Utskottet behandlar i detta betänkande proposition
1997/98:165 Utveckling och rättvisa - en politik för
storstaden på 2000-talet. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag om mål och inriktning för
storstadspolitiken. Utskottet anser med anledning av
ett motionsyrkande att en komplettering bör göras i
ett av de två mål som föreslagits av regeringen.
Utskottet instämmer i regeringens förslag att det
första av de båda målen för storstadspolitiken skall
vara att ge storstadsregionerna goda förutsättningar
för långsiktigt hållbar tillväxt; storstadspolitiken
bör därmed kunna bidra till att nya arbetstillfällen
skapas såväl inom storstadsregionerna som i övriga
delar av landet.
Det andra målet bör enligt utskottet göras
tydligare och kompletteras med orden diskriminerande
respektive jämställda. Därmed anser utskottet att
det andra målet för storstadspolitiken bör vara
följande: att bryta den sociala, etniska och
diskriminerande segregationen i storstadsregionerna
och att verka för jämlika och jämställda
levnadsvillkor för storstädernas invånare. Detta bör
ges regeringen till känna.
Enligt propositionen skall en storstadsdelegation
tillsättas med uppgift att utveckla och samordna den
nationella storstadspolitiken. Lokala
utvecklingsavtal bör tecknas mellan stat och kommun
för de mest utsatta bostadsområdena i
storstadsregionerna.
I propositionen redovisar regeringen hur
organisationen av Storstadsdelegationen är tänkt att
se ut. Den organisatoriska formen bör enligt
utskottet övervägas ytterligare. Utskottet betonar
också vikten av erfarenhetsutbyte mellan
Storstadsdelegationen och Tvärdelegationen, den
delegation som i Regeringskansliet har övergripande
ansvar för arbetet med regionala tillväxtavtal. I
båda fallen är det fråga om en ny form för samarbete
mellan olika aktörer på olika organisatoriska
nivåer. De lokala utvecklingsavtalen bör enligt
propositionen ses som komplement till de regionala
tillväxtavtalen. Utskottet anser därför att det är
väsentligt att de båda delegationerna kan ha ett
fortlöpande erfarenhetsutbyte.
Totalt har 27 reservationer avgivits i ärendet. I
fråga om mål och inriktning för storstadspolitiken
har en gemensam reservation avgetts av företrädare
för Kristdemokraterna, Centerpartiet och
Folkpartiet. Också Moderaternas respektive
Vänsterpartiets representanter har avgett
reservationer rörande mål och inriktning.
Propositionen
I proposition 1997/98:165 föreslår regeringen att
riksdagen
godkänner regeringens förslag om mål och inriktning
för storstadspolitiken (avsnitt 4).
Motionerna
Motioner väckta med anledning av
proposition 1997/98:165
1997/98:A63 av Bertil Persson (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en politik för storstaden på 2000-talet skall
utformas i enlighet med vad som anförts i motionen.
1997/98:A64 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en lokal
mobiliseringspolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om
Storstadsdelegationens arbetsformer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om utgångspunkterna för
storstadspolitiken,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om åtgärder för att
skapa fler jobb genom företag,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om det kommunala
kostnadsutjämningssystemet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av att
generellt införa en inomregional skatteutjämning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om friare etablering av
livsmedelsaffärer,
8. att riksdagen beslutar avsluta de lokala
investeringsprogrammen inom bostadsområdet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en social dimension
i bostadsplanerandet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
integrationspolitikens mål,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en
näringspolitik för förorten,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
platstilldelningen till högskolan i
storstadsregionerna,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om de lokala
utvecklingsavtalen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att skapa "mer
makt åt människorna",
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
medborgarkontrakt,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att
socialbidragskostnaderna skall delas lika mellan
stat och kommun,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att bidrags-
och avgiftssystem måste reformeras för att minska
marginal- och tröskeleffekter,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att alla barn
skall erbjudas plats i förskolan,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om lärarnas roll i
skolorna i utsatta områden,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om magnetskolor,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om friskolor och
rätten att fritt välja skola,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
språkkunskaperna i skolan,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
mellanboendeformer för psykiskt sjuka,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om de frivilliga
organisationernas roll för de bostadslösa,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om kvalitetskrav
inom Kunskapslyftet.
1997/98:A65 av Barbro Johansson m.fl. (mp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ny satsning på
närpolisen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vikten av att mer
medel på sikt avsätts för bevarandet av
kulturmiljöer i storstäder,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om utvecklingsavtal.
1997/98:A66 av Michael Stjernström m.fl. (kd) vari
yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om storstads- och
tillväxtpolitikens utformning.
1998/99:A1 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts i avsnittet Allmänt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts i avsnittet Integration
och kvinnokamp,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts i avsnittet Målen för
storstadspolitiken,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts i avsnittet
Storstadsdelegation,
5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning
om översyn av PBL enligt vad i motionen anförts,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts i avsnittet En aktiv
bostadspolitik,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts i avsnittet
Integrationspolitik,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts i avsnittet
Näringspolitiska insatser,
9. att riksdagen hos regeringen begär en utredning
om en storstadsfond enligt vad som anförts i
motionens näringspolitiska avsnitt,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts i avsnittet
Högskolan,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts i avsnittet
Invandrare och företagande,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts i avsnittet Lokala
utvecklingsavtal,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts i avsnittet Det
statliga åtagandet,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts i avsnittet En
sammanhållen verksamhet med åtgärder för arbetslösa,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts i avsnittet
Översyn av socialbidragen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts i avsnittet
Ekonomisk trygghet för vissa äldre invandrare,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts i avsnittet
Deltidsförskola i socialt utsatta stadsdelar,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om mångkulturella
mötesplatser,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts i avsnittet
Kommunala demokratireformer och försöksverksamheter.
Motioner väckta under allmänna motionstiden
1998
1998/99:A216 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens förslag om
inriktning av storstadspolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om inriktning och
utformning av storstadspolitiken,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en nationell
kommission för att bryta segregation och
bidragsberoende.
1998/99:A256 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om åtgärder för
att främja sysselsättningen i Malmöregionen.
1998/99:A289 av Inger Lundberg m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om åtgärder för att
bryta segregation och utanförskap i bostadsområden i
och utanför storstadsområdena.
1998/99:A290 av Anders Ygeman (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av offentlig
service i storstädernas förorter.
1998/99:Sf634 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att metoden
lokala utvecklingsavtal bör utgå och ersättas med
möjligheter för alla kommuner och stadsdelar att få
dispenser från regelverk efter ansökan.
1998/99:N329 av Gunnar Hökmark (m) vari yrkas
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
hur frizoner kan utformas för att bidra till en ökad
social rörlighet i utsatta storstadsområden i
enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att norra Botkyrka
bör behandlas inom ramen för ett förslag om
frizoner.
1998/99:Bo507 av Margareta Andersson m.fl. (c) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om komplettering med
miljö- och jämställdhetsmål i storstadspolitiken,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om trafikplanering och
kollektivtrafiksystem,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om arbete och
företagande,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om barnomsorg,
skola och utbildning,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om högre
utbildning och forskning i storstadsmiljö,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
serviceneddragningar inom statliga bolags och
myndigheters verksamheter,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om bibliotekens
roll i utvecklingen mot en god stadsmiljö,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om de ideellt
drivna samlingslokalernas roll,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
hälsoutvecklingen,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om närhet till
vårdinstitutioner.
Utskottet
Om inte annat anges har de i betänkandet behandlade
motionerna blivit avlämnade under 1998/99 års
riksmöte.
1 Bakgrund
Riksdagen gjorde hösten 1997 efter förslag av
arbetsmarknadsutskottet (bet. 1997/98:AU2) ett
tillkännagivande till regeringen med innebörden att
regeringen skulle återkomma till riksdagen med
förslag om hur segregation och utanförskap i
storstäderna skall motverkas (se avsnitt 2.1 nedan).
Livsvillkoren för invånarna i storstadsområdena
varierar starkt. I propositionen konstateras att
såväl de rikaste som de fattigaste människorna i
Sverige bor i storstadsområdena.
Storstäderna är enligt propositionen ekonomiskt,
socialt, etniskt och demografiskt segregerade.
Segregationen har blivit mer påtaglig de senaste
åren. I propositionen lägger regeringen fram förslag
om en nationell storstadspolitik som syftar till att
ge förutsättningar för tillväxt och motverka
segregation.
När det gäller olika begrepp med anknytning till
storstadspolitiken anger propositionen vissa
definitioner. Begreppet storstad är inte tydligt
definierat. Propositionen konstaterar att i ett
större internationellt perspektiv kan knappast någon
av de svenska stadsregionerna definieras som
storstad. När begreppet används i propositionen är
det dock begränsat till Stockholm, Göteborg och
Malmö. Storstäderna är i propositionen liktydigt med
storstadsregionerna och inte storstadskommunerna.
När propositionen redovisar statistik och åtgärder
för socialt utsatta storstadsområden avses
stadsdelar inom sju kommuner: Botkyrka, Göteborg,
Haninge, Huddinge, Malmö, Stockholm och Södertälje.
I den bild som propositionen tecknar av
storstadsregionerna framträder de svenska
storstäderna som ekonomiskt, socialt, etniskt och
demografiskt segregerade. Segregationen kan enligt
propositionen definieras som geografisk separation
mellan olika befolkningsgrupper (definierade utifrån
ekonomiska, sociala, etniska eller demografiska
karaktäristika). Segregationen har flera
dimensioner: ekonomiska, sociala, etniska och
demografiska.
Arbetsmarknadsutskottet knyter i betänkandet i
huvudsak an till de begrepp och definitioner som
används i propositionen.
2 Storstadspolitiken
2.1 Mål och inriktning
Propositionen
Den principiella utgångspunkten för
storstadspolitiken är densamma som för den regionala
näringspolitiken enligt propositionen för regional
tillväxt våren 1998 (prop. 1997/98:62, bet. AU11),
nämligen att bidra till att utjämna de strukturella
orättvisor som finns mellan olika områden, såväl
mellan olika regioner i riket som mellan olika
områden inom regionerna. Avsikten är dock inte att
alla regioner skall utvecklas i samma riktning -
varje region har unika resurser och
konkurrensfördelar som skall tas till vara.
Även om storstadsregionerna har goda
förutsättningar för sysselsättning och tillväxt är
skillnaderna inom dessa regioner mycket stora. Vissa
utsatta områden har svårare problem än många
glesbygdsområden.
Den nationella storstadspolitiken skall bidra till
en utjämning av villkoren inom storstadsregionerna:
dels skall den regionala och lokala nivån få
nödvändiga instrument för att motverka ökande
klyftor, dels skall staten direkt, via ekonomiskt
stöd och via styrning av de statliga myndigheterna,
bidra till att stärka invånarna i de socialt utsatta
områdena.
Regeringen föreslår att målen för storstadspolitiken
skall vara
- för det första att ge storstadsregionerna goda
förutsättningar för långsiktigt hållbar tillväxt;
storstadspolitiken bör därmed kunna bidra till att
nya arbetstillfällen skapas såväl inom
storstadsregionerna som i övriga delar av landet,
-
1. för det andra att bryta den sociala och etniska
segregationen i storstadsregionerna;
storstadspolitiken bör därmed verka för jämlika
levnadsvillkor för storstädernas invånare.
2.
Det första målet kan brytas ner till följande mer
konkreta målsättningar:
- de svenska storstadsregionerna bör kunna hävda sig
väl i konkurrensen om etableringar och
investeringar gentemot andra europeiska
storstadsregioner
-
- de svenska storstadsregionerna bör få bättre
möjligheter att utveckla sin transnationella
regionala roll: Stockholm i Östersjöregionen,
Göteborg i Nordsjöregionen och Malmö i
Öresundsregionen
-
- de svenska storstadsregionerna bör ha tillgång
till välutbildad arbetskraft motsvarande det behov
som finns i regionernas näringsliv och offentliga
verksamhet
-
- de statliga näringspolitiska insatserna bör i
större utsträckning anpassas till respektive
regions egna förutsättningar
-
- de svenska storstadsregionerna bör värna och
stärka sin attraktivitet.
-
Det andra målet kan enligt regeringen konkretiseras
på följande sätt:
- sysselsättningsgraden i de socialt utsatta
bostadsområdena bör höjas för både män och kvinnor
-
- socialbidragsberoendet bör minskas
-
- det svenska språkets ställning bör stärkas, såväl
bland barn och ungdomar som i den vuxna
befolkningen
-
- alla elever bör ges förutsättningar att nå målen i
grundskolan. Det är särskilt viktigt att ingen elev
lämnar grundskolan utan tillräckliga kunskaper i
svenska/svenska som andra språk, engelska och
matematik
-
- utbildningsnivån hos den vuxna befolkningen bör
höjas - de som saknar utbildning motsvarande svensk
gymnasiekompetens bör erbjudas detta
-
- alla stadsdelar i storstäderna bör uppfattas som
attraktiva och trygga av sina invånare och utgöra
goda och hälsosamma livsmiljöer
-
- folkhälsoläget, både i form av ohälsotal och
självupplevd hälsa, bör förbättras
-
- det demokratiska deltagandet och delaktigheten bör
öka i de utsatta bostadsområdena.
-
En framgångsrik storstadspolitik förutsätter
insatser från både statlig, regional och kommunal
nivå. Propositionen redovisar huvuddragen i statens,
den regionala nivåns och kommunernas ansvar.
Regeringen föreslår att riksdagen skall godkänna
förslag om mål och inriktning för
storstadspolitiken.
Motioner
Flera motioner tar upp mål för och inriktning av
storstadspolitiken, däribland partimotioner från
Moderaterna och Vänsterpartiet, kommittémotioner
från Kristdemokraterna, Centerpartiet och
Folkpartiet samt enskilda motioner.
Moderaterna avvisar i motion A216 yrkandena 1, 2 och
3 regeringens förslag om inriktning av
storstadspolitiken. Moderaterna menar att
propositionens förslag om mål för storstadspolitiken
i och för sig inte är kontroversiellt. Problemet är
att den politik som föreslås i propositionen är
densamma som har lett fram till dagens misslyckande.
Moderaterna presenterar i motionen en alternativ
storstadspolitik som utgår från stadens rika
möjligheter. Storstadspolitiken bör innefatta en rad
åtgärder av generell karaktär.
Arbetsmarknadspolitiken är dåligt anpassad till den
nya och modernare arbetsmarknad som växer fram.
Arbetsmarknadslagarna måste moderniseras för att
skapa förutsättningar för att framför allt de små
företagen skall kunna växa och nya arbetstillfällen
tillkomma - såväl i storstadsregionerna som i hela
landet. Det måste löna sig att arbeta -
arbetslöshetsförsäkringen måste reformeras och en
bortre gräns för ersättning införas.
Åtgärder måste vidtas för att underlätta och
stimulera företagande. Regler och villkor för
företagande måste renodlas och förbättras. Alla
regler som rör företagare bör granskas i syfte att
genomföra förenklingar och att minska regelmängden.
De förenklingsförslag som lagts fram av
Småföretagsdelegationen bör genomföras. Att rikta
insatser enbart mot företag som drivs av invandrare
vore fel. Reglerna måste vara lika för alla.
Genom skattesänkningar för arbete, företagande och
tjänstesektorn kan betydande nyföretagande komma
till stånd. Offentliga monopol inom bl.a. skola,
vård och omsorg måste avskaffas.
Bostadsmarknaden måste avbördas politisk styrning
och detaljkontroll. Moderaternas principiella syn är
att bostadsägande och bostadsförvaltning inte är en
egentlig kommunal uppgift. Det är angeläget att
minska den politiska styrningen, kontrollen och
detaljregleringen inom bostadssektorn. Genom sänkta
skatter på boende sänks boendekostnaden i
storstadsregionerna och det lokala näringslivet
stimuleras.
Betydelsen av en bra skola poängteras. Bra
utbildning är den enskilt viktigaste insatsen för
att förhindra framtida arbetslöshet. Det fria valet
av skola måste garanteras, undervisningen i svenska
för invandrare förbättras och den högre utbildningen
i storstadsområdena byggas ut. Rättssamhället måste
fungera - brottsbekämpningen skall ses som en del av
välfärdspolitiken.
I partimotionen föreslår Moderaterna en nationell
kommission för att bryta segregation och
bidragsberoende. I det följande återkommer utskottet
till Moderaternas förslag.
Vänsterpartiet anser i motion A1 yrkandena 1, 2 och
3 att målen för storstadspolitiken måste göras
tydligare. Partiet föreslår att det andra målet för
storstadspolitiken (jämför ovan) ändras till
följande:
- att bryta den sociala, etniska och diskriminerande
segregationen i storstadsregionerna och att verka
för jämlika och jämställda levnadsvillkor för
storstädernas invånare.
-
Vänsterpartiet pekar på brister i propositionen.
Problemen med segregation och fattigdom i
storstäderna kräver väsentligt kraftfullare
politiska åtgärder än vad som föreslås där. Det
gäller den generella välfärdspolitiken, däribland
kommunernas resurser, bostadspolitiken och insatser
på arbetsmarknaden. Vidare är Vänsterpartiet
kritiskt mot bristen på analys och förslag som har
ett könspolitiskt perspektiv.
Kristdemokraterna är i sin kommittémotion
1997/98:A66 positiva till regeringens förslag
rörande målen för storstadspolitiken men anser
däremot att politiken är felaktig och bör ha ett
annat innehåll.
När det gäller det första målet (jämför ovan)
förordar partiet i stora delar en annan och generell
inriktning av resurserna. Storstadspolitiken måste
genomsyras av insikten att det endast är den privata
sektorn som kan åstadkomma en expansion av
samhällsekonomin som leder till att det totala
antalet arbetstillfällen ökar. Inställningen till
företagande måste förbättras,
Småföretagsdelegationens förslag bör genomföras
skyndsamt, kapitalförsörjningen för de mindre
företagen förbättras och arbetsrätten reformeras.
Stora satsningar på forskning och utbildning är
nödvändiga. Större flexibilitet i arbetslivet
ställer större krav på fortlöpande
kompetensutveckling.
När det gäller det andra målet (jämför ovan) för
storstadspolitiken menar Kristdemokraterna att
åtgärder för att lösa de s.k. segregationsproblemen
måste beslutas på en lägre nivå än vad propositionen
förordar. I de allra flesta fall bör beslut om
resursanvändning fattas på regional och lokal nivå
och inte genom fjärrstyrning.
Centerpartiet poängterar i kommittémotion Bo507
yrkande 1 att stora städer inte står i motsättning
till en levande landsbygd. Däremot har ut- och
inflyttningen orsakat obalanser som i sin tur
inneburit en rad negativa effekter. Den
socioekonomiska och etniska segregationen har
tilltagit. Samtidigt finns en tendens att människor
vill ta mer ansvar för sina liv. Politiker måste
våga ge ökat ansvar till medborgarna. Vällovliga
projekt presenteras enligt Centerpartiet i
propositionen, men medlen bör fördelas direkt till
lokala organ så att den lokala nivån får ansvar för
den egna utvecklingen. Statens roll skall vara att
erbjuda förutsättningar för utveckling, exempelvis
genom att ge statsbidrag, sammanställa goda råd och
medverka till erfarenhetsutbyte.
Invånarna i staden har rätt att kräva en lika god
livsmiljö som på landsbygden. De av regeringen
föreslagna målen för storstadspolitiken bör enligt
Centerpartiet kompletteras med ett miljömål och ett
jämställdhetsmål.
Enligt Folkpartiet i kommittémotion 1997/98:A64
yrkandena 1 delvis, 3 och 10 bör utgångspunkterna
för storstadspolitiken vara följande:
- mer makt åt den enskilde
-
- bästa utbildningen åt den som bäst behöver den
-
- goda förutsättningar för jobb och företagande
-
Folkpartiet, som säger sig länge ha pläderat för
lokal mobilisering i glesbygds- och
landsbygdsområden, menar att sådan mobilisering är
minst lika viktig i storstadsområdena om man skall
få till stånd utveckling och tillväxt.
Frågor om utveckling i storstädernas utsatta
områden handlar i hög grad om integrationspolitik.
Integrationspolitikens mål skall vara lika
rättigheter, möjligheter och skyldigheter för alla
oavsett etnisk och kulturell bakgrund, en
samhällsgemenskap med mångfalden som grund och en
samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig
respekt och tolerans och som alla oavsett bakgrund
skall vara delaktiga i och medansvariga för.
Folkpartiet anser att det integrationspolitiska
arbetet skall inriktas på att ge förutsättningar för
individers egen försörjning och delaktighet i
samhället, värna grundläggande demokratiska värden
och verka för kvinnors och mäns lika rättigheter och
skyldigheter samt att förebygga och motverka
diskriminering, främlingsfientlighet och rasism.
Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) konstaterar i motion A256
att de av riksdagen fastslagna målen för
regionalpolitiken - att skapa hållbar tillväxt,
rättvisa och valfrihet så att likvärdiga
levnadsvillkor skapas för medborgarna i hela riket -
gäller även för storstadsregionerna. Storstäderna
fungerar som "tillväxtmotorer" för hela landet.
Genom aktiv storstadspolitik måste statsmakterna
aktivt undanröja hinder för den ekonomiska
utvecklingen i storstäderna. Politiken måste också
motverka segregation och skapa förutsättningar för
utveckling och social gemenskap för hela
storstadsbefolkningen. Malmö har en särskilt utsatt
situation och motionärerna pekar ut en rad insatser
när det gäller närings- och arbetsmarknadspolitik
som är angelägna.
Inger Lundberg m.fl. (s) understryker i motion A289
vikten av att åtgärder för att bryta segregation och
utanförskap inte begränsas till storstadsområdena
utan skall genomsyra samhällsplaneringen i hela
landet. Medel för utveckling bör kunna komma olika
kommuner, bostadsföretag och bostadsområden till
del, anser motionärerna.
Bertil Persson (m) betonar i motion 1997/98:A63 att
det inte finns någon enkel och bra lösning på
miljonprogramområdenas problem. Problemen måste
lösas genom avreglering och individuell valfrihet.
Den yngre generationen får inte hamna i
arbetslöshet. Därför måste de unga i dessa områden
erbjudas god utbildning. Också andra åtgärder är
viktiga, exempelvis insatser för att förhindra våld
och för valfrihet i boendet, förändringar av
systemen för socialbidrag m.m. Anslagen till
storstadspolitik måste på sikt ersättas av mer
generell politik.
Utskottets ställningstagande
Inledning
De tre storstadsregionerna - Stockholm, Göteborg och
Malmö - är tillväxtcentrum i Sverige. De
kännetecknas av mångfald, skaparkraft och
kreativitet. Mer än var tredje svensk eller drygt 3
miljoner människor bor i dessa områden.
Livsvillkoren för invånarna i storstadsområdena
varierar starkt. Såväl de rikaste som de fattigaste
människorna i Sverige bor i storstadsområdena.
Den bild av storstadsregionerna som framträder i
propositionen visar att de tre storstäderna är
ekonomiskt, socialt, etniskt och demografiskt
segregerade. Efter att ha studerat
segregationsprocesserna under de senaste tio åren
drar regeringen slutsatsen att segregationen har
existerat under hela denna tidsperiod men att den
dessutom har blivit mer påtaglig de senaste åren.
Utskottet instämmer därför i att det måste
tillskapas en nationell storstadspolitik som både
ger förutsättningar för tillväxt och motverkar
segregation.
Arbetsmarknadsutskottet vill här erinra om att
utskottet uppmärksammade dessa aspekter på
storstadsfrågorna redan hösten 1997 i betänkande
1997/98:AU2. Utskottet uttryckte uppfattningen att
det finns starka skäl att göra särskilda insatser
mot omfattande arbetslöshet och utanförskap i delar
av storstadsregionerna. I sammanhanget, betonade
utskottet, kan politiska insatser spela en viktig
roll. Inom den kommunala verksamheten - såväl på
landsbygden som i storstadsområdena - måste det
lokala engagemanget tas till vara bättre. Det var
utskottets uppfattning att regionalpolitiken skall
bidra till att alla regioner blir
utvecklingsregioner.
Utskottet framhöll att de allvarliga problemen med
ökad segregation i storstäderna måste tas på största
allvar. Genom lokal mobilisering och samordnade
insatser från samhällets sida måste segregationens
negativa effekter i de aktuella storstadsområdena
vändas till en positiv utveckling baserad på växande
arbetsmarknad och nyföretagande. Det gäller att
åstadkomma goda levnadsvillkor. Den offentliga
servicen måste fungera. Arbetsmarknads- och
utbildningspolitiska insatser framstår som centrala
när det gäller att uppnå regional utjämning. De är
också väsentliga för att motverka segregation och
för att stimulera lokal utveckling. Utskottets
ställningstagande i detta sammanhang ledde, som
framgått inledningsvis, till att riksdagen riktade
ett tillkännagivande till regeringen.
I sammanhanget vill utskottet också hänvisa till
vissa uttalanden på det integrationspolitiska
området i den ekonomiska vårpropositionen 1998. Där
föreslogs särskilda insatser inom sex strategiskt
viktiga områden för den framtida tillväxten och
sysselsättningen. Områdena redovisas också i
budgetpropositionen för 1999. Ett av dessa områden,
Ett Sverige för alla, betonade att
integrationspolitiken skall värna grundläggande
demokratiska värden. Den skall verka för kvinnors
och mäns lika rättigheter oavsett etnisk och
kulturell bakgrund. För att vända utvecklingen,
minska segregationen och uppnå de
integrationspolitiska målen och ett Sverige för alla
föreslogs ett resurstillskott inom området under de
närmaste åren. Av central betydelse, betonade
vårpropositionen, är åtgärder för att ge goda
kunskaper i det svenska språket från tidig ålder,
skapa goda villkor på arbetsmarknaden och få till
stånd en varaktig förbättring av situationen i
utsatta bostadsområden med stor andel invånare med
invandrarbakgrund. Regeringen aviserade den
storstadspolitiska propositionen liksom ett förslag
om skärpt lagstiftning mot etnisk diskriminering i
arbetslivet (prop. 1997/98:150, bet. FiU20, rskr.
318, 319).
Mål
De insatser som föreslås i proposition 165, den
storstadspolitiska propositionen, skall alltså ses
som viktiga inslag i en politik för framtida
tillväxt och sysselsättning. Utskottet återkommer
till detta senare i betänkandet.
Utskottet kan konstatera att de förslag som
regeringen lagt fram i proposition 165 väl
tillgodoser de synpunkter som utskottet förde fram i
sitt betänkande hösten 1997. Där betonades vikten av
att det lokala engagemanget bättre måste tas till
vara, en uppfattning som utskottet fortfarande står
fast vid. Denna uppfattning ligger också i linje med
Centerpartiets inställning i motion Bo507 yrkande 1
och Folkpartiets åsikter i motion 1997/98:A64
yrkande 1 delvis.
I propositionen föreslås som framgått två mål för
storstadspolitiken. Det är viktigt att dessa
formuleras så att de kan utgöra grunden för en
verkningsfull storstadspolitik.
När det gäller det första målet - att ge
storstadsregionerna goda förutsättningar för
långsiktigt hållbar tillväxt; storstadspolitiken bör
därmed kunna bidra till att nya arbetstillfällen
skapas såväl inom storstadsregionerna som i övriga
delar av landet - har utskottet inga invändningar.
När det däremot gäller regeringens förslag till
andra mål - att bryta den sociala och etniska
segregationen i storstadsregionerna;
storstadspolitiken bör därmed verka för jämlika
levnadsvillkor för storstädernas invånare - anser
utskottet i likhet med Vänsterpartiet i motion A1
(yrkande 3) att det finns anledning att göra vissa
kompletteringar.
Det andra målet för storstadspolitiken bör således
vara följande: att bryta den sociala, etniska och
diskriminerande segregationen i storstadsregionerna
och att verka för jämlika och jämställda
levnadsvillkor för storstädernas invånare. Genom en
sådan formulering förtydligas målet och betydelsen
av ett jämställdhetsperspektiv i storstadspolitiken
lyfts fram. Detta ligger också i linje med
Centerpartiets uppfattning i motion Bo507 yrkande 1.
Enligt Centerpartiet bör målen för
storstadspolitiken även kompletteras med ett
miljömål. Enligt utskottets uppfattning innefattar
det första målet redan ett miljömål i och med att
det skall ge "goda förutsättningar för långsiktigt
hållbar tillväxt". Centerpartiets krav är således
tillgodosett.
När det gäller målen för storstadspolitiken
konstaterar utskottet avslutningsvis att Moderaterna
finner regeringens förslag till storstadspolitiska
mål okontroversiella medan Kristdemokraterna
uttryckligen är positiva till förslaget. Dessa båda
partier liksom andra motionärer har däremot
synpunkter på inriktningen av storstadspolitiken.
Utskottet återkommer till detta.
Innan utskottet övergår till att behandla
motionsyrkanden om storstadspolitikens inriktning
vill utskottet instämma i vad som sägs i motion A256
(s) om att de av riksdagen fastslagna målen för
regionalpolitiken - uthållig tillväxt, rättvisa och
valfrihet så att likvärdiga levnadsvillkor skapas
för medborgarna i hela riket - självfallet också
skall gälla för storstadsregionerna.
Inriktning
Utskottet övergår nu till frågan om särskilt riktade
insatser i storstadsregionernas utsatta områden.
Utskottet noterar här en principiell skiljelinje
mellan å ena sidan regeringens bedömning att sådana
riktade insatser behövs och å den andra
Moderaternas, Kristdemokraternas och Folkpartiets
inställning. Dessa tre partier lägger stor tonvikt
vid generella åtgärder.
Problemen i de utsatta områdena är av sådan art att
det enligt utskottets uppfattning är motiverat att
göra särskilda satsningar. Sedan lång tid tillbaka
görs riktade insatser mot vad som brukar benämnas
regionalpolitiskt prioriterade områden, alltså
områden där särskilda regionalpolitiska stöd utgår.
Syftet är att bidra till likvärdiga levnadsvillkor.
Motivet till insatserna är att problemens
svårighetsgrad är sådan att det inte är tillräckligt
att vidta generella åtgärder. Utskottet anser att
det finns starka skäl att göra insatser i
storstädernas utsatta områden för att motverka
omfattande arbetslöshet och utanförskap och för att
invånarna där skall få levnadsvillkor som är
likvärdiga de som råder på andra håll i landet.
Utskottet kan därmed inte ställa sig bakom den
uppfattning som Moderata samlingspartiets motion ger
uttryck för, nämligen att generella åtgärder löser
problemen i storstädernas utsatta bostadsområden.
Bland en rad generella åtgärder som förespråkas i
motion A216 om storstadspolitiken återfinns bl.a.
slopad fastighetsskatt och sänkt bensinskatt.
Utskottet har svårt att se att sådana åtgärder
skulle kunna ha annat än begränsade effekter på
segregationen i storstäderna. Utskottet anser inte
heller att dagens storstadsproblem kan lösas genom
avreglering och individuell valfrihet vilket
förespråkas i motion 1997/98:A63 (m).
Kristdemokraterna, som under en följd av år
förespråkat lika stora eller större riktade
regionalpolitiska stöd än regeringen (utgiftsområde
19 och motsvarande), har inte motsvarande
inställning i fråga om insatser riktade mot
storstädernas utsatta bostadsområden. Det senare
framgår av Kristdemokraternas motion 1997/98:A66.
Där betonas framför allt åtgärder av mer generell
karaktär såsom exempelvis förändrad inställning till
företagande och reformerad arbetsrätt. Utskottet
anser i likhet med propositionen att den
principiella utgångspunkten för storstadspolitiken
skall vara densamma som för regionalpolitiken: att
utjämna de strukturella orättvisor som finns mellan
olika områden. Skillnaderna inom storstadsregionerna
är mycket stora. Vissa utsatta områden har svårare
problem än många glesbygdsområden. Den nationella
storstadspolitiken skall bidra till en utjämning av
villkoren inom storstadsregionerna. Det är
nödvändigt med riktade insatser.
Också Folkpartiet betonar i första hand generella
åtgärder vilket framgår av motion 1997/98:A64.
Partiet poängterar vidare att frågor om utveckling i
storstädernas utsatta områden i hög grad handlar om
integrationspolitik. Utskottet, som i och för kan
instämma i att integrationspolitiken har betydelse i
sammanhanget, vill erinra om att riksdagen i
december 1997 beslutade om övergripande mål för
integrationspolitiken (bet. 1997/98:SfU6, rskr.
68).
Problemen med segregation och fattigdom i
storstäderna kräver enligt Vänsterpartiets
uppfattning i motion A1 ytterligare insatser utöver
vad som föreslås i propositionen. Det gäller bl.a.
generell välfärdspolitik, däribland kommunernas
resurser, bostadspolitik och insatser på
arbetsmarknaden. Utskottet instämmer i betydelsen av
en väl utformad politik på de områden som
Vänsterpartiet pekar ut. Att en storstadspolitik nu
läggs fast utesluter inte omfattande insatser på en
rad politikområden för att motverka segregation.
I motion A289 (s) poängterar motionärerna att
insatser mot segregation inte skall begränsas till
storstadsområdena. Utskottet delar denna
principiella inställning. Som framgår av
propositionen (s. 73 f.) görs redan en rad insatser
i utsatta bostadsområden såväl i som utanför
storstadsområdena. Det redan beslutade programmet
för särskilda insatser i utsatta bostadsområden
skall vidare integreras i Storstadsdelegationens
arbete. Det är utskottets uppfattning att en del av
de medel som anvisats för särskilda insatser i
utsatta bostadsområden även fortsättningsvis bör
kunna användas utanför storstadsregionerna.
Av det anförda följer att utskottet tillstyrker
propositionens förslag om mål och inriktning av
storstadspolitiken. Som också framgått anser
utskottet att det andra målet bör kompletteras
enligt vad som redovisats ovan. Det som utskottet
anfört om diskriminering och jämställda
levnadsvillkor bör med anledning av motion A1
yrkande 3 (v) ges regeringen till känna.
Utskottet avstyrker motionerna A216 yrkandena 1-3
(m), A1 yrkandena 1 och 2 (v), 1997/98:A66 (kd),
Bo507 yrkande 1 (c), 1997/98:A64 yrkande 1 delvis, 3
och 10 (fp), A256 (s), A289 (s) och 1997/98:A63 (m)
i den mån de inte kan anses tillgodosedda med vad
utskottet anfört.
2.2 Storstadsdelegationen
Propositionen
En storstadsdelegation bör tillsättas med uppgift
att utveckla och samordna den nationella
storstadspolitiken. Delegationens främsta uppgift
bör vara att verka för goda förutsättningar för
tillväxt, utveckling och förbättrad regional
planering i storstadsregionerna samt en förbättrad
samordning av åtgärder inom olika politikområden.
Delegationen bör vidare:
- ansvara för överläggningarna mellan kommuner och
andra berörda aktörer om lokala utvecklingsavtal
-
- bereda regeringens beslut om fördelning av
storstadspolitiska medel
-
- följa upp lokala utvecklingsavtal och se till att
det genomförs en oberoende utvärdering av dessa
-
- årligen redovisa utvecklingen i de berörda
stadsdelarna till regeringen
-
- stimulera erfarenhetsutbyte och metodutveckling
mellan städer inom landet och mellan städer i EU
-
Delegationen skall inte vara en självständig
myndighet utan skall utgöra en projektgrupp i
Regeringskansliet. De avtal som delegationen
förhandlar fram skall föreläggas regeringen för
godkännande.
Regeringen avser att utse en förhandlare för varje
storstadsregion. Förhandlaren skall på uppdrag av
delegationen dels svara för de direkta kontakterna
med kommuner, landsting och självstyrelseorgan inom
respektive region om utvecklingsarbetet, dels svara
för överläggningarna med berörda kommuner om lokala
utvecklingsavtal. Förhandlarna skall rapportera till
Storstadsdelegationen.
Motioner
Som framgått av avsnitt 2.1 avvisar Moderaterna i
motion A216 regeringens förslag om inriktning av
storstadspolitiken och förespråkar i stället
generella åtgärder på en rad områden. Moderaterna
föreslår en nationell kommission för att bryta
segregation och bidragsberoende. Någon
storstadsdelegation bör inte inrättas.
Som också framgått av avsnitt 2.1 ställer sig
Kristdemokraterna i motion 1997/98:A66 kritiska till
propositionens förslag om inriktning av
storstadspolitiken och förordar i stora delar andra
och mer generella insatser. Det bör i de flesta fall
vara regionala och lokala beslut om
resursanvändningen som skall eftersträvas i stället
för statliga försök till fjärrstyrning, anser
Kristdemokraterna.
Vänsterpartiet kan i motion A1 yrkande 4 acceptera
att en storstadsdelegation tillsätts men anser att
delegationen skall ha möjlighet att föreslå
förändringar av lagteknisk, finansiell och
organisatorisk natur. Det bör vidare klart framgå
att den kommunala kompetensen inte får inskränkas
när lokala utvecklingsavtal förhandlas fram. I
stället bör den demokratiska delaktigheten och det
kommunala underifrånperspektivet stärkas.
Folkpartiet accepterar i kommittémotion 1997/98:A64
yrkande 2 att en storstadsdelegation tillskapas men
vill begränsa uppgifterna för delegationen jämfört
med vad som anges i propositionen. Några
förhandlingar och förhandlingsöverenskommelser
mellan delegation och regionala företrädare bör inte
komma till stånd. Delegationen får inte bli ett
organ endast för regeringen och kommunalråden i de
berörda kommunerna.
Utskottets ställningstagande
Utskottet instämmer i regeringens uppfattning att en
storstadsdelegation bör tillsättas och att den bör
ha till uppgift att utveckla och samordna
storstadspolitiken. Därigenom erbjuds också bättre
förutsättningar för överblick och erfarenhetsutbyte.
Det behövs en organisation som inom
Regeringskansliet har det övergripande ansvaret för
arbetet med de lokala utvecklingsavtalen (se avsnitt
4). Som utskottet förstår saken kommer arbetet att
vara inriktat på ett stort antal politikområden och
på frågor som berör ett flertal departement och
innefattar överläggningar med storstadskommunerna
och andra berörda aktörer.
Det är enligt utskottets uppfattning viktigt att
man väljer en organisation som innebär klara
ansvarsförhållanden och goda möjligheter att
överblicka, hålla samman och följa upp arbetet.
Utskottet känner mot denna bakgrund viss tveksamhet
inför den organisatoriska lösning som förordas i
propositionen och som innebär att tre förhandlare -
en för vardera Stockholm, Göteborg och Malmö - knyts
till delegationen. Med en lösning av denna karaktär
finns risker för "dubbelkommando" och oklarheter i
ansvarsfördelningen. Det kan vidare finnas anledning
att överväga det lämpliga i att ett och samma organ
- delegationen - skall ha både en förhandlande och
en uppföljande roll. Enligt utskottet är det viktigt
att oberoende uppföljning och utvärdering av arbetet
med lokala utvecklingsavtal också kommer till stånd.
Utskottet vill vidare betona vikten av
erfarenhetsutbyte mellan Storstadsdelegationen och
Tvärdelegationen, den delegation som i
Regeringskansliet har det övergripande ansvaret för
arbetet med regionala tillväxtavtal (se avsnitt
3.1). Både när det gäller tillväxtavtalen och de
lokala utvecklingsavtalen är det frågan om en ny
form för samarbete mellan olika aktörer på olika
organisatoriska nivåer. De lokala utvecklingsavtalen
bör enligt propositionen ses som komplement till de
regionala tillväxtavtalen. Det är därför väsentligt
att de båda delegationerna kan ha ett fortlöpande
erfarenhetsutbyte. Eventuellt kan också någon form
av operativt samarbete mellan delegationerna
övervägas. I sammanhanget vill utskottet också peka
på att erfarenheter av samarbete mellan en rad olika
aktörer bör kunna inhämtas från
arbetsförmedlingsnämnderna.
Mot bakgrund av vad som anförts anser utskottet att
regeringen ytterligare bör överväga
Storstadsdelegationens organisation.
Utskottet övergår nu till delegationens uppgifter.
Förslaget om att tillsätta en storstadsdelegation
presenterades i Storstadskommitténs slutbetänkande
(SOU 1998:25). Kommittén föreslog där att
delegationen skulle ha möjlighet att föreslå sådana
förändringar av lagteknisk, finansiell och
organisatorisk natur som behövs dels för att de
olika lokala storstadspolitiska insatserna skall
kunna genomföras, dels för att uppnå bättre
möjligheter till samordning och samverkan av de
totala insatser som olika myndigheter och
organisationer gör. Regeringen berör inte denna
fråga i sina ställningstaganden i propositionen. Ett
krav med denna innebörd förs emellertid fram i
Vänsterpartiets motion A1.
Utskottet anser med anledning av motion A1 yrkande
4 att Storstadsdelegationen skall kunna föreslå
förändringar av ovan angivna slag. En likartad
möjlighet finns för övrigt inom ramen för de
regionala tillväxtavtalen där länsstyrelser
respektive självstyrelseorgan fram till den 31
december 1998 kan inkomma till regeringen med
förslag som syftar till att öka flexibiliteten i
befintliga regelverk för tillväxt- och
sysselsättningsfrämjande åtgärder.
När det gäller farhågorna i motion A1 för att den
kommunala kompetensen skulle komma att inskränkas
när lokala utvecklingsavtal förhandlas fram vill
utskottet peka på att propositionen poängterar att
avtalen bör bygga på ett förtroendefullt samarbete
och ömsesidiga ambitioner från statlig och kommunal
nivå. Det kommer inte att finnas någon skyldighet
för en kommun att ingå ett sådant avtal. Det
statliga åtagandet i ett lokalt utvecklingsavtal
kommer dock att vara beroende av att även den eller
de berörda kommunerna gör ett motsvarande åtagande
och därefter också fullföljer detta. Utskottet
återkommer i avsnitt 4 till frågan om ekonomisk
motprestation från kommunernas sida.
Slutligen vill utskottet med anledning av motion
1997/98:A64 (fp) poängtera att de avtal som
delegationen förhandlar fram skall föreläggas
regeringen för godkännande.
Utskottet anser mot bakgrund av vad som ovan
anförts att motionerna A1 yrkande 4 (v) och
1997/98:A64 yrkande 2 (fp) bör avslås i den mån de
inte kan anses tillgodosedda med vad utskottet
anfört.
Regeringen lämnar i propositionen en redovisning för
de regionala tillväxtavtalen enligt följande.
Den viktigaste förutsättningen för att kunna
bedriva en effektiv regional näringspolitik är ett
väl fungerande samspel mellan å ena sidan den
kompetens som efterfrågas av näringslivet när det
gäller rådgivning, kompetensförsörjning,
riskfinansiering, investeringsstöd m.m. och å den
andra det serviceutbud som olika offentliga aktörer
erbjuder.
De regionala tillväxtavtalen som behandlades av
riksdagen tidigare i år (prop. 1997/98:62, bet.
AU11) syftar till bättre samverkan och helhetssyn
mellan de olika organ som arbetar med tillväxt- och
sysselsättningsfrämjande åtgärder på såväl lokal och
regional som central nivå. De lokala
utvecklingsavtalen (se avsnitt 4 i betänkandet) bör
ses som komplement till de regionala
tillväxtavtalen. Länsstyrelserna respektive
självstyrelseorganen har erbjudits att initiera,
driva och samordna arbetet tillsammans med det
regionala partnerskapet. Näringslivets och
kommunernas medverkan är av stor betydelse. Avtalen
skall godkännas av regeringen.
De regionala tillväxtavtalen skall utarbetas
stegvis i tre etapper. Under den första och andra
etappen analyseras regionens styrkor och svagheter.
Ett program utarbetas som bl.a. anger mål,
prioriteringar, genomförande, uppföljning,
utvärdering och möjlig finansiering. Under den
tredje etappen sker överläggningar om programmets
slutliga innehåll och finansiering. Därefter bör det
slutas ett regionalt tillväxtavtal som skall löpa
under tre år. De första avtalen beräknas träda i
kraft år 2000. Genomförandet kommer att följas upp
löpande och utvärderas efter avtalsperiodens slut.
Utskottet
I betänkandets avsnitt 4 behandlar
arbetsmarknadsutskottet vissa aspekter på
samordningen mellan regionala tillväxtavtal och
lokala utvecklingsavtal.
3.2 Näringspolitiska insatser och förenklingar för
företagare
Propositionen
Storstädernas utveckling gynnas av om de kan erbjuda
goda förutsättningar för såväl nyföretagande som
utveckling av befintliga företag.
Ansträngningarna att förenkla regelverken för
småföretagare måste fortsätta. Regeringen avser att
senare presentera ett program för regelförenkling
med bl.a. ett system för att säkerställa att
effektiva konsekvensanalyser görs av hur olika
förslag påverkar småföretagen.
En rad planerade, föreslagna respektive genomförda
åtgärder för att förenkla och underlätta företagande
redovisas i propositionen. Det gäller bl.a.
regelförenklingar, enklare registrering av företag,
förkortade handläggningstider hos myndigheter och
minskad uppgiftsbörda för företagen.
Motioner
Som framgått av avsnitt 2.1 avvisar Moderaterna i
motion A216 regeringens förslag om inriktning av
storstadspolitiken och förespråkar i stället
generella åtgärder på ett flertal områden, däribland
inom näringspolitiken. Företagandet bör stimuleras
genom en rad insatser för ett bättre näringsklimat.
Regelsystemen bör förenklas och minskas. Skatterna
bör sänkas på arbete, företagande och inom
tjänstesektorn. Genom generella åtgärder förbättras
förutsättningarna för bl.a. invandrares företagande.
Som också framgått av avsnitt 2.1 ställer sig
Kristdemokraterna i motion 1997/98:A66 kritiska till
propositionens förslag om inriktning av
storstadspolitiken och förordar i stora delar andra
och mer generella insatser, däribland insatser
rörande näringspolitik.
Vänsterpartiet föreslår i motion A1 yrkandena 8, 9
och 11 en rad näringspolitiska insatser. Det gäller
bl.a. utbildning och information till blivande
kooperatörer, förenklat företagande och bättre
service från banker och finansinstitut till företag
som drivs av invandrare. Möjligheterna bör utredas
att starta ett organ liknande Norrlandsfonden men
med inriktning på att främja utvecklingen av små och
medelstora företag i storstädernas utsatta
stadsdelar. Vänsterpartiet påtalar problemen med att
starta-eget-bidrag endast kan beviljas personer som
är berättigade till ersättning från
arbetslöshetskassa. Detta kan utgöra hinder för
ambitiösa personer som vill starta eget företag.
Centerpartiet poängterar i kommittémotion Bo507
yrkande 16 att om fler arbetstillfällen skall kunna
skapas krävs det generella åtgärder för att
underlätta företagande. Det bör övervägas om
arbetsgivaravgifterna i vissa förortsområden kan
sänkas efter samma modell som gäller för Norrlands
inland. Nyföretagandet skulle kunna öka till följd
av detta.
Folkpartiet förespråkar i motion 1997/98:A64
yrkandena 4 och 11 framför allt generella åtgärder
som ett sätt att främja arbete och företagande.
Partiet hänvisar till sin politik som innebär
skattesänkningar på arbete, främst inom
tjänstesektorn. De statliga verksamheter som skall
stödja företagande, exempelvis ALMI, måste få ett
tydligare uppdrag att verka för företagande i
utsatta förorter. Folkpartiet anser att någon form
av servicecheck för blivande företagare bör
tillskapas och att den som behöver stöd för sitt
företagande inte bara skall kunna vända sig till
statliga organ utan lika gärna till fristående
institutioner såsom handelshus och
företagarföreningar.
Utskottets ställningstagande
Arbetsmarknadsutskottet delar den uppfattning som
förs fram såväl i propositionen som i motioner att
storstädernas utveckling gynnas om de förmår att
erbjuda goda förutsättningar för både nyföretagande
och utveckling av befintliga företag.
Regeringen har som nämnts senast i
budgetpropositionen för 1999 pekat ut Ett Sverige
för alla som ett av sex områden av strategisk
betydelse för den svenska tillväxten och
sysselsättningen. Företagande är ett annat område.
Åtgärder av betydelse i sammanhanget är bl.a. ökad
tillgång till riskfinansiering, regelförenklingar
samt stabila och tillväxtfrämjande regler. De små
företagen saknar ofta de större företagens resurser
att hantera regelsystem och uppgiftslämnande.
Att förenkla för de små företagen är en viktig
uppgift som främjar deras konkurrenskraft och därmed
den ekonomiska tillväxten. Utskottet delar i detta
avseende de uppfattningar som kommer till uttryck i
motionerna Bo507 (c) och 1997/98:A64 (fp). De
förslag som lämnats av Småföretagsdelegationen i
dess rapport (SOU 1998:94) prövas för närvarande i
Regeringskansliet.
Vänsterpartiet förordar i motion A1 som nämnts en
rad näringspolitiska insatser. I proposition 165
återfinns en översiktlig redovisning av åtgärder med
bl.a. den inriktning som anges i motionen. I
motionen pekar Vänsterpartiet vidare på flera frågor
som kan ha betydelse för start och utveckling av
företag. Utskottet, som i likhet med motionärerna
anser att de aktuella insatserna har näringspolitisk
betydelse, konstaterar att en utredare för
närvarande har regeringens uppdrag att kartlägga
särskilda hinder för personer med utländsk bakgrund
att starta och utveckla egna företag (dir. 1998:1).
Med hänsyn till att flera av de frågor som behandlas
i motionen väntas bli belysta av utredaren, anser
utskottet att utredningsarbetet bör avvaktas. Andra
insatser kommer att behandlas i anslutning till
beredningen av budgetpropositionen för 1999. Det
gäller exempelvis stöd till kooperativ utveckling.
Utskottet vill i detta sammanhang peka på att
Arbetsmarknadsverket enligt regleringsbrevet för år
1998 skall redovisa till regeringen vilka åtgärder
som vidtagits för att i ökad utsträckning erbjuda
invandrare individuell vägledning och utbildning i
nyföretagande.
Med hänvisning till vad som här har anförts anser
arbetsmarknadsutskottet att motionerna A1 yrkandena
8, 9 och 11 (v), Bo507 yrkande 16 (c) och
1997/98:A64 yrkandena 4 och 11 (fp) bör avslås av
riksdagen i den mån de inte kan anses tillgodosedda
med vad utskottet anfört.
3.3 Högskolan i storstadsregionerna
Propositionen
Högskolan bör fr.o.m. höstterminen år 2000 tillföras
5 000 nya permanenta platser. Dessa platser samt en
del av de tidigare beslutade 15 000 platser som
tillkommer år 2000 kommer att tillfalla universitet
och högskolor i storstadsregionerna.
Universitet och högskolor skall samverka med det
omgivande samhället. De skall särskilt främja
rekryteringen i regioner där utbildningsnivån hos
befolkningen är låg och bland grupper med svag
studietradition.
Motioner
Som framgått av avsnitt 2.1 avvisar Moderaterna i
motion A216 regeringens förslag om inriktning av
storstadspolitiken och förespråkar i stället
generella åtgärder på en rad områden. Den högre
utbildningen är enligt partiet underdimensionerad i
storstadsregionerna. Det kan få regionalpolitiska
effekter om behovet av universitets- och
högskoleplatser i storstadsregionerna eftersätts.
Som också framgått av avsnitt 2.1 förordar
Kristdemokraterna i motion 1997/98:A66 i stora delar
mer generella insatser än vad som redovisas i
propositionen. Partiets uppfattning är att, bortsett
från den högre utbildningen, de delmål som
regeringen formulerar i propositionen i första hand
bör förverkligas genom beslut på regional och lokal
nivå.
Vänsterpartiet är i motion A1 yrkande 10 positivt
till satsningen på högskolor i storstadsregionerna.
Partiet poängterar samtidigt att segregationen
endast kan brytas om hela utbildningskedjan från
förskolan och vidare upp i åldrarna blir tillgänglig
och har tillräckligt god kvalitet.
Centerpartiet konstaterar i kommittémotion Bo507
yrkande 18 att utbildning och forskning på
Södertörns högskola och högskolan i Malmö bör
vidareutvecklas. Målsättningen måste vara att öka
rekryteringen av studenter från studieovana miljöer.
Folkpartiet är i kommittémotion 1997/98:A64 yrkande
12 positivt till att fler platser i den högre
utbildningen tillkommer i storstäderna. Även en
betydande del av den redan beslutade expansionen bör
komma storstäderna till del.
Utskottets ställningstagande
I propositionen påpekas att de samlade resurserna
för högre utbildning och forskning vid universitet
och högskolor i storstadsregionerna är betydande.
Två nya högskolor, Södertörns högskola och Malmö
högskola, har etablerats i storstadsregionerna. För
åren 1997-2000 har riksdagen beslutat att tillföra
högskolan 60 000 permanenta nya platser. Hittills
har 45 000 platser fördelats för åren 1997-1999, och
av dessa har 10 500 tillfallit universitet och
högskolor i storstadsregionerna. Fördelningen av de
nya platserna i högskolan år 2000 behandlas av
riksdagen senare i höst i samband med beredningen av
budgetpropositionen för 1999.
De högskoleförberedande utbildningar, s.k.
akademiskt startår, som anordnas vid ett antal
högskolor redovisas i propositionen. Syftet med
utbildningarna är bl.a. att motverka den sociala
snedrekryteringen till högskolan, att uppmuntra
studiebegåvade ungdomar med bakgrund i studieovana
miljöer samt personer med bristfälliga kunskaper i
svenska språket att söka sig till högskolestudier.
Akademiskt startår erbjuds bl.a. vid Södertörns
högskola och Malmö högskola.
Utskottet instämmer i regeringens bedömning att det
bör vara möjligt för fler universitet och högskolor,
särskilt i storstadsregionerna, att erbjuda någon
form av högskoleförberedande utbildning. Det är
också angeläget, som motionärerna påpekar, att
säkerställa att hela utbildningskedjan blir
tillgänglig och har tillräcklig kvalitet för de
grupper som i dag missgynnas. Ett led i denna
strävan är redovisningen i propositionen att medel
bör anvisas för att underlätta för kommunen att
erbjuda förskola från tre års ålder till barn i
storstädernas utsatta bostadsområden och för
särskilda insatser för språkutveckling i skolan.
Syftet är att förbättra barns
integrationsmöjligheter i samhället och att
stimulera invandrarelevers språkutveckling i
svenska.
Utskottet anser mot den redovisade bakgrunden att
något tillkännagivande med anledning av motionerna
inte är påkallat. Utskottet avstyrker motionerna A1
yrkande 10 (v), Bo507 yrkande 18 (c) och 1997/98:A64
yrkande 12 (fp).
4 Lokala utvecklingsavtal för storstädernas
utsatta stadsdelar
Propositionen
För att nå det andra övergripande målet för
storstadspolitiken (se s. 12 i betänkandet) krävs
långsiktiga och samordnade insatser för att stärka
medborgarna i de socialt utsatta bostadsområdena och
för att tillvarata den kraft och kompetens som dessa
besitter.
De statliga insatserna i de utsatta bostadsområdena
har under den senaste 20-årsperioden ofta
kännetecknats av kortsiktiga projekt med många
gånger bristfällig uppföljning. Internationella
erfarenheter visar att segregationen endast kan
motverkas med långsiktiga insatser som bygger på en
helhetssyn på områdets utveckling. Regeringen anser
därför att de statliga och kommunala
storstadspolitiska insatserna bör samlas inom ramen
för lokala utvecklingsavtal för de mest utsatta
stadsdelarna. De lokala utvecklingsavtalen bör ses
som komplement till de regionala tillväxtavtalen
(för en kortfattad beskrivning av regionala
tillväxtavtal, se avsnitt 3.1).
De lokala utvecklingsavtalen bör innehålla lokalt
framtagna mål, en åtgärdsplan, en reglering av de
statliga och kommunala åtagandena i respektive
område samt en plan för uppföljning och utvärdering.
Av planen bör det framgå hur kostnaderna för
överenskomna åtgärder skall finansieras. För att öka
möjligheterna till samverkan bör 200 miljoner kronor
för otraditionella insatser inom
arbetsmarknadspolitiken under år 1999 kunna
disponeras för användning inom ramen för lokala
utvecklingsavtal. Avtalen bör träffas mellan staten
och den eller de berörda kommunerna.
Storstadsdelegationen (se avsnitt 2.2) bör företräda
staten och bereda regeringens beslut om godkännande
av utvecklingsavtal.
Som redovisats tidigare anger propositionen förslag
till mål för den nationella storstadspolitiken. Det
bör enligt regeringen ankomma på parterna i de
lokala utvecklingsavtalen att omsätta dessa
nationella mål till gemensamma mål för det lokala
utvecklingsarbetet. Detta bör ske i en nära dialog
med dels invånarna i de berörda stads- eller
kommundelarna samt frivilligorganisationer, dels med
andra lokala aktörer, t.ex. försäkringskassan,
sjukvården, arbetsförmedlingen och närpolisen.
Propositionen betonar vikten av att alla berörda
lokala aktörer ställer sig bakom de gemensamma målen
så att de blir styrande för respektive aktörs
insatser i stadsdelen.
Enligt propositionen bör de lokala målen i första
hand syfta till att förbättra sysselsättning och
arbetskraftsdeltagande inom de utsatta stadsdelarna.
Det slutliga avgörandet när det gäller vilka stads-
eller kommundelar som skall omfattas bör ske i de
lokala utvecklingsavtalen. Därvid bör
Storstadskommitténs urval av de allra mest utsatta
stadsdelarna tjäna som utgångspunkt.
En utgångspunkt för överläggningarna om lokala
utvecklingsavtal bör vara områden som innefattas i
de nationella målen för storstadspolitiken, dvs.
- beroende av socialbidrag
-
- det svenska språkets ställning
-
- skolresultat och utbildningsnivåer
-
- hälsoläget
-
- trivsel och trygghet i bostadsområdet
-
- tillgång till offentlig och kommersiell service
-
- tillgång till kultur- och fritidsverksamheter
-
- demokratisk delaktighet
-
- god livsmiljö
-
Jämställdhetsperspektivet skall beaktas på samtliga
delområden.
Varje år bör en avstämning av måluppfyllelse,
åtgärder och ekonomi göras i samverkan mellan
Storstadsdelegationen och de berörda kommunerna.
Regeringen anser att medel bör avsättas under tre
år för stöd till de lokala utvecklingsavtalen. För
att möjliggöra långsiktigt arbete kan det dock
enligt propositionen vara rimligt att sluta avtal
för en längre period trots att statens åtagande
endast omfattar ett inledande skede i och med att
staten bidrar med medel under de tre första åren. En
mindre del av medlen kan gå till bostadsområden
utanför storstäderna.
Före treårsperiodens slut bör en samlad avstämning
och utvärdering göras. Därefter får enligt
propositionen ställning tas till formerna för det
fortsatta arbetet med storstadsfrågor och en
eventuell fortsättning av utvecklingsarbetet.
Regeringen anser dock att avtalen bör ses som en
bestående förändring av samarbetsformerna mellan
stat och kommun och inte som ett tillfälligt
program.
Den kommunala motprestationen skall vara minst lika
stor som det statliga stöd som utgår till lokalt
utvecklingsarbete. Den eller de berörda kommunerna
bör vara ansvariga för genomförandet av de lokala
utvecklingsavtalen.
Som framgått ovan förordar propositionen att medlen
fördelas av Storstadsdelegationen efter beslut av
regeringen inom ramen för arbetet med lokala
utvecklingsavtal. De statliga myndigheterna på lokal
nivå skall verka för de effektmål och den
åtgärdsplan som tagits fram för respektive område
och som ingår i utvecklingsavtalet.
Motioner
Som framgått av avsnitt 2.1 avvisar Moderaterna i
motion A216 regeringens förslag om inriktning av
storstadspolitiken och förespråkar i stället
generella åtgärder på en rad områden.
Som också framgått av avsnitt 2.1 ställer sig
Kristdemokraterna i motion 1997/98:A66 kritiska till
propositionens förslag om inriktning av
storstadspolitiken och förordar andra och mer
generella insatser.
Vänsterpartiet förordar i sin partimotion A1 yrkande
12 långsiktiga och kraftfulla insatser i de utsatta
bostadsområdena. Regeringen bör under våren 1999
återkomma till riksdagen med förslag om åtgärder och
finansiering. Partiet är tveksamt när det gäller
kraven på finansiell motprestation från kommunernas
sida. Vänsterpartiet anser att dessa krav bör vara
flexibla.
Folkpartiet är i motion Sf634 yrkande 13 negativt
till förslaget om lokala utvecklingsavtal. Avtalen
bör ersättas med en möjlighet för alla kommuner och
stadsdelar att efter ansökan få dispens från
regelverk. Enligt Folkpartiet behövs inte mer av
nationella exempel utan i stället lokala
möjligheter. I kommittémotion 1997/98:A64 yrkande 13
förordar Folkpartiet generella medel i stället för
projektmedel och åtgärder för fler jobb genom
företag. De medel som skall utgå enligt
propositionen är till stor del avsedda för speciella
ändamål. Endast 90 miljoner kronor är tillgängliga
för lokalt inflytande och av dessa skall en
betydande del gå till andra kommuner än
storstadskommunerna.
Enligt Gunnar Hökmark (m) i motion N329 yrkandena 6
och 7 är en av den sociala politikens viktigaste
uppgifter att bryta en politiskt betingad social
segregation för att därigenom uppnå ett samhälle med
social rörlighet. Det finns två skäl att överväga
införandet av frizoner som ett led i åtgärder mot
social segregation. För det första präglas hela
samhället av höga skatter samt för litet utrymme för
företagande och för den enskildes valfrihet. För det
andra har den sociala utvecklingen varit så negativ
i vissa bostadsområden och kommundelar att det är
befogat att pröva särskilda åtgärder.
Det är viktigt att frizoner inte bara avser
invandrarområden. Frizonsfrågan handlar om hur man
kan skapa ökad social rörlighet genom avreglering,
ökad valfrihet när det gäller välfärd, social
skattepolitik och reformer som underlättar för
företagande. Regeringen bör överväga hur frizoner
skall utformas.
Barbro Johansson m.fl. (mp) utgår i motion
1997/98:A65 yrkande 3 från att utvecklingsavtal kan
vara början på en ny och friare användning av
gemensamma resurser. Motionärerna anser att all
samverkan av denna karaktär är av godo och
ifrågasätter varför den endast skall bedrivas i
utsatta områden.
Utskottets ställningstagande
Arbete är centralt utifrån både sociala och
ekonomiska perspektiv. Arbetsmarknadsutskottet vill
starkt instämma i propositionens uppfattning om att
målen för det lokala utvecklingsarbetet i första
hand skall syfta till att förbättra sysselsättning
och arbetskraftsdeltagande inom de utsatta
stadsdelarna.
I Vänsterpartiets motion A1 förordas långsiktiga
och kraftfulla insatser i utsatta bostadsområden.
Det är enligt utskottets uppfattning behovet av
insatser av denna karaktär som varit vägledande vid
utformningen av den nu föreslagna
storstadspolitiken. I propositionen sägs att det för
att nå långsiktighet kan vara rimligt att avtalen
sluts för en längre period än tre år trots att
staten endast bidrar med medel under de första tre
åren. Som framgått tidigare anser regeringen att
avtalen bör ses som en bestående förändring av
samarbetsformerna mellan stat och kommun och inte
som ett tillfälligt program.
När det gäller de lokala åtgärdsplaner som skall
tas fram inom ramen för de lokala utvecklingsavtalen
betonar propositionen att planerna skall vara
långsiktiga och syfta till att bättre utnyttja de
befintliga personella och ekonomiska resurserna i
området. Även om planens genomförande inledningsvis
kräver ett visst resurstillskott måste den, betonar
propositionen, långsiktigt utgå från de reguljära
insatser som staten, landstingen och kommunerna
redan disponerar i det aktuella området.
Arbetsmarknadsutskottet vill understryka vikten av
att de lokala utvecklingsavtalen ses som komplement
till och vid behov också samordnas med insatser inom
ramen för de regionala tillväxtavtalen. Att
förbättra sysselsättning och arbetskraftsdeltagande
är ett grundläggande syfte med båda avtalsformerna.
Likaså har utskottet ovan betonat vikten av
kontakter och erfarenhetsutbyte mellan
Storstadsdelegationen och tvärdelegationen.
Arbetsmarknadsutskottet behandlade våren 1998
förslaget om regionala tillväxtavtal i betänkande
1997/98:AU11 Regional tillväxt - för arbete och
välfärd. Regionala tillväxtavtal kan som framgått
ovan ses som en viktig komponent i den regionala
näringspolitiken. De lokala utvecklingsavtalen
syftar i likhet med de regionala tillväxtavtalen
till att åstadkomma bättre samverkan och helhetssyn
mellan de organ som arbetar med bl.a.
sysselsättningsfrämjande åtgärder på olika nivåer.
Via de regionala tillväxtavtalen skall
näringslivsfrämjande åtgärder inom olika
politikområden samordnas och utvecklas.
Utgångspunkterna skall vara de nationella målen för
olika politikområden, exempelvis sysselsättnings-
och arbetsmarknadspolitik, näringspolitik,
utbildningspolitik etc.
På motsvarande sätt syftar båda avtalsformerna till
fokusering och prioritering av insatserna. Ett avtal
bygger på att gemensamma prioriteringar formuleras.
Dessa skall bygga på noggranna lokala (regionala)
analyser av förutsättningarna. Avtalen skall vidare
ha en tydlig inriktning på långsiktighet. De lokala
utvecklingsavtalen omfattar tre år eller mer. De
regionala tillväxtavtalen är treåriga. Processen är
enligt Näringsdepartementets informationsmaterial om
de sistnämnda avtalen framåtblickande och innebär
att arbetsmetoden successivt utvecklas.
I samband med behandlingen av förslaget om
regionala tillväxtavtal betonade utskottet att
själva processen när avtalet utarbetas kan ha stor
betydelse för den regionala tillväxten. Den kan leda
till att nya kontaktytor växer fram samt stimulera
nyföretagande och tillkomsten av nya
arbetstillfällen. Det finns i detta sammanhang
anledning att påpeka att den fas då lokala
utvecklingsavtal utarbetas på motsvarande sätt kan
stimulera bättre samarbete mellan olika involverade
aktörer och därigenom bidra till måluppfyllelse när
det gäller storstadspolitiken.
När det gäller krav på finansiell motprestation
från kommunernas sida som tas upp i motion A1 anser
utskottet att det är fullt rimligt att, som
propositionen anger, staten ställer upp krav på
betydande motprestationer från kommunernas sida för
att de skall få del av det statliga stödet. Avsikten
är ju att de lokala utvecklingsavtalen skall
stimulera en långsiktig utvecklingsprocess. Med
tanke på att staten endast avser att bidra med medel
under de tre första åren är det, om insatserna skall
kunna bli långsiktiga, angeläget att kommunerna
fördelar reguljära resurser till de utsatta
stadsdelarna. Utskottet gör mot denna bakgrund samma
bedömning som propositionen, nämligen att det
statliga stödet till det lokala utvecklingsarbetet
bör motsvaras av en minst likvärdig kommunal
motprestation. Det är dock inte lämpligt att i
förväg ange någon procentsats för hur stor grad av
egen finansiering som kommunerna måste bidra med.
Detta får avgöras i samband med att de lokala
utvecklingsavtalen utarbetas.
Som utskottet redovisat ovan utarbetas för
närvarande regionala tillväxtavtal i samverkan
mellan en rad olika organ. Detta sker över hela
landet. I detta arbete finns det enligt utskottets
synsätt möjligheter att tillgodose de önskemål som
framförs i motion 1997/98:A65 (mp).
Med anledning av Folkpartiets krav i motion Sf634
på att alla kommuner skall kunna ansöka om att få
dispens från regelverk finns det anledning att
erinra om vad utskottet anfört i avsnitt 2.2 om att
Storstadsdelegationen skall ha möjlighet att föreslå
bl.a. regelförändringar. Utskottet ställer sig
oförstående till påståendet i motion 1997/98:A64
(fp) om att "endast 90 miljoner kronor är
tillgängliga för lokalt inflytande".
Arbetsmarknadsutskottet avstyrker motionerna A1
yrkande 12 (v), Sf634 yrkande 13 (fp), 1997/98:A64
yrkande 13 (fp), N329 yrkandena 6 och 7 (m) och
1997/98:A65 yrkande 3 (mp) i den mån de inte kan
anses tillgodosedda med vad utskottet anfört.
5 Arbetslinjen i storstaden
5.1 Utvecklingsprogram för arbetslösa och
mångfaldsfrågor
Propositionen
Mångfalden i samhället bör återspeglas i samhällets
institutioner. Detta är i grunden en demokratifråga.
En grundläggande tanke i integrationspolitiken är
att kvinnor och män med olika etnisk bakgrund behövs
i såväl näringsliv som offentlig förvaltning i syfte
att höja kvaliteten i verksamheten och stärka det
svenska näringslivets konkurrenskraft.
Statsförvaltningen och den offentliga sektorn måste
gå i bräschen för en sådan utveckling. Om den
offentliga sektorn skall avspegla den arbetsföra
befolkningens etniska sammansättning bör
målsättningen vara att fördubbla andelen utrikes
födda i statlig tjänst som i dag utgör sex procent
av de anställda.
Ett av de viktigaste målen för storstadspolitiken
är att höja sysselsättningsgraden i de utsatta
bostadsområden. Sysselsättningsgraden uppgår i
allmänhet endast till mellan 30 och 40 procent i de
utsatta bostadsområdena vilket är ungefär hälften av
riksgenomsnittet.
Bland de arbetslösa finns en grupp invandrare som
enligt arbetsförmedlingens bedömning har för dåliga
kunskaper i svenska för att stå till
arbetsmarknadens förfogande. Där finns också
relativt många långtidssjukskrivna personer som ofta
har en komplex problembild och som under långa
perioder har befunnit sig i en rundgång mellan olika
rehabiliteringsåtgärder. Vidare finns en relativt
stor grupp kvinnor som av kulturella och andra
orsaker inte har gått ut på arbetsmarknaden.
Personer som stängs ute från arbetsmarknaden under
långa perioder löper större hälsorisker än många
andra grupper, får sämre inkomstutveckling, förlorar
kompetens och riskerar därför att permanent slås ut
från arbetsmarknaden. Många av dem blir inlåsta i
arbetslöshet och bidragsberoende. Det behövs därför
särskilda insatser för de personer som inte
omedelbart kan komma i fråga för lediga arbeten,
eller som har särskilda svårigheter att få och
behålla ett arbete. De skall erbjudas åtgärder som
kan öka möjligheterna att komma in på den reguljära
arbetsmarknaden.
Propositionen drar slutsatsen att delaktigheten i
samhällslivet och förutsättningarna för ett gott liv
i ekonomiskt, socialt och kulturellt hänseende i
stor utsträckning hänger samman med deltagande i
arbetslivet och egen försörjning. Detta är avgörande
för den fortsatta samhällsutvecklingen.
Storstadspolitiken bör enligt propositionen bidra
till att minska socialbidragsberoendet. Beroendet av
försörjningsstöd är nära kopplat till utanförskap
från arbetsmarknaden.
Särskilt i storstadsregionernas utsatta stadsdelar
finns således ett stort behov av att koppla samman
passivt försörjningsstöd och aktiva insatser för att
främja social integration och framtida
förvärvsverksamhet. För att stärka de initiativ i
denna riktning som tagits på många håll anser
regeringen att kommuner som omfattas av lokala
utvecklingsavtal bör kunna sluta avtal med
länsarbetsnämnd och länets försäkringskassa om lokal
samverkan med utvecklingsprogram för arbetslösa i
utsatta stadsdelar. I propositionen sägs vidare att
det är mycket angeläget att knyta representanter
från näringslivet till denna verksamhet. Syftet med
den skall ju vara att öka möjligheterna till arbete
och då behövs företagskontakter.
Avtalen bör reglera samverkansformer, mål,
målgrupp, redovisning och uppföljning. De bör vidare
precisera vilka åtaganden som staten gör för de
statliga myndigheternas räkning, liksom vilka
åtaganden de berörda kommunerna samt
försäkringskassan gör. Genom avtalen skall det bli
möjligt att sammanlänka åtgärder inom de olika
områdena till ett för individen meningsfullt
utvecklingsprogram. Olika avtalslösningar skall
kunna väljas för olika områden beroende på
förutsättningar och behov. De åtgärder som vidtas
inom ramen för individuella utvecklingsprogram skall
i huvudsak finansieras genom ordinarie anslag hos de
olika samverkande myndigheterna. Utgångspunkten är
att de åtgärdsmedel som i dag satsas i den berörda
stadsdelen bör användas inom det lokala
utvecklingsprogrammet. Länsarbetsnämnden kan
delegera uppgiften att sluta avtal till den lokala
arbetsförmedlingsnämnden.
Motioner
Som framgått av avsnitt 2.1 avvisar Moderaterna i
motion A216 regeringens förslag om inriktning av
storstadspolitiken och förespråkar i stället
generella åtgärder på en rad områden. Reformer
behövs inom bl.a. arbetsmarknadspolitiken.
Arbetsmarknadslagarna behöver moderniseras och
arbetsmarknadspolitiken renodlas.
Som också framgått av avsnitt 2.1 ställer sig
Kristdemokraterna i motion 1997/98:A66 kritiska till
propositionens förslag om inriktning av
storstadspolitiken och förordar andra och mer
generella insatser.
Vänsterpartiet knyter i motion A1 yrkandena 7 och 14
an till proposition 1997/98:177 Ny lag om åtgärder
mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Motionen
uttrycker tillfredsställelse över att lagförslaget
lagts fram. Men, konstaterar Vänsterpartiet, lagar i
all ära, den allt överskuggande uppgiften måste vara
att ändra attityderna i vardagen. Tvärkulturell
kompetens behövs hos dem som anordnar utbildning och
svarar för rekrytering. Mentorskapsprogram bör kunna
erbjudas utbildade icke-europeiska ungdomar som
arbetsmarknadsåtgärd under begränsad tid.
Mångfaldsplaner skall upprättas på varje arbetsplats
för att främja blandning av åldrar och kulturer.
Sådana planer bör kombineras med Vänsterpartiets
tidigare förslag om avtalade praktikplatser där
företagen bär det finansiella ansvaret för sin
framtida rekrytering. Den offentliga sektorn måste
vara en förebild genom att rekrytera människor i de
utsatta stadsdelarna. Det är enligt motionen utmärkt
att regeringen lyfter fram frågan om en sammanhållen
strategi för att komma åt den höga arbetslösheten i
det utsatta stadsdelarna. Det är därvid av stor vikt
att besluten inte fattas över de berörda
individernas huvuden.
Utskottets ställningstagande
Arbetsmarknadsutskottet vill inledningsvis uttrycka
sin tillfredsställelse med att förslaget om
utvecklingsprogram för arbetslösa lagts fram. Som
framgått ovan skall det genom avtalen om lokal
samverkan med utvecklingsprogram för arbetslösa bli
möjligt att sammanlänka åtgärder inom olika aktörers
ansvarsområden till ett individuellt
utvecklingsprogram. Ett sådant program bör
exempelvis kunna innehålla en kombination av olika
åtgärder som svenskundervisning integrerat med
arbetsplatspraktik, arbetsträning,
arbetsmarknadsutbildning och anställningsstöd. Den
enskilde skall löpande prövas mot den reguljära
arbetsmarknaden. Utskottet instämmer i uppfattningen
i motion A1 (v) att det är av stor vikt att ett
individuellt utvecklingsprogram utarbetas i nära
dialog med den berörda individen. Utskottet vill i
detta sammanhang starkt betona vikten av att
utvecklingsprogram tas fram som kan underlätta för
invandrarkvinnor att få fotfäste på arbetsmarknaden.
Motion A1 tar också upp mångfaldsfrågor. I
proposition 1997/98:177 Ny lag om åtgärder mot
etnisk diskriminering i arbetslivet föreslås att
lagen skall innefatta en skyldighet för arbetsgivare
att vidta aktiva åtgärder för att främja etnisk
mångfald i arbetslivet. Skyldigheten omfattar
arbetsförhållanden och rekrytering. Ombudsmannen mot
etnisk diskriminering (DO) föreslås kunna göra en
framställan till Nämnden mot diskriminering med
begäran om att en arbetsgivare skall föreläggas vid
vite att vidta aktiva åtgärder. Avsikten är att
propositionen skall behandlas av
arbetsmarknadsutskottet våren 1999 varefter
riksdagen skall fatta beslut i frågan.
Regeringen har i oktober 1998 uppdragit åt DO att
utforma råd för målinriktat arbete för att främja
etnisk mångfald i arbetslivet. Uppdraget skall
redovisas till regeringen senast den 1 mars 1999.
I budgetpropositionens avsnitt om styrning av
statlig verksamhet redovisas åtgärder för etnisk och
kulturell mångfald i statsförvaltningen. Där anges
bl.a. att regeringen under det senaste året har
vidtagit en rad åtgärder med detta syfte. Bland
annat har en serie seminarier för generaldirektörer,
personalchefer och fackliga företrädare inom
statsförvaltningen genomförts för att uppmärksamma
mångfaldens demokratiska och samhällsekonomiska
fördelar och diskutera hur man kan arbeta med dessa
frågor hos myndigheterna. Avsikten är att fortsätta
med aktiviteter av detta slag under år 1999.
Budgetpropositionen anger vidare att utvecklingen av
den etniska mångfalden i statsförvaltningen kommer
att följas upp löpande under de närmaste åren. Bland
annat övervägs att begära redovisningar av vidtagna
åtgärder och deras resultat vad gäller
myndigheternas arbete för att främja etnisk
mångfald.
Arbetsmarknadsutskottet delar Vänsterpartiets
uppfattning i motion A1 att attityderna i vardagen
är av helt avgörande betydelse för möjligheterna
till integration i arbetsliv och samhällsliv.
Utskottet anser att frågor om mångfaldsplaner o.d.
bör övervägas i anslutning till behandlingen av
proposition 177. Med det anförda avstyrker utskottet
motion A1 yrkandena 7 och 14 (v).
5.2 Medborgarkontor
Propositionen
Det bör ingå i de lokala utvecklingsavtalen att
medborgarna i de utsatta stadsdelarna skall få
tillgång till gemensamma medborgarkontor med såväl
statliga som kommunala myndigheter.
Motion
Folkpartiet anser i kommittémotion 1997/98:A64
yrkande 15 att s.k. medborgarkontrakt bör införas i
storstadskommunerna. Medborgarkontraktet är ett sätt
för förtroendevalda och anställda i kommunen att
möta medborgarna. Kontraktet innebär dels att varje
medborgare skall veta vilka rättigheter och
skyldigheter man har inom välfärdspolitiken, dels
att man skall veta var man kan få frågor besvarade,
få saker uträttade och vart man skall vända sig för
att klaga. Folkpartiet ser vidare positivt på att
invånarna i utsatta förorter skall få tillgång till
medborgarkontor.
Utskottets ställningstagande
Utskottet ser positivt på att medborgarna i de
utsatta bostadsområdena skall erbjudas samlad
kommunal information men också enklare
ärendehantering inom ramen för medborgarkontor.
Också Folkpartiet är i motion 1997/98:A64 positivt
till detta. Genom inrättandet av medborgarkontor
blir det möjligt för statliga och kommunala
myndigheter att nå ut med samhällsinformation som är
anpassad till mottagarnas särskilda behov och
förutsättningar. Som propositionen framhåller bör
medborgarkontoren kunna fungera som kontaktpunkt och
spela en viktig roll för utvecklingen av den lokala
demokratin.
I motion 1997/98:A64 (fp) framförs som nämnts
förslag om att medborgarkontrakt bör införas.
Förslag med denna innebörd behandlades senast av
konstitutionsutskottet i betänkande 1997/98:KU21.
Utskottet anförde där att idén med
medborgarkontrakt, som utvecklats i Storbritannien
under benämningen Citizen´s Charter, inte vunnit
insteg i Sverige. En anledning till detta kan enligt
konstitutionsutskottet vara att Sverige i jämförelse
med Storbritannien har en mer utvecklad lokal
självstyrelse. Därav följer uppfattningen att
ansvaret för dålig eller utebliven service främst
bör utkrävas på politisk väg. Under senare år har
inom sjukvården utvecklats olika s.k. vårdgarantier,
dvs. rätt till viss service inom en viss tid, vilka
enligt konstitutionsutskottet har vissa likheter med
Citizen´s Charter-systemet. Senare års
kommunallagstiftning har också öppnat nya
möjligheter till direkt medborgar- och klient-
inflytande på driften av t.ex. daghem, skolor och
vårdinrättningar. Andra reformer, t.ex. inrättandet
av kommun- och stadsdelsnämnder, är ägnade att
minska avståndet mellan kommunmedlemmarna och de
styrande respektive dem som tillhandahåller kommunal
service av olika slag. Konstitutionsutskottet avslog
mot denna bakgrund motionsförslag om
medborgarkontrakt. Arbetsmarknadsutskottet som
instämmer i konstitutionsutskottets
ställningstagande avstyrker motion 1997/98:A64
yrkande15 (fp).
5.3 Översyn av socialbidrag
Propositionen
Frågan om socialtjänstens finansiering kommer att
utredas av den särskilde utredare som har fått i
uppdrag att se över vissa frågor som gäller
socialtjänstlagen (1980:620) och socialtjänstens
uppgifter (dir. 1997:109) bl.a. mot bakgrund av att
socialbidraget för vissa grupper har kommit att
fungera som ett permanent försörjningsstöd.
Motioner
Vänsterpartiet anser i motion A1 yrkandena 15 och 16
att kostnaden för socialbidragen på sikt bör delas
mellan staten och kommunerna. Förändringen skall
vara kostnadsneutral. Många äldre invandrare som
beviljats uppehållstillstånd av humanitära skäl
uppbär inte folkpension utan lever på socialbidrag.
En lösning på detta kan vara att folkpension införs
för den aktuella gruppen.
Folkpartiet uttrycker i motion 1997/98:A64 yrkandena
16 och 17 uppfattningen att finansieringen av
socialbidragen borde delas lika mellan stat och
kommun. Med en sådan gemensam finansiering skulle
inte någon part tjäna på att försöka skjuta över
kostnaderna till andra system. Skatter, bidrag och
avgifter är i dag utformade så att det för många
människor uppstår alltför stora tröskeleffekter när
de vill ta sig in på arbetsmarknaden. Detta gäller
framför allt socialbidragen. Skatte- och
bidragssystemen måste utformas så att marginal- och
tröskeleffekterna minskar.
Utskottets ställningstagande
I motionerna A1 (v) och 1997/98:A64 (fp) lämnas
förslag om fördelning av kostnader respektive
finansiering av socialbidragen. Som framgår av
propositionen pågår en översyn av vissa frågor
rörande socialtjänstlagen och socialtjänstens
uppgifter (dir. 1997:109). Eventuella behov av att
förändra principerna för socialtjänstens
finansiering skall enligt direktiven analyseras
utifrån behovet av att få till stånd mer långsiktig
stabilitet i resurserna på socialtjänstens alla
omsorgsområden. Utredaren skall överväga hur en
balans kan uppnås mellan den ambitionsnivå som
socialtjänstlagen anger och kommunsektorns
ekonomiska resurser. Utredningsarbetet skall vara
avslutat senast den 31 mars 1999.
När det gäller marginal- och tröskeleffekter vill
utskottet hänvisa till det utredningsarbete som för
närvarande pågår i en arbetsgrupp i
regeringskansliet som har till uppgift att belysa
frågan om indexering av dagpenningnivåerna i
arbetslöshetsförsäkringen, m.m. (dnr. A97/1987/A).
Arbetsgruppen skall bl.a. redovisa alla de andra
bidrag vars nivåer för närvarande är kopplade till
nivåerna i arbetslöshetsersättningarna.
Arbetsgruppen skall pröva om dessa kopplingar bör
finnas kvar eller om bidragsnivåerna bör bestämmas
helt oberoende av arbetslöshetsersättningarna. I
årets finansplan (prop. 1998/99:1) sägs vidare att
marginaleffekterna bör minskas för den som går från
arbetslöshet till arbete. Arbetsmarknadspolitikens
omställning från höga volymer i åtgärder till en
tillväxtfrämjande inriktning måste ytterligare
påskyndas, enligt finansplanen.
Med hänvisning till vad som anförts avstyrker
utskottet motionerna A1 yrkandena 15 och 16 (v) och
1997/98:A64 yrkandena 16 och 17 (fp).
6 Uppväxtvillkor och utbildning
6.1 Deltidsförskola och skola
Propositionen
Inom ramen för de lokala utvecklingsavtalen bör 150
miljoner kronor per år fördelas under perioden
1999-2001 för att underlätta för kommunen att
erbjuda förskola från tre års ålder till barn i
storstädernas utsatta bostadsområden. Syftet är att
förbättra barns integrationsmöjligheter i samhället.
Förskolans omfattning och inriktning fastställs i de
lokala utvecklingsavtalen.
För vart och ett av åren 1999, 2000 och 2001 bör 50
miljoner kronor anvisas för särskilda insatser för
språkutveckling i utsatta storstadsområden. Medlen
skall fördelas i de lokala utvecklingsavtal som
skall tecknas med storstadskommunerna.
Motioner
Som framgått av avsnitt 2.1 avvisar Moderaterna i
motion A216 regeringens förslag om inriktning av
storstadspolitiken och förespråkar i stället
generella åtgärder på en rad områden. I
storstädernas s.k. problemområden är en bra
skolutbildning enligt Moderaterna den enskilt mest
väsentliga insatsen för att undvika att en tredje
generation arbetslösa växer upp. Ett fritt val av
skola är enligt Moderaterna en förutsättning för
social rörlighet och integration. Med det fria
skolvalet stimuleras mångfald i utbildningen och
höjd kvalitet. Genom att införa en nationell
skolpeng garanteras valfriheten för alla elever och
föräldrar oavsett i vilken kommun eller i vilket
bostadsområde de bor. Moderaterna betonar också det
fria skolvalet på gymnasienivå.
Som också framgått av avsnitt 2.1 ställer sig
Kristdemokraterna i motion 1997/98:A66 kritiska till
propositionens förslag om inriktning av
storstadspolitiken och förordar andra och mer
generella insatser.
Vänsterpartiet ser i motion A1 yrkande 17 positivt
på regeringens förslag om förskola från tre års
ålder för barn i storstädernas utsatta områden.
Partiet anser dock att man måste lösa frågan om
möjligheter för barn till arbetslösa att få delta i
förskolan.
Centerpartiet betonar i motion Bo507 yrkande 17 att
det måste läggas stor vikt vid att höja
utbildningsnivån och förbättra svenskundervisningen
i invandrartäta områden. De s.k. språkförskolorna
bör vidareutvecklas och få ytterligare resurser. De
medel som avsatts bör i första hand gå till
samverkansprojekt mellan ideella organisationer och
kommuner för att stimulera framväxten av alternativa
förskolor och daghem, exempelvis föräldradrivna
kooperativ.
Folkpartiet poängterar i kommittémotion 1997/98:A64
yrkandena 18, 21 och 22 att friskolor och rätten att
fritt välja såväl skola som förskola är självklara
sätt att ge individen makt och inflytande över sin
vardag. Alla barn måste erbjudas allmän förskola,
inte bara de som bor i socialt utsatta stadsdelar.
De lärare som väljer att fortsätta arbeta i socialt
utsatta områden bör premieras av kommunerna.
Särskilda satsningar på profilering och kvalitet
borde göras i grund- och gymnasieskolor i utsatta
bostadsområden efter amerikansk förebild med s.k.
magnetskolor. Språkets ställning måste stärkas i
skolan. Hemspråket bör göras till tillval i skolan
och invandrarorganisationerna borde engageras i
hemspråksundervisningen.
Utskottets ställningstagande
Utskottet är positivt till att medel anvisas för att
underlätta för kommunen att erbjuda förskola från
tre års ålder till barn i storstädernas utsatta
bostadsområden och för särskilda insatser för
språkutveckling i skolan. Det är angeläget att barn
i storstädernas utsatta områden får tillgång till
förskolans pedagogiska verksamhet och stöd i sin
språkutveckling.
Frågan om rätten till barnomsorg för barn till
arbetslösa föräldrar har behandlats av
utbildningsutskottet i betänkande 1997/98:UbU5.
Utskottet konstaterade där att ett av huvudskälen
till att bestämmelserna om barnomsorgen förts över
från socialtjänstlagen till skollagen var behovet av
att stärka förskolans pedagogiska roll för att ge en
god grund för det fortsatta lärandet. Utskottet
betonade att barnomsorgen fyller såväl föräldrars
som barns behov och fann det oroande att rätten till
barnomsorg urholkats när det gäller t.ex. barn till
arbetslösa. Utskottet var inte berett att förorda en
ändring av gällande bestämmelser, men utgick från
att kommunerna tar sitt ansvar och att Skolverket
noga följer utvecklingen.
Regeringen har i budgetpropositionen för 1999
hänvisat till sin inställning i proposition
1997/98:93 vilken låg till grund för införandet av
en läroplan för grundskolan. Regeringen såg med oro
på att barn till arbetslösa utestängs från förskolan
och såg också allvarligt på att vissa grupper av
barn, för vilka förskolan skulle kunna vara ett
stort stöd, riskerar att inte alls få del av den.
Regeringen framförde att förskolan borde kunna
erbjudas alla barn, men att det för att bibehålla en
god kvalitet krävdes ökade resurser att införa en
allmän förskola.
I ovan nämnda betänkande från utbildningsutskottet
behandlades också förskoleverksamhet i enskild regi.
Det framhölls i betänkandet att enskild barnomsorg
kan berika barnomsorgen och bidra till en positiv
utveckling. Utskottet fann emellertid ingen
anledning att ändra de nuvarande reglerna som
innebär att kommunerna efter egen bedömning kan
lämna bidrag till enskild verksamhet inom
barnomsorgsområdet. Arbetsmarknadsutskottet delar
den uppfattning som utbildningsutskottet gav uttryck
för.
Utskottet avstyrker mot denna bakgrund motionerna
A1 yrkande 17 (v), Bo507 yrkande 17 (c) samt
1997/98:A64 yrkandena 18-22 (fp).
6.2 Vuxenutbildning
Propositionen
För vart och ett av åren 1999, 2000 och 2001 bör 20
miljoner kronor fördelas för särskilda insatser för
arbetslösa invandrare och sfi-studerande (svenska
för invandrare). Medlen bör främst användas till
extra personalresurser i kommunerna i samband med
anskaffning av praktikplatser. Medlen bör i huvudsak
användas inom ramen för utvecklingsavtalen men även
andra kommuner kan komma att tilldelas medel. När
medlen fördelas bör man beakta andelen arbetslösa
invandrare inom kommunen.
Regeringen avser att tillsätta en arbetsgrupp
bestående av representanter för Utbildnings-,
Arbetsmarknads- och Inrikesdepartementen för att
följa utvecklingen för invandrare i Kunskapslyftet.
För att stimulera rekrytering av lågutbildade vuxna
i storstäderna till Kunskapslyftet bör 5 miljoner
kronor avsättas år 1999. Regeringen avser att
tillsätta en arbetsgrupp med representanter från
berörda kommuner för att driva utvecklingsarbetet.
Det nationella centrumet för svenska som andraspråk
och sfi vid Lärarhögskolan i Stockholm har fått i
uppdrag att i samverkan med Svenska Kommunförbundet
utveckla IT-baserade läromedel för svenska som
andraspråk och för sfi. För budgetåret 1999 bör 1,5
miljoner kronor avsättas för ändamålet.
Motion
Folkpartiet anser i kommittémotion 1997/98:A64
yrkande 25 att det är angeläget att kvaliteten i
Kunskapslyftet garanteras så att deltagarna lättare
får arbete.
Utskottets ställningstagande
Utskottet ser positivt på att ytterligare medel
tillförs för att stimulera rekryteringen av
lågutbildade vuxna i storstäderna till
Kunskapslyftet. Likaså ser utskottet positivt på att
en arbetsgrupp tillsätts för att följa utvecklingen
för invandrare i Kunskapslyftet.
Kunskapslyftskommittén (dir. 1996:71) har ett
uppdrag att följa utformningen av Kunskapslyftet och
har också ansvar för att fristående nationella
utvärderingar genomförs. Kommittén skall göra årliga
avrapporteringar för att möjliggöra en successiv
reformering av vuxenutbildningen. Regeringen
konstaterar i budgetpropositionen för 1999 att
redovisningen av genomförda utbildningar visar att
omfattande insatser har gjorts för att bredda och
förnya utbildningsutbudet, öka satsningen på
yrkesutbildningar samt för att utveckla samarbetet
med företag och arbetsförmedlingar. Regeringen avser
att under våren 1999 i en utvecklingsplan presentera
riktlinjer för den fortsatta reformeringen av
Kunskapslyftet.
Utskottet anser att kvalitetsfrågorna inom
Kunskapslyftet är tillräckligt uppmärksammade och
avstyrker motion 1997/98:A64 yrkande 25 (fp).
6.3 Kultur-, idrotts- och fritidsverksamhet
Propositionen
I syfte att förbättra barns och ungdomars
uppväxtvillkor i de utsatta stadsdelarna och
stimulera deras utveckling avsätts 10 miljoner
kronor till idrotts- och fritidsverksamhet och 10
miljoner kronor till kulturverksamhet under åren
1999-2001. Fördelningen av medel skall ske i de
lokala utvecklingsavtalen.
Motioner
Vänsterpartiet påminner i motion A1 yrkande 18 om
att ett världskulturmuseum skall uppföras i Göteborg
och menar att det är av stor vikt att mångkulturella
mötesplatser etableras i övriga storstadsregioner
och andra städer med många etniska grupper.
Centerpartiet poängterar i kommittémotion Bo507
yrkandena 20 och 21 betydelsen av mötesplatser. Den
kulturinstitution som de flesta möter, biblioteken,
måste finnas kvar även i förorts- och
bostadsområdena. Även de ideellt drivna
samlingslokalerna har stor betydelse som
mötesplatser. Staten måste slå vakt om dessa och
medborgarna bör ytterligare stimuleras till att
själva ta över och driva samlingslokaler.
Utskottets ställningstagande
Utskottet instämmer i vikten av att mångkulturella
mötesplatser etableras i storstadsregioner och andra
städer med många etniska grupper. I propositionen
ges exempel på insatser som gjorts inom
kulturområdet för att stärka utvecklingen i hela
landet. En kommitté har tillsatts under år 1998 med
uppgift att bedriva en initiativtagande och
samordnande försöksverksamhet, benämnd Forum för
världskultur (dir. 1998:14). Syftet är att främja
den konstnärliga och kulturella mångfalden i Sverige
genom att ge plats för kulturyttringar från länder
och miljöer, vilkas kultur vanligen inte görs
tillgänglig genom etablerade kommersiella eller
institutionella kanaler.
Även bibliotek och samlingslokaler är viktiga
mötesplatser, framför allt i utsatta bostadsområden.
Ansvaret för dessa frågor ligger dock i första hand
på kommunerna och kan bäst tillgodoses med beaktande
av de behov och förutsättningar som finns i
lokalsamhället.
Utskottet avstyrker mot denna bakgrund motionerna
A1 yrkande 18 (v) samt Bo 507 yrkandena 20 och 21
(c).
7 Regional planering, boende och folkhälsa
Propositionen
Två av de mål som regeringen har formulerat för
storstadspolitiken (se betänkandets avsnitt 2.1)
avser boendemiljön och folkhälsan i de utsatta
storstadsområdena:
- alla stadsdelar i storstäderna skall uppfattas som
attraktiva och trygga av sina invånare och utgöra
goda och hälsosamma livsmiljöer
-
- folkhälsan, både i form av ohälsotal och
självupplevd hälsa, skall förbättras
-
Enligt propositionen måste insatser för att nå
dessa mål framför allt beslutas lokalt i samverkan
mellan de boende och mellan de olika kommunala och
statliga myndigheter som verkar i området. Därför
bör de lokala utvecklingsavtalen innehålla lokalt
framtagna, konkreta effektmål under dessa båda
rubriker/mål. De lokala åtgärdsplanerna skall
därefter utformas för att målen skall kunna nås.
Bostadsförvaltningen i de utsatta stadsdelarna bör
enligt regeringen kunna utvecklas genom en
decentralisering av de kommunala bostadsföretagens
förvaltningsorganisation och ett utökat
brukarinflytande.
Enligt propositionen finns betydande behov av
investeringar i såväl yttre miljö som i byggnaderna
i de utsatta bostadsområdena. Ansvaret för att de
nödvändiga investeringarna kommer till stånd ligger
på kommunerna och fastighetsägarna. Investeringarna
bör planeras och genomföras i nära samråd med de
boende.
Storstadsområdenas kulturmiljövärden bör
säkerställas genom särskilda insatser. Storstädernas
arkitektoniska kvaliteter och det offentliga rummets
utformning bör lyftas fram i en särskild kampanj som
avslutas med ett arkitekturår 2001. För kampanjens
uppläggning ansvarar Arkitekturmuseet i samråd med
Storstadsdelegationen och Boverket. Under en
treårsperiod 1999-2001 bör dels
Riksantikvarieämbetets anslag för kulturmiljövård
förstärkas med 8 miljoner kronor per år, dels
Arkitekturmuseet tillföras 2 miljoner kronor per år.
När det gäller folkhälsan anser regeringen att en
av de viktigaste insatserna är att lokalt få till
stånd samverkan mellan olika aktörer så att
problemen kan förebyggas tidigt och med gemensamma
krafter. Inom ramen för de lokala utvecklingsavtalen
bör lokala folkhälsoråd kunna inrättas.
Folkhälsoråden bör formulera lokala mål för
folkhälsoarbetet och utveckla samarbetsformer mellan
exempelvis mödra-, barn- och skolhälsovården,
allmänläkare och distriktssköterskor samt öka
samarbetet mellan olika kommunala nämnder och
stadsdelsnämnder, primärvård, försäkringskassa,
arbetsförmedling och övriga lokala resurser.
I fråga om den regionala planeringen inom
storstadsregionerna anser regeringen att denna bör
utvecklas och stärkas. Storstadsdelegationen bör
verka för en sådan utveckling. Ansvaret bör dock i
första hand ligga på de berörda kommunerna samt på
landstingen, länsstyrelserna och de regionala
självstyrelseorganen.
Etablering av externa köpcentrum bör övervägas i
ett regionalt perspektiv. Regeringen följer det
arbete som för närvarande bedrivs och där Boverket
kartlägger utvecklingen i Sverige av externa
köpcentrum och deras konsekvenser. Vidare utarbetar
Regionförbundet Skåne ett principiellt
ställningstagande till hur etablering av externa
köpcentrum kan förenas med en hållbar utveckling.
En aktiv bostadspolitik är en viktig förutsättning
för att regeringens storstadspolitiska mål skall
kunna nås. I den bostadspolitiska propositionen
läggs grunden för den statliga bostadspolitiken
framöver. Kommunernas och de kommunala
bostadsbolagens insatser är viktiga för att främja
den sociala, ekonomiska och etniska integrationen.
Motioner
Som framgått av avsnitt 2.1 avvisar Moderaterna i
motion A216 regeringens förslag om inriktning av
storstadspolitiken och förespråkar i stället
generella åtgärder på en rad områden, däribland
bostadspolitik och brottsbekämpning. Den politiska
styrningen, kontrollen och detaljregleringen av
bostadssektorn måste minska. De boendes och
bostadssökandes önskemål måste sättas i centrum.
Bostadsområdena måste få en allsidig blandning av
olika fastighetsägare och olika upplåtelseformer.
Som också framgått av avsnitt 2.1 ställer sig
Kristdemokraterna i motion 1997/98:A66 kritiska till
propositionens förslag om inriktning av
storstadspolitiken och förordar andra och mer
generella insatser.
Vänsterpartiet utvecklar i motion A1 yrkandena 5 och
6 sin syn på behovet av en aktiv bostadspolitik.
Kommunerna bör ta ett större ansvar för de utsatta
hushållen, lättnader bör införas för hyresgästerna
när hyreskontrakt sägs upp, reglerna i samband med
ansökan om bostad bör bli tydligare och utformas så
att de inte leder till ökad segregation eller
diskriminering, kraven på kommunal bostadsförmedling
bör skärpas genom att lagstiftningen om
bostadsanvisning i kommunala och privata fastigheter
återinförs. Alla medborgare bör ha möjlighet till
inflytande över förvaltning och skötsel av det egna
bostadsområdet, oavsett vilken upplåtelseform de bor
i. Variationen av upplåtelseformer och bostadstyper
bör öka inom de utsatta områdena.
Miljonprogramsområdena bör göras om till
miljöprogramsområden. Förändringar i ekologisk
riktning måste ske tillsammans med invånarna där.
Vänsterpartiet vill i sammanhanget pröva att ge
högre stöd än de 30 procent som nu kan utgå för
investeringskostnader i de utsatta stadsdelarna. I
fråga om regional planering pekar Vänsterpartiet på
problemen med allt sämre service i bostadsområdena.
För att komma till rätta med dessa problem anser
partiet att en utredare bör få till uppgift att se
över plan- och bygglagen och överväga om den behöver
skärpas.
Centerpartiet menar i kommittémotion Bo507 yrkandena
7, 19, 22 och 23 att samhällsplaneringen i högre
grad måste inriktas på att skapa närhet mellan
arbetsplats, bostad och service så att
transportbehoven minskar. Kollektivtrafiken måste
utvecklas och förbättras. Därvid skall hänsyn tas
till kvinnors behov. Ambitionen måste vara att man
skall kunna ha god livskvalitet även om man inte har
bil. Den offentliga servicen har försämrats i många
förorter bl.a. genom nedläggning av postkontor och
apotek. Det är bra att medborgarkontor skall
inrättas i utsatta bostadsområden eftersom dessa
till viss del kan innebära förbättrad service.
Centerpartiet anser att minskad service från
statliga företag och myndigheter måste studeras ur
ett samhällsekonomiskt perspektiv och ur
medborgarnas synvinkel. När det gäller förebyggande
arbete med folkhälsofrågor anser Centerpartiet att
kommuner, landsting och staten bör samverka med
andra parter. Betydelsen av närhet till
vårdinstitutioner av olika slag betonas.
Folkpartiet förespråkar i kommittémotion 1997/98:A64
yrkandena 7, 9, 23 och 24 en social dimension i
bostadsplaneringen. När man projekterar
bostadsområden och planerar större renoveringar bör
man blanda egnahem samt bostads- och hyresrätter i
olika storlekar. Beslut bör fattas om att avsluta
den miljardsatsning för nya ROT-projekt som går
under beteckningen lokala investeringsprogram. När
det gäller situationen för bostadslösa anser
Folkpartiet att kommunerna bör anordna
mellanboendeformer för de psykiskt sjuka som skrivs
ut från psykiatrin och som inte klarar eget boende.
Socialtjänsten bör vara skyldig att stödja de
enskilda frivilligorganisationer, exempelvis
Frälsningsarmén och Stadsmissionen, som gör stora
insatser för bostadslösa. Detta bör komma till
uttryck i socialtjänstlagstiftningen. När det gäller
regional planering anser Folkpartiet att en friare
etablering av livsmedelsbutiker leder till breddat
utbud och prispress, vilket är särskilt viktigt för
personer med svag ekonomi.
Behovet av offentlig service tas upp av Anders
Ygeman (s) i motion A290. Tillgången till sådan
service har stor betydelse när det gäller att bryta
segregation. Det finns goda möjligheter att klara
lokal service såväl i storstaden som på landsbygden
om man använder IT samt tillämpar ett större mått av
samordning och flexibilitet. Det statliga
ansvarstagandet måste preciseras.
Barbro Johansson m.fl. (mp) är i motion 1997/98:A65
yrkandena 1 och 2 positiva till satsningar på
närpolisen men anser att dessa inte endast skall
koncentreras till storstäderna utan bör komma hela
landet till godo. Motionärerna tillstyrker att 10
miljoner kronor avsätts vart och ett av åren
1999-2001 i syfte att stärka kulturmiljövård och
arkitektur i storstäderna. Det torde dock behövas
väsentligt större ekonomiska insatser.
Utskottets ställningstagande
Regeringen har genom beslut den 25 juni 1998
tillsatt en bostadssocial beredning med
parlamentarisk sammansättning (dir. 1998:56).
Beredningen skall följa utvecklingen på det
bostadssociala området och föreslå åtgärder för att
stödja särskilt utsatta grupper på bostadsmarknaden,
däribland hemlösa, psykiskt störda och ekonomiskt
svaga hushåll. Beredningen skall vidare lämna
förslag till åtgärder för den händelse att
situationen på bostadsmarknaden utvecklas på ett
sådant sätt att kommunerna inte genom samarbete med
fastighetsägaren kan uppfylla sitt bostadssociala
ansvar. Beredningen skall som underlag för sina
bedömningar bl.a. göra en bostadssocial kartläggning
av situationen på bostadsmarknaden. Den skall vara
verksam till utgången av år 2000.
När det gäller förhållandena i utsatta
bostadsområden skall beredningens arbete inriktas på
frågor som är kopplade till utvecklingen av
bostadsförvaltning och boendeinflytande. Beredningen
skall ha nära samråd med den storstadsdelegation som
regeringen avser att tillsätta (avsnitt 2.2 i
betänkandet). I direktiven påpekas att de ändringar
som i början av 1990-talet genomfördes av reglerna
för den kommunala verksamheten inom bostadssektorn
inte förändrade kommunernas grundläggande ansvar för
bostadsförsörjningen på lokal nivå. Vidare påpekas
att bostadsförvaltningen kan utvecklas genom att
förvaltningsorganisationen decentraliseras och ett
ökat utrymme skapas för brukarinflytande.
Bostadsföretagen kan även, i samverkan med andra
aktörer, på andra sätt främja en positiv utveckling
av ett bostadsområde.
I motion 1997/98:A64 ställs som framgått krav på
att statliga bidrag till lokala investeringsprogram
som ökar den ekologiska hållbarheten skall avslutas.
Här kan konstateras, vilket framgår av den gällande
bidragsförordningen (SFS 1998:23), att ekologiskt
motiverade insatser i utsatta bostadsområden skall
prioriteras vid fördelningen av medel. Motsvarande
förslag om avveckling behandlas för närvarande av
bostadsutskottet i budgetberedningen. Även frågan om
etablering av livsmedelsbutiker och köpcentrum
utanför stadskärnorna och de eventuella förändringar
som kan erfordras i plan- och bygglagen omfattas av
denna behandling.
Frågan om service från statliga företag och
myndigheter har behandlats i utskottets betänkande
1997/98:AU11 med anledning av proposition
1997/98:62. Utskottet hade en positiv inställning
till att en kontinuerlig uppföljning skall ske av
hur förändringar i den statliga sektorn påverkar
regional organisation och sysselsättning samt ansåg
att en sådan uppföljning kommer att ge ett
värdefullt underlag för åtgärder som syftar till
helhetssyn i statlig verksamhet.
Situationen för hemlösa har uppmärksammats i
budgetpropositionen för 1999. Regeringen vill i
samarbete med ideella krafter, särskilt i
storstäderna, satsa resurser och vidta åtgärder för
att förbättra situationen för hemlösa. Ytterligare
medel föreslås under en treårig försöksperiod till
nyskapande projekt för de bostadslösa.
Mot denna bakgrund och mot bakgrund av att frågorna
är uppmärksammade i andra sammanhang avstyrker
utskottet motionerna A1 yrkandena 5 och 6 (v), Bo507
yrkandena 7, 19, 22 och 23 (c), 1997/98:A64
yrkandena 7, 9, 23 och 24 (fp), A290 (s) samt
1997/98:A65 yrkandena 1 och 2 (mp).
8 Levande demokrati
Propositionen
Det är viktigt att kommunerna fortsätter att
utveckla nya former för den lokala demokratiska
dialogen. Nya verksamhetsformer i kommundelsnämnder
och ett ökat inslag av brukarinflytande är särskilt
viktigt för att stimulera det demokratiska
engagemanget i de utsatta områdena. Även
medborgarkontor kan spela en viktig roll i
utvecklingen av den lokala demokratin, liksom lokala
IT-nätverk.
Det demokratiska engagemanget börjar oftast med de
frågor som direkt berör den enskilde. Därför är det
av särskilt stor vikt att kommunerna i de utsatta
stadsdelarna fortsätter att driva på utvecklingen av
brukarinflytande i olika former.
Folkrörelserna utgör en viktig resurs i arbetet med
lokala utvecklingsavtal. De bör kunna spela en
betydelsefull roll såväl när det gäller att utveckla
nya idéer som att engagera nya grupper i arbetet.
Motioner
Vänsterpartiet förespråkar i motion A1 yrkande 19
kraftfulla förändringar i riktning mot ökad
självförvaltning. Den demokratiska processen måste
vidgas. Följande förslag bör övervägas i de utsatta
stadsdelarna eftersom det är där som deltagandet i
den demokratiska processen är som svagast:
- ökad möjlighet till självförvaltning i boendet
-
- förändring i lagstiftningen om
självförvaltningsorgan i riktning mot vidgade
rättigheter till självförvaltning
-
- medborgarberedningar
-
- ökade möjligheter till lokala folkomröstningar
-
Folkpartiet anser i kommittémotion 1997/98:A64
yrkandena 1 delvis och 14 att lokal mobilisering och
den enskilda individen måste ses som en
utvecklingspotential också i storstaden. Om
grundläggande förändring och lokal utveckling skall
kunna äga rum i de utsatta förorterna måste
individer eller frivilliggrupper ges betydande
möjligheter till självbestämmande.
Utskottets ställningstagande
Det demokratiska engagemanget börjar, som framhålls
av regeringen, oftast med de frågor som direkt berör
den enskilde. Utskottet delar därför propositionens
uppfattning att det är av särskilt stor vikt att
kommunerna i de utsatta stadsdelarna fortsätter att
driva på utvecklingen av brukarinflytande i olika
former. Likaså bör en vidareutveckling ske av olika
former för dialog mellan valda och väljare.
Av den redovisning som görs i propositionen framgår
att demokratifrågorna har behandlats av flera
statliga utredningar under senare år. Av särskilt
intresse i detta sammanhang är enligt utskottets
uppfattning den översikt som görs i propositionen av
senare års kommunala demokratiformer och
försöksverksamheter liksom av folkrörelsernas roll i
storstäderna.
Utskottet har i avsnitt 5.2 behandlat inrättandet
av medborgarkontor.
Mot bakgrund av vad som nu anförts och med hänsyn
till att frågorna har uppmärksammats i en rad
sammanhang avstyrker utskottet motionerna A1 yrkande
19 (v) och 1997/98:A64 yrkandena 1 delvis och 14
(fp).
9. Ekonomiska konsekvenser
9.1 Ekonomiska ramar för Storstadsdelegationen
Propositionen
I propositionen redovisas beräknade ekonomiska
resurser för en treårssatsning med särskilt stöd
till lokalt utvecklingsarbete i de utsatta
bostadsområdena i storstäderna.
Nedanstående tabell visar budgeteffekter av
förslagen. I propositionen anger regeringen att den
avser att i budgetpropositionen för år 1999 föreslå
att 480 miljoner kronor avsätts för år 1999, 480
miljoner kronor för år 2000 och 785 miljoner kronor
för år 2001 för storstadssatsningen.
I fråga om det statliga åtagandet för att motverka
segregation i storstäderna anser Vänsterpartiet i motion
A1 yrkande 13 att regeringens beräknade resurstilldelning
för åren 1999-2001 är otillräcklig. Partiet hänvisar till
sina förslag i den ekonomiska motionen med anledning av
vårpropositionen 1998 om kraftfulla insatser och anser att
detta bör ligga till grund till förslag från regeringen om
resurser.
Utskottets ställningstagande
Vid en jämförelse mellan de budgeteffekter av
storstadssatsningen som beräknades i proposition 165 och
de förslag som återfinns i budgetpropositionen för år 1999
(prop. 1998/99:1) framgår att revideringar har gjorts. Det
gäller framför allt en förskjutning i tid av
treårssatsningen. Förslag om medelsberäkning för
satsningen bör enligt utskottets uppfattning behandlas i
anslutning till beredningen av budgetpropositionen.
Utskottet anser därmed att motion A1 yrkande 13 (v) bör
avslås.
9.2 Kommunal ekonomi
Propositionen
En utjämning av inkomster och kostnader mellan kommuner
respektive landsting är av central betydelse för att ge
alla kommuner och landsting ekonomiskt likvärdiga
förutsättningar. Utan en sådan utjämning skulle de
ekonomiska skillnaderna mellan olika kommuner respektive
landsting vara större och kunna leda till ett ökat
segregationstryck.
Motion
Folkpartiet tar i kommittémotion 1997/98:A64 yrkandena 5
och 6 upp utformningen av det kommunala
kostnadsutjämningssystemet. Systemet bör i större
utsträckning än i dag ta hänsyn till höga kostnader för
bl.a. utbildning och socialpolitik. Man bör överväga en
generell möjlighet till inomregional skatteutjämning
liknande den som finns i Stockholm läns landsting sedan
lång tid.
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan konstatera att den parlamentariskt
sammansatta Kommunala utjämningskommittén (dir. 1995:118)
har till uppgift att följa upp och utvärdera nu gällande
statsbidrags- och utjämningssystem inom kommunsektorn.
Kommittén skall lämna förslag till förändringar för att
förbättra systemets förmåga att skapa likvärdiga
ekonomiska förutsättningar för kommuner respektive
landsting. Arbetet skall bedrivas så att förslag till
förändringar kan läggas fram för riksdagen i sådan tid att
de kan träda i kraft år 2000. Enligt vad utskottet har
erfarit beräknas kommittén vara färdig med sitt arbete i
december 1998 då ett slutbetänkande skall läggas fram. Mot
bakgrund av det pågående utredningsarbetet anser utskottet
att motion 1997/98:A64 yrkandena 5 och 6 (fp) bör avslås
av riksdagen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande mål och inriktning för
storstadspolitiken
att riksdagen med bifall till propositionen samt med avslag på
motionerna 1997/98:A63, 1997/98:A64 yrkandena 1 i
motsvarande del, 3 och 10, 1997/98:A66, 1998/99:A1
yrkandena 1 och 2, 1998/99:A216 yrkandena 1-3,
1998/99:A256, 1998/99:A289 och 1998/99:Bo507 yrkande 1
godkänner regeringens förslag om mål och inriktning
för storstadspolitiken,
res. 1 (m)
res. 2 (kd, c, fp)
res. 3 (v)
2. beträffande kompletterande mål rörande
diskriminering och jämställda levnadsvillkor
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A1 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. beträffande storstadsdelegationen
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A64 yrkande 2 och
1998/99:A1 yrkande 4,
res. 4 (m) - motiv.
res. 5 (fp)
4. beträffande näringspolitiska insatser
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A64 yrkandena 4 och 11,
1998/99:A1 yrkandena 8, 9 och 11 samt 1998/99:Bo507
yrkande 16,
res. 6 (m) - motiv.
res. 7 (fp)
5. beträffande högskolan i storstadsregionerna
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A64 yrkande 12, 1998/99:A1
yrkande 10 och 1998/99:Bo507 yrkande 18,
res. 8 (m) - motiv.
6. beträffande lokala utvecklingsavtal
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A64 yrkande 13, 1997/98:A65
yrkande 3, 1998/99:A1 yrkande 12, 1998/99:Sf634
yrkande 13 samt 1998/99:N329 yrkandena 6 och 7,
res. 9 (m) - motiv.
res. 10 (v)
res. 11 (fp)
7. beträffande utvecklingsprogram och
mångfaldsplaner
att riksdagen avslår motion 1998/99:A1 yrkandena 7 och 14,
res. 12 (m) - motiv.
8. beträffande medborgarkontrakt
att riksdagen avslår motion 1997/98:A64 yrkande 15,
9. beträffande översyn av socialbidragen
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A64 yrkandena 16 och 17
samt 1998/99:A1 yrkandena 15 och 16,
res. 13 (v)
res. 14 (fp)
10. beträffande deltidsförskola och skola
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A64 yrkandena 18-22,
1998/99:A1 yrkande 17 och 1998/99:Bo507 yrkande 17,
res. 15 (m) - motiv.
res. 16 (v)
res. 17 (c)
res. 18 (fp)
11. beträffande vuxenutbildning och
Kunskapslyftet
att riksdagen avslår motion 1997/98:A64 yrkande 25,
res. 19 (m) - motiv.
res. 20 (fp)
12. beträffande kulturinstitutioner och
mötesplatser
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:A1 yrkande 18 samt
1998/99:Bo507 yrkandena 20 och 21,
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A64 yrkandena 7-9, 23 och
24, 1997/98:A65 yrkandena 1 och 2, 1998/99:A1
yrkandena 5 och 6, 1998/99:A290 samt 1998/99:Bo507
yrkandena 7, 19, 22 och 23,
res. 22 (m) - motiv.
res. 23 (v)
res. 24 (c)
res. 25 (fp)
14. beträffande demokratifrågor
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A64 yrkandena 1 i
motsvarande del och 14 samt 1998/99:A1 yrkande 19,
15. beträffande ekonomiska ramar för
storstadsdelegationen
att riksdagen avslår motion 1998/99:A1 yrkande 13,
16. beträffande kommunal kostnadsutjämning
att riksdagen avslår motion 1997/98:A64 yrkandena 5 och 6.
res. 26 (m) - motiv.
res. 27 (fp)
Stockholm den 12 november 1998
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Johnny Ahlqvist
I beslutet har deltagit: Johnny Ahlqvist (s), Hans
Andersson (v), Margareta Andersson (c), Mikael Odenberg
(m), Ingvar Johnsson (s), Stefan Attefall (kd), Laila
Bjurling (s), Patrik Norinder (m), Kristina Zakrisson (s),
Camilla Sköld (v), Maria Larsson (kd), Barbro Johansson
(mp), Anders Karlsson (s), Cinnika Beiming (s), Ewa Thalén
Finné (m), Rolf Gunnarsson (m) och Runar Patriksson (fp).
Reservationer
1. Mål och inriktning för storstadspolitiken
(mom. 1)
Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Ewa Thalén Finné och
Rolf Gunnarsson (alla m) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.1 Mål
och inriktning bort ha följande lydelse:
Massarbetslösheten har bitit sig fast med stora sociala
och ekonomiska problem som följd. Allt färre har att
försörja allt fler. De svagaste grupperna drabbas hårdast
och samhällets tudelning syns tydligt i storstädernas
tilltagande problem med segregation, bidragsberoende och
utanförskap.
Sverige håller på att bli ett alltmer segregerat
samhälle. Det finns en växande social desperation i ett
land som blir alltmer kluvet. Denna utveckling måste tas
på största allvar. Den undergräver de ekonomiska
utvecklingsmöjligheterna. Men mer än något annat bygger
den tilltagande segregationen upp en potentiellt explosiv
social situation. Runt våra storstäder finns det i dag
områden där en mycket begränsad del av befolkningen
arbetar, där socialbidrag utgör den normala inkomstkällan
och där allt färre själva kan förändra sin livssituation.
I över trettio av landets kommuner är andelen
socialbidragstagare över 10 %. I Stockholm är andelen
11 %, i Göteborg 15 och i Malmö 16 %. Dessa siffror ger
emellertid inte den verkliga bilden. I storstadsregionerna
finns områden där bidragsberoendet är obefintligt och
områden där det är massivt. I Rosengård i Malmö fick 54 %
av befolkningen socialbidrag någon gång under 1997. I
Bergsjön i Göteborg var samma andel 53 %. I Rinkeby i
Stockholm var andelen 50 %.
När samhället inte växer tappar det den dynamik som gör
att människor kommer in på arbetsmarknaden, att de kan
försörja sig själva och att de kan få överblick över sin
egen vardag. Sverige håller på att förlora det som är den
liberala samhällsordningens rättfärdighet - allas
möjlighet att få det bättre och vars och ens förmåga att
själv styra och påverka sitt öde.
Alltför många känner i dag att de saknar en reell
möjlighet att ta sig framåt i livet. Den frustrationen kan
komma att ta sig desperata uttryck. Om hundratusentals
människor ställs utanför den sociala dynamik som gör att
de kan känna förtröstan om framtiden, då kan man knappast
klandra dem för deras desperation.
Utskottet menar att socialdemokratisk storstadspolitik
hittills har präglats av två synsätt. Det ena är att
storstädernas expansion är en process fylld av problem och
motsättningar. Det andra är att dessa problem bäst löses
genom nya bidrag och mer politisk planering. Typiskt för
detta i grunden pessimistiska ovanifrånperspektiv är
formuleringen under rubriken Egenmakt i
Storstadskommitténs betänkande: "Kunskapen hos medborgarna
om var besluten som rör deras vardag fattas behöver
förbättras".
Enligt Storstadskommittén handlade det alltså inte om
individens makt över sitt eget liv, utan om möjligheten
att få veta mer om de beslut som fattas av andra. Detta är
ett förhållningssätt som utskottet för sin del inte kan
acceptera.
Utskottet finner det lätt att instämma i de övergripande
mål för storstadspolitiken som anges i propositionen.
Däremot är skillnaden stor mellan den inriktning som
förordas i propositionen jämfört med den inriktning som
förordas i främst motion A216 (m) men också i motionerna
1997/98:A66 (kd) och 1997/98:A64 (fp).
Utskottet avvisar i likhet med nyssnämnda motioner
regeringens förslag till inriktning av storstadspolitiken.
I stället för att föreslå mer av en politik som visat sig
misslyckad och som lett till dagens segregationsproblem
bör politiken utgå från storstadens rika möjligheter. Vad
som behövs är, som framhålls i motion A216 (m), inte mer
av bidrag och politisk planering, utan mer av mångfald,
frihet, valfrihet samt ökade möjligheter för människorna
att själva kunna påverka sina liv.
Medan regeringen sålunda tar sin utgångspunkt i
storstädernas problem menar utskottet att politiken i
stället måste utgå från storstädernas rika möjligheter.
Det handlar trots allt om Sveriges snabbast växande och
rikaste regioner. I storstadsområdena är nyföretagandet
störst och den privata sektorn förhållandevis stark
jämfört med i många andra delar av vårt land. Storstäderna
bör därför inte behandlas som problemområden och heller
inte ställas mot glesbygd och mindre städer och orter. De
senare bygderna gagnas inte av politiska ingrepp som
hämmar tillväxten av nya jobb i storstadsregionerna.
Utskottet menar i stället att storstadsregionerna är
potentiella och viktiga motorer för ökad tillväxt i hela
landet. En god tillväxt i storstadsregionerna är inte ett
hot mot övriga delar av landet. När en region expanderar
hamnar den i en uppåtgående spiral och effekterna sprider
sig som ringar på vattnet till andra regioner. Det finns
många exempel på hur nya produkter, ny teknologi och nya
företag först introducerats i storstäderna för att sedan
spridas vidare över landet.
Enligt utskottets mening måste en framsynt
storstadspolitik ta sin utgångspunkt i en genuin
förståelse för de villkor för tillväxt och företagande som
nya ekonomiska och tekniska förutsättningar skapar.
Alltfler bedömare pekar på att tillväxt inte skapas av
enskilda faktorer, utan av samspelet mellan bl.a.
infrastruktur, högskolor, marknad och företag.
En rad reformer måste till för att storstadsregionernas
potential skall kunna utnyttjas till fromma för den
svenska ekonomin och medborgarnas välfärd. Som anförs i
motion A216 (m) måste förändringar genomföras när det
gäller näringsklimat, arbetsmarknadspolitik,
skattepolitik, bostadspolitik, utbildning, infrastruktur
och brottsbekämpning. Utskottet vill i likhet med sagda
motion lägga stark tonvikt på generella åtgärder som
befrämjar tillväxt.
Genom insatser för bättre näringsklimat kan företagandet
öka och fler arbetstillfällen skapas. Utskottet delar
uppfattningen att alla regler som berör företagandet måste
granskas under innevarande mandatperiod. Syftet skall vara
att förenkla och minska regelmassan. De förslag om
förenklingar som lagts fram av Småföretagsdelegationen
måste genomföras. Genom generella åtgärder för att
underlätta företagande kan många människor som i dag är
bidragstagare i stället få möjligheter att svara för sin
egen försörjning.
Åtgärderna för bättre näringsklimat måste också innefatta
en rad skattepolitiska insatser. Dagens höga skattetryck
hämmar investeringar och företagande. Skatterna på arbete
och företagande måste sänkas om arbetstillfällena skall
bli fler och tillväxten högre. Genom att sänka skatten på
hemnära tjänster kan företagstillväxten inom den privata
tjänstesektorn stimuleras. Detta kan relativt snabbt bidra
till ett stort antal arbetstillfällen. En annan fördel är
att åtgärden kan väntas ha god effekt på
ungdomsarbetslösheten.
De förslag till skattesänkningar som läggs fram i motion
A216 (m) skulle enligt utskottets uppfattning gynna
växtkraften i storstäderna. Hindren för kapitalbildning,
investeringar och nyföretagande måste vidare undanröjas.
Likaså måste skatterna på boende sänkas och pålagorna på
bilismen reduceras. Det sistnämnda är givetvis inte
åtgärder som syftar till att komma till rätta med
storstädernas segregationsproblem, utan är generella
åtgärder i syfte att mildra bördan på vanligt folk.
På arbetsmarknadspolitikens område vill utskottet i
likhet med motion A216 (m) poängtera två åtgärder som båda
syftar till att modernisera dagens stela regelsystem. För
det första måste arbetsmarknadslagarna reformeras och
anpassas till nya och mer flexibla förhållanden på
arbetsmarknaden. De små företagen måste få förutsättningar
att växa, något som i sin tur skapar förutsättningar för
nya arbetstillfällen både i storstäderna och i övriga
delar av landet. För det andra behöver
arbetsmarknadspolitiken renodlas. Den bör koncentreras på
två åtgärder: erbjudande om lärlingsutbildning i företag
för ungdomar mellan 20 och 25 år samt på en fokuserad
arbetsmarknadsutbildning.
Det är angeläget att minska den politiska styrningen,
kontrollen och detaljregleringen av bostadssektorn. De
enskilda boendes och bostadssökandes önskemål och
efterfrågan skall stå i centrum för reformeringen.
Möjligheterna till enskilt bostadsägande måste förbättras.
Man måste söka komma till rätta med de problem med
eftersatt underhåll och torftig utemiljö som finns i många
miljonprogramsområden. Genom olika fastighetsägare och
upplåtelseformer kan områdena bli mer mångsidiga.
Möjligheterna till självförvaltning måste bli betydligt
större än i dag. Här pekas i motion A216 (m) på ett
exempel som bör mana till efterföljd.
Utskottet delar uppfattningen att staten måste garantera
det fria skolvalet. En nationell skolpeng bör därför
införas. Därigenom garanteras valfriheten för alla elever
och föräldrar, oavsett i vilken kommun eller bostadsområde
de bor och oavsett deras ekonomiska ställning. Ett fritt
skolval gynnar alla och ger förutsättningar också för
elever och föräldrar i segregerade områden att byta
skolmiljö.
En välfungerande infrastruktur är, som betonas i motion
A216, en av de viktigaste faktorerna för att vidmakthålla
storstadsregionernas möjligheter till tillväxt och
utveckling.
Åtgärder måste vidtas mot den ökade brottsligheten.
Utskottet instämmer här i vad som sägs i motion A216 om
nolltolerans mot vardagsbrottsligheten och resurser till
polisen så att den kan förebygga brott. Rättsväsendet
måste få väsentligt höjda resurser. I en rättsstat måste
alla ha lika rätt till skydd mot brott, oavsett i vilket
bostadsområde man bor och vilken ekonomisk ställning man
har.
Sammanfattningsvis ställer sig utskottet bakom de i
propositionen angivna, övergripande målen för
storstadspolitiken. Beträffande storstadspolitikens
inriktning och utformning ansluter sig utskottet till vad
som har anförts i motion A216 (m) yrkandena 1 och 2.
Utskottet biträder slutligen förslaget i motion A216 (m)
yrkande 3 om tillsättande av en nationell kommission mot
segregation och bidragsberoende. Det långsiktiga arbetet
för att hela Sverige skall arbeta och bidra till
samhällsutvecklingen kräver så stora och långsiktiga
förändringar av politiken att en sådan kommission synes
motiverad.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande mål och inriktning för
storstadspolitiken
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A216 yrkandena 1-3 och
med avslag på dels propositionen, dels motionerna
1997/98:A63, 1997/98:A64 yrkandena 1 i motsvarande
del, 3 och 10, 1997/98:A66, 1998/99:A1 yrkandena 1 och
2, 1998/99:A256, 1998/99:A289 och 1998/99:Bo507
yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
2. Mål och inriktning för storstadspolitiken
(mom. 1)
Margareta Andersson (c), Stefan Attefall (kd), Maria
Larsson (kd) och Runar Patriksson (fp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.1 Mål
och inriktning bort ha följande lydelse:
Städer och tätorter är en tillgång för Sverige. Stora
städer står inte i motsatsställning till en levande
landsbygd. Däremot har utvecklingen inneburit stora
obalanser, inte minst inom storstadsregionerna. Många
människor bor i storstädernas utsatta förorter. Där är
arbetslösheten hög, utbildningsnivån låg och alltför många
lever på socialbidrag.
Storstaden har stora kontraster. Där bor såväl de rikaste
som de fattigaste människorna i Sverige. Utskottet delar
propositionens uppfattning att kraftfulla åtgärder måste
till för att bryta den etniska och sociala segregationen i
storstäderna. Däremot kan utskottet inte ställa sig bakom
propositionens förslag om inriktning på åtgärderna för att
motverka segregation.
Utgångspunkten för den politik som utskottet förordar är
den enskilda individen och ett lokalt perspektiv. Här
föreligger en avgörande skillnad i förhållande till vad
som sägs i propositionen.
Politiken mot segregation i utsatta områden måste bygga
på fyra huvudkomponenter:
- förbättrat företagsklimat
-
- förstärkt regionalt och lokalt inflytande på
alla politikområden
-
- långsiktiga åtgärder och
-
- stark tonvikt på lokala insatser i
integrationsarbete
-
I propositionen tillmäts dessa fyra faktorer alltför ringa
betydelse medan utskottet anser att de är av avgörande
betydelse för att segregationen skall kunna motverkas.
När det gäller punkt ett - förbättrat företagsklimat -
vill utskottet poängtera att den nationella, regionala och
lokala företagsmiljön har stor betydelse för företagens
förutsättningar att utvecklas. För att skapa tillväxt och
sysselsättning måste företagen, och då inte minst
småföretagen, växa. Därför måste dagens tillväxthinder för
företagande undanröjas. Detta skall enligt utskottet ske
genom generella åtgärder som är inriktade på att
underlätta företagande. Regelverket måste förenklas och
attityderna till företagande förbättras. Politiken måste
utformas så att den ger långsiktigt goda förutsättningar
för tillväxt. Utskottet återkommer strax till behovet av
långsiktighet.
Ett förstärkt regionalt och lokalt inflytande - punkt två
- är angeläget på nära nog alla politikområden.
Segregationen och utanförskapet i storstäderna måste
enligt utskottets uppfattning i första hand motverkas
genom att beslutsrätt förs över från central till regional
och lokal nivå. Resursanvändningen måste bli friare än vad
som i dag är fallet. I stället för centrala pekpinnar om
hur medlen skall användas måste medel på flertalet områden
kunna fördelas direkt på regional och framför allt lokal
nivå. Den lokala nivån ges därmed betydande möjligheter
att påverka utvecklingen i de utsatta storstadsområdena.
I fråga om punkt tre - långsiktiga åtgärder - har
utskottet nyss pekat på behovet av förbättrat
företagsklimat. Också när det gäller andra politikområden
exempelvis arbete, boende och utbildning måste politiken
kännetecknas av långsiktighet. Utskottet ställer sig
därför starkt kritiskt till regeringens förslag om
statligt reglerade punktinsatser under de närmaste tre
åren. I stället för medel till selektiva åtgärder och
projekt behövs framför allt generella åtgärder av
långsiktig karaktär. De tidsbegränsade insatser som
förordas i propositionen utgör snarast ett hinder mot
långsiktigt arbete.
Utskottet vill slutligen poängtera att en stark tonvikt
skall läggas på lokala insatser för att motverka
segregation. Om en grundläggande förändring och lokal
utveckling skall kunna äga rum i de utsatta områdena måste
individer och frivilliggrupper ges betydande möjligheter
till egna initiativ och självbestämmande. Utskottet vill i
detta sammanhang också betona betydelsen av att det finns
olika typer av mötesplatser, däribland samlingslokaler, i
de berörda områdena.
Utskottet avstyrker med det anförda propositionens
förslag och tillstyrker motionerna 1997/98:A66 (kd), Bo507
yrkande 1 (c) och 1997/98:A64 yrkandena 1 delvis, 3 och 10
(fp). Övriga i sammanhanget behandlade motionsyrkanden
avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande mål och inriktning för
storstadspolitiken
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A64 yrkandena 1 i
motsvarande del, 3 och 10, 1997/98:A66 samt
1998/99:Bo507 yrkande 1 och med avslag på dels
propositionen, dels motionerna 1997/98:A63, 1998/99:A1
yrkandena 1 och 2, 1998/99:A216 yrkandena 1-3,
1998/99:A256 och 1998/99:A289 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Mål och inriktning för storstadspolitiken
(mom. 1)
Hans Andersson och Camilla Sköld (båda v) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.1 Mål
och inriktning, delavsnittet Inriktning fr.o.m. den mening
som börjar med "Problemen med segregation ..." bort ha
följande lydelse:
När det gäller Vänsterpartiets motion A1 vill utskottet
inledningsvis instämma i att det är en brist att den
storstadspolitiska propositionen inte för något resonemang
om hur man skall kunna hejda och vända den pågående
utflyttningen från mer glesbefolkade delar av landet till
storstäderna. Som Vänsterpartiet påtalar är problemen med
segregation och fattigdom i storstäderna tecken på
djupgående obalanser och strukturella problem som kräver
väsentligt kraftfullare politiska reformer än vad som
kommer till uttryck i propositionen. De flesta
samhällsområden berörs. Den sociala delaktigheten och de
demokratiska grundvärden som berör de mänskliga
rättigheterna står på spel. Mot bakgrund av situationens
allvar anser utskottet i likhet med Vänsterpartiet att
regeringen måste återkomma med ett mer sammanhållet och
kraftfullt förslag till handlingsplan mot segregation i
storstäderna.
Den generella välfärdspolitiken är avgörande för hur
framtiden skall gestalta sig i storstädernas utsatta
stadsdelar. Det handlar om kommunernas resurser, den
sociala bostadspolitiken och effektiva insatser på
arbetsmarknaden, men också om att upprätthålla ett
trygghetssystem och att erbjuda aktiva
rehabiliteringsmöjligheter. Utskottet kan konstatera att
de senaste årens nedskärningar och försämringar inom
socialförsäkringsområdet och a-kassan har slagit hårdast
mot dem som inget har. Därmed har segregationen
förstärkts.
Utskottet vill i likhet med motion A1 betona att man i
framtiden inte enbart får se till de segregerade områdenas
problem och brister utan också till deras möjligheter. Det
finns all anledning att starkt betona vikten av ett
underifrånperspektiv. Invånarnas engagemang är en
ovärderlig resurs. Det måste tas till vara genom ansvar
och makt.
Enligt utskottets uppfattning uppvisar den
storstadspolitiska propositionen stora brister när det
gäller att iaktta ett könspolitiskt perspektiv. Det är,
som konstateras i motion A1, kvinnorna i storstädernas
utsatta bostadsområden som har kommit mest i kläm under
1990-talets depression. Utskottet anser att kvinnokampen
måste föras över språkliga, kulturella och religiösa
gränser. Många kvinnor med utländsk bakgrund är isolerade
i det svenska samhället. Denna isolering måste brytas med
hjälp av satsningar på utbildning och andra insatser som
är inriktade mot arbete liksom genom riktade åtgärder inom
barnomsorg och skola. Metoder måste utvecklas för att nå
kvinnor från andra kulturer med erbjudanden om att
förbättra villkoren för dem själva och deras egna barn, på
deras egna villkor. Utskottet vill i detta sammanhang
understryka att ett könspolitiskt perspektiv måste
anläggas vid återrapporteringen av de statliga
föreningsbidragens resultat och effekter.
Vad som ovan anförts bör ges regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker därmed motion A1 yrkandena 1 och 2.
Övriga i sammanhanget behandlade motioner avstyrks i
berörda delar.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande mål och inriktning för
storstadspolitiken
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A1 yrkandena 1 och 2
samt med avslag på dels propositionen, dels motionerna
1997/98:A63, 1997/98:A64 yrkandena 1 i motsvarande
del, 3 och 10, 1997/98:A66, 1998/99:A216 yrkandena
1-3, 1998/99:A256, 1998/99:A289 och 1998/99:Bo507
yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
4. Storstadsdelegationen (mom. 3, motiveringen)
Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Ewa Thalén Finné och
Rolf Gunnarsson (alla m) anser
att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.2
Storstadsdelegationen bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med vad som har anförts i motion
A216 (m) att propositionen inte visar någon väg som leder
mot en lösning på problemen med tilltagande segregation,
utanförskap och bidragsberoende. Propositionen förordar
snarare mer av den politik som har lett fram till dagens
misslyckande. I det sammanhanget framstår förslaget om en
statlig storstadsdelegation som skall förhandla med
kommunerna som synnerligen traditionellt.
I stället anser utskottet - också i likhet med vad som
har föreslagits i den moderata partimotionen - att det
behöver göras en bred genomlysning av de komplexa problem
och inbördes samband som grundlägger dagens problem. Det
bör sålunda tillsättas en nationell kommission med uppgift
att föreslå verkningsfulla åtgärder för att bryta
segregation och bidragsberoende.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
1997/98:A64 (fp) och A1 (v) i berörda delar.
5. Storstadsdelegationen (mom. 3)
Runar Patriksson (fp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 2.2
Storstadsdelegationen bort ha följande lydelse:
Storstadsfrågorna är av övergripande karaktär och
innefattar en rad olika samhällsområden, exempelvis
arbetsmarknads-, bostads-, kultur- och utbildningspolitik.
Ansvaret för storstadspolitiken är i dag oklart och
splittrat. Utskottet delar uppfattningen i Folkpartiets
motion 1997/98:A64 att ett departement och ett statsråd
bör ha ansvar för storstadspolitiken på samma sätt som är
fallet i fråga om regionalpolitiken. Om regeringen väljer
att inrätta en storstadsdelegation kan detta medföra vissa
fördelar bl.a. när det gäller samordning. Däremot anser
utskottet att delegationen inte skall förhandla och träffa
förhandlingsöverenskommelser med regionala företrädare.
Detta skulle kunna leda till en förhandlingsekonomi och
uppgörelser i slutna rum. Vad utskottet anfört om
Storstadsdelegationen bör ges regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker därmed motion 1997/98:A64 yrkande 2.
Motion A1 yrkande 4 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:
3. beträffande storstadsdelegationen
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A64 yrkande 2 och med
avslag på motion 1998/99:A1 yrkande 4 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Ewa Thalén Finné och
Rolf Gunnarsson (alla m) anser
att utskottets ställningstagande i avsnitt 3.2
Näringspolitiska insatser och förenklingar för företagare
bort ha följande lydelse:
De politiska insatserna för arbetslösa har i alltför stor
utsträckning inriktats på bidrag och
arbetsmarknadspolitiska insatser. På lång sikt löser detta
inte några grundläggande problem. Utskottet vill i likhet
med vad som anförs i motion A216 (m) betona att riktiga
arbeten skapas först då företagandet får växa sig starkt.
Förutsättningar måste tillskapas för en bättre fungerande
marknadsekonomi med fler och växande företag, fler nya
arbetstillfällen och ökad valfrihet. I sammanhanget vill
utskottet betona avregleringarnas betydelse för den
framtida ekonomiska tillväxten. Alla regler som berör
företagare bör granskas under mandatperioden i syfte att
förenkla och minska regelmassan. Småföretagsdelegationens
förslag om förenklade regler måste genomföras. Det måste
bl.a. bli betydligt enklare för småföretagare att erhålla
F-skattsedel och det måste bli enklare för näringsidkare
att redovisa och att deklarera.
Skattesänkningar har också, som framhålls i motion A216
(m), avgörande betydelse för företagandet. Skatterna på
arbete och företagande måste därför sänkas. Ett betydande
nyföretagande kan komma till stånd genom att
tjänstesektorns skatter reduceras och utskottet noterar
det gemensamma förslaget från Moderaterna,
Kristdemokraterna och Folkpartiet om skattereduktion för
s.k. hemnära tjänster. Genom att ersätta offentliga
monopol inom bl.a. skola, vård och omsorg med valfrihet
öppnas möjligheter till nyföretagande inom traditionellt
kvinnodominerade sektorer.
Framväxten av en ny och modern arbetsmarknad syns
särskilt tydligt i storstadsregionerna, där tjänste- och
kunskapsföretagen expanderar. Uthyrningsföretag har i
många fall tagit över arbetsförmedlingens traditionella
roll som förmedlare av kontakter mellan företag och
arbetssökande. Formerna för anställning blir flera. Dagens
arbetsrättsliga lagstiftning är enligt utskottets mening
illa anpassad till denna förnyelse. Regelverket är svårt
att anpassa till behovet av strukturförändringar och en
allt rörligare arbetsmarknad. En modernisering ter sig mot
denna bakgrund mycket angelägen.
Utskottet instämmer i Moderaternas uppfattning att
storstädernas förortsområden och deras invånare inte skall
betraktas ur ett bidragsperspektiv. En renässans för
nyföretagandet kan göra bidragstagare till bidragsgivare.
Inte minst bland de nytillkomna svenskarna finns ofta en
stark tradition av företagaranda och entreprenörskap som
måste ges en chans att komma till uttryck också här i
Sverige.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
1997/98:A64 (fp), A1 (v) och Bo507 (c) i berörda delar.
7. Näringspolitiska insatser (mom. 4)
Runar Patriksson (fp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 3.2
Näringspolitiska insatser och förenklingar för företagare
fr.o.m. andra stycket bort ha följande lydelse:
Folkpartiet betonar i motion 1997/98:A64 betydelsen av
generella åtgärder i syfte att skapa företag och
arbetstillfällen. Utskottet delar denna uppfattning.
Politiken måste inriktas på skattesänkningar på arbete och
då framför allt arbete inom tjänstesektorn.
En näringspolitik för förorten bör tillskapas. De
statliga stödsystemen för att underlätta företagande har
inte haft befolkningen i storstädernas utsatta förorter
som målgrupp. Utskottet anser i likhet med motion
1997/98:A64 att ALMI och övriga statliga aktörer bör få
ett tydligt uppdrag att verka för fler företagare i
utsatta förorter. Människor som har företagsidéer och som
behöver stöd för att förverkliga dessa skall enligt
utskottets uppfattning inte enbart vara hänvisade till
statliga organ. De skall också kunna vända sig till
fristående institutioner, exempelvis handelshus och
företagarföreningar. Någon typ av servicecheck för
blivande företagare bör därför tillskapas.
Ett tillkännagivande med den ovan angivna innebörden bör
riktas till regeringen.
Utskottet tillstyrker därmed motion 1997/98:A64 yrkandena
4 och 11. Övriga i sammanhanget behandlade motioner
avstyrks i berörda delar i den mån de inte kan anses
tillgodosedda med vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande
lydelse:
4. beträffande näringspolitiska insatser
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A64 yrkandena 4 och 11
samt med avslag på motionerna 1998/99:A1 yrkandena 8,
9 och 11 samt 1998/99:Bo507 yrkande 16 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Högskolan i storstadsregionerna (mom. 5,
motiveringen)
Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Ewa Thalén Finné och
Rolf Gunnarsson (alla m) anser
att utskottets ställningstagande i avsnitt 3.3 Högskolan i
storstadsregionerna bort ha följande lydelse:
Den högre utbildningen är underdimensionerad i
storstadsregionerna. Detta försvårar rekryteringen av
kvalificerad arbetskraft till de spjutspetsföretag som
finns etablerade där. Därmed föreligger ett allvarligt
tillväxthinder.
Utskottet instämmer i uppfattningen i motion A216 (m) att
för få universitets- och högskoleplatser i
storstadsregionerna också riskerar att ge negativa
effekter för andra regioner. Om det råder brist på
kvalificerad arbetskraft i storstadsregionerna kan detta
leda till att välutbildad arbetskraft i stället rekryteras
till storstäderna från andra orter i landet.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
1997/98:A64 (fp), A1 (v) och Bo507 (c) i berörda delar.
9. Lokala utvecklingsavtal (mom. 6,
motiveringen)
Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Ewa Thalén Finné och
Rolf Gunnarsson (alla m) anser
att utskottets ställningstagande i avsnitt 4 Lokala
utvecklingsavtal för storstädernas utsatta stadsdelar bort
ha följande lydelse:
I den regionalpolitiska propositionen (1997/98:62)
föreslog regeringen att länen skulle erbjudas möjligheter
att utarbeta tillväxtavtal. I förevarande proposition
återkommer nu ett liknande förslag omdöpt till lokala
utvecklingsavtal.
Utskottet delar uppfattningen i motion A216 (m) att
formerna för hur dessa avtal skall utformas lämnar mycket
övrigt att önska. Inget utrymme ges för enskilda
initiativ. I stället skall kommunerna förhandla med
staten, som skall representeras av en ny
storstadsdelegation. Förslaget har ett påfallande
överhetsperspektiv där de enskilda människor som bor i
storstadsregionerna och deras utsatta bostadsområden glöms
bort.
Utskottets slutsats är att den form av traditionella
åtgärder som regeringen lagt förslag om i propositionen
kommer att fungera allt sämre under de nya ekonomiska och
sociala villkor som växer fram. Det är inte fler
delegationer och ökad politisk styrning som kan möta
storstädernas speciella problem och bidra till en positiv
samhällsutveckling.
Däremot anser utskottet att statsmakterna måste visa
öppenhet för att pröva också oortodoxa metoder i arbetet
mot segregation, utanförskap och bidragsberoende. Till
sådana metoder hör dispenser från statliga regelsystem i
enlighet med vad som anförs i motion Sf634 (fp) yrkande 13
och försök med frizoner i enlighet med vad som anförs i
motion N329 (m) yrkandena 6 och 7. Motionernas syfte i
berörda delar får anses tillgodosedda med vad utskottet
här har anfört.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
1997/98:A64 (fp), 1997/98:A65 (mp), A1 (v), Sf634 (fp),
och N329 (m) i berörda delar.
10. Lokala utvecklingsavtal (mom. 6)
Hans Andersson och Camilla Sköld (båda v) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 4 Lokala
utvecklingsavtal för storstädernas utsatta stadsdelar
fr.o.m. andra stycket bort ha följande lydelse:
Det finns, som regeringen konstaterar i propositionen, en
allmän projekttrötthet i de utsatta bostadsområdena. Många
projekt har varit kortsiktiga. Uppföljningen och
utvärderingen har varit bristfällig och ibland obefintlig.
Utskottet drar i likhet med Vänsterpartiet i motion A1
slutsatsen att långsiktiga och stora satsningar måste
göras på de utsatta bostadsområdena. Regeringen bör ta
fasta på Bostadspolitiska utredningens synsätt och under
våren 1999 återkomma med kraftfulla förslag.
Vad gäller det kommunala åtagandet i de lokala
utvecklingsavtalen anser utskottet att det är bra att
frågan om kommunernas andel av finansieringen skall
avgöras i förhandlingar. Däremot är det, som framhålls i
motion A1, oroande att regeringen anser att kommunernas
motprestation skall vara minst likvärdig med statens
åtagande. Utskottet anser i likhet med Vänsterpartiet att
kravet på motprestationer från kommunernas sida bör vara
flexibelt.
Vad som här anförts bör ges regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker därmed motion A1 yrkande 12. Övriga
motioner avstyrks i berörda delar.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:
6. beträffande lokala utvecklingsavtal
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A1 yrkande 12 samt med
avslag på motionerna 1997/98:A64 yrkande 13,
1997/98:A65 yrkande 3, 1998/99:Sf634 yrkande 13 samt
1998/99:N329 yrkandena 6 och 7 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Lokala utvecklingsavtal (mom. 6)
Runar Patriksson (fp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 4 Lokala
utvecklingsavtal för storstädernas utsatta stadsdelar bort
ha följande lydelse:
Arbetslinjen skall gälla också i storstaden. Utskottet
anser att den totala arbetslösheten måste pressas ner. Om
detta skall vara möjligt krävs, som Folkpartiet framhåller
i motion 1997/98:A64, att generella åtgärder vidtas. Det
gäller inte minst insatser i syfte att stimulera
företagande. Mot denna bakgrund instämmer utskottet i vad
som sägs i motion Sf634 om att metoden med lokala
utvecklingsavtal bör förkastas. I stället för lokala
utvecklingsavtal bör det vara möjligt för kommuner och
stadsdelar att efter ansökan få dispens från gällande
regelverk. Vad som här anförts bör ges regeringen till
känna.
Utskottet tillstyrker därmed motionerna 1997/98:A64
yrkande 13 och Sf634 yrkande 13. Övriga i sammanhanget
behandlade motioner avstyrks i berörda delar.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:
6. beträffande lokala utvecklingsavtal
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A64 yrkande 13 och
1998/99:Sf634 yrkande 13 samt med avslag på motionerna
1997/98:A65 yrkande 3, 1998/99:A1 yrkande 12 samt
1998/99:N329 yrkandena 6 och 7 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Utvecklingsprogram och mångfaldsplaner
(mom. 7, motiveringen)
Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Ewa Thalén Finné och
Rolf Gunnarsson (alla m) anser
att utskottets ställningstagande i avsnitt 5.1
Utvecklingsprogram för arbetslösa och mångfaldsfrågor bort
ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion A216 (m) att
arbetslösheten och den svaga sysselsättningsutvecklingen
utgör stora generella samhällsproblem, inte minst av
social natur. Den som är arbetslös - framför allt under
längre tid - utsätts för risker att socialt
marginaliseras. Ohälsa och sociala problem är vanligare
bland arbetslösa än bland dem som har jobb. Det påverkar i
sin tur de anhöriga. Socialstyrelsen beräknar att 230 000
svenska barn lever i hem där minst en förälder är
arbetslös. Internationella och svenska undersökningar
visar att de sociala riskerna, också senare i livet, blir
dramatiskt högre för den som har arbetslösa föräldrar.
Sociala problem går i arv.
Arbetslösheten skapar också stora problem av ekonomisk
natur. Vi ser det i form av produktionsbortfall och ökad
belastning på de offentliga finanserna. Forskare vid
Högskolan i Växjö har visat att arbetslösheten belastar de
offentliga budgetarna med över 150 miljarder kronor varje
år. Kostnader för arbetslöshetsersättning, socialbidrag,
arbetsmarknadspolitik etc. tränger i kombination med
förlorade skatteintäkter undan andra angelägna utgifter.
Utskottet konstaterar att de sociala och ekonomiska
problemen dessutom har en tendens att koncentreras.
Arbetslösheten är inte ett jämnt fördelat samhällsproblem,
och detta syns tydligt i storstadsregionerna. Andelen
arbetslösa invandrare och arbetslösa i storstädernas
ytterområden har vuxit dramatiskt under de senaste åren.
Vi håller nu på att få en permanent delning av vårt
samhälle där mycket stora grupper ställs utanför
arbetslivet och ännu fler saknar möjlighet att försörja
sig på egen hand. För att vända utvecklingen krävs enligt
utskottets mening andra åtgärder än utvecklingsprogram för
arbetslösa och seminarier med generaldirektörer och
fackliga företrädare.
Med det anförda avstyrker utskottet motion A1 (v) i
berörda delar.
13. Översyn av socialbidragen (mom. 9)
Hans Andersson och Camilla Sköld (båda v) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 5.3
Översyn av socialbidrag bort ha följande lydelse:
Kostnaderna för socialbidragen bör på sikt delas lika
mellan staten och kommunerna. En sådan förändring skall
vara kostnadsneutral och kan ske genom att generella
statsbidrag till kommunerna minskas i motsvarande grad som
staten övertar kostnader för socialbidrag. I likhet med
vad Vänsterpartiet anför i motion A1 anser utskottet att
det är angeläget att finansieringsprincipen upprätthålls.
Varje merkostnad för kommunerna måste åtföljas av en
reglering som innebär att dessa får kompensation för
merkostnaden.
Utskottet vill i likhet med motion A1 uppmärksamma frågan
om ekonomisk trygghet för äldre invandrare som beviljats
uppehållstillstånd av humanitära skäl och därför inte får
folkpension. Det finns, som framhålls i motion A1,
anledning att förutsätta att man i pågående översyn när
det gäller socialbidragen kommer fram till en lösning som
ligger i riktning mot att införa folkpension för de
pensionerade invandrare som i dag lever på socialbidrag.
Vad som ovan anförts bör ges regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker därmed motion A1 yrkandena 15 och
16. Motion 1997/98:A64 avstyrks i berörda delar i den mån
den inte kan anses tillgodosedd med vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande
lydelse:
9. beträffande översyn av socialbidragen
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A1 yrkandena 15 och 16
samt med avslag på motion 1997/98:A64 yrkandena 16 och
17 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
14. Översyn av socialbidragen (mom. 9)
Runar Patriksson (fp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 5.3
Översyn av socialbidrag bort ha följande lydelse:
Statliga och kommunala myndigheter måste samarbeta mer än
i dag för att fler människor skall kunna bryta sitt
beroende av socialbidrag och komma ut i riktiga arbeten.
Här kan individuella utvecklingsplaner vara till god
hjälp. Detta räcker dock inte. Också kostnadsansvaret för
socialbidragen måste ändras, vilket Folkpartiet framhåller
i motion 1997/98:A64. Det bör fördelas lika mellan stat
och kommun. Med en sådan gemensam finansiering skulle det
inte längre vara aktuellt med försök att skjuta över
försörjningskostnaderna för människor mellan olika system.
Utskottet vill starkt instämma i vad som anförs i motion
1997/98:A64 om att övergångar från bidragsberoende till
arbete måste underlättas genom att bidrags- och
avgiftssystemen utformas på ett sådant sätt att marginal-
och tröskeleffekterna minskar. Skattesänkningar måste
också genomföras så att marginaleffekterna reduceras för
barnfamiljer och det blir möjligt för låginkomsttagare att
leva på sin lön.
Vad som anförts ovan bör föranleda ett tillkännagivande
till regeringen. Utskottet tillstyrker därmed motion
1997/98:A64 yrkandena 16 och 17. Motion A1 avslås i
berörda delar i den mån den inte kan anses tillgodosedd
med vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande
lydelse:
9. beträffande översyn av socialbidragen
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A64 yrkandena 16 och 17
samt med avslag på motion 1998/99:A1 yrkandena 15 och
16 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
15. Deltidsförskola och skola (mom. 10,
motiveringen)
Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Ewa Thalén Finné och
Rolf Gunnarsson (alla m) anser
att utskottets ställningstagande i avsnitt 6.1
Deltidsförskola och skola bort ha följande lydelse:
Utskottet delar till fullo uppfattningen i motion A216
(m) om att en bra skolutbildning är den enskilt viktigaste
insatsen för att undvika att en tredje generation
arbetslösa växer upp i storstädernas s.k. problemområden.
Barnen skall gå i skolan och göra sina läxor. Kraven måste
ställas tidigt och kvaliteten i undervisningen får inte
eftersättas. Med en flexibel lönesättning kan bra lärare
lockas till dessa områden, där den pedagogiska uppgiften
är svårare.
I områden med en hög andel invandrare måste
undervisningen i svenska förbättras. Att invandrare lär
sig svenska är en förutsättning för att bryta segregation
och främja social rörlighet. Skolan måste ovillkorligen
kunna ge alla elever goda kunskaper i svenska. Om skolan
misslyckas med denna uppgift försvåras integrationen och
barnens möjligheter i det nya hemlandet försämras
dramatiskt.
Utskottet instämmer också i Moderaternas uppfattning att
ett fritt val av skola är en förutsättning för social
rörlighet och integration. Alla elever är olika och har
olika behov och förutsättningar. Med det fria skolvalet
stimuleras mångfald i utbildningen, förnyelse och höjd
kvalitet. Enligt utskottets mening bör staten därför
garantera det fria skolvalet genom en nationell skolpeng.
Först då kan alla skolor bedriva sin verksamhet på
likvärdiga villkor, oavsett om de är kommunala eller
privata. Först då kan alla elever och föräldrar garanteras
valfrihet, oavsett i vilket bostadsområde familjerna bor
och oavsett hur deras ekonomi ser ut. Ett fritt skolval
måste även gälla på gymnasienivå.
Utskottet noterar att Skolverkets undersökningar
indikerar att förekomsten av fristående skolor inte har
några segregerande effekter. Det fria skolvalet och en
skolpeng skapar i stället förutsättningar för elever och
föräldrar i segregerade områden att byta skolmiljö.
Utskottet vill här poängtera att fler fristående skolor
och insatser för att främja ett aktivt val av skola inte
på något sätt står i ett motsatsförhållande till åtgärder
för att öka kvaliteten i kommunala skolor.
I förskolan kan träning i sociala färdigheter påbörjas
tidigt. Utskottet noterar samtidigt att endast drygt
hälften av barnen i storstädernas mest utsatta
bostadsområden är inskrivna i kommunal barnomsorg mot 70 %
för riket som helhet. Detta förhållande understryker de
negativa fördelningspolitiska effekterna av det
socialdemokratiska förslaget till s.k. maxtaxa i
barnomsorgen.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
1997/98:A64 (fp), A1 (v) och Bo507 (c) i berörda delar.
16. Deltidsförskola och skola (mom. 10)
Hans Andersson och Camilla Sköld (båda v) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 6.1
Deltidsförskola och skola fr.o.m. andra stycket bort ha
följande lydelse:
Utskottet vill i detta sammanhang påpeka att det är
viktigt att barn som får syskon kan delta i förskolans
verksamhet. Vidare är det, som Vänsterpartiet framhåller i
motion A1, angeläget att barn till arbetslösa kan erbjudas
förskola. Många barn till arbetslösa är i dag isolerade
och har bristande kontakt med svenska språket. Det är
viktigt att förhindra framväxten av en permanent
underklass. Detta bör ges regeringen till känna. Utskottet
tillstyrker därmed motion A1 yrkande 17. Övriga i
sammanhanget behandlade motioner avstyrks i berörda delar
i den mån de inte kan anses tillgodosedda med vad
utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande
lydelse:
10. beträffande deltidsförskola och skola
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A1 yrkande 17 samt med
avslag på motionerna 1997/98:A64 yrkandena 18-22 och
1998/99:Bo507 yrkande 17 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
17. Deltidsförskola och skola (mom. 10)
Margareta Andersson (c) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 6.1
Deltidsförskola och skola bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att stor vikt måste läggas vid att höja
utbildningsnivån och ge bättre svenskundervisning i
invandrartäta områden. I enlighet med vad Centerpartiet
framhåller i motion Bo507 bör de resurser som avsätts för
s.k. språkförskolor i första hand fördelas till
samverkansprojekt mellan ideella organisationer och
kommuner. Medlen bör användas till att stimulera
framväxten av alternativa förskolor och daghem, exempelvis
föräldradrivna kooperativ. I detta sammanhang vill
utskottet i likhet med Centerpartiet betona att det måste
få vara en självklarhet för elever och föräldrar att få
välja skola. Detta bör ges regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker därmed motion Bo507 yrkande 17.
Övriga i sammanhanget behandlade motioner avstyrks i
berörda delar i den mån de inte kan anses tillgodosedda
med vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande
lydelse:
10. beträffande deltidsförskola och skola
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Bo507 yrkande 17 samt
med avslag på motionerna 1997/98:A64 yrkandena 18-22
och 1998/99:A1 yrkande 17 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Deltidsförskola och skola (mom. 10)
Runar Patriksson (fp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 6.1
Deltidsförskola och skola bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i Folkpartiets uppfattning i motion
1997/98:A64 att alla barn - inte bara barn som bor i
socialt utsatta områden - måste erbjudas allmän förskola.
Det är viktigt att alla barn i en kommun behandlas lika.
I likhet med motionärerna i 1997/98:A64 vill utskottet
framhålla vikten av valfrihet. Att själv vara med och
påverka innebär att man visar större intresse för och
delaktighet i ett område. Genom förekomsten av friskolor
och rätten att fritt välja såväl skola som förskola ges
individen makt och inflytande över sin vardag.
Språkets ställning måste stärkas i skolan. De
språkkunskaper som många invandrare besitter måste ses som
en resurs. Hemspråket bör göras till tillval i skolan.
Invandrarorganisationerna bör engageras i
hemspråksundervisningen som ett komplement. Ytterligare
stora språk, såsom exempelvis arabiska, bör kunna bli B-
och C-språk i några skolor. I klasser eller skolor med
många barn med invandrarbakgrund bör undervisningen i
svenska med fördel kunna utökas. Det blir lättare om
timplanerna avskaffas.
Vad utskottet anfört ovan bör ges regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker därmed motion 1997/98:A64 yrkandena
18, 21 och 22. Övriga i sammanhanget behandlade motioner
avstyrks i berörda delar.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande
lydelse:
10. beträffande deltidsförskola och skola
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A64 yrkandena 18, 21
och 22 samt med avslag på motionerna 1997/98:A64
yrkande 19, 1998/99:A1 yrkande 17 och 1998/99:Bo507
yrkande 17 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
19. Vuxenutbildning och Kunskapslyftet (mom. 11,
motiveringen)
Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Ewa Thalén Finné och
Rolf Gunnarsson (alla m) anser
att utskottets ställningstagande i avsnitt 6.2
Vuxenutbildning bort ha följande lydelse:
I dag erbjuds alla invandrare svenska för invandrare,
sfi, när de kommer till Sverige. Resultatet är minst sagt
skiftande. Detta beror på att undervisningen är
ineffektivt organiserad. Moderaterna anser i motion A216
att det bästa sättet att lära sig svenska är genom en
kombination av studier och arbetslivserfarenhet.
Arbetsmarknadspolitiken bör erbjuda sådana möjligheter.
Beträffande kvalitetsfrågorna inom Kunskapslyftet delar
utskottet farhågorna i motion 1997/98:A64 (fp) om att
Kunskapslyftet främst kommit att bli en
arbetsmarknadspolitisk åtgärd i syfte att momentant minska
den öppna arbetslösheten.
Med det anförda avstyrker utskottet motionen 1997/98:A64
(fp) i berörd del.
20. Vuxenutbildning och Kunskapslyftet (mom. 11)
Runar Patriksson (fp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 6.2
Vuxenutbildning bort ha följande lydelse:
Kunskapslyftet innebär för många människor en ny chans
till vidareutbildning i vuxen ålder. Kunskapslyftet får
dock inte ses som i första hand en arbetsmarknadspolitisk
åtgärd som syftar till att minska den öppna arbetslösheten
utan att det ställs upp några krav på innehåll i
utbildningen. Utskottet delar Folkpartiets uppfattning i
motion 1997/98:A64 att det är angeläget att kvaliteten i
Kunskapslyftet garanteras så att deltagarna därefter
lättare får arbete. Detta bör ges regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker därmed motion 1997/98:A64 yrkande
25.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande
lydelse:
11. beträffande vuxenutbildning och Kunskapslyftet
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A64 yrkande 25 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
21. Kulturinstitutioner och mötesplatser
(mom. 12)
Margareta Andersson (c), Stefan Attefall (kd) och Maria
Larsson (kd) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 6.3
Kultur-, idrotts- och fritidsverksamhet bort ha följande
lydelse:
I detta sammanhang vill utskottet understryka vikten av
att den kulturinstitution som de flesta möter,
biblioteken, värnas och utvecklas. Utskottet instämmer
därvid i den uppfattning som förs fram i Centerpartiets
motion Bo507, nämligen att biblioteken har en roll i
utvecklandet av en god stadsmiljö. Biblioteken är viktiga
som mötesplatser och kulturbärare. IT-utvecklingen kommer
också att innebära att de får en betydelsefull roll som
centrum för kunskapsinhämtning.
Samlingslokalen är en annan viktig mötesplats. Staten
måste slå vakt om de ideellt drivna samlingslokalerna,
vilket också framhålls i motion Bo507. I motionen sägs
också att medborgarna ytterligare bör stimuleras till att
själva ta över och driva samlingslokaler och andra
anläggningar. Utskottet delar denna uppfattning.
Vad utskottet anfört här bör ges regeringen till känna.
Därmed tillstyrks motion Bo507 yrkandena 20 och 21. Motion
A1 yrkande 18 avstyrks i den mån den inte kan anses
tillgodosedd med vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande
lydelse:
12. beträffande kulturinstitutioner och mötesplatser
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Bo507 yrkandena 20 och
21 samt med avslag på motion 1998/99:A1 yrkande 18 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Ewa Thalén Finné och
Rolf Gunnarsson (alla m) anser
att utskottets ställningstagande i avsnitt 7 Regional
planering, boende och folkhälsa bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i motion A216 (m) och anser att
problemen på bostadsmarknaden har förvärrats avsevärt
under de senaste fyra åren.
Sverige har i dag den industrialiserade världens i
särklass högsta bostadskostnader. I genomsnitt tvingas
svenska hushåll att lägga nära en tredjedel av sina
disponibla hushållsinkomster på boendet, vilket är nästan
dubbelt så mycket som inom EU. Huvudorsaken är den
socialdemokratiska bostadspolitik som fördes på 1970- och
1980-talen samt de drastiska skattehöjningarna på byggande
och boende under 1990-talet. Det är nu nödvändigt med en
målmedveten politik för att sänka skatteuttaget och öka
valfriheten i boendet. Bl.a. måste fastighetsskatten
stegvis slopas.
Bostadssektorn kännetecknas i dag av politisk styrning,
kontroll och detaljreglering. Dessa inslag måste minska
och i stället skall de enskilda boendes och
bostadssökandes krav stå i centrum. Även möjligheterna
till enskilt bostadsägande måste förbättras. Varje kommun
måste utifrån de förutsättningar som där råder avgöra hur
den lokala bostadspolitiken skall utformas. Utskottet
delar den principiella synen i motion A216 (m) att
bostadsägande och bostadsförvaltning inte är en egentlig
kommunal uppgift. I storstadsregionerna är det betydligt
viktigare att kommunerna löser problemet med det ökande
antalet hemlösa än att man ödar energi och resurser på att
upprätthålla sin ställning som hyresvärd till
hundratusentals "reguljära" hyresgäster.
De kommunala bostadsföretagen har varit det främsta
instrumentet i den s.k. solidariska bostadspolitik som nu
kommit till vägs ände. Segregationen i storstädernas
boende är i dag ett faktum och det är påfallande hur
problemen med utanförskap, arbetslöshet och
bidragsberoende kommit att koncentreras till just de
miljonprogramsområden som helt domineras av allmännyttiga
hyresrätter. Bostadsmarknadens parter bär därtill ansvaret
för en hyresstruktur som inte sällan leder till att dessa
områden därtill har de högsta hyrorna.
Det är enligt utskottets mening viktigt att
miljonprogramsområdena inte bara ses som problem. Många
områden har goda kvaliteter som måste bejakas och
utvecklas. Det är emellertid nödvändigt att invånarna ges
möjligheter att påverka boende, miljö och service.
Insatser måste göras för att komma till rätta med
eftersatt underhåll och torftiga utemiljöer. Utskottet
understryker vikten av att få till stånd en allsidig
blandning av olika fastighetsägare och olika
upplåtelseformer.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
1997/98:A64 (fp), 1997/98:A65 (mp), A1 (v), A290 (s) samt
Bo507 (c) i berörda delar.
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 7 Regional
planering, boende och folkhälsa bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den oro som Vänsterpartiet ger uttryck
för i motion A1 när det gäller minskad service i
bostadsområdenas centrum. Utskottet instämmer därför i
motion A1 och anser att bestämmelserna i plan- och
bygglagen bör ses över i syfte att utröna om dessa behöver
skärpas och en striktare tillståndsgivning införas för
köpcentrum utanför städerna.
Bostadspolitiken måste bli betydligt mer aktiv än i dag.
På denna punkt för Vänsterpartiet i motion A1 fram en rad
intressanta förslag som utskottet instämmer i. Således bör
hushåll med svårigheter på bostadsmarknaden följas upp i
en socialberedning med företrädare för myndigheter och
bostadsmarknadens aktörer. Kommunerna bör ta ett större
ansvar för de utsatta hushållen. Lättnader bör bl.a.
införas för hyresgästerna när hyreskontrakt sägs upp.
Regelsystemen bör göras tydligare och motverka
diskriminering. Vidare bör lagstiftningen om kommunal
bostadsförmedling återinföras liksom lagstiftningen om
bostadsanvisning i både kommunalt och privat
fastighetsbestånd. Utskottet ställer sig också bakom
Vänsterpartiets krav på obligatoriska
boendeplaneringsprogram som skall antas av
kommunfullmäktige i samband med översyn av
översiktsplaner. Reglerna rörande de kommunala
bostadsbolagens ekonomiska förhållanden gentemot
kommunerna såsom ägare bör ses över.
När det gäller regelsystemet runt allmännyttans
fastigheter bör regeringen enligt utskottets uppfattning
återkomma med förslag som tydliggör de kommunala
bostadsbolagens ställning. Alla medborgare skall ha
möjlighet till inflytande över förvaltning och skötsel av
det egna bostadsområdet, oavsett upplåtelseform. Som
framhålls i motion A1 måste en översyn göras av regler som
innebär att kommunala bostadsföretag ställer hårda krav på
hyresgästens betalningsförmåga. Sådana krav får allvarliga
konsekvenser och måste motverkas. Variationen av
upplåtelseformer och bostadstyper bör vidare öka inom de
utsatta bostadsområdena.
Miljonprogramsområdena bör göras om till
miljöprogramsområden. I dag kan stöd till
investeringskostnader utgå med 30 %. Utskottet anser i
likhet med Vänsterpartiet att det finns anledning att
pröva möjligheterna att höja stödnivån i fråga om de
utsatta stadsdelarna.
Vad utskottet anfört ovan bör ges regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker därmed motion A1 yrkandena 5 och 6.
Övriga i sammanhanget behandlade motioner avstyrks i
berörda delar i den mån de inte kan anses tillgodosedda
med vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande
lydelse:
att riksdagen med anledning av motion 1998/99:A1 yrkandena 5 och 6
samt med avslag på motionerna 1997/98:A64 yrkandena
7-9, 23 och 24, 1997/98:A65 yrkandena 1 och 2,
1998/99:A290 samt 1998/99:Bo507 yrkandena 7, 19, 22
och 23 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 7 Regional
planering, boende och folkhälsa bort ha följande lydelse:
I syfte att underlätta omställningen mot ett hållbart
samhälle är det angeläget att driva miljöanpassningen av
transportsystem och allmänna kommunikationer vidare.
Samhällsplaneringen måste i ökad utsträckning inriktas på
närhet mellan arbetsplatser, bostäder och service så att
transportbehoven minskar. Denna uppfattning, som delas av
utskottet, förs fram i Centerpartiets motion Bo507. I
motionen betonas också att planeringen av trafiksystem bör
utgå från lösningar som gynnar fotgängare, cyklister och
kollektivtrafik. Likaså skall tillgänglighet för
funktionshindrade vara en självklar utgångspunkt för
planeringen. Utskottet instämmer i detta.
Kollektivtrafiksystemen måste utvecklas och förbättras.
Med tanke på att systemen nyttjas mer av kvinnor än av män
är det viktigt att hänsyn tas till kvinnors behov vid
systemutformningen. Ambitionen bör, som framhålls i motion
Bo507, vara att livskvaliteten skall kunna vara god även
om man inte har egen bil.
Utskottet vill också uppmärksamma frågan om neddragning
av offentlig service. Försämrad service drabbar såväl
glesbygd som förorter. Utskottet anser, med instämmande i
motion Bo507, att neddragningar av servicenivån hos
statliga företag och myndigheter noggrant måste studeras
ur ett samhällsekonomiskt perspektiv och ur medborgarnas
synvinkel.
I fråga om folkhälsan vill utskottet poängtera att ett
aktivt folkhälsoarbete skall ske lokalt. Förebyggande
folkhälsoarbete måste ha samma prioritet som vård av
sjuka. Kommuner, landsting och staten har tillsammans med
andra parter ett uppdrag att i samverkan arbeta
förebyggande med folkhälsofrågor. Utskottet delar här den
uppfattning som förs fram i motion Bo507 där man
poängterar att utvecklingen mot sämre hälsa och sjunkande
medellivslängd i de utsatta områdena måste brytas.
Arbetslöshet påverkar människornas hälsa, miljö och
livsstil. Att ha arbete är av vital betydelse för hälsan.
Slutligen vill utskottet i detta sammanhang ta upp frågan
om närhet i vården. Det finns all anledning att instämma i
vad som sägs i motion Bo507 om att alla människor skall
kunna ha trygghet och valmöjligheter i vården. Närhet i
vården är särskilt viktig i akutsituationer men också vid
vanliga, ofta återkommande och varaktiga
sjukdomstillstånd.
Vad utskottet har anfört om trafikplanering och
kollektivtrafiksystem, statlig service, folkhälsoarbete
och närhet till vårdinstitutioner bör ges regeringen till
känna. Utskottet tillstyrker därmed motion Bo507 yrkandena
7, 19, 22 och 23. Övriga i sammanhanget behandlade
motioner avstyrks i berörda delar i den mån de inte kan
anses tillgodosedda med vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
att riksdagen med anledning av 1998/99:Bo507 yrkandena 7, 19, 22 och
23 samt med avslag på motionerna 1997/98:A64 yrkandena
7-9, 23 och 24, 1997/98:A65 yrkandena 1 och 2,
1998/99:A1 yrkandena 5 och 6 samt 1998/99:A290 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 7 Regional
planering, boende och folkhälsa bort ha följande lydelse:
Utskottet delar Folkpartiets uppfattning i motion
1997/98:A64 att den miljardsatsning för nya ROT-projekt
som benämns lokala investeringsprogram bör avslutas.
Programmen innebär ett ineffektivt och ibland oseriöst
slöseri med statliga medel. Det är också ett uttryck för
ett centralistiskt planekonomiskt tänkande. Detta bör ges
regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker därmed motion 1997/98:A64 yrkande
8. Övriga i sammanhanget behandlade motioner avstyrks i
berörda delar.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande
lydelse:
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A64 yrkande 8 samt med
avslag på motionerna 1997/98:A64 yrkandena 7, 9, 23
och 24, 1997/98:A65 yrkandena 1 och 2, 1998/99:A1
yrkandena 5 och 6, 1998/99:A290 samt 1998/99:Bo507
yrkandena 7, 19, 22 och 23 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Ewa Thalén Finné och
Rolf Gunnarsson (alla m) anser
att utskottets ställningstagande i avsnitt 9.2 Kommunal
ekonomi bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med vad som framhålls i motion
A216 (m) att det är en viktig uppgift att successivt sänka
den kommunala utdebiteringen. Kommunalskatten slår hårdast
mot lägre inkomsttagare, och låg kommunalskatt ger högre
sysselsättningsgrad, vilket bl.a. har framgått av en ESO-
studie (Ds 1998:15).
Utskottet anser också att utformningen av den kommunala
skatteutjämningen försvårar fortsatt tillväxt. Systemet
har en utformning där kommunerna inte får incitament att
medverka till tillväxt och nya jobb. Snarare stimuleras
åtgärder som förhindrar utflyttning till andra kommuner
med jobb, eftersom färre invånare leder till att bördan på
återstående skattebetalare ökar.
Utskottet vill också peka på att inkomstutjämningen i
systemet i praktiken har sin udd riktad mot ett antal
storstadskommuner med hög skattekraft. Detta straffar
kommuner med hög förvärvsfrekvens och kommuner där nya
jobb skapas. Omvänt gäller att de kommuner som kommer in i
en negativ utvecklingsspiral inte får högre intäkter, även
om de anstränger sig för att vända utvecklingen. Systemet
för kommunal skatteutjämning får därmed skadliga effekter
på samhällsekonomin. I delar av storstadsregionerna
uppkommer rena pomperipossaeffekter. I Sveriges viktigaste
tillväxtområden har regeringen infört ett regelsystem som
hämmar just tillväxt.
Utskottet bestrider inte behovet av utjämning mellan
olika kommuner men detta måste vara ett statligt åtagande
och inte en metod för att beröva enskilda kommuner delar
av deras eget skatteunderlag. En omläggning av det
kommunala utjämningssystemet och ett slopande av lagen
(1982:1070) om skatteutjämning i Stockholms läns
landstingskommun är mot denna bakgrund angeläget.
Med det anförda avstyrker utskottet motion 1997/98:A64
(fp) i berörda delar.
27. Kommunal kostnadsutjämning (mom. 16)
Runar Patriksson (fp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnitt 9.2
Kommunal ekonomi bort ha följande lydelse:
Det kommunala kostnadsutjämningssystemet bör i större
utsträckning än i dag beakta kommunernas kostnader för
bl.a. utbildning och socialpolitik. Utskottet instämmer
här i vad som sägs i Folkpartiets motion 1997/98:A64. Det
finns stora ekonomiska klyftor mellan å ena sidan kommuner
med god skattekraft och mindre sociala kostnader och å den
andra kommuner med sämre skattekraft och stora sociala
kostnader. Ett sätt att utjämna dessa klyftor är, som
framhålls i den nyss nämnda motionen, inomregional
skatteutjämning liknande den som sedan lång tid tillbaka
finns i Stockholms läns landsting. Utskottet anser att
sådan utjämning är ett uttryck för ett gemensamt regionalt
ansvar. Införande av en sådan generell möjlighet bör
övervägas.
Vad utskottet anfört ovan bör ges regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker därmed motion 1997/98:A64 yrkandena
5 och 6.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande
lydelse:
16. beträffande kommunal kostnadsutjämning
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A64 yrkandena 5 och 6
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
Särskilt yttrande
Ekonomiska ramar för Storstadsdelegationen
Hans Andersson och Camilla Sköld (båda v) anför:
Den sociala bomb som segregationsproblemet utgör kräver
väsentligt större insatser än vad som beräknas i den
storstadspolitiska propositionen. Vänsterpartiet har lagt
fram sådana förslag när det gäller arbetsmarknad, sociala
villkor och boendemiljö. Vi anser att regeringen bör
återkomma till riksdagen med förslag om resurstilldelning
enligt våra prioriteringar.
Innehållsförteckning
Sammanfattning...................................1
Propositionen....................................2
Motionerna.......................................2
Motioner väckta med anledning av proposition
1997/98:165....................................2
Motioner väckta under allmänna motionstiden 19984
Utskottet........................................5
1 Bakgrund.....................................6
2 Storstadspolitiken...........................6
2.1 Mål och inriktning.......................6
2.2 Storstadsdelegationen...................14
3 Storstaden och tillväxten...................17
3.1 Regional näringspolitik regionala
tillväxtavtal...............................17
3.2 Näringspolitiska insatser och förenklingar
för företagare..............................17
3.3 Högskolan i storstadsregionerna.........19
4 Lokala utvecklingsavtal för storstädernas utsatta
stadsdelar....................................21
5 Arbetslinjen i storstaden...................25
5.1 Utvecklingsprogram för arbetslösa och
mångfaldsfrågor.............................25
5.2 Medborgarkontor.........................28
5.3 Översyn av socialbidrag.................29
6 Uppväxtvillkor och utbildning...............30
6.1 Deltidsförskola och skola...............30
6.2 Vuxenutbildning.........................32
6.3 Kultur-, idrotts- och fritidsverksamhet.33
7 Regional planering, boende och folkhälsa....34
8 Levande demokrati...........................38
9. Ekonomiska konsekvenser....................39
9.1 Ekonomiska ramar för Storstadsdelegationen39
9.2 Kommunal ekonomi........................40
Hemställan....................................41
Reservationer...................................43
1. Mål och inriktning för storstadspolitiken
(mom. 1), (m).................................43
2. Mål och inriktning för storstadspolitiken
(mom. 1), (kd, c, fp).........................46
3. Mål och inriktning för storstadspolitiken
(mom. 1), (v).................................48
4. Storstadsdelegationen (mom. 3, motiveringen),
(m)...........................................49
5. Storstadsdelegationen (mom. 3), (fp).......50
6. Näringspolitiska insatser (mom. 4,
motiveringen), (m)............................50
7. Näringspolitiska insatser (mom. 4), (fp)...51
8. Högskolan i storstadsregionerna (mom. 5,
motiveringen), (m)............................52
9. Lokala utvecklingsavtal (mom. 6, motiveringen),
(m)...........................................52
10. Lokala utvecklingsavtal (mom. 6), (v).....53
11. Lokala utvecklingsavtal (mom. 6), (fp)....53
12. Utvecklingsprogram och mångfaldsplaner (mom. 7,
motiveringen), (m)
54
13. Översyn av socialbidragen (mom. 9), (v)...55
14. Översyn av socialbidragen (mom. 9), (fp)..55
15. Deltidsförskola och skola (mom. 10,
motiveringen), (m)............................56
16. Deltidsförskola och skola (mom. 10), (v)..57
17. Deltidsförskola och skola (mom. 10), (c)..57
18. Deltidsförskola och skola (mom. 10), (fp).58
19. Vuxenutbildning och Kunskapslyftet (mom. 11,
motiveringen), (m)
58
20. Vuxenutbildning och Kunskapslyftet (mom. 11),
(fp)..........................................59
21. Kulturinstitutioner och mötesplatser (mom. 12),
(kd, c).......................................59
22. Regional planering, boende, folkhälsa, m.m.
(mom. 13, motiveringen), (m)
60
23. Regional planering, boende, folkhälsa, m.m.
(mom. 13), (v)................................61
24. Regional planering, boende, folkhälsa, m.m.
(mom. 13), (c)................................62
25. Regional planering, boende, folkhälsa, m.m.
(mom. 13), (fp)...............................63
26. Kommunal kostnadsutjämning (mom. 16,
motiveringen), (m)............................63
27. Kommunal kostnadsutjämning (mom. 16), (fp)64
Särskilt yttrande...............................65
Ekonomiska ramar för Storstadsdelegationen, (v)65