller skulle ha behandlat personer utan sådant
funktionshinder i en likartad situation, om inte
arbetsgivaren visar att missgynnandet saknar samband
med funktionshinder.
På motsvarande sätt som enligt proposition 177
gäller inte förbudet om behandlingen är berättigad
av hänsyn till ett sådant ideellt eller annat
särskilt intresse som uppenbarligen är viktigare än
intresset av att förhindra diskriminering i
arbetslivet av personer med funktionshinder.
I propositionens 6 § föreslås en regel som tar
sikte på vad som skall anses vara en likartad
situation när arbetsgivaren genom att vidta skäliga
stöd- och anpassningsåtgärder kan skapa en situation
för en funktionshindrad person som är likartad för
personer utan sådant funktionshinder. Innebörden av
bestämmelsen redovisas nedan.
Missgynnande behandling
Missgynnandet kan bestå i en handling eller en
underlåtenhet. Behandlingen skall medföra en
nackdel. Arbetstagaren skall försättas i ett sämre
läge, dvs. en diskriminerande effekt skall inträda.
Nackdelen, som bör bestämmas objektivt, kan vara
tydlig för envar, t.ex. nekad anställning,
omplacering eller löneskillnad, eller mera subtil
som t.ex. en utebliven förmån. Helt bagatellartade
skillnader i bemötande utgör inte diskriminering.
Även obehag och personligt lidande till följd av
mobbning och trakasserier utgör en nackdel.
En jämförelse skall göras mellan den
funktionshindrade personen och en eller flera andra
utan motsvarande funktionshinder. En fiktiv
jämförelse kan räcka, "skulle ha behandlats" i
lagtexten.
"Likartad situation"
Med detta kriterium avses t.ex. att de personer som
sökt en anställning i huvudsak har lika meriter i
form av utbildning, erfarenhet och personlig
lämplighet för ett visst arbete.
Ett funktionshinder kan till skillnad från vad som
typiskt sett gäller vid andra diskrimineringsgrunder
som kön, etnisk tillhörighet och sexuell läggning
påverka förmågan att utföra ett arbete. För att
avgöra om personer befinner sig i likartad situation
måste man först pröva om funktionshindret påverkar
förmågan att utföra arbetet, dvs. om den
funktionshindrade kan utföra de väsentligaste
uppgifterna av arbetet. Om funktionshindret inte
påverkar arbetsförmågan och personerna kan
konstateras ha t.ex. likvärdiga arbetsuppgifter,
utbildningar och erfarenhet föreligger en likartad
situation. Om emellertid funktionshindret inverkar
menligt på arbetsförmågan föreligger inte en
likartad situation och därmed inte heller
diskriminering.
I propositionen anges som exempel att en svårt
synskadad person inte får anställning som chaufför
med hänvisning till funktionshindret. Att en person
med i övrigt motsvarande förutsättningar men med god
syn behandlats annorlunda innebär inte
diskriminering, eftersom den synskadade inte har
sakliga förutsättningar för arbetet. Även en
hypotetisk jämförelse skall kunna göras. Enligt
propositionen förefaller det lättare att visa en
skillnad vid en direkt jämförelse mellan individer,
men i vart fall vid tydliga fall av direkt orättvisa
bör en skillnad kunna påvisas även utan en faktisk
jämförelseperson.
Skyldighet för arbetsgivaren att vidta stöd- eller
anpassningsåtgärder
Innebörden av denna bestämmelse, som begränsas till
situationen vid anställning, befordran eller
utbildning för befordran, är att det är direkt
diskriminering att beakta en arbetssökandes eller
arbetstagares funktionshinder om arbetsgivaren genom
stöd- och anpassningsåtgärder kan skapa en likartad
situation som för personer utan sådant
funktionshinder. Arbetsgivaren får inte fästa
avseende vid de begränsningar i förmågan eller i
möjligheten att utföra ett arbete som ett
funktionshinder innebär, om begränsningarna kan
elimineras eller reduceras så att de väsentligaste
uppgifterna kan utföras om sådana åtgärder vidtas.
Förbudet innebär inte en skyldighet att välja
personen med funktionshinder sedan hänsyn tagits
till sådana skäliga åtgärder och sökandena därmed
blivit likvärdiga.
Behovet av stöd- eller anpassningsåtgärder kan vara
föranledda av svårigheter att utföra
arbetsuppgifterna men också av svårigheter att ta
sig in i och ut ur en arbetslokal. Åtgärder som kan
komma i fråga är att förbättra den fysiska
tillgängligheten till arbetsplatsen och lokalerna
(tillgänglighet), liksom att göra lokalerna
användbara för funktionshindrade (användbarhet). Det
som kan behöva åtgärdas är arbetsplatsens
utformning, såsom höga trösklar, heltäckningsmattor,
avsaknad av hiss och liknande. Det kan också vara
fråga om anskaffande av tekniska hjälpmedel och
särskilda arbetsredskap samt förändringar i den
fysiska arbetsmiljön. Som exempel nämns förstärkt
belysning för den som är synskadad, god ventilation
för den som är allergiker, anskaffande av tekniska
hjälpmedel för att underlätta lyft eller
transporter, datorstöd m.m. Det kan även gälla
förändring av arbetsuppgifterna, arbetstiderna eller
arbetsmetoderna. Arbetsgivaren bör tillåtas välja
mellan olika alternativa åtgärder. En förutsättning
för skyldigheten att vidta anpassningsåtgärder är
att de begränsningar som funktionshindret innebär
kan elimineras så att de väsentligaste uppgifterna i
arbetet kan utföras.
De anpassningsåtgärder som är nödvändiga kan i det
enskilda fallet ta mer tid eller innebära större
kostnader eller förändringar än vad som kan vara
rimligt att kräva av en arbetsgivare. Kravet på
stöd- och anpassningsåtgärder avser sådant som är
möjligt och skäligt. I skälighetskriteriet ligger
att hänsyn skall tas till både de ekonomiska
förhållandena, dvs. förmågan att bära kostnaden, och
arbetsgivarens rätt att organisera arbetet som
arbetsgivaren finner lämpligt. Möjligheten att
erhålla statligt bidrag skall inte beaktas, men om
det under rekryteringsförfarandet står klart att
bidrag kommer att erhållas kan detta ingå i
skälighetsbedömningen. Förhållandena som bör kunna
få betydelse är bl.a. de faktiska möjligheterna att
vidta en viss åtgärd och de ansträngningar som
krävs, förväntade effekter av åtgärderna för den
funktionshindrades förmåga att utföra arbetet,
relationen mellan effekten och kostnaderna,
olägenheter såsom driftsinskränkning under eventuell
installation eller byggande, tiden för att vidta
åtgärden och behovet av att vederbörande kan börja
arbeta omedelbart. Även anställningens varaktighet
kan påverka bedömningen. Vad som är skäligt får
bestämmas från fall till fall.
För att arbetsgivaren skall kunna bedöma om några
anpassningsåtgärder är erforderliga och skäliga bör
viss information lämnas om arten och graden av
funktionshindret. Enligt propositionen lämnas
informationen lättast i ansökan om anställning. Den
sökande bör ange sin uppfattning om behovet av
anpassningsåtgärder. Om arbetsgivaren efter dessa
upplysningar är osäker om vilka åtgärder som krävs
bör kontakt tas med den funktionshindrade
arbetssökanden för diskussion. Om det i ansökan
endast anges att den arbetssökande är
funktionshindrad men ingenting om stöd- och
anpassningsåtgärder bör arbetsgivaren kunna utgå
från att sådana inte är nödvändiga, såvida inte vad
som kan anses allmänt veterligt motsäger detta.
"Samband med"
Ett samband krävs mellan funktionshindret och
missgynnandet. Erforderligt samband föreligger om
det finns en avsikt att diskriminera. Samband finns
även om arbetsgivaren missgynnat någon t.ex. till
följd av undfallenhet mot andras önskemål, eftersom
arbetsgivaren då i sitt handlande styrts av
funktionshindret. Funktionshindret behöver inte vara
ensam eller ens viktigaste orsak till en viss
behandling. Det räcker att det är en av flera
omständigheter som orsakat handlandet, vilket i
lagtexten - på motsvarande sätt som i proposition
177 - uttrycks genom att missgynnandet skall ha
samband med, inte ske på grund av, funktionshindret.
Undantag från diskrimineringsförbudet
Den föreslagna undantagsregeln, som är i princip
likalydande med förslaget i proposition 177, har sin
motsvarighet i jämställdhetslagen och avser de
situationer som anges i förarbetena till den lagen.
Avsikten är att inte hindra en arbetsgivare från att
ta hänsyn till väsentliga samhälleliga, sociala och
ideella intressen som jämställdhet mellan kvinnor
och män, rikets säkerhet m.m. Undantag kan också
röra fall av omplacering och återanställning.
Något undantag för positiv särbehandling av
funktionshindrade nämns inte.
Proposition 180, diskriminering på grund av sexuell
läggning
Propositionens lagförslag, motivering och
författningskommentar är likalydande med motsvarande
delar av proposition 179 med den skillnaden att
diskrimineringsgrunden är en annan och att det
saknas en regel om stöd- och anpassningsåtgärder.
När det gäller undantaget för ideellt eller annat
särskilt intresse, vilket i lagtexten anges på
motsvarande sätt som i propositionerna 177 och 179,
berörs frågan om undantagsregeln skall kunna
tillämpas t.ex. när det gäller förhållandena i
kyrkan eller annars i religiösa sammanhang där även
trosuppfattningar måste vägas in i bedömningen.
Exemplet knyter an till uttalanden i utredningen
(SOU 1997:175). I propositionen sägs att syftet med
den föreslagna lagen är att schablonuppfattningar
och fördomar mot arbetssökande och arbetstagare på
grund av deras sexuella läggning inte skall tillåtas
motivera otillbörlig särbehandling. Regeringen delar
därför inte utredningens uppfattning att
förhållanden av det nyssnämnda slaget skall kunna
vägas in i bedömningen.
Bevisfrågor vid direkt diskriminering
Propositionerna
Som framgått har förbuden mot direkt diskriminering
utformats mot bakgrund av EG:s bevisbördedirektiv.
Direktivets artikel 4.1 anger att medlemsstaterna i
enlighet med sina nationella rättssystem skall vidta
nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det
skall åligga svaranden att bevisa att det inte
föreligger något brott mot principen om
likabehandling när personer, som anser sig kränkta
genom att likabehandlingsprincipen inte tillämpats
på dem, lägger fram fakta som ger anledning att anta
att det förekommit direkt eller indirekt
diskriminering.
En arbetstagare eller en arbetssökande bör enligt
propositionerna ha bevisbördan för de av henne eller
honom påstådda faktiska omständigheterna. Som
framgått ovan innebär det att han eller hon skall
styrka att det finns en etnisk faktor respektive att
han eller hon är funktionshindrad. I fråga om
sexuell läggning är det tillräckligt med ett
påstående om viss sexuell läggning.
Vidare skall arbetstagaren eller arbetssökanden
styrka att arbetsgivaren har behandlat henne eller
honom mindre förmånligt än arbetsgivaren behandlat
eller skulle ha behandlat andra med annan etnisk
tillhörighet etc.
Dessa styrkta fakta skall ge anledning att anta att
diskriminering har förekommit.
Bevisbördan övergår då på arbetsgivaren som skall
förklara vad som ligger bakom behandlingen.
Diskriminering föreligger om inte arbetsgivaren kan
visa att missgynnandet inte har samband med etnisk
tillhörighet, funktionshinder eller sexuell
läggning. I propositionernas lagtexter, som i denna
del utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
kommer detta till uttryck genom att arbetsgivaren
skall visa att missgynnandet saknar samband med
etnisk tillhörighet etc.
Arbetsgivaren kan även freda sig genom att visa att
han eller hon inte haft eller bort ha kännedom om
den åberopade etniska
tillhörigheten/funktionshindret/den sexuella
läggningen. Förbudet förutsätter alltså insikt hos
arbetsgivaren om den etniska
tillhörigheten/funktionshindret/sexuella läggningen.
I fråga om funktionshinder sägs det i proposition
179 att arbetsgivaren skall ha haft kännedom om
eller bort inse att arbetssökanden eller
arbetstagaren var funktionshindrad. Det skulle
enligt regeringen leda för långt om en arbetsgivare
ansågs ha brutit mot förbudet mot direkt
diskriminering utan att ha haft eller bort ha haft
kännedom om personens funktionshinder.
När det gäller den särskilda regeln i proposition
179 om stöd- och anpassningsåtgärder i förhållande
till funktionshindrade bör arbetssökanden först visa
att det är möjligt att eliminera eller reducera den
inverkan funktionshindret kan ha på arbetsförmågan
genom vissa stöd- och anpassningsåtgärder. Om
bevisbördan fullgörs i detta avseende bör det
ankomma på arbetsgivaren att visa att det inte kan
anses skäligt att vidta åtgärderna. Motiveringen
till att bevisbördan här har lagts på arbetsgivaren
är att denne typiskt sett bör ha lättast att föra
bevisning om de omständigheter som är av betydelse
för en sådan avvägning.
Även om diskriminering enligt lagens definition
skulle anses vara för handen kan arbetsgivaren
hänvisa till att behandlingen ändå inte är förbjuden
med åberopande av att det föreligger en
intressekonflikt. Arbetsgivaren skall då styrka att
hans eller hennes handlande är berättigat av hänsyn
till ett sådant intresse som avses i
undantagsregeln.
Motioner
Två motionsyrkanden tar sikte på förbuden mot direkt
diskriminering.
Vänsterpartiets motion A5 (yrk. 3) knyter an till
den särskilda regeln om stöd- och
anpassningsåtgärder i proposition 179. Partiet anser
att arbetsgivarens möjlighet att få statligt bidrag
som täcker hela eller en del av kostnaderna för
stöd- och anpassningsåtgärder skall beaktas vid
bedömningen av vad som är skäligt att kräva av
arbetsgivaren.
Miljöpartiet genom Barbro Johansson m.fl. i motion
1997/98:A69 (yrk. 2), som avser förslaget mot etnisk
diskriminering, tar också upp undantagsregeln.
Motionärerna anser att s.k. positiv särbehandling
bör vara tillåten. I motionen föreslås en annan
lydelse av 8 § i regeringsförslaget, som bl.a.
innebär att undantag skall gälla om "behandlingen är
led i strävanden att främja etnisk mångfald i
arbetslivet".
Indirekt diskriminering
Propositionerna
Alla tre lagförslagen innehåller likalydande förbud
mot indirekt diskriminering med de avvikelser som
föranleds av att diskrimineringsgrunderna är olika.
Indirekt diskriminering anses föreligga när ett
krav som framstår som neutralt medför att en viss
grupp missgynnas (proposition 177) eller sätts i
sämre läge (propositionerna 179 respektive 180) i
förhållande till en annan. Indirekt diskriminering
uttrycks ofta som att olika fall behandlas lika.
Även indirekt diskriminering kan vara avsiktlig
eller oavsiktlig. Det ställs inget krav på
diskriminerande syfte vid indirekt diskriminering,
men syftet bör kunna få betydelse vid bedömningen av
allvaret i en kränkning. På motsvarande sätt bör det
kunna finnas ett utrymme för jämkning av skadestånd
vid en indirekt diskriminering som är oavsiktlig.
Förebilden för utformningen av förbudet är hämtad
från den definition av begreppet indirekt
diskriminering som finns i rådets direktiv 97/80/EG
av den 15 december 1997 om bevisbörda i mål om
könsdiskriminering, det s.k. bevisbördedirektivet
(EGT 14, 20.1.1998, s. 6). Enligt direktivets
artikel 2 föreligger indirekt diskriminering "när en
skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart
neutralt kriterium eller förfaringssätt missgynnar
en väsentligt större andel personer av det ena
könet, såvida inte bestämmelsen, kriteriet eller
förfaringssättet är lämplig(t) och nödvändig(t) och
kan motiveras med objektiva faktorer som inte har
samband med personernas kön".
Missgynnandet
Missgynnandet består i att arbetsgivaren tillämpar
en bestämmelse, ett kriterium eller ett
förfaringssätt som verkar neutralt men som vid en
närmare granskning i praktiken särskilt missgynnar
personer med viss etnisk tillhörighet/visst
funktionshinder/viss sexuell läggning. Missgynnandet
tar sig uttryck i att de personerna jämfört med
andra har svårare att uppfylla kriteriet eller
bestämmelsen eller i att förfaringssättet medför en
negativ effekt för dem.
I fråga om etnisk diskriminering ges vissa exempel
i proposition 177. Utformningen av
lämplighetstester, krav på språkkunskaper eller på
viss utbildning skulle kunna missgynna personer på
grund av etnisk tillhörighet. I
författningskommentaren anges ytterligare exempel:
krav på viss minimilängd, krav på svenska som
modersmål eller krav på att viss utbildning skall
vara genomgången i Sverige. Det understryks att det
är tillåtet att ställa t.ex. språkkrav men att nivån
på kravet kan variera beroende på det arbete som
skall utföras. Medan det för vissa typer av arbete
inte kan vara tillåtet att kräva ens
gymnasiekunskaper i svenska, torde det enligt
propositionen vara tillåtet att t.ex. för vissa
läraruppgifter kräva utmärkta kunskaper i svenska. I
författningskommentaren nämns också osakliga
bedömningar av utländsk yrkeserfarenhet eller
utländska examina. I dessa fall rör det sig enligt
propositionen emellertid vanligtvis om direkt
diskriminering.
I propositionen sägs att även ett krav som
uppställs i lag i vissa situationer kan missgynna
personer på grund av etnisk tillhörighet.
Proposition 179 exemplifierar med att ett krav på
viss fysisk prestationsförmåga för att bli brandman
typiskt sett kan missgynna personer med vissa
rörelsehinder.
Jämförelsen
För att ett missgynnande skall anses föreligga skall
bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet
särskilt missgynna personer med viss etnisk
tillhörighet/visst funktionshinder/viss sexuell
läggning. En bedömning bör göras av hur stor andelen
är som inte kan uppfylla kravet i de grupper som
jämförs. Skillnaden bör vara betydande för att en
grupp skall anses ha särskilt missgynnats genom det
uppställda kravet. Det är den faktiska situationen
som skall bedömas och inte vad som skulle vara
teoretiskt möjligt att uppfylla.
Även den grupp med vilken jämförelsen görs måste
avgränsas för att det skall gå att fastställa om ett
särskilt missgynnade föreligger eller inte. I
princip bör omständigheterna vara så likartade som
möjligt för de grupper som jämförs. Avgränsningen
beror i det enskilda fallet på vilken jämförelse som
är relevant att göra. Någon statistisk exakthet
behövs inte. I fråga om arbetstagare bör det många
gånger vara riktigt att jämföra med arbetstagare i
andra grupper hos arbetsgivaren. Den närmare
avgränsningen av jämförelsegruppen måste bestämmas
med utgångspunkt i omständigheterna i varje enskilt
fall.
Intresseavvägningen
Med hänvisning till att förbudet mot indirekt
diskriminering inte skall få för långtgående
konsekvenser bör det enligt propositionerna finnas
ett visst handlingsutrymme för arbetsgivaren att
tillämpa en bestämmelse, ett kriterium eller ett
förfaringssätt trots att detta kan medföra en
negativ effekt för personer som tillhör en viss
grupp. I vilken utsträckning det kan godtas bör
avgöras genom en intresseavvägning, där vägledning
kan hämtas från det förut nämnda
bevisbördedirektivet.
I propositionerna 179 och 180 refereras till
Bilkafallet i EG-domstolen (Mål C-170/84), och det
sägs att det i allt väsentligt handlar om att
tillämpa den s.k. proportionalitetsprincipen. Frågan
i målet gällde om en arbetsgivare bröt mot
könsdiskrimineringsförbudet i artikel 119 i EG-
fördraget när deltidsanställda var uteslutna från
ett pensionssystem.
I dessa två propositioner återges även hur
kommissionen uttryckt saken i sitt förslag 1996 till
bevisbördedirektiv (KOM (96) 340 slutlig, där det
sägs att indirekt diskriminering föreligger "om det
mål som eftersträvas vid tillämpningen av denna
bestämmelse, kriterium eller förfaringssätt inte kan
motiveras objektivt, och de medel som används för
att uppnå målet inte är lämpliga och nödvändiga". I
kommissionens motivering utvecklas saken så, att när
det är fastställt att särbehandling till följd av
ett neutralt kriterium föreligger har svaranden
möjlighet att bevisa att man genom att tillämpa
detta kriterium eftersträvar ett viktigt mål. För
det första skall målet vara värt att skydda i sig
och vara tillräckligt viktigt för att motivera att
det ges företräde framför principen om
likabehandling. Mål som anges är t.ex. ett verkligt
behov från företagets sida eller sådana mål som
ingår i medlemsstaternas socialpolitik. För det
andra skall de medel som används för att uppnå målen
vara lämpliga och nödvändiga.
I direktivet uttrycks intresseavvägningen på det
sättet att tillämpningen medför indirekt
diskriminering såvida inte bestämmelsen, kriteriet
eller förfaringssättet är lämpligt och nödvändigt
och kan motiveras med objektiva faktorer som inte
har samband med personernas kön.
Regeringen anser att intresseavvägningen inte,
vilket utredningarna föreslagit, bör inskränkas till
vad som kan anses vara ett objektivt godtagbart
verksamhetsbehov. I proposition 177 sägs att
diskrimineringsförbudet inte bör bli mer långtgående
i den nationella lagstiftningen än i EG-rätten.
Enligt alla tre lagförslagen bör inte bara ett
godtagbart verksamhetsbehov kunna godtas utan även
viktiga samhälleliga mål.
I proposition 177 anges som ett sådant mål
strävanden att främja etnisk mångfald. Som andra
väsentliga samhälleliga, sociala och ideella
intressen nämns främjande av arbetstillfällen för
funktionshindrade, rikets säkerhet m.m. liksom
tillämpning av regler om omplacering och
återanställning.
I propositionerna 179 och 180 exemplifieras
väsentliga samhälleliga, sociala och ideella
intressen med jämställdhet i arbetslivet, rikets
säkerhet m.m., liksom tillämpning av regler om
omplacering och återanställning.
Bevisfrågor vid indirekt diskriminering
Utgångspunkten är att arbetstagaren eller
arbetssökanden har bevisbördan för de faktiska
omständigheterna, som skall ge anledning att anta
att han eller hon blivit diskriminerad. Detta gör
han eller hon genom att styrka att det till synes
neutrala kriteriet, bestämmelsen eller förfarandet
särskilt missgynnar den grupp vederbörande anser sig
tillhöra jämfört med övriga grupper. Bevisbördan
övergår sedan till arbetsgivaren som skall visa dels
att syftet med bestämmelsen, kriteriet eller
förfaringssättet motiveras av sakliga skäl, dels att
det är lämpligt och nödvändigt för att nå syftet.
I proposition 177 görs ett tillägg (s. 42). Det
sägs att även om det kan förefalla betungande för
arbetsgivaren att freda sig mot påståenden om brott
mot diskrimineringsförbuden så skall det "beaktas
att det för den enskilde arbetssökanden eller
arbetstagaren kommer att vara förenat med
svårigheter att visa att det har förekommit mindre
förmånlig behandling som har samband med etnisk
tillhörighet".
I fråga om indirekt diskriminering anser regeringen
inte att det är nödvändigt att genom uttrycklig
reglering ange vilken av parterna som skall bevisa
vad eller vilken styrka bevisningen skall ha.
Motioner
Folkpartiet anser i sin kommittémotion 1997/98:A68
(yrk. 6), som väckts med anledning av förslaget mot
etnisk diskriminering, att det är orimligt att
"bestraffa" oavsiktlig indirekt diskriminering. En
bestämmelse som innebär att en arbetsgivare döms för
diskriminering trots att han eller hon saknat insikt
om den etniska tillhörigheten är oacceptabel
särskilt för småföretagare. Det kan enligt motionen
leda till att många mindre företag drar sig för att
över huvud taget anställa.
I den förutnämnda motionen 1997/98:A67 (yrk. 8) som
avser förslaget mot etnisk diskriminering invänder
Vänsterpartiet mot den nyss återgivna beskrivningen
i proposition 177 av bevisningen i ett
diskrimineringsmål. Arbetstagaren/arbetssökanden
skall inte, som det anges i propositionen, vid
indirekt diskriminering behöva "visa att det har
förekommit mindre förmånlig behandling som har
samband med etnisk tillhörighet". Enligt motionen
skall något sådant samband inte behöva styrkas.
Utskottets ställningstagande
Allmänt om förbudet mot direkt diskriminering
För att förstå innebörden av förbuden mot
diskriminering räcker det inte att ta del av de två
lagrum som i respektive lagförslag innehåller de
direkta förbudsreglerna och kommentarerna till dem.
Dessa bestämmelser måste läsas tillsammans med de
regler som anger i vilka situationer förbuden gäller
(10 §, 5 § respektive 5 § i lagförslagen). Även
kommentarerna som rör bevisningen belyser innebörden
av förbuden.
Förbudet mot direkt diskriminering bygger i ett
första steg på att det har förekommit en
missgynnande behandling av en person med viss etnisk
tillhörighet, med funktionshinder eller med viss
sexuell läggning i förhållande till hur andra
personer behandlats eller skulle ha behandlats i en
likartad situation.
Diskrimineringsgrunderna
Förbudsreglerna avser diskriminering på tre olika
grunder, etnisk tillhörighet (proposition 177),
funktionshinder (proposition 179) och sexuell
läggning (proposition 180). Dessa lagtekniska
begrepp definieras i lagförslagen. Saken har
behandlats i avsnitt 3.
En första förutsättning för att
diskrimineringsförbuden skall vara tillämpliga är
att det föreligger en diskrimineringsgrund. Vid
etnisk diskriminering omfattar skyddet som nämnts
även den som uppfattas ha en viss etnisk
tillhörighet, utan att personen själv identifierar
sig så. Även den som diskrimineras därför att han
eller hon är gift med eller är sambo med en person
av viss etnisk tillhörighet omfattas. Av avsnitt 3
framgår att utskottet anser att definitionerna även
skall täcka situationer där arbetsgivaren felaktigt
förmodar att arbetstagaren/arbetssökanden har ett
visst funktionshinder eller en viss sexuell
läggning.
I bevishänseende skall den som anser sig
diskriminerad visa att det föreligger en
diskrimineringsgrund, dvs. att det finns en etnisk
faktor, att han eller hon är funktionshindrad eller
har en viss sexuell läggning. Det är den enskilde
som i första hand själv definierar sin sexuella
läggning. Därför räcker ett påstående om att han
eller hon har en viss sådan läggning. I de fall
påståendet om diskriminering grundas på att
arbetsgivare felaktigt förmodat att det förelegat en
diskrimineringsgrund får bevisningen ta sikte på
detta.
"Missgynnande behandling"
I propositionernas kommentarer till förbudsreglerna
utvecklas i mera allmänna termer vad som ligger i
begreppet missgynnande. Det skall vara fråga om en
nackdel eller motsvarande och om "mer än
bagatellartade skillnader" i bemötande i förhållande
till hur en verklig eller fiktiv jämförelseperson
behandlats.
Vad detta innebär i fråga om arbetsledning
utvecklas i kommentarerna till de regler som anger
när förbuden gäller. Det sägs i proposition 177 att
"en enstaka händelse kan vara tillräcklig om den
fått konkreta följder för arbetstagaren" medan det i
propositionerna 179 och 180 förutsätts att en
enstaka händelse bör innebära "ingripande följder".
Vänsterpartiets invändning mot de två senare
propositionerna i motion A5 (yrk. 4) respektive i
motion A9 (yrk. 4) går ut på att förbudsreglerna
inte skulle få någon praktisk betydelse med ett så
strängt krav på följder för den enskilde.
Utskottet vill först klarlägga att någon skillnad
inte är avsedd mellan de tre lagarna. Ett uttalande
om "ingripande följder" fanns också i den
proposition som låg till grund för den nu gällande
lagen mot etnisk diskriminering som då knöt an till
den lagens begrepp "otillbörlig särbehandling". I
jämställdhetslagen finns en liknande bestämmelse som
tar sikte på "påtagligt oförmånlig behandling". Att
bagatellartade skillnader hålls utanför bör enligt
utskottets mening betyda att det måste vara fråga om
märkbara och tydliga skillnader i behandling. Det
behöver dock inte vara fråga om så ingripande
följder som avses i den punkt av bestämmelserna som
rör skiljande från anställningen och motsvarande.
Förbudet mot diskriminerande arbetsledning har
alltså en självständig betydelse vid sidan av de
andra förbuden. Utskottet kan därför inte dela
Vänsterpartiets uppfattning att regeln skulle sakna
praktisk betydelse. I slutändan måste det ankomma på
domstolen att avgöra vilka effekter ett enstaka
arbetsledningsbeslut skall ha för att kunna
betraktas som ett missgynnande.
Utskottet avstyrker med det anförda motionerna A5
(yrk. 4) och A9 (yrk. 4). Riksdagen bör godkänna vad
utskottet anfört.
Till arbetsledningssituationen kan även höra att
någon utsätts för trakasserier från arbetsgivarens
sida, förutsatt att effekten är sådan som anges i
det föregående. Utskottet återkommer till frågan om
trakasserier i avsnitt 6.
"Likartad situation"
Detta begrepp är en central del av
diskrimineringsförbuden. Saken kan uttryckas på det
sättet att en "likartad situation" utgör den yttre
ramen för den jämförelse som skall ske av hur en
person behandlats i förhållandet till en annan. Att
någon bemötts på ett annat och mindre förmånligt
sätt än en annan person har relevans enbart om
situationen var likartad. "Likartad situation" avser
förhållandena hos de personer som jämförs,
eventuellt fiktivt. Vad som avses är bl.a.
jämförelsepersonernas förutsättningar för det arbete
som är i fråga. Vid t.ex. diskriminerande
lönevillkor kan det förutom detta avse
jämförelsepersonernas arbetsuppgifter och deras
likvärdighet. En person som inte har i någon
bemärkelse likvärdiga förutsättningar är inte i en
likartad situation som den hon jämför sig med och
kan därmed inte heller anses diskriminerad.
Det kan antas att diskrimineringstvister enligt de
nya lagarna på motsvarande sätt som enligt nu
gällande lagstiftning ofta kommer att kretsa kring
arbetssökandens eller arbetstagarens förutsättningar
för arbetet jämförda med någon annans. Detta är inte
bara en följd av lagreglernas uppbyggnad. En
bedömning eller behandling av arbetssökande eller
arbetstagare som innebär att de trots goda meriter
behandlas oförmånligt eller orättvist eller på ett
sätt som inte framstår som rimligt och rationellt
kan i sig väcka misstanke om arbetsgivarens
bevekelsegrunder.
I propositionerna ges ingen närmare vägledning för
hur en jämförelse av meriter skall göras. Det ligger
nära till hands att jämförelsen kommer att utgå från
de kriterier som vanligen tillämpas i
jämställdhetsmål, dvs. utbildning, yrkeserfarenhet,
arbetslivserfarenhet och personlig lämplighet. Det
kan för övrigt konstateras att Arbetsdomstolen i en
tvist enligt nu gällande lag mot etnisk
diskriminering utgått från dessa kriterier i
enlighet med parternas sätt att formulera sin talan.
När det gäller att bedöma vad som utgör en "likartad
situation" bör viss vägledning även kunna hämtas
från regeln i 17 § jämställdhetslagen som avser
könsdiskriminering vid "likvärdiga sakliga
förutsättningar".
Vid uppställandet av krav för ett visst arbete och
vid värderingen av sökandenas kvalifikationer får
arbetsgivaren tillämpa de normer som är brukliga på
arbetsmarknaden i stort, i branschen eller på den
speciella arbetsplatsen. En viktig begränsning
ligger dock i att normerna i sig själva inte får
vara diskriminerande. Reglerna mot indirekt
diskriminering innebär att arbetsgivaren inte får
ställa upp kvalifikationskrav som till synes är
neutrala, men som personer tillhörande någon av de
grupper som skyddas av lagarna har särskilt svårt
att uppfylla jämfört med andra. Utskottet återkommer
i det följande till förslagen som rör indirekt
diskriminering.
Lagförslagen innebär inte att arbetsgivaren är
skyldig att välja en viss sökande bland dem som
anses vara i en "likartad situation". Så länge som
den etniska faktorn, funktionshindret eller den
sexuella läggningen hos den som väljs bort eller
blir sämre behandlad inte finns med bland orsakerna
till arbetsgivarens beslut, föreligger inte heller
diskriminering i lagens mening.
Förbudsregeln tillämpad på en arbetssökande som har
ett funktionshinder som påverkar arbetsförmågan
negativt kan medföra att den funktionshindrade
bedöms inte ha sakliga förutsättningar för ett visst
arbete. Därmed är situationen inte heller likartad.
Den funktionshindrade som blir mindre förmånligt
behandlad är definitionsmässigt inte diskriminerad.
Regeln i 6 § förslaget till lag mot diskriminering
av funktionshindrade skall ses mot denna bakgrund.
Utskottet återkommer till detta i den fortsatta
framställningen.
Särskilt om rekryteringssituationen
En viktig principiell skillnad i förhållande till nu
gällande diskrimineringslagstiftning är att de
framlagda förslagen skall omfatta hela
rekryteringsförfarandet och inte enbart själva
anställningsbeslutet. I lagtexterna preciseras detta
till att "ta ut en arbetssökande till
anställningsintervju eller vidta annan åtgärd under
anställningsförfarandet". Rekryteringsförfarandet
som sådant får därmed till skillnad från i dag en
självständig betydelse.
Det innebär för det första att även en
arbetssökande som inte kan göra anspråk på att vara
den som borde ha anställts ändå kan angripa
arbetsgivarens behandling före anställningsbeslutet.
Utskottet välkomnar denna utvidgning av
lagstiftningen. I praktiken lär en stor del av vad
som i dagligt tal rubriceras som diskriminering
försiggå just under rekryteringen; arbetssökande med
utländskt namn eller som talar med brytning möts av
besked att platsen redan är tillsatt, ansökningar
med utländskt namn sorteras systematiskt bort osv.
Det bör dessutom många gånger vara lättare att sätta
fingret på diskriminerande beteenden av detta slag
än att urskilja ett konkret beslut att anställa en
viss sökande som diskriminering med tanke på alla de
faktorer som kan styra ett sådant beslut.
Utvidgningen innebär vidare att ett beslut av
arbetsgivaren att inte alls anställa kan träffas av
diskrimineringsförbudet. En ensam arbetssökande som
vägras anställning trots goda meriter kan alltså
åberopa diskrimineringsförbudet förutsatt att vägran
har samband med etnisk tillhörighet, funktionshinder
etc.
Uttalanden i platsannonser m.m.
Förbudsreglerna tar sikte på arbetssökande och
arbetstagare. Kretsen arbetssökande har avgränsats
så att den som endast gör en förfrågan om arbete
inte anses som arbetssökande. En annan begränsning
ligger i att uttalanden t.ex. i platsannonser att
enbart vissa kategorier sökande är välkomna inte i
sig omfattas. Arbetssökande i allmänhet kan alltså
inte angripa sådant.
Utskottet kan inte ansluta sig till Vänsterpartiets
uppfattning i motionerna 1997/98:A67 (yrk. 4), A5
(yrk. 2) respektive A9 (yrk. 3) att sådana
uttalanden borde omfattas av förbudet. Skälet är att
det är svårt att se hur den krets skulle avgränsas
som kunde anses diskriminerad. Därmed är det inte
sagt att annonsen i mera allmän bemärkelse inte
skulle kunna ses som diskriminerande. Om en person
trots en annons av detta slag söker arbete och då
bemöts negativt på det ena eller andra sättet,
skulle platsannonsen givetvis kunna tala för att
arbetsgivarens handlande har samband med den etniska
tillhörigheten etc. Därmed skulle den kunna åberopas
i en tvist om diskriminering.
Arbetsmarknadsutskottet anser med hänvisning till
det anförda att motion 1997/98:A67 (yrk. 4), A5
(yrk. 2) respektive A9 (yrk. 3) bör avslås, vilket
även socialförsäkringsutskottet och socialutskottet
förordat.
Utskottet vill tillägga att en lämplig utformning
av platsannonser och liknande kan vara en del av de
aktiva åtgärderna för etnisk mångfald. Det kan då i
sista hand bli fråga om ett vitesföreläggande för
att arbetsgivaren skall åstadkomma förändring eller
upphöra med ett visst förfarande.
Även Handikappombudsmannen bör inom ramen för den
del av verksamheten som mera allmänt syftar till att
förhindra orättvis och kränkande behandling kunna
reagera mot företeelser av detta slag. Motsvarande
gäller för den nye Ombudsmannen mot diskriminering
på grund av sexuell läggning. Inom ramen för den
rådgivande och opinionsbildande roll som
ombudsmannen skall ha bör frågor kunna tas upp som
rör kränkande annonsering.
Dokumentation och prövning av meriter
En annan fråga med anknytning till rekryteringsfasen
är vilka krav som kan ställas på arbetsgivaren att
pröva en arbetssökandes kvalifikationer. Frågan kan
komma upp i flera led i bevisföringen i en
diskrimineringstvist.
Vänsterpartiets synpunkter i motion 1997/98:A67
(yrk. 2) knyter an till vissa uttalanden i
proposition 177 (s. 31) där det sägs att den som
söker ett arbete har en grundläggande skyldighet att
själv göra sina meriter "förståeliga" för
arbetsgivaren. Utskottet, som instämmer i vad som
sägs i propositionen, anser att uttalandet i första
hand bör ses mot bakgrund av den tänkta fördelningen
av bevisbördan. En arbetstagare eller en
arbetssökande skall ha bevisbördan för att
arbetsgivaren behandlat henne eller honom mindre
förmånligt än andra i en "likartad situation". Som
framgått ovan innefattar det sistnämnda begreppet
bl.a. förutsättningarna för arbetet. Det är alltså i
princip den arbetssökande som måste lägga fram fakta
om sina kvalifikationer. Om dessa fakta leder till
att det varit ett missgynnande i en "likartad
situation", har arbetssökanden gjort antagligt att
det är fråga om diskriminering. Arbetsgivaren kan då
freda sig genom att visa att det inte finns något
samband med etnisk tillhörighet, funktionshinder
eller sexuell läggning.
Frågan som Vänsterpartiet väckt är om arbetsgivaren
skall kunna vinna framgång med en hänvisning till
att han eller hon inte haft tid eller resurser att
granska kvalifikationerna. Partiet menar att det
skall ställas vissa krav på arbetsgivaren i detta
hänseende.
Utskottet vill till en början betona att det inte
är möjligt att en gång för alla mera preciserat
fastställa vilka skyldigheter en arbetsgivare skall
ha att bedöma personer som söker arbete. Saken kan
bero bl.a. av sådant som anställningsform,
anställningens längd m.m. Läget kan kräva ett snabbt
rekryteringsförfarande.
En arbetsgivare som inte beaktar en sökande med
väldokumenterade meriter och sedan hänvisar till att
tiden inte medgav en noggrannare granskning riskerar
i själva verket att inte kunna övertyga domstolen om
att behandlingen saknade samband med etnisk
tillhörighet etc. Ju tydligare det är att meriterna
är likvärdiga eller t.o.m. överlägsna dem hos någon
annan som kallats till intervju eller anställts,
desto tyngre faller bördan på arbetsgivaren i fråga
om motbevisning. Invänder arbetsgivaren t.ex. att
ansökningarna varit många och därför inte kunnat
granskas i detalj kan det krävas att han eller hon
hänvisar till en urvalsmetod som framstår som
godtagbar och självfallet inte i sig är direkt eller
indirekt diskriminerande.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet,
vilket även förordats av de yttrande utskotten, att
motion 1997/98:A67 (yrk. 2) bör avslås.
Utskottet vill tillägga följande. Lagstiftningen
ställer, med rätta, krav också på den som påstår sig
diskriminerad. Som anförs i
socialförsäkringsutskottets yttrande är det bara den
arbetssökande som har gjort vad som kan krävas av
honom eller henne och ändå blir mindre förmånligt
behandlad som kan ha fog för ett påstående om
diskriminering.
Arbetsmarknadsutskottet vill i detta sammanhang
hänvisa till vad som sägs i
socialförsäkringsutskottets yttrande om
Högskoleverkets uppgifter m.m.
"Enligt sin instruktion (1995:945) skall verket
svara för bedömningar av utländska utbildningar på
eftergymnasial nivå, dels enligt vad som är särskilt
föreskrivet, dels för tillämpningen i Sverige av
direktiv och konventioner. Huvudsyftet med
värderingsverksamheten, som har funnits i drygt tio
år, är att underlätta inträdet på den svenska
arbetsmarknaden för personer med utländsk högre
utbildning. En enskild arbetssökande kan således
kostnadsfritt göra en skriftlig ansökan hos
Högskoleverket om att få ett utlåtande över sin
utländska examen. I rapporten Värdering och
erkännande av utländsk högskoleutbildning
(Högskoleverkets rapportserie 1998:15 R) lämnas en
redovisning av principer och metodik för
verksamheten."
Liksom socialförsäkringsutskottet vill
arbetsmarknadsutskottet också peka på förslagen i
det nyligen framlagda betänkandet Validering av
utländsk yrkeskompetens (SOU 1998:165). Utredningen
föreslår att alla vuxna som så önskar skall kunna
genomgå prov för att få sin yrkeskompetens jämförd
och jämställd med den yrkeskompetens som har sin
grund i gymnasieskolans yrkesutbildning eller
utbildning på angränsade nivåer. Denna möjlighet
skall gälla oavsett i vilket land yrkeskompetensen
erhållits.
Skyldigheten att vidta stöd- och anpassningsåtgärder
vid anställning eller befordran (proposition 179)
Innebörden av regeln i 6 § förslaget till lag om
förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer
med funktionshinder (prop. 179) är att arbetsgivaren
i en rekryterings- eller befordringssituation skall
beakta sådana stöd- eller anpassningsåtgärder som
kan försätta den funktionshindrade i en "likartad
situation" som en person utan sådant
funktionshinder. Om åtgärder av detta slag är
möjliga och skäliga skall
arbetssökanden/arbetstagaren anses befinna sig i en
sådan situation. Arbetsgivarens val är fritt bland
arbetstagare eller arbetssökande som på detta sätt
kan anses vara i en "likartad situation", dock med
den viktiga inskränkningen att funktionshindret inte
får finnas med som orsak till arbetsgivarens
handlande.
Det bör klargöras att det i förstone inte är fråga
om vad arbetsgivaren faktiskt måste göra, utan vad
han eller hon kan tänkas behöva göra. Om det finns
flera sökande med funktionshinder kan arbetsgivaren
vara skyldig att göra denna hypotetiska bedömning i
förhållande till var och en av dem. Skyldigheten
föreligger inte i förhållande till varje sökande med
funktionshinder. En sådan person kan ha de bästa
sakliga förutsättningar för ett arbete utan några
särskilda åtgärder likaväl som en funktionshindrad
kan sakna förutsättningar trots alla tänkbara stöd-
och anpassningsåtgärder. Innebörden av regeln är att
det ställs ett krav på att prövningen av vilka
åtgärder som är möjliga och skäliga för att en
sökande skall försättas i en "likartad situation"
blir en del av underlaget i arbetsgivarens
beslutsprocess. Den som åsidosätter regeln kan
åläggas skadestånd.
Som anförs i propositionen är det orimligt att
kräva att arbetsgivaren skall äga kännedom om alla
de hinder eller begränsningar som till följd av ett
funktionshinder kan uppstå på arbetsplatsen.
Sökanden bör ange sin uppfattning om behovet av
anpassningsåtgärder. Han eller hon vet själv bäst
vilka begränsningar som funktionshindret medför och
därför även vilka åtgärder som kan vara möjliga och
nödvändiga. Reglerna förutsätter att en arbetsgivare
som är osäker bör diskutera frågan tillsammans med
arbetssökanden.
I propositionen redovisas vilka faktorer som kan
vägas in i skälighetsbedömningen, såsom förhållandet
mellan kostnaderna för och olägenheterna av
åtgärderna och effekten av desamma för
arbetssökandens förmåga att utföra
arbetsuppgifterna, anställningens varaktighet m.m.
En sådan fråga är om möjligheten att erhålla statlig
bidrag bör vägas in.
Vänsterpartiet anser som framgått i motion A5 (yrk.
3) att möjligheten till bidrag bör beaktas medan
regeringens ståndpunkt är den motsatta. Som
utskottet förstår motionen menar partiet att
skälighetsprövningen annars skulle kunna utmynna i
att de möjliga stödåtgärderna bedömdes som alltför
kostsamma för arbetsgivaren och därmed oskäliga.
Regeringens inställning motiveras med att
arbetsgivaren skulle kunna hamna i en besvärlig
rekryteringssituation om besked om bidrag skulle
behöva avvaktas innan beslut kan fattas i
anställningsfrågan.
Utskottet delar regeringens uppfattning. Utskottet
instämmer också i regeringens uttalande om att ett
besked om att bidrag kommer att erhållas bör kunna
vägas in i bedömningen. Även socialutskottet
ansluter sig till propositionen i denna del.
Utskottet avstyrker med det anförda motion A5 (yrk.
3).
Vid skälighetsbedömningen bör enligt utskottets
mening också vägas in vilka möjligheter
arbetsgivaren har att med rimliga ansträngningar
klara ut vilka insatser som behövs och är möjliga.
Även arbetssökandens eller arbetstagarens
beredvillighet att medverka bör vägas in. Det bör
enligt utskottets mening normalt inte ställas krav
på arbetsgivaren att göra en omfattande utredning
med inhämtande av utlåtanden och liknande. Vad som
kan behöva göras och förutsättningarna kring detta
bör vara i någon mening överblickbart.
Rekryteringsförfarandet får alltså inte onödigtvis
fördröjas till följd av utredningen. Även här bör
omständigheter som anställningens varaktighet m.m.
kunna vägas in i skälighetsbedömningen.
"Samband med"
Den nuvarande lagen mot etnisk diskriminering
omfattar enbart avsiktliga handlingar. Ett
materiellt riktigt resultat sågs som väsentligt vid
utformningen av diskrimineringsförbudet.
Orsakssambandet mellan arbetsgivarens handlande och
den etniska faktorn anges i den nuvararande
lagtexten så att arbetsgivaren skall ha handlat på
grund av den etniska faktorn. Denna faktor skall,
som det uttrycks i förarbetena, ha varit en
nödvändig förutsättning eller betingelse för
handlandet. I bevishänseende tänkte sig lagstiftaren
att den som påstod sig diskriminerad skulle visa
sannolika skäl för att arbetsgivarens handlande
berott på den etniska faktorn och att förfarandet
varit otillbörligt. För att freda sig måste
arbetsgivaren därefter visa att handlandet berott på
någon annan omständighet än den etniska faktorn.
I två diskrimineringstvister enligt den nya lagen
som handlagts i Arbetsdomstolen har domstolen
fastställt att det avgörande för frågan om disk-
rimininering förekommit är att diskriminering är den
verkliga orsaken till att någon fått stå tillbaka.
Om den som påstår sig diskriminerad inte lyckas göra
sannolikt att arbetsgivarens handlande skett av
etniska skäl, har förbudet inte överträtts.
Utredningen (SOU 1997:174) åskådliggjorde kravet på
att den etniska faktorn skall vara avgörande för
arbetsgivarens beslut med exemplet att en
arbetsgivare enbart anställer vita män. En svart
kvinna, som blivit avvisad på grund av både kön och
etnisk tillhörighet, skulle inte kunna använda sig
av lagen (s. 174).
Beslut i anställningssammanhang och i
anställningsförhållanden utmärks i allmänhet av stor
komplexitet med hänsynstaganden av vitt skilda slag,
alltifrån det företagsekonomiskt strikt rationella
till sådant som brukar benämnas personkemi, social
kompetens m.m. Det måste därför många gånger vara
svårt, för att inte säga omöjligt, att skilja ut vad
som faktiskt varit avgörande för ett visst beslut.
Mot den bakgrunden är det logiskt att bygga
diskrimineringsförbudet på förutsättningen att det
kan finnas ett antal orsaker bakom arbetsgivarens
handlande.
I de nu behandlade lagförslagen skall det i
objektivt hänseende inte krävas mer än att den
etniska faktorn, funktionshindret etc. finns med som
en av flera orsaker till arbetsgivarens handlade.
Faktorn behöver inte vara ensam eller avgörande
anledning till handlandet. Förbudet skall alltså
omfatta även sådana handlingar där
diskriminineringsfaktorn är mindre framträdande.
Detta uttrycks med att det skall finnas ett samband
mellan missgynnandet och diskriminineringsfaktorn.
Utskottet ser detta som en angelägen förstärkning i
förhållande till nuvarande lagstiftning.
Reglerna är i bevishänseende uppbyggda så att det
ligger på arbetsgivaren att visa att sådant samband
saknas. Med tanke på svårigheterna att urskilja vad
som faktiskt legat bakom ett visst beslut eller
handlande är det rimligt att beviskravet i första
hand riktas mot arbetsgivaren. Detta utesluter
givetvis inte att även den som anser sig
diskriminerad för fram sådana omständigheter som
talar för att den etniska faktorn etc. varit av
betydelse.
Utskottet föreställer sig att det även i detta led
kommer att föras bevisning om kvalifikationer m.m.
jämförelsepersonerna. Frågan är vilken vikt som
skall kunna läggas vid en invändning från
arbetsgivaren om att han eller hon har utnyttjat den
principiella valfrihet som råder i en
anställningssituation mellan personer i "likartad
situation" och då låtit valet utfalla till fördel
för den som "passade bäst in" eller liknande. Enligt
utskottets mening bör det ställas relativt höga krav
på arbetsgivaren att visa på sakliga och rationella
överväganden. De måste i någon mening te sig
förklarliga för utomstående på sådant sätt att de
kan tillmätas betydelse vid en domstols-prövning.
Även om starkt subjektiva värderingar inte har att
göra med etnisk tillhörighet, funktionshinder eller
sexuell läggning följer av deras karaktär av att
vara subjektiva och irrationella att arbetsgivaren
inte kan räkna med att lyckas visa i en rättegång
att de har fått bli avgörande. Utan en sådan kritisk
granskning av arbetsgivarens invändningar skulle
diskrimineringsförbudet få begränsad betydelse.
Undantag för ideellt eller annat särskilt intresse
m.m.
Undantag från diskrimineringsförbudet skall gälla
när behandlingen är berättigad av hänsyn till ett
sådant ideellt eller annat särskilt intresse som
uppenbarligen är viktigare än intresset av att
förhindra diskriminering. Termerna är hämtade från
jämställdhetslagen. Där kan undantagen åberopas när
arbetsgivarens val faktiskt beror på kön och detta
kan godtas av hänsyn till ett sådant särskilt
intresse. I jämställdhetslagen godtas även under
vissa förutsättningar att hänsyn tas till kön när
syftet är att främja jämställdhet i arbetslivet
(positiv särbehandling).
I systematiskt hänseende kan man skilja mellan
sådan behandling som faktiskt beror på eller har
samband med en etnisk faktor, funktionshinder etc.
och sådan behandling som saknar detta samband. Några
av de exempel på "ideellt eller annat särskilt
intresse" som nämns i propositionerna kan närmast
hänföras till den senare kategorin. Hit hör t.ex.
hänsyn till jämställdhet mellan kvinnor och män
eller främjande av arbetstillfällen för
funktionshindrade i en tvist om etnisk
diskriminering, eller hänvisning till omplacering
eller återanställning när tvisten avser
diskriminering på grund av funktionshinder. Om
sådana faktorer är orsaken till arbetsgivarens
handlande har detta inte samband med etnisk
tillhörighet respektive funktionshinder. Annorlunda
förhåller det sig t.ex. när arbetsgivaren i en tvist
om etnisk diskriminering hänvisar till rikets
säkerhet med därav följande krav på svenskt
medborgarskap.
I praktiskt hänseende har saken mindre betydelse.
En arbetsgivare bör kunna välja att argumentera
efter linjen att det helt oavsett etnisk
tillhörighet etc. fanns ett särskilt ideellt
intresse att välja en viss sökande eller att ge
företräde åt vissa utsatta grupper och därmed gå
förbi frågan om samband.
I de fall arbetsgivaren i sin argumentering direkt
riktar in sig på att det finns ett särskilt intresse
måste det enligt utskottets mening ställas relativt
höga krav inte bara i fråga om tyngden av detta
intresse i sig. Det måste stå klart att det varit
detta intresse som faktiskt varit styrande i det
enskilda fallet. En arbetsgivare skall t.ex. inte
kunna hänvisa till ett i och för sig berättigat
intresse när detta framstår som lägligt för att
slippa anställa en viss kategori sökande. Man skulle
i det fallet i själva verket kunna hävda att kravet
på orsakssamband är uppfyllt.
Positiv särbehandling
Som framgått föreslås inte några regler om positiv
särbehandling i proposition 177 - liksom för övrigt
inte heller i de övriga propositionerna.
Utredningens förslag om sådana regler tog sikte på
behandling som är ett led i strävanden att främja
etnisk mångfald i arbetslivet. Regeringen ser det
inte för närvarande som nödvändigt med sådana
regler och hänvisar till betydelsen av att de aktiva
åtgärderna får genomslag.
Miljöpartiet genom Barbro Johansson m.fl. i motion
1997/98:A69 efterlyser som framgått sådana regler.
Socialförsäkringsutskottet delar regeringens
bedömning och avstyrker därför motionen i sitt
yttrande.
Utskottet kan för sin del se vissa problem med
uttryckliga undantagsregler för positiv
särbehandling. Det är en sak att mera allmänt främja
den etniska mångfalden på en arbetsplats och att
t.ex. vid en rekrytering ha mångfaldsaspekten i
åtanke, dvs. sådant som kraven på aktiva åtgärder
syftar till. Det är en annan och mer grannlaga sak
att i ett enskilt fall ge företräde åt en viss
enskild eller en viss grupp med hänvisning till den
etniska tillhörigheten, även om detta skulle vara en
del i ett planmässigt strävande mot etnisk mångfald.
Att den nya lagen mot etnisk diskriminering saknar
uttryckliga regler om positiv särbehandling skall
enligt utskottets mening emellertid inte förstås så
att det inte skulle vara möjligt att t.ex. anställa
en invandrare även om det skulle finnas likvärdiga
eller t.o.m. mera meriterade medsökande. På
motsvarande sätt som lagarna skall tillåta t.ex.
främjande av arbetstillfällen för funktionshindrade
bör det enligt utskottets mening i speciella
situationer vara möjligt att välja en särskild
sökande som tillhör en utsatt grupp på
arbetsmarknaden. I enlighet med resonemanget ovan
kan det diskuteras om ett sådant företräde skall
hänföras till en behandling utan samband med etnisk
tillhörighet eller ses som en behandling som är
berättigad av hänsyn till ett ideellt eller annat
särskilt intresse. Frågan är dock mest teoretisk,
eftersom arbetsgivaren oavsett eventuellt
orsakssamband kan hävda att det föreligger en
undantagssituation.
Utskottet vill i sammanhanget peka på att ett
främjande av etnisk mångfald under vissa
förutsättningar inte skall stå i strid med förbudet
mot indirekt diskriminering (prop. 177 s. 29).
Med det anförda avstyrks motion 1997/98:A69 (yrk.
2), i den mån den inte är tillgodosedd med vad
utskottet anfört.
Andra frågor om undantagsregeln
I proposition 180 berörs frågan om hänsyn skall
kunna tas t.ex. till förhållandena i kyrkan eller
annars i religiösa sammanhang.
Utskottet instämmer i regeringens uppfattning att
schablonuppfattningar och fördomar mot arbetssökande
inte skall tillåtas motivera en särbehandling på
grund av sexuell läggning. Ett sådant
förhållningssätt skall självfallet inte heller kunna
ursäkta särbehandling på grund av etnisk
tillhörighet eller funktionshinder. Det är dock inte
uteslutet att det i mycket speciella undantagsfall
kan vara berättigat att väga in arbetstagarens eller
arbetssökandens etniska tillhörighet,
trosbekännelse, funktionshinder eller sexuella
läggning. Det är då inte fråga om att "legitimera
diskriminering". T.ex. måste en
invandrarorganisation, ett religiöst samfund, en
handikapporganisation eller en intresseorganisation
för homosexuella enligt utskottets mening ibland
kunna beakta sådant. Det är här fråga om
verksamheter som bygger på religiösa, ideologiska
eller värderingsmässiga grunder. Delaktighet i
åskådning eller värderingar hos dem som har
funktioner och arbetsuppgifter som har nära samband
med verksamhetens kärna kan sägas var en saklig
förutsättning för arbetet. Det är inte heller
uteslutet att legitimiteten hos en verksamhet kräver
att vissa kategorier personer anställs. Man rör sig
alltså här mot gränsen för vad som i lagreglerna
hänförs till kriteriet "likartad situation".
Indirekt diskriminering
De föreslagna reglerna mot indirekt diskriminering
har redovisats ovan. I korthet innebär indirekt
diskriminering att en arbetssökande eller
arbetstagare med viss etnisk tillhörighet, med visst
funktionshinder eller viss sexuell läggning
missgynnas genom att arbetsgivaren tillämpar en
bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt
som framstår som neutralt men som i praktiken
särskilt missgynnar sådana personer jämfört med
andra, detta såvida inte syftet med bestämmelsen
etc. kan motiveras med sakliga skäl och åtgärden är
lämplig och nödvändig för att syftet skall uppnås.
Utskottet ser dessa regler som ett väsentligt
inslag för att motarbeta diskriminering. I stor
utsträckning handlar det om vilka effekter som
regler eller förfaranden kan få för personer som
skyddas av lagstiftningen. Det kan finnas mönster i
de krav som ställs på arbetstagare som visar sig
vara särskilt oförmånliga t.ex. för andra
generationens invandrare eller för
funktionshindrade. Som utskottet redan varit inne på
i avsnittet om direkt diskriminering kan regler om
indirekt diskriminering leda till att uppställda
krav blir granskade mera kritiskt efter om de
verkligen är nödvändiga för att ett arbete skall bli
bra utfört. Vid sidan av förbudsreglerna är även
olika slag av aktiva åtgärder av intresse i
sammanhanget.
Som framgått bygger de nu behandlade
förbudsreglerna på EG-rätten och det s.k.
bevisbördedirektivet.
Indirekt diskriminering omfattas av förbudsregeln
även om den är oavsiktlig. Folkpartiet har som
framgått invänt mot detta i motion 1997/98:A68 (yrk.
6), som avser proposition 177, och menar att sådan
diskriminering inte bör "bestraffas".
Enligt utskottets bedömning skulle det stå i strid
med EG-rätten att låta fall av oavsiktlig indirekt
diskriminering generellt falla utanför det
skadeståndssanktionerade området. Som sägs i
propositionerna bör arbetsgivarens syfte däremot
kunna få betydelse vid bedömningen av allvaret i en
kränkning. Ett oavsiktligt diskriminerande
förfarande bör allmänt sett kunna leda till ett
lägre skadestånd än ett avsiktligt. De föreslagna
skadeståndsreglerna ger även utrymme för att
skadeståndet i ett enskilt fall jämkas eller helt
faller bort. Ett tänkbart sådant fall enligt
propositionernas kommentarer till
skadeståndsbestämmelserna är i ett inledningsskede
en helt oavsiktlig diskriminering där arbetsgivaren
varken insett eller bort inse att tillämpningen av
bestämmelsen medför diskriminering. Utskottet
återkommer till frågor om skadestånd i avsnitt 7.
Liksom socialförsäkringsutskottet anser
arbetsmarknadsutskottet att motion 1997/98:A68 (yrk.
6) bör avslås.
Några uttryckliga regler om bevisningen i tvister
som rör indirekt diskriminering föreslås inte. Som
framgått är dock tanken att bevisbördan i enlighet
med det s.k. bevisbördedirektivet skall fördelas så
att arbetstagaren eller arbetssökanden skall göra
antagligt att han eller hon blivit diskriminerad.
Det sker genom att han eller hon visar att den till
synes neutrala bestämmelsen etc. särskilt missgynnar
den grupp som hon eller han tillhör jämfört med
personer med annan etnisk tillhörighet, utan sådant
funktionshinder eller med annan sexuell läggning.
Därefter ankommer det på arbetsgivaren att visa dels
att syftet med bestämmelsen etc. kan motiveras av
sakliga skäl, dels att åtgärden är lämplig och
nödvändig för att syftet skall uppnås.
Vänsterpartiet reagerar som framgått ovan i motion
1997/98:A67 (yrk. 8) mot en formulering i
proposition 177 (s. 42) och menar att arbetstagaren
inte skall behöva styrka att det förekommit mindre
förmånlig behandling som har samband med etnisk
tillhörighet.
Propositionen bör inte läsas på det sätt som anges
i motionen. Vid indirekt diskriminering är det inte
fråga om att som vid direkt diskriminering
konstatera något "samband" - eller snarare avsaknad
av - mellan missgynnande och etnisk tillhörighet,
dvs. att den etniska faktorn funnits med som en
bland flera orsaker till arbetsgivarens handlande.
Det avgörande är i stället vilken faktisk effekt
tillämpningen av en viss bestämmelse etc. får i
förhållande till en viss grupp jämfört med en annan,
detta oavsett arbetsgivarens syfte.
Utskottet, som konstaterar att
socialförsäkringsutskottet instämmer i detta,
föreslår att riksdagen avslår motion 1997/98:A67
(yrk. 8).
Diskriminering hos den offentliga arbetsförmedlingen
Som framgått har propositionerna tagit upp frågan om
hur långt arbetsgivarens ansvar skall sträcka sig i
förhållande till utomstående som varit behjälpliga
vid rekryteringen. Regeringens ståndpunkt är att
s.k. headhunters eller särskilda rekryteringsföretag
skall omfattas av arbetsgivarens ansvar, men inte
den offentliga förmedlingen. I propositionerna 179
och 180 nämns inte den offentliga förmedlingen.
Detta skall enligt utskottets mening inte förstås så
att en skillnad i synsätt är avsedd.
Vänsterpartiet anser som nämnts för sin del i
motion 1997/98:A67 (yrk. 3) att ansvaret även bör
omfatta den offentliga förmedlingen.
Utskottet kan inte dela Vänsterpartiets
uppfattning. Det föreligger en skillnad så till vida
att rekryteringsföretagets uppdrag grundas på ett
civilrättsligt avtal med arbetsgivaren medan den
offentliga förmedlingen verkar enligt
offentligrättsliga principer. Skulle det, som
Vänsterpartiet antyder, förekomma att förmedlare på
eget bevåg eller på begäran av arbetsgivaren
sorterar bort arbetssökande med invandrarbakgrund är
detta i första hand en fråga för förmedlingen och
dess ledning eller för tillsynsmyndigheten att komma
till rätta med. Ytterst kan det också bli fråga om
straffrättsligt ansvar. Motionen har därför inte
heller rätt i att förmedlingen skulle vara något
slags frizon i fråga om diskriminering.
Utskottet avstyrker därför, liksom
socialförsäkringsutskottet i sitt yttrande,
Vänsterpartiets motion 1997/98:A67 (yrk. 3).
Avsnitt 6 Trakasserier m.m.
I tre hänseenden innehåller samtliga tre
propositioner i huvudsak likartade regler med direkt
anknytning till trakasserier och repressalier:
1) Definition av begreppet
"Med /etniska trakasserier/trakasserier på grund av
funktionshinder/på grund av sexuell läggning/avses
/i denna lag/ sådant/ uppträdande i arbetslivet som
kränker en arbetstagares integritet och som har
samband med arbetstagarens etniska
tillhörighet/funktionshinder/sexuella läggning".
I proposition 177 finns definitionen bland de
inledande bestämmelserna, medan den i de övriga
propositionerna placerats tillsammans med regeln om
utredningsskyldighet m.m.
2) Skyldighet att utreda och vidta åtgärder mot
trakasserier
"En arbetsgivare som får kännedom om att en
arbetstagare anser sig ha blivit utsatt för etniska
trakasserier/trakasserier på grund av
funktionshinder/sexuell läggning/ av en annan
arbetstagare skall utreda omständigheterna kring de
uppgivna trakasserierna och i förekommande fall
vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att
förhindra fortsatta trakasserier."
3) Förbud mot repressalier på grund av en anmälan om
diskriminering
"En arbetsgivare får inte utsätta en arbetstagare
för repressalier på grund av att arbetstagaren har
anmält arbetsgivaren för etnisk diskriminering-
/diskriminering enligt denna lag."
Proposition 177 innehåller därutöver som en del av
reglerna om aktiva åtgärder för etnisk mångfald en
bestämmelse om arbetsgivares skyldighet att
förebygga och förhindra etniska trakasserier eller
repressalier på grund av en anmälan om etnisk
diskriminering. Utskottet har behandlat förslagen om
aktiva åtgärder ovan i avsnitt 4.
Förbuden mot diskriminering kan i sig under vissa
förutsättningar även innebära förbud mot
trakasserier.
Definition av trakasserier
Proposition 177, etnisk diskriminering
Förebilden till lagförslagets definition har hämtats dels i
jämställdhetslagen, dels i Arbetarskyddsstyrelsens
föreskrifter om åtgärder mot kränkande särbehandling
i arbetslivet.
Det skall enligt propositionen vara fråga om
handlingar eller beteenden som kränker den utsatte i
hans eller hennes egenskap av arbetssökande eller
arbetstagare. Som exempel anges nedsättande
tillmälen på grund av den utsattes eller någon
annans etniska tillhörighet. Handlingarna skall
skada eller vålla obehag. Trakasserierna kan avse
fysiskt, verbalt eller icke-verbalt uppträdande. Det
kan handla om rasistiska texter, bilder, märken och
klotter.
För att det skall vara fråga om trakasserier skall
handlandet eller beteendet vara oönskat. Den
trakasserade bör göra klart för den som trakasserar
att beteendet upplevs som kränkande. I vissa fall
kan omständigheterna vara sådana att detta måste ha
stått klart för den som trakasserar. En handling som
isolerad framstår som harmlös kan när den upprepas,
och då den drabbade klargör att beteendet är
kränkande, övergå till att bli trakasserande. Det är
den utsatte som avgör om beteendet eller
handlingarna är kränkande.
Trakasserierna skall ha samband med den enskildes
etniska tillhörighet. På motsvarande sätt som i
diskrimineringsbestämmelserna behöver den etniska
tillhörigheten inte vara ensam orsak till handlandet
eller beteendet. Den som trakasserar måste ha insikt
om den etniska tillhörigheten. Attityder och skämt
m.m. som inte riktas mot en eller flera individer
omfattas därmed inte. Det betyder i praktiken,
såvida den etniska tillhörigheten inte är uppenbar,
att den person som inte låter arbetsgivare eller
arbetstagare förstå att han eller hon har en viss
etnisk tillhörighet inte kan påstå sig vara
trakasserad på grund av denna tillhörighet.
Enligt propositionen bör trakasserier som har annan
grund än den utsattes etniska tillhörighet, men som
tar sig sådana uttryck att den drabbades etniska
tillhörighet berörs, inte omfattas eftersom
handlandet då inte har samband med den enskildes
etniska tillhörighet.
Genom uttrycket "samband med" kommer egentligen
även trakasserier som har sin grund i en anmälan om
diskriminering att omfattas, men sådana trakasserier
behandlas särskilt (12 §).
Proposition 179, diskriminering på grund av
funktionshinder
Lagtextens definition överensstämmer med den i
proposition 177 och är hämtad från
jämställdhetslagen. Kravet på orsakssamband mellan
handlandet och funktionshindret har motsvararande
innebörd som i förbudet mot direkt diskriminering,
dvs. funktionshindret behöver inte vara ensam orsak
till ett visst beteende eller handlande. Till
skillnad från vad som förordas i proposition 177 för
motsvarande situation skall även sådana trakasserier
omfattas som tar sig uttryck i anspelningar på
funktionshindret men som har sin grund i personliga
motsättningar. Den som trakasserar måste dock ha
insikt om funktionshindret. Kravet på orsakssamband
innebär att attityder och skämt m.m. som inte riktar
sig till en eller flera individer inte omfattas. En
enskild som inte låter arbetsgivare och
arbetskamrater förstå att han eller hon har ett
funktionshinder kan alltså inte hävda att det är
fråga om trakasserier, såvida inte funktionshindret
är uppenbart. Liksom i proposition 177 sägs det att
den som blir utsatt för det oönskade beteendet kan
behöva göra klart för den som trakasserar att det
inte accepteras.
Som exempel på trakasserier på grund av
funktionshinder nämns fysiskt, verbalt eller icke-
verbalt uppträdande, t.ex. att vissla, stirra eller
göra kränkande gester. Det kan också avse
nedsvärtning eller ett förlöjligande eller
förnedrande uppförande som t.ex. kommentarer om
utseende eller beteende.
Proposition 180, diskriminering på grund av sexuell
läggning
Definitionen i lagtexten överensstämmer med de
övriga propositionerna. Motivuttalandena är i allt
väsentligt likalydande med motsvarande avsnitt i
proposition 179. När det i den sistnämnda
propositionen sägs att den som trakasserar måste ha
insikt om funktionshindret, såvida detta inte är
uppenbart, anges i proposition 180 att kravet på
samband i praktiken innebär att den person som inte
låter förstå att han eller hon har viss sexuell
läggning inte kan hävda sig vara trakasserad på den
grunden, såvida den sexuella läggningen inte är
allmänt känd.
Motion
Vänsterpartiet anser i motion 1997/98:A67 att
trakasserier som har annan grund än den utsattes
etniska tillhörighet, men som tar sig uttryck i
anspelningar på etnisk tillhörighet, skall omfattas
av lagens definition (yrk. 5).
Socialförsäkringsutskottets yttrande
Socialförsäkringsutskottet har i sitt yttrande
anslutit sig till regeringens förslag att
nedsättande tillmälen med etnisk anknytning inte bör
omfattas, om grunden är personliga motsättningar.
Utskottets ställningstagande
De skyldigheter som arbetsgivaren åläggs genom de
förslag som nu lagts fram - och som utskottet
återkommer till - syftar till att skapa en god
arbetsmiljö på arbetsplatserna. I
författningskommentaren till den föreslagna 3 § i
lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i
arbetslivet (proposition 177) - och som innehåller
en definition av etniska trakasserier - sägs som
nämnts att det är fråga om handlingar som kränker
den utsatte i hans eller hennes egenskap av
arbetssökande eller arbetstagare. Utskottet vill
redan i detta sammanhang betona att
utredningsskyldigheten gäller trakasserier
arbetstagare emellan. En sådan avgränsning görs
också i de föreslagna lagtexterna. Arbetssökande
omfattas alltså inte av de nu berörda bestämmelser.
Det ligger i sakens natur att vad som betecknas som
integritetskränkande är oönskade beteenden och
handlingar. Utskottet delar därför regeringens
bedömning att detta inte särskilt behöver framgå av
lagtextens definitioner. Utskottet ansluter sig
också till vad som sägs i propositionerna om att det
är den utsatte som avgör vad som skall anses vara en
integritetskränkning. Ett yttrande som, för
omgivningen, framstår som harmlöst kan om den som
blir utsatt påtalar att han eller hon uppfattar det
som kränkande - och yttranden av liknande slag ändå
upprepas - utgöra trakasserier. Den som anser sig
vara utsatt för trakasserier kan således behöva göra
klart att handlingen eller beteendet inte
accepteras. I proposition 177 sägs det emellertid
att det bör åligga den trakasserade att göra klart
för den som trakasserar att beteendet upplevs som
kränkande. Detta får inte förstås så att ett sådant
klargörande skulle vara en förutsättning för att
trakasserier skall anses föreligga. Som regeringen
påpekar i propositionerna nr 179 och 180 kan man
anta att omständigheterna i många fall är sådana att
det står klart för den som begår en handling att
denna är oönskad.
I propositionerna sägs det att den som trakasserar
måste ha insikt om den etniska tillhörigheten,
funktionshindret eller den sexuella läggningen för
att trakasserier skall anses föreligga enligt
lagförslagens definitioner. Detta innebär enligt
utskottet att, om en sådan insikt inte finns,
attityder och skämt, kommentarer och anspelningar
som inte riktar sig särskilt mot en eller flera
individer inte utgör trakasserier enligt den
innebörd som lagreglerna har. Upprepade nedsättande
uttalanden m.m. riktade till en större grupp kan å
andra sidan komma att betraktas som trakasserier om
någon i gruppen gjort klart både att han eller hon
har en viss etnisk tillhörighet etc. och att
yttrandena uppfattas som kränkande. Det måste finnas
ett samband mellan trakasserierna och exempelvis den
etniska tillhörigheten.
Den som inte låter sina arbetskamrater förstå att
han eller hon har en viss etnisk tillhörighet etc.
kan inte hävda att han eller hon har blivit
trakasserad på den grunden. Detta gäller såvitt den
etniska tillhörigheten, funktionshindret eller den
sexuella läggningen inte är uppenbar eller allmänt
känd på arbetsplatsen.
Utskottet vill i detta sammanhang upprepa vad som
sagts i fråga om skyddskretsarna, i avsnitt 3 ovan,
om att även en felaktig förmodan från den
trakasserandes sida om etnisk tillhörighet,
funktionshinder eller sexuell läggning hos den som
blir utsatt omfattas av lagreglerna.
En annan fråga som har aktualiserats i
propositionerna är huruvida trakasserier som tar sig
uttryck i anspelningar på någons etniska
tillhörighet, funktionshinder respektive sexuella
läggning men som har sin grund i personliga
motsättningar bör omfattas av bestämmelserna. I
proposition 177 föreslås beträffande etnisk
tillhörighet att så inte skall vara fallet, medan
motsatt ställningstagande görs i propositionerna 179
och 180 beträffande funktionshinder respektive
sexuell läggning. Det finns enligt utskottet inte
något skäl till att ge lagarna olika innebörd i
detta avseende. Utskottet ansluter sig alltså till
den uppfattning som Vänsterpartiet har i sin motion
att anspelningar på etnisk tillhörighet som grundar
sig i personliga motsättningar skall anses utgöra
trakasserier enligt lagen. Riksdagen bör godkänna
vad som nu anförts, vilket innebär att motion
1997/98:A67 (yrk. 5) bör bifallas.
Arbetsgivarens utrednings- och
åtgärdsskyldighet
Proposition 177, etnisk diskriminering
Lagförslaget innehåller inte något förbud riktat mot
arbetstagare som trakasserar en annan arbetstagare.
Med hänsyn till de möjligheter som en arbetsgivare
har att vidta olika åtgärder för att förhindra
trakasserier arbetstagare emellan anser regeringen
dock att det är rimligt att ålägga arbetsgivaren att
utreda omständigheterna kring sådana trakasserier.
Denna skyldighet inträder när arbetsgivaren har
fått kännedom om att en arbetstagare anser sig ha
blivit utsatt för etniska trakasserier av en annan
arbetstagare. Det åligger i första hand den som
anser sig utsatt att påtala förhållandet för
arbetsgivaren. Det måste ha kommit fram något stöd
för arbetstagarens påstående. Omständigheterna
sammantagna måste tala mer för att trakasserier
förekommit än för motsatsen för att arbetsgivarens
skyldighet att vidta åtgärder skall inträda. En
förutsättning är dock att arbetstagaren inte motsatt
sig att utredning sker.
När de inblandade lämnar olika uppgifter och
förhållandena i övrigt är oklara åligger det
arbetsgivaren att bilda sig en uppfattning.
Arbetsgivaren skall vara aktiv och bidra till att
ytterligare utredning kommer till stånd.
Arbetsgivarens utredningsskyldighet är uppfylld när
han eller hon vid en objektiv bedömning gjort vad
som kunnat göras för att utreda frågan.
När arbetsgivaren fått vetskap om eller i sin
utredning kommit fram till att arbetstagaren blivit
utsatt skall arbetsgivaren vidta åtgärder för att få
stopp på trakasserierna. Vad som kan krävas beror på
omständigheterna. Åtgärderna skall framstå som
tillräckliga mot bakgrund av den information
arbetsgivaren har i fråga om allvaret i
trakasserierna, deras omfattning, tidslängd och
övriga omständigheter. I vissa fall kan det räcka
med ett samtal med den som ligger bakom
trakasserierna där arbetsgivaren klargör sin
inställning, i andra fall kan det vara fråga om
varning eller omplacering eller, i sista hand, om
att skilja den trakasserande från anställningen.
Arbetsgivarens skyldigheter är inte uppfyllda om
han eller hon dröjer för länge med att genomföra en
utredning eller vidta åtgärder.
En arbetsgivare som åsidosätter sina skyldigheter
blir skadeståndsskyldig. En förutsättning är att
arbetsgivaren förhållit sig passiv eller inte agerat
tillräckligt snabbt eller med tillräcklig styrka
trots att trakasserierna fortsatt. Trakasserierna
måste ha fortsatt efter det att arbetsgivaren fått
kännedom om att en arbetstagare anser sig utsatt för
att skadeståndsskyldighet skall inträda.
Proposition 179, diskriminering på grund av
funktionshinder
Den föreslagna bestämmelsen är överensstämmande med
proposition 177 med den avvikelse som föranleds av
att grunden för trakasserierna skall utgöras av den
utsattes funktionshinder.
Det bör enligt propositionen ankomma på den utsatta
arbetstagaren att se till att arbetsgivaren får
kännedom om att han eller hon anser sig trakasserad
på grund av funktionshindret. Även arbetsgivaren
själv kan iaktta något som uppfattas som
trakasserier. Arbetsgivaren kan också få kännedom
via den fackliga organisationen. I sådant fall
inträder skyldigheten att vidta åtgärder om
arbetstagaren bekräftar saken. Vid fall av
trakasserier skall arbetsgivaren vidta de åtgärder
som skäligen kan krävas för att förhindra fortsatta
trakasserier.
En arbetsgivare som får kännedom om att en anställd
anser sig utsatt för trakasserier måste enligt vad
som sägs i propositionen ta uppgifterna på stort
allvar och agera snabbt. Utan dröjsmål måste
arbetsgivaren försöka ta reda på de närmare
omständigheterna för att sedan i förekommande fall
gå vidare med de åtgärder som kan anses befogade.
Det bör i första hand ske genom samtal med den som
anser sig trakasserad. Lämpligen bör frågan även
utredas genom samtal med den eller dem som utpekas
som trakasserande. I propositionen förutsätts den
diskretion som situationen kräver. Vid misstanke att
flera orsaker utöver funktionshindret ligger bakom,
bör detta vara tillräckligt för att arbetsgivaren
skall vara utredningsskyldig.
Arbetsgivaren kan underlåta att handla endast om
han eller hon är säker på att påståendena om
trakasserier är ogrundade. Endast om det framstår
som uppenbart att det inte förekommit några
trakasserier på grund av funktionshinder är
arbetsgivaren befriad från utredningsskyldigheten.
Arbetsgivaren kan inte låta utredningen stanna vid
ett konstaterande att ord står mot ord, utan måste
bilda sig en egen uppfattning om riktigheten av
uppgifterna. Däremot ingår det inte att ta slutlig
ställning till vem som talar sanning. De inblandade
bör kunna hänvisas till de utredningsmöjligheter som
kan erhållas genom samhällets försorg.
Med "i förekommande fall" avses att arbetsgivaren
har vetskap om eller vid sin utredning kommit fram
till att en arbetstagare blir utsatt för
trakasserier. Om vid en objektiv bedömning
arbetsgivaren gjort vad han eller hon kunnat för att
utreda frågan och bilda sig en uppfattning om vad
som skett men inte kommit fram till att det varit
eller är fråga om trakasserier är arbetsgivaren inte
skyldig att vidta ytterligare åtgärder. Om det
senare skulle visa sig att det var en felbedömning
föreligger inte skadeståndsskyldighet.
I sådana förekommande fall är arbetsgivaren skyldig
att vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för
att få trakasserierna att upphöra. Vid trakasserier
på grund av funktionshinder är det enligt
propositionen angeläget att arbetsgivaren seriöst
lyssnar på den utsattes berättelse och hur han eller
hon ser på sin arbetssituation. Med ledning av detta
och med beaktande av de önskemål arbetstagaren kan
ha om den fortsatta hanteringen bör arbetsgivaren
överväga åtgärder som stöd- och hjälpinsatser i
enlighet med Arbetarskyddsstyrelsens allmänna råd.
Enligt propositionen kan det i många fall vara
lämpligt att samråda med de fackliga
organisationerna, med företagshälsovård och
liknande. Vad som är skäligt beror på omständigheter
som trakasseriernas art och omfattning,
arbetsplatsens storlek och utformning samt
arbetsstyrkans sammansättning. Med beaktande av
allmänna principer om anställningstrygghet och
anställningsskydd kan arbetsgivaren vidta olika
åtgärder, i första hand tillsägelser och
uppmaningar, därefter varning eller omplacering och
ytterst uppsägning av den som trakasserar. I
propositionen sägs att det är angeläget att de
berörda arbetstagarna hålls informerade om
arbetsgivarens avsikter och ställningstaganden, i
vilket också ingår att lämna besked om att inga
ytterligare åtgärder skall vidtas.
Proposition 180, diskriminering på grund av sexuell
läggning
Lagregeln, motivtexten och författningskommentaren
är överensstämmande med motsvarande delar av
proposition 179 med den skillnad som föranleds av
att det gäller sexuell läggning.
Motion
Vänsterpartiet anser i motion 1997/98:A67, som
väckts med anledning av proposition 177, att
utredningsskyldigheten bör innebära att
arbetsgivaren inte kan förhålla sig passiv enbart av
det skälet att ord står mot ord. När förhållandena
är oklara och de inblandade lämnar motstridiga
uppgifter bör krav ställas på arbetsgivaren att vara
aktiv och bidra till att ytterligare utredning
kommer till stånd (yrk. 6).
Socialförsäkringsutskottets yttrande
Socialförsäkringsutskottet hänvisar beträffande
Vänsterpartiets motion till vad som sägs i
proposition 177 om att arbetsgivarens
utredningsskyldighet är uppfylld när vederbörande
"vid en objektiv bedömning gjort vad han kunnat för
att utreda frågan". Utskottet har därmed inte funnit
något skäl för någon riksdagens åtgärd med anledning
av motionen.
Utskottets ställningstagande
En arbetsgivare som får kännedom om att en
arbetstagare anser sig ha blivit utsatt för etniska
trakasserier eller trakasserier på grund av
funktionshinder eller sexuell läggning av en annan
arbetstagare skall utreda omständigheterna kring de
uppgivna trakasserierna och i förekommande fall
vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att
förhindra fortsatta trakasserier. Bestämmelserna är
i huvudsak likalydande i de tre lagarna - utom
såvitt avser grunden för trakasserierna. Utskottet
vill betona vikten av att dessa regler ges samma
innebörd också i rättstillämpningen.
En skyldighet att inte förhålla sig passiv vid
misstanke om trakasserier följer redan i dag av
arbetsmiljölagen och Arbetarskyddsstyrelsens
föreskrifter om kränkande särbehandling. Det nya är
att arbetsgivaren kan komma att bli
skadeståndsskyldig om denne inte iakttar sina
skyldigheter när trakasserierna har samband med
etnisk tillhörighet, funktionshinder eller sexuell
läggning. Enligt utskottets mening bör tillämpningen
- så långt det är möjligt - vara densamma som
beträffande arbetsgivarens skyldighet enligt
jämställdhetslagen att utreda och vidta åtgärder vid
sexuella trakasserier.
Särskilt om utredningsskyldigheten
En arbetsgivare är skyldig att utreda om
trakasserier har förekommit så snart han eller hon -
genom egna iakttagelser eller på annat sätt - får
kännedom om att någon anser sig vara utsatt för
trakasserier som har samband med arbetstagarens
etniska tillhörighet, funktionshinder eller sexuella
läggning. I första hand ankommer det på den som
anser sig ha blivit trakasserad att anmäla detta
till arbetsgivaren. I enlighet med vad utskottet
uttalat då frågan om arbetsgivarens
utredningsskyldigheter i fråga om sexuella
trakasserier behandlades förra året (bet.
1997/98:AU10, rskr. 1997/98:186) kan det också vara
en eller flera arbetskamrater eller den fackliga
organisationen som gör arbetsgivaren uppmärksam på
vad som sker. I propositionerna 179 och 180 sägs det
att arbetsgivarens skyldighet att vidta åtgärder i
sådant fall inträder om arbetstagaren bekräftar
saken. Detta får dock inte förstås så att
arbetsgivaren kan underlåta att påbörja utredningen
till dess en sådan bekräftelse erhålls. Däremot kan
arbetsgivaren inte anses vara skyldig att gå vidare
med sin utredning om bekräftelsen uteblir. Med
anledning av vad som sägs i proposition 177 om
betydelsen av arbetstagarens inställning till att
utredning sker (s. 36) vill utskottet klargöra att
det inte kan vara någon absolut förutsättning att
han eller hon givit sitt medgivande. Utskottet vill
i sammanhanget hänvisa till det nyssnämnda
betänkandet om sexuella trakasserier där utskottet
betonade att reglerna måste hanteras med största
respekt och lyhördhet för den som påstås ha blivit
trakasserad. Det kan finnas flera skäl till att den
drabbade drar sig för att berätta om vad han eller
hon blivit utsatt för. Det finns anledning att
anlägga samma synsätt här.
Arbetsgivaren kan inte låta utredningen stanna vid
att konstatera att ord står mot ord. Han eller hon
bör bilda sig en egen uppfattning om påståendena om
trakasserier är riktiga eller inte. Det finns dock
en gräns för hur långt arbetsgivarens
utredningsskyldighet sträcker sig. Det kan enligt
utskottets mening inte krävas att arbetsgivaren
också tar slutlig ställning till vem av parterna som
talar sanning om de eller andra på arbetsplatsen
lämnar helt olika uppgifter och förhållandena i
övrigt är oklara.
Utskottet ställer sig med hänvisning till det
anförda inte bakom Vänsterpartiets yrkande om
ytterligare utredningsskyldighet. Motion 1997/98:A67
(yrk. 6) avstyrks.
Arbetsgivaren är inte skyldig att vidta ytterligare
åtgärder om han eller hon enligt en objektiv
bedömning gjort vad som kunnats för att utreda
frågan och bilda sig en uppfattning och därvid inte
kunnat komma fram till att det är fråga om
trakasserier. Utskottet delar regeringens
uppfattning att skadeståndsskyldighet inte bör
föreligga om det senare skulle visa sig att
arbetsgivaren gjort en felbedömning. Däremot bör
enligt utskottets mening skadestånd kunna komma i
fråga för underlåtenhet att vidta åtgärder för att
förhindra trakasserier om arbetsgivaren mot bakgrund
av den utredning som föreligger rimligen borde ha
dragit en annan slutsats i fråga om förekomsten av
trakasserier.
Arbetsgivaren får underlåta att göra en utredning
endast om han eller hon är säker på att påståendena
är ogrundade.
I likhet med regeringen ser utskottet det som
angeläget att arbetsgivaren utan dröjsmål försöker
ta reda på vad som hänt för att han eller hon sedan
skall kunna gå vidare med åtgärder i de fall
trakasserier visar sig ha förekommit.
Särskilt om arbetsgivarens skyldighet att i
förekommande fall vidta åtgärder
När arbetsgivaren fått vetskap om eller i sin
utredning kommit fram till att arbetstagaren blivit
utsatt för trakasserier skall arbetsgivaren vidta de
åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra
att de fortsätter. I propositionerna exemplifieras
vilka åtgärder som kan vara aktuella. Det kan i
vissa fall vara tillräckligt med ett samtal med den
som trakasserar. I andra fall kan det vara
nödvändigt att arbetsgivaren fattar beslut om
arbetsrättsliga sanktioner, såsom omplacering,
varning och, ytterst, skiljande från anställningen.
Utskottet upprepar det som tidigare sagts i fråga om
sexuella trakasserier (1997/98:AU10, rskr.
1997/98:186), nämligen att det finns skäl att
uppmärksamma att de nya reglerna inte främst tar
sikte på att bestraffa den som trakasserar.
Vad som skäligen kan krävas i fråga om åtgärder får
bedömas från fall till fall mot bakgrund av sådana
faktorer som allvaret i trakasserierna, deras
omfattning, arbetsplatsens storlek, hur fort
arbetsgivaren har agerat m.m. Vid denna bedömning
bör man enligt utskottets mening också väga in i
vilken omfattning den som blivit utsatt för
trakasserier velat delta i utredningen.
I detta sammanhang vill utskottet också framhålla
att det, som regeringen anfört i proposition 179,
kan vara angeläget att de berörda arbetstagarna
hålls informerade om arbetsgivarens avsikter och
ställningstaganden samt att denne ger besked om sitt
eventuella ställningstagande att inte vidta
ytterligare åtgärder.
Repressalier
Proposition 177, etnisk diskriminering
Ett skydd föreslås för en arbetstagare som anmält
arbetsgivaren för diskriminering. Ett liknande skydd
finns i jämställdhetslagen, men i den lagen används
ordet trakasserier. Förbudet riktas mot ett
handlande eller en underlåtenhet från arbetsgivarens
sida eller från den som beslutar i arbetsgivarens
ställe. Handlandet eller underlåtenheten skall vara
till nackdel för arbetstagaren, vilket exemplifieras
med försämrade arbetsuppgifter, större
arbetsbelastning, onormala krav på övertid och
uteblivna förmåner. Det skall ha samband med att
arbetstagaren gjort anmälan. Förbudet omfattar inte
den som påtalat och vittnat om etnisk
diskriminering.
Proposition 179, diskriminering på grund av
funktionshinder
Den föreslagna regeln med förbud mot repressalier på
grund av att arbetstagaren har anmält arbetsgivaren
för diskriminering överensstämmer med motsvarande
förslag i proposition 177. Förbudet omfattar
åtgärder som tar sig uttryck i ett handlande eller
en underlåtenhet från arbetsgivarens sida som är
till nackdel för arbetstagaren, om anledningen till
trakasserierna (repressalierna) är att arbetstagaren
gjort en anmälan till sin fackliga organisation
eller till Handikappombudsmannen. Den anställdes
villkor eller förhållanden skall faktiskt ha
försämrats i förhållande till vad som annars skulle
ha varit fallet. Detta exemplifieras på samma sätt
som i proposition 177 med tillägget att syftet skall
vara att "straffa". Eftersom syftet med handlingar
av detta slag är just att bestraffa föreslås
benämningen repressalier. Därmed skiljer man dem
från sådana trakasserier som sker på grund av
funktionshinder.
Såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd skall kunna
utges till den drabbade.
Proposition 180, diskriminering på grund av sexuell
läggning
Den föreslagna regeln med förbud mot repressalier på grund av
att arbetstagaren har anmält arbetsgivaren för
diskriminering på grund av sexuell läggning
överensstämmer med motsvarande förslag i
propositionerna 177 och 179. Motiveringarna är
likalydande med dem i den sistnämnda propositionen,
med den skillnaden att det här är fråga om
anmälningar till Ombudsmannen mot diskriminering på
grund av sexuell läggning.
Utskottets ställningstagande
Utskottet ansluter sig till regeringens förslag om
ett skadeståndssanktionerat förbud mot repressalier
på grund av anmälan om diskriminering enligt
respektive lag.
Arbetsgivares trakasserier m.m.
Proposition 177, etnisk diskriminering
Förbudet mot direkt diskriminering kan även avse
trakasserier från arbetsgivarens sida, förutsatt att
det är fråga om ett sådant förfarande som träffas av
förbudet och därtill innebär ett missgynnande som
har samband med den etniska tillhörigheten. Den som
har rätt att i arbetsgivarens ställe besluta om en
arbetstagares förhållanden är att anse som
arbetsgivare. En arbetsledare som trakasserar får
enligt propositionen emellertid anses göra detta
utanför sitt uppdrag att representera arbetsgivaren.
Skälen till trakasserierna i sådana fall står enligt
propositionen snarare att finna i omständigheter som
typiskt sett inte har med arbetsuppgifterna eller
anställningen att göra. De föreslås därför falla
utanför förbudet. Inte heller anser regeringen det
lämpligt att låta en arbetsgivare stå för de
rättsliga följderna av att en arbetsledare
trakasserar arbetstagare, eftersom det skulle
innebära en skadeståndsskyldighet för förfaranden
som ligger vid sidan av arbetsuppgifterna.
Regeringen kommer till slutsatsen att det inte finns
skäl till en särskild förbudsregel beträffande
trakasserier.
Proposition 179, diskriminering på grund av
funktionshinder
I denna proposition förs ett likartat resonemang som
i proposition 177 i frågan om det bör införas ett
uttryckligt förbud mot trakasserier vid sidan av det
ansvar som kan följa av diskrimineringsförbuden
eller på grund av arbetsmiljölagen eller
brottsbalken. Det utmynnar i ett avvisande av tanken
på en särskild förbudsregel för denna situation.
I denna proposition avvisas även tanken på ett
förbud mot trakasserier arbetstagare emellan med
hänvisning till att en sådan regel inte skulle
stämma väl med det arbetsrättsliga systemet i
övrigt.
Proposition 180, diskriminering på grund av sexuell
läggning
Propositionen är i denna del likalydande med
proposition 179.
Motioner
Vänsterpartiet förordar i motion 1997/98:A67 ett
direkt förbud mot arbetsgivarens trakasserier och
anser därför att riksdagen bör besluta om en ny 11 §
i lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i
arbetslivet med följande lydelse: "En arbetsgivare
får inte heller utsätta en arbetssökande eller
arbetstagare för etniska trakasserier" (yrk. 7).
Folkpartiet anser i kommittémotion 1997/98:A68 att
det borde läggas ett ansvar också på den
arbetstagare som trakasserar en annan arbetstagare
(yrk. 7).
Socialförsäkringsutskottets yttrande
Socialförsäkringsutskottet konstaterar att den
föreslagna lagen om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet har en arbetsrättslig
karaktär. Socialförsäkringsutskottet delar inte
Folkpartiets uppfattning att ett särskilt ansvar bör
åläggas den arbetstagare som trakasserar en annan.
Utskottet ansluter sig också till vad regeringen
anfört om ett uttryckligt förbud mot arbetsgivarens
trakasserier och förordar därför att Vänsterpartiets
motion avslås i denna del.
Utskottets ställningstagande
Utskottet instämmer i regeringens uppfattning att
det inte finns skäl att införa ett uttryckligt
förbud mot arbetsgivarens trakasserier vid sidan om
det ansvar som följer av diskrimineringsförbuden, av
arbetsmiljölagen, av skyldigheten att vidta
utredningsåtgärder vid trakasserier mellan
arbetstagare, eller, om det är fråga om arbetsgivare
som är fysiska personer, av de straffrättsliga
reglerna. Utskottet avstyrker därför motion
1997/98:A67 (yrk. 7).
Vad beträffar Folkpartiets synpunkt att en
arbetstagare som trakasserar någon annan
arbetstagare borde bära ett ansvar för vad som
inträffat vill utskottet anföra följande. De tre
föreslagna lagarna är av arbetsrättslig karaktär och
reglerar därför enbart förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare/arbetssökande. En
arbetstagare som trakasserar någon annan kan dömas
enligt brottsbalken och bli skadeståndsskyldig på
grund av brott. Något tillkännagivande i enlighet
med vad som yrkats är inte motiverat. Motion
1997/98:A68 (yrk. 7) avstyrks.
Avsnitt 7 Påföljder
Proposition 177, etnisk diskriminering
I likhet med vad som gäller enligt 1994 års lag mot
etnisk diskriminering föreslås att påföljderna för
överträdelse av diskrimineringsförbuden skall vara
ogiltighet och skadestånd. Det konstateras att
skadeståndet är det dominerande sanktionsmedlet inom
det arbetsrättsliga området. Skadeståndet brukar
indelas i två kategorier - i arbetsrätten benämnt
ekonomiskt resp. allmänt skadestånd. Ekonomiskt
skadestånd utgör ersättning för ekonomisk förlust,
exempelvis utebliven lön, medan allmänt skadestånd
avser ersättning för den kränkning ett lag- eller
avtalsbrott inneburit.
I likhet med vad som gäller i dag anser regeringen
att det när en arbetssökande blir diskriminerad bara
skall kunna utgå allmänt skadestånd. Detta
ställningstagande motiveras med att ett anspråk på
ekonomisk kompensation för mistad lön m.m. skulle
grundas på att den arbetssökande hade en principiell
rätt till en viss anställning eller åtminstone till
de förmåner som följer av anställningen. En sådan
rätt finns inte på den privata delen av
arbetsmarknaden. Motsvarande ställningstagande görs
beträffande det fall att en redan anställd söker en
annan befattning hos sin arbetsgivare. I dessa fall
skall ekonomiskt skadestånd inte kunna utdömas.
Sådant skadestånd bör inte heller utgå till
arbetstagare som diskriminerats genom att han eller
hon inte tagits ut till utbildning för befordran.
Arbetsgivaren kommer enligt regeringens förslag att
bli skyldig att vidta åtgärder vid trakasserier. Om
arbetsgivaren inte uppfyller sina åtaganden bör
endast allmänt skadestånd kunna utgå. Detta
motiveras med svårigheten att bedöma om
arbetstagarens ekonomiska skada härrör från
arbetsgivarens underlåtenhet eller arbetstagarens
trakasserande. Enligt regeringen är det inte rimligt
att en arbetsgivare skall vara ansvarig för den
ekonomiska skada som en arbetstagare vållar en annan
arbetstagare. När det gäller förbudet mot
repressalier på grund av anmälan om etnisk
diskriminering anser regeringen att det skall kunna
utgå både ekonomiskt och allmänt skadestånd till den
kränkte.
En arbetsgivare kan på grund av sitt
diskriminerande förfarande bli skadeståndsskyldig
mot flera arbetssökande eller arbetstagare. Som
exempel nämns att i ett och samma
anställningsförfarande en sökande kan bli
förbigången på grund av sitt kön och en annan
sökande på grund av sin etniska bakgrund. Flera
personer kan var för sig också åberopa flera olika
diskrimineringsgrunder. Ett diskriminerande
förfarande kan också innebära att en arbetsgivare
blir skadeståndsskyldig på flera grunder samtidigt.
Handlingen kan även stå i strid med
anställningsskyddslagen.
Den nuvarande jämställdhetslagen och 1994 års lag
mot etnisk diskriminering innebär att arbetsgivaren
då flera fall av diskriminering föreligger samtidigt
skall betala skadestånd med ett belopp som om endast
en arbetstagare blivit diskriminerad. Det beloppet
fördelas sedan lika mellan samtliga diskriminerade.
Regeringen anser att det är viktigt att
skadeståndet bestäms efter en prövning av
omfattningen av den kränkning som diskrimineringen
innebär. Även om en kränkning ibland kan sägas bli
mindre då den delas av flera är detta inte alltid
givet. Skadeståndspåföljden har även en förebyggande
effekt eftersom arbetsgivaren inför risken att
tvingas erlägga skadestånd avstår från
diskriminerande handlingar. Ju högre det hotande
skadeståndet är, desto större blir den preventiva
verkan. Ett delat skadestånd kan därför verka i
motsatt riktning.
Regeringen anser därför att det inte bör finnas
någon begränsning vad gäller allmänt skadestånd.
Sådant skadestånd skall alltså utges till varje
person efter den kränkning som han eller hon utsatts
för.
Den föreslagna ordningen kan enligt propositionen
medföra merarbete och högre kostnader för parterna
och för domstolen. Det behöver emellertid inte
betyda att domstolen måste göra någon form av
rangordning mellan de diskriminerade personerna,
vare sig i frågan om vem av de förbigångna som var
"närmast" att bli anställd eller om det typiskt sett
skall anses vara mer kränkande att bli diskriminerad
på grund av sitt kön än på grund av sin etniska
tillhörighet. Regeringen konstaterar att domstolarna
inte är ovana att göra bedömningar av
differentierade skadestånd. Förslaget innebär också,
till skillnad från vad som gäller enligt nuvarande
lagstiftning, att alla diskriminerade arbetstagare
inte behöver framställa sina anspråk i samma
rättegång.
I likhet med vad som gäller enligt 1994 års lag mot
etnisk diskriminering skall det vara möjligt att
jämka skadestånd om detta är skäligt.
Jämkningsmöjligheten skall gälla både allmänt och
ekonomiskt skadestånd.
Lagstiftningen skall fylla både en normativ och
opinionsbildande funktion. Om lagen skulle få
alltför långtgående negativa ekonomiska följder är
det risk att lagen motverkar sitt syfte. I ett
inledningsskede bör t.ex. vid indirekt
diskriminering, där arbetsgivaren varken insåg eller
borde ha insett den diskriminerande effekten,
skadeståndet kunna jämkas till noll.
Diskriminerande avtal skall kunna förklaras
ogiltiga. Avtal och rättshandlingar skall även kunna
ogiltigförklaras alternativt jämkas om arbetstagare
begär det.
Proposition 179, diskriminering på grund av
funktionshinder
Påföljderna för diskriminering föreslås liksom i
proposition 177 vara skadestånd eller ogiltighet.
Med i stora delar likartade argument som i
proposition 177 avvisas tanken på ekonomiskt
skadestånd till en arbetssökande som diskriminerats
eller till en redan anställd som inte befordrats
eller uttagits till utbildning för befordran.
I propositionen sägs att beräkningen av det
allmänna skadeståndet bör ske enligt de principer
Arbetsdomstolen regelmässigt tillämpar. Vid denna
bedömning kan diskrimineringens art och de faktiska
omständigheterna vara av betydelse. Även
arbetsgivarens avsikt kan i någon mån påverka
bedömningen. I princip gäller att avsiktligt
diskriminerande förfarande bör kunna leda till högre
skadestånd än oavsiktligt. Typiskt sett måste det
också enligt propositionen vara allvarligare att
exempelvis mista en anställning än att inte komma i
fråga för en anställning.
Regeringen för liksom i proposition 177 ett
resonemang om vad som skall gälla om flera
arbetssökande blir diskriminerade genom ett och
samma förfarande. Det utmynnar i att det allmänna
skadeståndet inte, som enligt jämställdhetslagen och
den nuvarande lagen mot etnisk diskriminering, skall
delas utan utges till var och en efter den kränkning
som han eller hon blivit utsatt för.
När det gäller repressalier anser regeringen att
det bör kunna utgå skadestånd till den som drabbats.
Den som utsatts för repressalier skall kunna
tillerkännas ekonomiskt skadestånd. Vidare bör det
kunna utgå allmänt skadestånd.
Arbetsgivarens utrednings- och åtgärdsskyldighet
vid trakasserier bör på samma sätt som enligt
jämställdhetslagen vara skadeståndssanktionerad. I
dessa fall skall arbetsgivaren endast kunna åläggas
att utge allmänt skadestånd.
Det föreslås även en jämkningsregel enligt mönster
från 38 § tredje stycket anställningsskyddslagen och
andra arbetsrättsliga lagar och av motsvarande
innebörd som i proposition 177.
Efter förebild i jämställdhetslagen och 1994 års
lag mot etnisk diskriminering föreslås regler som
innebär att avtal som föreskriver eller medger
diskriminering som är otillåten enligt lagen är
ogiltiga. Vägledning för tillämpningen av dessa
regler kan enligt propositionen hämtas från
förarbetena till jämställdhetslagen.
Vidare föreslås en regel om jämkning av
diskriminerande bestämmelser. En sådan regel finns i
1994 års lag mot etnisk diskriminering enligt
mönster från 36 § avtalslagen. I propositionen sägs
att vägledning för tillämpningenkan hämtas från
motsvarande reglering i avtalslagen.
Proposition 180, diskriminering på grund av sexuell
läggning
Förslagen i denna proposition överensstämmer i allt
väsentligt med de förslag som återfinns i
proposition 179.
Motioner
Fyra motioner tar upp frågor som rör
skadeståndsreglerna.
Vänsterpartiet anser i partimotionerna 1997/98:A67
(yrk. 9), A5 (yrk. 5) och A9 (yrk. 5) som rör
respektive proposition, att en arbetssökande som har
diskriminerats även skall ha rätt till ekonomiskt
skadestånd. Enligt partiet kan storleken på det
ekonomiska skadeståndet begränsas till maximalt 16
månader efter förebild i 39 §
anställningsskyddslagen.
Miljöpartiet genom Barbro Johansson m.fl. anser i
motion 1997/98:A69 (yrk. 5), som rör förslaget om en
ny lag om åtgärder mot etnisk diskriminering i
arbetslivet, att frågan om ekonomiskt skadestånd
till arbetssökande bör utredas ytterligare.
Yttranden från andra utskott
Socialförsäkringsutskottet har i sitt yttrande bl.a.
berört frågan om ekonomiskt skadestånd även skall
kunna utgå till arbetssökande. Utskottet instämmer i
den bedömning som regeringen gör, nämligen att
arbetssökande av principiella skäl inte skall kunna
få ekonomiskt skadestånd, och hänvisar till den
motivering som finns i propositionen.
Socialförsäkringsutskottet finner inget skäl till
ändring i den föreslagna ordningen och avstyrker
därför motionerna 1997/98:A67 (yrk. 9) och
1997/98:A69 (yrk. 5).
Utskottets ställningstagande
Som framgår av redogörelserna för lagförslagen är
lagarnas bestämmelser om påföljder i princip
identiska. Även motiveringarna är likartade, om än
med något olika infallsvinklar, och de utmynnar i
samma slutsatser. Förslagen innebär att påföljderna
enligt de nya lagarna i allt väsentligt utformas i
enlighet med nu gällande
diskrimineringslagstiftning. Det innebär man
använder sig av sådana påföljder som är brukliga och
kända inom det arbetsrättsliga området. Detta gör
det enklare för parter som är berörda av den nya
lagstiftningen och underlättar vid
rättstillämpningen, vilket utskottet ser som
tillfredsställande. Den skillnad som föreslås i
förhållande till i dag gäller det ovan berörda
fallet att flera diskrimineras genom samma beslut
eller förfarande. Utskottet biträder även detta
förslag, som alltså innebär att skadeståndet inte
skall behöva delas upp. När det gäller bestämmandet
av det allmänna skadeståndets storlek delar
utskottet regeringens åsikt att det bör ske efter de
principer Arbetsdomstolen regelmässigt tillämpar.
Utskottet vill särskilt framhålla att utgångspunkten
måste vara att det typiskt sett måste vara
allvarligare att genom en uppsägning mista en
anställning än att inte komma i fråga för en
anställning. Utskottet vill även instämma i
regeringens uppfattning att avsiktlig diskriminering
bör kunna leda till högre skadestånd än oavsiktlig.
Vad sedan gäller frågan om det även bör kunna utgå
ekonomiskt skadestånd i det fall att en
arbetssökande har blivit diskriminerad vill
utskottet hänvisa till vad utskottet anförde i
samband med riksdagens behandling av den nuvarande
lagen mot etnisk diskriminering (se betänkande
1993/94:AU9 s. 10). Utskottet anförde där bl.a.
följande.
"Utskottet anser att det finns starka skäl som
talar mot att införa en rätt till ekonomiskt
skadestånd vid diskriminering av arbetssökande.
Ekonomisk kompensation för utebliven lön och andra
förmåner till den som inte fått ett arbete måste
bygga på en tanke om rätt till anställning för den
mest kvalificerade sökanden. Någon sådan rätt finns
inte. Avsikten är heller inte att den föreslagna
lagen skall medföra en ändring av principen om den
fria anställningsrätten. Den ekonomiska skadan är
dessutom svår att konstatera och uppskatta i sådana
fall. Skulle sökanden ha tillträtt? Vilken lön
skulle ha utgått? Hur länge skulle anställningen
varat? En annan svårighet uppkommer när flera
arbetssökande blivit diskriminerade genom samma
anställningsbeslut. Utskottet anser således att en
lag mot etnisk diskriminering i detta avseende bör
utformas på samma sätt som jämställdhetslagen och
att endast allmänt skadestånd skall kunna utgå vid
diskriminering av arbetssökande."
Enligt utskottets mening har dessa synpunkter
alltjämt giltighet i förhållande till samtliga
lagförslag. Utskottet delar därför regeringens
slutsats att det inte bör utgå något ekonomiskt
skadestånd i den situation som avses. Utskottet
avstyrker således motionerna 1997/98:A67 (yrk. 9),
1997/98:A69 (yrk. 5), A5 (yrk. 5) och A9 (yrk. 5).
Utskottet vill i detta sammanhang slutligen erinra
om att Folkpartiet i kommittémotion 1997/98:A68
(yrk. 6) vänder sig mot att oavsiktlig indirekt
diskriminering skall kunna "bestraffas". Detta
yrkande har utskottet behandlat i avsnitt 5 ovan.
Där konstateras att skadeståndet i ett
inledningsskede skall kunna jämkas vid sådan
diskriminering.
Sammanfattningsvis biträder utskottet regeringens
förslag vad gäller påföljdsbestämmelser.
Avsnitt 8 Tillsynsfrågor,
ombudsmännen m.m.
Proposition 177, etnisk diskriminering
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) och
Nämnden mot diskriminering skall ha tillsyn över
efterlevnaden av lagen.
DO:s uppgifter när det gäller
diskrimineringsförbudens efterlevnad föreslås vara
oförändrade.
Uppgifterna för DO utvidgas till att även avse
efterlevnaden av de nya reglerna om aktiva åtgärder
för att främja etnisk mångfald. DO bör i första hand
förmå arbetsgivare att frivilligt följa dessa
regler. Av det skälet föreslås att de nuvarande
möjligheterna för ombudsmannen att vid vite
förelägga arbetsgivare att inställa sig till
överläggningar tas bort. Däremot bör DO kunna göra
en framställning till Nämnden mot diskriminering om
att en arbetsgivare skall föreläggas att vid vite
fullgöra sina skyldigheter avseende dessa aktiva
åtgärder.
I lagen införs en skyldighet för arbetsgivare att
på begäran av en arbetssökande som inte har
anställts få skriftlig uppgift om vilken utbildning,
yrkeserfarenhet och andra meriter den har som fick
arbetet eller utbildningsplatsen. Detta skall även
gälla för arbetstagare som inte har befordrats eller
tagits ut till utbildning till befordran. Det finns
liknande bestämmelser i jämställdhetslagen och i
1994 års lag mot etnisk diskriminering.
DO skall, i likhet med vad som gäller i dag, kunna
förelägga en arbetsgivare att vid vite fullgöra sin
uppgiftsskyldighet. Den nuvarande bestämmelsen att
uppgiftsskyldigheten inte får vara för betungande
för arbetsgivaren förs över till den nya lagen.
Nämnden mot diskriminering föreslås få till uppgift
att besluta om vitesförelägganden när en
arbetsgivare inte följer föreskrifterna om aktiva
åtgärder.
Reglerna för DO:s och nämndens handläggning bör
enligt propositionen utformas i överensstämmelse med
förfarandet hos JämO och i jämställdhetsnämnden. Det
innebär bl.a. att nämnden som huvudregel bör avgöra
ärenden om aktiva åtgärder efter muntlig förhandling
och att nämnden får ett eget utredningsansvar. I
nämndens ärenden om vitesföreläggande att vidta
aktiva åtgärder bör nämnden kunna ålägga
arbetsgivaren andra åtgärder än sådana som DO
begärt, såvida inte dessa är uppenbart mer
betungande för arbetsgivaren. I åläggandet skall
nämnden även kunna ange hur och inom vilken tid
åtgärderna skall påbörjas eller genomföras.
Regeringen meddelar sin avsikt att se över nämndens
sammansättning med anledning av de nya uppgifter som
föreslås.
Med anledning av utredningens förslag att en
kollektivavtalsbunden arbetstagarorganisation skall
kunna göra en framställning hos nämnden om
skyldighet för arbetsgivaren att vidta aktiva
åtgärder meddelar regeringen sin avsikt att
återkomma i frågan inom kort.
Genom den föreslagna lagen upphävs 1994 års lag mot
etnisk diskriminering. Den lagen innehåller även
regler om ombudsmannens och nämndens uppgifter
utanför arbetslivets område, vilket saknas i det nu
framlagda förslaget. Enligt propositionen bör dessa
bestämmelser i stället tas in i instruktionen för
respektive myndighet. Med hänsyn till att regeringen
avser att utvidga nämndens arbetsuppgifter till
andra områden i arbetslivet föreslås att namnet
ändras till Nämnden mot diskriminering.
Proposition 179, diskriminering på grund av
funktionshinder
Handikappombudsmannen föreslås få en processförande
roll med rätt att föra talan i Arbetsdomstolen i
diskrimineringstvister enligt det framlagda
lagförslaget. I likhet med vad som gäller för JämO
och DO förutsätter rätten att föra talan att den
enskilde medger det och att ombudsmannen finner att
en dom i tvisten är betydelsefull för
rättstillämpningen eller att det annars finns
särskilda skäl för det. Handikappombudsmannen bör
även ges rätt att, om det bedöms som lämpligt,
tillsammans med en diskrimineringstvist föra talan
som ombud för den enskilde i tvist på annan grund,
t.ex. genom att angripa en uppsägning även med stöd
av anställningsskyddslagen.
Den nya lagen bör enligt propositionen ses som en
förstärkning av och ett komplement till
Handikappombudsmannens verksamhet såvitt avser
arbetslivet. I propositionen konstateras att den
möjlighet som Handikappombudsmannen enligt lag har
redan i dag att ta initiativ till överläggningar med
myndigheter, företag, organisationer och andra, och
genom att bedriva informationsverksamhet m.m., även
gäller i arbetslivet.
Därutöver föreslås att Handikappombudsmannen får
uppgiften att utöva tillsyn över lagens efterlevnad.
Det bör i första hand ske genom att arbetsgivare
förmås att genom råd, anvisningar, information m.m.
följa lagens föreskrifter frivilligt. Liksom JämO
och DO bör Handikappombudsmannen ha en
vitessanktionerad möjlighet att inhämta uppgifter
från arbetsgivare om förhållanden som kan vara av
betydelse för tillsynen. Ett sådant föreläggande bör
dock initieras först när möjligheterna till
frivillig samverkan är uttömda.
En arbetstagare eller arbetssökande skall kunna
vända sig till ombudsmannen för att få uppgifter om
meriter hos den som fick arbetet etc. En
vitesmöjlighet skall vara kopplad även till detta.
Arbetsgivaren får inte onödigt betungas genom
uppgiftsskyldigheten.
Nämnden mot diskriminering bör enligt propositionen
ges rätt att pröva vitesförelägganden även enligt
denna lag. Liksom DO och JämO bör
Handikappombudsmannen kunna föra talan vid tingsrätt
om utdömande av vite.
Proposition 180, diskriminering på grund av sexuell
läggning
I propositionen föreslås ett nytt
ombudsmannainstitut, Ombudsmannen mot diskriminering
på grund av sexuell läggning, som skall ha såväl
opinionsbildande, rådgivande som processförande
roll. Regeringen avser att under år 1999 ta
initiativ till ett arbete med inriktning på en
sammanslagning av DO och den nu föreslagna
ombudsmannen till en gemensam myndighet. Redan från
början bör den nya ombudsmannen dock samverka med DO
i fråga om lokaler, telefonväxel m.m.
Enskilda skall kunna vända sig till Ombudsmannen
mot diskriminering på grund av sexuell läggning för
råd och stöd. Ombudsmannen föreslås få motsvarande
uppgifter som Handikappombudsmannen i fråga om att
föra talan i diskrimineringstvister.
Även i fråga om tillsyn över lagen i övrigt
föreslås motsvarande beträffande denna ombudsman som
för Handikappombudsmannen. Även Nämnden mot
diskriminering skall ha motsvarande uppgifter som
enligt proposition 179.
Det övergripande ansvar som i dag ligger hos
Folkhälsoinsitutet att följa utvecklingen av homo-
och bisexuellas situation, inklusive diskriminering,
beträffande forskning och för samordningen av
insatser föreslås bli överfört till den nye
ombudsmannen. Hur fördelningen bör ske kräver dock
enligt propositionen ytterligare överväganden, och
regeringen meddelar sin avsikt att återkomma i
budgetpropositionen.
Motioner
Moderaterna vänder sig i sin kommittémotion K336 mot
att DO:s uppgifter på andra områden än arbetslivet
skall regleras i förordning. Av de s.k.
Parisprinciperna som antagits av FN:s
generalförsamling följer enligt motionen att sådan
reglering skall ske i lag. Motionen är i denna del
remitterad till konstitutionsutskottet.
Kristdemokraterna motsätter sig i kommittémotionerna
A3 (yrk. 3), A6 (yrk. 3) och A10 (yrk. 3) att DO:s
kompetens utanför arbetslivet endast regleras i en
förordning. Om frågan inte är reglerad i lag kan
regeringen göra ändringar i ombudsmannens kompetens
utan att saken underställs riksdagens prövning.
Detta betyder ökad styrning av regeringen och
minskad självständighet för ombudsmannaväsendet.
Folkpartiet anser i kommittémotion 1997/98:A68 (yrk.
9) att det är viktigt att DO har en fristående
ställning gentemot alla aktörer så att
lojalitetskonflikter aldrig kan misstänkas. Vidare
anser partiet i kommittémotion A8 (yrk. 2) att den
nya Ombudsmannen mot diskriminering på grund av
sexuell läggning även skall få mandat att handlägga
frågor enligt brottsbalkens bestämmelse.
Miljöpartiet genom Barbro Johansson m.fl. avvisar i
motion 1997/98:A69 (yrk. 1) regeringens förslag att
DO:s uppgifter på andra områden än i arbetslivet
endast skall regleras i en instruktion. Det innebär
att det inte kommer att finnas någon lag mot
diskriminering för andra områden än arbetslivet.
Regeringen ensam kommer att kunna ändra DO:s
kompetensområde på andra områden än arbetslivet.
Även Miljöpartiet anser att detta strider mot de
s.k. Parisprinciperna (Principles relating to the
status and functioning of national institutions for
protection of human rights, G A Resolution 48/134
den 20 december 1993, annex). Enligt punkten A.2
skall "A national institution be given as broad a
mandate as possible, which shall be clearly set
forth in a constitutional or legislative text,
specifying its composition and its sphere of
competense". Motionärerna föreslår att riksdagen
antar det förslag till lag om
diskrimineringsombudsman som föreslagits av den
utredning som föregick propositionen.
Tone Tingsgård och Elisebeht Markström (båda s)
anser i motion A7, delvis, att Ombudsmannen mot
diskriminering på grund av sexuell läggning bör få
ett så heltäckande mandat som möjligt. Mandatet bör
inte bara omfatta arbetslivet utan även sträcka sig
över andra områden i samhällslivet.
Utöver dessa motioner om ombudsmännen har det
framställts yrkanden som rör
arbetstagarorganisationernas talerätt och
arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet.
I partimotion 1997/98:A67 framställer Vänsterpartiet
yrkanden som rör båda frågeställningarna. Motionen
avser endast proposition 177. Vänsterpartiet anser
att arbetstagarorganisationer som har kollektivavtal
med en arbetsgivare skall kunna göra en framställan
om vitesföreläggande till Nämnden mot diskriminering
(yrk. 11). Partiet motsätter sig att frågan utreds
ytterligare och föreslår ett tillägg till 26 §
första och andra styckena i den föreslagna lagen om
åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet med
innebörden att arbetstagarorganisationer skall få
sådan talerätt. Vidare yrkar partiet att den
begränsning av arbetsgivarens uppgiftsskyldighet som
följer av att denne inte onödigt får betungas tas
bort (yrk. 10). Partiet påpekar att det inte finns
någon motsvarande begränsning av
uppgiftsskyldigheten enligt jämställdhetslagen eller
i utredningsförslaget.
Miljöpartiet genom Barbro Johansson m.fl. anser i
motion 1997/98:A69 (yrk. 4), som avser proposition
177, i likhet med Vänsterpartiet att
arbetstagarorganisationer skall ges talerätt i
Nämnden mot diskriminering.
Yttranden från andra utskott
Socialförsäkringsutskottet tar i sitt yttrande över
proposition 177 upp flera av de frågor som behandlas
i motionerna.
När det gäller uppgiftsskyldigheten ansluter sig
socialförsäkringsutskottet till regeringens förslag
om begränsning av uppgiftsskyldigheten. Med
tillstyrkande av regeringens förslag i denna del
avstyrks motion 1997/98:A67 (yrk. 10).
I fråga om arbetstagarorganisationernas talerätt
hänvisar socialförsäkringsutskottet till den översyn
av vissa delar av jämställdhetslagen (dir. 1998:60)
som regeringen beslutat om. I uppdraget ingår att
pröva om fackliga organisationer skall ges rätt att
föra talan om vitesföreläggande i
Jämställdhetsnämnden och i Nämnden mot etnisk
diskriminering samt att vid behov lämna förslag till
utformning av sådana regler.
Socialförsäkringsutskottet finner det välbetänkt att
frågan om arbetstagarorganisationens talerätt i
detta hänseende utreds ytterligare. Enligt
utskottets uppfattning är syftet med
motionsförslagen i huvudsak tillgodosett genom den
tillsatta utredningen.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vill inledningsvis hänvisa till
behandlingen av vissa samordningsfrågor i avsnitt 2
ovan. Utskottet vill även erinra om att frågor som
rör diskrimineringsombudsmännens ställning mera
generellt, såsom huruvida de skall vara underställda
riksdagen i stället för regeringen, inte behandlas i
detta sammanhang. Sådana yrkanden kommer senare
denna vår att behandlas av konstitutionsutskottet.
Detta gäller bl.a. delar av Moderaternas ovannämnda
kommittémotion K336.
Uppgiftsskyldighet m.m.
Utskottet tar först upp två frågor med anknytning
till handläggningen av ärenden enligt lagförslagen.
Det gäller arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet och
arbetstagarorganisationernas talerätt vid Nämnden
mot diskriminering.
Som framgår av redogörelsen ovan föreslår
regeringen att det i var och en av lagarna skall
införas regler om att arbetsgivaren är skyldig att
lämna uppgifter vid äventyr av vite. I likhet med
vad som gäller enligt 1994 års lag mot etnisk
diskriminering anges att arbetsgivaren inte får
betungas onödigt genom denna uppgiftsskyldighet.
Vänsterpartiet anser att sistnämnda bestämmelse bör
utgå. Yrkandet omfattar dock bara förslaget till ny
lag om åtgärder mot etnisk diskriminering i
arbetslivet (proposition 177).
Den nu gällande bestämmelsen är motiverad av att
det mot bakgrund av den vidsträckta definitionen av
begreppet arbetsliv inte ansågs rimligt att låta
arbetsgivarens uppgiftsskyldighet avse även sådant
som ligger utanför det område som en arbetsgivare är
formellt ansvarig för. Vidare ansågs att
uppgiftsskyldigheten skulle falla bort när det
föreligger särskilda skäl att låta ett motstående
intresse väga över.
Utskottet anser liksom regeringen att de angivna
skälen bakom begränsningsregeln alltjämt har
giltighet. Motion 1997/98:A67 (yrk. 10) avstyrks
därför.
Arbetstagarorganisationernas talerätt
I fråga om arbetstagarorganisationernas talerätt kan
arbetsmarknadsutskottet liksom
socialförsäkringsutskottet konstatera att det pågår
en översyn av vissa delar av jämställdhetslagen, som
även innefattar frågan om fackliga organisationer
skall ges rätt att föra talan om vitesföreläggande i
Jämställdhetsnämnden och i Nämnden mot etnisk
diskriminering. Utredningsuppdraget skall redovisas
senast den 1 september 1999.
Utskottet vill inte föregripa resultatet av denna
utredning och avstyrker därför motionerna
1997/98:A67 (yrk. 11) och 1997/98:A69 (yrk. 4).
Lagreglering av DO:s uppgifter m.m.
I flera motioner framhålls att DO:s uppgifter på
andra områden än arbetslivet borde regleras i lag
och inte som aviserats av regeringen i förordning.
Som skäl anförs bl.a. att ombudsmannens ställning
blir mer självständig om kompetensområdet
lagregleras. Vidare hänvisas till de ovan beskrivna
s.k. Parisprinciperna som enligt motionärerna
innebär att sådan reglering bör ske i lag.
Utskottet kan instämma i flera av de synpunkter som
förs fram i motionerna. Enligt utskottets mening
finns det skäl som talar för att även
arbetsuppgifterna utanför arbetslivet skall regleras
i lag. Genom lagreglering blir det en tydligare
markering av vilken betydelse de aktiva insatserna
mot etnisk diskriminering har. Även om avsikten inte
har varit att förändra ombudsmannens arbetsuppgifter
eller att på något sätt "nedgradera" dem skulle det
förhållandet att saken regleras förordningsvägen
kunna uppfattas på det sättet. En lag bör också
allmänt sett få större genomslagskraft än en
förordning. En lagreglering betyder också att
ändringar av ombudsmannens arbetsuppgifter inte kan
genomföras utan att frågan underställs riksdagen.
Vid en samlad bedömning kommer utskottet fram till
att DO:s arbetsuppgifter utanför arbetslivet bör
regleras i lag. Det bör enligt utskottets mening ske
genom en separat lag. Utskottets förslag framgår av
bilaga 5. Lagförslaget bygger på det förslag som
utredningen lade fram.
Det anförda innebär att riksdagen med anledning av
motionerna 1997/98:A69 (yrk. 1), A3 (yrk. 3), A6
(yrk. 3) och A10 (yrk. 3) bör anta utskottets
förslag till Lag om Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering. Detta innebär att även Moderaternas
synpunkter i denna fråga enligt motion K336 blir
tillgodosedda.
Den i detta sammanhang behandlade motionen
1997/98:A68 (yrk. 9) om en fristående ställning för
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering avstyrks i
den mån den inte tillgodosetts med vad utskottet
anfört.
Ytterligare lagreglering beträffande Nämnden mot
diskriminering
En annan fråga i detta sammanhang är om det bör
genomföras ytterligare lagreglering beträffande
Nämnden mot diskriminering. De nu framlagda
lagförslagen anger bara att det skall finnas en
nämnd mot diskriminering och att den skall ha till
uppgift att besluta om vitesförelägganden och att
pröva överklaganden. Enligt vad utskottet erfarit är
regeringens avsikt att nämnden även i fortsättningen
skall ha en rådgivande funktion i förhållande till
DO, något som inte framgår av förslaget. Enligt
underhandsuppgift från Regeringskansliet kommer
detta att regleras i förordning. Denna rådgivande
funktion är enligt utskottets mening inte av sådan
art att den behöver regleras i lag. Utskottet utgår
från att regeringen också överväger om nämnden skall
ha en rådgivande roll i förhållande till de övriga
ombudsmännen. Utskottet anser inte att det är
nödvändigt att i lag reglera frågor om nämndens
sammansättning eller om antalet ledamöter. Detta bör
således kunna överlåtas till regeringen. Utskottet
utgår dock från att det i nämnden kommer att finnas
företrädare för arbetsmarknadens parter samt
ledamöter som har särskild insikt i de frågor som de
nya lagarna rör.
Mandatet för Ombudsmannen mot diskriminering på
grund av sexuell läggning
Utskottet övergår slutligen till att behandla frågan
om mandatet för den föreslagna Ombudsmannen mot
diskriminering på grund av sexuell läggning.
Som framgår av redogörelsen ovan skall Ombudsmannen
mot diskriminering på grund av sexuell läggning ha i
uppdrag att se till att den nya lagen om förbud mot
diskriminering på grund av sexuell läggning följs.
Ombudsmannen skall ha en opinionsbildande,
rådgivande och processförande roll. För närvarande
har Folkhälsoinstitutet i uppdrag att bl.a. ansvara
för övergripande samordning av insatserna för
homosexuella, att följa utvecklingen av deras
situation, att vidta och följa andra myndigheters
informationsinsatser och att lämna över rapporter
över sin verksamhet.
I proposition 180, som lades fram i maj 1998,
uppgav regeringen att det övergripande ansvaret att
följa utvecklingen av homo- och bisexuellas
situation, inklusive diskriminering, forskning och
samordning av insatser, skall föras över från
Folkhälsoinstitutet till ombudsmannen. Regeringen
aviserade även att den avsåg att i
budgetpropositionen återkomma med förslag om hur
uppgifterna skulle fördelas.
Utskottet kan nu konstatera att regeringen i
budgetpropositionen hösten 1998 (prop. 1998/99:1)
ansåg att det skulle vara värdefullt att
ombudsmannens uppdrag även avsåg diskriminering i
samhällslivet i övrigt. Regeringen ansåg dock att
det för närvarande saknades resurser för en sådan
utvidgning av ombudsmannens uppdrag. Däremot skulle
regeringen återkomma till frågan om en
sammanslagning av bl.a. DO och Ombudsmannen mot
diskriminering på grund av sexuell läggning till en
gemensam myndighet sedan frågan hade analyserats.
Det skulle även gälla frågan om hur fördelningen av
uppgifter mellan Folkhälsoinstitutet och
Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell
läggning skall genomföras och hur verksamheten skall
finansieras.
Med detta kan utskottet konstatera att det pågår
ett arbete i syfte att vidga arbetsuppgifterna för
Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell
läggning. Utskottet anser att man bör avvakta detta
arbete och är därför inte berett att göra något
tillkännagivande med anledning av motionsyrkandena i
denna del. Utskottet avstyrker därför motionerna A7
i motsvarande del (s) och A8 (yrk. 2) i den mån de
inte kan anses tillgodosedda genom vad utskottet
anfört.
Avsnitt 9 Processuella regler
Proposition 177, etnisk diskriminering
Den nuvarande lagen mot etnisk diskriminering
innehåller bestämmelser om gemensam handläggning.
Med hänsyn till att den föreslagna lagen inte skall
innehålla någon bestämmelse om delat skadestånd är
det inte nödvändigt med särskilda processuella
regler för denna situation. I övrigt föreslås att
reglerna om rättegången i det väsentliga utformas i
enlighet med nuvarande lag.
Proposition 179, diskriminering på grund av
funktionshinder
Tvister enligt lagen bör enligt regeringen lösas i
enlighet med den ordning som gäller för
arbetsrättsliga tvister. Bestämmelserna bör därför i
allt väsentligt utformas som motsvarande reglering i
jämställdhetslagen och i 1994 års lag mot etnisk
diskriminering. Detta innebär en regel som hänvisar
till lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister. I regeln anges att också en
arbetssökande skall anses som arbetstagare och också
den som någon har sökt arbete hos som arbetsgivare.
Att målen skall behandlas som arbetsrättsliga
tvister innebär att talan kan väckas, förutom av den
enskilde, av en facklig organisation för en enskild
medlems räkning. Detta innebär att i första hand den
fackliga organisationen har rätt att föra talan för
arbetstagaren eller arbetssökanden i likhet med vad
som gäller för övriga arbetstvister. Avstår
organisationen från att föra talan får talan väckas
av den enskilde arbetstagaren eller arbetssökanden.
I dessa fall skall talan väckas vid tingsrätt som
första instans. Den enskilde skall kunna vända sig
till Handikappombudsmannen. Ombudsmannen skall kunna
föra talan i Arbetsdomstolen på samma sätt som den
fackliga organisationen.
En talan på grund av överträdelse av
förbudsreglerna bör på samma sätt som andra
arbetstvister föregås av tvisteförhandlingar. Även
en arbetssökandes organisation bör i dessa fall ha
förhandlingsrätt.
Preskriptionsregler föreslås i huvudsak i enlighet
med vad som gäller enligt jämställdhetslagen och
1994 års lag mot etnisk diskriminering. I mål med
anledning av uppsägning och avskedande bör det göras
en hänvisning till anställningsskyddslagens
bestämmelser. Vid annan talan än sådan som förs på
grund av uppsägning eller avskedande bör hänvisning
ske till medbestämmandelagen. I enlighet med vad som
gäller enligt jämställdhetslagen och 1994 års lag
mot etnisk diskriminering bör tidsfristen för en
enskild person att väcka talan, i de fall där den
fackliga organisationen försuttit tiden för
förhandling eller för väckande av talan, bestämmas
till två månader. Motsvarande frist i 66 §
medbestämmandelagen är en månad.
I likhet med vad som gäller för övriga
arbetstvister tillämpas rättegångsbalkens regler om
rättegångskostnader i dispositiva mål. Det innebär
att huvudregeln är att förlorande part skall ersätta
motparten för dennes rättegångskostnader.
Arbetstvistlagen medger dock domstolen möjlighet att
i sådana tvister förordna att vardera parten skall
bära sin kostnad om den förlorande parten haft
skälig anledning att få tvisten prövad.
På motsvarande sätt som vid tvister enligt
jämställdhetslagen eller 1994 års lag mot etnisk
diskriminering bör det införas regler om
handlingssekretess hos domstol och möjlighet att
hålla domstolsförhandlingar inom stängda dörrar.
Proposition 180, diskriminering på grund av sexuell
läggning
Förslagen i denna del överensstämmer i allt
väsentligt med de förslag som återfinns i
proposition 179. Vad som sägs om
Handikappombudsmannen gäller i stället Ombudsmannen
mot diskriminering på grund av sexuell läggning.
Motioner
Var och en av propositionerna har föranlett
likalydande yrkanden från Vänsterpartiet i
motionerna 1997/98:A67 (yrk. 12), A5 (yrk. 6) och A9
(yrk. 6). Partiet yrkar att riksdagen beslutar att
talefristen för den enskilde att väcka talan när den
fackliga organisationen avstått bör vara sex i
stället för två månader.
Yttranden från andra utskott
Socialförsäkringsutskottet har yttrat sig över
preskriptionsfrågan såvitt den avser proposition
177. Utskottet har ingen invändning mot att frågan
tas upp i ett större sammanhang men anser att en
förlängning till sex månader knappast är rimlig.
Socialförsäkringsutskottet tillstyrker därför
regeringens förslag i denna del och avstyrker
Vänsterpartiets yrkande om en längre talefrist.
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan konstatera att de processuella
bestämmelserna i allt väsentligt överensstämmer i de
tre lagförslagen. Reglerna överensstämmer både med
jämställdhetslagen och med motsvarande bestämmelser
i 1994 års lag mot etnisk diskriminering. Utskottet
anser i likhet med regeringen att det är lämpligt
att tvister enligt de föreslagna lagarna hanteras i
enlighet med den ordning som gäller för
arbetsrättsliga tvister i övrigt. På det sättet
uppnås en önskvärd likformighet över det
arbetsrättsliga området. Utskottet ställer sig
därför bakom regeringens förslag i dessa delar.
När det sedan gäller yrkandena om att talefristen
bör förlängas i vissa fall vill utskottet anföra
följande.
Den nu aktuella tidsfristen reglerades i den
förutvarande jämställdhetslagens 14 §. Den motsvaras
av 54 § i nuvarande jämställdhetslag. I samband med
att tidsfristen förlängdes till två månader angavs i
den proposition som föregick lagändringen (se prop.
1984/85:60) att en avvägning måste göras mellan
motstående intressen när det skall bestämmas vad som
är en lämplig frist. På ena sidan finns intresset
att möjligheterna att utnyttja lagen för att få
rättelse inte begränsas, på den andra att
rättstvister inom det arbetsrättsliga området får en
lösning utan onödigt dröjsmål och att
preskriptionsreglerna inom olika delar av det
arbetsrättsliga området inte alltför mycket skiljer
sig från varandra. En förlängning av tidsfristen
till två månader ansågs inte innebära att intresset
av snabba avgöranden alltför mycket sattes åt sidan.
Vidare angavs att ett avsteg från
medbestämmandelagens preskriptionsregler kunde
motiveras med den speciella ställning som JämO har
inom det arbetsrättsliga tvisteförfarandet och att
JämO som myndighet inte har möjlighet att agera på
samma sätt som den som enbart företräder renodlade
partsintressen.
Utskottet anser att de överväganden som låg bakom
bestämmandet av fristen i jämställdhetslagen
alltjämt bör vara vägledande. Några omständigheter
har inte framkommit som ger anledning att frångå den
tidsfrist om två månader som gäller i dag. Utskottet
avstyrker därför motionerna 1997/98:A67 (yrk. 12),
A5 (yrk. 6) och A9 (yrk. 6).
Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet
regeringens förslag såvitt gäller de processuella
bestämmelserna.
Avsnitt 10 Övriga frågor
Tidpunkten för ikraftträdande av lagarna
I proposition 177 som rör etnisk diskriminering har
regeringen föreslagit att den nya lagen skall träda
i kraft den 1 januari 1999 och att 1994 års lag mot
etnisk diskriminering samtidigt skall upphöra att
gälla. I propositionerna 179 resp. 180 föreslås att
lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet av
personer med funktionshinder och lagen om förbud mot
diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell
läggning skall träda i kraft den 1 april 1999.
Enligt utskottets mening är det av flera skäl
värdefullt att samtliga diskrimineringslagar träder
i kraft samma dag, detta gäller inte minst från
rättstillämpningssynpunkt. Lämplig tidpunkt för
ikraftträdande är enligt utskottet den 1 maj 1999.
Utskottet föreslår därför att riksdagen beslutar att
lagarna skall träda i kraft den dagen.
Lagförslagen i övrigt
Av det föregående har framgått att utskottet inte
har någon erinran mot lagförslagen i de delar som
där berörts. Utskottet har inte heller någon erinran
mot de framlagda förslagen i övrigt såvitt avser
lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i
arbetslivet, lagen om förbud mot diskriminering i
arbetslivet av personer med funktionshinder och
lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på
grund av sexuell läggning. De bör alltså antas av
riksdagen men den ändring av ikraftträdandereglerna
som följer av att lagarna skall träda i kraft den 1
maj 1999.
Anknytande lagförslag
Regeringen föreslår i propositionerna 177 och 179
dels ändringar i 1 kap. 3 § lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister, dels ändringar i 9 kap.
20 och 21 §§ sekretesslagen (1980:100). I
proposition 179 föreslås även vissa ändringar i
lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen. Utskottet
har inte någon erinran mot lagförslagen och inte
heller mot den övergångsbestämmelse till ändringen i
sekretesslagen som är föreslagen i proposition 177.
I propositionerna föreslås samma
ikraftträdandetidpunkter för de anknytande
lagändringarna som för diskrimineringslagarna.
Regeringen har beträffande lagförslagen i
proposition 179 utgått från att de ändringar som
föreslagits i proposition 177 redan trätt i kraft
vid tidpunkten för riksdagens behandling av
propositionerna 179 och 180 och utformat sina
förslag efter det. Utskottet förordar att även de nu
berörda lagändringarna träder i kraft den 1 maj
1999. Detta innebär att det är tillräckligt att
riksdagen antar de ändringar som föreslås i
proposition 179. Det som i proposition 179 anges som
nuvarande lydelse av lagreglerna grundas som nämnts
på att förslagen i proposition 177 skulle ha varit
genomförda.
Som konsekvens av det anförda bör de ändringar som
föreslås i proposition 177 och som rör lagen om
rättegången i arbetstvister och sekretesslagen
avslås.
Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet förslagen
i proposition 179 om ändringar i lagen om
rättegången i arbetstvister, sekretesslagen och
lagen om Handikappombudsmannen med den ändringen
dels att lagarna skall träda i kraft den 1 maj 1999,
dels att det i en övergångsbestämmelse till
förslaget som rör sekretesslagen skall anges att
äldre föreskrifter fortfarande gäller om uppgifter
som hänför sig till mål och ärenden enligt den äldre
lagen mot etnisk diskriminering.
Avsnitt 11 Vissa allmänna frågor om
diskriminering m.m.
Motioner
Mångfaldsplaner m.m.
Vänsterpartiet anser i motion Sf612 att myndigheter
och företag bör ha en lagstadgad möjlighet att
införa mångfaldsplaner och att i dessa ange vad
partiet benämner positiv likabehandling som ett mål
vid myndigheters rekrytering (yrk. 5).
Folkpartiet anser i motion 1997/98:A68 att
arbetsgivare i den offentliga sektorn bör vara
föredömen vad gäller bekämpning av etnisk
diskriminering (yrk. 5). Partiet betonar i
kommittémotion 1997/98:A68 vikten av att det finns
enkla rutiner att tillämpa vid översättning av
utländsk utbildning och utländska betyg (yrk. 1).
Problemen med etnisk diskriminering kan inte lösas
enbart med lagstiftning, säger partiet vidare i
samma motion. Lagen borde därför kompletteras med en
informationskampanj för att minska förekomsten av
etnisk diskriminering (yrk. 4).
Sten Tolgfors (m) för i motion Sf611 fram sin
uppfattning att det är viktigt att alla människor
får ses som individer och bedömas efter sina
erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner. Målet
måste vara att en persons ursprung beaktas så lite
som möjligt (yrk. 2). Motionären vänder sig mot
tanken på att kvotering skulle tillämpas vid statlig
anställning (yrk. 3). Motionären anser också att
regeringens invandrarbegrepp är missvisande eftersom
det inkluderar människor som inte själva uppfattar
sig som invandrare (yrk. 4 och 5).
Funktionshindrade invandrare
I kommittémotion A4 tar Folkpartiet upp situationen
på arbetsmarknaden för funktionshindrade
invandrarkvinnor. I motionen påtalar partiet behovet
av ökad kunskap på området (yrk. 1).
Diskriminering av transsexuella
Vänsterpartiet föreslår i motion A9 att regeringen
ges i uppdrag att besluta om tilläggsdirektiv till
den särskilda utredare som genomför en översyn av
jämställdhetslagen för ett ställningstagande till
frågan om transsexuella bör omfattas av lagen (yrk.
2).
Socialförsäkringsutskottets yttrande
Som framgår av avsnitt 5 har
socialförsäkringsutskottet vad gäller meritvärdering
anfört bl.a. att Högskoleverket enligt sin
instruktion skall svara för bedömningar av utländska
utbildningar på eftergymnasial nivå. Såvitt gäller
utbildning på gymnasienivå eller motsvarande pekar
socialförsäkringsutskottet på det nyligen
presenterade betänkandet Validering av utländsk
yrkeskompetens (SOU 1998:165). Där förordas att alla
vuxna som så önskar skall kunna genomgå prov för att
få sin yrkeskompetens jämförd och jämställd med den
yrkeskompetens som har sin grund i gymnasieskolans
yrkesutbildning eller utbildning på angränsande
nivåer.
Vad gäller Sten Tolgfors motion konstaterar
socialförsäkringsutskottet att regeringen inte har
lämnat något förslag av det slag som åsyftas i
motionen - t.ex. krav på mångfaldsplaner.
Socialförsäkringsutskottet säger sig dock dela
uppfattningen att en arbetssökande eller en
arbetstagare skall behandlas efter sina individuella
förutsättningar och inte efter uppfattningar
grundade på allmänna föreställningar eller fördomar
om vad som kännetecknar den etniska grupp som den
arbetssökande eller arbetstagaren tillhör. I
yttrandet lämnas också en upplysning om att
regeringen i november 1998 beslutat att tillsätta en
arbetsgrupp inom Regeringskansliet med uppgift att
se över användningen av begreppet invandrare i
författningar som utfärdats av regeringen samt i
myndigheters verksamhet.
Med anledning av Folkpartiets förslag beträffande
funktionshindrade invandrarkvinnor påpekar
socialförsäkringsutskottet att frågor som rör
funktionshindrade invandrare tas upp i betänkandet
En särskild utsatthet - Om personer med
funktionshinder från andra länder (SOU 1998:139).
Socialförsäkringsutskottet erinrar också om att
Integrationsverket har som en av sina uppgifter att
följa och utvärdera samhällsutvecklingen mot
bakgrund av samhällets etniska och kulturella
mångfald. Utskottet utgår från att även
funktionshindrade invandrarkvinnor uppmärksammas av
verket.
Utskottets ställningstagande
Mångfaldsplaner m.m.
Vad först gäller frågan om mångfaldsarbetet i
statliga myndigheter vill utskottet anföra följande.
Utskottet delar den uppfattning som kommer till
uttryck i motion 1997/98:A68 om att arbetsgivare i
offentlig sektor bör vara föredömen vad gäller
strävan att nå en ökad mångfald på arbetsplatserna.
Statliga myndigheter bör därför arbeta aktivt för
att öka andelen anställda med invandrarbakgrund. I
förslaget till lag om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet föreskrivs ingen
skyldighet för arbetsgivare att upprätta skriftliga
mångfaldsplaner. Det innebär dock inte att sådana
inte får upprättas. Vad gäller s.k. positiv
särbehandling hänvisar utskottet till vad som sagts
i avsnitt 5, nämligen att diskrimineringsförbudet
inte hindrar att en arbetsgivare i en
rekryteringssituation väljer en särskild sökande som
tillhör en utsatt grupp på arbetsmarknaden. Detta är
dock någonting annat än att i lag föreskriva en
möjlighet till positiv särbehandling, vilket
utskottet i det föregående har pekat på problemen
med. Motion Sf612 (yrk. 5) avstyrks i den mån den
inte är tillgodosedd med vad utskottet anfört.
Utskottet har tidigare, i avsnitt 4, nämnt att
regeringen givit DO i uppdrag att utforma råd för
målinriktat arbete för att främja etnisk mångfald i
arbetslivet, i enlighet med vad som förordats i
proposition 177. DO skall även redovisa hur
information om dessa råd bör ges. Uppdraget skall
redovisas till regeringen senast den 1 mars 1999.
Utskottet anser därför inte att det är nödvändigt
med en informationskampanj om etnisk diskriminering,
som föreslagits i motion 1997/98:A68 (yrk. 4) och
den avstyrks därför. Av vad som sagts ovan framgår
att utskottet instämmer i att den offentliga sektorn
bör vara ett föredöme vad gäller bekämpning av
etnisk diskriminering. Även samma motions yrkande 5
avstyrks därför. Övriga frågor om ombudsmännens roll
och tillsyn behandlas i avsnitt 8.
Såvitt avser frågan om översättning av utländska
betyg hänvisar utskottet till de upplysningar som
lämnats av socialförsäkringsutskottet om
Högskoleverkets roll vad gäller bedömning av
utländska utbildningar på eftergymnasial nivå och
till den nyligen presenterade utredningen om
validering av utländsk yrkeskompetens. (Saken har
berörts ovan i anslutning till behandlingen av
diskrimineringsförbuden i avsnitt 5.) Utskottet ser
med anledning av denna upplysning ingen anledning
till ett sådant tillkännagivande som Folkpartiet
begärt i motion 1997/98:A68 (yrk. 1). Motionen i
berörd del avstyrks därför.
Sten Tolgfors refererar i sin motion till
uttalanden som skulle ha gjorts av företrädare för
regeringen och som motionären tolkar som stöd för
tanken på kvotering till statliga anställningar till
förmån för personer med invandrarbakgrund. Utskottet
konstaterar att regeringen i propositionen om lag om
åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet
inte förslagit en lagreglering ens av möjligheten
till s.k. positiv särbehandling, än mindre regler om
kvotering. Tvärtom skall de förslag som nu lämnas
ses som ett uttryck för det motionären förordar,
nämligen att människor skall ha rätt att bedömas
efter sina sakliga förutsättningar för anställning.
Vad gäller invandrarbegreppet hänvisar utskottet
till de upplysningar socialförsäkringsutskottet
lämnat i sitt yttrande om att regeringen tillsatt en
arbetsgrupp vars uppgift är att se över användningen
av invandrarbegreppet i författningar som regeringen
utfärdat samt i myndigheternas verksamhet. Motion
1998/99:Sf611 (yrk. 2 - 5) avstyrks i den mån den
inte tillgodosetts med vad som anförts.
Funktionshindrade invandrare
Som framgår av socialförsäkringsutskottets yttrande
är frågor om invandrare och funktionshinder
uppmärksammade i betänkandet En särskild utsatthet -
Om personer med funktionshinder från andra länder.
Något sådant tillkännagivande som Folkpartiet
föreslagit är enligt utskottets mening inte
nödvändigt. Motion A4 (yrk. 1) avstyrks.
Diskriminering av transsexuella
I propositionen sägs det att transsexualitet är en
fråga om könstillhörighet. Detta betraktelsesätt
överensstämmer också, menar regeringen, med EG-
rätten. Utskottet är inte berett att nu ställa sig
bakom Vänsterpartiets krav på tilläggsdirektiv till
den särskilda utredare som ser över
jämställdhetslagen för att utröna om
jämställdhetslagens diskrimineringsförbud också
skall omfatta transsexuella. Det är inte uteslutet
att frågan åter kan få aktualitet i samband med att
en utvärdering görs av de nya
diskrimineringslagarna. Frågor om uppföljning och
utvärdering av de nya lagarna behandlas ovan i
avsnitt 2. Motion 1997/98:A9 (yrk. 2) avstyrks.
Avsnitt 12
Antidiskrimineringsklausuler
Motioner
Vänsterpartiet förordar i motion 1997/98:A67 att
statliga, kommunala och landstingskommunala
myndigheter - när inga rättsliga hinder föreligger -
åläggs att i största möjliga utsträckning ta in
antidiskrimineringsklausuler i avtal med
leverantörer av varor och tjänster. Regeringen bör
tillsätta en utredning med uppdrag att återkomma
till riksdagen med preciserade förslag om
genomförandet av en sådan ordning (yrk. 13). Även
Yvonne Ruwaida (mp) efterlyser ett sådant lagförslag
från regeringen i motion A2 (yrk. 1). Motionären
begär i andra hand, för det fall riksdagen avslår
detta yrkande, att riksdagen ger regeringen till
känna att regeringen snarast bör överväga frågan om
antidiskrimineringsklausuler (yrk. 2 ).
Utskottets ställningstagande
Upphandling som görs av bl.a. stat och kommuner
regleras i lagen (1992:1528) om offentlig
upphandling. Enligt lagen skall upphandling göras
med utnyttjande av de konkurrensmöjligheter som
finns och även i övrigt genomföras affärsmässigt.
Anbudsgivare, anbudssökande och anbud skall
behandlas utan ovidkommande hänsyn. I lagen regleras
vilka krav en upphandlare får ställa på en
leverantör och under vilka förutsättningar en
leverantör kan uteslutas från upphandling. En
upphandlande enhet får t.ex. begära upplysningar om
en leverantörs tekniska förmåga och kapacitet samt
om hans finansiella ställning. En leverantör får
uteslutas från deltagande i upphandling bl.a. om han
är i konkurs, är dömd för brott avseende
yrkesutövningen enligt lagakraftvunnen dom eller har
gjort sig skyldig till allvarligt fel i
yrkesutövningen.
I utredningen Räkna med mångfald! - Förslag till
lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet m.m.
(SOU 1997:174) föreslås att en statlig myndighet
eller en kommun under vissa förutsättningar skall
kunna ställa krav på en leverantör att denne inte
diskriminerar eller att han eller hon bedriver ett
aktivt arbete för etnisk mångfald. Enligt uppgift i
proposition 177 om etnisk diskriminering har Nämnden
för offentlig upphandling i remissvar över
betänkandet ställt sig negativ till förslaget, dels
med hänvisning till att nämnden ansåg det tveksamt
om förslaget var lagligt, dels mot bakgrund av den
tidsutdräkt och de kostnader som nämnden ansåg
skulle kunna uppstå både för upphandlande enheter
och för leverantören.
Europeiska kommissionen har i ett meddelande -
Offentlig upphandling inom Europeiska unionen -
förra året framhållit att en upphandlare kan kräva
att leverantören verkar för vissa "sociala mål". Av
meddelandet framgår att kommissionen avser att
förtydliga gällande principer som tillåter beaktande
av sociala och arbetsmarknadspolitiska hänsyn i ett
s.k. tolkningsmeddelande.
Av propositionen framgår att regeringen i och för
sig anser att antidiskrimineringsklausuler kan vara
av intresse i arbetet med att motverka etnisk
diskriminering. Regeringen anser dock att
ytterligare överväganden måste göras innan ställning
kan tas till frågan. Utskottet ansluter sig till
regeringens uppfattning. Motionerna 1997/98:A67
(yrk. 13) och A2 (yrk. 1 och 2) avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
Avsnitt 2
1. beträffande avslag på propositionerna
1997/98:177, 1997/98:179 och 1997/98:180
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A70 yrkande 1,
1998/99:A703 yrkandena 1 och 2 samt 1998/99:K336
yrkande 1 i motsvarande del,
res. 1 (m)
res. 2 (c)
2. beträffande samordnad lagstiftning
m.m.
att riksdagen dels avslår motionerna 1997/98:A67 yrkande 1 i
motsvarande del, 1997/98:A68 yrkande 3,
1997/98:A70 yrkande 2, 1998/99:A3 yrkandena 1
och 2, 1998/99:A4 yrkande 3, 1998/99:A5 yrkande
1, 1998/99:A6 yrkandena 1 och 2, 1998/99:A8
yrkande 3, 1998/99:A9 yrkande 1, 1998/99:A10
yrkandena 1 och 2, 1998/99:A703 yrkande 3,
1998/99:A722 yrkandena 3 och 4, 1998/99:K330
yrkande 2, 1998/99:K336 yrkande 1 i motsvarande
del samt 1998/99:So310 yrkande 7, dels som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
om en utredning om samordnad lagstiftning,
res. 3 (m)
res. 4 (c, fp)
3. beträffande diskrimineringslagstiftning
och företagande
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A68 yrkande 2 och
1998/99:A4 yrkande 2,
res. 5 (fp)
4. beträffande utbildnings- och
värnpliktsväsendena
att riksdagen avslår motion 1997/98:A67 yrkande 1 i
motsvarande del,
5. beträffande generell lagstiftning mot
diskriminering av funktionshindrade
att riksdagen avslår motion 1998/99:So376 yrkande 7,
6. beträffande förhållandet till
jämställdhetslagen
att riksdagen avslår motion 1998/99:Sf635 yrkande 13,
Avsnitt 3
7. beträffande felaktigt förmodat
funktionshinder
att riksdagen godkänner vad utskottet med anledning av
proposition 1997/98:179 i denna del anfört om
att diskrimineringsreglerna även skall avse
felaktig förmodan om funktionshinder,
att riksdagen godkänner vad utskottet med anledning av
proposition 1997/98:180 i denna del anfört om
att diskrimineringsreglerna även skall avse
felaktig förmodan om viss sexuell läggning,
Avsnitt 4
9. beträffande utformningen av reglerna om
aktiva åtgärder m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A68 yrkande 8,
1998/99:A722 yrkande 1 och 1998/99:Sf634 yrkande
5,
res. 6 (fp)
10. beträffande kollektivavtal om aktiva
åtgärder
att riksdagen avslår motion 1997/98:A69 yrkande 3,
11. beträffande förebyggande åtgärder mot
trakasserier på grund av sexuell läggning
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:A7 i motsvarande del
och 1998/99:A8 yrkande 1,
Avsnitt 5
12. beträffande effekter av
arbetsledningsbeslut
att riksdagen dels avslår motionerna 1998/99:A5 yrkande 4
och 1998/99:A9 yrkande 4, dels godkänner vad
utskottet anfört om effekter av
arbetsledningsbeslut,
13. beträffande diskriminerande uttalanden
i platsannonser
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A67 yrkande 4,
1998/99:A5 yrkande 2 och 1998/99:A9 yrkande 3,
14. beträffande dokumentation av meriter
m.m.
att riksdagen avslår motion 1997/98:A67 yrkande 2,
res. 7 (v)
15. beträffande betydelsen av bidrag för
stöd- och anpassningsåtgärder
att riksdagen avslår motion 1998/99:A5 yrkande 3,
16. beträffande undantagsregler om positiv
särbehandling
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A69 yrkande 2
godkänner vad utskottet anfört om positiv
särbehandling,
17. beträffande skadestånd vid indirekt
diskriminering
att riksdagen avslår motion 1997/98:A68 yrkande 6,
res. 8 (fp)
18. beträffande bevisningen vid indirekt
diskriminering
att riksdagen avslår motion 1997/98:A67 yrkande 8,
19. beträffande ansvar för diskriminering
hos den offentliga arbetsförmedlingen
att riksdagen avslår motion 1997/98:A67 yrkande 3,
res. 9 (v)
Avsnitt 6
20. beträffande etniska anspelningar
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A67 yrkande 5
godkänner vad utskottet anfört om etniska
trakasserier och deras bakgrund,
att riksdagen med bifall till proposition 1997/98:177 i
motsvarande del och med avslag på motionerna
1997/98:A67 yrkande 11 och 1997/98:A69 yrkande 4
antar det i propositionen enligt bilaga 2
framlagda förslaget till Lag om åtgärder mot
etnisk diskriminering i arbetslivet såvitt avser
26 §,
res. 12 (v)
26. beträffande lagreglering av
uppgifterna för Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A69
yrkande 1, 1998/99:A3 yrkande 3, 1998/99:A6
yrkande 3 och 1998/99:A10 yrkande 3 antar det av
utskottet enligt bilaga 5 framlagda förslaget
till Lag om Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering,
27. beträffande fristående ställning för
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
att riksdagen avslår motion 1997/98:A68 yrkande 9,
res. 13 (fp)
28. beträffande mandat för Ombudsmannen
mot diskriminering på grund av sexuell
läggning
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:A7 i motsvarande del
och 1998/99:A8 yrkande 2,
res. 14 (fp)
Avsnitt 9
29. beträffande förlängning av
preskriptionsfrister
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A67 yrkande 12,
1998/99:A5 yrkande 6 och 1998/99:A9 yrkande 6,
Avsnitt 10
30. beträffande lagförslagen i proposition
1997/98:177
att riksdagen
dels antar det i propositionen enligt bilaga 2
framlagda förslaget till Lag om åtgärder mot
etnisk diskriminering i arbetslivet, med den
ändringen att ikraftträdande- och
övergångsbestämmelsen skall ha följande lydelse:
"Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999, då
lagen (1994:134) mot etnisk diskriminering skall
upphöra att gälla.",
i den mån det inte omfattas av vad utskottet
hemställt ovan,
dels avslår förslagen till
a) Lag om ändring i lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister,
b) Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
31. beträffande lagförslagen i proposition
1997/98:179
att riksdagen
antar de i propositionen enligt bilaga 3
framlagda förslagen till
a) Lag om förbud mot diskriminering i
arbetslivet av personer med funktionshinder, med
den ändringen att ikraftträdandebestämmelsen
skall ha följande lydelse:
"Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999.",
b) Lag om ändring i lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister, med den ändringen
att ikraftträdandebestämmelsen skall ha följande
lydelse:
"Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999.",
c) Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
med den ändringen att lagen skall ha en
ikraftträdande- och övergångsbestämmelse av
följande lydelse:
"Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999. Äldre
föreskrifter gäller fortfarande om uppgifter som
hänför sig till mål och ärenden enligt lagen
(1994:134) mot etnisk diskriminering.",
d) Lag om ändring i lagen (1994:749) om
Handikappombudsmannen, med den ändringen att
ikraftträdandebestämmelsen skall ha följande
lydelse:
"Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999.",
32. beträffande lagförslaget i proposition
1997/98:180
att riksdagen
antar det i propositionen enligt bilaga 4
framlagda förslaget till
Lag om förbud mot diskriminering i arbetslivet
på grund av sexuell läggning, med den ändringen
att ikraftträdandebestämmelsen skall ha följande
lydelse:
"Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999.",
Avsnitt 11
33. beträffande skyldighet att införa
mångfaldsplaner
att riksdagen avslår motion 1998/99:Sf612 yrkande 5,
34. beträffande informationskampanj mot
etnisk diskriminering m.m.
att riksdagen avslår motion 1997/98:A68 yrkandena 1, 4 och
5,
res. 15 (fp)
35. beträffande kvotering m.m.
att riksdagen avslår motion 1998/99:Sf611 yrkandena 2-5,
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A67 yrkande 13 samt
1998/99:A2 yrkandena 1 och 2.
res. 17 (v)
Stockholm den 16 februari 1999
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Johnny Ahlqvist
I beslutet har deltagit: Johnny Ahlqvist (s),
Margareta Andersson (c), Mikael Odenberg (m), Björn
Kaaling (s), Martin Nilsson (s), Kent Olsson (m),
Laila Bjurling (s), Patrik Norinder (m), Sonja
Fransson (s), Kristina Zakrisson (s), Camilla Sköld
(v), Maria Larsson (kd), Christel Anderberg (m),
Barbro Johansson (mp), Elver Jonsson (fp), Sven-Erik
Sjöstrand (v) och Magnus Jacobsson (kd).
Reservationer
1. Avslag på propositionerna 1997/98:177,
1997/98:179 och 1997/98:180 (mom. 1)
Mikael Odenberg, Kent Olsson, Patrik Norinder och
Christel Anderberg (alla m) anser
dels att avsnitt 2, underrubriken Utskottets
ställningstagande i fråga om avslag på
propositionerna, bort ha följande lydelse:
Utgångspunkten för politiken måste vara att varje
människa är unik och har ett eget värde. Alla
människor har rätt att ses som individer och bedömas
efter sina erfarenheter, kvalifikationer och
ambitioner. Varje avvikelse från detta är
diskriminering, vare sig det av politiker beskrivs
som positivt eller negativt. För att åstadkomma att
människor betraktas som enskilda individer oavsett
ursprung finns i grunden bara en väg, nämligen ett
tålmodigt och långsiktigt opinionsarbete. Som sägs i
Moderaternas kommittémotion K336 handlar detta i
grunden om attitydfrågor.
Ett humanistiskt och demokratiskt samhälle kan
aldrig acceptera att människor särbehandlas på
godtyckliga grunder. Varje människa har rätt att bli
bemött med respekt för den han eller hon är, något
som f.ö. kommer till uttryck redan i
regeringsformen. Diskriminering är ett uttryck för
mänskliga fördomar men möjligheterna att påverka
mänskligt beteende med politiskt beslutsfattande är
begränsade. Opinionsbildning och attitydpåverkan ter
sig därför mer angeläget än nya lagar.
De människor som utsätts för diskriminering bör
dock kunna påräkna samhällets stöd. Lagstiftning har
också en normbildande effekt. De av regeringen
framlagda lagförslagen motsvarar enligt utskottets
mening dock inte de krav som bör ställas på en sådan
lagstiftning.
Utskottet ansluter sig därmed till den kritik mot
lagförslagen som framförs av Moderaterna i den
tidigare nämnda motionen:
· Det är en tveksam ordning med lagar som avgränsas
till att gälla på arbetsmarknaden. Vad gäller
etnisk diskriminering är detta till yttermera
visso en begränsning i förhållande till vad som
gäller med dagens lagstiftning, vilken nu
föreslås upphävd.
·
· Det skapas på diskrimineringsområdet ett
oöverskådligt lapptäcke av lagregler. Vissa typer
av diskriminering regleras civilrättsligt medan
andra regleras straffrättsligt. Vissa former av
diskriminering blir otillåten gentemot anställda
men tillåten gentemot t.ex. kunder.
·
· De nya lagarna tar sikte på tre specifika
diskrimineringsgrunder, vilket riskerar att skapa
intrycket att diskriminering på andra grunder än
de utpekade skulle vara mer godtagbar.
·
· Utformningen med tre, delvis parallella, lagar
bidrar till att ytterligare komplicera en redan
krånglig och svåröverskådlig lagstiftning på
arbetsrättens område. Detta riskerar att försvåra
start och vidareutveckling av företag.
·
· De nya arbetsrättsliga reglerna tar i vanlig
ordning sin utgångspunkt i de förhållanden som
gäller för offentlig sektor och större företag. I
småföretagen utgör dock inte ett
anställningsförfarande den formaliserade, sakliga
och på strikt objektiv meritvärdering grundade
procedur som de nya lagarna förutsätter.
·
· De nya lagarna riskerar att tvinga arbetsgivare
att på olika sätt gardera sig mot anklagelser om
diskriminering, vilket leder till risk för
integritetskränkningar.
·
· Lagstiftningen bortser från att
anställningsrätten trots allt är fri.
·
· Det framstår inte som rimligt att arbetsgivare
kan komma att dömas till skadestånd även i fall
där de varken syftat till eller kunnat inse att
ett beslut eller en åtgärd resulterat i en
oavsiktlig, indirekt diskriminering.
·
Slutsatsen av det anförda blir att riksdagen inte nu
bör fatta beslut i enlighet med de tre
propositionerna. I stället finner utskottet - i
likhet med Moderaterna - att en samordnad och mer
generell lagstiftning om mänskliga rättigheter bör
övervägas.
Utskottet anser sålunda, liksom Moderaterna i
motion K336, att propositionerna bör avslås. Detta
innebär att även motionerna 1997/98:A70 (yrk. 1)
samt A703 (yrk. 1 och 2) blir tillgodosedda.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionerna
1997/98:177, 1997/98:179 och 1997/98:180
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:K336 yrkande 1 i
motsvarande del och med anledning av motionerna
1997/98:A70 yrkande 1 samt 1998/99:A703
yrkandena 1 och 2 avslår propositionerna,
2. Avslag på propositionerna 1997/98:177,
1997/98:179 och 1997/98:180 (mom. 1)
Margareta Andersson (c) anser
dels att avsnitt 2, underrubriken Utskottets
ställningstagande i fråga om avslag på
propositionerna, bort ha följande lydelse:
Att motverka diskriminering vare sig den beror på
etniska faktorer, funktionshinder eller sexuell
läggning är synnerligen viktigt. Utskottet anser
liksom Centerpartiet i motionerna 1997/98:A70 (yrk.
1) och A703 (yrk. 1 och 2) att det finns starka skäl
att skärpa diskrimineringslagstiftningen och att
denna skall omfatta fler grupper än för närvarande.
Kritiken mot de nu framlagda förslagen avser inte
det materiella innehållet, utan det faktum att
regeringen valt att lägga fram tre separata
lagförslag. Detta har skett trots att lagförslagen
till uppbyggnad och utformning starkt påminner om
varandra. Enskilda företagare skulle få betydande
svårigheter att hantera den komplexa lagstiftning
som förslagen innehåller.
Den enda rimliga slutsatsen blir att de nu
framlagda lagförslagen bör avslås och att regeringen
bör återkomma med ett samlat lagförslag.
Utskottet tillstyrker således Centerpartiets nu
berörda motioner 1997/98:A70 (yrk. 1) och A703 (yrk.
1 och 2). Motion K336 yrkande 1 i motsvarande del
får anses tillgodosedd med det anförda.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionerna
1997/98:177, 1997/98:179 och 1997/98:180
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:A70 yrkande 1
och 1998/99:A703 yrkandena 1 och 2 samt med
anledning av motion 1998/99:K336 yrkande 1 i
motsvarande del avslår propositionerna,
3. Samordnad lagstiftning m.m. (mom. 2)
Mikael Odenberg, Kent Olsson, Patrik Norinder och
Christel Anderberg (alla m) anser
dels att avsnitt 2, underrubriken Utskottets
ställningstagande i fråga om samordnad lagstiftning
m.m., bort ha följande lydelse:
I reservation 1 har utskottet utvecklat skälen till
att propositionerna bör avslås av riksdagen.
Utskottet tar där inte avstånd från tanken på
lagstiftning i sig, men anser att skälen för en
samordnad lag är så starka att de nu framlagda
förslagen bör avslås av riksdagen.
I frågan om en samordnad lagstiftning mot
diskriminering anser utskottet att man bör ta fasta
på synpunkterna i Moderaternas motion K336. Av
motionens redovisning av nu gällande
antidiskrimineringslagstiftning framgår med
tydlighet att det är ett svåröverskådligt system som
skulle kompliceras ytterligare om de nu framlagda
tre lagförslagen genomfördes.
Syftet bör vara att skapa en så enhetlig och
generell lagstiftning som möjligt om mänskliga
rättigheter. För arbetsmarknaden är en samordning
dessutom helt nödvändig om parterna på ett vettigt
sätt skall kunna tillämpa lagstiftningen. Med av
regeringen föreslagen utformning förstärks en redan
alltför komplicerad arbetsrättslig lagstiftning
ytterligare. Trösklarna för anställning höjs
ytterligare, särskilt i små företag.
Utskottet delar Moderaternas uppfattning att de
fyra ombudsmannamyndigheterna bör sammanläggas till
ett ämbete. Utskottet noterar vidare att Moderaterna
även väckt frågan om ett mer självständigt
ombudsmannaväsende, direkt underställt riksdagen.
Dessa frågor kommer att beredas av
konstitutionsutskottet.
Med det anförda tillstyrker utskottet motion K336
yrkande 1 i motsvarande del. Övriga i sammanhanget
behandlade motioner avstyrks, i den mån de inte är
tillgodosedda med vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande samordnad lagstiftning m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:K336 yrkande 1 i
motsvarande del samt med avslag på motionerna
1997/98:A67 yrkande 1 i motsvarande del,
1997/98:A68 yrkande 3, 1997/98:A70 yrkande 2,
1998/99:A3 yrkandena 1 och 2, 1998/99:A4 yrkande
3, 1998/99:A5 yrkande 1, 1998/99:A6 yrkandena 1
och 2, 1998/99:A8 yrkande 3, 1998/99:A9 yrkande
1, 1998/99:A10 yrkandena 1 och 2, 1998/99:A703
yrkande 3, 1998/99:A722 yrkandena 3 och 4,
1998/99:K330 yrkande 2 samt 1998/99:So310
yrkande 7 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
4. Samordnad lagstiftning m.m. (mom. 2)
Margareta Andersson (c) och Elver Jonsson (fp) anser
dels att avsnitt 2, underrubriken Utskottets
ställningstagande i fråga om samordnad lagstiftning
m.m., bort ha följande lydelse:
Det är synnerligen viktigt att på olika sätt
motverka diskriminering i arbetslivet. Därför finns
det starka skäl att skärpa
diskrimineringslagstiftningen och utvidga den till
grupper som tidigare inte omfattats av skyddsregler.
De framlagda förslagen är mycket lika i sin
uppbyggnad, vilket gör det förvånande att regeringen
inte valt att lägga fram ett samlat lagförslag.
Eftersom man inte utrett möjligheten till en
samordning är det ett märkligt uttalande att en
gemensam lagstiftning skulle riskera att bli mycket
omfattande. Trots att ett ganska stort antal
remissinstanser förordat samordning - däribland
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, (DO) -
väljer regeringen att lägga fram separata
lagförslag.
Som utskottet bedömer saken kommer enskilda företag
att få betydande svårigheter att hantera en så
komplex och svåröverskådlig lagstiftning. Det finns
också en risk att lagarna förlorar i tyngd om de
blir alltför många.
Enligt utskottets mening måste det nu tillsättas en
utredning med uppdrag att sammanföra alla
bestämmelser och diskrimineringsförbud i en lag. I
sammanhanget bör man överväga om inte även den
nuvarande jämställdhetslagen bör inarbetas i det
kommande lagförslaget. På det sättet skulle även de
olika ombudsmannainstitutionerna kunna sammanföras
till en enda myndighet.
Vad som anförts innebär att motionerna 1997/98:A68
(yrk 3), 1997/98:A70 (yrk. 2), A4 (yrk. 3), A8 (yrk.
3), A703 (yrk. 3) samt K330 (yrk. 2) tillstyrks av
utskottet.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande samordnad lagstiftning m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A68 yrkande
3, 1997/98:A70 yrkande 2, 1998/99:A4 yrkande 3,
1998/99:A8 yrkande 3, 1998/99:A703 yrkande 3 och
1998/99:K330 yrkande 2 samt med avslag på
motionerna 1997/98:A67 yrkande 1 i motsvarande
del, 1998/99:A3 yrkandena 1 och 2, 1998/99:A5
yrkande 1, 1998/99:A6 yrkandena 1 och 2,
1998/99:A9 yrkande 1, 1998/99:A10 yrkandena 1
och 2, 1998/99:A722 yrkandena 3 och 4,
1998/99:K336 yrkande 1 i motsvarande del samt
1998/99:So310 yrkande 7 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Diskrimineringslagstiftning och
företagande (mom. 3)
Elver Jonsson (fp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2,
underrubriken Övergripande synpunkter på
lagförslagen, bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det angeläget med
lagstiftning mot diskriminering. Men det är också
angeläget att det skapas fler arbeten genom företag.
Som Folkpartiet framhåller i sina båda motioner
1997/98:A68 och A4 är en av huvudfrågorna i dag hur
man skall kunna underlätta start och
vidareutveckling av företag. Politiken måste läggas
om i en sådan riktning. Utskottet instämmer med
Folkpartiet att det är svårt att balansera detta mot
de lagförslag som regeringen nu lagt fram. Ett i och
för sig mycket lovvärt lagförslag kan få till följd
att man slår undan benen för företagare genom att
ställa orimliga krav på dem t.ex. när det gäller
skadestånd. Reglerna får till följd att arbetsgivare
drar sig för att över huvud taget anställa personal.
Vad som anförts med anledning av motionerna bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande diskrimineringslagstiftning och
företagande
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A68 yrkande
2 och 1998/99:A4 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Utformningen av reglerna om aktiva
åtgärder m.m. (mom. 9)
Elver Jonsson (fp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 4,
Samverkan och aktiva åtgärder, underrubriken
Målinriktat arbete, bort ha följande lydelse:
Utskottet delar Folkpartiets uppfattning i motion
1997/98:A68 att det är önskvärt med etnisk mångfald
i arbetslivet och att det är bra om arbetsgivarna på
olika sätt kan främja detta.
Liksom Folkpartiet anser utskottet dock att
regeringen borde ha preciserat vilka åtgärder en
arbetsgivare skall vara skyldig att vidta för att
motverka etnisk diskriminering på arbetsplatserna.
Propositionen är föga klargörande på denna punkt.
Utskottet anser, med instämmande i vad som anförts i
avvikande mening nr 8 i socialförsäkringsutskottets
yttrande, att företagare i förväg måste kunna känna
till vad som förväntas av dem. DO bör ha som uppgift
att stödja och utveckla arbetet för etnisk
jämställdhet i företagen, bl.a. genom
metodutveckling och spridande av goda exempel.
Utskottet instämmer också i vad som i den avvikande
meningen sägs om att uppdraget till DO visserligen
är angeläget men dessvärre senkommet. Det hade varit
en avsevärd fördel om åtgärderna hade preciserats i
propositionen.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker
motion 1997/98:A68 (yrk. 8) och Sf634 (yrk. 5).
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha
följande lydelse:
9. beträffande utformningen av reglerna om
aktiva åtgärder m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A68 yrkande
8 och 1998/99:Sf634 yrkande 5 och med avslag på
motion 1998/99:A722 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Dokumentation av meriter m.m. (mom. 14)
Camilla Sköld och Sven-Erik Sjöstrand (båda v) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 5,
underrubriken Dokumentation och prövning av meriter,
bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer med regeringen i att det som
bör krävas av arbetssökanden är att göra sina
meriter, t.ex. utländska examina, förståeliga för
arbetsgivaren. Det är bara den som gjort vad som kan
krävas och ändå blir mindre förmånligt behandlad som
kan ha fog för sitt påstående om diskriminering om
meriterna inte skulle bedömas rättvist. I
rekryteringssituationen måste det, enligt utskottets
mening, dock ställas krav både på arbetssökanden och
på arbetsgivaren. Därför måste regeringens
resonemang kompletteras med ytterligare ett led. Man
kan inte godta en arbetsgivares förklaring att
anledningen till att en sämre kvalificerad person av
viss etnisk tillhörighet inte blivit kallad till
anställningsintervju, eller t.o.m. inte blivit
anställd, är att det saknats tid eller resurser att
pröva sökandens kvalifikationer. Skall
diskrimineringsförbudet få någon verkan kan sådana
invändningar inte godtas.
Utskottet vill i detta sammanhang även peka på
betydelsen av att de ansvariga myndigheterna
bedriver ett effektivt arbete med ekvivaleringen av
utländska examina.
Riksdagen bör godkänna vad som anförts med
anledning av motion 1997/98:A67 yrkande 2.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha
följande lydelse:
14. beträffande dokumentation av meriter m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A67 yrkande 2
godkänner vad som anförts om arbetsgivarens
ansvar att pröva sökandens kvalifikationer,
8. Skadestånd vid indirekt diskriminering
(mom. 17)
Elver Jonsson (fp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 5,
underrubriken Indirekt diskriminering, bort ha
följande lydelse:
Utskottet kan konstatera att det överensstämmer med
EG-rätten att förbudet mot etnisk diskriminering
skall gälla både direkt och indirekt sådan. Som
påpekats av några remissinstanser och av Folkpartiet
i motion 1997/98:A68 ligger det dock en fara i att
en arbetsgivare skall kunna dömas för diskriminering
om han eller hon saknar insikt om den etniska
tillhörigheten eller om diskrimineringen genomförs
oavsiktligt. Detta är oacceptabelt speciellt för
småföretagare. En bestämmelser av detta slag kan
innebära att mindre företag drar sig för att över
huvud taget anställa. Utskottet anser att riksdagen
bör uttala att oavsiktlig indirekt diskriminering
inte skall skadeståndsbeläggas.
Utskottet anser att riksdagen bör godkänna vad som
nu anförts. Detta innebär att motion 1997/98:A68
(yrk. 6) tillstyrks.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha
följande lydelse:
17. beträffande skadestånd vid indirekt
diskriminering
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A68 yrkande 6
godkänner vad som anförts om skadestånd vid
oavsiktlig indirekt diskriminering,
9. Ansvar för diskriminering hos den
offentliga arbetsförmedlingen (mom. 19)
Camilla Sköld och Sven-Erik Sjöstrand (båda v) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 5,
underrubriken Diskriminering hos den offentliga
arbetsförmedlingen, bort ha följande lydelse:
I proposition 177 har regeringen gjort åtskillnad
mellan olika kategorier utomstående som biträder i
ett rekryteringsärende. Arbetsgivarens ansvar skall
kunna omfatta diskriminering som försiggår hos ett
rekryteringsföretag men inte sådan diskriminering
som arbetsförmedlingen gör sig skyldig till. Att
arbetsgivarens ansvar bara föreslås omfatta
rekryteringsföretaget motiveras med att
arbetsförmedlingen är en myndighet. Det skulle
enligt propositionen föra för långt att låta
arbetsgivarens ansvar även omfatta t. ex.
bortsållning av arbetssökande med viss etnisk
tillhörighet. Utskottet anser att propositionens
resonemang helt saknar bärkraft. Som uppges i
Vänsterpartiets motion 1997/98:A67 förekommer det
att arbetssökande med invandrarbakgrund systematiskt
sorteras bort på arbetsgivarens begäran. Utskottet
delar partiets uppfattning att det är helt
oacceptabelt att den offentliga förmedlingen blir
något slags frizon. Undantag bör alltså inte göras
för sådan diskriminering som sker hos
arbetsförmedlingen.
Riksdagen bör godkänna vad utskottet nu anfört.
dels att utskottets hemställan under 19 bort ha
följande lydelse:
19. beträffande ansvar för diskriminering hos
den offentliga arbetsförmedlingen
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A67 godkänner
vad som anförts om arbetsgivarens ansvar för
diskriminering hos den offentliga
arbetsförmedlingen,
Camilla Sköld och Sven-Erik Sjöstrand (båda v) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 6,
underrubriken Särskilt om utredningsskyldigheten,
bort ha följande lydelse:
Skyldigheten att utreda omständigheterna vid
trakasserier får enligt utskottets mening inte
förstås så att en arbetsgivare kan förhålla sig
passiv enbart av det skälet att ord står mot ord.
Arbetsgivaren måste vara aktiv och bidra till att
ytterligare utredning kommer till stånd. En
förutsättning skall alltså inte - som det sägs i
proposition 177 - vara att mer talar för än mot att
trakasserier förekommit. I så fall skulle regelns
betydelse vara starkt begränsad.
Riksdagen bör godkänna vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 21 bort ha
följande lydelse:
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A67 yrkande 6
godkänner vad som anförts om arbetsgivarens
skyldighet att vara aktiv när det föreligger
motstridiga uppgifter om etniska trakasserier,
11. Förbud mot arbetsgivares trakasserier
m.m. (mom. 22)
Elver Jonsson (fp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 6,
underrubriken Arbetsgivares trakasserier m.m., bort
ha följande lydelse:
Trakasserier mellan arbetstagare eller mellan
arbetstagare och arbetsgivare är svårhanterliga
problem. Som konstateras i motion 1997/98:A68 lägger
propositionerna tyngdpunkten vid att arbetsgivaren
skall utreda påstådda trakasserier och vidta
åtgärder mot dem. Detta är i och för sig bra, men
det borde också läggas ett ansvar på den
arbetstagare som trakasserar en arbetskamrat. Han
eller hon får inte gå utan ansvar för det som
inträffat.
Utskottet tillstyrker därmed motion 1997/98:A68
(yrk. 7).
dels att utskottets hemställan under 22 bort ha
följande lydelse:
22. beträffande förbud mot arbetsgivares
trakasserier m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A68 yrkande 7
och med avslag på motion 1997/98:A67 yrkande 7
godkänner vad som anförts om ansvar för den
arbetstagare som trakasserar,
Camilla Sköld (v), Barbro Johansson (mp) och Sven-
Erik Sjöstrand (v) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 8,
underrubriken Arbetstagarorganisationernas talerätt,
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör förutom DO även
kollektivavtalsbundna organisationer ha möjlighet
att göra framställningar till Nämnden mot
diskriminering beträffande skyldighet att vidta
aktiva åtgärder för etnisk mångfald. Detta hade
utredningen föreslagit. Det finns därför inget skäl
att avvakta ytterligare utredning av frågan.
Riksdagen bör anta en lagregel om detta i enlighet
med vad som föreslås i motionen.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker
motionerna 1997/98:A67 yrkande 11 och 1997/98:A69
yrkande 4.
dels att utskottets hemställan under 25 bort ha
följande lydelse:
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A67 yrkande
11 och 1997/98:A69 yrkande 4 antar 26 § i det
enligt bilaga 2 i proposition 1997/98:177
framlagda förslaget till Lag om åtgärder mot
etnisk diskriminering i arbetslivet med den
ändringen att första stycket andra meningen
respektive andra stycket skall ha följande
lydelse:
"Ett sådant föreläggande meddelas av Nämnden
mot diskriminering på framställning av
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering eller av
en arbetstagarorganisation i förhållande till
vilken arbetsgivaren är bunden av
kollektivavtal.
Ombudsmannen eller arbetstagarorganisationen
skall i framställningen ange vilka åtgärder som
bör åläggas arbetsgivaren, vilka skäl som
åberopas till stöd för framställningen och
vilken utredning som har gjorts.",
13. Fristående ställning för Ombudsmannen mot
etnisk diskriminering (mom. 27)
Elver Jonsson (fp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 8, i
den del som avser Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering, bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det viktigt att
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) har en
fristående ställning i förhållande till alla
aktörer. Utskottet delar i detta hänseende
Folkpartiets uppfattning som den kommit till uttryck
bl.a. i motion 1997/98:A68. Varje misstanke om
lojalitetskonflikt måste undvikas. Om ombudsmannen
blir direkt underställd riksdagen garanteras en
självständig ställning.
Det anförda, som innebär att motion 1997/98:A68
(yrk. 9) tillstyrks, bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 27 bort ha
följande lydelse:
27. beträffande fristående ställning för
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A68 yrkande 9
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
14. Mandat för Ombudsmannen mot
diskriminering på grund av sexuell läggning
(mom. 28)
Elver Jonsson (fp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 8, i
den del som avser Ombudsmannen mot diskriminering på
grund av sexuell läggning, bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer med Folkpartiet i motion A8 att
proposition 180 är otydlig när det gäller
ombudsmannens uppgifter. Det sägs nämligen att den
som anser sig utsatt för diskriminering bör kunna
vända sig till Ombudsmannen mot diskriminering på
grund av sexuell läggning för råd och stöd. Frågan
är vad som gäller om det är diskriminering enligt
brottsbalkens bestämmelser. Ur den enskilda
människans perspektiv lär det framstå som
obegripligt att man kan få råd och stöd om man
blivit diskriminerad som anställd i ett företag, men
inte om man av samma företag blivit diskriminerad
som kund. Utskottet anser liksom Folkpartiet att den
kommande instruktionen för Ombudsmannen mot
diskriminering på grund av sexuell läggning bör ange
att mandatet även skall avse frågor om
diskriminering enligt brottsbalkens regel.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker därmed motion A8 yrkande 2.
dels att utskottets hemställan under 28 bort ha
följande lydelse:
28. beträffande mandat för Ombudsmannen mot
diskriminering på grund av sexuell läggning
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A8 yrkande 2 och
med avslag på motion 1998/99:A7 i motsvarande
del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
15. Informationskampanj mot etnisk
diskriminering m.m. (mom. 34)
Elver Jonsson (fp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 11,
underrubriken Mångfaldsplaner m.m., i den del som
börjar med "Utskottet har" och slutar med "avstyrks
därför" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer med Folkpartiet i motion
1997/98:A68 (yrk. 5) om att den offentliga sektorn
måste vara ett föredöme i bekämpningen av etnisk
diskriminering, inte minst med tanke på att denna
sektor är en stor arbetsgivare. Det är dock
olyckligt om regeringen tror att problemen med
etnisk diskriminering enbart löses genom
lagstiftning. Utskottet anser liksom Folkpartiet
(yrk. 4) att lagen borde kompletteras med en
informationskampanj för att på den vägen minska
problemet med etnisk diskriminering.
Ett problem är att det i dag inte finns några
tydliga regler för översättning av utländsk
utbildning. Utbildning skall alltid löna sig, även
för människor med utländsk bakgrund och examen.
Invandrare med långa utbildningar kan få problem när
deras utbildningar skall översättas, vilket i sin
tur leder till att de sorteras bort vid
anställningsförfarandet. Detta är olyckligt av
dubbla skäl: Den enskilde får inte sin utbildning
värdesatt, och Sverige går miste om stor kompetens.
Utskottet delar Folkpartiets uppfattning i motion
1997/98:A68 (yrk. 1) att det är av största vikt att
det finns enkla rutiner för översättning av utländsk
utbildning och utländska betyg.
Vad som anförts med anledning av motion A68 (yrk.
1, 2 och 4) bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 34 bort ha
följande lydelse:
34. beträffande informationskampanj mot etnisk
diskriminering m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A68 yrkandena 1,
4 och 5 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
16. Kvotering m.m. (mom. 35)
Mikael Odenberg, Kent Olsson, Patrik Norinder och
Christel Anderberg (alla m) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 11,
underrubriken Mångfaldsplaner m.m., i den del som
börjar med "Sten Tolgfors" och slutar med "som
anförts" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den kritik mot regeringens
integrationspolitik som framförs i motion Sf611. Att
människor särbehandlas och diskrimineras på
arbetsmarknaden är oacceptabelt och en kränkning för
dem som blir utsatta. Det krävs en långsiktig och
tålmodig opinionsbildning för att förändra attityder
och skapa ett samhälle byggt på respekt för den
enskilde individen.
Mångfald berikar och som konstateras i motion Sf611
skall man inte reducera människor till delar av
kvotgrupper eller ovanifrån placera in dem i
kollektiv som "invandrare". Det är fel att se
människors ursprung i sig som en relevant faktor vid
anställning. Ett sådant synsätt legitimerar inte
bara en öppen positiv särbehandling, utan också en
dold negativ. I stället måste målet vara det
motsatta, att ursprung beaktas så lite som möjligt.
Utskottet instämmer sålunda i vad i motion Sf611 har
anförts beträffande kvotering.
Utskottet delar också motionens farhågor att
regeringens användning av invandrarbegreppet
medverkar till att definiera ut människor. Många
utlandsfödda eller personer med minst en förälder
född utomlands känner sig inte och betraktas inte
heller som "invandrare". Följaktligen kan de inte
heller diskrimineras av detta skäl. De har inget
intresse av att kvoteras eller att betraktas som
invandrare. Då bör inte heller samhället göra det. I
likhet med motionen avvisar utskottet alla tankar på
etnisk kvotering vid anställning hos offentliga
myndigheter.
Vad som anförts med anledning av motion Sf611 i nu
berörda delar bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 35 bort ha
följande lydelse:
35. beträffande kvotering m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Sf611 yrkandena
2-5 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
17. Antidiskrimineringsklausuler (mom. 38)
Camilla Sköld och Sven-Erik Sjöstrand (båda v) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 12
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening kan
antidiskrimineringsklausuler vid offentlig
upphandling vara ett verksamt medel för att motverka
etnisk diskriminering. Erfarenheter av detta finns i
USA, Kanada och Storbritannien. Utskottet delar
Vänsterpartiets uppfattning i motion 1997/98:A67 att
statliga, kommunala och landstingskommunala
myndigheter bör åläggas att ta in sådana klausuler i
avtal med leverantörer av varor och tjänster när det
inte finns några rättsliga hinder mot detta.
Utskottet tillstyrker därför motionens förslag att
en utredning bör tillsättas omgående med uppgift att
komma med preciserade förslag om hur en sådan
ordning skulle kunna genomföras. Detta innebär att
även motion A2 tillstyrks i berörd del.
dels att utskottets hemställan under 38 bort ha
följande lydelse:
38. beträffande antidiskrimineringsklausuler
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A67 yrkande
13 och 1998/99:A2 yrkande 1 och med avslag på
motion 1998/99:A2 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1 Särskilt yttrande (m)
Mikael Odenberg, Kent Olsson, Patrik Norinder och
Christel Anderberg (alla m) anför:
Som framgår av reservation nr 1 anser Moderaterna
inte att regeringens tre propositioner bör läggas
till grund för ett riksdagens beslut. Sedan
utskottet avvisat vårt yrkande om avslag på
propositionerna har vi följaktligen inte deltagit i
utskottets beslut om lagstiftningens närmare
utformning (mom. 3-32).
Beträffande ombudsmannaväsendet har vi motionsvis
framfört uppfattningen att de fyra
ombudsmannaämbetena bör sammanläggas till en
gemensam myndighet under riksdagen. Denna del av vår
motion kommer att beredas av konstitutionsutskottet.
Vi konstaterar dock att arbetsmarknadsutskottets
majoritet, i anslutning till sitt förslag om
utredning av en samordnad lagstiftning, har utgått
ifrån att också frågan om samordning av ombudsmännen
kommer att tas upp till prövning.
Slutligen har Moderaterna - bl.a. som en konsekvens
av de s.k. Parisprinciperna - ansett att
Diskrimineringsombudsmannens uppgifter på andra
områden än arbetslivet inte bör regleras genom
förordning från regeringen, utan genom lag. Med av
utskottet framlagt förslag till lag om Ombudsmannen
mot etnisk diskriminering har vår principiella
ståndpunkt i denna del tillgodosetts.
2 Särskilt yttrande (v)
Camilla Sköld och Sven-Erik Sjöstrand (båda v)
anför:
Vi välkomnar de nu framlagda lagförslagen. Att
bekämpa diskriminering är att föra en kamp för
människors lika rättigheter och för människors lika
värde. Det finns inte något utrymme för kompromisser
om dessa demokratiska och humanistiska ideal.
Den nuvarande lagen mot etnisk diskriminering är
knappt värd namnet. Med den nu föreslagna lagen
kommer Sverige att på ett tydligare sätt genomföra
sina konventionsåtaganden vad gäller åtgärder mot
etnisk diskriminering på arbetsmarknaden.
Även detta lagförslag liksom de övriga förslagen
har dock sina brister. En del av Vänsterpartiets
kritik mot enskilda delar framgår av reservationerna
nr 7, 9, 10 och 12 ovan.
En väsentlig invändning mot förslaget som avser
etnisk diskriminering är att lagen inte skall
omfatta utbildnings- och värnpliktsväsendena. Vi
känner oss inte övertygade av argumentet att det rör
sig om en arbetsrättslig lagstiftning.
Arbetsmiljölagen har ju kunnat utsträckas utöver
rent arbetsrättsliga förhållanden. Vår uppfattning
är att denna fråga bör tas upp i samband med den
utredning som skall komma till stånd i enlighet med
vad utskottet tillstyrkt ovan.
En invändning som kan riktas mot alla tre
lagförslagen är att diskriminerande uttalanden i
platsannonser inte omfattas av
diskrimineringsförbudet. Vi kan inte acceptera att
det t.ex. skulle vara tillåtet att förklara att
endast sökande med viss hudfärg, utan
funktionshinder etc. är välkomna med en ansökan.
I lagförslaget mot diskriminering på grund av
funktionshinder finns en regel som i vissa fall
ålägger arbetsgivaren vissa utredningsskyldigheter
om möjliga stöd- och anpassningsåtgärder. Vi anser
att skälighetsprövningen även skall omfatta frågan
om arbetsgivaren kan få statligt stöd för
åtgärderna. Annars riskerar man att de möjliga stöd-
och anpassningsåtgärderna bedöms som för kostsamma
och därmed oskäliga för arbetsgivaren.
Vi invänder mot proposition 177 när den beskriver
vilka beviskrav som skall gälla i en tvist om
indirekt diskriminering. I ett resonemang om det
skulle bli alltför betungande för arbetsgivaren att
freda sig mot påståenden om brott mot
diskrimineringsförbuden uttalas i propositionen att
det för den enskilde arbetssökanden eller
arbetstagaren kommer att vara förenat med
svårigheter att visa att det har förekommit mindre
förmånlig behandling som har samband med etnisk
tillhörighet. Vi menar att regeringen här rör till
begreppen. Arbetstagaren skall inte behöva styrka
något sådant samband.
En annan svaghet i lagen om åtgärder mot etnisk
diskriminering, liksom även i de andra lagförslagen,
är avsaknaden av en direkt förbudsregel mot
trakasserier från arbetsgivarens sida. Vi kan inte
se några olägenheter med att arbetstagaren med en
sådan regel - för det fall arbetsgivaren är en
fysisk person - skulle kunna välja mellan två vägar
att begära skadestånd, den straffrättsliga eller den
arbetsrättsliga.
Regeringen avvisar möjligheten till ekonomiskt
skadestånd för den som gått miste om en anställning
av diskriminerande skäl. Det uppgivna motivet är att
en sådan rätt skulle grundas på att arbetssökanden
har en principiell rätt till en viss anställning
eller åtminstone de förmåner som följer av
anställningen. Regeringen gör sig skyldig till ett
cirkelresonemang när den säger att eftersom en sådan
principiell rätt inte finns så bör den inte heller
införas.
Vänsterpartiet anser att det bör införas en rätt
till ekonomiskt skadestånd i dessa fall. Den som
inte erbjudits ett arbete på grund av att
arbetsgivaren brutit mot lagen skall alltså ha rätt
till kompensation för både kränkningen och den
ekonomiska förlusten. Lämpligen kan storleken av det
ekonomiska skadeståndet begränsas till maximalt 16
månadslöner efter förebild i 39 § lagen om
anställningsskydd.
I fråga om de processuella reglerna anser
Vänsterpartiet att den föreslagna fristen på två
månader som den enskilde har för att väcka talan i
det fall att organisationen avstått är alldeles för
kort om ambitionen är att den nya lagen skall blir
praktiskt användbar. Vi anser att tidsfristen i
stället bör vara sex månader.
Vi vill slutligen betona att en effektiv
lagstiftning är mycket viktig, men den får inte
skymma att arbetet med attitydpåverkan är ännu
betydelsefullare. Särskilt viktigt är att
arbetsmarknadens parter engagerar sig mer energiskt
på detta område.
Den av utskottsmajoriteten förordade utredningen om
en samordnad lagstiftning, som enligt vår mening
inte får fördröjas, bör när det gäller frågan om
jämställdhetslagen gå längre än att bara göra en
kartläggning av för- och nackdelar. Utredningen bör
också komma med ett eget förslag i frågan. Den bör
även överväga ombudsmännens roll i mera övergripande
hänseende. Deras oberoende ställning bör förstärkas
genom att de inordnas direkt under riksdagen i
stället för under regeringen.
3 Särskilt yttrande (kd)
Maria Larsson och Magnus Jacobsson (båda kd) anför:
Samordnad lagstiftning, samordnad myndighet för
ombudsmannaväsendet och lagreglering av DO:s
uppgifter
Som Kristdemokraterna har framhållit i sina
respektive motioner A3, A6 och A10 är det mycket
angeläget att man genom de föreslagna lagarna får
ett nytt verktyg för att ta itu med olika typer av
diskriminering. Respekten för alla människors
personliga integritet oavsett ras, religion, kön,
handikapp eller sexuell läggning är en förutsättning
för ett civiliserat och demokratiskt samhälle.
Vi kristdemokrater anser det omotiverat att för
detta ändamål införa tre nya lagar med nästan
identisk uppbyggnad. För både företagare och
enskilda arbetstagare innebär den föreslagna
ordningen med tre lagar onödigt krångel och en mer
svåröverblickbar situation vad gäller diskriminering
i arbetslivet. De tre lagförslagen borde med fördel
ha kunnat samordnas i en lag.
Det förefaller också omotiverat att ha tre
parallella myndigheter eller institut för att
hantera frågor om diskriminering i arbetslivet. I
enlighet med vad som förordas i motionerna bör de
tre ombudsmännen som berörs av lagförslagen samlas i
en myndighet. De skulle då kunna samarbeta på ett
kraftfullt sätt.
Utskottsmajoriteten har givit uttryck för liknande
tankegångar och utgått från att ett utredningsarbete
skall komma i gång på sikt. Detta är också
anledningen till att vi kristdemokrater inte anser
att det finns tillräckliga skäl för att fördröja
ikraftträdandet av föreslagen lagstiftning.
För oss är det angeläget att samordningen inte
fördröjs. Den utredning som skall komma till stånd
måste enligt vår mening vara slutförd inom den
löpande mandatperioden.
Vid utformningen av denna typ av lagstiftning är det
viktigt att finna en balans mellan å ena sidan
enskildas skydd och å andra sidan företagens, och
särskilt småföretagens, intresse av att slippa
omfattande och krångliga regler. En samordning av
lagarna mot de nu berörda slagen av diskriminering
är ett minimikrav. Vi vill betona vikten av att man
i det kommande utredningsarbetet har båda aspekterna
för ögonen. Reglerna måste utformas så att de blir
ett effektivt verktyg mot diskriminering samtidigt
som de inte i onödan hämmar företagens vilja att
nyanställa.
Slutligen noterar vi med tillfredsställelse att
utskottet i enlighet med vad vi förordat i motion A3
lägger fram förslag om lagreglering av uppgifterna
för Ombudsmannen mot etnisk diskriminering.
Generell lagstiftning för funktionshindrade
I Kristdemokraternas kommittémotion om
handikappolitiken, So376, framhålls att Sverige i
dag inte har någon lag som förbjuder diskriminering
av personer med funktionsnedsättning. I allt kärvare
tider med risk för att olika grupper hamnar i ett
utsatt läge är det nödvändigt att införa
lagstiftning. Lagförslaget mot diskriminering av
funktionshindrade i arbetslivet är ett steg framåt,
men alltjämt saknas heltäckande skydd. Vi instämmer
i motionens krav på en generell lagstiftning mot
diskriminering av funktionshindrade och anser att en
utvidgning av diskrimineringslagstiftningen inom
alla områden bör ingå i utredningens uppdrag.
4 Särskilt yttrande (c)
Margareta Andersson (c) anför:
För Centerpartiet har det avgörande i behandlingen
av detta ärende varit att det inte kan godtas att
riksdagen antar tre separata lagar, när möjligheten
hade funnits att sammanföra diskrimineringsförbuden
i en enda lag. Detta är skälet till att vi yrkat
avslag på propositionerna och förordat att
regeringen i stället skall återkomma med förslag
till samordnad lagstiftning.
Med denna inställning har vi avstått från att
framföra synpunkter på det materiella innehållet i
lagförslagen.
Centerpartiet anser det synnerligen viktigt att
diskriminering motverkas, men lagstiftning på
området måste utformas så att enskilda företag inte
får större problem än nödvändigt med tillämpningen.
5 Särskilt yttrande (mp)
Barbro Johansson (mp) anför:
Av motion 1997/98:A69 framgår att vi i Miljöpartiet
delar regeringens uppfattning att det är angeläget
att de föreslagna lagarna genomförs nu och inte
försenas av ytterligare utredningar.
Vi emotser resultatet av den utredning som skall
ser över hur de olika diskrimineringslagarna skulle
kunna samordnas ytterligare.
När det gäller den föreslagna lagen med åtgärder
mot etnisk diskriminering och hur den förhåller sig
till jämställdhetslagen kan jag instämma i vad som
sägs i motion Sf635 om att den förstnämnda lagen
inte får vara svagare. Jag konstaterar att
lagförslaget i proposition 177 innebär en skärpning
i förhållande till den nuvarande lagen mot etnisk
diskriminering. Att göra direkta jämförelser med
jämställdhetslagen kan vara svårt, bl.a. därför att
lagarna har olika utformning. Den allmänna
ambitionen bör dock vara att lagarna skall vara lika
starka och effektiva.
Skyldigheten att bedriva ett aktivt arbete för
etnisk mångfald bör inte kunna avtalas bort eller
bedrivas med en alltför låg ambitionsnivå. Det
skulle ha varit bättre om detta framgick direkt av
lagtexten, som föreslås i motion 1997/98:A69.
Samtidigt är det viktigt att parterna ges utrymme
att själva finna de arbetsmetoder och
tillvägagångssätt som bäst passar deras
förhållanden.
I motion 1997/98:A69 har motionärerna förordat en
särskild regel i lagen med åtgärder mot etnisk
diskriminering som skulle ge möjlighet till positiv
särbehandling. Även om jag med tillfredsställelse
noterar att utskottsmajoriteten anser att lagen
skall ge möjligheter att i vissa fall ge företräde
för personer som tillhör en etnisk minoritet med
utsatt position på arbetsmarknaden anser jag att en
uttrycklig regel om positiv särbehandling hade varit
att föredra.
Även frågan om ekonomiskt skadestånd till den
arbetssökande har tagits upp i motion 1997/98:A69.
Jag noterar att den utredningen som föregick
förslaget om en ny lag med åtgärder mot etnisk
diskriminering inte ställde sig avvisande till ett
sådant skadestånd. En förutsättning skulle då vara
att den arbetssökande är den som borde ha erhållit
tjänsten om diskriminering inte förekommit. Jag
anser liksom motionärerna att frågan om ekonomiskt
skadestånd bör övervägas ytterligare.
Propositionerna
Proposition 1997/98:177
I proposition 1997/98:177 föreslår regeringen
(Arbetsmarknadsdepartementet)
1. att riksdagen antar regeringens förslag till lag
om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet,
2. att riksdagen antar regeringens förslag till lag
om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister,
3. att riksdagen antar regeringens förslag till lag
om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Proposition 1997/98:179
I proposition 1997/98:179 föreslår regeringen
(Arbetsmarknadsdepartementet)
1. att riksdagen antar regeringens förslag till lag
om förbud mot diskriminering i arbetslivet av
personer med funktionshinder,
2. att riksdagen antar regeringens förslag till lag
om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister,
3. att riksdagen antar regeringens förslag till lag
om ändring i sekretesslagen (1980:100),
4. att riksdagen antar regeringens förslag till lag
om ändring i lagen (1994:749) om
Handikappombudsmannen.
Proposition 1997/98:180
I proposition 1997/98:180 föreslår regeringen
(Arbetsmarknadsdepartementet) att riksdagen antar
regeringens förslag till lag om förbud mot
diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell
läggning.